Motioner i Andra Kammaren, N:o 9.

nr:o ö.

Af herr Räf, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående vidgad
rätt till utträde ur statskyrkan.

I en inom Andra Kammaren vid förra årets riksdag väckt motion
hemställde jag, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring af förordningen den 31 okt. 1873 angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning, att det lämnades fritt för hvarje
svensk undersåte, som fyllt tjuguett år, att utträda ur den svenska statskyrkan
utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill han ämnade
öfvergå.

I motiveringen till denna motion både jag mycket starkt betonat, att
man vid genomförande af denna reform bör taga sådant sikte på alla
dess konsekvenser, att nationens afkristnande i möjligaste mån förebygges
och att sålunda kristendomen fortfarande må bibehålla sin höga privilegierade
ställning i våra grundlagar, så att vi icke förlora vår ställning som
en s. k. kristen stat; att de föräldrar, som utträdt ur kyrklig gemenskap
med vårt folk, ej må kunna hindra sina barn att erhålla obligatorisk
kristendomsundervisning; att äkta makar må behålla sin fullkomliga frihet
att alldeles oberoende af hvarandra få utgå eller kvarstå i kyrkan o. s. v.

Lagutskottet tillstyrkte också alldeles enhälligt denna min motion.
Som stöd för sin tillstyrkande hemställan åberopar utskottet samma skäl,
som af 1903 års lagutskott blifvit i dess utlåtande i ämnet i sådant afseende
anförda. Och däri heter det bland annat, att det nuvarande till -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 9.

ståndet gör, »att många kvarstannat inom kyrkan, hvilka icke blott afvika
från hennes läror utan mot henne hysa ett rent af liatfullt sinnelag, hvilken
om ej framkallas, åtminstone i väsentlig mån ökas af tvånget att kvarstå
inom kyrkan». Och vidare säger utskottet: »Ett sådant förhållande står
enligt utskottets uppfattning i strid mot religionsfrihetens grundsatser och
kan ej vara annat än till skada för kyrkan själf>. Som dessa lagutskottets
meningar innesluta både mitt syfte och mina skäl för denna motion, så
har jag tagit mig friheten kursivera deras i dessa afseenden allra rikaste
delar.

Då Andra Kammaren sex gånger förut bifallit denna alltid förut erkändt
frisinnade motion, var det icke med liten förvåning jag vid förlidet
års riksdag fann, att man just ifrån det så kallade frisinnade partiets
mest ledande håll vid min motivering sökte häfta en annan än min af
lagutskottet godkända kläm. I stället för Andra Kammarens förut sex
gånger antagna, af enhälligt lagutskott nu återigen tillstyrkta begäran om
sådan »ändring i förordningen den 31 oktober 1878» — — — att det
lämnades »fritt för hvarje svensk undersåte, som fyllt tjuguett år, att utträda
ur den svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund,
hvartill han ämnade öfvergå», så beslöt Andra Kammaren nu
på yrkande af herr Staaff någonting helt annat, än jag motionerat om eller
som ens någonsin blifvit behandladt af något Riksdagens utskott, nämligen
en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan om en »allsidig utredning» och
«förslag till lagstiftning» i saken i fråga.

Herr Lindblad i Närlunda fästade också Andra Kammarens uppmärksainhrt
därpå, att herr Staaffs framställning icke varit under »utskotts
behandling» och därför enligt riksdagsordningen ej heller kunde »till afgörande
i kammaren företagas».

Emellertid inträffade det märkliga i Andra Kammaren, att de flesta
talarne, däribland tvenne prästmän tycktes ställa sig på herr Staaffs sida
men måhända med ännu starkare betonande af att, om herr Staaffs förslag
skulle vinna Riksdagens bifall, så borde utredningen blifva allsidig-», d. v. s.
en allsidig utredning äfven åt den kristna sidan» (herr Hazén); — — —
»under alla förhållanden vore det likväl lyckligt, om vi finge en allsidig
utredning, och när jag här i dag begärde ordet, så var det just för att
lägga fingret på detta uttryck: ''en allsidig utredning’» (herr Pehrson i
österby).

Vid den därpå företagna omröstningen visade det sig, att hvad Andra
Kammaren förut under många år för sin del beslutat erhöll nu ej mera

Motioner i Andra Kammaren, N:o 9.

än 62 röster, under det att herr Staaffs spritt nya af utskottet icke behandlade
uppslag erhöll ej mindre än 103.

Själf kunde jag icke undgå det intrycket, att om en af Andra Kammaren
under många år erkänd och på dagordningen stående reform på
detta sätt behandlas i anledning af eu tillfälligt framkastad och ej ens
vederbörligen förberedd framställning om en alldeles ny, ej förut ifrågasatt
lagstiftning, så måste det komma att verka mycket förlamande på allt
allvarligt menadt reformarbete och göra inedkammaren ännu mera betänksam
i afseende på huruvida ett af Andra Kammaren en eller flera gånger
antaget reformförslag också kan anses vara moget till definitivt antagande.
På den oinvigde, på »folket» kan det hela lätt gifva t. o. m. det intrycket,
att mant dödar en mogen reform med ett nytt hugskott, som har skenet
af att vara ännu hvassare, och på det sättet hindra de mogna reformernas
genomförande, äfven där de äro aldrig så påtagligt behöfliga.

För öfrigt kan jag icke inse, hvarför de, som älska att kalla sig
hedningar och därför önska utträde ur statskyrkan, icke kunna åtnöja
sig med samma förmåner som de kristna, t. ex. metodisterna, hvilka utgått
ifrån kyrkan. Mig synes tvärtom, att de, som älska att kalla sig
hedningar och måhända äfven förmena sig hafva återgått till hedendomen
samt af den anledningen vilja utgå ur den kyrka, som dock säger sig tro
på Kristus och som det kostat nationen många strider att sedan flera
sekler tillbaka i strid med en oerhördt stark reaktion upprätta och underhålla
— om, säger jag, den »kristna» staten gifver dessa hedningar samma
fri- och rättigheter, som de kristna dissenters äga, så må det väl vara
nog. I den mån dessa fri- och rättigheter utvidgas för dissenters, så utvidgas
de ju äfven för de s. k. hedningarna.

Den grundsatsen, om den bör uppkallas med ett så vackert namn,
som fordrar, att en nation skall visa största generositet emot äfven den
mest reaktionära rörelse, t. ex. återgång ifrån kristen- till hedendom, ifrån
lagbunden frihet till laglös frihet, ifrån det för samhället under århundraden
bildande och stadgande goda till det påtagligen skadliga — den
»grundsatsen» saknar tillräckligt förnuftiga skal för sin tillämpning. År
eu idé förnuftig och god, så kämpar den sig nog fram; så har kristendomen
gjort och gör emot alla reaktionära hedniska krafter i hela världen.
Den har därför heller ingen anledning och bör ej heller vika ifrån
en sig tillkämpad förmån. »Förmånen» att med världslig lag tvinga in
eller kvarhålla en myndig person i kyrkan må mindre upplysta konungar
och nationer hafva kämpat för, kristendomen gör det icke. Förmånen af
Bill. till Itiksd. Prof. 1909. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 5 Häft. 3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 9.

att vara den i grundlagarna bestämda statsreligionen, uti hvilken nationens
barn och ungdom skola undervisas och uppfostras och till hvilken dess
medlemmar därför i allmänhet anses komma att bekänna sig — den förmånen
kommer nog kristendomen att vilja bibehålla och därför kämpa
för. Hvarje åtgärd således, som onödigt befordrar frivilligt utträde ur kyrkan
äfvensom onödig uteslutning, torde ur synpunkten af kristligt-fosterländskt
intresse icke vara värd någon större uppmuntran.

Oaktadt Andra Kammaren vid förliden riksdag i detta ärende sålunda
fattade beslut: oaktadt jag tror, att staten har bra mycket större
behof af kyrkan än kyrkan af staten, hvadan en ömsesidig och rättfärdig
uppgörelse dem emellan måste blifva till kyrkans favör, och oaktadt jag
önskar, att kyrkans män måtte snart fä både mod och kraft att begära
en sådan uppgörelse, så måste jag dock i denna motion alltså förblifva
vid min och lagutskottets vid förra årets riksdag af Andra Kammaren
flera gånger beslutade hemställan i denna sak.

Jag hemställer alltså ånyo,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af förordningen
den 31 oktober 1873 angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning, att det lämnades
fritt för hvarje svensk undersåte, som fyllt tjuguett
år, att utträda ur den svenska statskyrkan utan
att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill han
ämnade öfvergå.

Stockholm den 16 januari 1909.

E. Räj.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 1909-