Motioner i Andra hammaren, Nr - 8.

3

Nr 8.

Af herr Räf, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående röstplikt
vid val af riksdags- och landsting smän.

I den politiska diskussionen finner man ofta talet om landets ej
blott yttre utan äfven inre fiender. Och måhända har under de senare
åren den uttalade fruktan för de senare varit fullt ut så mycket berättigad
som fruktan för de förra. Från ingen främmande nation torde
vi hafva hört så fientliga ord som ifrån just de inre fienderna. Sådana
ord som

»Vår lösen är endast: ''Tänd på, tänd på,

Slå ned och förinta, förkrossa,

Låt eldhafvet högt emot skyarna gå
Må lågorna världen förlossa!’»

kunna i afseende på sin reella innebörd icke gärna bortförklaras. Och
skulle försök i det afseendet göras, sörjer följande mera praktiska framställning
för, att hvarje sådan bortförklaring misslyckas:

»Vi smyga oss fram bakom ödsliga hus,

Genom mörknande gator och gränder,

Vi lämna bakom oss blott spillror och grus
och svarta, förkolnade bränder.»

Men skulle man ändå envist hålla före, att dylika poetiska utgjutelser
icke få fattas efter orden, så tillåter jag mig återgifva följande

brottstycke ur ett upprop från vänsterns vänstra flygel: »--Låt där före

ej våra strejker hädanefter bli så fridfulla, som de hittills varit.
— — Bilda hemliga klubbar för bedrifvande af revolutionär agitation

4

Motioner i Andra kammaren, Nr 8.

och minns, att alla medel äro tillåtna, såväl stöld som bomb. Må vår
lösen vara: Med våld!»

Och anfallen gälla icke endast nationens materiella värden. »Det

är blott den rena sanningen----att vi vilja undergräfva familjen,

sedligheten, religionen», kunde man redan för flera år sedan läsa uti en
ledande artikel i socialdemokraternas allra förnämsta organ i detta land.
Det är således icke så underligt, om dess eftersägare i samma syfte
förkunna, att »det finnes icke någon människa, som i så hög grad varit
orsak till mänskligt elände som just Jesus, ingen öfver hvars födelse
förbannelser borde uttalas så skarpa som öfver Jesus — — —»

Att det emot dessa inre fiender icke lönar mödan eller ens vore
klokt att föra ett försonligt språk och därmed försöka uppväcka kärlek
i deras eget bröst, bedyra de själfva, då en af deras sångare i ord, som
ej heller gärna kunna missförstås, sjunger:

»Jag har ej rum för frid, för kärlek och försoning,

En känsla har jag blott: ett djäfvulskt hat det är.

Och i min egen själ har helvetet sin boning,

Det är en afgrundseld, som sargar och förtär.»

Att;, verkningarna af allt detta och tusenfaldigt mera icke i ännu
större omfattning, än hvad hittills varit fallet, lyckats intaga vårt land
och folk, torde till en stor del bero på vår snart tusenåriga kristliga
kultur och det senare femtiotalets särdeles lifskraftiga kristliga rörelser.
Men i den mån allt flera och flera af vår ungdoms lärare antingen helt
ansluta sig till dessa inre fiender eller också under namn af kristendomsundervisning
och undervisning i naturkunnighet börja vinna lärjungarnas
hjärtan för misstroende till Guds ords auktoritet, så skall det också visa
sig, att den inre fienden bättre lyckas. Ty en af socialdemokraternas
allra yppersta har dock sagt, att kristendom och socialism stå i samma
motsatsförhållande till hvarandra som eld och vatten.

Hvad som också i hög grad torde hafva bidragit till att hålla
»handlingens propaganda» tillbaka och därmed tillåtit oss bo i något
så när yttre trygghet, är'' måhända det, att vi haft en handlingskraftig
regering, som, då vågorna börjat gå allt för höga, förstått att använda
lämpliga vågdämpare.

Men utvecklingen går fort i utförsbackarna. Förr än vi ana det,
torde de inre fiendernas högkvarter ej blott gripa efter utan äfven gripa
tag i regeringstömmarna. Och ve vårt gamla Sverige då! Ofvanstående
citat med många andra och ännu värre utgjutelser säga oss ganska
oförtydbart, hvad vi då hafva att vänta.

Motioner i Andra kammaren, Nr 8. 5

Då vår nuvarande tryckfrihetsförordning icke är mäktig att lägga
något allvarligare hinder för ifrågavarande fienders nu angifna anlopp,
och vi'' ej heller under nuvarande politiska förhållanden kunna vänta
oss några allvarligare åtgärder till förbättring af samma tryckfrihetsförordning
i påpekade syfte, så synes det mig vara alldeles nödvändigt,
att svenska folket vidtager andra mot dessa inre fiender svarande
åtgärder.

En sådan välbehöflig och måhända ganska effektiv åtgärd torde
ligga uti införande af röstplikt vid val af landstingsman och riksdagsmän.

Men om jag också på af mig nu antydda förekommande anledning
anser, att vår inre fiende under de senare åren mest hotat vår
säkerhet, och jag därför i första rummet upptagit detta såsom motiv
för denna min motion, så anser jag dock, att äfven farorna för yttre
fiender motivera densamma. Ty inträffar i detta afseende något ledsamt,
kommer detta att drabba icke blott den del af vårt folk, som
genom en kanske tillfällig agitation af möjligen mer eller mindre sanningslös
beskaffenhet bringats att deltaga i de politiska valen, utan
äfven dem, som icke deltagit i dessa val.

Visserligen kan däremot genmälas, att den, som icke äger nog
ambition att deltaga i de politiska valen, får skylla sig själf för den
risk hans vårdslöshet i detta afseende medför. Men det kan också sägas,
att det allvarliga allmänna ansvaret, som här föreligger, bör kunna
anses gifva staten rätt kräfva, att hvarje man gör sin plikt. Och kanske
just de, som i detta fall undandraga sig, sitta inne med den största
besinningen och hvarföre icke också omdömesförmåga. Och jag upprepar,
att staten bör kunna anses äga. rätt fordra, att hvarje sådan
resurs ställes till dess förfogande, synnerligen då valen icke äro mera
tidsödande, än hvad händelsen nu är.

Slutligen tillåter jag mig erinra om, att denna röstplikt sannolikt
äfven skulle medföra en välbehöflig politisk fostran: Alla nödgades
mera, än hvad händelsen nu är, sätta sig in uti landets politiska spörsmål
för att kunna afgifva sin röst, såsom öfvertygelse och intresse
kräfde, i afseende på ej blott inre och yttre fiender utan äfven med
hänsyn till lagstiftningen i allmänhet.

Beträffande de följder, som lagen borde stadga för dem, som icke
utöfva sin rösträtt vid val af landstings- och riksdagsmän, så tilltror
jag mig icke att därom ingå i någon närmare bestämning. Endast det
vill jag säga, att jag anser dessa följder böra afpassas så, att de blifva
så långt möjligt är lika kännbara för alla samhällsklasser och att behöriga
undantag göras för laga hinder, hvarmed man i detta fall äfven
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 4 Sami. 3 Haft. (Nr 7—8.) 2

6

Motioner i Andra kammaren, Nr 8.

måtte få förstå, livad en persons allmänna lefnadsställning ovillkorligen
kräfver vid valet i fråga. Men skalle det vid en eventuell utredning
befinnas, att man med alla dessä^undantag icke skulle vinna den effektivitet
motionen åsyftar, så vågar jag äfven framföra tanken på, att
den röstberättigade i vissa fäll kunde få afgifva sin röst genom fullmakt
och möjligen äfven postledes.

Ilufvudsyftet med denna motion är alltså att vördsamt anhålla,

det Riksdagen behagade besluta hemställa till
Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till sådan lagändring,
att de, som äga rösträtt vid val till riksdagsmän
eller landstingsman, äfven i största möjliga utsträckning
må tilldelas röstplikt.

Stockholm den 16 januari 1912.

E. Bäf.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1912.