Motioner i Första kammaren, Nr 79.

Nr 79.

Av herrar von Koch och Petrén, om vidtagande av åtgärder
till skyddande av vissa fågelarter.

I samband med naturskyddsfrågans behandling i riksdagen framhölls
från olika håll nödvändigheten av en revision av vår jaktlagstiftning,
avseende att bereda skydd även åt andra djur än de i egentlig
mening jaktbara och särskilt åt sådana arter, som på grund av sin sällsynthet
löpte fara att utrotas. Dessa fordringar ha även i någon ringa
mån blivit tillgodosedda i den nya lagen om rätt till jakt och den reviderade
jaktstadgan av den 8 november 1912. Sålunda har björnen kommit
i åtnjutande av ett visst skydd på statens mark, de förut av statsmedel
utgående skottpenningar för fällande av lodjur ha avskaffats, och en del
tidigare icke skyddade vadare och simfåglar ha blivit fridlysta under
viss tid av året. Dock återstå ännu viktiga önskemål att fylla, innan
man kan anse, att på jaktlagstiftningens väg gjorts vad som kan och
bör göras i berörda hänseende. Detta gäller särskilt en hel grupp av
fåglar, nämligen våra rovfåglar, vilka — bortsett från tre ugglearter,
som åtnjuta fridlysning enligt k. förordningen angående skydd för åt
lantbruket nyttiga fåglar den 8 november 1912 — fortfarande äro i
saknad av varje slags skydd, prisgivna åt förödande förföljelse.

Den gamla åsikten att alla rovfåglar vore att betrakta endast och allenast
såsom blodtörstiga skadedjur, vilka borde förföljas och utrotas med alla till
buds stående medel, har på senare tider så småningom fått vika för en
riktigare och mera vidsynt uppfattning. Framför allt har man börjat
få ögonen öppna för den ovärderliga nytta, de flesta rovfåglar göra jordbruket
och skogsbruket genom att hålla efter de skadliga gnagarna och
som i mångdubbel måtto uppväger den skada, de stundom kunna föror -

8 Motioner i Första kammaren, Nr 79.

saka genom att förgripa sig på fjäderfä eller matnyttigt villebråd. Till
åkerns och skogens skyddsandar bland rovfåglarna äro i främsta rummet
att räkna ugglorna, vråkarna och tornfalken, vilka enbart ur denna synpunkt
synas väl förtjänta av fridlysning åtminstone under fortplantningstiden.

»Jaktvården är ett i jämförelse med lånt- och skogshushållningen
underordnat ämne för det allmännas omsorger och har sitt berättigande
endast i den mån den är förenlig med andra viktigare näringar», heter
det med rätta i motiveringen till sakkunniges i december 1909 avgivna
förslag till revision av jaktlagstiftningen. Nyare tiders biologiska erfarenheter
ha för övrigt ådagalagt, att en fullständig utrotning eller
alltför stark decimering av rovfåglarna ingalunda kan vara förenlig med
jaktvårdens sanna intresse. Den roll, rovfåglarna spela i naturens hushållning,
har nämligen betydelse även därutinnan att de i första hand
bemäktiga sig sjuka, skadade och svagt utvecklade individer bland de
andra djuren och sålunda bidraga till att bevara respektive djurarter
friska och livskraftiga. Rovfåglarnas blotta närvaro tjänar dessutom till
att hos de svagare djuren väcka och vidmakthålla den vaksamhet och
självbevarelsedrift samt de för arten utmärkande egenskaper, utan vilka
de ohjälpligt skulle duka under i kampen för tillvaron.

Tack vare det livliga intresse för naturskydd, som på senare tider
gjort sig gällande hos oss så väl som i andra land, har man emellertid
börjat inse, att rovfåglarna även förtjäna att skyddas för sin egen skull,
oavsett den nytta eller skada de kunna göra. De äro onekligen de
vackraste och i alla avseenden mest fulländade av alla fåglar. Deras
höga, sirliga flykt och präktiga uppträdande i övrigt göra att de måste
ådraga sig varje naturväns uppmärksamhet och i högre grad än andra
fåglar utgöra eu prydnad för det landskap de tillhöra. Därtill kommer,
att flera rovfågelarter, såsom örnarna, jaktfalken och pilgrims falken,gladan,
kärrhökarna och ugglan höra till de djurarter, som på senare tider till
den grad avtagit i antal, att de i stället för att utsättas för skoningslös
förföljelse borde skyddas såsom levande naturminnesmärken. I detta
sammanhang må även fällas ett gott ord för en annan fågel, som visserligen
icke tillhör rovfåglarnas ordning men likväl förtjänar att skyddas
på samma grunder, som anförts beträffande de nyssnämnda rovfåglarna.
Denna fågel är korpen.

Till de mångahanda skäl, som sålunda tala för beredande av skydd
åt våra rovfåglar, komma slutligen sådana av rent etisk art, i det att

Motioner i Första kammaren, Nr 79. q

SWd“ "*

fullständig, utrotning åtminstone av mera sällsynta arter äro rovfåaei

»--Ä

Som ^ant utbetalas fortfarande på åtskilliga orter i vårt land
:^rriDglr for.dödande av duvhök, vartm landstingen, kushållnin-smindrePbelonn
1 “T kommunerna bidraga med större elfer

”it bavTty,tlu :5e t”: r ikänd saki

i ,, . j 1 eller neitalet av de personer, som ha att nthpf»la

skottpenningar förstå att skilja duvhöken från andra mer eller mindre

tTe Matt8 /ä8lT,/Sljde“ häraT Hir d“ »« Prem” nogé:rZb

t 2 t60 W1»6’- vill bär säga duvhöken, utan även eu

tdW i rdm °8kadll8a 6ller “i’1''** fä«lar- Särskilt är det den för

som f4r 8itta h“ emdla“ ®

e t större antal fotter av fäglar, för vilka skottpenningar utbetala “fnom

a t end k “* °Ch samma är- Und«,»knu.gen gav tiUresZ”

t endast 43 proc. av de premierade fåglarna varit duvhökar under

vtkre„ehenb"vTf„aV..rdrtäglar av de mest skiWa ts,"''

premierade d l,-t 8 ,• tra‘t'' D4 hela antalel ■ Sverige årligen

premierade »duvhökar» enligt statistiken uppgår till i medeltal 15 000

8 ''och ”oOO nvtffT ba‘ala *o«,pannhår «r dödidet av meUan
månndnbWt JVi“ oskadl,«a «8Iar, vartill givetvis kommer ett
icke\hrit prlTérad^ ’ S°m Utm5“strato ga->“ Pollen och sålunda

, »I an!®dnif8 skrivelse från 1912 års riksdag stadgades för hela
det gällande förbud mot användande av sax för fångande av dä£?£?

f"Ub; /“f? lgger det en betanklig inkonsekvens i°att å ena sicfan
förbjuda å t fångando av däggdjur medels sax men å andra sidan fort
farande tillåta att fåglar utsättas för detta fångstsätt.

frånsett det föga humana i denna metod, äro rovfågelsaxarna full

som förIed8kfP'' 8°''" "W“ « »k* »torCfär nytSa
“ * , „ k; 8kadhsa %lar, för fridlysta som för icke fridlyste för

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 3 samt. 39 käft. (Nr 78-79.) ’ 2

IQ Motioner i Första kammaren, Nr 79.

sällsynta såväl som för allmännare arter. Detta gäller särskilt om de
mycket använda s. k. pålsaxarna, som gillra» utan iookbete pa stolpar
i trädtoppar eller på andra upphöjda föremål, dar rovfaglar hinka sia
sicr ned I Finland, där saxfångsten vunnit ännu större utbredning an
hos oss, bar av vissa jaktvårdsföreningar förts statistik o ver pa detta
sätt fångade fåglar. Därvid har visat sig, att av ^eia avtalet tan ad
fåglar högst 25 proc. utgjorts av såsom övervägande skadliga ansedda
rovfåglar. De Övriga ha varit för jordbruket nyttiga rovfaglar, såsom
vråkar ugglor och smärre falkar samt dessutom ett stort antal ic-eio\
Siar - Nu torde det med fog kunna frågas, huruvida det ar klok
och överensstämmande med god hushållning att för att komma e t visst
antal skadliga fåglar till livs uppoffra tre gånger sa manga njt g
relser och detta med användande av sådana redskap som saxarna.

Genom det, särskilt av våra jaktvårdare och sportjägare numera
ganska allmänt praktiserade skyttet för uv, åstadkommes även stort n>.anfall
bland rovfåglarna. Detta skytte, som grundar sig pa den instinktiva
fiendskap, de flesta andra fåglar hysa mot berguven, är närmast avsett
att användas mot kråkan och duvhöken, men blir ofta nog odesdigeit
även för andra fågelarter, som då de gå till anfall mot den som lockfågel
uppställda uven, jämväl nedskjutas. Kolthoff berätta! sålunda,
vid ett namngivet gods hösten 1895 under en enda dag 92 vrakar fälldes
för uv. Detta rekord har emellertid sedermera slagits av eu annan
jaktherre, som enligt uppgift i Svenska Jägareförbundets Tidskrift pa en
a a er ol-intit mellan 2- och 800 ormvråkar.

Ett hittills över hela vårt land mycket använt satt för rov g a™as
utrotande har slutligen varit att vårtiden uppsöka deras bon och foa
ett bakhåll nedskjuta de gamla fåglarna. Därvid inträffa^ ej säHan a
de värnlösa ungarna, sedan föräldrarna dödats, lämnas att sval a ihjal i

det svårtillgängliga nästet. Ett sådant omänskligt förfarande skulle kunna

förekommas, om rovfåglarna beredces skydd under

Med hänsyn till jaktvårdens intressen torde man emellertid från en dylil
fridlysning måhända böra undantaga duvhök och sparvhök De
arter vilka enligt vårt förmenande genom särskilda åtgärder hora
över’vad redan är fallet beredas lämpligt skydd, äro kungsörn och havsörn,
gladan, kärrhök, samtliga ugglearter med undantag möjligen av ka -ugglan, samtliga vråkar och falkar ävensom fiskgjuse och korp
°8 oVan hava framhållits de faktorer, vilka var för sig eller tillsammans
verka förödande av dessa fågelarter. Flera utvägar kunna nu tankas

Motioner i Första kammaren, Nr 79. 11

ägnade att förekomma eller åtminstone minska förödelsen. Förbud gällande
för hela riket skulle kunna införas mot användande av sax till
fångande av fåglar eller ock skulle för vissa fågelarter detta förbud kunna
inskränkas att gälla endast vissa delar av landet. Vidare skulle syftet
kunna främjas genom stadgande av förbud i lämplig omfattning mot
skytte för uvbulvan samt genom fridlysning hela året eller under fortplantningstiden
av de fågelarter, vilkas fredande finnes önskvärt. Genom
åtgärder i nu antydd riktning skulle tydligen jämväl i väsentlig mån
förtagas de skadliga verkningarna av rovfågelpremieringen.

Vilka utvägar som böra väljas lär emellertid bero på närmare utredning
och övervägande. Det torde nämligen vara oundvikligt, att de
åtgärder, som vi avse, åtminstone vad vissa fågelarter angår, delvis
måste lämpas efter vad efter skedd undersökning kan finnas för olika
delar av landet ändamålsenligt, efter fågelarternas talrikare eller sparsammare
förekomst på skilda orter och huvudsakligen därpå beroende
betydelse för lånt- och skogshushållningen, efter de levnadsförhållanden,
under vilka de förekomma m. m. Exempelvis må nämnas, att kattugglan
förekommer ganska sparsamt i Skåne och där kan anses vara en om icke
nyttig så åtminstone föga skadlig fågel, under det densamma i nordligare
delar är talrikt förekommande och genom ingrepp såväl på hemdjur
som nyttiga småfåglar måste betraktas som övervägande skadlig.
Med det i Skåne gängse förödande skyttet för uvbulvan förhåller det sig
så, att åtskilliga rovfåglar under sina flyttningsfärder mot söder under
hösten draga över denna provins i stora skaror och särskilt vid vissa
vindar stanna några dagar eller i varje fall kortare tid. De äro då lätt
åtkomliga för skytte för uvbulvan och nedskjutas i mängd. Liknande
förhållanden lära ej kunna påvisas från andra landsdelar. Fåglarna förekomma
där spridda på vidsträckta områden och skyttet för uv kan ej
där verka särskilt ödeläggande.

Åtgärder i ämnet måste alltså föregås av en sakkunnig utredning
i nu nämnda avseenden, som ock bör avse de fågelarter, som äro
i avtagande i den grad, att deras skyddande med hänsyn till deras
betydelse för lånt- och skogshushållningen samt ur naturskyddssynpunkt
är erforderligt. Fn dylik utredning kan emellertid ej lämpligen av riksdagen
åstadkommas utan torde böra ske genom Kungl. Maj:ts åtgörande,
varefter Kungl. Maj:t bliver i tillfälle vidtaga de åtgärder, vartill utredningen
kan giva anledning.

Motioner i Första hammaren, Nr 79.

Med åberopande av det anförda tillåta vi oss föreslå,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd
utredning och undersökning vidtaga lämpliga åtgärder
till skyddande av sådana fågelarter, för vilka ur de i
motionen framhållna synpunkter skydd finnes böra
beredas, samt, därest för ändamålet riksdagens medverkan
erfordras, därom till riksdagen inkomma med
förslag.

Stockholm den 4 februari 1916.

G. II. von Kock. Alfred Petrén.

I motionens syfte instämmer

Fritz Hallberg.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1916.