Motioner i Andra kammaren, Nr 13.

Nr 13.

Av herrar Welin och Lingström, angående vissa ändringar i
gällande folkskolestadga.

Den grupp av lärare, som sammanfattas under benämningen småskollärarekåren,
d. v. s. dels lärare och lärarinnor vid småskolor, dels lärare
och lärarinnor vid mindre folkskolor och dels biträdande lärare och lärarinnor
vid folkskolor, torde i rättsligt avseende vara den mest vanlottade
av alla i det offentligas tjänst anställda kårer, och detta i fråga om personalens
såväl tillsättning som entledigande. Detta sakförhållande är allt
för väl känt och har så ofta blivit erkänt, att det icke behöver här utvecklas.

Den kår, som det här är fråga om, är mycket stor. Enligt lärarlönenämndens
huvudbetänkande sid. 283 utgjorde hela antalet av de lärare
(lärarinnor), som vid slutet av 1913 undervisade på dessa olika områden
inom folkskoleväsendet: vid småskolor 8,204, vid mindre folkskolor 2,465
och såsom biträdande vid folkskolor 1,054, summa 11,723.

Bristen på fasta former för småskollärarnas tillsättning och entledigande
måste givetvis kännas synnerligen tryckande för dem det gäller och
har ofta vållat dem obehag och svårigheter. Och i det hela har nog även
— såsom lärai-lönenämnden framhåller — skolundervisningen lidit därav.

Både från kåren själv och från utomstående hava också vid flera tillfällen
framställningar gjorts i syfte att få till stånd en i verklig mening
fastare anställning för sinåskollärarna, och har man därvid tidigare
tänkt sig detta mål kunna vinnas genom full likställighet i de förhållanden,
som i detta hänseende råda på den egentliga folkskolans område, sålunda
genom införande av ordinarie anställning.

I sådant syfte har t. ex. Sveriges allmänna folkskollärareförening tvenne
gånger gjort underdånig framställning hos Kungl. Maj:t, dels den 31
oktober 1881 och dels den 6 april 1903. Den sistnämnda petitionen ut -

Motioner i Andra kammaren, Nr 13.

mynnade i det yrkandet, att Kungl. Maj:t »täckes i folkskolestadgan införa
en bestämmelse av det innehåll, att vid varje småskola minst en lärare
(lärarinna) skall vara anställd såsom ordinarie, samt vidtaga de ändringar
i o-ällande stadganden angående tillsättning av småskollärare, som i sammanhang
härmed må anses nödiga».

Tio år tidigare hade det elfte allmänna svenska folskskollärarmötet
i Göteborg 1893 genom sin styrelse i underdånig skrivelse hos Kungl.
Maj:t hemställt, »att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för sådana ändringar
i folkskolestadgans bestämmelser rörande tillsättning och avskedande
av lärare och lärarinna vid småskola och mindre folkskola samt andra
med småskolans lärarpersonal likställda lärare och lärarinnor, att dessa
i fråga om tillsättning och avskedande måtte i möjligaste mån bliva likställda
med folkskolans lärarpersonal».

Även i riksdagen hade en lösning efter den nämnda likställighetsprincipen
ifrågasatts. Vid 1885 års riksdag väcktes nämligen i Andra
kammaren av herr G. Jansson en motion med hemställan, »att riksdagen
för sin del ville besluta den ändring i 24 och 33 §§ av folkskolestadgan,
att lärares och lärarinnors vid småskola och mindre folkskola tillsättande
och entledigande måtte bestämmas i enlighet med vad i 19 och 32 §§ för
folkskollärare i omförmälda hänseende är stadgat».

Riksdagen fann emellertid icke frågan mogen för en lösning, fastän
från olika håll gjordes en kraftig vädjan till regeringen, att något måtte
göras till förbättrande av småskollärarnas rättsliga ställning. Även vid detta
tillfälle mötte de skolorganisatoriska svårigheterna. Sålunda bör märkas,
att motionären i sitt yrkande undantagit de vid folkskolan anställda biträdande
lärarna, och i motiveringen framhölls, att en skolas omorganisation
skulle utgöra lagligt skäl för även blivande ordinarie lärares entledigande.

Frågan om småskollärarkårens fastare anställning har sålunda på grund
av konsekvenser av ena eller andra slaget icke kunnat lösas i överensstämmelse
med kravet på likställighet mellan småskolans och folkskolans lärare.

Fn annan lösning har man sökt finna på grundvalen av och genom
en påbyggnad av nu gällande bestämmelser, en lösning, som numera förordas
av lärarkåren själv.

Frågan om småskollärarinnornas rättsliga ställning var föremål för
behandling vid det femtonde allmänna svenska folkskollärarmötet i Lund
1913. Vid detta tillfälle hölls av folkskolläraren Gottfrid Björkman i Stockholm
ett utredande föredrag, i vilket lämnades dels en redogörelse för de
rättsförmåner, som hittills vunnits för småskolans lärare, och dels en undersökning
av de olika vägar, efter vilka reformarbetet under den närmaste
tiden kunde tänkas gå fram, för att ett tillfredsställande resultat måtte

Motioner i Andra kammaren, Nr 13.

vinnas. Det påvisades, hurusom de förmåner, som hittills vunnits, icke
i första hand knutits vid tjänsterna på småskolans område utan vid tjänstinnehavarna
och sålunda blivit av mera personlig art. Skulle den fastare
anställningen på småskolans område helt och hållet omformas till likhet
med förhållandena inom folkskolan, komme med hänsyn därtill, att folkskoleväsendet
torde ernå den utveckling, att de mindre folkskolorna avskaffas
och av samtliga lärarkrafter på den egentliga folkskolans område kan krävas
folkskollärarkompetens, stora grupper av lärarinnor med en viss nödvändighet
att ställas utanför de förmåner, som följa med dylik anställning, nämligen
lärarpersonalen vid de mindre folkskolorna och de vid folkskolorna anställda
biträdande lärarinnorna. Meningarna vid mötet gingo också i den
av inledaren förordade riktningen, och enhälligt gjordes följande uttalande:

»Mötet anser, att vid förestående revision av de bestämmelser, som
röra småskolans tjänste- och rättsförhållanden, likställighet med folkskolans
lärarkår bör, så långt möjligt är, sökas på grundvalen av hittills medgivna
förmåner och alltså med bibehållande av den fastare anställningens personliga
natur».

En liknande tanke hade framförts i riksdagen redan 1902. I motion
i andra kammaren yrkade nämligen herr A. P. Gustafsson, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t måtte meddela
sådana ändrade bestämmelser, att ett bättre ordnat förhållande vid sökande av
samt tillsättande av ledigvordna platser för lärare och lärarinnor i skolor för
folkundervisningen, ävensom deras entledigande, mera allmänt bleve gällande».

Motionären åsyftade småskollärare och med dem likställda lärare, och
yttrade i motionen bland annat, att benämningen »ordinarie» och »extra»
icke borde vara främmande för denna kategori av lärare. Man kunde
tänka sig, att sådana platser, som tillsattes på förut obestämd tid, med
exempelvis sex månaders uppsägning, kunde benämnas ordinarie och andra
av mera tillfällig art extra.

Beträffande kompetensvillkor och formerna vid tillsättandet av lärare
vid småskola och mindre folkskola, av biträdande lärare vid folkskola och
av vikarier föreslogo vid 1915 års riksdag herrar E. Runefors och H.
Hallén i en motion i andra kammaren vissa ändringar av paragraferna
23—25 i folkskolestadgan, avseende att förhindra godtycklighet vid tillsättandet
av ifrågavarande befattningar. Dessa ändringar åsyftade att inga
andra än vid seminarium utexaminerade lärare skulle äga att anställas,
att ifrågavarande lärartjänster skulle annonseras lediga, att skolrådet skulle
vara skyldigt att bland de sökande antaga den mest meriterade, samt att
skolrådet icke borde äga befogenhet att utan ansökningstid tillförordna
vikarie på längre tid än högst fyra veckor.

Motioner i Andra kammaren, Nr 13.

Andra kammarens första tillfälliga utskott, som icke ville förneka
behovet av en reform rörande tillsättningen av icke ordinarie lärare, ansåg
emellertid, att en reform i denna del icke skulle medföra avsedd
nytta, med mindre förändringar infördes i åtskilliga andra avseenden och
även rörande ordinarie lärares tillsättning, samt förklarade sig därför icke
vilja tillstyrka bifall till en hemställan, som icke avsåg frågan i hela dess
vidd. Andra kammaren avslog också motionen, vadan frågan föll.

Den av Kungl. Maj:t den 5 juli 1912 tillsatta lärarlönenämnden har,
jämte själva lönefrågan, även tagit upp frågan om småskolepersonalens
rättsliga ställning såsom nära sammanhörande med varandra. Nämnden
finner, att de svårigheter, som resa sig mot kravet på likställighet mellan småskolans
och folkskolans lärare för närvarande äro så stora, att man bör
söka finna en lösning på annan väg. »När skolväsendet framdeles nått
större utveckling, så att de mindre folkskolorna avskaffats, av samtliga
lärarkrafter på den egentliga folkskolans område kan krävas folkskollärarkompetens,
och småskolinstitutionen även genom lagstiftningen erhållit
den bestämda plats i skolorganisationen, som motsvaras av dess egenart,
kommer också frågan om småskollärarnas anställning att lösa sig på ett
enkelt och naturligt sätt. Till dess torde en provisorisk lösning av denna
fråga av så tillfredsställande art som möjligt böra sökas på grundvalen
av och genom påbyggnad av nu gällande bestämmelser, en lösning, som
numera förordas av lärarkåren själv».

»Det synes nämnden, som om det nuvarande stadgandet i folkskolestadgans
§ 24 mom. 3 om tillsättning dels på viss, närmare angiven tid.
dels tills vidare med rätt till ömsesidig uppsägning borde vara den basis,
varpå en vidare utveckling kan grundas».

Nämnden ansluter sig alltså till uttalandet vid folkskollärarmötet i
Lund 1913 och till den tanke, som uppbär motionen vid 1902 års riksdag,
»I detta sammanhang», säger nämnden, »kan påpekas, att det på vissa
områden finnes hela tjänstemannakårer, vilkas ordinarieanställning består
uti, att de formellt förordnas tills vidare med rätt till viss tids ömsesidig
uppsägning. Detta är t. ex. fallet med Stockholms stads tjänstemän. För
att en sådan tillsättningsform skall kunna anses likvärdig med ordinarie
i vanlig mening fordras emellertid betryggande garantier mot missbruk i
fråga om såväl tillsättningen som entledigandet».

De förslag, som nämnden sålunda framställer beträffande småskolekårens
rättsliga ställning, sammanfattar den till sina grunddrag sålunda:

Motioner i Andra kammaren, Nr 13.

»Endast vederbörligen examinerade lärare böra äga behörighet att
vinna anställning vid de skolor, som här avses, dock att oexaminerad
lärare, som redan erhållit anställning såsom småskollärare, då löneregleringen
träder i kraft, varder vid behörighet till sådan anställning bibehållen.

Lärare skall antagas antingen tills vidare eller på viss tid. Anställning
tills vidare skall förbindas med ömsesidig rätt till minst fyra månaders
uppsägning. Antagning på viss tid må endast ske för högst ett läsår
i sänder.

Då lärartjänst är ledig, skall den besättas med lärare, som antages
tills vidare, därest icke särskilda förhållanden, som stå i samband med
skolväsendets organisation, motivera, att läraren antages på viss tid.

Lärare, som antagits tills vidare, skall efter fem års tjänstgöring erhålla
fastare anställning. Denna fastare anställning skall bestå däri, att
dylik lärare må kunna entledigas endast av sådana orsaker och i sådan
ordning, som omförmäles i § 32 av folkskolestadgan, d. v. s. endast på
samma sätt som ordinarie folkskollärare.

Undantag från denna bestämmelse om fastare anställning utgöra dels
oexaminerad, dels lärare, som uppnått stadgad pensionsålder.

Vad beträffar gift kvinnlig lärare, må sådan kunna entledigas från
sin befattning, därest folkskolöverstyrelsen på framställning av vederbörande
skolråd med hänsyn till tjänstens behöriga upprätthållande sådant
prövar nödigt».

Nämnden formulerar också ett »Förslag till författning angående ändringar
av § 23 mom. 1, § 24 mom. 3 och § 33 mom. 2 i folkskolestadgan»,
vilket återfinnes i nämndens huvudbetänkande sid. 310 och medföljer
denna motion som bilaga.

De förändringar i förutvarande bestämmelser, som lärarlönenämnden
föreslår, äro således av huvudsakligen trenne slag:

1) endast vederbörligen examinerade lärare kunna vinna anställning
vid de skolor, som här avses;

2) en lärare av ifrågavarande kategori skall anställas tills vidare, och
om han av särskilda skäl anställes på viss tid, skall anledning härtill uppgivas
i skolrådets protokoll;

3) gift kvinnlig lärare får en avsevärt tryggare ställning.

Vad som i hög grad försvårar lösningen av småskollärarnas rättsliga
ställning är, att den sammankopplats med dessa lärares löne- och penBihang
till riksdagens protokoll 1916. 4 samt. 7 höft. (Nr 12—15.) 2

Motioner i Andra kammaren, Nr 13.

sionsfråga. Det råder även ett ganska nära sammanhang mellan rättsfrågan
och lönefrågan. Och det vore önskvärt, att båda löstes i ett sammanhang,
om blott inte den ena frågan fördröjde den andra.

Sådan den ekonomiska ställningen nu är, finnes föga utsikt till, att
lönefrågan skall kunna lösas under den närmaste tiden annat än såsom
förra året skedde — genom en tillfällig löneförbättring. Skola båda
frågorna ovillkorligen lösas i sammanhang, blir således även rättsfrågan
fördröjd.

Förhållandet mellan de båda frågorna är emellertid det, att lönefrågans
lösning ovillkorligen kräver, att rättsfrågan antingen förut är löst
eller samtidigt löses, och är lönefrågan sålunda beroende av rättsfrågan,
medan rättsfrågan icke nödvändigt är beroende av lönefrågan.

Då nu lönefrågan tyckes låta vänta på sig, är skäl uti se till, om
icke rättsfrågan skulle kunna lösas för sig och detta redan vid innevarande
riksdag.

Detta torde så mycket lättare låta sig göra, som lärarlönenämnden
framlagt ett förslag till rättsfrågans lösning, som är särskilt formulerat
med tanke på även lönefrågan. Detta förslag synes vara så noggrant genomtänkt
och så väl avfattat, att det utan fara borde av riksdagen, åtminstone
i huvudsak, kunna antagas.

Visserligen skulle det kunna tänkas mera omfattande, såsom också
framhålles i nämndens betänkande, där det heter: »Nämnden är fullt medveten
om, att spörsmålet om småskollärarnas rättsliga ställning, ifall det
tages isolerat och mera allsidigt, kunde erbjuda flera synpunkter än de,
som bliva aktuella vid ovan angivna utgångspunkt (d. v. s. dess lösning i
samband med lönefrågan). Men frågans begränsning i det följande till
huvudsakligen dessa senare synpunkter finner sin naturliga motivering i
nämndens speciella uppgift».

Det torde emellertid vara skäl uti, att riksdagen för närvarande stannar
vid det nu framlagda förslaget. Erforderliga ändringar kunna sedan
göras i den mån, som dylika visa sig behövliga. Särskilt finnes ju tillfälle
att vid lönefrågans definitiva lösning göra de jämkningar och ändringar,
som då kunna vara nödvändiga.

I alla händelser vinner rättsfrågan ingenting i allsidighet på att uppskjutas
till slutligt avgörande i samband med lönefrågans lösning.

Då sålunda behovet av att få småskollärarnes rättsliga ställning betryggad
är synnerligen stort, då lönefrågans lösning synes låta vänta på
sig och intet nödvändigt sammanhang med densamma förefinnes, och då
slutligen lärarlönenämnden framlagt ett förslag, som i stort sett borde
vara tillfredsställande, tillåta vi oss hemställa,

Motioner i Andra kammaren, Nr 13.

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t, för att betrygga småskollärarnes
rättsliga ställning, måtte antaga som gällande det »Förslag
till författning angående ändringar av § 23 mom.
1, § 24 mom. 3 och § 33 mom. 2 i folkskolestadgan»,
som av lärarlönenämnden avgivits.

Stockholm den 21 januari 1916.

S. Welin. Aug. Lingström.

Bilaga.

Förslag till författning angående ändringar av § 23 mom. 1, § 24 mom 3
och § 33 mom. 2 i folkskolestadgan.

§ 23.

1. För att anställas som lärare vid småskola, lärare vid mindre folkskola
och biträdande lärare vid folkskola fordras att vara känd för gudsfruktan
och sedlig vandel samt äga den stadga i karaktären och den foglighet
i lynnet, som ungdomens ledning kräver, ävensom att hava antingen avlagt
folkskollärarexamen eller ock vid något statens seminarium eller annat under
offentlig kontroll stående seminarium undergått för sådan anställning avsedd
prövning, skolande enahanda behörighet jämväl tillkomma lärare vid
ifrågavarande läroanstalter, som enligt tidigare meddelade bestämmelser
undergått sådan prövning inför folkskolinspektör.

Övergångsstadgande.

Denna författning träder i kraft den 1 januari 1916, dock att den,
som utan att, på sätt i denna författning sägs, vara vederbörligen examinerad,
före nämnda tidpunkt blivit anställd såsom lärare vid småskola, lärare
vid mindre folkskola eller biträdande lärare vid folkskola, skall jämväl
efter nämnda tidpunkt äga behörighet till sådan anställning.

§ 24.

3. Extra ordinarie folkskollärare och särskilda lärare i övningsämnen
må efter omständigheterna anställas på viss tid eller tills vidare.

Motioner i Andra kammaren, Nr 13.

Då lärare vid småskola, lärare vid mindre folkskola och biträdande
lärare vid folkskola anställas av skolråd, skall det ske tills vidare, där det
icke med hänsyn till växling i lärjungeantalet, nära förestående omorganisation
av distriktets skolväsen eller annan i skolrådets protokoll uppgiven
anledning befinnes erforderligt, att läraren anställes på viss tid,
skolråd dock obetaget att, där kyrkostämma så beslutat, i enlighet med
bestämmelser i vederbörligen stadfäst reglemente giva lärare vid småskolan
en fastare anställning.

Då lärare anställes tills vidare, skall därmed följa ömsesidig rätt till
minst fyra månaders uppsägning, där ej längre uppsägningstid blivit avtalad.

Då lärare anställes på viss tid, må denna icke överstiga ett läsår.

§ 33.

2. Har vederbörligen examinerad lärare, som till befattning, varom
i § 23 förmäles, blivit av skolrådet anställd tills vidare, tjänstgjort i sammanlagt
fem år som lärare vid småskola, lärare vid mindre folkskola eller
biträdande lärare vid folkskola, må sådan lärare, därest han icke eljest
enligt bestämmelse i reglementet för småskollärarnas pensionsinrättning
är skyldig att avgå från tjänsten, entledigas endast av sådana orsaker och
i den ordning, som omförmäles i § 32, eller på grund därav, att tjänsten
i fråga genom en i behörig ordning godkänd omorganisation av skolväsendet
skall förändras till folkskollärartjänst eller indragas. Utan hinder av
vad som sålunda är stadgat må kvinnlig lärare, som är gift, kunna entledigas,
därest folkskolöverstyrelsen på framställning av vederbörande skolråd
med hänsyn till tjänstens behöriga upprätthållande finner det nödigt.

Över skolrådets beslut om entledigande må besvär anföras av läraren
på sätt, som omförmäles i § 32.