Motioner i Andra kammaren, Nr 176.

Nr 176.

Av herr Johanson i Gäre, om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående inskränkning i stämningsmans behörighet m. m.

Ett missförhållande, som upprepade gånger blivit i andra kammaren
påpekat, är det att reseersättningen till stämningsmän och vittnen vid utmätningar
genom anlitande av avlägset boende personer mycket ofta uppgår
till oskäligt höga belopp, vilka alltför tungt belasta den fattige gäldenären.

Till avhjälpande av samma missförhållande har i andra kammaren
väckts motioner vid 1890 års riksdag av Hans Andersson i Bringåsen,
vid riksdagarna 1892—1894 av Carl Persson i Ställhult samt vid 1913
och 1916 års riksdag av undertecknad. Samtliga dessa motioner, vilka
icke föranledde någon riksdagens åtgärd, sökte lösa frågan genom vidtagande
av ändringar i kungl. förordningen rörande ersättning till stämningsmän
och vittnen i utsökningsmål den 12 juli 1878. 1916 års motion
gick ut på att i samma kungl. förordning borde stadgas skyldighet för
vederbörande kärande eller sökande att anlita de förrättningsstället närmast
boende ojävige stämningsmän och för vederbörande utmätningsman att
anlita närmast boende fjärdingsman; vederbörande dock obetaget att anlita
längre bort boende, dock att de förhöjda kostnader, som därav förorsakades,
ej finge belasta den delgivne eller sökte.

Skälet till att denna motion icke vann kammarens bifall, angavs i
utskottsutlåtandet vara, att motionens syfte icke kunde vinnas genom
ändringar i åberopade kungl. förordning, som vore tillkommen på administrativ
väg, utan förutsatte ändringar i gällande rättegångsbalk och utsökningslag.

Ifrågavarande spörsmål synes mig emellertid vara av en sådan vikt,
att det kräver en snar lösning, och jag tvekar därför icke att nu draga
frågan å nyo under riksdagens prövning, och detta så mycket mindre som
såväl i berörda utskottsutlåtande som i debatten vid ärendets behandling i
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 4 samt. 79 käft. (Nr 176—177). 1

Motioner i Andra hammaren, Nr 176.

kammaren lämnats tydliga anvisningar om den väg, jag borde gå för fullföljande
av mitt syfte, så långt detta står att uppnå.

Och då jag sålunda ånyo framlägger saken för kammaren, vill jag
erinra om, vad under dess föregående behandling från skilda håll med
skärpa framhållits, nämligen att sökande och kärande parter eller huvudsakligast
deras advokater mycket ofta anlita avlägset boende stämningsmän,
vilka de vilja gynna eller vilkas användande är för dem bekvämast, samt att
utmätningsförrättare ofta taga sina skrivbiträden eller skjutskarlar till vittnen
och beräkna för dem reseersättning, som betydligt överstiger den reseersättning,
som skulle tillkommit närmast boende fjärdingsman, om denne
anlitats som vittne. I bägge fallen uppkomma onödigt höga resekostnader,
vilka gäldenären i de allra flesta fall icke torde kunna undandraga
sig att betala.

Vid bedömande av frågan vad som lämpligast bör göras för avhjälpande
av detta missförhållande, vad beträffar stämningsmännens resekostnader,
inser jag nu att vederbörande ej lämpligen kan förpliktas att begagna
sig av närmast boende stämningsmän. Däremot torde något hinder
icke förefinnas mot att föreskriva den rättsökande att använda sig av någon
eller några av de stämningsmän, som förordnats av rätten i den ort, där
den bor, mot vilken den rättsliga åtgärden riktas. Med andra ord: ill
kap. rättegångsbalken bör vidtagas den ändringen i fråga om stämningsmans
rättigheter och skyldigheter att stämningsmän icke skall vara behörig
att åtaga sig delgivning utanför området för den rätt, som förordnat
honom. Jag är övertygad om, att resekostnaderna för stämningsmännen
härigenom skulle kunna nöjaktigt begränsas på samma gång som de rättssökandes
bekvämlighet icke skulle alltför mycket trädas för nära. I och
med införande av en dylik bestämmelse förutsättes att vederbörande domstolar
låta sig angeläget vara att utse stämningsmän i sådan mängd och
så boende, att största möjliga lättnad uppkommer för alla parter.

För en inskränkning av stämningsmans behörighet på sätt nu antytts
talar även ett annat skäl, som jag anhåller att här få framlägga.

Den beviskraft, som lagen tillerkänner stämningsmans skriftliga intyg,
vilar på förutsättningen att stämningsmän enligt sin ed »redligen och utan
försumlighet» fullgör sitt uppdrag. En garanti härför är avsedd att ligga
däri, att stämningsmän förordnas av underrätt. Och det har givetvis antagits,
att rätten skulle vara i tillfälle vaka över den förordnades sätt att
fullgöra uppdraget och, där anledning därtill gåves, återkalla förordnandet.

Nu gjordes emellertid i 11 kap. rättegångsbalken icke någon begränsning
av stämningsmans arbetsområde till område för den rätt, som

Motioner i Andra kammaren, Nr 176.

förordna!, honom, utan är stämningsman behörig att verkställa delgivningar
var som helst inom riket, ehuru han anses vara skyldig därtill endast
inom området för den rätt, som tillsatt honom. Anledningen till, att icke
en snävare gräns drogs, torde ha varit en önskan att bereda rättssökande
frihet att anlita den stämningsman, som sökanden av bekvämlighetshänsyn
eller andra skäl helst ville anlita.

Denna ganska oväsentliga förmån har emellertid medfört olägenheter
av allvarlig art. Den har i viss mån löst sambandet mellan den förordnande
underrätten och den förordnade; den har därmed väsentligen minskat
möjligheterna för ett oavbrutet övervakande och lämnat tillfälle till missbruk.

Då till en underrätt ingives stämning, delgiven av stämningsmän,
som förordnats av annan rätt, lärer domstolen, om stämningsmannen är
för rätten okänd, kräva uppvisande av förordnande. Men längre i kontroll
torde man i regel ej gå och ej heller kunna gå. Att fordra hans
personliga inställelse och hörande skulle beröva uppdragsgivaren hela den
fördel, man velat bereda genom stämningsmannainstitutionen. Sedan förordnandet
en gång uppvisats, torde dess företeende ej krävas vid följande
delgivningar, utan mannens behörighet tages för god, ehuru hans person
är för rätten okänd. Eätten lärer i regel ej ens ingå i undersökning, om
förordnandet fortfarande gäller. Upplysning härom kan nämligen vinnas
endast genom direkt förfrågan hos den rätt, som utfärdat förordnandet,
och en dylik förfrågan medhinnes i regel icke. Visserligen är stadgat,
att på varje underrätts dörr och hos häradshövding skall finnas förteckning
över de av rätten förordnade stämningsmän. Men denna förteckning
blir ej, såsom årligen borde ske, kungjord i de allmänna tidningarna,
och är således icke tillgänglig för vederbörande på andra orter. Och det finnes
ej heller föreskrift om dylik kungörelse vid förordnandes återkallande.

Ännu betänkligare blir läget, om, såsom ofta torde ske, det tills vidare
meddelade förordnandet får fortfara att gälla även sedan den förordnande
rätten genom den förordnades flyttning till annan ort eller andra
omständigheter förlorat möjligheten att kontrollera hans verksamhet. Och
i vissa fall torde så ske, även fastän flyttningen föregåtts av tilldragelser,
som bort väsentligt minska förtroendet för den förordnade.

En av förutsättningarna för förtroendeuppdraget som stämningsman
bör vara, att denne intager en i viss mån självständig ställning mot uppdragsgivarne
och en opartisk ställning till den sak, uppdraget gäller. Beträffande
en till annan ort flyttad stämningsman finnes ingen tillsyn över,
huruvida hans ställning fortfarande är sådan eller blivit eu annan. Och det
syndas i vissa fall mot denna fordran redan vid förordnandets utfärdande.

Motioner i Andra kammaren. Nr 176.

För att visa, huru ogynnsamt förhållandena kunna te sig, särskilt å
en större ort, må här meddelas några upplysningar, lämnade från Stockholms
rådhusrätt. Utom de av denna rätt förordnade stämningsmännen —
rättens stadstjänare — finnes i Stockholm en mängd stämningsmän, förordnade
av andra domstolar, som tillhandagår allmänheten med delgivningar.
Bland dessa äro fyra f. d. polismän från andra orter och en f. d.
utmätningsman, vilken nu innehar »juridisk affärsbyrå», tre andra oexaminerade
sakförare med egen »inkassobyrå» eller »juridisk byrå» samt tre
biträden å olika advokatkontor och ett avskedat dylikt biträde. Och de
domstolar, som på sin tid förordnat dessa personer till stämningsmän,
torde i regel icke ha något som helst tillfälle att följa deras verksamhet.

De olägenheter, som ett sådant tillstånd kan medföra, böra väga vida
tyngre än de skäl, som föranlett medgivandet att låta stämningsmans funktion
sträcka sig utöver den förordnande domstolens jurisdiktion. Endast
genom att inskränka stämningsmannens befogenhet inom detta område är
det möjligt att vinna säkerhet för, att detta uppdrag utövas endast av
lämpliga personer och på lämpligt sätt.

Yad slutligen angår frågan om utmätningsmans rätt att utse vittne
vid utmätningsförrättning, måste jag vidhålla min förra ståndpunkt, att
utmätningsmannen bör tillförbindas att som vittne använda sig av närmast
förrättningsstället boende ojäviga fjärdingsman. Med den modifikation
dock att han må anlita även en annan ojävig person, vars resekostnader
icke överstiga vad som skolat tillkomma den förstnämnde, därest
han anlitats.

Med anledning av vad sålunda anförts, får jag härmed hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t täcktes överväga, huruvida icke
ändringar borde vidtagas

dels i 11 kap. rättegångsbalken i syfte att stämningsmans
behörighet må inskränkas att gälla allenast
området för den rätt, varav han blivit förordnad;

dels ock i 1 kap. 7 § utsökningslagen sålunda,
att utmätningsman skall vara skyldig att vid utmätningsförrättningar
använda sig av närmast förrättningsstället
boende ojäviga fjärdingsman såsom vittne eller
annan ojävig person, vars resekostnader icke överstiga
vad som skolat tillkomma den förstnämnde, därest han
anlitats.

Stockholm den 25 januari 1917. C. Johanson

i Gäre.