RIKSDAGENS PROTOKOLL

1917

Andra kammaren. Nr 80

Måndagen den 11 juni, e. in.

Kl. 8 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Ordet lämnades nu på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Dalil ‘0

Ci +Hfr mma herrar! I en med kammarens

interpellation har herr Magnusson i Skövde
till mig ställt följande spörsmål:

1) Då genom osttillyerkningsförbudet stor fara för många jordbiukares
och mejeriers ekonomiska existens föreligger och då därigenom
med största sannolikhet ingen ökning i tillgänglig folknäriim
vinnes, anser ej herr statsrådet skäl då föreligga att underkasta fr£
gan om berörda förbud förnyad omprövning och om ett upphävande
darav ej anses hora ske?

2) Ämnar herr statsrådet, i annat fall tillse, att licenser för tillverkning
i tillräckligt antal lämnas åt företrädesvis sådana mejerier,
som icke ha eller blott med svårighet kunna införa anordningar för
smortillyerkmng samt till sådana mejerier som hava sin huvudsakliga
mjolktillgang från mindre jordbruk, ävensom att villkoren för
tillverkningslicenser såsom ostens kvalité m. m. icke göras så snäva,
att tillverkningen därigenom försvåras eller omöjliggöres, och

därest genom ett fasthållande av tillverkningsförbudet och
anordningar, som i samband därmed träffats eller komme att träffas,
förluster tillskyndas jordbrukets utövare eller mejeriidkare ämnar
herr statsrådet da vidtaga åtgärder att ersättning för dessa förIn
ster av statsmedel lämnas?

• Svarande av den första av dessä frågor skall jag tillåta

mig anföra följande:

I den skrivelse den 1 sistlidne maj, i vilken statens livsmedelskommission
föreslog genomförandet av det förbud mot osttillverknmg,
om vilket lnterpellationens framställning rör sig, har kommissionen
framhållit, att förhållandena å mjölkmarknaden, vilka vore
Andra hammarens protokoll 1917. Nr 80. \

Svar å interpellation.

Måndagen den 11 juni, e. m.

Nr 80.

Svar i interpellation.

(Forts.)

synnerligen otillfredsställande, nödvändiggjorde åtgärder for inskränkning
i tillverkningen av ost i syfte att därigenom söka oka
tillgången av mjölk för direkt konsumtion. Av de rapporter, rörande
livsmedelstillgången i landet, som från 44 orter i riket ingivits till
kommissionen, framginge, att mjölktillgangen flerstädes, vore otillräcklig
och hade den alltmer tilltagande ystningen angivits såsom
orsak härtill. Det vore också till fullo ådagalagt, att ett antal mejerier,
vilka förut tillverkat smör, övergått till osttillverkning, eller att
mejerier, vilka förut tillverkat ost i mindre utsträckning utökat denna
produktion, liksom ock att nya ystener uppstått a flere stallen
i landsorten. Under sådana omständigheter fann kommissionen det
oundgängligen nödvändigt, att åtgärder bleve vidtagna tor att om
möjligt frambringa mer mjölk för direkt konsumtion, och syntes kom
missionen det effektivaste och tillika det för rättsuppfattningen mest
tilltalande medlet för att dels begränsa ostproduktionen vid redan nu
befintliga mejerier, dels ock förhindra uppkomsten av nya ystener
vara genomförande av ett förbud mot användning av mjölk tor tillverkning
av alla slag av ost. Ett sådant generellt förbud borde likväl
förenas med ett i relativt stor utsträckning tillampat licenssystem,
och borde licenserna givas på vissa, av kommissionen närmare

angivna villkor. „ . . . <• „

Då ia nit effektiva åtgärder nödvändiga för att i möjligaste man tillse, att
mjölktillgången ökades eller i varje fall icke ytterligare minskades,
och det därvid synts mig, att den närmast gripbara utvägen för
nåendet av detta mål vore noggrann kontroll av ostproduktionen i
riket i enlighet med de grundsatser, som angivits i komissionen
skrivelse, har jag icke tvekat att förorda genomförandet av den av
kommissionen föreslagna lagstiftningen, och har i överensstämmelse
härmed den 2 sistlidne maj utfärdats nådig förordning angående
förbud mot användning av mjölk av nötkreatur for tillverkning av

ost, ostmassa eller kasein. . .... , , „ i.„ „„

Som härav framgår är jag för mm del övertygad om den nu
genomförda åtgärdens nödvändighet, och maste jag således nekand
besvara interpellantens första fråga, huruvida jag an-sage skal före
li er a-a att underkasta frågan om osttillverknmgsförbudet förnyad omprövnino-
och huruvida ett upphävande darav ej ansages hora ske.

P Emellertid är jag givetvis i likhet med statens livsmedelsko^
mission och interpellanten fullt övertygad darom, att detta förbud
måste tillämpas på ett sådant sätt, att icke allvarligare skada till
fogas den produktion, som därav beröra. Jag har också for^19S^
mig om att författningen från kommissionens sida_ tillämpas pa ett
sätt som o-ör full rättvisa åt denna synpunkt Jag skall for att
närmare belysa detta här tillåta mig att i korthet, beröra de anordningar.
som träffats för förordningens tillämpning. ,

^ Statens livsmedelskommission, vilken, såsom nämnts, bemynd
o-ats att meddela tillstånd till ostpoduktion, har uppdragit åt
smör!)vrå. vars ledande män äro mejerikonsulenten Hultman amanuensen
von Wachenfelt, att handhava den närmare ledningen av

Månd ngen den 11 juni, c. m. 3 ^

Såsom sakkunniga vid bereding av frågor av Snar « inter ISQlfmpn

"f 1 11 o 11 r»4- _________ n r t it r.-. • • ..

hithörande äienden. oannuiiniga viu oereaing av frågor av

denna art har kommissionen tillkallat godsägaren E. Lundell Torestorp,
Vrelen — sålunda eu representant .just för det lön, vars talan
interpellanteii närmast synas föra — samt stalskonsulcnten G Liliput
Sfi1 1 ^ lal1 re.spektive mejerikonsulenter rådfrågats.
hfnnLi lva aven uvn"a upplysningar rörande lokala för 011

i''iV by,ran ln''kamtats. Vid ärendenas prövning representeras
slutligen kännedomen om de mindre bemedlades levnadsförhållanden
av riksdagsmannen Anderson i Råstock och Källman i Sundbyberg.

«är«lrilf lednills'' Y*d byråns har ifrågavarande arbete hava. utom
särskilt sammanställa listor, upptagande samtliga ostproducerande

191^rie[qifiPP8lftir ^ (len, oidentliKa mejeristatistiken under åren
lh Lifill lSamtl-ff- ausstyrelser anmodats att före tisdagen den
kommissionen inkomma med uppgift rörande mjölktillgangen
inom stader, köpingar, mumcipalsamhällen samt Övriga större
orter inom lanet. Dessa från länsstyrelserna infordrade uppgift
hava vant eu synnerligen värdefull vägledning för byrån vid dess
bedömande av mjölkbehovet å viss ort inom landet

Vid beviljandet av tillstånd att tillverka ost bär man i största
möjliga utsträckning tagit hänsyn till sådana mejerier, vilka sedan
f n ,Verkat företrädesvis helfet ost. Endast i sällsynta un £n

Dmi-,fhariman’rda dyllkt är så beläget, att mjölk däri från

lämpligen kan disponeras for direkt konsumtion å närliggande
orter,^ varest mjölkbrist råder, föreskivit begränsning i ystningen till
forman för mjolkkonsumtionen. Därjämte har nödig hänsyn även

iamMAI de. m.effr’ vilka tillverka välkända märken av helfet ost,
samt till mejeriskolor och dylikt, dar ostberedningen i viss utsträckning
ar nödvändig for undervisningens upprätthållande,
i.. •e.nf11e,,?r.le^ s°m ligga utan lämplig kommunikation med orter

dar mjolkbrist förekommer, hava erhållit tillverkningslicens för full"
produktion. Sadana mejerier åter, vilka äro belägna intill större
konsumtionsorter, hava erhållit licens allenast för viss mindre kvantitet,
motsvarande i regel omkring 7, eller V2 av normalproduktionen
hor erhållande av sådan tillverknmgsrätt har mejeriet likväl
a agts att leverera vissa i tillståndsbeviset närmare angivna kvantiteter
sot mjölk att ställas till förfogande för viss livsmedelsnämnd
inom orten.

Yad slutligen angår ansökningar om tillverkningslicens från
sadana mejerier vilka först under senare åren börjat tillverkning av
ost och därjämte aro belägna i närheten av större samhällen, så
iiciva de behandlats enligt följande grunden

Därest mjölkbristen i det angränsande samhället befunnits vara
betydande har begärt tillstånd till ostproduktion icke givits I andra
tall åter har mejeriet erhållit tillstånd att använda en viss mindre
kvantitet, mjölk for tillverkning av ost, under det att den övervägande
mjolkmängden ställts till konsumtionens förfogande. Ehuru
man vant tveksam, huruvida ens ett sådant medgivande borde göras
åt de mejerier,.som först nyligen upptagit ostberedningen, har man
fikval ansett sig böra förfara på sätt nu angivits, enär man icke

pellation.

(Forte.)

Nr SO. 4

Måndagen den 11 juni, e. m.

Svar å interpellation.

(Forts.)

trött sig kunna i annan ordning tillförbinda mejeriet skyldighet att

leverera mjölk till viss ort. . . ....

Samtliga tillstånd att producera ost hava av kommissionen tor
enats med föreskrifter om vissa pris å den producerade varan, r ör
att underlätta denna prissättning och för erhållande av större liklormio-het
i handeln med ost har osten uppdelats i
utgående från ostens fetthalt hänförd till dess torrsubstans:

Klass I helfet ost med en fetthalt i ostens torrsubstans ej under StlSaKlass5II

halvfet ost med en fetthalt i ostens torrsubstans ej un (1CrStKla9S

III mager ost med en fetthalt i ostens torrsubstans understigande
30 %.

För dessa tre klasser lia följande priser fastställts:

Pris vid försäljning pris yid

i parti om minst minutförsäljKlas
I helfet ost: 100 kg. fritt meje- ning högst

riets station högst £r j^g.
Kr. per kg.

Ost, som genom respektive hushållningssällskaps
försorg stämplas och vid försäljning garanteras
en ålder av minst 8 månader, t. ex. „. „ g. qq

Västerbottens kronstämplade........ 2-30 3: 00

Annan helfet ost.............. i! ro 2- SO

Klass II halvfet ost............ i no 1-70

, III mager ost............. 1: 30 ''U

För att ost ur de olika klasserna lätt skall kunna särskiljas i
handeln, åligger det mejerierna att märka varje ost på visst, närmare

angivet säde . interpe^antens andra fråga särskilt berörda spörsmålen
beträffar, så vill jag understryka, att det icke vant avsikten
med nu omhandlade förbudet att tvinga sadana mejerier, som uteslutande
tillverkat ost, in på smörproduktion, utan har man närmast
haft till syfte att inskränka osttillverkningen till forman för de
direkta konsumtionen av mjölk. Det viktigaste syftet med Ma denna
anordning har nämligen, såsom jag redan antytt, vant att tillse, att
de kvantiteter mjölk, vilka under nu radande förhållanden produ
ceras inom landet, i främsta rummet tillhandahallas allmänheten for

direkt^ kon^umtion-går lmrnvida hänsyn tagits till sådana

mejerier, vilka hava sin huvudsakliga tillförsel från mindre jord
bruk, så må härtill påpekas, att flertalet mejerier torde hava et
visst antal mindre jordbrukare bland sina leverantörer vadan det i
allmänhet torde möta de största svårigheter att„gora^ ^killnad
lan mejerier allenast ur denna synpunkt. I de fall, dar sa likväl va
rit möjlio-t, har vederbörlig hänsyn emellertid tagits till sadana
mejerier om vilka interpellantens fråga rör sig. Härigenom har icke
heller någon egentlig skada drabbat konsumtionens intressen, enär
den från en mångfald småpartier sammanblandade mjölk, om val -

5 Nr 80.

''Måndagen den 11 juni, e. in.

ken bär är fråga, icke torde vara synnerligen lämpad för direkt konsumtion
såsom ägande ringa hållbarhet för längre transporter.

Jag vill hava tillagt, att efterprövning i många fall ägt rum,
därvid med hänsyn^ till senare inkomna upplysningar jämkningar
företagits, såväl i fråga om tillståndets omfattning som beträffande
de särskilda licensvillkoren.

De farhågor, som interpellanten uttalat i sin sista fråga, synas
mig vara i hög grad övedrivna. Jag tror icke att den anordning av
ostproduktionen i riket, för vilken jag här redogjort, kan komma att
i någon nämnvärd omfattning, tillskynda jordbrukets utövare eller
mejerierna förluster av ekonomisk art.

I)et pris, som kommissionen fastställt för den ost, för vars tillverkning
.tillstånd givits, ett pris, som, såsom jag nyss nämnt, belöper
sig till kronor 2: 30 per kg. för helfet ost, är avpassat så, att
det står i normalt förhållande till gällande maximipris å smör, mot
vars höjd ur produktionskostnadssynpunkt berättigade invändningar
näppeligen torde kunna göras.

Sådana mejerier slutligen, som erhållit avslag på sina ansökningar
om tillstånd att tillverka ost, äro i varje fall sådana, vilka
begynt med denna tillverkning först under den sista tiden och vilka
hava möjlighet att. helt avsätta sin mjölk till direkt konsumtion i
närliggande orter till där gällande mjölkpris. Dessa mjölkpris torde
för närvarande icke å någon ort vara sådana, att de icke bereda
jordbrukaren god ersättning för den försålda varan.

Vidare yttrade:

Herr. Magnusson i Skövde: Herr talman, mina herrar! Jag
ber att till herr statsrådet få framföra mitt tack för det svar han
lämnat och den redogörelse, som därigenom erhållits för det sätt,
varpå osttillverkningsförbudet tillämpats. Det torde vara rätt många
jordbrukare och osttillverkare, som ha litet svårt att förstå, varför
det skall vara nödvändigt att göra ett så våldsamt ingripande i enskildas
lovliga näring, som utfärdande av generellt förbud innebär,
och man kan lätt första, att många producentgrupper därvid gripits
av vissa farhågor, vilket på sitt sätt tagit sig uttryck i det spörsmål,
som jag tillåtit mig framföra.

Det län, som jag har äran representera, är det mest osttillverkande
i vårt land. Enligt senaste mejeristatistik för 1914 tillverkades
nämligen inom. Skaraborgs län mer än hälften av all helfet ost,
som över huvud tillverkas i vårt land, av mjölk från tillsammans
icke mindre än över 14,000 leverantörer. Under sådana förhållanden
är det lätt att förstå, att ett förbud sådant som det ifrågavarande.
måste, väcka rätt. mycket uppseende och vålla stora bekymmer
inom vida befolkningslager och särskilt på mjölk-ostproducerande
håll. Det är emellertid med fägnad jag konstaterar, att licenser
lämnats i stor utsträckning, och jag skall be att än vidare få
taga fasta på de löften, som herr statsrådet lämnade, nämligen att
efterprövning för ytterligare licenser skall ske. Jag tror mig nämligen

Svar å interpellation.

(Forts.)

Nr 80. 6

Måndagen den 11 juni, e. m.

Svar å interpellation.

{Forts.)

veta, att åtskilliga fall förekommit, som visa, att ytterligare dispens
från förbudet är av nöden, och det på den grund att det finns åtskilliga
ostmejerier, vilka icke kunna omläggas till smörtillverkning,
därför att härför skulle erfordras ny maskinell utrustning, åtskilliga
andra omständigheter att nu förbigå. Men mjölken ifrån dessa mejerier
kan emellertid lika litet komma allmänheten tillgodo för färskförbrukning,
däför att, såsom också berördes i interpellationssvaret,
mjölken icke är av beskaffenhet att hålla sig under längre transport
och vidare också därför att kvällsmjölken sammanföres med
morgonmjölken, varigenom mjölken kommer i föga hållbart skick
till mejeriet. Härtill kommer dessutom, att de flesta ostmejerier
icke ha något isförråd för kylning av mjölken. Skulle en omläggning
kunnat äga rum, så skulle förbudet därför hava kommit i så god
tid, att isförråd kunnat anskaffas, vilket nu icke varit möjligt.

Såsom jag nämnde, väckte förbudet rätt blandade känslor och
föranledde omedelbart inom det län jag representerar ett sammanträde
inom länets mejeriförening, som, om jag icke misstager mig,
är den största sammanslutning av liknande slag, som finnes inom
landet, och vid detta sammanträde beslöt föreningen i ett uttalande,
som jag t. f. av den begränsade tiden ej skall fullständigt återge,
att till alla delar instämma i de synpunkter, som jag gjort gällande
i interpellationen, men gjorde tillika åtskilliga anmärkningar dels
mot maximiprisbestämmelserna och dels också mot den bestämda
fetthalten. Vad beträffar fetthalten av ost enligt maximiprisbestämmelserna
torde det nu möta sina svårigheter från åtskilliga håll att
nå upp till en fetthalt av 45 %. Flera omständigheter inverka härtill
och i sin mån även den, att lantbrukarna sakna kraftfoder, något
som inverkar på mjölkens fetthalt och följaktligen även på
ostens. Jag ber härtill ock att få anmärka, att i bestämmelserna
angående leveranser till armén finns upptagen en fetthalt av 40 % i
stället för här 45 för helfet vara och för halvfet 25. i stället för
här 30. Det kan nu uppstå stora svårigheter för mejerierna enär de
i en del fall icke nå upp till denna höga fetthalt och följaktligen
måste sälja osten för halvfet, något som givetvis innebär förluster
för mejerierna ifråga.

Vidare torde var och en inse, att det knappast finnes någon
vara, ifråga om vilken det är så vanskligt att sätta, maximipris. som
just ost, och detta på grund av den mångfald kvalitéer som finnas
i marknaden. Jag kan i förbigående anmärka, att enligt de uppgifter,
som jag fått och som jag tror äro tillförlitliga, har man i Tyskland
mellan 20 och 30 olika maximipris på ost. Det nu satta priset
verkar utjämnande ifråga om kvalitéerna så tillvida, att mejerier,
som tillverkat goda kvalitéer ost, numera i inånga fall komma, att
tillverka endast vanliga kvalitéer, emedan de för den högre kvalitén
ej erhålla högre pris, och detta är ingalunda ägnat att uppmuntra
yrkesskickligheten eller att hålla uppe ostkvalitéerna.

Herr statsrådet nämnde i slutet av sitt svar, att de farhåga?
jag uttalat beträffande de förluster, som kunde tillskyndas jordbrukets
utövare och mejeriidkarna, vore mycket överdrivna. Jag vågar

Måndagen den 11 juni, e. in.

7 Nr 80.

påstå, att då detta spörsmål framställdes, voro farhågorna i ingen
män överdrivna, även om i följd av den — jag skall erkänna det —
reson liga tillämpning av förbudet, som ägt rum, farhågorna blivit
i viss mån skingrade. Men jag vill begagna tillfället att säga, att
det ingalunda är obefogat, att dessa spörsmål angående ersättning
till producenterna på grund av allehanda reglerande bestämmelser
bringas på tal. Det kan icke frångås, att många lojala producenter
härigenom tillskyndats väsentliga förluster, och jag vågar för min
del påstå, att det är många fall, då man på allvar upptagit frågan
om ersättning för de förluster och de svårigheter, som tillskyndats
näringsidkare och andra, i många fall där dessa varit mindre än
som nu för jordbruket och dess utövare.

Till sist ber jag att ytterligare få begagna tillfället till uttalande
av den förhoppningen, att man må taga tillräcklig och nödig
hänsyn till jordbrukets utövare, så att man icke genom alltför många
reglerande bestämmelser åstadkommer missmod och olust bland
dessa, och så att icke därigenom produktionen i stället för att ökas
till äventyrs minskas. Förvisso göra jordbrukarna allt vad på dem
ankommer, för att det skall bli en ökad och kraftig produktion, men
det behövs också att dem visas tillräcklig förståelse och lämnas
dem stöd från det allmännas sida.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Dahlberg:
Herr talman, mina herrar! Herr Magnusson gjorde i sitt
svar gällande med rätt mycken skärpa åtminstone i början, att här
vor-e fråga om ett synnerligen våldsamt ingrepp mot mejerihanteringen,
vilket väckt de största bekymmer och föranlett mycket stora
olägenheter. Han medgav visserligen sedermera, att tillämpningen
av detta förbud varit, som han uttryckte sig, ganska resonlig. Jag
vill för min del med ganska stor bestämdhet göra gällande, att av
de många andra ingripanden mot såväl jordbruket som även andra
hanteringar, mot handel och industri, som här i landet ägt rum, det
torde vara få ingripanden, som tillämpats på ett mera mjukt och,
jag kan gärna säga, beskedligt sätt än ystningsförbudet. Det är givet,
att sadana ingripanden aldrig äro behagliga att fatta beslut
om, men ju mera vårt land blir hänvisat till sin egen produktion av
såväl livsmedel som andra förnödenheter, dess nödvändigare blir det,
att staten tillser, att produktionen överallt föres in på de för landet
i dess helhet lämpligaste banorna. Om det visar sig, att en produktion
av för landet i allmänhet huru nyttig beskaffenhet som
helst dock sker till förfång för andra intressen, som under den givna
situationen måste betraktas såsom ännu viktigare, så är det nödvändigt,
att staten ingriper för att leda in produktionen på de baner,
som äro mest nödvändiga. Det har nu sedan lång tid tillbaka
varit och är fortfarande överflöd på ost, varemot mjölkbristen i de
stora konsumtionscentra, städerna och industrisamhällena, blivit
alltmera bekymmersam. Det har där visat sig allt svårare att anskaffa
mjölk till de individer, som äro i särskilt behov härav, barnen,
kvinnorna och de sjuka, varemot den lokala statistiken visar,

Svar & interpellation.

(Forts.)

Nr 80. 8

Måndagen den 11 juni, e. m.

Svar å interpellation.

(Forte.)

att det så gott som överallt finnes tillräckligt med och i många fall
god tillgång på ost. A7id sådant förhållande har det varit nödvändigt
att ingripa, så att den överflödande tillverkningen av ost bleve
begränsad till förmån för det intresse, som jag här betonat, men som
herr Magnusson icke har omnämnt, så vitt jag kan minnas. Jag
tror, att det intresset bör mycket starkt framhållas vid detta tillfälle.
Det är för barnens, kvinnornas och de sjukas skull, som ingripandet
skett, och* därför måste vi underkasta oss den reglering, som
här är i fråga och vilken icke är av någon tyngande beskaffenhet.
Vi ha den förmånen att kunna påvisa, att genom det ransoneringssystem,
som tillämpas för närvarande, visst icke så mycket men
dock femtiotusen kg. mjölk mera än eljest skulle skett dagligen tillföras
städerna och de stadsliknande samhällena. Det gör sålunda
för etthundratusen barn en halv liter om dagen.

Vad beträffar den anmärkning herr Magnusson framställde i
avseende på de utfärdade bestämmelserna angående fetthalten —
fyrtiofem, trettio och mindre än trettio procent ■— har den saken
varit mycket diskuterad bland de sakkunniga män, som gjort upp
förslaget härom. Särskilt gällde det frågan, huruvida gränsen för
den halvfeta osten skulle sättas vid trettio eller tjugufem procent.
Förslaget härom uippgjordes av särskilt tillkallade experter på området
— jag vill minnas, att det vår av mejerikonsulenten Hultman
och överassistenten Haglund — och från detta sakkunniga håll gjordes
gällande att trettio procent torde vara det riktiga, men att man
å andra sidan borde visa ett visst överseende, för den händelse det
skulle vid undersökning befinnas, att denna procentsats icke blivit
fullt uppnådd. Det har framhållits, att det i själva verket under
de gångna tiderna bedrivits ofog med benämningen halvfet ost. Det
har varit särdeles mager, exempelvis kvartsfet ost, som utgivits för
halvfet, och osthanteringens män ha allmänt uttalat, att den ordning
och organisation i avseende på osttillverkningen, som genom
nu ifrågavarande bestämmelser blivit genomförd under kristiden,
torde för hela hanteringen medföra goda följder, och de ha uttalat
den förhoppningen, att detta system måtte bevaras även framdeles
till mejerihanteringens fromma. Dock torde det bli nödvändigt att,
sedan normala förhållanden inträtt, göra en del jämkningar i fråga
om olika kvalitéer på ost. Detta blir emellertid en senare fråga.

Herr Magnusson bär även berört ersättningsfrågan och sagt,
att det förefölle honom naturligt, att staten i detta fall skulle utbetala
ersättning till dem, som visat sig ha lidit förlust. Detta är
ett synnerligt vidlyftigt kapitel, och jag tror, att det bör ses i belysning
av de statliga åtgärder, varigenom jordbrukarnas produktion
överhuvud taget möjliggjorts. För den händelse staten icke med
stora uppoffringar fört hit gödningsämnen och fodermedel och vidtagit
mångahanda andra åtgärder, tror jag, att de jordbrukare och
mjölkleverantörer, som anse sig ha blivit och verkligen också blivit
rubbade i sin hantering, ingalunda skulle befunnit sig i den situation,
i vilken de även efter ystning,sförbudets införande befinna sig.
Jag tror, att det icke är lämpligt att med skärpa ifrågasätta någon -

Måndagen den 11 juni, c. in.

9 Nr 80.

tinjj sådant, som att staten skulle betala ut ersättning till de enskilda,
var gång staten måste leda produktionen eller de olika gren!i\r^iaV
hantering i andra banor, än det enskilda intresset för
tillfället finner vara lämpligast.

Herr Åkerlund: Herr talman! Jag förstår och fattar till
fullo den åtgärd regeringen vidtagit i detta avseende. Jag har emellertid
egentligen begärt ordet för att något litet påvisa, hur det kan
vara ställt med åtskilliga mindre lantbrukare i vårt lands dbygder.
Det är nämligen icke så få trakter, där man har s. k. mejerier, vilka
egentligen äro mjölkuppsamlingssfallen, ifrån vilka man icke kan
med fördel transportöra mjölk till städer och större samhällen. Det
vore väl, om man på något sätt kunde se till, att dessa finge sköta
om sin mjölk på sätt de bäst kunna, ty det är sannerligen de som
mest lida skada. De stora mejerierna, de mejerier som egentligen
göra skäl för det namnet, är det ingenting att säga om att de med
nu gällande mjölkpriser bli ålagda att leverera mjölk till behövande
medborgare. Men dessa små äro sannerligen i behov av att få driva
sin hantering så gott de kunna med det läge de ha.

Det är en annan sak som jag vidare, medan jag har ordet, vill
påpeka. Här ha i dagarna utkommit bestämmelser om maximipris
på kalvkött. Just i dessa obygder, varifrån man ej med fördel kan
leverera mjölk, finnas tusen och åter tusen små jordbrukare, backstugusittare,
torpare o. d., som icke ha annan möjlighet att avsätta
sin mjölk än just genom kalvuppfödning. Att nedsätta prisen för
de alster, de kunna åstadkomma, anser jag vara ytterst hårt. Jag
är övertygad om och känner för resten, att de pris, de själva erhålla
för sin vara, sannerligen icke äro för höga, om än mellanhänder komma
och taga mycken stor förtjänst på densamma. Jag skulle vördsamt
vilja anhålla, att herr statsrådet ville vara hygglig nog att
taga‘den saken i övervägande, så att icke den stora massan av dessa
små jordbrukare, vilkas bevarande vi vilja främja, blir lidande på
vidtagna åtgärder.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Då jag använde
uttrycket »ett våldsamt ingripande», tror jag icke detta var
för starkt. Det kan väl nämligen icke tänkas ett mera våldsamt ingripande
i en lovlig näring, än att man utfärdar generellt förbud för
dess ^bedrivande. Jag har ju lämnat mitt erkännande åt det sätt,
varpå förbudet tillämpats i praktiken, ett erkännande, som jag väl
knappast här behöver upprepa. Jag vill emellertid säga, att det
varken från min sida eller ifrån flertalets av deras, som instämt i de
i interpellationen framhållna spörsmålen, någonsin varit fråga om
eller ens tanke pa att förvägra kvinnor och barn, över huvud taget
befolkningen i ^våra städer och större samhällen, mjölk i tillräcklig
mängd, men pa grund därav att förhållandena nu äro som de äro
vid de flesta ostmejerierna, nämligen att de genom sitt läge och på
grund av andra omständigheter hava svårighet att samla upp mjölken
mer än en gång under dygnet och att förbudet kom så sent, att

Svar å interpellation.

(Forts.)

Nr 80. 10

Svar å interpellation.

(Forts.)

^Måndagen deri 11 juni, e. in.

de icke kunde skaffa sig is för mjölkens kylning kan man icke vinna
någonting för en ökad mjölktillförsel till städerna genom ett sadant
förbud. Mejerierna stodo, då förbudet korn,, inför nödvändigheten
att helt och hållet nedlägga sin verksamhet, vilket de väl också hade
gjort, om icke förbudet i tillämpningen hade mildrats.

Herr statsrådet yttrade emellertid, att jag hade med sådan
skärpa drivit frågan om ersättningen. Då interpellationen framställdes,
jag upprepar här vad jag nyss sade, förelåg ju det nakna
faktum av ett generellt förbud. Under sådana förhållanden förelåg
väl ändå fullt tillräckligt fog att framställa spörsmål om ersättning,
och jag tror, att det ifrån jordbrukarehåll nog fortfarande finnes fog
för att hålla frågan om ersättning öppen, ty säga vad man säga. vill,
det finnes dock ingen näringsgrupp, som har fått underkasta sig —
jag skall erkänna att det delvis varit nödvändigt — så myket regleringar
och så hårda inskränkningar i sin rörelsefrihet och i utövandet
av sin näring som jordbrukarna. Jag upprepar, att vi hava försökt
så långt möjligt lojalt finna oss i detta, men det är också självklart,
att då det kommer förordningar, som djupt ingripa i våra förhållanden,
vi hava rätten och måste begagna oss av rätten att säga
ifrån om våra önskemål och göra våra krav gällande.

Herr Källman: Herr talman! Då herr Åkerlund hemställer,
att man välvilligt skulle behandla sådana ostmejerier, vilka egentligen
äro att betrakta som mjölkuppsamlingsställen, begärde jag ordet
för att säga, att så sker redan. Man tager allra största hänsyn till
var ett mejeri är beläget, hur långt det bär till station o. s. v. Ingen
av Jern, som ha med denna sak att göra, ha en tanke på annat än
att man Skall taga största hänsyn till företagarna, och därför bil licensansökningarna
också föremål för mycket noggrann handläggning.
I eu del fall, där man å ena sidan på en viss ort har stor mjölkbrist
och å andra sidan besvär med att få mjölken transporterad, brukar
det förekomma, att man söker åstadkomma överenskommelser mellan
å ena sidan konsumtionsortens livsmedelsnämnd och å andra sidan
mjölkproducenter eller ostmejerier. Jag behöver icke säga mer än
detta för att meddela en upplysning i anledning av vad herr Åkerlund
anförde.

Jag vill till detta emellertid framhålla en synpunkt, som icke
här har berörts i den diskussion, som förekommit, det nämligen att
det i själva verket icke är ostmejerierna eller mjölkproduoenterna som
ytterst äro missnöjda och förargade över osttillverkningsförbudet,
utan det finnes en annan intressegrupp, som egentligen är mest missnöjd,
och det är handelsmän, vilka ha för sed att inköpa ost av lägre
kvalitet, till ett lågt pris naturligtvis, och sedan avyttra varan till ett
högre pris. Det är egentligen dessa, som äro mest förargade övermatt
som ett villkor för licens beviljande är bestämt, att osten skall hålla
viss kvalitet. Dessa lida åtskilligt intrång i sin näring, men jag
hoppas, att det ej är någon ledamot av denna kammare, som bär
något särskilt förbarmande med dylika handelsmän, och jag tror icke,
att man för deras skull behöver vara särskilt orolig. Jag har ansett

Milndagen den 11 juni, e. in.

11

Kr 80.

mig böra saga detta, därför att jag vet, att det faktiskt förhåller
sig så,, att en del mindre noggranna handelsmän verkligen lida intrång
i sin s. k. näring på grund av osttillverkningsförbudet.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman, mina herrar! Jag
skall endast be att myoket kort få yttra mig med anledning av herr
Källmans påstående. Jag vill därtill endast säga, att jag åtminstone
icke till mig fått framfört ett sådant missnöje från handlande eller
likställda; i det fallet står jag alldeles utanför, men däremot ha många
mejerister och jordbrukare framfört sitt missnöje och beklagande av
förbudet och det är för deras skull jag har talat.

Herr Åkerlund: Herr talman! Jag vill påpeka en sak, som
jag ganska val känner, den nämligen att det finnes en del sådana
mjölkuppsamlingsställen, där uteslutande småfolk lämna sina mjölkdroppar
och där man sannerligen bär oerhörd möda att komma in
och begära licens för tillverkning av ost. Det torde litet var känna
till, hur det är ställt i bygder, där kommunikationerna äro dåliga.
Jag hoppas, och det är min övertygelse, att hänsyn kommer att tagas
till dessa förhållanden.

§ 2.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Dahlberg,
som härefter på begäran ånyo erhöll ordet, anförde: Herr talman,
mina herrar! Med kammarens tillstånd har dess ledamot herr
Swen Persson i Fritorp till mig riktat följande fråga:

Kan man förvänta att vid utfärdandet av författningar, innefattande
föreskrifter eller förbud i avseende å utövningen av lantmannanäringen,
sådan ordning kommer att iakttagas, att skäligt rådrum
beredes dem, som närmast av författningarna träffas, att förvärva
kännedom om desamma före ikraftträdandet?

I motiveringen till interpellationen har herr Persson framhållit,
hurusom olägenheter uppkomma till följd av att utfärdade författningar
av den i interpellationen angivna beskaffenhet ofta bliva alltför
sent kända, synnerligast i landsorten. Han har därvid särskilt uppmärksammat
en lördagen den 20 januari 1917 utfärdad förordning
om förbud mot tillverkning av potatismjöl, vilken trädde i kraft påföljande
måndag den 22 i samma månad.

Det kan icke bestridas, att betänkliga missförhållanden kunna —
särdeles å mera avlägsna eller eljest med en mindre utvecklad nyhetsförmedling
försedda trakter av landet — vara förenade med ett
hastigt ikraftträdande av utfärdade författningar. Interpellanten
har särskilt fäst sig vid vissa kristidsförfattningar och det må medgivas,
att olägenheterna i angivna hänseendet här framträtt med särskild
styrka, då ju dessa författningar i allmänhet djupt ingripa i
den enskilda hushållningen och näringslivet.

Under senare tid hava emellertid kraftiga åtgärder vidtagits till
förekommande eller hindrande av berörda olägenheter.

Svar å interpellation.

(Forts.)

Svar å interpellation.

Nr 80. 12

Måndagen den 11 juni, e. in.

Svar å interpellation.

(Forts.)

Eu särskild pressbyrå har upprättats för kristidskommissionernas
räkning, genom vilken alla meddelanden med största möjliga
skyndsamhet spridas till landets tidningar.

Inom folkhnshållningskommissionen har dessutom inrättats en
upplysningsavdelning med samma syfte, vilken med synnerlig noggrannhet
tillser, att alla nyheter, beriktiganden och andra upplysningar
beträffande de statliga livsmedelsåtgärderna distribueras sa
snabbt som det är möjligt till samtliga tidningsorgan inom landet
eller inom de landsdelar, som av åtgärderna omedelbart beröras..

Dessutom pläga livsmedels- och folkhushallningskommissionerna
genom cirkulärskrivelser till de kommunala myndigheterna omedelbart
underrätta dem om de beslutade åtgärderna. Och, då synnerlig
skyndsamhet är av nöden, sker det första meddelandet genom telegram
till vederbörande länsstyrelser.

Beträffande det av interpellanten särskilt omnämnda fallet,
nämligen förbudet mot tillverkning av potatismjöl, voro omständigheterna
sådana, att förbudet måste med största skyndsamhet sättas i
kraft. Tyvärr har, enligt vad jag inhämtat, något telegram till vederbörande
länsstyrelser icke utsänts i detta fall. Jag tror dock, att
förbudet bör hava varit rätt allmänt känt redan samma dag det trädde
i kraft eller måndagen den 22 januari. Redan på söndagens morgon
lämnades nämligen genom i Stockholm utkommande tidningar
underrättelse om förbudet. Även genom andra omständigheter kan
det påvisas, att förbudet erhållit snabb spridning inom de av detsamma
berörda orterna.

Givet är, att det officiella bekantgörandet av de beslutade författningarna,
vilket sker genom utsändandet av Svensk författningssamling
till de lokala myndigheterna, icke kan äga rum med den
skyndsamhet, som under nu rådande förhållanden ofta nog är av
nöden. Här är det oundgängligen nödvändigt att i första hand lita
till sådana extra ordinära åtgärder, som nyss omtalats, således meddelanden
till tidningspressen samt cirkulärskrivelser och telegram
till de lokala myndigheterna. Emellertid hava under senaste tid vidtagits
anordningar för att även påskynda distribuerandet av författningssamlingen.
Hittills bär denna plägat utsändas ungefär tre gånger°i
månaden. Under sistlidne maj månad har justitiedepartementet,
som handhar utgivandet av författningssamlingen, i skrivelse
till de övriga departementen framhållit angelägenheten, dels
därav, att tryckningst.illstånd å författning, -som skall . inflyta
i författningssamlingen och omedelbart komma till ^ tillämpning,
meddelas utgivaren av författningssamlingen i så god tid,
att meddelande om densammas utfärdande hinner inflyta i Post- och
Inrikes Tidningar samt tryckeriet hinner få åtminstone en del av
upplagan färdig till utdelning dagen innan författningen träder i
kraf C dels ock därav, att i de fall, där så erfordras, samtidigt med
meddelande av tryckningstillstånd å författning, till utgivaren av
författningssamlingen lämnas förteckning å de myndigheter och personer,
vilka böra omedelbart efter författningen utkommit från trycket
få densamma sig tillställd.

Mnuditet) den 11 juni, e. in.

13 Nr 80.

Av vad jag nu meddelat torde framgå, att uppmärksamheten är
riktad på de i interpellationen berörda förhållandena och att såväl
regeringen som övriga vederbörande myndigheter icke underlåtit att
vidtaga åtgärder för att avhjälpa eller lindra de påtalade olägenheterna.

Det mest effektiva sättet att förekomma ifrågavarande olägenheter
är givetvis det, som av interpellanten i hans till mig riktade
fråga framhålles, nämligen att låta en någorlunda rundlig tid förflyta
mellan författningens utfärdande och dess ikraftträdande. I
sådana fall, där förhållandena det medgivit, har i allmänhet dylikt
rådrum beretts. Och jag vill härmed förklara, att det är min avsikt
att noggrant tillse att, där så ske kan, jämväl i blivande författningar
skäligt uppskov med ikraftträdandet skall varda stadgat.

Tillika vill jag emellertid hava framhållit, att, såsom jag redan
antytt, kristidsåtgärderna. understundom hava sådan innebörd och
avsikt, att det icke är möjligt att medgiva dylikt uppskov. Om ändamålet
med författningen är exempelvis att stävja en påvisad skadlig
spekulation, eller förhindra lagring av viss vara eller att åt landet
rädda ett viktigt näringsmedel, som löper fara att undandragas den
inhemska konsumtionen genom export eller — såsom fallet var ifråga
om tillverkningen av potatismjöl — genom industriell förarbetning
eller ock på annat sätt, måste det nämligen med nödvändighet handlas
raskt för att det med författningen avsedda ändamålet skall
uppnås.

Härpå yttrade:

Herr Persson i Fritorp: Herr talman, mina herrar! I överensstämmelse
med övlig sed skall jag först be att få till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet frambära mitt vördsamma
tack för det jag erhöll svar på min interpellation. Jag har därtill så
mycket större .anledning, som min framställning framkommit i riksdagens
elvte timme, och jag förstår alltför väl den oerhörda arbetsbörda
som i dessa dagar påligger regeringens medlemmar.

För innehållet i herr statsrådets svar är jag jämväl tacksam och
tar alldeles särskilt fasta på herr jordbruksministerns bestämda löfte
att framdeles i kommande författningar skäligt uppskov med ikraftträdandet
skall stadgas, där så ske kan. För detta tackar jag, och
jag uttalar icke allenast min utan säkert mångtusen lantmäns tacksamhet
för detta löfte. Därmed har jag vunnit det huvudsakliga av
vad jag med min interpellation avsåg.

För min ringa del anser jag det dock knappast nog att det gives
ett sådant löfte för framtiden. Hava fel begåtts från statsmakternas
sida, tycker jag det skulle ligga i samma statsmakters intresse icke
allenast att erkänna missgreppen utan jämväl, i den män det är möjligt,
råtta de begångna misstagen. Att ett lika allmänt som berättigat
missnöje rått bland vår modernärings utövare, är alldeles säkert,
och att detta missnöje icke inskränkt sig till en viss ort inom riket!
därom vittna bland annat de manga uttalanden, som förekommo här i

Svar'' & interpellation.

(Forts.)

Måndagen den 11 juni, e. m.

Nr 80.

Svar å interpellation.

(Forts.)

14

denna kammare under debatten den 19 sistlidne maj angående allmän
åklagares bötesandelar, från såvitt skilda håll som herr Lithander,
herr Carl Persson i Ställhult, herr von Sneidern och E. A. Nilson

i Örebro. „ .. . . ,

Jag skall emellertid icke ingå i ett närmare fördjupande i dessa
många förordningar. Jag skall inskränka mig till att säga ett par
ord i anledning av den såväl i min interpellation som i herr statsrådets
svar omnämnda förordningen om förbud mot tillverkning av potatismjöl.
Allra först ber jag då att få säga, att jag på det livligaste
beklagar, att icke alla denna kammares ledamöter från och med
herr Branting till och med herr Stenudd äro potatismjölsfabnkanter.
Jag önskar detta av två skäl. Det ena skälet är det, att i sa fall både
herrarna haft erfarenhet av hur dåligt lönande denna binäring för
lantmännen varit, och det andra skälet är, att då hade nog det störa
flertalet av herrarna den 22 januari till följe denna förordning kommit
i kollision med rättvisan, därest ni hade haft fabrikerna i gång,
och då hade nog här blivit ett värre gny i denna kammare^och Kungl.
Maj:t hade nog fått ändra förordningen. Jag ber att få erinra om
att denna förordning utfärdades den 20 och trädde i kraft den 22 januari,
d. v. s. det var endast söndagen emellan. Herr jordbruksministern
upplyste, att något telegram härom icke utsänts till länsstyrelserna,
men dock trodde herr statsrådet, att förbudet var ganska
allmänt känt, enär det redan på söndagen stod inne i Stockholmstidningarna.
Såvitt jag icke minns fel, och det tror jag icke jag gör, var
det allenast Dagens Nyheter som på söndagen innehöll notis härom,
och hur väl skött denna tidning än må vara, är det väl mer än orimligt
att tänka sig, att denna tidning ensam skulle förmedla tillkännagivandet
av denna viktiga förordning. Först på måndagen eller tisdagen
förekom i de andra Stockholmstidningarna en notis av innehåll,
att Kungl. Maj:t på fredagen »lärer» ha beslutat en reglering av potatism
jölstillverkningen.

Herr jordbruksministern har erinrat om att en särskild pressbyrå
upprättats för kristidskommissionerna. Ja, jag får säga, att
denna pressbyrå synes mycket behövlig.

Herrarna ha säkert hört historien om att en lantbrukare på fråga
om en viss egendoms avkastning lämnat det lakoniska svaret, att
egendomen avkastar sin ägare vart tionde år. Kungl. Maj:ts nyss
citerade förordning synes göra en dylik procedur mycket kortare.
Vad egendomen gjorde på tio år gör Kungl. Maj :t på en dag — ja, det
är kanske orätt att vältra all skulden på Kungl. Maj:t; beslutet skedde
ju på framställning av statens livsmedelskommission.

Jag nämnde i min interpellation, att en tillverkare ådömts 4,000
kronors böter, och jag tillät mig jämväl förutsäga, att i den vecka,
som nyss tilländalupit. Nya utslag vore att förvänta i liknande fall.
Åtskilliga mål ha också i förra veckan blivit slutdömda. Herrarna
läste kanske under förra veckan i tidningarna, hurusom tre lantbrukare
dömts. Lars Persson i Österslöv att bota 15,400 kronor samt Nils
Persson och Alfred Persson i Håstad till respektive 4,760 och 5,180
kronors böter. Böterna förefalla ju ovanligt höga, men det beror

Måndagen den 11 juni, e. in.

15 Nr 80.

därpå, att i förordningen stadgas, att böterna skola utgå med ett belopp
^motsvarande fyra gånger den avverkade varans värde. Detta
är några av de rättstvister, som förekommit i den domsaga där jag
är bosatt. .Tåg skall jämväl andraga ett tidningsreferat ur ett av de
liknande fall, som förekommit vid Gärds och Albo häradsrätts och
som är i all sin korthet ganska belysande: »Arrendatorn Nils Zetterströrn
i Träne både av samme åklagare ställts under åtal för det han
den 25 januari detta år vid Träne stärkelsefabrik avverkat 150 hl.
potatis med^ ett värde av 7 kr. pr hl. Svaranden erkände men påpekade,
att någon kungörelse om tillverkningsförbud icke var känd på
annat sätt än genom en notis i tidningarna. För att förvissa sig om
förefintligheten av förbudet hade svaranden ringt på såväl länsman
Treutiger som. kronofogden, men ingen av dem hade kännedom om
författningen i fråga. Kronofogden hade på förefrågan uttalat, att
risk inte gärna kunde föreligga, enär förordningen ännu icke utkommit.
Svaranden hade på uppdrag av föreningen för stärkelsefabriken
den 25 avrest till Stockholm för att göra sig underättad om verkliga
förhållandet.»

Jag kan ej underlåta att i detta sammanhang andraga även eu
skrivelse som möjligen kommer herr jordbruksministern tillhanda.
Jag skall bara be att få citera ett litet stycke, för att herrarna skola
få klart för sig, hur denna författning kommit till allmänhetens kännedom.
Den person, som skrivit detta är kommunalordförande i
Onnestads församling i Skåne: »Författningssamlingen, som innehåller
lagen om förbud mot avverkning av potatis till potatismjöl
korn. icke de kommunala myndigheterna härnere tillhanda förr än i
medio av veckan 28 januari—4 februari. Under tiden 22—25 januari
avverkades cirka 680 hl. potatis, för vilken avverkning vi nu äro
■stämda inför häradsrätten, och får kronolänsmannen sin vilja genomdriven,
torde böterna för oss bliva cirka 22,000 kronor, d. v. s. vi
förlora hela fabriken. Av dessa böter erhåller kronolänsmannen cirka
14,700 kronor.»

Jag skall i förbigående nämna, att jag känner alla dessa personer,
som jag förut nämnt, ganska väl, samt att de äro allmänt aktade
och i orten betrodda män, vilket för övrigt mina kamrater på länsbänken
också torde kunna vitsorda. Jag kan icke underlåta att säga
att lag tycker, att ifall dessa böter komma att erläggas, så är det
verkliga syndapengar, som det är staten ovärdigt att mottaga.

„ Herr talman, jag kan tyvärr ej göra något yrkande, men däremot
vagar jag rikta^en lika varm som enträgen vädjan till herr jordbruksministern
att lata verkställa en opartisk och grundlig undersökning i
dessa och andra liknande fall samt därefter vidtaga de åtgärder som
herr statsrådet finner rättvisa och billighet kräva.

. Därvid ber jag uttryckligen få betona att det endast bör bli befrielse
i sådana fall där den åtalade saknat kännedom om förordningen.

„ Kristiden har ju på sitt mäktiga sätt lärt oss, att det icke alltid
ga_r att lita till import. Vårt såväl som månget annat folk hänvisas
alltmera till den egna produktionen. Men man måste såga, att många

Svar å interpellation.

(Forts.)

Nr SO. 16

Måndagen den 11 juni, e. m.

Sval• å interpellation.

(Forte.)

av de kristidsåtgärder som vidtagits icke varit av för producenterna
uppmuntrande innebörd. Å andra sådan skall det villigt erkännas
att kristiden fört det goda med sig att många åtgärder vidtagits
och ställts i utsikt för att trygga produktionen och dess utövare.
Jag ber att få sluta med att uttala den innerliga önskan, att det i
den svenska riksförsamlingen alltid måtte finnas ett överväldigande
flertal män, som oberoende av i övrigt skiftande meningar arbeta
för det mål, som borde vara gemensamt för oss alla, att vi beträffande
vårt brödbehov själva producera vad vi konsumera.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman, mina herrar! De

representanter, som bo i Kristianstads och Blekinge län, se kanske
på en fråga som denna med annan blick än övriga ledamöter av
kammaren. Potatismjölsfrfigan är ett led i den livsmedelspolitik,
som den Hammarskjöldska regeringen förde, och den utgör, en mycket
mörk punkt i den politiken. Det har vidtagits sådana åtgärder
från början till slut, som varit rakt motsatta dem, som bort vidtagas
för att ordna denna fråga. Jag vill erinra om, att sedan
brännvinispriset var satt för hösten 1916, så utkom förordning om
ett maximipris på potatismjöl av 30 öre per kilogram, vilket gjorde
att de flesta fabriker, åtminstone 50 % måste stå stilla, därför att
de icke kunde köpa potatis till- ett pris, som möjliggjorde frambringande
av potatismjöl. Jag ingick på hösten med en skrivelse till
regeringen och framhöll nödvändigheten av att åtgärder vidtogos för
att få potatismjöltillverkningen i gång, men utan något som helst
resultat. Yi veta också att regeringen mot tillverkare vidtog åtgärder,
som ganska kraftigt belysa denna frågas behandling. En
enskild person, som hade mjöl av egen tillverkning, fick lämna sitt
potatismjöl för 30 öre per kilo genom tvångsuttagning av staten.
Kort tid därefter höjdes maximipriset till 40 öre, och han hade då
genom en statens åtgärd förlorat något över 6,000 kronor. Man
förstår, att, om det gällt en person, som haft svag ekonomisk rygg,
så kunde han blivit ruinerad på en dylik affär. Mjölet gick delvis
till väl situerade industrier i stället som tillverkaren förmodade_ till
fattiga konsumenter. Så upphävdes inom kort tid maximipriset,
med påföljd, att potatismjölet sprang upp i så onormala priser som
1 krona per kilo och däröver. Följden blev, att det handlades och
jobbades med potatismjöl våldsamt. Somliga hade. det den ena dagen
och andra den andra. De som då händelsevis voro ägare av
mjölet just den dagen, då maximipriset sattes ned till 50 öre, .förlorade
många 10,000-tals kronor genom detta beslut. En sådan
osäkerhetspolitik är alldeles förkastlig.

Jag vill med detta belysa, hur vanskligt det är för en lantbrukare,
att kunna, våga beräkna och vidtaga åtgärder för att säkerställa
sin näring. Jordbruket kräver förutseende och framsynthet,
mången gång halvår i förväg, och sådana åtgärder, som den Hammarskjöldska
regeringen på sin tid vidtog, gjorde, att mången lantbrukare
stod orolig och tveksam om, vad han skulle gorå eller icke

Måndagen den 11 juni, e. m. 17

gorå. Sa kolli den dagen fram i januari, da det både av herr statsrådet
och interpellanten nämnda beslutet kom till stånd. Manga
både vidtagit åtgärder för inköp av potatispartier, som dels voro
pa vag och dels framkommit i fruset tillstånd. Somliga, de som ej
kunnat få slut på dessa partier genast, hunno icke ställa sig den påbjudna
ordningen till efterrättelse förrän det var för sent, författningen
hade ju icke kommit dem till hända. Och så drabbades de av
böter, ända upp till 15 å 20,000 kronor.

Nu vill man gärna hoppas, att, därest fullgiltiga skäl kunna
anföras av dessa, som ej haft reda på förordningen utan först efteråt
fått reda på den, skola bli befriade från böterna. Jag förstår, att
Kungl. Maj:t ej kan göra något åt saken annat än i sista hand, men
det är orättvist, minst sagt, om lantbrukare, som med tillverkningen
i sina potatismjölsfabriker försökt att gagna och tjäna landet och
anskaffa livsmedel, utan att veta om nya förordningar plötsligt bli
avstängda och fa bota, därför att de fullföljt sin lovliga näring.
Det vore° hårt, om dessa böter skulle tagas ut, och det förbättrar ej
saken, då man vet, att allmänna åklagarnes del av böterna i vissa
fall gått upp till 10,000 kronor.

Det är en annan tanke, som jag i sammanhang med denna debatt
vill föra fram till herr statsrådet. Då det nu är denna riksdagens
sista dagar och det sedan kommer att dröja, som jag hoppas, flera
månader, innan vi få träda tillsammans, och då det tvivelsutan under
denna tid kommer att vidtagas åtgärder i både producenternas
och konsumenternas intressen bör denna tanke nu komma fram.
Jag väcker detta på tal särskilt därför, att herr Svensson i Eskilstuna
vid ett par tillfällen, då det gällt livsmedelskommissionernas
sammansättning, mycket kraftigt framhållit nödvändigheten att konsumenternas
intressen tillgodoses. Det finnes säkerligen icke någon
man i landet, som i detta fall har så stor börda lagd på sina axlar
som herr jordbruksministern. Både konsumenter och producenter
klaga. Det gäller att noga avväga kraven innan Kungl. Maj:t fattar
beslut, så att icke konsumenternas intressen bli lidande och icke
heller producenternas. Det är så, att, om man går konsumenternas
intressen till mötes i den utsträckning, som många önska, kommer
det att ha den följden med sig, att det i sista hand drabbar just
dessa konsumenter, ty jordbruksproducenternas intressen måste uppmuntras.
Vi behöva blott tänka på hur man i vårt land med bekymmer
ser sommaren och hösten an, om ej bär snart kommer regn
utan torkan fortfar och skörden blir dålig. Vi få komma ihåg, att
dessa producenters intressen mången gång sättes på spel, och det ofta
ej bli mycket över, sedan man betalat arrende, bankräntor och skatter.
Jag har ej på något sätt med detta velat uttala en begäran, att
producenternas intressen skulle skjutas så långt fram, att konsumenterna
bli lidande, men här skall sägas ifrån att staten bör tillgodose
producenternas intressen i sådan mån, att det ej uppistår brist
utan att allt vad som kan utvinnas i livsmedelstillgång också kommer
fram.

Andra hammarens protokoll 1917. Nr 80. 2

Nr SO.

Svar å interpellation.

(Forte.)

Nr 80. 18

Måndagen den 11 juni, e. m.

Svar a interpellation.

(Forts.)

Herr H am il ton: Herr talman! Det må förlåtas oss skåningar,
att vi uppträda i debatten den ene efter den andre, men vi ha
varit i tillfälle mer än andra att på nära håll se de missförhållanden,
som ha ägt rum på grund av de kungörelser om förbud, som blivit
utfärdade. Harr statsrådet har ingivit oss den förhoppningen, att
för framtiden rättelse kommer att ske, så att kungörelserna bii kända,
innan de tillämpas.

Men jag bär även en annan hemställan till honom, nämligen att
rättsinniga, hederliga svenske män, som -mot sin vilja blivit lagbrytare,
komma att behandlas med en viss skonsamhet. De kunna uppdelas
i tvenne grupper, då det bär i allmänhet gäller lantmän.

Den ena omfattar dem, som bo i avlägsna -orter eller orter, där
postgången ej -är god, och som därför ej haft kännedom om förbudet.
Det är förlåtligt, om dessa personer, sedan de _ vänt sig till kronofogde
och länsman med begäran om upplysningar och fååt till
svar, att desa tjänstemän ej kände till något förbud därmed latit
sig nöja. Skall man begära, att befolkningen skall ha reda på lagar
och förbud, då polismakten ej har det? Det synes mig vara väl mycket
begärt.

Den andra kategorien utgöres av småbrukare, som i allmänhet
ej fört några räkenskaper, som sakna t. o. m. vågen att väga upp
sin behållning av -spannmål, och som icke ur kungörelsen utläst sådan
stränghet, som de bort. De ha lämnat uppgift om sina förråd,
men ej trott, efter som det aldrig förekommit förut, att det borde
ske så noggrant, som kungörelsen fordrade. De ha lämnat uppgift
på ett ungefär, och detta ungefär har visat sig vara för litet. I
många fall gäller det småbrukare och arbetare med ett fatal tunnland°jord,
och det har hänt, att de haft några tiotal kilogram mer
än de uppgivit, med den påföljd att det kostat dep böter upp till
30, 50 kronor, vilket för dem måste vara synnerligen betungande.
Allt detta är ju beklagligt, men vi leva i en kristid, och klandret
får ej vara för hårt. Dagen måste ju ha sin gång, och böterna uttagas
.Tåg hemställer emellertid, om ej herr statsrådet ville taga
i övervägande, om icke. dä-rest dessa — jag vå var säga — orättvist
behandlade, som blivit lagbrytare mot sm vilja, ga nadevagen,
de må bli befriade från böterna, vilket endast vore en gård av
rättvisa.

Chefen -för jordbruksdepartementet herr statsrådet D a h 1-bero-- Herr talman, mina herrar! Jag skall givetvis icke ingå på
de åtgärder beträffande potatismjöl, som under föregående år vidtagits0
Jag skall stanna ett ögonblick vid tillståndet i ibör.ian av
detta år omedelbart efter det potatismjölpriset blivit lösnivet. Da
visade det sio- plötsligt, att fabrikationen språng upp rent förvånande
hastigt. Lantbrukarna sålde icke blott falbriksnotatis utan matnotatis
° och den risken förelåg, att de även skulle sälja sättpotatis.
Det har beräknats, att under de första tre veckorna av januari, d. v. s
intill dess förbudet trädde i kraft, tillverkningen av potatismml
uppgick till i medeltal 150.000 kilogram per dag, d. v. s. per dag

Måndagcu (lön 11 juni, e. in. 19

avverkades eu po t åt is mängd belöpande sig till minst 10 % av det
totala utsädesbehovet i Elekinge lön och på tre dagar avverkade fabrikerna
lika mycket potatis, som åtgått till sättning i Uppsala län.
.... , ta nämner jag för att visa, att det var nödvändigt utfärda

förbud och det så fort som möjligt. Nu har jag för övrigt inhämtat
upplysningar om huru detta förbud blev publicerat och hur pass
mycket kännedomen därom blev spridd. Det har blivit mig meddelat,
att Stookholms-pressen redan på söndagen innehöll upplysning, att
förbudet skulle komma, och jag vill tillägga, att det tidningsurklipp,
jag fått, är ur Dagens Nyheter. Det är ju möjligt, såsom herr Persson
antydde, att denna var den enda tidning, som innehöll ett sådant
meddelande. Vidare vill jag omtala, att över V3 av alla till
statens livsmedelskommission inkomna licensansökningar voro avgivna
redan dagen efter förbudets trädande i kraft. Dessutom har
det visat sig att man börjat uppsätta dessa ansökningar samma
dag förbudet trädde i kraft. Livsmedelskommissionen har uttalat
den reflexionen, att med hänsyn till att fabrikerna inom Kristianstads
och Blekinge län vore belägna i en klunga, man haft skäl att
antaga, att en mycket stor del av fabrikanterna kände till förbudet,
och att även de övriga snart nog fått kännedom därom.

Nu har det emellertid upplysts, att många icke haft kännedom
därom, och det har åberopats att en person vänt sig till vederbörande
kronofogde och av denne fått det svaret, att han ännu icke fått något
exemplar av författningssamlingen, varför det icke vore någon
rusk. Jag vill säga, att det var ett ganska besynnerligt svar, den
kronofogden gav. Mannen i fråga hade, som han för kronofogden
nppgav, också läst i tidningarna att förbudet skulle komma. Jag
förmenar, det både varit försiktigare, om mannen hade gjort en förfrågan
hos den centrala myndigheten. Nu har uttalats den önskan,
att dessa personer, som rakat sa illa ut, matte av nåd befrias från
?tr„aff.nPärti.11 kan lu icke svara något annat än att omtala, att
i åtskilliga liknande fall, där omständigheterna givit vid handen,
att god tro förelegat, har Kungl. Maj:t beviljat nåd.

Herr Lithanderr Herr talman! Fastän jag icke är skåning,
ja, just^av den anledningen, att jag icke är det, skall jag be att få
yttra några ord. Ty saken är nog den, att detta är en fråga, som
icke endast berör de södra delarna av landet, utan landet i dess
helhet. Jag skulle vilja säga, att vi litet var verkligen äro herr
Persson i Fritorp tack skyldiga för att han bragt denna fråga på
tal. Ty den sak han här påpekat har inom olika delar av vårt land
vållat olägenheter och avsevärda sådana på skilda håll.

Herr Bengtsson i Norup framhöll Kristianstads län, men erfarenheten
ger vid handen, att de menliga föliderna sträckt sig vida omkring
För egen del hade jag nyligen här i kammaren tillfälle framhålla,
vilka rön som gjorts i Värmland, där enskilda personer blivit ådörnda
böter på 15.000 kr. Det kan icke vara rätt, att personer ute i byguarna.
som faktiskt icko ha kunnat ta cl0I av 6n viss författning, då
den icke vare sig varit kungjord i kyrkorna eller offentliggjord i

Nr 80.

Svar å interpellation.

(Forte.)

Nr 80. 20

Måndagen den 11 juni, e. m.

s»ar å in ter- svensk författningssamling, det kan icke vara rätt, säger jag, att de
pension, sk0ia behöva gå nådevägen för att frias. Det är bra, att denna vag
(Forts.) finnes men det är i alla fall icke rätt, att den vägen skall behova
tillgripas. I några av de fall, jag satts i tillfälle att taga del av,
ha fattiga personer, som blivit ådömda 300 kronors böter och som
gått nådevägen, av nåd fått detta belopp nedsatt till 50 kr. Redan
detta synes mig icke vara fullt rättvist. Ty är det sa, att de icke
kunnat känna till författningarna men utsatts för atal, da synes mig
det riktigast vara, att de blivit helt och hållet frikända, och jag för
står icke riktigt, varför man nödvändigtvis skall behöva betunga fattigt
folk med en utgift på 50 kr., då de i verkligheten icke gjort
sig skyldiga till något lagbrott. ......

Jordbruket har svårigheter av alla slag, och man bor försöka
ordna det så, att detta, som här anmärkts, icke blir ett ytterligare
plus till vad jordbrukarna redan ha att dras med. ^ Jag tror, det
enda riktiga vore, att fria både dem och andra från påföljderna.
Förhållandet är ju det, att Sveriges befolkning i allmänhet, både
på landsbygden och i städerna, är laglydig och har en känsla av att
vilja följa lagar och förordningar. Men då är det så mycket mera
viktigt att tillse, att det ges någon möjlighet att efterleva dessa
lagar och förordningar. Vi ha i morgon att behandla ett lagförslag,
som skall träda i kraft dagen efter kungörandet i svensk författningssamling.
Där stadgas icke endast bötesstraff utan även fängelsestraff
för överträdelse. Därjämte är det så pass svårtydligt, att
det är mången, som kanske icke vet, huruvida han överträder lagen
eller icke. Blir en sådan lag icke tillräckligt tydligt kungjord star
den svenska allmänheten inför nya svårigheter och nya erfarenheter
av kanske ännu värre art än dem, som vi här hört omtalas saväl ifrån
de södra delarna av vårt land som från Värmland och andra hall.

Herr statsrådet har medgivit, att olägenheter förefinnas, och
det är glädjande att denna sak uppmärksammats, så att man har
förhoppning om, att dessa olägenheter skola, bliva avhjälpta. Vi
hörde, att en pressbyrå därvid skulle vara behjälplig, och det ar gott
och väl. Men vad som i första rummet bör tillses är, att nödig tid
får förflyta mellan kungörandet och ikraftträdandet av dessa förordningar.
Tidningarna ha ingen absolut skyldighet att framföra
dessa tillkännagivanden, som nu intas såsom notiser. Man har också
sett, på huru olika tider dessa notiser inträffat ute pa landsbygden
genom förmedling av landsortspressen. Det kan icke vara riktigt,
att straffpåföljden skall verka olika, beroende på huru pass snabbt
tillkännagivandet av dessa meddelanden sker genom landsortspressen
i olika delar av landet. Vi veta också, att det i landsorten otta
är fallet att det enda pressorgan, som finns på en ort, icke utkommer
dagligen utan t. ex. i halvveckoupplaga. Det finnes dessutom otta
icke daglig postgång. Därför bör det vara sa, att dessa meddelanden
icke enbart delgivas genom pressen.

Här har upplvsts om, att uppläsning av ett dylikt meddelande
i kyrkan vid ett tillfälle icke kunnat äga rum, därför att länsstyrelsen
icke befordrat telegrammet därom. Detta visar ju ytterligare

Måndagen den 11 juni, e. m.

21 Nr 80.

behovet av, att någon tid får förflyta mellan kungörandet och ikraftträdandet
av en dylik förordning. Man kan naturligtvis icke annat
än glädja sig över herr statsrådets förklaring, att just den
saken skulle beaktas.

Det framhölls ett fall, då det är nödvändigt, att författningen
träder i kraft genast, nämligen vid exportförbud. Ja, exportförbudet
träder i kraft genast, så att någon olycka händer ju icke, men
att folk skall behöva åtalas och hötfällas för olaglig export, när de
icke haft möjlighet att känna till detta exportförbud — såsom vi
ha hört omtalas ett exempel på ■— synes mig lika fullt vara orättvist.

Jag vill sluta med att framföra den varma vädjan till herr
jordbruksministern, att han för sin del — och det hänger ju i detta
fall så mycket på jordbruksdepartementet -—- måtte göra vad han kan
för att lindra de svårigheter, som sammanhänga härmed. Men jag
vill därjämte rikta en varm vädjan till honom, då han i afton är den
ende här närvarande representanten för regeringen, att han ville göra
vad han kan för att inom regeringen fästa uppmärksamheten på,
att det även när det gäller andra förordningar är av samma vikt,
att icke den laglydiga svenska allmänheten utsättes för här framhållna
olägenheter såsom en följd av att författningarna faktiskt
icke kunnat vara av denna allmänhet kända.

Herr Magnusson i Skövde: Jag har tillåtit mig, då här
diskuterats en hel del kristidsförordningar, begära ordet för att till
herr statsrådet framställa en fråga: Det är icke för att giva spridning
åt ett rykte, som väckt mycken oro bland jordbrukarne, utan
för att om möjligt få det ryktet avlivat, som jag framställer frågan.
Det säges, att planer skulle vara å hane, att lantbrukarne från och
med nästa regleringsperiod ej längre skulle få bilda självhushåll.
Varje jordbrukare vet, huru viktig just denna lilla förmån är med
hänsyn till nödvändigheten att använda sig av tillfällig arbetskraft
m. m., och vore jag tacksam om herr jordbruksministern kunde stilla
den oro, som ryktet väckt, och här dementera ryktet i fråga.

Herr Hils son i Kristianstad: Herr talman, mina herrar!
Som representant för södra Sverige har jag begärt ordet för att
framhålla en något skiljaktig syn på denna sak, än den som här
framkommit. Jag har då velat säga några ord om den sak, som
särskilt klandras, nämligen de böter, som blivit ådömda för överträdande
av förbudet att tillverka potatismjöl.

Man får då gå tillbaka till tiden för denna förordnings utfärdande.
Var och en känner ju till, hurusom i dessa orter strax förut
en oerhörd jakt igångsattes för att tillverka potatismjöl av nästan
sa mycken potatis, som fanns i bygden. Tidningarna, ej minst den
liberala ortspressen,_ varnade för denna väldiga jakt efter matpotatis.
Man köpte emellertid upp oerhört sedan maximipriset upphäfts, och
allt artade sig till att, innan man visste ordet av, skulle mest all
potatis kommit att bliva använd till fabrikspotatis. Under intrycket

Svar å interpellation.

(Forts.)

Nr 80. 22

Måndagen den 11 juni, e. m.

Svar å intet- av detta väldiga, man kan säga jobber i, kom denna förordning ut
petition. _ naturligtvis hastigt, men var och eu, som följt med utvecklingen
(Forts.) t orterna, förstår, att det var nödvändigt, att den kom så hastigt.

Det är ju möjligt, att det efteråt kanske visat sig, att en och annan
ej fått kunskap om författningen och därför fortsatt med tillverkningen.
Men jag är helt och fullt övertygad o-m, att en stor del -av
dem, som fortsatt tillverkningen efter föribudet, möjligen ej rent
formellt hade en aning om, att det utfärdats, men hade på känn, att
som man då gick på, kunde det icke fortgå i längden.

I ett av de fall, som här andragits, nämligen då en innehavare
av en dylik fabrik blev dömd till över 20,000 kronors böter, framgick
det ju, att fabrikanten hade fortsatt avverkningen av potatis
icke mindre än en 4 å 5 dagar efter förbudet. Med hänsyn därtill
kan man icke komma ifrån, att den personen nog icke var så alldeles
ovetande, då han fortsatte en fyra ä fem dagar efter förbudets utfärdande.

Man får i denna fråga ta ''hänsyn till ännu en sak, som spelar in.
Det är icke bara den o-skyldiga orsaken, att man icke ansett sig veta
av förbudet, utan där liksom i allt vad ekonomisk -spekulation
gäller, spelar även vinningslystnaden in, möjligheten att förtjäna''så
mycket som möjligt på avverkningen, utan att tänka pa, att därmed
landets matpotatisförråd avsevärt minskas.

En annan sak, som man också får ta i betraktande, är, huru de
olika förordningar, som gällt åtgärder på livsmedelsproduktionens
område, i verkligheten tillämpats. Det har på sina håll t. ex. inträffat
— jag erinrar särskilt om ett fall från en domsaga i Malmöhus
län — att nämnden överröstat domaren. Jag vet ^särskilt en
gång, då det gällde spannmålsutfodringsförbud-et. Den gången överröstade
nämnden domaren och tillgrep böter, somvoro av den beskaffenhet,
-att de måste väcka åtlöje. Dylika små bilder fings det
gott om litet varstans. Ålit sådant verkar i den riktningen, att man
på sina håll kan hava resonerat som så, att det kanske icke blir så
dyrbart att ännu någon tid låtsa ovetenhet om förhållandena och
fortsätta avverkningen.

Man får naturligtvis härvidlag icke gå till väga i _ den riktningen,
att man hämmar produktionen, men å andra sidan icke heller
så att man gynnar den hänsynslösa vinningslystnaden. Annars är
jag för min del icke alls att största möjliga mildhet tillämpas,

men att över hela linjen tillämpa den grundsatsen tror jag vore i
högsta grad olyckligt.

Herr Olséon i See: Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av herr jordbruksministerns yttrande, att vi skulle taga
notis om förordningarna i tidningarna. Den erfarenhet jag haft
som kommuiialnämndsordförande i detta hänseende är, att. man har
haft icke så litet obehag, då liknande förordningar kommit ut. som
den åsyftade och andra. Under senare delen av förra året, då jag
var hemma i kommunen och sysslade med sådana saker, kommo en
del lantbrukare och voro ivriga att få veta, hur det förhöll sig med

Måudagen den 11 juni, e. in.

23 Nr NO.

den och den saken. Det stod i tidningarna och den ena tidningen
sade det och den andra det. Vilket råd skulle man giva? Omsider
fick man förordningen. Jag kommer ihåg särskilt, hur en person
ringde på och var ivrig och sade: Varför vidtager du icke de och de
åtgärderna, det står i Stockholms-Tidningen. Jag hade lyckligtvis
fått förordningen och läste npp i telefon för honom att det stod det
och det där, och det stämde icke med Stockholms-Tidningen. Den
hade jag icke till hands vid tillfället. Emellertid skötte jag saken
så som jag ansåg det skulle vara efter förordningen, men personen
var envis och hotade med anmälan till kronofogden, som jag misstänker
också skedde, eftersom jag tick en ämbetsskrivelse om saken,
men jag hade förordningen på min sida, och ingenting kunde göras.
Så kan det gå, när man endast läser i tidningarna.

Det är en annan sak jag också vill säga och det är, att på
många platser — ehuru jag hör till de sydligaste norrlänningarna
och Gästrikland egentligen icke har norrlandsnatur — är det många
byar, dit det kommer post en gång i veckan eller i lyckligaste fall
två gånger. Lyckligtvis är det icke så som i Skåne, att det kan bli
så stora påföljder, men det kan i alla fall bli obehag. Det borde bli
en annan sakernas ordning.

Vad beträffar själva saken bör man nog med varsam hand sköta
allt detta, både regleringen av jordbrukarnas alster och prissättningen.
Ty det är fara å färde, att lantbrukarna i många fall förlora
modet, och icke minst när lantbrukarnas produkter skola prisregleras,
under det att på industriens och handelns område, ha vi icke
märkt, att det gripits in något. Är det en lantbrukare, som kan förtjäna
netto ettusen kronor, så förtjänas det på andra områden 10,000,
20,000, 30,000 kronor, och vinsten där är mycket lätt intjänad. Det
väcker mycket ont blod bland lantbrukarna, så att många torde börja
bliva likgiltiga för att sköta saken så som den bör skötas.

Jag vet, att det är mycket svårt att reglera priserna på många
områden, så att det blir rättvisa i förhållandena, men man borde dock
ha försökt att åstadkomma någonting på detta område så som man
gjort på en del andra. Det hade verkat mycket mera moraliskt tillfredsställande
och man hade bättre kunnat finna sig till rätta i förhållandena.
Man måste, som jag sade, med varsam hand sköta dessa
saker och famför allt ordna det så, att man i tid får veta, vad saken
gäller, innan förordningen skall träda i kraft. Jag vet, att jag kan
få kungl. förordningar 8—14 dagar efter sedan de skulle tillämpas.
I vissa fall måste jag utlysa sammanträden på måfå så att vi visste
icke ens när vi kommo tillsammans för att ordna sakerna riktigt,
hur vi skulle gå till väga och hur man skulle sköta sig. Det har
lyckats genom de aningar, man kunnat ha genom vad man sett i
tidningarna.

Herr Thorsson: Herr talman! Jag instämmer med alla de
talare, som framfört den uppfattningen, att i de fall, där det kan
konstateras, att det är ren okunnighet, som föranlett brott mot författningen,
skall man gå varliga fram. Men jag skulle vilja då lägga

Svar å interpellation.

(Forts.1)

Nr 80. 24

Måndagen den 11 juni, e. m.

Svar å interpellation.

(Forts.)

in i denna debatt en önskan, lätt om man skall gå varliga fram i ena
hänseendet, måste man gå varliga fram också mot de stackare, som
av hunger drivits fram att begå olagligheter i denna bekymmersamma
tid.

Herr Bengtsson i Norup betonade att det ligger ofantligt stor
vikt på att sörja för så riklig tillgång på förnödenheter som möjligt.
Jag skulle vilja komplettera detta hans uttalande med, att det även är
viktigt, att vad som är frambragt kan ställas ut på marknaden till
rimligt pris. Yi ha här att söka anledningen till att myndigheterna
måste ibland fara fram litet hastigt med besluten. Det finnes en
del folk, som tagit till uppgift att fiska i grumligt vatten nu i högre
grad än annars. Det är sådana, som begagna sig av varje tillfälle att
jobba upp priserna. Kunna de på något vis leta upp, att det skall
komma ett beslut i ena eller andra riktningen, så utnjdtja de det med
en hänsynslöshet utan like för att skaffa sig oskäliga inkomster, och
det är mot dessa personer, som konsumenter och producenter ha intresse
att uppträda gemensamt. Jag erinrar mig, att varje gång vi
t. ex. skola göra en ändring i tulltaxan, är man mycket angelägen om,
att denna ändring kan "öras på en lördag, så att författningen kan
komma ut, medan tullkamrarna äro stängda, och förordningen träda i
kraft redan på måndagen, så att icke de herrar, som jobba och vädra
rov, när det sker ändring i våra tullförhållanden, skola vara i tillfälle
att skära guld med täljknivar under den söckendag, som det
eljest skulle vara möjligt för dem att operera under. Jag tror det är
viktigt att hålla reda på det sällskapet och att vi icke med alltför stor
iver sträva till att man skall ge offentlighet åt åtgärder, som skola
göras, på sådant sätt, att obehöriga intressen tjänas genom åtgärderna.

Jag är som sagt herr talman, enig om att, där det är bevisat, att
det varit ovetenhet om författningens tillkomst, där skall man med
största mildhet behandla föreliggande fall, men jag kan icke instämma
helt med dem, som här riktat indirekt klander mot att besluten
i dessa regleringssyften kommit till i för häftigt tempo.

Herr Hamilton: Herr talman! Jag ber att få undanrödja
varje möjlighet till missförstånd och understryka, att min begäran
om skonsamhet gäller endast dem, hederligt folk, som blivit lagbrytare
mot sin vilja. Jag har icke angivit några särskilda fall, och det
är möjligt, att i de fall. som blivit anförda från talarstolen, åtalan
varit fullt berättigad. Därom har jag icke kännedom. Jag ber att
även få instämma i vad herr Thorsson sagt om att ockrare och jobbare
och sådana, som brutit lagen med vett och vilja, böra under dessa
tider strängt bestraffas, men det finnes en stor skillnad mellan en
småbrukare t. ex., som på grund av okunnighet kanhända har lämnat
uppgift om, att han innehar några tiotal kilogram spannmål mindre
än han verkligen har, och en jobbare, som förtjänat tusentals kronor.
Jobbarna gå måhända fria, men de oskyldiga småbrukarna bli bötfällda.
Sådant förefaller mig vara kränkande för rättskänslan.

M Q inlagd! den 11 juni, e.

in.

25 Nr 80.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet D a h 1-berg: Herr talman! Herr Olsson i See gjorde gällande och uttalade
sina bekymmer över att varje prisreglering, som vidtages, är
riktad just mot jordbrukarna, och framhöll lämpligheten av att även
andra näringsgrenar såsom exempelvis industrien och handeln finge
bära sina andelar av bördorna. Jag vill omtala för herr Olsson
i See, att det icke är mer än några dagar sedan, som Sveriges minuthandlareförbund
inkom till Kungl. Maj:t med en skrivelse, däri minuthandlarna
förklarade sin stora villighet att även de såsom andra
medborgare bära skäliga bördor, men de kunde icke förstå, att varje
åtgärd, som vidtages, skulle läggas just på minuthandlarna och icke
på några andra. Jag tror, att just minuthandlarna ha mera anledning.
än många andra att klaga; jag får nämligen erkänna, att de
maximiprisbestämmelser, som utkommit, ofta nog träffat ganska
hårt vissa smärre minuthandlare.

Jag förmenar, att man icke för mycket bör göra gällande den
synpunkten, att det uteslutande är jordbrukarna, som till förmån för
andra samhällsklasser och andra näringar utsättas för statsmakternas
ingripande. Det är nog så, att det för närvarande är alla hanteringar,
som i mer eller mindre mån bliva utsatta för dessa ingripanden,
och jag håller före, att även industriens tid nu har kommit i
högre grad än hittills. Vi böra dessutom icke glömma, att jordbrukarna
ha icke minst under denna riksdag fått garantier av en beskaffenhet
och omfattning, som icke kommit någon annan näring
till del. Jag håller före, att vi böra göra allt för att uppmuntra,
befordra och utveckla jordbruket. Vi vilja gorå det, men till gengäld
begära vi, att det icke skall sägas, att det är mot jordbrukarna
enbart statsmakternas ingripanden rikta sig, ty det är icke riktigt.

Herr Magnusson vände sig till mig med en direkt fråga, huruvida
jag ville uttryckligen dementera ett enligt hans upgift vida
spritt rykte, att nästa års konsumtionsreglering skulle så ordnas, att
lantmännens° självhushåll skulle avskaffas. Jag kan endast härtill
svara, att någon sådan tanke har mig veterligen icke förut framställts,
och själv har jag icke hyst den. Jag har svårt att föreställa
mig huru en reglering skulle kunna ordnas utan bibehållande av
jordbrukarnas självhushåll.

Herr Åkerlund: Visserligen ha under senare tider åtgär der

vidtagits för att giva landets jordbrukare någorlunda skälig vinst.
Men det ser betänkligt ut, hurudan skörden skall bli detta år. och
det kanske icke blir sa mycket bevänt med dessa jordbrukarnes
vinster.

Men vad jäom passerat hittills har väl egentligen varit en tunga
uteslutande så gott som på jordbruket. Herr Thorsson kan vara
övertygad om, att ingen kan livligare än jag instämma med honom
i att vi skola hålla efter jobbarna. Jag tror, att man hittills hållit
efter dem allt för litet och varit alltför blind för deras olyckliga
verksamhet, ty de ha gjort så mycket ont till skada både för konsumenterna
och för landets jordbrukare.

Svar å interpellation.

(Forts.)

Nr 80. 2G

Måndagen den 11 juni, e. in.

Svar å interpellation

(Forts.)

Men herr Thorsson yrkade också på att man skulle se till, att
livsmedel kommo i marknaden till rimliga priser. Ja, jag har rakt
ingenting att invända mot det, utan jag har i riksdagen förut sagt,
att om det från regeringens sida ställdes så till, att det blev rimliga
priser för de alster, som jordbruket erfordrar för sina behov, så
skulle jag icke ha det ringaste emot att maximiprisen på jordbruksprodukter
sänktes.

Men hur är det ställt med dessa industriens alster? Ja, vi se på
bolagens utdelningar i år, vi se, huru deras vinster ökats med
hundratals procent, och ändå delar man ut aktier gratis, gör avskrivningar
o. s. v. Är det då märkvärdigt, att landets modernäring
söker göra vad som är möjligt för att höja priserna på sina
alster, framförallt så att de kunna avlöna sina arbetare, så att de
stanna kvar på landsbygden och icke draga in till städerna? Det är
en fråga, som jag anser vara så ytterst viktig, att jag icke kunnat
underlåta att omnämna den vid detta tillfälle.

Jag vill emellertid tillägga, att det är icke endast industrien,
det bär är frågan om och som fått gå så gott som orubbad hittills,
utan det är eu annan näring, som kanske åstadkommit mer än allt
annat för att höja priserna. Och det är rederinäringen, som visserligen
underkastats stora risker — det är sant — men som dock kapat
åt sig så många hundratals procent och därför i hög grad bidragit
till de stegrade priserna i vårt land.

Herr E rikson i Uppsala: Jag begärde ordet för att framhålla
en sak, som under denna debatt icke har berörts, nämligen att
då det icke fanns någon som helst möjlighet att jobba i detta potatismjöl
längre, så använde man sig av ett sätt för att ändå förtjäna
på potatismjölet, som bör stå ocmnämnt i riksdagens protokoll
och som jag tror är känt över hela Sverige.

Vad jag syftar på är det förhållandet, att man bjöd ut potatismjöl,
som innehöll 30 ä 40 % vatten, ja, någon har förklarat för mig,
att det förekommit ända upp till 60 % vatten i salubjudet potatismjöl.
Det är en anmärkning, som icke drabbar jordbrukaren, men
det är en anmärkning, som drabbar antingen fabrikanten eller grosshandlaren.
I det första fallet, om det är fabrikanten, som anmärkningen
drabbar, då bör han ha kunnat gardera sig för de böter, som
han eventuellt blivit ådömd med anledning av förbudets överträdande.
Är det däremot grosshandlaren eller jobbaren, som gjort
sig skyldig till -att dränka mjölet i vatten, då bär han fått mjölet
torrt från fabrikanten, men han har dränkt det i vatten för att på
lämpligt sätt föras i handeln, och då är detta jobberi eller rent av
förfalskning för resten.

Jag har velat påtala detta, därför att det bör -omnämnas i sammanhang
med diskussionen om denna potatismjö-lshistoria.

Herr Sigfrid: Herr talman! Jag begärde ordet för att i

någon män illustrera de förhållanden, som bär påtalats.

Även vi inom industrien äro överhopade av förordningar, som

Miiudngcu den 11 juni, e. in.

27 Nr 80.

i mycket äro synnerligen välbetänkta. Man det kan dock icke nekas
till, att dessa förordningar träda i kraft något för hastigt. Vi
både ett fall i vår fabrik, som belyser den saken. Det utkom en förordning
någon dag före juldagarna, och enligt denna skulle vi uppgiva
vårt lager av gummioement. Det var en liten .bagatell, som vi
använde som råvara för skofabrikation. Vi kommo ett par dagar
för sent in med deklarationen och blevo åtalade för detta brott. Och
man nöjde sig icke med att stämma en utan man .stämde fem ledamöter
i styrelsen -—• av dessa äro för resten tvenne ledamöter av
denna kammare och en av första kammaren — för brott emot förordningen
i fråga.

Jag skrev till handelsikommissionen ock sade, att vi voro ju alldeles
ovetande om förordningen, emedan vi fått del av den så sent.
Det rörde sig om en sådan .bagatell som 158 kg. gummicement, så
att det icke var något lager, som kan på något sätt betraktas vara av
jobbarnatur. Det var, vad vi förbruka i vår fabrik under 14 dagar.
Jag anhöll hos handelskommissionen, om den icke ville se till att
stämningen togs tillbaka, ty den var synnerligen obehaglig för oss,
även om den icke skulle drabba -oss så hårt i ekonomiskt avseende.
Handelskommissionen hade dessförinnan återtagit en del stämningar
i Stockholm av samma art, och jag trodde, att man skulle tillmötesgå
även oss. Men det gjorde man icke, utan stämningen fick
ha sin gång, och vi blevo dömda. Nu var det visst så, att domaren
tyckte att vi voro jämförelsevis oskyldiga och visste att vi icke
hade haft för avsikt att bedraga staten. Han dömde därför endast
en .av styrelsemedlemmarna till 10 kronors böter, så att vi sluppo
tämligen lindrigt undan.

Men jag skulle vilja rikta till herr jordbruksministern en vädjan,
att då det gäller sådana fall, som här påtalats, där vederbörande
mindre kunna bära böterna och då dessa gå till så stora belopp som
det här är fråga om, man verkligen går till grunden och Befriar de
åtalade helt, då de äro så oskyldiga, som de synas vara.

Herr Svenssoni Eskilstuna: Herr talman, mina herrar! Man
har under denna stillsamma debatt så småningom kommit över ifrån
att tala om potatismjöl till att tala om jobberi — och det har gått
ganska osökt att komma över från det ena ämnet till det andra. Under
långa tider har ju nämligen historien om potatismjölet och historien
om jobberiet varit ganska nära ett och detsamma. När det emellertid
har riktats en mycket stark kritik mot de åtgärder, som från
statens sida vidtagits i fråga om ingripanden med avseende på potatismjölet,
så kanske det kan förtjäna erinras något litet om huru
dessa ingripanden tillkommit, och särskilt känner jag mig uppfordrad
att göra det, eftersom jag själv visserligen i någon mån har varit
med och handlagt dessa ärenden, men dock aldrig tagit något initiativ
i saken.

När statens livsmedelskommission gjorde en framställning till
Kungl. Maj:t om utfärdande av maximipris på potatismjöl — det
var vill jag minnas någon gång på våren 1916, om jag ej tager fel,

Svar å interpellation.

(Forts ^

Nr SO. 28

M&ndagen den 11 juni, e m.

Svar å intet- var det i mars eller början av april månad — då var förhållandet
petition, a!^ ^ var notoriskt, att allt det potatismjöl, som fanns i landet,

(Forts.) }laf]e samlats på några enstaka personers händer, spekulanter, som
hade köpt upp varan samt lagrade densamma och icke släppte ut den
i marknaden. Det började att bli brist på varan, och priset på
densamma steg oerhört. Detta bekom ju konsumenterna icke så_ synnerligen
kårt, därför att potatismjölet i den direkta konsumtionen
spelar ju mycket ringa roll. Men det var vissa producentintressen,
som hade kommit att sitta emellan. Jag kan icke i detalj redogöra
för den saken, men det lär ha förhållit sig så, att vissa potatismjölsproducenter
hade gjort upp leveranskontrakt, som de icke kunnat
fullgöra. De pressades nu till att fullgöra dessa leveransavtal och
kunde icke åstadkomma något potatismjöl för att fullgöra leveranserna
med, därför att detsamma låg upplagrat hos några få enskilda
personer.

Då resonerade statens livsmedelskommission och främst de i
produktionsförhållanden insatta ledamöterna av kommissionen som
så, att det kan vara ganska lämpligt att här tillgripa maximiprislagen,
icke så mycket för dess prisreglerande verkan som fastmer för
att bli i tillfälle att använda maximiprislagens bestämmelser angående
beslagtagande av vara. Det var nämligen väsentligt lättare att tilllämpa
dessa bestämmelser än den då existerande förfoganderättslagen,
som vid den tidpunkten ännu icke hade kommit i bruk och vilkens
tillämpning var en ganska omständlig historia, därför att pris skulle
sättas av riksvärderingsnämnden och lokala nämnder o. s. v. Av
denna anledning, icke av hänsyn till konsumentintressena utan huvudsakligen
för ett produktiqnsintresse, gjordes denna framställningav
statens livsmedelskommission, och det pris som föreslogs, det
föreslogs efter konferens med sakkunniga.

Emellertid inträffade det, att denna framställning blev liggande
på Kungl. Maj:ts bord, tills en vacker dag några månader senare
(jag vill minnas att det var i augusti månad) den föll ned på
kommissionens och andra myndigheters bord i form av en utfärdad
kungl. förordning — naturligtvis till ganska stor förvåning på många
håll. Man hade ju hunnit glömma denna fråga om potatismjölet
under denna tid. Jag skulle också vilja säga, att de spekulanter, som
kommissionen vid den tidpunkt, då den föreslog utfärdande av maximiprisbestämmelserna,
närmast siktade på, de hade nog hunnit rädda
sig undan när förordningen om maximipris nu kom till stånd, men
vissa andra, som hade en del potatismjöl lagrat, kommo da i klistret,
och det blev vissa partier — dock ganska obetydliga sådana — beslagtagna.

Det pris, som då gällde, var SO öre. När sedan den nya tillverkningen
skulle börja, gjordes det framställning från producenthåll
att priset 30 öre var för lågt för den nya tillverkningen och att
skäl förelågo att höja detsamma. Maximipriset höjdes då från 30
till 40 öre i enlighet med det förslag, som hade uppgjorts av tillkallade
sakkunnige, fortfarande personer, som hade med potatismjölstillverkningen
att skaffa. Emellertid steg ju priset på potatisen, och

Muudagcn deu 11 juni, e. in.

M Nr SO.

rätt vad det vur så kom det eu ny framställning om att icke priset
40 öre var ägnat att stimulera en tillräcklig produktion av potatismjöl.
Då gjordes det ett försök att komma till en frivillig överenskommelse
med poiatismjölsfabr ikanterna, sam ju äro tillfinnandes
inom ett relativt litet område och som icke äro talrikare, än atl
en sådan överenskommelse tekniskt sett skulle hava kunnat genomföras,
att tillverka potatismjöl för 50 öre pr kg. och ställa det till
livsmedelskommissionens förfogande för distribuering, varigenom
man skulle söka undvika, att partier återigen blevo lagrade och föremal
för spekulation. Producenterna vägrade emellertid att gå med
på en sådan överenskommelse. De hotades med förfoganderättslagen,
och när icke ens detta hjälpte, så kastade statens livsmedelskommission
yxan i sjön och hemställde om maximiprisets upphävande.
. Kungl. Maj :t var också tydligen trött på hela historien och
följde livsmedelskommissionen på denna, som det sedermera visade
sig, olämpliga väg. Jag för min del förutspådde, vad följden skulle
bli. Jag yrkade energiskt, i den mån jag var i tillfälle till det, att
man icke skulle vidtaga denna åtgärd, utan höja maximipriset till
50 öre, som då ansågs även av producenterna kunna vara ett någorlunda
skäligt pris. Det skedde emellertid icke så, utan maximdpriset
upphävdes, och följden blev en våldsam spekulation, som inom
kort pressade upp priset till 1 krona per kg. och därutöver och som,
såsom förut utvecklats här, hotade att för tillverkning av potatismjöl
pressa in allt för mycket av den potatis som fanns varjämte föranleddes
våldsamt stegrade priser på potatis. Då måste naturligtvis vpdehbörande
återigen ingripa, och så kom förbudet mot tillverkning
av potatismjöl, från vilket förbud det var meningen att det skulle
lämnas vissa licenser, vilket också skedde.

Detta är historien om potatismjölet och jag har hört, att man
ute i bygderna även har utnyttjat denna historia med potatismjölet
mot »systemet Elmquist—Svensson», som blivit ett missbrukat slagord,
och av denna anledning har jag här velat taga till orda för
att gorå klart, att i detta fall är det verkligen icke konsumenternas
representanter, som böra tagas för huvudet, utan att ansvaret för att
denna sak blivit i viss grad förfuskad måste sökas på andra håll.

Ja, herr Åkerlund sjöng här också en stump på den gamla välkända
visan om att alla restriktioner och prisregleringar träffat jordbruket
och att ingenting bär träffat industrien. Herr Åkerlund
skriver emellanåt också i tidningarna och främst i Nya Dagligt Allehanda.
Jag minns en gång, då han för nu rätt länge sedan där behandlade
»systemet Svensson» och därvid utvecklade, hurusom
Eskilstunafabrikernas tillverkningar icke hade blivit föremål för
någon som helst prisreglering, och att de varor, som jordbrukarna
behövde och som tillverkas i Eskilstuna, stegrats oerhört i pris. Det
saknades emellertid i denna artikel någon uppgift om, hur mycket
pengar en jordbrukare behöver betala om året för sådana varor, som
tillverkas i Eskilstuna, och följaktligen saknades det utredning om,
vilken inverkan speciellt -dessa artiklars pris kunde hava på jordbrukarnas
ekonomi. Jag fick vid ungefär samma tidpunkt mig tillskic -

Svar å interpellation.

(Forts.)

Nr SO.

30

Måndagen den 11 juni, e. in.

Svar å interpellation.

(Forte.)

§ 3.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från lagutskottet:

nr 239, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om barn utom äktenskap m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
tijl lag om fullständigande av sträffregistret;

nr 282, beträffande viss del av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om expropriation m. m.;

nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 2 § 14 :o) i lagen om Kungl. Maj:ts

regeringsrätt; . . .

nr 284. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med viss föreskrift angående handel med varor, för vilka

bestämts högsta pris; och .

nr 285, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändring i 65 § utsökningslagen;

från riksdagens kansli:

nr 286, angående utredning om indragning _ till statsverket av
allmänna åklagare m. fl. tillkommande andelar i böter och beslagtagen
egendom m. m.; och

nr 287, angående innehavares av Pastoratsad.iunktur bibehållande
vid befattningen, då den ändras till komministertjänst;
från statsutskottet:

nr 339, angående regleringen av utgifterna för kapitalökning i
avseende å post- och telegrafverken samt statens järnvägar och vattenfallsverk:
samt

från första särskilda utskottet:

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående öm -

kat ett exemplar av en Norrtälje-tidning, innehållande en artikel, som
var förprickad, angående en viss egendoms, Lovisedals, försäljning,
och det var tillskrivet med bläck några siffror, som jag nu icke alldeles
erinrar mig, men jag vill minnas, att den vinst,^ som erhållits
vid försäljningen av ifrågavarande egendom, var tre å fyra gånger
så stor som det ursprungliga inköpspriset. Dessa stigande egendomsvärden,
som bl. a. ifrågavarande försäljning illustrerar, visa ju i sin
mån. hurusom dock jordbrukets räntabilitet icke bär undergått någon
(försämring utan blivit väsentligt gynnsammare än förut, ty annars
skulle naturligtvis icke egendomarnas värde stiga så våldsamt. Det
är endast denna lilla erinran, jag s/kulle vilja gorå till vad som sagts
utav bl. a. herr Åkerlund om den upprörande orättvisan i de prisregleringsåtgärder,
som hava vidtagits.

Mändagen den 11 juni, c. m.

31 Nr 80.

organisation av och lönereglering för överintendentsämbetet samt angående
länsarkitekter m. m. ävensom i dessa ämnen väckta motioner;
och

nr 316, i anledning av Kung], Maj:ts proposition angående beredande
av lokal för den föreslagna byggnadsstyrelsen m. m.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial, nr 37, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande utskottets utlåtande nr 27, angående
Kungl. Maj:ts proposition, nr 262, med förslag till ändrad
lydelse av § 2 4:o tryckfrihetsförordningen;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts i vissa punkter under
fjärde huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställningar
jämte i samband därmed väckta motioner;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts i vissa punkter under femte
huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställningar jämte
i samband därmed väckt motion m. m.;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av kostnader för tryggande av rikets neutralitet under år 1916
i fråga om lantförsvaret m. m.;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av kostnader för tryggande av rikets neutralitet under år 1916
i fråga om sjöförsvaret m. m.; och

nr 206, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående
provisoriska löneregleringar för viss till lantförsvaret och marinen
hörande personal;

# bevillningsutskottets betänkande, nr 66, angående beräkning av
bevillningarna för år 1918;

lagutskottets memorial:

nr 69, angående beviljande för innevarande års riksdag av visst
belopp till särskild ersättning åt sekreteraren hos lagutskottet; och
nr 70. med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om lagutskottets utlåtande nr 64 i anledning av ej mindre fyra
Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen dels med förslag till lag om
allmän tjänsteplikt, dels angående tillämpning av allmän tjänsteplikt
med avseende å visst ändamål, dels med förslag till lag angående
aibetsnämnder och dels med förslag till lag om inskränkande
eller nedläggande av skogsarbete eller industriell drift under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden än även fyra med anledning
av. förstnämnda proposition samt tre med anledning av samma
proposition och propositionen med förslag till lag angående arbetsnämnder
väckta motioner; samt

Nr 80. 32

Måndagen den 11 juni, e. m.

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 18, på
grund av kammarens återremiss av utskottets utlåtande nr 17 i anledning
av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående inställande
av militärövningarna tills vidare under år 1917.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10,13 e. m.

In fidiem
Per Cronvall.

Stockholm 1917. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner

172843