Motioner i Första hammaren, Nr 95.

1

Nr 95.

Av herrar Petrén och voil Eoch, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till alkoholistvården.

Uti Kungl. Maj:ts proposition, nr 166, till innevarande riksdag
har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till bestridande av kostnader
för alkoholistvården på extra stat för år 1915 anvisa ett belopp av
sammanlagt 198,600 kronor, däribland 30,000 kronor »såsom bidrag till
anordnande av erkända alkoholistanstalter». Av motiveringen till sistnämnda
anslag (sid. 42—55) framgår emellertid, att Kungl. Maj:t tillstyrkt,
att större delen av detsamma skall utgå till redan befintliga anstalter,
nämligen till Solvik å Stgrsö 800 kronor för uppförande av ett
ved- och materialskjul, till Strängnäs stifts alkoholisthem vid Härnö 1,422
kronor för diverse ändamål (såsom tillgodoseende av anstaltens vattenbehov,
inköp av en utombordsmotor, o. s. v.), till Frälsningsarméns alkoholisthem
ä Kurön 8,000 kronor för uppförande av en finsk badstu
samt tvättstuga med ångtork och mangelbod, till Flodakolonien nr 2 i
Hästveda 9,870 kronor för uppförande av en ny anstaltsbyggnad (varigenom
platsantalet skulle ökas från förutvarande 10 till 20) och
till arbetshemmet i Björknäs i Uppland 4,000 kronor som bidrag till
uppförande av ett svinhus, summa alltså 24,092 kronor. Av det anslag
Kungl. Maj:t begärt såsom bidrag »till anordnande^ av erkända alkoholistanstalter»
återstår alltså icke fullt 6,000 kronor till Kungl. Maj:ts
förfogande för att användas såsom bidrag till anordnande av nya anstalter.

För anstaltsväsendets utveckling under den tid som ännu återstår
tills interneringslagen skall börja tillämpas, kan det emellertid vara av
stor betydelse, att ett avsevärt större belopp nu ställes till Kungl.
Maj:ts förfogande för ändamålet i fråga. Och att det är önskvärt att

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 3 saml. 50 haft. (Nr 95.) 1

2

Motioner i Första kammaren, Nr 95.

vi vid tiden för ifrågavarande lags ikraftträdande äga tillgång till ett
väsentligt större antal vårdplatser än de nu förefintliga, har även av
departementschefen vitsordats (sid. 55). Härvid må emellertid särskilt
betonas, att det framförallt är platser för internerade som behövas, ty
utan nödig tillgång på just sådana platser kan ju icke den med interneringslagen
avsedda effekten vinnas. Och då — såsom av förarbetena
till denna lag framgår — statsanslag för alkoholister närmast är avsedd
för vissa bestämda kategorier, nämligen dels sådana, som på
grund av även i nyktert tillstånd Iramträdande moraliska delekter
icke lämpa sig för de vanliga alkoholistanstalterna och dels sådana
som på grund av samhällsvådligt uppträdande måst omhändertagas av
polismyndighet, kommer det säkerligen icke att finnas någon utsikt
för kommunerna att å Venngarnsanstalten med dess begränsade platsantal
få in alkoholister, vilkas internering av annan indikation (såsom
bristande uti försörjningsplikter, o. s. v.) blir ifrågasatt. För interneringslagens
effektivitet fordras det därför, att det finnes även andra
anstalter för tvångs internerade alkoholister, i det att lör den landsända,
som icke har tillgång på sådana anstaltsplatser, lagen i fråga
till stor del blir allenast en bestämmelse på papperet utan någon reell
betydelse.

Med frånräknande av Eolshäll, som lärer komma att upphöra med
sin verksamhet, finnes det för närvarande endast 10 alkoholistanstalter
i verksamhet, därav två i Stockholms län (Berga och Kurön), två i Uppsala
län (Sans Souci och Björknäs), två i Södermanlands län (Härnö för
män och Håkanstorp för kvinnor), två i Skåne (Rönneholm och Flodakolonien
nr 2 i Hästveda), en i Göteborgs och Bohus län (Solvik) samt
en i Jämtlands län (Flodakolonien i Vemdalen). Någon utredning föreligger
icke, huruvida någon eller vilka av dessa anstalter som hava ett
sammanlagt platsantal av cirka 220, äro avsedda att efter interneringslagens
ikraftträdande bli erkända alkoholistanstalter. Föreningen Svenska
alkoholisthem har i det av densamma avgivna yttrandet i ärendet
anfört, att det JÖr de nuvarande anstalterna måste te sig mycket vanskligt,
för att icke säga omöjligt att söka bliva förklarade allmänna (eller
erkända, som de icke-statliga allmänna anstalterna kallas). Till möjliggörande
av medverkan från anstalterna vid vården av tvångsinternerade
alkoholister föreslår föreningen liera alternativ, däribland att anstalterna
uppdelas i två grupper, klass A för tvångsinternerade över huvud och
klass B, vilken senare anstaltstyp skulle vara avsedd företrädesvis för
frivilligt internerade enligt 26 § uti lagen, i det att å sådan anstalt skulle
av tvångsinternerade mottagas endast sådana, för vilka prognosen vore

Motioner i Första hammaren, Nr 05. 3

att anse som jämförelsevis god. Detta förslag har medicinalstyrelsen
understött, i det att den framhållit önskvärdheten därav, att det icke
är uteslutet att anstalt, som, vid framställning om erkännande, begär att
endast få mottaga frivilligt internerade, kan medgivas en sådan begränsning
av mottagningsskyldigheten. Socialstyrelsen har närmare utvecklat
denna tankegång, i det den förordar att viss anstalt, som därför anfört
skäl, borde av Kungl. Maj:t lämnas eftergift på det sätt, som i varje
fall funnes påkallat och lämpligt, dock att sådan eftergift skulle kunna
ifrågakomma endast för anstalter, som upprättats av »förening, stiftelse
eller annan» (jämför lagens 2 §). Detta av socialstyrelsen framställda
förslag till begränsning i medgivande för erkänd anstalt att icke behöva
mottaga tvångsinternerade är givetvis välgrundat, och något skäl
för att av landsting eller kommun upprättade alkoholistanstalter icke
skulle vara skyldiga att mottaga alla tvångsinternerade (utom de till
förstnämnda av de kategorier, för vilka statsanstalt är avsedd, hörande)
finnes ju icke.

Vad särskilt beträffar de av förening eller stiftelse anordnade alkoholistanstalter,
som redan äro i verksamhet, vore det utan tvivel av stor
betydelse, om det medgåves dessa att — där så önskas — bli erkända
utan att behöva mottaga tvångsinternerade. Därmed skulle nämligen
— enligt vad som försports — vinnas att åtminstone en eller annan,
kanske åtskilliga av de nuvarande anstalterna, som eljest alltjämt komme
att förbli enskilda, mottoge frivilligt internerade (enligt 26 § i lagen). För
sådana gäller endast ett fåtal av lagens övriga paragrafer, nämligen
16 § (om arbetstvång), 18 § andra stycket (däri föreskrives att utskrivning
skall äga rum före den bestämda maximitidens utgång, därest skäl
föreligga till antagandet, att vederbörande efter utskrivningen skall föra
ett nyktert och ordentligt liv), 19 § (om rättighet för uppsiktsmjmdighet
att förordna om utskrivning, jämväl om anstaltens styrelse avslagit
framställning därom), 22 § (som innehåller bestämmelser därom att den
tid, den intagne genom avvikande undandragit sig anstaltsvården, ej
medtages i beräkning av den tid, under vilken han längst må kvarhållas
å anstalten, och att polismyndighet har att meddela handräckning
för hämtande av den, som avvikit från anstalten) samt 24 § (som
föreskriver att kostnad för sådan handräckning bestrides av statsverket).
Den frivilligt internerade är sålunda icke underkastad de villkor, som
enligt 20 § av interneringslagen kunna föreskrivas den tvångsinternerade
vid utskrivningen. Icke heller kan den frivilligt internerade överflyttas
till statsanstalt, utan må han i dess ställe, om han på grund av
sitt uppförande ej lämpligen kan behållas å anstalten, när som helst

4

Motioner i Första hammaren, Nr 95.

utskrivas därifrån. (I dylikt fall står det naturligtvis vederbörande
nykterhetsnämnd fritt att, därest syftet med den frivilliga interneringen
ej nåtts, göra framställning om tvångsinternering.)

Bestämmelsen om frivillig internering bär införts uti lagen ifråga
för att bereda en person, som faller inom lagens område, tillfälle att
undgå tvångsinternering med dess offentliga förfarande och övriga konsekvenser
men att dock komma i åtnjutande av en fullt rationell alkoholistvård,
rationell från den synpunkten nämligen, att den som ingått i
anstalten sedan icke kan lämna denna, när han så skulle önska. Häri
ligger just den väsentliga skillnaden mellan frivillig internering ä erkänd
anstalt och frivilligt ingående ä enskild anstalt. Visserligen lärer det
vara brukligt, att de nuvarande alkoholistanstalterna låta de personer,
som å dem ingå, underskriva förbindelse att stanna en viss tid (ett halvt
år eller, vilket numera torde vara vanligare, ett år), men någon som
helst laglig betydelse har en sådan förbindelse icke, utan kali personen
ifråga, denna förbindelse till trots, lämna anstalten vilken dag detta
skulle falla honom in. Den frivilligt internerade åter kan jämlikt bestämmelsen
uti 26 § av interneringslagen kvarhållas, även mot sin
vilja, den tid han vid inträdet å anstalten förbundit sig där stanna,
dock ej över ett år, och kan ävenledes — såsom av det ovan anförda
framgår — därest han före ifrågavarande tid avviker från anstalten,
med polismyndighets hjälp dit återföras. Åt de förbindelser, alkoholistanstalterna
brukat avfordra de här ingående, ger alltså paragrafen ifråga
lagens helgd — under förutsättning dock att anstalten blir erkänd.
Då det för uppnående av syftet med anstaltsbehandlingen kan vara av
stor betydelse, att anstaltsledningen och icke alkoholisten själv får bestämma
tidpunkten för utgåendet från anstalten, vore det från synpunkten
av rationell alkoholistvård naturligtvis önskvärt, att vid lagens
ikraftträdande åtskilliga av de nuvarande platserna å alkoholistanstalt
för frivilligt ingående alkoholister bleve disponibla för om icke tvångsinterade,
så åtminstone för enligt 26 § uti lagen frivilligt internerade.
I betraktande härav kunde det ifrågasättas, huruvida icke såsom villkor
för de av Kungl. Maj:t föreslagna medlens utgående till nuvarande anstalter
från anslaget »för anordnande av erkända anstalter» borde ställas
det villkor, att anstalterna ifråga förbunde sig att söka erkännande som
allmän anstalt för mottagande av åtminstone frivilligt internerade.
Departementschefen har emellertid (sid. 46) utgått ifrån, att det skulle
tillkomma Kungl. Maj: t att efter prövning i varje särskilt fall bestämma,
huruvida villkoret ifråga skall uppställas eller ej, och något ändringsförslag
härutinnan vilja vi ej framlägga.

Motioner i Första kammaren, Nr

Förutom platser för frivilligt internerade behövas emellertid vid
lagens ikraftträdande även platser för tv än g sinterner adr, enär det eljest
är att befara, att de, vilkas upprättande (resp. oskadliggörande) avses
med lagen ifråga, mista respekten för densamma, varmed lagens hela
preventiva verkan, varpå man hoppats så mycket, skulle i hög grad
äventyras. Att något nämnvärt antal av de nuvarande anstaltsplatserna
skola bli disponibla för tvångsinternerade, därom synas ingå förhoppningar
finnas, av föreningens Svenska alkoholisthem ovan citerade yttrande
att döma. Däremot är en ny anstalt, till vilkens upprättande
1914 års senare riksdag beviljade medel och som beräknas bli färdig
att tagas i bruk under senare hälften av detta år, nämligen Gälegården
i Västemorrlands län avsedd jämväl för tvångsinternerade. Och vad
beträffar de alkoholistanstalter å resp. 100 och 25 platser, som — enligt
vad i den kung!, propositionen är upplyst — storstäderna Stockholm
och Göteborg komma att upprätta, bli dessa väl huvudsakligen tagna i
anspråk för just tvångsinternerade. Av allt att döma kan det emellertid
knappast vara att förvänta, att det vid tidpunkten för interneringslagens
trädande i kraft (vilken kommer att sammanfalla med tidpunkten för
Venngarnsanstaltens öppnande, enligt kungl. propositionen, beräknad till
den 1 juli 1916) förutom de 100 platserna å denna statsanstalt, tinnes
andra anstaltsplatser disponibla för tvångsinternerade än de 145, som
nämnda tre anstalter tillsammantagna rymma — därest icke redan nu
till Kungl. Maj:ts förfogande för användande såsom bidrag till anordnandet
av nya anstalter ställes en avsevärt större summa än de 5,908
kronor, som enligt Kungl. Maj:ts förslag bliva disponibla för ändamålet.
Ty om icke större summa än denna skulle kunna utgå såsom bidrag
till upprättandet av nya anstalter utan nästa riksdags hörande, skulle
det säkerligen innebära, att något nämnvärt antal platser utöver det
ovannämnda icke skulle vara disponibelt för tvångsinternerade den 1 juli,
då interneringslagen — som nämnts — beräknas träda i kraft, och även
för framtiden skulle det naturligtvis fördröja sådana platsers tillkomst,
om riksdagen alltjämt skulle höras i varje särskilt fall. För befordrande
av utvecklingen utav anstaltsväsendet vore det därför högeligen önskvärt,
att riksdagen redan nu i samband med höjandet av anslaget ifråga,
fastställde grunder för anslags utgående till anordnande av erkända anstalter
— grunder som ju emellertid icke behövde bli för all framtid
gällande utan som det stode riksdagen fritt att ändra, om framdeles eu
ökad erfarenhet om alkoholistvården kunde göra detta önskvärt.

I sitt den 12 september 1913 avgivna betänkande angående utredning
av frågan om statsåtgärder för alkoholister hava de härför utsedde

6

Motioner i Första kammaren, Nr 95.

kommitterade uttalat sig för att bidrag till anordnande av anstalt icke
borde utgå till landsting eller kommun. Frånsett att riksdagen sannolikt
skulle vara obenägen att bevilja sådant understöd, synes oss denna
kommitterades ståndpunkt vara den riktiga, då därigenom skulle befordras
en utveckling av anstalts väsendet just i den riktning, som är
mest önskvärd. Otvivelaktigt torde nämligen vara, att det är mest ändamålsenligt
att icke landstingen själva anordna alkoholistanstalter, Titan
endast genom anslag stödja sådanas tillkomst och bidraga till deras
drift, då alkoholistanstalternas handhavande utan tvivel bäst ombesörjes
av — såsom hittills också skett — nykterhetssammanslutningar eller för
ändamålet särskilt bildade föreningar. (Något annorlunda kan det ju
ställa sig i fråga om storstädernas alkoholistanstalter, vilka väl i större
utsträckning få mottaga tvångsinternerade av relativt mera svårartad
beskaffenhet.)

För sin del har medicinalstyrelsen förordat, att statsbidrag måtte
utgå till av »förening, stiftelse eller annan» (jämför interneringslagens
2 §) anordnad erkänd anstalt efter liknande grunder som de, enligt vilka
understöd av allmänna medel utgår till upprättande av tuberkulossjukvårdsanstalter.
För anordnandet av sådan anstalt utgår, som bekant statsbidrag
med högst hälften av den enligt vederbörligen granskade räkenskaper
funna byggnadskostnaden, däri ej inberäknad utgift för byggnadstomt,
dock med den inskränkning att statsbidraget icke får överskrida
1,000 kronor för varje vårdplats. När fråga är om alkoholistanstalt
torde emellertid den restriktionen, att statsbidrag icke får beräknas
för markinköp vara mindre ändamålsenlig, då sådan anstalt behöver
större areal för de här intagnas sysselsättande med jordbruks- och
annat utearbete, medan åter själva byggnaderna kunna vara av vida
enklare beskaffenhet än då fråga är om tuberkulossjukvårdsanstalter.
Fördenskull föreslås här att statsbidrag måtte utgå till erkänd alkoholistanstalt,
som icke är upprättad av landsting eller kommun och som jämväl
mottager tvångsinternerade, med halva anläggningskostnaden, däri
inberälcnat kostnad såväl för markförvärv som för omändring och inredning
av å det inköpta området eventuellt befintliga byggnader, dock
med den inskränkning, att statsbidraget icke får överstiga 1,000 kronor
per plats.

Till jämförelse må i detta sammanhang erinras om storleken av de
belopp, som hittills av riksdagen beviljats till anordnandet av alkoholistanstalter.
Enligt vad som framgår av Kungl. Maj ris proposition nr 158
vid 1914 års senare riksdag jämfört med samma riksdags skrivelse nr
6 (sid. 33), har Solvik å Styrsö, som numera har 27 platser, under
årens lopp för nybyggnad beviljats en summa av sammanlagt 22,000

Motioner i Första kammaren, Nr 95.

i

kronor, . Berga å St. Sköndal, vars platsantal är 22, åtnjutit ett byggnadsanslag
å sammanlagt 24,450 kronor och -anslag å tillhopa 7,700
kronor för anläggande av handelsträdgård jämte växthus, summa alltså
32,150 kronor, Härnö alkoholisthem, som rymmer allenast 15 platser,
erhållit icke mindre än sammanlagt 26,805 kronor till nybyggnads- och
omändringsarbeten, inredning in. in., Flodakolonien i -Jämtland, som
har 35 å 40 platser, till nybyggnader, inventarier, o. dyl. erhållit 14,450
kronor, Frälsningsarméns alkoholisthem å Kurön, som numera har 40
platser, till inventarier o. dyl. erhållit sammanlagt 14,000 kronor och
Vita bandets hem för kvinnliga alkoholister å Håkanstorp, som rymmer
cirka 15 platser, till reparationer, omändring, inventarier m. m. sammanlagt
10,816 kronor; som ovan nämnts begäres nu av Kungl. Maj:t
ytterligare anslag för ett par av nu nämnda alkoholistanstalter.

Till anordnande av nya alkoholistanstalter anslog 1914 års senare
riksdag vidare sammanlagt 22,500 kronor, nämligen till anordnande av
alkoholisthemmet vid Rönnoholm, vars anläggningskostnader (å ifrågavarande
förhyrda lägenhet) synes ha beräknats till något över 18,000
kronor (jämför Kungl. Maj:ts proposition nr 158 vid ifrågavarande riksdag,
sid. 31) och som vore avsett för 20 platser, en summa av 10,000
kronor och till ovannämnda anstalt å Gälegården i Västernorrlands län,
vilken anläggning med inköp av hemmanet ifråga beräknades till eu
totalkostnad av 42,000 kronor och som likaledes vore avsedd för 20
platser, jämväl en summa av 10,000 kronor, samt till Flodahemmet nr 2
i Skåne, som vore avsett för 12 kolonister, den begärda summan av
2,500 kronor.

Däremot hade Kungl. Magt uti nämnda proposition vid 1914 års
senare riksdag icke upptagit av Blekinge läns allmänna nykterhetsförbund
för anordnande av alkoholistanstalt å hemmanet Långsjöryd i Blekinge
(med en beräknad anläggningskostnad av 55,000 kronor och ett beräknat
platsantal av 22) begärt anslag å 20,000 kronor, då företagets ekonomi
i övrigt icke vore tillräckligt säkerställd. Enligt vad vi ha oss bekant
är en länskommitté nu tillsatt för att föra denna fråga vidare fram.
Nu ligger det ju i sakens natur att det bör finnas vida större utsikt att
(eventuellt med tillhjälp av landstingsbidrag) få denna fråga löst redan
i år, så att anstalten kan vara färdig att börja sin verksamhet vid interneringslagens
ikraftträdande nästa sommar, om redan vid denna riksdag
bestämmes enligt vilka grunder statsbidrag får (på i övrigt av Kungl.
Maj:t i det särskilda fallet bestämda villkor) utgå till anordnande av
erkända anstalter. Enligt vad vi inhämtat har även inom Kopparbergs
län en kommitté tillsatts för alkoholistvårdens ordnande. Givetvis skulle
det i hög grad främja lösandet av frågan även för detta läns vidkom -

8

Motioner i Första kammaren, Nr 9~>.

mande, om nämnda kommitté, innan den framlägger förslag till årets
landsting — såsom avsikten lärer vara — visste, i vad mån statsbidragför
ändamålet vore att påräkna och till vilket belopp. I övrigt skulle
kanske även inom län, där initiativ ännu icke blivit taget till anordnande
av alkoholistanstalt, större utsikt linnas, att förslag i frågan väcktes
redan vid höstens landsting, därest riksdagen nu besluter, enligt vilka
grunder Kung!. Maj:t får använda av riksdagen beviljat anslag till
anordnande av erkända anstalter — vilket beslut ju icke behöver utgöra
något hinder, att riksdagen i särskilt fall beviljar högre anslag för
sådant ändamål, därest riksdagen så prövar skäligt.

Mot den höjning uti anslaget till bidrag för anordnandet av erkända
anstalter, som bör göras i samband med ett fastställande av de grunder,
som tillsvidare må gälla för dylikt anslags utgående, om ett sådant
beslut skall kunna få någon praktisk betydelse, tinnes nu intet hinder
uti statsverkspropositionen. I denna var nämligen anslaget till alkoholistvården
beräknat till 244,000 kronor, medan det uti här ifrågavarande
kungl. proposition är upptaget till allenast 198,600 kronor. Möjlighet
finnes sålunda att öka anslaget till »bidrag för upprättande av erkända
anstalter» med 45,400 kronor utöver härför föreslagna 30,000 kronor,
utan att den i statsverkspropositionen för alkoholistvården beräknade
anslagssumman blir överskriden.

Få grund av vad sålunda blivit anfört hemställes,

att riksdagen till bestridande av kostnaderna för
alkoholist vården måtte bevilja den i statsverkspropositionen
för detta ändamål upptagna summan av 244,000
kronor, och att härav måtte som »bidrag till anordnande
av erkända anstalter» utgå högst 7 5,400 kronor,
därav 24,092 kronor till nu befintliga alkoholistanstalter
i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag, medan återstående
51,308 kronor ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för
att användas som bidrag till anordnande av nya alkoholistanstalter,
som upprättas av annan än landsting
eller kommun och för vilka sökes erkännande för mottagande
av jämväl tvångsinternerade, med ett belopp
som motsvarar halva anläggningskostnaden, dock högst
1,000 kronor för varje vårdplats.

Stockholm den 4 maj 1915.

Alfred Petrén. 0r. II. von Kock.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1915.