Motioner i Andra Kammaren, Nr 48.

1

Nr 48.

Af herr Meurling1 m. fl., om ändrad lydelse af 25 § i
förordningen angående försäljning af brännvin den 9
juni 1905 m. m.

När man vill ordna brännvinshandeln på ett, så långt ske kan,
tillfredsställande sätt, torde det vara icke minst viktigt att tillse, det
ingen må känna sig föranledd att tillåta eller främja sådan handel för
att därigenom förskaffa ekonomisk vinst åt någon enskild eller åt någon
kommun. Nu gällande brännvinsförsäljningsförordning stadgar också fördenskull,
att s. k. brännvinsbolag skola hafva till ändamål endast att i
sedlighetens intresse ordna och handhafva detaljhandel med brännvin.
Men därjämte är det äfven föreskrifvet, att hvarje stad samt till och med
år 1925 hvarje ort, i hvilken under försäljningsåret 1904—1905 minuthandel
med och utskänkning af brännvin varit jämlikt § 11 mom. 2 i
kong! förordningen den 24 maj 1895 öfverlåtna åt bolag, skall af de
medel, som bränn vinsbolaget på platsen har att utbetala enligt §§20 och
21 i nu gällande förordning behålla tjugunio hundradedelar samt tillika
de hundradedelar, som enligt förordningens öfvergångsstadganden blifvit
bestämda att utgå under förordningens första tolf försäljningsår. Då de
belopp, som sålunda blifvit förbehållna städerna och de dem i detta afseende
jämnställda orter, äro mycket afsevärda, kan denna sistberörda föreskrift
uppenbarligen lätt förorsaka, att brännvinsbolag bibehållas eller
bildas, icke för det af förordningen fastslagna ändamålet att i sedlighetens
intresse ordna och handhafva detaljhandeln, utan för bibehållande eller
vinnande af den hvarje stad särskildt förbehållna inkomst. Denna oegentlighet
skulle enligt vår mening, åtminstone till väsentlig grad, undanröjas,
Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 19 Saft. (Nr 48, 49.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren, Nr 48.

i fall förordningen ändrades sålunda, att ingen kommun finge behålla någon
del af de penningar, brännvinshandteringen inbringar på platsen, och att
till följd däraf de här ofvan omnämnda brännvinsförsäljningsmedlen måste
i likhet med andra dylika medel insättas i statskontoret. Finge medlen
därefter fördelas efter invånareantalet mellan städerna och förutnämnda,
med dem likställda kommuner oberoende af den omständigheten, huruvida
brännvinsbolag funnes å de särskilda platserna eller ei, så hade städerna
och dessa kommuner ingen skälig anledning att beklaga sig däröfver, att
ifrågavarande dem särskilt tillförsäkrade andelar af brännvinsförsäljningsmedlen
genom förändringen möjligen blefve dem delvis fråntagna och på
andra öfverlåtna.

På grund af hvad sålunda blifvit anförd!, få vi vördsamt föreslå,

att Riksdagen behagade besluta, att § 25 i kungl.
förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning af
brännvin måtte erhålla följande förändrade lydelse:

De afgifter, som enligt denna förordning inflyta
för rättigheterna till detaljhandel med brännvin, äfvensom
den nettovinst af rörelsen, som bolag enligt 21 §
skall afstå, skola insättas i statskontoret och på följande
sätt fördelas: tjugunio hundradedelar af de från städernas
brännvinsbolag influtna afgifter och nettovinster tillfalla
rikets samtliga städer.

Af öfriga i statskontoret insatta andelar skall statskontoret dels

afsätta ett belopp, motsvarande en hundradedel
af samtliga afgifter och vinstmedel för riket, för
att användas till främjande af nykterhet och motarbetande
af dryckenskapens följder;

dels ock utdela:

till landstingen och städer, som ej deltaga i landsting: ett

belopp, motsvarande en femtedel af samtliga
brännvinsförsäljningsmedlen;

till hushållningssällskapen:

ett belopp, motsvarande en åttondedel af samtliga
brännvinsförsäljningsmedlen.

Motioner i Andra Kammaren, Nr 48.

3

De andelar, som efter hvad förut är sagdt tillfalla
rikets samtliga städer, fördelas dem emellan efter folkmängden.

Till grund för fördelningen dels mellan landstingen
och städer, som ej deltaga i landsting, dels ock mellan
hushållningssällskapen skall läggas, i det förra
fallet landstingsområdenas och nämnda städers, i det
senare fallet hushållningssällskapsområdenas folkmängd.

Återstående medel fördelas af statskontoret efter
folkmängden mellan samtliga kommuner i riket.

samt att de i förordningens öfvergångsstadganden
städerna tillerkända andelar skola fördelas på samma sätt
och efter samma grund som de tjugunio hundradedelar,
hvilka tillkomma städerna enligt förordningens § 25 i
dess nu föreslagna lydelse.

Stockholm den 26 januari 1910.

Willi. Andersson, C. A. Danielsson.

Ch. Meurling.

P. O. Lundell.

Sig. A. Carlsson

i Solberga.

Oart Johansson

Eesebo.

i Aflösa.

Bernhard Nilsson. Carl F. Sjöberg.

Edv. Andersson,

Höckerum.

E. Bäf

F. O. Mörtsell.

John Erlans son.

Flas Malmborg.

Sam. Söderberg.