Motioner i Första kammaren, Nr 38.

3

Nr 38.

Av herr Östling, om beredande av ersättning åt postsparbanken
för förlust i anledning av eventuell höjning av bankens
inlåning sränta.

Uti en inom andra kammaren väckt motion, nr 26 vid 1913 års
riksdag, hade herrar Carlson i Härrljunga och Leander hemställt, att ränta
å i postsparbanken insatta medel skulle gottgöras från och med dagen
näst efter den, då insättningen ägt rum, till och med dagen närmast
före den, då medlen lyftas, vilken motion emellertid, sedan densamma
av bankoutskottet, efter postsparbanksstyrelsens hörande, avstyrkts, blev
av riksdagen avslagen.

Den debatt inom andra kammaren, som förekom vid motionens behandling,
ådagalade emellertid en hos talarna förefintlig allmän åsikt att
särskilda åtgärder borde vidtagas för ökande av allmänhetens intresse
för postsparbanken, och framhölls därvid, att detta för närvarande allt
för matta intresse mindre härrörde av tiden för räntans beräkning än
därav att räntan vore för låg.

Med föranledande härav och särskilt med anslutning till den utväg
att möjliggöra en ränteförhöjning, som under debatten anvisats, funno
samma motionärer anledning att i en motion, nr 170, i andra kammaren
till 1914 års första riksdag hemställa om skrivelse till Kungl. Maj:t med
anhållan att Kungl. Maj:t ville taga i övervägande, huruvida icke ett
lämpligt statsbidrag borde ställas till postsparbankens förfogande för att
sätta densamma i stånd att utbetala en inlåningsränta av 4 procent, samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill detta övervägande kunde
giva anledning.

Efter det sistnämnda riksdag upplösts, blev ifrågavarande, motion
ej ingiven till den riksdag, som därefter sammanträdde i maj manad
nästförlidet år, och blev fördenskull ej föremål för kamrarnes behandling.

4 Motioner i Första hammaren, Nr 38.

De förändrade allmänna ekonomiska förhållanden, som av känd
anledning sedermera inträtt, hava givetvis återverkat ogynnsamt på postsparbankens
rörelse. Medan delägarnes behållning under tiden januari
—juli 1914 ökats med omkring 600,000 kronor, uttogos under augusti
och september månader tillhopa över tre milljoner kronor mera än som
insattes. Ehuru denna abnorma uttagniugsfrekvens, som givetvis hade
sin grund i den panikartade stämning, vilken var ganska allmänt för
handen inom landet under tiden närmast efter krigsutbrottet, snart nog
försvann och så småningom efterträddes av mera normala förhållanden,
överskjuter dock beloppet av uttagningarna under de senare månaderna
av 1914 insättningarna under samma tid, ett förhållande som torde komma
att fortfara så länge postsparbankens inlåningsränta i så avsevärd grad
understiger den inlåningsränta, som lör närvarande betalas av de enskilda
sparbankerna. I ändamål att bereda möjlighet till en ränteförhöjning har,
enligt vad upplysts, postsparbanken nyligen till betalning efter sex månader
uppsagt alla de från banken utlämnade kommun- och inteckningslån,
beträffande vilka uppsägningsrätt, enligt låneavtalen, tillkommer postsparbanken,
varvid emellertid ställts i utsikt, att lånen finge hos banken
kvarstå mot viss angiven ränteförhöjning. Den sålunda verkställda uppsägningen
och i sammanhang därmed ifrågaställa konverteringen omfattar
. emellertid allenast en mindre del av postsparbankens samtliga
placeringar. Största delen av dessa ligga nämligen i obligationer, vilka,
inköpta under tider med låga räntor och följaktligen höga kurser, fördenskull
ej lämna en sådan avkastning som motiverar en förhöjning av
nu gällande inlåningsränta.

Beloppet av delägarnes tillgodohavande hos postsparbanken vid 1913
års utgång utgjorde omkring 48,000,000 kronor. En till 4 procent förhöjd
delägareränta skulle alltså hava förorsakat postsparbanken en ökad utgift
av cirka 192,000 kronor. Da bankens nettovinst för nämnda år belöpte
sig till något över 119,000 kronor, skulle alltså berörda ränteförhöjning
hava tagit i anspråk hela årsvinsten samt därutöver cirka 73,000 kronor.
Enligt mitt förmenande, skulle en förhöjning av inlåningsräntan föranleda
ökad insättning i postsparbanken, men då denna omständighet ej
komme att under de första åren i någon mera avsevärd mån höja bankens
ränteöverskott, bleve det nödigt att bereda utväg för täckande av bankens
förlust under övergångstiden. Att, på sätt ovanbemälda motionärer ifrågasatt,
för ändamalet anvisa ett bidrag av statsmedel, torde under numera
rådande förhållanden ej böra ifrågaställas. Då emellertid, genom beslut
vid 1911 års riksdag, postsparbanken tillerkänts rätt att vid behov av
medel för bedrivande av dess rörelse få i riksgäldskontoret tillgodonjuta

Motioner i Första hammaren, Nr 38.

5

kredit intill ett belopp av 5,000,000 kronor mot viss angiven räntegottgörelse,
synes mig härigenom en utväg given, varigenom postsparbanken
kunde, till en början och så länge bankens överskottsmedel ej vore för
ändamålet tillräckliga, mot framtida återbetalnirigsskyldighet beredas
täckning av den förlust, som för banken uppkomme genom inlåningsräntans
förhöjning till 4 procent.

Då jag, i likhet med ovannämnda motionärer, anser, att det ändamål,
på grundval varav postsparbanken inrättats, nämligen att uppfostra och
uppmuntra till sparsamhet, är ett statsintresse av största vikt, och att
fördenskull medel böra banken beredas att så bedriva sin verksamhet,
att densamma vinner mesta möjliga anslutning, vågar jag hemställa,

att riksdagen ville avlåta skrivelse till Kungl. Maj:t
därom att, i händelse Kungl. Maj:t skulle finna lämpligt
förordna om förhöjning av postsparbankens inlåningsränta
till 4 procent, riksdagen för sin del medgåve
att postsparbanken ägde att av den banken hos
riksgäldskontoret tillerkända kredit årligen, mot framtida
återbetalningsskyldighet, bekomma ersättning för
den förlust, som postsparbanken finge vidkännas på
grund av den ökade utgift''som föranleddes genom den
ifrågaställa ränteförhöjningen, i den mån denna förlust
ej täckes av den på bankens rörelse uppkomna vinsten.

Stockholm den 25 januari 1915

John Östling.