Motioner i Andra kammaren, Nr 194.

Kl* 194.

Av herr Mossberg m. fl., om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning och förslag i fråga om behandlingen av lösdrivare.

Vår tid kännetecknas av en allmän strävan till framåtskridande på
alla områden. På det sociala och på det industriella, på det andliga och det
materiella utföres ett redligt arbete, vilket allt är avsett att höja individens
och nationens skaparekraft och förbättra dess produktiva utvecklings -möjligheter. Ett lika intensivt arbete pågår även för att undanröja stötestenarna
ur de svaga individernas väg, exempelvis arbetet på avskaffandet
av rusdryckerna, så att även dessa skola kunna fylla den uppgift i livet
vars fullgörande skänker livet dess värde. Man söker på framkomliga vägar
ordna bättre och bättre för de fattiga medborgarne t. ex. genom folkpensioneringen,
för dessa, vilka ej äro födda med rikedom eller med så spekulativa
huvuden, att de kunna skapa sig en oberoende ställning i livet.
Staten uppehåller skolor, seminarier och läroverk, där varje medfödd intelligensart
kan få utbildning för något visst kall i livet. Med ett ord,
stat och kommun giva ut mycket stora summor för att sätta människomaterialet
i stånd att skapa nya värden och för att rusta individen till den
utvecklingens kamp vari alla borde deltaga.

Mellan städerna, de större samhällena och landsbygden försiggår ett
ständigt utbyte av människomaterial i det att från landsbygden till dessa
större samhällen går en ständig ström av unga, friska krafter. Arbetsvilliga
nyttiga medborgare lockas av dessa samhällens glans och rikedom samt
av deras större förmåga att bättre avlöna det produktiva arbetet. Från
dessa större samhällen återigen går en annan ström ut över landsbygden,
men detta är ej av friska krafter, vilka drivas av en sund arbetslust, utan
av svaga förfallna odugliga individer, vilka sakna all lust till nyttigt arbete
och vilka gemenligen gå under namnet »luffare». Deras arbete består

Motioner i Andra kammaren, Nr 194.

uteslutande av bettleri. I många fall äro dessa individer landsbygdens
plågoris, ty det är ej sällan som dessa samhällets olycksbarn tillåta sig
våldgästning, och deras väg betecknas av tjuvnadsbrott, slagsmål och
— ibland mord.

Nu föreskriver visserligen lagen av den 12 juni 1855:

§ 1: »Var som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan

medel till sitt uppehälle, må, där ej omständigheterna ådagalägga, att han
söker arbete, behandlas som lösdrivare på sätt i denna lag sägs», o. s. v.

I § 2 stadgas: »Den som beträdes med lösdriveri må anhållas av krono eller

polisbetjänt eller tillsyningsman, och varde den anhållne ofördröjligen
inställd till förhör, å landet inför ortens kronofogde eller länsman, och i
stad inför stadsfiskal. Befinnes vid förhöret sådant fall vara för handen,
som i § 1 avses, må den som håller förhöret meddela den anhållne varning,
samt för honom uppläsa och till honom överlämna skriftligt besked
angående varningens meddelande med skälen härför. Vill den sålunda varnade
vidare höras, äger han att, om på landet, hos Konungens befallningshavande,
i länet göra personliga eller skriftliga påminnelser inom 14 dagar från
varningens meddelande. Sedan förhör hållits eller påminnelser avgivits,
som i nästföregående mom. sägs eller ock den därför bestämda tiden tilländagått
utan att den varnade låtit sig avhöra, skall Konungens befallningshavande
taga den meddelade varningen under omprövning och om han
finner den befogad kungöra den för rikets polismyndigheter.» (Mom. 3).

Dessa bestämmelser äro fullt riktiga för att skydda den otycklige från
övergrepp och borde kunna hålla den avsedde individen inom vederbörlig kommun,
men de äro mycket illusoriska, ty vad skall den olycklige arbetsovillige
göra under dessa mer än 14 dagar? Jo, endast stryka landsvägen och
utövande sin förra sysselsättning av -— bettling.

Man måste i dylika fall räkna med de långa avstånd man på landsbygden
bär till polismyndigheten, ofta flera mil, och de av kommunerna
någon gång tillsatta tillsyningsmännen känna, liksom allmänheten, medömkan
med de olyckliga och låta dem gå oantastade så länge inga uppenbara
brott föreligga.

För att befria landsbygdens innevånare från våldgästning av dessa
urspårade existenser har man ju i något eller några fall uppfört så kallade
»lutfarehotell», men exemplet har ej manat till någon vidare efterföljd, ty
ett dylikt medel förorsakar ju vederbörande samhälle eller kommun en merkostnad,
som man ej utan tvingande skäl påtager sig.

Söker man finna orsaken till att denna ström av urspårade existen -

Motioner i Andra hammaren, Nr 1.94.

ser rinner ut från våra större samhällen över landsbygdens flesta delar, så
tror man sig finna att rusdryckshandteringen, den av staten tillåtna, är
den egentliga orsaken till dessa olyckliga husvilla individers försummade
uppfostran och fall. Denna medborgarklass, vilken man vanligtvis betraktar
med både förakt och medömkan, den rekryteras ur alla samhällsklasser.
Från över- och från underklass, från den rike mannens dörr och från arbetarens
bostad kan man följa spåren. De gå från fall till fall, tills landsvägen
blir deras enda hemvist och det händer ibland att dessa stackare,
då den kallare årstiden nalkas, göra uppenbara brott med avsikt att få
mat och husrum under någon månad i — fängelset.

Enligt tillgängliga upplysningar finnes det inom vårt land en här av
dessa hemlösa olyckliga individer till ett antal av omkring 17 ä 20,000
stycken, vilkas tillstånd ropar högt på samhällets bistånd och hjälp.

Då det från hela vårt lands landsbygd kan styrkas, att dessa arma

stackare vandra omkring tiggande om bröd och kläder, torde det även
vara bevisat, att våra nuvarande lagar icke äro tillfyllestgörande, ty om
de det vore skulle många, för att ej säga de flesta, landskommuner''hava
frigjort sig från detta plågoris.

I äldre tider tvungos lösdrivarne att taga krigstjänst eller åtminstone
tjänst hos adeln. De straffades även med spö, ris och tvångsarbete på
fästning eller spinnhus. Den tiden betydde »laga försvar» skydd mot

tvångsutskrivning, som vanns genom tjänst hos adeln och senare hos

andra personer. Den som ej hade »laga försvar» genom dylik tjänst kallades
ända intill år 1885 försvarslös. Först år 1824 avskaffades fullständigt
tvångsutskrivning till krigstjänst för lösdrivare.

I vår tid bestämmes att: »Har någon efter erhållen varning för lös driveri,

åter ertappats som lösdrivare, eger länsstyrelsen rätt att antingen
varna eller ådöma tvångsarbete från en månad till ett år och i svårare
fall till 3 år.»

Den som ådömts minst 1/z års tvångsarbete får ej inom två år efter lösgivandet
utan särskilt medgivande vistas utom den kommun, dit lian hör.

Således även nu ett tvång men utan effektivitet.

Man har från fångvårdshåll börjat diskutera frågan om att använda
fångarna till torrläggande och uppodlande av våra oerhörda myr- och mossmarker.
Kanske skulle denna tanke kunna tagas upp till prövning även i samband
med den föreliggande frågan. Kanske skulle man kunna anlägga kolonier
där dessa stackare kunna förtjäna sitt bröd, och vänjas vid det produktiva
arbetets förmåner, där de kundo på ett fullt effektivt sätt befrias

8 Motioner i Andra kammaren, ''Nr 194.

från sill värsta fiende, rusdryckerna, och så småningom fostras till nyttiga
samhällsmedborgare.

Yägarna torde vara flera för lösandet av denna så viktiga fråga, och
det är att hoppas, att uppslag kunna finnas, vilka för dessa landsvägens
riddare skulle kunna bana en jämnare väg, där även dessa stackare kunna
finna huld och skydd.

Yi tillåta oss därför vördsamt hemställa,

att Eiksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda huru
vida och i vad mån man på lämpligt sätt skulle kunna
tillvarataga de över landsbygden så talrikt förekommande
så kallade »luffarna» i avsikt att dana dem till
nyttiga samhällsmedlemmar, samt för Eiksdagen framlägga
de förslag, vartill eu dylik utredning kan föranleda.

Stockholm den 26 januari 1914.

Albert Mossberg. Carl Jansson. Julius Söderbom.

Bilaga.

Ur redaktör G. II. von Kochs broschyr, »Hem och anstalter för lösdrivare», anföres
följande:

»Beräkningar av den nationalekonomiska förlusten som samhället lider av
lösdriveri äro naturligtvis svåra att göra, då man ej exakt känner antalet luffare
i vårt land. Om emellertid antages att deras antal uppgår till 20,000, att 1/i av
de samma äro till ordnat arbete oförmögna och att 1/i besitter blott halv arbetsförmåga,
samt att antalet arbetsdagar pr år utgör 300 och dagsverkens pris enligt
den officiella statistiken för 1902 utgör 1,82 kronor i medeltal pr år erhållas följande
siffror:

10,000 lösdrivare ä 300 dagsv. pr år ä 1:82 kronor = 5,460,000
5,000 » » 300 » » » » 0:91 kronor = 1,365,000

Summa kronor 6,825,000»

Sålunda skulle enligt denna kalkyl vårt land göra en årlig förlust av nära
7 millioner kronor på den grund att lösdrivarnas arbetskraft ej tillgodogöres.

Motioner i Andra kammaren, Nr 194.

Inom vårt land bär man i någon mån börjat tillämpa uppfostringsidén och
vi bava för närvarande trenne tvångsarbetsanstalter för män, nämligen vid
Svartsjö, Karlskrona och Malmö samt för kvinnor vid Norrköping och Karlskrona.
Ännu ligger dock idén i sin linda.

I Belgien, Holland och Tyskland är denna idé dock av mycket äldre datum,
och under den mångåriga verksamheten, som i berörda syfte bedrives i dessa
länder visas att arbetet varit till mycket stor välsignelse därigenom, att många av
dessa samhällets parasiter återförts till ordnade förhållanden.

Om man förutsätter att ovan anförda beräkningar skulle vara i huvudsak
riktiga så är det ju klart, att staten och landstingen skulle vid ett samarbete i
antydd riktning, med anläggande av kolonier inom varje landstingsområde kunna
utföra ett uppfostringsarbete, vilket med tiden komine att ersätta sig själv ekonomiskt
och moraliskt mångdubbelt.

Ur ovan citerade arbete anföres ytterligare:

»Hur en blivande arbetarekoloni än ordnas, bör den dock betraktas som ett
försök. Vi sakna ännu inom vårt land möjlighet att bedöma hur en anstalt av
detta slag lämpligast skall organiseras, och vi kunna ej i allo kopiera utlandets
åtgärder, då förhållandena hos oss i mångt och mycket äro olikartade med utlandets.
Men just denna ovetenhet om hur frågan lämpligast skall kunna lösas,
borde mana att snarast möjligt företaga ett försök, som kunde giva oss en god
ledning. Det låtgåsystem som under långa tider fått härska på detta område,
torde varken ur samhällets eller individens synpunkt kunna försvaras. Alltså
gäller det att med friska krafter gripa sig an med frågans lösning».

Bihang till Riksdagens protokoll 1914,

4 samt,

89 käft. (Nr 193—196). 2