Motioner i Andra kammaren, Nr 140.

Nr 140.

Av herr Lilj edali], om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om
skärpt kontroll över teaterväsendet för höjande av teaterns
sedliga nivå.

Under det sist förflutna året har frågan om skärpt kontroll över
teaterväsendet vare sig genom inrättande av en särskild censur eller medelst
andra åtgärder blivit i hög grad aktuell på grund av upprepade teaterföreställningar
med osedligt innehåll huvudsakligen å en del teatrar i
Stockholm. Då denna fråga äger sin svenska historia sedan 129 år tillbaka
och flera gånger varit föremål för åtgärder av regering och riksdag, torde
det vara erforderligt för ett rätt bedömande av kravet på införande av
teatercensur eller för ett övervägande av andra åtgärder, att gjorda erfarenheter
från flydda tider beaktas. Frågan bör därför först ställas upp mot
sin historiska bakgrund, innan den insättes i dagens miljö, helst som en
mängd motiv av i dag redan för många år tillbaka grundligt undersöktes.

Teatercensurens historia i Sverige.

I samband med en kungl. förordning av den 3 maj och en skrivelse
till kanslikollegium den 24 augusti 1785 om erhållande av särskilt
privilegium av Konungen såsom villkor för utgivning av dagblad och
veckotidskrifter förordnades, att inga teaterpjäser på svenska språket finge
tryckas eller uppföras, innan de blivit anmälda hos hovkansleren samt
privilegierade. Därmed infördes teatercensuren i Sverige, vilken då var av
övervägande politisk natur. Efter mordet å Gustav III några år därefter
skärptes den politiska censuren, och genom en kungl. kungörelse av den
26 mars 1798 återupplivades 1785 års förordningar om särskilt privilegium
för periodiska skrifters utgivande och om teatercensur. Kungl. Maj:t och

Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 4 sand. 61 käft. (Nr 140.)

Motioner i Andra kammaren, Nr 140.

kanslikollegium utgåvo föreskrifter om vad som finge införas och vad som
borde uteslutas vid redigeringen av den periodiska pressen. Med 1809 års
statsvälvning återinfördes en lagbunden tryckfrihet, och den politiska
censur, som teaterstycken skulle underkastas, innan de fingo offentligt
uppföras på enskilda teatrar, föll i glömska.

Vid 1834 års ståndsriksdag dyker idén om teatercensur åter upp i
en motion av greve O. A. Cronhjelm i samband med vidgade rättigheter,
föreslagna av samma motionär, för enskilda att starta teaterföretag. Censurkravet
avsåg såväl landsortens som enskilda teatrar i huvudstaden, men ej
den kungl. teatern, och motiverades därmed, att »ingen lag för theatrar
finnes, som stadgar straff mot sjelfsvåldet». Vederbörande utskott (Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet) upptog ej censurtanken i sitt först avgivna
utlåtande, men i reservation av greve Horn m. fl. blev den förordad.

Då ärendet första gången förekom till behandling inom ridderskapet
och adeln utspann sig en lång debatt, som visade att det särskilt var
sedliga och ej politiska motiv, vilka samlat reservanterna kring motionärens
yrkande på teatercensur. Debatten inleddes av redaktören av »Dagligt
Allehanda» V. F. A. Dalman, som avstyrkte förslaget med den motiveringen,
att »jag vet i sanning ej hvem som skulle verkställa en dylik
granskning, och tror, att en competent domare i detta avseende icke torde
vara så lätt att träffa i våra småstäder. Eller ville man väl uppdraga
denna befattning åt borgmästare och råd eller presterskapet? För min del
anser jag åtminstone intetdera lämpligt».

Om den livliga debatten på riddarhuset må några belysande citat
erinra. Reservanten greve C. F. Horn yttrade, att inom utskottet

»har den upplysning meddelats, att på flera orter theaterpiecer lära uppföras af den
beskaffenhet, att det vore val för sedligheten, om något correctiv i denna väg kunde bildas.
Det är naturligt att så länge piecerna icke behöva undergå approbation af någon auctoritet,
det ofta skall kunna hända, att publiken blir tracterad med sådant, som hvarken kan anses
för ett nyttigt eller nöjsamt tidsfördrif. Man har i Utsk. varit betänkt på, att Hofcancellerens
ombud i varje ort skulle besörja prövningen och att hvad som af denne icke godkändes, ej
komme att uppföras, utan att en högre auctoritet ogillade ombudets åtgärd, och denna
auctoritet hade man trott skola bliva Tryckfrihetscommittéen».

En följande talare, greve G. Löwenhjelm, påpekade, att »i Frankrike
åtminstone är förhållandet sådant, att ju grofvare, ju scandalösare piecer,
desto mera folk. De, som kunna sänka sig djupast i dyn, vinna mest.
Så skulle det troligen äfven komma att förhålla sig här».

Dalman begärde åter ordet och höll ett mer ingående anförande,
varur följande må citeras:

Motioner i Andra kammaren, Nr 140.

»Om censuren skulle kunna förekomma, att den publik, som besöker spectaklerna,
der finge se och höra åtskilliga, mer eller mindre för sedesinnet sårande och vederstyggliga
ord eller scener, så skulle sannolikt följden deraf blifva, att om publiken i sin grund verkligen
älskade det sedeslösa, den valde andra utvägar för att tillfredsställa denna böjelse; och
för min del tror jag, att det är mycket bättre och för moraliteten långt mindre vådligt, att,
såsom nu, lasten framställes i hela sin vederstyggliga skepnad, än att den, såsom i den s. k.
fina smakens tidehvarf, inlindas i sockersöta och förföriska ord. Jag har visserligen med
smärta sett den riktning till det scandalösa i scenisk föreställning, som den dramatiska litteraturen
i Frankrike tagit; men jag upprepar, att om detta är ett lyte hos tiden, botas det
icke genom någonting annat än tiden, åtminstone icke genom en godtycklig censur, en åtgärd,
den jag, blott i anseende till detta dess adjectiv, måste ogilla. Om det således verkligen, hvad
jag icke tror, skulle vara hehöfligt att sätta en gräns för det theatraliska sjelfsvåldet i landsorterna,
så låtom oss stifta en lag deremot och icke låta den ena eller andra personens
godtycke afgöra, huruvida tillbörligheten är öfverträdd. Hvad hr gr. Löwenhjelm yttrat med
hänsigt till en jemnförelse emellan vår och Frankrikes publik, anser jag icke rättvist. Jag
påminner mig neml. ganska väl, att några på vår theater återgifna piecer i den äkta nya
Franska genren endast såsom nyfikenhetsstycken gifvit folk; men att vår publiks intresse
derför var ganska kallt.»

Sedan ärendet av samtliga stånden utom bondeståndet, som biföll
utskottets utlåtande, återremitterats, avgav utskottet nytt utlåtande, som
jämväl upptog censurtanken. I detta gjorde utskottet under motiverande
av att teatern »kan betraktas vara ett moraliskt bildningsmedel, och det
således är högst angeläget att förekommina sådana missbruk, hvarigenom
detta ändamål kunde motverkas», följande hemställan

»att Rikets Höglofl. Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om
utfärdande af Nådigt stadgande derom, att Theaterstycken icke må på enskilda
Theatrar uppföras, utan att förut vara granskade och godkände af dertill förordnad
person eller auctoritet.»

Herr Dalman gick än en gång till anlopp mot censurtanken och
yttrade bland annat:

»För min del är jag öfvertygad, att den framskridna allmänna bildningen, som sålunda
sprider eu allt större och större ömtålighet, lemnar eu fullkomligen tillräcklig garanti
i det åsyftade afseendet. Skulle man antaga den föreslagna censuren, kunde det hända, att
någon nyttig sanning undertrycktes af considerationer utaf det ena eller andra slaget. Då
theatern bör vara en moralisk bildningsanstalt, är det för detta ändamål nödigt, att den får
använda sig i alla genrer. Vådorna af möjligen framträdande mindre grannlaga representationer
synas mig icke jemnförliga mot sådana af en godtycklig censur; och det är gifvet
att den skall blifva godtycklig, då censors åtgärd icke kan öfverklagas. Om Utsk. åtminstone
föreslagit rättighet till appell till Tryckfrihetscommittén, hade någon garanti emot godtycket»
funnits; men nu är tillfället dertill lemnadt fullkomligt öppet, ty jag hemställer till hvilken
auctoritet i landsorterna man väl skulle kunna öfverlemna censorsutöfningen, der man kundo
påräkna nog bildning för att icke befara orättvisa förhållanden. Jag tillstyrker afslag å
förslaget*.

Motioner i Andra kammaren, Nr 140.

Häremot genmälde greve Horn:

»Den siste talaren har sagt, att vi icke ägde någon erfarenhet, som ådagalagt behofvet
af den föreslagna censuren. Jag får då tillkännagifva, att inför Utsk. blifvit upplyst, det en
sådan erfarenhet verkligen vore tillgänglig. Det visades neml. med citerade facta, att piecer
blifvit uppförda, som varit vådliga för sedligheten . . . För mig har det aldrig varit tänkbart,
att åtgärden skall kunna öfvergå till en politisk censur, utan endast komma att utöfvas
i afseende å sedlighetens fordringar. Jag tror dessutom att man kan undandraga sig censuren
derigenom, att man öfverlemnar arbetet till granskning af Tryckfrihets-committén. Hvad
som emellertid är gifvet är, att scandalösa stycken verkligen blifvit uppförda på våra småtheatrar.
»

Dalman replikerade:

»Ur samma synpunkt som gr. Horn velat upptäcka medel till förekommande af osedliga
representationer, borde man äfven införa censuren i afseende å alla tryckta skrifter, bvilka
jag anser kunna innefatta större fara för sedligheten än något spectakel, så vida neml.
massan af folket har håg för det osedliga. Man såg i Paris, der man efter revolutionen i
början uppförde osedliga piecer, att de blott verkade derhän, att folket icke ville se dem . . .
då jag är öfvertygad, att om ock censuren komme att undanhålla en eller annan grof scen
den säkerligen komme att approbera de mest omoraliska och i deras inre osedliga stycken,
endast handlingen vore insvept i granna och oanstötliga ord, och jag tillika tror, att sådant
vore av ett vida mera menligt inflytande på den verkliga sedligheten, kan jag icke annat
än finna förslaget skadligt. . . . Vida principenligare vore det väl då att ställa de ifrågav.
arbetena under en bestämd lag och utfästa böter för osedliga piecers uppförande, än att öfverlemna
dem åt en godtycklig granskning af personer, som kanske alldeles icke förstå att
bedöma dem, och som måhända skulle borttaga de mest sanna drag i en karakters teckning
etc., blott derföre, att den kunde synas alludera på en eller annan mägtig person eller grannlaga
händelse m. m. . . .»

Frih. Boye yttrade mot hr Dalman:

»Den ledamot, som yrkat afslag å förevar, punkt, har bemödat sig att flytta den der
föreslagna censuren inom samma kategori som censur å skrifter. Jag begär då att få erinra
hvilken himmelsvid skillnad, som finnes emellan ett offentliggörande genom theatern och ett
sådant genom tryck. Denna skillnad består i den olika publik, till hvilken begreppen i det
ena eller andra fallet spridas. Det är icke samma publik, som läser theaterlitteraturen, som
den, hvilken besöker spectaklerna. . . . Ungdomen, som från theatern ser depraverade seder,
eller hör förvillade politiska begrepp der framställas, behåller intrycken häraf ofta till sin
stora skada; men det är deremot icke att förmoda, att en hundradedel af denna samma ungdom
kommer att läsa piecen. . . .»

Efter ännu några repliker biföll ridderskapet och adeln utskottets
förslag i den ifrågavarande punkten.

Debatten inom pr öster stånd et gick mest i negativ riktning i fråga
om teaterns bildningsförinåga och erbjöd föga intresse. Ståndet biföll förslaget
om censur.

Inom borgarståndet mötte censurtanken starkt motstånd, förestavat
både av principiella motiv och praktiska lämplighetsskäl. Den långa

Motioner i Andra hammaren, Nr 140.

debatten rörde sig visserligen mest om den punkt i utskottsbetänkande^
som gällde rätt att starta teaterföretag, men flera talare ägnade även censurtanken
sin uppmärksamhet. Ett par citat må belysa tänkesättet hos
majoriteten.

Borgmästare Rubin, Lindesberg:

»Hvad censuren angår, har man föreslagit, att densamma skulle ombesörjas af Hofcancellerens
ombud; men jag torde böra erinra, att Hof-cancelleren ej har ombud annorstädes,
än der boktryckeri finnes. En vandrande trouppes personal skrifver t. ex. theaterpiecer,
som ej till trycket befordras, och denna personal kommer till en stad, der ej boktryckeri
finnes.^ Skulle då auctoriteten på stället bedöma framlagd tbeaterpiece och få det angenäma
göromålet att genomläsa den mindre sammanhängande compositionen, för att sedan förklara,
om den är af egenskap att få uppföras. . .»

Fabrikör Rubin, Borås:

»Jag bar fästat min uppmärksamhet derpå, att censuren ej bör bifallas. Det är en
af menniskans dyrbaraste rättigheter att fritt uttrycka sin tanke, då den ej är emot lagen.
Om det sker i kyrkan eller på annat ställe, måste det vara likgiltigt. Häldre tillstyrker jag
upphörande af alla tbeatrar, än att jag bifaller en sak, hvars följder ej kunna förutses. Andra
lagar böra vidtagas emot osedlighet, än inskränkning i medborgares yttranderätt. Följderne
af motsatsen äro oberäkneliga. ...»

Borgarståndet avslog förslaget om inrättande av teatercensur. Inom
bondeståndet framträdde en avgjord motvilja mot själva teaterväsendet, och
ur denna negativa synpunkt anslöt sig ståndet till yrkandet på censurs
införande. En talare — Hans Jansson från Älvsborgs län — motsatte sig
dock även censuren, emedan han ansåg teaterfrågan »af eu alltför underordnad
wigt för att utgöra föremål för öfverläggning hos Rikets Ständer»
och kunde ej instämma med utskottet i dess åsikt, att teatern var ett moraliskt
bildningsmedel. I den korta debatten deltogo blott fyra talare.

Petter Jönsson från Jönköpings län yttrade:

»Jag tror, att det af Utskottet med stor pluralitet antagne förslag till censur å Theaterstycken
lika litet är stridande mot vårt förra beslut, som mot den af Hans Jansson åberopade
likgiltighetsprincip. Derföre och då ordning och skick otvifvelaktigt böra iakttagas
vid valet af de Theaterstycken, som skola uppföras, anser jag, att vi i frågan om censuren böra
bifalla Utskottets tillstyrkande.»

Per Eriksson från Värmland ansåg, att någon censur ej borde äga
rum i småstäderna, emedan detta skulle medföra ökade kostnader för teaterföreståndarna.

Nils Strindlund från Västerbotten:

»Så ofta jag varit i tillfälle att offentligen yttra mig, i frågan om theatraliska föreställningar,
har jag Öppet förklarat, att jag anser dem såsom en galenskap och ett skadligt
påfund, särdeles i småstäderne, der kringfarande utlänningar och främmande personer ankomma
den ena dagen och redan den följande kunna visa sina spektakler. Införandet af en

Motioner i Andra kammaren, Nr 140.

lämplig censur skulle härvid åtminstone lägga något hinder i vägen, samt bidraga att bespara
mången till utlänningen nu gående penning, i samma mån som lättheten att utan omgång
uppföra skådespel inskränktes. . . .»

Censurförslaget var sålunda bifallet av samtliga stånd utom borgarståndet
och föranledde i enlighet med pluralitetens beslut en skrivelse till
Konungen av följande lydelse:

»Då Rikets Ständer, i anledning af gjord framställning, ansett
införandet af censur å destycken, som uppföras på enskildatheatrar,
såväl i hufvudstaden som landsorterna, vara både nyttigt och
af behofvet påkalladt, helst theatern kan betraktas som ett moraliskt
bildningsmedel, samt det således är angeläget att förekomma sådana
missbruk, hvarigenom detta ändamål kan motverkas, så, och då det icke
bör möta särdeles hinder att äfven i rikets mindre städer erhålla personer,
åt hvilka uppdrag i afseende på nödig censur och tillsyn
i detta fall kan anförtros, hafva Rikets Ständer skolat hos Eders
Ivongl. Maj:t. i underdånighet anhålla om utfärdande af nådigt
stadgande derom: att theaterstycken icke må på enskilda theatrar
uppföras, utan att förut vara granskade och godkände af dertill
förordnad person eller auktoritet.»

Riksdagsskrivelsen ledde till en kungl. cirkulärskrivelse till överståthållaren
och landshövdingarna av den 7 mars 1835, enligt vilken censorsmakten
lades i händerna på polismyndigheterna — överståthållaren i Stockholm
och Konungens befallningshavande — vilka dessutom fingo rätt att
»i städerna utom landshöfdingeresidenset öfverlåta, uppå egen ansvarighet,
samma granskningsrätt åt borgmästaren eller åt någon annan, som genom
sin upplysning och sitt anseende må befinnas dertill tjenlig». Genom nytt
cirkulär den 15 augusti 1842 stadgades, att tiden för verkställande av censur
över skådespel skulle utgöra högst en månad efter det ett stycke blivit
för granskning inlämnat till vederbörande.

Vid 1840 års ståndsriksdag förevar åter censurfrågan i anledning
av motioner, som väckts inom samtliga fyra stånden i olika teaterfrågor
huvudsakligen av ekonomisk natur. Prosten Lindmark motionerade om
upphävande av förbudet mot enskilda teatrars inrättande i Stockholm, där
den kungl. teatern numera ägde monopol, och föreslog samtidigt, att även
nyupprättade teatrar i huvudstaden skulle underkastas den censur, som
gällde för landsorten.

De sålunda väckta motionerna behandlades av ekonomiutskottet, som
i sitt utlåtande nr 83 kraftigt underströk teaterns folkuppfostrande be -

Motioner i Andra kammaren, Nr 140.

tydelse. »En af de sköna konster», skrev utskottet, »som tilläfventyrs utöfvar
det starkaste inflytandet på folklynnet, i både moraliskt och aesthetiskt
hänseende, är skådespelarens, om den rätt vårdas och utbildas till
den höjd, den kan uppnå, i synnerhet om skådespelen blifva så mycket
möjligt är nationella». I censurfrågan framhöll utskottet som sin mening,
»att sådane skådespel ej må uppföras, som endast gifva näring åt lättsinnigheten
och äro mot sedligheten stridande, eller som leda till ett motsatt
ändamål mot det, för hvilket Utskottet anser Theatern vara nyttig. . . .
Här synes Staten ega en moralisk skyldighet och deraf följande rättighet
att använda det tvång, som omsorgen för sedlighet och allmän ordning
kan påkalla.» På grund härav föreslog utskottet:

»att Rikets Ständer äfvenledes hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att påbud måtte utfärdas mot Theater-piecers uppförande på enskilde Theatrar,
saväl inom hufvudstaden som i landsorterne, innan de blifvit granskade och godkände
af dertill förordnad person eller auctoritet.»

Utskottets betänkande bifölls av präste- och borgarstånden, medan
de övriga stånden återremitterade ärendet. Denna gång visade det »högvördiga»
ståndet mer förståelse för teaterns uppgift än vid debatten 1834,
och professor Grafströms yttrande är förtjänt att ihågkommas:

». . . Det skulle upptaga för mycken tid att här tala om behofvet af folknöjen. Jag
ser visserligen ingenting hellre, än att en del af arbetarens förtjenst och så mycket som
möjligt deraf insattes i Sparbanken; men jag vill likväl icke, att oskyldiga folkförlustelser
allt mer och mer inskränkas, såsom nu merendels sker. Just af den orsak att så få tillfällen
till en glad rekreation efter arbetet gifvas och äro af samhället beredde för de lägre folkklasserna,
inträffar det, att penningen oftare vandrar till krogen, det enda rekreationsstället,
än till Sparbanken. Mig synes det vara af stor vigt för Nationen att taga detta ämne i
betraktande ...»

Biskop Agardh hade en arman åsikt än den föregående talaren och
menade, »att det är Representationen föga värdigt att sysselsätta sig med
reglering af hufvudstadens nöjen; aldraminst bör detta föremål upptaga
det Höevördina Ståndets tid». Häri instämde domprosten Elmgren,
doktorerna Wallin och Hwasser samt professor Morén.

Biskop Bruhn företrädde en annan ståndpunkt:

»Man kunde fråga om Theatrar äro nyttiga eller skadliga, umbärliga eller oumbärliga.
Men allmänna opinionen har redan länge så afgjort svaret till deras beröm, att motsägelse ej
höres, om den ock egde sina skal, såsom detta ofta medgifna, att Theatrar, i den förkärlek de
för närvarande^ ega, bortföra från det allvar i lifvet, hvartill ungdomen bör uppfostras, och
det är dock på sin ungdom samhället sätter sina förhoppningar. Frågan måste nu blifva
denna endast: behöfver hufvudstaden flera Theatrar än den Kongl. National-Theatern?

Skulle man ej värdera hvarje slag af skön konst, ej erkänna, att författandet af ett
fulländadt Theaterstycke är ett af snillets största produkter, att rolernas goda utförande
fordrar en ej allmän förmåga? . . .»

Motioner i Andra kammaren, Nr 140.

Kontraktsprosten öhrnberg försvarade utskottets förslag om rätt att
upprätta nya teatrar även i huvudstaden:

»Genom oskyldiga nöjen för ringa afgift vill man pa detta sätt draga de lägre
klasserna från det högst förderfliga kroglifvet; och då man med skäl förmodar, att det demoraliserande
och för mången ruinerande nummerlotterispelet snart skall alldeles afskaffa^,
hvari äfven den ringare hopen deltagit, så har man genom mindre och för allmänheten mera
passande Thcatrar velat gifva någon ersättning. Och på det dessa mindre så kallade folkTheatrar
icke må gifva näring åt lättsinnigheten eller blifva skadliga för sedligheten, sa är
äfven tillstyrkt, att inga Theater-piecer må på dem nppföras, innan de af vederbörliga
Auktoriteter blifvit godkända. — Ur dessa skäl tillstyrker jag bifall till Betänkandet.»

I samma riktning yttrade sig kontraktsprostarna Östberg och Björkman
samt motionären, varefter utskottets betänkande bifölls.

Inom borgarståndet inleddes debatten av borgmästare Ekholm, som
instämde med utskottet utom i fråga om censuren, där han fann en skrivelse
till Kungl. Maj:t obehövlig, då en kungl. förordning utfärdats 1835.
Häremot genmälde borgmästare Helleday, att nämnda förordning endast
gällde landsorten, ej huvudstaden, vilket Ekholm i en replik bestred. Debatten
om denna formsak blev livlig, varefter ståndet biföll utskottets
förslag.

Debatten inom bondeståndet inleddes av Per Hansson från Värmland,
som talade mot varje statens uppmuntran av teatern, varefter Olof Olsson
från Västmanland höll ett längre anförande mot teatercensur, ur vilket
följande optimistiska bekännelse må anföras:

»Det är så tydligt, att ingenting kan wara att befara för sedlighet och ordning af
Theaterscenens frihet, och att den skygghet, hwarmed utskottet behandlar denna fråga, är
alldeles obehörig. En Theater, der anständighetens fordringar icke iakttages, der lasterne
uppmuntras, eller satiren rigtas emot enskilde, skall genast ådraga sig ett sa allmänt ogillande,
att den ej ett ögonblick kan bestå . . . Den priwata Theatern måste följa tidens stigande
upplysningar, Publiquens anspråk på bildning och smak, den måste arbeta i den anda, som
för hwarje epok söker nya wägar till utwecklingen af menniskoanlagen för det goda, det
sköna och det sanna, med ett ord den måste söka waka pa allmänhetens sinnen, genom det

nöje, den njutning menniskohjertat känner wid hwarje tankans och känslans förädling och

utbildning. Så snart den motwerkade dessa, wore dess fall oundvikligt, emedan den ensamt
berodde af allmänhetens bifall eller ogillande. Jag föreslår alltså, att Utskottet matte tillstyrka
Rikets Ständer.

4:o. Att den Censur, som till följd af Rikets Ständers wilkorliga beslut
wid förra Riksdagen blifwit införd, måtte helt och hållet upphöra . . .»

I samma riktning yttrade sig även fem andra talare. Lars Larsson
från Älvsborgs län försvarade censuren, men opponerade sig mot tron på

teaterns moraliska bildningsvärde, ty någon annan bildning kunde ej på

den vägen vinnas än att »karlarna kunna t. ex. på ett konstlat sätt till

Motioner i Andra hammaren, Nr 140.

qvinnorna framföra sina giftermålsanbud, eller i övrigt, i sätt att wara,
antaga wanor, som för dem både kunna umbäras och böra wara främmande».

Peter Jönsson från Jönköpings län talade i samma riktning, »ty
denna uppfostringsskola will jag bedja Gud bewara oss ifrån på landet,
ty att hwila de uttröttade krafterne efter dagens arbete och mödor, är det
nöje allmogen behöfwer. . . . Skall det deremot lemnas rättighet för inrättande
åt enskildta 1 heatrar, så böra de undergå en sträng controll,
så wida de afse en moralisk förädling, men helst såge jag denna inrättning
fördes ur landet än från Stockholm åt landet».

På grund av återremissen upptog utskottet frågan till ny behandling,
som dock ej föranledde någon ändring i dess ståndpunkt. Vid förnyad
föredragning av ärendet inom de tvenne stånd, som beslutat återremiss
biföll ridderskapet och adeln utskottets förslag i censurfrågan, medan
bondeståndet avslog det första betänkandet nr 83 och lade det nya utskottsutlåtandet
nr 125 till handlingarna.

Vid riksdagen 1859—1860 framträder censurfrågan åter på grund
av tvenne motioner, den ena väckt inom borgareståndet av författaren
August Planche, den andra inom bondeståndet av P. F. Mengel från Uppland.
Under påverkan av censurmaktens politiska och moraliska missgrepp
skrev Planche sin motion och framhöll, att vad som under debatten vid
1834—35 års riksdag betonats i fråga om censurens uteslutande moraliska
uppgift ej blivit respekterat. Sålunda heter det i motionen:

». . Flere exempel kunde dock anföras derpå, att censorerna icke hållit sig inom den
bestämda rålinien, utan tillåtit sig förändringar eller uteslutningar i författares arbeten,
rörande politiska eller andra förhallanden, hvartill de icke vant lagligen berättigade . . .
Och hvad särskild! angår sedlighetens vård, hvilken med berörde lag skulle vara afsedd, så
läge det i både theaterförfattarens och theaterföreståndarens eget intresse, att icke offentliggöra
något, som mot dem kunde rikta den allmänna oviljan, enär publikens dom lika ögonblickligen
verkställes som den afkunnas, utom det att man hos personer, hvilka egnat sig
åt studierna af det sköna, deruti helt naturligen begreppet om det sedliga jemväl ingår,
ovillkorligen måste förutsätta mera omdöme och smak uti förevarande fall, än man kan vänta
af dem, som med vitterhet hafva liten eller ingen beröring. Om man vidare bland andra
skäl äfven toge i betraktande den verkligen betydliga ekonomiska förlust, som så lätt kan
drabba theatrarne genom censorernas rättighet att eu hel månad hos sig qvarhålla ett inlemnadt
theaterstycke, så kunde väl ej bestridas, att ifrågavarande godtyckliga makt skadligt
inverkade^ på en bildningsanstalt, hvars värde ingen numera torde kunna ifrågasätta, på
samma gång den hånar tryckfrihetslagen, lifsprincipen för hela vårt borgerliga lif.v

Yrkandet i Planches motion gick ut på »att theatercensuren med
alla slags på förhand lagda hinder för ett theaterstyckes eller hvarje annan

Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 4 saml. 67 käft. (Nr 140.)

Motioner i Andra kammaren, Nr 140.

skrifts offentliggörande från scenen måtte afskaffas och att theaterns produktioner
måtte ställas i samma kategori som tryckta skrifter . . .» med
åtalsrätt för tryckfrihetens väktare.

Mengels motion mynnade ut i ett liknande yrkande som Blanches
och utgick likaledes från de missgrepp censuren gjort genom att godtyckligt
ändra innehållet i en pjäs samt genom det egendomliga i att samma
stycke kunde godkännas i en stad och förbjudas i en annan.

I sitt utlåtande (nr 122) avstyrkte allmänna besvärs- och ekonomiutskottet
motionerna med en kort motivering om behovet av »något correctiv
i afseende på representationer å enskilda theatrar såväl i hufvudstaden
som i landsorterne . . .»

Utskottets utlåtande föredrogs den 18 juli 1860 inom de fyra stånden
och bifölls efter en kort debatt av ridderskapet och adeln, utan debatt
av prästerståndet, medan borgarståndet, där Blanche i ett anförande
erinrade om censurens missgrepp, och bondeståndet återremitterade ärendet
till utskottet. Motionerna hade därmed avslagits av ständerna, och
återremissen föranledde ej till någon utskottets vidare åtgärd.

Nästa gång censurfrågan spåras i Riksdagens förhandlingar är vid
1868 års riksdag, då C. J. Svensén i en motion nr 321 hemställde, »att
Riksdagen ville besluta den s. k. theatercensurens upphörande och dithörande
förordningars upphäfvande, samt att hvarje theaterföreståndare i
stället är underkastad laga ansvar för de stycken han å scenen låter uppföra».
Slutet av motionens motivering upptog ett längre citat ur ett av
redaktör Dalmans anförande vid 1834 års riksdag, och i övrigt innehöll
motiveringen följande:

»Vid 1834 års riksdag väcktes en motion, hvars följder, emedan man lyckades genomdrifva
den, förmärkas ännu i dag, ehuru på ett sätt, som gör vårt fria land föga heder. Jag
syftar på den gengångare från skuggrädslans dagar, hvilken visar sig allt emellan, jag menar
den s. k. theatercensuren, eller förbudet att offentligen uppföra dramatiska arbeten, innan
dessa blifvit granskade och, som det heter, gillade af vederbörande, icke estetiska, utan —
polismyndighet.

I ett land, som kan vara stolt öfver det fria ordets rätt, då det tryckes, der censur
af ett dramatiskt arbete före tryckningen icke längre finnes, i ett sådant land är censur åt
samma före dess framställande på scenen en — minst sagdt — anomali, eller, såsom jag
nyss nämde, en gengångare.

Det ligger också, vill det tyckas, en orättvisa och förolämpning emot alla andra
theatrar än de Kungliga, i den omständigheten, att de sednare äro befriade ifrån all censur.
Och dock är det just på den Kongl. scenen, som t. ex. en Riddar Blåskägg ostraffadt fatt sprida
sin osedlighet. Jag vill nu icke här upprepa alla kända anekdoter om misstag och bockar,
hvilka theatercensuren begått. I stället vill jag citera hvad en utmärkt talare vid nyssnämnda
1834 års riksdag yttrade i hithörande fall . . .»

Motioner i Andra kammaren, Nr 140.

Redan vid motionens bordläggning inom Andra kammaren blev den
utan utskottsbehandling och debatt avslagen. Svensén förnyade vid 18(59
års riksdag (motion nr 255) sitt yrkande med i huvudsak samma motivering.
Denna gång hänsköts motionen till ett tillfälligt utskott (nr 1),
som i ett utförligt utlåtande (nr 32), undertecknat av G. W. Gumadius,
kritiserade censurens idé och föreslog, »att Riksdagen uti underdånig skrifvelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om upphäfvande af den genom
Kungl. Brefvet den 7 mars 1835 anbefallda granskning af till uppförande
å enskilda theatrar anmälda dramatiska arbeten».

Utskottets ingående motivering var efter en kort erinran om frågans
utveckling av följande lydelse:

»I afseende å tillämpningen af censurförfattningen, har, så vidt Utskottet derom kunnat
inhemta kännedom, densamma åtminstone för hufvudstaden med ytterst få undantag bestått
endast deruti, att ur till granskning inlemnade theaterstycken blifvit uteslutne åtskilliga
uttryck, i hvilka myndigheter eller lefvande personer blifvit förlöjligade eller framställda i en
ofördelaktig dager; äfvensom enahanda åtgärd blifvit vidtagen, då uttryck af dylik beskaffenhet
rörande främmande magter eller deras styrelser förekommit.

Om det å ena sidan icke lärer kunna bestridas, att den dramatiska konsten utgör
ett kraftigt bildningsmedel, som är i hög grad egnadt att väcka och lifva känslan för det
sköna, det sanna, ädla och fosterländska, så är det å andra sidan lika otvifvelaktigt, att
denna konst, utöfvad i en falsk riktning, kan i icke mindre grad framkalla alldeles motsatt
verkan; och i tider af oro och stark politisk spänning bringa passionerna till våldsamma och
häftiga utbrott. Inflytandet af skådespelarekonsten i dessa hänseenden är så mycket större,
som hon till sitt förfogande och för uppnåendet af sina syften kan tillgodogöra sig alla andra
sköna konster, och är i tillfälle att samtidigt utöfva sitt inflytande på en större mängd individer.
Att från myndigheternas sida skådespelarekonstens missbruk noggrannt och allvarligt
beifras, synes derföre vara fullt ut lika nödvändigt som vakandet deröfver, att ej andra
konstgrenar eller det fria ordet missbrukas till skada för allmän moral och samhällsordning,
eller ock till förolämpningar mot offentliga myndigheter och enskilda personer.

Men om myndigheternas ingripande härvidlag sålunda är berättigadt och befogadt,
så följer deraf dock ingalunda, att bästa sättet för detta ingripande är att söka i en föregående
censur. Utskottet anser fastmer en dylik censur vara hvarken möjlig att i allmänhet
åstadkomma, eller, om den ock vore möjlig, lämplig eller till ändamålet ledande.

För att kunna bedöma, huruvida ett anmäldt skådespel i ofvanberörda hänseende kan
vid sitt uppförande komma att verka mera skadligt än gagneligt, huruvida dess uppförande
bör alldeles förvägras eller medgifvas under iakttagande af vissa förändringar, dertill fordras
hos censorn förmåga att klart uppfatta andan af skådespelet, att känna alla hjälpmedel, som
vid utförandet stå konsten till buds, och till och med, under vissa förhållanden, att kunna
bedöma den för tillfället rådande sinnesstämningen hos publiken. I allmänhet torde det ej
lyckas att finna personer med dessa egenskaper villiga att åtaga sig ett dylikt uppdrag, och
sällan torde dessa egenskaper vara att finna just hos polismyndigheterna.

Men äfven om det skulle lyckas att finna lämpliga censorer, synes det dock Utskottet
vara föga sannolikt att de i censuren liggande preventiva åtgärderna mot skådespelarekonstens
missbruk skulle leda till det afsedda ändamålets uppnående, utan snarare i de flesta fall
tvärtom verka menligt. Censuren kan nemligen icke gärna sträcka sig längre än till den

Motioner i Andra kammaren, Nr 140.

skrifta eller tryckta texten. Hvad de stora och ryktbara dramatiska arbetena beträffar, torde
väl dessa vanligen fortfarande såsom hittills, blifva af censuren o vi drörda; och dock är det
just dessa, som under vissa förhållanden kunna på allmänheten utöfva det största inflytandet,
och hvarå exempel icke heller saknas. De små tillfällighetsstyckena åter, ofta af temligen
löst innehåll, och mot hvilka poliscensuren hittills förnämligast riktat sin uppmärksamhet,
hafva sin retelse visserligen till någon del i de mer eller mindre lyckade anspelningarne på
dagens frågor, men lika mycket och kanske ännu mer i dekorationer, kostymering, musik,
dans och hela det stumma spelet. Allt detta lärer väl emellertid likaledes förblifva ovidrördt
af den föregående granskningen; och erfarenheten har i detta hänseende äfven ådagalagt,
att då myndigheterna ingripit och framtvingat uteslutningar eller förändringar i texten,
så har konsten lätt förstått, att just i det stumma spelet bittert hämnas på censurmyndigheten,
som sålunda härvidlag visat sig vara kraftlös.

Det finns visserligen äfven ett annat slag av theaterstycken, för hvilka censurens
nödvändighet ofta åberopas, och det är sådana, genom hvilka allmän sedlighet skulle såras.
Det var ock förnämligast sådana stycken, som Rikets Ständer vid 1834 års riksdag afsågo,
då de begär-de införandet af theatercensur. I denna riktning har dock censuren litet eller
intet uträttat, och detta väl derföre att den härvidlag ingenting förmår. Grafva och oskickliga
uttryck kunna visserligen uteslutas; men likasom i de nyss förut omnämnda styckena
återstår äfven här spelet, hvaruti en illa maskerad och derigenom fullt lika vidrig osedlighet
kan uttryckas som med blotta orden; — återstår musiken, hvari de mest sinnliga elementer
kunna nedläggas; — återstår dansen och kostymerna, hvarigenom anständigheten kan
djupt såras. Erfarenhet i detta hänseende saknas visserligen icke. Utskottet är af den öfvertygelsen,
att, om icke allmänhetens känsla för det anständiga och rena i detta hänseende
utöfvar censuren, så blifver hvarje preventiv åtgärd kraftlös och i flera fall skadlig, hvadan
den nuvarande censuren torde, såsom motionären föreslagit, kunna utan fara afskaffas.

Beträffande motionärens hemställan, att i stället för censuren måtte inträda skyldighet
för hvarje theaterföreståndare att stånda laga ansvar för de stycken, han å scenen låter
uppföra, så lärer sådant falla af sig sjelft. 18 kapitlet af gällande strafflag, hvilket handlar
om sedlighetsbrott, innehåller i § 13 sådana straffbestämmelser, att de kunna tillämpas på
och ådömas theaterföreståndare eller skådespelare, som genom scenisk föreställning sårar tukt
och sedlighet.

Hvad åter angår den händelse, att theaterföreståndare eller skådespelare skulle missbruka
dramatisk konst eller i allmänhet scenisk föreställning derhän, att han gjorde sig
skyldig till brott eller förseelse af det slag, hvilket inom rättsvetenskapen med ett allmänt
uttryck benämnes delictum publicum (politiskt brott), så torde gällande strafflag få anses
jemväl uti ifrågavarande afseende vara så fullständig, att brott eller förseelse af dylik art
icke blifver utan straff; och äfven om förhållandet icke vore sådant, tillkommer det icke Utskottet
att framställa något förslag i syftning att fullständiga strafflagens bestämmelser
i detta afseende. Det torde ock ligga i sakens natur, att vederbörande polismjmdigheter ega
befogenhet, att, derest under en offentlig föreställning sedlighetsbrott eller delictum publicum
föröfvas, ögonblickligen skrida in för att undertrycka det osedliga eller politiskt vådliga.
Repressiva åtgärder af sådan beskaffenhet innebära sitt eget berättigande och lära svårligen
kunna genom lagstiftningen noggrant bestämmas. Men för den händelse att dylik lagstiftning
finnes erforderlig, lärer det ankomma på Kongl. Maj:t att, vare sig med eller utan Riksdagens
medverkan, åstadkomma en sådan.»

Utskottets förslag behandlades först i Andra kammaren, varvid hr
Treffenberg motsatte sig motionen av politiska skäl, medan övriga talare

Motioner i Andra kammaren, Nr 140.

— hr Carl Anders Larsson, friherre Fock och motionären — hemställde
om bifall. Fock erinrade till belysning av censurens i vissa situationer
tydliga vanmakt, om hur man lätt kunde kringgå det preventiva förbudet,
såsom skett vid ett par föreställningar i Stockholm, då vissa kupletter,
som hänsyftade på polismyndigheten, strökos av överståthållaren. Då publicerades
dessa i en tidning, och med denna i hand sjöng publiken orden,
medan man från scenen gav melodien. Vid ett annat tillfälle skulle i en
revy polismästaren ha ett yttrande, som syftade på hans ämbetsutövning,
men detta ströks av censuren. Man tillgrep då det stumma spelet och
lät polismästaren uppträda på scenen med munlås, vilket kastade ett ökat
skimmer av löje över hans person än de ord skulle gjort, som voro upptagna
i texten.

Andra kammaren biföll utskottets hemställan med 107 ja mot 36
nej. Även i Första kammaren var debatten kort och rörde sig mest om
huruvida man med gällande strafflag kunde åtkomma osedliga teaterföreställningar.
Då detta från juridiskt håll försäkrades, biträdde kammaren
med 44 ja mot 36 nej medkammarens beslut. Riksdagsskrivelsen om
censurens upphävande är daterad den 7 maj 1867.

På grund av Riksdagens anhållan utfärdades den 28 december 1872
en kungl. skrivelse om teatercensurens upphörande. Sedan dess har inom
riksdagen intet förslag väckts om dess återinförande.

Felgreppet att lägga censorsinakten i polisens för helt andra kraftgrepp
avsedda händer gjorde censuren impopulär och bittert klagas häröver
i samtida aktstycken såsom den år 1859 utgivna skriften »Teatercensuren
i Sverige» av Joh. Gabr. Carlén och tillägnad »Rikets nu församlade
Ständer». Blott ett exempel på det stundom otympliga sätt, som
censurera använde, må här anföras.

Är 1844 skulle å Mindre teatern i Stockholm uppföras Viktor
Hugos — »Den siste store fransmannen», såsom vår främste tänkare, Vitalis
Norström, kallar honom — geniala skapelse »Lucréce Borgia», som år
1835 utkommit i svensk översättning, överståthållaren förbjöd styckets
uppförande med den motiveringen, att pjäsen var byggd på

»föröfvade brott af den skändliga beskaffenhet, att, såsom lyckligtvis hos oss ännu
sällsporda, icke ens kunna i samtal omnämnas utan sedlighetskänslans förnärmande; och antydningar
på samma brott genomgå hela teaterstycket, jämte det mångfaldiga ohyggliga
missgärningar, dels berättelsevis förekomma, utan annan framställning af alla dessa brotts
bestraffning, än skildring af det själslidande en af de brottslige stundom erfar. En så be -

Motioner i Andra kammaren, Nr låO.

skaffad framställning på scenen kan, efter min öfvertygelse, desto mindre i allmänhet verka
till afsky för brott eller befordra goda seder och moralisk bildning, som en del af den
publik, hvilken besöker teatern, ej lärer kunna anses innehafva den bildningsgrad, som erfordras
för att rätt uppfatta berörde skådespel i dess moraliska syftning.»

Direktören för Mindre teatern kapten Lindeberg besvärade sig hos
Kung]. Maj:t över censurens förbud och framhöll, att Viktor Hugo med
livliga och starka färger skildrat Lucréce Borgia, ett odjur i människoskepnad,
icke med sympati utan som ett föremål för allmän avsky, förföljd
av sitt samvete och straffad genom den enda mänskliga känsla, som
hon var mäktig, moderskärleken, vilken hon finner besvarad med hat och
vedervilja. Kapten Lindeberg ansåg i sin besvärsskrift, att »den, som
möjligtvis skulle haft böjelse eller anlag att blifva en Borgia, skall säkerligen,
om en sådan qvinna finnes, efter att hafva sett detta stycke, blifva
det mindre än hon kunde ha blifvit det förut» och undrade tillika, om
överståthållaren skulle förbjudit sorgespelets uppförande, därest ohyggligheterna
framställts såsom begångna av andra i samhället än jordens
mäktige.

Besvärs skriften föranledde ingen åtgärd av Kungl. Maj:t, utan det
meddelades i utslaget den 18 april 1844, att besvär mot verkställd censur
ej må äga rum. Men Lindeberg gav sig icke. Han lät den person, som
var ämnad att bliva recettagare vid en .av föreställningarna, uppvakta
ecklesiastikministern biskop Heurlin, vilken var en god andans man och
gav överståthållaren anvisning om att stycket kunde ändras i en obetydlig
detalj och sedan bliva föremål för ny censur, överståthållaren bestämde
då, att den i dramat förgiftade Gennaro skulle, sedan han dödat Lucréce,
ej stå, såsom originalet bestämmer, stum, då ridån faller efter sista akten,
utan utropa »Ha, förskräckligt!» De två orden utgjorde den komiska
kompromiss, som bevekte censuren, så att dramat fick uppföras. Men
hade ej den gode Heurlin hittat på råd, så skulle denna Victor Hugos
stora skapelse kanske för lång tid framåt vägrats föras fram på svensk
scen.

Överståthållarens missgrepp av år 1844 hade till följd att tanken
på teatercensurens avskaffande vann ökad styrka, och den 30 sept. samma
år inlämnade kapten Lindeberg jämte sex andra personer, aktieägare i ett
teaterföretag, och två föreståndare för teatrar i landsorten en skrivelse
till regeringen med begäran om censurens avskaffande. Ur denna skrivelse
må följande anföras:

»Vi äro för vår del öfvertygade att censuren är ett öfverflödigt besvär för både censorerna
och de censurerade och att likasom den icke saknades, när den icke fanns, sa
skulle den också icke ett ögonblick saknas den stund hon upphörde att finnas. Men om

Motioner i Andra kammaren, Nr 14 U.

man anser sig behöfva någon garanti särskild mot skådeplatsens möjliga själfsvåld, våga vi
i underdånighet föreslå att dess produktioner måtte ställas i samma kategori som tryckpressens,
kanhända med den tillagda strängare kontroll för sedlighetens helgd, som den
offentliga framställningen kräfver utöfver den tryckta skriftens — en kontroll, som för öfrigt
publiken själf opåmint handhafver och som vi tro att hvarje teaterföreståndare af sig själf
iakttar — att tryckfrihetens väktare äfven må bli väktare öfver skådeplatsen och ega tillträde
till dess representationer. Härigenom vore, enligt vårt förmenande, all säkerhet vunnen
att ej ordning och sedlighetskänsla förnärmades och rättvisa i detta hänseende utöfvad åt
teatern.»

Regeringen sände icke själva inlagan på remiss till överståthållaren
och Kungl. befallningshavandena, men befallde dessa tjugufem censorer
yttra sig, huruvida någon ändring erfordrades i gällande föreskrifter
om censur å teaterstycken, som avsåges att uppföras. Landshövdingen
i Umeå, Montgomery, ansåg, att censuren behövde större litterär auktoritet
och föreslog att en medlem av Svenska akademien eller annan lämplig
person måtte få biträda de nuvarande censorerna. Tre landshöfdingar
föreslogo en centralisering av censurförfarandet genom eu särskilt
förordnad kommitté, så att icke vad som tillätes i en stad blev förbjudet
i en annan. Landshövdingen i Kristianstads län, von Rosen, lämnade
en ingående framställning av sina erfarenheter genom följande yttrande:

»Om det än kan antagas att Konungens befallningshafvande äfven i dessa frågor med
bästa vilja kunna vara oväldiga, erfordras likväl, för att bedöma huruvida ett teaterstycke
bör få uppföras eller ej, ett eget slags bildning, en omdömesförmåga, som icke egentligen
tarfvas, ej ens kan fordras af embetsmannen i och för hans öfriga tjensteåligganden, helst
en dylik censur lätteligen kan öfvergå till en litterär opinionstvist, som ej utredes genom
några egennyttiga rättsgrunder. Häraf följer att denna embetsmyndighet, åt hvilken en
sådan pröfningsrätt är anförtrodd, lätteligen sättes i det förhållande att den, ehuru med
uppsåt att göra det rätta, kan begå misstag och orätt bedömer gränsen mellan det passande
och opassande, hvilken gräns synnerligast i skön konst och vitterhet icke är så lätt att finna,
om man ej dertill egnat sig, hvarföre ock denna myndighet kan — dels af öfverdrifven
eller ock af en för liten grannlagenhet, af lynne, lefnadsvanor, ensidiga åsigter eller af brist
på egen författareförmåga och deraf bristande litterärt omdöme — göra skefva och oriktiga
slutsater, genom hvilka såväl teaterstyckets författare och skådespelaren som den teaterbesökande
publiken kunna se sin rätt förnärmad.»

Regeringen tog grundlig tid på sig, innan den gav svar på Lindebergs
in. fl. ansökan om censurens upphävande, ehuru censurmyndigheternas
infordrade yttranden inkommo inom loppet av ett par månader.
Först åtta år efter ansökans ingivande och efter Lindebergs död kom
svaret, att »Kongl. Maj:t flnner ej skäl att till denna underdåniga ansökning
lemna bifall».

Efter Lindebergs död år 1849 var det under flera år stillestånd i
kampen för och mot teatercensuren. Denna tog mer än en gång politisk
färg och var särskilt mån om, att inga pjäser med utrikespolitisk anspel -

Motioner i Andra kammaren, Nr 140.

ning uppfördes, om de ansågos kunna skada det goda förhållandet till
Sveriges grannar. Ett litet skämtstycke »Grannarna», som under bilden
av några på landet boende grannar hade framställt de makter, som deltogo
i Krimkriget 1854 blev förbjudet att uppföras i Stockholm. Ett
annat stycke med titeln »Kosackerna» fick uppföras blott med det villkor,
att titeln ändrades till »Ryssar och fransmän».

I en liten fars »En nyårsnatt på Mosebacke», som uppfördes å Södra
teatern i Stockholm, ändrade censuren om en versrad, så att den ej kunde
syfta på någon viss person, en borgmästare Mellbin. I en annan pjäs, en
oförarglig nyårsrevy, där en mängd tomtar eller »nissar», såsom teaternisse,
kyrknisse, riksdagsnisse m. fl. figurerade, förekom även en järnvägsnisse,
men denne dräptes av censuren med den motiveringen, att överste Nils
Ericson, den store järnvägsmannen, hette Nils. En liten pjäs »Det höga C»
inlämnades 1858 för censurering av Ladugårdslandsteatern, och överståthållaren
strök en kuplett, emedan den syntes honom anspela på hans sätt
att döpa om Stockholms gränder och brinkar, så att de officiellt fingo
rangen av gator. Det var tydligen samma pjäs som Blanche hänsyftande
på i sitt anförande i borgarståndet 1860 till försvar för sin motion.

Gensuren var lagd i polishänder, och där ströps lätt satirens sceniska
uppgift att gissla tidens lyten.

Det nuvarande läget.

Den redogörelse, som i det föregående lämnats för teatercensurens
historia i Sverige, har jag måst göra lika utförlig som objektiv, emedan
ingen uttömmande litteratur i ämnet finnes att hänvisa till. Det återstår
att skärskåda det nuvarande läget och efterse, om den optimism, den nästan
blinda tro på teaterpublikens förmåga att uppfostra de sceniska direktörerna
därhän, att de endast giva goda pjäser, vilken talar ur de motioner
och debattinlägg, som inom riksdagen banade väg för censurens avskaffande,
verkligen varit berättigad. Upprepade gånger förklarade censurens
motståndare såväl under ståndsriksdagarna som under det nya riksdagsskickets
första tid, då censurfrågan debatterades, att teaterpubliken genast
skulle reagera så starkt mot osedliga föreställningar, att deras fortsatta
framförande därmed måste omöjliggöras utan några censuråtgärder. Sedan
den frågan objektivt undersökts, gäller det att överväga såväl fördelar som
olägenheter av en speciell kontroll över teaterväsendet i riket och i samband
därmed söka precisera teaterns rätta förhållande till konsten och livet.
Först när detta är försökt, kan min motivering mynna ut i ett bestämt

Motioner i Andra kammaren, Nr 140.

yrkande, filtrerat fram ur det närvarande nödläget och dess beroende av
bristerna i tillämpningssättet för nu gällande lagbestämmelser.

Såsom av den historiska redogörelsen framgått, har sedan 1872 ingen
preventiv teatercensur funnits i Sverige, utan har kontrollen över våra
teatrars sätt att sköta sina uppgifter utövats med stöd av kap. 18: 13 i
strafflagen och § 13 i ordningsstadgan för rikets städer. Det förstnämnda
lagrummet förbjuder »gärning, vilken sårar tukt och sedlighet, så att allmän
förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer». Det är ju
fullt tydliga ord, men den kommande framställningen torde visa, att ''polismakten,
vars auktoritet icke kan ligga på det litterärt etiska området utan
är begränsad till upprätthållandet av yttre ordning, icke är lämplig att
handhava den anmälnings- och åtalsplikt, som ett sceniskt brott mot strafflagen
i berörda hänseende påfordrar. Beträffande ordningsstadgan för
rikets städer heter det i § 13: »Där det visar sig att tillställning . . . åsyftar
eller innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller
föranleder till svårare oordning, äger polismyndighet att dess förnyande
förbjuda. I nu nämnda fall, ävensom då tillställningen utan vederbörlig
anmälan eller tillåtelse äger rum eller bland de närvarande uppkommer
oordning av svårare beskaffenhet, den där icke genom deltagarnas avlägsnande
kan undanröjas, må sammankomsten av polismyndighet upplösas.»

Dessa äro de nu gällande bestämmelser, som stå till buds vid ett
lagligt inskridande mot osedliga teaterföreställningar, och polismakten är
som sagt det intellekt, vilket fäller den litterära och etiska domen över de
sceniska skådespelen. Vid eu granskning av de verkningar, denna anordning
medfört i vårt land, skall jag icke gå långt tillbaka i tiden utan begränsa
mig till fullt aktuella fall, de flesta hämtade från det sist förflutna
årets teaterhistoria, alltså det nuvarande läget. Enligt uppgift i tidningen
Svenska Morgonbladet har dess redaktion förhört sig hos Stockholms polismästare,
varför han ej inskrider mot sådana uppenbart osedliga pjäser,
vilka i det följande skola omnämnas, och polismästaren har därvid svarat,
att han ej anser, att allmän eller tillräcklig förförelse åstadkommits och
att ett åtal ej skulle lyckas. Pressen har måst ingripa, men då ingen
vidare åtgärd vidtages till det ondas bortskaffande utan de osedliga förevisningarna
få fortgå, så blir följden den, att dylika föreställningar givas
skandalryktets genom presskritiken offentligt utropade reklam. Tack vare
denna uppföres pjäsen gång på gång för fulla hus och för just den puplik,
till stor del ungdom, vilken saknar moraliska och litterära förutsättningar
för att genom protest göra slut på det onda. Det blir rått bifall
i stället för moralisk protest, ty den för anständighet känsliga publiken
hyssjar blott en gång, emedan den sedan försvinner. Teaterdirektören

Bihang till Riksdagens protokoll It) 14. 4 sand. 67 käft. (Nr 140.)

Motioner i Andra hammaren, Nr låO.

uppmuntras av de nya skarorna, och guldströmmen till hans kassa sväller.
Men det finns en annan ström, som sinar. Det friska blodet i samhällskroppen
kan icke näras av en genom statsmaktens neutrala hållning offentligt
sanktionerad osedlighet. Så långt ett folk går på det sedliga förfallets
väg, så långt går det mot sin egen självupplösning.

Vid framförandet å scenen av de teaterstycken, som jag i det följande
nödgas dröja vid, har det icke varit fråga om någon konstutövning
utan om en råhet, som begrinar konstens allvar och höghet. Det är särskilt
det könssedliga området, som besmittas av dessa framställningar.
Teaterledningen kallar gärna dylika simpla verk för konst, men var finns
greppet av mästarehanden? Man skönjer det icke, utan ser blott märken
efter smutsiga fingrar.

Våren 1908 uppfördes å Vasateatern i Stockholm eu fransk pjäs
med titeln »Har Ni något att förtulla?», vilken på skilda håll i pressen
betecknades som en verklig teaterskandal. Så hette det t. ex. i Aftonbladet:

»Hr direktören och blivande operachefen Albert Ranft skall akta sig
att på sina teatrar upptaga ett program, där den mest pestfläckade franska
pornografi kommer till synes, för att ej allmänhetens förtroende till hans
goda vilja från begynnelsen skall rubbas, ty att ockra på pöbelns snuskigaste
lidelser är och förblir i evighet snusk. De starka hyssjningar, som
läto höra sig efter sista ridåfallet, visa att publiken icke är så usel och
förfallen i sin smak, som hr Ranft tycks tro».

Till och med skämttidningen Pack protesterade i följande ordalag:

»Jag är inte pryd, men råheten kan jag inte med. Och denna pjäs är rå.»

Göteborgs Handelstidning yttrade:

»Inför ett sådant fenomen börjar man nästan ifrågasätta, om inte
t. o. m. den förhatliga teatercensuren hade sin nytta. Men bättre vore
om publiken reagerade mot dylikt vädjande till dess allra sämsta instinkter.»

Trots den skarpa kritiken gick denna pjäs länge. Sedan den anständiga
delen av publiken reagerat och hållit sig borta, började teatern
sin verksamhet bland de nya skarorna, som varje afton strömmade till för
att vända åter med nerfläckade sinnen.

Hösten 1913 uppfördes å samma teater ett liknande stycke »Borgmästarinnan»,
som trots den offentliga kritikens skarpa angrepp givits ett
100-tal gånger för fulla hus. I en teaterrecension i tidningen Idun
heter det om denna pjäs:

»Vasateatern har hemfallit åt en ny fransk fårs »Borgmästarinnan»
av Maurice Hennequin. — Publik och kritik tyckas numera ha enat sig

Motioner i Andra kammaren, Nr 140.

om att gilla den skrabrösaste scenprodukt, blott den är rolig. Men en
stilla fråga: Skall all skamkänsla numera anses överflödig, äro begreppen
kysk, blygsam, anständig endast tomma ord, utnötta plagg, vilkas begagnande
gör själen löjlig? Betyder det ingenting för sederna, för karaktärens
daning, för sinnenas renhet att stora skaror av människor, gamla
och unga afton efter afton få bevittna, hur en ung förförisk kvinna i
sinnesretande dräkter kastar sig om halsen på eu åldring och på det mest
oförblommerade sätt bjuder honom sin kropp, varefter hon om en stund
blir sängkamrat med en annan, en yngre man, och sedan i en följande
akt fångar ännu en tredje, vilken hon inom några ögonblick också skänker
sin gunst. Där lekes med otukt på scenen med samma sorglöshet
som barnungar handskas med dynamit — och pengarna strömma in i
kassan, och publiken tjuter av glädje och ingen lyfter en hand till protest.
Vill man ännu mera? — År man icke nöjd med den sedernas förskämning,
som redan tränger djupt in i samhällskroppen och till vilken de många
lättfärdiga teaterstyckena ej minst bidraga? Man behöver sannerligen icke
vara pryd för att ställa sig reserverad inför de utlösningar av könslig lusta,
som utgöra en ej oväsentlig del av ’Borgmästarinnans’ galliska ’kvickheter’''».

Om samma pjäs skrev d:r Robert Brandel, som eu tid varit teaterrecensent,
i en av Svenska Morgonbladet anordnad enquéte följande:

»Herr redaktör.

Eder fråga: ''Anser Ni att teaterväsendet för närvarande är sådant,
att det är av behovet, att dess sedliga nivå höjes?’ hade jag så gott som
beslutat mig för att ej besvara av det enkla skälet, att jag numera ytterst
sällan besöker teatern och aldrig läser några teaterrecensioner. Jag ansåg
mig sålunda ej vuxen att uttala något generellt svar på Eder fråga, som
ju är ganska vid i omfattning.

Men i anledning av Edra ord om en viss pjäs beslöt jag att därom
bilda mig ett eget omdöme och gick, det bekänner jag, med vissa misstankar
om överdrift i Edert utlåtande, att själv bese den. Men därmed
blev ock min ståndpunkt avgjord beträffande denna och till äventyrs liknande
pjäser. Begynna våra teatrar att bjuda allmänheten sådana alster,
där i detaljerad framställning och med raffinerad lyx förledande och sinnesbedårande
attiralj Öppet givas de mest vidriga skökoscener och det inför
en av barn, unga, medelålders och åldringar fullsatt salong, då hava
vi sjunkit djupt ned i en smakens förskämning, eu sedernas ruttenhet,
som i sin mån förklarar vissa hemska yttringar av andlig pest. Och sker
detta i konstens namn, så är detta ett skändligt missbruk av det namnet.
Ty jag har föreställt mig, att konsten åsyftar att inlägga något högt, för -

Motioner i Andra kammaren, Nr 140.

adlande och renande i själen och om något vidrigt för realitetens belysande
vidröres, detta må ske i syfte att framkalla en kontrastverkan till rysning
och avsky för det simpla, smutsiga och låga. Här fanns intet av
sådant syfte, ingen tendens att giva ädel impuls eller avsky för råheten.
Utan tvärtom en anrättning, som vindicerade det djuriska i hela dess utsträckning
såsom berättigat. Den gamla antiken med sina groteska satyrupptåg,
backantinnor och bocksprång är dock i jämförelse härmed ursäktad
redan genom den symboliska utrustningen av tiguranterna i dylikt och
än mera genom den okunnighet, som satte det gudomliga endast i kroppens
skönhet, men blott aningsvis kunde sträcka sig efter själens sköna
adelsmärke, givet av renhetens och därför skönhetens Gud. Likväl blev
denna okunnighetens Astartetjänst orsaken till dessa folks undergång.

Föga tröst lär väl hämtas därav, att det, såsom nu uppgives i pressen,
lär finnas pjäser av än skandalösare innehåll. Jag menar att vi hunnit
tillräckligt långt i depravation och dekadans med en del av de pjäser,
som nu givas. Och det mest hemska är att det gives föräldrar och målsmän,
som utan tanke på ansvar, framtid och karaktärs utbildning, sj älvvilligt
sätta de barn och unga, som äro dem givna, under inflytande av
det gift och den ruttenhet, som ovedersägligen sådan sanktionsgiven förevisning
måste sprida. Och obegripligt blir, att, då man ändock insett
nödvändigheten att strängt censurera biografförevisningar, ingenting åtgjorts
för att avstänga åtminstone ungdomen från beröring med vissa pjäsers
smitta, som enligt min mening blir ändå farligare genom yttre attribut
av förföriska ord och lystenhetens levande minspel. Den vanliga
invändningen är ju: Konstens heliga vingar må ej klippas — men då ett
vanligt sunt öga ej i dylika scenföreställningar förmår upptäcka varken
konst, helighet eller flykt mot höjden, så förmodar jag att asfågeln tål vid
någon liten beskärning.

Jag slutar här. Må det antydda vara som ett svar å Eder fråga,
när jag nu gör det tillägget, att jag önskar det vi må få en censur, en
sträng censur, ej av estetflabbar, utan av manliga, modiga män, som våga
säga sin mening ut trots satyrgrinet från dem, som sätta likhetstecken
mellan konst och sinnlig njutning och som, trots de vilja begripa allt
mellan himmel och jord, äro helt oförmögna att förstå begreppet hen
kvinna’ och Verklig man’.

Stockholm den 26 okt. 1913. Robert Brandel.»

I anledning av ett uppträdande i Göteborg av ett av direktör Ranfts
teatersällskap i oktober 1913 skrev Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning

följande:

Motioner i Andra kammaren, Nr 140.

»När ett par tyska pjäsfabrikanter ge sig till att fuska i franska
kollegers fack och till bruk för ett slags operett jaga ihop text efter mönster
av den banalaste parisiska sängkammarfars, måste ju produkten med
naturnödvändighet bli avskräckande. Men även om man är beredd på det
värsta, framkallar dock ett sådant alster som den av Ranftska sällskapet givna
farsoperetten eu viss undran: Hur är det möjligt, att pornografi i en så
smaklös och idiotisk form kan utöva lockelse? År verkligen en handfull
oanständigheter tillräckligt för att upphäva verkan av den bottenlösa tråkighet,
som är det mest utmärkande för både libretto och musik i detta
berlinska tingel-tangel-stycke med dess falska etikett?»

Om samma pjäs skrev Göteborgs Aftonblad:

»Någon närmare granskning kan här icke komma i fråga, ty stycket
framträder utan spår av konstnärliga anspråk, helt och hållet byggt som
det är på en rask följd av libidineusa scener och slippriga repliker. Det
ekivoka skämtet kan icke vara oförargligt, då det endast är avsett att
ockra på en sämre publik. Icke ens kvickhet kan den ömkliga röran tillerkännas,
ty den sanna kvickheten uppträder inte i en omedelbart frånstötande
skapnad.»

I anledning av framförandet av »En kvinnas roman» å Svenska teatern
i Stockholm förekom i Stockholms Dagblad i sept. 1913 en artikel,
vari det bland annat yttrades:

»Det är från de bildade som idéerna och impulserna komma, och
det tjänar föga till för en klass som själv saknar fasta och klara moralbegrepp
och stark känsla för sexuell snygghet, att ge sig i lag med den
förbildning, som under den senaste tiden kommit så särskilt tydligt i
dagen med de omskrivna våldtäktsbrotten. En kraftig reaktion mot det
snusk och det kontinuerliga underminerandet av alla bärande moralbegrepp,
som bedrivas på de flesta av våra teatrar, vore det säkraste tecknet på att
nödiga krafter finnas för att ta upp kampen mot de företeelser, som i
dessa dagar upprört hela landet. Och utan dessa krafter äro för visso alla
slags yttre åtgärder i form av lagstiftning o. dyl. av ganska ringa betydelse.
»

Om samma pjäs och dess verkan på publiken skrevs i Svenska Morgonbladet
bland annat följande:

»Pjäsen vimlar av cynismer, och ju mer vågade de voro, desto uppsluppnare
skrattade publiken! . . .

Det var pinsamt att se ungdomen girigt suga i sig alla dessa cynismer.
Man skrattade och jublade, man applåderade för öppen ridå, man
hade förfärligt roligt!

Det är synd om sådan ungdom. Helt visst går nog mer än en från

Motioner i Andra kammaren, Nr 140.

teatern med den känslan, att den där karlen, som så lättvindigt bedrog
sin hustru, han förstod att leva livet. Ungefär på det där sättet — så
tänkte säkert mer än en — bör livet levas, fritt, glatt, utan hänsyn till
gamla skrupler och fördomar.

Hur bedragna bli de icke sedan, när de gå att pröva ett dylikt livsrecept
i levande livet! Men ansvaret faller då tungt på förförarne. Och
till dem hör även den press, som lovordar slipprigheterna.»

I december 1913 fortsatte direktör Ranft trots all kritik, han blivit
utsatt för, sin pornografiska verksamhet för öppen ridå utan att polismakten
rörde ett finger. Då gavs å en av hr Ranfts teatrar i Stockholm ett
stycke, varom Stockholms Dagblads teaterkritiker d:r Sven Söderman skrev:

»Det handlar om en gatmaja, som nattetid springer på Strandvägen
för att fånga karlar och undgå ''bylingen’ — och det är ett monstrum av
''moral insanity’, stupiditet och okonstnärlig ynkedom. Jag ville gå efter
första akten, men härdade ut tre. Den fjärde lär vara värst.

Det är för normala människor rent ofattbart, att en teaterdirektör,
som är det minsta mån om sitt anseende som person och intelligens, kan
antaga till spelning en sådan spott-täck uselhet, och det är en sjuhejdundrande
dumhet att på teatern föra fram ett bordellintresse just i dessa
da^ar, då det förberedes en attack mot den sceniska konstens frihet. Vad
är det åt för snygga litterära rådgivare direktören lånat sitt öra? Det var
synd i går om publiken, men ännu mer synd om de värnlösa delinkventerna
på scenen, som icke ha laglig rätt att vägra prostituera sig.»

Svenska Dagbladet säger att något »dummare har säkerligen ej gått
över en Stockholmsscen sedan ''Knattings helsikestripp’, sorglig i åminnelse,
serverades på Folkan, och det förblir en folkpsykologisk gåta, varför ej
detta monstrum rönte samma öde som nyssnämnda opus. Visserligen hyssjades
det rätt kraftigt, men söndagsstämningens applåder övervägde dock.»

Dagens Nyheter sade också rent ut:

»Att man icke skäms».

I Stockholms-tidningen skrevs om samma pjäs:

»Pjäsen kunde vara gjord i provokationssyfte för att ånyo dra fram
diskussionerna om teatercensur etc., så smaklös var den till hela sin anda
och ton».

Svenska Morgonbladet skrev om den ohyggliga pjäsen och dess förråande
verkan på den unga publiken följande:

»Hjältinnan i pjäsen är en ung flicka, som lever i samvetsäktenskap
med en fabriksarbetare och under tiden ger sig ut på nattliga promenader
på Strandvägen för att ''haffa'' rika karlar och härunder kommer i klammeri
med polisen. Hon är länge nöjd med sitt liv, förklarar hon, nöjd

Motioner i Andra kammaren, Nr 140.

bara hon kan ''tjusa’. Så möter hon till sist en herre, som ädelmodigt
uppträder som hennes räddare, då sedlighetspolisen förföljer henne. De
gifta sig, fabriksarbetaren är en smula svartsjuk, men kastar sig strax i
armarne på en köksa, som erbjuder sig som fästmö.

Allt i pjäsen är utomordentligt tarvligt. Kan man gärna se något
simplare än de kolingsupptåg som där förekomma, något sliskigare än de
pajasuppträden och sköko-scener, som där gå av stapeln, något vidrigare
än ''hjältinnans’ lovsång över skökolivet och dess fröjder, något mer gottköpsmässigt
än den sentimentalitet, som jämte råheten och dumheten hör
till pjäsens ingredienser?

Pjäsen är skriven utan spår av talang. Kupletterna ynkliga, naiva,
vitsarna klumpiga, ''handlingen’ uppgjord utan skymt av psykologi. Det
är ett mischmasch till den grad genomuselt att man häpnat över att stycket
kunnat antagas till spelning. Vore det fyllt av esprit, kvickt och
lustigt, kunde man ju förstått att hr Ranft icke tvekat — fri som han är
från alla hänsyn till moraliska synpunkter. Men det här är ju ej ens kvickt,
det är ju rena rama struntet, plumpt, grovkornigt, klumpigt och dumt
hopsatt på alla vis.

Det var emellertid nedslående att höra unga flickor och pojkar
applådera plumpheterna. Detta förekom emellertid vid gårdagens föreställning
och en del syntes till och med stormförtjusta. Med glänsande
ögon och en feberaktig rodnad på kinderna följde de upptågen med den
våldsammaste spänning. Stackars folk! De syntes med innerlig tillfredsställelse
leva och andas i pjäsens unkna luft, och de drucko in sliskigheterna
med en begärlighet, som var pinsam att bevittna. Vilken skörd
skall det bli på en sådan sådd!

Så långt vår medarbetares skildring.

Hr Ranft synes nu ha kastat även den sista hänsynen till moral
och anständighet över bord. Ju starkare opinionen emot hans snuskerier
blivit, desto mer synes han vilja fräckt framhärda genom att slå sina
egna rekord i råhet. Denne herre tror bestämt att han är oåtkomlig därför
att han känner Stockholms polismyndigheters flathet — hr Tamm vill
inte ingripa och överståthållaren skall tänka på saken.....»

När till och med en författare, som i den under sista tiden pågående
teaterdebatten i pressen förklarat genom »Socialdemokraten» sig kunna
»skratta åt en oanständighet utan att taga skada till sin själ», vilket innebär
en motsägelse och en råhet, offentligt erkänner det sedliga förfallet
på en del teatrar, då måste det ha gått långt. Sålunda erkände denne författare
nyligen i tidningen »Dagen» »att vi haft en rätt frodig kalsongdramatik,
d. v. s. en sådan slags dramatik, där kvickheterna huvudsakligen

Motioner i Andra kammaren, Nr 140.

röra sig inom underklädernas område, och där handlingen står i intimt
samband med mer eller mindre grannt utstyrda sängar. Vi ha haft teaterföreställningar,
vilkas konstnärliga berättigande betänkligt skamfilats genom
osedlighet i dess grövsta och dummaste form. Därom är inte tu tal.»

Det är en fara liksom en skam för vårt svenska samhälle, att det
skall stå värnlöst inför denna trafik till spridande av osedlighetens gift
genom teatern, och Riksdagen måste här gripa in, när ingen annan
gör det.

Som jag nämnde under debatten inom Andra kammaren vid 1913
års riksdag, då en motion om anslag till teaterorganisationen »Skådebanan»
förelåg till avgörande och jag slöt mig till dem, som röstade för bifall
till motionen, har jag vid det regemente, jag tillhör, en tid haft i uppgift
att granska de teaterpjäser, som kringresande sällskap begärt att få uppföra
för den värnpliktiga ungdomen. Ej en enda gång har en teaterdirektör
därvid föreslagit ett skådespel med nationellt och väckande innehåll utom
direktör Hj. Selander, som under sommaren 1913 reste med ett sällskap
från »Skådebanan», varvid han å lägerplatsen Malmen gav en utmärkt
lyckad framställning av Frans Hedbergs historiska skådespel »Brölloppet
på Ulfåsa» inför ett tusental beväringsynglingar och deras befäl. Eljest
har jag haft nedslående erfarenheter av det sätt, varpå de teaterdirektörer,
vilka begära att få spela för den värnpliktiga ungdomen, fatta
en dylik fostrande uppgift. Jag fick en gång mig tillsänd en pjäs i manuskript
till granskning, och den var åtföljd av upplysningen, att stycket
med stort bifall givits vid andra regementen. Efter genomläsningen svarade
jag direktören, att pjäsen ej fick uppföras, emedan den var både
konstnärligt oduglig, dum och till andan rå. Titeln löd »Herr BaronKöksmästaren,
lustspel med sång i en akt» utan författarenamn. Stycket
prisade bland annat superiet och den s. k. fria kärleken, och jag behöver
blott citera två repliker. Den ena löd »punsch jag dricker hela natten»,
den andra

»För resten, nu för tiden behöves ej vara gift,
vi ska fördriva tiden med att gå på vilt.»

Om pjäsens litterära värde må följande strof vittna:

»En rik grossör upp till börsen går
i nacken rak som en sticka
och ingen mänska rätt förstår
att karlen ej än hunnit spricka.»

Motioner i Andra kammaren, Nr 140.

Dylikt drav anser man lämpligt bjuda våra värnpliktige, medan
många goda pjäser, som med fördel kunna ställas fram för en svensk
publik, icke bliva uppförda. Det är därför en sådan god idé, som den
vilken »Skådebanan» söker realisera, förtjänar att uppmuntras.

Positiv teaterkontroll.

Livet är ett drama. I detta faktum har teatern sin rot. Den kulturfientliga
kampen mot allt teaterväsen är därför en kamp mot själva
livet. Den, som icke kan gripas av ett storslaget drama, som framföres
med den sceniska konstens alla resurser, är andligt förtvinad eller outvecklad.
j Men detsamma gäller i ännu högre grad om den publik, vilken
strömmar till teatern för att icke se skådespel, där livet i dess ideala eller
demoniska former tolkas av den verklige skalden genom skådespelarna,
icke för att se tragedier, där de personliga eller sociala striderna utspelas
och giva åskådarna en maning om livets allvar och djup, icke för att se
komedier, där glädjen och skämtet ha en daggfrisk oskuld över sig, utan
för att se slippriga pjäser, där huvudtemat är simpel råhet.

Teaterns uppgift är dels att bereda ett nöje för stunden, en bildande
förströelse under en ledig afton, dels ocli framför allt att genom
den stora konstens gripande verk ingjuta rikt liv i åskådarens inre och
driva honom till en personlig utveckling. Därför går den stora dramatiken
hand i hand med religionen och moralen.

Endast ett positivt teaterintresse kan reformera teatern. När man
i åratal njutit av ädla och sköna verk inom den dramatiska litteraturen,
låter man ej fånga sig av något teaterfientligt tänkesätt. Den dåliga teatern
kan endast bekämpas genom den goda under positivt stöd av en upplyst
och vidsynt kontroll, som uppfostrar både skådespelare och publik.
När Goethe, som under många år var censor och direktör för Weimar
hovteater, stundom även aktiv skådespelare å dess scen, låtit framföra sitt
mästerliga skuld- och försoningsdrama Iphigenia med skalden själv i
Orestes roll, skrev han efter premiären i sin dagbok de orden: »Iphigenia
spelad. God verkan, i synnerhet på rena människor.»

Det är goda skådespel, vi behöva, gärna mer dramatiska ocli folkliga
än Iphigenia, men alltid rena och sköna i sin framställning. Det är
ett straffvärt brott att giva sedeslösa pjäser och därigenom riva ned vad
den verkliga konsten bygger upp. Våra teaterdirektörer och författare
borde verkligen studera det »Förspel på teatern», varmed Goethe inleder
sin Faust. I dialogen mellan skalden, som vill skapa ädla verk, och teater Bihang

till Riksdagens protokoll 1014. 4 sand. 07 käft. (Nr 140).

Motioner i Andra kammaren, Nr 140.

direktören, som begär kassapjäser, vilka genom att reta massans sämre
lidelser kunna locka talrik publik, säger den förre, att han ej för lumpen
vinnings skull kan offra »sitt högsta väl, sin mänskorätt, sin fria själ».
Se där det ord vi behöva!

Den stora konsten, som teatern i främsta rummet har att förkunna,
måste leva och skapa i frihet. En censur, som förgriper sig på den verkliga
friheten, är av ondo. Och till denna frihet hör även konstens val av
demoniska motiv. Estetiken ger oss både det ideellt sköna och det demoniskt
sköna. Konsten måste liksom livet äga frihet att gå ut mot
båda perspektiven. Icke blott renhetens höjder omstrålas av det estetiska ljuset.
Aven till demonernas avgrunder sänder det sina strålar både i naturens
och människans värld. Nog är ett hav i storm sublimt, ett brinnande
slott vackert, även om man ej accepterar den Taineska paradoxen, att slott
äro vackrast, när de brinna, och nog är en av hemska blixtar genomkorsad
natt skön. Och nog har detta demoniskt natursköna sina många
avbilder i historien och samhället liksom i den ensamma människosjälen,
allt bildande stoff till dramatisk behandling. Men när det demoniska
innerst icke längre är buret av det hemska allvaret, när det förlorar den så att
säga underjordiska förbindelsen med det goda och blir en råhet utan smärta,
en liderlighet utan lidelse, då är det skönas levande ande bortblåst, och
endast ett ruttnande lik täcker den plats, där det fick sätta livet till för
den perversa estetik, som frossar i det väldeliga. Det är denna ruttnande
teater, som mer än en gång öppnat sina portar i Stockholm och annorstädes.

Vill man, såsom nödvändigt är, försöka åstadkomma en såvitt möjligt
effektiv kontroll över teaterväsendet och därigenom uppmuntra den

goda teatern på den dåligas bekostnad, så måste en sådan verksamhet följa

de estetiska lagarna, så att den sceniska konsten som sagt erhåller all erforderlig
rörelsefrihet. Det duger ej att, såsom nu sker hos oss, sätta
en polismyndighets okunnighet på vakt kring dessa lagar, ej heller att
hägna dem med det rent negativa teaterintresse, som aldrig går på någon
teater, emedan det anses vara syndigt. På den vägen höjer man icke
teaterns sedliga nivå och icke sin egen heller.

Här är icke platsen att reda ut de estetiska lagarna. Men så mycket
veta vi alla, att den stora konsten har sol på sina vingar och icke smuts.

Den vet sina höga anor. Den känner sitt urhem ovan all jordisk tillvaro.

Även skriet ur livets svarta djup, hatet och hämnden och brottet äro i
vissa hemska gestalter stundom slakt med det goda, om också på långt
håll. Därför har det alltid funnits en vare sig hemlig eller uppenbar förbindelse
mellan det sköna och det goda, det må gälla det sublima, det

Motioner i Andra kammaren, Nr liO.

tragiska eller det komiska. Teatern rör sig med samtliga dessa former
av liv och behöver röra sig fritt anda ut till det estetiska livets yttergräns.
Lär man känna den stora konsten rätt, så går dess innersta drift uppåt.
Här gälla Verner von Heidenstams vackra ord i en av hans djupaste dikter
»Jairi dotter»:

Skriften, vars ord likt härar
radvis stampa i sång,
bilden, som ädelt vi skuro,
blomstret och kärleksgåvan,
allt vad i offrande fång
skönhetens gudom vi buro
längtar tillbaka dit ovan.

1 sitt arbete »Det sköna och dess lagar» yttrar vår store diktare
och folkuppfostrare Viktor Rydberg dessa ord: »Det sköna och det

själsrena kunna icke utan skada skiljas åt; den andliga luft är icke hälsosam,
i vilken ej de båda ingå som element. Det är icke väl ställt, om
man, innan man inträder i en konstutställning, måste företaga en abstraktionsprocess,
genom vilken man lämnar sina sedliga eller intellektuella
krav utanför dörren, för att vara ett levande estetiskt abstraktion och ingenting
annat, då man befinner sig framför de verk, som man skall se.
Konsten skall visserligen utövas såsom den vore till och verkade endast för
sin egen skull, men hon är icke dess mindre i den stora världsekonomien
ett av människosläktets uppfostringsmedel, och konstnären lider icke, utan
vinner på att vara medveten därom .... Vi äro levande konkreta personligheter
med även andra ideal än skönhetens, och för att vi skola kunna
njuta ostört och djupt av henne, kräves det, att alla våra ideella element
kunna vid hennes betraktande samklinga med varandra.»

I sitt nyligen (1913) utgivna arbete »Det estetiska livet» yttrar Yrjö
Him, professor vid Hälsingfors universitet, följande angående det gamla
problemet om konsten är till för sin egen skull eller om den måste anknyta
sin verksamhet till andra verksamhetsformer: »Den absoluta intresselösheten
är ju, som tidigare framhållits, en abstraktion, med vilken man
är tvungen att operera för att vinna klarhet i begreppsutredningen. Vill
man i teorien särskilja konsten från övriga verksamhetsformer, måste man
frånse från alla andra än de rent estetiska faktorerna. Men teorien får
icke leda oss att glömma, att i verkligheten de estetiskt-praktiska elementen
städse göra sig gällande vid allt konstskapande och i all estetisk uppskattning.
Viljans styrka och uthållighet, det stora sanningsmodet, den fasta
behärskningen av uttrycksmedlen, ärligheten och uppriktigheten — dessa

Motioner i Andra kammaren, Nr 140.

och andra liknande egenskaper beundra vi i de konstyttringar vi ställa högst
av alla. Och det är samma egenskaper som i det utomestetiska livet ge
storhet åt den moraliska personligheten. Därför kan särskillnaden mellan
konstens och moralens områden aldrig strängt upprätthållas annorstädes
än i den teoretiska abstraktionen.»

Uttalanden sådana som dessa, vilka kunde mångfaldigas, framhäva
med all önskvärd tydlighet det oupplösliga sambandet mellan det sköna
och det goda. De gudsbenådade skönhetsapostlarna giva oss den verkligt
stora konsten, som en efter harmoni och fulländning trånande mänsklighet
måste räkna till sina omistliga livsvillkor. Den som älskar »det sköna i
bild, i bragd, i sång» — för att tala med Snoilsky — vet att i konstens
namn kan man ej försvara de råheter, vilka ofta taga stort utrymme å
våra teatrar.

Teatercensur i någon form har aldrig kunnat undvaras. Den utövas
i vårt land vid alla teatrar av direktörerna själva, och dera av dem
göra nog så gott de förmå för att hålla konstens fana högt. Men de ha
att kämpa icke blott den moraliska utan även den ekonomiska existenskampen,
som är särskilt hård för de resande landsortssällskapen, där på
sina håll ett undernärt teaterproletariat lever på svältgränsen. Man må då
ej för hårt döma en ledare av ett dylikt sällskap, om han i nödens stund
tillgriper det brödstycke, som en god kassapjäs med simpelt innehåll erbjuder.
Jag tror att det hos de flesta skådespelare finns en längtan uppåt
mot den stora dramatikens höjder, men hur många av dessa skådespelare
fingo ej i förtid vingarna klippta på sina drömmar därför att den stora
konsten varken ger dem ära eller bröd. För visso har teaterns ledande
män i vårt land ofta underskattat sin publiks goda smak, men deras ekonomiska
erfarenheter äro ju dock fakta, som ej låta rubba sig. Det är
konkurrensen nedåt, tävlingsspelet om den stora obildade publikens ekonomiskt
värdefulla gunst, som driver teaterdirektörerna till att på sin repertoar
även upptaga sensationella och omoraliska pjäser. Här bör staten
gripa reglerande in liksom den gjort i nedåt-konkurrensen på den industriella
arbetsmarknaden. Teatern behöver också sin skyddslagstiftning,
hur sent än insikten därom synes vilja infinna sig hos en del gammalt
teaterfolk.

Är censuren ingen änglavakt kring den goda teatern, så kan den
dock uträtta åtskilligt. I vilken anda en positiv teaterkontroll bör verka
tror jag mig bäst angiva genom att citera de ord, som Goethe i ett av
samtalen med sin vän Eckermann (»Gespräche mit Eckermann») yttrat. Vi
behöva i vårt teaterväsen mycket av den anda, som besjälade Tysk -

Motioner i Andra kammaren, Nr 14U. 29

lands två störa diktare, Goethe och Schiller, när de tillsammans ledde
Weimar teater.

»Jag såg — yttrade Goethe — icke på präktiga dekorationer och en
glänsande garderob, men jag såg efter goda stycken. För mig var varje
genre berättigad från tragedien till farsen, men ett stycke måste vara
något för att finna nåd. Det måste vara stort och betydande, klai''t och
graciöst och alltid sunt samt äga en viss kärna. Allt sjukligt, svagt,
gråtmilt och sentimentalt liksom allt skräckinjagande, gräsligt och den
goda seden sårande var en gång för alla uteslutet. Jag hade därmed,
fruktar jag, fördärvat skådespelare och publik. Men genom de goda styckena
höjde jag skådespelarne. Ty studiet av det förträffliga och det fortgående
sysslandet därmed måste med nödvändighet göra något av en människa,
som naturen ej lämnat i sticket. . . Schiller förfor på samma sätt
som jag.»

Visserligen måste Goethe även giva pjäser av mindre konstnärligt
värde och kunde ej alltid följa sitt program att uppfostra publiken, som
ofta begärde mycket ytliga stycken. Sålunda nödgades skalden ej mindre
än 410 gånger släppa fram pjäser av den populäre Kotzebue — det var
sensationella och gråtmilda stycken — och den i flera avseenden, särskilt
i teckningen av olika samhällsklassers liv sympatiske, men i fråga om konstnärlig
halt och tankegång ytlige Iffland gavs 206 gånger. Sina egna
dramer gav Goethe 153 gånger, Schillers 174, Shakespeares 46 och Lessings
42 gånger. Ytliga stycken kunna ej undvaras, men slippriga måste
bannlysas.

Vi behöva en annan frihet i fråga om konstens utövning än den
iscensatta liderlighetens. Den innebär ingen frihet. »Där Herrens ande
är där är frihet», förklarar bibeln, det mest dramatiska verk som världslitteraturen
äger, men av den andan finnes ingenting hos dessa konstens
beljugare och befläckare, vilka författa den pornografiska teaterns alster.
Det är mot denna iscensatta osedlighet staten måste rikta sin kontroll på
ett effektivare sätt än hittills.

Vid ett övervägande av de åtgärder, som böra vidtagas i konstens
och sedlighetens gemensamma intresse för att hämma en sådan verksamhet
som den, vilken enligt de talrika pressutdrag, jag i denna motion
lämnat, bedrives särskilt av direktör Albert Ranfts teatrar vid sidan av
den goda repertoar, som denne teaterledare även håller sig med, gäller
det att taga lärdom av både teatercensurens långa historia i Sverige och
den nu rådande ytterst bristfälliga poliskontrollen.

Under de 37 år (1835—1872), då vi i vårt land efter det konstitutionella
statsskickets införande haft preventiv teatercensur, varigenom ingen

Motioner i Andra kammaren, Nr 14U.

pjäs fick uppföras, innan den godkänts av censorn, såsom nu sker för
våra biografteatrar, framträdde vissa olägenheter av denna statskontroll.
Sammanfattningsvis angivna äro olägenheterna av censur genom ett statens
organ vanligen följande:

1) Censuren lägges i händerna på polismyndigheten, som ej är
kvalificerad för uppdraget. Olägenheten av en sådan anordning, vilken i
princip fortfarande består hos oss blott med den skillnad, att censuren ej
är preventiv och att ingripandet mot osedliga teaterföreställningar sker
enligt de lagrum, jag förut berört, är dubbelsidig. An åsidosättes de
litterära synpunkterna, så att censuren griper rubbande in i dramats
byggnad och föreskriver felaktiga ändringar. Än förbises de sedliga synpunkterna,
vanligen så, att polismakten bedömer verkan av en pjäs enligt
sin egentliga yrkesuppgift, d. v. s. om pjäsen stör ordningen eller ej, om
den på ett synbart sätt framkallar några skadeverkningar. Följden kan
då bliva den, som vi upprepade gånger fått bevittna, att ohöljt pornografiska
teaterstycken kunna givas ända till ett hundratal gånger utan att
polisen ingriper.

2) Censuren kan kringgås genom det s. k. stumma spelet. Det blir
då icke den censurerade texten, som åstadkommer någon skada, utan de
sinnesretande momenten inläggas, såsom utskottsbetänkandet av år 1869
påpekade, i kostymeringen, dansen o. s. v.

3) Censuren kan lätt användas i partipolitikens eller klassintressenas
tjänst, varigenom satirens sceniska uppgift motverkas och sanningen blir
lidande.

4) Censuren kan bliva ekonomiskt förlustbringande för ledare av
teaterföretag därigenom, att repertoaren blir osäker, innan censurens utslag,
som vanligen dröjer, erhålles, då redan dyrbara förberedelser måste
ha vidtagits, vilka bliva lönlösa i händelse av förbud.

Det synes mig vara självklart, att all politisk censur bör undvikas
och att gällande strafflag i denna punkt är tillräcklig. Censuren eller inspektionen
bör ha till syfte att framför allt genom positiva medel höja
teaterns konstnärliga och moraliska nivå. Detta kan ske på olika sätt,
och till sist nödgas nog både staten och kommunen inom vissa gränser
taga sig an teaterfrågan för att genom understöd bekämpa den på konstnärliga
och sedliga motiv ofta blottade affärsteatern. Här går framtidens
reformlinje. Man kan icke ställa stränga fordringar på en teaterledning,
som lever med sina sujetter på svältgränsen. Men får staten och kommunen,
dock utan något monopol, sin hand med i spelet på tiljan, så kan
det bliva ordning och hållning på det hela. Här torde en utbyggnad på
den stats- och kommununderstödda föreläsningsverksamheten vara nöd -

Motionei'' i Andra kammaren, Nr l40. 3i

Vändig. Eu sådan tanke kommer givetvis att röna lika häftigt motstånd
som de första föreläsningsföreningarna rönte, nilr de begärde anslag av
stat och kommun för att utsprida sina förmenta villoläror. Nu fortgår
dock denna väldiga rörelse, som omfattar hela vårt land, till stor fromma
lör folkmoral och folkupplysning. De sämre nöjenas publik skulle även
få en svår konkurrent i en folkligt lagd, konstnärligt och moraliskt god
teater, som kunde bidraga att jaga bort råheten ur våra städer och byar.
Om all teater kunde dödas, om dess grundidé vore livsfientlig och då
borde bekämpas, så vore ett negativt avvisande av varje befattning med
teatern en berättigad ståndpunkt. Men så länge livet är ett drama, där
vi alla äro medspelare i olika roller, skall teatern förbliva en livets spegel.
Och. lika visst som Riksdagen representerar svenska folket, måste även den
gå i författning om folkets höjande genom alla de kulturella och moraliska
medel, som stå till buds. Till dem hör även den sceniska konsten.
De, som förneka det, tänka blott på den smuts, som den dåliga teatern
omger sig med. Men det - är Ibättre att tänka rena tankar än smutsiga,
först då äger man rätt att angripa den dåliga teatern, när man vet sig
ha känning med det konstens och livets ideal, som den goda teatern eftersträvar.
Det var detta, som på sina håll bortglömdes under debatten i
teaterfrågan vid förra riksdagen.

Utom positiva grepp på teaterfrågan kräves också den hårda handens
på sådana tilltag som dera, vilka en teaterdirektör i Stockholm tilllåter
sig trots flerfaldiga protester i pressen och annorstädes. Jag har
utförligt i det föregående visat, hur hjälplös polismakten ställt sig inför
direktör Ranfts osedliga pjäser, ehuru strafflagen ger tydligt besked om
vad som bör göras. Polisen är icke det lämpliga organet för teatercensur
utan en annan myndighet, som bättre förstår saken, bör här posteras såsom
vakt kring vad anständigheten fordrar. En för det ingalunda lätta
uppdraget väl kvalificerad person eller nämnd, bestående av både män
och kvinnor med litterära, etiska och pedagogiska intressen, bör å de
platser där teater spelas äga rätt att förbjuda ett fortsatt uppförande av
en pjäs, som befinnes vara osedlig. En annan utväg är att upprätta en
gemensam preventiv censur för hela landet. Frågan behöver utredas och
bär inom sig en de] spörsmål om teaterväsendets ordnande, undvikande
av censurens olägenheter in. in., och därvid synes det mig vara erforderlig!?
att utredning verkställes både av personer med ovan angivna intressen
och praktiskt erfarna ledare av teatersällskap.

Motioner i Andra kammaren, Nr låO.

På grund av vad jag sålunda anfört hemställes,

att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande i
vad mån en skärpt kontroll över teaterväsendet är erforderlig
för höjande av teaterns sedliga nivå.

Stockholm den 26 januari 1914.

Ernst Liljedahl.

Stockholm 1914. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.

140450