RIKSDAGENS PROTOKOLL

1917. Andra kammaren. Nr 43.

* Tisdagen den 17 april.

Kl. 3 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 11 innevarande april.

§ 2.

Herr statsrådet Dahlberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner: nr

212, angående anslag till uppförande av en svensk kyrka i
Kristiania;

nr 213, angående register över kyrkomötets protokoll jämte bihang
för åren 1868—1915;

nr 214, angående disposition av återburet stipendium för utbildande
av präst, förtrogen med finska språket;

nr 215, angående tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid
privatläroverken;

nr 216, angående tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen
vid kommunala mellanskolor;

nr 217, angående tillfällig löneförbättring åt statens folkskolinspektörer; nr

218, angående efterskänkande av visst kyrkoherden i Lena
församling ådömt skadestånd;

nr 223, angående anslag till upplysnings- och undervisningsverksamhet
för nykterhetens främjande;

nr 224, angående anslag till meteorologiska centralanstalten
m. m.;

nr 225, angående tillfällig löneförbättring åt tjänstemän vid de
ecklesiastika konsistorierna;

nr 226, angående anslag till uppförande av nya byggnader för
folkskoleseminariet i Lund m. m.; och

nr 205, angående anslag till fåravelns befrämjande.

Vidare överlämnade herr statsrådet von Sydow Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 211, angående omorganisation av fögderiförvaltningen och
lönereglering för tjänstemännen därstädes m. m.;

nr 221, angående statsbanebyggnader i Norrland;

Andra hammarens protokoll 1917. Nr 4S.

1

Nr 43.

2

Tisdagen den 17 april.

Snar a interpellation.

nr 222, med förslag till bestämmelser angående rätt till pension
för vissa å extra stat upptagna befattningshavare vid statens
järnvägar, telegrafverket och statens vattenfallsverk; samt

nr 238, angående anslag till svenska Röda korset för bestridande
av utgifter för dess bjälpkommittés byrå i Stockholm.

Samtliga dessa propositioner blevo på begäran bordlagda.

§ 3.

Ordet lämnades nu på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Sydow,
som yttrade: Med andra kammarens tillstånd har ledamoten av kammaren
herr Palmstierna till mig framställt följande frågor:

1) Vilka åtgärder har Kungl. Maj:t vidtagit med anledning av
riksdagens skrivelse den 26 augusti 1914 angående semester åt i statens
tjänst stadigvarande sysselsatta arbetare?

2) Ämnar Kungl. Haj:t till innevarande riksdag framlägga proposition
i ärendet?

I den uti interpellationen omförmälda skrivelsen anhöll riksdagen,
att Kungl. Maj :t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och
på vad sätt viss tids ledighet med bibehållna löneförmåner (semester)
skulle kunna beredas åt arbetare och med dem likställda, vilka ägde
full och stadigvarande sysselsättning vid statsförvaltningen, samt att
Kungl. Maj:t ville för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Efter samråd med cheferna för övriga departement föredrog jag
den 23 december 1914 riksdagens ifrågavarande skrivelse, och förordnade
Kungl. Ma,j:t därvid på statsrådets hemställan, att vederbörande
ämbetsverk skulle anbefallas att avgiva utlåtande i anledning av skrivelsen.

Genom vederbörande statsdepartement hava sedermera utlåtanden
infordrats från åtskilliga ämbetsverk, under vilka lyda personer,
som kunna hänföras till ifrågavarande kategori av arbetare. Flertalet
av dessa ämbetsverk har redan yttrat sig i ärendet, och torde,
enligt vad jag inhämtat, utlåtanden från de återstående kunna inom
den närmaste tiden förväntas. Ehuru jag tillfullo beaktar önskvärdheten
av att frågan erhåller en snar lösning, kan jag dock med hänsyn
till sakens läge och omfattning dessvärre icke ställa i utsikt att
förslag i ämnet skall hinna underställas den nu samlade riksdagen.

Vidare anförde

Herr Palmstierna: Jag ber att få tacka herr statsrådet för
det svar han lämnat. Jag vet, att herr statsrådet själv är intresserad
av denna sak. Jag kan därför nu endast på det livligaste beklaga,
att det skall behöva taga så lång tid, att när regeringens beslut fattades
den 23 december 1914, ämbetsverken icke kunnat påskynda denna

Tisdagen den 17 april.

3 Nr 13.

mycket angelägna sak. Det torde visst vara järnvägsstyrelsen, som
legat längst på det hela. Det har under hand skett påpekanden, att
det är nödvändigt, att detta ärende påskyndas, men man har dröjt obehörigt
länge enligt mitt förmenande. Nu är hela denna fråga av den
stora vikt, att man bör ställa den i samband med hela spörsmålet om
vår statsförvaltnings personals ställning. Har man den meningen,
att den svenska statsförvaltningen skall vara stark och sund, kräves,
att staten i alla avseenden uppträder som en verklig mönsterarbetsgivare,
och att man frångår den uppfattning, som på åtskillig-a håll gör
sig gällande, att staten skall rätta sig efter den enskilda marknaden.
Tvärtom, staten bör gå i spetsen, ty i annat fall kommer statsförvaltningens
behöriga gång ingalunda att upprätthållas på ett ändamålsenligt
sätt.

Nu vill jag hoppas, att herr statsrådet vill göra ytterligare påstötning,
så att man med säkerhet kan vänta ett förslag i ämnet till
nästa riksdag.

§ 4.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Sydow,
som härefter ånyo erhöll ordet, yttrade: Med andra kammarens medgivande
har herr C. G. Magnusson till mig framställt följande spörsmål: »Ämnar

herr statsrådet snarast vidtaga åtgärder för upptagande
och fullföljande av arbetet på en tidsenlig emigrationslagstiftning
samt så snart ske kan förelägga riksdagen densamma; och,

om en fullständig sådan lag icke kan föreläggas den nu församlade
riksdagen, ämnar herr statsrådet då i mån på honom ankommer
vidtaga (le åtgärder, som kunna vara erforderliga och utförbara, sär.
sjiilt ifråga om skärpta kontroll- och koncessionsbestämmelser för utvandrareagenter
och ångbåtsbolag, i syfte att i görligaste mån hindra
den olaga utvandringen?»

I anledning härav torde vara lämpligt meddela en översiktlig
redogörelse för vad under de senare åren förekommit i avseende å
emigrationslagstiftningen.

Genom nådigt beslut den 30 januari 1907 uppdrog Kungl. Maj:t
åt numera avlidne professorn Gustav Sundbärg att verkställa utredning
rörande emigrationsfrågan och i sammanhang därmed stående
spörsmål. Det sålunda meddelade uppdraget omfattade jämväl avgivandet
av förslag till de ändringar i gällande lagstiftning rörande
emigrationen, som kunde anses av behovet påkallade. Hithörande
frågor blevo också redan från början föremål för den så kallade emigrationsutredningens
undersökningar. I serien av dess publikationer
offentliggjordes sålunda år 1908 en av docenten Nils Wohlin utarbetad
översikt av utvandringslagstiftningens utveckling och nuvarande beskaffenhet
i Europas olika stater, i vilken docenten Wohlin tillika
framställt vissa förslag till en reform av den svenska utvandringslagstiftningen.

Svar å interpellation.

(Forts.)

Svar interpellation.

Nr 43. 4

Tisdagen den IT april.

Hvar å interpellation.

(Forts.)

År 1909 utgavs genom emigrationsutredningen vidare en översikt
över de i Sverige gällande författningar rörande utvandringsväsendet
och dessas tillämpning. Sedermera har i professor Sundbärgs
år 1913 avgivna betänkande lämnats en sammanfattning av
nämnda publikationer, varjämte en kritisk granskning verkställts av
olika ifrågasatta lagstiftningsåtgärder. Ett omfattande och värdefullt
material föreligger sålunda redan för belysandet och bedömandet
av nu ifrågavarande spörsmål.

Emellertid hade riksdagen genom skrivelse den 28 maj 1912 påpekat,
hurusom man i andra länder sökt att på lagstiftningens väg
reglera utvandringen till främmande länder på ett långt mera ingripande
sätt än i Sverige. Då den svenska emigrationen under de
senare årtionden nått en synnerligen stor omfattning och densamma
alltså för vårt land innebure en mycket viktig samhällsföreteelse, ansåg
riksdagen giltiga skäl föreligga för en utredning, huruvida även
för Sverige en genom Konung och riksdag antagen, efter nyare erfarenheter
bättre avvägd lagstiftning i detta ämne än den nuvarande
borde komma till stånd. Det gällde därvid enligt riksdagens uppfattning
att närmare reglera verksamheten för utvandrarnas fortskaffning,
så att, utan att en berättigad utvandringsfrihet hindrades, utvandrarnas
säkerhet och bästa tillgodosåges och sådan utvandring,
som måste betecknas som illojal, om möjligt förekommes. Därjämte
syntes en sådan lagstiftning böra, i den mån det läte sig göra, söka
trygga emigranternas ställning i det främmande landet och hindra,
att de obehörigen exploaterades eller ginge under. Riksdagen kunde
emellertid i frågans dåvarande läge icke närmare uttala sig om de
huvudgrunder, som i en dylik lagstiftning kunde komma till genomförande,
eller i vad män utländsk lagstiftning därvid lämpligen kunde
tjäna såsom förebild. Det vore för sådant ändamål nödigt att underkasta
frågan och de förslag, som däri redan förelåge, ett allsidigt
och noggrant övervägande. Riksdagen hemställde därför, att Kungl.
Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida och i vad mån behov förefunnes
av en utvandringslag, samt för riksdagen framlägga det
förslag till en dylik lagstiftning, vartill nämnda övervägande kunde
giva anledning.

Den sålunda gjorda framställningen om särskild utredning rörande
en förändrad emigrationslagstiftning erhöll ytterligare stöd genom
den vid 1914 års riksdag genomförda omläggningen och utvidgningen
av vår sjösäkerhetslagstiftning. Denna ersatte nämligen i
väsentliga delar de sjösäkerhetsföreskrifter i fråga om utvandrarfartyg,
som innefattas i förordningen den 4 juni 1884 om vad med avseende
å utvandrares fortskaffande till främmande världsdel iakttagas
bör. Föredragande departementschefen framhöll också, att till
följd härav en revision av hithörande bestämmelser i utvandringsförordningen
borde i mån av behov verkställas.

Ku berörda omständigheter syntes i och för sig innebära särskild
anledning till att — om också emigrationsfrågans Auttomfattande
problem icke kunde i sin helhet upptagas — ägna synnerlig uppmärksamhet
åt den mera speciella frågan om revision a\r gällande emigra -

Tisdageu den 17 april.

Nr 4tf.

tionslagstiftning. Detta spörsmål liar jämväl varit föremål för upprepade
överväganden inom regeringen. Den 5 december 1914 hemställde
jag sålunda, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt socialstyrelsen
att inkomma med förslag till förändrad lagstiftning rörande emigrationen
ävensom till de därmed sammanhängande åtgärder i övrigt,
vilka kunde finnas påkallade.

I mitt anförande i ämnet till statsrådsprotokollet lämnade jag
en redogörelse för frågans läge samt för de omständigheter, som syntes
göra densamma mera aktuell än tillförne. Då jämlikt nådigt
beslut ifrågavarande statsrådsprotokoll offentliggjorts (i Post- och
Inrikestidningar den 8 december 1914), torde det icke vara påkallat
att närmare redogöra för dess innehåll. I detsamma framhöllos emellertid
i huvudsak även de synpunkter, som nu av interpellanten framförts.
Särskilt betonades sålunda otillräckligheten av de i nyssnämnda
förordning stadgade rättsnormer, enligt vilka staten allenast söker
tillförsäkra utvandrande medborgare skydd och människovärdig behandling^
under resan till bestämmelseorten. Enligt numera stadgad
uppfattning hade lagstiftningen även att taga hänsyn till nationella
synpunkter och särskilt att motverka en för den enskilda skadlig
eller gent emot hemlandet illojal utvandring. I sådant avseende erinrades
om den ingalunda obetydliga utvandringen av försörjningspliktiga
personer, som på sådant sätt undandraga sig fullgörandet av
de skyldigheter, vilka åligga dem enligt fattigvårdslagstiftningen —
en strävan som kunde komma att ytterligare framträda i samband
med den då planerade, numera på riksdagens prövning ankommande
lagstiftningen om barn utom äktenskapet, i den mån denna innebär
skärpta bestämmelser rörande försörjningspliktens fullgörande.

Jag betonade vidare angelägenheten av att vid revisionen av förevarande
lagstiftning särskilt uppmärksamma behovet av åtgärder
gent emot den olagliga utvandringen av värnpliktiga, vilken i anledning
av den 1914 genomförda utsträckningen av värnpliktstjänstgöringen
kunde befaras skola tendera till ytterligare ökning.

Jämlikt Kungl. Maj:ts uppdrag påbörjades inom socialstyrelsen
omedelbart förarbetena för den anbefallda revisionen av emigrationslagstiftningen.
I samråd med tillkallade sakkunnige — förutvarande
sekreteraren i emigrationsutredningen, numera professor Nils Wohlin
samt sekreteraren hos nationalföreningen mot emigrationen fil. dr.
Adrian Molin — skisserades sålunda vissa grundlinjer för en lag om
utvandring. Under dessa förberedande arbeten klargjordes emellertid
bland annat, hurusom det i flera avseenden och särskilt för ett effektivt
förhindrande av den illojala utvandringen vore av stor vikt
att ernå likformighet mellan de olika nordiska ländernas lagstiftning
på detta område ävensom erforderlig samverkan beträffande
kontrollens tillämpning. I anledning härav riktades på vederbörligt
sätt till Danmark och Norge en hemställan om samarbete i antytt
syfte: Denna framställning rönte allt tillmötesgående och föranled de

gemensamma överläggningar, i vilka från svensk sida deltog byråchefen
i socialstyrelsen Rabenius, som inom styrelsen närmast handhade
ifrågavarande ärende. Vid dessa överläggningar ernåddes prim

Hvar å interpellation.

(Forts.)

Nr 13. 6

Tisdiigeu den 17 april.

hvar å interpellation.

(Forts.)

cipiell enighet om lagstiftningens grunder samt om önskvärdheten av
att även i utformningen av de planerade lagarna och övriga bestämmelser
söka åstadkomma största möjliga likformighet. På grundval
härav fortsattes nu arbetet inom socialstyrelsen, och förelåg på våren
1916 ett preliminärt utkast till lag om utvandring. Såsom interpellanten
antytt, blev emellertid arbetet inom socialstyrelsen avbrutet
till följd av att byråchefen Rabenius av andra uppdrag förhindrats
fullfölja detsamma. Åtskilliga med kristiden sammanhängande omständigheter
hava föranlett, att arbetet icke hittills kunnat inom styrelsen
återupptagas. Det torde sålunda icke bliva möjligt att för
denna riksdag förelägga förslag till en ny emigrationslagstiftning.
Tilläggas må, att likartade hinder torde även i Danmark och Norge
rest sig mot fullföljandet av hithörande arbeten, ehuruväl enligt erhållna
upplysningar åtminstone i det senare landet vissa preliminära
förslag föreligga.

I den andra av sina frågor ifrågasätter interpellanten att, därest
en fullständig emigrationslagstiftning nu ej kan föreläggas riksdagen,
åtminstone åtgärder kunna vidtagas för att genom skärpta kontrolloch
koncessionsbestämmelser för utvandraragenter och ångbåtsbolag
i möjligaste mån hindra den olagliga utvandringen. Med avseende
härå torde böra erinras, att vid de med Danmark och Norge i ämnet
förda förhandlingarna enighet vunnits om, att de skandinaviska
länderna böra såsom normer för en blivande ny lagstiftning upptaga
den i flertalet andra länders lagar redan genomförda grundsatsen om
att på vederbörande ångbåtslinjer lägga ansvaret för emigranttrafikens
lojala handhavande. Man utgår därvid från den vunna erfarenheten
om att den tillfälliga vinst på illojal trafik, som kan locka
mindre nogräknade s. k. emigrantagenter, icke spelar den roll för
de stora affärsföretagen, att dessa av sådan anledning vilja riskera
ställningen såsom koncessionerad emigrantbefordrare. Principen om
koncession för ångbåtsbolagen, icke för emigrantagenterna, har därför
lagts till grund för det inom socialstyrelsen utarbetade preliminära
förslaget. Men denna omläggning har nödvändiggjort en fullständig
omarbetning av den gällande förordningen av 1884 och låter
sig icke förena med det nuvarande systemet i övrigt.

För bedömande av emigrationsrörelsens omfattning under de senare
åren och särskilt under kristiden torde det vara av intresse att
meddela några statistiska uppgifter. Definitiva sådana föreligga till
och med år 1915. Under åren närmast före krisen varierade antalet
emigranter mellan omkring 28,000 och 18,000. År 1914 sjönk antalet
till omkring 13,000 och år 1915 till 7,500. Då samtidigt immigrationen
fortgick i tämligen oförändrad skala, blev landets nettoförlust,
som före krisen utgjorde c:a 12,000 personer om året, under år 1914
endast c:a 4,300 och under år 1915 ej fullt 1,200 personer. Minskningen
i utvandringen träffade till alldeles övervägande del den transoceana
trafiken och berodde naturligen i främsta rummet på den försvårade
samfärdseln och de osäkra förhållandena. Bidragande var
helt visst även, att tillstånd till utflyttning i regel förvägrades. värnpliktiga
samt att åtgärder, för vilka i det följande skall redogöras.

Tisdagen den 17 april.

7 Nr tt.

blevo vidtagna för att skärpa kontrollen å den olagliga utvandringen.
Det är i detta avseende belysande, att medan antalet ansökningar
om sådant tillstånd år 1913 var inemot 2,300, detsamma under år
1914 utgjorde ej fullt ett tusental, under år 1915 endast obetydligt
översteg ett hundratal och år 1916 uppgick till omkring 200.

Beträffande den transoceana utvandringen under år 1916 föreligga
preliminära uppgifter, enligt vilka densamma åter tenderade
till ökning. Under de numera synnerligen skärpta internationella
krisen hava emellertid dessa tendenser till utflyttning ånyo försvagats.
Så länge de nuvarande svårigheterna för atlantertrafiken bestå
och eventuellt ytterligare ökas, lärer också utvandringen komma att
praktiskt taget helt stagnera. Med interpellanten måste man emellertid
vara enig om att stor risk kan föreligga för ökad utflyttning efter
världskrigets avslutande, ehuruväl ännu icke med någon säkerhet
kan bedömas, huru därpå inverkande konjunkturer och övriga förhållanden
komma att ställa sig.

Den av interpellanten berörda frågan om den olagliga utvandringen
var, såsom redan erinrats, föremål för särskild uppmärksamhet
i mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 5 december 1914. Här
påvisades bland annat, hurusom särskilt avflyttning utan vederbörligt
medgivande av män i värnpliktsåldern skett i en omfattning, som
vore ägnad väcka allvarliga betänkligheter. Då denna avflyttning
visat tendens till stegring för varje gång värnpliktsbestämmelserna
skärpts, vore enahanda förhållanden att befara i anledning av den år
1914 genomförda lagstiftningen i detta avseende.

Dessa synpunkter, vilka under kristiden krävde särskilt beaktande,
hava också föranlett regeringen att vidtaga de åtgärder, som
lämpligen kunnat genomföras för kontrollens skärpande. I anslutning
till nådigt cirkulär av år 1904 riktade sålunda Kungl. Maj:t
den 22 januari 1915 till samtliga Kungl. Maj:ts befallningshavande
en anmaning att öva noggrann tillsyn å utvandraragenters och deras
ombuds verksamhet och därvid framför allt övervaka, att dessa icke
i strid mot gällande författningar utan lagligen upprättade kontrakt
och utflyttningsbetj^g befordra svenska utvandrare, särskilt värnpliktige,
som ej erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att avflytta från
riket, eller förmedla eller eljest medverka till deras befordring från
ort vare sig inom eller utom riket. Den 12 februari samma år anbefallde
Kungl. Maj:t befallningshavandena, på förekommen anledning,
att under rådande utrikespolitiska förhållapden icke utan Kungl.
Maj:ts tillstånd utfärda pass för värnpliktiga svenska undersåtar,
där ej med visshet kunde antagas, att sökande hade för avsikt att endast
under kortare tid vistas utom riket.

I samband med fastställandet av närmare bestämmelser rörande
utfärdande av pass för svenska undersåtar i allmänhet för resa utom
riket, enligt vilka bestämmelser sådant pass av vederbörande myndigheter
finge utfärdas att gälla för högst ett år, meddelade Kungl.
Maj:t därefter den 20 oktober 1916 särskilda föreskrifter i fråga om
utfärdande av pass för värnpliktig svensk undersåte för resa utom
riket. Dessa föreskrifter, som trädde i kraft med detta års ingång,

Svar a interpellation (Forte.

)

Nr 43. 8

Tisdagen den 17 april.

Svar å interpellation.

(Forte.)

ålägga bland annat ifrågakommande myndigheter att, före utfärdande
av sådant begärt pass, bos vederbörande försvarsdepartement inhämta
uplysning, huruvida med hänsyn till sökandens värnpliktsförhållanden
hinder möta för bifall till ansökningen. Där så vore
förhållandet, ägde myndigheten icke att utfärda passet. Skulle
emellertid särskilda skäl finnas föreligga för bifall till framställningen,
hade myndigheten att underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning.

I samband med utfärdandet av nu berörda olika föreskrifter hava
därjämte vidtagits åtgärder för att åstadkomma en skärpt tillsyn
över att icke värnpliktige utan erforderliga legitimationshandlingar
begiva sig ur riket.

Klart är emellertid att, då svårigheter av olika slag resa sig mot
anordnandet av en fullt effektiv gränsbevakning, det icke alltid är
möjligt förhindra värnpliktige att lämna landet utan vederbörligt
medgivande. Särskilt har erfarenheten visat, att en avsevärd utflyttning
av sådana tidigare ägt rum över Danmark och Norge, där
de sedermera kunnat förskaffa sig emigrantkontrakt för befordran
vanligen till Förenta staterna eller Kanada. Det har därför länge
varit ett önskemål att kunna träffa sådan överenskommelse med de
nämnda skandinaviska länderna, att dylik emigration på omvägar
måtte kunna förhindras. Samtidigt med att socialstyrelsen anbefalldes
utarbeta förslag till en reviderad emigrationslagstiftning inleddes
därför förhandlingar med Danmark och Norge om anordnande av
ömsesidig kontroll å olaglig utvandring av de respektive ländernas
värnpliktige. Dessa förhandlingar hava också lett till åsyftat resultat,
så att numera överenskommelser mellan de tre länderna träffats
i berörda avseende.

Den nu lämnade redogörelsen torde giva vid handen, att regeringen
med all uppmärksamhet följt emigrationsfrågan och särskilt
ägnat omsorg åt angelägenheten att motarbeta den olagliga utvandringen.
De vidtagna åtgärderna torde också hava medfört den verkan,
att svenska män i värnpliktsåldern äro praktiskt taget helt förhindrade
att utan vederbörligt tillstånd utvandra till annan världsdel.
De numera inträdda utrikespolitiska förhållandena innebära givetvis
också ett synnerligen effektivt skydd mot utvandring i allmänhet.
Med hänsyn till den även av interpellanten berörda risken
för ökad utvandring efter världskrigets slut måste man likväl i tid
rusta sig, och har jag anmodat socialstyrelsen att så snart som möjligt
åter upptaga och fullfölja det anbefallda arbetet på revision av
gällande emigrationslagstiftning.

Härpå anförde:

Herr Magnus soni Skövde: Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet få framföra mitt tack för de upplysningar han i frågan
har lämnat, och jag kan med fägnad konstatera, att han för sin del
synes livligt behjärta den angelägenhet, varom här är fråga.

Att jag bragt detta spörsmål på tal, beror icke blott på det all -

Tisdagen den 17 april.

Nr 4.5.

‘J

manna störa intresse, som jag hyser för emigrationslragan, utan den ■ Uation"
nu till avgörande föreliggande frågan om lag angående barn utom fForta)
äktenskapet med däri stadgat utvandringsförbud i vissa lull tor personer,
som ådömts försörjningsplikt, gav mig särskild anledning att
påvisa vikten av att sådana bestämmelser träffas, att man-kan 1 ombygga
olaglig utvandring. Det är alldeles givet, att om man stiftar
en ”sådan lag, som den jag här omnämnt och därvid stadgar utvandringsförbud
i vissa fall, då försörjningsplikt åligger eller ar
ådömd en person, ett sådant ådömande i många fall kan verka som
emigrationsanledning, därest det får fortgå som förut och möjlighet
förefinnes i så oinskränkt mått till olaga utvandring. Aven darutinnan
ligger ett starkt skäl till att komma till en effektiv lagstiftning,
förutom övriga anledningar, som av herr*statsrådfet berörts.

Jag ber således att med uttalande av mitt tack förödet gx^na
ret och för det intresse, som herr statsrådet visat i frågan, fa uttala
den förhoppningen, att arbetet måtte med all kraft fortsättas, sa att
en effektiv och tidsenlig emigrationslagstiftning snarast möjligt matte
komma till stånd.

Herr Thore: Herr talman! I samband med detta spörsmål.om
utvandring skulle jag vilja nämna något om sjöfolkets utvandring.

Det är nämligen så, att sjömän och sådana, som. ge sig ut för att vara
sjömän, ha mycket lättare att komma ut ur riket än andra landets
innevånare. De behöva blott anmäla sig på sjömanshus och mönstra
på ett fartyg och befinna sig på det sättet utom räckhåll för landets
myndigheter. Det finnes endast en restriktion för utmönstring nämligen
för det fall, att sjömannen är inkallad till tjänstgöring vid
armén eller flottan, men i alla andra fall får utmönstring, ske. Komma
de så ombord på ett svenskt fartyg, som är destinerat till utländsk
ort, finns det icke något formellt hinder för att dessa sjömän med
befälets och konsulns medgivande kunna bli avmönstrade, och detta
sker i ganska stor utsträckning. Någon egentlig kontroll eller restriktion
över den saken ha vi icke. Bortsett från de fall att de bil avmönstrade
på lagligt sätt, finnes det även ett annat sätt att komma
klar fartyget, nämligen genom rymning, och sker detta i ganska betydlig
utsträckning. Särskilt sedan vi fått reguljära ångbåtslmjer
på Australien och Amerika — och icke minst sedan ångaren Stockholm
anskaffats — har man funnit att ett betydande antal rjimningar
ske av sjömän och sådana, som ge sig ut för att vara sjömän,
när de komma till Australien eller Amerika. Nu är det dessutom
en omständighet, som gör att det är mycket svårt att lägga något
effektivt hinder i vägen för rymning i Amerika. Det är nämligen
så att under år 1914 i Förenta Staterna promulgerades en lag, varigenom
en person, som lämnat ett icke amerikanskt fartyg i amerikansk
hamn, icke kan av vederbörande lands konsul eller av vederbörande
befäl tvingas åter ombord. Har han väl kommit på Amerikas
fria mark, får han stanna där. Detta gör, att de.t är ytterst svårt
att utöva kontroll på sjömännen eller de s. k. sjömännen, som gå
ombord på svenska fartyg och på den vägen söka lämna riket. Jag

-Nr 43. 10

Tisdagen den 17 april.

''''Vdilation^ S^u^e. vilJa framställa den önskan, att detta spörsmål närmare tages
(Forts)" UiPP ^ behandling i samband med en eventuell .utredning och förslag
om en utvandringslag.

I en utredning rörande sjömanshusen, som för närvarande pågår
i koiranerskollegium och i vilken jag deltager, har vad jag nyss
anfört, nämligen det stora antalet rymningar som under de sista
åren förekommit från svenska fartyg, otvetydigt framgått, samtidigt
som man kommit underfund med att från sjömanshusens sida
föga kontroll utövas i nämnda avseende.

Herr Månsson: Herr talman! Jag kan icke underlåta att
göra en erinran. Pa arbetarehåll råder det stor förbittring över att
man passar''på till £iLllet att under denna världskonflikt förvandla
landet till ett fullkomligt häkte för arbetarklassen. Det är nämligen
så att det möter nästan oöverstigliga hinder för en arbetare,
en man i värnpliktsåldern, att få komma över till något av våra
grannländer, även om han där erhåller aldrig så väl avlönat arbete.
Det är klart att sadana förhållandena äro här i landet hava de väckt
en betydlig misstämning. Vi ha långt högre indirekta skatter än
man har i de flesta andra länder och i varje fall större än i våra
grannländer. Vi ha vidare en arbetsgivareorganisation, som går
fram med allt större hänsynslöshet mot arbetarnes än så rimliga
krav på att få en liten smula mera av sitt arbetes frukter. Vi ha
vidare här i landet en beryktad rättsskipning, som är den sorgligaste
i Europa, och vi ha, sedan tullarne kommit till och allt vad de drogo
med sig, kommit därhän att förhållandena i landet äro sådana, att
svenska arbetare icke kunna samlas till ett enda möte utan att ärekränkas
av polis och andra individer, som försöka spela politiska
spioner. Det har gatt sa långt, att åklagaremakten förvandlats till
en äkta okrana i_rysk stil. Allt detta har gjort, att i arbetarekretsar
sprides en allt djupare misstämning. De toner, som höjts här och där
för att få till stånd en emigrationslagstiftning, som man på arbetsgivarehåll
tror skola kunna bli till en regel för dörren på det här
häktet, ha åstadkommit mycken ovilja. Och jag kan bara försäkra
regeringen därom. att från arbetarkretsar och dem, som hålla på den
medborgerliga friheten, kommer ett förslag härutinnan att mötas
med stor motspänstighet och av en mycket allvarlig protest, om man
under skenet av att vilja hindra illojal emigration söker komma med
en lag, som pa ett maskerat sätt hindrar den lojala emigrationen.
Det är klart, att man icke skall tolerera att sådana, som ha försörjningsplikt,
emigrera ur landet, innan det finnes garantier ifråga om
försörjningspliktens fullgörande. Det är alldeles tydligt, men vad
därutöver är måste medborgarne här såsom i andra länder ha frihet
att själva bestämma över och jämväl ha frihet att sälja sin arbetskraft,
där man får mest betalt.

Herr Törnkvist: Ja, herr talman, blott ett par ord! Min

ärade granne pa Göteborgsbänken talade om en angelägenhet i samband
med detta spörsmål, som är beaktansvärd. Det är alldeles sant,

Tisdagen den 17 april.

11 Nr ML

vad han säger, att under de senasle åren förekommit och förekomma Sva*l£it™f"r
ännu rymningar i stor omfattning av sjöfolk särskilt i australiska p"''
och amerikanska hamnar. Men jag tror icke, att man kan komma till
rätta med detta missförhållande, vilket också sjöfolket självt i stor
omfattning beklagar, genom att inflika detta spörsmål i ett eventuellt
förslag till ny utvandringslag. Detta spörsmål sammanhänger nämligen
med det sätt, varpå sjöfolket under sitt arbete blir behandlat,
och innan vi fått en humaniserad och tidens krav motsvarande sjölag
är det icke möjligt att komma till rätta med det anmärkta förj
hållandet. Det var detta, jag ville erinra om i detta sammanhang, så
att, när denna fråga en gång kommer upp och man tager särskilt frågan
om sjöfolks rymning under förberedande behandling, man icke
frånser behovet av en humaniserad sjölag i vårt land.

Herr Magnusson i Skövde: Jag kom att begära ordet när mast

i anledning av herr Månssons uttalande, att vårt land förvandlats
till ett fullständigt häkte, och att förhållandena blivit hart när
olidliga. Jag anser att vi alla ändå måste erkänna, att det ligger
en våldsam överdrift i sådant tal. Vi behöva blott tänka på hurusom
vi här i vårt land fått vara i fred och ro och oberörda av kriget,
fått sköta var och en sina dagliga sysslor för att förstå, att detta är
en förmån av sådant värde att man icke bör breda på så starkt, som
herr Månsson gjorde då han sade, att förhållandena äro så olidliga i
vårt land. Emellertid var det icke detta vi skulle diskutera om,
utan frågan gäller utvandringen och väsentligen den olagliga utvandringen.

Det kan väl icke, såsom jag i min interpellation påpekat, vara
av intresse för någon samhällsgrupp, att en olaglig utvandring skall
kunna äga rum i den stora utsträckning, som fallet faktiskt var före
världskrigets utbrott, även om densamma på grund av internationella
förhållanden nu icke kan äga rum i så stor utsträckning. Och det
lider intet tvivel, att exempelvis en sådan lagstiftning och sådana
bestämmelser, som åberopats i det föreliggande lagförslaget om skydd
för utom äktenskapet födda barn måste komma att fullständigt hänga
i luften, om vi icke samtidigt med denna få en emigrationslag,
som kan verksamt hindra olaga utvandring. Jag tror således icke,
att man kommer att gagna vare sig arbetarna här i landet eller den
humanitära lagstiftning, som man ju anser det föreliggande förslaget
till lag om barn födda utom äktenskanet vara, om man motsätter
sig en verkligt tidsenlig emigrationslagstiftning.

Yad sedan frågan angående de värnpliktiges utvandring beträffar,
är ju den i viss mån av annat slag, pcb huruvida lättnader
där kunna åvägabringas eller om man därvidlag vill släppa efter
helt och hållet, är dock ett spörsmål, som icke sammanhänger med
frågan om emigrationslagstiftningen, tv denna avser, såvitt jag kan
fatta, endast att reglera utvandringen därhän, att den lägges under eu
verkligt effektiv kontroll och att sålunda vederbörande få möilighet
att ställa det så än i det ena, än i det andra fallet, att de kunna
hindra eller tillåta utvandring. Med nuvarande lagstiftning är detta

Nr 43. 12

Tisdagen den 17 april.

''S™’.A.,” %orts) att utvandringen är obetydlig.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Sydow:
Jag skall be att få lämna några kompletterande upplysningar i anledning
av vad som under diskussionen förekommit.

Först och främst vill jag nämna, att det ingalunda är förhållandet,
att hinder rests för värnpliktige att söka sig anställning i våra
grannländer, det är utvandringen till länder, där det krävts pass.
som mött hinder.

Jag vill särskilt nämna något om de utflyttningar till krigförande
länder, som i viss utsträckning ägt rum under kriget. Det har
pagatt värvning av svenska arbetskrafter till åtskilliga främmande
länder, icke i den störa omfattning som man på många håll trott,
men dock i en viss, jag tror beklaglig omfattning. De värvare, som i
detta syfte varit i farten, ha givetvis låtit sig angeläget vara att
framställa förhållandena i det land, dit de velat värva arbetskrafter,
i vackrast ^ möjliga dager. De ha särskilt framställt löneförhållandena
där såsom väsentligt gynnsammare än här hemma hos oss. För
den, som inte ägt kännedom om kurs- och myntförhållanden, ha dessa
skönmålningar också kunnat te sig tämligen lockande. Det är först
när vederbörande kommit fram till platsen, som de i allmänhet fått
gorå en mycket bitter erfarenhet att de i detta avseende missräknat
sig. Levnadskostnaderna ha nog också ställt sig, om inte högre, så
i allt fall fullt lika hö^-a i det främmande landet som här hemma;
och vad beträffar arbetarnas yttre ställning har den givetvis alldeles
särskilt i de krio-förande länderna, varit väsentligt sämre än härhemma
hos oss. De ha fått underkasta sig åtskilliga inskränkningar
i sin personliga frihet; detta gäller särskilt sådana, som blivit anställda
inom krigsindustrien och dylikt. De ha kommit i en omgivning
av fullkomligt främmande människor, som äro minst sagt likgiltiga
för den utländske arbetaren, om de icke rent av kanske bemöta
honom med ovilja. Därför har regeringen låtit sig angeläget vara
att söka sprida upplysning om de verkliga förhållandena. För detta
ändamål har man sökt särskilt genom socialstyrelsen komma i kontakt
med arbetarnas egna organisationer och "lämna dessa tillfälle
att taga del av utredningar som g.iorts genom beskickningar och på
annat sätt. Jag tror också, att ledningen inom arbetarkretsar i allmänhet
fatt klart för sig, att man gjort klokt i att avråda den svenske
arbetaren från att söka anställning i krigförande länder.

Herr Tenn erström: Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
vidrörde den omständigheten, att under nu pågående
krig en rätt avsevärd emigration försiggått av svensk arbetskraft,
och herr statsrådet försökte bagatellisera denna sugning efter svensk
arbetskraft. Jag tror inte, att ett sådant bagatelliserande är på
sin plats. Jag tror tvärtom, att förhållandena även efter kriget
komma att bli sådana, att sugningen efter den bästa delen av den
svenska arbetskraften kommer att växa i oerhörd grad, när det

Tisdagen den 17 april.

Nr 4;{.

militära maskineriet stannar och det civila arbetet börjar igen och Svarel^J^r
näringslivet kommer in i sina vanliga gängor. Då vi allesammans pe
känna till vilka väldiga luckor kanonerna skjutit i de krigförande or s
staternas industriella arméer, förstå vi, vilken oerhörd mängd arbetskraft
det behöves för att fylla dessa luckor i de störa staternas
industriella arméer, och i sådant fall är det också tämligen klart,
att den begärliga svenska arbetskraften kommer att i främsta rummet
bli föremål för denna sugning och längtan hos de stora staterna
efter utländsk arbetskraft.

Herr statsrådet sade, att de svenska arbetarna ha det mycket
bra och att förhållandena där ute äro väsentligt sämre. Ja, hurudant
är egentligen läget här hemma för den svenska arbetskraften.

Gå vi till Sociala meddelanden, få vi av siffrorna där veta, att
ökningen i levnadskostnader från, vill jag minnas, tredje kvartalet
1916 tills nu är ungefärligen 42 °/°. Gå vi sedan och granska,
hur stor stegringen av arbetslönerna under samma tid varit - det
kan man också få se av Sociala meddelanden -— finna vi, att den
i genomsnitt utgör ungefär 14,5 %, alltså endast omkring tredjedelen
av stegringen i levnadsomkostnader. Det är alldeles klart,
att ett sådant läge för den svenska arbetsklassen gör, att den sjunker
undan för undan. Det blir en gapande klyfta mellan de stegrade
utgifterna och de endast i ringa grad stegrade inkomsterna.

Vilka väldiga vinster har icke industrien gjort, se, vilka fonder bankerna
lägga upp! Så har t. ex. Stockholms Enskilda bank i år haft
en vinst på 25 miljoner kronor, bara 141 % av aktiekapitalet! Ga
till vilken industri, vilket företag som helst inom de stora branscherna.
och man skall finna, att de gjort liknande vinster. Går
man till kommunikationsverken, rederiföretagen, finner man där utdelningar
på två å trehundra upp till sexhundra procent och ännu
mer. När man sålunda å ena sidan ser, hur kapitalet stegras genom
oerhörda vinstutdelningar och på den andra sidan ser hur
ofantligt mycket mindre avkastning arbetarna ha av sin arbetskraft,
då förstår man, att en sådan situation skapar sannerligen icke
för Sveriges arbetare någon nämndvärd längtan att stanna hemma
i sitt eget land.

Det är klart, att med emigrationslagar kommer man ingen vart,
det är detsamma som att söka dämma upp vårens vattenflöden med
träsuån, utan skall man dämma upp emigrationsfloden, måste man
gå till botten med orsakerna och försöka, skapa för Sveriges arbetare
sådana villkor och löner, att de få en dräglig levnadsstandard,
att man, korteligen sagt, kan erbjuda dem alla de ekonomiska
villkor, som de stora industriella staterna säkerligen komma att
erbjuda sina arbetare, när de börja sitt fredliga arbete igen.

Dessutom vill jag nu, när vi debattera denna emigrationslagstiftning.
rikta en liten vädjan till just denna höger, som ömmar
så starkt för emigrationsfrågans lösning, att den icke i sin lagstiftning
och sina politiska gärningar går till våga. på sådant sätt, att
den direkt verkar för den största möiliga emigration. När man
kommer ihåg lördagens debatt om den fyrtiogradiga skalan och

Nr 43. 14

Tisdagen den 17 april.

Svar å intet*-pellation.
(Port».)

kommer ihåg den hållning, som första kammaren och högern då
intog, finner man sannerligen inte underligt, om Sveriges arbetare
skulle få en längtan att under kommande dagar bege sig, icke
bara söderut och västerut, som de gjort förr, utan även österut,
då nu till och med Kyssland för många arbetare ter sig som ett
föregångsland, dit man längtar att komma, i synnerhet om man nu
där kommer att införa åtta timmars arbetsdag, såsom är föreslaget.
Ni alla, som ömma för emigrationslagstiftningen, var vänliga att
på de punkterna mana Sveriges industriella företagare att höja
arbetarnas villkor och mana hela den svenska högern att genomföra
sådana _ demokratiska reformer, att folket självmant stannar,
då blir _ varje tal om dessa emigrationslagar i längden tämligen
överflödigt.

§ 5.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner, och hänvisades därvid:
till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 200, med förslag till förordning om tillägg till 9 och 10 §§
samt om ändrad lydelse av 14 § 2 mom., 15 § 2 mom. och 16 §
6 mom. i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av
brännvin; och

nr 201, angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom. i förordningen
den 6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid
köp och byte av fondpapper;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 202, angående upplåtande
till aktiebolaget Porjus’ smältverk av rätt att inom utmålet
Yalerius å Luossavaara malmfält bryta viss mängd malm;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 203, med förslag till
föi ordning om undantag från tillämpningen av förordningen den 25
juli 1912 angående särskild skatt å majs, utländsk potatis samt
maniokarot och andra väsentligen lika stärkelserika, tullfria utländska
ämnen, använda vid tillverkning av stärkelse;
till statsutskottet propositionerna:

nr 204, angående ålderstillägg åt förste aktuarien i statistiska
centralbyrån Ernst Jonas Höijer och aktuarien därstädes Kurt Jonas
Henrik Wittrock; i

nr 206, angående anvisande av anslag till statsunderstöd åt
hantverksidkare för utbildande av lärlingar samt till lärlingspremier;
och

nr 207, angående förstärkning av kammarkollegiets arbetskrafter; till

jordbruksutskottet propositionen, nr 208, angående försäljning
av den till landshövdingebostället i Älvsborgs län hörande delen
av tomten nr 414 i kvarteret Blomman i Vänersborg;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 209, med förslag till
förordning om fortsatt tillämpning under år 1918 av förordningen
om spirituosaaccis;

till statsutskottet propositionerna:

Tisdagen den 17 april.

15

Nr 48.

nr 210, angående beredande av rörelsekapital för tillämpningen
av gällande förfoganderättslag i fråga om industriella råvaror o. d.;

nr 198, angående förordning med särskilda föreskrifter angående
avlöningsförmåner m. m. vid marinen på krigsfot;

nr 194, angående användande av behållning å vissa extra anslag
till utförande av ändringsarbeten å minfartyget Clas Fleming;
och

nr 195, angående Tätt till tjänstårsberäknång för kemisten
K. A. Sehröder;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 182, angående uppförande vid Alnarps egendom av en institutionsbyggnad
för professor N. H. Nilsson-Ehles ärftlighetsforskning
m. m.;

nr 188, angående villkoren för lån från norrländska nyodlingsfonden; nr

184, angående villkoren för lån från allmänna nyodlingsfonden; nr

185, angående villkoren för lån från täckdikningslånefonden;
nr 186, angående driftkostnader under år 1918 för egnahemslånefonden; nr

187, angående försäljning av vissa delar av kronoegendomen
Hunnebo nr 1 i Göteborgs och Bohus län; och

nr 188, med förslag till lag huru förhållas bör med ströängar
vid ägostyckning inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark
samt lag om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens
eller Norrbottens läns lappmark;

till konstitutionsutskottet propositionen, nr 192, med förslag
till lagar om ändrad lydelse av §§ 17 och 32 i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862, §§ 10
och 12, § 15 mom. 2, § 20 mom. 5, § 34 samt § 43 mom. 1 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den
20 november 1863 samt §§ 7 och 16 i förordningen angående kyrkofullmäktige
och kyrkonämnd i Göteborg den 5 maj 1882;

till bankoutskottet propositionen, nr 190, angående gäldandet
av vissa pensionsavgifter för under krigstjänstgöring avliden personal:
samt

till statsutskottet propositionen, nr 191, angående reglemente
för avlöning vid armén på krigsfot (krigsavlöningsreglemente).

§ 6.

Efter föredragning härpå av herr Heros i Munkfors vid kammarens
nästföregående sammanträde framställda, men då bordlagda
anhållan, att till herr statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet
få framställa spörsmål angående hälsotillståndet vid
regementena blev denna anhållan av kammaren bifallen.

§ 7.

Vidare föredrogs herr Erikssons i Grängesberg likaledes å kammarens
bord liggande anhållan att till hans excellens herr stats -

Sr 43. 16

Tisdagen den 17 april.

ministern få framställa spörsmål rörande reglering av priset å
viktigare livsförnödenheter m. m.; och blev jämväl den av herr
Eriksson i Grängesberg gjorda anhållan av kammaren bifallen.

§ 8.

Föredrogos, men blevo ånyo bordlagda bevillningsutskottets betänkande
nr 19, bankoutskottets utlåtanden nr 25 och 26, lagutskottets
utlåtande nr 24 samt andra kammarens fjärde tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 11 och 12.

§9.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr vice talmannen, som yttrade: Jag får hemställa,
att kammaren för sin del måtte besluta att tillsätta ett särskilt utskott,
bestående av åtta ledamöter från vardera kammaren, för behandling
av ej mindre Kungl. Maj:ts proposition nr 211 angående omorganisation
av fögderiförvaltningen och lönereglering för tjänstemännen
därstädes m. m. än även de ytterligare framställningar, som kunna
komma att av Kungl. Maj:t eller enskilda motionärer göras i dessa
ämnen eller andra i omedelbart samband därmed stående frågor, och
får jag vidare hemställa, att första kammaren måtte inbjudas att
förena sig i detta beslut, därest kammaren nu skulle bifalla denna
min hemställan.

Vad herr vice talmannen sålunda hemställt bifölls av kammaren.

Herr vice talmannen, som på begäran åter erhöll ordet,
anförde: Jag får hemställa, att kammaren för sin del måtte besluta
att till detta utskott utse åtta suppleanter.

Jämväl denna hemställan blev av kammaren bifallen.

§ 10.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelse, nr 81, till Konungen angående val av tre deputerade
att, jämlikt § 54 regeringsformen och § 50 riksdagsordningen,
med Konungen överlägga,

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:

bankoutskottets memorial, nr 27, angående överlämnande till
särskilda utskottet av en i militieombudsmannens ämbetsberättelse
gjord framställning rörande krigstidstillägg eller krigstidshjälp åt
befattningshavare vid militieombudsmannens expedition;

lagutskottets utlåtanden:

Tisdagen den 17 april.

17 Nr 48.

nr 23, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken,
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 kap. 2 § rättegångsbalken m. m., dels ock en
med anledning av förstnämnda proposition väckt motion;

nr 25, i anledning av väckta motioner angående åtgärder förberedande
å de större högtidsaftnarna av arbetsledig!^ för personal
inom handeln eller annan affärsverksamhet; och

nr 26, i anledning av väckta motioner om tillägg till instruktionen
för riksdagens militieombudsman och instruktionen för riksdagens
justitieombudsman;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående minimipris
å brödsäd m. m. i vad den avser korn samt två i ämnet
väckta motioner; och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rörelsekapital
vid statens verksamhet för anskaffande och tillhandahållande
av livsförnödenheter; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 5, i anledning av herr Bärgs i Katrineholm m. fl. motion
nr 324, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående beredande åt boställsinnehavare
vid statens järnvägar av tillgång till tvättstuga;

nr 6, i anledning av herrar Hages m. fl. motion nr 322, om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder i syfte att antalet
postföringsturer å vissa postförande linjer måtte ökas;

nr 7, i anledning av herrar Julins och Hanssons i Gårda motion
nr 305, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning rörande
och åtgärder mot användande av papp eller »konstläder,» vid
tillverkning av skodon; och

nr 8, i anledning av herr Thorssons motion, nr 46, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående användandet av så kallade förtyngningsmedel
vid beredning av läder.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Magnusson i Skövde under 6 dagar fr. o. m. den 18 april,

» Carlson i Herrljunga » 4 » » j 19 > och

» Holm » 14 » » » 19 » .

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4.2 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 4S.

2