Motioner i Första kammaren, Nr 36.

Nr 36.

Av herr Österberg, angående skrivelse till Konungen med begäran
om utredning och förslag rörande omorganisation
av vissa förhållanden vid flottans stationer i Stockholm
och Karlskrona.

Vid flera tillfällen ha i synnerhet bland underbefäls- och manskapsklasserna
vid kungl. flottan höjts anmärkningar emot organisationen av de
stationära förhållandena vid kungl. flottans stationer i Stockholm och Karlskrona.

Särskilt blev man varse att åtskilliga brister förefunnos, då i augusti
månad 1914 flera årsklasser av flottans värnpliktige inkallades. Beväringskompaniet
vid flottans station i Stockholm fick helt plötsligt upp sin styrka
till över 2,000 man, och den ena åtgärden efter den andra visade, att kompaniets
officerare och underofficerare fått sig en alldeles för stor och tyngande
börda pålagd. Vid kommenderingarna kunde inga hänsyn tagas till
t. ex. de inkallade A-klassarnas kvalifikationer. En artillerimatros kommenderades
till signalman vid en norrländsk signalstation och en 2. klass
signalmatros av de äldsta årsklasserna hamnade vid en 1. klass signalstation
och skaffade sin förman straff för en misslyckad signalering med
svenska örlogsfartyg, som lagt sig inom signalhåll för erhållande av för
fartygen ej oviktiga upplysningar. I grovarbete, såsom vedhuggning m. m.
på örlogsvarvet gingo samtidigt korpraler av signalavdelningen. Flera inmönstrade
hade helt och hållet bortglömts på kompaniexpeditionen med
resultat, att de gingo utan sysselsättning och aktade sig visligen för att
anmäla sig för vederbörande för erhållande av tjänstgöring. På exercisskola
kommenderades såsom instruktörer värnpliktiga styrmän, vilka i prak Bihang

till riksdagens protokoll 1916. 3 sand. 17 käft. (Nr 36—37.) 1

Motioner i Första kammaren, Nr 36.

tisk militärtjänst saknade de kunskaper, som en stor mängd av de på varvet
kommenderade A-klassarna innehade.

Den ökade ntkommenderingen av fartyg gjorde, att åtskilliga av stationens
befäl och underbefäl fingo lämna sina befattningar på varvet, i kompaniexpeditioner
och kanslier. Som deras ersättare på dessa poster inkallades
reservofficerare och konstituerade underofficerskorpraler av B-klassen.
Dessa sistnämnda grupper kunna ej på långt när fylla de anspråk, som
måste ställas på befälspersoner vid stationerna. Detta befäls disciplinära
uppfostran och anpassning brister i åtskilliga punkter, och arrangemanget
medförde en farlig slapphet och likgiltighet bland den massa av folk, som
vid nämnda tid låg inkasernerad.

Uppenbart torde vara, att organisationen av de stationära förhållandena
är skuld till de anmärkningar som framkommit, men det är naturligtvis
av mycken vikt och betydelse, att eu omorganisation kommer till
stånd och skaffar plan och reda i här påtalade omständigheter. Fördenskull
torde en mobiliseringsavdelning av vittomfattande beskaffenhet anordnas.
Denna avdelning borde årligen till rullföringsexpeditionerna erhålla uppgifter
på inom området boende beväringsmän tillhörande flottan och årligen
placera s. k. förhandsfolk eller A-klassare på vissa poster ombord eller i
land, varigenom beväringen redan i fredstid hade reda på var de skola
kommenderas vid mobilisering. Även torde ersättningsfolk på enahanda
sätt placeras.

Eeservbefäl av den civila sjökaptens- och styrmansklassen böra såvitt
möjligt kommenderas till tjänstgöring ombord och ej hänvisas till befälsposter
på stationen, där deras korta militära utbildning ej svarar mot de
fordringar, som böra ställas på stationsbefäl.

Den bästa och kraftigaste befälskategorien för stationerna erhålles
otvivelaktigt från flottans egen underofficerskår. Praktiska och dugliga
underofficerare borde kunna befordras till vad jag här skulle vilja kalla
stationsofficerare och placeras som kompanichefer, adjutanter och kasernofficerare.
Dessa befattningar skola beklädas under eu lång följd av år,
varigenom organisationen erhölle både fasthet och styrka. Kompanierna
omorganiserades till avdelningar omfattande vardera högst 200 man och
till chef för samtliga avdelningar utsågs en kommendör eller kommendörkapten
med benämning chefen för sjömanskåren vid flottans station i
Stockholm resp. Karlskrona. Härigenom skulle underofficerskåren bilda
en särskild avdelning under en särskild chef. Den del av beväringen,
som utbildas till specialavdelningar, såsom signal- och artillerimatroser

Motioner i Första kammaren, Nr 36.

m. m., tilldelades stammens avdelningar, varigenom beväringskompaniet eller
beväringsavdelningen endast komme att omfatta s. k. militärarbetare. Manskapets
mobiliseringsavdelning blev en under marinstaben sorterande
m yndighet.

Genom det bär av mig skisserade förslaget, som naturligtvis på intet
sätt kunnat bliva uttömmande, skulle helt säkert intresset för flottans
rekrytering väsentligen förbättras. En skeppsgosse skulle därigenom vinna
utsikt till att kunna i sinom tid bliva stationsofficer, och därmed skulle
han liksom varje annan svensk medborgare bliva i tillfälle att genom visad
duglighet nå fram till eu social och ekonomisk ställning, vartill han på
grund av sina egenskaper gjort sig förtjänt. Eeservbefälet skulle ej i den
utsträckning som nu är fallet behöva användas för stationstjänst, och
flottans fasta officerskår behövde ej heller avbrytas i sitt krävande arbete
genom kommenderingar till kompani- eller annan för dem mindre intressant
tjänstgöring.

Den stora tillgång på personal vår flotta vid mobilisering innehar,
synes vara nödvändigt att i detta sammanhang påpeka. Då förluster i
krig av manskap vid flottan står i sammanhang med förluster eller skador
av fartyg, torde ersättningspersonal ej behövas i större omfattning, jvtskilliga
årsklasser bliva därför lediga, och det torde ifrågasättas, om inte
just denna del av sjöbeväringen borde organiseras till landtrupper med
förläggning vid våra kuster såsom skyddskompanier i stället för den del
av armén, som nu under neutralitetsvakten innehar dylik syssla. I flottans
A-klassare torde lämplig befälspersonal för detta ändamål finnas.
Genom befäls- och underbefälskurser för A-klassare kunde sålunda utbildat
manskap utnämnas till reservunderbefäl och reservstationsofficerare. Därmed
skulle endast kompanichefsbefattningen i dessa trupper behöva fyllas genom
kommendering av fast anställd officer. En organisation av marina skyddstrupper
skulle föranleda, att flottans värnpliktige ej, då åldern är inne,
behövde överföras till landstormen.

Av vad här ovan anförts har jag sökt visa, att en omorganisation
av de stationära förhållandena vid flottans stationer är önskvärd och
nödvändig.

På grund av vad som anförts får jag därför hemställa,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning och för -

Motioner i Första kammaren, Nr 36.

slag angående bemälda omorganisation samt därav
föranledda ändringar i underbefälets befordran och
avlöning.

Stockholm den 25 januari 1916.

Gast. Österberg.