Lagutskottets utlåtande Nr 18.

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 16 mars 1917 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av förordningen
den 4 maj 1855 angående vissa föreskrifter till
kyrkotuktens upprätthållande.

Närvarande: herrar Lindhagen, Gezelius, Stärner*, K. Larsson*, Högberg*, Alexanderson*,
greve Spens, Petrén*. Dahl*, Schotte*, Pettersson i Bjälbo, Persson i
Norrköping. Gustafsson i Örebro, Karlsson i Fjät, Borg* och Rydholrn.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti eu inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 38, har herr Bydholm anfört:

»Så länge en kristen kyrka funnits, har därinom övats kyrkotukt.
Denna kyrkotukt har under tidernas lopp varierat ganska mycket, så
väl i avseende på den kraft, varmed den handhafts, som i avseende på
dess former. Till sin egentliga innebörd har den dock alltjämt varit
densamma och bestått däri, att en församlingsmedlem, som gjort sig
skyldig till uppenbar synd eller last, uteslutits ur församlingsgemenskapen.
Och som denna gemenskap med församlingen har sitt centrala
uttryck i »kommunionen» eller begåendet av Herrens nattvard, så kar
kyrkotukten alltid inneburit utestängande från rätten att begå Herrens
nattvard. För att åter upptagas i församlingens gemenskap och få rätt
att begå Herrens nattvard har alltid fordrats någon form av penitens.
Man har fordrat, att den uteslutne skolat bekänna sin synd och begära
att åter bli upptagen i församlingen. Den form, under vilken detta
kunnat ske, har varit mycket olika. I den svenska kyrkan skedde det

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 16 käft. (Nr 18.)

Motionen.

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

alltid offentligt inför församlingen i kyrkan ända till år 1741, då enskild
skrift i sakristian första gången förordnades dock blott för dem, som
gjort sig skyldige till lönskaläge eller enfalt hor.

Denna kyrkotukt utövades i äldre tider av kyrkan själv och utgjorde
en sida av den enskilda själavården. Men snart uppväxte en kyrkotukt,
vartill den brottslige dömdes av världslig domstol och som blev en
följd icke av brottet utan av straffet. Denna utveckling har sin förklaring
i det nära samband, som efter reformationen uppkom mellan stat
och kyrka och som kulminerade under 1600-talet, då stat och kyrka i
det närmaste blevo ett. Man var icke alldeles blind för, att saken på
det sättet kommit på sned. I Svea hovrätts universal den 2 december
1741 klagas över, att »det ändamål, som i början varit påsyftat, icke
kunnat erhållas, utan har omsider denna uppenbara skrift eller kyrkoplikt
blivit hållen för ett utvärtes tvång samt en del av straff». I k.
brevet till domkapitlet i Linköping den 29 april 1830 säges rent ut, att
enligt nu gällande lagstiftning »kyrkoplikten anses som eu tillökning i
straffet och ofta för den drygaste delen därav». Den sålunda uppkomna
formen för kyrkotukt skilde sig däld från den förut i kyrkan brukliga,
att penitensen, som förut varit frivillig och berott på den uteslutnes
uttalade begäran, nu föreskrevs som ett tvång. Huru litet frivillig penitensen
numera var, framgår med all önskvärd tydlighet därav, att
den, som vägrade att undergå den kyrkoplikt, vartill han dömts, för
denna vägran straffades med fängelse vid vatten och bröd i åtta dagar
och skulle, om han fortfarande vägrade, ännu hårdare straffas.

Den sålunda uppkomna formen för kyrkotukt inflöt, såsom var att
vänta, även i 1686 års kyrkolag. Dess 9 kap. § 1 lyder så: »Uppenbara
Skrift och Kyrkioplicht, är then Syndabekännelse, som en Syndare,
Lagvunnen och saakfälter giör, inför Församlingen, tå han tilstår, sig
vara uti then Saak bråtzlig, för hwilken han uppenbart skriftas, och
betygar sin ånger, öfwer bemälte Synd, beder Gud och Församlingen
om förlåtelse, samt utlofwar boot och bättring». Och i samma kap. §2
heter det: »När någon, för en offenteligen begången Last, efter werdzlig
Dom, skall stå uppenbara skrift — — — —».

Dock är det icke kyrkolagens mening, att uteslutande ur kyrkans
gemenskap med därpå följande kyrkoplikt, som villkor för återupptagande,
endast skulle förekomma, då den brottslige blivit dömd. I det
anförda 9. kap. stadgas i § 4 dylik kyrkoplikt för den, som gjort sig
skyldig till lönskaläge eller enfalt hor, utan det villkoret, att han blivit
dömd. Förmodligen ansågs saken genom barns födelse vara tillräckligt
konstaterad. Hela det 10 kapitlet avser sådana fall, då »Syn -

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

dåren icke straxt kan therföre lagforas». På grund av sina rigorösa
bestämmelser bär emellertid detta 10 kapitel aldrig kunnat tillämpas.

År 1854 var alltså situationen den, att de, som dömdes för vissa
brott, desslikes dömdes att undergå uppenbar kyrkoplikt, men den, som
gjort sig skyldig till lönskaläge eller enfält hor, skulle, oavsett om
lian var dömd eller icke, i sakristian enskilt skriftas. År 1854 beslöts
den förändring, som inneliålles i k. förordn. den 4 maj 1855: »Kyrkoplikt,
vare sig offentlig eller enskild, skall ej hädanefter någon ådömas».
I sammanhang därmed utkom k. förordn. av samma dag angående
vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande, vari uppräknas vissa
brott, efter vilka den brottslige icke må av den heliga nattvarden komma
i åtnjutande, innan han blivit enskilt skriftad.

Därmed hade visserligen den ordningen avskaffats, att den brottslige
dömdes att undergå skrift eller kyrkoplikt. Men man bibehöll förbindelsen
mellan kyrkotukten och straffet. Och genom författningens ordalydelse
blev detta förhållandet t. o. in. i högre grad, än lagstiftarne
sannolikt avsett. Genom sedermera givna prejudikat har nämligen författningens
uttryck »den, som gjort sig skyldig till straff» tolkats såsom
liktydigt med »den, som blivit dömd till straff». Den gamla olägenheten
står på det sättet i viss mån kvar. Det förhåller sig nog så, att,
om icke just den enskilda skriften, som man ju icke behöver bry sig
om, så dock den påföljden, att man måste medföra anteckning om förhållandet
i sitt prästbetyg, anses som en tillökning i straffet, närbesläktad
med påföljden att sakna medborgerligt förtroende.

Genom den nya strafflagen hava åtskilliga av de i 1855 års förordning
uppräknade brotten blivit strafflösa. Andra äro ytterst sällan
förekommande. Av hela denna kyrkotukt återstår, praktiskt taget, endast
kyrkotukt för stöld och snatteri. Det är för prästerskapet föga
hugnelig! att nödgas ställa under kyrkotukt den, som snattat en kaka
bröd för att stilla sin eller sina barns hunger men däremot såsom en
kyrkans oförvitlig^ medlem erkänna den, som förfalskat och förskingrat
hundra tusentals kronor, ja, t. o. m. eu mördare, som icke blivit dömd
till döden utan blott till så och så många års straffarbete.

Därtill kommer, att denna kyrkotuktslag icke medför annat, än att,
då en person uttager flyttningsbetyg, anteckning om förhållandet därå
skall göras. Begär han att bli skriftad, så gör han det icke på grund
av något behov av försoning med Gud och församlingen utan blott för
att få ett rent prästbetyg, vilket ur religiös och etisk synpunkt är alldeles
värdelöst. Så länge en person bor kvar i församlingen, kan häri
utan men låta den enskilda skriften vara. Det finns exempel på per -

Utskottets

yttrande.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 18.

soner, som ha sin kyrkotuktsanmärkning i kyrkoboken i årtionden och
ända till sin död.

Såsom redan är anmärkt, är kyrkotuktens förenande med och beroende
av, att syndaren dömts för brott, en avväg, på vilken kyrkotuktsfrågan
kommit. Kyrkotukten bör icke vara eu maktfråga, där
världslig domstol ingriper bestämmande, utan en själavårdsfråga. Huru
den det kan vara, därom giver kyrkolagen 11 kap. § 6 en god vägledning.

Det är icke här avsikten att avgiva något yttrande därom, huruvida
det ligger i kyrkans och även i statens intresse, att fasta former
finnas för kyrkans ingripande mot dem, som föra ett brottsligt och
lastbart liv. Initiativet i denna fråga tillhör givetvis kyrkomötet. Men
kyrkomötet själft har numera beslutat med riksdagens bifall sådana
ändringar i hittills gällande ordning, att den gällande kyrkotuktsförordningen
av 1855 blivit omöjlig att tillämpa. Anmälan före nattvardsgången
behöves numera icke. Ja, det behövs icke ens att ha deltagit
i det allmänna skriftermålet. Det må stå i kyrkoboken så mycket som
helst, att en person icke är berättigad att begå Herrens nattvard, så
kan ingen människa hindra en sådan att gå till nattvarden så ofta han
vill. 1855 års förordning har blivit eu lag på papperet. Någon kyrklig
påföljd har den icke, verkar uteslutande som en tillökning av straffet.
Denna förordning bör därför alldeles upphävas.

På grund av vad sålunda anförts hemställes alltså, att riksdagen
ville för sin del besluta, att k. förordningen den 4 maj 1855 angående
vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande skall upphöra att
gälla.»

Kungl. förordningen angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens
upprätthållande den 4 maj 1855 stadga!'', att den, som gjort sig skyldig
till vissa angivna straff eller till straff för vissa brott eller förseelser,
ej må komma i åtnjutande av nattvarden, innan han låtit sig enskilt
skriftas och avlösas.

Sedan genom lag innefattande ändring i gällande stadgande om
nattvardsgång den 18 mars 1910 förordnats, att vid offentlig nattvardsgång
den, som underlåtit att anmäla sig till deltagande däri, ej av
sådan grund må anses obehörig att komma i åtnjutande av sakramentet,
lärer förenämnda förordning näppeligen kunna tillämpas i fråga om
den, som underlåter att verkställa dylik anmälan, med mindre det hinder,
som enligt förordningen möter för honom att deltaga i nattvardsgången,
är för den tjänstförrättande prästen personligen känt. En tillämpning

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

av stadgande! skulle i varje fall också verka synnerligen stötande. Bestämmelsen
ifråga är för vår tids uppfattning föråldrad.

På grund härav hemställer utskottet,

att riksdagen må för sin del besluta, att Kung!, förordningen
angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens
upprätthållande den 4 maj 1855 skall upphävas.

Stockholm den 15 mars 1917.

På lagutskottets vägnar:
CARL LINDHAGEN.