Motioner i Andra kammaren, Nr 58.

1

Nr 53.

Af herrar Ström i Öfvertorneå och Riström, om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående bättre förmånsrätt för landstingsskatt
m. fl. allmänna afgifter.

Då behofvet af bättre förmånsrätt för kommuner att utfå till dem
utgående utskylder synes oss synnerligen trängande, tillåta vi oss att
i likhet med livad fallet var vid nästföregående riksdag inkomma med
framställning i ärendet och anhålla att därvid få följande synpunkter
beaktade.

H. B. 17:6 gifver kronan företräde till betalning ur fast egendom
af å densamma hvilande skatter, men däremot är samma rätt icke medgifven
kommun beträffande dess pålagor. Äfven om det skulle kunna
möta Bvårigheter i lagstiftningsväg att genomföra en sådan lagändring
att kommunen härvidlag blefve likställd med kronan, så är denna sak
af så stor praktisk betydelse, att man för den skull finge underkasta sig
förenämnda svårigheter. Kommunen, såsom en beståndsdel i staten,
bör väl åtnjuta samma förmåner som denna. De olägenheter och förluster,
som kommuner åsamkas därigenom, att de icke äga samma förmånsrätt
som kronan, hafva tillräckligt många gånger i Riksdagen
påvisats, och enligt hvad omröstningen vid sistförflutna riksdag utvisar,
var åtminstone Andra kammaren ej obenägen för en lagändring i de i
ämnet väckta motionernas syfte, trots det att lagutskottet afstyrkt bifall
till samtliga ifrågavarande motioner. Lagutskottet har såsom skäl för
sitt afstyrkande åberopat, dels svårigheter att tillfredsställande kunna
reglera den väckta frågan utan att på samma gång vidtaga en omfattande
ändring i kommunallagen, dels principiella skäl grundade på fastighetskrediten.
Så vidt vi förstå, afser ändringen af kommunallagen
stadgandet, att jordägare eller boställsinnehafvare, som åt landbo eller
arrendator upplåtit jord eller boställe, är från erläggande af kommunalutskylder
därför befriad. Genom att bifalla förslaget om förmånsrätt
Bihang till Biksd. Prof. 1911. 1 Sami. 2 A/d. 2 Band. 24 Häft. (Nr 53—55). 1

2

Motioner i Andra kammaren, Nr 53.

till fast egendom skulle man alltså komma i kollision med kommunallagen,
som ju ålägger arrendatorn skattskyldighet för innehafd jordegendom.
Den ifrågasatta ändringen skulle också komma att inverka
på den kommunala rösträtten.

Det torde emellertid kunna påstås, att det ligger större vikt uppå,
att ge kommunen bättre förmånsrätt för sina skatter än att bibehålla
bestämmelsen om landbos och arrendators skattebetalningsskyldighet,
och att det alltså endast är på sin plats att vidtaga en ändring härvidlag.
Man har sagt, att det vore otänkbart att lägga förmånsrätt för
skatt på egendom, som icke tillhör den skattskyldige, men fråga är
väl, om man ovillkorligen skall vara tvungen att anse innehafvaren af
egendom för den skattskyldige, då han ej har eganderätt till egendomen.
Enligt nu gällande lag är detta visserligen bestämdt, men är det därför
sagdt, att denna bestämmelse har tillräckligt stöd i det allmänna rättsmedvetandet?
Tvärtom torde man kunna påstå, att den åsikten allmänt
är utbredd, att icke blott krono- utan äfven kommunalutskylder
åligga den fasta egendomen och ej ovillkorligen innehafvaren däraf.
Skattens karaktär af personlig skuld torde kunna anses minst sagdt
omtvistad. Den kan väl knappast lägga hinder i vägen för att lägga
förmånsrätt på fast egendom. Ej heller torde konsekvenserna af den
ifrågasatta bättre förmånsrätten i praktiken kunna få någon större betydelse
med afseende på den kommunala rösträtten. Dessutom bör man
väl försöka göra rätten att rösta så litet som möjligt beroende på förmågan
att betala. Såsom mycket riktigt anmärkts, kan exempelvis en
arrendator gå miste om sin rösträtt enbart därigenom, att jordegaren
försummar sin skattebetalningsskyldighet, i den händelse denna nu öfverflyttas
på den fasta egendomen, ty arrendatorn har ju i ifrågavarande
fall redan förlorat sin rösträtt genom iråkadt obestånd.

Det är vår fasta öfvertygelse, att en lagändring i syfte att bereda
kommunerna större möjlighet att utfå dem tillkommande skatter är af
behofvet påkallad, och eftersom det i allmänhet är på grund af inteckningar
till onaturligt höga belopp som den fasta egendomen ej räcker
till betalning af de skulder, som komma så lågt ner i förmånsrättsordning
som i H. B. 17:12, så anse vi, att förmånsrätten för de kommunala
afgifterna bör sättas framför inteckningarnas. Skulle detta lämpligast
ske genom att uppflytta hela förmånsrätten, sådan den är i H. B.
17: 12, till H. B. 17: 6, så är däremot intet att invända. Då vi emellertid
nu liksom föregående år anse en utredning i ämnet nödvändig,
inskränka vi oss till att vördsamt föreslå,

Motioner i Andra hammaren, Nr 54. B

att Riksdagen ville besluta, att i underdånig'' skrifvelse
till Kung!. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
låta utreda, huruvida och på hvad sätt förmånsrätt
framför inteckningar må utsträckas att gälla på
fastighet belöpande landstingskatt, bidrag till skjutsentreprenader,
vägskatt, sådana utskylder, som af
stadsfullmäktige äfvensom å allmän rådstuga, kommunal-
och kyrkostämma beslutas, samt vidare afgifter,
utgående inom härad eller tingslag för deras gemensamma
behof.

Stockholm den 25 januari 1911.

M. Ström. C. Riström.

Nr U.

Af herr AndePSSOn i Grimbo, om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående tillägg till 6 § i förordningen den 13 oktober
1905 angående kontroll å tillverkningen af margarin m. in.

I § 6 af Kungl. Maj:ts nådiga förordning angående kontroll å
tillverkningen af margarin m. in. af den 13 oktober 1905 finnes stadgadt,
att »där margarin, margarinost eller konstister hålles till salu, vare sig
i Bakbod, å öppen plats eller från fartyg, skall säljaren sådant genom
tydligt och lätt i ögonen fallande anslag tillkännagifva».

Genom detta stadgande ha lagstiftarna naturligtvis velat förebygga,
att den ifrågavarande artikeln falskeligen kan utgifvas för natursmör
och som sådant säljas, betingande högre pris än dess verkliga värde.
Svårigheten för allmänheten att till utseendet skilja på margarin och
natursmör har äfven nödvändiggjort ett sådant försiktighetsmått redan
vid margarinets saluhållande. Genom detsamma och andra åtgärder