Motioner i Första hammaren, Nr 66.

Nr 66.

Av herr von Kocll, angående skrivelse till Konungen om upptagande
i samband med pågående revision av vissa barnavårdslagar
till undersökning av frågor om utsträckning och
enhetlig organisation av samhällets barnavård.

När kriget är över, vänta många stora problem på sin lösning.
Politiska, sociala, ekonomiska, kulturella frågor komma att trängas om
varandra, och man kan redan nu förutse, att det inte blir små reformer
det gäller, utan omvälvningar i hittills oanad omfattning.

Bland alla dessa frågor är det en, som kanske tidigast kommer
att tränga sig fram i allra främsta ledet, ett spörsmål, som utgör så
att säga grunden för alla vidare framsteg. Jag syftar på en fullt tillfredsställande
vård och fostran av samhällets dyrbaraste egendom, barnen,
samt i samband härmed skydd och hjälp åt deras mödrar.

Det ligger i sakens natur att barnavården inom kort överallt i världen
måste ägnas en alldeles särskild uppmärksamhet. Efter krigets massslaktuing
av folk kommer nödvändigtvis eu reaktion att inträda. Lika
hänsynslöst, som man under kriget offrat de unga, lika omsorgsfullt
kommer man efter kriget att tillvarataga all spirande människokraft.
Det ohyggliga slöseriet med folk skall man i möjligaste mån söka gottgöra,
om icke av andra skäl, så på grund av den ekonomiska strid,
som väl ej torde kunna undgås efter det egentliga krigets upphörande,
och vilken även den kräver människor framför allt.

Den som är det minsta framsynt, skall ej heller kunna underlåta
att se en djupare innebörd i detta tillvaratagande av barnen. En av
krigets påtagligaste följder blir nämligen otvivelaktigt, att hittills undanträngda
folkklasser komma att utöva en ledande roll i folkens utveckling,
varför det mer än förr ligger makt uppå, att varje individ i
samhället från tidigaste år fostras till samhällsduglighet och ansvarskänsla.
Och om än vårt land hittills förskonats från krigets elände ha
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 3 samt. 25 käft. (Nr 66.) 1

Motioner i Första kammaren, Nr 66.

vi all anledning- att aktgiva på de lärdomar, som de krigförande draga
av detsamma, så mycket mer som även hos oss förefinnas stora^brister
i fråga om vår nuvarande barnavård och f. ö. den senaste tiden haft
att uppvisa en förfärande ökning av vanart och brottslighet bland
ungdom.

Det skall visst icke förnekas, att under senare år hos oss förnummits
ett erkännansvärt intresse för de unga och deras framtid. Ett
av de vackraste uttrycken härför är den vid föregående års riksdag
antagna lagen om barn utom äktenskap. Vidare äro våra gällande lagar
om fosterbarns vård samt om sedligt försummade och vanartade
barns behandling, vilka tyvärr hittills blott ofullständigt tillämpats,
sedan flera år föremål för omarbetning inom fattigvårdslagstiftningskommittén.
Och även på vissa andra punkter har barnavårdsfrågan
upptagits till revidering. Men hittills ha de lagstiftande myndigheterna
nästan uteslutande haft sin uppmärksamhet riktad på de särskilt olyckligt
ställda barnens förhållanden, framförallt de utomäktenskapliga barnens;
däremot har man förbisett behovet av att barnavårdsmyndigheten
han utsträcka sin verksamhet till varje fall där ett ingripande är påkallat.
Ej heller har man beaktat, att det är behövligt höja barnavården i sin
helhet inom varje samhälle genom upplysningsverksamhet och genom stöd
eller eventuellt skapande av sådana institutioner, som främja hemmens
uppfostraregärning.

För att söka klargöra, vilka faror och svårigheter, som möta
barnen och vad som eventuellt kan göras för att förekomma desamma
skall i den följande framställningen de ungas liv indelas i fyra
perioder. Den första perioden, som räcker från barnets födelse till 2-årsåldern, är i fysiskt hänseende den farligaste, den då döden härjar
svårast och kroniska sjukdomar grundläggas. Den andra perioden,
som omfattar de följande åren intill skolåldern, kännetecknas framförallt
av själslivets hastiga utveckling, och är ofta grundläggande för
karaktären. Den tredje perioden, som omfattar skoltiden, kännetecknas
särskilt av kunskapsinhämtandet samt är även kroppsutvecklingens viktigaste
tid. En fjärde period börjar i och med utträdet ur skolan, den
tid förvildning och brottslighet gör sin rika skörd bland de unga.

Under den första perioden gäller det huvudsakligast att bekämpa
dödligheten och förekomma framtida sjukdomar. Visserligen är spädbarnsdödligheten
hos oss ej så stor som i andra länder, men att den på sina
håll härjar i onaturlig grad, framgår därav, att densamma i olika samhällen
växlar mellan 0—17% av de födda. Samma förhållande kan avläsas av antalet
döda barnaföderskor i olika län, som växlar mellan 1 : 225 och 1 : 800.

Motioner i Första hammaren, Nr 66.

Att dålig eller otillräcklig vård är orsaken till den på sina håll stora
spädbarnsdödligheten torde vara utom allt tvivel. Detsamma kan sägas
om många av de dödsfall, som orsakas av infektionssjukdomar — allenast
i de relativt lindriga sjukdomarne, mässling och kikhosta, do således
årligen i Sverige omkring 1,000 barn i åldern 1 —10 år.

Vad grundläggandet av sjukdomar angår, synes den nyaste vetenskapliga
forskningen ge vid handen, att detsamma i vida större grad
än man förut anat äger rum just under de första levnadsåren. Så är
exempelvis fallet med den största folkförhärjaren, tuberkulosen.

För att skydda barnen under deras första levnadsperiod — vilket
ju till stor del sker genom hjälp åt deras mödrar — är åtskilligt gjort,
men mycket återstår dock att göra. Här skall icke redogöras för
önskemål i avseende på förbättrandet av barnmorskornas ställning,
upprättandet av förlossningshem m. m., då dessa frågor på grund av
en riksdagens skrivelse är under utredning. Däremot skall med några
ord beröras vissa andra behövliga åtgärder.

I olika kommuner har man sålunda på ett eller annat sätt sörjt
för barnens skydd och vård under de första levnadsåren. Så ha flerstädes
upprättats upplysnings- och understödsbyråer (»mjölkdroppar») för
mödrar och däras späda barn, där mödrarna kunna inhämta sakkunniga
råd, och där även — såsom är fallet i Stockholm — utdelas s- k ampremier
i syfte att för mödrarna underlätta att själva nära sina barn.
Samma syfte söker man nå genom de s. k. spädharnshem, som även på
sina håll tillkommit. Dessa senare hem avse ock att fast sammanknyta
bandet mellan mor och barn; det har nämligen visat sig att om modern
under någon tid får själv sköta barnet, hennes moderskänsla växer i
den grad, att hon sedermera antingen behåller barnet hos sig eller,
om det måste utlämnas till andra, utövar en omsorgsfull kontroll av
dess vård. Allt tyder på att åtgärder av nu antytt slag äro av utomordentlig
betydelse för barnets hälsa och framtid. Då emellertid det
icke ingår i någon kommunal myndighets åliggande att tillse, det dylika
anordningar finnas i tillräcklig utsträckning, är det i regel slumpen
som avgör om de inom ett samhälle existera eller ej. Skulle icke åt
en viss myndighet kunna uppdragas att tillse det behovet av dylika
hjälpinstitutioner fylles, vare sig det sker på privat eller kommunalt
initiativ?

En ej mindre viktig angelägenhet är emellertid kontrollen över enskild
barnavård. Genom den nu ikraftträdda lagen om barn utom
äktenskap äro samtliga dessa barn ställda under barnavårdsnämndens
skydd. Samma omfattning äger emellertid ej det skydd som lagen om

Motioner i Första kammaren, Nr 66.

fosterbarns vård skänker, i det att en icke oväsentlig del av fosterbarnen
falla utanför nämnda myndighets kontroll. Men även om detta
missförhållande skulle rättas vid den nu pågående revisionen av ifrågavarande
lag, återstår en ansenlig mängd fall av späda barn, som icke
komma i åtnjutande av någon som hälst kontroll, ehuru de äro i stort
behov därav. För att giva varje spätt barn behövligt skydd, skulle
ett sådant förfarande kunna tänkas, att varje nyfött barn registrerades
inom viss kortare tid hos lämplig myndighet, vilken sedan hade att
genom läkare och därför särskilt avsedda sköterskor utöva kontrollen.
En sådan anordning tillämpas f- n. i England, där ett helt system av
åtgärder äro vidtagna för att genom besök i hemmen, upprättandet av
barnkliniker m. m. tillförsäkra barnen en ändamålsenlig vård. Det är
emellertid osäkert om eu sådan anmälningsplikt med efterföljande kontroll
är lämplig om ens påkallad i vårt land. I vart fall borde denna
radikala anordning ej tillgripas, förrän man försökt sig på andra mindre
djupt ingripande åtgärder. Däremot borde utan svårighet kunna genomföras,
att barnavårdsmyndighetens befogenhet utsträcktes därhän, att den ägde
ingripa i varje fall, där anmälan inginge om bristande vård eller där eljes
behov av åtgärder ansåges föreligga, Och härvid är av vikt, att ingripandet
ej begränsas till de fall, då uppenbar misshandel och vanvård föreligger
utan kan utsträckas även till sådana fall, där man blott befarar,
att dålig eller olämplig behandling förekommer.

Ett annat önskemål är att barnavårdsmyndigheten står i närmaste samarbete
med alla organ, enskilda eller offentliga, som ha något att skaffa med
späda barn. Man tänker därvid närmast på hälsovårdsmyndighet, fattigvård
och polis men ej minst viktigt är, att samarbete åstadkommes med
barnmorskorna- Dessa komma ju i regel i beröring med de allra flesta
hem och kunna, om saken ordnas praktiskt, lämna upplysningar om
de fall, där ett ingripande är behövligt. Men förutsättningen härför
är att barnmorskornas ställning högst väsentligt förbättras, såväl i ekonomiskt
avseende som ifråga om utbildning. Då förhållandena gestalta
sig mycket olika i städer och på landsbygden, kan det givetvis ej i
detalj föreskrivas, hur arbetet skall organiseras, utan bör det överlämnas
åt varje samhälle, att i samråd med den inspektionsmyndighet.,
som väl lär komma att bli behövlig, därom besluta. Av icke ringa betydelse.
är att de kommunala organen härvid samarbeta med enskilda
institutioner, varigenom enhetlighet vinnes och dubbelarbete undvikes.

En fråga, som i detta sammanhang ej får förbises, är samhällets
skyldighet att under vissa förhållanden ekonomiskt bispringa familjer,
som på grund av stor barnskara, ej äga förmåga att på ett tillfredsställande

Motioner i Första kammaren, Nr 66.

sätt vårda och underhålla sina barn. Redan nu understödjer samhället,
då vissa orsaker föreligga, genom fattigvården ett stort antal familjer
med barn, och förmodligen kommer en väsentlig del av denna understödsverksamhet
att överflyttas till barnavårdsmyndigheten, dit den otvivelaktigt
hör. Den genom riksdagsskrivelse sistlidna år begärda utredningen
om att lämna s. k. förskott av allmänna medel till barn utom
äktenskap samt i vissa fall även barn inom äktenskap, torde resultera
i att även detta slag av understöd kommer att handhavas av barnavårdsmyndigheten.
En annan och vida mera svårlöst fråga är emellertid,
huruvida samhället — utan att fattigvårdsbekov föreligger — skall bidraga
till barnrika familjers underhåll, då försörjarna icke förmå att
göra det på ett tillfredsställande sätt. En dylik s. k. barnpremiering
får dock icke förkastas utan att först ha upptagits till allvarligt övervägande.
Klart är, att vill samhället söka giva alla barn tillfälle att utveckla
sig fysiskt och andligt tillfredsställande, kan det icke ge sig till
tåls med att vissa barn sakna vad de behöva. Det måste ock medges,
att den som fostrar ett större antal barn, härmed utför ett arbete, vilket
är värt samhällets erkännande och stöd. Det gäller blott att finna eu
form för sådant understöd, som ej verkar demoraliserande och ej allenast
kommer mindervärdiga föräldrar till godo. 1 alla händelser är
denna fråga så betydelsefull, att den ej får åsidosättas vid en eventuell
utredning angående åtgärder för att främja barnens fostran och vård.

Det må slutligen här framhållas ifråga om de späda barnens vård,
att en grundförutsättning för att denna skall bliva tillfredsställande är
att upplysning sprides om en god vård av späda och äldre barn, samt att
undervisning i barnavård meddelas största möjliga antal kvinnor. Då
denna senare fråga ligger något vid sidan om den ifrågavarande barnavårdsmyndighetens
arbete, har jag i en särskild motion upptagit denna
viktiga fråga till behandling.

Under den andra här ovan angivna utvecklingsperioden av barnen —-från tvåårsåldern tills barnen börja skolan — är naturligtvis den fysiska
vården och näringsfrågan lika viktig som tidigare, men härtill
har nu kommit omsorgen om barnets fostran och danandet av dess karaktär.
Den tid är nu förbi, då man trodde, att barnens uppfostran
kunde uppskjutas till skolåldern; nyare vetenskapliga forskningar ha
givit vid handen, att barnen mycket tidigt taga intryck av sin omgivning,
att den fostran eller brist på fostran, som förekommer, kan bli
grundläggande för hela livet, inverka på karaktär och livsåskådning.
Man har även funnit, att barnet är som ett ömtåligt instrument, vilket
lätt kan taga skada av ovarsam behandling. Fostran på anstalter, där

6 Motioner i Första kammaren, Nr 66.

barnen komma i beröring med omoraliska personer, eller i hem, där
föräldrar eller inneboende kunna på dem utöva skadlig inverkan, har
befunnits vara underminerande för barnens hela framtid. Den nu
ifrågavarande perioden av barnens liv är således långt betydelsefullare
än man förut anat, och medel måste utfinnas att komma hemmen till
hjälp under denna kritiska tid. Åtskilliga sådana anordningar till stöd
för hemuppfostran ha ock kommit till stånd. Sålunda ha på sina håll
tillkommit barnkrubbor, avsedda att omhändertaga barn, vilkas mödrar
äro upptagna med arbete utom hemmet. Vidare barnavärn och arbetsstugor,
som avse att giva barnen sysselsättning genom handarbete av
olika slag, vilket ökar deras haudafärdighet och förebygger deras skadliga
vistelse å gator och gränder. Slutligen äro att räkna hit de s. k.
barnträdgårdarne (kindergarten) vilka äro att anse som en förberedelse
för skolan, i det de i lekform vänja barnen vid ordnad sysselsättning,
samarbete, disciplin, goda seder etc. Dessa institutioner äro tillkomna
på enskilt initiativ, men åtnjuta i regel kommunalt understöd. Under
kriget har statens dyrtidsanslag till någon del använts till upprättande
av dylika anstalter, framförallt barnkrubbor. Nyttan av desamma för
barnens goda utveckling har blivit alltmer uppenbar. Men därjämte
utövas genom dessa anstalter en slags kontroll över hemmen, i det att
det snart uppdagas, om barnen på ett eller annat sätt fara illa. Det
vänskapliga förhållande, som i regel råder mellan föräldrarna och anstalternas
föreståndare, är en god hjälp vid den hemmens reformering,
som ofta kräves. Slutligen medföra dessa anstalter den stora fördelen,
att mödrarna under åtminstone någon del av dagen befrias från tillsynen
av barnen och kunna ägna sig åt annat nödvändigt arbete.

Den stora betydelse, som dessa institutioner visat sig spela för hemuppfostran,
borde föranleda samhället att på ett helt annat och kraftigare
sätt understödja desamma. Nu tillkomma de slumpvis, beroende
på om någon initiativrik person är tillfinnandes, och deras underhåll
är huvudsakligen beroende på tillfälliga gåvor. Särskilt ha barnträdgardarna
haft att kämpa med stora svårigheter. Medan dessa för länge
sedan vunnit vidsträckt tillämpning i utlandet, framförallt i Tyskland
och. Amerika, där de mångenstädes utgöra en del av skolsystemet, ha
de i vårt land ytterst långsamt tillkämpat sig myndigheternas intresse.
Endast i en stad, Norrköping, kan det sägas, att de tack vare några
uppoffrande entusiasters mångåriga arbete lyckats slå igenom. Och
dock är barnträdgården ej längre ett experiment utan ett beprövat medel
för barnens sunda och allsidiga utveckling. Alla erkänna ju 1111-meia lekens betydelse för barnet. Men all lek är icke av grodo; den

Motioner i Första kammaren, Nr 06.

slags lek som bjudes i barnträdgården är avsedd icke så mycket att
meddela kunskaper utan att odla barnets iakttagelseförmåga, tillfredsställa
dess verksamhetsbegär, dess bärmningsdrift, uppmuntra dess
självverksamhet, allt saker som äga betydelse för dess framtida duglighet
som vuxen. Det lider således intet tvivel, att barnträdgården, där
arbetet ledes rätt och ej ordnas som en tröttande undervisning, är eu
i de flesta fall nödvändig hjälp för hemuppfostran. Och ur denna synpunkt
bör det kunna ifrågasättas, att det allmänna på lämpligt sätt söker
få till stånd och understödjer dylika företag, vare sig de ordnas
såsom en del av skolan eller fristående.

Om nu ifrågavarande företag gäller sålunda vad ovan yttrats om
åtgärder till hjälp för de späda barnen, att det ej böra överlämnas åt
tillfälligheter, om de komma till stånd, utan att det bör vara barnavårdsmyndigheter
ålagt att tillse, att sådana företag existera i tillräcklig
omfattning i olika samhällen. Huruvida och i vilken utsträckning
kommunen bör kunna påräkna statsunderstöd för dylika företag, bör
även komma under utredning och härom hemställes i särskild motion.

Om beträffande barnets andra utvecklingsperiod det för samhället
huvudsakligen gäller att komma hemuppfostran till hjälp genom att
främja sådana företag som här ovan nämnts, är det ifråga om den tredje
perioden, skolåldern, ett annat problem som träder i förgrunden, nämligen
hur man skall förekomma barnens överansträngning, hindra en
skadlig ensidighet i utvecklingen samt förskaffa de undernärda och
klena barnen nödigt tillskott i föda och vård. Uppgiften är på en gång
lätt och svår, lätt därför att genom skolan barnen stå under ständig
observation, men svår därför att det är så många det gäller att hjälpa
och därför att skolan genom sina åtgärder icke får på något sätt försvaga
hemmens ansvarskänsla. Hur stort behovet av skolans ingripande
på detta område är, framgår av en av provinsialläkarföreningen verkställd
undersökning av barnen i landsbygdens folkskolor. Bland de
4,423 undersökta fallen befunnos ej mindre än 44 proc. lidande av kroniska
sjukdomar eller lyten. Sjukligheten bland städernas folkskolebarn
torde äga ungefär samma omfattning.

Helt självfallet är att skolans hälsovårdande uppgift bör utövas av skolläkaren.
Anda sedan 1863 ha skolläkare funnits anställda vid de allmänna
läroverken, ehuru de ännu icke kommit att utöva den omfattande
verksamhet som avsetts. Däremot är frågan om hygienisk övervakningav
folkskolebarnen jämförelsevis ny i vårt land. I Stockholm och åtskilliga
andra städer förekommer dock i större eller mindre utsträckning
sådan övervakning. Från riksdagens sida har intresse för denna

Motioner i Första hammaren, Nr 66.

fråga visats, och i en riksdagens skrivelse har ställts i utsikt, att de skoldistrikt,
som anordna dylika undersökningar, skola kunna påräkna statsbidrag
för ändamålet. Frågan har jämväl förberetts genom en av provinsialläkarföreningen
tillsatt kommitté. Allt synes sålunda tala för, att det
är genom skolläkareinstitutionen, som kontrollen av barnens hälsotillstånd
skall utövas. Samma institution kommer då helt naturligt att
taga befattning med urvalet av de barn, som skola komma i åtnjutande
av skolbespisning och ferievistelse på landet, tvenne angelägenheter, som
på grund av föregående års riksdagsskrivelse äro föremål för utredning.
Till biträde vid utövandet av omvårdnaden av barnen skulle skolläkarna
hava s. k. skolsköterskor, vilka i utlandet visat sig fylla en verklig
mission.

Här skall givetvis ej närmare ingås på skolläkareuppgiftens organisation,
men det måste framhållas, att densamma bör ordnas in som ett
led i den stora serien av åtgärder för en förbättrad barnavård i vårt
land. Några antydningar om, hur denna fråga är löst i ett av de stora
kulturländerna, England, meddelas här nedan efter en i hygienisk tidskrift
inom kort publicerad uppsats.

I England trädde förordningen om läkarvård vid alla folkskolor i
kraft år 1907 och tillämpas nu över hela landet. 1915 års undersökning
konstaterade att 4 proc, av skolbarnen voro lytta och vanföra
och 16—17 proc., så klena, sjuka eller sinnesslöa, att de icke kunde i
avsedd utsträckning draga fördel av undervisningen. Den praktiska
betydelsen av läkarvården har visat sig vara större än som förutsågs, i
det den fysiska fostran numera allmänt befunnits vara en nödvändig
förutsättning för den intellektuella. Förutom omkring 1,500 läkare,
deltaga inspektriser, lärare samt cirka 1,500 skolsköterskor i arbetet,
och ett livligt samarbete pågår med enskilda föreningar. Regelbundna
årliga besiktningar äga rum med dels de barn, som börja sin skolgång,
dels med 8-åringarna, (dels med dem, som äro i 12—13 åldern.
Dessutom undersökas alla barn, som befinnas klena och sjuka. Sammanlagda
antalet barn, som under normala förhållanden årligen undersökes
är 2,400,000. I betydlig utsträckning förekommer specialundersökningar.
En mycket stor roll spela skolsköterskorna, som komma i nära beröring
med hemmen. Dessutom ägna sig omkring 225 tandläkare åt skolbarnens
tandvård. Utgifterna för läkarvården som år 1915 belöpte sig till
7,5 null. kronor, delas mellan stat och kommun. De åtgärder, som vidtagas,
avse i främsta rummet att förekomma sjukdomar, och bland medel härför må
nämnas undervisning i fria luften, (bl. a. frilufts- och sanatorieskolor), vistelse
å landet eller å kustorter, kropps- och idrottsövningar, skolbespisning

Motioner i Första kammaren, Nr 66.

(sond anses höra ha en uppfostrande karaktär). Vad beträffar de sjukas vård,
har medicinsk behandling införts i 279 av landets 317 skoldistrikt. Stora
kliniker äro anordnade vid 450 skolor. Resultatet av de sjuka barnens
behandling angives sålunda: botade 55 proc., förbättrade 30 proc., oförbättrade
15 proc. Om föräldrarna befinnas utsätta barnen för vanvård
och misshandel, kan läkaren varna och åtala dem; så kan även ske, om
barnen utsättas för ohyra o. d. eller om föräldrarna trotsa läkarens
föreskrifter. Särskild kontroll utövas över skolbarn, som börjat arbeta
i industri och jordbruk. Genom samarbete med arbetsförmedlingen
och även på annat sätt söker man förebygga att barnen exploateras.

I de allmänna läroverken däremot är läkarvården ej obligatorisk,
men det arbetas därför, och på frivillig väg är redan mycket åstadkommet.

Vid denna frågas lösning i Sverige, vilken näppeligen kan länge
uppskjutas, torde bl. a. komma i betraktande, huruvida skolläkaren skall
höra under barnavårdsmyndigheten eller eventuellt under skolmyndigheten.
Denna sak är dock av jämförelsevis underordnad natur mot det
vida väsentligare kravet, att all den sociala omvårdnad, som genom skolan kommer
barnen till del — skolbespisning, ferievistelse, understöd till skodon och
kläder m. m. — bör höra under barnavårdsmyndigheten. Denna verksamhet
bör nämligen betraktas som ett naturligt led i den vårdande och kontrollerande
uppgift, som barnavårdsmyndigheten bör få sig anförtrodd.

o e

Ett par ord må till sist nämnas om den fjärde här ovan antydda
perioden, den som börjar när barnen sluta skolan. En bland kristidens
lärdomar är sålunda, att barnavårdsnämndens kontroll behöver utsträckas
till en senare tidpunkt än den nu gällande. Under den kritiska åldern
15—18 år, den tid då vanart och ungdomsbrottslighet framförallt uppträder,
är barnavårdsnämnden i regel ur stånd att träda emellan och
det är endast domstolen, som då kan gripa in och under vissa förhållanden
döma de brottslige till vård å uppfostringsanstalt. Här föreligger
en mycket farlig lucka i samhällets fostrande verksamhet, och en
ändring bör snarast möjligt komma till stånd.

a o

Om uti en enda myndighets hand skola läggas alla här berörda
uppgifter, är det givetvis nödvändigt att densamma utrustas på ett
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 3 samt. 25 käft. (Nr 66.) 2

Motioner i Första kammaren, Nr 66.

fullt tillfredsställande sätt. Hälsovård, undervisningsväsende, understödsverksamhet
m. m. böra hos denna myndighet vara sakkunnigt företrädda.
Av särskild vikt är det att å orter, där läkare är bosatt, denne
är självskriven medlem av ifrågavarande myndighet. Att kvinnor dagligen
skola tillförsäkras plats i densamma, torde även vara önskvärt,
liksom att representanter för den frivilliga barnavårdsverksamheten där
skola ha tillfälle att framlägga sina synpunkter.

Som en sammanfattning av de här uttalade önskemålen vill jag till
sist framhålla: Att hos en enda, väl utrustad barnavårdsmyndighet,

måtte samlas all den vårdande, kontrollerande, understödjande verksamhet,
som samhället bör utöva ifråga om det unga släktet. Denna
verksamhet måste begynna vid barnets födelse och eventuellt sträcka
sig till dess adertonde år. Den får icke inskränkas — såsom nu är
fallet — till blott vissa grupper av barn, utan bör utsträckas till alla
barn, vilka därav äro i behov. Den skall avse att skydda de späda
barnen mot förtidig död och farliga sjukdomsanlag, ansvara för att behövliga
hjälporganisationer existera till stöd för barnens hemuppfostran,
leda den sociala omvårdnad, som under skolåldern kräves, och jämväl
efter densamma utöva tillsyn över de unga och inskrida där så kräves.
Den ifrågasatta barnavårdsmyndigheten skall ha skyldighet att befrämja
upplysning i barnavårdsfrågor och därvid, liksom i andra avseenden,
samarbeta med de frivilliga institutioner, som finnas. Slutligen skall
till denna myndighets överinseende anförtros den mångskiftande understödsverksamhet
för barn, som redan finnes och som framledes kan
tillkomma.

Det behöver icke framhållas, vilket mångsidigt och rikt arbetsfällt,
som en sådan barnavårdsorganisation skulle erhålla. Däremot kan det
vara skäl att erinra om att vår egen erfarenhet tillfullo bestyrker behovet
av att på dylikt sätt barnavården centraliseras. Intet har nämligen
varit mera {underligt för en god samhällets barnavård i vårt land än
den splittring på olika myndigheter, som hittills i detta avseende varit
rådande. Genom att olika grenar av barnavården handhafts av olika
organ — hälsovårds-, fattigvårds- och skolmyndigheterna — har ingen
känt något verkligt ansvar för barnavårdens höjande, och betänkliga
luckor ha uppstått. Med samarbetet har det också ofta varit klent beställt,
och någon slags kontroll från statens sida över kommunernas
sätt att handhava denna angelägenhet har ej funnits. Nu föreligger
emellertid en möjlighet att rätta de bestående''missförhållandena. Som
förut är nämnt har åt fattigvårdslagstiftningskommittén lämnats i uppdrag
att revidera vissa av nu gällande barnavårdslagar. Det är känt,

Motioner i Första hammaren, Nr 66.

att kommittén hyser stora sympatier för en centralisering av den del
av barnavården, som den fått i uppdrag att behandla. Det ligger då
nära till hands att i samband med denna omarbetning även upptaga
till behandling de här uttalade önskemålen. På så sätt skulle man kunna
lägga en fast grund för eu enhetlig och effektiv barnavård i vårt land,
och de nya förslag, som senare kunna uppstå, skulle då naturligt ansluta
sig härtill. Om åter blott en del av den stora frågan nu behandlas,
riskerar man den enhetlighet i barnavårdsarbetet, som visat sig
vara så behövlig, och många av de angelägenheter, vilkas vikt för de
ungas utveckling i det föregående belysts, bliva uppskjutna till eu oviss
framtid. Av stor betydelse är därför, att det arbete, som fattigvårdslagstiftningskommittén
nu utför icke måtte hämmas av några inskränkande
bestämmelser utan kunna utföras med avsikt att skapa eu sådan
enhetlig organisation av samhällets barnavård, som i det föregående
skizzerats. Från riksdagens sida torde därför ett uttalande böra göras
som tillförsäkrar denna fråga en allsidig behandling.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa,

att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om att i samband
med nu pågående omarbetning av vissa barnavårdslagar
de ovan uttalade önskemålen ifråga om utsträckning
av samhällets barnavård måtte tagas under omprövning
och att därvid särskilt borde undersökas
möjligheten av att hos en enda sakkunnig myndighet
förena alla samhällets upplysande, vårdande, understödjande
och kontrollerande barnavårdsuppgifter.

Stockholm den 26 januari 1918.

G. II. von Kock.