Motioner i Andra kammaren, Nr 154.

5

Kr 154.

Av herr Räf, om anslag till försvarsvänliga föreningar m. fl.

I det tal, herr statsministern höll i Karlskrona den 21 sistlidne
december, heter det i avseende på den av honom i utsikt ställda ökningen
av försvarsbördorna, »att man bör ha folket med i de viktiga
fosterländska angelägenheterna» och att man bör »använda tiden för att
upplysa folket om nödvändigheten av vinterutbildning och om att sådan
utbildning nog måste draga med sig någon ökning av tiden».

Vissa händelser i vårt land under de senaste åren synas också
bekräfta, att upplysning på även detta område har varit av behovet påkallat
men även visat sig bära god frukt. Ty för endast cirka tre år
sedan syntes försvarsfrågan vara lika motbjudande, som den nu mångenstädes
är tilltalande. Och denna förändring har nog till stor del berott
därpå, att modiga och behjärtade män under de senare åren vågat trotsa
en viss opinion och undervisa svenska folket, att det både kan och bör
försvara sig men även om, vad följderna kunna bliva, om vi ej vilja
göra, vad vi sålunda både kunna och böra göra. Ja, i viss mån kan
det ju sägas, att man redan i så hög grad har »folket med sig i de
viktiga fosterländska angelägenheterna», att ett starkt rop om bättre
försvar tränger sig fram ända till tronen.

Men givetvis medför detta såväl som allt annat upplysningsarbete
även pekuniära uppoffringar. Jag kan därföre icke heller finna annat,
än att i samma mån man är angelägen att »använda tiden för att upplysa
folket» uti till försvaret hörande frågor, bör man även vara villig
att också pekuniärt understödja sådant upplysningsarbete.

Av enskilda föreningar och personer utfört upplysningsarbete på
andra områden har ju också erhållit ganska kraftigt statsunderstöd. Jag
vågar i sådant avseende erinra om, hurusom Riksdagen år efter år anslagit
jämförelsevis stora belopp till nykterhetssaken, föreläsningssaken,
»jordbrukets apostel» herr Rösiö m m. Under sådana förhållanden borde
det väl också vara i sin ordning, att Riksdagen gåve anslag till den
frivilliga undervisningen, huru ytterst viktigt det är, att landet äger ett
effektivt försvar.

6

Motioner i Andra hammaren, Nr 154.

Och jag kan ej finna, huru folket skall kunna bliva övertygat om
t. ex. den av herr statsministern uti här ovan omnämnda tal framförda
åsikten angående »nödvändigheten av vinterutbildning», ifall man icke
också i handling söker giva folket en saklig upplysning om denna nödvändighet.
Ty icke bibringas sådan övertygelse av den ännu rätt ofta
framträdande »upplysningen», att man icke bör giva vare sig en dag
eller ett öre till försvaret. Och erfarenheten lärer även, att folket just
ej heller bibringas någon vidare försvarsvänlig övertygelse vid de många
politiska föredragen under valtider, då det tvärtom i vissa fall torde
inträffat, att den alltid krävande frågan om landets försvar får betala
valuta för väljareröster. Ett av de bästa medlen att förtaga inverkan
av allt sådant torde nog vara att väl använda tiden till en saklig undervisning
i denna den kanske allra mest krävande men även viktigaste
fosterländska fråga. Därigenom torde nämligen folket kunna bibringas
en så pass fast övertygelse, att det ej alltför mycket låter påverka sig
av vare sig dylika föredragshållares eller valprograms och riksdagsmannakandidaters
uttalanden eller förespeglingar. Och ingenting kunde väl
heller vara mera fördelaktigt för den riksdagsmannakandidat, som av
sitt samvete är hindrad ifrån att söka erhålla väljareröster på bekostnad
av fäderneslandets trygghet.

Det ligger i sakens natur, att ett sådant upplysningsarbete skulle
göras ti IT gängligt, för alla folkklasser, även om det i första rummet borde
inriktas på sådana, hos vilka behovet, att döma av tidningspress och
andra yttringar, synes vara störst.

Beträffande det belopp, som borde ställas till förfogande för ändamålet
i fråga, måste jag överlämna åt vederbörligt utskott att därom giva
det förslag, som den allvarliga saken vid en närmare prövning kan anses
påkalla. Jag vill dock här hava uttalat den meningen, att redan
ett av Riksdagen anslaget mindre belopp, exempelvis 10,000 kronor,
skulle utöva ett fördelaktigt inflytande för detta upplysningsarbete.

Med stöd av vad jag sålunda anfört, vågar jag härmed hemställa,

att Riksdagen måtte bevilja ett belopp, vars
storlek vederbörligt utskott må närmare bestämma,
att på de villkor, som av Kungl. Maj:t prövas lämpliga,
fördelas mellan försvarsvänliga föreningar och personer,
som genom sakligt upplysningsarbete söka bibringa
svenska folket en fast övertygelse om ett effektivt
försvars nödvändighet.

Stockholm den 26 januari 1914.

E. Räf.