Motioner i Andra kammaren, Nr 212.

Nr 212.

Av herrar Ingvarson och Lundberg, om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående inskränkning i möjligheten för värnpliktige
samt fast anställt manskap vid armén och flottan att inköpa
brännvin, vin och Öl.

Sedan länge har riksdagen haft anledning att med uppmärksamhet
följa de förhållanden, under vilka våra värnpliktige leva, och icke minst
de frestelser till spritbruk, för vilka de äro utsatta. Redan 1902
beslöt riksdagen sålunda förbjuda utskänkning av vin och porter inom
arméns och flottans marketenterier samt inskränka utskänkningen av
Öl. Då man emellertid fann att denna åtgärd icke var tillfyllest, gick
1904 års riksdag ännu ett steg längre och anhöll i skrivelse till Kungl.
Maj:t om »förbud mot all utskänkning av öl å arméns lägerplatser,
ävensom inom arméns och flottans samt kustartilleriets kasernområden».

Den motivering riksdagen 1904 anförde för sitt beslut är av det
intresse att det icke kan vara ur vägen att erinra därom 1916, och vi
återge den därför delvis. I skrivelsen heter det:

»Frågan om förbud för ölutskänkning å lägerplatser och inom kasernområden
var å bane även vid 1903 års riksdag, och det samma år
församlade kyrkomötet har i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t uttalat
sin anslutning till yrkandet på ett sådant förbud. Att också borttagandet
av ölutskänkningen från lägerplatser och kasernområden utgör ett
allvarligt önskemål och ett bestämt krav av en överväldigande folkopinion
inom vårt land därom kan, enligt riksdagens åsikt, intet tvivel
råda efter de starka, för att icke säga enhälliga meningsyttringar, som
gång efter annan avgivits till förmån för denna synnerligen viktiga
reform. Dess trängande beskaffenhet lär ej heller tåla något uppskov,
om icke det rådande missnöjet med den nuvarande ordningen skall
övergå på själva försvarssaken.

Ett ytterligare stöd för ölets fullständiga bannlysning från läger Bihang

till riksdagens protokoll 1916. 4 saml. 91 käft. {Nr 212—213.) 1

Motioner i Andra hammaren, Nr 212.

platserna måste anses ligga däri, att den värnpliktiga ungdomen själv
flerstädes med alltjämt ökad styrka begärt borttagande av den frestelse,
som den funnit ligga i ölets befintlighet i marketenterierna. De välgrundade
önskningar, som sålunda framkommit från de närmast intresserade,
likasom även från dessas målsmän, synes det vara de militära
myndigheternas plikt att tillmötesgå.

Härtill kommer, att dagligt användande av Öl icke bör intränga i
alla hem i vårt land, fattiga såväl som rika, samt där tillkämpa sig ett
sådant herravälde, att ölet bliver för hela vårt folk en verklig nödvändighetsvara.
Ännu äro de flesta värnpliktiga utgångna från hem, där
öl alldeles icke användes eller åtminstone ingalunda blivit infört till
dagligt bruk. Därigenom att Öl utskänkes på lägerplatser och inom
kasernområden bliva emellertid dessa värnpliktiga lätt under de numera
långvariga vapenövningarna förledda att dagligen förtära Öl och såmedelst
förvärva en dem hela livet följande vana, som, även om densamma
ej bliver fördärvbringande, likväl medför utgifter, vilka kunde
sparas för nyttigare ändamål.»

Efter ett ganska ingående bemötande av de militära invändningar,
som gjorts mot förslaget, slutar skrivelsen sålunda:

»Riksdagen, som finner den nu ifrågasatta reformen i hög grad
behjärtansvärd och är övertygad, att ölförsäljningens borttagande från
såväl arméns som flottans förläggningsområden skall komma att medföra
i övervägande grad lyckliga följder, får för den skull anhålla, det
Eders Kungl. Maj: t täcktes meddela förbud mot all utskänkning av Öl
å arméns lägerplatser ävensom inom arméns och flottans samt kustartilleriets
kasernområden.»

Det förbud mot ölutskänkning å lägerplatserna, som blev en följd
av denna riksdagens om verklig förståelse för frågans betydelse vittnande
skrivelse, är emellertid sedan länge en ren illusion. Det syfte,
som riksdagen sökte förverkliga, är förfelat, och främsta anledningen
härtill har man att söka i den omständigheten att de militära förläggningsorterna
numera övervägande äro belägna i eller i omedelbar närhet
av städerna. Där stå både ölkrogar och andra spritförsäljningsställen
öppna för en och var, och det faller sällan de lokala myndigheterna
in att av hänsyn till militärerna söka åstadkomma några restriktioner.

Vad riksdagen ville åstadkomma har sålunda rätt grundligt misslyckats,
och verkningarna visa sig dagligen. De »numera långvariga»
värnpliktsövningar, varom riksdagen talar 1904, ha sedan dess vuxit ut
på ett sätt som man då säkert icke anade, och detta bidrar i sin mån

Motioner i Andra hammaren, Nr 212.

att förvärra tillståndet. Man torde utan minsta överdrift kunna våga
det påståendet, att aldrig ha så många förut oförvitliga svenska ynglingar
genom spritens förvållande blivit ådömda mer eller mindre hårda
frihetsstraff som under de senaste två åren. Att den omfattande
mobiliseringen bidrar härtill är ju uppenbart, men även utan denna
skulle tillståndet förvisso blivit, proportionellt sett,_ detsamma. Otaliga
föräldrar, som med varma förhoppningar knutna vid sina söners framtid
sett dem inrycka till militärtjänstgöring, ha inom kortare eller
längre tid sett sina illusioner krossade vid den brutala upplysningen,
att den unge mannen av krigsrätt dömts till fängelse eller, i en del
fall, straffarbete. Många ha sluppit med arrest, men sedan förseelserna
ha upprepats gång efter annan har hårdare straff utmätts. Och
skulden härtill ligger i det övervägande antalet fall hos spriten i en
eller annan form. Militärtjänsten är ofta både trist och ansträngande,
behandlingen icke alltid den bästa, stundom synnerligen långt därifrån,
kamratandan mången gång mindre god, och följden blir att den unge
mannen följer andras exempel ochn går till de ställen, där en konstlad
förströelse bjudes — till krogen. År vanan ringa eller motståndskraften
svag behövs ej mycket förr än modet stiger, och det inträffar då
så lätt att någon av de tallösa militära disciplinbestämmelserna överträdas.
Följden blir krigsrätt och resan utför är börjad.

Krigsrättens protokoll vittna härom. En samvetsgrann granskning
av detta materiel skulle säkerligen giva vid handen att kanske tre
fjärdedelar av alla militära straff ådömts på grund av förseelser begångna
under påverkan av sprit, ofta i helt obetydlig kvantitet.

Man frågar sig ovillkorligen, huru länge detta elände skall få fortfara.
Statens fordringar på den värnpliktige ungdomen ha oupphörligt
vuxit, men i kapp därmed växa svårigheterna och riskerna för de värnpliktiga.
Riksdagen söker visserligen genom olika åtgärder, såsom anslag
till soldathem m. m., verka i motsatt riktning, men dessa åtgärder
äro till stor del förspillda, så länge fallgroparne alltjämt finnas kvar
och skörda ständigt nya offer.

Man invänder att man ju icke kan förbjuda all spritförsäljning i
städer med militärförläggning! För vår del ha vi den uppfattningen att
ett dylikt förbud skulle bekomma både militärer och civila synnerligen
väl, men då vi icke lära få dem som av vana eller intressen se
saken annorlunda över på vår åskådning, är det bäst att för närvarande
avstå från ett dylikt yrkande. Ett sätt som däremot skulle kunna tänkas
genomförbart vore att å militära förläggningsorter all utskänkning
förbjödes under den tid militärt manskap har permission, men själv -

4 Motioner i Andra kammaren, Nr 212.

klart lider även detta av vissa svagheter. Både enklare och verksammare
synes då vara att utfärda förbud för allt militärt manskap att
bli serverade eller att få inköpa rusdrycker. I fråga om spritdrycker
är detta system redan genomfört, åtminstone i Stockholm, där värnpliktige
och militär av manskaps grad icke får inköpa spritdrycker på
motbok. Genomföres samma system konsekvent överallt och kompletteras
med förbud mot inköp av andra rusdrycker samt mot servering
. av rusdrycker i vad form det vara må till allt militärt manskap
i uniform, förefaller det som om man skulle kunna jämförelsevis väl
komma tillrätta med det onda. Att svårigheter äro förknippade även
med en dylik anordning är sant. Så till exempel är risken för »langning»
icke utesluten. I den isländska förbudslagen har man uppmärksammat
denna risk och sökt förebygga den på så sätt, att person
som anhållits på grund av spritbruk hålles häktad, tills han
lämnar uppgift om från vem han erhållit spriten, varefter denne, då
saken kan styrkas, straffas på samma sätt som den för överträdelsen
av förbudslagen anhållne. Ett dylikt tillvägagångssätt, använt i tilllämpliga
delar, och utan större stränghet än förhållandet kräver, torde
kunna visa sig verksamt även för här ifrågavarande ändamål.

Utan tvivel torde den invändningen komma att göras, att militärmanskap
icke bör behandlas annorlunda än andra medborgare, även
ifråga om dess ställning till spriten. Härtill bör emellertid anmärkas,
utom vad som framhållits, varav framgår, att spritbruket i regel har
långt ödesdigrare verkningar för militärt manskap än för civila, jämväl
den omständigheten att Sverige på detta område intar en ställning,
som ligger avsevärt bakom ett flertal andra nationer. Allt mer börjar
det ute i världen bli klart, att de krav som ställas på militären äro
så stora, att därest de skola kunna fyllas måste spritbruk i görligaste
mån förhindras. Både i Förenta staterna och i Norge har som bekant
ganska långt gående bestämmelser utfärdats, i syfte att hindra spritbruk
bland militären. Tysklands nuvarande kejsare har långt före kriget i
upprepade tal till militärer betonat nykterhetens betydelse, under framhållande
av att alkoholen är en svår fiende till nerverna, och att det
folk, som har de starkaste nerverna, går segrande ur kriget. I England
har man haft samma förståelse för frågans betydelse, och följden visar
sig bland annat i en synnerligen kraftigt utvecklad helnykterhetsrörelse
inom den engelska marinen.

I Sverige brister det i detta stycke icke så litet, och det lär ej
kunna bestridas att både statmakterna och det militära befälet ha skuld
häruti. Det synes därför vara hög tid, att frågan föres framåt och

Motioner i Andra kammaren, Nr 212.

icke tillbaka, som händelsen sedan flera år varit på grund av förhållandenas
utveckling. För enskilda motionärer stöter det emellertid på
alltför stora svårigheter att framlägga ett utarbetat och i alla avseenden
väl avvägt förslag, och detta är dessutom så mycket mindre nödigt,
som kungl. nykterhetskommittén synes särdeles väl skickad att
utarbeta och framlägga ett dylikt förslag.

På grund av vad sålunda anförts få vi hemställa,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, på
vad sätt möjligheten för värnpliktiga och för vid armén
och marinen fast anställda av manskaps grad
att å utminuterings- eller utskänkningsställe inköpa
brännvin, vin eller Öl kan inskränkas i sådan omfattning,
att de vid armén och flottan på berusning genom
dylika drycker beroende talrika brotten och förseelserna
mot krigslagarna i största möjliga måtto
förekommas, samt därefter vidtaga de åtgärder, som
genom utredningen påkallas.

Stockholm den 6 februari 1916.

J. A. Ingvarson.

K. Lundberg.