RIKSDAGENS PROTOKOLL

1918. Andra kammaren. Nr 19.

Tisdagen den 26 februari.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 19 och den 20 innevarande
februari.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herrar Zanders och
Johanssons i Vittinge på kammarens bord liggande motion nr 312.

§ 3.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden
nr 15 och 16.

§ 4.

Bevillningsutskottets nu föredragna memorial, nr 10, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om vackt motion angående
stämpelskatt å aktiekuponger lades till handlingarna.

§ 5.

Härefter föredrogos, men blevo ånyo bordlagda andra kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 2 samt andra kammarens
fjärde tillfälliga utskotts utlåtanden nr 1 och 2.

§ 6.

Herr statsrådet Thorsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner: nr

103, angående viss nedsättning av sockerskatten;

nr 99, med förslag till lag om förfogande över viss egendom
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden;

nr 100, med förslag tl|f äiidrilig‘11 Vifeéa ;delar av lagen

Andra kammarens protokollibitS. Nr''lb. ’4orröb -ho* atoni elj-rji

Hr 19. »

Tisdagen den 26 februari.

/nterpella tion.

den 24 maj 1895 angående skyldighet för kommuner och enskilda
att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov;

nr 97, med förslag till förordning angående en särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall;

nr 98, angående anslag till bestridande av statens bidrag till
fiskares försäkring;

nr 101, angående anslag till avelscentra för nötboskap;
nr 105, angående statsbidrag till mellersta Sveriges sockerfabriksakti
©bolag för täckande av viss förlust;

nr 106, angående höjning av lösenavgift för godkännande av
rekvisition av socker för industriell tillverkning m. m.; och

nr 102, angående anläggning av ny docka vid flottans station i
Stockholm m. m.

Nämnda propositioner bordlädes på begäran.

§ 7-

Ordet lämnades nu på begäran till

Herr Thore, som yttrade: Budskap ha kommit att i Nylands
län i Finland, varest enligt tillgänglig statistik den svensktalande
och svenskhärstammande befolkningen uppgår till cirka
150,000 personer eller något över 40 % av hela ianets invånareantal,
stora delar av nämnda befolkning äro utsatta för våldshandlingar
från de därstädes härskande röda gardena. Övervåld till
liv och lem i vidriga förmer, förstöring och härjning av egendom,
umbärande och svält är den foim av hemsökelse, som röda gardena
och de gemensamt med dessa opererande ryska soldathoparna
ansett lämpligt att välja för att nedslå det motstånd, som de svenskspråkiga
och andra ordningsälskande befolkningselement resa emot
sina förtryckare..

Särskilt synes landsbygdens befolkning, närmast inom kustsocknarna
öster och ■väster om Hälsingfors, vara utsatta för rödgardisternas
raseri. Skyddskårer antagligen till huvudsaklig del
bestående av svenskspråkiga medlemmar och förstärkta med nyländska
studenter, vilka undkommit från Hälsingfors, ha enligt vad
uppgives tagit sin tillflykt till öar i den nyländska skärgården eller
•eljest samlats å enstaka punkter på fastlandet för att på d etta ^ sätt
hålla stånd och värja sig mot de rödas omänskligheter. Fn sådan
tillflyktsort har varit Pällingeöarna söder om Borgå, en annan
Kyrkslätt väster om Hälsingfors. Antagligen befinna sig även
cernerade skyddskå-slyrkor å de öar. som bilda skärgårdskomplexet
mellan Hangö och Porkala. Varhelst dessa skyddskårer och hopar
av skolungdom befinna sig inom den nyländska landsbygdens kustområde,
äro de emellertid såvitt man nu kan se, på grund av det
isolerade läget, omöjligheten av att erhålla förbindelse med de
Mannerheimska kårerna samt rödgardisternas övermakt och mordlusta
inom kort dömda till undergång ooh förintelse.

Tisdagen dcu 5it) februari.

a

u Nr 19.

Iidmiiganiu under gårdagen inneliölJo följande meddelande»Halbfnglors
den 22 februari: Skyddskårerna i Borgå (Bällingef)
ocn öiobo nu skingra is. iJti skyuuskunsier, vilka som iangai lal kns

innu -adeSJ''k!iUer damördals- Boda korsets amou lans

mnurades komma till undsättning, bkyddskaren i KvrbmäH

2''uuu “ ~.....

SL1! xlSätt ?andr Jr? HiUsi“glors meddela, att bUO studenter
i Ivyrksiatt, o mil väster om Jiäisiiigfors, under eu lånare

td vant omnngade i två gårdar. Be ha försvaret sig tappert och

rarna ett si11?.?^ anstrai^uln^r; i tisdags gjorde de röda belägrarna
ett stolt angrepp, varvid 50 man folio. Belägrarna förfoga

över kulsprutor och kanoner, medan däremot studenterna endast
lära ha gevär. Be ha gott om mat och kläder, men befara att deras
ammunition skall taga slut, innan de eihålla’undsättutnl ^ ÄveT1
Sjundea, en inländsk kustsocken väster om Kyrkslätt, är en studentstyrka
cernerad av de röda». 1 framställningen till regeringen
i agges därpå följande: »Bet står helt naturligt icke i enskilda
svenska medborgares förmåga att kontrollera riktigheten av dessa
pgifter. Redan möjligheten att de äro med verkliga förhållandet
överensstämmande synes oss emellertid ägnat att uppfordra Sveriges
regering och folk att behjerta sitt ansvar gent emot den fim
andska ku lurens framtid, en kultur, som uppvuxit ur svenska
TWr Tf'' allt.^a?lt.1 väsentlig mån uppbäres av svensk nationalitet.

J fruktansvärd ar förvisso faran för denna kultur, om de olycks fördUneraanM

Slg’ ^ ka taja °m 6n omedelbart hotande undergång

ser utbid,t Ur/Lt 6’11''utfången ur alla samhällsklas
ser utbildat sig att i framtiden bliva dess bärare».

håller n sistlidna söndag följande maning:

Lat oss våga något för att komma dem till hjälp, innan det blir
or sent Och skulle det icke lyckas, skulle dk päb"r“de traJ"
dien pa dessa skargardsöar nå sitt hotande slut, så låt oss då åt k”““»

? *¥>->*» att Sverige diek hade Sort cad
i mänsklig förmåga stod för att avvärja det».

■ kJuthgcn innehåller Svenska Morgonbladet för gårdagen föl vårde''le>tBe/-raifanCf

Aland har regeringen utfört en fredlig bragd
vard det största erkännande, och det vore ensidigt, om regering!^

Za m:d av?feade På Finland kunde vidtaga åtgärder f samma
humanitara riktning. Vad det nu särskilt gäller att komma till
hörn13 de nödsfäljda på Pällingeskären och vi upprepa vadvi
de, T Utta at’ lfien att regeringen kan vara förvissad om att

Sr ni enmycke/ alJmiia och stark opinon bakom sig om den här
gar till gransen för det yttersta möjliga».

b allo- -en "v™1198 svensk kan känna sig likgiltig och

frisinnig för de tragedier, som nu utspelas bland den svensksnråkiga
stammen kring Nylands kuster. Varje fiber reagerar emot

Tisdagen den 26 februari.

Nr 1!>-

Interpellation.

(Korts.)

att vi bli stående som overksamma askadaie. Man begär, att näsrot
göres; man hoppas, att Sveriges regering beslutar sig för den
viljeakt, utan vilken intet star att uträtta.^

Angående svensk hjälp åt männen på Pällinge lär statsrådet
Palm stjerna ha uttalat sig pa följande sätt: »Från det ögonblick, da

meddelandet om flykten till Pällingeskären blev bekant, har jag personligen
undersökt förhållandet, men maste uttala, att då Pällingeskären
befinna sig långt inne i Finska viken öster om Hälsingfors,
är det såväl av nautiska som andra skäl icke möjligt sjöledes bispringa.
Jag fäster uppmärksamheten på den förefintliga isläggningen
och att Finska viken såväl tvärs över som i flertalet skärgårdsloder
iir fylld av vidsträckta minfält. Situationen vore mycket mera
riskabel än de oinvigda kunde tänka sig.»

Sjöministerns härovan relaterade uttalande ma, alldeles oavsett
huruvida dennes personliga undersökning av navigeringsförhållandena
i Finska viken varit mer eller mindre ingående, äga sin riktighet i
vad avser en svensk förbindelse sjöledes med Pällingeöarna. Omöjligheten
att sjöledes uppnå kontakt med nylandssvenskarna gäller enligt
mitt förmenande i varje fall icke om eu anknytning sökes på en västligare
belägen punkt av den isländska kusten, överallt utefter
denna kust, med undantag av rayonen Sveaborg—Hälsingfors, som
ju utgör ett område för sig, är den svenskspråkande befolkningen fullständigt
dominerande. Förbindelse genom en svensk hjälpexpedition
sjöledes med Nyland, även om detta pa grund av navigerings- och
andra svårigheter måste ske åtskilligt väster om Hälsingfors, bör
dock efter all sannolikhet ha en betydande effekt för skyddandet av
det svenskspråkiga befolkningselementet i Nyland.

Först och främst gäller det att söka uppnå förbindelse med
Hängd. Härifrån föreligger måhända möjlighet att medelst järnvägen
till Hälsingfors, som leder igenom kustsocknarna, tränga öster
över. Ytterligare framträngande sjöledes öster om Hangö bör emellertid
vara möjligt. Måhända ända till Förhala (Barosundsfjärden)
omedelbart utanför Kyrkslätt.

De faror och svårigheter, som hindrande ställa sig i vägen fölen
undsättningsexpedition sjöledes till Finlands södra kust, utgöra
främst de Henne: fara från ryska örlogsfartyg, isnavigeringssvårigheler
och fara för minor. Vad nu först angar risken att raka
ut för ryska örlogsfartyg, så torde denna efter allt vad man hört
om den ryska flottans tillstånd vara skäligen obetydlig. Även om
ett eller annat av de ryska krigsfartygen skulle vara användbara,
så lära de helt säkert på grund av bemanningssvårigheter och isförhållanden
hållas kvar å sina förläggningsorter. Rödagardisterna synas
för sina operationer till sjöss ej disponera flera fartyg än isbrytaren
Murtaja och ett par andra mindre isbrytarfartyg.

Vad ishindren utanför Nyland på sträckan Hängd-—Förhala , an -går så böra svårigheterna för navigering av denna anledning icke
överskattas. Det är utan tvivel möjligt att här taga sig fram. Den
ovannämnda ångaren Murtaja uppgives för cirka 14 dägär sedan från
Reval vin Hälsingfors ha avgått till Åland för landsättning av ryskå

Tisdagen dcu 26 februari.

5 \> 1!».

soldater. Isförhållandena kunna sedan den tiden, med fäst avseende hnerpeWuiou
på rådande milda väderlek och de meteorologiska utsikterna för när- (bofis''
maste tiden framåt, icke ha förvärrats. De gestalta sig helt säkert
gynnsammare för varje dag som går. Ingen anledning finnes att antaga,
att isläggningen skulle förhindra en svensk undsättningsexpeditions
angöring av Hangö, blott lämplig fartygsmateriel användes till
en sådan expedition. Vägen till Hangö kan väljas såväl genom Åland
och Åbo skärgårdar som direkt .sjöledes.

Den största faran kan anses föreligga från minor. Det må
emellertid framhållas, att de vid krigets början i Finska viken utlagda
minspärrningarna nu måste anses vara föga verkningsfulla. De
äro helt säkert vad man på fackspråket benämner »utblommade». Senare
gjorda »påspädningar» av minor exempelvis sådana som tillkommit
under de sista åtta månaderna måste anses farliga. Det
föreligger emellertid knappast anledning att antaga, att påspädning
av minfält, sedan Rysslands nyaste regim tillkommit, i någon nämnvärd
^utsträckning ägt ruin. Men härigenom reduceras också risken
att påträffa effektiva minfält högst väsentligt.

Vår marin äger tillgång på effektiv minsvepningsmateriel. Skulle
inseglingsränna behöva brytas genom fast is, lärer issprängning med
dynamit, som samtidigt oskadliggör möjligen under isen befintliga
minspärrningar, kunna ifrågakomma.

Ingå oöverstigliga svårigheter eller utomordentliga risker kunna
alltså anses föreligga för en svensk hjälpexpeditions angöring i
närvarande stund på nyländska kusten väster om Hälsingfors. Det
erfordras som förut sagts endast en viljeakt från regeringens sida för
att eu sådan expedition skall komma till stånd.

Politiska skäl tala förvisso för att genom svenska regeringsåtgärder
verksam hjälp snarast möjligt bringas finlandssvenskarna i
Nyland. Jag vädjar emellertid i främsta rummet ej till sådana skäl.

Jag vädjar till svenska folkets ridderlighet och barmhärtighetskänslor,
till vår samhörighet med folk av samma språk och stam, vilka nu
i bittraste nöd anropa oss om hjälp. Denna vädjan får ej, kan ej
få förklinga ohörd.

På grund av de skäl, som nu blivit framförda, heder jag vördsamt
att till hans excellens herr statsministern få framställa följande
spörsmål:

Ämnar regeringen omedelbart vidtaga åtgärder för utsändande
av en militär hjälpexpedition, i syfte att sjöledes genuin angöring av
eu punkt på nyländska kusten bringa de svenskspråkiga befolkningselementen
i Nylands läns landsbygd en verksam hjälp i deras
nödställda belägenhet?

Ifrågavarande anhållan bordlädes.

§8.

Åvgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Carlson i nedljunga nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 76, angående tillfällig höjning av postavgifterna;

Sr 1». 6

risdagen den 26 febrnari.

herr Kropp, ur 314, i anledning av samma proposition; och

herr Ericson i Funäsdalen m. fl., nr 315, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 93, angående bidrag till vissa odlingsföretag
rn. m.

Dessa motioner blevo på begäran bordlagda.

§ 9.

Föredrogs ett från första kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 184, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över
dess andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av väckt
motion angående skrivelse till Konungen i fråga om åtgärder till
skyddande av de matnyttiga fiskarnas bestånd i svenska fiskevatten;
och beslöt andra kammaren hänvisa detta ärende till sitt andra tillfälliga
utkott.

§ 10.

Herr talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet tillkännagivit, att han vid morgondagens sammanträde
ämnade besvara herr Mossbergs interpellation angående
vidtagande av vissa åtgärder för dyrtidens lindrande.

§ 11.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 3 § 1 mom. i förordningen den
6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och
byte av fondpapper; och

nr 37 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående postverkets
ansvarighet för vissa till postbefordran mottagna försändelser;
samt

från lagutskottet:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 3 juni 1915 om eftergift
vid krig eller krgsfara från vissa bestämmelser om arbetstid för
minderåriga och kvinnor;

nr 41 i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående straffet för rymning från mobiliserad avdelning av krigsmakten; nr

42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 15 § i lagen den 2 juli 1915 angående anskaffande
av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot
(hästutskrivningslagen); och

7 Nr 1».

Tisdagen den SJ6 frbrunri.

»

nr 43, i anledning av Kung!. Maj:ts porposition med förslag
till lag med särskild bestämmelse att tills vidare gälla i fråga om
skydd för vissa främmande patent.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser:

nr 38, till fullmäktige i riksgäldskontoret angående verkställd
granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning; samt

nr 39, till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning
av riksbankens styrelse och förvaltning.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden;

nr 2, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av § 24
i förordningen om landsting: och

nr 3, i anledning av väckta motioner om skrivelser till Kungl.
Maj :t angående rätt för kommuner att tilldela innehavare av kommunala
förtroendeuppdrag ersättning i vissa hänseenden;

statsutskottet utlåtande, nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp av vissa tomter i kvarteret Björnen i
Stockholm m. m.;

bevillningsutskottets memorial, nr 11, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut angående väckt motion om ändrad lydelse av 54 §
5 mom. i förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid
taxering; och

betänkande, nr 12, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om restitution
av tonnageavgift; samt

riksdagens kanslideputerades memorial, nr 1, angående antagande
av tjänstemän i riksdagens kansli.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

§ 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Röing under 6 dagar fr. o. m. den 27 febr.,

» Sandberg » 4 » » » 27 »

2 Hederstierna » 7 » » > 27 > och

» Odqvist * 2 » » » 1 mars.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,20 e. m.

t*

In fidem
Per CronralJ.

Jfr 15. 8

Onsdagen den 27 februarj.

»Srar å interpellation.

Onsdagen den 27 februari.

Kl. 3 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr vice
talmannen.

§ 1.

Herr statsrådet Undén avlämnade Kungl. Maj:ts proposition,
nr 104, med förslag till ändrad lydelse av §§ 9, 16, 19 och 21 riksdagsordningen.

Denna proposition bordlädes på begäran.

§ 2.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Thorsson,
som anförde: Herr vice talman! Med andra kammarens tillstånd

har ledamoten av denna kammare herr Mossberg till mig, under åberopande
av riksdagens skrivelse nr 200 av den 2 juni 1917, riktat
följande tvenne spörsmål:

1. Har herr statsrådet haft tillfälle att taga del av ovan berörda
riksdagsbeslut?

2. Har man att snart förvänta att effektiva åtgärder bliva vidtagna
i enlighet med nämnda riksdagsbeslut?

I den åberopade riksdagsskrivelsen anhöll riksdagen, att Kungl.
Maj :t täcktes efter en omedelbart igångsatt utredning skyndsammast
vidtaga åtgärder i och för dyrtidens lindrande genom kompensationer
eller dylikt även av andra näringar än som hittills företrädesvis åv
jordbruket samt för den händelse så erfordras för riksdagen framlägga
de förslag, som kunna finnas lämpliga.

Innan jag övergår till att redogöra för de åtgärder,, som föranletts
av denna riksdagens framställning eller eljes vidtagits i riksdagsskrivelsens
syfte torde jag få återgiva några huvudpunkter i riksdagens
uttalande.

Ou&diigin don 21 februari.

•) Xl It).

Ehuru riksdagen icke godtagit som riktigt påstående, att endast
jordbruket drabbats av kompensationsbostämmelser och därmed likställda
åtgärder, framhålles det dock i skrivelsen, att industrien hittills
i större utsträckning än jordbruket lämnats frihet att skörda vinst
av rådande högkonjunkturer. Någon form borde emellertid kunna
finnas för en reglering, som verksammare än hittills bidrager till att
lätta dyrtidens tryck för dem som hårdast fått känna det. Utredning
härom vore önskvärd. Därvid borde komma under omprövning ej
blott kompensationsförfarande, varvid motionärerna j frågan synts
lägga huvudvikten, men som vad industrien beträffar säkerligen möter
stora svårigheter, utan även andra tänkbara förfaringssätt, såsom
exempelvis kompensationsavgifter, exportavgifter eller exporttullar,
maximipris, förhöjd krigskonjunkturskatt m. m.

Riksdagen förklarar sig bl. a. ha haft sin uppmärksamhet fästad
å de åtgärder för åstadkommande av prisreglering å byggnadsmaterial,
som föreslagits av den s. k. byggnadsmaterialkommissionen. Att
göra något närmare uttalande rörande de förfaringssätt, som böra
användas för uppnående av ändamålet syntes riksdagen icke tillrådligt.
Först efter det resultaten föreligga av den föreslagna utredningen,
vid vilken givetvis även de olika näringarnas ekonomiska
bärkraft bör noga undersökas och nödvändigheten av att föreslagna
åtgärder ej hämma produktionen uppmärksammas vore det möjligt
att fatta lämpliga och ändamålsenliga beslut.

Den av riksdagen begärda utredningen skulle, såsom av nu återgivna
delar av motiveringen framgår, ba erhållit en mycket allmän
läggning. Utan bestämda direktiv från riksdagens sida beträffande
valet mellan olika tänkbara åtgärder skulle därvid ha upptagits till
omprövning hela problemet om en sådan reglering av näringslivet,
som verksammare än hittills kunde lätta dyrtidens tryck genom att
i ökad utsträckning indraga jämväl andra näringsgrenar än jordbruket
under statsreglering av ett eller annat slag.

Någon sådan allmän utredning som i riksdagsskrivelsen begärts,
har icke kommit till stånd. Dess igångsättande begärde riksdagen
omedelbart för att därefter åtgärder skulle kunna skyndsammast vidtagas.
Det ligger ju också i sakens egen natur, att endast genom
utredningens snabba, igångsättande det åsyftade resultatet vore att
nå, därest åt utredningen skulle ges den vidsträckta omfattning som i
riksdagsskrivelsen förordats.

över anledningen till att riksdagens framställning icke i så
måtto lett till resultat, att en allmän utredning omedelbart anbefallts,
är jag av naturliga skäl icke i tillfälle att här avgiva förklaring.
Såsom kammaren skall finna har emellertid syftet med riksdagsskrivelsen
i viss utsträckning tillgodosetts därigenom att ytterligare
statsingripanden skett på skilda områden av näringslivet varvid även
avsevärda områden av den industriella verksamheten indragits under
statsreglering av olika slag.

För att kunna giva kammaren en redogörelse för de viktigaste
av dessa åtgärder har jag anmodat vederbörande statsorgan att över
interpellantens framställning avgiva yttrande.

Svar & intetpt
nation.
(Forts./

0

\l* 19. 10 Onsdagen den 27 februari.

,w i Mer- I gemensamt utmålande av den 19 februari anföra kommerskolptUaiion.
legium och statens industrikommission följande:

»Utgående från det kända förhållandet, att priserna å de flesta
industriprodukter ökats med 300 ä 600 % och mera utöver de före
kriget gällande, under det att de produkter lantmannen frambringar
endast varit föremål för en medelprisförhöjning av 100 %, anser interpellanten
det vara uppenbart, att industrien och handeln innehaft en
obegränsad rätt att åsätta sina produkter och sitt arbete vilka priser
som helst, samt att dessa näringar därigenom fått skörda alltför stora
vinster.

Med anledning av interpellantens framställning må först framhållas,
att den omständigheten, att industriprodukter stigit i pris, icke
behöver stå i så innerligt samband med en vinstökning för företagaren,
som kanske ofta antages, utan att den största^ ökningen av priserna
beror på stegrade priser på råvaror och förbru ningsartiklar och
på fördyrade arbetslöner — ett förhållande, som framgår av verkställda
undersökningar, särskilt en inom kommerskollegium i annat
sammanhang företagen sådan, avseende en del standardartiklar. .Fördyringen
av en sådan utomordentligt viktig vara som stenkol, vilken
på grund av höga frakter och exportavgifter stigit i pris minst
1,000 % har exempelvis sin drj^ga andel i de flesta industriprodukters
höga pris. Så är också fallet med den avsevärda prisstegringen på
träbränsle, som på senare tid ägt rum. I allt mera ökad utsträckning
har industrien varit hänvisad till sådant bränsle såsom ersättnmg
för stenkol. I mån så skett har industrien blivit föremål för en ekonomisk
belastning som i sin mån motsvarats av en betydande extra
vinst för jordägarna. Interpellanten åberopar prisen på gödningsämnen
som stigit med 250 å 300 %. Nu är förhållandet det, att just
gödningsämnen, såväl superfosfat som kalk'' väve, varit föremål för
prisreglering till förmån för jordbruket, varigenom på tillverkningen
av dessa varor endast en blygsam vinst uopstår. Vad superfosfat
beträffar så kosta de från utlandet införda huvudråmaterialen, råfosfat
och svavelkis, c:a 5 gånger mera än tidigare.

Det är likväl riktigt, att industri och handel, inklusive bankrörelse,
under de gångna krisåren i allmänhet haft mycket rkliga. i
vissa speciella fall abnorma vinster. Däremot är det icke fullt överensstämmande
med rätta förhållandet, att, såsom ofta framhalles. intet
åtgjorts för att reglera dessa vinster och för att minska dyrtiden»
tryck genom sänkning av prisen å industrivaror.

Det torde vara lämpligt att i största korthet lämna några exempel
på de inskränkningar, som i prisreglerande syfte giorts i industri
ens och handelns rörelsefrihet.

En reglering av handeln med hudar och shinn och tillverkningen
av läder har genomförts, varigenom exempelvis åstadkommits,
att koläder av svensk råvara i januari 1918 kostade 7 kronor mot
8 kronor i augusti 1916. Att utan denna reglering. som åtfölits av
avtal med skofabrikanterna, våra skopriser skulle vara mycket högre
än de äro. är säkert.

På basis av tidigare gällande cementvris kronor 6,95—7,40, träl -

Onsdagen dim 27 febrnnri.

11 Nr i#.

fades våren 1917 avtal med tillverkarna av cement, att detta pris
lcaa &“5e,fördyraa. raera> an vad som motsvarade ökade kolkostnader.

Med landets tillverkare av hovvar finnes prisavtal, som hindrar
denna vara att under rådande stora kopparbrist stiga oskäligt i höiden.

• B°mu]lsfabrikanterna äro sedan .juli 1917 bundna vid bestämda
pris a bomullsgarn och blekta och oblekta vävnader, och äro priserna
å garn numera fixerade i en av industrikommissionen utfärdad kungörelse.

Med karbid fabrikanterna har träffats ett prisavtal med bestämd
avsikt att karbid skulle tillhandahållas så billigt som mö.iligt. Man
har visserligen mycket klandrat detta pris såsom varande allt för
högt. Därom torde meningarna dock vara något delade, och under
alla omständigheter är det av intresse att veta, att norsk karbid måste
betalas med 1.200 å 1,300 kronor per ton. då motsvarande pris
för den svenska karbiden för närvarande är 750 kronor.

En direkt följd av ovannämnda riksdagsskrivelse torde vara järnbrukens
atagande av augusti 1917 till dåvarande finansministern att,
i syfte att undgå ett mera direkt ingripande från statsmakternas sida
i form av utsträckt exportförbud eller dylikt, leverera lantbrukets behov
av järn med en prisreduktion av 33 V, % av marknadspriset: Åtagandet
avser 28,000 ton järn för jordbrukets direkta behov och 11.000
ton järnvaror för framställning av lantbruksmaskiner och redskap.
Med användande av detta åtagande har i november 1917 med regeringens
godkännande genomförts ett prisavtal med tillverkarna av
lantbruksmaskiner och redskap, enligt vilket en reduktion av de priser,
som eljest skulle hava gällt, åstadkommits med 20—30 %. Ehuru
tillverkarnas kalkyler noga granskades av fackmän, och fabrikanternas
vinst sattes sa låg som möjligt, betinga dock exempelvis lantbruksmaskiner
2V*—3 gånger så högt pris som före kriget, beroende
huvudsakligen på ökade materialkostnader och arbetslöner.

I.december 1917 hava med stöd av en på industrikommissionens
initiativ tillkommen kungl. förordning och efter ett entreprenad förfarande
landets tvål- och såpfabrikanter bundits att tillverka tvål
och såpa till så låga pris, som det är möjligt åstadkomma med de
höga priserna å fett och alkalier och med den utomordentligt ringa
tillverk nings män gd en.

Härutöver kan nämnas prisregleringar å tidninasvavver, jästsprit,
svavelsyrad lerjord m. fl. produkter.

Ovanstående produkter äro sådana, som fortfarande tillverkas
inom landet i större eller mindre utsträckning. Å en hel del varor,
å vilka_ största knapphet råder, har beslag lagts och en ransonering
genom industrikommissionen företagits. Å dessa varor har man därvid
kunnat hålla priserna på en nivå under, i många fall utomordentligt
mycket under dem, som skulle hava rått vid en fri prisbildning.
Sådan ransonering och prisreglering har sedan länge drabbat linolja,
hampa, kautschuk, såpa. ull. vissa lumpartiklar, smörjoljor, bensin,
fotogen ooh kopparskrot.

På senare tid hava dylika åtgärder vidtagits beträffande räls,
tagel, bomull, stenkolstjära, soda m. fl. artiklar.

Svar å interpellation.

(Korta.)

Nr 1«L 1*2

Onsdagen den 27 februari.

Svar d interpellation.

(Forts.)

Allt vanligare bliva även åtgärder i syfte att kontrollera importerad
varas pris och vinsten därå, vilka åtgärder kunna genomföras
i samband gned ett löfte från industrikommissionen om att varan
icke skall läggas under statsbeslag.

Av det ovan anförda torde framgå, att många åtgärder vidtagits
i syfte att i det allmännas intresse motverka fördyringen av industrialster,
såväl importerade som inom landet tillverkade, och att
reglera vinstmöjligheterna för såväl handel som industri.

Det förefinnes också en bestämd avsikt hos industrikommissionen
att fortfara på den inslagna vägen och med noggrant aktgivande
på förhållandena ingripa i prisreglerande syfte, där sådant ingripande
är påkallat, särskilt beträffande förnödenheter, som direkt eller
indirekt äro av större betydelse för befolkningen.

Emellertid må det gärna erkännas, att det område inom industrien,
som hittills varit föremål för prisreglerande åtgärder, är relativt
litet och att i stället det stora flertalet av våra industrier icke berörts
av dylika inskränkningar. Orsakerna därtill torde vara flera.

Till en början må framhållas den betydande svårighet, som
föreligger vid fastställande av de priser på fabrikaten, som kunna
anses skäliga. En generell beräkning av ett lämpligt försäljningspris
för eu viss industriprodukt lämnar nämligen ofta, även när den
utföres av en samvetsgrann och erfaren fackman, ett relativt osäkert
resultat. Till en mängd faktorer är det i en dylik kalkyl nämligen
mycket svårt att taga någon hänsyn. I kalkylen går nämligen råvarupriset
in med för tillfället gällande marknadspris, vilket gör^beräkningen
allt för gynnsam för de industriföretag i branschen ifråga,
som ligga inne med ett råvarulager, som inköpts till lågt pris eller
tagits ur egna naturtillgångar Aven i andra avseenden exempelvis
beträffande transportkostnader, utlägg för bränsle och kraft är det
svårt att i kalkylen icke taga hänsyn till de sämre ställda företagen,
varför beräkningen äv tillverkningspriset ofta ställer sig allt för
gynnsamt för det stora flertalet industriföretag på området. På så
sätt kan hända och har nog också hänt, att prisregleringen sker uppåt
i stället för nedåt, vilket ju icke är meningen.

Många industrier tillverka en sådan mångfald olika varor eller
olika typer och olika kvaliteter av samma fabrikat, att en. undersökning
om skäliga försäljningspris å respektive produkter icke kan
komma till stånd i avsaknad på den mycket stora stab av opartiska
sakkunniga, som därför skulle erfordras, något som har sin förklaring
däri att det stora flertalet sakkunniga, som här kunna komma
i fråga, äro knutna till just de industriella företag, vilkas intressen
skulle beröras av prisregleringarna. Anförda svårighet skulle gälla
redan om prisläget för en industriprodukt kunde fastställas för en
längre tid. Då emellertid med hänsyn till de hastiga omkastningarna
på råvarumarknaden och arbetsmarknaden detta icke låter sig
göra utan en onödig stor vinstmarginal och således ständigt nya
undersökningar måste företagas, liar anförda omständighet så myeket
större giltighet,

Hittills tillämpade metoder att genom prisavtal eller ma ximi pris

OniditgtMi den 27 februari.

13

hålla varupris nere torde därför, när del giller industrivaror, endast
kunna tillgripas idraga om våra viktigaste förnödenheter eller då det
ar tydligt, att verkligt stora miss förhåll anden i prisbildningen å någon
viss artikel förekomma,

b stort sett blir det således svårt afl tillföra industriens, handelns
med flera näringars tribut till det allmänna genom dylika
prisregleringar I deras ställe hava vi i krigskonjunkturskattesystemet
en modighet att på ett mycket noggrannare och mycket rättvisare
satt åstadkomma denna fördelning av vinsterna mellan den
enskilde och det allmänna.

„ , öet är heller icke små belopp, som industrien och handeln fått
pa denna väg avsta och erinras här om att den påförda krigskonjunkturskatten
för ar 1917 är 244 miljoner kronor.

Vid bedömandet av frågan om industriens vinster förtjäna ytterligare
några synpunkter beaktande.

_ Då nuvarande brist på råvaror och halvfabrikat för vissa indu„n,
er, hotar att framkalla en omfattande arbetslöshet, torde det vara
särdeles angeläget att se till att, i den mån tillverkningen av dylika
ravaror och halvfabrikat kan ske inom landet, densamma i möjligaste
mail i/-S’ 001 . det bästa medlet för åstadkommande av en ökad

produktion av dylika varor vara relativt höga priser. Icke minst
torde detta gälla just nu,, då företagsamheten på många områden
mskrankes pa grund av att man icke vågar taga de ekonomiska
nsker som förändrade konjunkturer skulle medföra.

. ridare torde icke bära förbises, att en skarp prisreglering å industriprodukter
skulle hava verkat hämmande på produktionen och därmed
framkallat arbetslöshet, enär många industrier säkerligen i sådant
fall ej skulle hava vågat ikläda sig de stora ekonomiska risker,
som vant förenade med till nuvarande höga priser gjorda inköp av
ravaror m. m.

. man fäster sig vid de för vissa industrier uppkomna stora
vinsterna far man heller icke glömma att många av dessa industrier
pa grund av råmaterialbrist eller bristande avsättning redan nu kommit
in i en helt annan konjunktur. Detta galler exempelvis textilindustrien,
inom vilken många företag f. n. ligga helt nere men det
oaktat hava betydande omkostnader, icke minst arbetslöshetsunderstöd,
att betala, vilket givetvis får ske av tidigare vinstmedel. I
samma läge komma säkerligen, om råmaterialbristen fortfar, flere
industrier.

. överhuvudtaget inbjuder icke det nuvarande läget inom industrien
till några mera kraftiga åtgärder av generell innebörd. Att
konjunkturen är i vikande ocli osäkerheten inom industrien är i
ar obestridligt. Här freden kommer, komma också
i förstärkt grad svårigheterna, för många av våra industrier, som
hittills suttit i ett gott läge. För . det störa flertalet torde gälla, att
deras inneliggande lager av råvaror kommer att sjunka i värde vid
obehindrad varutillforselj ock^jaaånga bokförda vinster komma då
sfi visa sig vara vinster blpi^.på; papperet.

Många industrier hava juetsigutf,, när freden kommer, räkna med

Nr I».

Svar a
pellatiö*.
(Forte.)

.Nr 19. 14

Onedagen deri 27 februari.

Svar d interdilation.

(Forte.)

en konkurrens beträffande sina fabrikat, som efter allt att döma
blir utomordentligt svår. Vid den tiden torde det bliva en anledning
till tillfredsställelse, att vissa av våra industrier varit i tillfälle att
genom nyanläggningar och moderniseringar och på annat sätt i sa
hög grad konsolidera sin ställning som nu vant fallet.

Av vad sålunda anförts uorde framgå, att även på industriens
område ett flertal prisregleringar ägt ruin icke minst under tiden
efter det ifrågavarande riksdagsskrivelse beslutats, men att det nuvarande
läget icke inbjuder till alltför kraftiga åtgärder i detta hänseende,
vilka kunde medföra ödesdigra följder. Industrikommissionen
för sin del vill emellertid än en gång betona, att Industrikommissionen,
som givetvis med största uppmärksamhet följer prisförhaliandena
beträffande industriens råvaror och produkter, hyser en
bestämd avs.kc att ingripa prisreglerande i den mån detta, med hänsyn
tagen till alla pa frågan inverkande faktorer, kan befinnas påkallat.
» • • ,

Utöver dessa, i kommerskollegii och industrikommissionens utlåtande
lämnade upplysningar rörande omlattningen av statsregleringen
inom industrins område kunna ytterligare nagla uppgifter
förtjäna att i anledning av interpeilantens framtällning anföras.

Till mig har inkommit redogörelse för järniabatteringen till förmån
för jordbiuket under halvåret september 1917—februari 1918.
Därav framgår att jordbrukets vinst på rabatterna är för denna
tid att uppskatta till närmare 3 ''/* miljoner kronor. Den beräknade
normalförbi ukningen av järn och plåt har mer än täcat rekvisitionerna.
Däremot har reducering måst företagas å de rekvirerade
kvantiteterna av spik och hästskor. Under nästkommande tremånaders
period torde dock ersättning kunna beiedas för de ej erhållna
kvantiteterna.

Till lantbrukets fördel ha statsmakterna ingripit genom prisreglering
å gödningsämnen. Så genomfördes som bekant under fjolåret
ett prisavtal rörande superfosfat. Nu mera har träffats avtal
med vederbörande fabrikanter att ställa viss kvantitet kalkkväve
till svenska marknadens disposition mot visst maximipris.

För att säkerställa tillgången på karbid har nyligen med användande
av förfoganderättslagen beslag lagts å fabriksanläggning
vid Yargön.

Beträffande den i riksdagsskrivelsen särskilt berörda frågan
om byggnadsiraterialiers förbilligande är att nämna att prisavtal
föreligger dels i fråga om cement dels ock i fråga om byggnadsjärn,
medan däremot reglering av träpriserna hittills ansetts möta oöverkomliga
svårigheter.

Med anledning av att svenska stenkol betinga ett oerhört högt
pris -—■ Dån statens järnvägar bar till mig meddelats, att man numera
måste beräkna ett pris å svenska stenkol, som sex gånger
överstiger 1913 års priser för motsvarande vara —och.då enligt
min uppfattning för ett statens ingripande i prisbildningen liknande
skäl tala i detta fall som i manga andra, bär jag nyligen
anbefallt industri- och bränslekommissionerna att avgiva gemen -

Oniulugeii di1 n 27 fubruitri.

ti> Nr 1#.

samt yttrande och förslag i syfte att nedbringa priset på svenska
stenkol.

1 deri riksdagsskrivelse, som av interpellanten åberopats beröms
även frågan om exportavgifter. Detta omfattande spörsmål har
vid liera till 1 älleu varit under omprövning, dels i eu särskild för
ändamålet tillsatt kommitté, dels vid handläggning inom kristidskommissionerna
av irågor om statsreglerande ingrepp i näringslivet.
Byggnadsmaterialkommissionen iöroidade viss exportavgift
å trä och järn, men dess framställning ledde, sedan industrikommissionen
avstyrkt densamma, icke till någon åtgärd i denna riktning
men väl till andra prisreglerande åtgärder, såsom jag nyss
nämnt.

Vad järnhanteringen angår har jämväl fråga om allmänt exportförbud
såsom regleringsåtgärd dryftats. Inom statens industrikommission
tillsattes i november eu kommitté för prövning av frågan.
Kommittén kom emellertid till det resultatet, alt att den under
dåvarande omtändigheter icke ansåg sig kunna tillstyrka ett
allmänt exportförbud.

. Efter denna redogörelse för statsmakternas handläggning av
vissa i interpellantens framställning berörda spörsmål anhåller jag
till sist att såsom svar å interpellationen få utveckla några huvudsynpunkter,
som efter min uppfattning böra anläggas.

. Eet bör måhända särskilt betonas, att jag här saknar anledning
att upptaga fragan om vad som kunde eller borde ha gjorts
för ett eller annat ar sedan. Uppenbart är ju, att läget numera är
väsentligt annorlunda än under den första delen av kriget för åtskilliga
av våra industrier och särskilt för några av våra största
jag kan nämna trävara- och järnhanteringen. De åtgärder, som
nu kunna ifrågasättas måste givetvis hänföra sig till det närvarande
läget.

... en industri, som arbetar på lager med stoppad export, eller

dar fråga om driftinskränkning är överhängande äro självfallet
icke samma slags regleringsåtgärder tillrådliga som kunna ha haft
stort tog under den mest lysande exportkonjunkturen. Till mig
har nyligen från chefen för civildepartementet överlämnats en
skrivelse om den hotande arbetslösheten. Det stora samhällsintresse
som inför detta perspektiv knyter sig till den industriella
verksamhetens uppehållande, måste tillbörligt beaktas vid behandlingen
av industriella regleringsfrågor.

En ledande grundsats i prispolitiken, på det industriella likava!
som på jordbruksområdet, måste vara. att produktionen av
nödvändighetsvaror säkerställes så långt det är med våra resurser
rairiv ■ lltrfirer ,cke 1 konsumenternas intresse att köpa en
c''.'', l „ Pri^änkmng med produktionens framtida avstannande.

i i-ii a vid prisregleringar all tillbörlig hänsyn ta gas

till de pa alla områden.ökade produktionskostnaderna, (honom
visso utredningar, som jag i anledning av interpellationen tagit del
av, har jag övertygat mig om att väsentligt stegrade råvarukost -

Svar a interpellation.

(Korta.)

Nr 19. lt>

Onsdagen den 27 februari.

Svar å intet''- r*«
pel la tion.
(Forte.)

i den svenska industrins standardartiklar undergått.

Inom den sålunda uppdragna ramen böra statens åtgärder inriktas
på att i görligaste mån hålla prisstegringen tillbaka. Av
synnerlig vikt finner jag det därvid vara, att befogade anledningar
till missnöje över vissa näringars mera hardhänta behandling kunna

Till ^den jämnvikt i bördan som är att eftersträva medverkar i
mvcket väsentlig grad — det bör här icke lämnas oanmärkt — den
särskilda beskattningen av krigstidens vinster Också har riksdagen
i den skrivelse, som är utgångspunkten för interpellationen
upptagit en förhöjd krigskonjunkturskatt bland andra medel till

åder i hög grad föranlett den starka prisstegring ett stort antal

vinnande av skrivelsens syfte.

Deri omständigheten, att man sålunda i beskattningen ager
medel att till det allmänna överföra väsentliga delar av de industrivinster,
interpellanten pekar på i sin framställning, lar naturligen
ej avhålla statsmakterna från ingrepp i industrins rörelsefrihet,
där det med hänsyn till varans betydelse, prisstegringens
omfattning eller andra för hela samhället vitala synpunkter be finneStaten°får

efter min mening icke rygga tillbaka för att beträffande
viktiga industrivaror gripa in med samma eftertryck —
om också icke alltid med alldeles samma medel — som beträffande
viktiga lantbruksvaror. Principiellt delar jag fullt ut mterpeilantens
uppfattning att likställighet bör råda i fråga om olika näringsgrenars
skyldighet att underkasta sig den reglering statsmakterna
finna vara i det helas intresse ofrånkomlig. Jag kan följaktligen,
till svar å interpellantens spörsmål förklara mig villig att, i vad
på mig ankommer, vidtaga de åtgärder i riksdagsskrivelsens sylte,
som numera kunna befinnas av läget påkallade och äro praktiskt
realiserbara.

Vidare yttrade:

Herr Mossberg: Herr talman! Jag skall be att fa framföra
ett tack för det svar, som har blivit givet med anledning av mm interpellation.
Det torde i någon mån ha klarlagt ställningen de orka
näringarna emellan, och även torde det ha klarlagt de försök PM utjämning
'' hithörande fall, som gjorts. Jag vill i detta tack inlägga
en varmare klang med anledning av den senare delen av interpellationssvaret,
ty denna del av svaret innehöll ett principuttalande och
ett löfte, ett principuttalande, som jag för mm del finner fullt riktigt,
och ett löfte, som jag vill för framtiden taga fasta på.

På samma gång måste jag dock beklaga, att efter ahörandet av
detta interpellationssvar jag måste konstatera, att så störa försummelser
blivit gjorda, då det gäller tillvägagångssättet mot de olika
näringarna, tillvägagångssättet för att låta dessä olika näringsgrenar
deltaga i dyrtidens tryck. Enligt min mening ligger det ganska

Onsdagen den S27 februari.

IT

>r 1!).

kliu-l; bär, att på ett tidigare stadium, redan 1915 oeli 1910, liade del
varit mycket lättare att reglera förhållandena på hithörande områden.
Men på den tiden hade man icke samma principer troligtvis inom
kommissionerna och regeringen, som innefattas i det principuttalande,
som herr statsrådet gjort. Jag vill endast erinra om 1914
års senare de! i augusti, således omedelbart efter krigsutbrottet. I)å
minnas vi alla, hur en mycket nödvändig vara helt och hållet drogs in
omedelbart efter krigsutbrottet, jag menar mjölet. Var och en, som
då levde här i Stockholm, minns mycket väl, hur mjölet inom två dagar
försvann ur den allmänna handeln, och det hette, att intet mjöl
fanns. Om tre—fyra dagar fanns det återigen tillräckligt med mjöl.
men i ett slag hade priset sprungit upp med 10 å 12 kronor per säck.
iSu säga industri kommissionen och kommerskollegium, vilkas yttranden
äro inrymda i detta interpellationssvar, att de förhöjda priserna
äro baserade dels på förhöjda arbetskostnader, produktionskostnader,
och dels på förhöjda råvarupriser. I detta fall förelågo varken förhöjda
arbetskostnader eller råvarupriser, men man trädde i alla fall
in pa en väg, som sedan fullföljts i mångt och mycket inom affärsvärlden.

Jag tillåter mig här erinra om, att när livsmedolsprodukterna
stego i pris oupphörligt, kastade man såväl i tidningspressen som på
annat sätt över lantmännen den beskyllningen, att det var dessa, som
förorsakade de förhöjda prisen på jordbruksprodukterna och sålunda
pa livsmedlen. Därom kan man tvista, om det var lantmännen, som
togo sig anledning av kristiden att taga höga priser och sålunda försöka
jobba, eller om det var mellanhänderna, återförsäljarna, distributörerna.
Man kan tvista om det. Ålit nog, man har trätt in på
den vägen, att livsmedlen oupphörligt stigit i pris, och man stod inom
kort inför den situationen, att de mindre bemedlade konsumenterna
hade svart att skaffa sig föda. Då tillgreps den första åtgärden,
nämligen kompensation av kött och fläsk. Det vill med
andra ord säga, att man hade rätt att utföra i världsmarknaden 60 %
av en djurkropp, men måste förbinda sig att till den inhemska marknaden
lämna 40 % av samma djurkropp för ett rätt så knappt tilltaget
underpris. Denna åtgärd fullföljdes, om jag minns rätt, i ett
och ett halvt år omkring, och det kompensationssystemet medförde en
förlust för lantmannanäringen för det ena halvåret 1915 av omkring
19 2 miljoner kronor. Ser man efter för hela den tid, kompensationssystemet
fortfor, gar det upp till rätt väsentliga summor.

Nu har man där beträtt en väg, som det ligger alldeles klart
för mig, att den skulle varit lämplig även i fråga om andra näringar
i detta stadium. Och jag måste beklaga, som jag sade, att icke
1915 och 1916 års regering fann sig föranlåten att göra försök i sådant
avseende. Man överlämnade detta till en senare tidpunkt, och
vi finna av svaret, att de flesta åtgärder, som svaret nämner om, äro
vidtagna år 1917 och en del så sent som under 1917 års senare hälft.

Jag är ingalunda blind för nyttan och nödvändigheten av att
lia en ekonomiskt stark industri, att ha solida banker och att ha en
blomstrande handel. Allt detta finner jag nödvändigt och riktigt för

Andra lcammarens protokoll 1918. Nr 19. 2

Svar ä i ii t er^citation.

(Forts.)

Nr 19. 18

Onsdagen den 27 februari.

Svar a interpellation.

(Forte.)

ett land, men lika nödvändigt, som detta är, vore att man förfore pa
det sättet, att även andra näringar — jag tänker närmast på lantmannanäringen
■— ocli andra yrken i vart land stode ekonomiskt starka.
Det är önskvärt, att alla grupper gemensamt stå starka, och när
krisen kommer, som svaret talar om, törne det behövas, och det
torde då vara fullt ut lika nyttigt som att industrien står stark.

Jag fäste mig särskilt vid ett par punkter av svaret, där man
sökte gorå gällande, att mycket effektiva åtgärder till en utjämning
blivit vidtagna. Man nämner således om, att man försökt reglera
priserna på läder. Ja, det är mycket sant, men där började man
i rätt ända, om jag får begagna detta uttryck. . Man satte först ned
priset på råläder. Alltså producenten fick minskad betalning, för
sitt råläder, och man satte sedan ned försäljningspriset från 8 till 7
kronor. Men detta skedde först under 1918 enligt redogörelsen, alltså
också den åtgärden för sent. Yad innebär nu denna reglering? Om
jag antar att ett par ordinära damkängor av finare sort våga 8 hekto
och jag tänker mig ett pris på läder av . 7 kr. -— det är icke rätt i
detta fall, utan det får höjas, därför att det finnes olika priser på
över- och bottenläder, men om jag också räknar med åtskilligt av
det material, som man använder för inlägg och dylikt och som bidrager
till vikten av dessa skodon, så väga de omkring 8 hekto —
då skulle materialet i dessa skodon betinga ett pris av kr. 5: GO efter
7 kr. per kg. Om jag höjer detta pris till 12 kronor, Iror jag icke
jag gör mig skyldig till att värdera för lågt. Dessa samma kängor
kosta i allmänna handeln 38 kronor. ^ Nu säger industrikommissionen,
att denna åtgärd har reglerat på ett mycket effektivt sätt, ty
annars skulle skodonen ha varit mycket högre i pris. Ser jag på,
hur det ställer sig med ett par grövre kängor, ett par manskänigor, arbetsskodon,
så väga de i allmänhet 1 kg. Det skulle bli 7 kr., frånräkna!
papp och dylikt. Men om jag ökar det till 12 å 15 kronor, s.a
finner jag det vara nog, men att försäljningspriset på denna kvalitet
ändå står i 30 kronor. Jag frågar då: är. det rimligt att. tillverkningskostnaderna
skola föranleda denna prisskillnad? Betingar
verkligen tillverkningen av ett par skodon så höga kostnader, att de
försvara ett dylikt pris? För mig står det alldeles klart, att den
regleringen är av mindervärdig natur, trots att det är en reglering.

Vidare nämndas något litet om koppar. Man har sökt ordna
det så, att kopparn icke (Skulle ställa sig för dyr i allmänna marknaden.
Nå, hur bär det skett? Jag har kunnat följa priskurvan
och sett, huru den stigit undan för undan, men jag känner icke till
det nödvändiga behov, som bär betingat dessa ökade priser. I
alla fall blev resultatet det, att under förliden höst stod den koppartråd,
som skulle vara avsedd till elektriska ledningar, i ett pris
av 3 å 4 kronor per meter, ett pris, som gjorde,, att det var omöjligt
på landsbygden, annat än för mycket penningstarka bolag att
åstadkomma elektriska ledningar. _

Jag skall också be att på tal om läder få till herr statsrådet
rikta en enträgen uppmaning att se till, att fördelningen av läder

Onsdagen den ''J.7 februari.

l‘J Nr 1».

kommer att reglerad om. För närvarande lord© det ligga så, alt
sko v a r u fa b r i k åt inne n har en rätt sfi riklig tilldelning, men pa
landsbygden, åtminstone att döma etter förhållandena hemma, ligger
det så, att lårdiga skodon finnas i handeln tillräckligt och på
lager, men bottemläder saknas det snart sagt totalt. Man kan icke
få köpa sådant läder i och för reparation av familjens skodon. Det
är blott någon enda gång, som man karl betinga sig ett par halvsulor.
Jag vill rikta den enträgna uppmaningen till lierr statsrådet,
att han söker se till, att vi få en ändrad tilldelning i fråga
om bottenläder, om jag nu endast skall fästa mig vid detta slag av
läder, då det är nödvändigare än överlädret,

Nu talades det också här i svaret om järnprisen, och det sades,
att de både reducerats. Ja, det är fullt riktigt, men denna åtgärd
har kommit myoket för sent. Ännu för så kort tid sedan som i
augusti 1917 var bruttopriset å smidesjärn uppe vid kr. 87: 30, men
genom det ingripande, som då kom till stånd från statsmakternas
sida, skedde en nedsättning i fråga om priset å sådant järn, som
var avsett för lantbrukets behov, och denna nedsättning uppgick
till 33 ^ procent, så att dylikt järn kostade kr. 58:20. Jag skall
villigt erkänna, att denna åtgärd var nödvändig, och vi äro också
tacksamma, för, att den vidtaga, men man bär här även att räkna
smed andra kvaliteter av järn. Jag vill då särskilt fästa mig vid
kultivatorfjädrar, som nu kosta kr. 1:31 per kilogram, samt harvfjädrar,
som kosta kr. 1: 24- per kilogram. Jag kan kär även nämna,
att en viss typ av arbetsmaskiner, som förut kastade 40 kr., numera,
efter det att genom statsingripande maximipris åsätta, kosta
110 kr.; en såningsmaskin, som man förut kunde få köpa för 175
kr., kostar nu 440 kr.; en slåttermaskin, som förut betingade 165
kr., måste nu betalas med 400 kr.; en sorts räfsor, som förut kostade
75 kr., är nu uppe i ett pris av 254 kr., och så enkla redskap
som en spade eller eu gödselgrop betinga nu efter regleringen av
priserna kr. 6:60. Om jag nu bär behov av att köpa en maskin
eller ett arbetsverktyg och går in i en affär och frågar: Kan jag
dröja med att köpa till varen, tills det blir öppen mark, d. v. s. då
jag behöver, eller är det rättast att köpa nu? Komma prisen att
stå fast, eller hur blir det? så får man det svaret: Köp nu, ty det
är icke alls säkert att. priserna stå fast till våren. Jag vill framhålla,
. att trots statsingrepp och trots maximipriser förbehåller
man sig och ställer i utsikt eu eventuell prisförhöjning, fastän jag
nu icke vet, om man har rätt att vidtaga en dylik åtgärd.

Trots dessa höga priser på jordbruksmaskiner och jordbruksverktyg
— det törne tillåtas mig, att jag närmast fäster mig vid
de produkter, som röra lantbruket — skall jag villigt erkänna, att
fabrikanterna av dessa maskiner och verktyg icke skörda den största
vinsten. Ett statsingripande härvidlag borde ha avsett det
stadium, innan dessa fabrikanter fa järnet och råvarorna i sin
hand.

Av det nu lämnade svaret vill framgå, som om det skulle ha
skett ett väsentligt ingrepp pa rätt så många näringars områden.

Svar å interpellation.

(Forte.)

Nr 1!). 20

Onsdagen den 27 februari.

Svar å interpellation.

(Forts.)

Jag tillåter mig att därvidlag framhålla de aktiekapital, som vissa
bolag förfoga över, och de vinster, som dessa bolags verksamhet
givit under år 1916. Jag har tagit i högen och icke vält de högsta
men icke heller de lägsta; i några fall är det bland* de större bolagen,
i andra fall åter sådana, som hålla sig kring medeltalet.
Jag vill nämna, att Stora Kopparbergs aktiebolag, som _ har ett
aktiekapital på 36 miljoner kronor, hade år 1916 12,5 miljoner kr.
d vinst, Uddeholms aktiebolag bär ett aktiekapital på 24 miljoner
kr. samt hade nämnda år i vinst 7,9 miljoner kr.; Fagersta aktiebolag
hade med ett aktiekapital å 7 miljoner kr. en vinst å 3,75
miljoner kr., Hängbro rörverk med ett aktiekapital av 1,8 miljoner
kr. en vinst å 2,02 miljoner kr., Sandvikens ångsåg med ett aktiekapital
av 600,000 kr. en vinst å 415,000 kr., Nordmalings ångsåg
med ett aktiekapital av likaledes 600,000 en vinst å 759,000 kr.,
varav utdelades 40 procent, Rockne sågverk hade med ett aktiekapital
av 100,000 kr. 50,000 kr. i vinst, allt under år 1916.

Man kan med dessa siffror för ögonen icke annat än känna
sig i viss män besviken över att de näringar, som käft dylika vinster,
icke under åren 1915 och 1916 samt första delen av 1911
blivit föremål för ett effektivare ingrepp från statens sida. Det
är ju alldeles uppenbart att dessa vinster äro oförtjänt höga, för
att icke använda ett starkare uttryck.

Het skulle enligt min uppfattning ha varit lyckligt, om man
redan från början av kristiden ingripit på alla områden och sökt
få en utjämning till stånd, så att såväl industri och handel som
andra näringar och korporationer inom vårt folk stått ekonomiskt
istarkare därigenom, att den ene icke fått suga ut den andre. Om
man gått. tillväga på det sättet, skulle vårt folk i närvarande stund
ha stått mera solidariskt, och man både kunnat hoppas på en lyckligare
framtid för detsamma.

Herr Os ber g: Herr talman, mina herrar! Det har för mig
framstått, som om den nuvarande finansministern icke kunnat lämna
något annat svar än det, han bär i dag avgivit. Han har ju icke
så länge varit vid styret, om man så får uttrycka sig, utan de synder,
som blivit begångna, äro ju de föregående regeringarna skulden till.
Jag kan dock icke underlåta att här säga ett nar ord rörande en sak,
som jag anser bör något beröras i detta sammanhang.

Man har bär väsentligen talat om fabrikationen, d. y. s. om industrien.
Men det är någonting annat, som är nära förknippat med fabrikationen,
men som här nästan icke det ringaste blivit berört. Så
skedde icke heller under remissdebatten, utan då talades blott om
förhållandet mellan producenter och konsumenter, och det gick
ju så hetsigt till vid det tillfället, att man till och med på visst sätt
förgrep sig på kamrater personligen här i kammaren.

Yad är det för något, som ligger mellan producenter och konsumenter?
Jo, det är mellanhänderna. Där ha vi det största fördärvet
i vår tid, både när man talar om alster från iordbruket och
alster från industrien. Jag bär här dokument i min hand. som klar -

Onsdagen (lön 27 fetmiuri.

21 Nr 11).

Kora, att dot finnes affärer här i Stockholm, som icke för fän ku
sedan gjort en affärstransaktion, därvid varans värde fördubblats
ifrån inköpspriset till försäljningspriset. Med sådana fakta för ögonen
ar det väl icke alls märkvärdigt att folk blir missbelåtet, det må
nu vara industriidkare eller lantbrukare eller kallas vad som helst,
oå är nu i alla fall förhållandet. Den oanständig handeln har tagit
sadana former, att den förgriper all reda i landet.

Det har här talats om priserna a maskiner och dylikt, och det
är ju klart,^ att de äro alldeles för höga. Men lag hyser i det fallet
icke alls någon så stor farhåga beträffande industrien som i fråga
om handeln med dess trustbildningar, där varan i vissa fall går gonom
fyra eller fem mellanhänder, innan den från producenten kommer
fram till konsumenten. Det anses icke duga för en fabrik att
själv kasta ut i marknaden sina alster, t. ex. jordbruksmaskiner, utan
det skall vara en generalagent, som bär hand om försäljningen från
fabriken, och denne tar sina 40 ä 50 procent. Han säljer till de större
partihandlarna ute i bygderna, och dessa sälja i sin ordning till
de mindre handlarna, och sedan springa vanliga bondagenter omkring
och sälja till de olika förbrukarna; så är förhållandet, mina herrar,
och det är detta, som. förgripit det anständiga i denna handel. Det
är emellertid, såsom jag nyss sade, icke gott för den nuvarande finansministern
att härvidlag vidtaga någon åtgärd av mera ingripande
natur, men jag vågar påstå med den kännedom, som jag har
om hans person, att han nog i detta fall kommer att göra vad som
pa honom ankommer. Men vad som sålunda kommer att g-öras, sker,
såsom jag anmärkt, på en sen datum.

Det är emellertid här en särskild sak, som jag skall be herr
statsrådet fästa sin uppmärksamhet på, och det är våra kalkbraks
förehavanden på senaste tid. Jag köpte förlidet år kalk till ett pris
av 95 öre per hektoliter, och nu lär priset vara fastställt till 2 kronor.
Mot detta har produktionskommittén icke heller haft något att erinra,
utan ansett det vara anständigt. Jag vill verkligen fråga, om det
kan anses vara rimligt med en sådan prisstegring från 95 öre. som
man för icke ,så länge sedan fick betala per hektoliter kalk, upp till
nu gällande pris, 2 kr.? Yi ha det ju så lydkligt ställt på många
håll i vårt land, att kalken kan brännas med den naturliga skiffer,
som tages vid kalkbrytningen; det behövs blott eu liten knippa
ved för att sätta förbränningen i gång, och sedan sköter den sig själv.
Det må ingen inbilla mig, att arbetskostnaderna gått fram i ett sådant
tempo, som man nu bär vill låta påskina. Det är av en Stor
betydelse, att man har tillgång på den nödvändighetsvara, som kalken
är, när man nu skall på alla möjliga sätt försöka höja produktionen,
och jag skall ännu en gång vädja till herr statsrådet att beakta
den frågan.

Det är även ett annat spörsmål, som jag här vill taga upp, ehuru
det måhända vore bäst att därvidlag vända sig till industrikommissionen.
Förhållandet är det, att det inom landet finnes en hel massa
smeder, som skola verkställa reparationer å böndernas redskap. Dessa
smeder ha snart sagt alldeles upphört med sin verksamhet, de kunna

Svar å interpellation.

(Kort».)

Nr 10. 22

Onsdagen den 27 februari.

Svar å interpellation.

(Forts.)

icke göra något just på den grund, att de icke erhålla nagra kol. Detta
är ett förbiseende, som ovillkorligen måste repareras. Nu är det ju
så, att lantbrukarna lia i det längsta avstått från att köpa några nya
maskiner utan lappat upp de gamla, och det är ju ieke att undra
på, då prisen gått så i höjden, som nu är fallet.. När nu emellertid
en lantbrukare kommer till en smed och säger: jag har en plog, en
harv eller ett annat redskap, som måste repareras, så svarar denne
smed, att han gärna skulle vilja göra det, men det finnes ingå kol,
och det är honom omöjligt att kunna uppbringa några sådana. Jag
har talat vid flera landsismeder, och ds lia förklarat, att de omöjligen
kunna få tag i några kol. Jag tycker, att detta är en angelägenhet,
som vederbörande må taga i beaktande, och att de böra se
till, om icke därvidlag någonting kan åtgöras.

Till sist vill jag saga, att jag hoppas att når hithörande saker
komma att utredas på allvar och när man skall försöka sätta s;g in
i hela detta spörsmål, som ligger en var så mycket om. hjärtat, bör
man icke förbigå handelsintressena, ty där Häger enligt mitt förmenande
de största oegentligheterna i nu förevarande avseende. A ut
en fabrik förtjänar stora penningar, anser jag icke alls vara farligt —
ehuruväl det bör vara reglering även pa det området ty det gar
till arbetarna och till förbättringar och ett som annat, men denna
stora mellanhandsstab, som tagit så störa och oroväckande former,
är något, som alstrar rent av samhäll suppror —• ja, jag kan icke
yttra mig lindrigare än så. Det är en massa människor, som lova
på uppkonstruerade vinster, men vad göra dessa människor. Ja,
icke göra de samhället något gagn, utan tvärtom ogagn.

Jag har i livligt minne, hur jag såg i Amerika en illustration,
som föreställde två farmare, som processade om en ko. Den ena
stod och slet i hornen på kon, den andra i svansen,, men sakföraren
satt och mjölkade kon med ett belåtet smil över ansiktet. Medan vi
här gnabbas, producenter och konsumenter, fabrikörer, och avnämare
av deras alster, sitter handelsmannen och ler. och smilar över detta
och tänker, att det är bra märkvärdigt, att vi kunna gå oantastad®.
Den största orsaken till det missförhållande som nu råder med.hänsyn
till dyrtiden, är att finna i onaturliga handelsvinster mötiligg.iorda
genom trustbildningar och dylikt.

Herr Berg i Munkfors: Herr talman! Denna interpellationsdebatt
har ju ganska stor betydelse för hela vårt folk, ty det är vara
livsfrågor den gäller, och därför kan det icke vara ur vägen, att
man söker belysa sakerna från litet olika synpunkter.

Jag tänker, att vi allesammans äro överens om, att det är
synnerligen viktigt, att alla de inaterialler, som våra lantbrukare behöva
för sin produktion, äro så billiga som möjligt. Jag vill. också
i likhet med interpellanten beklaga, att man. icke. redan i bönan av
kristiden vidtog åtgärder, som skulle leda till billigare, pris pa de
artiklar, som behövas för att frambringa brödsäd - ur jorden. Men
å andra sidan måste man nog också erkänna, att- de oerhörda prisstegringar,
som inträtt på en del områden inom industrien, framför

Onsdagen den 27 februnri.

23 Nr 10.

allt på järnvaror, äro till stor dol förorsakade, som också mycket
riktigt anförts av industrikommissionen, utav stegrade råmaterialkostnader.
Vi hörde ju nämnas, att stenkolen sedan krigets början
har stegrats till icke mindre än 6 gånger sitt ursprungliga pris. Jag
känner till en hel del andra artiklar, där ungefär samma prisstegringar
skett, .lag ber att få nämna, att on sådan artikel som olja,
som användes mycket inom en del av våra större järn- och stålindustrier,
på grund därav att sådan icke funnits att få, har stegrats
på ett onaturligt sätt. Den olja, som under tiden före kriget kostade
60 öre per kilogram, har stigit till den grad, att den i dag kostar 14
kr. 50 öre per kilogram, och det är nästan omöjligt att kunna få
sådan, därför att den produceras i utlandet. En hel massa andra
artiklar ha stigit på samma sätt. Exempelvis tenn, som före kriget
kostade 3 kr. per kg. kostar nu icke mindre än 32 ä 33 kr. per kg.,
ja, ännu mer.

Inom vår metallindustri användes en artikel, som heter deglar,
och dessa deglar ha vi ännu icke lyckats fabricera inom landet, utan
de tagas från utlandet, från Tyskland och framför allt England.
Sådana deglar har det blivit så ont om, att metallindustrien i många
•fall varit nästan ur stånd att arbeta på grund av denna degelbrist.
En degel, som rymmer 70 kg. kostade förs kriget 15 kronor. Det
kan vara intressant att höra för dem, som icke hava följt med dessa
förhållanden, att jag härom dagen såg fakturan på tvenne sådana
deglar, som inköpts, och de kostade 500 kronor stycket. De hava
alltså stigit från 15 kronor till 500 kronor stycket. Koppar har
stigit med månghundra procent och det är för närvarande synnerligen
svårt att få köpa sådan enär importen från Amerika så gott
som upphört helt och hållet. Jag skulle kunna räkna upp en hel
massa material inom industrien, som stegrats på liknande sätt, men
det torde icke behövas. Jag har endast velat visa hän på, att icke
.alltid de höga priserna på industriens alster äro förorsakade av det
begär att skaffa sig höga vinster, som man velat beskylla industrien
för. Jag känner mig skyldig såsom en, vilken arbetar inom det området,
att säga detta.

Så är det en annan sak och en mycket viktig, som bör bemärkas,
och det är att den stegrade efterfrågan naturligtvis också bär sin
del i dessa prisstegringar, framför allt i fråga om industrier, som
exportera till utlandet. Vid krigsutbrottet och ett stycke fram på
1915 var det en så oerhörd efterfrågan på järn- och stålprodukter,
framför allt stålprodukter för krigsändamål, att de flesta av järnverken
i Sverige fingo taga rubb och stubb och sälja allt, vad de hade,
oavsett- om det var prima eller sekunda kvalitet. Allting gick åt till
vilka priser som helst, blott därför, att världens största skurkar, som
släppt kriget i gång —■ jag kallar dem så, ty de äro världens största
skurkar —• behövde mera material till granater och andra redskap
för att mörda- sina medmänniskor och måste köpa till vilka priser
som helst. Det är givet, att de bruk, som levererade sådant, passade
på tillfället att taga höga priser.

Jag finner det mycket- riktigt, såsom sades i interpella-tionssva -

Svar fr interpellation.

(Forte.)

Nr VX U

Onsdagen den 27 februari.

“ <«»«- ret, att man måste so till, när det galler den kommande framtiden,.
pel Nitton. arbetslöshet hotar oss i väsentlig grad, å ena sidan att vidtaga

(loi-te.) ana möjHga åtgärder för att få prisen billiga på de produkter, som
konsumeras i landet, men å andra sidan också att icke strypa till på
sådant sätt-, att viktiga industrier hindras i sin utveckling, framför
allt de industrier, som ha export på utlandet, ty jag för min del
anser, att det vore rent av bakvänt att söka bestämma exportpriserna
till vissa belopp och därmed hindra, att industrierna fingo en skälig
avkastning på sitt kapital. Vinsterna kunna bli för höga, det är
visserligen riktigt, men såsom förut hade betonats, kan man taga
igen detta på andra vägar. Jag menar med andra ord, att man
bör söka gå försiktigt fram på denna väg, och jag instämmer också
i vad herr Osberg yttrade, att man behöver icke gråta för om det
finnes industrier i ett land, som tjäna bra med pengar, ty det kommer
hela landet till godo, och särskilt om dessa pengar inhöstas
genom export till utlandet, så ökar det penningtillgången i landet
och kan öka utvecklingsmöjligheterna för vår industri. De störa
vinster, som en hel del av våra järnverk inhämta under kristiden,
äro onormala och kunna omöjligt bibehållas i framtiden. Jag bär
fått uppgift i dag på ett bolag, som har ett aktiekapital på omkring
30 miljoner kronor, och som tjänat under förra året bortåt 15 miljoner,,
men jag är alldeles säker om, att när normala förhållanden inträda,
kommer det bolagets vinst att sjunka ned till ett belopp, som kanske
icke går till mer än ett par miljoner.

Vad jag velat taga fasta på, är således det uttalandet i interpellationssvaret,
som jag fann vara lagt på en sund och god grundval,
att herr finansministern ville söka vidtaga alla de åtgärder, som
äro möjliga för att skapa så billiga priser som möjligt för den inhemska
konsumtionen, men på samma gång fara varligt fram, isynnerhet
när det gäller vår industri, som för oss alla är lika viktig som
jordbruket. Dessa äro huvudnäringarna för vårt folk, och vi böra söka
gorå, vad vi kunna för att dessa båda näringar må gå framåt hand i
hand emot nya mål och göra vårt land mer och mer dberoende av utlandet
både på det ena och det andra området.

Herr Bengtsson: Det var ett uttalande av herr stats rådet,

som uppkallade mig, nämligen då lian uppgav, att prisnedsättningeu
på järn har tillfört jordbrukarne en vinst av 3 Va miljoner
kronor. Jag bär sett en notis i någon tidning, vari uppgivits
alldeles samma siffra, och jag tänkte då för mig själv: »Vart
har månne denna vinst tagit vägen?» Säkerligen har varje lantbrukare,
som sett den notisen, gjort ungefär samma reflexion,
Man vet ju, att priserna på järn ha stigit med ungefär 500 % från
det kriget började och tills nu. Priset var då 18—19 öre per kilogram,
och nu är det uppe i över 1 krona. Dessutom är det säkerligen
många, som i likhet med mig rekvirerade järn efter detta nedsatta
pris under förra hösten och som fått vänta på leveransen tills
nu i februari månad. Då jag fick räkningen på de varor, som jag
rekvirerade då, voro priserna beräknade efter prisnoteringen i

Onsdagen den 21 lebruuri.

2b Nr 10.

november, med ett tillägg- av 81 "/•> pa dessa priser. Då man vet i
liur stor utsträckning dessa oerhört dyra varor behövas i ett lantbruk,
så undrar man, om det är riktigt, att man kallar det för eu
vinst, som tillförts jordbruket, då jordbruket får köpa dessa varor
till mångdubbelt högre priser mot under normala förhållanden. På
samma sätt skulle man ju, när jordbrukets produkter av alla slagblivit
reglerade, tala om de vinster, som ha tillförts det allmänna
från jordbruket, eller rättare kanske beräkna vilken förlust, som
har drabbat jordbrukarna på grund av dessa regleringar. Då tror
jag, att denna siffra på 3 Va miljoner försvinner såsom eu liten ringa
bråkdel av det hela.

Vidare fäste jag mig även vid ett uttryck, som jag vill taga
upp. Jag förstår, att det är där, som svårigheterna möta. Herr
statsrådet sade nämligen, att det var mycket svårt att få sakkunniga,
då det gällde att reglera priserna på industriartiklar, därför
att dessa sakkunniga i allmänhet voro intresserade i verksamheten.
Jag inser, som sagt, att det är här svårigheterna ligga. Men jag
skall också bedja att få tacka herr statsrådet för det välvilliga erkännande
han gav av behovet av att något göres. Vad som enligt
min mening framkallat det allra största missnöjet hos våra jordbrukare
landet runt, det är att de ha sett, att industrien har fått
höja priset på sina alster vecka för vecka, för att icke säga dag
för dag, utan att något i reglerande syfte åtgjorts, medan däremot
lantbrukets alster av alla slag blivit föremål för prisreglering. Det
är helt naturligt, att när det gäller livsförnödenheterna, lantbrukarna
ha varit de, som stått närmast, och jag menar, att det är
rätt, att en sådan prisreglering drabbar jordbrukets alster, mear
jag .säger ännu en gång, att denna hade burits betydligt lättare från
lantbrukarnas sida, om den också i lika mån drabbat industrien.
Jag vet, att det hos den nuvarande regeringen finnes ett stort intresse
för att göra en sådan reglering, och jag hoppas att regeringen
icke skall låta det stanna blott vid detta intresse, utan att den
även skall göra något på detta område till fördel för det allmänna.

Jag förstod nog den tanke, som herr statsrådet gav uttryck åt,
då han talade om, att man får försöka lägga denna kompensation
på industrien i form av förhöjd krigskonjunkturskatt. Men då vill
jag erinra, att denna krigskonjunkturskatt, såsom ju är känt för oss
litet var, drabbar även lantbruket, och på sina håll lika hårt som
industrien. Det är ju nämligen samma procentsatser, som gälla.
Vad jag däremot vill ifrågasätta, är om det kan vara riktigt, att
man på detta sätt tänker uttaga kompensation blott i form av skatt.
Vore det icke riktigare, att man sökte reglera så. att kompensationen
kom konsumenterna till hjälp, och icke uteslutande tänka på
att anordna den i form av skatt? Skatten är nog bra, men om man
låter priserna höjas och höjas, så kan följden bli, att man hindrar
den allmänna utvecklingen, och då är ju ingenting vunnet.

Jag vill emellertid uttala mitt tack till herr statsrådet för hans
löfte att hava sin uppmärksamhet fästad på detta område, och om
icke sakkunskapen vid regleringen kan fås i den utsträckning, som

Svar ä interpellation.

(Forts.)

Nr 10. 26

Onsdagen den 2/ februari.

Svar å intet''
pellation.
(Forts.)

vore önskvärt, så får man gorå här. som man gjort ifråga om låntbruket,
taga även dem, som icke äro sakkunniga till hjälp, ty da
det gällde att reglera priserna på jordbrnksalster, så torde det huvudsakligen
vara de, som icke varit sakkunniga på området, som
hjälpt till vid denna prisreglering.

Herr Liibeok: Herr talman! Jag vill också för min del

framföra den uppfattningen, att herr statsrådets uttalanden i denna
mycket brännande fråga ställde kyrkan ganska mitt i hyn och
skingrade åtskilliga missuppfattningar, som från olika håll kunnat
göra sig gällande i fråga om den inbördes ställningen mellan lantbrukets
och industriens vinstchanser under krisförhållandena.

Det är väl i själva verket så, att vi såväl på lantbruks-_som industrihåll
kunna vara tacksamma över att situationen för båda parterna
är så pass gynnsam som den är, och jag tror, att man litet mer
kunde skjuta undan den tendens till inbördes avund, som kommit
fram i detta avseende och som kanske av naturliga skäl tagit sig starkast
uttryck på lantmannahåll. _ _ .

Man får nog från lantmannahåll komma ihåg, att när krisförhållandena
och de höga konjunkturerna med sina vänster äro slut, då
blir det industrien, som kan komma att fa sitta hart emellan och
som därför under krisförhållandena måste rusta sig för vad som
kommer efter krisen, medan lantbruket kan påräkna mera jämna förhållanden.
Inu är det emellertid sant och behöver icke omvittnas här,
att många industrier gjort mycket lysande konjunkturvinster. Men
man får även komma ihåg, vilket också herr statsrådet berörde,
att förhållandena inom olika industrigrenar äro så utomordentligt olika,
att man måste vara försiktig, så att man icke drabbar med restriktioner,
som skära alla över en kant och följaktligen kunna bli mycket
betungande för åtskilliga.

Man får t. ex. komma ihåg, att om priserna inom en industri
hastigt sjunka — jag tänker särskilt på järnindustrien, som måste
ligga med mycket stora lagerbehållningar och som under dessa tider
måste till enormt uppdrivna priser inköpa dessa lager ■— så kan en
sådan industri komma i eu utomordentligt ogynnsam situation. Man
måste även komma ihåg, att krigskonjunkturbeskattningen har mycket
svåra efterverkningar för dessa industrier. Man får fram en
krigskonjunkturvinst genom en jämförelse med 1914 års vinst, och
drabbar sedan denna vinst med en skatt som skall tagas ut på tider,
då penningens köpkraft är så liten som den nu är. Detta innebär
ett slags dubbelbeskattning, som för många industrier kommer att
visa sig synnerligen bekymmersam under övergångsåren efter kriget.
Många industrier, för övrigt de flesta välskötta, industrierna, använda
också sina stora behållningar till att konsolidera sin verksamhet
för framtiden och icke minst för att vidtaga ^nödiga, ombyggnadsoch
utvidgningsarbeten nu när tillgången på penningar är relativt
god. Men därvid gäller, att vad som nu hygges kostar så ofantligt
mycket mer än det skulle göra under normala förhållanden.

Onsdagen den 27 februari

27 Nr V.K

Det rör sig om sådana stegringar att kostnaderna för nybyggnadsarbeten
bli två, tre gånger de normala, och dessa kostnader måste
man sedan amortera bort för att hava någorlunda normala bokförda
värden när ändrade förhållanden återinträda efter kriget.

Huvudsaken är nog, att industrierna bli väl skötta på sådant
sätt, att de krigskonjunkturvinster, som göras, och som industrien får
behålla, verkligen bli använda i företagets intresse. Och jag tror
man kan säga, att våra industrier i detta fallet ha som regel gått
försikligt till väga. Visst hör man dagligen tålas om att gratisaktier
utdelas, men med avseende på dessa papper får man komma
ihåg, att pengarna ändå komma att bibehållas i den industriella rörelsen,
vilket bör anses vara huvudsaken. De som handla oklokt,
det är de som utdela sina extra vinster till aktieägarna i alltför stor
omfattning och därigenom skapa en svår ställning för sig själva efter
kriget. Går man ut ifrån att industrien skötes klokt, så tror jag också
att man ur landets synpunkt kan med tillfredsställelse instämma i
vad herr Berg i Munkfors framhöll, nämligen att de vinster, som
industrien gjort, i stort sett kommit landet i dess helhet tillgodo.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Det må ursäktas
mig, att jag icke i allo kan följa den siste ärade talaren i vad
han sade. .Tåg har den uppfattningen, att industrien under dessa
krisår har haft icke endast stora vinster utan i många fall rent orimliga
vinster.

Det förefaller mig, att man icke får se saken så enkelt, att man
blott ser efter hur pengarna användas och säger, att om industri erna
bara lägga ned pengar i maskiner och byggnader, så är det bra. Det
är i alla fall faktiskt medel, so>m tagits från den konsumerande allmänheten,
vilken käft svårt att draga sig fram, fått mindre med
kläder och mindre med mat. Det är ett faktum, som man icke kan
blunda för. Jag vill å andra sidan uttala mitt livliga instämmande
i den uppfattningen, att det är bättre, om industrien konsoliderar sig
och använder vinsterna för att utvidga verksamheten än för att utdela
pengarna till aktieägarna. Det är riktigt, men jag vill också inlägga
min gensaga då man säger, att det i stort sett icke är så farligt ställt
med industriens vinster, som man gjort gällande från flera håll.
När fåll exempel eif litet valsverk med 800,000 kronors kapital
hade år 1917 en vinst av 1.200,000 kronor d. v. s. en och en halv
gånger aktiekapitalet kunna vi val ena oss om att det är en orimlig
vinst.

Jag begärde ordet för att för min del framföra den synpunkt,
som jag berört förut här i kammaren, och som jag vill lägga på denna
fråga, nämligen att överallt där det finnes möjlighet, skall industrien
hållas efter; det skall vara en hård hand över industrien. Men
jag vill också framhålla de oerhörda svårigheter, som möta i detta
avseende.

Det är större svårigheter nu än vi någonsin förut haft, och det
som gick för två kanske ett år sedan, det går icke nu. Det beror
helt enkelt på, att. såvitt man kan bedöma förhållandena, vi nu äro
på topp-punkten. Det finnes anledning tro. att priserna äro i vikan -

Svar å interpellation.

(Forts.)

Nr IS). 28

Onsdngcn deri 27 februari.

Svar å interpellation.

(Forts.)

de. Järn liar sjunkit med bortåt tjugu procent de senaste dagarna.
och även andra varupriser äro fallande. Under sådana förhållanden
blir en reglering svårare än förut. En fabrik ligger inne med ett
lager dyrt inköpta råvaror. Skall man då reglera priserna på dess
artiklar efter de fallande råvarupriserna eller efter vad som är betalt?
Man kommer här in på mycket svåra problem, som icke funnos
förut.

En annan sida av denna reglering är. att om man skall reglera
priserna — det må-nu gälla jordbruksartiklar eller industriartiklar
— och söker göra detta genom att införa maximipris, så blir det
åsätta priset icke ett maximipris utan ett normalpris. Det är ett
faktum, att så snart ett sådant pris är satt, blir det, även när det
åsatts så högt, att det rimligen icke borde annat än i undantagsfall
komma till användning, ändå det normala priset. Alla handlande
sätta upp priserna på en gång, trots att meningen var, allt det
åsätta priset skulle vara maximipris. Detta gör också att man vid
sjunkande pristendens kan fråga sig, om det går att komma fram
på den vägen.

Beträffande prisregleringen på industriens alster skulle jag vilja
framhålla några synnerligen stora svårigheter, som icke möta när
det gäller jordbruksartiklar, såsom råg, vete, potatis, smör och kött.
Då är det ensartade artiklar, men när det gäller industrien, blir det
fråga om en sådan mångfald artiklar, att man står alldeles rådvill.
Jag skall såsom exempel taga ett område, där det nog behövs en kraftig
reglering, en reglering som säkerligen måste komma till stånd,
men där det möter ofantligt stora svårigheter att genomföra en sådan.
Det är inom textilindustrien. Men då man kommer in på det
området, gäller det att bestämma priset icke för en artikel utan för
tusentals artiklar. Granskar man en maniufakturhandlares lager och
ser efter hur många olika slags bomullstyger han bär. är det för
eu lekman förvånansvärt att han ens kan hålla reda på dem. Då förstår
var och en. att det är oerhört svårt att bestämma prisen för alla
dessa lagerartiklar. Och går man in i en sådan affär som Paul U.
Bergströms, så finner man där kostymer från 30, 40, 50 kronor upp''
till 200 kronor eller mer. Det är en mångfald olika slag. och för allt
detta skall priset räknas ut, ty man kan naturligtvis icke taga eu
kostym i högen och säga att den skall kosta 50 kronor, utan man får
även söka räkna ut, hur man skall komma till ett rimligt pris. Detta
är en svårighet som gör sig starkt gällande, när det blir fråga om
prisregleringar på industriartiklar, och i all synnerhet gäller detta
textilindustrien med dess mångfald av artiklar.

Nu bär jag för min del icke anledning att taga de gångna regeringarnes
och industrikommissionens regim i försvar — jag har
visserligen haft litet att gorå med industrikommissionen under de
sista veckorna — men jag har velat framhålla svårigheterna och vill
uttala att enligt min mening måste man så långt det är görligt genom
reglering söka hålla priserna nere.

Jag har även begärt ordet för att lämna en del faktiska upplysningar.
Den förste ärade talaren, herr Mossberg, ingick på hud -

Onsdagen den 97 felirtmri.

29 År 1».

orih 1 lider 1 råkall. Det är också eu bekymmersam frasa, ooli do klagomål,
som herr Osberg nu framförde, ha framkommit från olika
delar av landet till mis personlisen och till industrikommissionen.
Det är säkert synnerlisen bekymmersamt att få bottenläder
till lagning av skodon. Jas har sökt bilda mis en menins i frasan,
■och. jas får såsa, att komma fram till någon ändring till det bättre
är icke lätt.

Hurudant är läget på detta, område? Regleringen blev uppgjord
av mycket samvetsgranna män, sakkunniga på området.
Detta är ett a,v de få områden där man från råvaran, från det
huden dragés av en ko och tills det blir färdiga skor, följer tillverkningen,
sätter prisen och reglerar det hela. Det är huduppköpare
över allt i landet, solm få betala vissa priiser allt efter kvalitet,
sedan lämnas hudarna till hudgrossörerna och deras vinst är
inte stor. Fördelningen till garverierna sker så, att varje garveri
i riket får en viss kvantitet av de hudar, som framvimnas Härigenom
har man fått en fullständig reglering av hudmarknaden
både beträffande priser och tillgång. När det sedan blir fråga
om den färdiga varan, så bär det, såvitt jag vet, icke varit några
klagomål med avseende på ovanläder men val i fråga om bottenläder,
som icke räckt till. Nu förstå vi först och främst att det
måste bli en betydande brist i landet när vi icke kunna få in .hudar
utifrån. Under normala förhållanden brukar vårt behov av
bottenläder täckas med import av färdigt läder eller av hudar.
När vi nu skola tillverka bottenläder av inhemska hudar, måste
det naturligtvis bli brist och ändå tillverkas bottenläder av alla
hudar, som hålla 16 kg. eller mer i vikt. Det bottenläder, som tillverkas,
fördelas mellan den öppna marknaden, för skolagning etc.
och fabrikerna på det sättet, att till den öppna marknaden gå
38 % av månadsproduktdonen, medan 62 % gå till fabrikerna. Men
nu skola herrarna komma ihåg en sak, att den verkliga fördelningen
inte svarar mot bär angivna procenttal, utan det är så, att det
som går till den öppna marknaden, till väsentlig del är renskurna
kärnstycken, kruponger, under det att bukar och halsar, med andra
ord den dåliga delen av en garvad hud — det är cirka 45 %, som
på detta sätt bortgår vid renskärningen — skall gå till fabrikerna
och räknas in i deras 62 %. När så fabrikerna få sina 62 %, tillförbindas
de att av detta läder använda 15 % för tillverkning av
normalskod om Därtill skall ovillkorligen användas kärnläder,
d. v. b. bukar och halsar av djuren få icke användas. Det har
sagts ^mig av sådana, som jag tror»äro inne i förhållandena, att
det på detta sätt inte blir mycket kärnländer över till dessa lättare
skor, som det inte är reglerade priser på utan som fabrikerna fä
tillverka av läder som blår över. När man sålunda gå.tt frågan
riktigt in på livet, kommer man till det resultatet, att det näppeligen
finnes så väsentligen mycket mer läder att lämna till den
öppna marknaden, för såvitt man inte skall minska tillverkningen
av normalskodon. _ Såvitt jag förstår, äro de största bristerna i
regleringen, fördelningen av lädret i den öppna marknaden. Det

Svar a interpellation.

(Fort».)

>''r 19. SO

Onsdagen den 27 februari.

Svar å interpellation.

(Forts.)

kan bli iller läder i den ena delen av landet än pa den andra. Det
kan bli iför mycket i Stockholm t. ex. i förhållande till Övriga landet
en måniad och på en annait ort en annan månad. Det är synnerligen
svårt, att göra någonting åt detta, da det finnes en sådan
mängd småskomakare och sa många detaljhandlare i läder nästan
varenda diversehandlande på landsbygden har ju förr sålt
läder. Grossörorna äro ju organiserade, men att nu få en organisation
till stånd av detaljhandeln,så att en handlande icke köper
av två eller tre olika grossörer, möter mycket stora svårigheter.
•Tåg vet, att den avdelning inom industrikommissionen, som har
haft hand om denna sak, har diskuterat olika förslag att ordna
detta, och det är möjligt, att man kan komma fram till ett system,
som kan jämnare fördela det läder, som kommer ut. i den öppna
marknaden. Men hur man bär sig åt, kommer lädret inte att räcka
till, och det är beklagligt, men det är så, att då vi inte kunna fa
in hudar utifrån måste det bli brist.

Jag skall sedan be att få peka på en annan sak, som vant
aktuell ”före den tid, jag korn in i industrikommissionen, och det
är frågan om den elektriska ledningsmaterielen. I fjol sommar
och höist ägde ett förfärligt jobberi rum med elektrisk ledmngsmateriel.
Jag har sett prislistor med priser på mellan 5 och 6
kronor per meter, och det har varit beklagligt, att det inte blivit
någon kapson på det där jobberiet. Men då vidtog industrikommissionen
en åtgärd, som efter mitt sätt att se var _ utmärkt. Den
satte nämligen igång en tillverkning av zinkledningar, och när
dessa fullkomligt dugliga zinkledningar kommo ut i ^marknaden,
ramlade priserna ned, så att dessa jobbare, sopa legat pa sina lager
blevo ängsliga för att deras pengar .skulle g''å i putten, och om sa
sker, det är ju inte annat än bra.

Beträffande jordbruket, för att till sist säga nagra ord om
den saken, vill jag bestämt pasta, att man har inom industrikommissionen
— åtminstone har diet varit sa under den tid jag tillhört
den — försökt att såvitt möjligt hjälpa donna näring. Sa bär
t. ex. fallet varit beträffande den lilla mängd av fotogen, som finnes
inom landet. Det är bestämt, att denna kvantitet skall användas
först och främst för jordbrukets behov. Det finns inte sa
mycket, att man kan släppa ut det till belysningsändamål. hn
del har man måst lämna till fisket, men man har reserverat det
allra mesta för motorplogar, så att de lantmän, som ha sadana,
skola kunna använda dem till våren och när man bestämt priset
på fotogen har man faktiskt .satt ett mycket lägre pris än det
verkliga för den del som skall lämnas till jordbruket. När man
alltså försökt att hjälpa jordbruket på det sättet, att man taktiskt
tagit från det ena hållet och lagt på det andra,^ så får man val
saga, att man försökt hjälpa jordbruket, i den män det varit möj Viad

jag nu anfört har inte- precis varit avsett som ett försvar
för den regun .soon varit utan endast som en^ förklaring, hur saken
ter sig, när man försökt tränga in i dessa frågor.

Ousilugen (len 27 februari.

31 Nr 11).

Jag sd^all be att få sluta med att uttala den bestämda uppfattningen,
att man överallt, där det går an, skall försöka att
reglera priserna för industrien, ehuru, som jag påpekat, det föreligger
stora svårigheter därvidlag. Den grunduppfattning, som
måste leda de kommissioner, soim vilja göra sill plikt, måste emellertid
vara, att överallt, där det går an, klämma åt .industrien, så
att priserna gå ned.

Jag vill till sist meddela, att inom industrikoimmissionen pågår
utredning, huruvida det inte är möjligt att pressa ned priserna
på vissa industriartiklar.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Thorsson: I
anledning av herr Osbergs direkta anmaning till mig att ge akt på
kalkpriserna vill jag säga, att det skall jag visst lägga vikt vid, men
jag vill påpeka, att man icke tillverkar kalk av enbart skiffer som
brännämne utan man måste även ha stenkol, och det ledsamma är,
att variationerna på stenkolspriset ha en viss inverkan på kalkpriset.
Jag skall emellertid göra vad jag kan för att se till den saken.

Smideskolsfrågan har jag själv varit intresserad av i syfte att
skaffa fattiga smeder smideskol. Jag fick då vid förfrågningar det
svaret, att det var synnerligen svårt att anskaffa smideskol på grund
av svårigheten att importera dylika, men jag inser mer än väl, att
det är mycket viktigt, att i den man det är möjligt tillmötesgå de
framställda kraven på smideskol för dessa smeder, som skola utföra
arbetet med tillverkning och reparation av jordbruksredskap.

Jag begärde egentligen ordet för att lämna ett svar på herr
Bengtssons i Norup antydan, att den uppgift jag lämnade i interpellationssvaret
angående den behållning, som tillkommer jordbrukarna.
på rabatt eri ngen av det till dem utdelade smidesjärnet skulle
vara i viss man vilseledande. Innan jag besvarar de till mig- ställda
frågorna, har . jag låtit mig angeläget vara att hos vederbörande
myndigheter inhämta nödiga uppgifter; uti nu omhandlade punkt
bär jag vänt mig till folkhushållningskommissionens jordbruksavdelning
med begäran, att den skulle lämna mig de siffror, som voro
erforderliga för att kunna bedöma, den saken. Av det- svar som ingick
finan folk}]ushålLrnngs korn in i ss i qti e n s jordbruksavdelning anhåller
jag att få anföra följande: »Nedanstående sammandrag utvisar
det indirekta, värdet av järnrabatteringen för halvåret september
1917—''februari 1918: valsat järn, vinkeljärn, spantjärn, hjulsk.
ostal och slädskostål 1,667,179 kr. 68 öre.» Så komma poster av
olika delar, och det hela stannar vid summan 3,421,271 kr. 76 öre.
Man säger härefter: »Jordbrukets verkliga vinst på järnrabatteringen
uppgår sålunda under den förflutna delen av förbrukningsåret till
närmare, tre och en halv miljoner kronor.» Det är den siffra, som
jag angivit i interpellationssvaret, och den är hämtad ur den redogörelse,
som den mest sakkunniga institution jag känner till på det
här området, kunnat lämna, ty det är ju folkliushållningskommissionens
jordbruksavdelning, som bär skött om hela denna sak. Man
konstaterar också i folkhushållningskommissionen, att jordbrukarna

Svar u interpellation.

(Korta.)

Nr 1!>. 3-

Onsdagen den 21 februari.

Svar å interpellation.

(Forts.}

],a åtnjutit 32,1 % rabatt i stället för de avtalade 30 procenten,
d. v. s. om man ser till medeltalet. »I runt tal», säger folkhushållningskommiseionen,
»ha således jordbrukarne erhållit för dem nödvändigt
järnmaterial till under - av gällande priser, vilket givetvis
i avsevärd mån lindrat den av yrkets utövare ofta patalade stegringen
i priserna å för dem oumbärliga, industrivaror. . Aven om en del
detaljanmärkningar mot järnrabatteringen förekommit, torde den dock
i stort sett varit jordbrukarna till avsevärd gagn och så även i allmänhet
uppfattats. Hushållningssällskapen, som varit folkhushållningskommissionen
behjälpliga med fördelningen av rabattjärnet,
hava även på av kommissionen framställda förfrågningar framhållit
liknande synpunkter. Visserligen hava i allmänhet ingå direkta
uttalanden av tacksamhet från jordbrukarnas sida kommit sällskapen
till del, men att dessa veta begagna sig av den fördel som erbjudits
dem visar den alltmer stegrade efterfrågan av hushallsjärn. Särskilt
under perioden dec.—febr., sedan lantbrukarne fatt klart för sig
anordningarna för tillhandahållandet av dessa järnvaror, ha rekvisitionerna
såväl till antal som myckenhet stigit avsevart. Sålunda har
inom ett par hushållningssällskap mängden rekvirerat järn under
perioden dec.—febr. överstigit den dubbla av under föregående år
rekvirerade.» Härav framgår ju, att den uppgift jag lämnade i
interpellationssvaret var, som man brukar säga, välgrundad.

Jag delar herr Bengtssons uppfattning härutinnan, att den möjlighet
statsmakterna ha att pålägga skatter i än den ena, än den
andra riktningen visst icke är att i första hand rekommendera för
utjämning av olikheterna i samhället, utan man får. val betrakta
den som en av de åtgärder, som först senare bör tillgripas, när man
vid ett praktiskt utförande utav en viss uppgift, finner att denna
eljest visar sig nästan outförbar; och det är naturligt,, att den mångfald
av komplicerade förhållanden, som möter , på industriens område,
gjort, att man liksom tyckt, att särskilt krigskonjunkturskatten
är åtminstone i någon mån en utjämnare.. . .

Herr Bengtsson yttrade, att naturligtvis jordbruket fatt. bära^sin
anpart, i krigskonjunkturskatten. Ja, det har det visst, men jag måste
säga, att industrien givetvis får bära huvudparten av denna skatt.
Jag har i dag förskaffat mig de sista siffrorna från uträkningen rörande
vad krigskonjunkturskatten för 1917, som är grundad på 1916
års inkomster, skall ge till resultat, och det visar sig, att den skulle
ge cirka. 250 miljoner kronor. Därav falla 16 Va miljoner på enskilda
inkomsttagare å Sveriges landsbygd. Allt det andra bäres av samfälligheter,
och det är ett försvinnande litet .antal, samfälligheter,
som driva jordbruk i större omfattning. Om jag da säger, att alla
enskilda inkomsttagare å hela rikets landsbygd bära 16 S- miljoner
och att bland dem också i avsevärd grad ingå de av herr .Osberg
attackerade handlandena, så måste jag sluta mig till, att det jämfört
med totalsumman icke blir så många miljoner, som bäras av jordbrukarna
i form av krigskonjunkturskatt. Jag tror, att om ma n
skall bedöma denna sak fullt opartiskt, måste man erkänna, att det
fir den ena porten, som bär den huvudsakliga delen av denna skott.

Oapdiigcn den 27 februari.

33 Nr tti.

Därmed liar jag alls icke velat förringa de belopp, som ligga i kompensationssummorna,
vilka vilat på jordbruket, utan jag har endast
ansett det vara min skyldighet att från denna plats lämna den upplysning,
som kan lämnas för afl bereda möjlighet för ett så rättvist
bedömande som möjligt av de olika intressena.

Herr Räf: Det var med anledning av herr Erikssons i Grängesberg
anförande jag begärde ordet. Han säger, att det är svårt att
bestämma maximipris på industrialster, och det är givet, att det är
nästan omöjligt att fastställa ett rättvist pris med hänsyn till den
mängd omständigheter, som här äro att taga i betraktande, såsom
olika kvaliteter, olika tillverkningsorter o. s. v., men här inträffar
någonting egendomligt, och det är, att det synes så ytterst lätt att
bestämma maximipris på jordbruksprodukter. De må vara tillverkade
var som helst i landet, långt borta i skogarna eller framme vid
järnvägsstationerna, med höga eller med låga arbetspris. Alldeles
samma norm galler i detta fall för hela landet. Det synes mig, som
om man skurit alltför tvärt över en kant, då man bestämt maximiprisen
för jordbruket. Och dessutom, mina herrar, är det på det
sättet, att dessa maximipris verkligen icke räcka till produktionskostnaderna
på många platser. Men däremot är det alldeles givet,
att när man inom industrien kan uppnå sådana förtjänster, som föreligga
enligt de uppgifter som lämnats, måste industrialstren vara
.mycket högt betalta, och jämföras härmed de förtjänster jordbruket
under dessa år bär haft, måste vi säga, att de senare varit mycket
låga. Jag står annars på den ståndpunkten, att jordbruket icke må
försöka vara alltför svårt emot industrien liksom icke heller industrien
mot jordbruket. Yi få komma ihåg, att det är dessa paroxar,
som skola draga fram hela statsvagnen, och att de övriga får sitta bakpå
och åka ett visst slags skjuts. Jordbruket och industrien äro de, som
få bära upp allt annat. Man säger, att krigskonjunkturskatten varit
mycket hög, och det erkänner jag att den varit, och den har fallit
mycket tungt på dessa samfälligheter, som det nyss talades om, men
vi få komma ihåg, att jordbrukarna fått köpa industriprodukter till
de höga priser, som i sin ordning kunnat betinga krigskonjunkturskatten.
Skall man ordentligt göra upp räkningen mellan industrien
och jordbruket, befarar jag fortfarande, att det är jordbruket, som
fått betala för mycket.

En sak till! Det har varit tal om att industrien köpt in så störa
lager, att man fruktar, att när priserna på dem en gång falla, skall
industrien ruineras. Mina herrar, det förhåller sig på samma sätt
med jordbruket. Det är icke många dagar sedan jag köpte en vanlig
arbetshäst för nära 3,000 kronor. Om ett år får jag kanske bara
4- eller 500 kronor för den. I den ställningen står jordbruket för
närvarande med hänsyn till alla sina förnödenheter, och därför vore
det, som jag sade i remissdebatten, det bästa jordbrukarna kunde göra
för ögonblicket att realisera alltsammans till de höga priser, som nu
äro gällande, ty det är hart när omöjligt för någon att skaffa sig en

Andra kammarens protokoll 1918. Nr 19. 3

Svar å interpellation.

(Forte.)

Nr 19. 34

Onsdagen den 27 februari.

Svar & interpellation.

(Forts.)

uppsättning och få jordbruket att härå sig. Att köpa en egendom
går väl an men att köpa därtill hörande inventarier, kretur o. s. v.
det är i det närmaste omöjligt. Man räknar det för jordbrukarnas
lycka, att de ha dessa höga priser. Det är i stället det allra farligaste
för jordbrukarna att sådana höga priser existera.

Och så till sist en sak beträffande uppgörelsen mellan jordbruket
och industrien, och det är, att industrien må komma ihåg, att
jordbruket i närvarande stund visserligen kan reda sig tämligen utan
industrien, men det är omöjligt för industrien att reda sig utan jordbruket.
Detta är sålunda förutsättningen för att industrien skall
kunna existera och gå framåt. Den saken tror jag, att såväl regeringen
som varje enskild riksdagsman och dessutom varje enskild jordbrukare
bör taga noga fasta på i denna tid.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts
å kammarens bord vilande proposition, nr 103, angående viss nedsättning
av sockerskatten.

Vid härpå skedd föredragning av propositionen, nr 99, med förslag
till lag om förfogande över viss egendom under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden begärdes ordet av

Herr Magnusson i Skövde, som yttrade: Det förslag till

ny förfogandelag, som här föreligger till remiss, är ägnat, att från
lantmannahåll mottagas med synnerligen blandade känslor. Som litet
var har sig bekant, var redan den föregående förfogandelagen ägnad
att djupt ingripa i lantmännens fria förfoganderätt, och därom är
kanske inte mycket att säga, och för min del hör jag inte till dem,
som å priori säga, att allt detta varit onödigt eller av ondo. Däremot
vågar jag för min del uttala den farhågan —- och jag vet, att
den delas inom vida kretsar ute bland lantbrukarna -—- att med den
utsträckning det föreliggande förslaget till förfogandelag givits densamma
kommer att alldeles för hårt ingripa i lantmännens frihet och
möjlighet att sköta sin näring.

I det föreliggande förslagets 2:dra § har visserligen textomfånget
i någon män inskränkts, men i stället har man utsträckt lagens
verkningsområde genom den omfattande betydelse man tillagt ordet
»vara». Herr justitieministern säger ju i motiveringen, att detta
uttryck skall fattas i mycket vidsträckt bemärkelse, ja, ända därhän,
att nästan allt vad jordbrukaren äger och har och även hans kreatur
skola falla inom förfogandelagens ram. För min del tror jag,
och jag är också övertygad om att litet var av jordbrukarna är ense
därom, att det skulle vara synnerligen vanskligt, för att uttrycka sig
milt, därest detta förslag verkligen bleve lag, ty nog må väl ändå
jordbrukaren vara den som bättre än någon annan kan bedöma, huruvida
det är nödvändigt, att han behåller ett visst antal djur »eller icke.
Nu antydes i motiveringen till lagförslaget, att det kan vara nöd -

Onsdagen den ^7 februari.

35 Nr 1».

vändigt att förfoga över en lantbrukares kreatur, för att därigenom
få ut tillräckligt med säd. Men det synes mig, som om möjligheter
härtill förelåge ändå, utan att man behöver gå den vägen att förfoga
även över kreaturen och snart sagt allt, som jordbrukaren äger och
har.

Vidare har man utsträckt förfogandelagen därhän, att förfogandet
över fastighet, som nu är inskränkt till ett år, kan komma att,
när det är fråga om vanhävdad egendom gälla ända till 15 år. Jag
är personligen av den uppfattningen, att det är angeläget att tillse,
att vanhävd så litet som möjligt förekommer. Men däremot tror
jag icke, att det är lyckligt att på sätt här blivit föreslaget utsträcka
förfogandet till 15 år, ty det innebär, såvitt jag kan se, icke annat
än att man helt enkelt tar bort äganderätten till jorden. Det är nämligen
alldeles givet, att om man förfogar över en egendom 15 år,
är ägarens rätt till egendomen faktiskt taget borta. Därest förfogandet
gäller kortare tid, finns i alla fall möjlighet att egendomen kan
snart nog komma i annans hand samt under en insiktsfull ägares skötsel.
Den rätt, som förfogandelagen ger till egendomen, blir ju i det
närmaste likställd med arrenderätt, Pell denna ger ju icke så stort utbyte
i fråga om bättre skötsel.

Det vore mycket annat att erinra mot lagen men jag inskränker
mig till dessa två erinringar, som äro av synnerlig vikt och betydelse,
och uttalar den förhoppningen, att man vid den prövning, som förslaget
skall underkastas, må taga dessa erinringar under övervägande
samt också göra de ändringar, som äro nödvändiga, för att här påpekade
för lantmännen så kännbara förfoganderätt måtte utgå.

•

Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt att överlämna ifrågavarande
proposition jämte det i anledning av densamma inom kammaren
nu avgivna yttrandet till lagutskottet.

Härefter föredrogos var för sig övriga på bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid

till lagutskottet propositionerna:

nr 100, med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen
den 24 maj 1895 angående skyldighet för kommuner och enskilda
att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov; och

nr 97, med förslag till förordning angående en särskild för fiskare
avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall;

till statsutskottet propositionen, nr 98, angående anslag till bestridande
av statens bidrag till fiskares försäkring;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 101, angående anslag till avelscentra för nötboskap;

nr 105, angående statsbidrag till mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag
för täckande av viss förlust; och

nr 106, angående höjning av lösenavgift för godkännande av
rekvisition av socker för industriell tillverkning m. m.; samt

Ni 19. 36

Onsdagen den 27 februari.

till statsutskottet propositionen, nr 102, angående anläggning av
ny docka vid flottans station i Stockholm m. m.

§ 4.

Vidare föredrogs herr Thores vid kammarens sammanträde nästlidna
gårdag gjorda, men då bordlagda anhållan att till hans excellens
herr statsministern få framställa spörsmål angående utsändande
av en militär expedition för beredande av verksam hjälp åt
nödställda svenskspråkiga befolkningselement i Nylands län i Finland;
och blev berörda anhållan av kammaren bifallen.

§ 5.

Härefter föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande
motionerna; och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 313, av herr Carlson i Herrljunga; och

nr 314, av herr Kropp; samt

till jordbruksutskottet motionen nr 315, av herr Ericson i Funäsdalen
m. fl.

§6.

Föredrogos, men blevo åns-o bordlagda konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 2 och 3, statsutskottets utlåtande nr 17 samt bevillningsutskottets
memorial nr 11 och betänkande nr 12.

§ 7.

Vid härpå skedd föredragning av riksdagens kanslideputerades
memorial, nr 1, angående antagande av tjänstemän i riksdagens
kansli godkände kammaren vad kanslideputerade i nämnda memorial
anmält och hemställt.

§8.

Herr Carlson i Herrljunga avlämnade en motion i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 92, angående anslag till en odlingsorganisation.

Nämnda motion blev på begäran bordlagd.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkande, nr 13, i anledning av väckt
motion om ändring i 23 § 1 mom. i förordningen om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering;

Olidlig eu den 557 februari.

37 Nr 1U.

bankoutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av Kung], Maj ds proposition angående åriijjt
understöd åt förra poststationsföreståndaren Ehrnfrida Lovisa
Katarina Om;

i nr, anledning av Kungl. Maj ds proposition angående årliga
understöd åt vissa befattningshavare vid telegrafverket m. m. jämte
eu i ämnet väckt motion;

nr 21, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §
10 i instruktionen för riksdagens revisorer av stats-, banko- och
nksgaldsverken; och

nr 22 i anledning av väckt motion om höjning av de valda
kyrkomötes! edamöternas arvoden;

lagutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckt motion angående revision av lagen
om skiljemän;

. nr 11’ 1 anledning av väckt motion om skrivelse till Kung].
Maj:t om upptagande i samband med pågående revision av vissa
barnavårdslagar till undersökning av. frågor om utsträckning och
enhetlig organisation av samhällets barnavård; och

llr i “ledning av vackt motion med förslag till ändrad lydelse
av 2 § i lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt
avseende försummade barn;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 3 i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
upphävande av prokanslersämbetet vid universiteten eller biskops
självskrivna utövande därav; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
åtgärder från statens sida till underlättande av jordbrukarnas kamp
mot ogräsen.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ It.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Ericsson i Åtvidaberg under 3 dagar fr. o. m

* Odström » 2 ° »

» Anderson i Råstock » 4 >

Andersson i Fiskebäckskil » 7 » »

* Andersson i Grrimbo » 5 » »

* Sommelius » g » »

den 28 febr.,

5 l mars,

» 1 »

28 febr.,

* 2 mars och

»9 » .

>’r 19. 38

Onsdagen den 27 februari.

Kammarens ledamöter åtskildes Härefter kl. 5,6 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1918. Ktrngl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner, isims