Motioner i Andra kammaren, Nr 478.

Nr 478.

Av herr Andersson i Gävle, i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition, nr 383, angående tillfällig lönereglering för
tjänstemän vid telegrafverket m. m.

I propositionen nr 383 till innevarande års riksdag har Kungl.
Maj:t föreslagit vissa ändringar i nu gällande avlöningsreglemente vid
Kungl. telegrafverket.

De av Kungl. Maj:t föreslagna förändringarna grunda sig huvudsakligast
på det av 1915 års kommission framlagda förslag, angående
tillfällig löneförbättring för tjänstemännen vid telegrafverket.

Över kommissionens förslag har telegrafstyrelsen satts i tillfälle
att avgiva yttrande, vilket yttrande medföljer Kungl. Maj:ts proposition
som bilaga, och till den genomgående och utförliga kritik, som där
ägnats kommissionens förslag, ber jag få hänvisa.

Bland de olika personalsammanslutningar, som också satts i tillfälle
att yttra sig över kommissionens förslag, befinner sig även Telegrafoch
telefonmannaförbundet, och det är deras krav, som jag med min
motion velat bringa inför riksdagens prövning.

I den skrivelse, som Telegraf- och telefonmannaförbundet med
anledning av 1915 års kommissions förslag överlämnat till Konungen,
heter det bland annat:

»Vid en lönereglering av ifrågavarande art, där gamla avlöningsbestämmelser
skola ersättas med nya och mera ändamålsenliga, bör
detta enligt vår åsikt ske på så sätt, att de erfarenheter, som inhämtats
under tiden de gamla bestämmelserna tillämpats, läggas till grund för
de nya bestämmelserna. Detta gäller i all synnerhet alla de föreslagna
ändringarna i betänkandet förutom själva avlöningshöjningarna, som
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 4 samt. 212 höft. (Nr 478-479.) 1

Motioner i Andra kammaren, Nr 478.

enligt kommissionens förslag lära grunda sig på socialstyrelsens statistik
över prisökningen, räknad vid en viss tidpunkt.

Enligt vad vi kunnat inhämta, har kommissionen i allt för ringa
utsträckning, om ens något, följt denna enligt vår åsikt nödvändiga
grund vid de punkter, som behandlats och som ej helt överlåtits till
Kungl. Maj:ts avgörande. Denna misshällighet utgör det svaga i kommissionens
arbete och kommer med afl säkerhet att försvåra ett rättvist
avgörande av denna fråga.

Vi skola i motsats till kommissionens motivering i efterföljande
yrkanden söka framdraga sådana motiv, som säga varför en ändring i
varje särskilt fall är av nöden.

Den sedan år 1907 fastställda principen i avlöningshänseende,
som allt fortfarande bibehålies, har givit oss anledning att till kommissionen
framhållas som helt misslyckad, och vi

få även för herr statsrådet belysa samma förhållande.

Kommissionen har fortfarande bibehållit samma grunder i fråga
om principen om ett större antal löneklasser för varje grupp. Går
man att undersöka denna princips lämplighet för telegrafverket, skall
man snart finna, att densamma är alldeles Tnissriktad. Principen är
från första början anlagd som försöksprincip, därför att den icke före
år 1907 tillämpats vid något av statsverken, och med det antagandet,
att personalen skulle vinna befordran vid jämförelsevis tidig ålder, och
att således denna avlöningsform vore lämpligt med relativt låga begynnelseavlöningar
men med flera förhöjningar, tätare i tvåårsperioder
och mindre i början, samt därefter glesare i treårsperioder och större.
Denna avlöningsprincips försökstillämpning kunde icke på olämpligare
sätt placeras, än då telegrafverket valdes som försöksobjekt, detta
naturligtvis i betraktande av det förhållandet, att endast en försvinnande
liten procent av personalen inplacerades å ordinarie stat. Detta
har i sin ordning till följd, att personalen uppnår en mycket hög ålder
såväl i tjänste- som levnadsår, innan ordinarie anställning kan erhållas.
Denna ålder har vid gjord approximativ beräkning under perioden
1907 — 1917 uppgått till i medeltal cirka 15 tjänstår och 30 å 32
levnadsår, då befordran till ordinarie anställning erhölls. Motsvarande
tid ställer sig vid övriga statsverk avsevärt lägre, beroende på att vid
dessa verk nästan hela personalen är ställd på ordinarie stat och befordringsfrekvensen
därigenom blir större.

Att en effektiv lönereglering nu omedelbart är synnerligen av
nöden, torde för var och en vara odisputabelt. Icke minst lönekommissionen
framhåller denna nödvändighet såsom uppenbar. Man må

Motioner i Andra kammaren, Nr 478.

betänka, att för denna personal ingen nämnvärd om ens någon förbättring
erhållits sedan- år 1907. Ja, för en del av ovannämnda tjänstemän
har till och med avknappning skett i den avlöning, som stipulerades
i kungl. avlöningsreglementet av år 1907. Så erhöllo linjeförmän av
l:a lönegraden efter löneregleringen 1912 en minskning i sin avlöning
med 35 kronor per år i högsta löneklassen, ett förhållande som måst
utjämnas genom ett personligt lönetillägg.

Således äro samma löneförhållanden i stort sett ännu rådande,
som stipulerades år 1907 och baserades på 1905 års förhållanden. Med
tanke härpå torde nu rättvisan i att erhålla en effektiv lönereglering
framträda i allt tydligare dager.

I dessa tider, då en duglig arbetare i allmänhet utan svårighet
i enskild tjänst kan förskaffa sig mera lönande arbete än statstjänsten
bjuder, ligger det nära till hands att erbjuda sin arbetskraft där större
valuta i löneavseende kan erhållas. Givetvis kan det ju vara motbjudande
att lämna det arbetsområde, som man ägnat sig åt och där
man lagt ner kanske sina bästa år. Skall emellertid detta kunna
undvikas, fordras det absolut, att vi tillförsäkras en minst lika hög
ersättning för vårt arbete, som erbjudes i enskild tjänst, eller den ersättning,
som måste tillförsäkras den extra personalen vid statsverken.

Då reparatörernas löner för närvarande under vissa förhållanden
understiga de löner, som utgå till linjearbetarna, har följden blivit,
att de extra, som äga den erforderliga kompetensen, hellre föredraga
att kvarstå som extra arbetare, vilket innebär, att en hel del reparatörstjänster
för närvarande stå vakanta. Exempel i detta avseende kunna
framdragas på inträffadé förhållanden i dessa dagar, då 6 stycken reparatörstjänster
inom 4:e och 13 stycken jnom 2:a linjedistriktet skola
tillsättas. Därvid har det mött stora svårigheter att få ett så stort
antal sökande, att platserna kunna tillsättas. En formlig övertalningsprocedur
har måst företagas med givna löften om en snar förbättring
av de nuvarande lönerna. Vi anse det därför absolut nödvändigt, att
reparatörernas löner sättas väsentligt högre än de löner, som kommissionen
föreslagit.

Vi hade också förväntat ett bättre förslag än det kommissionen
avlämnat, och vilja vi som stöd för denna vår mening här framhålla
några synpunkter.

Kommissionens förslag till löner för reparatörer av 2:a lönegraden
har jämställts, ja, till och med ställts lägre än de löner kommissionen
föreslagit för underreparatörer vid statens järnvägar. Denna
jämförelse är alldeles oriktig. Detta bevisar också, att kommissionen

4 Motioner i Andra kammaren, Nr 478.

vid sitt arbete icke innehaft någon sakkännedom rörande reparatörernas
arbetsförhållanden vid telegrafverket. Det är att beklaga, att ingen
representant för telegrafverket varit tillkallad som sakkunnig. Reparatör
av andra lönegraden är nämligen alldeles självständig montör och reparatör,
vilket knappast torde vara fallet med underreparatör vid
statens järnvägar. För att få rättelse i detta förhållande anse vi därför,
att l:a och 2:a lönegradsbenämningarna för reparatörerna borttagas,
liksom kommissionen tillstyrkt böra ske för linjemästare och
linjeförmän, samt föreslå, att en grupp, benämnd montörer i stället
för reparatörer av l:a lönegraden, insättes mellan linjeförmän och reparatörer.
Det är också alldeles obegripligt, hur kommissionen kunnat
föreslå endast 60-kronorstillökningar på 3-årsperioder för stationsförmän,
reparatörer och stationsbiträden, då 60-kronorsförhöjningarna
förut gällt endast för 2-årsperioder, och denna personal dessutom i
gengäld erhållit 120-krouorstillökningar även på 2-årsperioder. För
övriga statstjänare har kommissionen nästan undantagslöst bibehållit
15 O-kronorstillökningar.

Angående radiotelegrafisterna, denna personalgrupp, vilken vid
1916 års riksdag i avlöningshänseende jämställdes med telegrafist, eller
en löneklass mellan linjemästare av 2:a lönegraden och linjeförmän av
l:a lönegraden, har kommissionen föreslagit skulle nu jämställas i avlöningshänseende
med linjeförmän av l:a lönegraden, alltså en nedplacering
med en löneklass i begynnelseavlöningen och 2 löneklasser i
slutavlöningen. Vi kunna icke inse de motiv, som legat till grund för
kommissionens förslag i detta hänseende, då vi anse, att denna nedplacering
är orättvis, och få vi som motiv till denna åsikt framhålla följande:

Först och främst vilja vi framhålla, att radiotelegrafisternas tjänstgöring
till nära 50 procent består av nattarbete. Personalen å varje
station består i regel av 4 man, vilka skola uppehålla tjänsten dygnet
om, med ständig passning vid radiotelegrafapparaterna. Nattarbete
har ju av alla och i alla tider ansetts mera krävande och därför betalats
bättre än dagarbete.

Det åligger bland annat radiotelegrafisten att utföra samma arbete
som telegrafisten, såsom att taxera och journalisera telegram, mottaga
och sända telegram å såväl telefon som på morseapparat och per radio.

Det sistnämnda kommunikationsmedlet, särskilt mottagningen är
av mycket krävande natur, ofta sättande radiotelegrafistens nervsystem
såväl som hörselorgan på mycket hårda prov. Svårigheterna bestå
dels av störningar från andra stationer, såväl kust- som fartygsstationer
av olika nationaliteter, dels äro de av atmosfärisk natur och i varje
fall mycket mera krävande än telegrafisternas tjänstgöring.

Motioner i Andra kammaren, Nr 478. 5

Dessutom skola radiotelegrafisterna vara hemmastadda i såväl
engelska som tyska språken, varför vi även häri kunna anse dem jämställda
med telegrafister.

Yad beträffar kommissionens förslag till löneförslag för radiotelegrafisterna
anse vi det med fog vara alldeles för lågt tilltaget,
speciellt med tanke på att radiotelegrafisterna icke ha några som helst
befordringsutsikter, vilket däremot telegrafisterna ha, men även med
tanke på det krävande och nervösa arbetet samt den långa tjänsteoch
levnadsåldern, innan full pension kan erhållas, vilken är 35 tjänsteoch
65 levnadsår.

Yi hemställa därför, att till radiotelegrafist måtte utgå en avlöning
med 2,500, 2,700, 3,000 och 3,300 kronor med förhöjning efter
3-årsperioder.

Beträffande kommissionens förslag angående avlöningen till stationsförman
få vi framhålla, att denna grad före 1907, vilken då benämndes
vaktbetjänt av l:a lönegraden, i löneavseende var jämställd med materialvakt,
vilken titel vid 1907 års omorganisation vid telegrafverket förändrades
till linjeförman. Yi anse, att denna orättvisa, som då begicks
vid värdesättningen av stationsförmännens arbete, måste rättas. Som
skäl härför få vi anföra, att stationsförmännen, särskilt för Stockholms
vidkommande, äro uppsyningsman och arbetsledare för telegrambärarepersonalen,
vilken i Stockholm uppgår till omkring 250 personer. Dessutom
åligger det dem att upprätta vaktlistor, ordna vikariat, utbetala
avlöningar, handhava och svara för persedelförråd och beklädnad för
såväl stationsbiträden som telegrambärare. Dessutom förekomma flerfaldigt
liknande uppdrag, som här ej kunna i detalj redogöras för. Vi
anse därför, att stationsförmännen i avlöningshänseende och i betraktande
av arbetets art gott kunna jämställas med första kontorsbiträden
vid statens järnvägar och de av kommissionen föreslagna överpostiljonerna
vid postverket. Därför föreslå vi, att stationsförmännen i löneavseende
jämställas med telegrafverkets linjeförmän.

I sitt betänkande har kommissionen ansett, att några allmänna
jämförelser mellan personalgrupperna inom de olika verken ej nu böra
göras, men fastställer i alla fall, att ej jämförelse kan göras mellan
stationskarlarna vid statens järnvägar, postvaktmästare vid postverket,
stationsbiträden vid telegrafverket och vakterna vid statens vattenfallsverk.
En dylik genomförelse anse vi missvisande.

Man har rätt att fordra, att kommissionen vid fastställande av
en så viktig jämförelseprincip först undersöker, huruvida det finnes
något skäl för en sådan jämförelse.

Motioner i Andra kammaren, Nr 478.

Stationsbiträdena ha sin sysselsättning inomhus med tjänstgöring
vid stationernas telegramutsändnings- och apparatexpeditioner. Bland
där förekommande specialsysselsättningar kan nämnas: sortering och
utsändning av telegram med telegrambärare, uttelefonering av telegram
till adressater, telegrafering, kontrollarbete, telegramdirigering å apparatexpeditionerna,
expediering av allmänheten vid telegramutlämningsexpeditionerna
in. m. Dessutom tjänstgöra stationsbiträden vid eu hel
del stationer å stationsföreståndarens expeditioner, där de utföra vanligt
kontorsarbete, telegramräkningsskrivning, äro behjälpliga med månadsredovisning
och i några fall omhänderhava kassor m. m.

Det kan även nämnas, att på flera stationer utföres en hel del
av ovannämnda arbeten av tjänstemän av högre grad, såsom assistenter
och telegrafister.

Vid 1912 års riksdag väcktes av nuvarande statsrådet och chefen
för sjöförsvarsdepartementet, friherre Palmstierna en motion om vissa
ändringar i lönereglementet för stationsförmän och stationsbiträden.
I denna motion påpekades angående stationsförmännens och stationsbiträdenas
ställning i förhållande till den lägre personalen vid postverket
följande:

»Jämförelsen med postvaktmästare är så litet träffande som
möjligt, såsom ju dylika schablonjämförelser lätt bliva. Arbetets beskaffenhet
och sättet för dess ordnande äro så olika inom de båda
verken, att man blott har den i och för sig intetsägande omständigheten,
att det i båda verken gäller de lägst avlönade, att hålla sig till.

Det mesta av det arbete, som postvaktmästarna utföra, är av
det slag, för vilket man i telegrafverket icke har ordinarie personal,
och det mesta av det arbete, som stationsförmän och en mycket god
del av det arbete, som stationsbiträdena vid telegrafverket utföra, är
närmast jämförligt med arbete, som i postverket utföres av tjänstemän
av högre grad. Vid jämförelsen har dessutom icke ens omnämnts,
att för kvalificerat arbete, närmast likställt med det stationsförmän
och biträden utföra vid telegrafverket, vid postverket medgives en
löneförbättring av intill 240 kronor per år.»

Denna motivering i friherre Palmstiernas motion 1912 kan numera
på det kraftigaste understrykas på grund av att sedan nämnda tidpunkt
nya och mera komplicerade uppdrag pålagts stationsbiträdena.

Av detta torde klart och tydligt framgå, att, om en jämförelse
med personalgrupper vid andra statens verk skall göras, det enda
tänkbara vore med kontorsbiträden vid statens järnvägar.

På grund av vad vi här anfört, anse vi, att stationsbiträden i

Motioner i Andra kammaren, Nr 478.

avlöningsh(inseende skola jämföras med reparatörer. Vad beträffar
övergångsbestämmelserna är det oförklarligt, att lönekommissionen ej
föreslår dylika, utan nöjer sig med att endast förordna en viss förut
tillämpad riktlinje, då erfarenheter borde föreligga, som tydligt säga,
vad det brister.

Den nu gällande bestämmelsen i § 4 mom. 5 i avlöningsreglementet
antogs vid 191G års riksdag för att ersätta det av 1909 års riksdag
stipulerade personliga lönetillägget. Man trodde, att genom denna
paragrafs införande i avlöningsreglementet alla förefintliga brister i
hithörande fråga därmed skulle vara avhjälpta. Så blev dock icke
fallet, åtminstone icke på det sätt bestämmelsen i fråga tillämpats. Med
tillämpningen av bestämmelsen, att den befordrade skulle inplaceras i
den löneklass, som motsvarar hans inkomst som arbetare, uppstod ett
större antal olikheter i inplaceringen, som verkade på ett högst orättvist
sätt. Sålunda inträffade det, att ju lägre hyresbidrag och dyrortstillägg,
som utgick å orten, i ju högre löneklass skedde inplaceringen,
och ju högre hyresbidrag och dyrortstillägg, desto lägre avlöningsklass.
Många äldre till tjänsten erhöllo således lägre löneklass än yngre.
Visserligen blev slutsumman i vederbörande klass i överensstämmelse
med bestämmelserna, men vid förflyttningar, då dyrtidstillägget och
hyresbidraget höjdes och sänktes allt efter ortens dyrhet, framträdde
olikheterna i avlöningsbeloppen.

Under nuvarande förhållanden är det dyrortstilläggets och hyresbidragets
storlek, som bestämmer inplaceringen i avlöningsklass. Detta
är icke rätt. Eu viss beräkningsform av dyrortstillägg och hyresbidrag
lika för alla bör således bestämmas. Vi ha därvid tänkt oss som det
rätta i det fallet, att lägsta utgående hyresbidraget lägges till grund
vid inplaceringen och att vid beräkningen dyrortstillägget, som utgår
till den befordrades dagavlöning före befordrandet, ej tages i beräkning,
vilket får motsvaras av det blivande dyrortstillägget som ordinarie.
I likhet med ovan anförda har undertecknade förbund till lönekommissionen
i december 1916 inlämnat förslag till följande ändrade
lydelse av § 4 mom. 5.

»Telegrafstyrelsen äger tilldela den, som konstitueras till reparatör
av l:a eller 2alra lönegraden eller till linjeförmän av l:a eller 2:a
lönegraden, avlöning efter sådan för befattningen gällande avlöningsklass,
att hans sammanlagda avlöningsförmåner, förutom dyrorts- och
kallortstillägg och högre hyresbidrag utöver det lägsta tillämpade
hyresbidraget för år räknat icke komma att understiga utan motsvara,
eller, därest full motsvarighet ej kan ernås, så nära som möjligt över -

B Motioner i Andra kammaren, Nr 478.

ensstämma med den årsinkomst han vid tiden för övergången på
ordinarie stat skulle, om han i stället kvarstått såsom icke ordinarie,
men med samma tjänstgöringsskyldighet som ordinarie, hava åtnjutit
på grund av gällande prislista å avlöningar till arbetare vid telegrafverkets
linjedistrikt, dock häruti ej inberäknat det belopp, som utgått
i form av dyrorts- och kallortstillägg eller förmanspengar, utom vid
befordran till linjeförmän, då de skola medräknas.»

I fråga om tjänsteårsberäkningen vid befordran till ordinarie, så
har denna fråga bragts på tal vid 1917 års riksdag, då herrar A. J.
Bärg i Katrineholm och C. Lovén i Malmö motionerade om bestämmelse,
att de befordrade vid statens järnvägar skulle få räkna sig till
godo ett visst antal år som ordinarie. Gemensamma bestämmelser
häruti för samtliga verken torde stöta på svårigheter, då det antal år,
som kunde anses skäligt vid ett verk, där befordran erhållits tidigare,
ej skulle vara tillräckligt förrän efter ett större antal år. Då denna
fråga ej kan avgöras förrän vid ett slutförande av de gemensamma
avlöningsbestämmelserna, men då vi anse, att redan nu en ändring av
tidigare tillämpad beräkningsgrund, att endast den ordinarie tjänstetiden
tillgodoräknas, är av nöden, få vi föreslå följande ändring i nu
tillämpad tjänsteårsberäkning.

Särskilda bestämmelser.

Denna —---— belopp, dels att för de tjänstemän, som

fått sin avlöning sig tillgodoräknad i överensstämmelse med de i § 4
mom. 5 samt i övergångsbestämmelserna för detta mom. angivna föreskrifter
tillämpas så, att den genom dessa föreskrifter erhållna avlöningen
för dessa tjänstemän skall anses såsom utgörande den tid, under vilken
befattningen innehafts.»

Av Telegraf- och telefonmannaförbundets skrivelse till Kungl.
Maj:t, varur jag här återgiver det väsentligaste, framgår med all önskvärd
tydlighet personalens uppfattning av saken.

För min del måste jag, även om man, såsom departementschefen
uttryckligen påpekat, betraktar nu ifrågavarande lönereglering som
varande av provisorisk natur och avsedd att gälla endast för en mycket
kort tid, framställa vissa ändringsyrkanden.

De avlöningsbelopp för linjemästare och linjeförmän som telegrafstyrelsen
föreslagit böra i betraktande av deras provisoriska karaktär
för närvarande kunna godtagas; likaså anser jag telegrafstyrelsens förslag
om utbytande av lista reparatörerna mot en ny grupp benämnd
montörer vara välbetänkt och förtjäna allt beaktande. Yad däremot

•)

Motioner i Andra kammaren, Nr 478.

beträffar de avlöningsbelopp som telegrafstyrelsen föreslagit för radiotelegrafister,
stationsförmän, reparatörer och stationsbiträden synas
dessa i förhållande till det arbete de utföra vara allt för låga.

1 telegrafstyrelsens utförliga motivering (Kungl. Maj:ts proposition
sid. 74—77) framhållas deras tjänsteåligganden och därav framgår, att
de böra vara berättigade till en högre avlöning än vad som föreslagits
i såväl Kungl. Maj:ts propsition som i telegrafstyrelsens förslag.

De i § 16 avlöningsreglementet föreslagna hyresbidragen synas
också allt för lågt tilltagna och böra sålunda höjas, varvid såväl
minimibelopp som maximibelopp lämpligen kunna fastställas.

Det nu enligt § 17 avlöningsreglementet bestämda dyrortstillägget
15 procent, är i förhållande till den dyrtid, som allt mer och mer gör
sig gällande över landet i dess helhet och som verkar särskilt tryckande
i vissa städer, större stations- och industrisamhällen, allt för knappt
tilltaget, varför maximibeloppet hör höjas och därmed möjlighet beredas
att utbetala dyrtidstillägg till ett vida större antal platser än
vad som nu är fallet. Det torde också vara ostridigt, att de tjänstemän
inom telegrafverket som äro placerade i 6:te och 7:de linjedistrikten
likaväl som statens järnvägars personal i Norrland, böra beredas ett
särskilt s. k. kallortstillägg.

De av Kungl. Maj:t föreslagna pensionsunderlagen böra också
höjas så, att de komma att utgå med 70 procent på det högsta avlöningsbeloppet
för respektive befattningar.

Vad det gäller semester, så är den för linjemästare, linjeförmän
m. fl. föreslagen till en halv månad. Från personalen ha upprepade
framställningar gjorts att få semestertiden höjd till en månad, och
detta krav anser jag bör beaktas i det nya avlöningsreglementet.

Personalen har genom vid innevarande års riksdag fattat beslut,
tillerkänts krigstids tillägg och krigstidshjälp till ganska avsevärda belopp.
Den allmänna prisstegringen fortsätter emellertid med sådan våldsamhet,
att särskilt de lägst avlönade av funktionärerna ändock äro
försatta i ekonomiska bekymmer, särskilt om man tager i betraktande
den omständigheten, att den av statsmakterna under innevarande ar
beviljade dyrtidshjälpen icke varit tillräcklig att täcka de stegrade
levnadskostnader som kristiden framkallat. Redan nu kan konstateras
än ytterligare stegring i livsmedelspriserna.

Under sådana förhållanden torde det få betraktas vara med klokhet
och omtänksamhet förenligt, att den ifrågavarande provisoriska löneregleringen
får retroaktiv verkan.

Jag tillåter mig därvid hänvisa till, att ifrån personalens sida
Bihang till riksdagens ‘protokoll 1918■ 4 samt. 212 käft. (Nr 478 479.) 2

10 Motioner i Ändra kammaren, Nr 478.

samstämmiga framställningar i sådant avseende gjorts, och likaså har
kungl. telegrafstyrelsen i sin skrivelse till Kungl. Maj:t påpekat samma
förhållande.

Vid ikraftträdande av den nya avlöningsstaten torde följande övergångsbestämmelser
böra bestämmas: De nya avlöningsbestämmelserna
skola omedelbart efter deras trädande i kraft i sin helhet gälla för
samtliga ordinarie befattningshavare såsom om bestämmelserna varit
tillämpade under vars och ens hela ordinarie tjänstetid.

I gällande avlöningsreglementes särskilda bestämmelser torde för
undvikande av vissa olägenheter, då det gäller tjänsteårsberäknade i
förbundsstyrelsen, här förut påpekade tillägget böra göras.

I överensstämmelse med vad jag här anfört och i överensstämmelse
med Telegraf- och telefonmannaförbundets skrivelse till Kung].
Maj:t angående avlöningsprincipens tillämpning på telegrafverket, får
jag hemställa, att riksdagen med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 383 må besluta:

dels att följande lönesatser för här nedan omförmälda
personalgrupper måtte fastställas:

för Linjemästare	till	2,500	2,750	3,000	3,300
»	Linjeförman	»	2,000	2,250	2,500	2,750
»	Montör	»	1,800	2,000	2,250	2,500
	Reparatör	»	1,650	1,800	2,000	2,250
»	Radiotelegrafist		2,000	2,250	2,500	2,750
	Stationsförman	»	2,000	2,250	2,500	2,750
»	Stationsbiträde	»	1,650	1,800	2,000	2,250

dels att nuvarande hyresbidrag enligt § 16 i
avlöningsreglementet utgår med minst 25 högst 40
procent på lönen med ett minimibelopp av 500 kronor
och ett maximibelopp av 900 kronor;

dels att nuvarande dyrortstillägg, 15 procent
enligt § 17 i samma reglemente, måtte höjas till
25 procent;

dels att ett kallortstillägg för 6:e och 7:e linjedistrikten
måtte efter de grunder som Kungl. Maj:t
bestämmer utgå med lägst 400 och högst 600 kronor
per år;

dels att de nya avlöningsbestämmelserna skola
omedelbart efter deras trädande i kraft varda i sin

Motioner i Andra kammaren, Nr 478.

helhet gällande för samtliga ordinarie befattningshavare,
såsom om bestämmelserna varit gällande under
vars och ens hela ordinarie tjänstetid;

dels att pensionsbeloppen fastställas så, att de
komma att utgå med 70 procent på det högsta avlöningsbeloppet
för respektive befattningar;

dels att en månads semester även må utgå till
samtliga här ovan nämnda personalgrupper;

dels att avlöningsreglementets nya bestämmelser
i sin helhet må bliva gällande retroaktivt från och
med 1 januari 1918.

Särskilda bestämmelser.

Denna--------belopp, dels

att för de tjänstemän som fått sin avlöning sig
tillgodoräknad i överensstämmelse med de i § 4 mom. 5
i övergångsbestämmelserna för detta mom. angivna
föreskrifter tillämpas så, att den genom dessa föreskrifter
erhållna avlöningen skall anses såsom utgörande
den tid, under vilken befattningen innehafts.

Stockholm den 26 maj 1918.

A. J. Andersson.