Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 14 maj 1909, kl. 4 e. in.

Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna.

(l:a U. A.)

Pensionsstaten.

l:o) Uti den till Riksdagen den 14 januari innevarande år aflåtna
proposition angående statsverkets tillstånd och behof har Knngl. Maj:t
i första punkten under tionde hufvudtiteln föreslagit Riksdagen att
höja det under riksstatens tionde hufvudtitel å ordinarie stat uppförda
anslaget för bidrag till pensionering af änkor och barn efter befäl och
underbefäl med vederlikar vid armén, nu 117,484 kronor med 1,344
kronor till 118,828 kronor.

Enligt ett vid statsverkspropositionen fogadt utdrag af protokollet
öfver landtförsvarsärenden den 11 december 1908 har statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet i detta ämne anfört följande:

»Sedan innevarande års Riksdag, med bifall till Eders Kungl.
Maj:ts därom gjorda framställning, å extra stat för år 1909 anvisat ett
förslagsanslag å 2,350,000 kronor dels till upprätthållande af arméns
pensionskassas egen pensionering och dels till fyllnadspensioner i enlighet
med de af Riksdagen godkända grunder för sådana pensioners
utgående, har direktionen öfver nämnda kassa uti skrifvelse den 4

*) Angifver punkt i statsverkspropositionen.

Bill. till Riksd. Prot. 1909. 4 Sand. 1 Afd. 11 Häft. (N:o 11.) 1

Ang. höjning
af statsbidrag et
till pensionering
af änkor
och barn efter
befäl och
underbefäl vid
armén.

[l.] *)

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

nästlidne november anhållit, det Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå näst
sammanträdande Riksdag att jämväl för år 1910 för ofvanberörda
ändamål bevilja ett förslagsanslag å enahanda belopp.

I sammanhang härmed har direktionen gjort underdånig framställning
om höjning af det å ordinarie stat under tionde hufvudtiteln
anvisade bidraget till pensionering af änkor och barn efter befäl och
underbefäl med vederlikar vid armén. Jämlikt Riksdagens skrifvelse
den 13 juni 1883 skulle detta statsbidrag utgå med l1 procent årligen
på summan af de löner och beklädnadsbidrag, hvilka enligt gällande
stater kunde läggas till grund för bestämmandet af fyllnadspension,
och måste alltså röna inverkan af hvarje förändring i lönestaterna.
Sammanlagda beloppet af berörda löner och bidrag uppginge enligt
1909 års stater för arméns befäl och underbefäl med vederlikar samt
för de från armén till kustartilleriet öfverflvttade, vid delaktighet i
arméns änke- och pupillkassa fortfarande bibehållna löntagare till
7,921,875 kronor, hvarå 112 procent utgjorde i helt krontal 118,828
kronor, och föreslår direktionen, att anslaget i 1910 års riksstat uppföres
med detta belopp.

Ifrågavarande anslag hade i riksstaten för år 1909 uppförts med
117,484 kronor, beräknadt på grund af de då kända, i 1908 års stater
upptagna löner. Enär emellertid åtskilliga nya beställningar tillkommit
för år 1909, borde anslaget, såsom nyss angifvits, rätteligen hafva
bestämts till 118,828 kronor. Direktionen anhölle därför, att, i likhet
med hvad förut ägt rum, framställning måtte hos Riksdagen göras om
beviljande på extra stat för år 1910 af ett särskildt anslag å 1,344
kronor, motsvarande skillnaden mellan sistnämnda två belopp, till förstärkande
af det för år 1909 utgående statsbidraget till pensionering
af änkor och barn efter befäl och underbefäl med vederlikar vid armén.

Uti häröfver den 1 innevarande december afgifvet utlåtande har
arméförvaltningen förklarat sig icke hafva något att anmärka mot de
af direktionen föreslagna beräkningarna rörande nu anmälda anslagsbehof.
»

Då utskottet ej haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må höja det under riksstatens
tionde hufvudtitel å ordinarie stat uppförda anslaget
för bidrag till pensionering af änkor och barn efter
befäl och underbefäl med vederlikar vid armén, nu
117,484 kronor med 1,344 kronor till 118.828 kronor.

Statsutskotttets Utlåtande N:o 11.

2:o) Uti en den 2 april innevarande år aflåten proposition (n:o 211)
har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva dels att punkterna 2
och 9 i de utaf Kungl. Magt med Riksdagen antagna grunder för
pensionering af arméns befäl och underbefäl med vederlikar må erhålla
följande förändrade lydelse:

»2.

Eu hvar af förenämnda ämbets- och tjänstemän, hvilken vid
afskedstagandet stått i statens tjänst i 30 år, eller, om han är underofficer
vid värfvadt garnisonsregemente eller fortifikationen, i 25 år,
samt i öfrigt till arméns pensionskassa erlagt stadgad pensionsafgift,
och är till pension ur kassan berättigad, äger att efter erhållet afsked
undfå fyllnadspension, beräknad enligt punkten 1 här ofvan, om tillika
följande lefnadsår äro uppnådda, nämligen af:

a) generaler af alla grader, generalintendenten, militärbefälhafvaren

å Gottland, krigsarkivarien samt vaktmästarna vid militära ämbetsverk
och staber ...................................................................................................... 65 år;

b) öfver fältläkaren, regements- och sekundchefer, äfvensom öfriga

chefer för särskildt för sig bestående militära kårer, öfverstarna vid
generalstaben och fortifikationen, kommendanten i Boden, öfverfältintendenten,
chefen för krigshögskolan, professorn vid generalstaben, fältintendenter,
fältläkaren och fältveterinären vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse,
auditörer, sekreteraren vid fortifikationen, regementsläkare,
chefläkaren vid garnisonssjukhuset i Stockholm, regementsveterinärer,
tygingenjörer, fabriksingenjörer, tygförvaltare, fabriksförvaltare, kassörer
och förrådsförvaltare vid fortifikationen, förvaltare vid intendenturkåren,
fanjunkarna vid krigsskolan, väbeln vid artilleri- och ingenjörhögskolan,
tygunderofficerare, verkmästare, besiktningsrustmästare, tygverkmästare,
departementsskrifvare, tygskrifvare, fabriksskrifvare, tyghandtverkare,
gevärshandtverkare och handtverkare vid trängen........................... 60 år;

c) öfriga i inom. b ej upptagna regementsofficerare, regementsintendenter,
intendenter, bataljonsläkare, assistenten vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse,
sjukhusläkaren med bataljonsläkares lön vid garnisonssjukhuset
i Stockholm, regementsstallmästare, bataljonsveterinärer 55 år;

d) officerare af kompaniofficers grad, underintendenter, under officerare

med undantag af fanjunkarna vid krigsskolan och tygunderofficerare,
äfvensom musikpersonal............................................. 50 år»

Ang. ändring
i gällande
grunder för
pensionering
af arméns
befäl och
underbefäl
med vederlike''.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

»9.

Pensionstagare, som tillträder lön, hvarmed pensionsrätt enligt
dessa grunder är förenad, får icke uppbära fyllnadspension.

Den, som åtnjuter annan lön på rikets stat eller pension från andra
allmänna medel än dem, som för arméns pensionering äro anvisade,
skall i fyllnadspensionen lida en minskning, motsvarande två femtedelar
af hvad han sålunda från annat håll uppbär; dock att, därest hvad han
med tillämpning häraf skulle i pension från arméns pensionskassa och
fyllnadspension upplära tillsammans med lönen eller den andra pensionen
understiger tre tusen kronor, afdrag å fyllnadspensionen skall äga rum
endast i den mån, som erfordras för att sammanlagda beloppet icke må
öfverstiga tre tusen kronor; skolande, i fall den andra pensionen utgår
enligt de i lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension
den 11 oktober 1907 stadgade grunder, minskning i fyllnadspensionen
icke äga rum»,

dels ock att föreskrift meddelas därom, att de nya bestämmelserna
i punkt 9 skola tillämpas från och med den 1 januari 1910.

Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden för den 2 april
innevarande år innehåller rörande denna fråga följande yttrande af
departementschefen:

»Jämlikt de af Kungl. Maj:t med 1877 års Riksdag fastställda
grunder för pensioneringen af arméns befäl och underbefäl med vederlikar
utgår den nämnda personal tillkommande pension dels i form af
sådan förmån från arméns pensionskassa dels såsom fyllnadspension af
statsmedel. Enligt föreskrifterna i punkt 9 af omförmälda grunder,
sådan denna punkt lydde jämlikt nådiga cirkuläret den 29 november
1878, ägde den pensionstagare, som tillträdde lön, hvarvid pensionsrätt
enligt samma grunder vore förenad, icke att uppbära fyllnadspension.
Den åter, som åtnjöte annan lön på rikets stat eller pension från andra
allmänna medel än dem, som anvisats för arméns pensionering, skulle
i fyllnadspensionen lida eu minskning, motsvarande två femtedelar af
hvad han sålunda uppbure från annat håll.

Då sistnämnda bestämmelse, hvars tillämpning verkade tyngre i
den män den militära pensionen vore mindre, syntes innebära en
obillighet mot isynnerhet de lägst pensionerade, gjorde arméns år 1903
församlade fullmäktige uti underdånig skrifvelse den 28 november samma
år framställning därom, att nämnda föreskrift måtte ändras på det sätt,

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

att pensionsafdraget bestämdes efter en fallande skala och de lägst
pensionerade helt och hållet befriades därifrån.

Sedermera ingafs af åtskilliga vid rikets allmänna läroverk anställda
gymnastiklärare ansökan om befrielse för dem från skyldighet
att vidkännas något afdrag af dem tillkommande militär pension. De
erinrade därvid, att de på grund däraf, att de förut uppbure militärpension,
enligt bestämmelserna i § 16 punkt 3 i den nya civila pensionslagen
af den 11 oktober 1907 vid uppnådda 62 lefnads- och 30
tjänst år ägde uppbära endast en tredjedel af den för gymnastiklärare
bestämda pensionen. Då de dessutom jämlikt ofvannämnda pensioneringsgrunder
för armén skulle vidkännas afdrag på den intjänta militära
pensionen med två femtedelar af hvad de uppbure i lön eller komme
att uppbära i pension såsom gymnastiklärare, syntes dessa bestämmelser,
sammanställda med hvarandra, icke vara med rättvisa och billighet
öfverensstämmande.

Statskontoret, hvars yttrande öfver berörda framställningar infordrades,
ansåg, att en förutsättning för de i § 16 i pensionslageD gifna
bestämmelserna uppenbarligen varit, att pensionstagaren icke skulle
behöfva vidkännas något afdrag å den honom från annat håll tillkommande
lön eller pension för statstjänst, och att således de pensionsbestämmelser,
som tilläfventyrs stadgade sådant afdrag, borde ändras
med hänsyn till den civila pensionslagens föreskrifter; och föreslog
statskontoret fördenskull, att i § 9 i förenämnda pensioneringsgrunder,
sådan denna punkt lydde enligt nådiga cirkuläret den 29 november 1878,
skulle införas bestämmelse därom, att minskning i fyllnadspensionen
icke skulle äga rum, därest den andra pensionen utginge enligt lagen
angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension den 11 oktober 1907.

Sedan Riksdagen år 1908 bifallit Eders Kungl. Maj:ts i öfverensstämmelse
med statskontorets förslag gjorda framställning i ämnet, har
ofvannämnda punkt 9 i pensioneringsgrunderna genom nådiga kungörelsen
den 8 juli 1908 erhållit följande lydelse:

»Pensionstagare, som tillträder lön, hvarmed pensionsrätt enligt
dessa grunder är förenad, får icke uppbära fyllnadspension.

Den, som åtnjuter annan lön på rikets stat eller pension från andra
allmänna medel än dem, som för arméns pensionering äro anvisade,
skall i fyllnadspensionen lida en minskning, motsvarande två femtedelar,
af hvad han sålunda från annat håll uppbär; skolande dock, i fall den
andra pensionen utgår enligt de i lagen angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension den 11 oktober 1907 stadgade grunder, minskning
i fyllnadspensionen icke äga rum.»

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

1907 års pensionslags bestämmelser i fråga om pensionsafdrag
återfinnas i lagens § 16, som ursprungligen hade följande lydelse:

»16 §•

Pension för tjänst, som i denna lag afses, må, ändock att de för
erhållande af pension föreskrifna villkor uppfyllts, icke förenas med
lön eller pension för annan sådan tjänst eller annan statstjänst förutom
i de fall och med de inskränkningar, som här nedan stadgas,
nämligen:

1 ro) att för deri, som vid afgång från tjänsten åtnjuter lön för
annan tjänst, pension må, för den tid lönen för den andra tjänsten
åtnjutes, utgå med en tredjedel af det belopp, som enligt denna lags
bestämmelser eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom pensionen
och limen tillsammans icke uppgå till beloppet af den pension, som eljest
skolat för förstnämnda tjänst åtnjutas, pensionen ökas med skillnaden;

2:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter pension
lör annan tjänst, som i denna lag afses, pension må utgå för båda
tjänsterna med ett sammanlagdt belopp motsvarande det högre af de
pensionsbelopp, som eljest skolat utgå, ökadt med en tredjedel af det
lägre, eller, om bägge pensionsbeloppen äro lika, motsvarande det ena
af dem, ökadt med en tredjedel;

8:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter eller sedermera
erhåller pension för statstjänst, å hvilken denna lag icke äger
tillämpning, pension för den förra tjänsten må utgå med eu tredjedel
af det belopp, som eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom de
båda pensionerna icke skulle tillsammans uppgå till nämnda belopp,
pensionen må ökas med hvad som motsvarar skillnaden.)''

Då dessa bestämmelser emellertid med hänsyn till de små lön- och
pensionstagarna syntes vara alltför stränga, föreslog Eders Kung!. Maj:t,
på därom af statskontoret gjord framställning, 1908 års Riksdag att
till nämnda § lägga ett moment 4, så lydande:

)>4:o) att därest med tillämpning af de i l:o), 2:o) och 3:o) af
denna paragraf gifna bestämmelser sammanlagda beloppet af lönen och
pensionen eller af de båda pensionerna understiger tre tusen kronor,
afdrag å pensionsbeloppet skall äga rum endast i den mån, som erfordras
för att pensionen tillsammans med lönen eller den andra pensionen
icke må öfverstiga tre tusen kronor.)''

Detta ändringsförslag vann Riksdagens bifall.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Nya, efter förhållandena afpassade bestämmelser föreligga alltså
numera rörande förening af militär pension och civil pension enligt 1907
års pensionslag. I fråga om förening af militär pension med civil lön eller
civil pension, som icke utgår enligt nyssnämnda pensionslag, gälla däremot
fortfarande de gamla bestämmelserna, enligt hvilka visst afdrag i
den militära pensionen alltid skall äga rum. Då jag emellertid icke
ansett dessa bestämmelser på ett med rättvisa och billighet öfverensstämmande
sätt tillgodose särskild! de lägst pensionerades intressen, har
jag, jämlikt erhållet nådigt bemyndigande, anmodat öfversten m. in.
O. Nordensvan att utarbeta förslag till förändrade föreskrifter i ifrågavarande
afseende samt därvid särskild! taga i öfvervägande ofvan omnämnda
af arméns år 1903 församlade fullmäktige väckta förslag, att
pensionsafdrag skulle bestämmas efter en fallande skala och de lägst
pensionerade helt och hållet befrias från sådant afdrag; och har öfverste
Nordensvan den 7 december 1908 aflämnat betänkande i ämnet.

Efter att däri till en början hafva redogjort för de förslag och
yttranden, som hittills af olika myndigheter afgifvits rörande föreliggande
fråga, har öfverste Nordensvan vidare anfört, bland annat,
följande.

Tillstånd att med militär tjänst förena civil befattning i statens
tjiinst plägade på ansökan meddelas af Kungl. Maj:t, då den civila befattningen
ansåges vara af den art, att densamma icke vore till hinder
för den militära tjänsten. Under sådant förhållande finge aflöningen
oafkortad åtnjutas för såväl den ena som den andra tjänsten. I fråga
om förening af militär pension med civil lön eller civil pension vore
särskilda bestämmelser utfärdade, enligt hvilka för vissa fall afdrag af
pensionsbelopp skulle äga rum.

En följd häraf vore, att om en officer jämte sin militära tjänst
tillätes utöfva eu gymnastiklärarbefattning, — hvithet vore ett ofta förekommande
exempel ■— ägde han uppbära full aflöning för bägge tjänsterna.
När en sådan officer erhållit afsked från sin militära tjänst,
måste han, därest han fortfarande ville behålla gymnastiklärarbefattningen,
af sin militära pension afstå en del, motsvarande två femtedelar
af den med gymnastiklärarbefattningen förenade lönen, oaktadt han numera
kunde anslå hela sin tid till befattningens skötande. Detta syntes
knappast vara med billighet öfverensstämmande, särskild! då sistnämnda
befattning icke öfva! något inflytande på den militära pensionens
förvärfvande. När en dylik person sedermera lämnade den
civila tjänsten, ägde han rätt att uppbära den militära pensionen oaf -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

kortad, men måste däremot afstå två tredjedelar af den civila pensionen
— detta dock endast, om den civila pensionen utginge jämlikt
1907 års pensionslag. Om densamma däremot grundade sig på äldre
bestämmelser, behöfde han icke vidkännas något afdrag däri, men i
stället minskades för sådant fall den militära pensionen med ett belopp,
motsvarande två femtedelar af den civila pensionens belopp.

Uti sitt den 14 november 1906 afgifna underdåniga utlåtande öfver
arméns år 1903 församlade fullmäktiges ofvanberörda framställning om
ändring af 1877 års pensioneringsgrunder hade direktionen öfver arméns
pensionskassa såsom sin åsikt uttalat, att man vid bedömandet af pensionärs
rätt att vara i okvald besittning af en gång intjänta pensionsförmåner
borde skilja mellan å ena sidan sådan pensionär, hvars civila
tjänst kunde anses vara en fortsättning af den militära, och å andra
sidan sådan pensionär, som innehade civil lön eller pension på rikets
stat, vid hvars förvärfvande de militära tjänståren icke inberäknats för
erhållande af pensionsrätt, utan denna grundlagts genom tjänstemeriter
och tjänstetid vid sidan af den militära tjänsten eller efter den militära
tjänstemannens öfverflyttande till pensionsstat; och kunde, enligt direktionens
förmenande, i förra fallet den i arméns fullmäktiges ofvanberörda
framställning omförmälda afdragsskala lämpligen användas,
under det att i senare fallet fyllnadspensionen borde utgå oafkortad.

Den af direktionen sålunda gjorda uppdelningen ansåge öfverste
Nordensvan för sin del innebära det riktiga uppslaget i frågan. Hvad
beträffade den förrajgruppen, hade emellertid, sedan direktionens berörda
yttrande afgafs, en omständighet tillkommit, som måste beaktas. I det
förslag till nytt reglemente för arméns pensionskassa, som uppgjorts af
det senast församlade krigsbefälet, hade nämligen i § 10 intagits ett
stadgande af innehåll, att för den delägare i arméns pensionskassa,
som från militär tjänst öfverginge till annan statstjänst, med hvilken
följde skyldighet att för förvärfvande af ny pensionsrätt erlägga retroaktiv
afgift, skulle denna afgift erläggas af arméns pensionskassa. En
sådan person blefve alltså, vare sig han uppnått pensionsålder eller icke,
utan någon kostnad för sig Överflyttad till de pensionsrättigheter, som
åtföljde hans nya tjänst; och då han för tillgodonjutande af denna rätt
finge beräkna sin militära tjänstetid, syntes hvarje berättigande till
militär pension vara uteslutet. Han komme därigenom i samma belägenhet,
som om han från början innehaft civil tjänst, och finge sannolikt
åtnjuta högre pension och längre tjänstetid. Om han möjligen genom
en sådan öfverflyttning skulle komma i åtnjutande af lägre pension än
den militära, hvartill han kunde vara berättigad, skulle han säkerligen

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

föredraga att först taga afsked med militär pension och sedan söka den
civila tjänsten. Med hänsyn till de personer, som här vore i fråga,
borde sålunda i förslaget till nytt reglemente för arméns pensionskassa
införas en bestämmelse af innehåll, att de icke ägde rätt till militär
pension.

Härefter återstode endast att tala om den grupp al pensionstagare,
som först efter afgång från militär tjänst med pension och fyllnadspension
tillträdde civil tjänst med lön på stat. Om denna tjänst vore
af den beskaffenhet, att den kunnat förenas med innehafvande!; af militär
tjänst, — såsom t. ex. gymnastiklärare- eller annan öfningslärarebefattning
vid allmänt läroverk — borde dessa innehafvare vara att
hänföra till den här ofvan omnämnda grupp, som skulle uppbära den
militära pensionen oafkortad. Då det emellertid kunde anses vara med
svårighet förenadt att afgöra, om den civila befattningen vore af det
ena eller andra slaget, ansåge öfverste Nordensvan det af praktiska skäl
vara nödvändigt, att alla militära pensionärer i detta afseende behandlades
på det sätt, att de finge vidkännas visst afdrag, i. den militära
pensionen, så länge de åtnjöte civil lön. Det syntes billigt, att detta
afdrag stode i något förhållande till storleken af den civila lönen, och
vore den af arméns fullmäktige år 1903 förordade afdragsskalan i
sådant afseende den, som med största rättvisa motsvarade ändamålet.
Med tillämpning af densamma skulle den militära pensionstagare, som
tillträdde civil tjänst med lön på rikets stat till belopp, öfverstigande
1,000 kronor, drabbas af eu minskning i fyllnadspensionen, uppgående
till nedanstående procenttal af den civila lönen, nämligen:

för lön öfverstigande 4,000 kronor ................................... 40 procent,

5) » » 3,000 men icke 4,000 kronor............... 30 »

» ), » 2,000 » » 3,000 » 20 »

» » B 1,000 » » 2,000 ). 10 » .

För lön af 1,000 kronor eller lägre belopp syntes afdrag icke
berättigad!.

Om eu löntagare af ifrågavarande kategori komme i åtnjutande
af pension för sin civila tjänst, skulle enligt gällande bestämmelser den
militära pensionen åter utgå med fullt belopp, men den civila pensionen,
därest densamma utginge enligt den nya pensionslagen, minskas
till eu tredjedel. Att nu söka erhålla eu ändring i dessa nyligen utfärdade
bestämmelser syntes knappast kunna sättas i fråga, men därBih.
till Rik sd. Prat. 1909. 4 Sami. 1 Afd, 11 Höft. 2

10 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

emot borde såsom tillägg- till punkt 9 i 1877 års pensioneringsgrunder
stadgas, att för den, som åtnjöte civil pension enligt äldre bestämmelser
än de i lagen af den 11 oktober 1907 införda, afdrag i fyllnadspensionen
skulle ske enligt samma grunder som för den, hvilken samtidigt
uppbure civil lön å rikets stat.

Någon ändring i det i första stycket af berörda punkt 9 införda
stadgandet om pensionsförlust för visst fall syntes icke böra ifrågasättas.

Slutligen har öfverste Nordensvan afgifvit förslag till den ändrade
lydelse af punkt 9, som påkallades af hvad han i ämnet anfört.

Öfver öfverste Nordensvans betänkande har direktionen öfver
armens pensionskassa den 10 februari 1909 inkommit med infordradt
utlåtande, däri direktionen anfört i hufvudsak följande.

Hvad beträffade sådana delägare i arméns pensionskassa, hvilka
enligt det af krigsbefälet år 1907 uppgjorda förslaget till ändradt reglemente
för kassan skulle under vissa förhållanden kunna inlösas i annan
pensionsinrättning, erfordrades enligt direktionens åsikt icke, såsom
öfverste Nordensvan ansett, att i 1877 års pensioneringsgrunder infördes
något stadgande därom, att rätten till fyllnadspension för dessa delägare
därmed skulle upphöra. Komme arméns pensionskassa att inlösa
delägare i annan pensionsinrättning, upphörde nämligen i och med detsamma
hans rätt till pension ur kassan, hvilken rätt åter enligt pensioneringsgrunderna
vore en nödvändig förutsättning för rätten till
fyllnadspension.

Direktionen kunde icke heller godkänna den af öfverste Nordensvan
uttalade åsikten rörande svårigheten att afgöra, huruvida eu civil beställning,
hvartill militär pensionstagare utnämnes, vore af den art, att
den militära pensionen _ borde utgå oafkortad, eller af det slag, att
pensionstagaren borde vidkännas visst afdrag i fyllnadspensionen. Det
skulle visserligen kunna hända, att i något enstaka undantagsfall komme
att erfordras nådigt afgörande efter direktionens förslag, huruvida viss
tjänst borde hänföras till det ena eller andra slaget, men svårigheten
vore ringa, då. tjänsternas natur vore väsentligt olika. Något reellt skäl,
hvarför en militär pensionstagare, som tillträdde civil tjänst, skulle lida
afdrag i fyllnadspensionen, medan han före afskedstagandet skulle fått
uppbära såväl den militära som den civila lönen oafkortade, kunde direktionen
så mycket mindre finna vara för handen, som en efter nppnådda
50 år (den lägsta militära pensionsåldern) till civil befattning utnämnd
person, ehuru pliktig att erlägga pensionsafgifter för denna befattning,
icke kunde annat än möjligen i sällsynt undantagsfall uppnå

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

pensionsrätt enligt 1907 års civila pensionslag, till följd hvaraf statsverket
i allmänhet fingo uppbära hans pensionsafgifter för den civila
tjänsten Titan att behöfva sedermera till honom utbetala pension för
densamma.

Beträffande de militära pensionstagare, som samtidigt ätnjöte civil
pension enligt äldre rättsgrunder än de i 1907 års pensionslag gifna,
gällde för närvarande enligt 1877 års pensioneringsgrunder den bestämmelsen,
att den militära pensionen skulle minskas med ett belopp, motsvarande
två femtedelar af den civila pensionen. För dem gällde icke
det af 1908 års Riksdag gjorda medgifvandet, att pensionsafdrag icke
skulle äga rum, när den civila och militära pensionens sammanlagda
belopp icke öfverstege 3,000 kronor. Något särskilt skäl, hvarför dessa
skulle sättas i en sämre ställning än öfriga pensionstagare, syntes dock
icke föreligga, hvarför direktionen hemställde, att Eders Kungl. Maj:t
och Riksdagen måtte för dessa pensionärer medgifva samma lindring i
pensionsafdrag, som år 1908 beviljats för de under 1907 års pensionslag
lydande pensionärer. Detta skulle tillämpad! på de militära pensionstagarna
innebära, att civil lön eller civil pension af hvad slag som
helst finge uppbäras oafkortad tillsammans med militär pension, om det
sammanlagda beloppet af den sistnämnda och den civila lönen eller
pensionen icke uppginge till 3,000 kronor, samt att, om beloppet öfverstege
3,000 kronor, afdrag skulle äga rum å den militära pensionen
endast i den mån, som erfordrades, för att den militära pensionen tillsammans
med den civila lönen eller pensionen icke skulle öfverstiga
3,000 kronor.

Det genom nådiga kungörelsen den 8 juli 1908 gjorda tillägget till
punkt 9 i 1877 års pensioneringsgrunder: »skolande dock, i fall den
andra pensionen utgår enligt de i lagen angående civila tjänstinnehafyares
rätt till pension den 11 oktober 1907 stadgade grunder, minskning i
fyllnadspensionen icke äga rum» ausåge direktionen numera, vid bilall
till den af direktionen ifrågasatta ändrade lydelsen af punkt 9, icke böra
uttryckas i form af undantag utan i stället i positiv lönn.

Vidare ansåge direktionen, att vid tillämpning af den föreslagna
afdragsskalan borde iakttagas, att lön- eller pensionstagare i viss grupp
icke "finge lida större afdrag, än att åt honom i sammanlagd inkomst
af deri militära pensionen och den civila lönen eller pensionen bibehölles
så mycket som han ägt behålla, om afdraget skolat beräknas å högsta
löne(pensions-)belopp inom närmast lägre grupp efter för den gruppen
bestämdt procenttal.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Slutligen hemställde direktionen, under åberopande af hvad direktionen
i ärendet anfört, att omförmälda punkt 9 måtte erhålla följande
lydelse, nämligen:

»9.

Pensionstagare, som tillträder lön, hvarmed pensionsrätt enligt dessa
grunder är förenad, får icke uppbära fyllnadspension.

Pensionstagare, som innehar annan lön eller pension på rikets stat
för sådan tjänst, som med vederbörligt tillstånd får bestridas jämsides
med den militära tjänsten, äger uppbära fyllnadspensionen oafkortad.

Pensionstagare, som för tjänst af annat slag, än i näst föregående
tvenne stycken omförmälda, innehar lön eller pension på rikets stat,
skall, så vida denna andra lön eller pension öfverstiger 1,000 kronor, i
fyllnadspensionen lida en minskning, motsvarande nedan angifna procenttal
af nämnda lön eller pension, nämligen:

för lön eller pension öfverstigande 4,000 kronor ........................... 40 %

„ ,, „ ,, „ 3,000 men icke 4,000 kronor 30 %

„ „ „ „ „ 2,000 „ „ 3,000 „ 20 %

n „ „ „ „ 1,000 „ „ 2,000 „ 10$;

dock att, om med tillämpning häraf sammanlagda beloppet af pensionen
från arméns pensionskassa, fyllnadspensionen och här nämnda
lön eller andra pension skulle understiga 3,000 kronor, afdrag å fyllnadspensionen
skall äga rum endast i den mån, som erfordras för att
militärpensionen tillhopa med lönen eller den andra pensionen icke må
öfverstiga 3,000 kronor,

samt med iakttagande vid afdragsskalans tillämpning att för lön
eller pension i viss grupp icke må göras större afdrag än att åt innehafvaren
i sammanlagd inkomst af den militära pensionen och den civila
lönen eller pensionen bibehålies så mycket, som han ägt behålla, om
afdraget skolat beräknas å högsta belopp inom närmast lägre grupp
efter för den gruppen bestämdt procenttal.»

Slutligen ville direktionen erinra därom, att direktionen redan i
sitt den 14 november 1906 afgifna yttrande rörande väckt förslås: om
ändring åt 1877 års pensionenngsgrunder på anförda skäl hemställt om
upphäfvande af den i nådiga kungörelsen den 27 augusti 1904, angående
löne- och pensionsreglering för folkskoleseminarierna, gifna bestämmelsen,
att pension af statsmedel till öfningslärare vid sådant seminarium
icke finge öfverstiga 3,000 kronor. Då denna bestämmelse icke

Statsutskottets Utlåtande N:o 11-

syntes vara uppliäfd genom 1907 års lag angående pension lör civila
tjänstinnehafvare, ansåge sig direktionen böra vidhålla sin i omförmälda
yttrande gjorda hemställan, att nämnda bestämmelse måtte förklaras icke
vara tillämplig på pensionär i arméns pensionskassa, som åtnjöte fyllnadspension
af de till arméns pensionering anvisade statsmedel.

Jämlikt erhållen nådig remiss har jämväl statskontoret afgifvit
xmderdånigt yttrande i föreliggande fråga, hvilket är dateradt den 15
mars 1909. Däri liar statskontoret anfört hufvudsakligen följande.

Genom 1908 års Riksdags på Eders Kungl. Maj:ts framställning
fattade beslut om ändring af 9 punkten i 1877 års pensioneringsgrunder
hade för militär pensionstagare, som tillika innehade civil pension enligt
lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension den 11 oktober
1907, stadgats frihet från afdrag å den militära fyllnadspensionen; och
skulle enligt 16 § nämnda lag den civila pensionen utgå med en tredjedel
af det belopp, som eljest skolat utgå; dock att, därest därigenom
de båda pensionerna icke skulle tillsammans uppgå till nämnda belopp,
pensionen finge ökas med hvad som motsvarade skillnaden. Häijämte
hade enligt samtidigt vidtagen ändring af sistnämnda lagrum stadgats,
att i händelse vid tillämpning af sålunda gifna bestämmelser sammanlagda
beloppet af de båda pensionerna understege 3,000 kronor, afdrag
å pensionsbeloppet skulle äga rum endast i den mån, som erfordrades
för att pensionen icke skulle öfverstiga 3,000 kronor.

I de fäll däremot, då militär pensionstagare uppbure civil lön eller
civil pension, som icke utginge enligt pensionslagen, tillämpades fortfarande
bestämmelsen i punkten 9 af pensioneringsgrunderna om afdrag
å fyllnadspensionen med 2/-0 af hvad sålunda från annat håll uppbures.
I afseende härå hade nu af öfversten Nordensvan och direktionen öfv er
arméns pensionskassa framlagts i hufvudsak sammanstämmande ändringsförslag
i syfte, att i vissa fall intet afdrag skulle äga rum och i andra
fall afdraget begränsas enligt en fallande skala.

Såsom framginge af såväl de under senare åren fastställda lönestater
för statens ämbetsverk och kårer som ock af lagen angående
civila tjänstinnehafvares rätt till pension den 11 oktober 1907, hade
numera en alldeles bestämd tendens gjort sig gällande mot förening af
tjänster eller pensioner; och hade förbud eller inskränkande bestämmelser
i’ sådant afseende meddelats. Vid sådant förhållande syntes nu föreliggande
förslag om införande af väsentliga lättnader i afseende å förening
af militär pension med civil lön eller civil pension, som icke ut -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

ginge enligt pensionslagen, icke stå i öfverensstämmelse med de principer,
som i frågor af föreliggande art numera vunnit tillämpning.

Med hänsyn härtill och då särskilda orsaker icke syntes föreligga
att ställa militära pensionstagare, af hvilka de flesta redan enligt nu
gällande bestämmelser torde vara i nu förevarande afseende bättre lottade
än civila pensionstagare enligt 16 § af ofvannämnda lag, i en ännu
mera gynnsam ställning i förhållande till nyssnämnda civila pensionstagare,
kunde statskontoret icke biträda förslagen i hvad de afsåge rätt
för militär pensionstagare, som innehade lön eller pension för sådan
civil tjänst, som med vederbörligt tillstånd Ange bestridas jämsides med
den militära tjänsten, att, oafsedt storleken af sammanlagda beloppet af
pension och lön, eller de båda pensionerna, uppbära den militära fyllnadspensionen
oafkortad.

Hvad beträffade de föreslagna ändringarna i öfrig!, ville statskontoret
icke förneka, att ytterligare jämkningar uti ifrågavarande stadgande
kunde anses vara af omständigheterna påkallade, särskild! i svfte
att den militära pensionen icke skulle, såsom nu kunde inträffa, gå helt
förlorad vid förening med civil lön eller civil pension. Bibehållandet
af åtminstone så mycket af den militära pensionen, som kunde anses
motsvara inbetalta afgifter, kunde icke anses annat än billigt.

En utredning af frågan i sådant hänseende syntes statskontoret
önskvärd. Då ett af utsedda kommitterade upprättadt förslag till inrättande
af fäst aflönadt reservbefäl vid armén torde komma att nödvändiggöra
ändring af ifrågavarande stadgande i 9 punkten af pensioneringsgrunderna,
samt härtill komme, att enligt statskontorets mening
dessa vid åtskilliga tillfällen delvis ändrade grunder borde i sin helhet
underkastas granskning, ansåge sig statskontoret böra förorda, att en
sådan granskning företoges, i hvilket fall någon mera genomgripande
partiell förändring i grunderna nu icke syntes böra ifrågasättas.

Emellertid ville statskontoret tillstyrka vidtagande redan nu af eu
mindre ändring af ifrågavarande stadgande, en ändring som vore att
anse såsom en konsekvens af 1908 års Riksdags beslut om tillägg till
§16 pensionslagen. Den lindring i eller frihet från afdrag, som genom
nyssnämnda beslut bereddes sådan civil pensionstagare enligt pensionslagen,
hvilken tillika innehade lön eller annan pension, komme endast den
militära pensionstagare till del, hvars tillika innehafvande civila pension
utginge enligt pensionslagen. Då statskontoret funne sig kunna i denna
del instämma i föreliggande förslag och alltså ansåge skäligt, att denna
förman utsträcktes att gälla äfven militär pensionstagare, som innehade
civil lön eller civil pension, som icke utginge enligt pensionslagen, hem -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

ställde statskontoret — med erinran att innehalVaren af civil pension,
som icke utginge enligt pensionslagen, icke lede någon minskning i samtidigt
innehafvande civil lön eller dylik pension — det täcktes Eders
Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen besluta, att punkten 9 i gällande grunder
för pensionering af arméns befäl och underbefäl med vederlikar skulle
erhålla följande förändrade lydelse, att tillämpas från och med året näst
efter det, hvarunder förändringen vidtoges:

»9.

Pensionstagare, som tillträder lön, hvarmed pensionsrätt enligt dessa
grunder är förenad, får icke uppbära fyllnadspension.

Den, som åtnjuter annan lön på rikets stat eller pension från andra
allmänna medel än dem, som för arméns pensionering äro anvisade, skall
i fyllnadpensionen lida en minskning, motsvarande två femtedelar af
hvad han sålunda från annat håll uppbär; dock att, därest hvad han
med tillämpning häraf skulle i pension från arméns pensionskassa och
fyllnadspension uppbära tillsammans med lönen eller den andra pensionen
understiger 3,000 kronor, afdrag å fyllnadspensionen skall äga
rum endast i den mån, som erfordras för att sammanlagda beloppet
icke må öfverstiga 3,000 kronor; skolande, i fall den andra pensionen
utgår enligt de i lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension
den 11 oktober 1907 stadgade grunder, icke någon minskning i fyllnadspensionen
äga rum.»

Hvad slutligen anginge den i nådiga kungörelsen den 27 augusti
1904, angående löne- och pensionsreglering för folkskoleseminarierna,
gifna bestämmelsen, att pension af statsmedel till öfningslärare vid
sådant seminarium icke Unge öfverstiga 3,000 kronor, delade statskontoret
visserligen den af direktionen öfver arméns pensionskassa omfattade
meningen, att denna bestämmelse fortfarande vore gällande, äfven
sedan pensionslagen tillkommit, men kunde statskontoret däremot icke
instämma i direktionens förslag, att denna bestämmelse borde för militär
pensionstagares vidkommande upphäfvas.

Framställning har vidare gjorts om ändring jämväl i ett annat afseende
af gällande grunder för pensionering af arméns befäl och underbefäl
med vederlikar. Direktionen öfver arméns pensionskassa har nämligen
i underdånig skrifvelse den 4 november nästlidet år anmält, att
vissa å stat under fjärde hufvudtiteln numera uppförda befattningar vore
af den beskaffenhet, att deras innehafvare i fråga om pensionsrätt vore

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Departements chefens yttrande.

underkastade nämnda grunder. Dessa befattningar vore följande, nämligen:
öfverfältläkaren, fältläkaren, fältveterinären och assistenten, uppförda å
staten för arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, departementsskrifvarna
ocli tygverkmästarna, upptagna å staten för artilleriets tygstater, samt
tygverkmästarna, uppförda å staten för fortifikationen. Då det för pröfning
af uppkommande frågor om rätt till pension för dessa befattningshafvare
vore af vikt, att deras pensionsålder snarast möjligt blefve bestämd,
hemställde direktionen, att framställning i ämnet måtte göras till den
nu församlade Riksdagen. Med fästadt afseende å de fastställda åldersgränserna
för äldre, med omförmälda tjänster jämförliga befattningar
ville direktionen för sin del föreslå, att pensionsrättsåldern för öfverfältläkaren
bestämdes till 65 år, för fältläkaren, fältveterinären, departementsskrifvarna
och tyg verkmästarna till 60 år och för assistenten hos
sjukvårdsstyrelsen till 55 år. I sammanhang härmed anmälde direktionen,
att de i punkt 2 b) och c) i ofvannämnda pensioneringsgrunder
upptagna beställningarna »chefen för arméförvaltningens intendents -departements sjukvårdsbyrå» och »assistenten å arméförvaltningens intendentsdepartements
sjukvårdsbyrå» borde utgå, då dessa beställningar
efter arméförvaltningens omorganisation icke längre förefunnes.

Öfver direktionens framställning har yttrande infordrats från arméförvaltningens
artilleri-, fortifikations- och civila departement samt sjukvårdsstyrelse,
som i anledning däraf anfört, att arméförvaltningen icke
funnit något att erinra mot hvad direktionen föreslagit utom i fråga
om öfverfältläkarens pensionsålder. Då enligt anmärkning 1 i den för
arméförvaltningen gällande stat föreskrefves, att angående den sjukvårdsstyrelsens
civilmilitära personal tillkommande pension skulle gälla,
hvad för annan dylik personal vore stadgadt, samt de skäl, som uti
proposition till 1907 års Riksdag anförts för sänkning af pensionsåldern
för, bland andra, öfverfältintendenten till 60 år, måste anses äga tillämpning
jämväl å öfverfältläkaren, ansåge nämligen arméförvaltningen,
att den sistnämndes rätt att komma i åtnjutande af pension likaledes
borde inträda vid uppnådda 60 lefnadsår i stället för vid 65, såsom
direktionen föreslagit.

Såsom jag här ofvan erinrat, har Eders Kungl. Maj:t med Riksdagen
nästlidet år beslutat vissa ändringar af såväl punkten 9 i 1877
års militära pensioneringsgrunder som § 16 i 1907 års civila pensionslag,
hvarigenom de militära pensionstagare, som samtidigt uppbära
pension enligt nämnda pensionslag, beredts vissa lindringar i pensionsafdrag.
Någon sådan lindring finnes däremot icke medgifven i fråga

Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 17

om förening af militär pension med civil pension, som utgår enligt
andra grunder än de i 1907 års pensionslag gifna, eller med civil lön å
rikets stat, utan måste pensionstagare i dylikt fall alltid vidkännas afdrag
i den militära pensionen. Då det icke synes med billighet öfverensstämmande,
att sistnämnda militära pensionstagare i ifrågavarande
afseende äro sämre ställda än de förra, anser jag mig böra biträda det
af direktionen öfver arméns pensionskassa framställda och af statskontoret
tillstyrkta förslaget om sådan ändring af stadgande^ i ofvannämnda
punkt 9, att afdrag i den militära fyllnadspensionen skulle äga
rum endast om sammanlagda beloppet af den militära pensionen, å ena
sidan, samt den civila lönen eller pensionen, a andra sidan, öfveistege
3,000 kronor, samt att, om båda pensionerna eller pensionen och lönen
sammanlagda öfverstege 3,000 kronor, afdrag skulle ske endast i den
mån, som erfordrades för att summan icke skulle öfverstiga 3,000
kronor.

På de af statskontoret anförda skäl anser jag däremot de ad öfverste
Nordensvan och direktionen öfver armens pensionskassa framlagda förslagen
om ytterligare ändringar i meranämnda punkt 9 i 1877^ års
pensioneringsgrunder för närvarande icke böra föranleda till någon
Eders Kungl. Maj:ts åtgärd.

Då, enligt hvad nämnda direktion anmält, någon pensionsålder icke
finnes fastslagen för vissa här ofvan angifna militära tjänstinnehafvare,
synas bestämmelser i detta afseende snarast möjligt höra införas i pensioneringsgrunderna.
I likhet med arméförvaltningen bär jag icke funnit
anledning till annan erinran beträffande den af direktionen för de olika
beställningarna föreslagna åldersgränsen, än att jag på de af armeförvaltningen
anförda skäl anser pensionsåldern för öfverfältläkaren,
hvilken åtnjuter öfverstes löneförmåner, böra bestämmas till 60 år eller
den för öfverste vid armén gällande åldern.

På de af departementschefen anförda skäl vill utskottet biträda
hvad Kungl. Maj:t i förevarande proposition föreslagit och får alltså
hemställa,

att Riksdagen må medgifva,

A) att punkterna 2 och 9 i de åt Kungl. Maj:t
med Riksdagen antagna grunder för pensionering af
arméns befäl och underbefäl med vederlikar måtte
erhålla följande förändrade lydelse:

Bill. till Riksd. Prat. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Häft. 3

Utskottets

yttrande.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

»2.

Enhvar af förenämnda ämbets- och tjänstemän,
hvilken vid afskedstagande! stått i statens tjänst i 30
år, eller, om han är underofficer vid värfvadt garnisonsregemente
eller fortifikationen, i 25 år, samt i öfrigt
till arméns pensionskassa erlagt- stadgad pensionsafgift
och är till pension ur kassan berättigad, äger att efter
erhållet afsked undfå fyllnadspension, beräknad enligt
punkten 1 här ofvan, om tillika följande lefnadsår äro
uppnådda, nämligen af:

a) generaler af alla grader, generalintendenten,
militärbefälhafvaren å Gottland, krigsarkivarien samt
vaktmästarna vid militära ämbetsverk och staber 65 år;

b) öfver fältläkaren, regemente- och sekundchefer

äfvensom öfriga chefer för särskildt för sig bestående
militära kårer, öfverstarna vid generalstaben och fortifikationen,
kommendanten i Boden, öfverfältintendenten,
chefen för krigshögskolan, professorn vid generalstaben,
fältintendenter, fältläkaren och fältveterinären vid arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse, auditörer, sekreteraren
vid fortifikationen, regementsläkare, chefläkaren vid
garnisonssjukhuset i Stockholm, regementsveterinärer,
tygingenjörer, fabriksingenjörer, tygförvaltare, fabriksförvaltare,
kassörer och förråd sförvaltare vid fortifikationen,
förvaltare vid intendenturkåren, fanjunkarna
vid krigsskolan, väbeln vid artilleri- och ingenjörhögskolan,
tygunderofficerare, verkmästare, besiktningsrustmästare,
tygverkmästare, departementsskrifvare, tygskrifvare,
fabriksskrifvare, tyghandtverkare, gevärshandtverkare
och handtverkare vid trängen..... 60 år;

c) öfriga i mom. b) ej upptagna regements officerare,

regementsintendenter, intendenter, bataljonsläkare,
assistenten vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse,
sjukhusläkaren med bataljonsläkares lön vid
garnisonssjukhuset i Stockholm, regementsstallmästare,
bataljonsveterinärer ............................................. 55 år;

d) officerare af kompaniofficers grad, under intendenter,

Tinderofficerare med undantag af fanjunkarna
vid krigsskolan och tygunderofficerare, äfvensom musikpersonal.
................................................................ 50 år.»

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

»9.

Pensionstagare, som tillträder lön, hvarmed pensionsrätt
enligt dessa grunder är förenad, får icke uppbära
fyllnadspension.

Den, som åtnjuter annan lön på rikets stat eller
pension från andra allmänna medel än dem, som för
arméns pensionering äro anvisade, skall i fyllnadspensionen
lida en minskning, motsvarande två femtedelar
af hvad han sålunda från annat håll uppbär; dock
att, därest livad han med tillämpning häraf skulle i
pension från arméns pensionskassa och fyllnadspension
upplära tillsammans med lönen eller den andra pensionen
understiger tre tusen kronor, afdrag å fyllnadspensionen
skall äga rum endast i den mån, som erfordras för att
sammanlagda heloppet icke må öfverstiga tre tusen kronor;
skolande, i fall den andra pensionen utgår enligt de
i lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt till
pension den 11 oktober 1907 stadgade grunder, minskning
i fyllnadspensionen icke äga rum,»

B) att föreskrift meddelas därom, att de nya bestämmelserna
i punkt 9 skola tillämpas från och med
den 1 januari 1910.

3:o) Uti en inom Andra Kammarens väckt motion (n:o 41) har
herr Erik Eöing hemställt dels att pensionsbeloppet för vaktmästarne
vid intendenturkåren fastställes till 500 kronor, dels ock att de tvenne
vaktmästarne vid intendenturkåren, hvilka i år efter fyllda 65 år skola
afgå, må komma i åtnjutande af denna pension.

Till stöd för motionen anför motionären följande:

»1908 års Riksdag beviljade åt vaktmästarne vid intendenturkåren
en mindre löneförbättring, trots att frågan om storleken af en tillfredsställande
och väl afvägd aflöning och de lämpligaste formerna, under
hvilka denna aflöning borde utgå, ej var utredd, men ställdes en fullständig
utredning härutinnan i samband med frågan om vaktmästarnes
vid intendenturkåren ställning och det för armén behöfliga antalet i sikte.

Det syntes nämligen Kungl. Maj:t olämpligt att låta denna fråga
hvila i afvaktan på denna fullständiga utredning, då vaktmästarne i så
fall under tiden skulle gå miste om en väl behöflig löneförbättring.

Ang. en
inom Andra
Kammaren
väckt motion.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Riksdagen beaktade äfven dessa skäl och beviljade det af Kungl. Maj:t
under 4:de hufvudtiteln för detta ändamål äskade beloppet. Det är nu
att hoppas, att den fullständiga utredningen kommer till stånd, så att
dessa vaktmästares lönefråga snarast möjligt erhåller en tillfredsställande
lösning. Det gäller då att rätta den enligt min uppfattning felaktiga
princip, som vid 1901 års Riksdag fastslogs, att dessa vaktmästare
skola likställas med distinktionskorpralerna. En stamanställd volontär
erhåller i vanliga fall distinktionskorpralsgraden efter tredje årets tjänst
ofta sammanfallande med myndighetsåldern. Finnes utsikt till befordran
till underofficer rekapituleras på 2 å 3 år för att vinna nämnda befordran,
saknas utsikt därtill lämnas ofta tjänsten vid tredje årets utgång
för att i det civila lifvet söka bättre inkomster, och detta oaktadt
distinktionskorpralen då nästan undantagsvis är ogift. Förrådsvaktmästarne
på intendenturkårens ordinarie stat äro däremot som regel
familjefäder, hafva ingen som helst utsikt till befordran, men trots detta,
erhålla de till sist, då de efter kanske ett helt lits plikttroget arbete i
statens tjänst nödgas lämna densamma, en pension af 124 kronor, ett
belopp så obetydligt, att ingen äfven med det torftigaste lefnadssätt
kan lifnära sig af detsamma.

Dessa vaktmästares och distinktionskorpralers tjänstetid, tjänstgöring,
framtidsmöjligheter etc. äro så vidt skilda, att icke någon jämförelse
åtminstone i aflöningshänseende bör tillämpas.

Efter 1901 hafva ock dessa vaktmästares inkomster i verkligheten
blifvit förminskade, i motsats till hvad som framhålles i statsverkspropositionen
i fjol, om äfven de fasta löneförmånerna förbättrats, ty
de biinkomster, som dessa vaktmästare före 1902 hade genom utförande
af tvättning, reparationer med flera arbeten för vederbörande regementens
räkning, med hvilka arbeten de numera ej få taga någon som
helst befattning, vore enligt mig lämnade uppgifter vida större än de
löneförbättringar, som efter år 1901 kommit dessa personer till del.
Den nu utgående aflöningen torde ock med de stegrade priserna å alla
lifsförnödenheter vara otillräcklig, och då de önskemål, som dessa vaktmästare
i sin underdåniga skrifvelse till Kungl. Maj:t den 20 oktober
1907 uttalat, synas moderata, är det att hoppas, att desamma vid den
förestående utredningen komma att vinna beaktande.

Hvad pensionsförhållandena beträffar, ansåg generalintendenten desamma
i betraktande af den höga lefnadsålder, som bestämts för deras
rätt till pension, eller 60 år, otillfredsställande, emedan vid denna ålder
vaktmästarne i regel ej kunna anses så arbetsföra, att de med tillskottet
af den nuvarande pensionen 124 kronor kunde försörja sig, hvadan till -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

fälle till inträde i arméns pensionskassa borde beredas dem. Frågan
om förbättrandet af pensionen för dessa vaktmästare ansågs dock ej så
utredd, att den upptogs i fjolårets statsverksproposition, utan fick densamma
tillsvidare anstå.

Men liksom 1908 års Riksdag till följd af ömmande omständigheter,
trots frågans outredda skick, beviljade en mindre löneförhöjning
åt dessa vaktmästare, vågar jag hoppas, att årets Riksdag af samma
skäl provisoriskt fastställer ett annat och något så när tillfredsställande
pensionsbelopp än det nu utgående. Förhållandet är nämligen det,
att tvenne af de å intendenturkårens ordinarie stat uppförda vaktmästarne
i år efter fyllda 6o år maste afgå, nämligen vaktmästaren
vid kungl. Andra lifgrenadierregementet Johan Ferm, född den 17 sept.
1844, som tjänstgjort 21 år vid regementet och 24 år vid intendenturkåren,
således tillsammans 45 tjänstår, samt vaktmästaren A. Mellqvist
vid kungl. Värmlands regemente, född den 25 nov. 1844, som tjänstgjort,
11 år och 8 månader vid regementet och 27 år och 7 månader
vid intendenturkåren, således i mer än 39 år.

Det kan ej vara med rättvisa och billighet förenligt, att dessa
personer, därför att utredningen rörande deras pensionsfråga ej verkställts,
efter cirka 40 å 45 års arbete i statens tjänst, när de nu nödgas
afgå, i pension erhålla ett så obetydligt belopp som 124 kronoi\ Andra
statens befattningsinnehafvare i iiknande ställning hafva också redan
erhållit vida högre pension. Så erhålla hvardera af de 3 vid fortifikationen
(i Stockholm, Karlsborg och Boden) anställde vaktmästare i pension
900 kronor, förste vaktmästaren vid fästningsintendenturen å Karlsborg
erhåller vid afskedstagande! 700 kronor och andre vaktmästaren
vid bemälda intendentur 500 kronor i pension, och detta trots att åldersgränsen,
tjänstetiden och tjänstgöringen äfvensom kompetensvillkoren
för dessa befattningsinnehafvare äro desamma som för vaktmästare på
intendenturkårens ordinarie stat. Arbetarne vid lästningsbvggnaden å
Karlsborg hafva ock vid sin afgång erhållit en betydligt högre pension
än den, som nu tilldelas vaktmästare vid intendenturkåren. Kommer
pensionsfrågan för dessa vaktmästare efter skedd utredning att lösas
på så sätt, att tillfälle beredes desamma liksom andra liknande befattningsinnehafvare
att vinna inträde i arméns pensions- samt änke- och
pupillkassa, vore det önskligt, att det ägde rum efter samma proportioner
som för en sergeant af II klass.

För att på ett något så när tillfredsställande sätt för tillfället lösa
denna personals pensionsfråga, anser jag, att pensionen provisoriskt
bör fastställas till 5()0 kronor eller samma pensionsbelopp, som nu utgår

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Utskottets

yttrande.

till andra vaktmästaren vid fästningsintendenturen å Karlsborg, och bör
i så fall denna förhöjda pension komma äfven ofvannämnda båda vaktmästare
Johan Ferm och A. Mellqvist, hvilka i år måste afgå, tilldel.»

Af det utdrag af statsrådsprotokollet, som bifogats Kungl. Maj:ts
proposition n:o 151 angående förhöjning i de från Vadstena krigsmanshuskassa
till afskedadt manskap utgående underhållsbelopp m. m.,
inhämtas, att fråga om ändring i vaktmästarnas vid intendenturkårens
pensionsförhållanden i syfte att möjligen öfverföra dem till arméns
pensionskassa numera är föremål för särskild utredning. Vid sådant
förhållande vill utskottet, som medgifver, att det pensionsbelopp, som
vaktmästare vid intendenturkåren för närvarande åtnjuta, är för lågt,
icke nu förorda någon förhöjning åt detsamma. Utskottet antager nämatt
förslag härom kommer att föreläggas Riksdagen efter den
pågående utredningens afstötande. Beträffande däremot de i motionen
omnämnda båda vaktmästarna, som enligt uppgift i år uppnå 65 år
möjligen kunna bibehållas vid tjänsten, intill dess pensionsfrågan
Dumt löst, vill utskottet uttala den mening, att de framdeles böra komma
i åtnjutande af den förhöjda pension, som för ifrågavarande personal
kan blifva bestämd.

Utskottet hemställer sålunda,

Ang. anslag till
ersättning åt
värnpliktiga
och fast anställda
vid
armén och
marinen för
kroppsskada,
ådragen
under militär
tjänstgöring.

[2-]

att herr Röings ifrågavarande motion icke må
af Riksdagen bifallas.

4:o) Uti punkt 2 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
Riksdagen att å ordinarie stat under riksstatens tionde hufvudtitel
uppföra ett anslag å 30,000 kronor såsom »bidrag till ersättning
i anledning af kroppskada, ådragen under militär tjänstgöring.»

Till statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 11 december
1908 har departementschefen efter gemensam beredning inom landtförsvars-°
och sjöförsvarsdepartementen af detta ärende anfört följande:

»På grund af nådiga beslut den 12 juli och den 16 augusti 1907
hafva särskilda personer erhållit i uppdrag att inom landtförsvars- och
sjöförsvarsdepartementen biträda med verkställande af utredning och upprättande
af förslag beträffande ersättning till värnpliktiga, volontärer vid
hären samt dem bland flottans och kustartilleriets stammanskap, hvilka
genom skada under vapenöfning lidit minskning i förvärfsförmågan, eller,
i händelse skadan föranledt dödsfall, till deras anhöriga.

Det i anledning häraf uppgjorda förslag till bestämmelser i ämnet
afgafs den 17 december 1907 och ansluter sig i hufvudsak till före -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

skrifterna i lagen den 5 juli 1901, angående ersättning för skada till
följd af olycksfall i arbete.

Förslaget afser, att, om under militär tjänstgöring olycksfall inträffar,
så att tjänstgörande värnpliktig, volontär vid hären eller någon, som tillhör
marinens stammanskap, varder skadad, staten skall vara pliktig att
utgifva ersättning enligt vissa grunder. Ersättningen skulle utgå med
sjukhjälp eller, därest bestående förlust af eller minskning i arbetsförmågan
af skadan förorsakats, med årlig lifränta, i senare fallet afpassad
efter minskningen i arbetsförmågan, äfvensom, om skadan medfört döden
inom viss tid, med begrafningshjälp samt årlig lifränta till efterlefvande
änka och barn eller, ifall sådana ej finnas, till föräldrar, som varit af
den aflidnes arbete för sitt uppehälle hufvudsakligen beroende.

De årliga kostnaderna härför beräknas uppgå till omkring 170,000
kronor. Detta belopp behöfver visserligen icke från början fullt tagas
i anspråk, men då statens utgifter för ifrågavarande ändamål komma att
årligen stegras, till dess genom afgång bland ersättningstagarna den årliga
minskningen i utgifterna motsvarar summan af nytillkomna lifräntor,
så har det ansetts riktigast att från början upptaga det belopp, som
efter rationella beräkningsgrunder erfordras för utgifternas bestridande
äfven för framtiden utan förändring- af anslaget.

Af förenämnda belopp anses 140,000 kronor kunna gäldas af inkomsterna
från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond, hvilka
med hänsyn till fondens ändamål synas lämpligen böra tagas i anspråk
för detta ändamål. För bestridande af återstoden eller 30,000 kronor
måste däremot ett anslag af Riksdagen begäras, hvilket torde böra uppföras
under tionde hufvudtiteln såsom bidrag till beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond för detta ändamål. Öfver ifrågavarande förslag
hafva vederbörande civila och militära myndigheter blifvit hörda.

Ett på den verkställda utredningen grundadt förslag till bestämmelser
angående den sålunda ifrågasatta godtgörelsen i anledning af kroppsskada,
ådragen under militär tjänstgöring, synes mig böra framläggas
till pröfning af nästkommande Riksdag. Emellertid torde framställning till
Riksdagen om beviljande af det för förslagets genomförande behöfliga anslaget
under tionde hufvudtiteln böra göras redan i statsverkspropositionen.))

Då det af Kungl. Maj: t i proposition den 5 mars 1909 (u:o 182)
för Riksdagen framlagda förslag till förordning om ersättning i anledning
af kroppsskada, ådragen under militär tjänstgöring, blifvit i enlighet
med sammansatta stats- och lagutskottets tillstyrkande af Riksdagen
bifallet, får utskottet, som icke haft något att erinra mot den
nu ifrågavarande framställningen hemställa,

Vtekottets
yttrande.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

att Riksdagen må å ordinarie stat under riksstatens
tionde hufvudtitel uppföra ett anslag å 30,000 kronor
såsom »bidrag till ersättning i anledning af kroppsskada,
ådragen under militär tjänstgöring».

Ang. anslag till
förhöjning i
gratialen ät
afskedadt
indelt manskap.

[3.]

5:o) Kungl. Maj:t har vidare under punkt 3 af tionde hufvudtiteln
föreslagit Riksdagen att öka anslaget till förhöjning i gratialen
åt afskedadt indelt manskap, nu 83,000 kronor med 211,000 kronor till
294,000 kronor samt att i riksstaten uppföra detta anslag under benämning:
»förhöjning i gratialen åt afskedadt manskap».

Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 11 december
1908 innehåller härom följande yttrande af departementschefen.

»Jämlikt nådiga beslut den 8 november och den 21 december 1907
hafva särskilda sakkunniga varit tillkallade för att inom landtförsvarsoch
sjöförsvarsdepartementen biträda med utredning och uppgörande af förslag
till förbättrad pensionering af allt hären och flottan nu och förut
tillhörande manskap, som redan är eller framdeles enligt gällande bestämmelser
kan blifva berättigadt till pension från Vadstena krigsmanshu
skassa eller flottans pensionskassa.

Den 12 juni innevarande år afgåfvo de sakkunniga betänkande i
ämnet. De föreslå beträffande armén tillhörande manskap, att hvarje från
Vadstena krigsmanshuskassa nu och framdeles utgående, enligt gällande
föreskrift bestämdt underhåll (gratial) må ökas med 25 kronor årligen,
under villkor dock att sådant tillägg icke må åtnjutas af annan än
den, som uppnått 50 års ålder.

Öfver detta förslag hafva yttranden infordrats från vederbörande
myndigheter, men ännu ej kunnat af samtliga dessa myndigheter afgifvas.
De felande yttrandena lära dock vara att förvänta inom den
närmaste tiden.

Frågan torde därför kunna göras till föremål för pröfning af nästa
års Riksdag, hvilket, med hänsyn till det behjärtansvärda syftet därmed,
synes mig vara högst angeläget.

Då emellertid förslagets genomförande kräfver ökadt anslag af Riksdagen
och behofvet däraf torde böra för Riksdagen anmälas redan i statsverkspropositionen,
anhåller jag att nu få yttra mig angående den del
af förslaget, som afser sättet för kostnadernas bestridande.

Enligt beräkningar, stödda på försäkringstekniska grunder och
verkställda af en på detta område sakkunnig person, skulle för höjning
af samtliga nuvarande och blifvande gratial från Vadstena krigsmanshuskassa
med 25 kronor kräfvas ett årligt belopp af 266,000 kronor. För

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

utdelning af underhåll från kassan till nu bestämda belopp erfordras årligen
473,600 kronor. Nuvarande och kommande underhåll från Vadstena
krigsmanshuskassa, ökade med 25 kronor för hvarje underhållstagare,
skulle således kräfva ett årligt anslag af (266,000+473,600=)
739,600 kronor, hvilket anslag, enligt beräkningarna, anses böra utgå
under en tid af 30 år.

Jämlikt de sakkunnigas förslag skulle medel till denna årliga utgift
erhållas på följande sätt:

Nuvarande anslag å ordinarie stat under tionde hufvudtiteln:

Vadstena krigsmanshuskassa.......kr. 243,640: —

Förhöjning i gra tialen åt afskedadt indelt

manskap............... » 83,000: —

Af Vadstena krigsmanshuskassas kapital

och räntor in. m............)) 227,660: —

tillhopa kronor 554,300: —

Afgår enligt särskilda föreskrifter:

Bidrag till arméns pensionskassa från
Vadstena krigsmanshuskassa in. m.,

omkring................kr. 110,000: — pr 444 jqq._

Nuvarande anslaget å extra ordinarie stat under tionde
hufvudtiteln till tidigare pensionering . af afskedadt

indelt manskap......................kr. 40,000: —

Från invalidhusfondens inkomster.............» 84,300: —

Nytt anslagsbehof......................)) 171,000: —

Summa kronor 739,600: —

Det anslagsbelopp, som, utöfver hvad redan nu utgår för manskapspensioneringen
vid armén, skulle erfordras, utgör alltså 171,000 kronor.
Lägges härtill förenämnda anslag å extra ordinarie stat, 40,000 kronor,
hvilket anslag, i händelse af bifall till de sakkunnigas förslag, icke vidare
skulle utgå, utvisar sammanlagda beloppet, (171,000 + 40,000 =) 211,000
kronor, den summa, hvarmed nuvarande anslaget å ordinarie stat: ''förhöjning
i gratialen åt afskedadt indelt manskap’ skulle bel)öfva höjas.

Då underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa äfven utgår till
annat än indelt manskap, bör ordet ''indelt'' utgå ur anslagets benämning.

Redan samtliga i ärendet infordrade yttranden inkommit, torde jag
få ånyo anmäla denna fråga inför Eders Kungl. Maj: t, på det att slutlig
framställning, innefattande fullständig redogörelse för de sakkunnigas
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Häft. 4

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Utskottets

yttrande.

förslag och kostnadsberäkningar jämte eventuella erinringar däremot af
vederbörande myndigheter, må kunna till Riksdagen göras.»

Kungl. Maj:t har därefter uti särskild den 19 mars innevarande
år aflåten proposition (n:o 151) föreslagit Riksdagen dels medgifva, att
afsked må meddelas indelt manskap efter uppnådda 20 tjänstår med
rätt att anmälas till underhåll på expektans i Vadstena krigsmanshuskassas
tredje klass, så snart den afskedade uppnått 50 års ålder, att
hvarje från Vadstena krigsmanshuskassa nu och framdeles utgående,
enligt gällande föreskrift bestämdt underhåll (gratial) må ökas med
25 kronor årligen under villkor, att sådant tillägg icke må åtnjutas af
annan än den, som uppnått 50 års ålder; dock att underhållstagare,
som på grund af kroppsskada eller liknande anledning fått sig tillerkändt
underhåll från nämnda kassa, må äfven före 50 års ålder, enligt Kungl.
Maj:ts särskilda medgifvande, komma i åtnjutande af ifrågavarande
underhållsförhöjning, samt att till bestridande af kostnaden härför må
till Vadstena krigsmanshuskassa utgå ett årligt bidrag från Invalidhusfonden
af 84,300 kronor; dels ock öka anslaget till förhöjning i gratialen
åt afskedadt indelt manskap, nu 83,000 kronor med 211,000 kronor
till 294,000 kronor samt i riksstaten uppföra detta anslag under benämning:
»förhöjning i gratialen åt afskedadt manskap».

Beträffande den i ämnet förebragta utredningen tillåter sig utskottet
att hänvisa till själfva propositionen.

På de af departementschefen åberopade skäl anser sig utskottet
böra tillstyrka förevarande proposition. Då de från Vadstena krigsmanshuskassa
utgående underhållsbeloppen icke utgöra pensioner i
egentlig mening, utan snarare gratifikationer, har utskottet icke funnit
något hinder föreligga att, såsom Kungl. Maj: t föreslagit, höja äfven
de gratial, som för närvarande utgå.

Utskottet hemställer sålunda,

att Riksdagen må
a) medgifva,

att afsked må meddelas indelt manskap efter
uppnådda 20 tjänstår med rätt att anmälas till underhåll
på expektans i \ adstena krigsmanshuskassas tredje
klass, så snart den afskedade uppDått 50 års ålder,
att hvarje från \ adstena krigsmanshuskassa nu
och framdeles utgående, enligt gällande föreskrift bestämdt
underhåll (gratial) må ökas med 25 kronor
årligen under villkor, att sådant tillägg icke må åt -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

njutas af annan än den, som uppnått 50 års ålder;
dock att underhållstagare, som på grund af kroppsskada
eller liknande anledning fått sig tillerkändt
underhåll från nämnda kassa, må äfven före 50 års
ålder, enligt Kungl. Maj:ts särskilda medgifvande, komma
i åtnjutande af ifrågavarande underhållsförhöjning, samt
att till bestridande af kostnaden härför må till
Vadstena krigsmanshuskassa utgå ett årligt bidrag
från Invalidhusfonden af 84,300 kronor;

b) öka anslaget till förhöjning i gratialen åt
afskedadt indelt manskap,

nu ...................	................. kronor	83,000: —
med ..............	.................... 11	211,000: —
till.......................	.................. kronor	294,000: —

samt i riksstaten uppföra detta anslag under benämning:
»förhöjning i gratialen åt afskedadt manskap».

6:o) Uti punkt 4 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
Riksdagen att höja det å ordinarie stat under tionde hufvudtiteln
uppförda förslagsanslag till pensionering af flottans och lotsverkets
gemenskap, nu 166,500 kronor, med 23,100 kronor till 189,600 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden den 18 december 1908
innehåller angående detta ämne följande anförande af departementschefen.

»På sätt chefen för landtförsvarsdepartementet till statsrådsprotokollet
för den 11 innevarande december anfört, hafva de sakkunnige,
som jämlikt nådiga beslut den 8 november och den 21 december 1907
varit tillkallade för att inom landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementen
biträda med utredning och uppgörande af förslag till förbättrad pensionering
af allt hären och flottan nu och förut tillhörande manskap,
som redan är eller framdeles enligt gällande bestämmelser kan blifva
berättigadt till pension från Vadstena krigsmanshuskassa eller flottans
pensionskassa, den 12 juni innevarande år afgifvit betänkande i ämnet.

Öfver detta förslag hafva, såsom af berörda statsrådsprotokoll inhämtas,
yttranden infordrats från vederbörande myndigheter men ännu
ej kunnat af samtliga dessa myndigheter afgifvas. De felande yttrandena
lära dock vara att förvänta inom den närmaste tiden, hvarför frågan
torde kunna göras till föremål för pröfning af nästkommande års
Riksdag.

Ang. höjning
af förslagsanslaget
till
pensionering
af flottans
och lotsverkets
gemenskap.

[4-]

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

I berörda betänkande hafva sakkunnige föreslagit beträffande flottans
och lotsverkets manskap, att hvarje pension, som till belopp ej öfverstigande
180 kronor från statsverket genom flottans pensionskassa utgår,
utan att vara förenadt med annat bidrag, till flottans eller lotsverkets
redan afskedade gemenskap eller kommer att utgå till flottans hädanefter
afskedade gemenskap, må höjas med 25 kronor årligen, dock under
villkor att sådant tillägg icke får åtnjutas af annan än den, som uppnått
50 års ålder, och ej må utgå med högre belopp än att detsamma
och pensionen sammanräknade icke öfverstiga 200 kronor, och har det
anslagsbelopp, som, utöfver hvad redan nu utgår för manskapspensioneringen
vid flottan och lotsverket, erfordras för bestridande af kostnaderna
härför, beräknats utgöra 23,100 kronor.»

Kung], Maj:t har därefter uti särskild den 19 mars innevarande år
aflåten proposition (n:o 187) föreslagit Riksdagen dels medgifva, att
hvarje pension, som till belopp ej öfverstigande 180 kronor från statsverket
genom flottans pensionskassa utgår till marinens eller lotsverkets
redan afskedade manskap eller kommer att utgå till marinens hädanefter
afskedade manskap, må höjas med 25 kronor årligen, dock att
sådant tillägg icke får åtnjutas af den, som erhåller pensionsbidrag
från lotsverkets medel, och ej heller af annan pensionstagare, förrän
han uppnått 50 års ålder, därest icke Kungl. Magt medgifver honom
att tidigare komma i åtnjutande af ifrågavarande förmån, samt att
tillägget ej må utgå med högre belopp, än att detsamma och pensionen
tillhopa icke öfverstiga 200 kronor dels ock till bestridande af kostnaden
härför höja det å ordinarie stat under tionde hufvudtiteln uppförda
förslagsanslag »till pensionering af flottans och lotsverkets gemenskap»,
nu 166,500 kronor, med 23,100 kronor till 189,600 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden för sistnämnda dag
innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»På sätt det vid innevarande års statsverksproposition under tionde
hufvudtiteln fogade statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden den 18
december 1908 utvisar, har jag redan anmält, att betänkande den 12
juni 1908 afgifvits af sakkunniga, hvilka jämlikt nådiga beslut den 8
november och den 21 december 1907 varit tillkallade för att inom landtförsvars-
och sjöförsvarsdepartementen biträda med utredning och uppgörande
af förslag till förbättrad pensionering af allt hären och flottan
nu och förut tillhörande manskap, som redan är eller framdeles enligt
gällande bestämmelser kan blifva berättigadt till pension från Vadstena
krigsmanshuskassa eller flottans pensionskassa.

Jag redogjorde därvid för den hufvudsakliga innebörden af de

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

sakkunnigas förslag i livad det rörde marinens och lotsverkets manskap.
Som emellertid yttranden då ännu ej inkommit från alla de myndigheter,
som skulle höras i förevarande ämne, kunde fullständig redogörelse
därutinnan ej lämnas, men enär förslagets genomförande kräfde
ökadt anslag af Riksdagen, ansåg jag mig böra redan då göra underdånig
hemställan angående framställning till Riksdagen om beviljande
af de i sådant hänseende erforderliga medlen.

Sedan numera samtliga infordrade yttranden i ärendet inkommit,
anhåller jag att få redogöra för såväl de sakkunnigas betänkande och
förslag som de afgifna yttrandena. Därvid torde jag böra begränsa
mitt anförande att omfatta endast de delar af föreliggande handlingar,
som äro erforderliga för bedömande af frågan om förbättrad pensionering
af marinens och lotsverkets manskap.

För att vara tillgängliga vid fullgörandet af de sakkunnigas uppdrag
hafva till dem varit öfverlämnade förteckningar öfver allt pensioneradt
manskap, som tillhört flottan eller kustartilleriet, samt öfver flottans
stationer eller kustartilleriet tillhörande manskap, som vid afskedstagande
kan komma i åtnjutande af pension enligt gällande reglemente.

De sakkunniga hafva verkställt en utredning af den pensionering
af marinens och lotsverkets manskap, hvilken äger rum genom flottans
pensionskassa.

Af denna utredning samt af gällande föreskrifter framgår i hufvudsak
följande:

Flottans afskedade manskap har städse uppburit det samma manskap
tillkommande understöd genom amiralitetskrigsmanskassan, numera
flottans pensionskassa. Denna kassa är den äldsta af alla rikets pensionskassor
för tjänstemän eller betjänte. Den grundades nämligen redan år
1642, då ''öfver- och underofficerare, såväl som gemene båtsmän, bösseskyttare,
timmermän, snickare, smeder m. fl., som Sveriges rikes amiralitet
och sjöstat tjäne’, förbundo sig att till en pensionskassa inbetala
en del af sin årliga inkomst. Kassan understöddes af staten, och
amiralitetskollegium fastställde den 29 april 1681 för densamma det
första reglementet.

Den 26 oktober 1838 utfärdades för kassan ''nytt reglemente’,
hvars föreskrifter i fråga om indelning i klasser fortfarande gälla beträffande
gemenskapen vid båtsmanshållet och marinregementet samt
daglönare, tillhörande flottans f. d. ordinarie timmermans- och handtverksstater
vid öfverflyttning till invalidstat.

Dessa föreskrifter äro af följande lydelse:

1. I första klassen upptagas de, som under verklig utöfning af

30 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Rungl. Maj:ts och kronans tjänst blifvit så svårt skadade, att de ej
förmå sig själfva försörja.

2. Till andra klassen höra de, som bevisligen erhållit så svåra
skador under utöfning af Kungl. Maj:ts och kronans tjänst, att de endast
i ringa mån kunna till sitt nödtorftiga uppehälle bidraga.

3. Uti tredje klassen upptagas de, som under verklig tjänstgöring
bevisligen fått sådana mindre skador, att de måst afskedas och tillika
af skadorna blifvit oförmögne att nödtorftig lifsbärgning med arbete
sig förtjäna.

4. Till fjärde klassen höra underofficers-korpraler och sjöartillerister
samt matroser och kanonierer, som uppnått femtio års ålder och
tjänt i trettio år, samt de af öfriga gemenskapen, som uppnått femtiofem
års ålder och tjänt i trettio år, beräknadt från tjugo års ålder.

5. I femte klassen intagas de underofficerskorpraler, sjöartillerister
samt matroser och kanonierer, som uppnått femtio års ålder och
tjänt minst tjugufem år, samt de af den öfriga gemenskapen, som
innehafva femtiofem lefnadsår och tjugo tjänstår, på samma sätt beräknade.

För att vara berättigad till pension fordras dessutom alltid att
under tjänstetiden hafva uppfört sig redligt och väl.

7. I beräkningen af de enligt 5 och 6 mom. erforderliga tjänstår
få äfven ingå de år, som den afskedade i Kungl. Maj:ts och kronans
tjänst vid andra kårer och regementen med vitsordad trohet tillrve^alagt.

8. F örhyrda underofficerare och sjömän erhålla äfven pension
efter de sålunda stadgade grunder

Sedan Rikets Ständer beviljat erforderliga medel, fastställde Kungl.
Maj.t genom cirkulär den 20 november 1860 (Svensk författningssamling
för år 1860, n:r 54) följande pensionsstat för förhyrda underofficerare
och sjömän samt all gemenskap vid flottan:

förhyrd underofficer af högsta graden i första klassen 240 kronor,
i andra klassen 160 kronor och i tredje klassen 100 kronor; förhyrd
underofficer af lägre grad, mästerlots, matros, kanonier och distinktionskorpral
vid marinregementet i första klassen 180 kronor, i andra 120
kronoi, i tredje 90 kronor, i fjärde 72 kronor och i femte klassen 48
kronor;

marinsoldat och korpral, sekundlots, sjukvaktare, daglönare och
lärling vid varfven, jungman, underkanonier, båtsman, lotslärling, skeppsgosse
samt förhyrd matros, jungman och skeppgosse i första klassen

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

100 kronor, i andra 80 kronor, i tredje 54 kronor, i fjärde 42 kronor
och i femte klassen 30 kronor;

daglönare, förflyttad på invalidstat med invalidunderhåll, i första
klassen 72 kronor, i andra 50 kronor, i tredje 36 kronor, i fjärde 24
kronor och i femte klassen 18 kronor.

I sammanhang härmed meddelades föreskrift om förhöjning af den
årsafgift, som nämnda gemenskap hade att till kassan erlägga. De
sålunda stadgade pensioneringsgrunder förklarades genom cirkulär den
17 november 1863 skola fortfarande tillsvidare blifva gällande.

Enligt skrifvelse den 16 maj 1876 har Riksdagen, med anledning
af Kungl. Maj:ts framställning i ämnet och under förutsättning att det
belopp, som enligt uppgjordt förslag till delning af amiralitetskrigsmanskassans
pensionsfond ansetts vara att tillgå för gemenskapens vid
flottan och lotsverket pensionering, eller 230,000 kronor, till statsverket
öfverlämnades, dels medgifvit, att denna gemenskaps framtida
pensionering enligt stadgade grunder Ange utan vidare bidrag från
samma gemenskap men med bibehållande af lotsverkets bidrag, 3,500
kronor, från och med 1877 års ingång af statsverket öfvertagas, med
skyldighet därjämte för statsverket att bestrida de före nämnda tidpunkt
enligt gällande bestämmelser beviljade pensioner till flottans och lotsverkets
gemenskap äfvensom ikläda sig amiralitetskrigsmanskassans förbindelser
med afseende å utbetalning af den afskedade gemenskapen
tillkommande begrafningskjälp, dels ock för ofvannämnda ändamål anvisat
å nionde (numera tionde) hufvudtiteln ett kreditiv å 58,000 kronor, med
rättighet för direktionen öfver kassan, som fortfarande skulle äga tillhandahålla
pensionerna, att å detta kreditiv lyfta hvad för behofvet
blefve erforderligt. Hvad sålunda stadgats skulle äga tillämpning å alla,
som vore berättigade till understöd från kassan och framdeles erhölle
afsked; dock undantoges härifrån a) gemenskapen vid båtsmanshållet
och marinregementet samt daglönare, tillhörande stationernas gamla
timmermans- och handtverksstater, som öfverflvttades till invalidstat;
och skulle pension till samtliga dessa utgå i enlighet med då gällande
stat, b) de då vid militärdepoterna och varfven anställde förmän, hvilka
i pensionshänseende voro likställda med månadslönare och sålunda framdeles
såsom förut räknades till kassans delägare. Redan afskedad gemenskap
skulle bibehållas vid den pensionsrätt, densamma då tillkomme.

De sålunda af Riksdagen godkända ponsioneringsgrunderna blefvo
den 24 november 1876 af Kungl. Maj:t fastställda; och utfärdades den
31 oktober 1879 (Svensk författningssamling för år 1879, n:r 63) i
enlighet härmed reglemente för pensionering af flottans och lotsverkets
gemenskap, hvilket innehåller följande grunder för pensioneringen.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Hvar och en af gemenskapen vid flottan och lotsverket, som afskedas
nr Kung!. JVIaj:ts och kronans tjänst med vitsord att hafva sig
redligt och väl skickat, tillägges pension af statsverket genom amiralitetskrigsmanskassan,
då han blifvit skadad i tjänsten eller tjänat tjugu
år eller längre, såsom nedan sägs.

Pensionsberättigad gemenskap delas i fyra klasser; och upptages i

första klassen: den, som af erhållen blessyr i krig mot rikets
fiende, annan kroppsskada, uppkommen till följd af olyckshändelse
under utöfning af kronans tjänst, eller obotlig genom tjänstgöringen
ådragen sjukdom eller annan åkomma blifvit oförmögen till vidare verksamhet; andra

klassen: a) den, hvars verksamhetsförmåga väl icke alldeles
men dock i betydlig mån gått förlorad af sådan händelse, som här
ofvan afses, b) den, som tjänat i tjugu år och tillika tjänstgjort i krig
mot rikets fiende med vitsord att hafva sig utmärkt väl skickat, c) den,
som tjänat i fyratio år;

tredje klassen: a) den, hvars verksamhetsförmåga af blessyr, annan
kroppsskada, obotlig sjukdom eller annan åkomma, erhållen eller ådragen
såsom här ofvan sägs, blifvit inskränkt, dock icke så, att han bör till
andra klassen hänföras, b) den, som tjänat i tjugu år och tillika tjänstgjort
i krig mot rikets fiende med vitsord att hafva sig väl skickat,
och c) medlem af sjömanskåren, som tjänat i trettio år och uppnått
femtio års ålder, samt annan, som tjänat i trettio år och uppnått femtiofem
års ålder;

fjärde klassen: medlem af sjömanskåren, som tjänat i tjugu år och
uppnått femtio års ålder, samt annan, som tjänat i tjugu år och uppnått
femtiofem års ålder.

Pensionen bestämmes efter helt år för olika medlemmar i hvar
af föreskrifna fyra klasser sålunda:

underofficerskorpral vid sjömanskåren samt hans vederlike bland
lotsbetjäningen, förman bland daglönare vid flottans militärdepoter eller
varfsstater, sjukvaktare äfvensom uppsyningsman vid lifräddningsanstalterna,
hvilken kommit till skada i tjänsten, i första klassen 360 kronor,
i andra 240 kronor, i tredje 180 kronor och i fjärde klassen 120
kronor;

korpral vid sjömanskåren samt hans vederlike bland lotsbetjäningen,
fyrvaktare äfvensom båtstyrare vid lifräddningsanstalterna, hvilken
blifvit skadad i tjänsten, i första klassen 240 kronor, i andra 160 kronor,
i tredje 120 kronor och i fjärde klassen 80 kronor;

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

medlem af sjömanskåren, daglönare vid militärdepoterna eller varfsstaterna
samt betjäning vid lots- och fyrstaten, hvilka icke äro särskildt
nämnda, äfvensom roddare vid lifräddningsanstalterna och skeppsgosse,
de båda sistnämnda, såvidt de blifvit skadade i tjänsten, i första klassen
150 kronor, i andra 100 kronor, i tredje 75 kronor och i fjärde klassen
50 kronor.

Bestämmelserna i 1879 års reglemente hafva i Iråga om vissa
grupper af pensionsberättigade sedermera undergått förändringar. Med
stöd af Riksdagens uttalande i skrifvelse den 11 maj 1888 har Kungl.
Maj:t den 21 påföljande september utfärdat kungörelse angående förbättrad
pensionering af personalen vid lotsstyrelsen och vid lotsverket
(Svensk författningssamling för år 1888, n:r 43) innehållande, bland
annat, att pensionerna för gemenskapen vid lotsverket, sådana de finnas
bestämda i nådiga reglementet den 31 oktober 1879, skola genom bidrag
från lotsverkets medel höjas till nedan upptagna belopp, nämligen för:

mästerlots äfvensom uppsyningsman vid lifräddningsanstalterna,
hvilken kommit till skada i tjänsten, i första klassen tillsammans 720
kronor, i andra tillsammans 600 kronor, i tredje tillsammans 450 kronor
och i fjärde klassen tillsammans 350 kronor,

lots och fyrvaktare äfvensom båtstyrare vid lifräddningsanstalterna,
hvilken blifvit skadad i tjänsten, i första klassen tillsammans 580 kronor,
i andra tillsammans 500 kronor, i tredje tillsammans 350 kronor och i
fjärde klassen tillsammans 300 kronor,

lotslärling och fyrbiträde äfvensom roddare vid lifräddningsanstalterna,
hvilken blifvit skadad i tjänsten, i första klassen tillsammans 350
kronor, i andra tillsammans 300 kronor, i tredje tillsammans 200 kronor
och i fjärde klassen tillsammans 150 kronor;

dock under villkor, att mästerlots, lots eller lotslärling, hvilken
uppnått en lefnadsålder af 60 år, samt fyrvaktare eller fyrbiträde, hvilken
uppnått eu lefnadsålder af 65 år, skall, i händelse han därmed förenar
en tjällsteålder af 40 år, vara skyldig att med de för honom i
andra klassen bestämda pensionsförmåner från tjänsten afgå, lotsstyrelsen
likväl obetaget att, med den afskedsökandes medgifvande, låta med
afskedet anstå, därest och så länge han finnes kunna på ett tillfredsställande
sätt gagna det allmänna.

Jämväl beträffande pensionering af de vid flottans mili tärd epoter
och varfsstater anställde förmän bland daglönare, ^likvaktare och öfrige
daglönare hafva nya bestämmelser tillkommit. Riksdagen har nämligen
år 1904 antagit följande förändrade grunder för denna pensionering,
IHh. till Eiksd. Prof. 1909. 4 Sand. 1 Afd. 11 Höft. 5

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

hvilka af Kungl. Maj:t godkänts uti kungl. kungörelse den 2 december
1904 (Svensk författningssamling för år 1904, n:r 58):

1. Med afseende å åtnjutande af pension fördelas denna personal
i tre klasser.

I första klassen upptages den, som tjänat i fyrtio år;

i andra klassen upptages den, som tjänat i trettio år och därjämte
antingen uppnått sextio års ålder eller också, efter uppnådda femtiofem
lefnadsår, befinnes af behörigen styrkt sjuklighet vara för framtiden
oförmögen till utförande af arbete vid flottans depoter eller varf;

i tredje klassen upptages den, som efter tjugofem års tjänst antingen
uppnått sextio års ålder eller också, efter uppnådda femtiofem
lefnadsår, befinnes af behörigen styrkt sjuklighet vara för framtiden
oförmögen till utförande af arbete vid flottans depoter eller varf.

2. Pensionen bestämmes för olika understödstagare i hvar af
ofvannämnda tre klasser sålunda:

för förman och sjukvaktare i första klassen 500 kronor, i andra
klassen 400 kronor och i tredje klassen 300 kronor;

för annan daglönare i första klassen 300 kronor, i andra klassen
250 kronor och i tredje klassen 200 kronor.

3. Hvad sålunda stadgats skall äga tillämpning å alla ifrågavarande
förmän, sjukvaktare och öfriga daglönare, som framdeles erhålla afsked,
med undantag för de stationernas gamla timmermans- och handtverksstater
tillhörande förmän och daglönare, hvilka före utgången af år
1904 förklarat sig önska kvarstå vid sina hittills gällande pensioneringsvillkor,
äfvensom för de nu vid militärdepoterna och varfven anställde
förmän, hvilka i pensionshänseende äro likställda med månadslönare
och sålunda få hädanefter som hittills räknas till delägare i flottans
pensionskassa.

Redan afskedade förmän, sjukvaktare och öfriga daglönare bibehållas
vid den pensionsrätt, dem för närvarande tillkommer.

I sammanhang härmed höjde Riksdagen förslagsanslaget till pensioneringen
af flottans och lotsverkets gemenskap till 166,500 kronor.

På grund af nu omförmälda bestämmelser jämte gällande föreskrifter
om ersättning till värnpliktig, som under tjänstgöring ådrager
sig sådan skada, att hans arbetsförmåga därigenom i större eller mindre
mån minskas, utgingo under år 1907, enligt från vederbörande lämnade
förteckningar, till manskap från flotian understöd af statsmedel genom
flottans pensionskassa med följande belopp:

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

18	kronor till ...............	............... 1	underhållstagare
24	»	» ...............	............... 4
30	»	» ...............	............... 493	»
36		» ..............	............... 13	»
42		» ..............	............... 903	»
50	»	» ..............	.............. 16
54		» ...............	................ 230	y>
72	»	» ...............	................ 3	»
75	))	» ............	............... 81	)3
80	»	3> ...............	................ 20	»
100	»	)i ..............	................ 29
120	-j>	)> .............	............... 5	»
150	))	>• ..............	................ 2	»
160	»	» ..............	O ................ O	»
180	»	''ii ..............	................ 1	»
200	»	» ..............	............... 24	>>
240	»	''» ............	................ 4	»
250		» ..............	................ 52	»
300	»	» ..............	............... 35	))
360	»	» .............	................ 1	))
400	»	» ..............	................ 7	))
500	■»	» ..............	................ 18	»

tillsammans 1,945 underhållstagare,

hvaraf 1,627 båtsmän, 19 marinsoldater, 225 invalider och daglönare,
26 matroser, 22 beväringsmän, 13 eldare och handtverkare, 5 skeppsgossar,
5 artillerister, 2 sj likvaktare och en sjukhusdräng. Af dessa
voro 367 födde under åren 1811—1830.

För flottan tillhörande manskap, som efter förteckniugarnas upprättande
må hafva erhållit eller hädanefter kan erhålla afsked med rätt
till underhåll af statsmedel genom flottans pensionskassa enligt grunder,
gällande före ofvannämnda kungl. kungörelse den 2 december 1904,
skulle årliga underhållet utgå med följande belopp:

30	kronor	till ...............	............... i	underhållstagare
42	»	)4 ...............	................ 109	)>
54	»	» .............	............... 1	))
100	))	;» ...............	.............. 5	J>
120	))	)) ..............	o	.))
150	),)	» ..............	o ...............	)>

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Pensionering
af arméns
manskap
genom Vadstena
krigsmanshuskassa.

Invalidhus -fonden.

160 kronor till ............................. 52 underhållstagare

180 » >» l „

240 » >-> 19 »

tillsammans 192 underhållstagare,

hvaraf 111 båtsmän, 43 matroser, 16 eldare, 14 handtverkare och 8
tillhörande ekonomiafdelningen.

Härtill kunna komma 3 kustartillerister och 10 matroser, för livilka
möjligen blifvande underhållsbelopp icke kunnat uppgifvas.

I de nu meddelade förteckningarna äro, som synes, underhållstagarna
från lotsverkets personal icke medtagna. De sakkunniga hafva
i ett senare sammanhang yttrat sig om de lägst pensionerade bland
dessa, och skall jag framdeles redogöra härför.

Chefen för landtförsvarsdepartementet har i yttrande till statsrådsprotokollet
förut denna dag lämnat en framställning af pensioneringen
af arméns manskap från

Jag auliåller att särskilt, få erinra, hurusom denna framställning,
bland annat, gifver vid handen,

att, i öfverensstämmelse med grunderna för pensioneringen af flottans
manskap, sistnämnda kassas gratialister äro fördelade i vissa hufvudklasser
och hvarje klass i sig innesluter särskilda grupper af underhållstagare
med sinsemellan olika understödsbelopp,

att, i olikhet med hvad som gäller för pensionering från flottans
pensionskassa, den, som åtnjuter understöd från Vadstena krigsmanshuskassa
i lägre underhållsklass, efter vissa års förlopp uppflyttas i närmast
högre klass med den verkan att hvarje sådan underhållstagare,
som uppnår 80 år, vid nämnda ålder vinner inträde i den högsta underhållsklassen,

samt slutligen att under år 1906 understöd från sistberörda kassa
utgingo med lägst 15 kronor och högst 124 kronor.

I chefens för landtförsvardepartementet omförmälda yttrande ingår
vidare redogörelse för Invalidhusfonden; och anhåller jag att få åberopa
denna del af yttrandet, då från berörda fond understöd tilldelas jämväl
afskedadt manskap från flottan.

De sakkunniga hafva meddelat att enligt vunnen utredning från
samma fond under tiden från och med den 1 oktober 1906 till och
med den 30 september 1907 till manskap från flottan utdelats:

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

15 kronor till

20 » »

25 » "

30 » »

40 » »

50 » »

647 understödstagare

13 »

2 »

1 »

2 »

tillsammans 667 understödstagare,

med allenast några få undantag, f. d. båtsmän. Understödsbeloppen
uppgingo sammanräknade till 10,215 kronor och utgjorde i medeltal 15
kronor 31 öre för hvarje underhållstagare.

Hvad de sakkunniga anfört beträffande frågan om statens skyldig- *att''

het att understödja det krigsmanskap, som här afses, finnes återgifvet understödja
i chefens för landtförsvarsdepartementet yttrande; och tillåter jag mig
att jämväl härutinnan hänvisa till detta, därvid jag dock anhåller att skap_
särskildt få återkalla i minnet de sakkunnigas uttalande, att, vid undersökning
af möjligheten af en förbättrad pensionering, man borde hafva
för ögonen atr, i den mån underhållsbidrag kunde anses vara för enhvar
af billighetshänsyn påkalladt, bereda såvidt möjligt lika förmån
för arméns och flottans manskap.

Vid företagen granskning af olika utvägar att bereda förbättradt
underhåll åt manskap från armén hafva de sakkunniga, på sätt medde- aå“manskap
las i förut åberopade yttrande af chefen för landtförsvarsdepartementet, M» armén.
förklarat sig hålla före, att rubbning uti den sedan lång tid tillbaka
gällande klassindelningen inom Vadstena krigsmanshuskassa och uti de
föreskrifna villkoren för uppflyttning från lägre till högre klass icke
borde äga rum. Ej heller ville de tillråda, att det nnderhållstillägg, som
kunde ifrågakomma, bestämdes till viss procent af hvarje från krigsmanshuskassan
utgående underhållsbelopp. Med hänsyn till de föreliggande
förhållandena hafva de däremot förordat, att afsedda underhållstillägg
bestämdes lika för enhvar underhållstagare samt att tilläggsbeloppet
för att kunna bereda någon af sevärd hjälp icke sattes lägre
än till 25 kronor årligen för hvarje underhållstagare. Men som kostnaden
skulle i ganska afsevärd man ökas, om tillägget finge tillgodonjutas
redan vid uppnådd 45 års ålder eller lägre ålder, om själfförsörjningsförmågan
kunde anses i allmänhet då ännu ett antal år vara

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Förbättring
af underhållet
åt manskap
från flottan.

oförminskad, borde enligt de sakkunnigas mening, tillägget icke tillgodonjutas
af andra än dem, som uppnått 50 års ålder.

De sakkunniga hafva sedermera öfvergått till behandling af frågan
om förbättring i underhållet för flottans nuvarande och blifvande underhållstagare
och sättet att bestrida härför nödiga kostnader samt därvid
först anmärkt, att för understödjande af flottans afskedade manskap
icke, såvidt kunnat inhämtas, funnes flera än två enskilda pensionskassor,
och att båda dessas uppgift icke vore af beskaffenhet, att deras
verksamhet kunde öfva inlåtande på bedömandet af den föreliggande
frågan.

Därefter erinrade de sakkunniga om sin redan uttalade åsikt, att
arméns och flottans manskap borde, såvidt möjligt, komma i åtnjutande
af lika förmån uti ifrågavarande hänseende; och anförde de vidare,
hurusom förverkligandet af den sålunda åsyftade likställigheten måste
hafva till följd, att underhal Istillökning meddelades endast åt dem, som
med hänsyn till beloppet af dem enligt gällande bestämmelser tillerkända
underhåll kunde anses i lika mån behöfva förbättring i detta
underhåll.

Enligt hvad förut meddelade upplysningar gåfve vid handen, vore
emellertid förhållandet sådant, att vissa klasser af flottans manskap
komme i åtnjutande af underhåll från flottans pensionskassa till vida
högre belopp än som kunde tilldelas någon af härens manskap från
Vadstena krigsmanshuskassa. Däraf syntes, för likställighetens skull,
böra följa, att af flottans afskedade manskap endast de, hvilkas årliga
underhåll uppginge till ungefär det högsta för härens manskap ifrågakommande
belopp eller därunder, skulle komma i åtnjutande af underhållstillägg.
Det högsta underhållsbeloppet från Vadstena krigsmanshuskassa
utgjorde visserligen, korpralstillägg inberäknadt, endast 124
kronor. Men då härtill kunde komma bidrag från truppförbands enskilda
pensionskassa, som ej stode flottans manskap till buds, hade de
sakkunniga ansett det högsta underhållsbelopp, som för flottans manskap
finge förenas med underhållstillägg, böra bestämmas till 180 kronor.

Underhållstillägg skulle således tillgodokomma endast dem af flottans
redan afskedade eller framdeles afskedade manskap, som från flottans
pensionskassa åtnjöte eller komme att åtnjuta årligt underhåll till
belopp af 180 kronor eller därunder. Bland dessa utgjorde år 1907
underhållstagarne 1,804 och antalet af dem, som kunde tillkomma, högst
173. Emellertid funnes bland lotsverkets afskedade betjäning 43 underhållstagare,
hvilka enligt äldre bestämmelser åtnjöte underhåll endast

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

från flottans pensionskassa till belopp af 180 kronor eller därunder,
lägst 30 kronor. Då det utan tvifvel skulle väcka icke alldeles oberättigadt
missnöje, om dessa lotsverkets f. d. tjänare icke finge erhålla
samma tillägg som öfriga kassans underhållstagare, hade de sakkunniga
ansett sig böra förorda dem till åtnjutande af denna förmån.

I afseende å bestämmandet af underhållstilläggets belopp för dem
som, enligt hvad sålunda anförts, skulle blifva däraf delaktiga, hade
de sakkunniga af hufvudsakligen samma skäl, som gjort sig gällande
beträffande härens manskap, funnit ny pensionsreglering eller ändring
af gällande klassindelning icke böra ifrågasättas. Tilläggets bestämmande
genom lika procentberäkning skulle i afseende å nu ifrågavarande
manskap och f. d. betjäning visa sig alldeles olämpligt, enär de
till lefnadsåren äldste, som alltjämt kvarstode i samma underhåll sklass,
skulle i många fall blifva sämre lottade än de yngre. Bestämdes underhållstillägget,
lika för alla, till samma belopp som för underhållstagarne
i Vadstena krigsmanshuskassa, blefve visserligen häraf en följd
att för många de äldste bland flottans afskedade manskap underhållet
och tillägget sammanräknade icke komme att uppgå till samma belopp
som för de äldste underhållstagarne i Vadstena krigsmanshuskassa. Men
sådan skillnad i underhållsförmån ägde ju redan rum och motvägdes
till icke oväsentlig del däraf, att flottans pensionskassas bemälde underhållstagare
under de första åren efter afskedstagandet åtnjutit afsevärdt,
högre underhåll än deras jämnårige bland härens afskedade manskap.
De sakkunniga hade därför ansett lämpligast och med likställigheten
bäst öfverensstämmande, att tillägget för ifrågavarande flottans pensionskassas
underhållstagare bestämdes lika för alla och lika som för härens
afskedade manskap till belopp af minst 25 kronor med villkor att tilllägget
icke finge tillgodonjutas af andra än dem, som uppnått 5 ålder. Härvid borde dock göras det ytterligare förbehåll, att tillägget
icke finge utgå med högre belopp, än att detsamma och underhållet
sammanräknade icke öfverstege 200 kronor, enär i annat fall den, som
åtnjöte underhåll till belopp af 180 kronor, skulle komma att med tilllägget
uppbära understöd till större belopp än underhållstagare i närmast
högre klass. Enligt beräkningar, stödda på försäkringstekniska
grunder utgjorde skuldvärdet för höjning med 1 krona af underhållet
för ofvannämnde flottans pensionskassas nuvarande och blifvande underhållstagare
16,971 kronor. Denna summa utgjorde det närvarande värdet
af ett årligt anslag, som utginge under 30 år, till belopp af 923
kronor 30 öre. Det årliga anslag, som under samma tid skulle erfordras
för höjning med

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

10 kronor, utgjorde således ............... 9,233 kronor

20 -» » » 18,466 »

25 » .. » 23,082 »

30 .» » » 27,699 »

50 » » ''• 46,165 »

100 » i. » 92,330

Då de ifrågavarande underhållstagarnes antal icke ökades, borde
ofvannämnda belopp anses vara de högsta, som kunde för ändamålet
ifrågakomma. Därför borde ock, om det för förhöjning med 25 kronor
erforderliga årliga anslag beräknades till afrundadt belopp 23,100 kronor,
denna beräkning kunna anses fullt betryggande.

Om underhållstillägget bestämdes till belopp af 25 kronor, syntes
alltså det å tionde hufvudtitelns ordinarie stat uppförda förslagsanslag
å 166,500 kronor »till pensionering af flottans och lotsverkets gemenskap»
böra höjas med 23,100 kronor. Men, enär, såsom förut vore omförmäldt,
detta förslagsanslag vid 1904'' års Riksdag bestämdes till sitt
nuvarande belopp och beslutet härom varit grundadt å sakkunnigt verkställda
beräkningar, hade de sakkunniga saknat anledning att företaga
särskilda undersökningar rörande samma anslags tillräcklighet. Anslaget
hade för öfrigt enligt kapitalkonto till rikshufvudboken för åren
1905 och 1906 icke öfverskridits.

Slutligen ville de sakkuuniga fästa uppmärksamhet därå, att enligt
de till dem öfverlämnade förteckningarna flottans pensionskassa utbetalade
underhåll till åtskilliga underhållstagare, hvilka fått afsked eller
eljest kommit i åtnjutande af underhäll vid så unga år, att de ingalunda
kunnat ens närmelsevis uppfylla stadgade villkor i afseende å
tjänstår och lefnadsålder. Underhållet måste således hafva meddelats
på grund af kroppsskada, ådragen under tjänstgöring, och dess belopp
bestämts med hänsyn till den åt skadan förorsakade grad af invaliditet.
Dessa underhållstagare finge ju vänta jämförelsevis lång tid, innan de
uppnådde 50 års ålder och då komme i åtnjutande af det ifrågasatta
tillägget. Men, därest af sådan anledning något särskildt understödsbidrag
under tiden kunde vara af verkligt behof påkalladt och behofvet
icke kunde afhjälpas genom utdelning från invalidhusfonden, syntes
fråga härom böra uppå framställning blifva föremål för undersökning
och pröfning i hvarje särskildt fall. Någon allmängiltig regel ansåge
de sakkunniga icke kunna i detta hänseende angifvas.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

På grund af det anförda hemställde de sakkunniga om vidtagande
af erforderliga åtgärder, så att

dels hvarje pension, som till belopp^ej öfverstigande 180 kronor
från statsverket genom flottans pensionskassa utginge, utan att vara
förenadt med annat bidrag, till flottans eller lotsverkets redan afskedade
gemenskap eller kom me att utgå till flottans hädanefter afskedade
gemenskap, måtte höjas med 25 kronor årligen, dock under villkor att
sådant tillägg icke finge åtnjutas af annan än den, som uppnått 50
ars ålder, och ej måtte utgå med högre belopp än att detsamma och
pensionen sammanräknade icke öfverstege 200 kronor,

dels ock till bestridande af kostnaden härför det å ordinarie stat
under tionde hufvudtiteln uppförda förslagsanslag »till pensionering af
flottans och lotsverkets gemenskap», nu 166,500 kronor, måtte höjas
med 23,100 kronor till 189,600 kronor.

Till sist hafva de sakkunniga än ytterligare framhållit, att då de
räknat med en ökning af 25 kronor årligen i utgående gratial eller
pension, denna ökning, enligt deras mening, vore den lägsta, som borde
ifrågakomma.

På grund af nådiga remisser hafva underdåniga utlåtanden öfver
de sakkunnigas förslag afgifvits af marinförvaltningen, lotsstyrelsen och
direktionen öfver flottans pensionskassa samt af statskontoret.

Marinförvaltningen, som förklarat sig i likhet med de sakkunniga
finna det angeläget, att pensioneringen af härens och flottans gemenskap
förbättrades, har för sin del tillstyrkt det afgifna förslaget. I fråga
om det föreslagna villkoret att pensionstillägg icke finge åtnjutas af
annan än den, som uppnått 50 års ålder, ville emellertid ämbetsverket
framhålla, att vid berörda ålder å ena sidan den afskedades arbetskraft
i allmänhet ännu ej blifvit i synnerligen stor mån nedsatt och å andra
sidan hans familjs behof under vanliga förhållanden finge antagas vara
mindre än tillförene, med hänsyn därtill att barnen redan erhållit uppfostran.
Vid mera framskriden ålder, då den pensionerades förvärfsförmåga
blifvit i betydlig grad minskad, måste åter en ökning af underhållsbidraget
med allenast 25 kronor, såsom i allt fall otillräcklig, anses
jämförelsevis mindre värderik. Under sådana förhållanden syntes med
ungefär samma kostnad för staten vida större gagn kunna tillskyndas
de pensionerade, om vid något högre ålder ett afsevärdt högre uuderhållstillägg
kunde dem beredas. Marinförvaltningen ifrågasatte därför
såsom ett önskemål, huruvida icke underhållstilläffgmt borde tillgodo I

i . '' 1 # OO o

komma det pensionerade manskapet först vid 60 års ålder.

Bih. till liiksd. Prof. 1909. 4 Sami. I Afd. H Käft.

Yttranden af
myndigheter.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Lotsstyrelsen, som yttrat sig öfver förslaget i hvad det afser underhållstagare
bland lotsverkets afskedade betjäning, har förordat detsamma
såsom ägnadt att bereda dessa en på billighet grundad och efter hvad
antagas kunde väl behöflig förbättring i deras pensioner.

Direktionen öfver flottas pensionskassa har till en början meddelat,
att de två enskilda pensionskassor för understödjande af flottans afskedade
manskap, h vilka de sakkunniga an ty dt i sitt betänkande, utgjordes af
H. af Christiernins invalidinrättningsfond och konsul W. J. S. Westzynthius’
testamentsfond. Den förra af dessa vore afsedd att bilda en
invalidinrättning för såväl befäl och underbefäl som manskap och hade
vid 1907 års slut ett räntebärande kapital af 139,836 kronor 77 öre,
men skulle det antagligen ännu dröja längre tid, innan fondens verksamhet
kunde taga sin början. Den senare fonden hade vid samma års
utgång ett räntebärande kapital af 8,870 kronor 20 öre, och utdelades
därifrån understöd till dem, som blifvit afskedade för skada i tjänsten
med pension i första klassen. Under år 1907 hade utdelats 100 kronor
för helt år till hvardera af två pensionärer, en jungman och en båtsman,
50 kronor till en båtsman för ett hälft år och återstoden af ränteinkomsten
för året, 49 kronor 62 öre, till en båtsman.

I fråga om de sakkunnigas förslag, att understödstillägg skulle
bestämmas lika för alla dem, som däraf komme i åtnjutande, hade direktionen
intet att erinra. Däremot syntes det direktionen, att det föreslagna
beloppet af 25 kronor vore alltför lågt för att åstadkomma
behöflig förbättring, och funne sig direktionen därför böra föreslå, att
understödsbeloppet måtte sättas till 50 kronor i stället för 25 kronor
med det förbehåll, som de* sakkunniga föreslagit, att tillägget icke finge
utgå med högre belopp än att detsamma och underhållet tillhopa ej
öfverstege 200 kronor.

Hvad anginge villkoret att tillägget ej finge tillgodonjutas af andra
än dem, som uppnått 50 års ålder, funne direktionen denna bestämmelse
befogad i fråga om dem, som afskedats på grund af uppnådd lefnadsålder
eller tjänstetid; men i fråga om dem, hvilka afskedats på grund
af kroppsskada, uppkommen i följd af olyckshändelse under utöfning af
kronans tjänst eller obotlig genom tjänstgöringen ådragen sjukdom,
borde, enligt direktionens åsikt, icke någon inskränkning på grund af
lefnadsålder göras, särskildt med hänsyn till att de pensioner, som
jämlikt reglementet den 31 oktober 1879 af sådan anledning utbetalades,
i allmänhet vore betydligt lägre än den ersättning, som utginge jämlikt
lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete. Då antalet af dem, hvilka af sistberörda anledning åtnjöte

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

pension till belopp under 200 kronor, vore jämförelsevis ringa, blefve
den högre utgiften för staten härför ej betydande.

Vidare har direktionen påpekat, att enär de för flottan gällande
pensioneringsgrunder numera skulle tillämpas jämväl i afseende på
kustartilleriet samt enligt reglementet för marinen »gemenskap» ej omfattade
underofficerskorpral, men denne jämte gemenskapen inbegrepes
i uttrycket »manskap», de ifrågasatta bestämmelserna borde gälla för
»manskap vid marinen» och lotsverket i stället för, såsom de sakkunniga
föreslagit, »gemenskap vid flottan» och lotsverket.

Slutligen har direktionen anfört, att, i fråga om pensioneringen af
det manskap vid marinen, som framdeles koinme att afskedas, den föreslagna
förbättringen vore i hög grad otillfredsställande, och att därför
ifrågavarande understödsbelopp borde för nämnda manskap beräknas
allenast intill dess en genomgripande förbättring af dess pensionering
kunde komma till stånd. Under erinran om de väsentligt ökade pensioner,
som blifvit fastställda för personalen vid lotsverket samt de vid
flottans militärdepoter och varfsstater anställda förmän bland daglönare,
sjukvaktare och öfriga daglönare har direktionen därefter framlagt ett
förslag till ändring af grunderna för pensionering af marinens manskap,
hvilket förslag i hufvudsak afser att i pensionshänseende likställa detta
manskap med sistnämnda kategori af statstjänare. I fråga om storleken
af de utgifter, som skulle ådragas statsverket genom den med
detta förslag åsyftade förändring, hade dock direktionen, enligt hvad den
jämväl meddelat, ej varit i stånd verkställa tillfyllestgörande utredning.

Statskontoret har förklarat sig i hufvudsak kunna förorda de sakkunnigas
förslag, men, under framhållande att kostnaderna för förslagets
genomförande vore högst betydliga, från kostnadssynpunkt ansett sig
böra göra följande erinringar. Då tilläggspensionens föreslagna belopp,
25 kronor, finge anses vara det minsta, som kunde komma i fråga, samt
alltså en nedsättning däraf icke vore tillrådlig, syntes det till kostnadernas
minskande kunna i stället ifrågasättas, huruvida icke den föreslagna
tidpunkten för tillträde af tilläggspension — uppnådda 50 lefnadsår
— skulle kunna utan olägenhet något framflyttas. Åtminstone intill
uppnådd 55 års ålder borde nämligen arbetsförmågan i allmänhet kunna
antagas vara i det närmaste oförminskad och behofvet af pensionsförhöjning
ännu i någon mån mindre framträdande. Statskontoret kunde
icke ingå i bedömande af de på försäkringstekniska grunder stödda beräkningar
rörande kostnaderna för förslagets genomförande. I saknad
af upplysningar i de sakkunnigas betänkande rörande den detaljerade
planen och särskildt angående beräknade antalet pensionärer under hvart

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

år af den för anslagens utgående föreslagna 30-arsperioden kunde eu
ingående granskning icke verkställas. Det ville dock förefalla i viss
mån tvifvelaktigt, huruvida de föreslagna anslagsförköjningarna vid
hvarje tidpunkt af perioden skulle förslå till gäldande af tilläggspensionerna.
Antalet nuvarande pensionärer bland afskedadt manskap vid
flottan, hvilka uppbure pension till sådant belopp att förhöjning enligt
förslaget skulle dem tillkomma, utgjorde enligt uppgift i betänkandet
1,804. Huru många af dessa uppnått 50 års ålder vore ej upplyst,
men om det antoges att 2/3 af antalet hunnit nämnda ålder, skulle kostnaden
för beredande af tilläggspension med 25 kronor åt enhvar af
dessa 1,200 pensionärer uppgå till 30,000 kronor. Då i betänkandet
föresloges en anslagsförhöjning för ändamålet af endast 23,100 kronor
för år, skulle alltså under omförmälda antagande första året komma att
utvisa en icke betydlig brist. Men med hänsyn till de öfverskott, som
vore att förvänta å anslagen under periodens senare del, vore det dock
ganska visst, att de beräknade medlen skulle förslå, då man betraktade
perioden såsom en helhet. Statskontoret hade velat fästa uppmärksamheten
härå särskildt med hänsyn till de ökade anspråk på statsverket,
som under sådana förhållanden utan tvifvel måste uppstå; statsverket
finge nämligen vara beredt att förskjuta medel till täckande af en eventuell
brist för att sedermera göra sig ersatt genom de öfverskott, som,
därest beräkningarna vore riktiga, måste uppkomma å de anslagna
medlen under 30-årsperiodens sista år.

Departements chefen.

I likhet med de sakkunniga anser jag det vara särdeles behjärtansvärdt,
att ifrågavarande f. d. och ännu kvarstående statstjänare
genom bistånd från det allmännas sida erhålla någon förbättring i sin
efter afskedstagandet ofta bekymmersamma ekonomiska ställning, äfven
om af lätt insedda skäl en fullständig pensionsreglering för dem ej
kan ifrågasättas.

Beträffande valet af väg, som bör följas för ernående af det afsedda
målet, delar jag till fullo de sakkunnigas uppfattning, att man
ej kan inlåta sig på en ändring i den nuvarande indelningen af pensionstagare
i särskilda klasser samt att en förhöjning af hvarje pensionsbelopp
med viss procent däraf icke skulle verka i den riktning, som
framför allt måste afses, eller att så kraftigt som möjligt understödja
de i pensionshänseende sämst lottade.

Ett pensionstillägg, lika till beloppet för alla, kommer, såsom de
sakkunniga framhållit, att bättre främja hvad som åsvftas, på samma

Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 45

gång som eu sålunda anordnad pensionsförhöjning ej nämnvärdt inkräktar
å de nuvarande pensioneringsgrunderna.

När det gäller att fastställa beloppet af ett dylikt tillägg samt
den lefnadsålder, då det bör få tillträdas, komma helt naturligt önskningarna
att ordna dessa förhållanden på det för pensionstagarna mest
gynnsamma sätt lätt i konflikt med hvad hänsyn till kostnaderna kräfva.
Jag håller före, att de sakkunniga i sitt förslag såväl i det ena som i
det andra af dessa hänseenden stannat vid det, som är ötverensstämmande
med billighetens fordringar och tillika låter sig utföra.

Det skulle gifvetvis varit mera tillfredsställande, om jag kunnat
förorda hvad direktionen öfver flottans pensionskassa hemställt därom
att tilläggsbeloppet måtte sättas till dubbelt mot hvad de sakkunniga
föreslagit. Men då redan ett godtagande af de sakkunnigas förslag
kommer att medföra betydande kostnader för statsverket, i livilket
hänseende jag äfven anhaller att fa åberopa chefens för landttörsvarsdepartementet
förenämnda yttrande, torde det böra anses uteslutet, att
hvad direktionen sålunda hemställt kan förverkligas. Marinförvaltningen
har uttalat den uppfattningen, att med ungefär samma kostnad för
staten vida större gagn skulle kunna tillskyndas pensionstagarna, om
med rätt att tillgodonjuta tillägg först vid 60 års ålder de då kunde
bekomma ett afsevärdt högre tillskott. Det kan dock dragas i starkt
tvifvelsmål, om pensionstagarna verkligen skulle känna såsom en fördel
att få vänta å understödet ytterligare ett antal år med utsikt visserligen
att, om de uppnådde den högre åldern, erhålla ett större tillskott.
All utredning saknas dessutom för bedömande af det belopp, hvarmed
tillskottet under de af marinförvaltningen angifna förutsättningar skulle
kunna ökas. Från kostnadssynpunkt har statskontoret, som yttrat, sig
i ett sammanhang om arméns och flottans manskap, ifrågasatt, om icke
tidpunkten för tillträde af det af de sakkunniga föreslagna pensionstillägget
skulle kunna framflyttas till exempelvis uppnådd 55 års ålder.
Hvad pensionstagarna från flottans pensionskassa beträffar, hafva de,
som pensionerats på grund åt lefnads- och tjänsteålder, till öfvervägande
antal bekommit pension törst efter uppnådda 55 lefnadsår. Dessa
skulle sålunda, jämväl med tillämpning af de sakkunnigas förslag, ej
heller komma i åtnjutande af pensionstillägg tidigare än vid samma
ålder. Öfriga på nyssnämnda grund pensionerade hatva i allmänhet
tillträdt pension vid 50 års ålder. Men då nu hufvudsakligen åsyftas
en förhöjning af förutvarande pension, anser jag, i anslutning till hvad
chefen för landtförsvarsdepartementet i detta hänseende redan uttalat,

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

tillräckliga grunder ej föreligga för något framskjutande af åldersgränsen
beträffande rätten att erhålla ifrågavarande pensionstillägg.

Af direktionen öfver flottans pensionskassa har framhållits, att
villkoret om uppnådd 50 års ålder för tilläggets tillgodonjutande icke
borde gälla dem, som erhållit pension på grund af kroppsskada eller
sjukdom. Chefen för landtförsvarsdepartementet har förut yttrat sig i
denna fråga i hvad den angår underhållstagare från armén. Då hans
yttrande härvidlag äger motsvarande tillämpning å flottans pensionstagare,
anhåller jag att i sådant afseende få åberopa samma yttrande.
Samtliga de personer, som från fiol tans pensionskassa erhållit pension
före 50 års ålder, hafva kommit i åtnjutande af denna förmån till följd
af kroppsskada eller sjukdom. Med hänsyn till det nu anförda torde
de sakkunnigas förslag böra fullständigas med ett tillägg af innehåll att
pensionstagare, som ej fyllt 50 år, må, enligt Kungl. Maj:ts medgifvande
i hvarje särskildt fall, få tillträda ifrågavarande pensionsförhöjning.

Jämförelsen med pensioneringen af arméns manskap skänker ju
berättigande åt de sakkunnigas förslag att endast de pensionstagare från
flottans pensionskassa, hvilkas årliga pension uppginge till ungefär det
högsta för arméns manskap ifrågakommande belopp, 180 kronor, eller
därunder, skulle blifva delaktiga af det ifrågasatta tillägget.

Det af statskontoret framställda antagande att ett årligt belopp af
23,100 kronor, som de sakkunniga föreslagit till bestridande af pensionstilläggen,
i början af 30-årsperioden icke skall vara tillräckligt för ändamålet,
kommer säkerligen att bekräftas af erfarenheten. Det kan till
och med motses större brist de första åren, än statskontoret beräknar.
Statskontoret, som icke ägt tillgång till uppgifter angående pensionstagarnas
ålder, antager, att */3 af hela antalet af dem uppnått 50 år
och sålunda enligt förslaget skulle äga rätt omedelbart komma i åtnjutande
af pensionstillägg. Enligt nu tillgängliga uppgifter var vid 1908
års slut antalet pensionstagare med pension af högst 180 kronor 1.748.
Af dessa hafva blott omkring 100 man ännu icke fyllt 50 år. Enär
flertalet af dessa i förtid pensionerade måhända af billighetsskäl bör
tillerkännas rätt att genast erhålla pensionstillägg samt härtill kommer,
att omkring 40 pensionstagare från lotsverkets personal enligt förslaget
skulle vara därtill berättigade, blifver antalet af dem, för livilka pensionstillägg
till en början måste beräknas, förmodligen omkring 1,700.
Till bestridande af pensionstillägg skulle då erfordras omkring 42,500
kronor. Men äfven under nu antagna förhållanden torde finnas grundad
anledning förutsätta, att det af de sakkunniga beräknade beloppet skall
visa sig tillräckligt för därmed afsedda utgifter under 30-årsperioden,

Statsutskottets Utlåtande N:o 11■ 47

betraktad såsom en helhet. Det är äfven, bland annat, att märka, att
det år 1904 af Riksdagen beviljade anslaget å 166,500 kronor till
pensionering af flottans och lotsverkets gemenskap för antagas mom
kort icke behöfva tagas fullt ut i anspråk för de pensionsbelopp, hvarför
detta anslag är beräknadt. I allt fall synes för närvarande, då
man ännu ej kan säkert bedöma, huru förhållandena i verkligheten komma
att gestalta sig, tillräcklig grund ej finnas att förorda en större tillökning
i anslaget än de sakkunniga föreslagit.

Hvad direktionen öfver flottans pensionskassa erinrat därom att
föreslagna bestämmelser böra gälla »manskap vid marinen» i stället för
»gemenskap vid flottan» äger ju berättigande.

Vidkommande slutligen direktionens förslag om en fullständig
pensionsreglering för det manskap vid marinen, som framdeles afskeda^,
anhåller jag få framhålla, att berörda fråga, såsom direktionen jämväl
anfört, icke varit föremål för nödig utredning, och anser jag mig redan
från denna synpunkt sakna anledning att för närvarande ingå dåra,

På grund af hvad departementschefen till statsrådsprotokollet anfört
tillstyrker utskottet det af Kungl. Maj:t framlagda förslaget. Beträffande
lydelsen af bestämmelserna angående tilläggspension vill utskottet
emellertid föreslå en mindre ändring. Då departementschefen
biträdt hvad chefen för landtförsvarsdepartementet beträffande underhållstagare
från armén yttrat därom att villkoret om uppnådd 50 års ålder
för tilläggets åtnjutande icke under alla förhållanden borde gälla dem,
som erhållit pension på grund af kroppsskada eller sjukdom, synes det
böra i nyssnämnda bestämmelser angifvas, att af Kungl. Maj:t medgifna
undantag från den eljest gällande regeln böra afse sådana personer,
som erhållit pension på grund af kroppsskada eller sjukdom. Sådan
lydelse hafva ock motsvarande föreskrifter rörande de från Vadstena
krigsmanhuskassa utgående underhållsbeloppen erhållit.

& På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att Riksdagen må

a) medgifva, att hvarje pension, som till belopp
ej öfverstigande 180 '' kronor från statsverket
genom flottans pensionskassa utgar till marinens eller
lotsverkets redan afskedade manskap eller kommer att
utgå till marinens hädanefter afskedade manskap, må
höjas med 25 kronor årligen, dock att sådant tillägg
ej må utgå med högre belopp, än att detsamma och

Utskottets

yttrande.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. vissa
ändringar i
lagen ang.
civila tjänstinnehafvares

rätt till
pension.

pensionen tillhopa icke öfverstiga 200 kronor; att tilllägget
icke får åtnjutas af den, som erhåller pensionsbidrag
från lotsverkets medel, och ej heller af annan
än den, som uppnått 50 års ålder, därest icke beträffande
underhållstagare, som på grund af kroppsskada
eller liknande anledning fått sig tillerkändt
underhåll från nämnda kassa, Kung! Maj:t medgifver
honom att tidigare komma i åtnjutande af ifrågavarande
förmån, samt

b) till bestridande af kostnaden härför höja det
å ordinarie stat under tionde hufvudtiteln uppförda
förslagsanslag »till pensionering af flottans och lotsverkets
gemenskap», nu 166,500 kronor, med 23.100
kronor till 189,600 kronor.

7:o) Uti en till Riksdagen den 26 mars innevarande år aflåten
proposition (n:o 175) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att dels
antaga följande förslag till lag om ändrad lydelse af 2 och 5 §§ i lagen
den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension:

2 §■

Denna lag äger icke tillämpning i fråga om statsråds-, justitieråds-
och regeringsrådsämbete, civil tjänst med pensionsrätt i arméns eller
flottans pensionskassa, tjänst vid telegrafverket, statens järnvägstrafik
eller Trollhätte kanal- och vattenverk, ej heller i fråga om befattning,
som är uteslutande prästerlig, utan gäl le i afseende å dem hvad i fråga
om pension nu är eller framdeles må varda stadgadt.

5 §.

Rätt att komma i åtnjutande af hel pension inträder:

för manlig tjänstinnehafvare vid uppnådda sextiosju lefnadsår och
trettiofem tjänstår;

för kvinnlig tjänstinnehafvare vid uppnådda sextio lefnadsår och
trettio tjänstår;

dock att sådan rätt inträder:

a) för ämneslärarinna vid de allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet,
folkskuleseminarierna samt blindundervisningsanstalterna: vid
femtiofem lefnads- och tjugufem tjänstår;

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

b) för tjänsteman, som varit anställd vid beskickning eller konsulat
i Ostasien minst tio år: vid sextio lefnads- och trettio tjänstår;

c) för provinsialläkare: vid sextiotvå lefnads- och tjugusju tjänstår;

d) för läkare vid hospital eller asyl för sinnessjuka, betjänte. vid
tullverkets kust- och gränsbevakning, gymnastiklärare, de vid blindundervisningsanstalterna
anställda lärare äfvensom beridare vid hingstdepå:
vid sextiotvå lefnadsår och trettio tjänstår;

e) för lärare vid universiteten, karolinska mediko-kirurgiska institutet,
tekniska högskolan, gymnastiska centralinstitutet, farmaceutiska
institutet, tandläkarinstitutet, undervisningsanstalterna för barnmorskor,
veterinärinstitutet, fria konsternas akademi och musikaliska akademiens
konservatoriuin äfvensom för länsveterinärer: vid sextiofem lefnads- och
tjugufem tjänstår;

f) för bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna, postvaktbetjänte,
betjänte vid tullverkets lokalförvaltning, andra ämnes- och
öfningslärare vid statens läroverk än de under d) och e) särskildt angifna
äfvensom geologer vid Sveriges geologiska undersökning, landtbruksingenjörer
och distriktslandtmätare samt tjänstemän och betjänte vid
den iokala skogsförvaltningen: vid sextiofem lefnads- och trettiofem
tjänstår;

g) för chefen för medicinalstyrelsen och chefen för landtbruksstyrelsen:
vid sextiosju lefnadsår och tio tjänstår såsom chef för den
styrelse, enhvar af dem tillhör;

dels ock besluta, att denna lag skall gälla hvad angår § 2, från
och med den dag, då stat för regeringsrätten varder af Kungl. Maj:t
fastställd, och i öfrig! från och med den 1 januari 1910.

Enligt ett vid propositionen fogadt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för den 26 mars 1909 har departementschefen efter
gemensam beredning med cheferna för civil- och jordbruksdepartementen
rörande denna framställning anfört följande:

»Enligt 3 § i nämnda lag må ej för någon tjänst pensionsunderlag
beräknas till högre belopp än 6,000 kronor; och skall enligt 10 § i
samma lag pensionsafgiften beräknas efter beloppet af de för tjänsten
stadgade högsta pensionsunderlag och utgöra Vio procent för hvarje
helt hundratal kronor, dock icke i något fall mindre än tre procent a
nämnda pensionsunderlag.

I det förslag till stat för regeringsrätten, som förelagts innevarande
Bih. till Riksd. Prat. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 7

2 § pensionslagen.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

o § pensionslagen.

Sveriges
geologiska
undersökning.
Lönereglering
skommittén.

Chefen för
geologiska
undersökningen.

års Riksdag, hafva emellertid med afseende å pensioneringen af ledamöterna
i regeringsrätten föreslagits enahanda bestämmelser, som redan
gälla för ledamöterna i högsta domstolen. Sålunda har i statförslaget
bestämts, att regeringsråden skola vara berättigade till en pension af
8,000 kronor, att regeringsråden skola vara skyldiga att erlägga eu
pensionsafgift af 360 kronor årligen, samt att regeringsråden i öfrigt
skola vara underkastade bestämmelserna i den lag angående civila
tjänstinnehafvares rätt till pension, som vid tillträdet till befattningen
är gällande. Denna särställning i afseende å regeringsrådsämbete bör
liksom i fråga om justitierådsämbete uttryckligen angifvas i lagen och
införas i lagens 2 §.

En sådan ändrad lydelse af nämnda lagrum bör gifvetvis äga
tillämpning från dag, då stat för regeringsrätten varder af Kung]. Maj:t
fastställd.

De förslag till ändringar i pensionslagen, som jag härefter går
att anmäla, stå i samband med de af Eders Kungl. Maj:it för innevarande
års Riksdag framlagda förslag till aflöningsregleringar för Sveriges
geologiska undersökning och för stuteristaten samt till ny organisation
af landtmäteristateu. Dessa ändringar afse o § i pensionslagen, som
stadgar, under hvilka. villkor med afseende å lefnads- och tjänstår rätt
till åtnjutande af hel pension inträder.

I sitt den 14 december 1907 afgifna betänkande angående reglering
af löneförhållanden m. m. vid Sveriges geologiska undersökning
har löneregleringskommittén — under uttalande af den mening, att det
funnes goda skäl för att gifva geolog samma undantagsställning, som
landtbruksingenjörer i fråga om skyldighet att afgå från tjänsten äfvensom
i fråga om rätt till pension, hvaremot för undersökningens chef
samt för aktuarien, museiföreståndaren, kemisten och vaktmästarne vid
verket borde uti ifrågavarande hänseende gälla samma bestämmelser
som för civila tjänstinnehafvare i allmänhet — hemställt, att för geolog
vid Sveriges geologiska undersökning skulle i fråga om skyldighet att
afgå från tjänsten äfvensom i fråga om rätt till pension gälla hvad
enligt lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension gäller för landtbruksingenjörer.

I anledning af detta löneregleringskommitténs förslag har chefen
för Sveriges geologiska undersökning i underdånigt utlåtande den 8
januari 1908 gjort vissa erinringar, hvilka utmynnat i en hemställan

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

om sådan ändring af berörda förslag, att pensionsåldern för chefen och
geologerna bestämdes i öfverensstämmelse med den i 1888 års statsverksproposition
föreslagna eller för chefen till 65 lefnadsår och 35 års
anställning i statens tjänst samt för fältgeologerna till 60 lefnadsår och
30 års verksamhet vid undersökningen.

I infordradt underdånigt utlåtande den 17 innevarande mars erinrar statskontoret.
statskontoret till en början, att i statsverkspropositionen till innevarande
års Riksdag framlagts förslag om geologiska undersökningens uppförande
på ordinarie stat samt om antagande af ny lönestat för denna anstalt
att gälla från och med år 1910. Bland villkoren för åtnjutande af de
i denna stat för ordinarie befattningshafvare upptagna aflöningar hade
införts den bestämmelsen, att i fråga om skyldighet att från tjänsten
afgå äfvensom i fråga om rätt till pension skulle gälla hvad i särskild
lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension vore vid tiden
för den nya lönestatens ikraftträdande eller, såvidt anginge innehafvare
af befattning, som därefter tillträddes, vid tillträdet till befattningen
stadgadt.

Om denna i statsverkspropositionen föreslagna bestämmelse blefve
antagen, utan att ändring vidtoges i pensionslagen, skulle detta, fortsätter
statskontoret, innebära, att rätt till hel pension inträdde för såväl undersökningens
chef som där anställda geologer vid 67 lefnadsår och 35 tjänstår.
Beträffande geologerna eller kanske rättare fältgeologerna ansåge statskontoret
emellertid den af löneregleriugskommittén förordade undantagsställning
af förhållandena påkallad; och hemställde alltså statskontoret, att (fält-)
geologerna vid Sveriges geologiska undersökning infördes bland dem,
hvilka enligt 5 § f) ägde att komma i åtnjutande af hel pension vid
65 lefnadsår och 35 tjänstår. Med hänsyn till vikten däraf, att de i
pensionslagen medgifna undantagen blefve i möjligaste mån begränsade,
kunde däremot förslaget om en undantagsställning i pensionsålder för
chefen för undersökningen icke af statskontoret understödjas. Statskontoret
tilläte sig i detta sammanhang erinra om det i pensionslagens
6 § förekommande stadgande, enligt hvilket tjänstinnehafvare, som befunnes
vara af sjukdom eller minskad arbetsförmåga urståndsatt att
på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden, kunde af
Konungen förklaras skyldig att från tjänsten afgå vid en lefnadsålder,
som voro två år lägre än den, vid hvilken rätt till hd pension inträdde,
och skulle i sådant fall, om tjänstinnehafvaren uppnått det för rätt till
hel pension stadgade antal tjänstår, hd pension utgå till honom, men, om
tjänståren understege berörda antal, pensiouen utgå med afkortadt belopp.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Departementschefen.

Stuteristaten.

Löne reglerings kommittén.

Enligt det för Riksdagen nn framlagda förslag till stat för Sveriges
geologiska undersökning skulle den ordinarie personalen bestå af chef,
elfva tjänstemän och två vaktmästare. Till tjänstemännen räknas, enligt
hvad motiveringen till statförslaget utvisar, åtta geologer, en aktuarie,
en föreståndare för museet och en kemist. Lika med löneregleringskommittén
och statskontoret synas mig skäl saknas att för annan af
den ordinarie personalen än geolog medgifva undantag från de bestämmelser
med afseende å lefnads- och tjänstår, som gälla för tjänstemän
i allmänhet för åtnjutande af full pension. Beträffande geologerna åter
torde det vara både lämpligt och billigt, att desamma i fråga om skyldighet
att afgå från tjänsten äfvensom i fråga om rätt till pension erhålla
samma undantagsställning som landtbruksingenjörer, d. v. s. att
rätt till hel pension skall för dem inträda vid 65 lefnadsår och 35
tj anstår.

Vidkommande härefter stuteristaten har löneregleringskommittén i
sitt den 1 februari 1908 afgifna betänkande angående reglering af löneförhållanden
m. in. vid stuteriöfverstyrelsen och stuteristaten på grund
af de särskilda åligganden, som tillhöra hingstdepåernas beridare, ansett
påkalladt att medgifva dem rätt till hel pension vid något lägre lefnadsålder
än för tjänstinnehafvare i allmänhet vore medgifven; och då kommittén
ansett denna lefnadsålder böra bestämmas till 65 år, har kommittén
hemställt, att för beridare vid hingstdepå skulle i fråga om
skyldighet att afgå från tjänsten äfvensom i fråga om rätt till pension
gälla hvad enligt lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension gällde för landtbruksingenjörer.

Stuteriöfverstyrelsen, som den 14 mars 1908 afgifvit infordradt
underdånigt utlåtande öfver löneregleringskommitténs betänkande, har
däri anfört, att styrelsen funne den sålunda för beridare föreslagna pensionsåldern
för hög och ansåge nödvändigt, att åldersgränsen nedsattes
åtminstone till 62 lefnadsår.

Till stöd härför har styrelsen erinrat, hurusom beridare måste
vara i stånd att uthärda de stora ansträngningar, som ovillkorligen vore
förenade med hans tjänstgöring, däribland inginge såväl flera timmars
ridning hvarje dag som ock den riskabla tillsynen och skötseln af depåens
hingstar; och för en dylik tjänstgöring fordrades tydligtvis en spänstigare
och rörligare kropp, än som en 65-årsman kunde antagas besitta.

Styrelsen har därför hemställt, att för beridare måtte stadgas samma
pensionsålder som för gymnastiklärare, men tillika uttalat den mening,

Statsutskottets “Utlåtande N:o 11.

att det vore synnerligen önskvärdt, om åldersgränsen för hel pensions
åtnjutande kunde sänkas än ytterligare. <

Därjämte liar stuteriöfverstyrelsen ansett sig böra framhålla behofvet
af särskilda bestämmelser i fråga om depåchefs rätt till pension
samt förty föreslagit sådan ändring i pensionslagen, att rätten för
depåchef att komma i åtnjutande af hel pension finge inträda efter 15
tjänstår.

I detta afseende anför styrelsen följande.

Kompetens till och erhållande af meriter för depåchefsbefattning
syntes knappast kunna besittas af någon person, under 45—50 års ålder,
vare sig befattningen ansåges böra, såsom hittills plägat ske, besättas
med en militär eller en civil person kunde komma i fråga till.densamma.
I hvardera fallet syntes den, som utnämndes till befattningen ej få
räkna tjänstår för erhållande af med befattningen förenad pension förrän
från den tidpunkt, han tillträdt befattningen. På grund af föreskrift i
17 § af pensionslagen vore nämligen militär, som vid sin ålgång från
depåchefsbefattningen i regel måste antagas hafva kommit i åtnjutande
af pension från arméns pensionskassa, i sådant fall ej berättigad att
för erhållande af med depåchefsbefattning förenad pension ånyo.beräkna
de tjänstår, han beräknat för erhållande af sin militära pension; och
civil person, som kunde ifrågakomma till befattningen, hade antagligen
ej förut innehaft statstjänst. Då emellertid enligt nämnda, lag depåchef
kunde komma i åtnjutande af hel pension först efter 35 tjänstår, hviska
han sålunda först vid 80—85. års ålder, kunde uppnå, men han enligt
lagen vore skyldig afgå från sin befattning vid uppnådda 67 lefnadsåi,
skulle han således aldrig kunna komma i åtnjutande af hel pension
enligt samma lag.

I sitt förut omförmälda underdåniga betänkande den 17 i denna
månad har statskontoret anfört, att statskontoret väl icke kunnat .finna
de af stuteriöfverstyrelsen anförda skäl för den förordade nedsättningen
af tjänståldern för depåchef innebära tillräcklig anledning till en sådan
undantagsställning, men däremot på grund af hvad samma styrelse
anfört beträffande beridarne vid hingstdepåerna ^ ansåge sig icke böra
göra någon erinran mot styrelsens hemställan i fråga om nedsättande af
pensionsåldern för beridare till 62 lefnadsår och 30 tjänstar.

T detta sammanhang har statskontoret vidare fäst uppmärksamheten
å frågan om den lefnadsålder, vid hvilken rätt till hel pension
borde inträda för veterinär vid hingstdepå. Löneregleringskommittén
hade i afseende a depåveterinärerna föreslagit en anordning, enligt
hvilken dessa icke skulle erhålla löner utan allenast arfvoden på stat

Departements chefen.

Landtmäteri.
staten.

Statskontoret.

54 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

och således icke heller blifva pensionsberättigade. Emellertid hade i de
förslag till lönestater för Strömsholms och Flyinge hingstdepåer, som
funnes intagna i statsverkspropositionen till årets riksdag, för en hvar
af veterinärerna vid sagda depåer uppförts lön och tjänstgöringspenningar.
Om detta förslag vunne Riksdagens bifall, syntes ifrågavarande
veterinärer, i den mån den nya lönestaten blefve å dem tillämplig, blifva
underkastade pensionslagens stadganden; och rätt till hel pension skulle
då, med denna pensionslags nuvarande lydelse, inträda vid den för civil
tjänstinnehafvare i allmänhet bestämda tidpunkt eller 67 lefnadsår och 35
tjänstår. Under erinran att länsveterinärs pensionsålder fastställts till 65
lefnadsår, och då för depåveterinär icke syntes böra stadgas högre pensionsålder
än den för länsveterinär sålunda bestämda, syntes det statskontoret
böra tagas i öfvervägande, huruvida icke äfven depåveterinär
borde komma i åtnjutande af hel pension vid 65 lefnadsår och 35 tjänstår.

Enligt de för Riksdagen framlagda förslag till stater för Strömsholms
och Flyinge hingstdepåer skulle den ordinarie personalen vid
depåerna bestå af depåchefer, beridare, bokhållare och veterinärer. Från
ett eller annat håll har ifrågasatts, att för depåchefer, beridare och
veterinärer skulle med afseende å pensionsåldern medgifvas undantag
från de i pensionslagen lämnade allmänna bestämmelser. Flvad statskontoret
i anledning af dessa framställningar anfört beträffande depåchefer
och beridare, biträder jag till fullo. Däremot finner jag mig icke
kunna, på sätt statskontoret ifrågasatt, i afseende å pensionsåldern
likställa veterinär vid hingstdepå med länsveterinär. Mellan länsveterinärs
och veterinärs vid hingstdepå tjänstgöring förefinnes en bestämd åtskillnad.
Men hänsyn till länsveterinärs genom ständigt återkommande
resor och förrättningar synnerligen ansträngande och kräfvande verksamhet
har pensionsåldern lör dessa tjänstemän på goda skäl satts något
lägre än för civila tjänstemän i allmänhet. I fråga om depåveterinärer
med deras visserligen kräfvande men dock till viss plats förlagda tjänstgöring
synas mig inga särskilda skäl tala för att gifva dem samma
gynnsamma ställning i pensionsafseende som länsveterinärer.

Hvad slutligen landtmäteristaten beträffar, har statskontoret i sitt
förut omförmälda underdåniga utlåtande anfört följande.

Uti sitt den 3 augusti 1903 afgifna förslag till omorganisation
åt landtmäterikaren m. m. hade landtmäteristyrelsen — under erinran
hurusom enligt beslut vid 1885 års riksdag pension å allmänna in -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 55

dragningsstaten finge tilldelas kommissionslandtmätare, som uppnått 65
lefnadsår och tjänat minst 30 år samt under 25 år varit verksam i vissa
till landtmäteriet hörande befattningar — föreslagit, att distriktslandtmätare
måtte berättigas att, efter att hafva nppnått det af 1885 års
riksdag stadgade antal lefnads- och tjänstår, å allmänna indragningsstaten
undfå pension till lönens fulla belopp med skyldighet att vid
sålunda hunnen pensionsålder från tjänsten afgå; varande med anslutning
härtill af landtmäteristyrelsen hemställdt, att bland villkoren för
åtnjutande af de för distriktslandtmätare ifrågasatta löneförmåner måtte
stadgas, att sådan tjänsteman skulle vara förpliktad att med oafkortad
lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå, då
han uppnått 65 lefnads- och minst 30 tjänstår, såvida han tillika af
Kungl. Maj:t pröfvades hafva under 25 år varit verksam såsom landtmäteritjänsteman.

I nådig proposition den 12 nästlidne februari hade vidare förslagframlagts
till aflöningsstat för landtmäteristaten i orterna, hvarå för en
hvar af 120 distriktslandtmätare upptagits lön af 2,000 kronor jämte
tre ålderstillägg å 400 kronor till lönen; och hade bland villkoren för
åtnjutande af dessa aflöningsförmåner intagits stadgande, att i fråga om
skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i fråga om rätt till pension
skulle gälla, hvad i särskild lag angående civila tjänstinnehafvares rätt
till pension vore vid tiden för lönestatens ikraftträdande eller, såvidt.
anginge innehafvare af befattning, som därefter tillträddes, vid tillträdet
till befattningen stadgadt.

Genom antagandet af sålunda föreslagna lönevillkor komme distriktslandtmätare
att blifva underkastade den civila pensionslagens bestämmelser
och alltså berättigade till hel pension vid 67 lefnadsår och 35
tjänstår, liksom fallet vore med förste landtmätarne enligt 1908 års
lönestat, samt skyldiga att vid uppnående af nämnda lefnadsålder afgå
från tjänsten.

Då emellertid skäl syntes förefinnas att, på sätt landtmäteristyrelsen
föreslagit, låta rätt till hel pension för distriktslandtmätare inträda
vid 65 lefnadsår, men det syntes saknas tillräcklig anledning att för
rätten till sådan pension stadga ett lägre antal tjänstår än för förste
landtmätare blifvit bestämdt, hemställde slutligen statskontoret, att
distriktslandtmätare finge komma i åtnjutande af hel pension vid 65
lefnadsår och 35 tjänstår.

Lika med statskontoret anser jag det vara lämpligt, att, på sätt Vepartementslandtmäteristyrelsen
jämväl föreslagit, för distriktslandtmätares rätt att cheter>-

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

erhålla pension bestämma en något lägre åldersgräns än för förste
landtmätare, dock endast hvad lefnadsåren angår; och synes mig denna
gräns böra bestämmas till 65 lefnadsår. Antalet tjänstår torde däremot,
såsom redan autydts, böra vara detsamma som för sistnämnda
kategori af tjänstemän eller 35 år.

De ändringar i pensionslagen, som föranledas af förut angifna,
af mig biträdda förslag till afvikelser från de allmänna bestämmelserna
rörande pensionsåldern med afseende å Sveriges geologiska undersökning,
stuteristaten och landtmäteristaten, böra införas i lagens 5 § och,
då ifrågakomna löneregleringar äro afsedda att tillämpas från och
med 1910 års ingång, träda i kraft den 1 januari sistnämnda år.»

Mot Kungl. Maj:ts förevarande framställning har utskottet ej haft
något att erinra, och får följaktligen utskottet på de af departementschefen
anförda skäl hemställa,

att Riksdagen må

dels antaga följande förslag till lag om ändrad
lydelse af 2 och 5 §§ i lagen den 11 oktober 1907
angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension.

2 §•

Denna lag äger icke tillämpning i fråga om statsråds-,
justitieråds- och regeringsrådsämbete, civil tjänst
med pensionsrätt i arméns eller flottans pensionskassa,
tjänst vid telegrafverket, statens järnvägstrafik eller
Trollhätte kanal- och vattenverk, ej heller i fråga om
befattning, som är uteslutande prästerlig, utan gälle i
afseende å dem hvad i fråga om pension nu är eller
framdeles må varda stadgadt.

5 §•

Rätt att komma i åtnjutande af hel pension inträder
:

för manlig tjänstinnehafvare vid uppnådda sextiosju
lefnadsår och trettiofem tjänstår;

för kvinnlig tjänstinnehafvare vid uppnådda sextio
lefnadsår och trettio tjänstår;

Statsutskottets Utlåtavds N:o 1/.

dock att sådan rätt inträder:

a) för ämneslärarinna vid de allmänna läroverken,
högre lärarinneseminariet, folkskoleseminarierna samt
blindundervisningsanstalterna: vid femtiofem letnadsoch
tjugufem tjänstår;

b) för tjänsteman, som varit anställd vid beskickning
eller konsulat i Ostasien minst tio år: vid
sextio lefnads- och trettio tjänstår;

c) för provinsialläkare: vid sextiotvå lefnads- och
tjugusju tjänstår;

d) för läkare vid hospital eller asyl för sinnessjuka,
betjänte vid tullverkets kust- och gränsbevakning,
gymnastiklärare, de vid blindundervisningsanstalterna
anställda lärare äfvensom beridare vid hingstdepå:
vid sextiotvå lefnadsår och trettio tjänstår;

e) för lärare vid universiteten, karolinska-medikokirurgiska
institutet, tekniska högskolan, gymnastiska
centralinstitutet, farmaceutiska institutet, tandläkarin
sti tutet, undervisningsanstalterna för barnmorskor,
veterinärinstitutet, fria konsternas akademi och musikaliska
akademiens konservatorium äfvensom för länsveterinärer:
vid sextiofem lefnads- och tjugufem tjänstår;

f) för bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna,
postvaktbetjänte, betjänte vid tullverkets
lokalförvaltning, andra ämnes- och öfningslärare vid
statens läroverk än de under d) och e) särskildt angifna
äfvensom geologer vid Sveriges geologiska undersökning,
landtbruksingenjörer och distriktslandtmätare
samt tjänstemän och betjänte vid den lokala skogsforvaltningen:
vid sextiofem lefnads- och trettiofem
tjänstår;

g) för chefen för medicinalstyrelsen och chefen
för landtbruksstyrelsen: vid sextiosju lefnadsår och tio
tjänstår såsom chef för den styrelse, enhvar af dem
tillhör;

dels ock besluta, att denna lag skall gälla, hvad
angår § 2, från och med den dag, då stat för regeringsrätten
varder af Kungl. Maj:t fastställd och i öfrigt
från och med den 1 januari 1910.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Åfd. 11 Höft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

8;°'') Uti punkt 11 imder tionde hufvud titeln har Kung!. Maj: t
hcmdehflottam föreslagit Riksdagen att, i afvaktan pa den proposition angående ökadt
pensionsår,stad. bidrag till handelsflottans pensionsanstalt, som Kungl. Maj:t må komma
L -J att till Riksdagen aflåta, i det såsom bidrag till handelsflottans pensionsanstalt
till utgående direkt af tullmedlen uppförda ordinarie förslagsanslaget
å 78,000 kronor måtte beräknas en förhöjning af 110,000
kronor och anslaget sålunda beräknas till 188,000 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver finansärenden den 12 januari innevarande
år innehåller rörande detta ärende följande yttrande af departementschefen
:

»I nådig proposition vid 1862—1863 årens riksdag föreslog Kungl.
Maj:t, att Rikets Ständer måtte lämna sitt bifall till inrättande, i enlighet
med vissa i propositionen närmare angifna grunder, af en pensionsanstalt
för befälhafvare, styrmän och annat sjöfolk å svenska till utrikes lärt
använda segel- och ångfartyg, äfvensom för maskinister och eldare å
sistnämnda slags fartyg.

Samtidigt föreslog Kungl. Maj:t Rikets Ständer att medgifva, att,
såsom bidrag till pensioneringen från nämnda pensionsanstalt, måtte få
af tullmedlen utgå ett belopp, ungefärligen svarande mot den så kallade
»föringen» — en sjömän å fartyg i utrikes fart sedan gammalt tillkommande
förmån att, i vederlag för tidigare medgifven tullfrihet
lör af dem utrikes ifrån införda varor, vid ankomst till svensk hamn
från. utrikes resa af tullmedlen utbekomma vissa belopp — hvaremot
»föringen» ej vidare skulle till sjöfolket utbetalas.

Det föringen motsvarande belopp, som sålunda skulle tillkomma
pensionsanstalten, skulle enligt propositionen närmare bestämmas i förhållande
till lästetalet af de fartyg, till hvilkas besättningar föring utgått,
samt ökas i visst förhållande till lästetalet å sådana fartyg, så att för det
dåvarande, då lästetalet af de till utrikes sjöfart begagnade svenska fartygen
under senaste åren uppgått till emellan 110,000 och 120,000 läster,
anslaget fastställdes till 24,000 riksdaler, eller närmast det belopp, som
föringen. då utgjorde, men framdeles blefve ökadt med 1,000 riksdaler för
hvarje fullt femtusental utöfver 120,000, hvarmed lästetalet å sådana
fartyg kunde komma att tillväxa.

Sedan Rikets Ständer bifallit Kung]. Maj:ts berörda förslag, förordnade
Kungl. Maj:t den 29 januari 1864 om inrättande af en sådan
pensionsanstalt, hvarom förut nämnts, hvarjämte reglemente för anstalten
af Kungl. Maj:t samtidigt utfärdades.

h örutom omförmälda, till pensionsanstalten af tullmedlen utgående
anslag, hvilket från och med år 1867 uppfördes i riksstaten under då -

Statsutskottets Utlåtande N:o H

varande nionde hufvudtiteln såsom reservationsanslag under rubriken
»bidrag till handelsflottans pensionsanstalt», utgick till en början äfven till
anstalten ett anslag å 50,000 riksdaler från handels- och sjöfartsfonden.

I samband med indragning af sistnämnda anslag höjdes vid 1869 års
Riksdag det förra, af tullmedlen utgående anslaget med motsvarande
belopp, eller 50,000 kronor.

Med anledning af under årens lopp inträdd ökning i de till utrikes
sjöfart använda svenska fartygens lästetal höjdes, på Kungl. Maj:ts
framställning, anslaget af 1871 års Riksdag från förutvarande 74,000
kronor till 78,000 kronor. I sammanhang därmed förändrades anslaget
till förslagsanslag i den mening, att den utbetalning till handelsflottans
pensionsanstalt, som på grund af nämnda anslag finge äga rum, skulle,
utöfver de 50,000 riksdaler, som vid 1869 års riksdag beviljats i stället
för det förut utgående bidraget från handels- och sjöfartsfonden, utgöra,
såsom motsvarande föringen, dels 24,000 riksdaler och dels därjämte

1.000 riksdaler för hvarje fullt tal af 2,880 nyläster (5,000 svåra läster),
hvarmed lästetalet å svenska i utrikes sjöfart använda fartyg öfverstege
69,120 nyläster (120,000 svåra läster). Sedermera har ifrågavarande
anslag — numera uppfördt under tionde hufvudtiteln — alltjämt i riksstaten
upptagits med oförändradt belopp, 78,000 kronor, att såsom
förslagsanslag — i nyss angifven mening — utgå direkt af tullmedlen.

Utgifterna från anslaget till pensionsanstalten hafva emellertid
med anledning af deras, såsom förut nämnts, i viss mån rörliga natur
efter hand ökats och hafva under senare åren uppgått till i medeltal

100.000 kronor om året eller däröfver.

De medel, hvaröfver ifrågavarande pensionsanstalt för pensioneringens
bestridande förfogar, äro emellertid sedan länge för ändamålet
otillräckliga. Klagomål öfver bristerna härutinnan hafva ock länge gjort
sig hörda.

Frågan om beredande af ett bättre pensioneringssätt. för sjömän
har äfven upprepade gånger varit föremål lör uppmärksamhet från Riksdagens
sida.

Senast vid 1900 års Riksdag upptogs frågan till behandling i
särskilda inom Riksdagen väckta motioner. Dessa föranledde ock Riksdagen
att i skrifvelse till Kungl. Magt anhålla, att Kungl. Magt täcktes
låta föranstalta om utredning af frågan om ett förbättradt pensioneringssätt
för sjömän och därom vid en blifvande riksdag framlägga förslag.

Med anledning häraf tillsatte Kungl. Maj:t eu kommitté med
uppdrag att verkställa utredning och afgifva förslag i ämnet, hvilken
kommitté afgaf underdånigt betänkande och förslag den 15 november 1904.

Statsutskottets Utlåtande N.-o 11.

Kommitténs förslag, hvilket i hufvudsak innefattas i ett af densamma
utarbetadt lörslag till lag om försäkring af sjöfolk, afser ej
mindre införande af olycksfalls- och invaliditetsförsäkring för sjömän
än äfven beredande af dels ålderdomspensioner åt försäkrade, som
under längre tid ägnat sig åt sjömansyrket, dels ock pensioner åt
änkor och minderåriga barn efter aflidna sjömän, som varit försäkrade.

Försäkringen, som enligt förslaget skulle vara obligatorisk, med
skyldighet för den försäkrade och vederbörande fartygsägare att med
hälften hvar deltaga i försäkringsafgifternas gäldande, och handhafvas
af handelsflottans pensionsanstalt i utvidgad och ombildad form, skulle
vidare enligt förslaget omfatta alla män och kvinnor, som hafva anställning
å svenska fartyg i den egentliga sjöfartens tjänst, äfvensom,
med vissa undantag, alla öfriga personer, hvilka yrkesmässigt hafva
sådan sysselsättning å svenska, för annat än sjömilitärt ändamål använda
fartyg, att de kunna betraktas såsom sjöfolk eller eljest anses tillhöra
sjöfartsnäringen.

Sedan direktionen öfver handelsflottans pensionsanstalt, efter nådig
remiss, afgifvit underdånigt utlåtande öfver nämnda kommittébetänkande,
har ärendet öfverlämnats till kommerskollegium för ytterligare utredning.
Slutligt yttrande från kommerskollegium har visserligen ännu
ej inkommit, men torde inom en tämligen nära framtid vara att vänta.
Jag hyser därför förhoppning om att ärendet måtte kunna inför Eders
Kung! Maj:t framläggas i så pass god tid, att framställning till Riksdagen
i de delar, som fordra dess medverkan, måtte kunna vid nu
instundande riksmöte göras.

I och för den framställning i ämnet, som tilläfventyrs kunde i
årets statsverksproposition ifrågakomma, har emellertid från kommerskollegium
tillställts mig en förberedande promemoria i ämnet, däri, efter
förnyad granskning af kommitténs betänkande, angifvits kommerskollegii
allmänna ståndpunkt i förevarande fråga äfvensom yttrande afgifvits
med afseende å de anslagsbehof, som för en förbättring af sjömanspensioneringen,
sådan kollegium tänkt sig densamma nu böra komma till
genomförande, kunde erfordras.

Med förmälan att kollegium af principiella, i promemorian närmare
angilna skäl funne sig icke kunna biträda det af förenämnda kommitté
afgifna förslag till lag om försäkring af sjöfolk, enligt hvilket förslag
tvärtemot hvad som enligt kollega uppfattning vore det riktiga —
under ett gemensamt afgiftssystem sammanförts olycksfallsförsäkring och
ålderdomsförsäkring, har i samma promemoria vidare uttalats, att enligt

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

kollegii mening en afsevärd förbättring i nuvarande förhållanden i nu
förevarande afseende borde kunna vinnas genom dels vidtagande af vissa
reformer i afseende å den understödsverksamhet till förmån för sjöfolk,
som för närvarande utöfvades af sjömanshusen, dels anvisande af erforderliga
statsmedel, utöfver livad nu för ändamålet utginge, till förbättrande
af den pensionering, som för närvarande handhades af handelsflottans
pensionsanstalt, dels ock vidtagande af åtgärder i syfte, att sjöfolket
måtte komma i åtnjutande af samma skydd mot följderna af
olycksfall i arbete, som nu tillkomme eller kunde komma att stadgas
för arbetarna i åtskilliga andra yrken.

Hvad särskild! anginge de enligt kollegii åsikt i hög grad berättigade
klagomålen öfver bristfälligheterna i pensioneringen från handelsflottans
pensionsanstalt, ginge — anföres vidare i promemorian — dessa
ut dels därpå, att af de pensionsberättigade — hvilka enligt det för
anstalten gällande reglemente äro indelade i fyra klasser, af hvilka de
två första omfatta fartygsbefälhafvare med viss teoretisk kompetens, den
tredje öfriga fartygsbefälhafvare samt styrmän och ångmaskinister och
den fjärde öfrigt sjöfolk äfvensom eldare å ångfartyg — de, som tillhörde
första, andra och tredje klasserna finge vänta oskäligt lång tid, innan
de kotnme i åtnjutande af pension, dels därpå att pensionsbeloppen vore
för knappt tilltagna. En förbättring i dessa förhållanden vore ock
enligt kollegii mening synnerligen af behofvet påkallad. Anledningen
till först angifna missförhållande hade själffallet varit otillräckligheten af
anstaltens inkomstkällor. T sådant hänseende hade därför kollegium tänkt
sig ifrågasätta, att pensioneringen af förstberörda tre klasser måtte göras
effektiv i så måtto, att de, som enligt reglementets anda och mening
vore berättigade till pension, också komme i åtnjutande däraf vid den
tid, som vore afsedd. Antalet af dem, som vore berättigade till pension,
men till följd af brist på medel icke kunde erhålla sådan, utgjorde
tillhopa 476 personer, alla inom de tre första klasserna. För att anstalten
skulle kunna med pension förse samtliga dessa på pension väntande,
erfordrades emellertid ett belopp af 62,100 kronor för år räknadt; och
ärnade kollegium ifrågasätta utverkande af ett statsanslag till belopp
af i rundt tal 62,500 kronor för att sätta anstalten i stånd till denna
pensionering.

Inom den återstående pensionsklassen — den fjärde — hvilken,
som nämndt, omfattade det till de tre öfriga klasserna icke hörande
sjöfolket äfvensom eldare ä ångfartyg, funnes inga på pension väntande.

Hvad anginge frågan om själfva pensionsbeloppens otillräcklighet,

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

vore visserligen beloppen för samtliga klasser mycket knappt tillmätta.
Men med hänsyn därtill att det till de tre första klasserna hänförliga
sjöfolket i allmänhet befunne sig i vida bättre ekonomisk ställning än
de, som tillhörde fjärde klassen, syntes det i främsta rummet vara
angeläget, att en förhöjning af fjärde klassens nu utgående pensionsbelopp,
hvilka nu utginge med allenast 60 kronor om året, komme till
stånd. T sådant afseende hade kollegium för afsikt att hemställa, att
pensionsbeloppet för denna klass måtte höjas till 90 kronor om året.
Antalet pensionärer i fjärde klassen uppgick den 1 oktober 1908 till 1,027.
För beredande åt enhvar åt dessa åt en till 90 kronor förhöjd pension
skulle alltså erfordras en summa af 30,810 kronor, hvilket belopp borde
med hänsyn till den fortgående ökningen inom denna klass af jämnas
uppåt till 31,500 kronor.

För att i nu angifna båda hänseenden förbättra pensioneringen
från pensionsanstalten skulle alltså sammanlagdt erfordras ett årligt
ökadt tillskott af 94,000 kronor.

Berörda anslagsbehof syntes emellertid kunna genom användning
af vissa andra medel för den ifrågavarande pensioneringen nedbringas.
För ändamålet syntes nämligen, på sätt redan förut i annat sammanhang
af kommerskollegium föreslagits, lämpligen kunna tagas i anspråk
svenska sjömäns kvarlåtenskapsmedel, till hvilka rättsägare icke anmält
sig, äfvensom vissa andra medel af likartadt ursprung. För närvarande
tillgängliga sådana medel kunde uppskattas till i rundt tal 120,000
kronor. Om åt detta belopp bildades eu fond, hvars årliga afkastning
finge för ifrågavarande ändamål disponeras, skulle, under förutsättning
af en ränteafkastning efter 4 procent, på sådant sätt därför årligen
blifva att tillgå ett belopp af 4,800 kronor.

Dessutom borde kvarlåtenskapsmedel af antydt slag kunna äfven
framgent för hvarje år och successivt disponeras för samma ändamål.
Försiktigheten syntes dock bjuda att icke uppskatta detta årliga tillskott
högre än till 2,200 kronor. Under förutsättning att nu nämnda
utvägar anlitades, skulle alltså därigenom årligen ett belopp af tillhopa
omkring 7,000 kronor komma pensionsanstalten till godo för bekostande
af pensioneringen.

Det direkta ökade statsanslag, som under nyssnämnda förutsättning
vore behöfligt för genomförande af de förbättringar i pensioneringen
från handelsflottans pensionsanstalt, som kollegium, enligt hvad förut
nämnts, närmast tänkt sig, uppginge alltså till 87,000 kronor.

Af hvad jag redan anfört framgår, att ifrågavarande ärende ännu

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

icke föreligger i sådant skick, att fullständigt förslag i ämnet nu kan
föreläggas Eders Kungl. Maj:t till pröfning.

Utan att i detta sammanhang vilja närmare inlåta mig på de i
förenämnda kommittéförslag afhandlade ämnen, hvartill jag för närvarande
saknar anledning, anser jag mig emellertid redan nu kunna
nämna, att jag vid det förberedande studium, jag haft tillfälle ägna
föreliggande frågor, i likhet med hvad i förenämnda mig tillställda promemoria
angifvits, kommit till den uppfattning, att eu lösning af desamma
på det sätt och i den omfattning, omförmälda kommittéförslag
innebär, redan af principiella skäl icke är att anbefalla. Säkerligen
skulle ock mot lösningen på en gång af hithörande spörsmål i den
omfattning, kommittén tänkt sig, resa sig andra hinder, speciellt af
ekonomisk art. Härmed bär jag emellertid ingalunda velat förneka,
att särskilda delar af kommitténs förslag må kunna innefatta uppslag
till önskvärda reformer å förevarande område och möjligen framdeles,
efter nödig bearbetning, läggas till grund för åtgärder i sådant syfte.

Hvad särskildt angår pensioneringen från handelsflottans pensionsanstalt
enligt de grunder, på hvilka densamma för närvarande är ordnad,
är emellertid uppenbart, att denna pensionering nu är långt ifrån tillfredsställande,
och att åtgärder snarast möjligt böra vidtagas för af hjälpande
af de svåraste missförhållandena härutinnan. Detta synes mig ock kunna,
utan rubbning af de för pensioneringen från anstalten gällande grunder
i öfrigt, ske genom de i förberörda promemoria i sådant hänseende föreslagna
åtgärder.

För genomförande häraf erfordras emellertid ett årligt tillskott af
statsmedel utöfver dem, som redan tillgodokomma anstalten, med ett
belopp af 87,000 kronor; och synes mig för sådant ändamål det under
denna hufvudtitel uppförda ordinarie anslaget till bidrag för pensioneringen
från handelsflottans pensionsanstalt böra höjas med nämnda
belopp.

Som förut nämnts, har emellertid det nuvarande anslaget till nyssnämnda
ändamål under senare åren betydligt öfver skridits. Utbetalningarna
från anslaget hafva sålunda under perioden 1903—1907 uppgått,
år 1903 till 100,000 kronor, år 1904 till 99,000 kronor, år 1905 till

98,000 kronor, år 190G till 101,000 kronor och år 1907 till 105,000
kronor, eller i medeltal till 100,000 kronor om året. Då detta förhållande
gifvetvis beror af eu under årens lopp skedd tillväxt i de svenska, till
utrikes sjöfart använda fartygens lästetal och någon nedgång i utbetalningarna
från anslaget tydligen icke är att emotse, synes mig önsk -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

värdt, att, i sammanhang med den ökning af anslaget, hvarom jag förut
talat, däri äfven vidtages den höjning, som af nyssberörda omständighet
betingas; och torde i sådant afseende en höjning i anslaget med 23,000
kronor kunna anses lämplig.

Sammanlagdt skulle således erfordras en höjning af anslaget med

110.000 kronor.»

Kungl. Maj:t har därefter i särskild den 5 mars innevarande år
aflåten proposition (n:o 85) under åberopande af propositionen bilagdt
utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för samma dag föreslagit
Riksdagen att från och med år 1910 höja det såsom bidrag till
handelsflottans pensionsanstalt till utgående direkt af tullmedlen å riksstatens
tionde hufvudtitel uppförda ordinarie förslagsanslaget å 78,000
kronor till 101,000 kronor samt att till förbättring af pensioneringen
från handelsflottans pensionsanstalt å samma hufvudtitel bevilja å extra
stat för år 1910 ett förslagsanslag å 90,000 kronor.

Nyssnämnda utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden innehåller
följande anförande af departementschefen:

»Vid underdånig föredragning den 12 sistlidne januari af de till
regleringen af riksstatens tionde hufvudtitel för år 1910 hörande frågor
anmälde jag, hurusom kommerskollegium, som då ännu icke afgifvit
slutligt yttrande i anledning af det af den af Kungl. Maj:t tillsatta
sjömanspensioneringskommittén den 15 november 1904 afgifna betänkande
och förslag i fråga om förbättradt pensioneringssätt för sjöfolk,
emellertid i och för den framställning i ämnet, som till äfventyra kunde
i årets statsverksproposition ifrågakomma, tillställt mig en förberedande
promemoria, däri angifvits kollega allmänna ståndpunkt i frågan äfvensom
afgifvits yttrande med afseende å de anslagsbehof, som för en
förbättring af sjömanspensioneringen, sådan kollegium tänkt sig densamma
nu böra komma till genomförande, kunde erfordras. Det direkta
ökade statsanslag, som kollegium, under förutsättning att vissa angifna
medel finge disponeras för ändamålet, ansåg behöfligt, uppgick till

87.000 kronor. I anslutning till hvad i promemorian anförts samt
under erinran, att det till handelsflottans pensionsanstalt för närvarande
utgående förslagsanslaget under senare åren betydligt öfverskridits
och att på grund häraf en höjning i anslaget med 23,000 kronor kunde
anses lämplig, uttalade jag, att sammanlagdt skulle således erfordras
en höjning af anslaget med 110,000 kronor. Enär emellertid definitivt
förslag i ämnet icke då kunde inför Eders Kungl. Maj:t framläggas,

Statsutskottets Utlåtande N:o 11-

inskränkte jag mig för det dåvarande till en hemställan, att Eders
Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att i afvaktan på den nådiga
proposition angående ökadt bidrag till handelsflottans pensionsanstalt,
som Eders Ruugl. Magt kunde komma att till Riksdagen aflåta, i
det såsom bidrag till handelsflottans pensionsanstalt till utgående direkt
af tullmedlen uppförda ordinarie förslagsanslaget å 78,000 kronor
måtte beräknas en förhöjning af 110,000 kronor och anslaget sålunda
beräknas till 188.000 kronor. Denna hemställan blef ock af Eders
Kungl. Maj:t gillad och godkänd.

Sedan numera kommerskollegii den 11 januari 1909 dagtecknade
utlåtande öfver kommittéförslaget inkommit till Eders Kungl. Maj:t
och ärendet undergått nödig beredning, får jag nu ånyo i underdånighet
anmäla detsamma.

De säregna förhållanden, hvarunder sjöfolket utöfvar sitt yrke,
hafva — såsom i kollegii utlåtande framhålles — i vårt land sedan
lång tid tillbaka ansetts betinga, att det allmänna borde i någon mån
sörja för åtminstone vissa af dem, som äro sysselsatta i detta yrke.
De faror och vedermödor, som de måste utstå, hafva i förening med
sjöfartsnäringens stora betydelse för det allmänna föranledt statsmakterna
att vidtaga särskilda åtgärder till förmån för dem, som på grund af
ålder, sjuklighet eller under yrkets utöfvande inträffade olycksfall
urståndsatts att försörja sig. De åtgärder, som i nyss angifna syfte
äro vidtagna, afse dock allenast det i utrikes sjöfart använda sjöfolket.

De genom statens försorg inrättade institutioner, hvilka hafva
till uppgift att tillgodose sjöfolket, äro sjömanshusen i riket samt
handelsflottans pensionsanstalt. De förra handhafva ett understödsväsende
till förmån för behöfvande sjöfolk och den senare ett pensionsväsende
för ålderstigna sjömän.

Åvägabringandet af förbättrade anordningar i fråga om sjöfolks
pensionering har sedan länge utgjort ett önskemål för i främsta rummet
sjömännen själfva, men äfven i hög grad varit föremål för intresse
bland sjöfolkets arbetsgivare. Såväl inom som utom Riksdagen hafva
idkare af och målsmän för sjöfartsnäringen gjort gällande, att de nuvarande
anordningarna i nämnda syfte icke längre kunna anses fylla
berättigade kraf.

Innan jag går att redogöra för hufvudgrunderna i kommitténs
förslag och för kollegii utlåtande öfver desamma, vill jag i korthet
omförmäla hvad förut i fråga om förbättradt pensioneringssätt för
sjöfolk förekommit, därvid jag i hufvudsak följer den af kommittén
härutinnan lämnade framställning.

Bill till Riksd. Prof. 1S09. 4 Sa in!, 1 Afd. 11 Höft. 9

Historik.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

De af 1880 års Riksdag utsedde revisorer liemställde i siu berättelse,
huruvida icke reglementet för handelsflottans pensionsanstalt
borde underkastas ändring i syfte att bereda högre pensionsbelopp.
Samma år inkommo till Kungl. Maj:t från direktionen för Stockholms
sjömanshus, styrelsen för Göteborgs fartygsbefälhafvareförening samt
ett antal fartygsbefälhafvare, styrmän och sjömän inom Visby sjömanshusdistrikt
framställningar om ändring i gällande bestämmelser angående
såväl hyresafgifternas utgörande till sjömanshusen som i samband
därmed handelssjöfolkets pensionering. Efter vederbörandes hörande
uppdrog Kungl. Maj:t åt 1884 års arbetareförsäkringskommitté att
undersöka och afgifva förslag om, huruledes handelsflottans pensionsanstalt
skulle bättre än dittills kunna motsvara sin uppgift, samt att
taga nyssberörda framställningar under öfvervägande.

I)å den fråga, hvarom statsrevisorerna, på sätt nyss nämnts, gjort
hemställan, sålunda blifvit föremål för utredning, fann 1887 års Riksdag
någon åtgärd från Riksdagen med anledning af samma hemställan
då ej vara af omständigheterna påkallad.

Arbetareförsäkringskommittén, hvilken redan på grund af det
förut åt densamma meddelade allmänna uppdrag’ gått i författning om
verkställande af en särskild undersökning om det af sjömanshusen och
handelsflottans pensionsanstalt handhafda understöds- och pensionsväsendets
uppkomst och dåvarande ställning (del III: 4 af samma kommittés
betänkande), afgaf den 28 juli 1888 förslag till lag om sjöfolks
försäkring för olycksfall i tjänsten (del I: 1 af betänkandet) samt den
5 december samma år förslag till de förändringar i reglementena för
sjömanshusen och handelsflottans pensionsanstalt, som kommittén ansåg
vara påkallade (del I: 2 af betänkandet). I det utlåtande, som åtföljde
de af kommittén den 5 december 1888 afgifna förslag, afstyrkte
kommittén ifrågasatt borttagande af liyresafgiften och dess utbytande
mot tvångsafgifter till en särskild pensionering af sjöfolk på den grund,
att kommittén ämnade framställa förslag om en för alla klasser obligatorisk
tvångsförsäkring, och en dubbel tvångsförsäkring af sjöfolket
ej kunde ifrågasättas. Nämnda förslag hafva emellertid ej i vidare
män ledt till någon lagstiftning än att förändrade bestämmelser blifvit
meddelade i fråga om ton- och hyresafgifternas utgående till sjömanshusen
i riket. Det för 1890 års Riksdag framlagda förslag till förordning
angående försäkring för olycksfall i arbetet afsåg icke sjöfolks
olycksfallsförsäkring, i afseende å hvilken enligt föredragande departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet, äfven med tillämpning

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

af samma principer som för annan olycksfallsförsäkring för arbetare,
det dock vore nödigt att vidtaga vissa ytterligare anordningar, som
med hänsyn till de praktiska svårigheter, hvilka därvid mötte, kräfde
särskilda undersökningar.

Nya arbetareförsäkringskommittén upptog uti sitt den 30 mars 1893
afgifna förslag till lag angående försäkring till beredande af pension vid
varaktig oförmåga till arbete bland dem, som skulle underkastas försäkringen,
jämväl besättning å svenska fartyg samt de befälhafvare å svenska
fartyg, hvilkas årslön ej uppginge till ett tusen åttahundra kronor; och
anförde nämnda kommitté i sin motivering till förslaget, att, då frågan
om en särskild pensionering af sjöfolket fortfarande vore oafgjord, då de
pensionsanstalter, som för denna yrkesgrupp redan förefunnes, icke syntes
fullt motsvara sitt ändamål och i regel lämnade lägre understöd än
dem, som skulle erhållas genom den af kommittén föreslagna försäkringen,
och då slutligen beredande af större ekonomisk trygghet åt
sjöfartsnäringens arbetare vore synnerligen behjärtansvärdt, kommittén
ansett sig icke böra undantaga dem från försäkringsplikten, utan föreslagit,
att samma stadganden skulle gälla för dem som för alla andra
emot aflöning hos arbetsgivare anställda personer.

Emellertid framhöll kommerskollegium i sitt öfver nya arbetareförsäkringskommitténs
förslag den 30 oktober 1894 afgifna utlåtande,
hurusom det skulle möta de största svårigheter att beträffande personer
med så rörligt yrke som sjömännen tillämpa det pensionsmärkessystem,
på hvilket försäkringen enligt förslaget hvilade; och ansåg kollegium
fördenskull, att sjöfolket borde uteslutas ifrån det ifrågavarande lagförslagets
omfattning. Också blef i clen kungl. propositionen till 1895
års Riksdag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig
oförmåga till arbete, på de af kommerskollegium anförda skäl, sjö*
folket från den föreslagna försäkringen uteslutet. I motiveringen till
propositionen anfördes särskild!, att hvad kommitténs förslag innehölle
om försäkring af sjöfolk, såväl besättning som befälhafvare, icke,
innan lämpligare sätt för dess anordnande kunde utfinnas, borde göras
till föremål för någon framställning till Riksdagen.

Ilen 5 mars 1895 sammanträdde utsedda ombud i Nässjö till ett
allmänt svenskt sjömansmöte för öfverläggning om ändradt pensioneringssätt
för sjöfolk. Detta möte utarbetade visserligen icke något förslag
i ämnet, men framlade, med öfverlämnande af protokoll öfver de förhandlingar,
som vid mötet förekommit, i skrifvelse till Kungl. Maj:t,
dagtecknad Göteborg i april 1895, sjöfolkets önskningar. Dessa innefattade
hufvudsakligen:

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

att pensioneringen vid handelsflottans pensionsanstalt skulle utvidgas
och omfatta jämväl sjömän i inrikes fart äfvensom änkor och
barn efter sjömän;

att till pensioneringen skulle anvisas ej mindre handelsflottans pensionsanstalts
egna fonder och inkomster än äfven sjömanshusens samlade
tillgångar, där icke särskilda donationsvillkor hindrade sådan användning,
hyresafgifter, ersatta genom fasta årsafgifter, samt tonafgifter,
möjligen något förhöjda, och därutöfver, om så erfordrades, ytterligare
årliga bidrag af staten;

att anstalten skulle, vidkommande de sjöfarande, indelas i tre pensionsklasser,
och att pensionerna skulle utgöra i första klassen fyra
hundra kronor, i andra tre hundra kronor och i tredje två hundra
kronor;

att till den första klassen skulle räknas de fartygsbefälhafvare,
som innehade befälhafvarbref eller till sådant vore berättigade, till
andra öfriga befälhafvare, styrmän och maskinister samt till tredje
eldare, matroser och öfrigt sjöfolk;

att som villkor för pensions erhållande bestämdes: uppnådd 55
års ålder, men om möjligt lägre för manskapsklassen, att i 25 års tid
hafva varit vid svenskt sjömanshus inskrifven och därunder i minst
150 månader haft anställning å svenskt fartyg, samt att i 25 år hafva
ordentligt fullgjort sina inbetalningar;

att därförutom äfven sjöman, som drabbats af invaliditet, skulle,
såvida han däraf vore i behof, tillgodonjuta full pension, oafsedt om
han erlagt eu eller flera års premier;

samt att, för att erhålla pension i högre klass, skulle erfordras
att i minst fem år hafva erlagt däremot svarande afgifter.

Vid 1895 års Riksdag hade emellertid i Andra Kammaren väckts
en motion om skrifvelse till Kung], Maj:t med begäran, att Kungl.
Maj:t måtte taga om hand och utreda frågan om förändradt och förbättradt
pensioneringssätt för sjöfolk och deras hustrur samt inkomma
med förslag därom till en blifvande Riksdag.

Andra Kammarens andra tillfälliga utskott, till hvilket motionen
hänvisades och hvilket satt sig i förbindelse med det nämnda sjömansmötet
i Nässjö samt erhållit del af dettas protokoll, uttalade i sitt
betänkande den mening, att sjömännens egendomliga yrkesförhållanden
gjorde lämpligt, att deras pensionering skildes från den allmänna arbetarpensioneringen
och anordnades enligt särskilda grunder. Just till
följd häraf syntes det också utskottet, som om denna fråga skulle kunna

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

lösas oberoende af den allmänna pensionsfrågan och därför med första
böra tagas under behandling. Sjöfolkets för det allmänna så nyttiga
samhällsklass, yttrade utskottet, torde i mer än vanlig grad hafva behof
af, att dess ålderdomsförsörjning på ett tillfredsställande sätt ordnades,
ty dels vore sjömannens yrke synnerligen slitande, dels medförde den
skarpa motsatsen mellan afspärrningen ombord och det fria lifvet i
hamnplatserna för honom alldeles särskilda frestelser till misshushållning,
och dels torde den tillbakagång, som på senare tider inträdt i
segelsjöfarten, i ej oväsentlig grad hafva minskat tillfället att göra
besparingar. Vidare förklarade utskottet, att det ville synas utskottet,
som om handelsflottans pensionsanstalt skulle kunna uppgå i den
ifrågasatta allmänna pensionsinrättningen. Nämnda anstalt vore visserligen
nu afsedd blott för sjöfolk, som å svenska fartyg tjänstgjort i
utrikes fart, men genom det uppsving, som den inrikes sjöfarten genom
ångbåtskommunikationen på senare tider tagit, torde skillnaden mellan
de båda sjömansklassernas yrkesställning i väsentlig mån hafva minskats.
Utskottet tillstyrkte skrifvelse till Kungl. Maj:t i enlighet med motionärens
hemställan.

Andra Kammaren biföll utan votering utskottets hemställan.

Sedan beslutet därefter delgifvits Första Kammaren samt ärendet
där hänvisats till kammarens första tillfälliga utskott, förklarade utskottet
sig visserligen dela den uppfattningen, att ett förändradt och förbättradt
pensioneringssätt. af sjöfolk och deras hustrur med det första borde
komma till stånd, men ville utskottet påminna därom, att denna fråga
sedan länge utgjort föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet, då fråga
varit å bane att uti den allmänna arbetarförsäkringen äfven inbegripa
sjöfolk. Under sådana förhållanden syntes det icke vara behöfligt att
fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på vikten och betydelsen af frågans
snara lösning. Fördenskull afstyrktes motionen, och blef densamma
af Första Kammaren afslagen.

Vid 1896 års Riksdag väcktes eu motion i samma ämne med
hemställan, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag i ämnet på följande grunder, nämligen dels att i sjömanshusreglementet
vidtoges de af arbetareförsäkringskommittén föreslagna
ändringar, dock att, under viss förutsättning, hyresafgifterna borde till
pensioneringen af handelssjöfolket anvisas, dels att till fyllande af de
för pensioneringen erforderliga tillgångar anvisades ett bestämdt årsanslag
af 130,000 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Motionen remitterades till statsutskottet, kvilket uti sitt i anledning
af densamma afgifna utlåtande visserligen fann missförhållandena
i afseende å sjömanshusens organisation och pensioneringen från handelsflottans
pensionsanstalt snarligen böra af hjälpas. I dessa frågors dåvarande
skick fann emellertid utskottet mindre lämpligt, att af Riksdagen
gjordes några bestämda uttalanden angående sättet för ifrågavarande
missförhållandens undanröjande och åstadkommande af en
förbättrad pensionering af liandelssj öfolket, helst utskottet ant oge, att
frågan icke kunde lösas utan Riksdagens medverkan; och hemställde
utskottet därför, att motionen ej för det dåvarande måtte föranleda
någon Riksdagens åtgärd.

I enlighet med utskottets hemställan blef motionen af Riksdagen
afslagen.

Uti det af Kungl. Maj:t för 1898 års Riksdag framlagda förslag
till lag angående försäkring för beredande af pension eller lifränta
blefvo af enahanda skäl, som anförts vid framläggandet af 1895 års
förslag, befälhafvare och besättning å fartyg från försäkringsplikt undantagna.
Jämväl i de till 1900 och 1901 års Riksdagar af Kungl. Maj:t
framlagda förslag angående ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete blef sjöfolket lämnadt å sido.

År 1900 väcktes i Riksdagens båda kamrar motioner med förslag,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Mai:t täcktes låta utreda frågan om förändradt och förbättradt pensioneringssätt
af sjöfolk och därom framlägga förslag vid en blifvande
riksdag.

Motionärerna framhöllo därvid, hurusom osäkerheten och farorna
i sjömannens näring gjorde det önskvärdt att draga försorg om honom,
då han på grund åt ålder, sjuklighet eller med yrket förenade olycksfall
blifvit urståndsatt att själf försörja sig, men att handelsflottans
nuvarande understöds- och pensionsväsende vore af sådan art, att det
ingalunda kunde anses fylla någon af de uppgifter, för Indika det
vore afsedt.

I fråga om sjömanshusens understödsverksamhet framhöllo motionärerna,
att, oaktadt den sammanlagda summan af de belopp, som
utdelades från sjömanshusen icke vore ringa, man knappast kunde
påstå, att understödsverksamketen vore af någon betydelse. Länge och
ofta hade klagomål hörts dels öfver understödens ringa belopp dels
och framför allt öfver, att de ej hade pensionens form, utan mer eller
mindre godtyckligt afmättes efter råd och lägenhet, för att ej säga

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

efter sjömanshusdirektionernas godtfinnande. Beträffande handelsflottans
pensionsanstalt anmärkte motionärerna, hurusom på grund af det otillräckliga
antalet pensionsrum och i följd däraf den långa tid, de till
pension berättigade måste vänta för att verkligen komma i åtnjutande
af pension, förhållandena vid anstalten blifvit alltmera ohållbara.

Den i Andra Kammaren väckta motionen hänvisades till dess
andra tillfälliga utskott, hvilket i sitt med anledning af motionen afgifna
utlåtande erinrade, hurusom i frågan om pensionering af sjöfolk,
sedan ärendet senast varit å bane i Riksdagen, intet af betydelse åtgjorts.
Visserligen hade utskottet funnit, att vederbörande ansett, att
frågan om sjömanshusen och de därifrån till sjöfolk samt deras änkor
och barn utgående gratial först bort ordnas, innan mera ingripande
ändringar kunde äga rum, men förmenade utskottet, att kraftigare och mera
direkt till påföljd ledande åtgärder borde vidtagas och en fullständigutredning
af därtill särskild! förordnade personer verkställas.

Vidare uttalade utskottet vissa åsikter om den riktning, i hvilken
frågan borde lösas. Sålunda anfördes, bland annat, att pensioneringen,
oafsedt den historiska uppkomsten af dess nuvarande form, borde utsträckas
äfven till sjömän i inrikes fart, samt att det borde tagas
under ompröfning, huruvida icke frågan om ersättning för olycksfall
kunde lösas i sammanhang med den ifrågasatta pensioneringen.

Om sättet för anskaffande af de för en dylik pensionering nödiga
medel ansåg sig utskottet ej äga befogenhet att yttra sig. Dock ville
utskottet erinra därom, att såväl sjömanshusen som handelsflottans
pensionsanstalt ägde betydande fonder. Utskottet ville äfven fästa
uppmärksamheten på, att bland andra förslag, som i nu ifrågavarande
hänseende blifvit framställda, äfven vore ett, som afsåge, att de af
ålder sjöfartsnäringen åliggande ton- och hyresafgifterna skulle härtill
användas. I sammanhang härmed erinrade utskottet, att tanke blifvit
väckt därpå, att hyresafgifterna borde utbytas mot fasta årspremier.
Huruvida ett ändamålsenligt ordnande af sjöfolks pensionering nödvändiggjorde
en höjning af det nu utgående statsanslaget, förmenade
utskottet vara förbehållet en blifvande utredning att ådagalägga.

Att ett ordnande af frågan om vårt sjöfolks pensionering, hvilken
alltjämt uteslutits ur de förslag om arbetarförsäkring, som af Kung!.
Maj:t eller enskilde under de senaste åren framlagts, vore en nödvändighet,
ansåg utskottet framgå redan däraf att, enligt hvad
utskottet inhämtat, antalet af de ansökningar, som vid slutet af år
1899 på grund af bristande tillgång voro hyflande, utgjorde i första

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

klassen 190, i andra 11 G, i tredje 189, i fjärde 46, bland dem inom
de tre första klasserna flera ända sedan 1891.

Andra Kammaren biföll, i enlighet med af utskottet gjord hemställan,
motionen.

Den i Första Kammaren uti samma fråga väckta motionen, som
hänvisats till kammarens första tillfälliga utskott, behandlades där i
sammanhang med medkammarens jämväl till utskottet hänvisade beslut
i frågan. Första Kammarens utskott uttalade i sitt utlåtande, att det
på frågans dåvarande stadium vore för tidigt att yttra sig om de
detaljer af frågan, hvilka Andra Kammarens utskott i sin motivering
berört, men fann dock utskottet motionärens förslag och hvad till
stöd därför anförts vara så beaktansvärdt, att Första Kammaren icke
syntes böra undandraga sig att gå medkammarens önskan om en
skrifvelse i ämnet till mötes och dymedelst äfven taga fasta på det
intresse för sakens slutliga ordnande, som kunde anses innebäras i det
af Andra Kammaren fattade beslutet. I underdånig skrifvelse af den
11 maj 1900 anhöll Riksdagen om utredning af frågan om ett förbättradt
pensioneringssätt för sjömän och framläggande af förslag därom
vid en blifvande Riksdag, men gjorde Riksdagen härvid för egen del
allenast det uttalande, att motionärernas framställning syntes Riksdagen
beaktansvärd, samt att enligt Riksdagens förmenande för det
åsyftade ändamålets vinnande kraftigare åtgärder än dittills borde
vidtagas.

I anledning af denna Riksdagens skrifvelse tillsatte Kungl. Maj:t
den 9 november 1900 nu ifrågavarande kommitté med uppdrag att
verkställa utredning och afgifva förslag i berörda ämne.

Kommitténs

förslag.

I sitt den 15 november 1904 till Kungl. Maj:t aflämnade betänkande
i ämnet har kommittén afgifvit förslag till:

1) lag om försäkring af sjöfolk;

2) lag om ändrad lydelse af 17 kapitlet 12 § handelsbalken;

3) lag om ändrad lydelse af 105, 268 och 269 §§ sjölagen;

4) förnyadt nådigt reglemente för handelsflottans pensionsanstalt;
hvarjämte kommittébetänkandet innehåller motiv till nämnda författningsförslag,
en statistisk och försäkringsteknisk afdelning m. m.

Hufvudprinciperna i kommittébetänkandet framgå af följande kortfattade
redogörelse.

Den af kommittén föreslagna försäkringen afser att bereda:

1) sjuJchjälp åt försäkrad, som skadats till följd af under anställ -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

ning å fartyg timadt olycksfall, som medfört väsentlig nedsättning af
arbetsförmågan; sjukhjälpen utgår efter 14 dagars karenstid med 1 krona
om dagen;

2) lifränta å högst 300 kronor åt försäkrad, om sådant olycksfall
medfört för framtiden bestående förlust af eller minskning i arbetsförmågan
(invaliditet);

3) begrafningshjälp med 60 kronor, om olycksfallet inom 2 år
medfört döden; äfvensom, under samma förutsättning,

4) årlig lifränta åt den aflidnes änka och barn (120 kronor åt
änka, 60 kronor åt hvarje minderårigt barn, sammanlagdt högst 300
kronor);

5) pension åt försäkrad, som annorledes än genom olycksfall under
anställning å fartyg (efter tjänstgöring under de senaste 6 åren minst
24 månader d. v. s. 3 seglationsår) ådragit sig invaliditet;

6) pension åt försäkrad, som fyllt 60 år och innehaft anställning
å fartyg under minst 160 månader (20 seglationsår);

7) pension åt änka och minderåriga barn efter afliden pensionstagare
under vissa angifna betingelser.

Af förenämnda olika försäkringsformer betecknar kommerskollegium
i sitt utlåtande för korthetens skull de under punkterna 1)—4) upptagna
såsom ''olycksfallsförsäkring’ och de i öfriga punkterna upptagna
såsom ''ålderdom sförsäkring’.

De under 5), 6) och 7) upptagna pensionernas storlek är beroende
på den försäkrades lön och anställningstid samt bestämmes i proportion
till erlagda försäkringsafgifter. Den normala ålderdomspensionen vid
60 års ålder för försäkrad, som börjat tjäna till sjöss vid 17 års ålder
och slutat vid 55 års ålder, beräknas af kommittén uppgå till: för
sjökapten 600 kronor, för styrman 355 kronor och för sjömän 214
kronor. Lägsta pension för försäkrad skall utgå med 50 kronor.

Försäkringen, hvilken livilar på grundsatsen af försäkringstvång,
omfattar alla personer (äfven utländingar), som hafva anställning å
svenska fartyg. Med fartyg förstås enligt förslaget bland annat:

1) fartyg, som afses i 2 § sjölagen;

2) annat svenskt fartyg, som upprätthåller reguliär passagerartrafik; 3)

lieldäckadt fiskefartyg;

4) bärgnings- och dykerifartyg;

5) lieldäckadt. bogseringsfartyg, som yrkesmässigt användes;

6) pråm, som yrkesmässigt användes.

Bill. till Riksd. Prot. 1009. 4 Sami. 1 Afd. 11 Käft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Infordrad

utredning.

Försäkringsafgifterna betalas af den försäkrade och fartygsägaren
med hälften hvardera, men den senare är dock ansvarig för hela afgiftens
erläggande. A sin andel erhåller fartygsägaren afdrag för tona.
fgifter, erlagda för fartyget. De sjöfolket nu pålavilande hyresafgifterna
äro afsedda att upphöra. Försäkringsafgift utgår med 6 procent af
den försäkrades aflöningsbelopp, därvid dock för hvarje klass fastställts
maximi- och minimiafgift för hel månad. Högsta månadsafgiften är
15 kronor och lägsta 3 kronor.

Med hänsyn till grunderna för försäkringsafgifters beräknande
äro de försäkrade indelade i tre klasser, de två första för befäl och
underbefäl af olika grader äfvensom restaurationspersonal och den
tredje för öfriga försäkrade.

Förslaget innebär vidare, att försäkringen liandhafves af handelsflottans
pensionsanstalt, som skulle för ändamålet ombildas. Sjömanshusens
fonder skulle med undantag af donationsmedel öfverlämnas till
pensionsanstalten, som ock skulle äga uppbära tonafgifterna. Anstaltens
förvaltning skulle bekostas af statsmedel. Sjömanshusens nuvarande
understödsverksamhet skulle till väsentlig del upphöra och deras förvaltning
skulle helt och hållet öfvertagas af staten.

Öfver kommittébetänkandet infordrade Kungl. Maj:t utlåtanden
af direktionen öfver handelsflottans pensionsanstalt samt af kommerskollegium,
hvilket tillika anbefalldes att före afgifvande af sitt utlåtande
höra vederbörande.

Nämnda direktion har i sitt utlåtande framställt erinringar mot
vissa detaljer i kommitténs förslag, men ej yttrat sig särskild t om de
hufvudprinciper, hvarå samma förslag grundas.

Kommerskollegium har, till åtlydnad af den nådiga befallningen,
i cirkulärskrifvelser till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, jämte det
kollegium fäst uppmärksamheten å omfattningen af den af kommittén
föreslagna försäkringen samt grunderna för gäldandet af försäkringsafgifterna,
anmodat befallningskafvandena att, en hvar för sitt län,
lämna tillfälle åt föreningar af sjöfartsidkare, fartygsägare, fiskarebefolkning,
samt andra, som kunde vara af frågan intresserade, att af
förslaget taga del och däröfver yttra sig. Därjämte anmodades en
hvar af länsstyrelserna att afgifva det yttrande, hvartill den funne
anledning.

Endast ett fåtal yttranden från intresserades sida hade, enligt
hvad kollegium meddelat, på denna väg till kollegium inkommit, näm -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

ligen från. bland andra., ångfartygsbefälhafvaresällskapet i Stockholm,
Göteborgs fartygsbefälliafvareförening, nautiska föreningen i Göteborg,
kanalflottans ångfartygsbefålhafvaresällskap och Galle fartygsbefälhafvaresällskap.
Bland Ivungl. Maj:ts befallningshafvande hade allenast befallningshafvandena
i Gottlands, Blekinge och Kristianstads län för egen
del afgifvit motiverade yttranden om förslaget, hvarförutom befallningshafvandena
i Östergötlands, Jönköpings, Skaraborgs, Gäfleborgs och
Norrbottens län i allmänhet uttalat sig om förslaget eller förmält sig
ej hafva något att däremot erinra.

Vidare hade kollegium i cirkulärskrifvelser anmodat direktionerna
för sjömanshusen i riket att dels söka bereda tillfälle för till sjömanshusen
hörande eller inom deras distrikt boende sjöfolk att al lörslaget
taga del och däröfver yttra sig, därvid särskildt borde uppmärksammas
vissa §§ (1, 4 och 15) i förslaget till lag om försäkring af sjöfolk, dels för
egen del afgifva yttrande i anledning af kommitténs betänkande, särskildt
beträffande frågan om sjömanshusens mistning af de till dem nu hörande
fonder, med undantag af vissa särskildt donerade sådana, samt af vissa sjömanshusen
nu tillkommande afgift er, dels och meddela kollegium, hvilken
ungefärliga kostnad, därest kommitténs förslag komme till tillämpning,
direktionerna ansåge erforderlig för uppehållande af sjömanshusens
framtida verksamhet och åligganden. Med anledning häraf hade direktionerna
för sjömanshusen med undantag åt dem i Jönköping, Nyköping,
Piteå, Söderköping och Vadstena i afgifna yttranden uttalat sig om
kommittéförslaget. I samband därmed hade aflåmnats redogörelser för
de af sjömännen uttalade åsikter, i den mån de begagnat sig af det
dem lämnade tillfället att yttra sig i frågan. Därjämte hade direktionen
för sjömanshuset i Malmö insändt yttranden af Malmö sjöfartsförening
och Malmö maskinistförening.

I öfrigt hafva åtskilliga frågor, som beröra förevarande angelägenhet,
af Kungl. Maj:t öfverlämnats till kollegium och af kollegium handlagts
i samband med behandlingen af kommittéförslaget jämte däröfver
inkomna yttranden.

Jag finner lämpligt nu öfvergå till en närmare redogörelse för
kommerskollegii utlåtande.

Kollegium framhåller till eu början, att de skål, som föranledt
det allmänna att till förmån för personer, sysselsatta i en viss näringsgren,
anordna såväl ett särskildt understödsväsende som ock en särskild
pensionering, enligt kollogii åsikt allt fortfarande ägde giltighet. Äfven

Kommers

kollega

uttalande

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

om behofvet af dylika åtgärder från det allmännas sida i ej ringa mån
stode i samband med en sjöfolket allt fortfarande ofta utmärkande
obenägenhet att genom besparingar arf arbetsförtjänsten sörja för framtiden,
kvarstode dock så många på frågan inverkande faktorer, hvilka
läge helt och hållet utom sjömännens bestämmanderätt, att en särskild
omvårdnad från det allmännas sida om dem vore både behöflig och
berättigad. Kollegium ansåge emellertid det i inrikes sjöfart använda
sjöfolket icke i samma mån äga anspråk på en dylik omvårdnad som
sjömännen i utrikes fart, så länge en liknande omvårdnad ej komme
utöfvare af äfven andra yrken, som bedrefves inom landet, till godo.
Den i utrikes fart använde sjömannen måste oftast längre tider vara
långt aflägsnad från hemmet och hemlandet och vore då ur stånd att
nöjaktigt tillvarataga sina intressen och personligen tillse sina hemmavarande
anhöriga. Han vore i allmänhet i högre grad bunden vid det
yrke han en gång valt. Den i inrikes sjöfart använde sjömannen
befunne sig däremot i ungefär enahanda ställning som en mångfald
andra arbetare, hvilkas yrkesutöfning hölle dem för kortare tider aflägsna^
från hemmen. Sjömannen i inrikes sjöfart hade ock själffallet
vida större möjlighet att kunna öfvergå till ett mindre ansträngande
yrke, då, olycksfall tillstötte, som minskade arbetsförmågan, eller krafterna
eljest började svika. Gifvet vore dock, att gränsen mellan dessa
grupper sjöfolk ofta måste blifva svår att, uppdraga.

Sjömanspensioneringens betydelse för själfva sjöfartsnäringen och
särskilda för vår utrikes sjöfart måste ock noga beaktas. I jämnbredd
med den raskt fortgående utvecklingen af vår handelsflotta hade svårigheterna
att för den erhålla tillräcklig och duglig bemanning ökats.
Kollegium vore emellertid böjdt för att anse, att i sjöfolkets pensionsförhållanden
icke vore att söka den hufvudsakligaste orsaken till de
antydda svårigheterna och till att en så stor del af våra sjömän hellre
tjänade å utländska fartyg än å svenska. Härtill bidroge en mängd
andra samverkande omständigheter, såsom en ofta inneboende äfventyrslusta,
önskan att undgå fullgörandet af värnplikt, det sämre kosthållet
å vissa svenska fartygskategorier samt ej minst de högre hyror, som
erbjödes å utländska fartyg. De rikliga arbetstillfällen, som den svenska
industrien under de senare åren erbjudit med jämförelsevis goda löner,
hade äfven otvifvelaktigt i sin mån föranledt en del sjöfolk "att öfvergå
till industriella yrken. Visserligen hyste kollegium den uppfattning,
att det icke torde kunna med fog kräfvas eller ens läte sig praktiskt
genomföras att anordna en så riklig och förmånlig pensionering, att

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

den skulle verka som motvikt till nyss antydda omständigheter och
under alla förhållanden kunna tillföra vår handelsflotta en tillräcklig
bemanning, men kollegium underskattade dock ingalunda betydelsen
för densamma af ett ordnadt pensionsväsende. Utsikten att erhålla en
om ock blygsam pension utöfvade gifvetvis på mången sjöman — och
säkerligen i högre grad på de bättre elementen bland de sjöfarande —
en ej ringa dragningskraft, i sin mån bidragande till att vidmakthålla
en inhemsk, dugande sjömansstam. Att saken ock hade sin betydelse
för flottans bemanningsfråga, läge i öppen dag.

Kollegium delade den från många håll uttalade uppfattningen,
att sjöfolkets pensionsförhållanden för närvarande icke vore på ett tillfredsställande
sätt ordnade, samt ansåge, att åtgärder för afhjälpande
af de härutinnan nu mest bjärt framträdande missförhållandena vore
af nöden. Hvad kollegium nu uttalat afsåge närmast frågan om ålderdomspensionering,
men hade äfven i hufvudsak sin tillämplighet å
frågan om skydd åt sjöman mot följderna af olycksfall i arbete. Den
senare frågans lösning syntes för öfrigt med så mycket större fog kunna
kräfvas, som arbetare i andra yrken redan kommit i åtnjutande af
antydda skydd. Härvid borde dock rättvisligen framhållas, att ett
stort antal redan frivilligt beredt sitt sjöfolk ett sådant skydd genom
försäkring mot olycksfall. Kollegium hade vidtagit åtgärder för att
genom Sveriges redareförening erhålla uppgift om, i hvilken omfattning
detta vore fallet.

Efter att hafva förutskickat dessa allmänna anmärkningar har
kommerskollegium öfvergått till bedömande och granskning af hufvudprinciperna
i kommitténs förslag.

Kommittén hade sökt under ett gemensamt afgiftssystem sammanföra
två skilda försäkringsformer, nämligen försäkring mot olycksfall
och ålderdomsförsäkring. Den del af kostnaderna för denna kombinerade
försäkring, som vore afsedd att täckas genom afgifter från
de närmast intresserades sida — sjöfolket och redarne — skulle enligt
kommitténs förslag dessa bära med hälften å hvardera sidan.

Angifna försäkringsformer livilade enligt kollegii uppfattning på
väsentligen olika grunder. Arbetsgifvares ersättningsplikt vid inträffadt
olycksfall i arbete — hvarmed vore att jämställa sådant försäkringstvång,
som kommittén ifrågasatt — grundade sig på den numera allmänt
erkända och i den svenska lagstiftningen genom lagen af den 5
juli 1901 beträffande ett flertal yrken genomförda grundsatsen, att
arbetsgifvaren hade skyldighet att i viss i lagen bestämd omfattning

Statsutskottets Utlåtande N:o 11-

skydda i hans tjänst anställda arbetare emot de ekonomiska följderna
af olycksfall, som träffade arbetaren i arbetet och gjorde denne oförmögen
att försörja sig och de sina. Rättvisan och billigheten i den
rättsåskådning, som sålunda ålade arbetsgifvaren ersättningsskyldighet,
när arbetsoförmågan vållats af en under arbetet i hans tjänst inträffad
olyckshändelse, torde icke kunna jäfvas.

I fråga åter om den oförmåga till arbete, som tilltagande ålder
medförde och hvars följder ålderdomspensioneringen hade till ändamål
att lindra, intoge arbetsgifvaren en helt annan ställning. Denna oförmåga
hade inträdt enligt naturens ordning och ej som en direkt följd
af verksamheten i arbetsgifvarens tjänst. Att den förr eller senare
skulle inträda, måste förutses äfven af den minst förtänksamme. På
den enskildes åtgöranden, på hans omtanke och förutseende borde det
i första hand ankomma att i tid sörja för, att ett nödtorftigt uppehälle
icke måtte saknas, då tilltagande ålder minskade hans arbetsförmåga.
Om ingripande från det allmännas sida till stödjande af
den enskildes åtgöranden för att ernå trygghet i nämnda hänseende
ansåges påkalladt, borde de med ett sådant ingripande förbundna
kostnader enligt kollega förmenande icke läggas å privata arbetsgivare
inom de särskilda yrkena, utan borde frågan härom anses såsom
en samhällets gemensamma angelägenhet.

I enlighet med denna uppfattning ansåge kollegium det så mycket
mindre böra ifrågakomma att belasta sjöfartsnäringen, hvilken
redan nu arbetade under trycket af flera tyngande pålagor, som icke
hade sin motsvarighet inom andra näringsgrenar, med eu ytterligare
börda, som ej heller skulle påhvila öfriga näringar. Om den af kommittén
tillämpade grundsatsen om redarnes skyldighet att bidraga
till sjöfolkets ålderdomsförsäkring nu vunne godkännande, skulle rederinäringen
framdeles med all sannolikhet få vidkännas än mer betungande
kostnader, i den mån nämligen de nu föreslagna pensionsbeloppen
ansåges otillräckliga och kraf om deras ökning uppstode. Af
kommitténs beräkningar öfver den föreslagna kombinerade olycksfallsoch
ålderdomsförsäkringens aktiva och passiva, livilka beräkningar
sammanfattats å sid. 239—240, framginge, att summan af de poster,
som afsåge kostnader för ålderdomsförsäkringen, vore vida större än
summan af de poster, som motsvarade den nu lagstadgade ersättningsskyldigheten
för olycksfall i arbete.

Kommittén hade till stöd för sitt sammanförande af förenämnda
bägge till sin natur väsentligen olika försäkringsformer icke före -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

bragd några som helst skäl. Såsom grund för fördelningen af afgifterna
till hälften mellan redarne och sjöfolket hade kommittén icke
angifvit annat än att kommittén ansett detta "billigt". Det från ett
vid tiden för kommitténs arbeten föreliggande norskt lagförslag åberopade
föredömet härutinnan gåfve icke, vid det förhållande att förslaget
sedermera ansetts ogenomförbart, stöd åt kommitténs åsikt.

I anslutning till hvad sålunda anförts och då i öfrigt sammanförandet
af olycksfallsförsäkringen och ålderdomsförsäkringen under
ett gemensamt afgiftssystem skulle omöjliggöra ett fullt rättvist afvägande
af rederiernas och sjöfolkets anpart i kostnaderna, funne sig
kollegium böra bestämdt uttala sig mot denna hufvudgrund i förslaget.

Af dem, som ingått i ett bedömande af denna fråga, hade särskilt
sjömanshusdirektionerna i Falkenberg, Göteborg, Halmstad, Kristianstad,
Luleå, Oskarshamn, Ronneby, Skellefteå, Strömstad, Söderhamn,
Södertälje, Sölvesborg, Umeå, Yarberg och Yisby, Göteborgs
fartygsbefälhafvareförening, nautiska föreningen i Göteborg, kanalflottans
ångfartygsbefälhafvaresällskap och Malmö sjöfartsförening uttalat
starka betänkligheter mot nämnda hufvudgrund, hvarå förslaget
hvilade.

I en till kollegium remitterad underdånig skrifvelse från Sveriges
redareförening hade föreningen, under framhållande af betydelsen för
den svenska handelsflottan af en allmän statspensionering för sjöfolket,
hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes tillse, att förbättring i sjöfolks
pensionering i samband med olycksfalls- och invaliditetsförsäkring
måtte skyndsamt genomföras, samt att sådana grunder bestämmas för
bestridande af de härför erforderliga kostnaderna, att rederinäringens
utöfvare icke härmed särskildt betungas’. Redareföreningen hade i afseende
härå uttalat, att en särskild ytterligare beskattning icke kunde
hafva annan följd än att hämma rederinäringens utveckling och försvaga
dess allmänna bärkraft med hänsyn till såväl skatteförmåga som
möjlighet att bereda dem, som ägnade sig åt sjötjänsten, eu tillräcklig
bärgning, hvarför ett pensioneringssätt som det af kommittén föreslagna
endast komme att motverka syftet med införandet af allmän
statspensionering. Dessa uttalanden syntes kollegium förtjäna att allvarligt
beaktas vid bedömandet af den föreliggande frågan. Kollegium
ansåge för sin del farhågorna för att kostnaderna för ålderdomspensioneringen
skulle blifva allt för betungande för sjöfartsnäringen
väl grundade. Men däremot kunde kollegium icke biträda föreningens
yrkande, att redarne borde vara fritagne från kostnaderna för olycks -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

fallsförsäkringen, ock funne kollegium det ägnadt att väcka förvåning,
att ett sådant yrksfnde från detta håll framkommit.

Förutom de ofvan angifna principiella skäl, som kollegium ansåge
afgjordt tala emot den af kommittén föreslagna kombineringen af de
olika försäkringsformerna, hade i öfrigt tillämpningen i kommittéförslaget
af densamma ledt och måst leda till konsekvenser, som i och
för sig ej torde kunna godkännas.

Vid uppgörande af sitt förslag, såvidt det afsåge olycksfallsförsäkringen,
hade kommittén sökt — enligt kollegii mening fullt riktigt —
att i tillämpliga delar följa motsvarande bestämmelser i lagen om
ersättning för olycksfall i arbete, därest ej särskilda skäl påkallat
afvikelser. Den i denna lag stadgade ersättningsskyldigheten gällde
gentemot arbetsgifvare till förmån för en hvar, som arbetade i något
af de i lagen afsedda yrken. Några inskränkningar med hänsyn
till varaktigheten af anställningen, nationalitet eller dylikt vore icke
gjorda. Sjöfartsyrket och vissa andra yrken, som ansetts dit hänförliga,
vore icke underkastade lagens tillämpning. Kommittén, som
velat fylla denna brist, hade nu vid uppgörandet af sitt förslag utgått
från den förutsättning, att äfven en hvar arbetare i sjöfartsyrket utan
begränsningar borde erhålla skydd mot följderna af olycksfall. För att
icke vissa kategorier arbetare inom sjömansyrket skulle utestängas
från olycksfallsförsäkringens fördelar hade kommittén, som i § 1 af
förslaget utgått från att »anställning å fartyg» skulle konstituera försäkringsplikten,
måst åt begreppet »fartyg» gifva den mest vidsträckta
omfattning och ej kunnat göra skäliga begränsningar ifråga om de å
fartyg anställda personer, som skulle anses innefattade under lagens
tillämpning. Häraf hade blifvit en följd, att enligt förslaget tvång till
ålderdomsförsäkring gjorts gällande mot åtskilliga grupper, hvilka med
hänsyn till beskaffenheten af deras anställning eller af andra skäl icke
hade något intresse af en sådan försäkring och således icke rimligen
borde blifva underkastade sagda tvång.

Därest åter kommittén iakttagit ett motsatt förfarande och uteslutit
de åsyftade grupperna från lagens tillämpning, hade detta förfaringssätt
å andra sidan medfört för dem den orättvisa, att de utestängts
från rätt till ersättning för skada vid olycksfall. Dessa konsekvenser
å bådadera hållen lade tydligt i dagen det principvidriga i att
sammanföra nämnda bägge på olika grunder byggda försäkringsformer.

Med ''fartyg’ förstodes enligt lagförslagets definition bland annat
hvarje fartyg, som användes till upprätthållande af regelbunden passageraretrafik.
Under lagens tillämpning skulle alltså falla all den personal,

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

som vore anställd i den reguljära ångslupstrafik, hvilken i stor omfattning
bedrefves i större hamnar och annorstädes. Denna personal bestode
till ej ringa del af minderåriga, som ofta endast kort tid kvarstannade
i tjänsten och ej kunde anses hafva valt sjömansyrket till
sitt lefnadskall. De borde visserligen äga anspråk på ersättning för
skada till följd af olycksfall under arbetet, men borde däremot uppenbarligen
icke vara underkastade tvång till ålderdomsförsäkring. Likaledes
borde den tjänstepersonal, som vore anställd å bärgnings- och
dykerifartyg, å bogseringsfartyg, å fartyg, som användes för vetenskaplig
expedition, samt å pråmar, i allmänhet med lika rätt som de
i land anställda arbetarne blifva skyddade mot följderna af olycksfall
under arbetet. Att däremot, såsom kommitténs förslag innebure, underkasta
en hvar å dylika fartyg anställd person under alla förhållanden
tvång till ålderdomsförsäkring syntes kollegium leda till att såväl
fartygsägaren som den försäkrade finge vidkännas dryga ekonomiska
uppoffringar, Indika, hvad vissa tjänstekategorier anginge, skulle allenast
för jämförelsevis få motsvaras af någon förmån och beträffande
andra kategorier endast helt undantagsvis blifva på åsyftadt sätt fruktbringande.
Många å dylika fartyg anställde tjänstgjorde allenast en
del af året såsom s. k. säsongarbetare och hade öfriga tider af året
anställning i land. Detta vore ofta fallet med personalen å pråmar
och å bogserbåtar. I öfrigt vore arbetet å dylika farkoster ofta af sådan
natur, att för deras fullgörande nödig personal anställdes endast för
en begränsad tid. Åtskilliga tjänstsökande i dessa yrkesgrenar hade
ofta själfva redan från början för afsikt att förr eller senare öfvergå
till annat näringsfång.

Från många håll hade i de afgifna yttrandena uttalats betänkligheter
mot att restauratörer, restauratriser och å fartyg anställd kvinnlig
betjäning skulle underkastas försäkringstvång, och delade kollegium
dessa betänkligheter. Vore dylika personer anställda i redarens tjänst,
borde de i fråga om rätt till ersättning vid olycksfall vara jämnställda
med den öfriga besättningen. Förhållandet torde emellertid i många
fall vara, att de, som ombesörjde mathållningen ombord, ej vore att
anse såsom arbetstagare hos redaren utan själfständigt och på egen
risk utöfvade detta yrke. Under inga förhållanden syntes skäl föreligga
att i fråga om dessa personer, hvilka sällan någon längre tid
kvarblefve i yrket och endast undantagsvis så länge, att de skulle kunna
uppnå rätt till ålderdomspension, stadga skyldighet att därför erlägga
afgifter. Äfven utländske sjömän hade inbegripits under den gemen''
Bill. till Piksd- Prot. 1909. 4 Samt. 1 Afd. 11 Höft. H

82 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

samma försäkringen. Att en utländsk sjöman skyddades mot följderna
af olycksfall, som träffade honom under tjänst å svenskt fartyg, syntes
kollegium helt naturligt. Redan nu vore sådan sjöman i detta hänseende
enligt gällande sjölag jämnställd med svensk. Såsom redan
nämnts, vore ock lagen om ersättning för olycksfall i arbete med den
inskränkning, som i § 6 af lagen angåfves, tillämplig å arbetare af
utländsk nationalitet. Kommittén hade ej angifvit giltiga skäl, hvarför
utländske sjömän borde underkastas ålderdomsförsäkringen. Det
syntes hvarken möjligt eller ens lämpligt att genom att ställa denna
förmån i utsikt söka kvarhålla dem till stadigvarande tjänstgöring i
svenska handelsflottan. Tvärtom vore antagligt, att skyldigheten att
vidkännas ett så jämförelsevis betydande afdrag å hyran för att erhålla
rätt till en förmån, som praktiskt sedt aldrig komme att utfalla, skulle
afhålla utländingar äfven från tillfällig tjänstgöring å svenska fartyg.
Detta torde kunna för vår sjöfart medföra olägenheter.

Kommittéförslaget afsåge äfven i viss mån fiskare. Kommittén
hade i sådant afseende ifrågasatt, att försäkringsplikten skulle gälla en
h%ai anställd a fartyg, som användes i fångstfart eller fiske å öppna
hafvet, dock endast för såvidt fartyget vore heldäckadt. Härmed hade
kommittén åsyftat, att de, som användas i det så kallade storfisket, skulle
innefattas i försäkringen. Frågan om fiskares olycksfallsförsäkring hade
efter kommittéförslagets framläggande kommit i ett väsentligen förändradt
läge. I anledning af Eders Kungl. Maj:ts proposition i ämnet
till 1908 års Riksdag hade Riksdagen medgifva, att från och med år
1909 finge genom statens försorg anordnas en särskild för fiskare afsedd
försäkring mot skada till följd af olycksfall. Sedermera hade Eders
Kungl. Maj:t under den 2 oktober 1908 utfärdat nådig kungörelse i
ämnet. Enligt denna ägde en hvar svensk undersåte, som hade sitt
hemvist i Sverige och idkade fiske som yrke eller eljest iför sin utkomst,
vare sig lian arbetade för egen eller annans räkning, rätt att genom
försäkring i riksförsåkringsanstalten bereda sig ersättning enligt de i
lagen om ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete stadgade
grunder, dock med viss utsträckning. Försäkringen vore grundad på
frivillighetsprincipen. Såsom skäl härför hade vid frågans förberedande
behandling af riksförsåkringsanstalten åberopats, att fiskarne i regel
vore sina egna arbetsgivare samt att tillräckliga skäl icke syntes förese
£a att pålägga näringsidkare inom ett särskildt yrke skyldighet att
låta försäkra sig, under det att utöfvarne af öfriga yrken lämnades
frihet i detta afseende. En obligatorisk försäkring af en enstaka grupji
af yrkesidkare skulle ock bereda åtskilliga svårigheter. Vid en sådan

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

försäkring måste uppdragas bestämda gränser, angifvande Indika som
skulle komma in under försäkringen, kvilket i fråga om fiskare icke
så lätt läte sig göra, i synnerhet som det icke vore ovanligt, att fiske
drefves som bisysselsättning. Häraf och i öfrigt skulle ock föranledas
svårigheter vid utöfvande af vederbörlig kontroll öfver att alla, som
vore skyldiga att försäkra sig, därtill anmäldes. En effektiv kontroll
skulle medföra i väsentlig mån ökade förvaltningskostnader.

Förevarande kommitté syntes enligt kollegii förmenande icke
hafva beaktat de särskilda omständigheter, hvarunder fiskare merendels
utöfvade sin näring. Åtminstone hade kommittén vid uppgörandet af
sina förslag icke tagit hänsyn därtill. Såsom förutsättning för tillämpning
af den af kommittén föreslagna försäkringsplikt hade, enligt hvad redan
nämnts, kommittén uppställt i första rummet »anställning å fartyg».

I)å ett stort antal äfven af de i det så kallade storfisket sysselsatta
personer utöfvade yrket för egen räkning eller arbetade efter ett
eller annat vinstandelssystem samt således ej åtnjöte lön och ej innehade
sådan anställning kommittén afsåge, skulle den föreslagna lagens
tillämpningsområde, hvad fiskare anginge, blifva mycket begränsadt
och för öfrigt ganska sväfvande. Härjämte borde uppmärksammas,
att af dem, Indika verkligen kunde betraktas »såsom anställda» å
fiskefartyg, ett stort antal endast jämförelsevis kort tid ägnade sig
åt yrket.

Genom den enligt förenämnda kungörelse af den 2 oktober 1908
anordnade, för fiskare afsedda försäkring mot skada till följd af
olycksfall hade emellertid syftet med kommitténs förslag, i hvad det
anginge fiskares olycksfallsförsäkring, på annan väg ernåtts.

Kommitténs förslag till lösning af frågan om förbättradt pensioneringssätt
för sjömän syntes vid första påseendet innebära, att statsverket
icke skulle i någon afsevärd grad betungas med kostnaderna
för genomförandet af de anordningar till sjöfolkets förmån kommittén
tänkt sig. Statsverkets direkta bidrag för ändamålet skulle enligt förslaget
utgöras allenast af, förutom nu utgående anslag till handelsflottans
pensionsanstalt, förvaltningsbidrag för handhafvandet af den föreslagna
försäkringen. Kommittéförslagets prisbillighet för statsverket vore dock
endast skenbar. Kommittén hade förutsatt, att sjömanshusens understödsverksamhet
skulle till väsentligaste del upphöra, samt att dels de
fonder, hvilkas afkastning nu användes för uppehållande af denna
verksamhet, skulle indragas och användas för försäkringen dels ock
de till sjömanshusen nu utgående afgifter (ton- och hyresafgifter) skulle
antingen helt och hållet upphöra att utgå eller disponeras för för -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

säkringen. Sjömanshusen skulle alltså gå miste om nästan alla sina
nuvarande tillgångar och inkomster. Sedan år 1900 hade Riksdagen
under benämning ersättning till sjömanshusen anvisat ett anslag af
30,000 kronor för beredande åt sjömanshusen af skälig ersättning för
dem åliggande bestyr med värnpliktiges inskrifning och redovisning
samt med utarbetande af sjöfartsstatistiska uppgifter. Beloppet hade
för hvarje år, på förslag af kommerskollegium, af Kungl. Maj:t fördelats
mellan de olika sjömanshusen hufvudsakligen i förhållande till
antalet där inskrifvet sjöfolk. I underdånig skrifvelse af den 24 oktober
1908 angående beredande af statsbidrag till sjömanshusens förvaltningskostnader
för år 1910 hade kollegium för Eders Kungl. Maj:t framhållit,
att de bestyr, för hvilkas fullgörande anslaget vore afsedt att
utgöra ersättning, på de senare åren i afsevärd grad ökats och att till
följd häraf sjömanshusens utgifter till löner och öfriga förvaltningskostnader
efter hand betydligt stegrats. Dessa förhållanden ansåge
kollegium kunna betinga en ökning af statsanslaget, på det ej sjömanshusens
understödsverksamhet * måtte lida intrång. I brist på allsidig
utredning i ämnet ansåge sig emellertid kollegium icke äga tillräcklig
anledning nu ifrågasätta sådan ökning. Realiserandet af kommitténs
förslag måste emellertid föra med sig som en oundviklig konsekvens,
att staten finge ikläda sig den allra hufvudsakligaste kostnaden för
sjömanshusens förvaltning. Ehuru denna fråga vore af synnerligen stor
betydelse för bedömande af de ekonomiska konsekvenserna af kommitténs
förslag, desto mer som desamma skulle för sjömanshusen medföra ökade
bestyr, syntes kommittén ej hafva ägnat någon närmare uppmärksamhet
åt räckvidden af denna konsekvens. Kommittén hade inskränkt sig
till att i förbigående uttala den åsikt, att sjömanshusens förvaltning
borde helt och hållet af staten öfvertagas. Såsom redan omförmälts.
hade kollegium sökt från sjömanshusen erhålla utredning i denna del.
Från de flesta sjömanshus hade dylik utredning lämnats. Åtskilliga
sjömanshusdirektioner hade däremot förmält sig icke kunna afgifva
något bestämdt yttrande om de ungefärliga kostnader, som, därest
kommitténs förslag komme till tillämpning, direktionerna ansåge erforderliga
för uppehållande af sjömanshusens framtida verksamhet och
åligganden. I allmänhet hade ansetts, att en ökning af nu utgående
kostnader blefve erforderlig. Beträffande de sjömanshus, från hvilka
bestämdt besked i berörda hänseende ej lämnats, hade kollegium utgått
från de belopp, som för år 1907 utgifvits i förvaltningkostnader.
Efter en sådan beräkning skulle, under nämnda förutsättning af kommittéförslagets
genomförande, kostnaderna för sjömanshusens förvaltning

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

kunna antagas komma att uppgå till i rundt^ tal 205,000 kronor.
Såsom jämförelse kunde meddelas, att under ar 190/ sammanlagda
beloppet af aflöningarne vid sjömanshusen utgjort 126,110 kronor och
öfriga förvaltningskostnader uppgått till omkring 52,000 kronor Af
dessa siffror framginge, att angifna konsekvens af kommittefoi slaget
__nämligen att statsverket finge åtaga sig sjömanshusens förvaltningskostnader
— skulle åsamka detsamma betydande kostnader, vida öfverstigande
den jämförelsevis mindre afsevärda ökning af det nu utgående
statsbidraget till sjömanshusen, som redan under nuvarande förhållanden
torde vara påkallad.

Af skäl som längre fram närmare utvecklades, kunde koilegiui
icke biträda kommitténs förslag om upphörande af sjömanshusens
understödsverksamhet. Då sjömanshusens nuvarande tillgångar vore
nödvändiga för fortsatt utöfvande och vidare utveckling af denna verksamhet
och för uppehållande af sjömanshusens öfriga åligganden, kunde
kollegium icke heller nu tillstyrka, att sjömanshusen berofvadesdessa
inkomstkällor. Hvad särskilt anginge det ifrågasätta öfverflyttande
af sjömanshusens fonder utom de donerade till pensionsanstalten, hade
ett stort antal sjömanshusdirektioner häremot intägt kraftiga gensagor.
Därest den uppfattning kollegium uttalade om bibehållande af sjömanshusens
understödsverksamhet och om disponerande äfven! framgent a
härför nu tillgängliga medel vunne godkännande, blefve häraf en följd,
att kommitténs beräkningar om de inkomstkällor, som skulle sta till
förfogande för försäkringen, blefve väsentligt rubbade Dessa inkomstkällors
kapitalvärde hade kommittén (å sid. 239 af betänkandet) beräknat
efter 37, procent till 46,443,000 kronor och efter 4 procent ull
40,993,000 kronor. Från dessa belopp skulle, om sjömanshusens^ ti -gångar ej blefve att påräkna, afgå respektive 6,029,000 och 5,725.000
kronor. På samma gång som sannolikt ingen annan utväg funnes an
att betydligt höja försäkringsafgifterna för att fylla sålunda uppstående
minskning, skulle dels för sjöfolket kvarstå skyldigheten att erlägga
hyresafgifter dels för redarne bortfalla den lättnad i form af restitution
af erlagda tonafgifter, som kommittén ställt i utsikt.

I detta sammanhang hade kollegium ansett sig böra upptaga till
skärskådande kommitténs nämnda förslag, att fartygsägare skulle a sill
andel af försäkringsafgifterna erhålla afdrag for tonafgifter, som erlagts
för fartyget. Jämlikt § 34 af sjömanshusreglementet skulle tonaigiti
enligt där närmare angifna grunder erläggas för fartyg, som från svensk
hamn afginge till utrikes ort. Afginge fartyg flera gånger under eu
kalendermånad från samma svenska hamn, skulle afgiften erlägga.

Statsutskottets Utlåtande Ko 11.

endast en gång i månaden. Den af kommittén åsyftade lättnaden
skulle själffallet tillgodokomma allenast de fartygsägare, Indika bedrefve
sådan fartygstrafik, som enligt nämnda bestämmelser medförde
skyldighet att erlägga tonafgift. För de fartyg, som ginge i regelbunden
eller eljest mera liflig trafik mellan svenska och utländska hamnar,
skulle alltså rätten till restitution i praktiken leda till en afsevärd
lindring i skyldigheten att erlägga försäkringsafgifter eller måhända i
flera fall fullständig befrielse från dylika afgifter. För andra fartyg
åter, som uteslutande eller hufvudsakligen ginge i fraktfart mellan utländska
hamnar utan att besöka hemlandet, skulle alls ingen eller
obetydlig sådan lindring ifrågakomma. Denna af kommittén föreslagna
anordning med restitution af erlagda tonafgifter hade uppenbarligen
till syfte att för de svenska fartygsägarne minska kostnaderna för försäkringen,
utan att samtidigt utländska fartyg blefve befriade från
skyldigheten att erlägga tonafgifter. En gifven konsekvens af den
föreslagna anordningen skulle emellertid blifva, att vissa delar af skeppsfarten
och vissa fartygsägare skulle drabbas hårdare af den nya ekonomiska
. börda, försäkringen skulle medföra, än andra. Detta skulle tydligen
i sig innebära en betänklig orättvisa, så framt man icke utginge
från den uppfattning, att nu gällande bestämmelser om skyldigheten
att erlägga tonafgift hvilade på orättvisa grunder, som genom restitutionen
skulle utjämnas. En sådan uppfattning hade kommittén emellertid
icke uttalat. Kollegium kunde ej finna, att så vore förhållandet,
och ansåge för öfrigt, att den föreslagna restitutionen svårligen läte
sig förena med gällande sjöfartstraktater.

På de skäl kollegium sökt sålunda utveckla funne kollegium sig
icke kunna annat än bestämdt afstyrka anordnandet för närvarande
af en under ett gemensamt afgiftssystem sammanförd olycksfallsförsäkring
och ålderdomspensionering för sjöfolk, helst en sådan anordning
skulle för sjöfartsnäringen medföra en i ekonomiskt hänseende
ganska tryckande börda, som icke påhvilade andra näringar. Då härtill
komme, att Eders Kungl. Maj:t den 13 december 1907 uppdragit
åt en kommitté att, efter allsidig utredning af frågan om allmän ålderdoms-
och invaliditetsförsäkring, inkomma med yttrande i ämnet samt
de lagförslag, hvartill utredningen kunde föranleda, ansåge sig kollegium
icke nu kunna påyrka åvägabringandet af en ensamt för en särskild
yrkesklass och för en viss näring afsedd ny form af ålderdomsförsäkring
enligt de grunder kommittén föreslagit. Kollegium afstyrkte alltså
det föreliggande förslaget till lag om försäkring af sjöfolk järnte som
en följd däraf de öfriga författningsförslagen, hvilka anslöte sig till

Statsutskottets Utlåtande N:o It

tlet förra. Vid sådant förhållande hade kollegium funnit sig icke äga
anledning ingå på någon detaljgranskning af lagförslagen. Kollegium
hemställde emellertid, att förenämnda af Eders Kungl. Maj:t den 13
december 1907 tillsatta kommitté måtte anmodas att taga det föreliggande
kommittéförslaget, såvidt det afsåge ålderdoms- och invaliditetsförsäkring
för sjöfolk, under öfvervägande vid fullgörandet af kommitténs
uppdrag.

Emellertid ansåge kollegium det vara ganska ovisst, när spörsmålet
om en allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring kunde vinna
sin lösning. Frågan om förhättradt pensioneringssätt för sjöfolk borde
fördenskull icke undanskjutas i afvaktan på en sådan lösning. Såsom
redan betonats, ansåge kollegium angeläget, att förbättringar i detta
hänseende komme till stånd. Dessa borde och kunde enligt kollega
förmenande åstadkommas genom utveckling och reformering af det nu
bestående understöds- och pensionsväsendet för sjöfolk. Därjämte borde,
såsom kommitténs förslag innebure, lagstadgadt skydd för sjöfolk mot
följderna af olycksfall i arbete genomföras.

De åtgärder och anordningar för förbättrande af sjöfolkets ställning,
som kollegium ansåge möjliga och lämpliga att vidtaga, ginge
således i tre olika riktningar, nämligen

1) vidtagandet af förbättringar i afseende å sjömanshusens understödsverksamhet; 2)

beredande af medel för förbättrande af den af handelsflottans
pensionsanstalt handhafda pensioneringen; samt

3) vidtagandet af lagstiftningsåtgärder i syfte att tillförsäkra
sjömän samma rätt till ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete, som nu tillkomme arbetare i åtskilliga andra yrken.

Kollegium har därefter öfvergått till behandlingen af dessa olika
frågor.

Efter erinran om att närmare redogörelse för sjömanshusens tillkomst,
ändamål, organisation och förvaltning lämnats af dels arbetareförsäkringskommittén
i dess den 5 december 1888 afgifna underdåniga
utlåtande om, bland annat, sjömanshusen, dels handels- och sjöfartskommittén
i utlåtande af den 23 november 1898 om vissa frågor rörande
sjömanshusen, dels sjömanspensioneringskommittén i det föreliggande
betänkandet (sidd. 83—95, 242—249), hänvisade kollegium till nämnda
redogörelser och inskränkte sig till att beröra allenast hvad som stode
i samband med sjömanshusens understödsverksamhet.

Sjömanshusens

understöds verksamhet.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Denna understödsverksamhet reglerades af bestämmelserna i §§ 20
ocli 21 af gällande sjömanshusreglemente. I § 20 föreskrefves hufvudsakligen,
att, om sjöman, som erlagt hyresafgift, under utöfvandet af
sin tjänst blifvit så skadad, sjuklig eller ålderdomsbräcklig, att han vore
oduglig till vidare sjötjänst, han vore berättigad att, därest han vore
i torftiga omständigheter, för sin återstående lifstid vid det sjömanshus,
där han vore inskrifven, erhålla ett efter hans behof och sjömanshuskassans
tillgångar lämpadt årligt understöd. Enligt § 21 skulle änka
samt fader- och moderlösa barn efter sjöman, som innehaft eller varit
berättigad till understöd, äga rätt till enahanda förmåner, om sådant
erfordrades för deras nödtorftiga utkomst. För att fullgöra denna
dem sålunda åliggande understödsskyldighet äfvensom för uppehållande
af deras öfriga verksamhet hade sjömanshusen erhållit rätt af det allmänna
att uppbära hyresafgifter af sjöfolket och tonafgifter af redarne
samt därjämte vissa vites- och bötesmedel.

Förevarande kommitté hade sammanfört ett ganska rikhaltigt
statistiskt material för bedömande af sjömanshusens understödsverksamhet
(se sidd. 90—95 och 244—249 i kommittébetänkandet). Detta
material, hvilket afsåge, bland annat, förhållandena vid slutet af år
1900, torde fortfarande i hufvudsak kunna tjäna till underlag vid
bedömande af understödsverksamheten. Dock hade omfattningen af
understödsutdelningen sedan dess ej obetydligt vuxit. Sammanlagda
beloppet utdelade understöd utgjorde under år 1900 i rundt tal 144,000
kronor och hade under år 1907 ökats till 226,000 kronor.

Kommittén hade icke för sin del uttalat något omdöme om betydelsen
af sjömanshusens understödsverksamhet, men torde kommitténs
förslag innebära, att kommittén i hvarje händelse ansåge gagnet däraf
icke uppväga de fördelar, som användandet af sjömanshusens tillgångar
för den ifrågasatta försäkringen skulle medföra. Från åtskilliga andra
håll hade förut af olika anledningar missnöje med sjömanshusens understödsverksamhet
direkt uttalats. Det hade till och med gjorts gällande,
att verksamheten med hänsyn till de ringa belopp, som utdelades i understöd,
vore af i det hela föga betydelse. Äfvenledes hade uttalats den
uppfattning, att. understödet hade en karaktär af nådegåfva, som vore
för en mottagare nedsättande. Vidare hade framhållits, att olikformighet
i afseende å utdelningen rådde vid de olika sjömanshusen, beroende
på dels skiftande uppfattningar hos sjömanshusdirektionerna om de
grunder, som borde tillämpas vid utdelningen, dels ock på olika medelstillgång.
Af förevarande kommitté hade särskildt betonats, att befälhafvarne
såväl för deras egen som för deras efterlefvande anhörigas

Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 89

räkning kunde anses oproportionerligt gynnade vid utdelningen af
gratial.

Äfven om vissa af dessa anmärkningar måste anses befogade,
ansåge kollegium dock sjömanshusens förevarande verksamhet i stort
sedt fylla sitt ändamål, nämligen att bidraga till att skydda från nöd
uttjänte eller eljest otjänstbara sjömän och deras efterlefvande. Af
åtskilliga vittnesbörd från personer, som vid sjömanshus hade att närmast
ombesörja utdelningen och alltså ägde en ingående personlig
erfarenhet om dessa förhållanden, hade kollegium fått denna sin uppfattning
bekräftad. För ett stort antal personer ur den egentliga
sjömansklassen utgjorde nämligen dessa understöd ett för deras ringa
villkor ganska afsevärdt bidrag till deras lifsuppehälle och många —
särskildt bland de medellösa sjömansänkorna — kunde tack vare detta
bidrag draga sig fram, om ock med försakelser, utan att anlita den
allmänna fattigvården, till hvilken de måhända eljest varit hänvisade.

Såsom framhållits, vore understödsbeloppen visserligen i medeltal
små, men vore härvid att märka, att de i mindre grad behöfvande
erhölle jämförelsevis lägre belopp än de mera behöfvande, hvarigenom
medelsiffran nedbringades. Beloppens storlek vore dock i stigande och
torde enligt kollegii åsikt äfven med nuvarande tillgångar kunna ej
obetydligt ytterligare ökas.

Det syntes kollegium uppenbart, att det för sjöfolket och deras
efterlefvande måste framstå såsom en vida mera tilltalande utväg att
för erhållande af behöfligt ekonomiskt bistånd kunna hänvända sig till
en enkom för deras bästa verkande institution än att anlita den allmänna
fattigvården. Det syntes ej böra vara för själfkänslan stötande
att anlita sjömanshusen, hvilka i detta hänseende närmast kunde betraktas
som ett slags lagbundna sammanslutningar till inbördes ekonomiskt
bistånd. Medlemmarne utgjordes af vissa klasser af sjöfolket
och de, hvilka fyllde förutsättningarne för understöds erhållande, ägde
därå göra rättmätigt anspråk. Om understöd utan skäl vägrades, stode
utväg öppen att genom besvär hos kollegium vinna rättelse.

Att en viss olikformighet vid uriderstödsutdelningen gjorde sig
gällande torde ej kunna undvikas. Frånvaron af snafva bestämmelser
gjorde det möjligt för sjömanshusen, hvilkas personal i många fall själf
ägde kännedom om de sökandes personliga förhållanden eller lätt kunde
förskaffa sig sådan, att efter undersökning af graden af behofvet bringa
hjälp, där den bäst behöfdes. Särskildt inom ett sådant yrke som sjömannens
med dess många och växlande risker inträffade själffallet talrika
fall, som icke kunde inbegripas under ett pensioneringssystem
Bill. till lliksd. Prut- 1D0D. 4 Suml. 1 Afd. 11 Höft. 12

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

med dess stränga former och noga utstakade gränser. En understödsverksamhet
af detta slag fyllde därför en uppgift vid sidan af ett
pensioneringsväsende och kunde enligt kollegii mening ej utan olägenhet
undvaras. Af dessa skäl hade kollegium, äfven om kollegium funnit
sig kunna i hufvudsak tillstyrka kommitténs förslag till lag om försäkring
af sjöfolk, ansett sig höra påyrka vidmakthållandet af sjömanshusens
understödsverksamhet.

Såsom redan vore antydt, ansåge dock kollegium, att ganska
vägande anmärkningar kunde med fog framställas mot det sätt, hvarpå
understödsutdelningen skedde. Kollegium ansåge emellertid, att därvidlag
rådande missförhållanden borde kunna afhjälpas genom i viss
mån ändrade bestämmelser, en fullständigare kontroll samt andra åtgärder.

De enligt nådiga brefven af den 30 november 1899 och den 30 mars
1900 numera gällande bestämmelserna om fördelningen mellan de olika
sjömanshusen af hyresafgifterna och tonafgifterna hade tillkommit i syfte
att åstadkomma en rättvisare fördelning af dessa afgifter än som förut
tillämpats och utjämna de stora olikheter i afseende å den ekonomiskaställningen,
som förut förefunnits mellan de olika sjömanshusen. Den
princip vore nu genomförd, att hyresafgifterna tillfölle det sjömanshus,
där sjöman, som erlagt afgiften, vore inskrifven. Äfven tonafgifterna skulle
fördelas hufvudsakligen i förhållande till antalet vid de skilda sjömanshusen
inskrifne sjömän, men ägde kollegium, som hade att verkställa
fördelningen, att därvid jämväl taga hänsyn till öfriga förhållanden
vid de särskilda sjömanshusen, som kunde anses inverka på deras förmåga
att fylla sitt ändamål. Gifvet vore, att ett af de förhållanden,
hvartill härvid särskild hänsyn borde tagas, vore behofvet af medel
för understödsutdelningen, men hade dock behofvet af medel för bestridande
af sjömanshusens administrationskostnader i måhända allt för
hög grad hittills varit bestämmande vid fördelningen. Detta hade i
väsentlig män haft sin förklaringsgrund däruti, att statens bidrag för
sistnämnda ändamål icke stått i skäligt förhållande till de kraf, det
allmänna numera ställde å sjömanshusen, såsom ock kollegium i eu
föregående underdånig skrifvelse framhållit. Det vore emellertid kollegii
afsikt att vid framdeles skeende afgiftsfördelningar mera ingående än
förut rikta sin uppmärksamhet å understödsverksamheten och därvid
söka åstadkomma de förbättringar, som syntes möjliga. En förberedande
undersökning af hithörande förhållanden hade i främsta rummet
riktat uppmärksamheten å det förhållande, att många sjömanshusdirektioner
af de årliga intäkterna till sjömanshusfonderna afsatte mera

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

än som skäligen kunde anses betingadt af tillbörlig hänsyn till framtida
behof. Sålunda vore att märka, att sjömanshusen på antydda
sätt under år 1906 besparat i rundt tal 130,000 kronor och under år
1907 149,000 kronor. En väsentlig del af dessa besparade medel hade
uppenbarligen kunnat och bort komma sjöfolket till godo i form af
understöd. Kollegium hade ock med afseende härå från sjömanshusen
införskaffat utredning dels i syfte att få utrönt, i hvad mån en förhöjning
af nu utgående understödsbelopp måtte kunna med tillhjälp
af nu tillgängliga inkomstkällor och utan åsidosättande af de öfriga
intressen, sjömanshusen hade att bevaka, snarast möjligt bringas till
stånd, dels angående de åtgärder i öfrigt för afhjälpande af nu
bestående missförhållanden ifråga om understödsverksamheten samt för
densammas främjande i allmänhet, som måtte kunna vidtagas.

Klagomålen öfver att befälhafvareklassen hittills i oproportionerligt
hög grad gynnats vid understödsutdelningen ansåge kollegium
icke kunna frånkännas fog. Detta förhållande torde i ej ringa mån
hafva sin förklaringsgrund däri, att sjöfolket af manskapsgrad i sjömanshusdirektionerna
icke haft någon speciell representant att bevaka
dess intressen. Enligt nu gällande sjömanshusreglemente skulle sjömanshusdirektion
bestå till en tredjedel af fartygsbefälhafvare och till
två tredjedelar af skeppsredare. För närvarande förelåge till pröfning
ett af särskilde kommitterade utarbetadt förslag till ny förordning om
sjömanshusen, öfver hvilket förslag kollegium hade att afgifva underdånigt
utlåtande. Enligt detta förslag skulle redareklassen utse 2
representanter i direktionen, befälhafvareklassen 1 samt styrmans- och
maskinistklasserna gemensamt 1 representant. Det öfriga sjöfolket
skulle alltså fortfarande förblifva orepresenteradt. Kollegium för sin
del hyste ingen tvekan om rättmätigheten däraf, att den egentliga sjömansklassen,
som hade förhållandevis de största ekonomiska intressena
att bevaka i fråga om handhafvande af de sjöfarandes angelägenheter,
borde tillerkännas inflytande å ledningen af desamma. Kollegium ansåge
därför ändring i förslaget i dylik riktning böra ske.

Det föreliggande förslaget till ny förordning om sjömanshusen
vore baseradt på bibehållandet af understödsverksamheten samt till
dern nu utgående afgifter. Nyssnämnde kommitterade hade icke ifrågasatt
några vidtgående ändringar i nu gällande bestämmelser om understödsverksamheten.
Kollegium hade kommit till den uppfattning, att
ytterligare bestämmelser borde tillkomma, ägnade att sätta kollegium
i tillfälle att utöfva kontroll å handhafvandet af understödsutdelningen.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Handelsflottans

pensionsanstalt.

Önskemålet om ernående af större likformighet i fråga om utdelningen
vid de olika sjömanshusen torde dock icke uteslutande kunna
uppnås genom författningsbestämmelser utan syntes lämpligen böra
främjas genom meddelande af instruktioner och anvisningar från kollegium.
Kollegium hyste den tillförsikt att, därest understödsverksamheten
i de olika riktningar kollegium härigenom antydt reformerades,
densamma skulle komma att vida bättre än nu vore fallet fylla sitt
ändamål och blifva sjöfolket till allt större gagn.

Efter dessa uttalanden om sjömanshusens understödsverksamhet
har kommerskollegium i sitt utlåtande öfvergått till behandling af
frågan om beredande af medel för förbättrande af den af handelsflottans
pensionsanstalt handhafda pensioneringen.

Innan jag redogör för kollegii utlåtande i denna del, torde en
kortfattad historik angående pensionsanstalten böra lämnas, därvid jag
till en början återgifver hvad jag inför Eders Kungl. Maj:t i detta
ämne anförde vid underdånig föredragning den 12 nästlidne januari
af frågorna rörande regleringen af tionde hufvudtiteln.

I nådig proposition vid 1862—1863 årens riksdag föreslog Kungl.
Maj:t, att Rikets Ständer måtte lämna sitt bifall till inrättande, i enlighet
med vissa i propositionen närmare angifna grunder, af en pensionsanstalt
för befälhafvare, styrmän och annat sjöfolk å svenska, till
utrikes fart använda segel- och ångfartyg, äfvensom för maskinister
och eldare å sistnämnda slags fartyg.

Samtidigt föreslog Kungl. Maj:t Rikets Ständer att medgifva, att,
såsom bidrag till pensioneringen från nämnda pensionsanstalt, måtte få
af tullmedlen utgå ett belopp, ungefärligen svarande mot den så kallade
»föringen» — en sjömän å fartyg i utrikes fart sedan gammalt tillkommande
förmån att, i vederlag för tidigare medgifven tullfrihet för
af dem utrikes ifrån införda varor, vid ankomst till svensk hamn från
utrikes resa af tullmedlen utbekomma vissa belopp — hvaremot
»föringen» ej vidare skulle till sjöfolket utbetalas.

120,000 läster, anslaget fastställdes till 24,000 riksdaler, eller närmast
det belopp, som föringen då utgjorde, men framdeles blefve ökadt med

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

1,000 riksdaler för hvarje fullt femtusental utöfver 120,000, hvarmed
lästetalet å sådana fartyg kunde komma att tillväxa.

Sedan Rikets Ständer bifallit Kungl. Maj:ts berörda förslag, förordnade
Kungl. Maj:t den 29 januari 1864 om inrättande af en sådan
pensionsanstalt, hvarom förut nämnts, hvarjämte reglemente för anstalten
af Kungl. Maj:t samtidigt utfärdades.

Förutom omförmälda, till pensionsanstalten af tullmedlen utgående
anslag, hvilket från och med år 1867 uppfördes i riksstaten under
dåvarande nionde hufvudtiteln såsom reservationsanslag under rubriken
»bidrag till handelsflottans pensionsanstalt», utgick till en början äfven
till anstalten ett anslag å 50,000 riksdaler från handels- och sjöfartsfonden.
I samband med indragning af sistnämnda anslag höjdes vid
1869 års Riksdag det förra, af tullmedlen utgående anslaget med motsvarande
belopp, eller 50,000 kronor.

1,000 riksdaler för hvarje fullt tal af 2,880 nyläster (5,000 svåra läster),
hvarmed lästetalet å svenska i utrikes sjöfart använda fartyg öfverstege
69,120 nyläster (120,000 svåra läster). Sedermera har ifrågavarande
anslag — numera uppfördt under tionde hufvudtiteln — alltjämt i riksstaten
upptagits med oförändradt belopp, 78,000 kronor, att såsom
förslagsanslag — i nyss angifven mening — utgå direkt af tullmedlen.

Förutom hvad jag sålunda atergifvit från mitt anförande rörande
regleringen af tionde hufvudtiteln vill jag erinra om gällande bestämmelser
m. m. angående delaktighet i pensionsanstalten, delägarnes
klassifikation, pensionernas belopp och antal samt villkoren för pensions
erhållande.

De personer, hvilka kunna förvärfva delaktighet i pensionsanstalten,
äro: befälhafvare, styrmän och annat sjöfolk å svenska till
utrikes fart använda segel- eller ångfartyg äfvensom maskinister och
eldare å ångfartyg. Dessa personer indelas med afseende, å beloppet
af dem tillkommande årliga pensioner i fyra klasser, nämligen:

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

första klassen: fartygsbefälhafvare, som aflagt examen, erforderlig
för behörighet att föra fartyg å alla farvatten (dock icke befälhafvare,
^ som på sm tid aflagt sjökaptensexamen af andra klassen);

andra klassen: fartygsbefälhafvare, som på sin tid aflagt sjökaptensexamen
af andra klassen, samt styrmän, som på grund af styrmansbref
iöra befäl i fart bortom Skagen och Lindesnäs;

tredje klassen: fartygsbefälhafvare, som icke aflagt någon af åsyftade
examina, samt styrmän och maskinister;

fjärde klassen: öfrigt sjöfolk, däribland eldare å ångfartyg.
Pensionernas antal och belopp inom de olika klasserna voro ursprungligen
bestämda sålunda:

i första klassen: 100 pensioner å 160 kronor;

» andra „ 100 „ „ 120 „ ;

» tredJe „ 100 „ „ 100 „ ;

, , , ” fJärde » .. » 60 „ ;

ciocJs skulle pensionsrummens antal inom de fyra klasserna framdeles
ökas i samma proportion, i den mån tillgångarne medgåfve sådant.
Vid 1908 års slut utgjorde pensionsrummens antal inom en hvar af
de tre första klasserna 172 samt i fjärde klassen 1,032. Själfva pensionsbeloppen
hafva icke undergått någon förändring.

Villkoren för pensions erhållande äro i allmänhet: a) att hafva
uppnått 55 års ålder; b) att hafva 25 år varit å svenskt sjömanshus
inskrifven och, utan att hafva gjort sig skyldig till rymningsbrott,
tillbragt denna tid hufvudsakligen i tjänstgöring under utrikes sjöfart
med svenskt handelsfartyg eller såsom förhyrd å svenskt örlogsfartyg;
och c) att äga behörigenbvitsordad god frejd. Äro de pensionssökande
flera än som med inrättningens tillgångar kunna pensioneras, äger den
till pension företräde, hvilken först blifvit därtill berättigad. Hafva två
eller flera samtidigt blifvit pensionsberättigade och finnas ej pensionsrum
för alla, afgöres genom lottning, hvem eller hvilka skola undfå pension.

Beträffande ytterligare upplysningar om pensionsanstaltens ekonomi
och andra förhållanden — därom dels sjömanspensioneringskommittén
i sitt betänkande å sid. 95—111 samt 250—264 lämnat en ganska
uttömmande redogörelse dels ock arbetareförsäkringskommitténs underdåniga
utlåtande af den 5 december 1888 innehåller åtskilliga vägledande
uppgifter — torde jag kunna inskränka mig till hvad som
förekommer i kommerskollegii utlåtande härutinnan. £>et innehåller i
hufvudsak följande.

Handelsflottans pensionsanstalt hade till ändamål att bereda
uttjänt sjöfolk ekonomiskt stöd, ehuru under helt andra betingelser

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

och villkor än sjömanshusens motsvarande verksamhet.'' Medan sjömanshusen
lämnade sådant stöd allenast åt verkligt behöfvande sjöfolk,
hade pensionsanstalten till uppgift att åt sjömän, som uppnått viss
ålder och längre tid tjänat i viss sjöfart med svenska fartyg, bereda
visserligen knappa, men dock verkliga pensioner, utgående oberoende
af vederbörandes ekonomiska villkor.

Anstaltens inkomstkällor utgjordes hufvudsakligen af årliga anslag
af statsmedel och afkastningen af anstaltens fonder samt till
mindre del af vissa bötesmedel, som tillfölle anstalten. Med undantag
af det såsom direkt anslag från statens sida utgående årliga fasta beloppet
af 50,000 kronor, vore statsbidraget icke att anse såsom ett
statsanslag eller understöd i vanlig mening utan som ett vederlag för
att staten frånhändt sjöfolket en häfdvunnen ekonomisk förmån, nämligen
den ofvannämnda s. k. föringen. Till följd af anslagets rörlighet
växlade, såsom närmare angifvits, totalbeloppet något med olika år.
Det förhållande att hela anslaget utginge direkt af tullmedlen, antydde
att, enär upphäfvandet af föringen i dess ursprungliga form skett i
syfte att underlätta tullarnes införande i vårt land, statsanslaget i dess
helhet ansetts motiveradt med hänsyn till upphörandet af den för sjöfolket
ganska betydande ekonomiska förmån, föringen på sin tid inneburit.
Pensionsanstalten hade upprättats i syfte att till sjömännens fromma
gifva föringen en för dem fördelaktigare användning än som kunnat
ernås, då den, såsom förut skett, i småsummor utbetalades till hvarje
sjöman. Därjämte hade med anstaltens upprättande afsetts att genom
de förmåner, anstalten erbjöde, förmå svenskt sjöfolk att kvarstanna i
svensk sjötjänst och härigenom i händelse af krig kunna påräkna dugligt
sjömanskap för landets försvar.

Af anstaltens tvenne hufvud fonder, nämligen förvaltningskostnadsfonden
och pensionsfonden, för hvilkas tillkomst'' sjömanspensioneringskommittén
närmare redogjort, hade den förra vid 1907 års slut uppgått
till kronor 219,966: G7, hvarå beräknades en ränteafkastning af kronor
9,287: 17. Kostnaderna för förvaltningen hade under år 1907 utgjort
kronor 8,870:3 0. En mindre behållning å denna fond uppstode sålunda,
men enär det kunde förutses, att den nu jämförelsevis ganska billiga
förvaltningskostnaden skulle ökas, torde någon behållning från fonden
ej lämpligen böra disponeras för pensioneringen. Enligt hvad kollegium
inhämtat, vore sannolikt att emotse någon ökning i den nu utgående
låga kostnaden för förhyrning af lokal för anstalten.

Pensionsfondens behållning hade vid 1907 års slut utgjort kronor
706,833:3 4 och den beräknade ränteafkastningen härå kronor 29,423: 17.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Under loppet af år 1907 hade därjämte på grund af nådigt beslut
af den 7 december 1906 till anstalten öfverlämnats W. J. S. Westzynthius’
testamentsgåfva att såsom en särskild fond disponeras för
pensioneringen. Denna fond hade vid slutet af år 1907 utvisat en behållning
af kronor 27,800: —. Den beräknade ränteafkastningen hade
utgjort kronor 1,231: 5o.

Anstaltens för pensioneringen afsedda fonder hade således vid
1907 års slut utgjort tillhopa kronor 734,633: 34 med en beräknad ränteinkomst
af kronor 30,654: 6 7.

Inkomsterna till pensionsfonden hade under samma år uppgått
till kronor 137,736:92 och hade i pensioner utbetalts kronor 130,798:28.
Pensionsfonden hade under året ökats med allenast 6,900 kronor.

Redan under pensionsinrättningens första verksamhetsår hade
visat sig att de inkomstkällor, som ställts till anstaltens förfogande,
varit otillräckliga för att bestrida kostnaderna för den enligt reglementet
i utsikt ställda pensioneringen. Till följd häraf hade det för
anstalten mött oöfverstigliga hinder att kunna bringa pensioneringen
till full effektivitet. Visserligen hade, tack vare den i reglementet för
anstalten fastställda regel, att antalet pensionsrum inom fjärde klassen,
omfattande sjöfolket af manskapsgrad, skulle vara dubbelt så stort som
antalet rum inom öfriga grader tillsammans, pensioneringen inom fjärde
klassen kunnat utan några nämnvärda rubbningar bringas till fullföljd,
så att de till pension berättigade erhållit sådan vid uppnådd pensionsålder
eller åtminstone efter allenast några få månaders väntan. Men
däremot hade pensioneringen inom de tre första klasserna företett
synnerligen stora oregelbundenheter. Enär tillgångarna ej medgifvit
inrättande inom dessa klasser af tillräckligt antal pensionsrum, hade
de inom dessa klasser pensionsberättigade nödgats längre eller kortare
tider vänta på att komma i åtnjutande af pension. För att i
möjligaste mån råda bot på de missförhållanden, som häraf blifvit en
följd, hade anstalten sökt anlita en mängd olika utvägar, såsom närmare
framginge af kommitténs omförmälda redogörelse. Då det enda
verksamma medlet för afbjälpande af missförhållandena, nämligen beredandet
af erforderliga medel för pensioneringens uppehållande, icke
kommit till användning, läge i öppen dag, att anstaltens alla ansträngningar
att nöjaktigt fullgöra sina skyldigheter gent emot pensionstagarne
måst blifva till så stor del som varit och vore fallet fruktlösa.
Då missförhållandena i något hänseende blifvit tid efter annan alltför
framträdande och anordning vidtagits för att i någon mån afhjälpa
detta, hade häraf i sin ordning framkallats olägenhet i annat hänseende,

Statsutskottets Utlåtande N:o 11■ „ 97

ej sällan af än svårare beskaffenhet än det missförhållande, som skolat
afhjälpas. Kollegium tilltrodde sig icke att bedöma, huruvida de ena
eller andra af anstaltens åtgärder i syfte att åstadkomma förbättrade
förhållanden varit de mest ändamålsenliga. För ett allsidigt bedömande
häraf skulle erfordras eu synnerligen omfattande undersökning. En
undersökning härom samt angående orsakerna till skiftningarna i pensioneringen
inom de olika klasserna sinsemellan syntes emellertid kollegium
erbjuda ett mera underordnadt intresse för bedömandet af den
nu föreliggande frågan, hvilken i första rummet afsåge att bereda anstalten
tillräckliga medel att behörigen fullgöra pensioneringen inom
alla klasser.

Då kollegium icke ansett sig kunna förorda kommittéförslaget
om förbättradt pensioneringssätt, funne kollegium desto mer angeläget,
att kraftiga åtgärder vidtoges till rättande af missförhållandena i afseende
å den nuvarande pensioneringen. Enligt kollega uppfattning
måste det redan i och för sig anses synnerligen beklagligt och staten
föga värdigt att — ehuru från statens sida ställts i utsikt, att svenskt
sjöfolk, som hufvudsakligen ägnade sig åt utrikes sjöfart med svenska
fartyg, skulle såsom uppmuntran härtill och belöning härför vid viss
uppnådd ålder och under vissa förutsättningar i öfrigt undfå en pension,
som för deras lifsuppehälle visserligen vore otillräcklig,. men dock
kunde utgöra ett ej oväsentligt bidrag därtill — samma sjöfolk eller
rättare vissa klasser däraf, oaktadt det uppfyllt villkoren för pensionens
åtnjutande, dock måste gå i mistning däraf under en lång följd
af år och i många fall aldrig komme i besittning däraf. Redan den
omständigheten, att viss eller vissa klasser af det under lika betingelser
pensionsberättigade sjöfolket finge vänta vida längre på pensions
utbekommande än annan eller andra klasser däraf innefattade en synnerligen
stor obillighet, som borde afhjälpas.

Kollegium hade från pensionsanstalten mottagit följande uppgifter
angående antalet pensionsberättigade, hvilka den 1 oktober 1908
ännu icke kommit i åtnjutande af pension:

Bih. till 1likså. Prof, 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft.

1ö

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

År di	ansökningarne inkommit		A n t a 1
l:sta klass	Ådra klass	3:dje klass	Summa
1898				4	4
1899		5	—	12	17
1900		16	—	19	85
1901		19	9	27	55
1902		25	8	16	49 !
1903		13	16	11	40
1904		24	24	15	63
1905		30	20	16	66
1906		22	11	17	50
1907		34	21	8	63
1908		13	13	8	34
	Summa1	201	122	153	476

Af dessa ansökningar voro dock icke samtliga genom formellt
beslut af anstalten beviljade. På grund däraf att några pensioner i
allt fall ej kunnat de sökande beredas förrän åtskilliga år fram i
tiden efter ansökningarnes ingifvande, hade nämligen direktionen under
senaste åren iakttagit det förfarande, att den icke formligen pröfvat
ansökningarne, utan allenast underkastat dessa en granskning, huruvida
de enligt reglementets bestämmelser borde afslås eller beviljas.
De ansökningar, som inkommit efter den 24 februari 1902, vore endast
granskade på sistnämnda sätt. Uppgifterna afsåge allenast sådana ansökningar,
som vid denna granskning befunnits vara af beskaffenhet
att böra godkännas. Af nämnda antal pensionsberättigade, som ännu
icke erhållit pension, eller 476, hade 122 personer inkommit med sina
ansökningar före sagda 24 februari 1902, och hade direktionen alltså
genom formligt beslut godkänt dessa ansökningar, men i brist på
pensionsrum förklarat desamma hvilande. Det återstående antalet ansökningar,
eller 354, härrörde alltså från personer, hvilka visserligen
icke tillerkänts pension, men dock af anstalten befunnits i lika grad
som de förre pensionsberättigade. För pensionering af samtliga omförmälda
476 å pension väntande personer erfordrades ett belopp af
62,100 kronor för år enligt följande beräkning:

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

201 i l:a klass å 160 kronor för år kronor 32,160
122 i 2:a klass å 120 ,, „ ,, 14,640

153 i 3:e klass å 100 .. ,, .. ,, 15,300

476 Summa kronor 62,100

Antalet personer, som sökt, men på grund af bristande tillgångar
icke kunnat erhålla pensioner i någon af anstaltens tre första pensionsklasser,
hade under de senaste åren varit någorlunda konstant och
endast företett jämförelsevis mindre betydande stegringar. \ id slutet
af år 1903 hade sålunda antalet efter samma grunder prötvade behöriga
pensionsansökningar, för hvilkas tillgodoseende medel saknats,
utgjort tillhopa 490, häraf 152 i första, 87 i andra samt 251 i tredje
klassen. För pensionering af dessa skulle hafva erfordrats 59,860
kronor. Vid 1905 års slut hade antalet lika beskaffade ansökningar
utgjort 493, däraf 171 i första, 100 i andra och 222 i tredje klassen.
För beredande af pensioner åt dem hade erfordrats 61,560 kronor.

De af anstalten meddelade uppgifterna om de nu rådande förhållandena
i afseende å pensioneringen inom de tre första klasserna
kunde, enligt hvad framhållits, icke göra anspråk på att vara fullt
exakta. Å ena sidan torde vara sannolikt, att åtskilliga åt de på
pension väntande aflidit, efter det deras ansökningar inkommit till
anstalten. Härigenom skulle antalet opensionerade i någon mån nedbringas.
Denna minskning torde emellertid å andra sidan uppvägas
däraf, att tilläfventyrs andra, hvilkas ansökningshandlingar varit ofullständiga
och därför underkänts, numera kunde vara i stånd styrka sig
hafva uppfyllt villkoren för pensionens erhållande. Kollegium, som
sålunda utginge från att för beredande af pensioner åt samtliga på
pension väntande skulle kräfvas ett belopp af i jämnadt tal 62,500
kronor, ifrågasatte i forsta rummet, att anslag med detta belopp anvisades
för att sätta anstalten i stånd att fullgöra sin uppgift.

Det andra af de hufvudsakliga klagomål, som framkommit mot
den af handelsflottans pensionsanstalt handhafda pensioneringen, hade
afsett de utgående pensionsbeloppens otillräcklighet. Kollegium ansåge
och uppenbart, att dessa belopp, resp. 160, 120, 100 och 60 kronor
inom de 4 klasserna, vore synnerligen knappt tillmätta och under inga
förhållanden kunde fylla ens mycket små anspråk å lifsuppehälle, särskilt
med nu rådande höga lefnadskostnader. Å andra sidan finge ej förbises,
dels att pensionerna aldrig varit afsedda annat än som ett bidrag till
bestridande af dessa kostnader, dels ock att sjöfolkets löneförmåner
efter hand alltmera förbättrats. Sistnämnda förhållande gällde särskild!
det till de tre första klasserna hänförliga sjöfolket, som utgjordes af

100

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

befälhafvare, styrmän och maskinister. Deras ekonomiska villkor torde
ock i allmänhet vara någorlunda goda. Det till fjärde klassen hörande
sjöfolket, sjömän och eldare, befunne sig däremot vanligen eller åtminstone
i många fall i ekonomiskt betryck och ansåge kollegium därför
sårskildt angeläget, att åtgärder vidtoges till förbättrande af pensioneringen
af denna klass. En ökning af pensionsbeloppen äfven inom de
öfriga klasserna skulle medföra högst betydande kostnader, och ansåge
sig kollegium icke nu kunna framställa ytterligare kraf på statens
medverkan för förbättring af pensioneringen af dessa klasser, än som
vore erforderligt för att göra den nuvarande pensioneringen effektiv.
En eventuell ökning af allenast fjärde klassens jmnsioner skulle visserligen
rubba den nuvarande proportionen mellan pensionsbeloppen i de
olika klasserna, men denna konsekvens syntes kollegium i och för sig
icke innebära någon orättvisa eller obillighet, då hänsyn toges till den
ofvan framhållna väsentliga olikheten i sjöfolkets ekonomiska villkor.
Kollegium tillstyrkte för sin del, att pensionsbeloppet för denna klass
ökades från nu utgående G0 kronor till 90 kronor. Antalet pensionärer
i fjärde klassen utgjorde den 1 oktober 1908 1,027, och skulle alltså
för beredande åt en hvar af dessa af en till 90 kronor förhöjd pension
erfordras tillhopa 30,810 kronor. Med hänsyn till den gradvis fortgående
ökningen inom denna klass borde detta belopp af jämnas uppåt
till 31,500 kronor.

Sammanlagdt skulle alltså erfordras ett årligt tillskott af 91,000
kronor för att i angifna bägge hänseenden förbättra pensioneringen
från anstalten.

För beredande af tillgång härtill ifrågasatte kollegium, att i
första hand måtte tagas i anspråk vissa i underdånig skrifvelse af
kollegium af den 30 januari 1907 och i statskontorets däröfver afgifna
underdåniga utlåtande af den 18 december 1907 närmare angifna medel,
samt att hvad därutöfver för ändamålet erfordrades måtte direkt anvisas
af statsmedel.

Ett omförmälande af de i kollega sistberörda underdåniga skrifvelse
lämnade faktiska upplysningar om tillkomsten af de åsyftade
medlen in. in. torde här vara erforderlig för bedömande af kollega
förslag i denna del.

Enligt förut gällande bestämmelser hade, anförde kollegium, från
Sveriges konsuler till kommerskollegium insändts kvarlåtenskap efter i
utlandet aflidna sjömän, och hade kollegium vidtagit åtgärder för de
insända beloppens tillställande åt vederbörande. I ganska många fall
hade emellertid inträffat, att till medlen berättigade icke kunnat an -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

101

träffas, hvadan dem tillkommande arf förblifvit innestående under kollega
vård. På grund häraf hade Kungl. Magt på framställning af
kollegium genom nådigt bref af den o mars 1897 meddelat bestämmelser
om huru borde förfaras med de kvarlåtenskapsmedel, hvilka icke kunnat
tillställas de därtill berättigade. 1 sådant afseende hade förordnats,
att kvarlåtenskapsmedel, som varit under kollegii vård i fulla tio år
och hvilkas tillvaro blifvit genom tillkännagifvanden kungjord i Postoch
Inrikes tidningar, skulle till statskontoret inlevereras för att därstädes
uppdebiteras bland statsverkets inkomster under rubrik ''extra
uppbörd’, hvarjämte föreskrifvits att, därest någon sedermera skulle
vilja göra anspråk på dylika medel gällande, fråga därom skulle behandlas
af kollegium, som i händelse anspråket funnes befogadt ägde
att hos statskontoret rekvirera beloppet, och borde sålunda återgående
medel af statskontoret anordnas från sjunde hufvudtitelns anslag till
restitutioner. På grund af nämnda föreskrifter hade kollegium levererat
till statskontoret i skilda poster vissa angifna belopp.

I nådigt bref af den 20 mars 1903 hade Kungl. Maj:t därjämte,
uppå hemställan af kollegium, funnit godt förklara, att till kvarlåtenskapen
efter svenske sjömän hörande effekter, hvilka hos kollegium
förvarats i fem år och hvilkas tillvaro blifvit kungjord genom tillkännagifvande
i Post- och Inrikes tidningar, finge genom kollegii försorg å
stadsauktion till den högstbjudande försäljas, och hade tillika föreskrifvits,
att de vid sådan försäljning influtna behållna medel skulle
inlevereras till statskontoret efter i öfrigt samma grunder som de egentliga
kvarlåtenskapsmedlen. Den vid föranstaltad försäljning af dylika
effekter uppkomna behållning hade emellertid visat sig blifva synnerligen
obetydlig, och hade kollegium hittills levererat allenast ett mindre
belopp.

Vidare omhänderhade kollegium ett belopp, som uppkommit
genom ränteafkastning å kvarlåtenskapsmedel under den tid Sveriges
riksbank, hos hvilken medlen varit insatta på deposition, å desamma
godtgjort ränta.

Slutligen hade kollegium under sin vård medel, som uppkommit
i sammanhang med den förmedling al svenske sjömäns penningeförsändningar
från utrikes ort, som tillförene ombesörjts al kollegium.
Enligt de förut enligt nådigt bref af den 21 november 18C8 härom
meddelade bestämmelser hade gällt, att svensk sjöman emot afkunnande
till svensk konsul af penningar, afsedda för hemsändning, skulle erhålla
å kollegium utställd anvisning till viss person för beloppet, därvid skulle
iakttagas att, om medlen lämnades i främmande mynt, förvandling

102

Statsutskottets Utlåtande. N:o 11.

däraf skulle ske till svenskt mynt efter kurs 18 riksdaler för 1
pund sterling. Med stadgandet att omsättningen af belopp i utländskt
myntslag, som till konsuln för ändamålet inbetalats, skulle ske efter
nämnda för sjömannen ganska ogynnsamma tvångskurs syntes hafva
varit afsedt att förebygga, det statsverket vid inlösen af anvisning
Tillskyndades förlust genom kursskillnad.

Följden både emellertid blifvit, att för statsverket uppstått en
behållning, hvilken efter hand stigit till vida större belopp än som
torde hafva afsetts. Till följd af de förändrade anordningar, som hade
införts genom nådigt bref af den 26 april 1901, hade emellertid all
vidare anledning till behållningens ökande genom kursvinst bortfallit.

Ärenden angående sjömäns kvarlåtenskap och förmedlandet af
sjömäns penningeförsändningar hade från och med den 1 oktober 1906
öfverflyttats från kollegium till utrikesdepartementet. Häri hade kollegium
funnit särskild anledning att underställa Kungl. Maj:ts pröfning
frågan om användningen af de i samband med sagda ärenden uppkomna
kapitalbehållningar med tillagda räntor.

De medel, för hvilkas tillkomst sålunda redogjorts, ledde i alldeles
öfvervägande grad sitt ursprung från hyror, som intjänts af svenske
sjömän under deras anställning ombord å fartyg, gående i utrikes sjöfart.
Med hänsyn härtill syntes det vara öfverensstämmande med rättvisa och
billighet, att samma medel, hvilka dittills ej kunnat och framdeles ej
heller torde kunna — utom i något enstaka fall beträffande arfsmedlen
— tillställas sjömännens rättsinnehafvare, komma till användning för
främjande af något allmännyttigt syfte till sjömäns fromma. Såsom
den naturligaste och mest följdriktiga lösningen framställde sig härvid
enligt kollega åsikt medlens disponerande för pensioneringen af det i
utrikes sjöfart verkande svenska sjöfolket. Så mycket större anledning*
härtill syntes föreligga, som härigenom de af kollegium förut framhållna,
för sjöfolket rådande ogynnsamma förhållandena i fråga om
pensioneringen skulle kunna åtminstone i någon mindre mån varda
förbättrade.

Ehuru det icke tillkomme kollegium att bedöma, i hvilken ordningändring
af grunderna för användningen af ifrågavarande kvarlåtenskapsmedel
borde genomföras, tvekade kollegium icke att i princip uttala
sig för, att de medel af dylikt slag, hvilka hädanefter skulle från
kollegium levereras, lämpligen borde, i stället för att ingå till statsverket,
öfverlämnas till handelsflottans pensionsanstalt att af densamma
användas till pensionering af sjöfolk, och torde ett sådant öfverlämnande
böra ske efter samma grund och i samma ordning, enligt hvilken

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

103

de eljest skolat inlevereras till statskontoret. Lika vägande skäl ansåge
kollegium tala för. att de öfriga omförmälda medlen, ä Indika ingen
enskild rättsägare torde kunna med fog göra anspråk, nämligen arfsmedelsräntor
ock behållningen af sjömansinvisningsmedel jämte räntor
å de senare, blefve för enahanda ändamål öfverlämnade till anstalten.

Med afseende å sättet för medlens disponerande af anstalten syntes
dock olika förfaringssätt böra tillämpas i fråga om de olika slagen af
medel. Hvad anginge de egentliga arfsmedlen kunde förutsättas, att
allt framgent för hvarje år medel af sådan beskaffenhet skulle blifva
att tillgå, och om än beloppen för de olika åren komme att förete
betydande växlingar, torde dock kunna beräknas, att ett rätt afsevärdt
belopp skulle årligen konstant varda disponibelt. Kollegium utginge
härvid från den förutsättning, att enahanda förfarande, som sålunda
ifrågasattes att gälla beträffande de af kollegium omhänderliafda medlen,
skulle tillämpas jämväl i afseende å de medel af samma beskaffenhet,
h vilka inkommit eller framdeles inkomme till utrikesdepartementet.
Med hänsyn till nu angifna omständigheter syntes inflytande medel af
detta slag lämpligen böra årligen i sin helhet komma till användning
för beredande af pensioner.

Beträffande arfsmedelsräntor och sjömansinvisningsmedel syntes
kollegium åter vara mest ändamålsenligt att desamma kapitaliserades,
så att allenast den årliga ränteafkastningen komme till användningvid
pensioneringen.

Sedan Kungl. Maj:t öfver denna kommerskollegii framställninginfordrat
underdåniga utlåtanden från direktionen öfver handelsflottans
pensionsanstalt, statskontoret och justitiekanslersämbetet, har nämnda
direktion för sin del uttalat, att den funne synnerligen önskvärd!, att
kollegii hemställan vunne nådigt bifall, men dock föreslagit, att de
ökade inkomster, som anstalten härigenom skulle erhålla, måtte företrädesvis
få användas till pensioner inom tredje klassen, där de pensionsberättigade
vida längre än sökande inom anstaltens första och andra
klasser måste vänta på pensionens åtnjutande.

Statskontoret har för sin del uttalat, att kommerskollegii berörda
förslag syntes förtjänt af synnerligt beaktande. Orsaken hvarför ifrågavarande
medel dittills inlevererats till statskontoret, där desamma enligt
gällande föreskrift tillförts statsmedlen under titel ''extra uppbörd’,
torde vara att finna i den omständighet att, sedan dessa medel omhändertagits
af statsmyndighet för att till vederbörande rättsägare
utbetalas, någon rättsägare icke kunnat anträffas eller låtit sig afhöra,
hvarför medlen synts hafva eu viss likhet med dana arfsmedel. Emeller -

104

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

tid måste det erkännas, att en väsentlig skillnad mellan danaarfsmedel
och nu ifrågavarande medel förefunnes. Beträffande de förra måste
det vara styrkt, att arfsberättigade saknades, och hemfölle kvarlåtenskapen
i sådant fall enligt allmänna lagens bestämmelse till statsverket,
där ej annorlunda förordnats. Hvad däremot de senare anginge, vore
dylikt förhållande icke ådagalagdt; man visste j endast, att behöriga
rättsägare hittills icke anmält sig.

Statskontoret har emellertid icke blott i princip uttalat sin
anslutning till kollegii hemställan utan äfven framställt mera vidtgående
förslag. Under uttalande att det icke kunde anses vara fullt i sin
ordning, att statsverket för sina behof toge ifrågavarande kvarlåtenskapsmedel
i anspråk, har statskontoret anfört, att, när nu fråga
väckts om de hos kollegium ännu kvarstående sådana medels successiva
användning för ett ändamål, som, på samma gång det med hänsyn till
medlens ursprung måste anses synnerligen lämpligt, äfven vore i höggrad
behjärtansvärdt, det ville synas statskontoret, som om vid pröfning
af det sålunda väckta förslaget jämväl borde tagas i öfvervägande,
huruvida icke de medel af samma slag, hvilka redan till statskontoret
aflämnats, lämpligen borde för pensioneringen disponeras. Dessa medel
hade visserligen, allt efter som de till statskontoret inlevererats, ingått
bland statsmedlen och tagits i anspråk för statsregleringarne. Därest
emellertid behöriga rättsägare anmälde sig, skulle godtgörelse för dem
tillkommande kvarlåtenskapsmedel utbetalas från sjunde hufvudtitelns
anslag till restitutioner. Enligt statskontorets mening borde ett belopp,
motsvarande summan af de medel af ifrågavarande slag, som kollegium
till statskontoret aflämnat, öfverföras från nämnda anslag till en fond,
som tillsvidare och intill dess ombildning af handelsflottans pensionsanstalt
genomförts borde ställas under statskontorets förvaltning med
skyldighet för statskontoret att öfverlämna fondens afkastning till
handelsflottans pensionsanstalt att användas för sjöfolks pensionering.
För vidtagande af en sådan anordning ansåge dock statskontoret, att
Riksdagens medgifvande erfordrades.

Justitiekanslersämbetet har icke haft några principiella erinringar
mot statskontorets hemställan i ärendet.

I sitt utlåtande öfver kommittéförslaget har kommerskollegium
på det lifligaste tillstyrkt statskontorets sålunda framställda förslag om
användningen för pensioneringen af jämväl de af kollegium till statskontoret
redan öfverlämnade medel af här ifrågavarande beskaffenhet.
Lika med statskontoret ansåge kollegium dessa medel böra, särskildt
med hänsyn till angelägenheten af att eventuella rättsägares anspråk

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

105

städse skulle blifva behörigen tillgodosedda, afskiljas till en särskild
fond, hvilken lämpligen torde kunna benämnas ''svenska sjömäns kvarlåtenskapsmedelsfond’.
Kollegium ansåge betänklighet ej böra möta
mot att öfverlämna förvaltningen af denna fond till handelsflottans
pensionsanstalt äfven med dess nuvarande organisation. Därest så
skedde, borde anstalten tillförbindas att på rekvisition af vederbörlig
myndighet — utrikesdepartementet eller kommerskollegium — tillhandahålla
det belopp, som myndigheten pröfvade böra till sig anmälande
rättsägare utbetalas.

Vid afgifvande af statskontorets utlåtande hade förutsatts, att
fonden skulle börja med ett kapital af 115,055 kronor 33 öre. Statskontoret
hade ansett, att, innan utbetalning af ränteafkastningen begynte,
fonden borde lämpligen uppbringas till ett jämnare belopp, exempelvis

120,000 kronor, och sedermera därvid bibehållas, så att, om något
belopp däraf blefve till rättsägare restitueradt, densamma medelst tillskott
från dess ränteafkastning åter höjdes till det bestämda beloppet.
Kollegium biträdde i hufvudsak hvad statskontoret härutinnan föreslagit.

För sammanhangets skull och enär de medel, som afsetts skola
ingå i den föreslagna fonden, något ökats efter afgifvandet af kollegii
och statskontorets nyss omförmälda utlåtanden, har kollegium därefter
lämnat en sammanträngd redogörelse för de åsyftade medlen.

Af hos kollegium innestående kvarlåtenskapsmedel hade enligt
denna redogörelse kollegium jämlikt föreskrift i nådiga brefvet af den 5
mars 1897 inlevererat till statskontoret:

år 1898 ..........................................	kronor 57,229: 55
.. 1899 .......................................	,, 5,578: 28
.. 1900 ........................................	„ 3,029: 28
.. 1901 ......................................	,, 3,657: 90
,, 1902 ........................................	,, 3,882: 0 9
.. 1903 .............................................	,, 3,899: 09
.. 1904 ....................................	,, 4,634: 2 2
,. 1905 ...................................	,. 3,329: 74
.. 1906 ............................................ Härtill skulle komma: dels ett belopp, som af kollegium under år 1903, jämlikt nådiga brefvet af den 20 mars 1903, in-levererats till statskontoret och utgjorde behållningen vid för-	., 3,125:6 7

transport kronor 88,365: 8 2
Bill. till Riksd. Prat. 1909. 4 Sami. 1 Afd. II Höft.

106

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

transport kronor 88,365: S2
säljning af till kvarlåtenskapen
efter aflidne sjömän hörande

effekter ................................. ,, 8: 5 7

dels ytterligare ett belopp, som af
kollegium under år 1899 till
statskontoret öfverlämnats, utgörande
till kapital och ränta
sjömannen Frans Oscar Karlströms
tillgodohafvande, som
alltsedan år 1873 varit under
kollegii vård, utan att Karlström
eller hans rättsinnehafvare
låtit sig afköra, hvilket
belopp kollegium lika med statskontoret
ansåge lämpligen böra,
ehuru det icke egentligen vore
att anse som kvarlåtenskaps medel,

tilläggas fonden „ 359: 32 kronor 88,733: 71.

Restitution af någon del af dessa inlevererade
belopp hade sedermera ej förekommit, hvadan de
bland statsverkets tillgångar ingångna medlen, som
föresloges skola öfverföras till fonden, utgjorde tillhopa
sistberörda belopp kronor 88,733: 71.

Vidare borde tilläggas fonden de kvarlåtenskapsmedel,
som kollegium haft eller hade att för
åren 1906—1908 leverera till statskontoret under
åren 1907—-1909. I afvaktan på afgörandet af
frågan om medlens disponering hade kollegium
nämligen ansett böra med inlevererandet af dessa
medel tillsvidare bero, och innestode desamma fortfarande
hos kollegium. Beloppen jämte upplupna
räntor utgjorde den 31 december 1908: för år 1906
kronor 4,823:7 8, för år 1907 kronor 2,366:55 och

för år 1908 kronor 2,294:29 eller tillhopa ........... ,, 9,484: 62

Ytterligare tillkomme den hos kollegium innestående
behållningen af ränteafkastningen af inkomna
kvarlåtenskapsmedel, hvilken behållning utgjorde
den 31 december 1908 ....................................... ,, 7,388:7 5

transport kronor l05,607: 08

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

107

transport kronor 105.607: 0 8
Slutligen borde till fonden öfverföras den jämväl
bos kollegium innestående behållning, som uppkommit
genom kursvinst å sjömansinvisningsmedel.

Denna behållning utgjorde den 31 december 1908 ,,__________20,275: -24

Summa kronor 125,882: 3 2.

Kollegium ansåge, att fondens storlek borde bestämmas till 125,000
kronor och att densamma allt framgent borde bibehållas vid detta
belopp.

Kollegium hemställde, att Eders Kungl. Magt måtte
dels föreslå Riksdagen medgifva, att från det å sjunde hufvudtiteln
uppförda förslagsanslag till restitutioner finge afföras ett belopp
af 88,733 kronor 71 öre för att ingå i en under förvaltning af direktionen
öfver handelsflottans pensionsanstalt stående fond med benämning
Svenska sjömäns kvarlåtenskapsmedelsfond’, hvars ränteafkastning
skulle af pensionsanstalten användas för pensionering af sjöfolk i
enlighet med de grunder, som nu gällde eller framdeles kunde varda
bestämda;

dels, i händelse af bifall härtill, anbefalla kollegium att till
handelsflottans pensionsanstalt inleverera ofvan omförmälda belopp 9,484
kronor 62 öre, 7,388 kronor 75 öre samt 20,275 kronor 24 öre jämte
räntor för att dels till så stor del ingå i nämnda fond, att densamma
uppginge till 125,000 kronor, dels i öfrigt tilläggas anstaltens
pensionsfond;

dels, med upphäfvande af de i nådiga brefven af den 5 mars
1897 och den 20 mars 1903 gifna föreskrifter, förordna

att sådana till kommerskollegium eller utrikesdepartementet insända
kvarlåtenskapsmedel efter i utlandet aflidna svenska sjömän, som varit
under kollega eller utrikesdepartementets vård i fulla tio år och hvilkas
tillvaro blifvit kungjord genom tillkännagifvande i Post- och Inrikestidningar,
skulle, jämte därå möjligen upplupna räntor, från och med
år 1910 öfverlämnas till handelsflottans pensionsanstalt för att årligen
användas för pensionering af sjöfolk i enlighet med de grunder, som
i sådant afseende nu gällde eller framdeles kunde varda* bestämda;

att till kvarlåtenskapen efter aflidna svenska sjömän hörande
effekter, som hos kollegium eller utrikesdepartementet förvarats i fem
år och hvilkas tillvaro blifvit kungjord på sätt nyss angifvits, skulle
genom kollega eller utrikesdepartementets försorg ä stadsauktion till
den högstbjudande försäljas och de vid sådan försäljning influtna

108

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

behållna medel från och med år 1910 för enahanda ändamål som nyss
nämnts, öfverlämnas till samma pensionsanstalt;

att, därest någon framdeles skulle gorå anspråk gällande å sålunda
af kollegium eller utrikesdepartementet inlevererade medel, fråga därom
skulle behandlas af den af nämnda myndigheter, som medlen inlevererat;
och skulle kollegium eller utrikesdepartementet, i händelse anspråket
funnes befogadt, äga hos handelsflottans pensionsanstalt rekvirera
beloppet;

? samt att sålunda återgående medel skulle utbetalas från nämnda
''svenska, sjömäns kvaidåtenskapsmedelsfond’.

Under förutsättning att hvad sålunda föreslagits godkändes,
skulle alltså pensionsanstalten årligen förfoga öfver dels afkastningen
af nämnda fond, hvilken afkastning efter en räntefot af 4 procent skulle
uppgå till 5,000 kronor, dels de kvarlåtenskapsmedel, som framgent
skulle årligen successivt öfverlämnas till pensionsanstalten från kollegium
eller utrikesdepartementet. Beräknades sistnämnda årliga tillskott till

2,000 kronor, skulle på denna väg omkring 7,000 kronor komma
pensionsanstalten till godo för bekostande af pensioneringen.

Det direkta ökade statsanslag, som under nämnda förutsättningvore
behöfligt för genomförande af sådana ofvan angifna förbättringar
af pensioneringen från handelsflottans pensionsanstalt, hvilka kollegium
ansett mest trängande och i främsta rummet påkallade af rättvisans
och billighetens kraf, uppginge alltså till 87,000 kronor och hemställde
kollegium, att Eders Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå
Riksdagen att för vidtagande af förbättringar i pensioneringen från
handelsflottans pensionsanstalt anvisa ytterligare årligen från och med
år 1910 87,000 kronor.

I detta sammanhang har kollegium berört frågan i hvad mån
ändringar af det för anstalten gällande reglemente kunde vara erforderliga,
för den händelse kollegii förslag om anvisande af ökade
medel för pensioneringen från handelsflottans pensionsanstalt blefve
helt eller delvis bifallet. Reglementet hade, anför kollegium, sedan
dess tillkomst undergått helt få förändringar. Arbetareförsäkringskommittén
hade i sitt ofvan åberopade betänkande af den 5 december
1888 föreslagit vissa i allmänhet mindre betydande jämkningar af
reglementet. De viktigare af dessa ändringsförslag hade afsett dels
höjning af åldersminimum för rättighet till pension i de 3 första
klasserna från 55 till 58 år dels ock att den tid, hvarunder sjöman
skall hafva varit inskrifven vid sjömanshus för att erhålla rätt till
pension, skulle nedsättas från 25 till 20 år, äfvensom att i sammanhano -

Statsutskottets Utlåtande N:o It.

109

därmed bestämmelse skulle meddelas om att för erhållande af sådan
rätt kvalificerad tjänstgöring1 under 120 månader kräfdes. Dessa och
öfriga ändringsförslag hade icke föranledt till någon åtgärd. Någon
höjning af åldersminimum inom nämnda tre klasser ansåge kollegium
än mindre under nuvarande förhållanden böra ifrågakomma. En sådan
skärpning af villkoren för erhållande af rätt till pension syntes nämligen
kollegium obillig i betraktande af de särskildt i jämförelse med
nu rådande höga lefnadsomkostnader låga pensionsbeloppen. Ej heller
de öfriga ändringsförslagen i afseende å villkoren för rått till pension
ansåge kollegium nu böra föranleda till någon åtgärd.

Särskildt bestämmelsen i reglementets § 5 b) angående den
’tjänstgöring under utrikes sjöfart med svenskt handelsfartyg eller
såsom förhyrd å svenskt örlogsfartyg’, som erfordrades för att erhålla
rätt till pension, hade varit föremål för mycket skilda tolkningar. En
fixering af denna tid skulle därför kunna synas behöflig. På senare
tid hade emellertid Kungl. Maj: t i åtskilliga Kungl. Maj:ts pröfning
underställda besvärsmål i fråga om vägrad rätt till pension träffat
afgörande i den riktning, att dylik tjänstgöring under 150 månader
vore till fyllest för erhållande af rätt till pension. Detta Kungl. Maj:ts
beslut syntes kollegium innebära ett på billighet grundadt och för sjöfolket
förmånligt afgörande af denna fråga, och då numera pensionsanstalten
tillämpade ifrågavarande bestämmelse på detta sätt, torde
någon vidare förklaring om rätta tolkningen af densamma ej erfordras.
Under förutsättning att på sätt kollegium föreslagit medel anvisades
för att bringa pensioneringen till effektivitet, blefve bestämmelserna i
reglementet om antalet pensioner i de särskilda klasserna onödiga och
kunde bortfalla. Kollegium hade i öfrigt utgått från att det nu gällande
reglementet måtte kunna till sina hufvudsakliga delar fortfarande tjäna
till efterrättelse, till dess frågan om ett mera definitivt ordnande af
sjöfolkets ålderdomsförsäkring i förening med invaliditetsförsäkring kunde
vinna sin lösning.

I samband härmed har kollegium framhållit att. därest ett på
pröfning beroende förslag till nådig förordning angående befäl å svenska
fartyg föranledde till väsentligare rubbning af den nuvarande indelningen
af befälsgraderna inom handelsflottan, särskilda bestämmelser om tillämpningen
af den nuvarande klassindelningen enligt pensionsreglementet
eller möjligen vissa jämkningar i densamma blefve erforderliga.

Vidkommande därefter frågan om olycksfallsförsäkring af sjöfolk
har kommerskollegium erinrat om att kollegium genom nådig remiss

Olycksfallsförsäfcritip
af
sjöfolk.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Departements chefen.

fatt sig anbefalla att afgifva underdånigt utlåtande öfver ett af riksförsäkringsanstalten
den 10 januari 1908 afgifvet utlåtande med förslagrörande
ändring i vissa delar af lagen angående ersättning till följd
af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 m. m. I anslutning till den
uppfattning kollegium uttalat därom att frågorna om ålderdomsförsäkring
och olycksfallsförsäkring borde hvar för sig lösas hade kollegium ansett
mest följdriktigt, att frågan om skyddande af sjöfolk mot följderna af
olycksfall i arbete af kollegium behandlades i sammanhang med afgifvande
af utlåtande om riksförsäkringsanstaltens berörda förslag. Kollegium
komme sålunda att yttra sig om förevarande kommittéförslag, såvidt det
anginge olycksfallsförsäkring, vid afgifvande af nyss åsyftade utlåtande.

I mitt anförande till statsrådsprotokollet den 12 januari 1909
rörande höjning af bidraget till handelsflottans pensionsanstalt uttalade
jag, att jag vid det förberedande studium, jag haft tillfälle ägna de i
förevarande kommittéförslag afhandlade frågor, kommit till den uppfattning,
att en lösning af desamma på det sätt och i den omfattning,
kommittéförslaget innebure, redan af principiella skäl icke vore att
anbefalla, samt att säkerligen mot lösningen på en gång af hithörande
spörsmål i den omfattning, kommittén tänkt sig, skulle resa sig andi’a
hinder, speciellt af ekonomisk art. Härmed hade jag emellertid ingalunda
velat förneka, att särskilda delar af kommitténs förslag kunde
innefatta uppslag till önskvärda reformer å förevarande område och
möjligen framdeles, efter nödig bearbetning, läggas till grund för åtgärder
i sådant syfte.

Sedan jag nu. efter mottagande af kommerskollegii utlåtande och
detsamma åtföljande handlingar, ägnat de olika frågorna en närmare
uppmärksamhet, har jag erhållit ytterligare stöd för den uppfattning,
till hvilken jag kommit redan vid det förberedande studiet af ämnet.
På samma gång jag gifver mitt fulla erkännande åt kommitténs sträfvan
att söka i ett slag till sjöfolkets båtnad lösa de bägge stora uppgifterna
— olycksfallsförsäkring och ålderdomsförsäkring — finner jag
emellertid de af kollegium framhållna olägenheter och konsekvenser,
som skulle blifva förbundna med ett genomförande af kommitténs plan,
utgöra afgörande hinder däremot, och torde alltså någon närmare utläggning
af min ståndpunkt härvidlag ej vara erforderlig. I det väsentliga
kan jag biträda hvad kommerskollegium uttalat härutinnan.

För min del hyser jag den åsikt, att redarne, i likhet med hvad
redan gäller för arbetsgifvare i åtskilliga andra yrken, väl böra vidkännas
de väsentligaste kostnaderna för en eventuell olyeksfallsför -

Statsutskottets Utlåtande N:o It.

säkring. Men så länge i vårt land den grundsats ej blifvit genom
lagstiftning fastslagen, att arbetsgivare i allmänhet skola bära utgifter
för ålderdoms- och invaliditetsförsäkring af sina arbetare, finner
jag det icke förenligt med rättvisa och billighet, att rederinäringens
utöfvare skola i motsats till andra yrkesidkare drabbas af någon förpliktelse
i dylik riktning. Med en sådan uppfattning låter kommitténs
förslag om fördelningen af kostnaderna för den ifrågasatta försäkringen
icke förena sig, något som belyses af kommitténs beräkningar
å sid. 240 i betänkandet. Summan af där angifna poster, som afse
ålderaomsförsäkring, uppgår efter 37•> % till 31,264,000 kronor i kapitalvärde,
medan summan af de poster, som motsvara den nu lagstadgade
ersättningsskyldigheten för olycksfall i arbete, utgör efter samma räntefot
allenast 11,979,000 kronor i kapitalvärde.

Då sålunda i frågans nuvarande skick kommitténs angifna hufvudgrund
ej lärer kunna komma i betraktande, har för mig det spörsmål
uppställt sig, om ej någon annan rättvisare princip kan härvid komma
till tillämpning. Men häremot reser sig för närvarande redan det
hindret, att hvarken på grund af kommitténs utredning eller eljest nu
finnes att tillgå fullständigt och tillförlitligt material för frågans allsidiga
bedömande.

Bristen i sist antydda hänseende förklaras af omständigheter,
hvarom kommerskollegium upplyst i slutet af sitt utlåtande öfver
kommittébetänkandet. Kollegium har där i likhet med kommittén
framhållit, att den officiella statistiken lämnade mycket knapphändiga
upplysningar angående dem, som utöfva sjömansyrket, samt att till
följd häraf ock det statistiska material, hvarpå kommittén haft att
bygga sina beräkningar, blifvit och måst blifva ganska ofullständigt
och beräkningarne alltså säkerligen i flera delar missvisande. En fullt
säker grundval för bedömande af de sociala och andra spörsmål, hvilkas
lösning för sjöfolket vore af stort intresse, torde kunna vinnas allenast
genom anställande af en specialundersökning angående denna yrkesklass.
Fråga om anställande af en dylik arbetsstatistisk undersökning
hade redan förut varit å bane, men måst af åtskilliga orsaker undanskjutas.
Kollegium ville emellertid nu taga denna sak under förnyadt
öfvervägande.

Min uppfattning därom, att kommittéförslaget icke innefattar en
tillfredsställande lösning af förevarande frågor, vinner ock stöd däraf, att
de kraftiga yrkanden å ett förbättradt pensioneringssätt, som på senare
tider framställts från såväl redarnes som sjöfolkets håll, icke i samma
grad motsvarats af beredvillighet att bära därmed förbundna kostnader.

112

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Under nu angifna förhållanden böra därför enligt min mening
frågan om olycksfallsförsäkring och frågan om ålderdoms- och invaliditetsförsäkring
lösas hvar för sig.

Hvad spörsmålet om olycksfallsförsäkringen angår, har kollegium
ännu ej afgifvit slutligt yttrande om denna del af kommitténs
förslag. Då, under förutsättning att de angifna två olika slagen af
försäkring skola särskiljas från hvarandra, nyssnämnda spörsmål torde
komma att föreläggas Eders Kungl. Ma:jt i sammanhang med den på
civildepartementets föredragning beroende frågan om vissa ändringar i
lagen om ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, har jag
för min del så mycket mindre anledning att nu göra annat uttalande
i denna del, än att jag lika med kollegium anser angeläget, att sjöfolket
snarast möjligt erhåller samma skydd mot följderna af olycksfall
under arbete, som tillkommer arbetare i åtskilliga andra yrken.
Kommittéförslaget torde kunna tjäna till utgångspunkt för lagstiftningsåtgärder
i sådant syfte.

Frågan om ålderdoms- och invaliditetsförsäkring har efter kommittéförslagets
framläggande kommit i ett väsentligen förändradt läge.
Eders Kungl. Maj:t har nämligen, såsom kollegium erinrat, den 13
december 1907 uppdragit åt en kommitté att, efter allsidig utredning
af frågan om allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, inkomma
med yttrande i ämnet samt de lagförslag, hvartill utredningen kunde
föranleda. Då alltså denna viktiga samhällsangelägenhet i hela dess
omfattning är föremål för utredning och ompröfning, synes mig föga
välbetänkt att vid nuvarande tidpunkt beträffande en enstaka yrkesklass
söka genomföra eu partiell lösning af frågan. Äfven om de säregna
förhållanden, hvarunder sjöfolket utöfvar sitt yrke, göra det af
praktiska hänsyn nödvändigt att för genomförande af sjöfolkets ålderdomsförsäkring
— liksom väl ock i fråga om dess olycksfallsförsäkring
— vidtaga speciella anordningar, i någon mån afvikande från
dem. som kunna varda träffade för andra yrkesklasser, så synes det
mig dock uppenbart, att frågan om sjöfolkets ålderdoms- och invaliditetsförsäkring
bör lösas efter i det väsentliga samma hufvudgrunder
som för med dem likställda arbetare i andra yrken. Att trots detta
redan nu söka genomföra ett nytt system för ålderdomsförsäkring af
sjöfolket — vare sig i den riktning kommittén föreslagit eller på annat
sätt — synes mig desto mindre påkalladt, som redan för närvarande
finnes anordnad en särskild ålderdomspensionering till förmån för sjöfolket
— ehuru visserligen knapphändig och behäftad med brister.
Under dessa omständigheter framställer sig för mig som en vida mera

Statsutskottets Utlåtande N:o li -

naturlig'' cell lämplig utväg att, i afbidan på resultatet af den pågående
utredningen af frågan om ålderdoms- och invaliditetsförsäkring i allmänhet,
söka afhjälpa de mest framträdande bristfälligheterna i den
nu bestående pensioneringen.

På förut angifna skäl finner jag mig icke kunna för närvarande
på grundvalen af kommittébetänkandet framlägga något positivt förslag
i den af kommittén angifna riktning. Förenämnda af Eders Kungl. Maj:t
den 13 december 1907 tillsatta kommitté torde emellertid eventuellt
böra erhålla i uppdrag att taga under öfvervägande det föreliggande
kommittéförslaget. > såvidt det afser ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.

Vidkommande de åtgärder och anordningar för förbättring af sjöfolkets
ställning, som kommerskollegium i sitt utlåtande ansett möjliga
och lämpliga att vidtaga, nämligen med afseende å olycksfallsförsäkring,
sjömanshusens understödsverksamhet samt den af handelsflottans
pensionsanstalt handhafda pensioneringen, lämnar jag af skäl,
som jag redan anfört, här åsido den förstnämnda frågan.

Den af kollegium i utsikt ställda planen för åstadkommande af
förbättringar i afseende å sjömanshusens understödsverksamhet synes
mig innefatta beaktansvärda uppslag till önskvärda reformer å förevarande
område, men är icke af beskaffenhet att i ärendets närvarande
skick påkalla någon medverkan från vare sig Eders Kungl. Maj:ts eller
Riksdagens sida. Jag saknar alltså nu anledning att till närmare skärskådande
upptaga de af kollegium för ernående af bättre förhållanden
å detta område antydda utvägarna,

Beträffande härefter kommerskollegii förslag till förbättringar
med afseende å den af handelsflottans pensionsanstalt handhafda pensioneringen
i afvaktan å eu mera definitiv lösning af de föreliggande
frågorna, så innefattar detsamma ett ämne, som kräfver Riksdagens
medverkan.

I denna angelägenhet har jag till statsrådsprotokollet den 12
januari 1909 betonat, att pensioneringen från anstalten nu är långt
ifrån tillfredsställande och att åtgärder snarast möjligt böra vidtagas
för afhjälpande af de svåraste missförhållandena härutinnan samt att
detta syntes mig ock kunna, utan rubbning af de för pensioneringen
från anstalten gällande grunder i öfrigt, ske genom de åtgärder, kommerskollegium
föreslagit i den före afgifvande af dess utlåtande mig
tillställda promemoria, hvilken utmynnade i samma hemställan, som
kollegii utlåtande innehåller i denna del.

Såsom redan nämnts, går kollegii förslag härutinnan ut på, dels
Bih. till Rik sd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Häft. 15

114

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

att pensioneringen af de tre första klasserna göres effektiv i sä måtto,
att de, som enligt reglementets anda och mening äro berättigade till
pension, också komma i åtnjutande däraf vid den afsedda tiden, dels
ock att fjärde klassens nu med allenast 60 kronor årligen utgående
pensionsbelopp måtte höjas till 90 kronor. Huru önskvärdt det än
skulle vara, att mera omfattande förbättringar än de sålunda föreslagna
kunde bringas till stånd, finner jag mig emellertid, af hänsyn till de
än större kraf å statskassan, som däraf skulle betingas, för närvarande
icke kunna i hufvudsak gå längre, än hvad kollegii förslag innefattar.
Angående de kostnader, som förslagets genomförande i nu angifna omfattning
skulle årligen medföra, hänvisar jag först till den utredning, som
förekommer i kollegii utlåtande. Då emellertid densamma grundar sig
på förhållandena vid utgången af september 1908, har jag funnit anledning
från pensionsanstalten införskaffa upplysningar om förhållandena
vid 1908 års slut och därvid inhämtat, att vid den tiden antalet å
pension väntande ökats i första klassen till 213, i andra klassen till
127 och i tredje klassen till 161. Medan, såsom ock kollegium framhållit
i sitt utlåtande, antalet på pension väntande i de tre första klasserna
under de senaste åren varit någorlunda konstant och endast företett
jämförelsevis mindre betydande stegringar, har följaktligen numera
en så pass betydande ökning af antalet inträdt, att den skulle kunna
motivera någon höjning i den af kollegium beräknade totalsumman.
Häremot kan dock ställas en omständighet, hvilken enligt min uppfattning
bör vid beräkningarna tillmätas större betydelse, än hvad kollegium
synes hafva gjort, nämligen den att med all sannolikhet ett afsevärdt
antal af de på pension väntande under årens lopp aflidit.

Då jag lika med kollegium utgår från den förutsättning, att pensioneringen
bör bringas till effektivitet, eller med andra ord att enhvar
enligt reglementet till pension berättigad också verkligen kommer i
åtnjutande däraf utan föregående väntetid, anser jag följdriktigt, att
reglementet i vissa delar undergår ändring, nämligen särskild! beträffande
§§ 4 och 7, hvarjämte § 1, som innefattar allenast redogörelse
för pensionsanstaltens tillgångar, bör, då denna redogörelse nu ej är
med verkliga förhållandet öfverensstämmande och än mindre så blifver,
därest nya medel beviljas anstalten, anpassas efter de ändrade förhållandena
eller kanske lämpligare helt och hållet utgå.

§§ 4 och 7 lyda i sin helhet sålunda:

’§ 4. Antalet af pensioner inom de olika klasserna är för närvarande
bestämdt sålunda:

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

115

i första klassen: 100 pensioner, hvardera å etthundrasextio riksdaler
riksmynt;

i andra klassen; 100 pensioner, hvardera å etthundra tjugu riksdaler
riksmynt;

i tredje klassen: 100 pensioner, hvardera å etthundra riksdaler
riksmynt;

i fjärde klassen: 600 pensioner, hvardera å sextio riksdaler riksmynt
;

skolande dock pensionsrummens antal inom de fyra klasserna
framdeles i samma förhållande ökas, i den mån fondens tillgångar sådant
medgifva. [Såsom redan nämndt utgjorde vid 1908 års slut pensionsrummens
antal inom eu hvar af de tre första klasserna 172 samt i
fjärde klassen 1,032].’

’§ 7. Åro de pensionssökande flera, än som med inrättningens
tillgångar kunna pensioneras, äge den till pension företräde, hvilken
först blifvit därtill berättigad. Hafva två eller flera samtidigt blifvit
pensionsberättigade, och finnas ej pensionsrum för alla, afgöres genom
lottning, hvem eller hvilka skola pension undfå.’

Under nyss angifna förutsättning bör den i § 4 stadgade begränsning
i antalet pensionsrum, som betingats af hänsynen till hittillsvarande
medelstillgång, likasom ock föreskriften om viss proportion
mellan pensionsrummens antal i de olika klasserna bortfalla, hvarjämte
själffallet bestämmelsen i samma paragraf om beloppet af pensionen för
fjärde klassen bör undergå ändring. Därjämte varda, alltjämt under
angifna förutsättning, bestämmelserna i § 7 ändamålslösa, och bör följaktligen
paragrafen i sin helhet utgå. De sålunda ifrågasatta ändringarna
i reglementet torde böra af Eders Kungl. Maj:t bringas till
stånd, sedan det visat sig, att mitt förslag om beredande af erforderliga
medel åt anstalten vinner Riksdagens godkännande.

Den förutsättning, från hvilken jag sålunda utgår, nämligen att
pensioneringen bör bringas till effektivitet, i förening med den omständighet
att behofvet af medel för ernående af detta syfte icke
låter sig med full visshet på förhand beräknas, utan kommer att i
någon om än mindre mån växla, betingar enligt min åsikt, att det
statsbidrag, som erfordras utöfver det redan till anstalten af tullmedlen
utgående anslaget, erhåller karaktär af förslagsanslag i den mening,
att detsamma må kunna tagas i anspråk så långt som erfordras för
att de ofvan angifna förbättringarna skola kunna bringas till fullföljd.
Det nuvarande direkt af tullmedlen utgående anslaget är nämligen,

116

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

såsom redan är omförmäldt, icke något förslagsanslag i nyss angifna
mening. Detsamma är nämligen begränsad^ dock icke med hänsyn
till behofvet, utan till storleken af vårt i utrikes sjöfart använda fartygstonnage.
Då härtill kommer, att den ökning af statsbidraget, som
betingas af de af mig nu förordade förbättringarna i pensioneringen,
icke liksom det hittills utgående anslaget skulle komma att till sitt
ursprung och syfte stå i något som helst samband med vårt tullväsende,
har jag funnit mest principenligt, att det nya anslaget icke
belastar tullmedlen. Vid sådant förhållande och då å andra sidan de
skäl, som betingat det nuvarande anslagets utgående direkt af tullmedlen.
icke förlorat sin giltighet, anser jag följdriktigt och äfven i
öfrigt mest ändamålsenligt, att det nya anslaget blifver ett själfständigt
sådant vid sidan af det hittillsvarande.

Det nya anslaget torde uppföras ä extra stat under tionde
hufvudtiteln och lämpligen benämnas ‘anslaget till förbättring af
pensioneringen från handelsflottans pensionsanstalt".

Vid beräknandet af det nya anslagets storlek utgår jag i likhet
med kollegium från att sammanlagdt skulle erfordras ett årligt tillskott
af ungefär 94,000 kronor för att i angifna två hänseenden förbättra
pensioneringen från anstalten. Däremot kan jag icke obetingadt
förorda de utvägar, kollegium anvisat för beredande af tillgång härtill.
I kollegii kalkyl öfver de tillgångar, som skulle bilda den ifrågasatta
"svenska sjömäns kvarlåtenskapsmedelsfond’ å 125,000 kronor,
ingår såsom den största posten en summa å kronor 88,733:7 1, utgörande,
såsom förut omnämnts, från kollegium till statskontoret redan
inlevererade och under titeln ‘extra uppbörd’ statsmedlen tillförda
penningebclopp, hufvudsakligen kvarlåtenskapsmedel efter i utlandet
aflidne svenske sjömän. Då nyssnämnda belopp redan tagits i anspråk
för statsbehof, synes det mig icke lämpligt, att motsvarande belopp i
form af direkt anslag frånhändes statsverket, helst som beloppets öfverlämnande
till pensionsanstalten skulle åsamka denna ökade förvaltningsbestyr
samt i allt fall, under den uppställda förutsättningen, att det
nya anslaget får karaktären af verkligt förslagsanslag, åtgärden skulle
varda ändamålslös.

I fråga om de öfriga posterna, nämligen å kronor 9,484: G2,
kronor 7,388: 7 5 och kronor 20,275:2 4, hvilka enligt kollegii kalkyl
äfven skulle ingå i nämnda ‘svenska sjömäns kvarlåtenskapsmedelsfond’,
anser jag, att dessa belopp, tillhopa kronor 37,148: fii, böra
jämte räntor därå öfverlämnas från kommerskollegium till pensionsanstalten.
Sistnämnda belopp, med tillägg af därå vid öfverlämnandet

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

117

ytterligare upplupna räntor, bör bilda en anstaltens kapitaltillgång,
som för framtiden ej må minskas. För vinnande af detta syfte synes
mig det ej behöflig! eller ens lämpligt att åt denna jämförelsevis
obetydliga återstod bilda en sådan fristående fond, som kollegium
ifrågasatt, utan synes för målets vinnande mera ändamålsenligt att
låta beloppet ingå i anstaltens redan befintliga pensionsfond''. Denna
fonds behållning uppgick vid 1908 års slut. enligt uppgift från pensionsanstalten.
till kronor 711,960: to.

Afkastningen a nämnda tillskott, kronor 37,148: c i, hvilken afkastning
utgör efter 4 procent i rundt tal kronor 1,500 om året,
bör årligen i sin helhet användas för pensioneringen. Därjämte bör
i sin helhet tagas i anspråk för den årliga pensioneringen de i
kollega utlåtande åsyftade, till 2,000 kronor för år beräknade kvarlåtenskapsmedel,
som dels kollegium från och med år 1910 dels i sinom
tid utrikesdepartementet hafva enligt nu gällande bestämmelser att
leverera till statskontoret ; och böra dessa medel till pensionsanstalten
årligen successivt afl ämnas jämte möjligen upplupna räntor.

Jag utgår härvid från den förutsättning, att, därest behöriga
rättsägare till medel, som sålunda tillställts pensionsanstalten, anmäla
sig. godtgöra!se för samma medel skall utbetalas från sjunde liufvudtitelns
anslag till restitutioner. Det skulle visserligen kunna synas
principiellt riktigare att, då fråga uppstår om restitution af sådana
medel, som öfverlämnats till pensionsanstalten, denna skulle hafva att
utbetala de eventuell? rättsägare tillkommande belopp, men då en
dylik utbetalning skulle återverka med motsvarande belopp å det
ifrågasatta nya förslagsanslaget och således statsverket ändock j sista
hand drabbas af utlägget, synes det vara mest praktiskt, att utbetalningar
på grund af ifrågakommande arfsanspråk utan undantag utgå
frän omförmälda anslag till restitutioner. Saken lärer för öfrigt icke
få någon afsevärd ekonomisk betydelse, då, enligt hvad jag erfarit,
sedan åtskilliga år icke i något fall kvarlåtenskap, som hos kollegium
innestått 10 år, utbetalts.

Efter afdrag för nyssnämnda årliga intäkter å 1,500 kronor och

2,000 kronor erfordras för den årliga förbättringen i pensioneringen
90,500 kronor, till hvilket belopp, lämpligen afrundadt till 90,000
kronor, alltså det af mig ifrågasatta nya förslagsanslaget torde flora
bestämmas.

T mitt anförande i ämnet till statsrådsprotokollet den 12 januari
1909 erinrade jag därom, att det nuvarande statsbidraget till pensionsanstalten
under senare åren betydligt öfverskridits. Utbetalningarne

en inom
Andra Kammaren
väckt
motion.

US Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

från anslaget både sålunda under perioden 1903—1907 uppgått år
1903 till 100,000 kronor, år 1904 till 99,000 kronor, år 1905 till

98,000 kronor, år 1906 till 101,000 kronor och år 1907 till 105,000
kronor eller i medeltal 100,600 kronor om året. Då detta förhållande
gifvetvis beror af en under årens lopp skedd tillväxt i de svenska,
till utrikes sjöfart använda fartygens lästetal, och någon nedgång i
utbetalningarne från anslaget tydligen icke är att emotse, synes mig
önskvärd! att i detta sammanhang vidtaga den höjning af detta anslag,
som betingas af nyssberörda omständighet, och torde i sådant afseende
en höjning i anslaget med 23.000 kronor kunna anses lämplig. Alltså
skulle detta till utgående direkt af tullmedlen uppförda ordinarie
förslagsanslaget sluta å, tillhopa 101,000 kronor.

Såsom Eders Kungl. Maj.-t täcktes finna, innebära de slutsatser,
till hvilka jag kommit efter öfvervägande af de nya omständigheter,
som framlagts i kollegii utlåtande, afvikelser i vissa, i realiteten mindre
väsentliga hänseenden från hvad jag hemställt till statsrådsprotokollet
den 12 januari 1909.

Sedan det visat sig, att Riksdagen beviljat ytterligare anslag till
pensionsanstalten i den omfattning jag angifvit, vill jag underställa
Eders Kungl. Maj:t åtskilliga förut i detta mitt anförande berörda
frågor, hvilkas afgörande icke kräfver Riksdagens medverkan. Sålunda
ämnar jag ifrågasätta, såsom jag redan omförmält, dels att Eders Kungl.
Maj:t täcktes anbefalla den af Eders Kungl. Maj:t den 13 december 1907
tillsatta kommitté för utredning af frågan om allmän ålderdoms- och
invaliditetsförsäkring att vid fullgörandet af sitt uppdrag taga under
öfvervägande det föreliggande kommittéförslaget, såvidt det afser ålderdoms-
och invaliditetsförsäkring, dels ock att Eders Kungl. Maj:t måtte
vidtaga ofvan antydda ändringar i reglementet för pensionsanstalten.»

1 detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft eu af
herr C. G. Lindley m. tf inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 233,
däruti föreslagits, att tredje artikeln i reglementet för handelsflottans
pensionsanstalt skulle få följande lydelse:

5 Artikeln.

Om villkoren för pensions erhållande.

§ 5. Till att erhålla pension berättigar i allmänhet:

a) att hafva uppnått femtiofem års ålder;

b) att hafva 15 år varit å svenskt sjömanshus inskrifven och till -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

119

Drägt denna tid hufvudsakligen i tjänstgöring under utrikes sjöfart med
svenskt handelsfartyg eller såsom förhyrd å svenskt örlogsfartyg; och

c) att äga behörigen vitsordad god frejd.

§ 6. (Nuvarande § utgår och nuvarande § 7 intager dess nummerbeteckning.
)

Beträffande de till stöd för motionen anförda skäl får utskottet
hänvisa till själfva motionen.

Emot höjning af förslagsanslaget: bidrag till handelsflottans pensionsanstalt,
från 78,000 kronor till 101,000 kronor har utskottet intet
att erinra, då härigenom icke skulle föranledas ökade utgifter från statsverket,
men den fördelen vinnas, att anslagets belopp komme att närmare
motsvara de utbetalningar, som enligt de i afseende å detta anslag
gällande särskilda bestämmelser -göras från detsamma.

Däremot hyser utskottet betänkligheter beträffande det af Kungl.
Maj:t begärda nya förslagsanslaget å 90,000 kronor. Härmed skulle
afses dels att borttaga den inskränkning i pensionsrätt, som pensionsrummens
begränsade antal innebär, sfi att alla, som uppfylla de i
reglementet angifna förutsättningarna, skulle komma i åtnjutande af
pension utan föregående väntetid, dels ock att höja pensionsbeloppet i
fjärde klassen, omfattande sjöfolk, som icke äro fartygsbefälhafvare,
styrmän eller maskinister, från nuvarande 60 kronor till 90 kronor.

Det nuvarande förslagsanslaget till handelsflottans pensionsanstalt,
som sedan 1871 uppförts i riksstaten med 78,000 kronor, har såsom
departementschefen omnämnt sin särskilda historiska uppkomst. Till
en del utgör det ett vederlag för den s. k. föringen, en numera indragen,
till sjöfolk under vissa förhållanden utgående penningeersättning från
tullmedlen. Återstoden af anslaget bär uppkommit genom öfverflyttande
å statsverket af en handels- och sjöfartsfond ens förpliktelse till pensionsinrättningen.
Pensionsmöjligketerna hafva hittills varit strängt beroende
på de tillgångar, som stått pensionsinrättningen till buds, och antalet
af dem, som uppfyllt de allmänna förutsättningarna för erhållande af
pension, har åtminstone i de tre första klasserna öfverstigit pensionsrummens
antal. Dock har en rätt stor ökning uti antalet pensionsrum
kunnat ske sedan pensionsanstaltens bildande år 1864. Då fanns nämligen
i hvar och en af de tre första klasserna, omfattande fartygsbefäihafvare,
styrmän och maskinister, 100 pensionsrum och i den fjärde,
till hvilken öfrig! sjöfolk räknas, 600 pensionsrum. Vid 1908 års slut
utgjorde motsvarande siffror respektive 172 och 1,032. Att nu på extra
stat bevilja ett förslagsanslag, hvarigenom en pensionering till obe -

UukotUU

yttranåé

120

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. kostnåden
för
förvaltningen
af smås ko llärares
m. fl.
ålderdom sunder
stö (Uanstalt.

[5.]

gränsad t antal af sjöfolk, som gått på utrikes sjöfart, kunde genomföras,
skulle innebära något väsentligen nytt och kunde medföra vidtgående
konsekvenser. Det vore icke lämpligt att nu taga ett sådant steg, då
man härigenom beträffande en viss yrkesklass skulle kunna föregripa
den pågående utredningen i den vidtomfattande frågan om allmän
ålderdoms- och invaliditetsförsäkring. Det torde därför vara nödvändigt
att låta frågan om pensioneringens utsträckning till större antal än
reglementet medgifver tills vidare anstå.

Kan utskottet sålunda icke förorda att i frågans nuvarande läge
genomföra en så utsträckt pensionering af sjöfolk, som Kungl. Majrts
förslag innebär, synes dock icke hinder föreligga att tillmötesgå det
andra med förslagsanslaget afsedda ändamålet eller höjandet af pensionsbeloppet
i fjärde klassen från 60 till DO kronor. Kostnaden härför
torde kunna beräknas till omkring 31,000 kronor årligen och vill utskottet
tillstyrka, att det af Kungl. Maj:t äskade nya förslagsanslaget
till förbättring af pensioneringen från ifrågavarande anstalt varder af
Riksdagen beviljadt till nämnda belopp, 31,000 kronor.

Då utskottet ansett, att man icke nu bör inlåta sig på någon
väsentligare förändring af reglerna för sjöfolks pensionering, finner
utskottet, att detta förhållande i och för sig är tillräcklig anledning att
afstyrka det af herr Lindley med flere i ofvan omnämnda motion framställda
förslag om ändring i handelsflottans reglemente.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

a) att Riksdagen må höja det såsom bidrag till
handelsflottans pensionsanstalt till utgående direkt af
tullmedel å riksstatens tionde hufvudtitel uppförda ordinarie
förslagsanslaget å 78,000 kronor till 101,000
kronor;

b) att Riksdagen må till förbättring af pensioneringen
från handelsflottans pensionsanstalt bevilja å
extra stat för år 1910 ett förslagsanslag å 31,000
kronor; samt

c) att herr Lindleys med flere ofvannämnda
motion icke må af Riksdagen bifallas.

9:o) Uti punkt 5 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
Riksdagen att i afseende å kostnaderna för småskollärares m. fl.
ålderdomsunderstödsanstalts förvaltning och verksamhet under år 1910
medgifva, att Kungl. Maj:t må för nämnda år bestämma de belopp,
som för bestridande af anstaltens förvaltningsbestyr blifva erforderliga,

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

121

samt att de för berörda förvaltningskostnader och. för anstaltens utgifter
i öfrigt under samma år erforderliga medel må af Kungl. Maj:t, i den
mån influtna afgifter icke äro att tillgå, anvisas af tillgängliga statsmedel
såsom förskott, att antingen ersättas af berörda afgifter, i den
mån de under året ingå, eller, därest dessa afgifter skulle för året
befinnas härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.

Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för den 31 december
1908 innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»Med bifall till Eders Kungl. Maj:t.s därom gjorda framställning
medgaf 1908 års Riksdag i afseende å kostnaderna för småskollärares m. fl.
ålderdomsunderstödsanstalts förvaltning och verksamhet under år 1909:

att Kungl. Maj:t finge för sistnämnda år bestämma de belopp,
som för bestridande af anstaltens förvaltningsbestyr blefve erforderliga;
samt

att de för berörda förvaltningskostnader och för anstaltens utgifter
i öfrigt under samma år erforderliga medel Ange af Kungl. Maj:t, i den
mån influtna afgifter icke vore att tillgå, anvisas af tillgängliga statsmedel
såsom förskott, att antingen ersättas af berörda afgifter i den
mån de under året inginge, eller, därest dessa afgifter skulle för året
befinnas härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.

Direktionen öfver folkskollärarnas pensionsinrättning, åt hvilken
förvaltningen af såväl småskollärares in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt
som döfstumlärarnas pensionsanstalt äfvensom en del andra pensionsanstalter
är anförtrodd, har den 10 december 1907 inkommit med
förslag till definitivt ordnande af förvaltningen af samtliga under direktionen
stående pensionsanstalter jämte förslag till lönestat för tjänstemännen.
Öfver detta förslag har statskontoret på grund af nådig
remiss afgifvit underdånigt utlåtande, hvaruppå direktionen yttrat sig i
anledning af hvad statskontoret i sitt berörda yttrande anfört. Ärendet
har därefter denna dag öfverlämnats till löneregleringskommittén för
afgifvande af underdånigt utlåtande.»

Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning
hemställer utskottet,

att Riksdagen må, i afseende å kostnaderna för
småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalts förvaltning
och verksamhet under år 1910, medgifva

att Kungl. Maj:t må för sistnämnda år bestämma
de belopp, som för bestridande af anstaltens förvaltningsbestyr
blifva erforderliga; samt
Bill. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft.

lfi

122

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

att de för berörda förvaltningskostnader och för
anstaltens utgifter i öfrigt under samma år erforderliga
medel må af Kungl. Magt, i den mån influtna utgifter
icke äro att tillgå, anvisas af tillgängliga statsmedel
såsom förskott att antingen ersättas af berörda utgifter,
i den mån de under året ingå, eller, därest
dessa utgifter skulle för året befinnas härtill otillräckliga,
anmälas till ersättande af Riksdagen.

naden°/är 10:o) I anledning af Kungl. Maj:ts under punkt 6 af tionde

förvaltningen hufvudtiteln gjorda framställning hemställer utskottet,

af döfstum -

lärarnas pen sionsanstalt.

[6.]

Ang. inbildning
af lärarna*
vid elementarläroverken

änke- och
pupillkassa.

att Riksdagen må medgifva, att Kungl. Maj:t
må, i likhet med hvad för år 1909 ägt ruin, för år
1910 dels bestämma de belopp, som erfordras för bestridande
af kostnaderna för förvaltningen af döfstumlärarnes
pensionsanstalt, dels ock, därest dessa kostnader
icke kunna bestridas af influtna utgifter, anvisa erforderligt
belopp af förslagsanslaget »Bidrag till döfstumlärarnes
pensionsanstalt».

ll:o) I särskild den 19 februari innevarande år aflåteu proposition
(n:o 116) liar Kungl. Magt under åberopande af propositionen bilagdt
utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för samma dag
föreslagit Riksdagen att för ombildning af lärarnas vid elementarläroverken
änke- och pupillkassa i så nära öfverensstämmelse som möjligt
med de af departementschefen i statsrådsprotokollet angifna grunder —
under förutsättning att den rätt till tjänstår, som enligt prästerskapets
privilegier tillkommer stärbhus efter ämneslärare vid de allmänna läroverken,
blifver i vederbörlig ordning upphäfd — höja ofvan omförmälda
anslag, nu 113,092 kronor, med 28,506 kronor, eller till 141,598 kronor.

Åberopade statsrådsprotokollet innehåller härom följande:

»I nådig proposition till 1908 års Riksdag föreslog Eders Kungl.
Maj:t Riksdagen att för ombildning af lärarnas vid elementarläroverken
änke- och pupillkassa i hutvudsaklig öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet
ängdun grunder — under förutsättning att den rätt till
tjänstår, som enligt prästerskapets privilegier tillkommer stärbhus efter
ämneslärare vid de allmänna läroverken, blifver i vederbörlig ordning
upphäfd — höja det såsom bidrag till pensionering af änkor och barn
efter lärare vid allmänna läroverk, pedagogier, seminarier m. in. upp -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

123

förda anslaget, 95,258 kronor, med 79,252 kronor eller till 174,510
kronor.

I mitt yttrande till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
den 31 december 1907 redogjorde jag för nämnda kassas uppkomst
och utveckling samt för de ändringar i dess reglemente, som af delägare
i kassan blifvit föreslagna äfvensom för det betänkande och förslag i
ämnet, som den 8 april 1907 afgifvits af för frågans utredning tillkallade
sakkunnige.

De grunder, på hvilka bemälda sakkunnige uppgjort sitt förslag till
nvtt reglemente för kassan voro i korthet följande.

Sakkunnige utgingo från den uppfattningen, att jämte den gamla
änke- och pupillkassan måste upprättas en ny sådan kassa, som skulle
öfvertaga alla den gamla kassans tillgångar och inkomster samt ansvara
för fullgörandet af alla dess förbindelser, och som skulle vara skild från
densamma med afseende å delägare och de! ak tighet sbelopp, änke- och
barnpensioner, pen si onsafgifter med flera omständigheter. Skyldighet att
vara delägare i den nya kassan skulle åligga enhvar, som den dag, då
reglementet för denna kassa trädde i kraft, eller därefter genom befordran
eller transport blefve rektor eller ordinarie ämneslärare eller pensionsberättigad
öfningslärare vid allmänt läroverk och folkskoleseminarium,
rektor, lektor eller adjunkt vid högre lärarinneseminariet i Stockholm samt
vid tekniska elementarskolorna i Norrköping, Malmö, Örebro, Borås och
Härnösand, föreståndare eller lektor vid Chalmers tekniska läroanstalt,
öfverlärare eller lärare vid gymnastiska centralinstitutet, kamrerare
eller kassör och bokhållare eller sekreterare och ombudsman eller vaktmästare
vid folkskollärarnas pension sinrättning.

Delägare, som erhållit afsked med pension, skulle vara skyldig att
fortfarande kvarstå i kassan.

Rättighet att blifva delägare i den nya kassan skulle åter tillkomma
enhvar, som är delägare i den gamla kassan, med undantag af
lärare i trädgårdsskötsel vid folkskoleseminarium och dem, som erhållit
afsked med pension före år 1905. Sådan rättighet skulle äfven till*
komma hvarje blifvande lärarinna vid något af förutnämnda seminarier.

Delaktighetsbeloppet i elementar] kramas nya änke- och pupillkassa
skulle utgöra det pensionsbelopp, som är bestämdt för befattningen i
dess högsta lönegrad, dock ej öfverstigande 4,000 kronor. Men då
teckningslärarna vid de allmänna läroverken komma att uppbära pensioner,
växlande vid de högre läroverken från 2,000 till 2,750 kronor och vid
de lägre från 900 till 2,200 kronor, beroende på det antal extratimmar,
som ålegat teckningsläraren under de tio sista aren af hans tjänst -

1-24

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

göling, föreslogs att, allt efter antalet sådana extra tjänstgöringstimmar,
delaktighetsbeloppet för teekningslärare vid högre läroverk skulle vara
dels 2,750 kronor dels 2,000 kronor och delaktighetsbeloppet för teckningslärare
vid realskola dels 2,000, dels 1,350 och dels 900 kronor.
För öfningslärare, som innehafva två eller flera kassan tillhörande befattningar,
skulle delaktighetsbeloppet utgöra summan af de särskilda
befattningarnas delaktighetsbel opp, dock icke öfverstigande 3,000 kronor.

Vid bestämmandet af de pensionsbelopp, som skulle föreslås, utgingo
sakkunnige från den uppfattningen, att änkepensionen borde höjas
i ungefär samma proportion, som lönerna blifvit höjda vid den år 1904
skedda eller därefter vidtagna löneregleringar samt att de mest behöfvande
särskildt skulle tillgodoses. För detta ändamål skulle hvarje
änkepension bestå af två delar, en, som till samma belopp ingår i alla
pensioner, grund pensionen, och en, som utgör en viss procent af delaktighetsbeloppet,
tilläggspensionen. Grundpensionen skulle utgöra 100
kronor och tilläggspensionen 20 procent af delaktighetsbeloppet. Vidare
skulle den förhöjning af änkans pension, som enligt det gamla reglementet
ägde rum med 30 procent för ett och med 50 procent för
två eller flera minderåriga barn, ytterligare ökas med 10 procent för
hvarje minderårigt barn utöfver de två; och då enligt det gamla reglementet
ett föräldralöst barn erhåller 50 procent af den pension, som skulle
hafva tillkommit modern, samt två eller flera föräldralösa barn moderns
hela pension, skulle framdeles samma bestämmelser gälla med afseende
på ett och två sådana barn, men tre föräldralösa barn skulle erhålla
moderns pension med 30 procents förhöjning, fyra samma pension med
50 procents förhöjning samt fem eller flera föräldralösa barn ytterligare
10 procents förhöjning för hvarje barn öfver fyra.

Slutligen skulle pensionsrätten utsträckas sålunda, att änkor och
barn efter delägare i gamla kassan, Indika afiidit under tiden från början
af år 1905 till slutet af år 1908, från början af år 1909 komme i åtnjutande
af den pension i nya kassan, som skulle hafva tillkommit dem,
om bemälda delägare i densamma vunnit inträde; men med skyldighet
för vederbörande stärblius att afstå från detsamma eventuellt tillkommande
rätt till tjänstår, för så vidt detta folie inom år 1909.

Pensionsafgifterna skulle höjas i ungefär samma proportion som
lönerna och de föreslagna änkepensionerna blifvit höjda. Den egentliga
pensionsafgiften skulle utgöra en årsafgift, som för i tjänst varande
delägare skulle uppgå till 3 procent och för pensionerad delägare till 2
procent af hvars och ens delaktighetsbelopp. Denna pensionsafgift

185

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

skulle eventuellt höjas med 0,c procent eller till 3,6 procent af delaktighetsbeloppet
för i tjänst varande delägare.

För att skydda kassan för den* förlust, som kunde förorsakas densamma
genom delägares sent ingångna äktenskap med stor åldersskillnad
mellan makarna, skulle vidare delägare, som efter fyllda 65 år inginge
äktenskap, för att erhålla pensionsrätt för sina efterlefvande, erlägga en
tilläggsafgift, beräknad efter mannens ålder och åldersskillnaden mellan
makarna.

Slutligen skulle kostnaderna för den förhöjning i pensionen, som
föreslagits för änkor och barn efter delägare, som aflidit under åren
1905—1908, icke fördelas på samtliga delägare i den nya kassan utan
till väsentlig del bestridas af de nuvarande delägarne i den gamla
kassan, hvilka öfverginge i den nya, Dessa skulle därför erlägga en
retroaktivafgift, hvilken skulle utgå för åren 1905—1908 och utgöra
skillnaden mellan den pensionsafgift, delägare skulle erlagt till den nya
kassan, om han vid ingången af år 1905 eller vid senare skedd utnämning
inträdt i densamma, och den, som för hvarje af nämnda år erlagts
till" den gamla kassan. Dylik retroaktivafgift skulle äfven erläggas af
vederbörande änka och barn från början af år 1905 till mannens eller
fadrens död.

Den rätt till s. k. tjänstår, som enligt prästerskapets privilegier
tillkommer ämneslärarna vid de allmänna läroverken, skulle upphäfvas,
under förutsättning att Riksdagen medgåfve aflösning af nämnda privilegium
och Kyrkomötet därtill lämnade sitt bifall.

Enligt sakkunniges beräkning, för hvilken lagts till grund en
räntefot af 4''''#, skulle för genomförande af deras förslag erfordras ett
årligt belopp af 72,890 kronor. Denna summa skulle fyllas genom

l:o det statsbidrag, hvarom nådig framställning gjorts

till 1907 års Riksdag ............................................ kronor 3,521:

2:6) statsbidragdels
för upptagande af ny delägare
och höjdt delaktighetsbelopp
för äldre delägare under perioden

1878—1897 ..................................... kronor 7,951: —

dels såsom ersättning för den
kapitalförl ost, kassan lidi t därigenom
att den år 1908 i 24 år måst umbära
nyssnämnda belopp »

2,975: —

126

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

eller tillsammans ......................................................... kronor 20,926: —

3:o) det såsom aflösning- af tjänstårsprivilegiet

beräknade statsbidraget......................................................... » 25.633:_

samt

4:o) ytterligare statsbidrag för att pensionsafgiften
skulle kunna bestämmas till 3 procent af delaktighets beloppet

för i tjänst varande delägare ........................... ;» 22,810: —

öfver sakkunniges betänkande och förslag hördes öfverstyrelsen för
rikets allmänna läroverk, vederbörande domkapitel och Stockholm stads
konsistorium, direktionerna öfver Stockholms stads undervisningsverk och
öfver gymnastiska centralinstitutet, styrelserna för de tekniska elementarskolorna
och Chalmers tekniska läroanstalt äfvensom vederbörande läroverkskollegier,
kassans direktion och statskontoret. 1 mitt förut nämnda
yttrande redogjorde jag för det hufvudsakliga i bemälda myndigheters
utlåtanden samt upptog till bemötande de viktigare anmärkningar och
invändningar, som blifvit gjorda mot sakkunniges förslag, till k vilket
jag i alla väsentliga delar anslöt mig.

k ör närmare kännedom af berörda förslag och motiven därför äfvensom
af de skäl, pa grund af hvilka jag anslöt mig till detsamma, ber
jag att få hänvisa till sakkunniges betänkande samt mitt omförmälda
yttrande till statsrådsprotokollet.

Sedan sakkunniges förslag afgifvits, blef det under l:o) här ofvan
upptagna statsbidraget beviljadt af 1907 års Riksdag. Samma Riksdag
medgaf emellertid upprättande af 63 nya adjunktsbefattningar vid de
allmänna läroverken. I)å frågan förelädes 1908 års Riksdag, utgick
följaktligen det nämnda anslaget å 3,521 kronor, men i stället upptogs
ett anslag ä 9,883 kronor för täckande af kostnaderna för mottagande
i kassan af innehafvarne af berörda nya adjunktsbefattningar.

För genomförande af sakkunniges förslag till kassans ombildning
äskades därför af 1908 års Riksdag:
för mottagande af nva delägare och höjning af åtskilliga
delägares delaktighetsbelopp under tiden 1878

—1897 ........ kronor 20,926: —

såsom aflösning af tjänstårsprivilegiet............................ » 25,633: —

för att pensionsafgiften skulle kunna bestämmas till 3 »

procent af delåktighetsbeloppet för i tjänst

varande delägare .............................................. >, 22,810:_

för mottagande af innehafvarna af de 1907 upprättade

63 nya adjunktsbefattningarna .............................. >, 9,883: —

eller tillsammans kronor 79,252: —

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

127

I anledning af denna framställning- till Riksdagen yttrade statsutskottet
:

Lärarnes vid elementarläroverken änke- och pupillkassa beviljades
vid dess bildande ett årligt anslag af 65,000 kronor, däraf 5,000 kronor
till förvaltningskostnadernas bestridande. Sedermera hade kassans verksamhet
utvidgats därigenom, att dels vissa klasser nya delägare lämnats
tillträde till kassan, dels ock innehafvarna af nyinrättade lärarbefattningar
mottagits såsom delägare i densamma. För dessa nytillkomna delägare
både i allmänhet hos Riksdagen begärts och äfven erhållits motsvarande
ökning i statsbidraget, så att detta för närvarande utginge med sammanlagdt
95,258 kronor.

Hvad beträffade det första af de belopp, som af Kungl. Maj:t äskats
för genomförande af det utaf sakkunnige framlagda förslaget till kassans
ombildning, inginge däri, enligt hvad af statsrådsprotokollet framginge,

dels för upptagande af nya delägare och höjdt
delaktighetsbelopp för äldre delägare under perioden
1878—1897 .......................................................................... kronor 7,951: —-

dels såsom ersättning för den kapitalförlust, kassan
lidit därigenom, att den år 1908 i 24 år måst

umbära nämnda belopp ...................................................... „ 12,975: —

eller tillsammans kronor 20,926: —

Då Riksdagen vid flera tillfällen och senast år 1907 vid tillförandet
till kassan af nya delägare beviljat en motsvarande ökning i statsbidraget,
torde jämväl det årliga anslag af 7,951 kronor, som begäres
för de under åren 1878—1897 tillkomna delägare in. m., böra tillerkännas
kassan. Då framställning om beviljande af detta belopp icke förr än
nu gjorts hos Riksdagen, torde däremot fog saknas för det framställda
yrkandet om ersättning för den förlust, kassan kunde hafva lidit genom
att under eu följd af år hafva varit utan nämnda bidrag. Utskottet
hade för den skull icke ansett sig kunna tillstyrka beviljandet af oinförmälda
belopp af 12,975 kronor.

Kungl. Magt hade vidare föreslagit Riksdagen att till aflösning af
den rätt till tjänstår, som för närvarande tillkomme ämneslärare vid de
allmänna läroverken, bevilja ett årligt anslag till pensionskassan af
25,633 kronor, men utskottet hade icke ansett tillräckligt tungt vägande
skäl anförda för bifall till denna framställning.

Utskottet hade ej heller kunnat tillstyrka den gjorda framställningen
om beviljande af 22,810 kronor, för att därigenom pensions -

Statsutskottets

yttrande.

128

Statsutskottets Utlåtande- N:o 11.

af giften måtte kunna bestämmas till 3 procent af del aktighetsbeloppet
för i tjänst varande delägare. Utskottet delade nämligen den af statskontoret
uttlade åsikten, att äfven med den förhöjning af delägarnes
afgifter till 3,6 procent af delaktighetsbeloppet, hvilken enligt de sakkunniges
utredning skulle erfordras, därest sistnämnda anslagsökning
icke kunde påräknas, dessa afgifter icke kunde betraktas såsom oskäligt
höga, jämförda med dem, som uttoges af delägarna i andra för statstjänstemäns
änkor och barn inrättade pensionsanstalter. Såsom ett stöd
för denna åsikt ville utskottet framhålla, att de sakkunnige själfva
anfört, att i följd af den grundfond, som vid kassans stiftande tilldelats
densamma, och det statsbidrag, den beviljats, den pension, som af
kassan tillförsäkrats de efterlefvande, städse varit större än den, som
genom den erlagda afgiften kunnat erhållas i annan anstalt.

Hvad slutligen beträffande det äskade beloppet af 9,883 kronor
för mottagande af innehafvarna af de år 1907 upprättade 63 nya adjunktsbefattningarna,
hade utskottet, ehuru beräkningsgrunden syntes väl hög,
på de här ofvan i dylikt afseende anförda skäl ansett sig böra tillstyrka
dess beviljande.

Enligt hvad utskottet sålunda uttalat, skulle alltså det för närvarande

till kassan utgående statsbidraget ..................... kronor 95,258: —

ökas med

dels för mottagande af nya delägare under tiden

1878—1897 in. m........................................................... ,. 7,951: —

dels för mottagande af de år 1907 upprättade

63 nya adjunktsbefattningarna ................................... „ 9,883: —

och således uppgå till kronor 113,092: —

Mot ombildning af pensionskassan i den män den kunde verkställas
med det af utskottet här ofvan förordade an slagsbeloppet hade
utskottet icke något att erinra.

Utskottet hemställde alltså,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning måtte på det sätt
bifallas, att Riksdagen höjde det såsom bidrag till pensionering af änkor
och barn efter lärare vid allmänna läroverk, pedagogier, seminarier
m. m. uppförda anslaget, nu 95,258 kronor med 17,834 kronor till
113,092 kronor.

Mot detta utskottets förslag reserverade sig grefve A. F. C:son
Wachtmeister, H. R. Törnebladh m. fl., hvilka, med afseende å det
ojämna sätt, hvarpå förmånen af rätt till tjänster utfölle för olika delägare
i kassan, ansågo att, utöfver de af utskottet förordade anslags -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

129

belopp, jämväl Kungl. Maj:ts förslag om beviljande af ett belopp om
25,633 kronor till aflösning af tjänstårsprevilegiet bort af utskottet förordas
till bifall.

Vid ärendets behandling i Riksdagen biföll Andra Kammaren mada?™'' ie''
utan omröstning statsutskottets förslag. Första Kammaren däremot
antog efter omröstning reservanternas förslag. Vid gemensam omröstning
bifölls emellertid statsutskottets förslag med 166 röster mot 163.

Med anledning af den utgång frågan sålunda erhållit i Riksdagen utstånden ar
hafva utlåtanden infordrats dels från kassans direktion, dels från öfver- m,''nd‘?hstgrstyrelsen
för rikets allmänna läroverk.

Innan direktionen afgaf sitt yttrande, hade emellertid 1908 års
revisorer för granskning af kassans förvaltning och räkenskaper i sin
berättelse öfver verkställd revision upptagit frågan om kassans ombildning
till ny behandling. Revisorerna utgingo därvid från statsutskottets
yttrande, att utskottet icke hade något att erinra mot ombildning
af kassan i den mån den kunde verkställas med det af Riksdagen
beviljade anslagsbeloppet, men anmärkte, att den synnerligen
önskvärda ombildningen af änke- och pupillkassan i full öfverensstämmelse
med sakkunniges förslag i sjkifva verket bliivit omöjliggjord
genom Riksdagens beslut. En ombildning af kassan i den åstundade
riktningen måste nämligen blifva beroende åt förnyad utredning, enär
de af Riksdagen verkställda nedsättningarna nödvändigtvis påkallade
antingen höjning af de föreslagna pensionsafgifterna eller sänkning af
de föreslagna pensionerna eller vidtagande af båda dessa åtgärder i
förening.

Men genom Riksdagens beslut hade icke blott eu ombildning åt
kassan i den riktning, de sakkunnige föreslagit, blifvit omöjliggjord;
kassan skulle icke ens under en längre tid kunna fortsätta sin verksamhet
enligt samma grunder som hittills, utan att dess ställning skulle betänkligt
försvagas. Då änke- och pupillkassan bildades, afsade sig
nämligen lärarna den dem förut tillkommande rätten till så kalladt
nådår, och till ersättning härför erhöll kassan ett årligt statsbidrag.

En del af den pension hvarje stärbhus åtnjuter, kunde därför anses
härröra från detta statsbidrag, som utgjorde ersättning för nådåret.

Den återstående delen af pensionen härrörde i hufvudsak från de af
lärarna inbetalda pensionsafgifterna. Då antalet lärare ökades, komme
ock antalet pensionsafgifter att ökas i samma proportion; och kunde
således den del af pensionen, som härrörde från delägarnas afgifter,

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. It Höft. 17

130

Statsutskottets Utlåtande N:r 11.

sägas vara konstant. Skulle emellertid pensionen i sin helhet bibehållas
vid konstant belopp, måste äfven det statsbidrag-, som ersatte nådåret,
ökas i mån af lärarkårens ökning. Skedde ej detta, komme, då ju
pensionerna det oaktadt bibehölls vid samma belopp, kassans ställning
tydligen att försämras.

Riktigheten af den principen, att statsbidraget bör ökas i mån af
lärarkårens ökning, hade Riksdagen vid upprepade tillfällen och senast
år 1908 erkänt genom beviljande af ökadt statsbidrag för nykomna
lärarplatser. Några af de platser, för hvilka ökning i statsbidraget
beviljats vid 1908 års Riksdag, vore emellertid inrättade sedan längre
tid tillbaka, och statsbidrag hade alltså bort utgå för dem redan under
eu följd af år. Det syntes därför revisorerna vara en nödvändig konsekvens
af Riksdagens beslut, att ersättning gåfves för det statsbidrag,
hvaraf kassan under denna tid varit i afsaknad. Det enda skäl Riksdagen
anfört för sitt afslag å Kungl. Maj:ts framställning om ett anslagsbelopp
åt 12,975 kronor för berörda ändamål, nämligen att framställning
härom icke förr gjorts, syntes därför revisorerna icke vara bindande.

Med beviljande af sagda anslag å 11,975 kronor skulle emellertid
vinnas endast att pensionerna med bibehållande af de hittills varande
pensionsafgifterna skulle kunna utgå mod samma belopp som hittills.

Den åt de sakkunnige föreslagna höjningen af pensionerna förutsatte
dels aflösning af det så kallade tjänståret, dels ock en större eller
mindre höjning af pensionsafgifterna jämte eventuellt ett ytterligare
anslag åt statsmedel. En aflösning af tjänståret kunde ske på två sätt,
nämligen dels på det sätt, som i propositionen föreslagits, eller att statsbidrag
å 25,633 kronor beviljas kassan, dels ock så, att till kassan skulle
få ingå den del af aflöningen under tjänståret, som eljest skolat tillfalla
den aflidne tjänstinnehafvarens stärbhus. Beträffande det sist nämnda
sättet att utjämna tjänstårsförmånen vore dock att märka, att då tjänstårsförmån
endast tillkomme ämneslärarna vid de allmänna läroverken,
och ej kassans öfriga delägare, men höjningen af pensionerna borde
tillkomma alla delägare, ett ytterligare statsbidrag blefve behöfligt, hvilket
i den nådiga propositionen enligt sakkunniges utredning- upptagits
till 4,627 kronor. P

I händelse af bifall till hvad sålunda föreslagits angående ett statsbidrag-
å 12,975 kronor samt om aflösning af tjänståret på något af
ofvan omförmälda sätt, skulle, enligt hvad sakkunniges utredning visat,
pensionerna kunna höjas till de af dem föreslagna beloppen, om pensionsafgifterna
sattes till 3,6 % af delaktighetsbeloppen. Efter revisorernas
uppfattning vore det också i alla afseenden lyckligast, ifall den

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

131

planlagda omorganisationen af änke- och pupillkassan blefve så snart
som möjligt genomförd, och detta skulle under nyss angifna förutsättningar
kunna ske utan någon ytterligare tidsödande utredning. Att hvarken
eu ökning af de föreslagna pensionsafgifterna utöfver 3,6 % af delaktighetsbeloppet
för i tjänst varande delägare eller en sänkning af
pensionerna under hvad de sakkunnige föreslagit lämpligen borde ifrågasättas,
hade, enligt revisorernas mening, blifvit tillräckligt vitsordadt
genom de sakkunniges utredning och hvad därom yttrats i den nådiga
propositionen. Hvad särskildt anginge en eventuell ökning af pensionsafgifterna
vare sig i allmänhet eller genom bestämmande af särskilda
retroaktivafgifter, åldersskillnadsafgifter eller dylikt ville revisorerna
erinra därom, att därest inträde i den nya kassan på sådant sätt gjordes
allt för afskräckande, den faran läge nära till hands, att denna kassa
finge i öfvervägande grad såsom delägare mottaga sådana lif, som af
en eller annan orsak kunde ur försäkringsteknisk synpunkt betraktas
såsom mindervärdiga, under det att sådana, från hvilka ur samma synpunkt
kunde påräknas varaktigare afgiftsbidrag till kassan, helt naturligt
skulle föredraga att kvarstå i den äldre kassan med dess billigare avgifter,
eller ock att, därest de önskade ökade pensioner för sina
efterlefvande, på enskild väg bekosta ökningen. Det vore uppenbart,
att vid en sådan eventualitet hela den statistiska grundval, hvarpå sakkunniges
och Kungl. Maj:ts förslag till kassans ombildning hvilade,
skulle betänkligt rubbas, och den nya kassans ställning sålunda blifva
inom kort tid i hög grad försvagad. Skulle emellertid Kungl. Maj:t
finna en förnyad framställning till Riksdagen i enlighet med hvad revisorerna
föreslagit, icke böra göras, eller skulle Riksdagen icke till en
sådan framställning lämna sitt bifall, återstode ej annan utväg än att
verkställa ny utredning angående såväl afgifternas som pensionernas
belopp. Under sådana omständigheter borde emellertid utredningen åtminstone
icke fördröjas till nästa treårsrevision utan borde ske genom
särskilda sakkunnige, och borde denna utredning afse bland annat
eu uträkning af, huru pensionsbeloppen skulle alternativt ställa sig,
därest afgifterna bestämdes till 3 % eller högst 3,6 % af delaktighetsbeloppet
för i tjänst varande delägare.

1 sammanhang med denna utredning synes äfven böra beaktas eu
annan omständighet. Under behandlingen af frågan om kassans ombildning
vid 1908 års Riksdag fästades alldeles särskild uppmärksamhet
vid spörsmålet om tjänstår sprivilegiets eventuella lösning och, på sätt
förut vore närnndt, gick ärendet i denna del till gemensam votering.
Riksdagens beslut utföll så, att det för privilegiets aflösning begärda

132

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

anslaget icke beviljades och att privilegiet sålunda skulle bibehållas.
Efter revisorernas uppfattning borde dock privilegiet icke bibehållas i
sin nuvarande form, då det nämligen, såsom i handlingarna äfvensom
under debatten i kamrarna framhållits, verkade synnerligen slumpvis
och ojämnt, äfvensom ogynnsamt för yngre lärares befordran. Men å
andra sidan syntes tillräckliga skäl ingalunda föreligga för lärarkåren
att utan verkligt vederlag helt och hållet afstå från den förmån, som
lor lärares stärbhus i de flesta fall vore högst afsevärd. Betydelsen af
denna förmån hade af ett flertal läroverkskollegier framhållits och finge
tydligen icke underskattas, särskilt i sådana fall, där vid en makes
eller faders frånfälle i torftiga omständigheter tjänstårsinkomsten kunde
utgöra en högst välkommen och behöflig ekonomisk förstärkning för
bestridande af begrafningskostnader och andra vid dödsfallet eller närmaste
tiden därefter förekommande nödvändiga utgifter. Under sådana
förhållanden borde vid den eventuella förnyade utredningen jämväl den
frågan upptagas, huruvida icke detta privilegium kunde förändras på
sådant sätt, att, med undvikande af de olägenheter, som vore förenade
med detsamma i dess nuvarande form, de påtagliga fördelarna däraf för
lärarkåren blefve bevarade. Detta syntes kunna ernås på det sätt, att
tjänståret i hvarje fall beräknades till ett hälft år från dödsdagen i likhet
med hvad som funnes stadgadt i nådiga reglementet för universitetets
i Uppsala pensionsinrättning för tjänstemäns änkor och barn af den 21
februari 1849. Genom ett sådant stadgande skulle förmånen af tjänståret
blifva fix och beräknelig samt äfven alla öfriga invändningar mot
tjänståret i dess nuvarande form förfalla.

Efter det en utredning i sagda hänseende blifvit verkställd och
därå grundade förslag afgifvits, syntes tillfälle böra gifvas vederbörande
läroverkskollegier samt öfriga vederbörande att yttra sig däröfver.

På grund af hvad sålunda blifvit anförd t, hemställde revisorerna,
att Kungl. Maj:t för nästkommande Riksdag ville framlägga förnyadt
förslag till änkc- och pupillkassans ombildning i enlighet med föreliggande
på sakkunniges utredning Infilande förslag och därvid anhålla om
dels beviljande af ytterligare ett belopp af 12,975 kronor såsom ersättning
för den kapitalförlust kassan lidit genom afsaknad af 7,951 kronor
om året under 24 år, dels ock medgifvande att tjänstårsprivilegiet i dess
nuvarande form må aflösas antingen på samma sätt som vid 1908 års
Riksdag blifvit af Eders Kungl. Maj:t föreslaget, eller i enlighet med
hvad revisorerna ifrågasatt.

I händelse Eders Kungl. Maj:t icke skulle finna skäl till Riksdagen
aflåta proposition i dylikt syfte, eller därest Riksdagen skulle afslå en

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

133

sådan framställning, hemställde revisorerna i underdånighet, att Kungl.
Maj:t täcktes snarast möjligt låta genom särskilda sakkunnige verkställa
förnyad utredning och uppgöra nytt förslag i ämnet, innefattande jämväl
dels alternativa förslag till pensionsbelopp under förutsättning åt
pensionsafgifternas utgående med 3 % eller högst 3,6 % af delaktighetsbeloppet
för i tjänst varande delägare, dels ock eventuella bestämmelser
i fråga om tjänstårets beräkning i hvarje fall till ett hälft år från dödsdagen.

Därjämte fäste revisorerna Kungl. Maj:ts uppmärksamhet därpå,
att 1908'' års Riksdag på nådig framställning beviljat anslag till inrättande
af åtskilliga nya lärartjänster, hvilkas innehafvare skulle blifva
delägare i änke- och pupillkassan och att kassan på grund häraf blefve
i behof af ökadt bidrag af statsmedel i enlighet med hvad i liknande
föregående fall varit händelsen.

Direktionen öfver lärarnas vid elementarläroverken änke- och pupillkassa
instämde i revisorernas uttalande och åberopade detsamma såsom
sitt utlåtande i ämnet.

ufverstyrelsen för rikets allmänna läroverk anslöt sig äfven till
revisorernas mening angående det anslag å 12,97o kronor, som begärdes
såsom ersättning för af kassan liden kapitalförlust, och anförde ytterligare
skäl för sin uppfattning af berörda anslags behöflighet för att
den gamla kassan med säkerhet skulle kunna fullgöra sina förbindelser.

Beträffande åter revisorernas alternativt angifna sätt för tjänstårsprivilegiets
aflöning, nämligen att till kassan skulle få ingå den del af
aflöningen under tjänståret, som eljest skolat tillfalla den aflidne tjänstinnehafvarens
stärbhus, samt att, då tjänstårsrätt blott tillkomme ämneslärarna
vid de allmänna läroverken, hos Riksdagen skulle begäras ett
årligt anslag af 4,627 kronor, utgörande det belopp, som enligt sakkunniges
beräkning skulle i afseende å öfriga delägare i kassan svara
mot ämneslärarnes vid de allmänna läroverken tjänstårsförmån, sade sig
öfverstyrelsen icke kunna tillstyrka detsamma, förnämligast därför att
det strede mot den uppfattning, 1874 års Riksdag uttalade angående
det likartade nådårsprivilegiet, hvilken uppfattning Riksdagen sedermera
icke frångått. 1 skrifvelse den 17 maj 1874 framhöll nämligen Riksdagen,
att det enligt Riksdagens förmenande vore synnerligen oegentligt,
att det understöd af statsmedel, som genom nådåret komme den
aflidne lärarens efterlefvande till godo, skulle utgå samtidigt därmed,
att staten under en annan form lämnade bidrag till en för samma personer
afsedd pensionskassa, samt att det vore vida lämpligare, att allt
det understöd, som från statens sida borde komma änkor och barn efter

134

Statsutskottets Utlåtande Ko 11.

elementarlärare till godo, utginge under en form. Det sätt för tjänstårsförmånens
aflösning, som i den nådiga propositionen föreslagits, öfverensstämde
däremot fullständigt med Riksdagens nämnda uttalande. Och
dä af denna frågas behandling vid 1908 års Riksdag syntes framgå, att en
förnyad framställning i detta syfte icke saknade utsikt att vinna framgång,
ville öfverstyrelsen, under hänvisning till hvad öfverstyrelsen yttrat
i sitt utlåtande öfver sakkunniges betänkande och förslag i ämnet, lifligt
förorda, att ny framställning därom gjordes. Skulle emellertid icke
aflösning af tjänstårsprivilegiet komma till stånd, utan denna
löiåldiade institution komma att kvarstå, ansåge öfverstyrelsen lämpligt
och önskligt, att revisorernas förslag till tjänstårets beräkning vunne
bilall. Hvad slutligen anginge revisorernas under angifven förutsättning
gjorda hemställan om anordnande åt ny utredning och upprättande af
nytt förslag i ämnet, så både öfverstyrelsen intet att däremot invända.
Men då det skulle vara ai stort intresse att erfara, huru afgifterna skulle
ställa sig, diirest de af sakkunnige föreslagna pensionsbeloppen för änkor
och barn bibehölles oförändrade, ville öfverstyrelsen föreslå att en utredning
äfven i detta syfte gjordes.

ePchefenTiS'' • o Eliuru j^gj '' likhet med revisorerna och öfverstyrelsen, anser, att

yttrande, ifrågavarande änke- och pupillkassa i viss mån kan anses berättigad till
det årliga anslaget å 12,975 kronor, som förlidet år begärdes såsom
ersättning för liden kapitalförlust, samt att den gamla kassan möjligen
kan vala i behof ai detta anslag för sin soliditet, så finner jag mig dock
icke nu böra föreslå förnyad framställning i sådant hänseende, då af de
senaste utredningarna af kassans ställning'' icke framgår, att den gamla
kassan ovillkorligen behöfver dessa medel för att kunna fullgöra sina
förbindelser. Härtill kommer, att omförmälda anslag afslogs af Riksdagen
utan omröstning. Icke heller linner jag mig böra förorda ett
förnyadt framläggande af förslaget om anslag å 22,810 kronor för att
pensionsafgiften skulle kunna bestämmas till 3 procent af delaktighetsbeloppet
för i tjänst varande delägare, detta såväl af sist anförda skäl
som med hänsyn till hvad statsutskottet förlidet år i denna punkt yttrat.

Däremot^ anser jag mig böra föreslå Eders Kungl. Maj:t att till
Riksdagen aflåta förnyad framställning angående aflösning af det så
kallade tjänstårsprivilegiet, då å ena sidan tungt vägande skäl tala fölen
sådan åtgärd och å andra sidan, såsom af den gemensamma omröstningen
framgick, denna fråga omfattas med sympati af ett stort antal
af Riksdagens ledamöter.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

135

Bland do skäl, som anföras mot tjänstårsprivilegiet i dess nuvarande
form, torde i första rummet böra nämnas den stora ojämnhet och
osäkerhet, som vidlåder denna löneförmån. Se vi först på tjänstår srättens
utsträckning, finna vi, att den tillkommer ämneslärare vid allmänna
läroverk, men icke öfningslärare vid samma läroverk, ej heller lärare
vid seminarier och tekniska läroanstalter eller öfriga delägare i kassan.
Men icke ens alla ämneslärare vid de allmänna läroverken komma för
sina efterlefvande i åtnjutande af denna förmån, utan endast de, som
aflida, medan de äro i tjänst.

En pensionerad lärare har ingen tjänstårsrätt. Däremot kan det
inträffa, att denna förmån kommer till godo personer, som stå alldeles
utom lärarkåren. Om en i tjänst varande ämneslärare vid allmänt läroverk
aflider såsom ungkarl eller barnlös änkeman, uppbär nämligen hans
stärbhus, vare sig det består af aflägsna släktingar, borgenärer eller
eljest lärarkåren ovidkommande personer, inkomsten af tjänståret.

Taga vi åter i betraktande värdet af tjänstårsrätten för de särskilda
stärbhusen, så är tydligt, att, då tjänståret räknas från dödsfallet till den
1 därpå följande maj, och då stärbhuset äger uppbära inkomsten af den
ifrågavarande befattningen länder denna tid med skyldighet för stärbhuset
att bekosta arfvodet åt den vikarie, som förordnas till tjänstens uppehållande,
nämnda värde blir beroende af tidpunkten för dödsfallet, den lönegrad,
i hvilken den aflidne tjänstinnehafvaren uppburit lön, samt vikariearfvodets
belopp. Lektorer såväl som adjunkter vid de allmänna läroverken
uppbära lön i fem lönegrader, så att aflöningen för en lektor
växlar mellan 4,000 kronor och 6,000 kronor och för en adjunkt mellan

3,000 kronor och 5,000 kronor. Arfvodet för en lektorsvikarie varierar åter
mellan 1,800 kronor, hvilket uppbäres af vikarie, som ej fullgjort villkoren
för kompetens till ordinarie lärarbefattning vid allmänt läroverk, och
2,400 kronor, som i regel utgår, då ordinarie adjunkt är förordnad till
lektorsvikarie. För en adjunktsvikarie är arfvodet 1,800 kronor eller 2,000
kronor. Den behållna inkomsten af tjänståret, för helt läs- eller kalenderår
räknadt, växlar således vid eu lektorsbefattning mellan 1,600 kronor och
4,200 kronor och vid en adjunktsbefattning mellan 1,000 kronor och 3,200
kronor. Härtill kommer den ojämnhet, som vidlåder denna förmån i dess
nuvarande form, beroende på tidpunkten för dödsfallet. Då detta inträffar
i maj månad, blir tjänstårets längd 11 månader, då det inträffar
i mars, inskränkes tiden till en månad, och sker det i april, förekommer
ingen tjänstårsrätt. Den behållna inkomsten af tjänståret växlar sålunda
vid en lektorsbefattning mellan alldeles ingenting och nA2 af 4,200 kronor

136

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

eller 3,850 kronor, samt vid en adjunktsbefattning- mellan intet och ‘Vis
af 3,200 kronor eller 2,933 kronor.

Af det sagda framgår, att tjänstårsförmånen tillkommer en skarpt begränsad
grupp af lärare, hvilka i öfrigt anses jämnställda med andra lärargrupper,
och att denna förmån är af betydande värde för somliga, men
för andra blir alldeles värdelös, samt att det är omöjligt att på förband
beräkna, huruvida en viss lärares efterlefvande däraf komma att skörda
mer eller mindre, något eller intet. Härtill kommer den olägenheten, att
de extra ordinarie lärarnas befordran genom denna institution i vissa
fall fördröjes och att seminarierna, vid hvilka eu dylik förmån ju icke
förekommer, hafva svårigheter vid att förvärfva dugande lärare, som
helt naturligt hellre söka sig in vid de allmänna läroverken.

Tydligt är att en anordning, som verkar så ojämnt och slumpvis
och som dessutom medför andra olämpor, med Tätta kan räknas till de
föråldrade institutioner, som böra afskaffa^. Men då tjänstårsrätten är
ett privilegium och trots ojämnheten i dess verkningar dock är af
ganska stort värde för åtskilliga, som innehafva denna rätt, kan dess
afskaffande icke rättvisligen ske annat än genom en aflösning, såsom
redan ägt rum med det ifrågavarande lärare tillkommande nådårsprivilegiet.
Också föreslå de sakkunnige tjänstårsrättens utbytande mot
ett fixt, årligt statsbidrag till lärarnas änke- och pupillkassa.

Enligt af de sakkunnige gjord beräkning (sakkunniges betänkande
bil. 2, sid. 156—159) skulle frånträdandet af rätten till tjänstår medföra
en årlig förlust för ämneslärarna vi de allmänna läroverken af
21,006 kronor. En ökning af statsbidraget till kassan med detta belopp
skulle dock ej vara ett tillräckligt vederlag för tjänståret. Ty detta
vederlag, som i sin helhet borde komma ämneslärarna vid de allmänna
läroverken till godo, skulle genom att utgå såsom ökning af statsbidraget
till änke- och pupillkassan komma att fördelas äfven på icke tjänstårsberättigade
delägare, hvarför de förre skulle göra en uppoffring till de
senares förmån. Rättvist anse därför de sakkunnige det vara, att kassan
för de icke tjänstårsberättigade erhåller ett belopp, svarande mot det
vederlag, som beräknats böra tillkomma ämneslärare vid de allmänna
läroverken för afstående af rätten till tjänstår. Detta belopp skulle
enligt ofvan angifna beräkning utgöra 4,627 kronor, och hela den ökning
af statsbidraget till kassan, som upphäfvandet af rätten till tjänstår
skulle kräfva, skulle således uppgå till 25,633 kronor.

Såsom förut blifvit angifvet, hafva pensionskassans revisorer alternativt
föreslagit ett annat sätt för tjänstårsrättens aflösning, nämligen att
till änke- och pupillkassan skulle få ingå den del af aflöningen under

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

137

tjänståret, som eljest skolat tillfalla den aflidne tjänstinnehafvarens sterbhus,
samt att, då tjänstårsrätt blott tillkommer ämneslärarna vid de allmänna
läroverken, hos Riksdagen skulle begäras ett årligt anslag af
4,627 kronor, utgörande det belopp, som enligt sakkunniges beräkningskulle
i afseende å öfriga delägare i kassan svara mot ämneslärarnas
vid de allmänna läroverken tjänstårsförmån. Mot detta revisorernas
förslag anmärker öfverstyrelsen, att det strider mot den uppfattning,
som 1874 års Riksdag uttalade angående det likartade nådårsprivilegiet,
en uppfattning, som Riksdagen icke sedermera frångått. Det sätt för
tjänstårsför månens aflösning, som föreslogs i den nådiga propositionen
till 1908 års Riksdag, öfverensstämde däremot enligt öfverstyrelsens
mening fullständigt med Riksdagens åsyftade uttalande. Icke heller jag
anser mig kunna tillstyrka revisorernas berörda förslag, helst detsamma
i själfva verket icke innebär ett upphäfvande af tjänstårsrätten, utan
allenast ett öfverflyttande af densamma på änke- och pupillkassan.

Mot en aflöning af tjänstårsrätten hafva under diskussionen af
denna fråga i Riksdagens kamrar i hufvudssk följande anmärkningar
blifvit gjorda, nämligen att samma skäl icke kunna åberopas med afseende
å tjänståret, som på 1870-talet åberopades i fråga om nådåret;
att en aflösning af tjänståret icke skulle vara till egentligt gagn, vare
sig för dem, som innehade denna rätt, för den ifrågavarande änke- och
pupillkassan eller för statsverket; samt att lärarnas änke- och pupillkassa
vid jämförelse med andra änke- och pupillkassor för statens
ämbetsmän och särskildt med civilstatens änke- och pupillkassa visade
sig synnerligen gynnsamt ställd, hvarför det skulle vara ett, farligt
prejudikat att bevilja densamma ytterligare statsbidrag.

Såsom öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk i sitt förut omförmälda
utlåtande erinrat, yttrade Riksdagen i sin skrifvelse den 17
maj 1874, att det enligt Riksdagens förmenande vore synnerligen oegentligt,
att det understöd af statsmedel, som genom nådåret kom den aflidne
lärarens efterlefvande till godo, skulle utgå samtidigt därmed, att staten
under en annan form lämnade bidrag till en för samma personer afsedd
pensionskassa, samt att det vore vida lämpligare, att allt det understöd,
som från statens sida borde komma änkor och barn efter elementarlärare
till godo, utginge under en form. Vidare framhöll Riksdagen,
hurusom billigheten syntes fordra, att elementarlärares rätt till delaktighet
i berörda pensionskassa icke gjordes beroende däraf, huruvida de ägde
prästerlig tjänstårsberäkning, utan att jämväl de så kallade öfningslärarna
borde blifva i ifrågavarande hänseende likställda med de öfrige lärarna.

Bil,, till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 18

138

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Det af Riksdagen åberopade skälet för nådårets afskaffande gäller
tydligen likaväl med afseende på tjänståret.

Beträffande den af Riksdagen framhållna billigheten och önskvärdheten
af att de lärare, som icke äga prästerlig tjänstårsberäkning, med
hänsyn till pension för deras efterlefvande blifva likställda med dem,
som äga denna rätt, så kan en sådan likställighet utan tvifvel lämpligast
vinnas därigenom att tjänståret aflöses, då det väl är föga sannolikt,
att Riksdagen skulle vilja utsträcka tjänstårsrätten äfven till dem, som
nu icke komma i åtnjutande däraf.

Till stöd för den uppfattningen att tjänstårsrättens aflösning icke
skulle vara till verkligt gagn för dem, som innehafva nämnda rätt, har
åberopats, att lärarna själfva icke velat afstå från tjänstårsrätten. Och
riktigt är, att 10 af rikets 77 lärarkollegier vid allmänna läroverk afstyrkt
aflösning på föreslaget sätt, i det att 4 kollegier velat bibehålla
tjänstårsrätten i dess nuvarande form, men 3 önskat en sådan ändring
däri, att alla tjänstårsberättigade stärbhus skulle åtnjuta den behållna
löneinkomsten under ett visst antal månader efter dödsfallet, undet det
att de återstående 3 kollegierna väl ville gå in på en aflösning, men
med det förbehåll, att den behållna lönen under en eller annan månad
skulle utgå till hvarje stärbhus.

Skälen för afstyrkandet hafva i allmänhet varit, att tjänstårsrätten
ansetts medföra den fördel, att vid makens eller fadrens död, då en
mängd utgifter till begrafning, flyttning in. m. hopa sig, de efterlefvande
icke stå utan alla existensmedel, samt att den höjning af änkepensionen,
som skulle blifva en följd af lösesummans ingående till änke- och pupillkassan,
icke kan uppväga denna fördel.

Onekligt är, att många familjer haft stor fördel af tjänstårsrätten
och att många framdeles skulle skörda betydande gagn däraf, om den
bibehölles. Men såsom det i det föregående blifvit visadt, kan denna
rätt i dess nuvarande form icke skänka någon trygghet, då det är alldeles
osäkert och oberäkneligt, huruvida en viss familj därigenom erhåller
något eller intet, mer eller mindre, ett förhållande, hvaraf denna rätts
värde i hög grad förringas.

Vida bättre skulle det utan tvifvel blifva ställdt för de tjänstårsberättigade,
om berörda rätt ombildades så, att alla tjänstårsberättigade
stärbhus finge uppbära den behållna lönen under viss tid, t. ex. fem och
en half månad efter dödsfallet, och skulle tjänstårsrätten komma att
bibehållas, torde en framställning i denna riktning böra göras. Men
äfven om en sådan framställning blefve bifallen, vore icke därmed all
osäkerhet och tillfällighet, som vidlåder tjänstårsrätten, undanröjd. Tv en

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

139

stor del af de tjänstårsberättigade aflida såsom pensionerade och hafva
såsom sådana förlorat sin tjänstårsrätt. Att märka är äfven, att tjänstårsrätten
tillkommer och framdeles skulle tillkomma endast ämneslärarna
vid de allmänna läroverken, under det att seminarielärarna, lärare vid
tekniska läroanstalter och öfningslärarna måste umbära denna förmån,
ehuru dessa, särskild! öfningslärarna med deras små löner och små änkepensioner,
likaväl som de allmänna läroverkens ämneslärare äro i behof
af den hjälp, som tjänstårsrätten i regel medför vid familjefaderns frånfälle.
Och i samma mån ifrågavarande rätt göres jämnare och värdefullare,
dess skarpare framträder skillnaden mellan de angifna lärargruppernas
ekonomiska situation i berörda fall.

Se vi åter på det vederlag, som erbjudes för afstående af tjänstårsrätten,
så består det tydligen i den ökning af änkepensionerna, som
kan blifva en följd däraf, att ett visst årligt belopp tillföres änke- och
pupillkassan. Sant är visserligen, att beloppet af pensionens ökning icke
blir fullt så stort som räntan å den medelinkomst, som skulle uppbäras af
de tjänstårsberättigade stärbhusen, då ökningen skulle tillgodokomina
de efterlefvande, icke blott till dem, som aflida, medan de äro i tjänst,
utan ock till dem, som bortgå såsom pensionerade. Men de förstnämnda
kunna knappast sägas därigenom tillskyndas någon egentlig orättvisa,
då ju deras efterlefvande erhålla lika stor pension som de pensionerades,
ehuru de senare erlagt flera årsafgifter till kassan än de förra.

Den större säkerhet, trygghet, jämnhet och likformighet, som vinnes
genom aflösning af tjänstårsprivilegiet på föreslaget sätt, har säkerligen
också varit anledningen till att det stora flertalet af de allmänna
läroverkens lärarkollegier lämnat förslaget om aflösningen utan anmärkning.

Med afseende på betydelsen för änke- och pupillkassan af en aflösning
af tjänstårsrätten har blifvit anmärkt, att den skulle vara ganska ringa,
då kassan för närvarande slipper att utbetala pensioner till de efterlefvande
under tjänståret, men om aflösning sker, måste göra det. Väl
är det sant, att, då genom tjänstårets bortfallande pensionstiden skulle
något förlängas, icke hela lösesumman kan användas till höjning af
pensionerna, men då den behållna inkomsten af en ämneslärarebefattning
är vida större än motsvarande änkepension, måste kassan i de allra
flesta fall skörda en vinst, hvilket ju också möjliggör en höjning af
pensionsbeloppen.

Hvad åter angår statsverkets ställning till aflösningsfrågan, har
det blifvit sagdt, att staten genom aflösningen skulle tillskyndas eu
årlig utgift af öfver 25,000 kronor utan att det ordinarie anslaget till

140

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

lärarlöner skulle kunna nedsättas med ett enda öre, under det att den
mindre besparing, som möjligen uppstode, komme att användas för
andra ändamål, men att tvifvelaktigt vore, huru stor nytta staten af
aflösningen skulle skörda. Tydligt är emellertid, att det belopp af 21,006
kronor, som beräknats i medeltal årligen utgå till tjänstårsberättigade
stärbhus, i stället skulle ingå såsom besparing till statsverket, endast
med den inskränkning, som skulle blifva en följd däraf, att åtskilliga
befattningar före tjänstårets slut besattes med ordinarie innehafvare och
dessa komme att uppbära ordinarie lön, vanligtvis i lägsta lönegraden,
i stället för vikariatsarfvode. Den tämligen ringa förlust, som sålunda
skulle uppstå, torde dock få anses uppvägas af den fördelen att de extra
ordinarie lärarnas antal minskas, något, för hvilket Riksdagen visat
synnerligt intresse vid flera tillfällen, och särskild!, då den år 1907 med
anledning af enskild motion beviljade upprättandet af 63 nya adjunktsbefattningar.
Sant är visserligen, att den besparing, som genom aflösningen
skulle beredas statsverket, icke direkt medför en sänkning af
anslaget till lärarlöner, men den kommer dock statsverket fullt till godo
genom att tillföras reservationsanslaget till de allmänna läroverken.
Genom mottagande af denna besparing kan nämligen nämnda reservationsanslag
gälda andra detsamma åliggande utgifter, för hvilka det
eljest skulle knifvas extra anslag, eller ock, om inga sådana utgifter
äro för handen, kan reservationsanslaget, såsom flera gånger skett,
särskilt i år, till statsverkets öfriga behof öfverlämna de besparingar,
som icke för tillfället äro för detsamma behöfliga. Erkännas måste
emellertid, att det belopp af 4,627 kronor, som beräknats böra tillkomma
änke- och pupillkassan, för att de icke tjänstårsberättigade delägarna i
densamma skulle blifva likställda med de tjänstårsberättigade, icke
medför något kontant vederlag, utan måste betraktas såsom cn ren
statsutgift, men detta relativt obetydliga belopp torde väl få anses
blifva väl användt, då därigenom möjliggöres, att öfriga kassan tillhöriga
lärargruppers efterlefvande blifva fullt likställda med ämneslärarnas vid
de allmänna läroverken.

Genom berörda anslag vinnes äfven, att öfningslärarnas änkepensioner
kunna sättas till skäliga belopp, hvilket eljest näppeligen skulle
låta sig göra, då ju pensionsafgifterna eljest skulle blifva alltför höga
i förhållande till de små aflöningarna.

Hvad slutligen angår jämförelsen mellan lärarnas vid elementarläroverken
änke- och pupillkassa och andra likartade kassor, framgår af
ett studium af de särskilda kassornas reglementen, att bestämmelserna

Statsutskottets Utlåtande 1\:o 11.

141

för dessa kassor i många mer eller mindre väsentliga afseenden ej
obetydligt växla. Någon sträng likformighet förefinnes icke och har ju
icke heller varit att vänta, då de, ehuru härstammande från samma behof,
bildats, utvecklats och ombildats under olika historiska förutsättningar,
på olika tider och på grund af olika förhållanden. En följd häraf är,
att en jämförelse med afseende på dessa kassors förmånlighet måste
kräfva en vidlyftig och dyrbar utredning och beräkning, för att resultatet
icke skall blifva missvisande. Emellertid torde icke kunna bestridas, att
lärarnas änke- och pupillkassa varit jämförelsevis gynnsamt ställd,
beroende på de säregna förhållanden, hvarunder den uppstod.

Enligt den redogörelse, som af sakkunnige lämnas rörande kassans
uppkomst (sakkunniges betänkande sid. 1 — 3, 50—51), erhöll kassan vid
dess stiftande såsom grundfond dels fjärdedelen af emeritikassornas behållning,
dels ett årligt statsbidrag å 65,000 kronor, det sistnämnda
under villkor, att den rätt till nådår, som enligt prästerskapets privilegier
tillkomme änkor och barn efter lärare vid elementarläroverk och pedagogier,
blefve i vederbörlig ordning upphäfd. Den förlust, som de
nådårsberättigade lärarnas efterlefvande gjorde genom frånträdande af
rätten till privilegienådåret, beräknades till omkring 35,000 kronor. Afkomsten
af den del af emeritikassorna, som kom på elementarlärarnas
pensionskassas lott, beräknades åter till 13,700 kronor och dessa medel
kunde, med hänsyn till sättet för emeritikassornas uppkomst, snarast
anses tillkomma de nådårsberättigade lärarna.

Betraktades nu de 35,000 kronorna såsom aflösning afl privilegienådåret,
skulle, om de fråndroges de beviljade 65,000 kronorna, återstoden
eller 30,000 kronor kunna anses utgöra dels ersättning för upptagande
i kassan af icke nådårsberättigade lärare, nämligen seminarieoch
öfningslärare, dels såsom vederlag för de extra nådåren och de
förmåner, som beviljats prästerskapets änke- och pupillkassa.

Den grundfond kassan ägde, då den trädde i verket, hade således
förut, åtminstone till största delen, tillhört de ursprungliga delägarna i
kassan och efterträdarna å deras platser, och andra lärargrupper eller
innehafvarne af nyinrättade platser kunde icke utan förfång lör dem upptagas
i kassan med mindre än att ersättning för deras mottagande lämnades
kassan till belopp, svarande mot hvad af grundfonden folie på de
ursprungliga delägarna. Också har Riksdagen, då nya delägargrupper
eller innehafvare af nya platser, hörande till äldre delägargrupper, tillförts
kassan, beviljat därför erforderligt statsbidrag. Tydligt är, att eu
kassa, som tillkommit under sådana omständigheter, skall vara fördelaktigare
ställd än eu kassa, hvilken, såsom civilstatens änke- och pupill -

142

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

kassa, börjat sin verksamhet med ingen eller så godt som ingen grundfond.
Men hänsyn härtill har nog tagits vid bestämmandet af löneförmånerna
för de ämbetsmannaklasser, som tillhöra nämnda kassa,
liksom vid löneregleringen för lärarna hänsyn torde hafva tagits till de
förmåner, dessa i öfrigt åtnjuta.

Den föreslagna aflösningen af tjänståret synes mig vara ett direkt
fortgående på den väg, som inslogs, då lärarnas änke- och pupillkassa
inrättades, och något farligt prejudikat kan genom bifall till denna
aflöning ej gärna uppstå, då jämte ifrågavarande lärare endast präster
och universitetslärare torde vara i åtnjutande af tjänstårsrätt.

Särskildt har blifvit framhållet, att då änkepensionen enligt det
framlagda förslaget skulle bestå af två delar, en grundpension, som till
samma belopp, 100 kronor, skulle ingå i alla pensioner, och en tilläggspension,
som utgjorde 20 procent af delaktighetsbeloppet, så skulle denna
kassa komma att utdela högre pensioner än nästan alla andra dylika
kassor. Härvid är emellertid att märka, att förslaget om en grundpension
tillkommit för att verksamt höja de lägsta änkepensionerna, så
att de, från att i gamla kassan hafva utgjort 90 och 120 kronor, skulle
blifva 220 och 250 kronor, äfvensom att den högsta änkepensionen
skulle inskränkas till 900 kronor, ehuru den vid full tillämpning af de
antagna principerna för åtskilliga delägare eljest skulle blifvit högre.
I andra änke- och pupillkassor, såsom civilstatens, arméns och telegrafverkets,
är högsta änkepensionen vida större och i telegrafverkets kassa
är grundpensionen 200 kronor och tilläggspensionen 20 procent af
pensionsunderlaget. Också förklarade den talare, som framställde berörda
anmärkning, att han icke ansåg de föreslagna pensionerna, i och för
sig tagna, för stora.

I följd af den stora nedsättning, som utöfver atlösningssumman för
tjänståret gjordes af 1908 års Riksdag i det för ombildning af lärarnas
änke- och pupillkassa begärda anslaget, skulle, såsom i det föregående
blifvit påpekadt, en ombildning af kassan i full öfverensstämmelse med
de i nådiga propositionen till bemälda Riksdag gifna grunder icke låta
sig genomföra, äfven om aflösning af tjänstårsrätten på föreslaget sätt
nu bifölles. Af försäkringstekniska skäl skulle det nämligen icke vara
rådligt att så höja den årliga pensionsafgiften, att hela det erforderliga
beloppet därigenom erhölles.

Det torde därför blifva nödvändigt att jämte årsafgiften införa en
inträdes- och befordringsafgift, vid hvilkens bestämmande hänsyn tages
till vederbörandes ålder. Men skall en sådan afgift tillkomma, torde det
blifva omöjligt att för inträde i den nya kassan utkräfva den retroaktiv -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

143

afgift, som skulle erfordras, för att pensionsberättigade anhöriga till
delägare i kassan, Indika aflidit sedan början af år 1905, då den nya
löneregleringen för flertalet af kassans delägare blef gäldande, och intill
dess den nya änke- och pupillkassan trädde i verket, måtte komma i
åtnjutande af de förbättrade pensioner, som skulle hafva tillkommit dem,
om bemälde bortgångna delägare varit i tillfälle att inträda i den nya
kassan. En följd häraf måste åter blifva, att man måste afstå från
denna utsträckning af pensionsrätter mot hvilken för öfrigt ganska
tungt vägande skäl blifvit anförda af flere af de hörda myndigheterna,
hvartill kommer, att ifrågavarande retroaktivafgift blir större och tyngre
för hvarje år, som går, innan den nya kassan träder i verket.

Innan definitivt beslut kan fattas angående sättet för kassans ombildning,
torde emellertid blifva erforderligt, att ny utredning verkställes
och nytt förslag uppgöres, och torde för detta ändamål böra tillkallas
särskilda sakkunnige.

Att jag, innan eu sådan utredning hunnit utföras, ansett mig böra
föreslå förnyad framställning angående tjänstårsrättens aflösning, har
berott därpå, att det är af synnerlig vikt för kassan och dess delägare,
att denna fråga så snart som möjligt afgöres, så att en definitiv reglering
af kassan kan äga rum. Och skulle de nådiga propositionerna angående
omreglering af prästerskapets aflöning och ny ecklesiastik boställsordning
vinna Riksdagens bifall, torde senare på året kyrkomötet inkallas, och
kunde detta då jämväl behandla frågan om upphörande af tjänstårsrätten
för de allmänna läroverkens ämneslärare, därest denna blifvit af Riksdagen
bifallen. Också skulle de sakkunnigas arbete förenklas och påskyndas,
om icke alternativa förslag behöfde uppgöras under förutsättning
af tjänstårsrättens bibehållande eller upphörande.

Därest det af mig förordade förslaget skulle vinna Eders Kungl.
Maj:ts och Riksdagens bifall, torde kassans ombildning böra äga rum i
så nära anslutning som möjligt till de hufvudgrunder, Indika angåfvos
i propositionen i ämnet till 1908 års Riksdag som med för ändamålet
tillgängliga medel låter sig göra.

På nådig framställning har 1908 års Riksdag beslutat, att från och
med år 1909 dels upprätta 9 nya lektors- och 11 nya adjunktsbefattningar
att fördelas på de allmänna läroverken, dels utvidga sexklassiga realskolan
i Borås till fullständigt läroverk med realgymnasium och i sammanhang
härmed höja aflöningen för rektor och öfningslärare vid sagda läroverk.
Kostnaden för mottagande i lärarnas änke- och pupillkassa af innehafvarna
af de nyinrättade platserna samt för medgifvande af ökadt
delaktighetsbelopp i kassan för rektor och öfningslärare i Borås har

144

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Viskottets

yttrande.

Ang. pensionering
af
lärare vid
fristående
landtmannaskolor.

[8.J

af byrådirektören Karl Dickman enligt uppdrag beräknats och, under
förutsättning af bifall till tjänstårsrättens aflösning, befunnits utgöra
2,873 kronor.

Läggas till den föreslagna aflösningssumman för tjänstårsrätten,
25,633 kronor, dessa 2,873 kronor, blir alltså 28,506 kronor det belopp,
som nu bör af Riksdagen äskas. I sammanhang härmed bör gifvetvis
den framställning återkallas, som i statsverkspropositionen under riksstatens
tionde hufvudtitel framlagts angående förhöjning af ifrågavarande
anslag med ett då förslagsvis beräknadt belopp af 30,633 kronor.»

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställde departementschefen,
att Kung!. Maj:t, med återkallande af den i 1909 års statsverksproposition
gjorda framställning beträffande höjning af det såsom bidrag
till pensionering af änkor och barn efter lärare vid allmänna läroverk,
pedagogier, seminarier in. in. under riksstatens tionde hufvudtitel uppförda
anslaget, täcktes för Riksdagen framlägga ofvannämnda förslag.»

Sistlidet år ansåg sig utskottet icke kunna förorda af Kungl. Maj:t
då framlagdt förslag om tjänstårsrättens upphäfvande och finner sigutskottet
äfven denna gång böra afstyrka hvad Kungl. Maj:t i sådant
hänseende föreslagit. Frågan torde icke vara af mer brådskande natur
än att resultatet af den af departementschefen i utsikt ställda nya utredningen
angående sättet för änke- och pupillkassans ombildning bör
kunna afvaktas, innan rubbning sker af tjänstårsprivilegiet.

Däremot vill utskottet tillstyrka att med hänsyn till nyinrättade
och förändrade lärarbefattningar erforderlig höjning göres å anslaget
till ifrågavarande kassa. Enligt hvad departementschefen omnämnt
skulle af denna anledning erfordras en anslagsökning om 2,873 kronor.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att Kungl. Maj:ts förevarande förslag må endast på
det sätt bifallas att Riksdagen höjer det såsom bidrag till
pensionering af änkor och barn efter lärare vid allmänna
läroverk, pedagogier, seminarier m. m. under
riksstatens tionde hufvudtitel uppförda anslaget, nu
113,092 kronor med 2,873 kronor till 115,965 kronor.

12:o) Kungl. Maj:t har vidare i punkt 8 under tionde hufvudtiteln
föreslagit Riksdagen att dels medgifva delaktighet i döfstumlärarnas
pensionsanstalt samt i folkskollärarnas änke- och pupillkassa för lärarna
vid fristående, statsunderstödda landtmannaskolor, dock icke särskilda
lärare i öfningsämnen eller slöjd, på motsvarande villkor, bestämmelser

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

145

och sätt som dem, hvilka äro stadgade beträffande dylik delaktighet för
lärarna vid statsunderstödda folkhögskolor och därmed förenade landtmannaskolor,
dels ock, för beredande af ifrågavarande delaktighet i
folkskollärarnas änke- och pupillkassa, öka det såsom bidrag till berörda
kassa i riksstatens tionde hufvudtitel uppförda anslag med 233 kronor.

Rörande denna fråga har statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
efter gemensam beredning med statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet, till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
den 25 december 1908 anfört följande:

»Uti underdånig skrifvelse den 11 juni 1907 hafva föreståndaren
för Skaraborgs läns landtmannaskola F. Hamnström, föreståndaren för
Göteborgs och Bohus läns landtmannaskola J. F. Hallenborg samt föreståndaren
för Jämtlands läns landtmannaskola P. Sylvan, med erinran
hurusom Riksdagen beviljat pensionsrätt för lärarpersonalen vid folkhögskolorna
och därmed förenade landtmannaskolor, vidare anfört, att
denna rätt icke gällde lärarna vid sådana landtmannaskolor, som icke
vore förenade med folkhögskolor, oaktadt dessa lärare i fråga om kompetens,
tjänstgöringstid och öfriga skyldigheter vore likställda med lärarna
vid de landtmannaskolor, som vore förenade med folkhögskolor, samt
att detta utan tvifvel innebure en stor orättvisa mot de förra, hvilket
äfven erkänts under öfverläggningarna i ärendet inom Riksdagen; och
hafva förbemälda föreståndare med stöd häraf å egna och öfriga ordinarie
lärares vid de fristående landtmannaskolorna vägnar, i underdånighet
hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes till nästinstundande Riksdag aflåta
nådig proposition om lika pensionsrätt åt alla ordinarie lärare vid med
statsmedel understödda landtmannaskolor enligt de grunder, som gällde
för folkhögskolans lärare.

Till utredning af denna fråga torde här till en början erinras om
följande.

I nådig proposition till 1907 års Riksdag föreslogs, att Riksdagen
skulle

dels medgifva delaktighet i döfstumlärarnas pensionsanstalt för
folkhögskollärarpersonalen enligt följande villkor och bestämmelser:

att delaktigheten för denna personal skulle afse ordinarie manliga
föreståndare och lärare vid de af staten understödda folkhögskolorna —
kvinnliga afdelningar däri inberäknade — och därmed förenade landtmannaskolor,
dock icke särskilda lärare i öfningsämnen eller slöjd;

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 19

146

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

att med ordinarie föreståndare eller lärare förstodes sådana, som
af vederbörande styrelse antagits för visst antal år i sänder eller tills
vidare med ömsesidig nppsägningsrätt;

att det högsta belopp, för hvilket delaktighet knnde vinnas för
lärare, bestämdes till 2,700 kronor;

att föreståndare eller lärare skulle, för att erhålla hel pension,
under de före afskedstagandet senast förflutna tio tjänståren hafva åtnjutit
löneförmåner, värdet af bostad och bränsle eller ersättning därför
häri icke inberäknadt, fullt motsvarande det belopp, till hvilket delaktighet
i pensionsanstalten för tjänsten bestämts;

att pensionssökande finge räkna sig till godo äfven den tid, han
tjänstgjort, innan bestämmelser om delaktighet för folkhögskollärarpersonalen
i döfstumlärarnas pensionsanstalt utfärdats och desamma trädt
i kraft, dock med iakttagande af den i § 12 mom. 1 af reglementet för
nämnda anstalt omförmälda inskränkning;

att för den tid, som infölle, efter det döfstumlärarnas pensionsanstalt
börjat atf omfatta äfven folkhögskollärartjänster, eu folkhögskollärare
icke finge räkna sig ett tjänstår till godo såsom ordinarie, med
mindre han under detsamma varit i sådan egenskap anställd å tjänst
med delaktighet i pensionsanstalten;

att med fullt tjänstår förstodes den undervisningstid, som vore
eller blefve bestämd såsom villkor för erhållande af statsbidrag till
manlig folkhögskola;

att i stället för den i § 12 af nyssberörda reglemente omnämnda
döfstumlärarexamen skulle beträffande folkhögskollärare fordras akademisk
examen eller ock afgångsexamen från teknisk högskola, skogsinstitut,
Alnarps eller Ultuna landtbruksinstitut; samt

att hvad i nämnda reglemente säges om skoldistrikt och distriktsskolstyrelse
skulle i fråga om folkhögskollärare gälla om vederbörande
skolstyrelse;

dels medgifva delaktighet i folkskollärarnas änke- och pupillkassa
för ifrågavarande lärarpersonal sålunda, att eu hvar manlig föreståndare
eller lärare vid folkhögskola, som, efter det bestämmelser om delaktighet
för nämnda personal i döfstumlärarnas pensionsanstalt utfärdats och desamma
trädt i kraft, tillträdt tjänst, hvarmed följde delaktighet i nämnda
pensionsanstalt, skulle vara skyldig till delaktighet jämväl i folkskollärarnas
änke- och pupillkassa, att rättighet att vara delägare i kassan
skulle tillkomma eu hvar tjänstinnehafvare, som vid den tid, då bestämmelser
om delaktighet för folkhögskollärarpersonalen i döfstumlärarnas
pensionsanstalt trädde i kraft, innehade tjänst, för hvilken vederbörande

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

147

skolstyrelse vunne delaktighet i pensionsanstalten, under villkor att anmälan
om delaktighet skedde inom tid, som af Kungl. Maj:t bestämdes, äfvensom
att för denna nya grupp af delägare i folkskollärarnas änke- och pupillkassa
pensionsafgifter och pensionsbelopp skulle utgå i förhållande till de belopp,
efter hvilka vederbörande skolstyrelser för ifrågavarande tjänster
vunnit delaktighet i döfstumlärarnas pensionsanstalt, samt i öfrigt reglementet
för nämnda änke- och pupillkassa ägde motsvarande tillämpning,

dels ock, för beredande af ifrågavarande delaktighet i folkskollärarnas
änke- och pupillkassa, öka det såsom bidrag till berörda kassa
å riksstatens tionde hufvudtitel uppförda anslag med 4,377 kronor.

Vid denna propositions behandling i Riksdagen anmärktes inom
båda kamrarna att, då det äfven funnes fristående landtmannaskolor,
åtminstone i tre län, det icke förefölle fullt rättvist, att dessa skolor,
som icke vore förenade med folkhögskolor och sålunda icke innefattades
i den kungl. propositionen, komme i en sämre ställning, då ju alldeles
samma skäl, som varit bestämmande för pensionsrätt åt lärarna vid
förenade folkhögskolor och landtmannaskolor, kunde åberopas beträffande
lärarna vid de fristående landtmannaskolorna. Därjämte uttalades
den förhoppningen, att Kungl. Maj:t måtte upptaga frågan vid en kommande
Riksdag och då framlägga förslag, som utsträckte pensionsrätten
till samtliga statsunderstödda landtmannaskolor med tillämpning af
samma grunder, som då föreslogos till antagande för de med folkhögskola
förenade landtmannaskolorna.

I anledning af propositionen beslöt Riksdagen att dels medgifva
delaktighet i döfstumlärarnas pensionsanstalt samt i folkskollärarnas änkeoch
pupillkassa för folkhögskollärarpersonalen på villkor, bestämmelser
och sätt, som Kungl. Maj:t föreslagit, dock att för rätt för den manliga
folkhögskollärarpersonalen till hel pension vid afgång från tjänst skulle
fordras uppnådda 65 lefnadsår och att för beräkning af tjänstår undervisningstiden
skulle utgöra minst 20 veckor, dels ock, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, öka det såsom bidrag till folkskollärarnas änkeoch
pupillkassa å tionde hufvudtiteln uppförda anslag med 4,377 kronor.

I anslutning till detta Riksdagens beslut utfärdade Kungl. Maj:t
den 28 juni 1907 kungörelse angående delaktighet i döfstumlärarnas
pensionsanstalt och folkskollärarnas änke- och pupillkassa för lärarpersonalen
vid folkhögskolorna.

Öfver den nu ifrågavarande underdåniga ansökningen har landtbruksstyrelsen
den 3 december 1907 afgilvit infordradt underdånigt

148

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

utlåtande och därvid på af sökandena anförda skäl, hemställt om nådigt
bifall till ansökningen.

På grund al särskild nådig remiss har därefter direktionen öfver
folkskollärarnas pensionsinrättning den 22 februari 1908 afgifvit underdånigt
utlåtande och därvid meddelat, att direktionen från ifrågavarande
landtmannaskolor infordrat erforderliga uppgifter, af hvilka framginge,
att den personal, för hvilken den begärda delaktigheten i döfstumlärarnas
pensionsanstalt och folkskollärarnas änke- och pupillkassa kunde komma
i fråga, för närvarande bestodo af 4 eller — under förutsättning af viss
löneförhöjning för läraren vid Göteborgs och Bohus läns landtmannaskola
— 5 föreståndare eller lärare. För att utreda i hvad mån statsverket
skulle tillskyndas kostnad genom denna nya delägargrupps upptagande
i nämnda två kassor under enahanda villkor, som med lärare
vid folkhögskolor förut ägt rum, hade direktionen föranstaltat om matematisk-statistisk
beräkning. Enligt denna hade — med en analog tilllämpning
åt den för folkhögskollärarnas delaktighet i döfstumlärarnas
änke- och pupillkassa gjorda utredningen och således med utgående från
att lärarnas vid landtmannaskolorna egen pensionering till en början
komme att till fullo bestridas af delägarafgifterna — befunnits, att statsverket
finge för sistnämnda ändamål vidkännas en utgift, som först
efter 80 till 90 år komme att nå sitt maximum eller 2,241 kronor för
år, samt att för delaktighet i folkskollärarnas änke- och pupillkassa
kräfdes ett statsbidrag af 233 kronor om året, från oeh med det år då
sådan delaktighet blefve beredd.

Luder åberopande af hvad sålunda förekommit har direktionen
slutligen anfört, att från direktionens sida intet vore att erinra mot att
ifrågavarande lärarpersonal vunne delaktighet i döfstumlärarnas pensionsanstalt
och folkskollärarnas änke- och pupillkassa under enahanda villkor
och bestämmelser, som gällde för lärare vid folkhögskolor; hvarjemte direktionen
hemställt, att det till folkskollärarnas änke- och pupillkassa utgående
statsbidrag måtte i samband med denna nya delägargrupps inträde
i kassan ökas med 233 kronor.

Beträffande den nu föreliggande pensionsfrågan torde icke mer
än en mening kunna gälla. De skäl, som af mig anfördes vid framläggande
af förslaget om delaktighet i ifrågavarande pensionsanstalt
samt änke- och pupillkassa för folkhögskollärare, kunna i det hela åberopas
äfven för nu ifrågavarande lärarpersonal. Det vore i hög grad
obilligt, att förneka lärarna vid statsunderstödda landtmannaskolor, som
icke äro förenade med folkhögskolor, de pensionsförmåner, som äro med -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11-

149

gifna lärarna vid de med folkhögskolor förenade landtmannaskolorna.
Enligt den af direktionen öfver folkskollärarnas pensionsinrättning förebragta
utredning, mot hvilken jag icke har något att erinra, komma
de med den ifrågasatta pensionsrätten förbundna kostnaderna för statsverket
icke att blifva särdeles stora, Visserligen äro beräkningarna
gjorda endast med hänsyn till de nu befintliga skolorna, men liksom i
fråga om folkhögskolorna skulle rätten till delaktighet i pensionsinrättningarna
afse äfven sådana, som möjligen härefter kunna komma att
inrättas.»

Mot Kungl. Majt:s förevarande framställning har utskottet ej haft
något att erinra och får sålunda hemställa,

att Riksdagen må

a) medgifva delaktighet i dömstumlärarnas pensionsanstalt
samt i folkskollärarnas änke- och pupillkassa
för lärarna vid fristående statsunderstödda landtmannaskolor,
dock icke särskilda lärare i öfningsämnen
eller slöjd, på motsvarande villkor, bestämmelser och
sätt som dem, hvilka äro stadgade beträffande dylik
delaktighet för lärarna vid statsunderstödda folkhögskolor
och därmed förenade landtmannaskolor; samt

b) för beredande af ifrågavarande delaktighet i
folkskollärarnas änke- och pupillkassa, öka det såsom
bidras: till berörda kassa i riksstatens tionde hufvudtitel
uppförda anslag med 233 kronor.

13:o) Uti punkt 9 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t
föreslagit Riksdagen att för år 1910 höja det på ordinarie stat under
tionde hufvudtiteln under rubrik »Bidrag till döfstumlärarnas pensionsanstalt»
uppförda förslagsanslag med 6,000 kronor eller från 14,000
kronor till 20,000 kronor.

Det under nästföregående punkt åberopade statsrådsprotokollet
innehåller rörande detta ämne följande yttrande af departementschefen:

»I en till 1905 års lagtima riksdag den 18 februari 1905 afbiten
proposition föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen att godkänna vissa grunder
för inrättande af en pensionsanstalt för döfstumlärare. I sammanhang
därmed tillkännagaf Kungl. Maj:t, bland annat, dels att Kungl. Magt
efter det närmare erfarenhet vunnits angående omfånget af de göromål,
som tillhörde anstalten, samt dessa göromåls lämpliga fördelning, komme
att till Riksdagen afgifva förslag till stat för anstalten, dels och att

Ang. bidrag
till döfitumläramcu

pentionsanstall.

[9.]

150

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Kungl. Maj:t, i den mån särskild! bidrag från statsverket till anstaltens
uppehållande blefve erforderligt, komme att till Riksdagen aflåta proposition
om uppförande i riksstaten af härtill erforderligt anslag.

Såsom af det vid den nådiga propositionen fogade utdraget af
statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 18 februari 1905
framgår, yttrade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet vid
ärendets anmälan inför Kungl. Maj:t bland annat, beträffande det erforderliga
statsbidraget till pensioneringen, att något bidiag från staten icke
till en början skulle utgå; att, i den mån vederbörande döfstumskoldistrikt
och tjänstinnehafvares afgifter icke erfordrades till årets utgifter,
dessa afgifter skulle samlas till en fond, som gjordes räntebärande,
hvarvid såväl afkastningen af denna fond som fondens kapital skulle
jämte algifterna användas för utgifternas bestridande; att, först sedan
fonden till fullo åtgått, staten skulle tillskjuta årligt fyllnadsbidrag.

Hvad i den nådiga propositionen föreslagits blef af Riksdagen
bifallet, hvarefter Kungl. Maj:t den 30 augusti 1905 utfärdade nådigt
reglemente för döfstumlärarnas pensionsanstalt. I detta reglemente
stadgas, bland annat, att de för pensionsanstaltens ändamål erforderliga
kostnaderna skola bestridas genom afgifter af dels vederbörande skoldistrikt,
dels ock vederbörande tjänstinneliafvare samt genom fyllnadsbidrag
af staten; att anstalten skall förvaltas af direktionen öfver folkskollärarnas
pensionsinrättning enligt de närmare föreskrifter, som af
Kungl. Maj:t meddelades; att distriktens och lärarpersonalens afgifter
skola, i den mån de ej åtgå till årets utgifter, samlas till en fond,
hvilken skall göras räntebärande mot fullgod säkerhet; att pensionsanstaltens
alla utgifter skola bestridas i första rummet af afgifterna samt
denna fonds afkastning och kapital, så att, först sedan fonden till fullo
åtgått, staten skall tillskjuta erforderligt årligt fyllnadsbidrag; att förslag
till stat för anstalten samt om sättet för arbetets anordning inom densamma
skall uppgöras af direktionen och anmälas till Kungl. Maj:ts
nådiga pröfning och fastställelse; samt att före den 1 oktober hvarje år
direktionen skall till Kungl. Maj:t afgifva förslag å det fyllnadsbidrag
af statsmedel, som anses böra i nästföljande statsreglering upptagas till
bestridande af pensionsanstaltens utgifter under det år, samma statsreglering
omfattar.

Med anledning af sistberörda bestämmelse aflät direktionen den 13
november 1905 till Kungl. Majt en underdånig skrifvelse, med förslag
bland annat å det fyllnadsbidrag af statsmedel, som ansåges böra i statsregleringen
för år 1907 upptagas till bestridande af pensionsanstaltens
utgifter under samma år. Direktionen anförde därvid, att direktionen

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

151

efter vissa angifna grunder funnit skäl antaga att denna kostnad skulle
komma att uppgå till 22,725 kronor, hvaremot skulle svara årsafgifter,
som skäligen borde beräknas till 11,280 kronor, hvadan skillnaden mellan
dessa summor utgjorde 11,445 kronor. Men då härtill skulle läggas
kostnaden för anstaltens förvaltning, hvilken direktionen beräknade till
2,250 kronor, förutom det belopp, som enligt Kungl. Majts bepröfvande,
anvisades till direktionens ordförande och ledamöter, ansåge direktionen
att såsom förslagsanslag för år 1907 till bestridande af döfstumlärarnas
pensionsanstalts utgifter ett fyllnadsbidrag af statsmedel å 14,000 kronor
borde i statsregleringen upptagas.

Sedan statskontoret häröfver afgifvit infordradt underdånigt utlåtande
föreslog Kungl. Maj:t i en den 13 januari 1906 aflåten proposition
Riksdagen att för år 1907 på ordinarie stat under tionde hufvudtiteln
uppföra ett förslagsanslag å 14,000 kronor under rubrik »Bidrag till döfstumlärarnas
pensionsanstalt», äfvensom medgifva, att Kungl. Maj:t finge
af detta anslag anvisa erforderligt belopp till bestridande af nämnda anstalts
förvaltningskostnader för år 1907».

Hvad sålunda föreslagits blef af Riksdagen bifallet; och finnes nyssberörda
anslag jämväl för åren 1908 och 1909 upp förd t å ordinarie stat
under tionde hufvudtiteln.

På Kungl. Maj:ts framställning medgaf 1907 års Riksdag, att
Kungl. Maj:t finge för år 1908 dels bestämma de belopp, som erfordras
för bestridande af kostnaderna för förvaltningen af döfstumlärarnas pensionsanstalt,
dels ock, därest dessa kostnader icke kunde bestridas af
influtna utgifter, anvisa erforderligt belopp af förslagsanslaget »Bidrag
till döfstumlärarnes pensionsanstalt».

Enahanda medgifvande lämnades af 1908 års Riksdag för år 1909
och torde böra begäras af Riksdagen jämväl för år 1910.

Ifrågavarande pensionsanstalt har numera utvidgats att omfatta
äfven viss?, andra än döfstumlärare. På Kungl. Maj:ts framställning
har nämligen 1907 års Riksdag medgifvit, att vissa föreståndare och
lärare vid folkhögskolorna och därmed förenade landtmannaskolor må
äga delaktighet i döfstumlärarnas pensionsanstalt. I enlighet därmed
har nådig kungörelse i ämnet utfärdats den 28 juni 1907.

I underdånig skrifvelse den 5 september 1908 har nu direktionen öfver
folkskollärarnas pensionsinrättning i afseende å det fyllnadsbidrag af
statsmedel, som ansåges böra i statsregleringen för år 1910 upptagas
till bestridande af pensionsanstaltens utgifter, anfört följande.

Ifrågavarande fyllnadsbidrag både för hvartdera afåren 1907—1909

152

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

af direktionen beräknats höra utgå med 14,000 kronor, men både hittills
icke behöft anlitas; och så vidt nu kunde bedömas, syntes anstalten vid
1908 års slut komma att äga en behållning af omkring 20,000 kronor.

Den årliga pensioneringssumman för döfstum- och folkhögskollärare,
som för det dåvarande utgjorde 10,200 kronor, komme emellertid
att under den närmaste framtiden högst afsevärdt ökas på grund af till
direktionen inkomna ansökningar om pensionsbrefs utfärdande och syntes
sålunda redan under år 1908 komma att uppgå till omkring 20,000
kronor. Omfattningen af pensioneringssummans jämväl sedermera fortgående
ökning under tiden till och med år 1910 vore visserligen för
närvarande svår att beräkna, men direktionen ansåge sig på grund af
inhämtade upplysningar om vederbörande tjänstinnehafvares ålder m. m.
kunna antaga, att pensioneringssumman för år 1910 ej komme att öfverstiga
40,000 kronor.

Med hänsyn därtill och med afseende å det sannolika beloppet af
de medel, som direktionen under år 1910 hade till sitt förfogande till
mötande af sistnämnda års utgifter, föresloge direktionen att fyllnadsbidraget
af statsmedel för år 1910 bestämdes till 20,000 kronor.

Jag finner ingen anledning till erinran mot direktionens nu ifrågavarande
framställning. Visserligen måste de beräkningar, hvarå denna
framställning grundar sig, anses ganska vanskliga. Men då staten åtagit
sig att lämna erforderliga fyllnad sbidrag till ifrågavarande pensionsanstalt
samt anslaget »Bidrag till döfstumlärarnas pensionsanstalt» är af förslagsanslags
natur, torde någon tvekan ej böra förefinnas i fråga om beviljandet
af den af direktionen begärda höjningen af samma anslag. Såsom
jag förut antydt, är jag betänkt på att tillstyrka Eders Kungl. Maj:t att
föreslå Riksdagen att beträffande bestridandet af kostnaderna för pensionsanstalten
lämna enahanda medgifvande för år 1910 som gjorts för år
1909. Jag är emellertid icke nu beredd att yttra mig i sistnämnda afseende.»

På grund af hvad i ämnet blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må för år 1910 höja det på ordinarie
stat under tionde hufvudtiteln under rubrik »Bidrag
till döfstumlärarnes pensionsanstalt» uppförda
förslagsanslag med 6,000 kronor eller från 14,000
kronor till 20,000 kronor.

153

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

14:o) Kungl. Maj:t har vidare under punkt 10 af tionde hufvudtiteln
föreslagit Riksdagen'' att för beredande af delaktighet i folkskol- lärarnas ^enlärarnas
pensionsinrättning enligt de i statsrådsprotokollet omförmälda,
af chefen för ecklesiastikdepartementet förordade grunder för lärare och skollärarnas
lärarinnor vid privata småskoleseminarier öka det under riksstatens ^iUkassa
tionde hufvudtitel uppförda anslaget: »Bidrag till folkskollärares pen- för vid vissa
sionering» med 1,000 kronor eller från 680,092 kronor till 681,092 kronor.

Det under punkt 8 åberopade statsrådsprotokollet öfver ecklesiastik- ritr anställda
ärenden innehåller härom följande yttrande af departementschefen: . lärarinnor.

»I eu till Kungl. Maj:t ingifven ansökning anhöllo lärarinnorna vid j

nya småskoleseminariet i Skara Elisabeth Rydell och Gertrud Jungner
m. fl. lärarinnor i liknande anställningar, det Kungl. Maj:t täcktes föranstalta
därom, att sökandena finge rätt till delaktighet i folkskollärarnas
pensionsinrättning i likhet med lärare och lärarinnor vid de af landstingen
underhållna småskollärarseminarierna. Till stöd för ansökningen
anfördes, att de privata småskoleseminarierna fyllde ett verkligt behof,
då ett för rikets småskolor tillräckligt antal lärarinnor utan dessa
seminarier ej kunde erhållas, hvarförutom de privata smaskoleseminariema
äfven borde anses vara af betydelse för den möjlighet till ett friare
arbetssätt, som de lämnade, äfvensom att fullgod arbetskraft för de
privata småskoleseminarierna svårligen kunde i längden erhållas, om
där anställda lärare och lärarinnor icke hade utsikten att en gång
genom pension äga bärgning, när arbetskrafterna började svika.

Uti häröfver den 16 oktober 1905 afgifvet infordradt utlåtande
anförde direktionen öfver folkskollärarnas pensionsinrättning, att då
gällande reglemente icke medgåfve inträde i folkskollärarnas pensionsinrättning
åt andra lärare eller lärarinnor än dem, som innehade tjänst,
hvarmed delaktighet i pensionsinrättningen vore förenad, ansökningen
sådan densamma förelåge icke torde kunna vinna afseende. Direktionen
ville dock uttala, att, där ett privat småskoleseminarium pröfvades på
ett tillfredsställande sätt fylla en uppgift, som vore till allmänt gagn
och som genom de af landstingen inrättade småskoleseminarierna icke
vore i tillräcklig mån tillgodosedd, anledning syntes förefinnas att bereda
den vid sådant seminarium fast anställda lärarpersonalen de fördelar,
som delaktighet i folkskollärarnas pensionsinrättning för de af dem
innehafva tjänster kunde erbjuda. Därvid borde dock förutsättas, att
seminariet hade det säkra ekonomiska underlag, som kunde anses
betrygga dess tillvaro, att i afseende å lärarpersonalens antagande och
aflönande lämpliga grunder vore fastställda, samt att den af seminariet
Bih. till Riksd. Frot. 1909. 4 Samt. 1 Aid. 11 Höft. 20

154

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

utöfvade verksamheten vore i hufvudsak anordnad i öfverensstämmelse
med hvad som för de af landsting- inrättade småskoleseminarier vore
stadgadt.

Genom nådigt bref af den 9 november 1906 anbefalldes härefter
direktionen att inkomma med utredning och förslag under hvilka villkor
delaktighet i folkskollärarnas pension sinrättning må kunna vinnas för
folkskollärare och folkskollärarinnor anställda vid följande till anställande
af småskollärarinneexamen berättigade enskilda småskoleseminarier, nämligen
privata småskoleseminariet i Ateneum för flickor i Stockholm, det
af A. Detthow i Stockholm inrättade nya småskoleseminariet, det af
styrelsen för högre elementarläroverket för flickor i Uppsala inrättade
småskoleseminariet, Malmö småskoleseminarium, det af S. Sandqvist i
Halmstad inrättade småskoleseminariet, det af Göteborgs allmänna follcskolestjnelse
inrättade småskoleseminariet, det af T. Lindeqvist i Göteborg
inrättade småskoleseminariet, det af G. Y. Ulén i Borås inrättade
småskoleseminariet, det af S. Olsson i Åmål inrättade småskoleseminariet,
det af rektor E. Jungner i Skara inrättade småskoleseminariet och det
af J. Sandler i Hola inrättade småskoleseminariet.

I anledning häraf uppdrog direktionen åt sakkunnig person,
filosofie licentiaten Karl Englund att verkställa beräkning af de kostnader
statsverket skulle få vidkännas, därest delaktighet i folkskollärarnas
pension sinrättning blefve beredd åt folkskollärare och folkskollärarinnor,
anställda vid ofvanberörda privata småskoleseminarier.

Resultatet af denna beräkning sammanfattades af Englund i eu
till direktionen ingifven skrifvelse, hvari anföres följande.

Från de i kungl. brefvet den 9 november 1906 omförmälda småskoleseminarierna
hade för utredningen infordrats uppgifter, hufvudsakligen
å där anställda manliga och kvinnliga lärares ålder, tjänstetid,
examina och löneförmåner. Det visade sig, att af lärarna i fråga 2
manliga och 9 kvinnliga uppfyllde de villkor, som ansetts nödiga för
vinnande af delaktighet i inrättningen. Af de öfriga vore ett fåtal i
följd af ordinarie folkskollärartjänst redan delaktiga i inrättningen.

Beräkningen utfördes därefter under förutsättning, att omnämnda
2 lärare och 9 lärarinnor från och med den 1 januari 1909 gjordes
delaktiga i inrättningen på de i nu gällande reglemente stadgade villkor.
För de bägge manliga lärarna tänktes dessutom tillkomma delaktighet
i folkskollärarnas änke- och pupillkassa. Beräkningen hade helt och
hållet grundats på de antaganden rörande dödlighet, pensionsålder,
medelpensionsbelopp o. s. v., som filosofie doktor Hans Tiselius, stödjande
sig på pensionsinrättningens och änke- och pupillkassans föregående

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

155

erfarenhet, lagt till grund för den beräkning af de bägge inrättningarnas
ställning, hvarför redogöres i två af Tiselius i december 1905 afgifna
utlåtanden. Då det till inrättningarna nu utgående statsanslaget
vore beräknadt efter 4 procents räntefot, både Englund i sin kalkyl
användt nämnda räntefot. Angående beräkningen af kapitalvärdet af
de pensioner och de afgifter, som skulle komma på de nu befintliga lärarna
i fråga, hänvisades till Tiselii beräkningssätt, hvartill Englund i alla
delar anslutit sig. Då det väl finge antagas, att de 11 ifrågavarande
lärarna, i den mån de afginge ur tjänst, ersattes af andra för delaktighet
i inrättningen kvalificerade lärare, hade Englund ansett sig
böra utsträcka kalkylen till äfven framdeles tillkommande lärare. Huru
denna omsättning komme att gestalta sig, vore ej möjligt att förutsäga;
efter hvad Englund inhämtat kunde vissa faktorer väntas medföra
en framdeles inträdande minskning i antalet för delaktighet kvalificerade,
under det andra faktorer torde verka i den motsatta riktningen.
Under sådana förhållanden hade det synts Englund ligga
nära till hands att antaga, det antalet för delaktighet kvalificerade lärare
i framtiden förblefve det samma som nu, alltså 2 manliga och 9 kvinnliga''.
Vid beräkningen af de kapitalvärden af pensioner och afgifter,
som belöpte sig på framdeles tillkommande lärare hade Englund alltjämt
hållit sig till Tiselii bägge utredningar; och, enär äfven Tiselius
räknade med en till numerären konstant lärarkår, hade Englund utgått
ifrån, att förhållandet mellan hvad som i pensioners eller af gifters
kapitalvärden belöpte sig på å ena sidan framdeles inträdande och å
andra sidan redan befintliga vore det, samma inom den ifrågavarande
gruppen som inom pensionsinrättningen (respektive änke- och pupillkassan)
i dess helhet. De sålunda beräknade kapitalvärdena af pensioner
och afgifter för gruppen ifråga angåfves i efterföljande sammanställning,
som äfven upptoge de härur framgående kapitalvärdena af de erforderliga
förhöjningarna i respektive inrättningars statsanslag.

I händelse af delaktighet i folkskollärarnas Kapitalvärde

pen Siminrättning. den Hanuari 1909

kronor

Pensioner åt nu befintliga manliga lärare............................... 7,643

„ „ „ „ kvinnliga lärare............................. 26,127

,, ,, framdeles inträdande manliga lärare................. 2,622

,, „ ,, kvinnliga lärare............... 9,118

Summa passiva 45,510

156

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Kapitalvärde
den 1 januari 1909

Kronor

Pensionsafgifter för nu befintliga manliga lärare................... 1,416

„ „ „ „ kvinnliga lärare................ 9,925

Pensionsafgifter för framdeles inträdande manliga lärare..... 2,409

„ „ „ ,, kvinnliga lärare.. 7,288

Summa aktiva 21,038

Behöfligt tillskott af statsmedel................................................... 24,472

I händelse af delaktighet i folkskollärarnas änkeoch
pupillkassa.

Pensioner åt änkor och barn efter nu befintliga lärare............ 1,454

„ „ ,, ,, ,, „ framdeles inträdande lärare 923

Summa passiva 2,377

Pensionsafgifter för nu befintliga lärare.................................. 888

„ „ framdeles inträdande lärare.................... 899

Summa aktiva 1,787

Behöfligt tillskott af statsmedel................................................... 590

Det för pensionsinrättningen behöfliga statstillskottets beräknade
kapitalvärde motsvarade en allt framgent utgående annuitet i midten
af hvarje år å 960 kronor; motsvarande annuitet för änke- och pupillkassan
uppginge till 23 kronor.

Under här gjorda förutsättningar skulle alltså den ifrågavarande
läraregruppens upptagande i folkskollärarnas pensionsinrättning kräfva
en ökning i det till inrättningen utgående årliga statsanslaget af, i rundt
tal, 1,000 kronor. Den belastning, som skulle påläggas folkskollärarnas
änke- och pupillkassa, vore däremot så ringa, att en ökning i denna
kassas statsanslag vore praktiskt taget obehöflig.

Under hänvisning till det af Englund sålunda afgifna utlåtandet
har direktionen uti underdånig skrifvelse den 22 februari 1908 vidare
anfört följande. Beträffande de villkor i öfrigt, under hvilka den ifrågasatta
delaktigheten borde kunna beredas, finge direktionen anföra att,
så länge ofvannämnda seminariers rätt att anställa småskollärarinneexamen
ägde bestånd, delaktighet i folkskollärarnas pensionsinrättning

157

Statsutskottets Utlåtande N:o 11-

och eventuellt jämväl i folkskollärarnas änke- och pupillkassa torde
höra medgifvas seminariernas lärarpersonal under i tillämpliga delar
enahanda villkor, som föreskrifvits i fråga om lärare och lärarinnor
vid af landsting inrättade småskoleseminarier, nämligen

att den vid ifrågavarande privata seminarier utöfvade verksamheten
vore såväl med afseende på ifrågakommande lärares och lärarinnors
tjänstgöringsskyldighet som äfven i öfrigt i hufvudsak ordnad i öfverensstämmelse
med hvad för landstingsseminarierna vore stadgadt,

att seminariets styrelse till pensionsinrättningen erlade stadgade
pensionsafgifter för de "tjänster vid seminariet, som vore delaktiga i
inrättningen, och lämnade föreskrifna årsuppgifter därom att de tjänster,
för hvilka delaktighet i pensionsinrättningen kunde erhållas, i afseende
å tjänstinnehafvarens kompetens och löneförmåner vore likställda med
ordinarie lärartjänster vid folkskola, samt

att jämväl i öfrigt folkskollärarnas pensionsinrättnings reglemente
i tillämpliga delar skulle lända till efterrättelse.

Såsom i ärendet framhållits, måste de privata småskoleseminarierna
anses fylla ett verkligt behof. Då det vid sådant förhållande är önskvärd!,
att deras verksamhet måtte kunna uppehållas, är det också gifvetvis
af vikt, att åt den lärarpersonal, som är anställd vid dessa seminarier,
beredas samma förmåner som åt personalen vid de åt landstingen underhållna
seminarierna. 1 annat fall måste följden blifva den, att alla de
bättre lärarkrafterna öfvergå till de af landstingen underhållna seminarierna,
under det att de privata finge nöja sig med de svagare, hvilket å sin
sida komme att medföra en ojämnhet i småskollärarkårens utbildning,
som måste anses synnerligen menlig.

Mot de villkor som af direktionen föreslagits för rätt till delaktighet
i folkskollärarnas pensionsinrättning för lärarpersonalen i fråga har jag
icke något att erinra.

Hvad kostnadsberäkningarna angår äro desamma visserligen gjorda
endast med hänsyn till de nu befintliga privata smaskoleseminarierna,
men liksom förhållandet var, då lärarna vid de af landsting inrättade seminarierna
erhöllo motsvarande rättighet, skulle rätten till delaktighet i
ifrågavarande pensiousinrättningar afse äfven blifvande småskoleseminarier,
hvilket så mycket mindre torde få anses vådligt, som ökningen af dessa
är beroende på Eders Kungl. Maj:ts pröfning.))

Med tillstyrkande af bifall till hvad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit,
hemställer utskottet,

158

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. en inom
Andra Kammaren
väckt
motion.

[il.]

att Riksdagen må, för beredande af delaktighet i
folkskollärarnas pensionsinrättning enligt omförmälda,
af direktionen föreslagna och af departementschefen
förordade grunder för lärare och lärarinnor vid privata
småskoleseminarier, öka det under riksstatens
tionde hufvudtitel uppförda anslaget: »Bidrag till folkskollärares
pensionering)) med 1,000 kronor eller från
680,092 kronor till 681,092 kronor.

15:o) Beträffande öfriga ordinarie anslag under pensionsstaten
har någon förändring icke ifrågasatts; och får utskottet alltså hemställa,

att samtliga de anslag under pensionsstaten, i
afseende å hvilka förändring icke blifvit här ofvan
ifrågasatt, må i 1910 års riksstat upptagas med oförändrade
belopp.

Indragningsstaten.

16:o) Uti en inom Ändra Kammaren väckt motion (n:o 143) har
herr M. Sundström föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till ändring uti reglementet angående folkskollärarnas
pensionsinrättning, att sådan lärare eller lärarinna vid folkskola, som
enligt 33 § af nådiga stadgan för folkskollärareseminarierna i riket vid
högre ålder erhållit inträde vid seminarium, eller som efter flerårig
tjänstgöring vid småskola erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att, utan
genomgången kurs vid folkskollärareseminarium, söka och innehafva
befattning vid folkskola, men på grund häraf icke vid uppnådda 60
års ålder nått den i pensionsreglementet föreskrifna tjänstetiden, måtte
erhålla rätt antingen att räkna viss del af tjänstetiden vid småskolan
sig till godo eller ock att vid nämnda ålder afgå med rätt till pension
mot erläggande af pensionsafgiften för de år, som återstå.

Till stöd för denna framställning anför motionären följande:

»I 32 § af nådiga stadgan för folkskollärareseminarierna i riket
föreskrifves, att den, som önskar att såsom elev vinna inträde i seminarium,
skall vid början af det kalenderår, då inträde sökes, hafva uppnått

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

159

eu ålder icke understigande sexton och icke öfverstigande tjugusex år.
Enligt bestämmelsen i dess 33 § kan dock den, som under liera år mer
goda vitsord tjänstgjort på eget ansvar i småskola eller folkskola eller
på annat sätt ådagalagt synnerlig duglighet för lärarekallet, antagas
till elev vid seminarium äfven vid högre ålder än tjugusex år.

Den, som vinner inträde vid seminarium vid tjugusex års ålder,
kan under normala förhållanden beräknas hafva genomgått den fyraåriga
kursen vid trettio års ålder. Skulle han omedelbart därpå lyckas erhålla
befattning vid folkskola, kan han beräknas hafva de för pensions
erhållande stadgade 30 tjänståren, då han är 60 år gammal.

Den däremot, som enligt 33 § i seminariestadgan efter flerårig
tjänstgöring vid småskola vunnit inträde i seminarium vid högre ålder,
kommer i detta hänseende i en ogynnsammare ställning.. Antag, att en
sådan inträdessökande tjänstgjort i småskola under 10 år och vid sitt
inträde i seminariet uppnått 30 års ålder. Vid 34 års ålder kan han
således söka och möjligen erhålla ordinarie befattning och först vid 64
års ålder hor han tjänståren inne. Hans rätt till pension inträder
sålunda 9 år senare än den i regel föreskrifna, 55 år. Och detta, trots
att han faktiskt nedlagt ett tioårigt arbete i skolans tjänst, som ej
får medräknas.

Ännu ogynnsammare ställer det sig med utsikten till pension för
den, som före sitt inträde vid seminariet tjänstgjort ännu längre tid
vid småskola. Sådana fall förekomma äfven.

Men det är icke nog med, att dessa tjänstinnehafvare befinna
sig i ogynnsam ställning beträffande utsikten att uppnå pensionsåldern.
De göra dessutom en direkt förlust. Under de år, som de stått i småskolans
tjänst, hafva de inbetalt sina afgifter till och varit delaktiga
uti småskollärarnes ålderdomsunderstödsanstalt. Vid öfvergången till
folkskolan gå de naturligtvis denna sin delaktighet förlustiga. De hafva
således å ena sidan förlorat delaktigheten uti den ena pensionsinrättningen,
men hafva å andra sidan ytterst små utsikter att kunna fylla,
de lör pensionering uti den andra stadgade fulla antalet tjänstår.

Efter hvad till min kännedom kommit, lära under de senare åren
flera fall förekommit, då lärare eller lärarinnor vid folkskolor under
dylika omständigheter hos Kung! Magt anhållit om eftergifter i fråga
om tjänstetiden för pensionens erhållande, men alltid mötts med afslag.
Och detta är naturligtvis riktigt. Regeringen kan och får ej tumma
på bestämmelser rörande pensionsinrättningar, som af Riksdagen antagits.

Hvad här sagts rörande lärare, som undantagsvis utexaminerats

160

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Utskottets

yttrande.

Ang, pension
åt färre underofficeren
W, V.
H. Björkmans
änka Hilda
Vilhelmina
Augusta
Björkman,
född Ekblom.

[12.]

från seminarium vid högre ålder än den i stadgan föreskrifna, har
naturligtvis äfven sin tillämpning på sådan lärare, hvilken efter flerårig
tjänstgöring i småskola erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att, utan genomgången
kurs vid seminarium, söka och innehafva ordinarie lärarebefattning
vid folkskola. Jag känner ett sådant fall, som är synnerligen
talande. Det gäller en lärare vid en kapellförsamling under Alfta
skoldistrikt af Göteborgs län. Han tjänstgjorde först som lärare vid
småskola 29 år. Sökte och erhöll därpå s. k. dispens från folkskollärareexamen.
Han har nu innehaft befattning vid folkskola under 20
år. Den läraren står för närvarande i den ställningen, att han vid 70
års ålder och efter ett nära femtioårigt arbete i skolans tjänst ännu
har 10 år kvar af den för full pensions erhållande stadgade tjänstetiden.
Med glädje skulle han afgå ur tjänsten äfven med blott afkortad pension.
Men härför har han äfven 4 å 5 år kvar. Och dessa blifva nog svåra
att vid hans höga ålder genom sträfva. Han är för gammal.

Det synes mig, som om i dylika, här påpekade fall reglementet
för folkskollärarnes pensionsinrättning borde innehålla någon undantagsbestämmelse.
Då det gifves undantagsbestämmelser i fråga om åldersgränsen
för inträde på lärarebanan, borde dessa, enligt min mening,
motsvaras af undantagsbestämmelser i fråga om pensionsåldern. Huru
dessa bestämmelser skulle lyda kan jag här ej föreslå.»

Af hvad motionären anfört har utskottet icke blifvit öfvertygadt
om lämpligheten af att undantagsbestämmelser i af motionären antydd
riktning införas i ifrågavarande reglemente, synnerligast som motionären
icke gifvit någon anvisning i fråga om deras lydelse; och får utskottet
fördenskull hemställa,

att herr Sundströms ofvannämnda motion icke
må af Riksdagen bifallas.

17:o) Uti punkt 12 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t
föreslagit Riksdagen medgifva, att aflidne förre underofficeren Wollmar

o o o / _

Viktor Hugo Björkmans änka Hilda Vilhelmina Augusta Björkman, född
Ekblom, må från och med år 1909, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd
förblifver, å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
till belopp af 200 kronor.

Till statsrådsprotokollet öfver justitiedepartemententsärenden den
27 november 1908 har departementschefen rörande detta ärende anfört
följande:

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

161

»Uti en till Kungl. Maj:t ingifven skrift har aflidne förre underofficeren
vid centralfängelset å Långholmen Wollmar Viktor Hugo
Björkmans änka Hilda Vilhelmina Augusta Björkman, född Ekblom,
under åberopande af mannens långvariga anställning i statens tjänst
samt de ekonomiska svårigheter, hvari hon efter hans frånfälle befunne
sig, i underdånighet anhållit, att ett årligt understöd af statsmedel måtte
henne beredas.

Af handlingarna i ärendet inhämtas, att underofficeren Björkman,
som var född den 6 mars 1838, den 27 juli 1859 inträdt i statens tjänst
såsom kanonier vid flottan, därifrån han efter vunnen korporalsbefordran
den 25 februari 1865 på ansökning undfick afsked med vitsord om välförhållande
i tjänsten. Från den 1 i sistnämnda månad hade Björkman
blifvit antagen till underofficer vid dåvarande straff- och arbetsfängelset,
numera centralfängelset å Långholmen. A denna befattning erhöll han
den 11 januari 1867 fångvårdsstyrelsens förordnande samt den 19 december
1882 konstitutorial med aflöning å den af samma års riksdag
fastställda stat. Från underofficerstjänsten beviljades Björkman afsked
från och med den 1 maj 1903 med pension å allmänna indragningsstaten.
Han afled den 30 december 1906.

Fångvårdsstyrelsen, som hörts öfver ansökningen, har, efter inhämtande
af yttrande från vederbörande fängelsedirektör, meddelat, att
Björkman under den långa tid af mer än trettioåtta år, han innehaft
befattning vid fångvården — frånsedt en försummelse vid nattvaktstjänst
år 1868 och försumlighet vid fånges rymning år 1883 — i öfrigt
utan anmärkning fullgjort sina åligganden.

Då Björkman icke var delägare i civilstatens pensionsinrättning,
åtnjuter änkan, som är född den 14 mars 1844, icke någon pension
af enskilda änke- och pupillfonden. Enligt ansökningen bifogadt intyg
af vederbörande roteman befinner hon sig i fattiga omständigheter.

Utom änkan efterlämnade Björkman såsom stärbhusdelägare en
son, som är direktör vid länsfängelset i Visby, samt tre döttrar, däraf
två äro gifta och vistas i Amerika. Den tredje dottern, som är ogift
och boende hos modern, är anställd vid Allmänna telefonbolaget i Stockholm
med en aflöning af 55 kronor i månaden. Tillgångarna i boet
voro i bouppteckningen upptagna till belopp af sammanlagdt 2,688
kronor 75 öre, däraf 2,453 kronor 20 öre utgjorde kontanta medel insatta
å sparbank. Då skulder och afgående poster upptagits till 210
kronor, utvisade boet sålunda eu behållning af 2,478 kronor 75 öre.

Bih. till Riksd, Prof. 1909. 4 Sami 1 Afd. 11 Käft. 21

162

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. ''pension
åt färre underofficeren
Gabriel
Hasselbergs
änka
Alida Gonstantia
Hasselberg,
född Dahlström.

[13.]

Fängelsedirektören har i siti ofvanberörda yttrande vitsordat, att
änkan Björkman till sitt uppehälle endast har hvad som kan återstå af
den kontanta behållningen i boet jämte det bidrag, hon sannolikt erhåller
af den hemmavarande dottern. Från döttrarna i Amerika kan
änkan Björkman, enligt hvad hon för direktören uppgifvit, ej erhålla
något understöd, och den hjälp, som möjligen lämnas henne af sonen,
torde, framhåller direktören, sannolikt vara obetydlig, då sonen har små
inkomster och ganska stor familj att försörja.

Med åberopande af hvad sålunda förekommit har fångvårdsstyrelsen
hemställt om utverkande af pension åt änkan Björkman.

Statskontoret har uti infordradt utlåtande tillstyrkt bifall till berörda
hemställan.

Lika med de i ärendet hörda myndigheterna anser jag änkan
Björkman skäligen böra komma i åtnjutande af något understöd af
allmänna medel; och då hennes behof däraf, efter allt att döma, torde
komma att för framtiden fortfara, finner jag understödet lämpligen böra
gifvas formen af en årlig pension. I afseende å densammas storlek
tillåter jag mig erinra, att 1908 års Riksdag i ett med det förevarande
likartad! fall i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag bestämt beloppet till
200 kronor. Pensionen torde böra utgå från och med år 1909.»

Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj ds förevarande framställning
hemställer utskottet,

att Riksdagen må medgifva, att aflidne förre
underofficeren Wollmar Viktor Hugo Björkmans änka
Hilda Vilhelmina Augusta Björkman, född Ekblom,
må från och med år 1909, så länge hon i sitt nuvarande
änkestånd förblifver, å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension till belopp af 200
kronor.

18:o) Uti punkt 13 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t
föreslagit Riksdagen medgifva, att aflidne förre underofficeren Gabriel
Hasselbergs änka Alida Constantia Hasselberg, född Dahlström, må från
och med år 1909, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblifver,
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension till belopp af
200 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o li -

Det under föregående punkt åberopade statsrådsprotokollet innehåller
rörande denna fråga följande yttrande af departementschefen:

»Sedan på underdånig ansökning af aflidne förre underofficeren
vid numera indragna centralfängelset å Nya Varfvet Gabriel Hasselbergs
änka Alida Constantia Hasselberg, född Dahlström, Kungl. Maj:t enligt
nådigt bref den 28 februari 1908 tilldelat henne en nådegåfva af 200
kronor att utgå af andra hufvudtitelns anslag till extra utgifter, har
änkan Hasselberg uti eu den 17 oktober 1908 till Kungl. Magt ingifven
skrift anhållit att fortfarande komma i åtnjutande af något understöd
af allmänna medel.

Af handlingarna i detta ärende inhämtas, att underofficeren Hasselberg,
som var född den 12 december 1840, den 6 juli 1857 inträdt i
statens tjänst såsom artillerist vid Göta artilleriregemente, därifrån
han, efter vunnen befordran till 2:dra konstapel, den 6 juli 1871 undfick
afsked. Den 8 berörda juli antogs Hasselberg till vaktkonstapel
vid ofvannämnda centralfängelse, hvarest han den 26 juni 1876 befordrades
till underofficer. A denna befattning erhöll han den 17 juli 1879
fångvårdsstyrelsens förordnande samt den 19 december 1882 konstitutorial
med aflöning å den af samma års Riksdag fastställda stat. Den
12 december 1905 beviljades Hasselberg afsked från underofficerstjänsten
med pension å allmänna indragningsstaten. Han afled den 29 juli 1907.

Enligt hvad fångvårdsstyrelsen i afgifvet yttrande meddelat, hade
Hasselberg den långa tid af mer än fyrtioåtta år, han tjänat det allmänna,
städse på ett hedrande sätt fullgjort sina åligganden, i anledning
hvaraf han den 27 oktober 1905 tilldelats medaljen i silfver af
åttonde storleken med inskrift »för nit och redlighet i rikets tjänst».

Då Hasselberg icke var delägare i civilstatens pensionsinrättning,
åtnjuter änkan, som är lödd den 17 november 1845, icke någon pension
af enskilda änke- och pupillfonden. Enligt uppgift skulle Hasselberg
på grund af kronisk sjukdom icke kunnat blifva delägare i någon annan
understödskassa eller erhålla någon lifförsäkring.

Vid ansökningshandlingarna fogade intyg utvisa, att änkan Hasselberg
är på grund af sjuklighet cell betydligt nedsatt hörselförmåga urståndsatt
att med arbete försörja sig samt i stort behof af understöd
för sitt uppehälle. Af upplysningar rörande sökandens familjeförhållanden,
Indika infordrats genom Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Göteborgs och Bohus län, framgår, att änkan Hasselbergs närmaste
anhöriga äro en son, som vistas i Amerika, och eu gift dotter, bosatt
i Norrköping, hvilken senare emellertid ej lärer kunna bidraga till moderns

164

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. beräkning
a) tjänstår
Jör -pension
åt
generaldirektören
P. S.

Wieselgren.

[14.]

uppehälle, samt att änkan Hasselberg ej heller äger andra anhöriga, af
hvilka hon åtnjuter eller kan förvänta något bidrag till sin utkomst.

Fångvårdsstyrelsen, som redan i anledning af änkan Hasselbergs
föregående ansökning hemställt om utverkande af pension åt änkan
Hasselberg samt i afvaktan härå föreslagit, att henne måtte tilldelas
något årligt understöd såsom nådegåfva, har i anledning af den nu
föreliggande ansökningen, med åberopande af sitt tidigare yttrande,
hemställt, att änkan Hasselberg måtte beviljas ett lika belopp, som enligt
nådiga beslutet den 28 februari 1908 kommit henne till del.

Uti infordradt yttrande öfver änkan Hasselbergs förra ansökning
tillstyrkte statskontoret aflåtande af proposition till Riksdagen om uppförande
å allmänna indragningsstaten af ett årligt understöd till änkan
Hasselberg af 200 kronor; och har statskontoret i nu afgifvet utlåtande
erinrat om sin berörda hemställan.

Af enahanda skäl, som ofvan beträffande änkan Björkmans framställning
om understöd anförts, finner jag jämväl änkan Hasselberg böra
beredas understöd i form af årlig pension till belopp af 200 kronor att
utgå från och med år 1909.»

Mot Kungl. Maj ris förevarande framställning har utskottet ej haft
något att erinra och får sålunda hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att aflidne förre underofficeren
Gabriel Hasselbergs änka Alida Constantia
Hasselberg, född Dahlström, må från och med år 1909,
så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblifver, å
allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
till belopp af 200 kronor.

19:o) Uti punkt 14 af tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t
föreslagit Riksdagen medgifva, att generaldirektören i fångvårdsstyrelsen
Per Sigfrid Wieselgren må såsom tjänstår för åtnjutande af pension å
allmänna indragningsstaten enligt kungl. brefvet den 1 juni 1877 få
räkna sig till godo den tid, under hvilken han varit i tjänst vid poliskammaren
och rådhusrätten i Göteborg.

Enligt vid statsverkspropositionen fogadt utdrag af protokollet
öfver justitiedepartementsärenden den 18 december 1908 har departementschefen
rörande Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag anfört följande:

»Uti underdånig ansökning den 2 december 1908 har general -

165

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

direktören Per Sigfrid Wieselgren, med förmälan att han uppnått 65
lefnadsår och af dem tillbragt mer än 38 i sådan verksamhet, som tillhör
statstjänstens område, ehuru han därunder jämväl varit anställd i
af stad omhänderhafd polisadministration och rättsskipning, anhållit, att
Kungl. Maj:t för möjliggörande af hans afskedstagande måtte bevilja
honom den pension å allmänna indragningsstaten, som finnes bestämd
i nådiga brefvet den 1 juni 1877.

Af vid ansökningen fogade handlingar framgår, att sökanden, som
är född den 26 november 1843, den 2 juni 1870 efter aflagd examen
till rikets rättegångsverk antagits till auskultant vid Göta hofrätt, hvarest
han den 13 februari 1871 befordrats till e. o. notarie. Under tiden
från och med den 18 september 1871 till och med den 14 oktober
1872 förvaltade sökanden på grund af särskilda af hofrätten meddelade
förordnanden häradshöfdingeämbete i tillhopa 3 månader 4 dagar samt
blef den 18 december 1872 af hofrätten utnämnd till vice häradshöfding.
Sökanden, som från och med november månad 1871 antagits till e. o.
notarie vid rådhusrätten i Göteborg och af magistraten genom fullmakt
den 27 september 1872 förordnats att vara tredje rådhuskanslist i staden,
tjänstgjorde sedermera under en följd af år vid poliskammaren
och rådhusrätten därstädes. Af magistraten utnämndes han den 20
februari 1874 till sekreterare vid poliskammaren samt förordnades att
från och med den 1 oktober 1876 jämte nämnda befattning sköta jämväl
registrator- och arkivarietjänsterna i poliskammaren. Den 31 januari
1884 blef sökanden af Kungl. Maj:tv befallningshafvande i Göteborgs
och Bohus län utnämnd till rådman af justitieklassen i Göteborg,
hvilken befattning han fortfarande innehade, då han den 11 september
1885 af Kungl. Maj:t i nåder utnämndes och förordnades att vara generaldirektör
i fångvårdsstyrelsen.

Af öfriga sökanden meddelade uppdrag ma nämnas, att sökanden
af Kungl. Maj:t den 11 februari 1881 förordnats att vara ledamot i den
för öfverseende af gällande brännvins!agstiftning den 24 augusti 1877
tillsatta kommitté samt den 5 december 1884 utsetts till ledamot åt
förstärkta lagberedningen.

Öfver ifrågavarande ansökning har statskontoret den 11 december
1908 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande.

Statskontoret erinrar däri, att enligt bestämmelserna i det af sökanden
åberopade nådiga brefvet den 1 juni 1877 civil ämbetsman, hvilkens aflöning
på grund af reglering, som skeft vid 1876 och 1877 års eller vid därefter
följande riksdagar, är fördelad i lön och tjänstgöringspenningar, äger,

166

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

dä han uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjänstår, vid afskedstagande!
från tjänsten å allmänna indragningsstaten undfå pension till lönens
hela belopp. Med erinran tillika, att, då aflöningen för generaldirektören
i fångvårdsstyrelsen å den vid 1877 års riksdag antagna, ännu gällande
aflöningsstaten är fördelad i lön 6,200 kronor och tjänstgöringspenningar
2,800 kronor, sökanden, som uppnått en ålder af 65 år, alltså skulle
vid afskedstagande kunna tilläggas pension å allmänna indragningsstaten
till belopp af 6,200 kronor om året, därest han tillika uppfyllt villkoret
i afseende å tjänstårens antal, framhåller statskontoret, att i sistnämnda
afseende emellertid förekommer, att sökanden visserligen redan den 2
juni 1870, då lian antogs till auskultant i Göta hofrätt, inträdt i statens
tjänst, men att han från och med år 1873 ända tilldess han den 11
september 1885 utnämndes till sitt nu innehafvande ämbete icke varit
i statstjänst anställd, utan under denna tid tjänstgjort vid poliskammaren
och rådhusrätten i Göteborg. Då anställning vid poliskammare eller
rådhusrätt hittills icke ansetts medföra rätt till tjänstårsberäkning för
pension af statsmedel i vidare mån än att borgmästare, som öfvergått
till statens tjänst, i fråga om pensionsrätt tillgodoräknats den tid, han
beklädt borgmästareämbete, har statskontoret därför icke ansett sig''
kunna tillstyrka, att sökanden må såsom tjänstår för pension å allmänna
indragningsstaten få räkna ofvannämnda tidsperiod 1 januari 1873—
11 september 1885. Med denna uppfattning har statskontoret alltså icke
kunnat finna sökanden vara vid afgång från generaldirektörs ämbetet
berättigad till pension enligt bestämmelserna i nådiga brefvet den 1
juni 1877.

Då de tjänstebefattningar, som sökanden under tiden från den
27 september 1872 till den 11 september 1885 innehaft vid poliskammaren
och rådhusrätten i Göteborg, icke torde vara hänförliga till
statstjänst i egentlig mening, lärer, på sätt statskontoret yttrat, sökanden
icke vara berättigad till pension enligt åberopade nådiga brefvet den 1
juni 1877 och Eders Kungl. Maj:t förty förhindrad att utan hänvändelse
till Riksdagen bifalla sökandens anhållan om pension. De befattningar,
hvari sökanden under nyssnämnda tid varit anställd, äro emellertid med
statstjänst nära jämförliga, och det skulle tvifvelsutan innefatta en obillighet,
om sökanden, därför att han innehaft dessa befattningar i stället
för att exempelvis fortsätta den tjänstgöring under Göta hofrätt, som
han förut bestridt, skulle gå miste om förmånen af pension, som eljest
tillkommit honom.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

167

Då generaldirektör Wieselgrens tjänstgöring vid poliskammaren
och rådhusrätten i Göteborg icke kan anses vara statstjänst, finner utskottet
principiella skäl tala emot att denna tjänstgöring i pensionshänseende
räknas honom till godo, vid hvilket förhållande han icke lärer
vara berättigad till pension. Emellertid anser utskottet, att generaldirektör
Wieselgren på grund af sin långvariga tjänstgöring såsom
generaldirektör i fångvårdsstyrelsen och sina därvid ådagalagda förtjänster
om fångvården bör komma i åtnjutande af pension å allmänna
indragningsstaten, sedan han lämnat denna sin befattning; och torde
pensionen skäligen böra bestämmas till det belopp, hvartill afkortad
pension enligt lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension
den 11 oktober 1907 för honom skulle uppgå, därest denna lag vore å
honom tillämplig.

Utskottet hemställer sålunda,

att Riksdagen må medgifva, att generaldirektören
i fångvårdsstyrelsen Per Sigfrid Wieselgren må från
och med månaden näst efter den, hvarunder han afgår
från nämnda generaldirektörsbefattning å allmänna
indragningsstaten åtnjuta pension till det belopp, hvartill
afkortad pension enligt lagen angående civila
tjänstinnehafvares rätt till pension den 11 oktober
1907 skulle uppgå, därest denna lag vore å honom
tillämplig.

20:o) 1 eu till Riksdagen den 26 mars innevarande år aflåten
proposition (n:o 157) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva,
att aflidne vaktkonstapeln vid tvångsarbetsanstalten i Karlskrona Anders
Johan Barks änka Såra Kristina Bark, född Magnusson, må från och
med år 1909, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förbli fver, å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension till belopp af 200
kronor.

Statsrådsprotokollet öfver justi ti edepartementsärenden för ofvannämnda
dag innehåller härom följande yttraude af departementschefen:

»Uti eu till Kungl. Maj:t ingifven skrift har aflidne vaktkonstapeln
vid tvångsarbetsanstalten i Karlskrona Anders Johan Barks änka Sara
Kristina Bark, född Magnusson, under åberopande af mannens långvariga
anställning i statens tjänst samt sökandens behof af understöd,
anhållit, att henne måtte beredas vare sig en nådegåfva af allmänna

Vtskoltets

yttrande.

Ang. pension
åt aflidne
vaktkonstapeln
Anders Johan
Bai''ks änka
Sara Kristina
Bark, född
Magnusson.

168

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

medel eller, såsom i andra liknande fall skett, pension å allmänna indragningsstaten.

Af handlingarna i ärendet inhämtas, att vaktkonstapeln Bark, som
var född den 23 augusti 1844, den 23 januari 1873 inträdt i fångvårdens
tjänst samt den 12 maj 1879 befordrats till vaktkonstapel, å hvilken
befattning han den 19 december 1882 erhållit fångvårdsstyrelsens
konstitutorial med aflöning å den af samma års Riksdag fastställda lönestat.
Han afled den 2 november 1903.

Fångvårdsstyrelsen, som hörts öfver ansökningen, har upplyst, att
Bark under den tid af närmare trettioett år, han tjänat det allmänna,
städse på ett hedrande sätt fullgjort sina åligganden, i anledning hvaraf
han af fångvårdsstyrelsen erhållit sådant utmärkelsetecken, som tilldelas
vaktkonstapel för långvarig och berömvärd tjänstgöring.

Då Bark icke var delägare i civilstatens pensionsinrättning, åtnjuter
sökanden, som är född den 27 juni 1842, icke någon pension af
enskilda änke- och pupillfonden.

Utom änkan efterlämnade Bark såsom stärbhusdelägare en broder
och systerbarn. Tillgångarna i boet voro i bouppteckningen upptagna
till belopp af sammanlagdt 919 kronor 58 öre. Då skulder och afgående
poster upptagits till 415 kronor 9 öre, utvisade boet sålunda
en behållning af allenast 504 kronor 49 öre.

Vid ansökningshandlingarna fogade intyg utvisa, att sökanden är
medellös och på grund af sin framskridna ålder, allmän svaghet och
dålig synförmåga endast i ringa män kan genom arbete bidraga till sitt
uppehälle.

Direktören för ofvannämnda tvångsarhetsanstalt har vitsordat, att
sökanden är i stort behof af understöd.

Under erinran, att i anledning af liknande ansökningar 1908 års
Riksdag beviljat pensioner å allmänna indragningsstaten till belopp af
200 kronor åt änkorna efter två vid fångvården anställda vaktbetjänte,
har fångvårdsstyrelsen hemställt om utverkande af pension jämväl åt
sökanden.

Uti infordradt underdånigt utlåtande har statskontoret tillstyrkt
aflåtande af proposition till Riksdagen om beviljande å allmänna indragningsstaten
af en årlig pension till sökanden af 200 kronor att, utgå
från och med den 1 januari 1909.»

Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning
hemställer utskottet,

Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 169

att Riksdagen må medgifva, att aflidne vaktkonstapeln
Anders Johan Barks änka Sara Kristina Bark,
född Magnusson, må från och med år 1909, så länge
hon i sitt nuvarande änkestånd förblifver, å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension till belopp
af 200 kronor.

21:o) I en till Riksdagen den 26 mars innevarande år afbiten proposition
(n:o 174) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva, att
tvätteriförestånderskan och arbetsledarinnan vid centralfängelset i Göteborg
Maria Charlotta Kristoffersson, född Jakobsdotter Ny lön, må från
och med den 1 april 1909 under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära eu årlig pension till belopp af 500 kronor.

Statsrådsprotokollet för den 26 sistlidna mars innehåller följande
yttrande i ärendet af departementschefen:

»Uti underdånig skrifvelse den 16 februari 1909 har fångvårdsstyrelsen
anmält, att tvätteriförestånderskan och arbetsledarinnan vid
centralfängelset i Göteborg Maria Charlotta Kristoffersson, född Jakobsdotter
Nylén, uti en af direktören vid nämnda fängelse insänd ansökan,
med hänsyn till fängelsets förestående indragning, anhållit om utverkande
åt henne af ej mindre en hennes aflöning motsvarande gratifikation
för tiden från indragningen till årets slut än ock, från och med
nästa år, pension till samma belopp.

Enligt hvad fångvårdsstyrelsen meddelat, antogs sökanden vid
nämnda fängelse i oktober månad 1878 till biträde vid kvinnofångarnas
undervisning i strykning och skötsel af finare tvätt och liar allt
sedan oafbrutet uppehållit denna syssla, som varit synnerligen kräfvande
och mödosam. Det har ålegat sökanden att upplära och handleda fångarna
i tvätt, mangling och strykning, öfvervälta arbetets gång, granska
och inräkna de färdiga plaggen samt prissätta arbetet. Enär den tvätt,
som besörjts vid fängelset, mestadels varit af ömtåligare slag samt vid
behandlingen fordrat stor noggrannhet och ej ringa yrkesskicklighet,
har förestånderskans ansvar varit ganska betydande, helst som arbetet,
väl utfördt, beredt fångvården en afsevärd inkomst. Efter indraguingen
af den ordinarie vaktfri!- och arbetsförestånderskebefattningen vid
fängelset år 1903 har nämnda befattningshafvandes åligganden vid tvätten
helt och hållet öfverflyttats å sökanden.

1 aflöning har sökanden uppburit ett månatligt arfvode, som intill
år 1902 utgått med 40 kronor och därefter med 50 kronor, eller för år
600 kronor.

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 4 Samt. 1 Åfd. 11 Höft. 22

Ang. pension
åt tvätt eri förestan
der skan
och arbetsledarinnan
vid
centralfängelset
i Göteborg
Maria CharlottaKristoffersson,
född
Jakobsdotter
Nylén.

170

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Enligt intyg af fängelseläkaren lider sökanden af allmän svaghet,
åderbråck samt minskad synskärpa på bägge ögonen, och är på grund
häraf hennes arbetsförmåga nedsatt.

Hvad angår sökandens förhållanden i öfrigt, visar medföljande
prästbetyg, att hon är född den 14 oktober 1853 och gift med arbetaren
Carl Johan Kristoffersson samt medellös. Mannen, hvilken sedan
flere år tillbaka varit obotligt sjuk, är alldeles urståndsatt att genom
sitt arbete bidraga till makarnas gemensamma uppehälle, hvadan hustruns
arbetsförtjänst varit deras enda inkomst och fördenskull ej räckt
till några besparingar.

Då efter fängelsets indragning sökanden vid sin framskridna ålder
och tilltagande sjuklighet ej längre torde kunna vinna sin utkomst på
annat håll samt, på sätt skrilvelsen bilagda intyg närmare utvisa, sökanden
under sin mer än trettioåriga tjänst vid fängelset ådagalagt, jämte
framstående yrkesskicklighet, eu synnerlig plikttrohet, nit och välförhållande,
har styrelsen funnit ansökningen böra bifallas samt förty hemställt
om utverkande af pension åt sökanden af 600 kronor för år, motsvarande
den aflöning, som vid fängelset till henne under senare åren
iitgått, och till beloppet lika med den vaktkvinnorna vid de centrala
fångvårdsanstalterna tillkommande pension. Vidare har styrelsen hemställt,
att, intill dess sådan pension kan varda sökanden beviljad, henne
måtte af tillgängliga medel beredas understöd till belopp af 50 kronor
i månaden, räknadt från tiden för fängelsets förestående indragning.

Statskontoret har i infordradt underdånigt utlåtande förklarat sig
anse goda skäl förefinnas att i detta fall hos Riksdagen göra framställning
om beviljande af pension, hvars belopp statskontoret dock med
hänsyn till föreliggande omständigheter ansett skäligen böra bestämmas
till 500 kronor.

Lika med statskontoret anser jag sökanden böra komma i åtnjutande
af årlig pension till belopp af 500 kronor; och erinrar jag härvid,
att 1903 års Riksdag på förslag af Kungl. Maj:t tillerkänt vaktfrun
och arbetsförestånderskan vid fängelset Brita Maria Wennerstrand pension
till enahanda belopp. 1 fråga om tiden, från hvilken pension till
sökanden skulle utgå, synes mig denna lämpligen böra bestämmas till
den 1 nästkommande april, då fängelsets indragning skall vara slutligen
genomförd. Någon särskild gratifikation åt sökanden utöfver pensionen
skulle i sådant fall icke behöfva ifrågakomma.))

Utskottet som ej haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, hemställer,

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

171

att Riksdagen må medgifva, att tvätteriförestånderskan
och arbetsledarinnan vid central fängelset i
Göteborg Maria Charlotta Kristoffersson, född Jakobsdotter
Nylén, må från och med den 1 april 1909 under
sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension till belopp af 500 kronor.

22:6) Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt motion
(n:o 61) har herr Alfr. Lundgren föreslagit, att Riksdagen måtte besluta
att för f. d. vaktkonstapeln vid straffängelset å Varbergs f. d. fästning
Johan August ^Vinberg höja pensionen från 240 kronor till det belopp
hvar och en af de tre äldste vaktkonstaplarne vid ofvannämnda strafffängelse
uppburit eller 320 kronor, jämte ett i betraktande af nuvarande
höga lefnadskostnader skäligt tillägg af 80 kronor, eller tillsamman
400 kronor om året, och att detta belopp finge beräknas från
början af innevarande år.

Till stöd för sitt förslag bär motionären anfört följande:

»Den 1 april 1858 antogs Johan August Vinberg till vaktkonstapel
vid straffängelset å Varbergs f. d. fästning. När i början af
1880-talet nämnda straffängelse indrogs, var det flera vaktkonstaplar
därstädes, som på grund af »ålder samt kroniska sjukdomar och krämpor
endast förmådde att med lättare arbete i någon ringa mån bidraga till
sitt uppehälle, men vore oanvändbara till det slags tjänstgöring, som
tillkomme vaktkonstapel för fångar)! (se statsutskottets vid 1886 års
riksdag utlåtande n:o 13, sid. 8) och fördenskull icke ansågos böra anställas
vid någon annan fångvårdsanstalt. Det må nämnas, att deras
tjänstgöring varit i ovanligt hög grad ansträngande för hälsa och
krafter, bland annat därför att fångarne användes såväl vinter som
sommar till arbete i de invid hafvet belägna stenbrotten, då väl fångarne
kunde bereda sig skydd mot storm och oväder, men icke vaktkonstaplarne,
Indika för att kunna öfverskåda ett så stort område som
möjligt måste postera på höga trästaket, som omgärdade stenbrotten.

De tre äldste i tjänsten erhöllo på Kungl. Maj ds framställning
vid 1885 års riksdag pension å allmänna indragningsstaten till belopp
af 320 kronor om året hvardera.

För Vinberg jämte fyra andra vaktkonstaplar med något kortare
tjänstetid än de tre förstnämnde hade vid 1886 års riksdag Kungl.
Maj:t föreslagit å nionde liufvudtiteln eu årlig pension af 300 kronor
hvardera. Statsutskottet hade i sitt utlåtande n:o 13, sid. 9, nedsatt
beloppet till 240 kronor, och detta blef af Riksdagen beviljad t.

Ang. höjd
pension åt förre
vaktkonstapeln
Johan August
Wmberg.

172

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Sedan Varbergs f. d. fästning den 17 september 1884 öfverlämnats
till arméförvaltningen för att användas till station för arméns disciplinkompani,
erhöllo de fem sistnämnda vaktkonstaplarne anställning
därstädes. Fyra af dem slutade inom kort denna tjänstgöring; men
oaktadt aflöningen var knapp eller högst 30 kronor i månaden, stannade
Winberg likväl kvar hela tiden till år 1897, då disciplinkompaniet
indrogs, enär han hyste den förhoppning, hvilken äfven lär förespeglats
honom, att han sedermera skulle kunna erhålla något högre pension.
Detta har emellertid icke inträffat, ehuru tolf år förflutit, sedan
hans tjänstgöring upphörde.

Winberg har varit i statens tjänst å Varbergs fästning oafbrutet
från den 1 april 1858 till den 1 september 1897 eller nära 40 år; först
vid fångvården från den 1 april 1858 till juli 1881, då straffängelset
indrogs, därefter med en lön af 25 kronor i månaden såsom portvakt
å fästningen med skyldighet att tillse och vårda statens egendom, och
sedan vid disciplinkompaniet från den 9 maj 1885 till den 1 september
1897, då disciplinkompaniet indrogs. Han har alltså varit i statens
tjänst vida längre än någon af de tre numera aflidne vaktkonstaplar,
som Riksdagen enligt ofvanstående på sin tid tillerkände en pension af
320 kronor.

Winberg, som fortfarande är boende i Varberg och som nästkommande
21 april fyller 76 år, har en likaledes åldrig hustru samt är
själ!’ mycket sjuklig och behöfvande, blind på ena ögat, behäftad med
kronisk åkomma samt lidande men af under fångbevakningen erhållen
kroppslig skada.

På 28:de sidan i andra hufvudtiteln för år 1907 återgifves ett
yttrande af fångvårdsstyrelsen angående förslaget om 800 kronor i pension
för vaktkonstaplar, så lydande: Att tillerkänna en f. d. vaktkonstapel,
som har hustru och kanske ännu oförsörjda barn ett belopp af
800 kronor för år anser styrelsen ej vara mer än hvad han för sin
yttersta nödtorft behöfver och samhället såsom en pliktuppfyllelse
åligger.

Med den lilla tillökning i pensionen för den gamle f. d. vaktkonstapel
Winberg, med sin gamla hustru, som i motion förra året föreslogs,
hade lian sammanlagdt erhållit jämnt hälften af ofvannämnda
pensionsbelopp, som Riksdagen 1907 bestämde för f. d. vaktkonstaplar
vid fångvården.

Då det sagts, att motionen sannolikt blifvit bifallen, om votering
begärts, och då jag anser den vara högeligen behjärtansvärd, så vågar
jag i år förnya densamma, endast med den förändring, att den lilla höj -

Statsutskottets Utlåtande N:o li -

ningen i pensionsbeloppet för denne gamle och sjuklige man måtte få
beräknas från innevarande års början.»

Sedan Winberg år 1886, efter indragning af straffängelset å Var- «**•«£*
bergs fästning, tillerkänts en pension om 240 kronor, bär Winberg yttran
varit i statens tjänst så länge, att han i afseende å tjänstetid blifvit
fullt jämställd med de vaktkonstaplar, som år 1886 tillerkändes en
pension å 320 kronor. Vid sådant förhållande synes det kunna vara
med billighet öfverensstämmande, att Winberg tilldelas en tilläggspension,
så att hans sammanlagda pensionsbelopp uppgår till 320 kronor.

Att däremot på grund af högre lefnadsomkostnader göra en ytterligare
förhöjning i pensionen anser sig utskottet icke kunna tillstyrka.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen må medgifva, att förre vaktkonstapeln
Johan August Winberg må å allmänna indragningsstaten
från och med år 1909 under sin återstående
lifstid uppbära en årlig pension af 80 kronor
utöfver den pension å 240 kronor, som redan år 1886
blifvit honom tillerkänd.

23:o) Uti två likalydande motioner, väckta den ena (n:o 21) inom
Första Kammaren af friherre Nils Trolle, den andra (n:o 169) inom öfversten c. u.
Andra Kammaren af herr J. P. Jesper sou, har föreslagits, att Riksdagen von EsMnmåtte
bevilja öfversten in. m. C. D. von Essen ett tillägg i hans pensionsförmåner
af 1,760 kronor årligen, att utgå från och med den 1
januari innevarande år, så att hans pension i sin helhet måtte uppgå
till 4,000 kronor årligen.

Till stöd för denna framställning anföres i motionerna följande:

»Öfversten in. m. C. D. von Essen, som är född år 1842, började
sin militärbana vid kungl. skånska dragonregementet, där han konstituerades
till fanjunkare den 4 mars 1857 och erhöll sin officersfullmakt
i december 1861. Sedermera befordrades von Essen till ryttmästare
vid samma regemente och erhöll från denna sin befattning afsked i maj
1895, eller samma år och månad som han förordnades till suppleant
för chefen för remonteringsväsendet. I augusti 1896 förordnades von
Essen till ledamot i nuvarande remonteringsstyrelsen och i september
1898 till chef för samma styrelse samt afgick från denna befattning i
november 1908.

Hvad öfverste von Essen under de 10 år han innehaft denna vik -

Utskottets yttrande.

174 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

tiga och racket kräfvande chefsplats uträttat för såväl landets hästafvel
som äfvenledes, genom det goda hästmaterial han anskaffat, för
våra beridna truppers fältduglighet, är för väl kändt och erkändt för
att här behöfva ytterligare framhållas.

Hvad jag däremot vill framhålla är, att aldrig någon anmärkning
framkommit emot öfverste von Essens sätt att sköta remontinköpen,
oaktadt dessa fått en så stor utsträckning, att inköpssumman under de
sista åren betydligt öfverstigit en miljon kronor årligen och att öfverste
von Essen särskildt bemödat sig att få köpa direkt af hästuppfödarne,
något, som af dessa högt uppskattats och hvarigenom staten gifvetvis
erhållit remonterna för billigare pris, än om dessa skolat köpas af mellanhänder.

Vid öfverste von Essens tillbakaträöande är lian nu hänvisad till
en pension af 2,240 kronor såsom ryttmästare af lista klass efter den
gamla lönestaten. Detta synes mig vara en alltför ringa ersättning för
hans uppslitande, ansvarsfulla och långvariga arbete i statens tjänst.
Denna pension skulle under alla förhållanden tillkomma honom för hans
tjänst vid det regemente han tillhört och är således icke i någon mån
föranledd af befattningen som chef för remonteringsstyrelsen.

Med genomförande af den nya arméorganisationen för remonteringsstyrelsen
bestämdes, att chefen för denna styrelse skall vara en major
på stat vid de beridna truppförbanden, hvilket dock ej innebär, att
denne beröfvas avanceringsmöjligheter. Då däremot von Essen afgick
från chefskapet, utgjorde nämnda anställning en afskalning af hans
militära verksamhet, hvarför pensionsförmånerna icke rimligtvis böra
sättas lägre än dem, solar tillkomma själfständig kårchef.»

I betraktande däraf att eliefen för remonteringsstyrelsen åtnjuter
majors tjänsteställning anser utskottet, att öfverste Carl Didrik'' von
Essen, som i tio år tjänstgjort såsom chef för remonteringsstyrolsen,
bör från allmänna indra gningsstaten tilldelas ett så stort belopp att det
jämte hans nuvarande pension å 2,240 kronor uppgår till den pensionssaimma
å 3,200 kronor, som tillkonamer major, eller 960 kronor.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen må i anledning af friherre Trolles
och herr Jespersons ofvannämnda motioner medgifva,
att f. d. öfversten Carl Didrik von Essen må å allmänna
indragningsstaten från och med år 1909 under
sin återstående lifstid uppbära eu årlig pension af 960
kroaaor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

175

24:o) Uti punkt 15 af tionde hufvudtiteln har Kung!. Maj:t föreslagit
Riksdagen medgifva, att arbetaren Erik Gustaf Johansson må från
och med månaden näst efter den, under hvilken han varder entledigad
från sin anställning vid infanterivolontärskolan å Karlsborg, från allmänna
indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 300 kronor.

Enligt vid statsverkspropositionen fogadt utdrag af protokollet
öfver landtförsvarsärenden den 13 november 1908 har departementschefen
rörande ifrågavarande förslag anfört följande:

»Med förmälan att chefen för infanterivolontärskolan å Karlsborg
uti en af chefen för tredje arméfördelningen tillstyrkt framställning
anhållit, att pension måtte utverkas åt arbetaren Erik Gustaf Johansson,
har arméförvaltningens intendentsdepartement uti underdånig skrifvelse
den 31 mars 1908 hemställt, det Kung!. Maj:t täcktes till Riksdagen
aflåta nådig pi''oposition om beviljande åt Johansson af en årlig pension
af 300 kronor, att utgå från och med månaden näst efter den, hvarunder
han blefve entledigad från sin anställning vid skolan.

Af handlingarna i ärendet inhämtas, att Johansson, som är född
den 31 mars 1841 och alltså 67 år gammal, varit i kronans tjänst
sedan den 22 april 1875, eller mera än 33 Va år, dels såsom arbetare
vid Karlsborgs fästningsbyggnad till och med den 26 februari 1887,
dels ock sedermera såsom lamptändare vid volontärskolan; att han,
som befinner sig i små omständigheter, enligt företedt läkarbetyg till
följd af sin höga ålder och kronisk reumatism är oförmögen att vidare
tjänstgöra; samt att han under sin tjänstgöring såväl vid volontärskolan,
där han åtnjuter, förutom inkvartering i kronans hus, en aflöning af
1 krona 75 öre för dag året om, med undantag af sommarmånaderna,
som äfven förut vid fästningsbyggnaden städse med nit och ordning
skött sina åligganden samt iakttagit ett godt och hedrande uppförande,
hvarför han ock såsom vedermäle därför erhållit sällskapet Pro patrias
medalj för långvarig och trogen tjänst.

Uti underdånigt utlåtande den 27 april 1908 har statskontoret
tillstyrkt arméförvaltningens framställning.

I likhet med myndigheterna anser jag, att Johansson gjort sig
förtjänt af att komma i åtnjutande af något årligt understöd för sin
återstående lifstid, och har jag icke något att erinra mot det af arméförvaltningen
föreslagna pensionsbeloppet, hvilket står i öfverensstämmelse
med hvad Riksdagen förut beviljat sådana arbetare vid
Karlsborgs fästningsbyggnad, som uppnått en ålder af minst 60 år.»

Med tillstyrkande af bifall till Kung!. Majrts förevarande framställning,
får utskottet hemställa,

Ang. petition
åt arbetaren
B. G. Johanston.

[15.]

176

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension
åt förre
fortifikations•
arbetaren L.
M. Sandberg.
[16.]

att Riksdagen må medgifva, att arbetaren Erik
Gustaf Johansson må från och med månaden näst
efter den, under hvilken han varder entledigad från
sin anställning vid infanterivolontärskolan å Karlsborg,
från allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig
pension af 300 kronor.

25:o) Uti punkt 16 af tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
Riksdagen medgifva, att förre fortifikationsarbetaren Lars Magnus
Sandberg må från och med den 1 januari 1909 å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension af 300 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 13 november
1908 innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»Uti eu af arméförvaltningens fortifikationsdepartement, jämte
eget underdånigt utlåtande, den 16 april innevarande år öfverlämnad
skrift har förre fortifikationsarbetaren vid Karlsborgs fästningsbyggnad
Lars Magnus Sandberg i underdånighet anhållit, att, då hans arbetsförmåga
på grund af ålderdom numera vore så förminskad, att han
endast med svårighet kunde försörja sig själf, han måtte komma i
åtnjutande af någon pension.

Enligt ansökningen vidfogade intyg har Sandberg, som är född
den 6 april 1836 och således 72 år, vid nämnda fästning arbetat såsom
murare under sommarmånaderna hvart och ett af åren 1861—1874.
1881—1894 samt åren 1904 och 1905 eller tillhopa under 30 år. Han
har städse gjort sig känd såsom en nykter, hederlig och ordentlig
person samt är i stort behof af understöd.

Vid ansökningens öfverlämnande till arméförvaltningen har fortifikationsbefälhafvaren
å Karlsborgs fästning, med hänsyn därtill att
Sandberg under åren 1875—1880 och 1895—1903 icke varit anställd
i kronans tjänst, förklarat sig icke kunna tillstyrka ansökningen. Vid
upprättande af förutvarande förslag till pensioner för dylika arbetare
hade nämligen, bland annat, den princip tillämpats, att tjänstetiden,
som i regeln icke borde understiga 30 år, skolat utan uppehåll eller
åtminstone utan afsevärda sådana fortgå intill den tidpunkt, då förslag
till pension afgåfves. Af samma skäl har äfven arméförvaltningen
ansett sig böra afstyrka bifall till den gjorda ansökningen.

Statskontoret, som den 7 maj 1908 afgifvit yttrande i ärendet,
har emellertid erinrat därom, att 1907 års Riksdag, i enlighet med
Kungl. Maj:ts förslag, under liknande förhållanden beviljat en årlig
pension af 300 kronor åt muraren vid samma fästningsbyggnad Lars

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

177

Peter Eriksson, hvilken då innehade 56 års ålder och under sommartiden
i sammanlagdt 32 år haft anställning vid Karlsborgs fästningsbyggnad.
I sitt utlåtande angående pension åt bemälde Eriksson hade
statskontoret framhållit, att statskontoret visserligen varit i någon
mån tveksamt, huruvida Erikssons till synes mera tillfälliga arbete vid
fastningsbyggnaden kunde anses innebära fullt giltig anledning att hos
Riksdagen göra framställning om lifstidspension åt honom, men att, då
han under mycket lång tid och med godt vitsord arbetat vid Karlsborgs
fästningsbyggnad samt den omständigheten, att hans arbete tagits
i anspråk endast sommartid, torde hafva haft sin naturliga orsak häruti,
att det af honom utöfvade mureriarbetet icke kunnat under den
kallare årstiden verkställas, statskontoret ansett sig icke böra afstyrka
bifall till framställningen om pension åt honom.

Hvad sålunda anförts syntes statskontoret fullt tillämpligt äfven
å sökanden Sandberg. Vid sådant förhållande och då Riksdagen, såsom
nämndt, beviljat pension åt bemälde Eriksson, kunde statskontoret för
sin del icke finna annat än billigt, att åtgärd vidtoges för beredande
af dylik förmån jämväl för Sandberg.»

Då departementschefen i likhet med statskontoret ansett billighetsskäl
tala för, att Sandberg, hvilkens behof af hjälp blifvit ådagalagdt,
med hänsyn till sin höga ålder och den långa tid, han arbetat i kronans
tjänst, erhölle något understöd för sin återstående lifstid, har departementschefen
hos Kungl. Maj:t hemställt om aflåtande af förevarande
proposition.

Då utskottet ej haft något att erinra emot Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att förre fortifikationsarbetaren
Lars Magnus Sandberg må från och
med den 1 januari 1909 å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension af 300 kronor.

26:o) Uti punkt 17 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t
föreslagit Riksdagen medgifva, att drängen vid krigsskolan å Karlberg
Carl Erik Fält-Linål) er g må från och med månaden näst efter den, i
hvilken han erhåller entledigande från sin anställning vid skolan, under
sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt
understöd af 500 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 11 december
1908 innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

Bill. till Riksd. Prot. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Häft.

Ang. understöd
åt drängen vid
krigsskolan
C. E. FältLindberg.

[17.]

178

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

»Under förmälan att drängen vid krigsskolan å Karlberg Carl Erik
Fält-Lindberg på grund af hög ålder och nedsatta kroppskrafter anhållit
om entledigande från innehafvande anställning vid skolan, med
rätt att för sin återstående lifstid komma i åtnjutande af ett årligt
understöd, har chefen för nämnda skola uti en af tjänstförrättande
inspektören för militärläroverken med tillstyrkan af nådigt bifall öfverlämnad
skrifvelse den 31 augusti 1908 i underdånighet anhållit, att,
då det syntes högeligen behjärtansvärdt, att Fält-Lindberg efter långvarig
och trogen tjänst bereddes något bidrag till sitt uppehälle under
ålderdomen, men till krigsskolans disposition ej funnes några medel
anvisade för dylikt ändamål, nådig proposition måtte aflåtas till Riksdagen
om beviljande åt honom af ett årligt understöd å 500 kronor.

Till stöd för denna framställning har vidare anförts, att FältLindberg,
som, enligt skrifvelsen bifogadt prästbetyg, vore född den 4
maj 1843 och således 65 år gammal, varit anställd vid skolan alltsedan
hösten 1869, dock med undantag af 2 år under åren 1873—1875;
att han, hvilkens aflöningsförmåner för närvarande uppginge till 875
kronor 75 öre om året, under sin tjänstetid med plikttrohet, nit och
duglighet utfört honom anförtrodt arbete och såväl i som utom tjänsten
städse iakttågit ett mycket hedrande uppförande, samt att han såsom
vedermäle!! härför dels år 1898 erhållit patriotiska sällskapets medalj för
lång och trogen tjänst, dels ock enligt nådigt beslut den 13 sistlidne
juni tilldelats medaljen i silfver af åttonde storleken med inskrift ''för
nit och redlighet i rikets tjänst’.

Uti häröfver den 16 oktober 1908 afgifvet underdånigt utlåtande
har arméförvaltningens civila departement erinrat därom, att 1899 års
Riksdag, med anledning af en till Riksdagen aflåten nådig proposition,
beviljat drängen vid krigsskolan Lars Erik Lindblom, hvilken då uppnått
en ålder af 48 år och varit vid skolan anställd under sammanlagdt
24 år, men till följd af en under sin tjänstgöring ådragen sjukdom
blifvit oförmögen att vidare fullgöra sin tjänst, ett årligt understöd af
250 kronor. Under åberopande häraf och då Fält-Lindberg på grund
af betydligt högre lefnadsålder och väsentligt längre tjänstetid syntes
böra beredas ett årligt understöd, som i enlighet med chefens för krigsskolan
förslag skäligen borde beräknas till dubbla beloppet af det
Lindblom tilldelade, har arméförvaltningen förordat chefens för krigsskolan
framställning om utverkande åt Fält-Lindberg af ett årligt
understöd å 500 kronor.

Uti underdånigt utlåtande den 28 nästlidne november har jämväl
statskontoret biträdt ifrågavarande framställning.

179

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

I likhet med myndigheterna anser jag, att Fält-Lindberg, med
hänsyn till sin långvariga, synnerligen väl vitsordade tjänstgöring,
gjort sig förtjänt af att erhålla det för honom föreslagna understödet.)»

Utskottet anser visserligen, att Fält-Lindberg skäligen bör till- «£££
erkännas någon pension, men finner det af Kungl. Maj:t föreslagna
beloppet något för högt. I de fall, då pension tilldelats personer i
samma tjänsteställning som Fält-Lindberg, har beloppet brukat bestämmas
till 300 kronor; dock vill utskottet med anledning af Lindbergs långvariga
tjänstetid för honom föreslå ett belopp af 400 kronor.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen må medgifva, att drängen vid
krigsskolan å Karlberg Carl Erik Fält-Lindberg må
från och med månaden näst efter den, i hvilken han
erhåller entledigande från sin anställning, vid skolan,
under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt understöd af 400 kronor.

27:o) Uti punkt 18 under tionde hufvudtiteln bär Kungl.. Maj:t
föreslagit Riksdagen, att sergeanten af första klassen vid Kronprinsens a. Atp
husarregemente Anders Asp må under sin återstående lifstid från och [18.]
med månaden näst efter den, hvarunder han erhåller afsked från innehafvande
beställning, å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig

pension till belopp af 900 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden för den 11 december
1908 innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»Uti en af tjänstförrättande chefen för Första arméfördelningen
med tillstyrkan af nådigt bifall till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnad
skrifvelse den 4 september 1908 har t. t. chefen för Kronprinsens
husarregemente i underdånighet anhållit, att nådig proposition måtte
aflåtas till Riksdagen om beviljande af pension åt sergeanten af. första
klassen vid regementet Anders Asp.

Af handlingarna inhämtas, att Asp är född den 4 tebiuaii 1869,
att han varit i tjänst vid regementet sedan den 1 november 1887 och
den 4 september 1897 befordrats till sergeant; att han, som enligt
läkarbetyg alltsedan år 1899 lede af öppen lungtuberkulos med upprepade
ymniga lungblödningar, till följd al denna sjukdom vant tullständigt
otjänstbar under sammanlagdt 18 månader, däraf 2 månader

180

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

innevarande år, samt att, då någon förbättring i Asps hälsotillstånd icke
hade inträdt eller knnde förväntas, han numera förklarats vara till vidare
krigstjänst oduglig.

Direktionen öfver arméns pensionskassa har meddelat, att Asp,
som endast innehade 39 lefnadsår och 21 tjänstår efter adertonde åldersåret,
enligt hvad af handlingarna framginge, icke i tjänsten ådragit sig
ifrågavarande sjukdom samt att denna icke vore af det slag, som omiörmäldes
i åttonde punkten af 1877 års pensioneringsgrunder, hvarför1
Asp med tillämpning af gällande nådiga pensionsreglemente och nyssnämnda
pensioneringsgrunder icke kunde beredas pension vare sig med
eller utan fyllnadspension från arméns pensionskassa.

Framställningen är tillstyrkt af medicinalstyrelsen, som anser Asps
återställande till hälsan icke vara att förvänta. Statskontoret har uti
underdånigt utlåtande den 28 nästlidne november anfört, att, då enligt
åberopade läkarbetyg och medicinalstyrelsens i ärendet afgifna utlåtande
det kunde anses styrkt, att Asp för all framtid vore till krigstjänst oduglig
och då på grund af föreliggande framställning måste antagas, att regementets
fördel kräfde, att den sergeantsbeställning, som nu innehades
al Asp, icke längre upptoges af en icke tjänstduglig innehafvare, intet
syntes vara att erinra mot förslaget att genom beredande af förtidspension
åt Asp lämna honom tillfälle att snarast afgå från tjänsten; och
hemställer statskontoret med anledning häraf, det Eders Kungl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen att å allmänna indragningsstaten för Asp
uppföra pension med 900 kronor årligen, hvilket belopp motsvarade
den pension, jämte fyllnadspension, som, därest föreskrifvet antal tjänstår
uppnåtts, skulle hafva vid afsked från tjänsten tillkommit honom.»

Då departementschefen med hänsyn till tjänstgöringen vid regementet
ansett det vara behöflig!, att för Asp bereddes tillfälle att afgå
från sin beställning, har departementschefen hemställt till Kungl. Maj:t
om aflåtande af förevarande proposition.

På grund af hvad i ämnet blifvit anfördt hemställer utskottet,

att Riksdagen må medgifva, att sergeanten af
första klassen vid Kronprinsens husarregemente Anders
Asp må under sin återstående lifstid från och med
månaden näst efter den, hvarunder han erhåller afsked
från innehafvande beställning, å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension till belopp af 900
kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

181

28:o) I en till Riksdagen den 5 mars innevarande år aflåten
proposition (n:o 113) bär Kung!. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva,
att fanjunkaren vid Norrlands trängkår Lars Erik Blank må från och
med månaden näst efter den, i hvilken afsked varder honom beviljadt,
från allmänna indragningsstaten uppbära pension, beräknad efter 1,000
kronor om året för tiden till den 1 juli 1910 och därefter under sin
återstående lifstid till ett belopp af 820 kronor årligen, samt att från
anslaget till! allmänna indragningsstaten må till arméns pensionskassa
utbetalas hvad som i expektansafgifter bör erläggas, för att Blank skall
från och med nämnda dag komma i åtnjutande af en årlig pension från
kassan å 180 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden för den 5 mars
1909 innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»På anhållande af fanjunkaren vid Norrlands trängkår Lars Erik
Blank har chefen för nämnda kår uti underdånig skrifvelse den 29
oktober 1908 gjort framställning därom, att åt Blank, hvilken på grund
af sjukdom vore till krigstjänst oduglig, måtte beredas pension från
allmänna indragningsstaten till ett belopp af 1,000 kronor.

Af den underdåniga skrifvelsen bilagda tjänsteförteckning och
frejdebetyg inhämtas, att Blank, som är född den 25 juni 1863 och i
juni månad 1885 kommit i tjänst vid fortifikationen, kvarstått därstädes
till den 30 april 1895, då han förordnades till sergeant af första klassen
vid Norrlands trängbataljon, samt att lian den 31 december 1904
befordrats till nu innehafvande beställning.

Enligt ett af vederbörande regementsläkare utfärdadt intyg lider
Blank af hjärtfel, kronisk luftrörskatarr med däraf beroende andtäppa,
njurinflammation jämte socker- och ägghvitsjuka samt är till följd däraf
för all framtid oduglig till krigstjänst.

Kårchefen har uti berörda skrifvelse meddelat, att Blank under de
tio sista åren ej kunnat förrätta trupptjänst, samt att han under längre
tidsperioder varit helt och hållet utståndsatt att deltaga i tjänstgöring
vid kåren. På grund häraf vore det enligt kårchefens åsikt med hänsyn
till tjänstens kraf icke önskvärdt, att Blank kvarstode i krigstjänst
till uppnådd pensionsålder.

Framställningen är tillstyrkt af chefen för sjätte arméfördelningen.

Medicinalstyrelsen, hvars yttrande i ärendet imhämtats, har, då det
af förenämnda läkareintyg framginge, att Blank lede af sjukdom, som
måste anses vara obotlig, likaledes tillstyrkt nådigt bifall till ifrågavarande
framställning.

Direktionen öfver arméns pensionskassa har den 25 november

Ang. pension
åt fanjunkarm
Lars Erik
Blank.

182

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

1908 afgifvit underdånigt utlåtande i ämnet och därvid anfört, att Blank,
som uppnått endast 45 lefnadsår och 23 tjänstår efter tjugonde åldersåret,
icke innehade den för erhållande af pension, än mindre den för fyllnadspensions
undfående bestämda lefnads- och tjänstålder. Då han ej
heller, såvidt af handlingarna i ärendet framginge, i och för tjänsten
ådragit sig de uti läkarintyget omförmälda sjukdomar, kunde han med
tillämpning af gällande pensionsreglemente och pensioneringsgrunder
för armén icke för närvarande beredas pension från arméns pensionskassa
vare sig med eller utan fyllnadspension. Men som Blank tillbragt
hela sin tjänstetid vid fortifikationen och trängen, hvilka vapenslag
torde vara att hänföra till garnisonerade värfvade trupper, vore
han jämlikt § 50 i nådiga reglementet för nämnda kassa berättigad att
från och med den 1 juli 1910, då han uppnådde 25 tjänstår, tillträda
en årlig pension af 180 kronor i nionde klassen af arméns pensionskassa,
därest han under tiden från afskedet till nämnda dag erlade
dubbla expektansafgifter, uppgående till 21 kronor 60 öre för år räknadt.

Uti underdånigt utlåtande den 12 december 1908 har statskontoret,
då det blifvit styrkt, att Blank vore för all framtid oduglig till krigstjänst
och vederbörande kårchef med hänsyn till tjänstens kraf framhållit
önskvärdheten af Blanks afgång från innehafvande beställning,
redan innan denne uppfyllt villkoren för erhållande af pension, förklarat
sig anse giltiga skäl förefinnas att genom framställning till Riksdagen
om förtidspension söka bereda Blank tillfälle att utan afvaktan af inträdd
pensionsålder afgå från tjänsten. Under sådana förhållanden och
i likhet med hvad förut i dylika fall ägt rum borde pensionsbeloppet
motsvara hvad Blank vid uppnådd pensionsålder skulle hafva bekommit
i pension och fyllnadspension eller tillhopa 1,000 kronor. Med anledning
af hvad direktionen öfver arméns pensionskassa anfört beträffande
den Blank tillkommande rätt att mot vissa expektansafgifters erläggande
komma i åtnjutande af pension från och med den 1 juli 1910
ville statskontoret föreslå, att en årlig pension af statsmedel måtte
beredas Blank med 1,000 kronor från afskedet intill sistnämnda dag,
men därefter med 820 kronor, samt att likaledes af statsmedel skulle
erläggas berörda expektansafgifter, så att Blank från och med samma
dag erhölle pension från arméns pensionskassa å 180 kronor om året.

På grund af hvad nämnda myndigheter sålunda yttrat och föreslagit,
synes det mig nödigt att genom utverkande af rätt till pension
åt Blank gifva honom tillfälle att redan nu afgå från tjänsten; och
anser jag, att ett mot full pension svarande belopp eller 1,000 kronor
bör honom tillerkännas vid afskedstagande!.»

Statsutskottets Utlåtande N:o It

183

Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning
hemställer utskottet,

att Riksdagen må medgifva, att fanjunkaren vid
Norrlands trängkår Lars Erik Blank''må från och med
månaden näst efter den, i hvilken afsked varder honom
beviljadt, från allmänna indragningsstaten uppbära
pension, beräknad efter 1,000 kronor om året för
tiden till den 1 juli 1910 och därefter under sin återstående
lifstid till belopp af 820 kronor årligen, samt
att från anslaget till allmänna indragningsstaten
må till arméns pensionskassa utbetalas hvad som i
expektansafgifter bör erläggas för att Blank skall från
och med nämnda dag komma i åtnjutande af en årlig
pension från kassan å 180 kronor.

29:o) I en till Riksdagen den 26 mars innevarande år aflåten
proposition (n:o 185) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva,
att sergeanten af första klassen vid Lifregementets husarer Frans Emil
Eklundh må, därest lian erhåller afsked efter den 10 oktober 1909, men
innan han är berättigad till fyllnadspension, från och med månaden
näst efter den, i hvilken afskedet beviljas, å allmänna indragningsstaten
uppbära pension till belopp af 900 kronor årligen till den 1 september
1916 och därefter under sin återstående lifstid 720 kronor årligen, samt
att från anslaget till allmänna indragningsstaten må till arméns pensionskassa
utbetalas hvad som i expektansafgifter bör erläggas, för att Eklundh
skall från och med sistnämnda dag komma i åtnjutande af en årlig
pension från kassan å 180 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 26 mars 1909
innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»Uti underdånig skrifvelse den 17 december 1908 har sekundchefen
för Lifregementets husarer gjort framställning därom, att sergeanten af
första klassen vid regementet Frans Emil Eklundh, hvilken på grund
af sjukdom vore oförmögen till krigstjänst, måtte beredas tillfälle att
före pensionsålderns inträde afgå med pension från allmänna indragningsstaten.

Af handlingarna i ärendet framgår, att Eklundh, som är född den
12 augusti 1866, kom i krigstjänst den 10 oktober 1884 och den 10
oktober 1895 befordrades till sin innehafvande beställning. Enligt intyg
af''regementsläkaren vid regementet lider Eklundh af lungtuberkulos

Ang. pension
åt sergeanten
Frans Emil
Eklundh%

184

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

och är på grund däraf för all framtid oförmögen såväl till fortsatt
krigstjänst som ock att genom annat arbete sig försörja. Sekundchefen
har rörande Eklundhs ekonomiska förhållanden upplyst, att han för sin
utkomst är beroende af hvad han kan bekomma af statsverket.

Chefen för Tredje arméfördelningen har tillstyrkt den af sekundchefen
gjorda framställningen.

Uti afgifvet underdånigt utlåtande har direktionen öfver arméns
pensionskassa vitsordat de angående Eklundhs ålder och tjänstgöringstid
meddelade uppgifterna samt vidare anfört, att, då Eklundh, som sålunda
räknade 42 lefnads- och 24 tjänstår efter adertonde åldersåret, icke
innehade den för erhållande af pension och ännu mindre den för tilläggspensions
undfående bestämda lefnads- och tjänstålder samt icke heller,
såvidt af handlingarna framginge, i och för tjänsten ådragit sig den
sjukdom, som gjorde honom till vidare krigstjänst oförmögen, han med
tillämpning af gällande nådiga pensionsreglemente och pensioneringsgrunder
för armén af den 22 juni 1877 för närvarande icke kunde
beredas pension från arméns pensionskassa vare sig med eller utan
fyllnadspension. Slutligen har direktionen upplyst, att, därest Eklundh
nu vore jämlikt nämnda pensioneringsgrunder berättigad till pension och
fyllnadspension, pensionsbeloppet skulle hafva utgått med 900 kronor,
däraf 180 kronor i nionde klassen af arméns pensionskassa och 720
kronor af statsmedel.

Statskontoret, hvars utlåtande öfver framställningen jämväl blifvit
infordradt, har därom anfört följande: På grund af hvad handlingarna

innehölle och under förutsättning, att det af hänsyn till regementets
fördel pröfvades nödigt att lämna Eklundh tillfälle att utan afvaktan af
uppnådd pensionsålder afgå från sin tjänst, syntes åtgärd böra vidtagas
för beredande åt honom vid afskedstagandet af årlig pension, motsvarande
hvad han vid uppnådd pensionsålder skulle hafva i sådant afseende bekommit
genom arméns pensionskassa eller 900 kronor. Enligt hvad
statskontoret inhämtat blefve emellertid Eklundh berättigad till pension
från nämnda kassa, därest han erhölle afsked efter den 10 oktober 1909,
då han uppnådde 25 tjänstår, och sedermera till den 1 september 1916
erlade stadgad expektansafgift med 32 kronor 40 öre för år. Vid sådant
förhållande ville statskontoret hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen medgifva, att Eklundh finge, därest han erhölle afsked
efter den 10 oktober 1909, men innan han vore berättigad till fyllnadspension,
från och med månaden näst efter den, i hvilken afskedet beviljades,
å allmänna indragningsstaten uppbära pension till belopp, af
900 kronor årligen till den 1 september 1916 och därefter under sin

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

185

återstående lifstid 720 kronor årligen, samt att från anslaget till allmänna
indragningsstaten Unge till arméns pensionskassa utbetalas hvad som i
expektansafgifter borde erläggas, för att Eklundh skulle från och med
sistnämnda dag komma i åtnjutande af pension från kassan å 180 kronor.

Med hänsyn till tjänstens kraf anser jag det synnerligen önskvärd!,
att för Eklundh utverkas rätt till pension å allmänna indragningsstaten,
så att han må kunna redan nu, före uppnådd pensionsålder, afgå från
tjänsten och ersättas af tjänstduglig person. Hvad beträffar pensionens
belopp ansluter jag mig till hvad statskontoret föreslagit. Jag tillåter
mig härmed erinra, att 1907 års Riksdag under liknande omständigheter
beviljat pension från allmänna indragningsstaten med enahanda belopp
åt musiksergeanten V. H. Kindstrand, hvilken då uppnått en lefnadsålder
af allenast 40 år.»

Med tillstyrkande af bifall till Kung!. Maj ds förevarande framställning,
får utskottet hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att sergeanten af
första klassen vid Lifregementets husarer Erans Emil
Eklundh må, därest han erhåller afsked efter den 10
oktober 1909, men innan han är berättigad till fyllnadspension,
från och med månaden näst efter den, i hvilken
afskedet beviljas, å allmänna indragningsstaten uppbära
pension till belopp af 900 kronor årligen till den 1
september 1916 och därefter under sin återstående
lifstid 720 kronor årligen, samt att från anslaget till
allmänna indragningsstaten må till arméns pensionskassa
utbetalas hvad som i expektansafgifter bör erläggas,
för att Eklundh skall från och med sistnämnda
dag komma i åtnjutande af en årlig pension från
kassan å 180 kronor.

30:o) I eu till Riksdagen den 26 mars innevarande år aflåten
proposition (n:o 176) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva
att sergeanten af första klassen vid Hallands regemente Anders Johan
Lindslcog, därest han erhåller afsked, innan han är berättigad till fyllnadspension,
må från och med månaden näst efter den, i hvilken afskedet
varder honom beviljadt, å allmänna indragningsstaten uppbära pension,
beräknad efter 900 kronor om året för tiden till den 1 augusti 1915
och därefter under sin återstående lifstid till belopp af 720 kronor
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 24

Ang. pension
åt sergeant en
A. J. Lindskog.

186

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

årligen, samt att från anslaget till allmänna indragningsstaten må till
arméns pensionskassa utbetalas hvad som i expektansafgifter bör erläggas,
för att Lindskog skall från och med nämnda dag komma i åtnjutande
af en årlig pension från kassan å 180 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 26 mars 1909
innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»På anhållan af sergeanten af första klassen vid Hallands regemente
Anders Johan Lindskog har chefen för nämnda regemente uti
underdånig skrifvelse den 13 februari 1909 gj©rt framställning därom,
att åt Lindskog, hvilken på grund af sjukdom vore oduglig till krigstjänst,
måtte beredas pension från allmänna indragningsstaten till belopp,
motsvarande pension och fyllnadspension för sergeant af första klass.

Af den underdåniga skrifvelsen bilagd tjänsteförteckning inhämtas,
att Lindskog, som är född den 12 juli 1865, varit i krigstjänst sedan
den 12 september 1883 samt den 26 november 1903 befordrats till nu
innehafvande beställning.

Enligt ett den 8 februari 1909 utfärdadt läkarintyg lider Lindskog
af lungsot och måste på grund häraf anses vara för all framtid oförmögen
till krigstjänst.

Regementschefen har uti berörda skrifvelse meddelat, att Lindskogtill
följd af sjukdom icke fullgjort någon tjänstgöring vid regementet
sedan år 1900 med undantag af 1902, då han efter 14 dagars tjänstgöring
vid beväringsrekrytskola af samma skäl måst liemförlofvas. Det
kunde således, enligt regementschefens åsikt, med hänsyn till tjänstens
kraf icke vara önskvärdt, att han kvarstode i tjänst intill uppnådd pensionsålder.

Framställningen har tillstyrkts af chefen för Första arméfördelningen.

Direktionen öfver arméns pensionskassa har den 24 februari 1909
afgifvit underdånigt utlåtande i ämnet och därvid anfört, att Lindskog,
som endast uppnått 43 lefnadsår och 25 tjänstår efter adertonde åldersåret,
icke innehade den för erhållande af pension, än mindre den för
fyllnadspensions undfående bestämda lafnads- och tjänstålder. Då han
ej heller, såvidt af handlingarna i ärendet framginge, i och för tjänsten
ådragit sig den uti läkarintyget omförmälda sjukdom, kunde han med
tillämpning af gällande pensionsreglemente och pensioneringsgrunder
för armén icke för närvarande beredas pension från arméns pensionskassa,
vare sig med eller utan fyllnadspension. Jämlikt § 48 mom. 3
uti nådiga reglementet för nämnda kassa den 26 februari 1904 vore
Lindskog emellertid berättigad att från och med den 1 augusti 1915, då

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

187

lian uppnådde 30 tjänstår efter tjugonde åldersåret, tillträda eu årlig
pension af 180 kronor i nionde klassen af arméns pensionskassa, därest
lian under tiden från afskedet till sistnämnda dag erlade tredubbla expektansafgifter,
uppgående till 32 kronor 40 öre för år räknadt. Om
Lindskog enligt omförmälda pensioneringsgrunder nu vore berättigad
till pension och fyllnadspension, skulle pensionsbeloppet utgöra 900
kronor, däraf 180 kronor i pension från arméns pensionskassa och 720
kronor i fyllnadspensidn.

Uti underdånigt utlåtande den 13 mars 1900 har statskontoret,
under förutsättning att det af hänsyn till regementets fördel pröfvades
nödigt lämna Lindskog tillfälle att utan afvaktan på uppnådd pensionsålder
afgå från sin tjänst, ansett åtgärd böra vidtagas för beredande åt
honom vid afskedstagandet af årlig pension, motsvarande hvad han vid
uppnådd pensionsålder skulle hafva i sådant afseende bekommit eller
900 kronor. Med anledning af hvad direktionen öfver arméns pensionskassa
anfört beträffande den Lindskog tillkommande rätt att mot vissa
expektansafgifters erläggande komma i åtnjutande af pension från och
med den 1 augusti 1915, hemställde statskontoret, att en årlig pension
af statsmedel måtte beredas Lindskog med 900 kronor från afskedet
intill sistnämnda dag, men därefter med 720 kronor, samt att likaledes
af statsmedel Unge erläggas berörda expektansafgifter, så att Lindskog
från och med samma dag erhölle pension från arméns pensionskassa å
180 kronor om året.

På grund af hvad nämnda myndigheter sålunda yttrat och hemställt,
synes det mig särskilt med hänsyn till tjänstens kraf nödigt att
genom utverkande af rätt till pension åt Lindskog gifva honom tillfälle
att redan nu afgå från tjänsten; och anser jag, att ett mot full pension
svarande belopp eller 900 kronor bör honom tillerkännas vid afskedstagandet.
»

Utskottet, som ej funnit något att erinra mot Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, hemställer,

att Riksdagen må medgifva, att sergeanten af
första klassen vid Hallands regemente Anders Johan
Lindskos;, därest han erhåller afsked, innan han är
berättigad till fyllnadspension, må från och med manaden
näst efter den, i hvilken afskedet varder honom
beviljadt, å allmänna indragningsstaten uppbära pension,
beräknad efter 900 kronor om året för tiden till den
1 augusti 1915 och därefter under sin återstående lifstid

188

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension

åt

fortifi/cationsarbetaren

A.P.Bergsten.

[19.]

till belopp af 720 kronor årligen, samt att från anslaget
till allmänna indragningsstaten må till arméns
pensionskassa utbetalas, hvad som i expektansafgifter
bör erläggas, för att Lindskog skall från och med
nämnda dag komma i åtnjutande af en årlig pension
från kassan å 180 kronor.

31:o) I punkt 19 under tionde hufvudtiteln har Ivungl. Maj:t föreslagit
Riksdagen medgifva, att förre fortifikationsarbetaren Anders Petter
Bergsten må från och med den 1 augusti 1909, då han uppnår 60 års
ålder, å allmänna indragningsstaten under sin återstående lifstid uppbära
en årlig pension af 300 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver la ndtförs var särenden den 11 december
1908 innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»Hos arméförvaltningens fortifikationsdepartement har fortifikationsbefälhalvaren
å Karlsborgs fästning gjort framställning om utverkande
af pension åt förre fortifikationsarbetaren Anders Petter Bergsten.

Enligt hvad fortifikationsbefälhafvaren upplyst blef Bergsten, som
är lödd den 1 augusti 1849 och således 59 år gammal, den 15 november
1869 anställd i kronans tjänst, där han intill 1907 års utgång innehaft anställning
dels såsom artillerist vid Göta artilleriregemente och dels såsom
arbetare vid Karlsborgs och \ axholms fästningsbyggnader. Visserligen
har en del afbrott i denna hans tjänstgöring ägt rum, beroende bland
annat därpå, att arbetet vid fästningsbyggnaderna under den kallaste
årstiden måst hvila, men då hans sammanlagda tjänstetid uppgår till
öfver 31 år och det hufvudsakligaste af brottet i tjänstgöringen ligger
mera än 20 år tillbaka, anser fortifikationsbefälhafvaren, att Bergsten,
som befinner sig i fattiga omständigheter, bör komma i åtnjutande af
årligt underhåll.

Vid öfverlämnande af ifrågavarande framställning jämte ärendet
tillhörande handlingar har arméförvaltningens nämnda departement uti
skrifvelse den 12 sistlidne oktober, med hänsyn till Bergstens långvariga
anställning i kronans tjänst och hans behof af understöd till sitt uppehälle,
i underdånighet hemställt, det Eders Ivungl. Maj:t täcktes vidtaga
åtgärder för att bereda honom pension för hans återstående lifstid till
belopp af 300 kronor om året, att utgå från allmänna indragningsstaten.

Statskontoret har uti häröfver den 28 november innevarande år
afgifvet underdånigt utlåtande tillstyrkt nådigt bifall till arméförvaltningens
i ärendet gjorda hemställan.»

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

189

Departementschefen, som i likhet med arméförvaltningen och
statskontoret ansett billigt, att Bergsten, i anseende till den långa tid,
han arbetat i kronans tjänst, erhölle något understöd för sin återstående
lifstid, har till Kungl. Magt hemställt om aflåtande af förevarande
proposition.

Utskottet, som ej haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, hemställer

att Riksdagen må medgifva, att förre fortifikationsarbetaren
Anders Petter Bergsten må från och
med den 1 augusti 1909, då han uppnår 60 års ålder,
å allmänna indragningsstaten under sin återstående
lifstid uppbära en årlig pension af 300 kronor.

32:o) Uti en till Riksdagen den 12 februari innevarande år aflåten
proposition (n:o 114) har Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen
bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden
för samma dag föreslagit Riksdagen medgifva, att enhvar af förre
fortifikationsarbetarna Sven Månsson, Petter Olsson och August Alfred
Jonsson må från och med den 1 januari 1909 under sin återstående lifstid
från allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af 200
kronor.

Åberopade statsrådsprotokollet innehåller härom följande yttrande
af departementschefen:

»Med anledning af därom utaf förre fortifikationsarbetarne Sven
Månsson, Petter Olsson och August Alfred Jonsson gjorda ansökningar
har arméförvaltningens fortiflkationsdepartement uti särskilda underdåniga
skrivelser den 10 juli och den 7 november 1908 hemställt om understöd
åt bemälde arbetare.

.Månsson är född den 14 oktober 1843 och alltså 65 år gammal
samt gift. Han har varit anställd vid befästningsarbetena i Karlskrona
under åren 1868—1880 eller i 13 år samt under arbete därstädes år
1872 genom olyckshändelse afbrutit sitt ena ben. Vid olyckstillfället
var Månsson jämte ett par andra arbetare sysselsatt med att lösbryta
sten ur ett sprängschakt å Aspön. Påverkad af Månssons spett nedifrån
och de två andres uppifrån lossnade plötsligt en större sten och,
innan Månsson hunnit undan, träffade stenen honom på högra benet
strax under knäet, hvarvid benet afbröts. Månsson intogs för erhållande
af vård å flottans sjukhus i Karlskrona, hvarifrån han utskrefs någorlunda
tillfrisknad samt i stånd att förflytta sig med tillhjälp af krycka.

Ang. pension
åt förre
fortifikationsarbetarne
S.
Månsson, P.
Olsson och
A. A. Jonsson.

190

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Aret därpå råkade han emellertid på hemväg'' från arbetet att halka och
därvid ånyo afbryta benet, med påföljd att detsamma måste amputeras.
Månsson har sedermera varit i enskild tjänst till år 1905, då han blef
oförmögen till vidare arbete. Han befinner sig i fattiga omständigheter.

Olsson, som uppnått en ålder af nära 56 år, har under åren 1872—
1879 likaledes haft anställning vid befästningsarbetena i Karlskrona.
År 1876 under pågående arbete med att uttaga byggnadssten ur ett
stenbrott å Tjurkö blef Olsson, då han med slägga aftuktade ett stenblock,
af en stenskärfva träffad i vänstra ögat, med påföljd att han
förlorade synförmågan å detta öga. Enligt ett den 18 juli 1908 utfärdadt
läkarintyg är synförmågan å det andra ögat numera nedsatt till
ungefär V* af normal synskärpa utan korrektion. Till följd häraf är
Olsson, som befinner sig i fattiga omständigheter, oförmögen att försörja
sig och familj, bestående af hustru, ett minderårigt barn samt en
nittioårig orkeslös moder, hvilka äro af hans utkomst beroende.

Jonsson är född den 5 oktober 1858 och ogift. Han har varit anställd
vid Karlsborgs fästningsbyggnad från den 2 maj 1881 till den
20 december 1906 eller i mer än 25 år samt därstädes åtnjutit aflöning,
uppgående under de senaste fem åren till 620 kronor om året. År 1898
råkade Jonsson under pågående arbete vid nämnda byggnad genom
olycksfall få högra handens pekfinger krossadt, till följd hvaraf fingret
kort därefter måste genom operation borttagas. På grund häraf har
Jonsson, som för sitt uppehälle är uteslutande hänvisad till sitt arbete,
lidit en väsentlig minskning i arbetsförmågan samt därigenom kommit
i mindre goda ekonomiska omständigheter. Enligt ett af Riksförsäkringsanstalten
den 14 augusti 1908 afgifvet yttrande måste den Jonsson
ågångna skadan, därest densamma skolat bedömas i enlighet med bestämmelserna
uti lagen angående ersättning för skada till följd af
olycksfall i arbete den 5 juli 1901, anses hafva för Jonsson medfört
nedsättning i arbetsförmågan, motsvarande femton procent af normal
sådan och borde den sålunda berättiga honom till en årlig lifränta å
45 kronor.

Uti förut omförmälda skrifvelse!'' har arméförvaltningen föreslagit,
att Månsson och Olsson måtte beredas pensioner från allmänna indragningsstaten,
den lörre med 150 kronor och den senare med 210 kronor
om året.

Beträffande Jonsson har arméförvaltningen hemställt, det Eders
Kung!. Maj:t täcktes antingen bevilja honom för en gång ett skadestånd
af 600 kronor från extra anslaget till fortsättande af arbetena å
Karlsborgs fästning eller ock föreslå innevarande års Riksdag att till -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

191

erkänna honom en årlig- pension af 50 kronor från allmänna indragningsstaten,
att utgå från och med den 1 januari 1909.

Statskontoret har uti särskilda den 12 december 1908 afgifna underdåniga
utlåtanden anfört, att de skador, som drabbat Månsson och Olsson
genom olycksfall i arbetet, såvidt handlingarna utvisade, utan tvifvel
varit åt den beskaffenhet, att, därest lagen om ersättning för skada till
följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 varit tillämplig, dem bort
tillkomma lifräntor till ungefär de belopp, som af arméförvaltningen
blifvit för dem i sådant afseende föreslagna. Det vore ju visserligen
obestridligt, att den under arbete i statens tjänst ådragna skadan "utgjorde
den enda grund, hvarpå understöd af statsmedel kunde ifrågasättas
för dessa arbetare, hvilka icke kunde åberopa någon långvarigtjänstetid,
men då de olycksfall, vid hvilka Månsson och Olsson lidit
skada, inträffat för mycket lång tid tillbaka samt någon ovillkorlig
rättighet till godtgörelse för sålunda liden skada icke förefunnes, gällde
det enligt statskontorets uppfattning numera i förevarande fall mindre
att utskifta ersättning efter måttet af den skada, som blifvit enhvar
af dessa arbetare tillfogad, eller i mån, som hvardera af dem vid tiden
för olycksfallet genom skadan lidit minskning i sin arbetsförmåga, utan
snarare att på ålderdomen bereda omförmälda två numera lika litet
arbetsdugliga och ungefär i samma grad hjälpbehöfvande arbetare skäligt
understöd. Det syntes därför statskontoret, som om understöd borde
dem båda beredas till samma belopp. I anledning häraf ville statskontoret
hemställa, att Månsson och Olsson måtte få komma i åtnjutande
under sin återstående lifstid af en årlig pension å 200 kronor
hvardera.

I fråga om ersättning åt Jonsson bär statskontoret ansett det kunna
ifrågasättas, huruvida icke dennes långvariga arbete vid fästningsbyggnaden
i förening med den omständighet, alt han därunder genom olycksfall
lidit skada, till följd hvaraf hans arbetsförmåga blifvit nedsatt, skäligen
borde föranleda till beredande åt honom af någon pension, då han
numera vid framskriden ålder syntes hafva svårighet att förskaffa sig
sitt uppehälle. På grund häraf skulle statskontoret för sin del icke hafva
tvekat att tillstyrka en pension åt Jonsson till enahanda belopp, som
statskontoret förordat för Månsson och Olsson. Då emellertid något
förslag i sådant syfte icke förelåge från vederbörande, ansåge sig statskontoret
böra inskränka sig till att biträda arméförvaltningens hemställan
om en årlig pension å 50 kronor från allmänna indragningsstaten.

I likhet med statskontoret och på de af detta ämbetsverk anförda
skäl anser äfven jag, att ifrågavarande tre arbetare i lika grad gjort

192

Statsutskottets Utlåtande X:o 11-

Ang. pension
åt en del vid

Karlstorgs

fästnings byggnad anställda arbetare.

[32.]

sig förtjänte af att komma i åtnjutande af understöd för sin återstående
lifstid.»

Då utskottet ej haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förevarande
proposition får utskottet hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att enhvar af förre
fortifikationsarbetarna Sven Månsson, Petter Olsson och
August Alfred Jonsson må från och med den 1 januari
1909 under sin återstående lifstid från allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension af 200 kronor.

33) I en till Riksdagen den 11 mars innevarande år aflåten
proposition (n:o 117) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva

att nedannämnda personer må å allmänna indragningsstaten under
sin återstående lifstid åtnjuta årliga pensioner med följande belopp,
nämligen: enhvar af förre fästningsbyggnadsarbetarna Gustaf Andersson
och Jakob Emanuel Johansson samt fästningsbyggnadsarbetarna Karl
Gustafsson och Frans August Andersson Otter med 300 kronor, äfvensom
förre arbetaren vid Borghamns kalkstensbrott Victor Filip Brandt
med 50 kronor, att utgå till Andersson, Johansson och Brandt från
innevarande års början samt till Gustafsson och Andersson Otter från
och med månaden näst efter den, då deras nuvarande anställning vid
Karlsborgs fästning upphör, dock hvad Gustafsson beträffar tidigast
från den 1 mars 1910.

Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 11 mars 1909
innehåller i detta ärende följande yttrande af departementschefen:

»Uti särskilda underdåniga skrivelser den 24 november 1908 har
arméförvaltningens fortifikationsdepartement gjort framställning om
beredande af pensioner åt arbetarna Gustaf Andersson, Jakob Emanuel
Johansson, Karl Gustafsson och Frans August Andersson Otter, Indika
varit eller vore anställda vid Karlsborgs fästningsbyggnad.

Rörande omförmälda arbetares förhållanden har fortifikationsbeiälhafvaren
å Karlsborgs fästning efter verkställd utredning meddelat
följande:

Gustaf Andersson vore född den 26 oktober 1845 och hade varit
anställd i kronans tjänst under omkring 35 år, däraf öfver 33 år vid
Karlsborgs och återstoden vid Vaxholms—Oscar Fredriksborgs fästningsbyggnad.
Han hade de senaste åren af sin tjänstgöring varit använd
dels såsom renhållare och dels såsom stalldräng med eu aflöning af 25
öre i timmen samt hade numera erhållit afsked. Andersson hade hustru

193

Statsutskottets Utlåtande N;o 11.

och 2 minderåriga barn att försörja, men lians arbetsförmåga vore betydligt
nedsatt och han befunne sig i fattiga ekonomiska omständigheter.

Jakok Emanuel Johansson vore född den 8 december 1845 och hade,
då han år 1906 erhöll afsked, arbetat vid Karlsborgs fästningsbyggnad
under mer än 25 år. Hans aflöning hade sista tiden uppgått till 25
öre i timmen. Johansson vore sjuklig och numera ej arbetstöi samt
befunne sig i betryckta ekonomiska förhållanden. ^

Karl Gustafsson, född den 24 februari 1850, både vant anställd
vid Karlsborgs fästningsbyggnad sedan år 1873 och tjänstgjorde för
närvarande såsom vattenledningsförman mot eu aflöning af 840 kronor
om året jämte fri bostad och vedbrand. Gustafsson både visserligen
hittills skött denna viktiga och kräfvande befattning på ett någorlunda
tillfredsställande sätt, men då det vore i hög grad önskvärd! att för
vården af de numera vidlyftiga vattenledningsanläggmngarna erhålla
en yngre och mera kompetent person, hemställde fortifikationsbefälhafvaren,
att åtgärder måtte vidtagas för beredande åt Gustafsson af
pension å skäligt belopp att utgå tidigast från den 1 mars 1910, dä
han uppnådde 60 lefnads- och 37 tjänstår.

Frans August Andersson Otter vore född den 21 januari 1852 och
hade varit anställd vid fästningsbyggnaden alltsedan ai 1881 till eu
början såsom stalldräng samt sedermera såsom handräcknings karl ocn
såsom skogs- och vägarbetare. Hans aflöning både under de sista åren
utgått med 25 öre i timmen, men då arbetstillfällena vid fästningen
alltmera minskades, kunde han ej längre påräkna ständigt arbete därstädes
af denna art. Andersson vore dessutom enligt läkareintyg på
grund af ålderdomssvaghet och kronisk reumatism oförmögen till vidare
arbete såsom fästningsbyggnadsarbetare. Han befunne sig i knappa
ekonomiska förhållanden och hade åldrig moder och eu systei att

försörja. .

För egen del har arméförvaltningens fortifikationsdepartement hemställt
att på grund af hvad rörande ifrågavarande arbetare blifvit upplyst
nådig proposition måtte aflåtas till Riksdagen om beviljande å
allmänna indragningsstaten af pension å 300 kronor till enhvar af dem.

Statskontoret har i afgifvet underdånigt yttrande tillstyrkt fortifikationsdepartementets
framställning samt därvid erinrat, att Riksdagen,
med anledning af därom aflåtna nådiga propositioner, såväl åi 190<
som år 1908 under liknande förhållanden beviljat pensioner å samma
belopp åt arbetare vid Karlsborgs fästningsbyggnad.

Arméförvaltningens nämnda departement bär vidare i vindeldåmg
Bih. till liiksd. Frat. 1909. 1 Sand. 1 Afd. 11 Haft. 25

194

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

skrifvelse den 7 november 1908 hemställt om beviljande af årligt understöd
åt förre arbetaren vid Borghamns kalkstensbrott Viktor Filip Brandt,
hvilken därom gjort ansökning. Fortilikationsbefälhafvaren å Karlsborgs
fästning, som till departementet öfverlämnat berörda ansökning, har
därom efter verkställd utredning anfört följande: Brandt, som vore född
den 28 december 1857 och varit anställd vid Borghamns kalkstensbrott
i 18 ar, hade under sitt arbete genom olycksfall blifvit skadad icke
mindre än tre särskilda gånger, nämligen 1898 och 1903 genom sprängskott
samt 1906 genom fall från en stenhög. Enligt intyg af schaktmästaren
vid kalkstensbrottet hade Brandt till följd af dessa olycksfall
varit oförmögen till arbete under omkring en månads tid vid hvarje
tillfälle. Någon anmälan jämlikt föreskrifterna i lagen om olycksfall
i arbete hade emellertid icke ägt rum, emedan olycksfallen icke ansetts
vara af den art, att desamma kunde läggas till grund för ersättning.
Efter sista olycksfallet hade Brandt fortsatt sitt arbete under 1 V, år,
till dess han på grund af minskad arbetstillgång under februari månad
år 1908 erhållit afsked. Brandt hade då med goda vitsord arbetat vid
nämnda stenbrott sedan augusti månad år 1890 eller under sammanlagdt
nära 18 år. Hans arbetsförtjänst hade under de sista 5 åren uppgått
till högst 655 kronor 49 öre samt lägst 434 kronor 49 öre (år 1906).
Brandt, som vore gift och hade haft sju barn, hvaraf tre ännu bodde
hos föräldrarna, ägde eu stugubyggnad men icke några andra tillgångar.

Enligt intyg af läkaren vid Vadstena lasarett har Brandt tre
gånger vårdats därstädes: en gång till följd af skador genom sprängskott
i högra sidan af ansiktet samt kring högra ögat och örat, hvilka
skador medfört försämrad hörsel, en gång för skador i vänstra sidan
åt bröstet, förorsakade genom en lössprängd sten, samt den tredje gången
för eu genom fall föranledd kontusion i samma sida af bröstet; och
anser nämnda läkare, att dessa upprepade olyckshändelser skadat Brandts
nervsystem och åstadkommit en allmän nedsättning af hans krafter och
arbetsförmåga.

Riksförsäkringsanstalten har i afgifvet utlåtande anfört, att den
genom olycksfallet år 1898 uppkomna nedsättning af hörselförmågan
u ena örat, därest lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada
till följd åt olycksfall i arbete varit därå tillämplig, dock icke skulle
hafva berättigat Brandt till någon ersättning, samt att ej heller de
bada ötriga olycksfallen, hvarken hvart för sig eller tillhopa, haft till
följd sådan skada, som enligt berörda lag berättigar till ersättning af
arbetsgifvaren, men att riksförsäkringsanstalten likväl ansett den möjligheten
icke vara utesluten, att de upprepade olycksfall, som drabbat

Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 195

Brand!, i förening med den omständigheten, att han numera blifvit
afskedad, bidragit att framkalla de i läkarbetygen angifna funktionsrubbningarna
af nervös art och däraf föranledd nedsättning i arbetsförmågan.
Riksförsäkringsanstalten ansåge fördenskull billighetsskäl
starkt tala för att någon årlig pension bereddes Brandt samt föresloge,
att för sådant fall pensionsbeloppet bestämdes till 50 kronor.

På grund af hvad riksförsäkringsanstalten anfört har arméförvaltningens
fortifikationsdepartement tillstyrkt, att åtgärder måtte vidtagas
för beredande åt Brandt af pension från allmänna indragningsstaten till
belopp af 50 kronor om året, att utgå från och med innevarande år.

Statskontoret har i afgifvet yttrande icke haft något att erinra
häremot.»

Med tillstyrkande-af bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
hemställer utskottet,

att Riksdagen må medgifva, att nedannämnda
personer må å allmänna indragningsstaten under sin återstående
lifstid åtnjuta årliga pensioner med följande
belopp, nämligen: enhvar af förre fästningsbyggnadsarbetarna
Gustaf Andersson och Jakob Emanuel Johansson
samt fästningsbyggnadsarbetarna Karl Gustafsson
och Frans August Andersson Otter med 300 kronor, äfvensom
förre arbetaren vid Borghamns kalkstensbrott Victor
Filip Brandt med 50 kronor, att utgå till Andersson,
Johansson och Brandt från innevarande års början samt
till Gustafsson och Andersson Otter från och med
månaden näst efter den, då deras nuvarande anställning
vid Karlsborgs fästning upphör, dock hvad Gustafsson
beträffar tidigast från den 1 mars 1910.

34:o; I en till Riksdagen den 5 februari innevarande år aflåten
proposition (n:o 59) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva,
att förrådsarbetaren vid arméns intendenturförråd i Stockholm, skräddargesällen
Anders Magnus Lundell och vaktmästaren vid nämnda förråds
bageriafdelning Josef Alfred, Adamsson må från och med månaden näst
efter den, i hvilken de varda från nu innehafvande anställningar entledigade,
under sin återstående lifstid från allmänna indragningsstaten
uppbära pension, hvardera med 400 kronor om året.

Till statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden ofvannämnda
dag har departementschefen rörande denna framställning anfört följande:

Ang. pension
åt förrådsarbetaren

A. M. Lundell
och vaktmästaren

J. A. Adamsson.

196

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

»Uti en till Eders Knngl. Maj:t ställd skrifvelse har chefen för
arméns intendenturförråd i Stockholm i underdånighet gjort framställning
om utverkande af pension åt förråd sarbetaren vid nämnda
förråd, skräddargesällen Anders Magnus Lundell och vaktmästaren vid
kronobageriet i Stockholm Josef Alfred Adamsson.

Af handlingarna inhämtas, att Lundell, som uppnått en ålder af
nära 87 år, alltsedan den 23 mars 1857 varit anställd vid förrådet och
därstädes åtnjutit aflöning, uppgående under de senaste 3 åren till 565
kronor om året, jämte fri bostad; att Adamsson är i det närmaste 68
år gammal och varit i kronans tjänst sedan den 3 april 1878 mot en
årlig aflöning af 500 kronor; att såväl Lundell som Adamsson städse
iakttagit ett synnerligen godt uppförande samt till vederbörandes belåtenhet
utfört dem anförtrodda göromål; att den förre enligt nådigt
beslut den 10 september 1897 tilldelats medalj i silfver för nit och redlighet
i rikets tjänst’; samt att både Lundell och Adamsson på grund
af ålder samt den sistnämnde, som enligt framställningen bifogadt läkarbetyg
lider af kronisk hjärtsjukdom, jämväl till följd däraf numera äro
oförmögna till arbete.

Med öfverlämnande af berörda framställning jämte därtill hörande
handlingar har arméförvaltningens intendentsdepartement uti underdånig
skrifvelse den 20 november 1908 anfört, att det syntes departementet
vara med rättvisa och billighet förenadt, att Lundell och Adamsson
efter långvarigt och väl vitsordadt arbete i kronans tjänst bereddes
något årligt understöd på ålderdomen. Med anledning häraf har intendentsdepartementet
hemställt, att till innevarande års Riksdag måtte aflåta»
nådig proposition om beviljande åt bemälde personer åt årlig pension
å 400 kronor för hvardera, att utgå från allmänna indragningsstaten.

Statskontoret har uti underdånigt utlåtande den 12 december nästlidet
år biträdt arméförvaltningens hemställan.»

Mot Kungl. Maj ds förevarande framställning har utskottet ej haft
något att erinra och får alltså hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att förrådsarbetaren
vid arméns intendenturförråd i Stockholm skräddargesällen
Anders Magnus Lundell och vaktmästaren vid
nämnda förråds bageriafdelning Josef Alfred Adamsson
må från och med månaden näst efter den, i hvilken
de varda från nu innehafvande anställningar entledigade,
under sin återstående lifstid från allmänna indragningsstaten
uppbära pension, hvardera med 400
kronor om året.

197

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

35:o) I en till

Riksdagen den 26 mars innevarande ar afliden

oa.uj x eu. uuj. — ----- it

proposition (n:o 177) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva
att enhvar af arbetsförmännen vid Karl Gustaf städs gevärsfaktori
Per Erik Andersson och Anders Engblom samt arbetarna därstädes Alf red
Grönlund, Carl Johan Lindström, Carl Oskar Vikstrand, Johan Vilhelm
Hallgren, Olof Norrman, Carl Fredrik Östergren och August Carl Petter
Johansson Sander må under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta eu årlig pension af 500 kronor, att utgå till Grönlund
från och med den 1 januari 1908 och till enhvar af de öfnga tran
och med månaden näst efter den, under hvilken han erhållit afsked från

Ang. pension
för en del vid
Karl Gustafs
stads gevärsfaktori
anställda
arbetsförmän
och
arbetare.

gevärsfaktoriet. __ , ^

Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsäreiiden den ^6 inars 1JU
innehåller rörande denna framställning följande yttrande åt departementschefen: »XJti

underdånig skrifvelse den 4 nästlidne februari hai armeförvaltningens
artilleridepartement, efter framställning åt styiesmannen
för Karl Gustafs stads gevärsfaktori, hemställt om utverkande af pension
åt nedannämnda arbetsförmän och arbetare vid faktoriet, Indika på grund
af hög lefnadsålder och mångårig anställning samt därunder adagalagdt
hedrande uppförande ansetts böra komma i åtnjutande åt sådan förmån,

nämligen: .

1) filaren Alfred Grönlund, som, född den 16 september 1844,

från den 26 oktober 1872 varit anställd vid faktoriet, men sedan den
20 maj 1907 varit oförmögen till arbete på grund af kronisk lungsjukdom
och orkeslöshet; , „ , „„

2) verktygsarbetaren Carl Johan Lindström, hvilken, loda den do
september 1839 och anställd vid faktoriet sedan den 1 april 1868, numera
på grund af dålig hörsel och nervsvaghet vore enligt läkarintyg
oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta sitt arbete,

3) maskinarbetaren Carl Oskar Vikstrand, hvilken, född den 3
november 1839, varit anställd vid faktoriet såsom förman för brandoch
vattenvakterna från oktober månad år 1878 till den 2 oktober 1899
och därefter såsom maskinarbetare, men nu enligt läkarbetyg voie
lidande af döfhet och yrsel samt på grund däraf mindre tjänstbar;

4) förmannen Per Erik Andersson, född den 19 januari 1831 och

anställd vid faktoriet sedan år 1843; , ..n,

5) förmannen Anders Engblom, född den 11 mars 1831 och anställa

vid faktoriet sedan den 18 maj 1850; .. 1D„, .

6) filaren Johan Vilhelm Hallgren, född den It april 1834 och

anställd vid faktoriet sedan juli manad år 1861,

198

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

7) filaren Olof Norrman, född den 1 april 1839 och anställd vid
faktoriet sedan i juni 1865;

8) verktygsarbetaren (Jarl Fredrik Östergren, född den 25 juni
1830 och anställd vid faktoriet sedan mars månad år 1869;

9) verktygsarbetaren August Carl Petter Johansson Sander, född
den 25 juli 1834 och anställd vid faktoriet sedan den 28 november 1871.

Enligt läkarintyg vore de sex sistnämnda på grund af hög ålder
och nedsatt arbetskraft numera oförmögna att på tillfredsställande sätt
skota sitt arbete vid gevärsfaktoriet och därmed förtjäna sitt lifsuppehälle.

Tillika förelåge för samtliga ofvannämnda arbetsförmän och arbetare
fräjd- och arbetsbetyg, utvisande att de åtnjöte medborgerligt förtroende
och att de förtjänt goda vitsord för sitt förhållande under anställningstiden,
hvarjämte styresmannen upplyst, att do alla, med undantag
af Vikstrand, erhållit medalj för nit och redlighet i rikets tjänst,
och att Vikstrand numera föreslagits till erhållande af dylikt nådevedermäle.

Deras sista årsinkomst af arbetet hade uppgått till belopp, växlande
mellan lägst 994 kronor 39 öre och högst 1,417 kronor 84 öre.

Faktoriets arbetspersonal hade icke fast anställning och åtnjöte
således icke författningsbestämd pensionsrätt, hvarför äldre, förtjänta
arbetsförmän och arbetare brukat bibehållas i arbete så länge de möjligen
kunnat göra någon nytta och vanligen till sin död.

Emellertid komme under innevarande år en minskning af faktoriets
arbetsstyrka att ske, och denna omständighet nödvändiggjorde jämväl
en minskning i antalet arbetsförmän och timarbetare. 1 likhet med
styresmannen ansåge artilleridepartementet det därför önskligt, att några
af de äldsta och mest förtjänta af dem, som på grund af de ändrade
förhållandena vid faktoriet icke längre där kunde kvarstå, bereddes
erforderlig hjälp till lifsuppehälle genom pension, hvartill deras långvariga
och väl vitsordade statstjänst, enligt departementets åsikt, gåfve
dem berättigade anspråk.

Vidkommande beloppet funne artilleridepartementet en grund för
bestämmandet däraf i det förhållandet, att 1907 års Riksdag uppå nådig
proposition (n:o 7) beviljat extra tygarbetaren vid Kristianstads tygstation
Nils Nilson Lord, som på grund af hög ålder och minskad arbetskraft
icke ansågs lämpligen kunna längre kvarstå i sin befattning, en
årlig pension al 500 kronor. Som nu ifrågavarande arbetare kunde
anses likställda med Lord, föresloge artilleridepartementet, att samma
belopp måtte tillerkännas dem, hvarvid departementet, med anslutning
till därom af styresmannen framställdt förslag, funne skäligt, att pen -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

199

sionen finge beräknas för Grönlund från 1908 års början och för de
öfriga från månaden näst efter deras entledigande från anställning vid
faktoriet.

På grund af livad sålunda anförts, hemställde artilleridepartementet
i underdånighet, att Eders Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition
föreslå Riksdagen att från allmänna indragningsstaten åt enhvar af
ofvannämnda arbetsförmän och arbetare vid Karl Gustafs stads gevärsfaktori
bevilja en årlig pension af 500 kronor, att utgå för Grönlund
från och med den 1 januari 1908 och för hvar och en af de öfriga
från och med månaden näst efter den, under hvilken han erhållit afsked
från gevärsfaktoriet.

Statskontoret, hvars yttrande infordrats öfver föreliggande framställning,
har tillstyrkt bifall till densamma.»

Mot Kungl. Maj:ts förevarande framställning har utskottet ej haft
annat att erinra än att utskottet ansett Grönlund böra komma i åtnjutande
af pension först från och med den 1 januari 1909; och får utskottet
alltså hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att enhvar af arbetsförmännen
vid Karl Gustafs stads gevärsfaktori Per
Erik Andersson och Anders Engblom samt arbetarna
därstädes Alfred Grönlund, Carl Johan Lindström,
Carl Oskar Yikstrand, Johan Vilhelm Hallgren, Olof
Norrman, Carl Fredrik Östergren och August Carl
Petter Johansson Sander må under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta eu årlig
pension af 500 kronor, att utgå till Grönlund från
och med den 1 januari 1909 och till en hvar af de
öfriga från och med månaden näst efter den, under
hvilken han erhållit afsked från gevärsfaktoriet.

36:o) Kungl. Magt har vidare uti punkten 20 under tionde hufvudtiteln
föreslagit Riksdagen medgifva att Oskar Adrian Mattsson må från
den 3 juli 1909, till dess lian fyllt femton år, från allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt understöd af G0 kronor.

9''ill statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 11 december
1908 har departementschefen rörande denna fråga anfört följande:

»Den 3 januari 1908 inträffade en explosion i de ammunitionsfabriken
tillhörande torkhusen vid Marieberg, hvarvid, bland andra,

Ang. understöd
åt O. A. Mattsson.

[20.]

200

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

ogifta
Adrian Mattsson, född den 18 december 1905.

Under åberopande af ett vid förhör inför styresmannen för ammnnitionsfabriken
förstnämnda dag hållet protokoll, utvisande att explosionen
måste tillskrifvas en ren olyckshändelse samt att orsaken till
densamma ej kunde läggas vare sig befäl eller arbetare till last, har
styresmannen hemställt hos arméförvaltningens artilleridepartement om
utverkande af ett årligt understöd åt gossen Oskar Adrian Mattsson.

Arméförvaltningens artilleridepartement har med underdånig skrivelse
den 9 mars innevarande år öfverlämnat de till ärendet hörande
handlingar, hvaraf inhämtas:

att Adina Mattsson, hvilken vore född den 28 september 1888,
varit anställd vid ammunitionsfabriken från den 17 juli 1905 till sin död;

att Oskar Adrian Mattssons fader, bryggeriarbetaren Emil jäskar
Nilsson, lämnat bidrag till barnets underhåll, men att jämväl Nilsson
genom olvckshändelse under augusti månad 1907 omkommit;

att Oskär Adrian Mattsson nu vårdades hos sin i fattiga omständigheter
lefvande mormoder, hvilken hade att försörja, förutom
gossen, en i följd af sjukdom till arbete oförmögen dotter; samt

att han icke hade annat understöd att påräkna än ett efter fadern
utfallet olycksfallsersättningsbelopp, hvaraf, sedan rättegångs- och andra
kostnader * med anledning af från Nilssons lagliga arfvingar framställda
anspråk blifvit guldna, återstode omkring 1,200 kronor.

Arméförvaltningens artilleridepartement har vidare erinrat, att
enligt § 4 af lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete den 5 juli 1901 skulle, om sådant olycksfall medfört döden,
till hvarje minderårigt barn, som födts före olycksfallet eller föddes
efter detsamma i ett därförut slutet äktenskap, utgå eu årlig lifränta
af 60 kronor från dödsfallet, till dess barnet uppnått 15 års ålder.
Som Oskar Adrian Mattsson icke vore född i äktenskap, kunde han
icke enligt nämnda lags bestämmelser anses berättigad till understöd åt
staten.

Då emellertid det efter fadern utfallna olycksfallsersättningsbeloppet,
som innestode hos en advokat i Stockholm, men för hvilket redovisning
eller säkerhet ej lämnats, äfven om detsamma komme gossen till godo,
vore otillräckligt till bekostande af hans underhåll och uppfostran, ansåge
arméförvaltningens artilleridepartement, att det med hänsyn jämväl
till öfriga i detta fäll föreliggande omständigheter vore billigt, att gossen
Mattsson blefve tillerkänd underhåll till samma belopp, hvilket enligt
förberörda lag tillkomme äkta barn efter fäder, som omkommit genom

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

201

olycksfall. Artilleridepartementet hemställde fördenskull, det Eders Kungl.
Maj: t täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att Oskar Adrian Mattsson
måtte från den 3 januari 1908, till dess han uppnått 15 års ålder, få å
allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt underhåll af 60 kronor.

Uti häröfver den 31 sistlidne mars afgifvet underdånigt utlåtande
har statskontoret, under åberopande af lagen den 17 mars 1905, enligt
hvilken oäkta barn med afseende å arfsrätt efter moder blifvit likställdt
med äkta barn, framhållit såsom tillbörligt, att den ersättning, som jämlikt
bestämmelserna i. förut omförmälda lag den 5 juli 1901 otvifvelaktigt
skulle hafva tillkommit ett äkta barn, då dess moder ljutit döden
till följd af olycksfall i arbete, hvarå sistnämnda lag vore tillämplig, i
motsvarande fall bereddes ett oäkta barn. På grund häraf tillstyrkte
statskontoret nådigt bifall till ifrågavarande framställning.

Jag tillåter mig härvid erinra, att Eders Kungl. Maj:t genom
nådigt beslut den 24 sistlidne april funnit godt tilldela gossen Mattsson
såsom understöd för ett år, räknadt från den 3 januari 1908, en
gratifikation af 60 kronor från fjärde hufvudtitelns anslag till extra
utgifter.

I likhet med myndigheterna anser jag, att gossen Mattsson bör,
intill dess han uppnår sådan ålder, att han genom eget arbete kan förtjäna
sitt uppehälle, komma i åtnjutande af ett årligt understöd. Då
han emellertid icke torde kunna undvara bidrag till sitt uppehälle under
den tid, som förflyter, innan nästa års Riksdag kan komma att fatta
beslut om understöd åt honom, synes han böra erhålla en gratifikation
för ytterligare ett hälft år eller till den 3 juli 1909, hvarom jag anhåller
att till protokollet för denna dag få afgifva särskildt yttrande.»

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft en inom
Andra Kammaren af herr Bernh. Eriksson i Grängesberg väckt motion
(n:r 13), däri föreslagits att Riksdagen måtte bevilja Oskar Adrian
Mattsson ett årligt understöd af 180 kronor, att utgå från allmänna
indragningsstaten från 3 juli 1909 tills han fyllt aderton år.

Till stöd för sin framställning har motionären anfört följande:

»Den 3 januari 1908 inträffade eu explosion i de ammunitionsfabriken
tillhörande torkhusen vid Marieberg, hvarvid, bland andra,
ogifta arbeterskan Adina Mattsson omkom, efterlämnande en son, Oskar
Adrian Mattsson, född den 18 december 1905.

Ang. en inom
Andra Kammaren
väckt
motion

Bik. till ltiksd. Prat. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft.

202

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

I den kungl. statsverkspropositionen ä tionde liufvudtiteln föreslås^
att Riksdagen måtte bevilja nämnda Oskar Adrian Mattsson ett årligt
understöd af 60 kronor, att utgå tills lian fyllt 15 år.

Af propositionen inhämtas i öfrig!, att gossens fader lämnat bidrag
till hans underhåll, men att fadern genom olyckshändelse omkommit.

Gossen vårdas nu af sin i fattiga omständigheter lefvande mormoder,
hvilken har att försörja utom honom en till följd af sjukdom
till arbete oförmögen dotter.

Ledning vid bestämmandet af understödsbeloppets storlek har
Kungl. Maj:t tunnit i lagen angående ersättning för skada till följd af
olycksfall i arbete den 5 juli 1901. Att bestämma samma ringa ersättningsbelopp,
som denna lag ålägger den minst bärkraftiga af landets
yrkesidkare, kan i detta fall icke vara lämpligt.

De hemskaste al alla olyckshändelser, som tima inom industrien,
torde helt säkert vara de, som till döden döma arbetare inom sprängämnestillverkningen.
När så liar skett hos enskilda arbetsgivare, ha
de ofta gjort mera, än hvad lagen krafvel-, för att hjälpa och lisa. När
sålunda vid Grängesbergs dynamitfabrik förliden höst genom explosion
dödades några arbetare, beslöt arbetsgivaren att tillerkänna de efterlefvande
dubbelt större ersättning, än hvad lagen föreskriver.

Icke kan staten som arbetsgivare vara sämre än ett enskildt bolag.

I samma proposition ä tionde liufvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
ett ärligt understöd åt hvardera af aflidne professorn Sven August
Lagergrens två söner af 125 kronor, att utgå tills de uppnått 18 års
ålder.

I det ena fallet är föreslaget 60 kronor årligen åt ett både faderoch
moderlöst barn, tills det fyllt 15 år, i andra fallet 125 kronor årligen
tills fyllda 18 år åt två i jämförelsevis goda ekonomiska omständigheter
varande gossar, som ha moder i lifvet,

Rättvisan och billigheten i proportionen emellan dessa understöd
är jag icke mäktig att latta. Mig synes, som om gossen Mattson härvidlag
vore mest berättigad att erhålla icke blott största årliga understöd
utan ock att få åtnjuta understöd till mera mogen ålder.

Jag vill därför föreslå, att understödet åt Oskar Adrian Mattsson
måtte utgå med 180 kronor årligen tills han uppnått 18 års ålder.

180 kronor om året blir icke mera än 50 öre per dag, hvilket
icke ens nödtorftigt kan räcka till kläder och föda för att icke tala om
ersättning för mistad moders kärlek, fostran och omvårdnad, men af
hänsyn till möjligheten att få förslaget bifallet vågar jag icke föreslå
högre belopp.»

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

203

Utekottet anser sig böra tillstyrka, att ett årligt understöd till■erkännes
Oskar Adrian Mattson till dess lian fyllt 15 år samt att, då
omständigheterna i detta fall äro af särdeles ömmande natur, understödets
belopp bestämmes till 150 kronor.

Utskottet hemställer sålunda,

att Riksdagen må, i anledning af Kungl. Maj ds
under förevarande punkt framställda förslag samt herr
Erikssons ofvaunämnda motion, medgifva att Oskar
Adrian Mattson må från den 3 juli 1909, till dess
han fyllt femton år, från allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt understöd af 150 kronor.

37:o) Uti punkt 21 af förevarande hufvudtitel har Kungl. Maj it
föreslagit Riksdagen att å allmänna indragningsstaten för navigationsskoleföreståndaren
John Alfred Anckers änka Helene Carolina Åncker,
född von Sydow, uppföra en årlig pension af 400 kronor att af henne
från och med den 1 mars 1908 åtnjutas, så länge hon i sitt nuvarande
änkestånd förblifver.

Statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden den 11 december 1908
innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»Uti en till Eders Kungl. Maj:t ställd och af direktionen för
navigationsskolan i Västervik under tillstyrkan till marinförvaltningen
öfverlämnad ansökning har aflidne föreståndaren för nämnda skola,
sjökaptenen John Alfred Anckers efterlämnade änka Helene Carolina
Ancker, född von Sydow, i underdånighet anhållit, att, då hon och
hennes barn saknade äfven för den blygsammaste existens nödiga
tillgångar, Eders Kungl. Maj:t täcktes, i likhet med hvad förut i
liknande fall ägt rum, hos Riksdagen göra framställning om pension
åt henne.

Af handlingarna i ärendet inhämtas, bland annat, att sökandens
man, som, född den 7 juni 1857, aflagt styrman sexamen år 1876 och
sjökaptensexamen år 1881 äfvensom samma år erhållit förordnande
och år 1890 fullmakt å ordinarie lärarbefattning vid Kahnar navigationsskolas
navigationsafdelning, blifvit år 1902 utnämnd till föreståndare
för navigationsskolan i Västervik, hvilken tjänst han oafbrutet
innehaft till sin den 22 februari innevarande år inträffade död; att

Utskottet*

yttrande.

Ang. pension
åt föreståndaren
för
navigation«-skolan i
Västervik J.A,
Anckers änka.

[21.]

204

Statsutskottets Utlåtande. N;o 11.

An$. pension åt
färre fortifikationearbctaren

A. Svensson.
[22.]

lian fullgjort sina tjänsteåligganden med utmärkt nit och skicklighet;
att han vid sitt frånfälle efterlämnat, förutom änkan, två barn, nämligen
en dotter, född år 1889, och en son, född år 1890; samt att den efter
Ancker förrättade bouppteckningen visar en brist i boet af 198 kronor
57 öre.

Marinförvaltningen, som i underdånig skrifvelse den 21 april
1908, med öfverlämnande af handlingarna i ärendet, underställt detsamma
Eders Kung! Maj:ts pröfning, har därvid dels med afseende å
sökandens ekonomiskt bekymmersamma ställning, dels under erinran,
att 1903 års Riksdag medgifvit en årlig pension å allmänna indragningsstaten
af 400 kronor åt änkan efter aflidne föreståndaren för navigationsskolan
i Göteborg J. M. Lägervall, hemställt, det täcktes Eders
Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen att å allmänna indragningsstaten för
sökanden uppföra en årlig pension af 400 kronor, att af henne från
och med den 1 mars 1908 åtnjutas, så länge hon i sitt nuvarande
änkestånd förblifver.

Statskontoret har uti infordradt och den 11 maj 1908 afgifvet
underdånigt utlåtande tillstyrkt bifall till förevarande ansökning på
sätt marinförvaltningen hemställt.

På grund af hvad i ärendet blifvit anfördt och upplyst finner
jag mig, lika med ämbetsverken, böra understödja den gjorda ansökningen
om pension från statsverket åt änkan Ancker. I fråga om
pensionens storlek torde intet vara att invända mot det af marinförvaltningen
föreslagna belopp af 400 kronor.

Utskottet, som ej haft något att erinra mot förevarande framställning,
får alltså hemställa.

att Riksdagen må besluta, att å allmänna indragningsstaten
för navigationsskoleföreståndaren John
Alfred Anckers änka Helene Carolina Ancker, född
von Sydow, uppföra en årlig pension af 400 kronor
att af henne från och med den 1 mars 1908 åtnjutas,
så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblifver.

38:o) Uti punkt 22 af tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
Riksdagen medgifva, att förre fortifikationsarbetaren Andreas
Svensson mfi under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension af 300 kronor, att utgå från och med år 1908,

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

205

Det under föregående punkt omförmälda statsrådsprotokollet öfver
sjöförsvarsärenden innehåller rörande Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag
följande yttrande af departementschefen:

»Uti en till chefen för fortifikationen ställd och af fortifikationsbefälhafvaren
å Karlskrona fästning med skrifvelse den 7 mars 1908
öfverlämnad ansökning har förre fortifikationsarbetaren Andreas Svensson
från Nettraby församling i Blekinge län, med bifogande af frejdoch
läkarbetyg samt intyg om fattigdom m. fl. intyg, anhållit, att
något årligt understöd af allmänna medel måtte honom beredas under
hans återstående lifstid.

Chefen för fortifikationen har med skrifvelse den 13 mars 1908
inSändt handlingarna i ärendet till marinförvaltningen och därvid i likhet
med fortifikationsbefälhafvaren hemställt, att åt Svensson måtte utverkas
ett årligt understöd af statsmedel till belopp af 300 kronor, att för
Svenssons återstående lifstid utgå från och med år 1908.

I underdånig skrifvelse den 20 mars 1908 har marinförvaltningen,
med öfverlämnande af handlingarna i ärendet, anfört, hurusom af dessa
handlingar inhämtades: att Svensson, hvilken vore född den 30 april
1850, anställts vid befästningsarbetena å Karlskrona fästning år 1873
och kvarblifvit i arbetet därstädes oafbrutet till år 1907, då han på
grund af sjukdom och kraftnedsättning måst afgå från sin anställning;
att Svensson under sin tjänstgöring skött sina åligganden med plikttrohet
och duglighet samt iakttagit en hedrande vandel; att Svensson,
h vilkens arbetsförmåga i följd af kronisk lungkatarr och mindre stark
kroppsbyggnad vore nedsatt, befunne sig i torftiga omständigheter samt
att Svenssons bekymmersamma ställning ytterligare försvårades däraf'',
att hans hustru måste vårdas ä eu anstalt för sinnessjuka och att han
till hustruns underhåll lämnade ett månatligt bidrag af 6 kronor; hvarjärnte
marinförvaltningen, då det med afseende å Svenssons långa och
val vitsordade tjänstgöring samt hans på grund af ålder och sjuklighet
nedsatta arbetsförmåga och ekonomiskt bekymmersamma ställning
syntes vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande att något årligt
understöd åt honom bereddes, hemställt, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes aflåta nådig proposition till Riksdagen om beviljande å allmänna
indragningsstaten åt Svensson af en pension å 300 kronor, att årligen
från och med 1908 års början till honom utgå under hans återstående
lifstid.

Statskontoret har i underdånigt utlåtande den 11 maj 1908 instämt
i marinförvaltningens hemställan.»

206

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension
åt arbetaren
vid Karlskrona
fästningsbyggnad

Anders Johan
Olsson och
murareförmannen
därstädes
Peter
Månsson
Hult g ren.

På grund af hvad sålunda förekommit och med erinran att 1907
års Riksdag beviljat förre fortifikationsarbetarne D. E. Svensson och
•J. P:son Bolin, hvardera, en årlig pension af 300 kronor å allmänna indragningsstaten
hade departementschefen till Kungl. Maj:t hemställt om
aflåtande af förevarande proposition.

Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts föreliggande framställning
hemställer utskottet,

att Riksdagen må medgifva, att förre fortifikationsarbetaren
Andreas Svensson må under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension af 300 kronor, att utgå från och med år 1908.

39:o) Uti en den 2 april innevarande år till Riksdagen aflåten
proposition (n:o 171) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva,
att arbetaren vid Karlskrona fästningsbyggnad Anders Johan Olsson och
murareförmannen därstädes Peter Månsson Hultgren må å allmänna
indragningsstaten under sin återstående lifstid åtnjuta en årlig pension
till belopp af 300 kronor för dem hvardera, att utgå från och med
månaden näst efter den, då deras anställning vid Karlskrona fästningsbyggnad
upphör.

Till statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden ofvannämnda dag
har departementschefen rörande denna framställning anfört följande:

»I särskilda skrifvelser till chefen för fortifikationen har fortifikationsbefälh
afvara! å Karlskrona fästning, med bifogande af präst- och
läkarbetyg m. fl. handlingar, anhållit, att ett årligt understöd af 300
kronor måtte af allmänna medel beredas hvardera af arbetaren Anders
Johan Olsson och murareförmannen Peter Månsson Hultgren, hvilka
bägge sedan lång tid tillbaka varit anställda vid fästningsbyggnadsarbetena
vid Karlskrona, men hvilkas arbetsförmåga till följd af ålder och sjuklighet
numera vore betydligt nedsatt.

Af dessa handlingar inhämtas:

beträffande Olsson, att han, som är född den 19 september 1836
och således uppnått en lefnadsålder af öfver 72 år, sedan år 1874 varit
anställd vid berörda byggnadsarbeten; att han numera till följd af åldersbräcklighet
och kronisk ledgångsreumatism ägde i hög grad inskränkt
arbetsförmåga; samt att han, som med nit och redlighet fullgjort sina
arbetsplikter, befunne sig i torftiga omständigheter;

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

207

rörande Hultgren, att lian, som är född den 9 oktober 1845 och
således uppnått en ålder af öfver 63 år, sedan år 1871 med undantag
af en tid al två år, då anställning ej kunnat beredas honom på grund
åt bristande arbetstillfälle, varit anställd vid nämnda arbeten; att han
till följd af ett större åderbråck å vänstra underbenet ägde i hög grad
inskränkt arbetsförmåga; samt att han, som städse ådagalagt ovanlig
plikttrohet, nit och duglighet vid fullgörandet af sina arbetsplikter, icke
ägde medel till sitt lifsuppehälle, då hans arbetsförmåga upphörde.

Chefen för fortifikationen har i skrifvelse till marinförvaltningen
den 28 december 1908 öfverlämnat samtliga till ärendet hörande handlingar
och därvid meddelat, att de extra ordinarie fortifikationsarbetena
vid Karlskrona fästning under första hälften af år 1909 kornrne att afslutas
och att något arbete därefter icke lämpligen kunde Olsson och
Hultgren därstädes beredas; hvarjämte Lemälde chef, med åberopande
af Olssons och Hultgrens långvariga anställning vid kronans arbeten, de
hedrande vitsord, de af fortifikationsbefälhafvaren erhållit, deras framskridna
ålder samt de ingifna intygen om deras till följd af sjuklighet i hög grad
inskränkta arbetsförmåga och brydsamma ekonomiska belägenhet, för
egen del biträdt de af fortifikationsbefälhafvaren gjorda framställningarna.

Marinförvaltningen har nu i underdånig skrifvelse den 2 februari
1909 öfverlämnat handlingarna i ärendet till Eders Kung!. Maj:t och
därvid, med hänsyn till Olssons och Hultgrens mångåriga och väl vitsordade
anställning vid fästningsarbetena vid Karlskrona samt de fattiga
omständigheter, hvari de nu vid framskriden ålder och med nedsatt
arbetsförmåga befunne sig, hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes, i
likhet med hvad vid flera tillfällen ägt, rum i fråga om beredande af
pension åt äldre, behöfvande arbetare vid fästningsbyggnaderna, i nådig
proposition föreslå Riksdagen att bevilja Olsson och Hultgren årlig
pension af 300 kronor hvardera å allmänna indragningsstaten.

1 häröfver infordradt underdånigt utlåtande af den 20 mars 1909
har statskontoret, med afseende å hvad till stöd för framställningen
anförts och under åberopande af sitt underdåniga utlåtande den 31
augusti 1906 i fråga om beviljande af pensioner för åtskilliga vid Karlsborgs
fästningsbyggnad anställda äldre arbetare samt 1907 års Riksdags
beslut i denna fråga, biträdt marinförvaltningens i ärendet gjorda hemställan.
»''

Med tillstyrkande åt bifall till Kungl. Majfls förevarande framställning
får utskottet hemställa.

Ang. pension
åt öfverkonstapeln
vid
flottans poliskår
C. 6.
Ekegrens änka
A. E. Ekegren.

[23.]

208 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

att Riksdagen må medgifva, att arbetaren vid
Karlskrona fästningsbyggnad Anders Johan Olsson
och murareförmannen därstädes Peter Månsson Hultgren
må å allmänna indragningsstaten under sin återstående
lifstid åtnjuta en årlig pension till belopp af
300 kronor för dem hvardera, att utgå från och med
månaden näst efter den, då deras anställning vid Karlskrona
fästningsbyggnad upphör.

40:o) Uti punkt 23 af tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
Riksdagen medgifva, att öfverkonstapeln vid flottans poliskår Carl
Gustaf Ekegrens änka, Angelique Emilia Ekegren, må under sin återstående
lifstid, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblifver, å
allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af 237 kronor 50
öre, att utgå från och med år 1908.

Statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden den 11 december 1908
innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»Uti en till Eders Kungl. Maj:t ställd och af varfschefen vid flottans
station i Karlskrona med underdånig skrifvelse den 4 februari 1908
öfverlämnad ansökning har Angelique Emilia Ekegren, änka efter öfverkonstapeln
vid flottans poliskår Carl Gustaf Ekegren, anhållit, att något
gratial måtte henne beredas under hennes återstående lifstid.

Af ansökningen bifogade handlingar inhämtas, bland annat, att
sökandens man, som varit född den 7 maj 1838, antagits till skeppsgosse
den 1 maj 1851, inskrifvits vid sjömanskåren den 1 juni 1856
och befordrats till korpral den 3 november 1869; att han vid 1873
års början, då flottans poliskår upprättats, erhållit anställning såsom
öfverkonstapel vid denna kår, hvilken befattning han intill sitt den 16
juli 1907 inträffade frånfälle innehaft; att han år 1897 utnämnts till
svärdsman och år 1901 hugnats med guldmedalj af femte storleken för
nit och redlighet i rikets tjänst; att han under sin tjänstetid vid poliskåren
vid flera tillfällen upprätthållit kommissarietjänst och att han på
ett berömvärdt sätt fullgjort sina tjänsteåligganden och iakttagit ett
hedrande uppförande; samt att sökanden vore född den 28 augusti 1838.

Härjämte har sökanden till stöd för den ingifna ansökningen
anfört: att, då flottans poliskår inrättats, dess medlemmar icke ägt rätt
till inträde i dåvarande amiralitetskrigsmanskassan; att, sedan direktionen
öfver flottans pensionskassa år 1892 medgifvit poliskårens medlemmar

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

209

rätt att blifva delägare i pensionskassan, sökandens man, järnte några
andra polismän, sökt och erhållit delägarerätt i kassan samt anskaffat,
hufvudsakligen på låneväg, det belopp af bortåt 2,000 kronor, som affordrats
honom i retroaktiva afgifter till kassan; att under de närmaste
åren därefter pensions- och gratialafgifter innehållits af mannens lön,
men att direktionens beslut ar 1895 upphäfts af Kung! Maj:t och att
de polismän, som ingått i kassan, däribland sökandens man, uteslutits
ur kassan, därvid de erlagda afgifterna återbetalats samt, efter framställning
af polismännen, jämväl ränta på dessa medel; att 1900 års
Riksdag medgifvit poliskåren delägarerätt i flottans pensionskassa efter
egen ansökan om sådan rätt; att i följd af retroaktiva afgifternas
ökning, sökandens mans klena aflöning samt betydligt ökade lefnadskostnader
det emellertid blifvit för mannen ogörligt att anskaffa de
medel, som erfordrades för att vinna delägarerätt i pensions- och gratialist
ssan; att följden häraf blifvit, att sökanden vid mannens frånfälle,
i motsats till änkor efter underofficerare vid flottan, vore i saknad
af gratial; samt att af hvad sålunda blifvit anfördt framginge, att
sökandens man gjort hvad han kunnat för att få delägarerätt i flottans
pensionskassa, men att slutligen så oöfverstigliga hinder mellankommit,
att lian måst afstå från försök att skaffa gratialrätt för sökanden.

Efter nådig remiss har marinförvaltningen den 13 mars 1908 afgifvit
infordradt underdånigt utlåtande i detta ärende och därvid anfört:
att af handlingarna i ärendet framginge, dels att säregna omständigheter
verkat hinder för polisöfverkonstapeln Ekegren att, på sätt han åstundat,
förvärfva delägarerätt i flottans pensionskassa och därmed bereda gratial
åt sökanden, dels att sökanden, som uppnått en ålder af nära 70 år,
enligt ingifvet läkarbetyg, lede af ålderdomsbräcklighet och vore urståndsatt
att genom arbete sig försörja; att beträffande den ekonomiska ställningen
i boet efter Ekegren marinförvaltningen åberopade en af varfschefen
i Karlskrona ingifven skrifvelse af den 26 februari 1908 med
därtill hörande handlingar, bland hvilka funnes en af advokatfiskalen
vid flottans station i Karlskrona lämnad uppgift af innehåll att den vid
rådhusrätten i Karlskrona inregistrerade bouppteckningen efter öfverkonstapeln
Ekegren, upprättad den 7 oktober 1907, utvisade en behållning
af 5,201 kronor 50 öre, i hvilket belopp inginge möbler och husgeråd
till ett sammanlagdt värde af 2,461 kronor 40 öre, under det att
återstoden af tillgångarna utgjordes af fordringar; att Ekegrens långa
och synnerligen väl vitsordade anställning i statens tjänst, de anmärkta
hindren för Ekegren att förvärfva delaktighet i flottans pensionskassa
Rih. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 ffäft. 27

210

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

samt det förhållandet att den på sökanden belöpande andelen i boet
efter Ekegren icke torde vara tillfyllest för beredande af lifsuppehälle
åt sökanden, som icke genom arbete kunde sig försörja, syntes marinförvaltningen
utgöra skäl för nådig framställning till Riksdagen om
pension åt sökanden; samt att beloppet af pensionen lämpligen torde
böra föreslås till 237 kronor 50 öre eller samma belopp som det gratial,
hvilket skulle tillkommit sökanden, därest hennes man vunnit delaktighet
i flottans pensionskassa; hvarjämte marinförvaltningen hemställt,
det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen medgifva, att sökanden
finge för sin återstående lifstid, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd
förblefve, från allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension
af 237 kronor 50 öre, att utgå från och med år 1908.

Slutligen har statskontoret, på grund af nådig remiss, den 11
maj 1908 afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet och därvid anfört,
att ehuru, vid det förhållande att några pensionsafgifter icke erlagts,
det måhända kunde synas tillbörligt att sätta pensionsbeloppet något
lägre än det gratial, som skulle hafva tillkommit sökanden, därest hennes
man varit delaktig i flottans pensionskassa, statskontoret likväl med
hänsyn därtill, att det föreslagna beloppet i och för sig icke kunde anses
för högt tilltaget, tillstyrkte bifall till hvad marinförvaltningen föreslagit.»

Med afseende å hvad sålunda förekommit och då departementschefen,
i likhet med de i ärendet hörda myndigheterna, ansett sökanden
på grund af de i ärendet föreliggande särskilda omständigheter böra
komma i åtnjutande af pension till föreslaget belopp och från angifven
tid, hade departementschefen till Kungl. Maj:t hemställt om aflåtande
af nu föreliggande proposition.

Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning
får utskottet hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att öfverkonstapeln
vid flottans poliskår Carl Gustaf Ekegrens änka,
Angelique Emilia Ekegren, må under sin återstående
lifstid, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblifver,
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension af 237 kronor 50 öre, att utgå från och med
år 1908.

211

Statsutskott ets Utlåtande N:o 11.

41:o) Uti en inom Första Kammaren väckt motion n:o 31) bär A^yu^erlöjt_
herr K H. Bergendahl hemställt, att Riksdagen måtte besluta, att under- nanUn i
löjtnanten i flottans reserv Janne Åke Sigfrid Lagerström må från och fj™™)
med år 1909 å allmänna indragningsstaten åtnjuta eu årlig pension al ,tröm.
1,200 kronor under sin återstående lifstid. . .

Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sin framställning
tillåter sig utskottet att hänvisa till motionen.

Då 1900 års Riksdag tillerkänt Lagerström en pension från allmänna
indragningsstaten å 600 kronor och han dessutom uppbar ett artigt
understöd å 1,000 kronor från anslaget å tionde hufvudtiteln till blesserade
öfver- och underofficerare, finner sig utskottet icke af den anledningen,
att den Lagerström träffade skadan visat sig hafva svårare följder än
man från början antagit, kunna förorda en förhöjning af pensionsbeloppet.
På '' grund af principiella skäl anser sig sålunda utskottet,
trots de föreliggande ömmande omständigheterna, böra hemställa,

att herr Bergendahls ifrågavarande motion icke
må af Riksdagen bifallas.

42:o) Uti en till Riksdagen den 22 januari innevarande år aflåten

. . '' f ~.. \ t tr i ---Jol* -nvriTinsvllOTiuti biträdet å

lands län
Anders
Vilhelm
Strömmens.

proposition (n:o 21) har Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen
bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma dag
föreslagit Riksdagen medgifva, att förra biträdet å landskontoret i Öster- land, iän
o-ötlands län Anders Vilhelm Strömmers må från och med den 1 november
1908 under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta
en årlig pension af 800 kronor.

Åberopade statsrådsprotokollet innehåller rörande detta ärende

följande yttrande af departementschefen:

»Uti underdånig skrifvelse den 6 november 1908 har Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län gjort framställning om
beredande af pension åt förra biträdet å länets landskontor Anders Vilhelm

Str0mStSmmers, som är född den 2 februari 1841, har enligt hvad
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande uppöfver, alltsedan oktober
månad 1873 innehaft sin ifrågavarande anställning. Han har därunder
hvarje söckendag tjänstgjort omkring fyra och en half timmar, hvarförutom
han under fem å sex månader om året haft hemarbete, kräfvande
två till tre timmar för dag.

212

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Strömmens har haft till hufvudsakligt åliggande att biträda länsbokhällaren
med bokföring och annat räkenskapsarbete samt anordningsväsendet,
hvilket allt han, efter hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
meddelar, fullgjort med aldrig svikande plikttrohet, med största
tänkbara noggrannhet och på ett jämväl i öfrigt så förtjänstfullt sätt,
att hans tjänstgöring kan såväl kvalitativt som kvantitativt fullt jämställas
med eu ordinarie landskontorists arbete. Hans verksamhet torde,
säger Eders Kungl. Majrts befallningshafvande, i vissa afseenden böra
skattas ännu högre, enär Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande på
grund af densamma hittills ansett sig kunna undvara eu extra länsbokhållare.
För sitt arbete hade Strömmers under en följd af år åtnjutit
ett fast arfvode af 1,000 kronor.

Enligt hvad framgår af ett utaf distriktsläkaren Carl Sederblad i
Linköping den 2 november 1908 utfärdadt intyg lider Strömmers af
kronisk luftrörskatarr jämte allmän svaghet och är därför numera
urståndsatt att tjänstgöra å landskontoret. Han har också med utgången
af oktober månad 1908 entledigats frän sin anställning därstädes.

Med hänsyn till Strömmers långa tjänstetid och särdeles förtjänstfulla
verksamhet hemställer Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes i nåder vidtaga åtgärder för att åt Strömmers
bereda eu årlig pension af 1,000 kronor att utgå från och med den 1
november 1908 under hans återstående lifstid.

Efter erhållen nådig remiss har statskontoret inkommit med underdånigt
utlåtande och däruti anfört, att Strömmers långvariga, synnerligen
val vitsordade arbete å landskontoret syntes innebära fullt giltigt
skäl att söka åt honom bereda någon pension, då han nu på grund af
ålder och sjukdom nödgats lämna sin anställning därstädes. Beträffande
pensionsbeloppet erinrar statskontoret därom, att 1907 års Riksdag, med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag, beviljat pension till belopp af 800 kronor
för extra ordinarie landskanslist^ i Göteborgs och Bohus län J. A. Frykstedt;
och då Strömmers i likhet med Frykstedt åtnjutit aflöning efter

1,000 kronor för år, anser statskontoret högre pensionsbelopp än det,
som beviljats Frykstedt, näppeligen kunna för Strömmers ifrågasättas.»

Utskottet, som ej funnit annat att erinra mot Kungl. Maj:ts förevarande
proposition än att pension må tillerkännas Strömmers först från
och med den 1 januari 1909, får alltså hemställa,

att Riksdagen mä medgifva, att förra biträdet å
landskontoret i Östergötlands län Anders Vilhelm

Statsutskottets Utlåtande N:o H -

213

Strömmers må från och med den 1 januari 1909 under
sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af 800 kronor.

43:o) Uti punkt 24 under tionde liufvudtiteln har Kungl. Maj:t
föreslagit Riksdagen medgifva, att den pension å allmänna indragningsstaten,
som år 1904 beviljats schaktrnästaren vid statens järnvägsbyggnader
Johannes Jonsson till belopp af 480 kronor, må höjas till 900
kronor, att utgå under hans återstående lifstid från och med månaden
näst efter den, under hvilken han erhållit eller erhåller entledigande
från sin anställning vid statens järnvägsbyggnader, dock med villkor,
att, därest Jonsson framdeles skulle erhålla anställning mot aflöning af
statsmedel, pensionen skall för den tid, anställningen varar, minskas med
ett belopp, motsvarande den nya afiöningen, eller, om denna uppgår till
samma eller högre belopp, under tiden upphöra att utgå.

Statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 4 december 1908 innehåller
rörande denna framställning följande yttrande af departementschefen
:

»Järnvägsstyrelsen har i underdånig skrifvelse den 2 mars 1908
gjort framställning om höjning af den åt schaktmästaren Johannes
Jonsson år 1894 beviljade pension.

Jag tillåter mig i anledning häraf erinra, att järnvägsstyrelsen
uti underdånig skrifvelse den 26 februari 1894 hemställde, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen medgifva, att Jonsson, som då tillika
med åtskilliga andra personer var anställd vid järnvägsbyggnader i
öfre Norrland och som uppnått en lefnadsålder af 58 år och eu tjänstålder
af 34 år, måtte från och med dagen efter den, då han entledigades
från anställning vid statens järnvägsbyggnader, åtnjuta från
allmänna indragningsstaten årlig pension under sin återstående lifstid
till belopp af 600 kronor, motsvarande 50 procent af den till schaktmästare,
hvilkas aflöning uppginge till 1,200 å 1,400 kronor, utgående
lägsta aflöning, dock under förbehåll att, därest han framdeles skulle
erhålla anställning mot aflöning af statsmedel, hans pension skulle
minskas med ett belopp, motsvarande den nya aflöningen, eller, om
denna uppginge till samma eller högre belopp, upphöra att utgå.

Öfver denna styrelsens framställning afgaf statskontoret den 20
mars 1894 infordradt underdånigt utlåtande och hade därvid icke något
att erinra mot det föreslagna pensionsbeloppet, hvilket dock, enligt
statskontorets mening, borde utgå först från och med månaden näst
efter den, i hvilken Jonsson fråuträdde sin då innehafvande anställning.

Ang. förhöjd
pension åt
schaktmästaren
J. Jonsson

[24.]

214

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

I öfverensstämmelse med statskontorets förslag blef ock nådig
proposition (n:r 07) aflåten till Riksdagen.

Riksdagen bestämde emellertid, på sätt i dess skrifvelse den 9
maj 1894 (n:r 35 a) anmäldes, pensionsbeloppet till 480 kronor att
utgå under do af Kungl. Maj:t föreslagna förbehåll.

I sin förberörda skrifvelse den 2 mars 1908 meddelar nu järnvägsstyrelsen,
att Jonssons anställning vid statens järnvägsbyggnader
emellertid fortfarit. Under åren 1895—1897 både han sålunda deltagit
i arbetena med byggandet för statens räkning af järnvägen mellan
Vännäs ocli Umeå samt därefter under åren 1897 —1899 arbetat vid
stats!)anebyggnaden Krylbo—Örebro och under åren 1899 — 1907 vid
statsbanebyggnaden genom Bohuslän.

Järnvägsstyrelsen anför vidare, att Jonsson, som är född den 24
maj 1836 och sedan år 1860, då han blef schaktmästare, varit, med
undantag af åren 1872—1874, anställd vid statens järnvägsbyggnader,
sålunda uppnått den framskridna åldern af 71 år och räknar icke
mindre än 45 år af arbete i statens tjänst.

Under åberopande häraf har också, enligt hvad styrelsen meddelar,
arbetschefen vid statsbanebyggnaden genom Bohuslä]) hemställt, att
styrelsen måtte föranstalta om förhöjning af den Jonsson utaf 1894 års
Riksdag beviljade pensionen; och har arbetschefen i sammanhang
därmed upplyst, att Jonssons årsaflöning uppginge till 1,980 kronor
jämte inkvarteringsersättning.

Då Jonsson, enligt styrelsens mening, måste anses hafva uppnått
så hög ålder, att han vid nu innehafvande anställnings upphörande
svårligen kan bereda sig annan inkomstgifvande verksamhet, samt
Jonsson förty skulle komma att för lefnadsbehofvens tillfredsställande
vara hänvisad allenast till den efter nuvarande förhållanden obetydliga
pension, som år 1894 tilldelats honom, har styrelsen ansett det vara
med rättvisa och billighet öfverensstämmande att vidtaga åtgärder i
ändamål att bereda Jonsson förhöjning af densamma.

Med ledning af de principer, som tillämpats af 1907 års Riksdag
i liknande fall, nämligen i fråga om förhöjning af de till förra afdelningsingenjörerna
vid statens järnvägsbyggnader G. G. Forselius, O.
T. W. Stanzén och A. H. Grundström samt materialförvaltaren L. A.
V. Berg utgående pensioner, har styrelsen, med vitsordande af Jonssons
under tjänstetiden ådagalagda nit och skicklighet, föreslagit, att pensionen
bestämmes att utgå med 900 kronor eller omkring 45 procent
af hans ofvannämnda årsarfvode.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

215

öfver denna järnvägsstyrelsens framställning har statskontoret
den 14 mars 1908 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande och därvid
anfört, att, enligt hvad i statskontoret tillgängliga handlingar utvisa,
Jonsson kommit i åtnjutande af den honom af 1894 års Riksdag tillerkända
pensionsförmån för tiden september—december 1894, för hela
år 1895 samt för tre kvartal af år 1896 och två kvartal af år 1897, hvaremot
pensionen besparats för återstoden af den förflutna tiden.

Om än Jonssons anställning vid statens järnvägsbyggnader, fortsätter
statskontoret, alltså synes hafva under åren närmast efter det
pension blifvit honom beviljad varit af mera tillfällig natur, har han
dock under de senaste tio åren oafbrutet arbetat vid statens järnvägsbyggnader
och torde därför numera kunna räkna en tid af mer än 40
år i statens tjänst. Vid sådant förhållande och då han den 24 maj
1908 uppnådde 72 år och således vid afgången från sin befattning vid
järnvägsbyggnaderna icke längre kunde påräkna någon arbetsförtjänst
utan måste för sitt upphälle vara hänvisad till sin pension, har statskontoret,
som, med hänsyn jämväl därtill att Jonsson uppbure aflöning
till belopp af 1,980 kronor jämte inkvarteringsersättning, icke hade
något att erinra mot det föreslagna förhöjda pensionsbeloppet, 900
kronor, förordat nådigt bifall till järnvägsstyrelsens förevarande framställning.

Utom de af järnvägsstyrelsen i dess skrifvelse den 2 mars 1908
omnämnda förra afdelningsingenjörerna Forselius, Stanzén och Grundström
samt materialförvaltaren Berg hafva äfven materialförvaltaren vid statens
järnvägsbyggnader Johan Andersson och afdelningsingenjören vid statens
järnvägsbyggnader Gustaf Ahlgren, hvilka i likhet med Forselius, Stanzén,
Grundström och Berg varit anställda vid stambanebyggnaden genom
öfre Norrland, tillerkänts pensioner af 1894 års Riksdag. Dessa sex
tjänstemäns pensioner blefvo emellertid enligt Rikdagens medgifvande
höjda, för Andersson är 1904, för Ahlgren år 1906 och för de öfriga
år 1907. Samtliga dessa personers jämte schaktmästaren Jonssons ålder,
löneförhållanden och pensioner jämte föreslagna och för de sex förstnämnda
beviljade förhöjningar framgå af denna tabell:

216

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

1			År 1894:	a	>\ 5- os i Lefnads-\| g-j ålder S j	Tjänste- ålder	Förhöjd pension
t"* O W» s CL ce jj> H	Tjänsteålder	Pensio >________	Beviljad af W 9 I Riksdagen £ H L - - - -
® jr ST j föreslagen a:	Beviljad af Riksdagen 3894	£3 8*1 1 ! <8 § g j Si £\| si Jo g-f SISiS 8 » S i Sfi i	M CD s	1907 1906	£ O y?
Kungl, Maj:t Järnvägs- styrelsen ring utom arterings- sättning	Cf^ ^ j i-'' £3 _.crq ! år 1904 Ä- g, .	år 1906	år 1907
i Johan Andersson.........	53	27	2,400 1,400 1,000	700	'') 4,800 63----	36			1,500i 1,500
i Gustaf Ahlgren .........	50	21	4,200j 2,000 \| 1,800	900	4,8001— 62 — —	—	38 j—	—	3,200: —	2,500	—
Carl Gustaf Forselius...	59	35	6,000 4,000 3,000	1,500	2,400''--72 —	—	— 48		2,400: —	—	2,400
O. T. W. Stanzén .....	50	27	5,400; 3,200 j 2,400	1,200	3,400-- 63''-	—	— 40	—	2,400; —	—	2,400
Axel Henry Grundström	59	23	4,800 2,500 1 2,400	1,200	3,100-- 72 —	—	— 36	—	2,400 —	—	2,400
Lars Axel Victor Berg	52	23	3,600! 1,800 i 1,600	800	4,20o!—.—i 65 i—	—	— 36	—	2,100 —	—	1,800''
Johanne Jonsson ......	58	34	!) 1,200] 600 600	-180	1,980--— 72	—	—	c:a	900! —	—	—
		å 1,400		\| ; \|			45	i

l) Denna aflöning hade utgått under de sista åren, då Andersson varit materialförvaltare
vid statsbanans öellivare—Riksgränsen norra distrikt, och betingades af de säregna lokala förhållandena
å platsen för hans verksamhet.

31 Ingen inkvarteringsersättning.

Hvad nu angår frågan om förhöjd pension åt schaktmästaren Jonsson,
synes uppenbart, att han, som i mer än 40 år arbetat i statens tjänst,
vid den framskridna ålder han uppnått icke kan i annan anställning
förvärfva sig någon afsevärd inkomst. Het honom en gång tillerkända
pensionsbeloppet måste emellertid anses otillräckligt för att fylla ens
mycket måttliga anspråk på lifvets nödtorft. På grund häraf och med
hänsyn till de beslut, som Påksdagen tidigare i liknande fall fattat, anser
jag, att pensionen icke bör bestämmas till lägre belopp än det af järnvägsstyrelsen
föreslagna.»

Med tillstyrkande af bifall till hvad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit
hemställer utskottet,

att Riksdagen må medgifva, att den pension å
allmänna indragningsstaten, som år 1904 beviljats
schaktmästaren vid statens järnvägsbyggnader Johannes
Jonsson till belopp af 480 kronor, må höjas till 900
kronor att utgå under hans återstående lifstid från och
med månaden näst efter den, under hvilken han erhållit

. Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

217

eller erhåller entledigande från sin anställning vid
statens järnvägsbyggnader, dock med villkor, att, därest
Jonsson framdeles skulle erhålla anställning mot aflöning
af statsmedel, pensionen skall för den tid, anställningen
varar, minskas med ett belopp, motsvarande den nya
aflöningen, eller, om denna uppgår till samma eller
högre belopp, under tiden upphöra att utgå.

44:o) Uti punkt 25 af tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t före- Ang. pension
slagit Riksdagen medgifva, att eu hvar af härefter angifna förmän och f°srla_

arbetare, nämligen: smeden Carl Johan Wahlström, arbetaren Sven Jönsson, tens järn.
förmännen Frans August Uolmblaä och Karl Gustaf Lindgren samt
arbetaren Karl Gustaf Johansson må från och med månaden näst efter >-den, hvarunder han entledigas eller entledigats från anställning vid statens
järnvägar, under sin återstående lifstid å allmänna iudragningsstaten
åtnjuta årlig pension till belopp af 300 kronor, dock med villkor att,
därest pensionstagare framdeles skulle erhålla anställning mot aflöning
af statsmedel, uppgående till det för en hvar beräknade årliga medelinkomstbelopp
af respektive 1,200 kronor inom gruppen förmän och
yrkesarbetare och 900 kronor inom gruppen vanliga arbetare eller därutöfver,
pensionen skall, så länge anställningen varar, upphöra att utgå,
samt att, vid sådan aflönings uppbärande i öfrigt, pensionen skall minskas,
så att densamma jämte aflöningen icke uppgår till högre belopp än
nämnda medelinkomst.

Statsrådsprotokollet öfver civilärenden för den 4 december 1908
innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»Uti underdånig skrifvelse den 2 mars 1908 har järnvägsstyrelsen
hemställt, att Kungl. Magt måtte föreslå Riksdagen medgifva pension
åt en del vid statens järnvägar anställda förmän och arbetare, nämligen
smeden Carl Johan Wahlström, arbetaren Sven Jönsson, förmännen
Frans August Holmblad och Karl Gustaf kind gren samt arbetaren Karl
Gustaf Johansson.

Med anledning af denna järnvägsstyrelsens framställning tillåter
jag mig först erinra, hurusom Kungl. Maj:t i proposition (n:o 114)
föreslagit 1906 års Riksdag medgifva, att åtskilliga arbetsförmän och
arbetare vid statens järnvägsbyggnader samt en extra pumpare vid
statens järnvägar måtte under vissa villkor från och med månaden näst
efter den, hvarunder de af järnvägsstyrelsen entledigades eller entledigats
från anställning vid statens järnvägsbyggnader, under sin återstående
Bill. till Biksd. Prof.. 1909. 4 Sami. I Afd. 11 Höft. 28

218

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta årliga pensioner till belopp
af respektive 400, 325, 300 och 250 kronor.

Med anledning af denna Kungl. Majrts framställning förklarade
Riksdagen (skr. n:o 146), ehuruväl i ärendet icke förekommit något
därom, att de till erhållande af pensioner föreslagna förmän och arbetare
i följd af ålderdom, sjukdom eller eljest vore oförmögna att genom
arbete förvärfva sitt uppehälle, sig anse billigheten fordra, att dessa
personer af statsmedel tillerkändes något understöd med anledning af
deras långvariga arbete vid statens järnvägsbyggnader.

Riksdagen fann emellertid icke samtliga omförmälda förmän och
arbetare böra beviljas pensioner att utgå för deras återstående lifstid,
utan ansåg, att de jämförelsevis yngre och fullt arbetsföra bland dem,
däribland de till pension nu föreslagna Jönsson, Holmblad och Lindgren,
lämpligen borde erhålla det ifrågasatta understödet såsom gratifikation
för en gång till hjälp vid bestridande af deras eget och familjernas
uppehälle vid återflyttningen till hemorten samt under den tid, som
kunde åtgå, innan annat arbete erhölles; och förklarade sig Riksdagen
Unna skäligt, att lifstidspensioner beviljades de förmän och arbetare,
hvilka uppnått minst 55 års ålder och räknade minst 24 tjänstår.

Beträffande pensionernas belopp sökte Riksdagen finna en annan
beräkningsgrund för pensionsbeloppens storlek än den af Kungl. Maj:t
använda. I sådant hänseende erinrade Riksdagen, att enligt lagen
angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli
1901 arbetsgifvare vore skyldig att åt arbetare, hvarmed i nämnda lag
förstodes jämväl arbetsförman, utgifva en årlig lifränta af 300 kronor,
därest arbetaren genom olycksfall i arbetet för framtiden mistat arbetsförmågan.
Vid sådant förhållande och då staten som arbetsgifvare i nu
förevarande fall icke syntes böra vidkännas större underhållsskyldighet
vid ifrågavarande arbetares afskedande, än om dessa skulle genom
olycksfall i arbetet mistat arbetsförmågan för framtiden, fann Riksdagen
nämnda belopp, 300 kronor, skäligen böra bestämmas för de pensioner,
som beviljades åt en hvar arbetsförman och arbetare.

Jämväl vid 1907 års Riksdag har Kungl. Maj:t i proposition
(n:o 140) föreslagit Riksdagen medgifva, att åtskilliga förmän och
arbetare vid statens järnvägsbyggnader måtte från och med månaden
näst efter den, hvarunder de entledigades eller entledigats från anställningvid
statens järnvägar, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta årlig pension, därvid Kungl. Maj:t på grund af Riksdagens
beslut år 1906 föreslagit beloppet för dessa pensioner till 300 kronor.
Såsom villkor för pensionernas åtnjutande hade Kungl. Maj:t vidare

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

219

föreslagit, att, därest pensionstagare framdeles skulle erhålla anställning
mot aflöning af statsmedel, uppgående till det för en hvar beräknade
årliga medelinkomstbelopp af respektive 1,200 kronor inom gruppen förmän
och yrkesarbetare och 900 kronor inom gruppen vanliga arbetare eller
därutöfver, pensionen skulle, så länge anställningen varade, upphöra att
utgå, samt att, vid sådan aflönings uppbärande i öfrigt, pensionen skulle
minskas, så att densamma jämte aflöningen icke uppginge till högre
belopp än nämnda medelinkomst.

Den 30 maj 1907 har Riksdagen uti skrifvelse (n:r 10) anmält, att
Riksdagen bifallit, hvad Kungl. Maj:t i sistnämnda proposition föreslagit.

Uti sin förberörda underdåniga skrifvelse den 2 mars 1908 kar
nu järnvägsstyrelsen meddelat, att, i likhet med hvad förut ägt rum,
till styrelsen inkommit framställning från arbetschefen vid statsbanan
genom Bohuslän om utverkande af statsunderstöd åt åtskilliga förmän
och arbetare, hvilka samtliga under längre tid med goda vitsord arbetat
vid statens järn vägsbyggnadsföretag och senast vid nyssnämnda statsbana,
därvid arbetschefen föreslagit pensioner efter samma grunder, som
förut tillämpats af Kungl. Maj:t och Riksdagen.

I enlighet härmed har styrelsen hemställt om utverkande af pension
åt fem förmän och arbetare. Beträffande dessa personers tjänstetid
har styrelsen meddelat, att fullständiga förteckningar å de vid järnvägsbyggnaderna
under den gångna tiden anställda arbetare saknades,
hvartill komme, att en stor del af arbetsbefälet antingen aflidit eller
lämnat tjänsten. Det hade för öfrigt befunnits omöjligt för befälet att
lämna detaljerade uppgifter rörande hvarje särskild, måhända för långtid
tillbaka anställd arbetares tjänstetid. Tjänstetidens längd hade sålunda
icke kunnat genom officiella handlingar bestyrkas, utan hade
styrelsen härvidlag såsom vid afgifvande af enahanda framställning
rörande de förmän och arbetare, som år 1907 tilldelats understöd, ansett
sig kunna utgå från af sökandena själfva lämnade tjänsteförteckningar,
hvilka utförligt angåfve tider och platser för anställningen, och
detta så mycket hellre som berörda uppgifter, i den mån de kunnat
kontrolleras, visat sig vara riktiga. I afseende å vederbörandes lönevillkor
har styrelsen i detta sammanhang meddelat, att medelaflöningen
för ifrågavarande förmän och yrkesarbetare kunde beräknas hafva uppgått
till 1,200 kronor och för vanliga arbetare till 900 kronor för år.

Äfven styrelsen har utgått från det antagande, att hufvudsakligen
enahanda grunder i fråga om beviljande af pension, som varit

220

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

för Kungi. Maj:t och 1907 års Riksdag bestämmande, jämväl nu skulle
komma till tillämpning.

Emellertid har styrelser! funnit det vara med billigheten öfverensstämmande,
att, då särskilda omständigheter föreligga, afvikelse!’ i
någon män borde kunna äga rum från nyssnämnda grunder.

Sålunda finner styrelsen afseende icke böra uteslutande fästas vid
de här ofvan angifna betingelserna för erhållande af pension, nämligen
att vederbörande skulle innehafva minst 55 lefnads- och 24 tjänstår,
då nämligen i speciella fall förhållandena kunde vara sådana, att äfven
andra synpunkter borde tillmätas någon betydelse. Två af personerna
i fråga, förmännen Frans August Holmblad och Karl Gustaf Lindgren,
hvilka uppnått, den förre 54 lefnads- och 33 tjänstår och den senare 53
lefnads- och 33 tjänstår, skulle enligt ofvan angifna grunder allenast
vara berättigade till erhållande af gratifikation. Sådan gratifikation till
belopp af 400 kronor hade också af 1906 års Riksdag beviljats en hvar
af nämnda förmän. Emellertid hade såväl Holmblad som Lindgren under
årens lopp ådragit sig svår och på deras arbetsförmåga menligt inverkande
sjukdom, hvilken antagligen till icke ringa del syntes få tillskrifvas
de på hälsan menligt inverkande förhållanden, under hvilka
järn vägsbyggnadsarbeten ofta nog ägde rum. Af införskaffade läkarbetyg
inhämtades nämligen, att Holmblad lede af kramp i armar och
ben, muskelreumatism samt åderbråck i vänstra benet, att Lindgren
lede af kronisk muskelreumatism, samt att de till följd däraf icke vidare
kunde användas i arbete vid statens järnvägsbyggnader. Det syntes styrelsen
vara uppenbart, att deras utsikter till själfförsörjning följaktligen i
afsevärd män förringats. Vid sådant förhållande och då, å ena sidan,
deras lefnadsålder högst obetydligt understege den för erhållande af
pension fastslagna, under det de däremot, å andra sidan, beträffande
antalet tjänstår icke blott fyllde utan väsentligt öfverskrede det mått,
som i sådant hänseende befunnits skäligt, både styrelsen ansett, att
bemälda förmän vore förtjänta att komma i åtnjutande af pension.

Med tillämpning af förberörda grunder med de af styrelsen ofvan
angifna modifikationer i vissa fall skulle pensioner, enligt styrelsens
mening, komma att utgå till följande förmän och arbetare, nämligen
smeden Carl Johan Wahlström med 62 lefnads- och 35 tjänstår, arbetaren
Sven Jönsson med 56 lefnads- och 34 tjänstår, förmannen Frans
August Holmblad med 54 lefnads- och 33 tjänstår, förmannen Karl
Gustaf Lindgren med 53 lefnads- och 33 tjänstår samt arbetaren Karl
Gustaf Johansson med 58 lefnads- och 26 tjänstår.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

221

På grund af det anförda bär styrelsen i underdånighet hemställt,
att Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att pension till belopp
af 300 kronor måtte beviljas förenämnda förmän och arbetare.

Öfver denna järnvägsstyrelsens framställning har statskontoret
den 14 mars 1908 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande och däruti
anfört följande.

Järnvägsstyrelsens förevarande underdåniga framställning i livad
densamma afsåge beredande af pensioner till belopp af 300 kronor åt
Wahlström, Jönsson och Johansson öfverensstämde i alla afseenden med
de grunder, som af Riksdagen tillämpats vid beviljande af pensioner
till förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader. Däremot både
Holmblad och Lindgren, hvilka jämväl af järnvägsstyrelsen nu föreslagits
till erhållande af dylik pensionsförmån, ännu icke fullt uppnått
den lefnadsålder af 55 år, som jämte viss tjänstetid ansetts böra utgöra
förutsättning för pensions beviljande; men då såväl Holmblad
som Lindgren vore till följd af sjukdom för framtiden mindre arbetsdugliga,
syntes goda billighetsskäl föreligga för bifall till styrelsens
framställning i denna del. Statskontoret hade alltså funnit sig böra
med sitt förord understödja järnvägsstyrelsens förevarande förslag.

Emellertid ansåge sig statskontoret böra fästa uppmärksamheten
därpå, att icke blott Holmblad och Lindgren utan äfven Jönsson enligt
beslut af 1906 års Riksdag fått gratifikationer sig tilldelade, de två
förstnämnda till belopp af 400 kronor och Jönsson å 300 kronor. Dessa
belopp, vid bvilkas utbetalning icke fästats något som helst villkor,
både, enligt hvad i statskontoret tillgängliga handlingar utvisade, blifvit
under år 1906 till vederbörande utbetalda. Motiveringen till Riksdagens
berörda beslut gåfve emellertid vid banden, att gratifikationerna
vore afsedda att vid afgång från tjänsten vid statens järnvägsbyggnader
vara till hjälp vid återflyttning till hemorten och under den tid, som
kunde förflyta, innan nytt arbete erliölles. Af järnvägsstyrelsens förevarande
underdåniga skrifvelse framginge likvisst, att Holmblad, Lindgren
och Jönsson fortfarande kvarstått i tjänst vid järnvägsbyggnaderna.

Liksom förut vid flera tillfällen och senast vid 1907 års Riksdagunderstöd
beviljats åt åtskilliga vid statens järnvägsbyggnader sedan
längre tid tillbaka anställda arbetare, synes mig billigheten fordra, att
]ämväl åt nu ifrågavarande arbetare, då de genom arbetenas upphörande
förlorat sin anställning vid statens järnvägsbyggnader, något understöd

222

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Utskottets

yttrande.

af statsmedel lämnas. Järnvägsstyrelsen liar vid uppgörandet af sitt
förslag till pensioner utgått från den synpunkten, att pension endast
borde utgå till de förmän och arbetare, hvilka uppnått minst 55 lefnadsår
och 24 tjänstår, därvid styrelsen dock på grund af särskildt
ömmande omständigheter och med hänsyn till deras långa tjänstetid
föreslagit pension jämväl åt förmännen Frans August Holmblad och
Karl Gustaf Lindgren, hvilka ännu icke uppnått fullt 55 lefnadsår.
Båda hade dock i det närmaste nått denna ålder, i det att Holmblad
vid tiden för järnvägsstyrelsens framställning fyllt 54 och Lindgren
53 år. Pensionsbeloppens storlek har af styrelsen upptagits till 300
kronor för en hvar pensionär. Om undantag göres för nyssnämnda
båda yngre förmän, har följaktligen järnvägsstyrelsen uti sin nu förevarande
framställning tillämpat samma grunder som 1906 och 1907
års Riksdagar vid då föreliggande pensionsfrågor af liknande art och
har jag mot desamma intet att erinra.

Järnvägsstyrelsens förslag, att äfven Holmblad och Lindgren skulle
erhålla pensioner, anser jag på de skäl, som härför anförts af såväl
järnvägsstyrelsen som statskontoret, vara med billighet öfverensstämmande;
och tillåter jag mig påpeka, att liknande förhållanden förelågo
beträffande två af de vid 1907 års Riksdag till pension föreslagna
arbetarna.

Med afseende å de till Holmblad, Lindgren och Jönsson år 1906
utbetalda gratifikationerna synas dessa visserligen icke hafva bort utbetalas
förr än vederbörande erhållit afsked ur järnvägens tjänst; och
torde för framtiden böra iakttagas, att så ej heller sker beträffande
under liknande förutsättningar beslutade gratifikationer. Då emellertid
1906 års Riksdag vid sitt beslut om dessa gratifikationers beviljande
icke fäst något uttryckligt villkor, torde den omständigheten att dessa
personer för snart tre år sedan kommit i åtnjutande af gratifikationen
icke böra föranleda till något afdrag å de nu föreslagna pensionerna.»

I afseende å Wahlström, Jönsson och Johansson gifver den lämnade
utredningen icke vid handen annat än att de skulle fortfarande vara,
åtminstone i förhållande till sin ålder, arbetsdugliga. Ehuru utskottet
anser att deras lefnadsålder, som utgör respektive 62, 56 och 58 år,
icke bör i och för sig anses föranleda pensionering, vill utskottet dock
icke motsätta sig bifall till förevarande framställning, då den i viss mån
har stöd uti förut af Riksdagen fattade beslut i likartade fall. Beträffande
förmännen Holmblad och Lindgren, som ådragit sig svår och på deras
arbetsförmåga menligt inverkande sjuklighet, har utskottet intet att

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

223

erinra mot meddelande af de för dem föreslagna pensionerna. Under
uttalande af det antagande att de af ifrågavarande förmän och arbetare,
som ännu äro arbetsföra, varda i statens järnvägars tjänst bibehållna,
hemställer utskottet sålunda,

att Riksdagen må medgifva att en hvar af härefter
angifna förmän och arbetare, nämligen: smeden
Carl Johan Wahlström, arbetaren Sven Jönsson, förmännen
Frans August Holmblad och Karl Gustaf Lindgren
samt arbetaren Karl Gustaf Johansson må från
och med månaden näst efter den, hvarunder han entledigas
eller entledigats från anställning vid statens
järnvägar, under sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten åtnjuta årlig pension till belopp af
300 kronor, dock med villkor att, därest pensionstagare
framdeles skulle erhålla anställning mot aflöning
af statsmedel, uppgående till det för en hvar beräknade
årliga medelinkomstbelopp af respektive 1,200 kronor
inom gruppen förmän och yrkesarbetare och 900 kronor
inom gruppen vanliga arbetare eller därutöfver, pensionen
skall, så länge anställningen varar, upphöra att
utgå, samt att, vid sådan aflönings uppbärande i öfrigt,
pensionen skall minskas, så att densamma jämte
aflöningen icke uppgår till högre belopp än nämnda
medelinkomst.

45:o) Uti en till Riksdagen den 26 mars innevarande år aflåten
proposition (n:o 149) har Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen
bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma dag
föreslagit Riksdagen medgifva, att materialförvaltaren vid statens järnvägsbyggnader
Lars Axel Victor Bergs änka Anna Lisa Berg, född Jonsson,
må från allmänna indragningsstaten från och med den 1 september
1908, så länge hon lefver ogift, åtnjuta en årlig pension af 500 kronor.

Departementschefen har till åberopade statsrådsprotokollet rörande
detta ärende anfört följande:

»I skrifvelse den 20 februari 1909 har järnvägsstyrelsen gjort
framställning om beredande af pension åt aflidne materialförvaltaren
Lars Axel Victor Bergs änka Anna Lisa Berg, född Jonsson.

Af handlingarna i ärendet inhämtas följande.

Berg, hvilken var född den 15 april 1842, anställdes vid statens

Ang. pension
åt materialförvaltaren

h. A. V. Bergs
änka Anna
Lisa Berg.

224

. Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

järnvägsbyggnader den 28 juli 1871 och tjänstgjorde därstädes oafbrutet
intill sitt frånfälle den 21 augusti 1908, till en början såsom tillförordnad
stationsbokhållare. Den 28 januari 1872 blef Berg stationsbokhållare
och den 1 maj 1876 bokhållare vid materialförvaltarkontoret.
Efter att en kortare tid, från och med den 1 februari till och med den
30 september 1877, hafva tjänstgjort såsom tillförordnad kassör samt
från och med den 1 april till och med den 30 juni 1888 hafva varit
tillförordnad materialförvaltare, befordrades Berg den 1 juli sistnämnda
år till materialförvaltare, hvilken befattning han innehade vid sin död.

I anledning af en utaf Kungl. Maj:t afbiten proposition beviljades
Berg vid 1894 års Riksdag en årlig pension från allmänna indragningsstaten
till belopp af 800 kronor att utgå under hans återstående lifstid
från och med månaden näst efter den, hvarunder han entledigades från
anställning vid statens järnvägar. Jämlikt Riksdagens beslut 1907 höjdes
ifrågavarande pension för Berg till 1,800 kronor. Berg har emellertid
icke uppburit någon del af den honom sålunda tillerkända pensionen,
enär han, såsom ofvan nämnts, intill sin död kvarstått i statens tjänst.

Vid bevdjandet af pensionen år 1894 åtnjöt Berg en årlig aflöning
af 3,600 kronor jämte inkvarteringsersättning, beräknad till 15 procent
af aflöningsbeloppet, samt vid beviljandet af den förhöjda pensionen år
1907 4,200 kronor om året jämte inkvarteringsersättning, beräknad till
20 procent af aflöningsbeloppet. Från och med den 1 juni 1908 erhöll
Berg en aflöning af i ett för allt 6,000 kronor om året, hvilken aflöning
han uppburit till sin död.

Enligt hvad järnvägsstyrelsen vitsordat har Berg under sin tjänstetid
ådagalagt nit och skicklighet i innehafvande befattningar.

Vid sin död den 21 augusti 1908 efterlämnade Berg såsom stärbhusdelägare,
förutom änkan, två till myndig ålder komna söner. Tillgångarna
i boet uppgingo till 3,414 kronor 80 öre och skulderna till
483 kronor 7 öre, hvadan behållningen i boet utgjorde 2,931 kronor
73 öre. Ankan, som är född den 10 mars 1840, äger enligt intyg icke
någon annan tillgång än henne tillkommande andel i boet. Hon uppbär
icke pension från enskild kassa och är följaktligen så godt som medellös.

Eti sin berörda skrifvelse har järnvägsstyrelsen, med fästadt afseende
såväl å änkan Bergs bekymmersamma ekonomiska ställning som
å hennes afiidna mans långvariga och väl vitsordade verksamhet i statens
tjänst, hemställt om utverkande åt änkan Berg af ett årligt understöd
till skäligt ansedt belopp af 500 kronor att utgå från och med den
1 september 1908, så länge hon lefver ogift.

Uti infordradt underdånigt utlåtande den 27 februari 1909 har

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

225

statskontoret, som förklarat sig icke hafva något att erinra mot det af
järnvägsstyrelsen föreslagna pensionsbeloppet, biträdt den af styrelsen
gjorda framställningen.

På grund af hvad sålunda blifvit i ärendet upplyst, finner jag mig
böra understödja den gjorda framställningen om pension åt änkan Berg.

Med hänsyn till nu rådande höga lefnadskostnader torde pensionsbeloppet
icke böra sättas lägre än hvad järnvägsstyrelsen och statskontoret i
sådant hänseende föreslagit. Jag tillåter mig härvid erinra, att Riksdagen
förut beviljat pensioner åt änkor efter personer, som innehaft
anställning vid järnvägsbyggnaderna, sålunda år 1890 åt förre materialförvaltaren
B. Fredrikssons änka med 400 kronor, år 1901 åt förre ombudsmannen
J. O. E. G. Olais änka med 500 kronor, år 1903 åt förre
nivellören O. H. L. Littkes änka med 500 kronor, år 1905 åt förre
materialförvaltaren A. J. Olsons änka med 400 kronor och år 1907 åt
förre bokhållaren K. M. Edbergs änka med 400 kronor.»

Med tillstyrkande af bifall till Kung!. Maj:ts förevarande proposition
får utskottet hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att materialförvaltaren
Bergs änka Anna Lisa Berg, född Jonsson, må från
allmänna indragningsstaten från och med den 1 september
1908, så länge bon lefver ogift, åtnjuta en
årlig pension af 500 kronor.

46:o) Uti en den 26 mars innevarande år till Riksdagen aflåten An% ***7°"
proposition (n:o 162) bar Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen, att en hvar
af extra ordinarie kontorsskrifvarna vid statens järnvägar Gustaf Wilhelm f. v. Seger.
Segerman, och Carl Adolf Unander må från och med månaden näst efter man och Aden,
då hans anställning vid statens järnvägar upphör, under sin återstående
lifstid åtnjuta en årlig pension från allmänna indragningsstaten
till belopp af 1,500 kronor.

Till statsrådsprotokollet öfver civilärenden för ofvanberörda dag
har departementschefen rörande denna fråga anfört följande:

»Uti underdånig skrifvelse den 2 februari 1909 bär järnvägsstyrelsen
gjort framställning om beredande af pension åt extra ordinarie kontorsskrifvarna
vid statens järnvägar Gustaf Wilhelm Segerman och Carl
Adolf Unander, hvilka ingifvit ansökningar därom till styrelsen.

Med stöd af do vid ansökningarna fogade handlingar har styrelsen
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 29

226

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

beträffande sökandenas anställning i statens tjänst samt deras lefnadsförhållanden
i öfrigt meddelat följande.

Segerman, som är född den 16 maj 1834, ingick den 17 oktober
1851 såsom kanoniär vid flottan, hvarest lian efter vunnen befordran
till korpral kvarstod i tjänst till och med den 7 juni 1856. Därefter
har han från och med den 10 i sistnämnda månad till och med den
21 oktober 1861 innehaft anställning såsom underofficer vid 10:de
kronoarbetskompaniet vid Vaxholms fästnings- och Rindö reduttbyggnader.
Från och med den 15 oktober 1863 erhöll Segerman anställning i
statens järnvägars tjänst såsom materialskrifvare vid statens järnvägsbyggnader
samt bibehöll denna anställning till i februari 1872. Sedan
han därefter under åtskilliga år vant anställd vid enskilda järnvägsbyggnadsföretag,
erhöll han i juli 1883 ånyo anställning såsom materialskrifvare
vid statens järnvägsbyggnader, vid Indika han därpå i berörda
egenskap tjänstgjort till utgången af november månad 1887. I april
månad år 1889 anställdes Segerman såsom skrifbiträde å järnvägsstyrelsens
tariffbyrå, hvarifrån han år 1890 förflyttades till styrelsens
kontrollkontor, där han allt sedan dess varit och fortfarande är anställd
såsom extra ordinarie kontorsskrifvare.

Enligt företedt läkarebetyg lider Segerman af, bland annat, partiell
förlamning i vänstra underarmen och handen samt af högersidigt ljumskbråck;
och torde dessa åkommor i förening med hög ålder enligt järnvägsstyrelsens
förmenande komma att inom en ej aflägsen framtid göra
Segerman oförmögen till vidare arbete.

Unander, som är född den 21 maj 1840, erhöll från och med den
1 april 1874 anställning såsom bokhållare vid statens järnvägsbyggnader.
I denna egenskap hade han tjänstgjort till utgången af mars
månad 1888, då hans befattning indrogs. Därefter blef han från
och med den 9 april samma år antagen såsom extra ordinarie kontorsskrifvare
å järnvägsstyrelsens kontrollkontor, där han alltsedan dess
tjänstgjort. På grund af klen kroppsbyggnad och åldersförändringar
torde, anför styrelsen, Unander, enligt hvad för honom utfärdadt läkarbetyg
gifver vid handen, med all sannolikhet inom den närmaste tiden
blifva oförmögen till vidare tjänstgöring.

Båda sökandena hade af föreståndaren för styrelsens kontrollkontor
erhållit vitsord om att de under sin tjänstgöring därstädes städse
ådagalagt plikttrohet samt med stort nit och intresse fullgjort sina
åligganden.

Beträffande sökandenas ekonomiska ställning har styrelsen enligt
hvad i dess skrifvelse anföres, inhämtat, att Segerman för år 1908 på -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

227

torts kronoutskylder för en till 3,116 kronor uppskattad inkomst af
kapital eller arbete, af hvilket belopp 3,060 kronor 40 öre utgjort aflöning
från statens järnvägar, samt att Unander för samma år påförts
kronoutskylder för inkomst af kapital eller arbete till ett belopp af
3,182 kronor, hvilket belopp i sin helhet utgjorts af arbetsförtjänst
från statens järnvägar. Af båda sökandena har framhållits, att den
aflöning, de under årens lopp åtnjutit, icke tillåtit dem att göra några
besparingar för kommande dagar.

Med hänsyn till sökandenas långvariga och väl vitsordade tjänstgöring
vid statens järnvägar och då vid flera tillfällen under de senare
åren Riksdagen, på därom af Kungl. Maj:t framställda nådiga propositioner,
beviljat pensioner åt personer, som, ehuru icke i ordinarie
tjänst anställda, under längre tid med goda vitsord förrättat arbete för
statens järnvägars räkning, har styrelsen ansett sig böra göra framställning
om utverkande af pension åt sökandena.

I afseende å pensionsbeloppens storlek erinrar styrelsen, att en
af 1906 års Riksdag beviljad pension till extra ordinarie kontorsskrifvaren
vid statens järnvägar Lars Jönsson ungefärligen motsvarade
hälften af de till honom utgående aflöningsförmåner.

Med stöd af det anförda har styrelsen hemställt, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att Segerman och Unander
må från och med månaden näst efter den, då deras anställning vid
statens järnvägar upphör, under sin återstående lifstid åtnjuta hvardera
en årlig pension å allmänna indragningsstaten till belopp af 1,500
kronor, motsvarande ungefär hälften af deras årsinkomst från statens
järnvägar.

Efter nådig remiss har statskontoret den 19 februari 1909 afgifvit
utlåtande i ärendet och därvid, på grund af hvad järnvägsstyrelsen i
ärendet upplyst och anfört, tillstyrkt styrelsens framställning.

Såväl Segerman som Unander hafva under afsevärd tid varit anställda
vid statens järnvägsbyggnader, i hvilken egenskap de dock icke
kunnat erhålla befattning å ordinarie stat. När de sedermera vunno
inträde såsom extra tjänstemän i järnvägsstyrelsen, hade de redan nått
sådan ålder, Segerman 50 år och Unander 48 år, att de, enligt hvad
jag i järnvägsstyrelsen inhämtat, lämpligen icke ansågos böra befordras
till ordinarie befattning.

Emellertid har, såsom af utredningen i ärendet framgår, staten
under lång tid tagit såväl Segermans som Unanders arbetskraft i an -

228

Statsutskottets Utlåtande N:o 11-

Ang. pension
åt förre arbets -förmannen
K, G. Karlsson.

språk. Den förre har sålunda varit anställd i statens tjänst under en
tid af närmare 43 år, däraf omkring 33 år i statens järnvägars tjänst,
och den senare har omkring 35 år haft anställning såsom tjänsteman
vid statens järnvägar.

Det synes mig därför skäligt att, då de nu uppnått en ålder, Segerman
af nära 75 år och Unander af nära 69 år, dem beredes ett understöd
för deras återstående lifstid. I enlighet med denna uppfattning
hafva också vid flera tillfällen pensioner af Kungl. Maj:t och Riksdagen
beviljats åt personer, som visserligen icke innehaft ordinarie anställning
i statens tjänst, men under lång tid plikttroget utfört arbete för statens
räkning.

Vid jämförelse med de pensionsbelopp, som af Kungl. Maj:t och
Riksdagen i nu åsyftade fall beviljats, synes mig de af järnvägsstyrelsen
föreslagna vara skäliga. Jag erinrar i detta sammanhang, att enligt
det förslag till pensionslag för personalen vid statens järnvägar, som
framlagts för årets Riksdag, en ordinarie kontorsskrifvare vid järnvägsstyrelsen
skulle erhålla en ålderspension af 2,333 kronor.»

Utskottet, som ej haft något att erinra mot Kungl. Maj:t förevarande
proposition, hemställer,

att Riksdagen må medgifva, att eu hvar af extra
ordinarie kontorsskrifvarna vid statens järnvägar Gustaf
Wilhelm Segerman och Carl Adolf Unander må från
och med månaden näst efter den, då hans anställningvid
statens järnvägar upphör, under sin återstående
lifstid åtnjuta en årlig pension från allmänna indragningsstaten
till belopp af 1,500 kronor.

47:o) Uti en till Riksdagen den 19 mars innevarande år aflåten
proposition (n:o 189) har Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen
bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för
samma dag föreslagit Riksdagen medgifva, att förre förmannen vid
arbetena för underhållet af Tranebergs-, Nockeby- och Drottningholms -broarna äfvensom underhållet af vägen mellan Traneberg och Drottningholm
Karl Gustaf Karlsson må från och med den 1 januari 1909
å allmänna indragningsstaten under sin återstående lifstid uppbära
årlig pension till belopp af 300 kronor.

Åberopade statsrådsprotokollet innehåller härom följande yttrande
af departementschefen:

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

229

»I underdånig skrifvelse den 20 sistlidne’januari bär väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen gjort framställning om beredande af pension
åt förre förmannen vid arbetena för underhållet af Tranebergs-, Nockebyoch
Drottningholmsbroarna äfvensom det af statsverket bekostade
underhållet af vägen mellan Traneberg och Drottningholm Karl Gustaf
Karlsson.

Till stöd härför har styrelsen i sin berörda skrifvelse anfört
följande.

Karlsson hade varit anställd vid ifrågavarande arbeten från år
1873 till den 17 december 1908 samt därunder varit förman vid arbetet
till den 1 maj sistnämnda år. Tillsyningsmannen öfver berörda arbeten
hade, hvad anginge den tid af fyra år, under hvilken denne innehaft
detta uppdrag, vitsordat, att Karlsson i sitt arbete varit synnerligen
plikttrogen och samvetsgrann. Under de senaste tre åren hade medeltalet
af Karlssons årsinkomst uppgått till 960 kronor.

Vid styrelsens berörda skrifvelse hafva fogats dels ett för Karlsson
den 15 december 1908 utfärdadt frejdbetyg, utvisande att Karlsson
vore född den 5 maj 1837 samt åtnjöte medborgerligt förtroende, dels
ett af f. d. regementsläkaren Edv. Andr. Th o discus den 8 sistlidne
januari utfärdadt intyg af innehåll, att Karlsson på grund af ålder
och sjuklighet ej längre kunde genom arbete försörja sig, dels ock en
den 7 i sistnämnda månad dagtecknad handling, däri ordföranden i
Lofö sockens fattigvårdsstyrelse John Boberg intygat, att Karlsson vore
fullständigt medellös.

Den anställning, Karlsson haft vid ifrågavarande för statens räkning
utförda arbeten — fortsätter styrelsen — kunde visserligen icke
grunda någon rätt för honom till erhållande af pension, men då hans
anställning varat i trettiofem år och han nu vore urståndsatt att försörja
sig, i följd hvaraf han för sitt underhåll nödgades anlita allmänna
fattigvården, syntes fullt skäl föreligga att lämna ett för hans uppehälle
nödigt understöd.

På grund af det anförda hemställer styrelsen, att Karlsson måtte
beredas en årlig pension af 300 kronor att utgå från början af innevarande
år.

Öfver ifrågavarande framställning har statskontoret, på grund af
nådig remiss, den 5 innevarande mars afgifvit underdånigt utlåtande;
och har statskontoret därvid, med afseende å hvad i ärendet förekommit,
hemställt, att nådig proposition måtte aflåtas till Riksdagen
i det af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen angifna syfte.

230

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Vid flere tillfällen har Riksdagen, efter därom af Eders Kungl.
Maj:t gjord framställning, beviljat till framskriden ålder komna arbetare,
som under lång tid tjänat vid järnvägs- eller fästningsbyggnader, pension
till det af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen nu föreslagna belopp.

Enahanda skäl, som förestafva t beviljande af pension till sådana
arbetare, synes mig ock föreligga beträffande Karlsson, hvilken i 35 år
varit anställd vid förenämnda, sedan lång tid tillbaka af statsverket
underhållna broar och vägsträcka. Då härtill kommer, att Karlsson
på grund af ålder och sjuklighet är urståndsatt att genom arbete försörja
sig, anser jag mig böra biträda väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
i ämnet gjorda framställning.»

Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
får utskottet hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att förre förmannen
vid arbetena för underhållet af Tranebergs-, Nockebyoch
Drottningholmsbroarna äfvensom underhållet af
vägen mellan Traneberg och Drottningholm Karl Gustaf
Karlsson må från och med den 1 januari 1909 å allmänna
indragningsstaten under sin återstående lifstid
uppbära årlig pension till belopp af 300 kronor.

Ang. pension 18:o; Uti punkt 26 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t

tSm föreslagit Riksdagen medgifva att vaktmästaren vid domkapitlet i Uppti.
oisson. sala Sten Olsson må från och med månaden näst efter den, hvari han
[26.] varder entledigad från vaktmästarbefattningen, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära pension till belopp af 600
kronor årligen.

„ Till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 23 december

1908 har departementschefen rörande denna fråga anfört följande:

»Domkapitlets i Uppsala underdåniga skrifvelse den 11 november
1908, däri domkapitlet anhållit om utverkande af pension åt vaktmästaren
vid domkapitlet Sten Olsson vid afskedstagande!; uti h vilket
ärende statskontoret den 9 december 1908 afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande.

Af domkapitlets skrifvelse bifogade ålders- och läkarbetyg inhämtades,
att Olsson är född den 14 mars 1839 samt att han lider af
nedsatt hörsel, betydliga åderbråck på benen samt genom ålderdom nedsatta
krafter och tillföljd häraf numera är oförmögen att vederbörligen
sköta sin befattning.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

231

Domkapitlet har meddelat, att Olsson antagits till vaktmästare
den 3 mars 1877 och därefter i sådan egenskap oafbrutet tjänstgjort;
att han under sin långa tjänstetid af snart 32 år städse på ett synnerligen
nitiskt, troget och pålitligt sätt tjänat domkapitlet och dess expedition,
hvarom ock jämväl vid domkapitlets skrifvelse fogade, af förutvarande
konsistorienotarien E. R. Hensclien och nuvarande konsistorienotarien
A. Radhe utfärdade intyg nogsamt bure vittne; att hans löneförmåner
numera belöpte sig till sammanlagdt 1,050 kronor, däraf 440
kronor utginge af statsmedel och 610 kronor från domkyrkan; att Olsson,
som icke förfogade öfver några som helst egna medel och hade en
sjuklig hustru att underhålla, svårligen längre kunde uppehålla sin
tjänst; samt att domkyrkans medel icke lämnade tillgång till pension
åt honom eller bidrag därtill. Med åberopande af omförmälda förhållanden
har domkapitlet anhållit, att Kungl. Magt måtte till 1909
års Riksdag aflåta nådig proposition om beviljande af pension åt Olsson
af 800 kronor, hvilket belopp domkapitlet ansåge vara för hans nödtorftiga
bärgning oundgängligen erforderligt.

Statskontoret har ansett hvad handlingarna innehålla angående
Olssons långvariga, väl vitsordade tjänstgöring såsom vaktmästare hos
domkapitlet samt hans numera på grund af ålder och sjukdom nedsatta
krafter och däraf föranledda oförmåga att längre sköta sin befattning
innefatta fullt giltiga skäl att söka bereda honom någon pension vid
afskedstagandet. Beträffande pensionsbeloppet har statskontoret, med
erinran att en konsistorievaktmästare i Strängnäs, hvilkens aflöning belöpte
sig till 760 kronor, enligt beslut af 1906 års Riksdag fått sig
tilldelad pension å 500 kronor, anfört, att i betraktande af Olssons
högre aflöning det ville synas skäligt, att honom bereddes något högre
pension, äfvensom att Olsson lämpligen torde böra komma i åtnjutande
af enahanda pension, som den, hvilken, till belopp af 600 kronor, af
nyssnämnda års Riksdag beviljats eu vid universitetsbiblioteket i Uppsala
anställd och med Olsson i aflöningshänseende ungefär likställd vaktmästare.»

Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning,
får utskottet hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att vaktmästaren
vid domkapitlet i Uppsala Sten Olsson må från och
med månaden näst efter den, hvari han varder entledigad
från vaktmästarbefattningen, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära
pension till belopp af 600 kronor årligen.

232

Statutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. tilläggspension
åt
rektorn
J. Persson.

49:o) Uti eu till Riksdagen den 22 januari innevarande år aflåten
proposition (n:o 54) har Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen
bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för samma
dag föreslagit Riksdagen att å allmänna indragningsstaten för före detta
rektorn Jakob Persson uppföra en tilläggspension å fyrahundratjugu
kronor årligen att utgå från och med den 1 september 1908.

Åberopade statsrådsprotokollet innehåller rörande denna fråga
följande yttrande af departementschefen:

»I skrifvelse till öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk den
8 mars 1907 anhöll rektorn vid sam skolan i Arboga Jakob Persson om
öfverstyrelsens åtgärd för utverkande af rättighet för honom att från
och med år 1908, sedan hos Kungl. Maj:t sökt afsked från rektorsbefattningen
blifvit honom beviljadt, under hans återstående lifstid åtnjuta
pension som rektor vid en statens samskola med 3,700 kronor årligen
enligt nådiga kungörelsen den 27 augusti 1904 angående ny löne- och
pensionsreglering för lärare och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk,
oaktadt Persson vid ifrågavarande tidpunkt ännu icke fullt uppnått den
i berörda nådiga kungörelse föreskrifna tjänståldern af 35 tjänstår.

Till stöd för denna anhållan anförde Persson hufvudsakligen följande.

På sätt ansökningen bilagdt frej dbetyg utvisade vore sökanden
född den 8 februari 1839 och hade således redan öfverskridit den lefnadsålder,
då enligt nu gällande pensionsreglering en lärare vid allmänt
läroverk borde i regeln afgå från sin tjänst. Att sökanden ännu icke
uppnått den för erhållande af pension stadgade tjänståldern, berodde
därpå, att han först mot slutet af år 1877 erhållit anställning vid allmänt
läroverk, och detta för honom ogynnsamma förhållande hade i
sin ordning berott på följande omständigheter.

Sedan sökanden vid början af höstterminen 1858 aflagt studentexamen,
saknade han tillgångar att utan afbrott fullfölja sina studier
vid universitetet. Efter flera års vistelse som informator på skilda orter
utom universitetsstaden sattes han omsider i tillfälle att dit återvända
på hösten 1865. Men äfven under den därpå följande vistelsen vid
universitetet hade han för sitt uppehälle varit hänvisad till nödvändigheten
att samtidigt med skötandet af egna studier offra mycken tid
och arbetskraft dels åt meddelande af enskild undervisning, dels åt
tjänstgöring vid privata skolor i Uppsala. Sedan han under sådana
omständigheter vid början af vårterminen 1872 aflagt filosofie kandidatexamen
enligt 1853 års stadga, hade han fortsatt sin tjänstgöring vid
de privata skolorna i Uppsala till och med höstterminen 1876 och samtidigt
under vår- och höstterminen 1875 genomgått profårskurs vid

283

Statsutskottets Utlåtande N:o ll.

högre elementarläroverket därsammastädes. Vårterminen 1877 hade
han tillbragt i Uppsala med förberedelser till en gradualafhandling, från
hvars fullbordande hau af ekonomiska skäl måst afstå för att vid början
af höstterminen 1877 tillträda honom erbjuden anställning som extra
lärare vid det då nybildade realläroverket i Stockholm. Vid detta läroverk
befordrad till ordinarie adjunkt den 9 november samma år, tjänstgjorde
han i denna egenskap till och med höstterminen 1882 och räknade
således först då 57a års tjänstgöring vid allmänt läroverk. Den
5 juli 1882 utnämndes han till rektor vid femklassiga allmänna läroverket
i Arboga och tillträdde denna befattning den 1 januari 1883. Hans
anställning vid detta läroverk hade således med utgången af år 1907
omfattat en tidrymd af 25 år. Lades därtill de 57a år, sökanden förut
varit anställd vid realläroverket i Stockholm, uppginge hans tjänstetid
vid allmänna läroverk, år 1907 däri inräknadt, till 307a år. Finge då
de 107a år, lian tjänstgjort vid privata skolor, räknas honom till godo
såsom motsvarande åtminstone 412 års tjänstgöring vid allmänt läroverk,
skulle den såsom villkor för erhållande af afsked med pension stadgade
tjänståldern af sökanden vara uppnådd vid början af år 1908. Fn dylik
beräkning'' torde icke sakna fog för sig, alldenstund samtliga de ifrågavarande
privatskolorna vore högre läroverk, en af dem — Uppsala
privata elementarläroverk — ägde rätt att anställa mogenhetsexamen
och sökanden hade vid dem alla undervisat på det högre stadiet, för
det mesta samtidigt i två eller tre af dem, hvarigenom hans tjänstgöringstid
uppgått till ett ganska stort antal timmar i veckan. Under sin
tjänstetid vid allmänna läroverk hade sökanden åtnjutit tjänstledighet
dels under höstterminen 1880 för att med anslag af statsmedel i England,
Frankrike och Tyskland idka språkstudier och taga kännedom om
metoderna för undervisningen i främmande språk vid åtskilliga läroanstalter
i dessa länder, dels under de tider, då lian som ledamot af
Riksdagens Andra Kammare bevistat alla under åren 1891—1905 hållna
riksdagar, hvarvid tjänstledigheten merendels varit utsträckt till slutet
af hvarje vårtermin, dels ock slutligen på grund af sjukdom från och
med den 23 augusti tid och med den 22 oktober höstterminen 1906.
På den för sökanden såsom fäst anställd rektor utfärdade fullmakten
hade ban visserligen grundat en för honom och hans familjs utkomst
synnerligen värdefull förhoppning att, om en så lång lefnad blefve
honom beskärd, få kvarstä vid sin tjänst med därtill hörande löneförmåner,
tills lian uppnått den för pensions erhållande lagstadgade tjänståldern.
Eu med åren alltmer tilltagande döfhet i förening med minskad
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 30

234

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

arbetsförmåga utgjorde dock numera en kraftig maning för honom att,
så snart möjlighet bereddes honom att för sin återstående lifstid komma
i åtnjutande af pension till det fulla belopp, han haft anledning påräkna,
afgå från en befattning, som särskild! i det betydelsefulla nydaningsskede,
det under hans ledning ställda läroverket då genomgiuge, kräfde
hos dess innehafvare icke blott varmt intresse för den föreliggande,
ingalunda lättlösta uppgiften utan äfven friska och starka både kroppsoch
själskrafter.

Med underdånigt utlåtande den 19 mars 1907 öfverlämnade öfverstyrelsen
berörda ansökning till Kungl. Maj:t. Efter att hafva erinrat
att sökanden vid slutet af år 1907 hade att räkna sig till godo en
tjänstålder af 30Vä år, hvaraf 25 år som rektor, samt att sökanden sålunda
först år 1911 vid en lefnadsålder af fyllda 72 år, komme att
uppnå den författningsenligt föreskrifna pensionsåldern och kunna erhålla
afsked med pension från sin rektorstjänst, anförde öfverstyrelsen vidare:

Då af bifogadt läkarbetyg framginge, att sökanden lede af höggradig
tilltagande döfhet samt minskad arbetsförmåga, skulle sålunda
antingen om sökanden själf bestrede sin tjänst, sjuklighet och aftagande
krafter hindra honom att på ett tillfredsställande sätt verka som läroverkets
styresman, eller ock rektorstjänsten komma att uppehållas genom
tillfällig vikarie, båda dessa eventualiteter helt visst till afsevärd olägenhet
för läroverket, så mycket mer som detta för det dåvarande genom
ombildningen till samskola vore stadt i ett betydelsefullt nydaningsskede.
Öfverstyrelsen skulle sålunda anse det vara en stor fördel för det läroverk,
där sökanden vore anställd, om han genom erhållande af pension
bereddes tillfälle att afgå från sin tjänst redan år 1908. Därtill komme,
att sökanden, för hvilken det, på grund af mistad bostadsförmån, i
hvarje fall skulle innebära en ekonomisk förlust att före den tid, då
han genom uppnådd tjänstålder därtill vore skyldig, afgå från sin tjänst,
med hänsyn till det dugande och nitiska sätt, hvarpå han verkat såsom
lärare och styresman för läroverk, syntes hafva gjort sig förtjänt af
ett sådant erkännande från det allmännas sida, som beviljande åt honom’
af pension på sätt nu ifrågasatts skulle innebära. Med afseende härpå
ville öfverstyrelsen vitsorda, att sökanden, under den tid det i enlighet
med § 7 mom. 4 af den för öfverstyrelsen gällande nådiga instruktionen
tillhört öfverstyrelsen att utfärda tjänstgöringsbetyg för rektor, med utmärkt
nit och utmärkt skicklighet fullgjort sina tjänsteåligganden samt
uti vandeln förhållit sig hedrande. Öfverstyrelsen hade vidare inhämtat,
att sökanden ingått på den nya lönestaten.

235

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

På grund af livad sålunda blifvit anfördt hemställde öfverstyrelsen,
att Kungl. Maj:t täcktes i nåder till 1907 års Riksdag göra framställning,
att åt sökanden från allmänna indragningsstaten måtte från och
med månaden näst efter den månad under år 1908, då nådigt afsked
kunde komma att blifva honom beviljadt, utgå i pension hans lön som
rektor vid nämnda läroverk eller 3,700 kronor.

Efter nådig remiss afgaf statskontoret den 6 april 1907 underdånigt
utlåtande öfver berörda ansökning, därvid statskontoret yttrade, att,
då sökanden, som genom att ingå på den nya lönestaten, hvilken enligt
nådig kungörelse den 14 september 1906 skulle från och med år 1907
gälla för, bland andra rektorn vid samskolan i Arboga, iklädt sig skyldighet
att underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering,
hvilka kunde varda stadgade, i händelse det af Kungl. Maj:t
framlagda förslag till lag angående civila tjänstinnehafvares pensionsrätt
blefve godkändt, i allt fall torde blifva skyldig att under år 1908 afgå
från tjänsten med afkortad pension, ansåge statskontoret för sin del
icke tillräckliga skäl föreligga att då underställa förevarande fråga
Riksdagens pröfning.

Jämlikt beslut den 26 april 1907 fann Kungl. Maj:t den gjorda
framställningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Sedermera har Persson, i underdånig ansökning den 28 december
1907, under åberopande åt 6 § mom. b) i lagen angående, civila tjänstinnehafvares
rätt till pension, anhållit att varda vid sin tjänst som
rektor vid samskolan bibehållen till den 1 juli 1908 och att därefter
erhålla nådigt afsked med pension till det belopp, som på grund af i
ansökningen angifna skäl kunde varda honom tillerkändt.

Sökanden har i denna ansökning anfört, bland annat följande:

Enligt ofvan nämnda lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till
pension, hvilken trädt i kraft den 1 januari 1908, vore sökanden, som
ingått på 1904 års löne- och pensionsreglering för lärare och lärarinnor
vid rikets allmänna läroverk, skyldig att under år 1908 afgå. från sin
tjänst med afkortad pension. Då sökanden såsom åt bilagd tjänsteförteckning
framginge, vid utgången af år 1907 räknade allenast 30^2
tjänstår, skulle enligt § 7 i omförmälda lag hans pension komma att
afkortas från 3,700 till 3,230 kronor. Tillätes han kvarstå vid sin tjänst
till den 1 juli 1908, ökades sistnämnda belopp med 50 kronor, men
understege ändå med 420 kronor den pension, han på grund af den för
honom utfärdade fullmakt hoppats kunna erhålla. Den nya pensionslagen
vore således för sökanden synnerligen ogynnsam. Särskilt framträdde
detta tydligt vid en jämförelse med de pensioner från allmänna

236

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

indragningsstaten, hvilka af 1907 års Riksdag på Kungl. Maj:ts nådiga
proposition tillerkänts de afgående rektorerna vid åtskilliga andra läroverk,
hvilka på grund af Riksdagens beslut skulle indragas eller ombildas
till sexklassiga samskolor, såsom den tvåklassiga pedagogien i
Södertälje och de treklassiga allmänna läroverken i Falköping och Örnsköldsvik.
Dessa rektorer hade nämligen förklarats berättigade att i
pension från allmänna indragningsstaten åtnjuta sina löner å 3,500
kronor oafkortade. Att motsvarande förmån beviljades äfven sökanden,
som i 25 år varit anställd som rektor vid ett allmänt läroverk med
större antal klasser än de förenämnda lägre läroverken, torde få anses
vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande, och anhölle sökanden
fördenskull, att Kungl. Maj:t täcktes äfven åt honom bereda rätt
att, efter erhållet afsked, i pension åtnjuta sin lön, 3,700 kronor, oafkortad.
Kunde denna underdåniga ansökan icke beviljas, komme pensionens
belopp, vid bifall till sökandens anhållan att varda vid sin tjänst
bibehållen till den 1 juli 1908, enligt den här ofvan gjorda beräkningen
att uppgå till allenast 3.2*0 kronor.

Med anledning af denna ansökning, öfver hvilken läroverksöfverstyrelsen
yttrat sig den 10 januari 1908, medgaf Eders Kungl. Maj:t
enligt beslut den 24 januari 1908, att sökanden finge vid sin tjänst
kvaxstå tills vidare intill utgången af juni 1908; hvarjämte Eders Kungl.
Maj:t förklarade sig vilja framdeles meddela beslut i anledning af sökandens
begäran om afsked och pension.

Sistberörda ärende, i hvad det angick Perssons ansökning om afsked
med pension, remitterades för afgifvande af yttrande till statskontoret,
som i anledning häraf afgaf underdånigt utlåtande den 25
februari 1908, däri statskontoret förmälde sig icke finna omständigheterna
höra föranleda till vidtagande af åtgärd för beredande åt Persson af
pension till högre belopp än det, hvartill han författningsenligt vore
berättigad. Under antagande att Persson aflinge från tjänsten med
utgången af juni 1908 utgjorde berörda belopp 31/s5 af ''hel pension,
3,700 kronor, eller efter afrundning enligt 4 § i pensionslagen, 3,280
kronor, hvilket belopp statskontoret hemställde måtte såsom pension tillerkännas
Persson.

Emellertid anhöll Persson i underdånig ansökning den 6 april 1908
på grund af förekomna omständigheter, att han måtte få kvarstå i tjänsten
under ytterligare två månader eller till den 1 september 1908. Sedan
öfverstyrelsen den 28 april 1908 häröfver afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande, bifölls denna anhållan genom nådigt beslut den 8 maj 1908.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

237

Nu har Persson i en af läroverksöfverstyrelsen med underdånigt
utlåtande den 14 juli 1908 till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnad ansökning,
dagtecknad den 22 juni 1908, anhållit, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes bevilja honom nådigt afsked från och med den 1 september
1908, med rättighet för honom att under sin återstående lifstid åtnjuta
pension till belopp af 3,700 kronor årligen, eller, om detta icke kunde
i frågans nuvarande läge medgifvas, att Eders Kungl. Maj:t täcktes,
med förklarande att pensionen skulle för år 1908 utgå efter 3,280
kronor, till 1909 års Riksdag aflåta nådig proposition om pensionsbeloppets
höjande till 3,700 kronor från och med år 1909. Såsom stöd
för denna framställning har sökanden dels åberopat de skäl kan angifvit
i sina föregående, af mig redan relaterade ansökningar i ämnet, dels ock
ytterligare anfört följande.

Eör sin förhoppning om nådigt bifall till nu ifrågavarande underdåniga
ansökan vågade sökanden hämta stöd af det förhållandet, att
1908 års Riksdag på Eders Kungl. Maj:ts nådiga proposition beviljat
lektorn vid högre realläroverket i Göteborg N. A. Johansson hel pension
som lektor, oaktadt han icke varit anställd vid allmänt läroverk
mer än 26 år och för öfrigt ntöfvat en femtonårig lärår verks finhet som
föreståndare för en privat flickskola af ungefär samma omfattning i afseende
på klasser och lärokurser som de privata läroverk, vid hvilka
sökanden varit verksam som lärare i mer än tio år. Den sammaidagda
tjällsteåldern blefve således för dem båda, med inräkning af bäggederas
tjänstetid vill enskilda läroverk, densamma eller omkring 41 år. Visserligen
förelåge mellan lektor Johanssons och sökandens lärarverksamhet
den skillnaden, att Johansson varit föreståndare för en högre flickskola
och rektor vid ett högre allmänt läroverk, då däremot sökanden endast
haft anställning som lärare vid högre privata skolor och varit rektor
vid ett femklassigt allmänt läroverk. Men då de vore likställda i afseende
på längden af väl vitsordad tjänstgöring, hvar inom sin tjänstegrad,
och sökandens tjänstetid vid allmänna läroverk omfattade 5 år mer än
Johanssons, hvarförut an sökanden varit rektor 4 år längre än denne,
torde det få anses billigt, att sökanden i likhet med Johansson komme
i åtnjutande af mot sökandens tjänstegrad svarande hel pension, allrahelst
som sökandens rektorstjänstgöring under de senast gångna tre
åren till följd af läroverkets pågående ombildning till en sexklassig
Barnskola varit synnerligen ansträngande och ansvarsfull. I likhet med
lektor Johansson hade äfven sökanden innehaft ett och annat förtroendeuppdrag
för behandling af skolfrågor. Så tillhörde han under 1893 års
riksdag såsom ordinarie ledamot Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o

238

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

1, som bland andra frågor rörande undervisningsväsendet hade att förbereda
den då på dagordningen stående frågan om latiuskrifningens
upphörande vid de allmänna läroverken, och var år 1904 likaledes ordinarie
ledamot af Riksdagens i anledning af Kungl. M:ij:ts proposition
angående ändrad anordning af rikets allmänna läroverk samt lönereglering
för de vid dem anställda lärare m. m. tillsatta särskilda utskott
n:o 1. Hit torde äfven få räknas, att han under sommaren 1897 samt
vintern och våren 1898 varit ledamot af den femmannakommitté, som
den 4 juni 1897 af Ivungl. Maj:t tillsatts för att afgifva betänkande och
förslag angående afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven
för lärarbefattningar vid de allmänna läroverken jämte ett par andra
dessa läroverk rörande smärre frågor. På grund af denna, såsom det
syntes sökanden, nästan fullständiga likhet mellan de på pensionens belopp
inverkande grunderna för lektor Johanssons och sökandens pensionering
vågade sökanden antaga som sannolikt eller åtminstone möjligt,
att om hans pensionsfråga kunnat eller hunnit samtidigt med
Johanssons bringas under Riksdagens ompröfning, utgången skulle hafva
blifvit lika gynnsam för sökanden som för Johansson. Skulle däremot
pensionen åt sökanden beräknas endast efter hans 31 tjänstår vid allmänna
läroverk, utan någon hänsyn till hans synnerligen väl vitsordade
tjänstgöring vid enskilda läroverk, komme den jämlikt § 7 i lagen angående
civila tjänstinnehafvares rätt till pension den 11 oktober 1907
att uppgå till allenast 3,280 krouor, hvarigenom han försattes i en
synnerligen ofördelaktig ställning i jämförelse å ena sidan med de
förutvarande rektorer vid åtskilliga till indragning eller ombildning
bestämda lägre läroverk, hvilka af Riksdagen fått sig tillerkända pensioner
å 3,500 kronor, och å andra sidan med de två adjunkter vid det
under sökandens ledning ställda läroverket, hvilka på senare tiden afgått
med pensioner å 3,400 kronor; och årsinkomsten af sökandens tjänst,
å hvilken han innehade fullmakt, skulle med ens nedbringas från 6,100
kronor, som den vid tiden för ansökningen utgjorde med inräkning af
tjänstgöringspenningar å 1,800 kronor och hyresersättning å 600 kronor,
till föga mera än hälften af förstnämnda belopp.

Uti sitt öfver sistnämnda framställning afgifna underdåniga utlåtande
har läroverksöfverstyrelsen hemställt, att Eders Kungl. Maj:t
måtte bevilja Persson afsked från och med den 1 september 1908 samt
tillika medgifva, att, enär Persson ägde rätt att räkna 31 tjänst år, till
honom finge utgå 31/33 af full pension eller 3,280 kronor. Hvad åter anginge
sökandens anhållan om åtgärders vidtagande för pensionens höjande
till 3,700 kronor hänvisade öfverstyrelsen till hvad öfverstyrelsen i sitt

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

239

här förut omförmälda underdåniga utlåtande den 19 mars 1907 yttrat
angående full pension åt Persson.

Statskontoret liar i infordradt underdånigt utlåtande den 27 juli
1908 beträffande Perssons senaste framställning yttrat: I fråga om
sökandens rätt till pension vid afskedstagandet ville statskontoret åberopa
hvad ämbetsverket därom anfört i underdånigt utlåtande den 25 februari
1908. Den omständigheten, att sökanden enligt erhållet tillstånd kunde
komma att i tjänsten kvarstå under juli och augusti månader 1908,
föranledde icke ändring i beloppet af den pension, hvartill sökanden,
på sätt i ämbetsverkets omförmälda utlåtande angåfves, vore berättigad.
Beträffande sökandens framställning om beredande af förhöjning af det
honom författningsenligt tillkommande pensionsbeloppet ville statskontoret
till en början framhålla, att sådan förhöjning icke torde kunna
utan Riksdagens medgifvande beviljas; och tilläte sig statskontoret i
öfrigt erinra, hurusom statskontoret, då fråga väckts om dylik förmån
för lektorn vid högre realläroverket i Göteborg N. A. Johansson, i
underdånigt utlåtande den 16 mars 1908 anfört, att enligt statskontorets
mening särdeles tungt vägande skäl borde föreligga för att åtgärd skulle
vidtagas till höjning af pensionsbelopp, som vore afpassadt efter tjänstetidens
längd, att statskontoret visserligen för egen del tvekade, huruvida
sådana omständigheter förelåge, att ett undantag från regeln, hvilket
under alla förhållanden måste vara ägnadt att ingifva betänkligheter,
kunde anses fullt motiveradt; men att med hänsyn därtill, att den i
ämnet sakkunniga myndigheten ansett, att lektor Johansson om skolväsendet
inlagt utmärkt förtjänst samt att fallet i öfrigt vore af så
enastående beskaffenhet, att ett undanlag på grund däraf vore på sin
plats, statskontoret icke ansåge sig böra afstyrka att framställning i
ämnet gjordes hos Riksdagen. Då 1908 års Riksdag bifallit af Eders
Kungl. Maj:t framlagdt förslag till förhöjd pension för bemälde lektor
Johansson, samt omständigheterna i nu förevarande fall syntes i det
närmaste öfverensstämma med hvad till stöd för pensionsförhöjning åt
lektor Johansson blifvit anfördt, ansåge statskontoret skäl föreligga att
söka utverka dylik förhöjning jämväl för sökanden. Statskontoret hemställde
alltså, det täcktes Eders Kungl. Maj:t, dels vid beviljande af det
sökta afskedet förklara sökanden berättigad att från och med månaden
näst därefter under sin återstående lifstid uppbära pension till belopp
af tretusentvåhundraåttio kronor, att utgå från det å tionde hufvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till pensionering af civila tjänstinnehafvare,
dels ock i nådig proposition föreslå Riksdagen att å allmänna indragningsstaten
för sökanden uppföra eu tilläggspension å fyrahundra^ugu

240

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

kronor årligen att utgå från och med månaden näst efter den, hvari
afsked blifvit sökanden beviljadt.

Vid ärendets föredragning den 14 augusti 1908 beslöt Kungl. Maj:t
bevilja Persson nådigt afsked med utgången af augusti 1908 med rätt
för honom att från och med deu 1 september 1908 uppbära pension till
belopp af 3,280 kronor årligen att utgå enligt bestämmelserna i lagen
angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension den 11 oktober 1907.

På sätt Persson erinrat medgaf 1907 års Riksdag efter framställning
af Kungl. Maj:t, att rektorn vid treklassiga läroverket i Falköping
C. V. Hagberg, rektorn vid treklassiga läroverket i Örnsköldsvik C. J. Callin
och rektorn vid tvåklassiga pedagogien i Södertälje A. J. R. Danielsson,
Indika tre läroanstalter jämlikt nådigt beslut den 2 juni 1905 skulle
från början af höstterminen 1905 ombildas till sexklassiga samskolor,
finge öfverflyttas på allmänna indragningsstaten, samt iippförde för en
hvar af dem å nämnda stat ett belopp af 3,500 kronor att af dem under
deras återstående lifstid årligen åtnjutas från och med den 1 juli 1907.
Kungl. Maj:t hade ansett, att jämväl förmånen af dem såsom rektorer
tillkommande hyresersättning bort medräknas, samt fördenskull föreslagit
till uppförande å allmänna indragningsstaten för Hagberg 4,100
kronor, för Callin 4,500 kronor och för Danielsson 4,000 kronor.
Riksdagen förmälde sig emellertid dela den af läroverksöfverstyrelsen
och statskontoret uttalade åsikten, att berörda pensioner icke borde
sättas till högre belopp än 3,500 kronor för en hvar, motsvarande hans
lön å stat.

Då Arboga femklassiga läroverks ombildning till sexklassig samskola
var bestämd, uppstod för Persson i samband därmed den frågan,
huruvida han, som ägde fullmakt å rektorstjänsten vid det femklassiga
läroverket, vore skyldig och villig att förvalta rektorsbefattningen vid
den ombildade läroanstalten. Det synes mig antagligt, att Persson
kunnat vägra att öfvertaga rektoratet vid samskolan, i hvilket fall han
såsom Hagberg, Callin och Danielsson måst försättas å indraguingsstat.
Han hade tydligen då fått rätt att uppbära sina dittillsvarande löneförmåner
såsom rektor, 4,000 kronor, af hvilket belopp 500 kronor utgjort
ålderstillägg. Detta alternativ hade ej ur ekonomisk synpunkt
varit fördelaktigt för staten. Persson satte emellertid ej i fråga annat
än att kvarstå i rektorsbefattningen vid samskolan och öfvergick då
helt naturligt på den nya lönestaten. Den menliga påföljden häraf i
pensionshänseende för Persson blef att han på grund af den under år
1907 utfärdade pensionslagen för civila tjänstinnehafvare måste nöja sig

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

241

med en pension, som blef afsevärdt lägre än hvad han vid öfvergången
å den nya staten, på grund af då gällande bestämmelser kunnat vänta
samt understeg hvad de tre nyssnämnda rektorerna finge sig tillerkändt
å allmänna indragningsstaten. Detta sist antydda förhållande måste vid
tanken på att om han följt deras exempel han bort komma i åtnjutande
af ett större belopp å allmänna indragningsstaten än de, kännas så
mycket bittrare för Persson, som de omförmälda rektorerna varit anställda,
två vid treklassiga läroverk och en vid tvåklassig pedagogi,
medan Perssons långa rektorstid förflutit vid ett femklassigt läroverk.
Jag anser för min del det vara med billighet öfverensstämmande, att
Persson tillerkännes en tilläggspension af 420 kronor, hvarigenom sammanlagda
pensionsbeloppet för honom skulle komma att uppgå till
3,700 kronor och sålunda motsvara den lön han uppburit såsom rektor.

Enligt hvad af statsrådsprotokollet framgår åtnjuter Persson pension
enligt lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension
den 11 oktober 1907 till afkortadt belopp utgörande 3,280 kronor.
Då Riksdagen år 1907 afslagit Kungl. Maj:ts proposition om rätt för
lärare vid allmänna läroverken att för erhållande af pension tillgodoräkna
sig viss tids tjänstgöring vid enskildt läroverk synes Perssons
tjänstgöring vid enskilda läroanstalter ej kunna åberopas såsom grund
för framställningen om rätt för honom att erhålla full pension; och då
utskottet ej heller funnit hvad i ärendet i öfrigt blifvit anfördt utgöra
tillräckligt skäl för en afvikelse från gällande pensionslags bestämmelser,
har utskottet ansett sig böra afstyrka berörda framställning.

Utskottet hemställer sålunda,

att Kung]. Maj:ts ifrågavarande proposition icke
må vinna Riksdagens bifall.

50:o) Uti punkt 27 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t
föreslagit Riksdagen medgifva, att eldaren vid högre allmänna läroverket
i Skara Anders Kristofferson må från och med månaden näst efter den,
hvari afsked från eldarsysslan varder honom beviljadt, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära pension till belopp
af 500 kronor årligen.

Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för den 23 december
1908 innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»Uti underdånig skrifvelse den 30 september 1908 har läroverkskollegiet
vid högre allmänna läroverket i Skara anhållit, att Eders
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Häft. 31

Utskottets
yttrande.

Ang. pension
åt eldaren A.
Kristofferson.

[27.]

242

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Kungl. Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga proposition om beviljande
af en årlig pension å 500 kronor eller det belopp, Eders Kungl. Maj:t
kunde finna skäligt, åt eldaren vid nämnda läroverk Anders Kristofferson.

Af skrifvelsen och densamma bifogade handlingar inhämtas: att
Kristofierson, som är född den 14 december 1837 och alltså uppnått
en ålder af 71 år, tillträdt eldarbefattningen vid läroverket år 1871 och
sålunda räknar en tjänstetid af 37 år; att han sedan år 1907 i årlig
lön uppbär 805 kronor; att han enligt vederbörande rektorers vitsord
med nit och skicklighet skött sin befattning och i sitt lefverne förhållit
sig väl; att han på grund af hög ålder med åtföljande döfhet, darr händthet

och svag hälsa i öfrigt är oförmögen till vidare tjänstgöring,

samt att han är utfattig.

Till stöd för framställningen har läroverkskollegiet anfört följande.
Läroverkets ljus- och vedkassa, som vid 1907 års slut visat en behållning
af 1,007 kronor 3 öre, kunde ej bestrida den utgift, som ifrågavarande
pensionering skulle medföra, helst eu förestående utvidgning

åt läroverkets lokaler komme att medföra ökade kostnader för läroverksbyggnadens
uppvärmning och renhållning. Ej heller från någon annan
af läroverkets kassor kunde medel tagas för ändamålet i fråga. Biblioteks-
och materiellkassan hade vid 1907 års slut visat en brist af 1,302
kronor 98 öre, hvarifrån dock kunde afräknas 532 kronor, som sedan
influtit genom anslag från Skara stad, och byggnadsfonden hade vid
slutet af samma år haft en behållning af 1,674 kronor 63 öre, hvilket
belopp ej på långt när försloge för det ändamål, för hvilket denna
kassa vore afsedd.

Uti infordradt underdånigt utlåtande af den 16 oktober 1908 har
öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk tillstyrkt, att nådig proposition
aflätes till Riksdagen om beviljande af pension åt Kristofferson. Pensionens
belopp anser öfverstyrelsen böra i öfverensstämmelse med kollegiets
förslag och i enlighet med hvad som ägt rum i samtliga de fall, då
Riksdagen beviljat pension åt vaktmästare vid högre allmänt läroverk,
bestämmas till 500 kronor.

På grund af nådig remiss har statskontoret den 28 november 1908
yttrat sig i ärendet och därvid hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen att för Kristofferson bevilja å allmänna indragningsstaten
en årlig pension till belopp af 500 kronor att utgå från och
med månaden näst efter den, hvari han blefve från sin befattning vid
läroverket entledigad.»

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

243

Utskottet, som ej haft något att erinra mot Kung], Maj:ts förevarande
framställning, hemställer,

att Riksdagen må medgifva, att eldaren vid högre
allmänna läroverket i Skara Anders Kristofferson må
från och med månaden näst efter den hvari afsked
från eldarsysslan varder honom beviljadt, under sin
återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära
pension till belopp af 500 kronor årligen.

51:o) Uti punkt 28 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t
föreslagit Riksdagen medgifva, att förre vaktmästaren vid högre allmänna
läroverket i Luleå Jolian Jakob Nordström må under sin återstående
lifstid från allmänna indragningsstaten åtnjuta pension till belopp af
500 kronor årligen, att utgå från och med den 1 januari 1909.

Det under nästföregående punkt åberopade statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden innehåller rörande detta ärende följande yttrande
af departementschefen:

»I underdånig skrifvelse den 5 september 1908 har lärarkollegiet
vid högre allmänna läroverket i Luleå hemställt, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes i nådig proposition äska Riksdagens medgifvande därtill att
förre vaktmästaren vid nämnda läroverk Johan Jakob Nordström måtte
från och med den 1 januari 1909 under sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten uppbära pension till belopp af 500 kronor
årligen.

Till stöd för denna framställning har lärarkollegiet anfört följande.

Den 1 augusti 1900 fråriträdde på grund af hög ålder och minskad
arbetsförmåga dåvarande vaktmästaren vid högre allmänna läroverket i
Luleå -Johan Jakob Nordström sin befattning vid läroverket, hvilken
han innehaft sedan den 1 augusti 1878. På grund af bristande företagsamhet
och obekantskap med rådande förhållanden hade aldrig någon
framställning om pension åt Nordström blifvit gjord, liksom Nordström
ej heller från läroverkets kassor åtnjutit något understöd efter sitt
afsked.

Då det nu kommit till läroverkskollegiets kännedom, dels att
Nordström och hans hustru, som under hela Nordströms tjänstetid biträdt
honom med vaktmästaregöromålen, befunne sig i mindre goda ekonomiska
omständigheter, dels att Riksdagen under do senare åren vid
flera tillfällen beviljat vaktmästare vid allmänna läroverk och seminarier
årliga pensioner, så ansåge kollegiet, särskildt med hänsyn till makarne

Ang. pension
åt förre vaktmästaren
vid
högre allmänna
läroverket
i Luleå
J. J. Nordström.

[28.]

244

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Nordströms långa och plikttrogna arbete i det allmännas tjänst, det vara
en bjudande plikt att söka utverka något understöd åt dem på deras
ålderdom.

Af handlingarna i ärendet framginge,

att Nordström vore född den 21 november 1834,

att Nordström anställts som vaktmästare vid läroverket den 1
augusti 1878,

att Nordström tjänstgjort såsom sådan oafbrutet till den 1 augusti
1900 och därvid fullgjort sina åligganden med plikttrohet och på ett i
allo berömvärdt sätt, samt

att Nordström vore medellös, men hittills aldrig åtnjutit fattigdomsunderstöd.

Då Nordström vid nära 66 års ålder lämnade sin tjänst, både
han alltså en tjänstetid af 22 år. Under de senare åren af denna tid
utgjordes hans aflöningsförmåner af 600 kronor för år jämte fri bostad
med vedbrand och lyse. Oaktadt Nordström således ej haft fullt så
lång tjänstetid, som andra högre allmänna läroverks vaktmästare, hvilka
Riksdagen tilldelat en årlig pension å 500 kronor, hade i stället Nordström
nu under 8 år ej fått uppbära något som helst understöd af allmänna
medel. Med hänsyn härtill ansåge sig kollegiet böra föreslå en
årlig pension af 500 kronor åt honom. I detta sammanhang ville
kollegiet erinra om, att 1906 års Riksdag beviljat vaktmästaren vid
realskolan i Lidköping J. P. Bryngelsson, som hade en tjänstetid af
23 år, en årlig pension af 400 kronor.

Ifrågavarande framställning är af öfverstyrelsen för rikets allmänna
läroverk i infordradt, den 16 oktober 1908 afgifvet underdånigt
utlåtande förordad till bifall.

Statskontoret, som den 28 november 1908 på grund af nådig
remiss afgifvit yttrande i ärendet, har däri anfört, att, ehuru Nordström
för åtskilliga år sedan afgått från sin tjänst vid läroverket, det dock
syntes statskontoret som om med hänsyn till hans tjugutvååriga väl
vitsordade tjänstetid äfvensom det förhållande, att han, hvilken enligt
intyg? icke ägde några tillgångar, numera vid 74 års ålder icke längre
kunde genom arbete förskaffa uppehälle för sig och sin hustru, billigheten
skulle bjuda, att staten, i hvars tjänst han tillbragt sina bästa
år, trädde hjälpande emellan genom att bevilja honom för hans återstående
lifstid en pension, mot hvars föreslagna belopp statskontoret,
med särskildt afseende fästadt å den i lärarkollegiets förevarande underdåniga
skrifvelse framhållna omständigheten, att Nordström under åtta

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

245

år efter sitt afsked icke fått uppbära något som helst understöd af allmänna
medel, icke hade något att erinra.»

Då utskottet funnit sig böra förorda bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, får utskottet sålunda hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att förre vaktmästaren
vid högre allmänna läroverket i Luleå Johan Jakob
Nordström må under sin återstående lifstid från allmänna
indragningsstaten åtnjuta pension till belopp
af 500 kronor årligen att utgå från och med den 1
januari 1909.

52:o) Uti en den 5 mars innevarande år till Riksdagen afiäten Ån9- pension
proposition (n:o 107) har Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen m j^ren t«z
bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för samma högre andag
föreslagit Riksdagen att för vaktmästaren vid högre allmänna läro- ZrUt \ Ystäd
verket i Ystad änkan Ingrid Lindström, född Åndersdotter, å allmänna änkan Ingrid
indragningsstaten uppföra eu årlig pension af 300 kronor att utgå från födld Andersoch
med månaden näst efter den, då hon lämnar sin vaktmästarbefatt- dotter.
ning, och så länge hon förblifver i sitt nuvarande änkestånd.

Åberopade statsrådsprotokollet innehåller härom följande yttrande
af departementschefen:

»I en till rektorn vid högre allmänna läroverket i Ystad L. M.

Neuman ställd ansökning har änkan Ingrid Lindström, född Andersdotter,
anhållit att från och med läsåret 1909—1910 få frånträda sin
befattning som vaktmästare vid nämnda läroverk samt att rektor ville
gorå framställning om pension eller årlig gratifikation åt henne.

Till stöd för denna ansökning har änkan Lindström anfört, att
hon uppehållit ifrågavarande vaktmästareänst sedan hennes man, vaktmästaren
Nils Lindström den 31 maj 1893 aflidit och att denne innehaft
samma tjänst från och med den 1 januari 1891. Den sammanlagda
tjänstetiden för båda makarna belöpte sig sålunda till 18 7* år.

Sökanden, som vore född den 22 februari 1852, hade visserligen ej
uppnått de för erhållande af pension vanligen erforderliga lefnads- och
tjänstår, men vore dock numera, såsom framginge af ett ansökningen
bifogadt läkarbetyg, på grund af sjuklighet ur stånd att tillfredsställande
sköta sin berörda tjänst, hvilken kunnat uppehållas endast med hjälp
af hennes hemmavarande barn och anlitande af annat biträde. Då
emellertid en sökandens dotter under arbetet ådragit sig reumatisk värk,
vågade sökanden ej längre kvarstanna i tjänsten, som visserligen,
oaktadt de stora utgifterna för arbetsbiträde — bland annat eld are för

246

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

värmeledningen i nya skolhuset — gifvit sökanden medel till nödtorftigt
uppehälle, men ej medgifvit undanläggande af det minsta belopp för
ålderdomen. Sökanden ansåge sig visserligen icke kunna göra anspråk
på samma pensionsbelopp, som Riksdagen plägat tillerkänna vaktmästare
vid allmänna läroverk, eller 500 kronor, men anhölle om en pension
eller årlig gratifikation, som kunde stå i förhållande till tjänstetiden,
att utgå från och med månaden näst efter den, under hvilken sökanden
erhölle afsked från tjänsten.

Vid ansökningen fanns fogadt, jämte prästbetyg, ett den 5 oktober
1908 dagtecknadt läkarbetyg af innehåll, att änkan Lindström på grund
af sjuklighet — nafvelbråck och reumatisk värk, speciellt reumatisk
hufvudvärk — numera vore så godt som fullständigt oförmögen att
tillfredsställande sköta sin innehafvande vaktmästarbefattning.

Rektor har med underdånig skrifvelse den 12 januari 1909 öfverlämnat
berörda ansökning till Eders Kungl. Maj:t samt därvid hemställt,
att den af änkan Lindström begärda pensionen eller årliga gratifikationen
måtte tilldelas henne från och med den 1 juli 1909. Vidare har rektor
intygat, bland annat, att änkan Lindströms iöneförmåner utgjort, förutom
bostad, ved och lyse, till och med år 1899 850 kronor och från och
med år 1900 1,000 kronor, att hon alltid skött sin tjänst med utmärkt
nit, och, så länge krafter och minne vore oförsvagade, äfven med utmärkt
skicklighet, att hon städse varit ärlig och plikttrogen och på
bästa sätt vårdat skolans tillhörigheter samt att hon fört en hedrande
och efterdömlig vandel.

På grund af nådig remiss liar öfverstyrelsen för rikets allmänna
läroverk den 8 februari 1909 afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet,
därvid öfverstyrelsen yttrat: Ehuru visserligen Riksdagen vid olika tillfällen
beviljat pension åt vaktmästare vid allmänt läroverk, hade dock
uti intet af dessa fall sådan pension beviljats efter så kort tids anställning
som den nu ifrågavarande vaktmästaren, änkan Lindström, hade
att åberopa, hvilken tid utgjorde med 1908 års slut omkring 16 och ett
hälft år eller om den tid inräknades, då hennes man innehaft samma
anställning, 18 år. Då emellertid af handlingarna framginge, att änkan
Lindström, så länge hennes krafter och minne voro oförsvagade, med
utmärkt skicklighet skött sin vaktmästarsyssla och att hon numera på
grund af sjuklighet vore så godt som oförmögen att tillfredsställande
sköta densamma, skulle . öfverstyrelsen för sin del finna önskligt, om
Eders Kungl. Maj:t täcktes af allmänna medel bevilja änkan Lindström
en gratifikation till lämpligt belopp.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

247

Statskontoret har uti infordradt underdånigt utlåtande den 22
februari 1909 förmält, att det syntes statskontoret, som om billigheten
skulle kräfva, att något understöd af statsmedel bereddes änkan Lindström
för hennes återstående lifstid; och dä Riksdagen vid flera tillfällen
tilldelat läroverksvaktmästare, som uppnått den för erhållande af
full pension i allmänhet stadgade tjänstålder, pension till belopp af
500 kronor, ville statskontoret, som med hänsyn till änkan Lindströms
tjänstetid ansåge ett belopp af 300 kronor i detta fall skäligt, hemställa,
det Eders Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå Riksdagen
att å allmänna indragningsstaten för änkan Lindström uppföra
en årlig pension af trehundra kronor att utgå från och med mänaden
näst efter den, då hon lämnade sin vaktmästarbefattning.

Genom rektor Neuman har sedermera till ecklesiastikdepartementet
insändts ett af Neuman samt borgmästaren i Ystad B. Petersson och
t. f. stadsfogden därstädes C. V. Boisen den 27 februari 1909 utfärdadt
intyg därom, att änkan Lindström lefde i knappa ekonomiska omständigheter
och att hon, när hon ej längre kunde fullgöra sin innehafda
tjänstebefattning, finge anses vara medellös, desto mer som hon ännu
hade eu ej fullvuxen dotter att försörja.»

På grund af hvad sålunda i ärendet förekommit samt under erinran
att i en vid innevarande års Riksdag inom Andra Kammaren väckt motion,
n:o 44, gjorts framställning om pension åt änkan Lindström till belopp
af 300 kronor årligen, liar departementschefen till Kungl. Magt hemställt
om aflåtande af förevarande proposition.

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft förberörda
af departementschefen omförmälda inom Andra Kammaren af
herr Hans Andersson väckta motion, n:o 44, häruti denne till Riksdagen
gjort hemställan af enahanda innehåll som Kungl. Maj:t.

På grund af hvad i ärendet sålunda förekommit, hemställer
utskottet,

att Riksdagen må för vaktmästaren vid högre
allmänna läroverket i Ystad änkan Ingrid Lindström,
född Andersdotter, å allmänna indragningsstaten uppföra
en årlig pension af 300 kronor att utgå från och
med månaden näst efter den, då hon lämnar sin vaktmästarbefattning,
och så länge hon förblifver i sitt
nuvarande änkestånd.

Motion.

248

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Motion ang.
pension åt
vaktmästaren
F. L. Forsbergs
änka.

Utskottets

yttrande.

Ang.

pension åt
aflidne
professorn
S. A. Lagergrens
änka.

[29.]

53:o) Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 168, kafva
herrar J. Eellgren och 8. H. Kvarnzelius föreslagit, att Riksdagen ville
besluta, att tilldela änkan efter aflidne vaktmästaren F. L. Forsberg,
Karolina Forsberg i Sundsvall, ett årligt understöd af 300 kronor från
och med år 1910 samt att Riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att
af tillgängliga medel till Karolina Forsberg utbetala ett lika stort belopp
för 1909.

Beträffande de till stöd för framställningen anförda skäl tillåter
sig utskottet att hänvisa till motionen.

Hittills torde ej hafva förekommit, att Riksdagen beviljat understöd
åt änkor efter vaktmästare vid allmänna läroverk. Med hänsyn
till de konsekvenser det skulle kunna medföra, därest understöd enligt
motionärernas föreliggande förslag af Riksdagen beviljades, anser sig
utskottet böra afstyrka motionen.

Utskottet hemställer alltså,

att herrar Hellgrens och Kvarnzelius’ ifrågavarande
motion icke må af Riksdagen bifallas.

54:o) Uti punkt 29 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t
föreslagit Riksdagen medgifva att för aflidne läraren i orgelspelning
vid musikaliska akademien, professorn Sven August Lagergrens änka
Jenny Mathilda Lagergren, född Fredriksson, samt minderåriga söner
Sven Johan och Gösta August må å allmänna indragningsstaten från
och med år 1909 uppföras ett årligt belopp för änkan Lagergren af
500 kronor och för hvardera af sönerna af 125 kronor att utgå, för
den förstnämnda, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblifver,
och för de båda sistnämnda, intill dess de uppnått 18 års ålder.

Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 23 december
1908 innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»Hos Eders Kungl. Maj:t har musikaliska akademien i skrifvelse
den 17 september 1908 anhållit, att Eders Kungl. Maj:t täcktes till 1909
års Riksdag göra framställning om beviljande af en årlig pension till
belopp af 1,000 kronor åt professorn Sven August Lagergrens änka
Jenny Mathilda Lagergren, född Fredriksson.

Af företedda präst- och läkarbetyg samt bouppteckningsinstrument
i transsumt inhämtas, att änkan Lagergren, som med sin bemälde man
hade två söner Sven Johan, född den 4 juni 1894, och Gösta August,
född den 24 november 1896, vore född den 18 november 1862 och änka

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

249

sedan den 11 juni 1908; att hon lede af allmän svaghet och därutaf
minskad arbetsförmåga; samt att behållningen i boet efter hennes man
utgjort 8,897 kronor 18 öre.

Uti sin nyssberörda skrifvelse anför akademien följande.

Professor Lagergren förordnades vårterminen 1874 till vikarierande
lärare i harmonilära vid musikkonservatorium, år 1880 äfven till vikarierande
lärare i kontrapunkt och antogs sistnämnda år till ordinarie
lärare i orgelspelning därstädes, hvilken befattning han innehade till sin
död. Under den tid af trettiofyra och ett hälft år, som Lagergren
utan afbrott undervisat vid konservatoriet, hade han städse med berömvärdt
nit och utmärkt skicklighet samt på ett för akademien synnerligen
tillfredsställande sätt bestridt sin lärarbefattning. Om hans framgångsrika
undervisning vittnade äfven, att ett flertal af hans elever
blifvit framstående organister och att några af dem intoge en bemärkt
ställning äfven såsom orgel virtuoser. Lagergren hade därjämte från år
1881 varit organist och från år 1890 äfven körledare i hofförsamlingen,
hvilka befattningar han äfvenledes beklädde ända till sitt frånfälle. Hans
framstående förmåga som lärare och hans betydande skicklighet som
orgelspelare — hvilken sistnämnda vid en af honom på egen bekostnad
företagen studieresa till Beriin vitsordades äfven af organisten i S:t
Georgenkirche, König]. Musikdirector Edvard Rodhe och Professor K.
A. flaupt, båda därstädes — gjorde, att äfven ett stort antal lärjungar
utom konservatorium sökte hans undervisning. Utom sin verksamhet
såsom lärare och organist hade Lagergren utfört erhållna uppdrag att
afsyna ett betydande antal svenska orglar och konsulterats vid uppgörande
af disposition till orgelverk, af trycket utgitvit flera arbeten,
såsom reviderad upplaga af svensk koralbok (efter Hmffner), orgelskola,
preludier för orgel med mera, samt varit ledamot under fem års tid af
akademiens läroverksstyrelse och under elfva år af den utaf akademien
tillsatta kommitté, som hade att afgifva yttrande och förslag till fördelning
af belöningar och stipendier åt svenska tonsättare, hvarjämte han
vid allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm år 1897 fungerade
såsom prisdomare. Lagergren valdes år 1882 till ledamot af
musikaliska akademien och tilldelades år 1904 såsom ett erkännande af
förtjänstfull lärarverksamhet, professors namn, heder och värdighet.
Den årliga aflöning, Lagergren såsom lärare i orgelspelning vid konservatoriet
åtnjöt, utgjorde i lön 2,000 kronor och tjänstgörings pennin gar
666 kronor samt efter respektive fem och tio års tjänstgöring två ålderstillägg,
hvartdera å 266 kronor, eller sålunda de senare åren tillsamBih.
till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. I Afd. 11 Höft. 32

250

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

mans 3,198 kronor. Denna aflöning och den inkomst, han dessutom
genom sin öfriga verksamhet kunde bereda sig, tillät honom icke att
gorå några afsevärda besparingar, genom hvilka han kunnat betrygga
sina efterlefvandes framtida uppehälle. Den behållning i boet, som utvisades
af bouppteckningen, uppginge också endast till 8,897 kronor 18
öre. Enligt den för musikaliska akademien den 1 juni 1877 fastställda
stat och nådiga brefvet den 10 juli 1884, som tillförsäkrade lärare vid
musikkonservatorium att efter uppnådda 60 lefnads- och 20 tjänstår vid
afgång från tjänsten få åtnjuta hela lönen som pension, blef Lagergren
den 2 juni 1908, då han ''fyllde 60 år, eller omkring en vecka före
sin död, berättigad till en årlig pension af 2,532 kronor. För att tillförsäkra
änka och barn pension hade Lagergren önskat begagna sig af
den genom nådiga reglementet för civilstatens änke- och pupillkassa den
21 december 1907 honom medgifna rätten att inträda i denna kassa,
men kunde, enligt hvad akademien hade sig bekant, enär hans hälsa
redan då var bruten, ej erhålla läkarintyg af den beskaffenhet, som
erfordrades för att vinna sådant inträde. Änkefru Lagergren, som uppnått
en ålder af nära 46 år, hade ej heller från någon annan institution,
vid hvilken mannen varit anställd, att för sin egen eller sina två minderåriga
barns del förvänta någon pension. Enligt läkarbetyg lede hon af
allmän svaghet samt därutaf minskad arbetsförmåga och beliöfde understöd
på grund af svårighet att kunna lifnära sig, liksom hon på grund
af redbarhet och plikttrogenhet i sina åligganden vore förtjänt af sådant
understöd. Med fästadt afseende såväl härå som å här förut anförda
förhållanden och då Eders Kungl. Maj:t tillförene på underdåniga framställningar
från akademien inför Riksdagen framlagt förslag om pensioner
åt änkor efter lärare vid musikkonservatorium, både akademien funnit
sig böra hos Eders Kungl. Maj:t framställa ofvannämnda underdåniga
anhållan. I fråga om pensionens belopp hade akademien ansett, att
såsom bidrag till såväl änkefru Lagergrens eget underhåll som hennes
två minderåriga barns uppfostran skulle med nuvarande stegrade 1 ofri
adsomkostnader erfordras ett belopp af 1,000 kronor om året.

Statskontoret har den 7 december 1908 afgifvit underdånigt utlåtande
i ärendet och därvid anfört, att af handlingarna framginge, att
änkan Lagergren för familjens uppehälle och de minderåriga barnens
uppfostran vore i behof af ekonomiskt understöd och att, med hänsyn
till hennes mans långvariga, väl vitsordade arbete i statens tjänst, billigheten
syntes kräfva, att sådant understöd bereddes henne af allmänna
medel. Statskontoret ansåge emellertid, att pensionsbeloppet borde be -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

251

gränsas till att ungefär motsvara hvad hon och barnen skulle hafva
erhållit i understöd, därest Lagergren vunnit delaktighet i civilstatens
änke- och pupillkassa, eller 500 kronor för änkan och 125 kronor för
hvartdera af barnen intill uppnådda aderton års ålder.»

Utskottet, som ej haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, får alltså hemställa,

att Eiksdagen må medgifva, att för aflidne läraren
i orgelspelning vid musikaliska akademien, professorn
Sven August Lagergrens änka Jenny Mathilda Lagergren,
född Fredriksson, samt minderåriga söner Sven
Johan och Gösta August må å allmänna indragningsstaten
från och med år 1909 uppföras ett årligt belopp
för änkan Lagergren af 500 kronor och för hvardera
af sönerna af 125 kronor att utgå, för den förstnämnda,
så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblifver,
och för de båda sistnämnda, intilldess de uppnått
18 års ålder.

55:o) Uti punkt 30 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t
föreslagit Eiksdagen medgifva, att eldaren vid naturhistoriska riksmuseet
Lars Larsson Blom må från och med månaden näst efter den, hvarunder
han varder entledigad från sin befattning vid museet, under sin
återstående lifstid uppbära pension å allmänna indragningsstaten till
belopp af 500 kronor årligen.

Statsrådsprotokollet, öfver ecklesiastikärenden den 31 december
1908 innehåller rörande denna framställning följande yttrande af departementschefen
:

»I skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t den 9 september 1908 har
vetenskapsakademien anhållit, att Eders Kungl. Maj:t täcktes till 1909
års Eiksdag göra framställning om att eldaren vid naturhistoriska riksmuseet
Lars Larsson Blom måtte från och med månaden näst efter den,
hvari hans befattning vid riksmuseum upphör, för sin återstående lifstid
erhålla eu årlig pension af 500 kronor.

Af företedda präst- och läkarbetyg inhämtas, att Blom är född
den 23 april 1839 samt att han numera på grund af sjukdom är oförmögen
att sköta sin tjänst.

I sin ofvannämnda skrifvelse anför akademien, att Blom den 4
september 1868 antagits till innehafvare af sin nuvarande befattning.

Ang.

pension för
eldaren vid
naturhistoriska

riksmuseet
L. Blom.

[30.].

Ang. löneförhöjning
åt
professorn
A. G. Nät koral,

[31-]

252 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Han hade alltså i 40j ar varit i statens tjänst. Under tiden före år
1877 hade eldarens aflöning ej uppgått till mer än högst 300 kronor
om året. Genom nådigt bref den 12 maj 1876 hade emellertid bestämts,
att af riksmuseets expensmedelsanslag 500 kronor skulle årligen
utgå såsom aflöning åt eldaren. Denna numera oskäligt låga aflöning
hade Blom alltsedan uppburit utan förhöjning i beloppet. Därjämte
hade han åtnjutit fri bostad, 2 rum och kök samt fri vedbrand. Då nu
Blom på grund af sjukdom vore oförmögen att fullgöra sina åligganden,
och då han städse med stort nit och plikttrohet skött sin tjänst samt
uppnått 69 lefnadsår och 40 tjänstår, tilläte sig akademien, under framhållande
af att Bloms lön varit mycket låg och att han ännu hade två
minderåriga barn att försörja, att göra sin ofvannämnda hemställan.

Uti infordradt, den 28 november 1908 afgifvet underdånigt utlåtande^
har, härefter^statskontoret tillstyrkt bifall till förevarande framställning.
))

Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning
får utskottet hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att eldaren vid naturhistoriska
riksmuseet Lars Larsson Blom må från och
med månaden näst efter den, hvarunder han varder
entledigad från sin befattning vid museet, under sin
återstående lifstid uppbära pension å allmänna indragningsstaten
till belopp af 500 kronor årligen.

56:o) Uti punkt 31 under tionde hufvud titeln har Kungl. Maj:t
föreslagit Riksdagen medgifva, att, därest professorn Alfred Gabriel
Nålborst före början af år 1910 med den i statsrådsprotokollet angifna
begränsning ingår på de bestämmelser, som skola gälla för åtnjutande
af löneförmåner enligt det af Kungl. Maj:t gillade förslaget till lönereglering
lör intendenterna vid naturhistoriska riksmuseum, dels den åt
honom på allmänna indragningsstaten anvisade personliga lönen må från
början af år 1910 uppbäras med 8,700 kronor årligen, däraf 5,600 kronor
fäst lön, inberäknadt ål der stil] ägg, 2,500 kronor tjänstgöringspenningar
och 600 kronor ortstillägg, att utgå enligt samma bestämmelser, som
komma att gälla för riksmuseets intendenter i allmänhet, med skyldighet
för Nathorst att under vetenskapsakademiens inseende vårda vissa delar
af riksmuseets samlingar på sätt i kungl. brefvet den 10 juli 1884 an -

Statsutskottets Utlåtande No 11.

253

gifvits samt att ställa sig till efterrättelse den instruktion, akademien
för honom redan utfärdat eller kommer att utfärda, dels ock det på
allmänna indragningsstaten anvisade belopp till ersättning åt vikarie för
professorn Nathorst må från och med år 1910 utgå med 313 kronor
årligen.

Til] statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 12 januari
innevarande år har departementschefen rörande detta ärende anfört
följande:

»I öfverensstämmelse med Eders Kungl. Maj:ts förslag medgaf
1884 års Riksdag, att på allmänna indragningsstaten finge anvisas en
personlig lön åt filosofie doktorn Alfred Gabriel Nathorst, att af honom
under hans återstående lifstid eller till dess han kunde varda befordrad
till annan statens tjänst, uppbäras till samma belopp, som utginge till
det under vetenskapsakademiens inseende wställda naturhistoriska riksmuseets
ordinarie intendenter, nämligen 4,000 kronor fast lön, 1,000
kronor tjänstgöringspenningar och två | ålderstillägg, hvardera å 500
kronor, att utgå enligt de i nådiga brefvet den 12 maj 1876 meddelade
bestämmelserna rörande aflöningen för öfriga intendenter vid nämnda
riksmuseum, med skyldighet för Nathorst att under vetenskapsakademiens
inseende vårda vissa delar af riksmuseets botaniska och paleontologiska
samlingar, hufvudsakligen efter den fördeluing''Sgnirid,jsom i akademiens
skrifvelse den 14 september 1881 vore antydd, och som akademien föröfrigt
kunde efter sig företeende omständigheter finna skäl närmare
bestämma, samt att ställa sig till efterrättelse den instruktion, som
vetenskapsakademien skulle äga att för honom utfärda.

Efter det härom den 10 juli 1884 aflåtits nådigt bref till vetenskapsakademien,
har på grund däraf professor Nathorst alltsedan år
1884 varit anställd såsom intendent vid naturhistoriska riksmuseet, där
lian förestår avdelningen för arkegoniater och fossila växter, och uppgå
hans löneförmåner numera, sedan desamma höjts år 1906 i sammanhang
med löneförbättring åt intendenterna vid naturhistoriska riksmuseum,
inberäknad t två ålderstillägg, till 7,000 kronor, däraf tjänstgöringspenningar
2,000 kronor. Å allmänna indragningsstaten är ytterligare
anvisadt ett anslag af 250 kronor till ersättning åt vikarie för Nathorst
under honom tillkommande semester af en och en half månad.

Eders Kungl. Maj:t har förut denna dag bifallit min vid anmälan
af åttonde hufvudtitelns anslagsbehof gjorda hemställan om framläggande
för Riksdagen af förslag till lönereglering för de ä naturhistoriska riksmuseets
stat upptagda intendenterna. Enligt detta förslag skulle deras

254

Statsutskottets Utlåtande N:o It.

Vttkottet»
yttrande.

aflöning höjas från nuvarande 6,000 kronor, däraf 2,000 kronor tjänstgöringspenningar,
med'' två ålderstillägg å 500 kronor hvardera efter 5
och 10 års tjänstgöring till 8,100 kronor, däraf lön 5,000 kronor,
tjänstgöringspenningar 2,500 kronor och ortstillägg 600 kronor, med
ett ålderstillägg å 600 kronor efter fem års tjänstgöring. Motsvarande
förmåner böra gifvetvis komma professor Nathorst till del, om han
ingår på de bestämmelser, som enligt samma förslag skulle gälla för
åtnjutande af de nya löneförmånerna, i den mån dessa bestämmelser
äro på honom tillämpliga. Nathorst är nämligen icke berättigad till
pension och har ej skyldighet att vid viss ålder afgå från tjänsten,
hvadan de i denna del för intendenterna föreslagna bestämmelser icke
kunna å Nathorst tillämpas.»

Ifrågavarande framställning afser att samtidigt därmed att lönereglering
sker för intendenterna vid naturhistoriska riksmuseum i afseende
å löneförmåner likställa professor Nathorst med de i den nya
staten upptagna intendenterna. Då Riksdagen emellertid beslutat sådan
ändring uti det af Kungl. Maj:t framlagda förslag till aflöningsstat för
naturhistoriska riksmuseum att ortstilläggen åt intendenterna uteslutits,
erfordras motsvarande ändring i den för professor Nathorst föreslagna
löneförhöjningen eller sålunda en nedsättning däri med 600 kronor.

Men äfven i ett annat afseende erfordras ändring i Kungl. Maj:ts
förslag för att professoren Nathorsts löneförmåner må blifva fullständigt
lika med förenämnda intendenters. I afseende å dessa skola nämligen
enligt de vid den nya statens fastställande bestämda villkor och bestämmelser
i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå och rätt till
pension gälla hvad som stadgas i den nya pensionslagen. Detta innefattar
bland annat, att intendenterna skola erlägga årliga pensionsafgifter
samt vara skyldiga att afgå från tjänsten vid 67 års ålder. Då professor
Nathorsts lön är uppförd å allmänna indragningsstaten kunna beträffande
innehafvaren af densamma dylika föreskrifter nu icke meddelas,
och anser utskottet därför, att den föreslagna förhöjning af professoren
Nathorsts löneförmåner icke kan genomföras förr än så blifvit,
ordnadt, att han för åtnjutande af dessa förmåner underkastas samtliga
de villkor och bestämmelser, som i sådant afseende gälla för intendenterna
vid naturhistoriska riksmuseum.

För att professor Nathorst dock icke må för år 1910 gå i mistning
af den löneförbättring som tilldelats bemälda intendenter, vill utskottet
föreslå att erforderligt belopp för ändamålet uppföres å extra

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

255

stat. Då professor Nathorst för närvarande uppbär 5,000 kronor i lön
och 2,000 kronor i tjänstgöringspenningar, tillsammans, 7,000 kronor,
skulle för att bereda honom 5,600 kronor i lön och 2,500 kronor i
tjänstgöringspenningar, eller tillsammans 8,100 kronor, erfordras ett belopp
af 1,100 kronor, hvarifrån dock bör afgå bidraget till pensionering,
eller 310 kronor; och har utskottet alltså funnit att ett belopp af 790
kronor bör för ändamålet beviljas å extra stat för år 1910.

Beträffande den förhöjda ersättningen åt vikarie för professoren
Nathorst, torde äfven denna böra med det föreslagna beloppet, 63 kronor,
uppföras å extra stat för år 1910.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen må på extra stat för år 1910
uppföra dels 790 kronor såsom lönetillägg åt professoren
Alfred Gabriel Nathorst och dels 63 kronor
till förhöjd ersättning åt vikarie för professoren
Nathorst.

57:o) Uti en den 19 februari innevarande år till Riksdagen
afbiten proposition (n:o 105) har Kungl. Maj:t under åberopande af
propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
för samma dag föreslagit Riksdagen medgifva, att skrifbiträdet
Maria Alexandra Söderberg må från och med månaden näst efter den,
hvarunder hon upphör med sitt arbete såsom skrifbiträde å tekniska
högskolans kansli, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension af 300 kronor.

Åberopade statsrådsprotokollet innehåller härom följande yttrande
af departementschefen:

»Uti eu af styrelsen för tekniska högskolan med underdånig skrifvelse
den 5 november 1908 till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnad ansökning
har Maria Alexandra Söderberg, med förmälan att hon under
36 år tjänstgjort såsom skrifbiträde på nämnda högskolas kansli, men
att hon numera i anseende till sina nedsatta krafter svårligen kunde
förtjäna sitt nödtorftiga uppehälle, underdånigst anhållit, att åt henne
måtte beviljas under hennes återstående lifstid en årlig pension af 600
kronor.

Vid ansökningen finnas fogade, bland annat, dels frejdbetyg, utvisande
att sökanden är född den 15 maj 1852, dels ock ett af högskolans
sekreterare lektorn P. Henriques afgifvet intyg, att sökanden
tjänstgjort såsom skrifbiträde vid högskolans kansli alltsedan år 1872

Ang. pension
åt skrifbiträdet
Maria
Alexandra
Söderberg,

256 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

och att hon, så långt Henriques’ erfarenhet rörande hennes verksamhet
sträckte sig, städse fullgjort sina åligganden på ett mönstergilldt sätt.

Högskolans styrelse har i sin oiVannämnda skrifvelse förmält, att
sökanden under de senaste 12 åren haft en årlig inkomst från högskolan
af i medeltal 360 kronor och att styrelsen, i betraktande af hennes
fattiga omständigheter och hennes sjuklighet, skulle finna det särdeles
.makligt, om Eders Kung]. Maj:t täcktes bereda henne något understöd
på hennes ålderdom.

På grund af nådig remiss har statskontoret den 9 december 1908
afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet och därvid anfört, att statskontoret
visserligen funne det i någon mån tveksamt, huruvida sökandens
arbete å tekniska högskolans kansli, hvilket arbete i betraktande
af den jämförelsevis obetydliga inkomst detsamma lämnat, icke kunde
annorlunda anses än såsom en bisyssla bredvid annan mera lönande
verksamhet, borde föranleda till beredande åt henne af pension för framtiden.
Men då hon under synnerligen lång tid tillhandagått högskolans
styrelse såsom skrifbiträde och numera till följd af sjuklighet råkat i
stora svårigheter att förtjäna sitt uppehälle samt, enligt hvad styrelsen
vitsordat, befunne sig i fattiga omständigheter, ville det synas, som om
något årligt understöd billigtvis borde henne beredas, då hon icke längre
kunde bibehållas vid sin syssla å styrelsens kansli. Med hänsyn till
den inkomst, hon åtnjutit för sitt arbete därstädes, ansåge statskontoret
ett understöd af 300 kronor årligen vara skäligt. Statskontoret hemställde
därför, det Eders Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå
Riksdagen medgifva, att sökanden finge från och med månaden näst
efter den, hvarunder hon upphörde med sitt arbete såsom skrifbiträde
å tekniska högskolans kansli, under sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension af 300 kronor.

Uti underdånig skrift den 11 februari 1909 har sökanden förnyat
sin anhållan att blifva tillerkänd en pension af o00 kronor samt därvid
tillika öfverlämnat ett af legitimerad läkare afgifvet intyg, att sökanden
på grund af sjukdom nu och för framtiden vore oförmögen till arbete,
som kunde gifva henne lifsuppehälle.

Jag anser, att sökanden på grund af sitt långvariga val vitsordade
arbete såsom skrifbiträde å tekniska högskolans kansli gjort sig förtjänt
af att komma i åtnjutande af ett stadigvarande statsunderstöd, då
hon i följd af sjukdom och bristande krafter ej vidare är i stånd att
genom eget arbete förvärfva sitt uppehälle. I likhet med statskontoret
finner jag ett årligt belopp af 300 kronor vara i sådant afseende skäligt.»

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

257

Dä utskottet ej haft något att erinra mot Kungl. Majrts förevarande
proposition, hemställer utskottet,

att Riksdagen må medgifva, att skrifbiträdet
Maria Alexandra Söderberg må från och med månaden
näst efter den, hvarunder hon upphör med sitt arbete
såsom skrifbiträde å tekniska högskolans kansli, under
sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension af 300 kronor.

58:o) Uti punkt 32 af tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
Riksdagen att för år 1910 å allmänna indragningsstaten anvisa
ett anslag å 4,400 kronor, att enligt de närmare bestämmelser, Kungl.
Maj:t kan finna godt meddela, användas till understöd af högst 400
kronor åt sådana äldre behöfvande folkskollärare, hvilka oförvitligt skött
sin tjänst, men därifrån erhållit afsked före år 1867.

Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 23 december
1908 innehåller rörande denna framställning följande yttrande af departementschefen
:

»För att bereda understöd åt äldre behöfvande folkskollärare,
hvilka icke kunna erhålla pension från folkskollärarnas pensionsinrättning,
har för hvart och ett af åren 1885—1904 å allmänna indragningsstaten
anvisats ett anslag å 10,000 kronor. För åren 1905 och 1906
bestämde Riksdagen anslagets storlek till respektive 7,000 kronor, 6,650
kronor, för åren 1907 och 1908 till 4,900 kronor, samt för år 1909
till 5,600 kronor. Maximibeloppet för hvarje understödstagare, hvilket
till år 1899 var 250 kronor, höjdes af 1898 års Riksdag till 300 kronor
och af 1900 års Riksdag till 350 kronor. På grund af inom
1907 års riksdag väckt motion höjdes maximibeloppet till 400 kronor,
h vilket belopp äfven blifvit bestämdt för år 1909. Med godkännande
häraf täcktes Eders Kungl. Maj:t den 17 juni 1908 utfärda kungörelse
i ämnet. Under år 1908 hafva 11 understödstagare erhållit understöd
till ett sammanlagdt belopp af 4,400 kronor.»

Utskottet, som ej haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, hemställer,

att Riksdagen må för år 1910 å allmänna indragningsstaten
anvisa ett anslag å 4,400 kronor, att
enligt de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t kan
Bill. till Biksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. II Höft. 33

Ang. understöd
åt äldre
behöfvande
fol/ce kolliirare.

[32.]

258

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

*»S- wnderitid
åt äldre
behöfvande
tmdekollärare.
m. fl.

[33.]

finna godt meddela, användas till understöd af högst
400 kronor åt sådana äldre behöfvande folkskollärare,
hvilka oförvitligt skött sin tjänst, men därifrån erhållit
afsked före år 1867.

59:o) Uti punkt 33 under tionde liufvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
Riksdagen att för år 1910 å allmänna indragningsstaten anvisa
och till Kungl. Majrts disposition ställa ett anslag af 24,000 kronor för
beredande af ålderdomsunderstöd åt sådana lärare och lärarinnor vid
småskola eller mindre folkskola samt biträdande och extra ordinarie
lärare och lärarinnor vid folkskola, hvilka, efter att hafva i minst femton
års tid oförvitligen tjänstgjort, afgått från tjänsten utan att erhålla
understöd enligt nådiga reglementet den 22 juni 1892, samt under
enahanda villkor och bestämmelser i öfrigt, som beträffande det för år
1909 uti förevarande afseende beviljade anslag blifvit af Riksdagen
stadgade, nämligen

att lärares eller lärarinnas tjänstgöring afslutas så tidigt, att ålderdomsunderstöd
enligt nyssnämnda nådiga reglemente icke kunnat honom
eller henne beviljas, eller före utgången af år 1891;

att sådan från tjänsten afgången lärare eller lärarinna uppnått
en lefnad sålder af minst femtiofem år;

att han eller hon styrkes befinna sig i behöfvande omständigheter;

att det belopp, hvartill understöd högst må meddelas, bestämmes
till 150 kronor årligen; samt

att Kungl. Maj:t må äga att meddela de närmare föreskrifter i
ämnet, hvilka befinnas erforderliga.

Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 23 december 1908
innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»För att bereda ålderdomsunderstöd åt sådana lärare och lärarinnor
vid småskola eller mindre folkskola samt biträdande och extra ordinarie
lärare och lärarinnor vid folkskola, hvilka, efter att hafva i minst femton
års tid oförvitligen tjänstjgort, afgått från tjänsten utan att erhålla
understöd enligt nådiga reglementet den 22 juni 1892, samt under vissa
angifna villkor och bestämmelser i öfrigt, har för åren 1902—1905 å
allmänna indragningsstaten anvisats ett anslag å 19,400 kronor årligen.
För hvartdera af åren 1906, 1907 och 1908 anvisade Riksdagen för
samma ändamål 18,000 kronor. För samma ändamål beviljade 1908
års Riksdag för år 1909 24,000 kronor, hvarvid understödens maximibelopp
höjdes från 100 kronor till 150 kronor. Med godkännande

Q Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 259

häraf täcktes Eders Kungl. Maj:t den 17 juni 1908 utfärda kungörelse
i ämnet.

Under år 1908 har häraf tilldelats åt 157 understödstagare, hvaraf 10
för året nytillkomna, ett sammanlagdt belopp af 15,700 kronor. Ehuru
antalet understödstagare under år 1908 utgjort allenast 157, torde dock
anslaget icke böra nedsättas, då något belopp bör afses för nya ansökningar.
»

Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning
hemställer utskottet,

att Riksdagen må för år 1910 å allmänna indragningsstaten
anvisa och till Kungl. Majrts disposition
ställa ett anslag af 24,000 kronor för beredande af
ålderdomsunderstöd åt sådana lärare och lärarinnor
vid småskola eller mindre folkskola samt biträdande
och extra ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskola,
hvilka, efter att hafva i minst femton års tid oförvitligen
tjänstgjort, afgått från tjänsten utan att erhålla
understöd enligt nådiga reglementet den 22 juni
1892, samt under enahanda villkor och bestämmelser
i öfrigt, som beträffande det för år 1909 uti förevarande
afseende beviljade anslag blifvit af Riksdagen
stadgade, nämligen

att lärares eller lärarinnas tjänstgöring afslutats
så tidigt, att ålderdomsunderstöd enligt nyssnämnda
nådiga reglemente icke kunnat honom eller henne
beviljas, eller före utgången af år 1891;

att sådan från tjänsten afgången lärare eller
lärarinna uppnått en lefnadsålder af minst femtiofem år;

att han eller hon styrkes befinna sig i behöfvande
omständigheter;

att det belopp, hvartill understöd högst må meddelas,
bestämmes till 150 kronor årligen; samt

alt Kungl. Maj:t må äga att meddela de närmare
föreskrifter i ämnet, hvilka befinnas erforderliga.

60:o) Uti punkt 34 under tionde hufvudtiteln har Kung!. Maj:t Mdäcludre
föreslagit Riksdagen att för år 1910 å allmänna indragningsstaten an- behöfvande,
visa ett anslag å 8,000 kronor att enligt de grunder, Kungl. Maj:t
kan finna lämplig;!, meddela, användas till understöd af högst 50 kronor domsunder 1

ö 7 ° HödtanstaU

understödda
s mätkollärnTt.

[34.]

260

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

till sådan äldre behöfvande lärare och lärarinna vid småskola eller mindre
folkskola samt biträdande och extra ordinarie lärare och lärarinna vid
folkskola, som, efter oförvitlig tjänstgöring, erhållit understöd från
sm åskollärares m. flis ålderdomsunderstödsanstalt enligt nådiga reglementet
den 22 juni 1892 men erhållit afsked före utgången af år
1900, dock att understödet tillsammans med det från nämnda ålderdomsunderstödsanstalt
utgående må komma att utgöra högst 150 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 23 december

1908 innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»På grund af enskild motion beslöt 1908 års Riksdag att för år

1909 å allmänna indragningsstaten anvisa ett anslag å 8,000 kronor
att, enligt de grunder Ivungl. Magt kunde finna lämpligt meddela, användas
till understöd af högst 50 kronor till sådan äldre behöfvande
lärare och lärarinna vid småskola eller mindre folkskola samt biträdande
och extra ordinarie lärare och lärarinna vid folkskola, som efter oförvitlig
tjänstgöring erhållit understöd från småskollärares m. flis ålderdomsunderstödsanstalt
enligt nådiga reglementet den 22 juni 1892, men
erhållit afsked före utgången af år 1900, dock att understödet tillsammans
med det från nämnda ålderdomsunderstödsanstalt utgående finge
utgöra högst 150 kronor.

Med godkännande häraf täcktes Eders Kung!. Maj it den 17 juni
1908 utfärda kungörelse i ämnet, hvari förordnades,

att lärare vid småskola eller mindre folkskola samt biträdande
och extra ordinarie lärare vid folkskola, hvilken efter oförvitlig tjänstgöring
fått afsked före utgången af år 1900 och sedermera erhållit understöd
från småskollärares in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, finge,
därest han önskade komma i åtnjutande af understöd från ifrågavarande
utaf Riksdagen anvisade anslag, till skolrådet i den församling, där han
senast varit anställd såsom lärare, före den 1 mars 1909 ingifva till
Kungl. Maj it ställd underdånig ansökning om understöd af berörda anslag,
åtföljd af vederbörliga intyg rörande ålder, hemvist, frejd och lefnadsvillkor
samt innehållande uppgift om dagen för afskedstagandet,
understödsbrefvets från förenämnda anstalt nummer och datum samt
beloppet af det understöd, som enligt nämnda bref blifvit sökanden
tillerkändt;

att skolrådet hade att senast den 15 april 1909 till vederbörande
domkapitel insända ansökningshandlingarna tillika med intyg, huruvida
sökanden oförvitligt skött sin tjänst under den tid, han inom församlingen
tjänstgjort; samt

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

261

att de till domkapitlet i detta ämne inkomna handlingar skulle
jämte domkapitlets egna underdåniga utlåtande till Kungl. Maj:t insändas
före den 15 maj 1909;

och skulle hvad sålunda blifvit stadgadt angående lärare gälla
äfven beträffande lärarinnor.

Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning
hemställer utskottet,

att Riksdagen må för år 1910 å allmänna indra
gningsstaten anvisa ett anslag å 8,000 kronor att
enligt de grunder, Kungl. Maj:t kan finna lämpligt
meddela, användas till understöd af högst 50 kronor
till sådan äldre behöfvande lärare och lärarinna vid
småskola eller mindre folkskola samt biträdande och
extra ordinarie lärare och lärarinna vid folkskola, som,
efter oförvitlig tjänstgöring, erhållit understöd från
småskollärares in. fl:s ålderdomsunderstödsanstalt enligt
nådiga reglementet den 22 juni 1892 men erhållit afsked
före utgången af år 1900, dock att understödet
tillsammans med det från nämnda ålderdomsunderstödsanstalt
utgående må komma att utgöra högst 150
kronor.

61:0 j Uti punkt 35 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t ersatt.
föreslagit Riksdagen att såsom ersättning till arbeterskan Signe Larsson sf!a^"tiii följd
för olycksfall i arbete må uppföras å allmänna indragningsstaten ett at °W£t<£
ärligt belopp af 200 kronor, att i enlighet med bestämmelserna i lagen iZAlka»
angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete utgå från vid vinna
och med den 8 mars 1908, dock med afdrag för det belopp af 150
kronor, som af styrelsen för landtbruksinstitutet vid Ultima redan till [35.]
henne utbetalts.

Till statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden den 31 december
1908 har departementschefen rörande detta ärende anfört följande:

»Uti underdånig skrifvelse den 28 mars 1908 har styrelsen för landtbruksinstitutet
vid Ultima anfört, bland annat, att tillfälliga arbeterskan
Signe Larsson under tröskningsarbete vid Kungsängen under Ultuna
landtegendom, på sätt närmare framginge af skrifvelsen bifogade intyg
från förvaltaren W. Mehn och vederbörligen legitimerad läkare, den
11 februari 1908 fått sin vänstra arm af sliten strax ofvan armbågsleden,
utan att hon själf eller annan person uppsåtligen eller genom

262

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

vårdslöshet varit vållande till skadan; att hon på egendomens bekostnad
vårdats för skadan å kirurgiska afdelningen af akademiska sjukhuset i
Uppsala till och med den 7 mars 1908; att styrelsen för institutet med
anledning af den skadades nödställda belägenhet funnit sig föranlåten
att till henne utanordna ett tillfälligt understöd af 150 kronor af egendomens
medel, men att, då hennes arbetsförmåga genom olycksfallet
blifvit för all framtid väsentligen nedsatt, det syntes styrelsen billigt
att, ehuru lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete den 5 juli 1901 icke ägde tillämpning i detta fall, understöd af
allmänna medel beviljades henne efter de i sagda lag angifna grunder.

Landtbruksstyrelsen har i underdånigt utlåtande den 4 maj 1908
förklarat sig anse billigheten fordra, att understöd till den skadade i
förevarande fall för framtiden utginge, på sätt styrelsen för institutet
iöreslagit, samt att denna ersättning borde utgå af Ultima landtescendoms
medel.

Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 19 maj 1908 meddelat,
att anstalten uppskattat den nedsättning af arbetsförmågan,
arbeterskan Larsson lidit genom olycksfallet, till 66 2/s procent, samt
hemställt, att ersättning måtte henne medgifvas till ett belopp af 200
kronor årligen.

Statskontoret, som afgifvit utlåtande i ärendet den 7 december
1908, har förklarat sig icke finna annat, än att alla skäl talade för
bifall till framställningen, hvarför statskontoret, med erinran att frågor om
beredande af dylik ersättning i fall, då, såsom beträffande det nu ifrågavarande,
lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete icke vore direkt tillämplig, plägade underställas Riksdagens
pröfning, hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition
föreslå Riksdagen att såsom ersättning till arbeterskan Signe Larsson
för olycksfall i arbete uppföra å allmänna indragningsstaten ett årligt
belopp af 200 kronor att i enlighet med bestämmelserna i omförmälda
lag utgå från och med den 8 mars 1908, dock med afdrag för det
belopp af 150 kronor, som af styrelsen för Ultima landtbruksinstitut
till henne utbetalts.»

I anslutning till Kungl. Maj:ts förevarande framställning får
utskottet hemställa,

att Riksdagen må såsom ersättning till arbeter-*
skan Signe Larsson för olycksfall i arbete uppföra å
allmänna indragningsstaten ett årligt belopp af 200

Statsutskottets Utlåtande N:o 11,

263

kronor, att i enlighet med bestämmelserna i lagen
angående ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete utgå från och med den 8 mars 1908, dock med
afdrag för det belopp af 150 kronor, som af styrelsen
för landtbruksinstitutet vid Ultima redan till henne
utbetalts.

62:o) Kungl. Maj:t har uti punkt 36 under tionde hufvudtiteln
föreslagit Riksdagen medgifva, att städerskan vid landtbruksinstitutet
vid Ultima Vendla Salilström, född Eriksson, må från och med månaden
näst efter den. under hvilken hon blifver entledigad från sin ifrågavarande
syssla, å allmänna indragningsstaten under sin återstående
lifstid uppbära eu årlig pension till belopp af 300 kronor.

Det under nästföregående punkt åberopade statsrådsprotokollet
öfver jordbruksärenden innehåller härom följande yttrande af departementschefen
:

»Uti en till Eders Kungl. Maj:t ställd skrift af den 12 september 1908
har styrelsen för landtbruksinstitutet vid Ultima anmält, att städerskan vid
institutet Vendla Salilström, född Eriksson, som vore född den 10 oktober
1845 och varit bosatt vid Ultima sedan år 1874, då hennes man anställts
såsom kusk vid institutet, samt efter mannens död år 1881 varit behjälplig
med diverse arbeten vid Ultima och från år 1887 vant anställd såsom
ordinarie städerska i elevbyggnaden, enligt vid skrifvelsen fogadt
läkarintyg vore så nedsatt till sin arbetsförmåga, att hon icke vidare
kunde sköta sin befattning, och har styrelsen på grund häraf, och då
Vendla Salilström icke varit i tillfälle att på sin knappa aflöning gorå
några besparingar, isynnerhet som hon haft att utan något bistånd uppfostra
sina fyra barn, i underdånighet hemställt, att pension måtte tillerkännas
änkan Salilström med 300 kronor årligen.

Landtbruksstyrelsen har i häröfver den 21 oktober 1908 afgifvet
underdånigt utlåtande på de af styrelsen för landtbruksinstitutet vid
Ultuna anförda skäl, samt då institutets medel icke lämnade tillgång för
utbetalande af pensioner af ifrågavarande slag, hemställt om pension åt
Sahlström med det af institutets styrelse föreslagna belopp, att utgå
från och med år 1909 under hennes återstående lifstid, så länge hon
lefde ogift.

Statskontoret har i underdånigt utlåtande den 28 november 1908
erinrat, att 1908 års Riksdag beviljat renhållerskan vid Karlsborgs fästning
Charlotta Gustafsson en årlig pension af 300 kronor, samt tillstyrkt
nådigt bifall till landtbruksstyrelsens i förevarande ärende gjorda

Ang. pension
åt 8 fäder skon
vid landtbruksinstitutet

vid Ultuna
V. Sahlström,
född Eriksson,

[36.]

264

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

hemställan, dock att pensionen syntes böra bestämmas att utgå från
och med månaden näst efter chan, under hvilken änkan Sahlström blefve
från sin syssla entledigad.»

Utskottet, som ej haft något att erinra mot Kungi. Maj:ts framställning
i ämnet, hemställer,

att Riksdagen må medgifva, att städerskan vid
landtbruksinstitutet vid Ultuna Vendla Sahlström, född
Eriksson, må från och med månaden näst efter den,
under hvilken hon blifver entledigad från sin ifrågavarande
syssla, å allmänna indragningsstaten under
sin återstående lifstid uppbära eu årlig pension till
belopp af 300 kronor.

Åny. pennan 63:o) Uti punkt 37 under tionde liufvudtiteln har Kungl. Maj:t

åsPLamSa threslagit, Riksdagen medgifva, att föreståndaren för entomologiska af[37
] delningen vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet,
professorn Sven Lampa, må från och med månaden näst efter den,
hvarunder han frånträder förordnandet att uppehålla föreståndarbefattningen
vid nämnda afdelning, dock ej förr än från och med 1910 års
ingång, under sin återstående lifstid åtnjuta från allmänna indragningsstaten
en årlig pension af 2,660 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden för den 31 december
1908 innehåller rörande denna framställning följande yttrande af
departementschefen:

»I underdånig skrifvelse den 24 oktober 1908 har styrelsen för centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet, med anledning
af utaf vederbörande hos styrelsen gjord framställning, hemställt om
beredande af pension åt föreståndaren för anstaltens entomologiska afdelning,
professor Sven Lampa.

Af de vid skrifvelsen fogade handlingar inhämtas hufvudsakligen
följande.

Professor Lampa är född den 17 november 1839. Under 18 år,
från och med är 1879, har han med godt vitsord varit anställd såsom
biträde vid riksmuseets entomologiska afdelning. Under åren 1887 —
1890 tjänstgjorde han, på uppdrag af landtbruksakademiens förvaltningskommitté,
såsom akademiens med statsmedel aflönade entomolog. Sistnämnda
år antogs han af landtbruksstyrelsen att vara statens instruktör
för meddelande af upplysningar ifråga om de för landtbruket skadliga

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

265

insekter, från hvilken befattning han år 1897 öfvergick till att vara af
Kungl. Maj:t förordnad föreståndare för statens samma år upprättade
entomologiska anstalt. Då denna anstalt från och med år 1907 ingick
såsom en afdelning af centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet,
förordnades Lampa af Kungl. Maj:t att tillsvidare uppehålla befattningen
såsom föreståndare för denna afdelning, hvilket förordnande
han fortfarande innehar.

Af företedt läkarintyg framgår, att professor Lampa börjat lida
af nedsatta krafter i följd af sin ålder samt att det är att förvänta, att
han på grund häraf inom en snar framtid ej vidare skall kunna sköta
sin tjänst.

Centralanstaltens styrelse har i sin underdåniga skrifvelse vitsordat,
att professor Lampa under hela sin tjänstgöringstid med ordning,
nit och stor sakkunskap fullgjort sina åligganden och såväl genom sin
verksamhet såsom rådgifvare som äfven genom populära skrifter och
uppsatser i entomologi verksamt bidragit att bland landets jordbrukare
sprida kännedom om insekters härjningar och medlen att förekomma
dessa. Då Lampa, som år 1909 komme att uppnå 70 års ålder, icke
vore berättigad till erhållande af pension, syntes det styrelsen, att något
årligt understöd borde beredas honom för hans återstående lefnad,
något hvartill han, enligt styrelsens åsikt, gjort sig väl förtjänt. Och
har styrelsen hemställt, att Eders Kungl. Maj:t måtte hos Riksdagen
göra framställning om beviljande från år 1910 åt professor Lampa af
den pension, Eders Kungl. Maj:t kunde finna skälig.

Statskontoret har i underdånigt utlåtande den 17 december 1908
anfört, att, därest professor Lampa, som nu på förordnande tillsvidare
uppehölle föreståndarbefattningen vid entomologiska afdelningen af centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet, erhållit fullmakt
på nämnda befattning, bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension den 11 oktober 1907 skulle blifvit på
honom tillämpliga; att han enligt nämnda lag, därest den varit på honom
tillämplig, vid utgången af år 1909, då hans afgång från tjänsten
syntes afsedd att äga rum, och då han skulle hafva uppnått en tjänstålder
af 31 år, skulle ägt komma i åtnjutande af pension till afkortadt
belopp, motsvarande 31/3s af den med tjänsten förenade lön, hvilken, enligt
den af Riksdagen fastställda staten för anstalten utgjorde 3,000
kronor; samt att han alltså under angifna förutsättning vid nämnda
tidpunkt skulle varit berättigad till en pension, som efter föreskrifven
afrundning skulle uppgått till 2,(560 kronor. Under sådana förhållanBih.
till Piksd. Prot. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Käft. 31

266

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. tilläggspension
åt f.

d. förste
landtmätare^
Alfred Lejdström.

den syntes det statskontoret billigt, att pension till enahanda belopp
blefve honom beredd från och med månaden näst efter den, hvarunder
han frånträdde förordnandet att uppehålla nämnda föreståndarbefattniug,
dock ej förr än från och med 1910 års ingång.

Under den tidrymd af öfver 20 år, imder hvilken professor Lampa
ägnat ett träget, väl vitsordadt arbete åt att bland landets jordbrukare
och idkare af trädgårdsskötsel sprida ökad kännedom om olika
skadeinsekter och medlen till deras bekämpande, har i vårt land såväl
insikten om hithörande frågors stora ekonomiska betydelse trängt allt
djupare ned bland allmänheten, som ock sådana framsteg gjorts i kampen
mot dessa landthushållningens många olika fiender, att den kunnat
1‘öras med allt större utsikt att nå framgångsrika resultat.

Förtjänsten häraf tillkommer i afsevärd grad professor Lampa.

Då denne nu tillkännagifvit sin afsikt att lämna sin befattning,
hvilken han på grund af sin ålder vid befattningens upprättande innehaft
endast på förordnande, synes mig på anförda skäl den pension
böra beredas honom, till hvilken han under andra förhållanden skulle
hafva varit berättigad.»

På grund af hvad i ämnet anförts, har utskottet ansett sig böra
tillstyrka Kungl. Maj:ts förevarande framställning; och får utskottet
sålunda hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att föreståndaren
för entomologiska afdelningen vid centralanstalten för
försöksväsendet på jordbruksområdet, professor Sven
Lampa må från och med månaden näst efter den,
hvarunder han frånträder förordnandet att uppehålla
föreståndarbefattningen vid nämnda afdelning, dock
ej förr än från och med 1910 års ingång, under sin
återstående lifstid åtnjuta från allmänna indragningsstaten
en årlig pension af 2,660 kronor.

64:o) Kungl. Maj:t har uti en den 26 februari 1909 till Riksdagen
afbiten proposition (n:o 67), under åberopande af propositionen bilagdt
utdrag af statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden för samma dag
föreslagit Riksdagen medgifva, att före detta förste landtmätaren Alf red
Lejdström må å allmänna indragningsstaten från och med år 1909
under sin återstående lifstid uppbära en årlig pension af 1,500 kronor

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

267

utöfver den pension å 2,500 kronor, som redan tillerkänts honom genom
Kung]. Maj:ts beslut den 31 december 1908.

Rörande denna fråga innehåller ofvannämnda statsrådsprotokoll
följande uttalande af departementschefen:

»Med underdånig skrifvelse den 22 december nästlidna år har landtmäteristyrelsen
öfverlämnat en till Eders Kungl Maj:t ställd den 21 i
samma månad dagtecknad ansökning, hvari dåvarande förste landtmätaren
i Kopparbergs län Alfred Lejdström anhållit om tillstånd att med
r>fvergående till den genom Eders Kungl. Maj:ts nådiga bref den 17
juni 1908 fastställda nya aflöningsstat för rikets förste landtmätare med
däraf följande rättigheter och skyldigheter få i tjänsten kvarstå till innevarande
års ingång och tills vidare så länge det ansåges lämpligt eller,
därest detta icke skulle kunna beviljas, om afsked från sin innehafvande
förste landtmätare tjänst med pension enligt lagen den 11 oktober
1907 angående civila tjänsteinnehafvares rätt till pension, jämförd med
den fastställda nya aflöningsstaten, eller, om ej heller denna framställning
skulle vinna nådigt bifall, om en fyllnadspension af 1,500 kronor,
utöfver den för förste landtmätare genom nådigt bref den 31 maj 1878
fastställda pensionen å 2,500 kronor, så att hans sammanlagda pensionsförmåner
komme att uppgå till 4,000 kronor.

För egen del har landtmäteristyrelsen i nämnda underdåniga skrifvelse
anfört i hufvudsak följande.

Af ansökningshandlingarna med därvid fogade meritförteckning
och tjänstebetyg samt hos landtmäteristyrelsen förda anteckningar inhämtades,
att Lejdström vore född den 24 december 1838, befordrats
till landtmäteriauskultant den 6 juni 1862, till vice kommissionslandtmätare
den 3 juni 1872, till kommissionslandtmätare den 4 maj 1877
samt till förste landtmätare den 5 december 1901. Lejdström uppnådde
alltså den 24 december 1908 70 lefnadsår och hade tjänat vid landtmäteristaten
46 Va år, däraf som vice kommissions-, kommissions- och
förste landtmätare sammanlagdt 36 Va år.

Då Lejdström sålunda under år 1901 utnämnts till sin innehafvande
tjänst, kunde, på grund af Eders Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse
den 31 mars 1900 angående skyldighet för innehafvare af vissa tjänstebefattningar
att vara underkastade förändrade bestämmelser i fråga om
rätt till åtnjutande af pension, jämförd med innehållet af 18 § i lagen
angående civila tjänsteinnehafvares rätt till pension af den 11 oktober
1907, ifrågasättas, huruvida Lejdström borde anses berättigad till högre
pension än 2,500 kronor enligt nådiga brefvet till landtmäteristyrelsen
den 7 juni 1878 angående förste landtmätares rätt till pension.

268

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Af eu af landtmäteristyrelsen upprättad redogörelse för i riket den
22 december 1908 befintliga förste landtmätares lefnadsålder och tjänstetid
med mera framginge, att Lej dström vore den ende af rikets förste landtmätare,
af hvilka G redan uppnått den i nya pensionslagen stadgade
pensionsåldern af 67 år, som, till följd af att lian utnämnts till innehafvande
tjänst först efter utfärdandet af berörda nådiga kungörelse den
31 mars 1900, möjligen icke kunde anses lagligen berättigad till åtnjutande
af de med den nya lönestaten förenade löne- och pensionsförmåner.

För den händelse Lej dström författningsenligt ej ansåges kunna
tillerkännas högre pension än förenämnda belopp af 2,500 kronor,
hemställde landtmäteristyrelsen i underdånighet, huruvida icke åtgärder
kunde vidtagas i syfte att åt Lejdström, som på tillfredsställande sätt
skött sin tjänst, bereda tilläggspension till ett belopp af 1,500 kronor,
hvarigenom han i pensionsafseende blefve nära likställd med öfriga
förste landtmätare med uppnådda 67 lefnadsår.

Landtmäteristyrelsen har tillika med skrifvelse den 24 sistlidna
december öfverlämnat ett af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Kopparbergs län, den 22 i samma månad för Lejdström utfärdadt tjänstebetyg,
af innehåll, bland annat, att Lejdström i utöfningen af sina befattningar
ådagalagt utomordentligt framstående skicklighet samt utmärkt
drift, ordningssinne och rättskaffenhet, hvarigenom Lejdström, som städse
iakttagit ett i alla afseenden hedrande uppförande, tillvunnit sig såväl
allmänhetens som länsstyrelsens synnerliga förtroende.

Vidare har Eders Kungl. Maj:ts bemälde befallningshafvande i
skrifvelse den 23 i förenämnda månad i underdånighet hemställt, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes föranstalta därom, att Lejdström, som till
följd af mindre god ekonomisk ställning vore i stort behof af ökad
pension, måtte efter sitt afgående från ifrågavarande tjänst komma i
åtnjutande af den för förste landtmätare i lagen angående civila tjänsteinnehafvares
rätt till pension af den 11 oktober 1907 bestämda pension,
som efter den af Eders Kungl. Maj:t i nåder fastställda lönestaten för
förste landtmätare komme att utgöra 4,500 kronor, eller åtminstone
högre pension än Lejdström enligt gällande bestämmelser vore berättigad
att vid afskedstagande! åtnjuta.

Uti infordradt, den 23 sistlidna december afgifvet underdånigt utlåtande
har därefter statskontoret yttrat sig öfver förevarande ansökning och
därvid anfört följande.

Lejdström vore, såsom underkastad bestämmelserna i lagen angående
civila tjänsteinnehafvares rätt till pension den 11 oktober 1907,

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

269

redan skyldig att afgå från sin tjänst, och då han den 24 december 1908
uppnådde 70 års ålder, kunde något tillstånd att längre kvarstå i tjänsten
icke lämnas honom.

Ivomme nådigt afsked att år 1908 meddelas Lejdström, kunde i afseende
å pensionsunderlag och pensionsbelopp hänsyn alltså icke tagas till
de aflöningsförmåner, hvilka funnes upptagna i den nya lönestat, som
med 1909 års ingång trädde i kraft, utan enligt stadgandet i 18 § c
af nämnda pensionslag, skulle pensionsunderlaget för Lejdström i sådant
fall anses utgöra 2,500 kronor eller det pensionsbelopp, som enligt nådigt
bref den 7 juni 1878 tillkomme förste landtmätare; och då Lejdström i
afseende å såväl lefnadsår som tjänstår fullgjort de i pensionslagen för
manlig tjänstinnehafvare i allmänhet stadgade villkor för erhållande af
hel pension, vore alltså Lejdström berättigad att vid afskedet undfå
pension till belopp af 2,500 kronor.

Finge åter med afskedet anstå till dess det nya året ingått och Lejdström
fått tillträda de löneförmåner, som å den nya staten funnes uppförda,
blefve pensionsunderlaget för Lejdström, som enligt statskontorets
åsikt icke torde kunna tilldelas ålderstillägg, lönens belopp eller. 4,000
kronor, hvilket belopp alltså skulle tillkomma honom såsom pension.

Skulle Lejdström erhålla afsked år 1908 med pension af 2,500
kronor, ansåge emellertid statskontoret, lika med landtmäteristyrelsen,
skäl föreligga att hos Riksdagen begära fyllnadspension till Lejdström
med det af landtmäteristyrelsen föreslagna belopp eller 1,500 kronor för
år räknadt.

Genom nådigt beslut den 31 sistlidna december beviljade Eders
Ku agb Maj: t Lejdström afsked från hans befattning såsom förste landtmätare
och förklarade honom berättigad att för sin återstående lifstid
å allmänna indragningsstaten uppbära pension till belopp af 2,500 kronor.

Uti underdånig skrifvelse den 16 januari innevarande år har landtmäteristyrelsen
därefter anfört i hufvudsak följande.

Genom den reglering af förste landtmätartjänstema, som skett
1878, hade aflöningsförmånerna för dessa befattningar bestämts till 1,500
kronor i lön och 700 kronor i tjänstgöringspenningar jämte ålderstillägg
af 400 kronor, att efter 10 år tilläggas lönen. För dessa aflöningsförmåner
hade förste landtmätarna ålagts en synnerligen inskränkt tjänstgöringsskyldighet.
Aflöningsförmånerna hade bestämts med hänsyn till att förste
landtmätarna allt fortfarande skulle hafva sin hufvudsaklig^ utkomst
genom att verkställa landtmäteri förrättningar enligt gällande taxa.

I sammanhang med 1878 års lönereglering för förste landtmätarna
hade äfven deras pensionsförliållanden ordnats. Härvid hade jämlikt

270

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

nådigt bref den 7 juni 1878 deras pension bestämts till 2,500 kronor
eller till högre belopp än lön och tjänstgöringspenningar tillhopa. Såsom
villkor för att komma i åtnjutande af denna pension hade stadgats, att
förste landtmätare skulle hafva tjänat i minst 30 år och under sammanlagdt
25 år varit tjänsteman vid generallandtmäterikontoret eller storskiftes-
eller afvittringslandtmätare eller vice kommissionslandtmätare,
kommissionslandtmätare, andre eller förste landtmätare samt hafva uppnått
60 lefnadsår.

Förste landtmätaretjänsterna syntes hitintills i allmänhet kunnat
anses jämförliga närmast med tjänster af andra graden sådana dessa
framgått af 1870-talets löneregleringar. Den normala pensionen för
tjänster af denna grad utgjordes af lönen, som med ^beräkning af de
båda ålderstilläggen uppginge till 4,000 kronor. Detta belopp hade
ock i allmänhet utgått såsom pension för innehafvare af dessa befattningar.
Att det oaktadt pensionerna för förste landtmätarna bestämts
till endast 2,500 kronor, funne sin förklaring af hvad som samtidigt förekommit
i afseende å kommissionslandtmätares pensioner. Riksdagen
hade nämligen afslagit en af Kungl. Maj:t föreslagen ökning af dessa
pensioner från förut bestämda 900 kronor till 1,600 kronor. Såsom
skäl för detta Riksdagens beslut hade anförts, bland annat, att kommissionslandtmätarna
knappast kunde anses i egentlig mening vara i statens
tjänst, då de hvarken af staten åtnjöte någon aflöning eller, när de
efter enskildt aftal med jordägare åtoge sig förrättningar, i och för sin
befattning hade några särskilda åligganden. Med hänsyn till att förste
landtmätarna hittills utöfvat verksamhet äfven såsom kommissionslandtmätare,
ville det nästan synas landtmäteristyrelsen, som om förste landtmätares
lön å 1,500 kronor och beloppet af kommissionslandtmätares
pension å 900 kronor tillhopa fått utgöra grunden för bestämmandet af
pensionsbeloppet för förste landtmätare.

Lejdström räknade mer än 46 Va tjänsteår, däraf mer än sju år
såsom förste landtmätare. Härförutom hade lian under en tid af tre år
och två månader uppehållit förstelandtmätartjänsten i länet före utnämning
till ordinarie innehafvare af densamma. Lejdström hade alltså uppehållit
förstelandtmätartjänsten i Kopparbergs län sammanlagdt mer än
10 år. Såsom på eget ansvar arbetande landtmätare räknade han 36 ^
tjänsteår och såsom sådan hade han utöfvat en synnerligen omfattande och
för det allmänna gagnelig verksamhet. Han hade handlagt 449 förrättningar,
hvarvid skiftats öfver 100,000 hektar. Af dessa förrättningar
vore 429 redan afslutade före Lejdströms befordran till förste landtmätare.
De 20 förrättningar, som afslutats därefter, hade till största delen

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

271

redan förut påbörjats. Sistberörda förrättningar hade varit af ringa
omfattning och tillsammans afsett endast omkring 2,000 hektar.

Hvad sålunda anförts, syntes ådagalägga, att Le j dströms tid varit
så upptagen af hans förstelandtmätartjänst, att han icke kunnat ägna
någon tid åt att utföra landtmäteriförrättningar, och att han alltså måst
uppoffra den inkomst lian af sådana kunnat bereda sig för att fylla de
kraf, som ställts på honom såsom förste landtmätare. Det förtjänade
vidare uppmärksammas, att han uppnått en ålder, som vore 10 år Högre
än den, som fordrades för att vara berättigad till pension enligt 1878
års bestämmelser, samt att han utöfver det minimum af tjänsteålder,
samma bestämmelser innehölle, räknade mer än 16 Va tjänsteår vid
landtmäteristaten och mer än 11 Va år tjänstetid såsom på eget ansvar
arbetande landtmätare.

Beredande åt Lejdström af högre pension än den vanliga syntes
landtmäteristvrelsen i betraktande af berörda förhållanden vara med
billighet öfverensstämmande.

Som Lejdström redan uppnått sjuttio års ålder och sålunda komme
att uppbära pension under en sju år kortare tid, än om han begärt sitt
afsked omedelbart efter sin utnämning till förste landtmätare, hvartill
han varit berättigad, syntes beredande åt honom af en högre pension
än den vanliga äfven vara rättvis, helst han för sin tjänst uppburit en
årlig ersättning, som med 800 kronor understege den pension, han
kunnat bereda sig genom att afgå från sin befattning. I betraktande
af hans ålder torde statsverkets utgifter för Lej dströms pensionering i
hvarje fall icke komma att öfverstiga det normaia.

Att Lejdström sökt den på sin tid lediga förstelandtmätartjänsten
i Kopparbergs län kunde endast förklaras däraf, att Lejdström vid tiden
för sin ansökning icke haft sig bekant, att ändring inträdt i rättigheten
för förste landtmätare att ej behöfva afgå från tjänsten vid vissa lefnadsoch
tjänsteår.

Sådan hade emellertid skett genom nådiga kungörelsen den 31 mars
1900. Ändamålet med denna författning vore uppenbarligen att förebygga,
att befattningsinnehafvare genom att vägra att underkasta sig
blifvande bestämmelser i pensionsafseende, livilka emellertid satts i samband
med beslutade eller blifvande löneregleringar, skulle göra det
omöjligt att bygga pensionsbestämmelserna på någorlunda säkra matematiska
grunder.

Vid utfärdandet af nyss omförmälda nådiga kungörelse hade man
säkerligen tänkt endast på de normala förhållanden, som inom förvaltningen
i allmänhet ägde rum. Man torde däremot knappast hafva tagit

272

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

någon hänsyn till de särskilda förhållanden, som förefunnes inom Iandtmäteristaten.

Lej dström hade emellertid förklarat sig villig öfvergå till den nya
aflöning^staten, men sådant hade icke kunnat tillåtas honom, enär han
dessförinnan uppnått den högsta ålder, som enligt bestämmelserna i
lagen angående civila tjänsteinnehafvares rätt till pension vore tillåten
för anstånd med afsked.

Hade Lejdström kunnat få öfverg*å till nya aflöningsstaten, hade
han, såsom räknande mer än fem tjänsteår i egenskap af förste landtmätare
och på grund häraf berättigad till lönetillägg, haft att påräkna
pension till belopp af 4,500 kronor. Med Lejdström jämnåriga förste
landtmätare, som nyligen begärt nådigt afsked, vore alla berättigade
till pension af 4,500 kronor, emedan de utnämnts till förste landtmätare
före den 1 april 1900. Tre af dem hade redan uppnått sjuttio
års ålder.

De säregna förhållanden, som vore rådande inom Kopparbergs
län, hade föranledt, att cirkulation af tjänstemän mellan detta län och
öfriga orter i landet mycket sparsamt förekomme. Lejdström hade haft
hela sin tjänstetid förlagd till nämnda län, och uti detta förhållande
syntes finnas en förklaring till att han först vid framskriden ålder
utnämnts till förste landtmätare. Hans utnämning hade i viss mån
befrämjats af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet samt af
i öfrig! inom länet uttalade önskemål. Ställningen bland de sökande hade
nämligen varit sådan, att därest icke Lejdström kunnat ifrågakomma
till tjänsten, till förste landtmätare i länet sannolikt kommit att utnämnas
tjänsteman, som haft sin verksamhet inom annat län. Detta hade ansetts
skola hafva föranledt olägenheter både för Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och för ortens befolkning.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställde landtmäteristyrelsen
i underdånighet, att Eders Kungl. Maj:t måtte finna före detta förste landtmätaren
Lejdström böra i pensionsafseende göras likställd med jämnåriga
och yngre tjänstemän af samma tjänstegrad, och att Eders Kungl. Maj:t
alltså täcktes vidtaga erforderliga åtgärder för att bereda Lejdström en
årlig fyllnad å 2,000 kronor till den pension å 2,500 kronor, som lian
redan förklarats berättigad uppbära.

För egen del instämmer jag i hvad de i ämnet hörda myndigheterna
anfört såsom skäl för beviljande af tilläggspension åt Lejdström.
Särskilt vill jag framhålla, att enligt min uppfattning i förevarande

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

273

fall ömmande omständigheter föreligga, såtillvida som Lejdströms ekonomiska
ställning upplysts vara mindre god.

Beträffande beloppet af den tilläggspension, som jag sålunda anser
höra beredas Lejdström, finner jag mig emellertid, med hänsyn därtill
att, för den händelse med Lejdströms afskedstagande fått anstå till
innevarande år och han därigenom fått tillträda de löneförmåner, som
å den nya staten finnas uppförda, Lejdström skulle kommit i åtnjutande
af en pension å 4,000 kronor, icke kunna tillstyrka, att honom beredes
högre tilläggspension, än att densamma tillhopa med den pension, Lejdström
redan förklarats berättigad uppbära, eller 2,500 kronor, uppgår
till 4,000 kronor, eller sålunda 1,500 kronor.»

Med tillstyrkande af bifall till hvad Kungi. Maj:t sålunda föreslagit,
hemställer utskottet,

att Riksdagen må medgifva, att före detta förste
landtmätaren Alfred Lejdström må å allmänna indragningsstaten
från och med år 1909 under sin återstående
lifstid uppbära en årlig tilläggspension af 1,500 kronor
utöfver den pension å 2,500 kronor, som redan tillerkänts
honom genom nådiga beslutet den 31 december
1908.

65:o) Uti en den 26 februari innevarande år till Riksdagen aflåten
proposition (n:o 68) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva
att landtbruksingenjören Nils Ludvig Florens änka Nancy Josefina Leontine
Florén, född Johansson, samt makarnas barn Gerda Inez Sofia,
Hans Olof och Kerstin Helena må från allmänna indragningsstaten
från och med år 1909 åtnjuta årliga understöd, den förra, så länge
hon förblifver i sitt nuvarande änkestånd, till belopp af 500 kronor samt
hvarje barn intill uppnådd ålder af 18 år till belopp af 100 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden för ofvannämnda dag
innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»Uti en till Eders Kungl. Magt ställd, af landtbruksstvrelsen med
underdånigt utlåtande den 2 november 1908 insänd skrift har landtbruksingenjören
Nils Ludvig Florens änka Nancy Josefina Leontine
Florén, född Johansson, i underdånighet anhållit, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes åt henne bereda en årlig pension af 500 kronor och åt
etthvart af bemälda makars tre omyndiga barn eu årlig pension af
200 kronor, intill dess de uppnått 18 års ålder; till stöd för hvilken
Bih. till Piksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 35

Ang. understöd
åt landtbruksingenjören
V. 6.
Florens anka
och barn.

274

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

ansökning anförts, att sökanden och hennes förbemälda barn befunne
sig i betryckta ekonomiska omständigheter, samt att mannen före sitt
frånfälle icke haft tillfälle att ingå i civilstatens änke- och pupillkassa.

Vid denna ansökning voro fogade dels ett af pastorsämbetet i
Hjorteds församling af Linköpings stift utfärdadt intyg, att landtbruksingenjören
Floren aflidit den 7 april 1906 samt efterlämnat förbemälda
änka, som vore född den 3 oktober 1875 och som i sitt äktenskap
med Florén ägde sonen Hans Olof, född den 1 juli 1902, samt döttrarna
Gerda Inez Sofia, född den 7 juli 1900, och Kerstin Helena, född den
7 juli 1905, dels ock intyg af utredningsmannen i boet efter landtbruksingenjören
Florén, länsnotarien J. E. Lagström, utvisande, att boets
behållning enligt den 17 april 1906 upprättad bouppteckning utgjorde
4,907 kronor 6 öre, men att sedermera upplysts, att ett af Florén af
statsverket erhållet förskott af 500 kronor för tjänsteresor icke i anseende
till Floréns sjukdom och oförmåga att verkställa dylika resor
vore redovisadt, hvadan beloppet hos stärbhuset återfordrats, så att boets
behållning, med afdrag af förberörda 500 kronor, rätteligen utgjorde
4,407 kronor 6 öre.

För egen del har landtbruksstyrelsen meddelat, att Florén, hvilken
varit född den 25 maj 1857, utnämnts till ordinarie landtbruksingenjör
den 30 december 1892. Då genom nådigt reglemente för civilstatens
änke- och pupillkassa den 21 december 1907 tillfälle numera blifvit
beredt statens landtbruksingenjörer att på vissa villkor vinna inträde i
nämnda kassa, hvilket icke varit fallet under Floréns lifstid, samt det
vid sådant förhållande syntes billigt, att staten trädde hjälpande emellan
och beredde landtbruksingenjören Floréns änka samt makarna Floréns
omyndiga barn från början af år 1909, den förra, så länge hon lefde
ogift, en årlig pension af 500 kronor och etthvart af de senare, till dess
det uppnådde 18 år, ett årligt understöd af 200 kronor, hemställde landtbruksstyrelsen,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta
nådig proposition om beredande af pension eller understöd åt landtbruksingenjören
Floréns änka samt makarnas omyndiga barn, på sätt
styrelsen föreslagit.

Statskontoret har i underdånigt utlåtande den 7 december 1908
anfört, att ämbetsverket af hvad i ärendet förekommit angående ej mindre
landtbruksingenjören Floréns ställning till civilstatens änke- och pupillkassa
än äfven änkan Floréns och hennes minderåriga barns behof af
ekonomiskt understöd funne billigheten kräfva, att sådant understöd
bereddes änkan och barnen af allmänna medel. Statskontoret, som
ansåge pensionsbeloppen böra i det närmaste afpassas efter hvad som i

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

275

sådant afseende skulle kafva tillkommit Florens änka ock barn, därest
Floren blifvit i tillfälle vinna delaktighet i civilstatens änke- ock pupillkassa,
hemställde därför, det täcktes Eders Kungl. Maj:t i nådig proposition
föreslå Riksdagen medgifva, att å allmänna indragningsstaten finge
från och med år 1909 uppföras ett årligt understödsbelopp för änkan
Floren af 500 kronor, att utgå så länge kon förblefve i sitt nuvarande
änkestånd, ock för kvart barn af 100 kronor intill uppnådd ålder af 18 år.

På grund af hvad sålunda förekommit anser jag framställning
böra göras kos Riksdagen om beredande af understöd åt änkan Florén
och hennes omyndiga barn. De af statskontoret föreslagna beloppen
äro visserligen något låga i jämförelse med hvad som skulle i förevarande
fall utgått i pension från civilstatens änke- och pupillkassa
enligt denna kassas reglemente den 21 december 1907, därest mannen
kunnat förvärfva delaktighet i denna kassa. Emellertid måste tagas i
betraktande, att han aflidit, innan nämnda reglemente trädde i kraft, och
att han icke erlagt några utgifter till ifrågavarande pensionering.»

På grund af hvad i ärendet förekommit, hemställer utskottet,

att Riksdagen må medgifva, att landtbruksingenjören
Nils Ludvig Florens änka Nancy Josefina
Leontine Florén, född Johansson, samt makarnas barn
Gerda Inez Sofia, Hans Olof och Kerstin Helena må
från allmänna indragningsstaten från och med år 1909
åtnjuta årliga understöd, den förra, så länge hon förblifver
i sitt nuvarande änkestånd, till belopp af 500
kronor samt hvarje barn intill uppnådd ålder af 18 år
till belopp af 100 kronor.

66:o) Uti punkt 38 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t Ans- pension
föreslagit Riksdagen medgifva, att kvinnliga ritaren Emelie Constance &t staren a
Gabriella Åberg må från och med månaden näst efter den, hvarunder v. c. g. Åberg.
hon afgår från sin befattning vid kartverket, å allmänna indragnings- [38.]
staten under sin återstående lifstid uppbära en årlig pension till belopp
af 1,000 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden för den 31 december
1908 innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»Med underdånig skrifvelse den 28 oktober 1908 har chefen för
rikets allmänna kartverk underställt Eders Kungl. Maj:ts pröfning en

276

■Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ana. pension
åt kartografen
E. A. Wimans
änka A. JU.
Wiman, född
Forsberg.

[39.]

hos honom gjord framställning om pension för kvinnliga ritaren
Emelie Constance Gabriella Åberg.

Därefter har statskontoret yttrat sig i ärendet den 2 december 1908.

Åberg är född den 10 april 1845. Hon är på grund af nervsjukdom
och försvagad synförmåga mindre arbetsför samt är stadd i
obemedlade omständigheter. Hon har under åren 1870—1884 såsom
tillfälligt biträde verkställt kolorering af kartor åt topografiska kåren
samt från den 1 januari 1884 tjänstgjort som ritbiträde vid kartverket
och från den 1 januari 1907 varit ritare därstädes. Hon åtnjuter nu ett
arfvode af 1,500 kronor. Kartverkschefen vitsordar, att hon under sin
tjänstetid samvetsgrant och ordentligt utfört henne lämnade arbeten,
samt hemställer, att hon måtte få samma pension, som åren 1907 och
1908 tillerkändes andra med henne jämnställda kvinnliga ritare, nämligen

1,000 kronor. Häri har statskontoret instämt.

På grund åt hvad sålunda förekommit anser jag, att pension
vid afskedstagandet bör beredas Åberg till det af statskontoret förordade
belopp.»

Med tillstyrkande åt bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning,
hemställer utskottet,

att Riksdagen må medgifva, att kvinnliga ritaren
Emelie Constance Gabriella Åberg må från och med
månaden näst efter den, hvarunder hon afgår från sin
befattning vid kartverket, å allmänna indragningsstaten
under sin återstående lifstid uppbära en årlig pension
till belopp af 1,000 kronor.

67:o) Uti punkt 39 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t
föreslagit Riksdagen medgifva, att kartografen Ernst Algernon Wimans
änka Anna Matilda Wiman, född Forsberg, må, så länge hon i sitt
nuvarande änkestånd förblifver, å allmänna indragningsstaten åtnjuta
eu årlig pension till belopp af 400 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden för den 31 december
1908 innehåller rörande denna fråga följande yttrande af departementschefen
:

»Uti eu till Eders Kungl. Maj:t ställd, af t. f. chefen för rikets
allmänna kartverk med underdånigt utlåtande den 18 september 1908
öfverlämnad skrift har kartografen Ernst Algernon Wimans änka,
Anna Matilda A\ iman, lödd Forsberg, anhållit att komma i åtnjutande

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

277

af pension. Af ansökningen jämte därvid fogade intyg af ett flertal
personer äfvensom en senare ingifven transumerad afskrift af bouppteckningen
efter kartografen Wiman inhämtas, bland annat, att änkan
Wiman är född den 26 november 1850, att kartografen Wiman afled
den 2 juni 1908, att såsom stärbhusdelägare antecknades, jämte änkan,
en omyndig förklarad syster till den aflidne, att boets behållning uppgick
till 765 kronor 70 öre, under det att afgående poster och skuld
upptogos till 4,313 kronor 62 öre, att boet afträddes till urarfvakonkurs,
att änkan icke äger andra enskilda tillgångar än en del till
924 kronor 70 öre värderade lösören, Indika hon möjligen, ehuru ej
med visshet, skulle kunna få undanskifta från konkursen, samt att
hon har försvagad hälsa och därför icke är i tillfälle att själf förtjäna
sitt uppehälle utan är i stort behof af pension eller understöd.

T. f. kartverkschefen har anfört följande.

Såsom af de ansökningshandlingen åtföljande intygen framginge,
lämnade kartografen Wiman vid sitt frånfälle sin hustru i synnerligen
betryckta ekonomiska omständigheter, hvadan hon syntes vara i stort
behof af det understöd, som kunde komma att henne beviljas. Kartografen
Wiman, som varit född den 3 mars 1846, hade anställts i kartverket
som extra kartograf den 3 april 1878 och befordrats till kartograf
den 30 januari 1879. Han hade under sin tjänstetid städse med
utmärkt nit, skicklighet och omtanke skött de arbeten, som blifvit
honom anförtrodda. Under åren 1894—1901 hade han på ett synnerligen
förtjänstfullt sätt utöfvat ledarskapet för de topografiska stomkartearbetena
i Norrland. År 1908 hade han varit förordnad till ledare
för de ekonomiska fältarbetena i Västmanland, på hvilken post han
efter ett par dagars sjukdom aflidit. Kartografen Wiman hade varit afsedd
att, då kartografförmannen F. G. Bergman den 1 juli 1908 afgick med
pension, efterträda honom i förmanskapet. I betraktande af det utmärkta
sätt, på hvilket kartografen Wiman städse skött sin tjänst i
kartverket under 30 års tid, syntes det vara rätt och billigt, att genom
statsverkets försorg något understöd bereddes hans efterlämnade änka,
som nu genom hans hastiga bortgång lämnats i så tryckta ekonomiska
förhållanden. I detta sammanhang ville kartverkschefen erinra,
att sådant understöd äfven förut tilldelats änkor efter vid rikets kartverk
anställda tjänstemän. Sålunda hade pension beviljats år 1890 för
gravören C. S. Wennersténs änka, år 1894 för f. d. gravören G. M.
Wirsings änka, år 1895 för kartografen G. W. Buchts änka samt år 1901
för f. d. kartografen C. E. Dahlmans änka, för samtliga till ett årligt
belopp af 300 kronor, så länge de förblefve i sitt änkestånd. Då emeller -

278

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

tid sedan år 1901 lefnadskostnaderna högst betydligt stegrats, syntes,
för att någon motsvarighet måtte vinnas, pensionsbeloppet böra höjas
till 500 kronor.

Uti underdånigt utlåtande den 2 december 1908 har statskontoret
anfört, att, då sökandens man under lång tid och med synnerligen goda
vitsord tjänstgjort vid rikets allmänna kartverk samt vid sin död lämnat
sökanden i nödställd belägenhet utan rätt till någon pension från af
staten understödd kassa, syntes billigheten bjuda, att något årligt understöd
af statsmedel bereddes sökanden. Och med hänsyn därtill, att hon
helt och hållet saknade medel till sitt uppehälle samt till följd af ålder
och försvagad hälsa icke heller torde kunna själf därtill bidraga, ville
det synas statskontoret, som om i detta fall skulle föreligga skäl att i
någon mån höja understödet utöfver det belopp af 300 kronor, som
vid några tillfällen beviljats änkor efter tjänstemän vid kartverket och
som under nuvarande förhållanden måste såsom enda lefvebröd anses
alldeles otillräckligt för en person i sökandens ställning. Af sådan
anledning funne sig statskontoret, som dock icke ansåge sig kunna instämma
i t. f. kartverkschefens förslag i fråga om beloppet, böra förorda,
att understödet åt sökanden måtte bestämmas till 400 kronor.

I likhet med t. f. kartverkschefen och statskontoret finner jag de i
detta ärende upplysta förhållanden vara af den beskaffenhet, att fullt
afgörande billighetsskäl föreligga för, att pension af statsmedel må
tillerkännas änkan Wiman. I afseende å beloppet instämmer jag med
statskontoret.»

Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning,
hemställer utskottet,

att Riksdagen må medgifva, att kartografen
Ernst Algernon Wimans änka Anna Matilda Wiman,
född Forsberg, må, så länge hon i sitt nuvarande
änkestånd förblifver, å allmänna indragningsstaten åtnjuta
en årlig pension till belopp af 400 kronor.

Ang. fyUnads- 68:o) Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 100) har

pentionåtf. d. [ierr Albin Äldst rand hemställt, att Riksdagen måtte bevilja en fyllnadsBrynt«
Linda, pension af 400 kronor åt f. d. kartografen Brynte Lindegren att utgå
gren. årligen från och med 1909 års ingång under hans återstående lifstid.

Till stöd för framställningen har motionären anfört följande:

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

279

»Vid 1901 års Riksdag föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen att bevilja
dåvarande kartografen vid ekonomiska kartverket Brynte Lindegren
pension för lians återstående lifstid att utgå med ett belopp af 2,000
kronor årligen. Såsom stöd för denna framställning anfördes i den
kungl. propositionen bland annat, att Lindegren, som var född den
29 september 1835 och således uppnått 65 lefnadsår, varit anställd i
statens tjänst i 43 år samt att vitsordadt blifvit, att han på ett ''förtjänstfullt
och hedrande sätt’ skött sin befattning vid kartverket, vid
hvilket han varit anställd som kartograf alltsedan år 1872, men vore
enligt läkareintyg af lasarettsläkaren i Luleå A. Björkman oförmögen
att längre kunna uppehålla sin tjänst på grund af minskad synförmåga,
fettvandling kring hjärtat m. in. Denna Lindegrens otjänstbarhet vitsordades
äfven af kartverkschefen, hvilken senare hos Kungl. Maj:t
hemställde, att i detta fall en pension å 2,400 kronor, motsvarande
80 procent af den lön, Lindegren såsom varande i högsta lönegraden
uppburit eller 3,000 kronor, måtte af Kungl. Maj:t hos Riksdagen äskas.

Statskontoret, som öfver nämnda hemställan afgifvit yttrande, har
för sitt vidkommande till alla delar biträdt densamma. Med afseende
å beloppets storlek stannade dock Kungl. Maj:t såsom förut nämnts vid

2,000 kronor.

Statsutskottet, som behandlat denna fråga, tillstyrkte, att Lindegren
skulle erhålla pension, men yrkade att beloppet måtte sättas till 1,600
kronor, hvilket äfven slutligen blef Riksdagens beslut. Något motiv för
statsutskottets yrkande, att beloppet skulle sättas lägre än hvad Kungl.
Maj:t äskat, finns ej i utlåtandet anfördt, men det torde hafva varit, att
utskottet ansett, att kartograferna vore i pensionshänseende att likställa
med kommissionslandtmätare, Indika vore berättigade till pension af
1,600 kronor. Att statsutskottet i så fall misstagit sig, framgår tydligt
af den behandling en fråga af samma art rönte redan vid den följande
Riksdagen eller 1902. Kungl. Maj:t hemställde då om en pension å

2,000 kronor åt nivellören F. O. Aurell, öfver hvilket ärende statskontoret
äfven yttrade sig i skrifvelse af den 7 november 1901, hvarvid
statskontoret häfdade den mening, att statsutskottets uppfattning angående
kartografernas pensionsförhållanden ej vore ''fullt riktig’ enär
kommissionslandtmätarne ej åtnjöte fast lön, utan efter gällande taxa
verkställde sina förrättningar, och ansåg statskontoret för den skull, att
kartograferna vore i pensionshänseende att likställa med afvittringslandtmätare,
hvilka vore berättigade till 2,000 kronors pension samt
förordade för Aurell sistnämnda belopp. Hvad statskontoret då sålunda
utan anmärkning tillstyrkte, blef äfven af Riksdagen bifallet. Senare,

280

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Utskottets

yttrande.

eller år 1904, har Riksdagen på statsutskottets tillstyrkan beviljat kartograferna
N. A. Ahlberg och L. A. Kjebon 2,000 kronors pension.

Såsom af det anförda framgår har den missuppfattning, som låg
till grund för 1901 års statsutskotts förslag om eu pension åt Brynte
Lindegren å endast 1,600 kronor ledt därtill att Lindegren helt orättvist
kommit att blifva vanlottad i jämförelse med sina kolleger, hvilket
gifvetvis måste kännas bittert för denne gamle statens tjänsteman, helst
då det redan vid pensionens beviljande intygades af vederhäftige personer,
att han ej ägde några medel utöfver pensionen för sitt uppehälle.
Och då Lindegren är bosatt i öfre Norrland, där lefnadskostnaderna
äro höga, och dessutom har familj att försörja, förstår man väl, att de
400 kronor, hvarmed hans pension understiger kamraternas, spela en
stor roll för hans existens.

Det synes därför vara både rättvist och billigt, att en fyllnadspension
beviljas Lindegren, så att han blir likställd med de kartografer,
som senare erhållit pension. Det torde för statens ekonomi ej spela
någon vidare roll, att på så sätt rättvisa skipas åt denne nu mer än
73-årige man, hvarigenom hans återstående lefnadsdagar ej behöfva förbittras
på grund af den orättvisa, som han sålunda anser sig hafva lidit.»

Vid 1901 års Riksdag yttrade statsutskottet angående Kungl.
Maj:ts då framlagda förslag om pension åt Lindegren följande:

»Utskottet finner väl att, på grund af hvad sålunda upplysts,
pension bör Lindegren af statsmedel beredas, men då Riksdagen förut
för åtskilliga kartografer och med dem likställde tjänstemän —exempelvis
år 1897 för ^kartografen Arnell — under hänvisande till de pensioner,
som tillkomma kommissionslandtmätare, bestämt pensionsbeloppet till
1,600 kronor,v synes anledning saknas att nu bevilja högre pension än
till sistnämnda belopp.»

Pensionsbeloppet 1,600 kronor bestämdes sålunda — i olikhet mot
hvad motionären uppgifvit — med ledning af de pensionsbelopp, som
Riksdagen förut beviljat åtskilliga kartografer och med dem likställda
tjänstemän. Om också nämnda belopp är lägre än som senare förekommit
i jämförliga fall, blef icke Lindegren, såsom motionären förmenar,
då vanlottad i jämförelse med sina kolleger. Ej heller hvad
motionären i öfrigt anfört synes innebära skäl att åt Lindegren bevilja
tilläggspension;

och får utskottet sålunda hemställa,

att herr Ahlstrands förevarande motion icke må
af Riksdagen bifallas.

Statsutskottets Utlåtande N.v 11.

281

69:o) Uti två motioner, väckta den ena (n:o 19) inom Företa
Kammaren af herr Ernst Trygger, den andra (n:o 73) inom Andra
Kammaren af herr T. Zetterstrand har sammanstämmande föreslagits, att
Riksdagen måtte bevilja förre vaktmästaren Per Gustaf Isaksson en
årlig pension af 500 kronor, att från och med 1909 års början nnder
lians återstående lifstid utgå af statsmedel.

Till stöd för denna framställning hafva motionärerna anfört följande:

»Förre vaktmästaren vid Riksdagens lagutskott P. G. Isaksson
är född den 28 maj 1846 och antogs till vaktmästare vid utskottet den
25 januari 1888. Han har tjänstgjort i denna egenskap under 21 riksdagar
och har därvid ådagalagt stor plikttrohet. Enligt bifogade läkarebetyg
lider Isaksson af allmän kärlförkalkning, särskildt af hjärnans
blodkärl, hvilken sjukdom för all framtid gör honom oförmögen till
arbete.

Då Isaksson på grund häraf är ur stånd att försörja sig, synes
det vara billigt, att Riksdagen beviljar honom för hans återstående
dagar ett understöd i form af pension, detta så mycket mer som Isaksson
jämväl utom Riksdagen tjänat det allmänna utan att därigenom blifva
pensions berättigad — lian har nämligen i mera än 20 år tjänstgjort
såsom extra vaktmästare vid länsstyrelsen i Stockholms län.»

På anförda skäl hemställer utskottet,

att Riksdagen i anledning af herrar Tryggers
och Zetterstrands ofvannämnda motioner, må bevilja
förre vaktmästaren Per Gustaf Isaksson en årlig pension
af 500 kronor, att från och med 1909 års början
under hans återstående lifstid utgå från allmänna
indragningsstaten.

70:o) Kungl. Maj:t har i punkten 40 under tionde hufvudtiteln föreslagit,
att anslaget till allmänna indragningsstaten måtte höjas med i
jämnadt tal 89,866 kronor eller från 2,479,565 kronor till 2,569,431
kronor.

Statsrådet och chefen för finansdepartementet har till statsrådsprotokollet
öfver finansärenden den 12 januari innevarande år anfört
följ ande:

»Förslagsanslaget till allmänna indragningsstaten är i nu gällande
riksstat upptaget till 2,479,565 kronor.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft.

Ang. pension
åt förre vaktmästaren
Per
Gustaf Isaks -son.

Ang. anslaget
till allmänna
indragningsstaten.

[40.]

282

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Anslag till
upprätthållande
af
arméns
pensionsrinq.

[41.]

Utgifterna från detta anslag hafva i runda tal nedannämnda år
uppgått till följande belopp:

kronor 2,230,300: —

„ 2,299,200: —

„ 2,403,800: —

„ 2,488,900: —

„ 2,596,600: —

Anslaget torde därför böra ökas med ett belopp, som för jämnande
af hufvudtitelns slutsumma upptages till 89,866 kronor, eller från
2,479,565 kronor till .................................................... kronor 2,569,431: —.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må i riksstaten för år 1910 höja
anslaget till allmänna indragningsstaten med 89,866
kronor, eller från 2,479,565 kronor till 2,569,431 kronor
dock med rätt för utskottet att vid uppgörande af
riksstaten för nämnda år i anslagets slutsumma vidtaga
den jämkning, som för jämnande af riksstatens
slutsumma kan finnas erforderlig.

år 1903
„ 1904
„ 1905
„ 1906
„ 1907

Extra anslag.

71:o) Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts uti punkten
41 under denna hufvudtitel gjorda framställning och med hänvisning
till det vid punkt 1 härofvan intagna utdrag af statsrådsprotokollet
öfver landtförsvarsärenden den 11 december 1908, hemställer utskottet,

att Riksdagen må å extra stat för år 1910 anvisa
ett förslagsanslag af 2,350,000 kronor, att användas
såväl till upprätthållande af arméns pensionskassas
egen pensionering med fastställda pensionsbelopp, mot
skyldighet för pensionskassan att afstå de för året densamma
tillkommande vederlag för de till statsverket
indragna rusthåll safgifterna, som ock till fyllnadspensioner
i enlighet med fastställda grunder för sådana
pensioners utgående.

283

Statsutskottets Utlåtande N» H 72:o)

I enlighet med Kungl. Maj :ts i punkten 42 af tionde huf- Anslag till
vudtiteln gjorda framställning, hemställer utskottet, understöd*åt

afskedade

att Riksdagen må till förstärkande af det i offic^'' och

1909 års riksstat uppförda anslag för bidrag till pen- vederlikar vid

sionering af änkor och barn efter befäl och under- a»Wn.

befäl med vederlikar vid armén å extra stat för år L

1910 anvisa ett belopp af 1,344 kronor.

73:o) Uti punkten 43 af förevarande hufvudtitel har Kungl. Maj:t t^\™%i9a
föreslagit att för utdelande af tillfälliga understöd åt afskedade undei understöd åt
officerare och vederlikar vid armén i enlighet med de af Kungl. Maj.t a£*^cdeero“™
med 1907 års Riksdag bestämda grunder å extra stat under tionde och veåerhufvudtiteln
för år 1910 uppföra ett förslagsanslag å SO 620 kronor fZén^

Enligt statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 11 de- j-43^
cember 1908 hade departementschefen rörande detta förslag erinrat,
hurusom för hvart och ett åt aren 1908 och 1909 Riksdagen beviljat
å extra stat ett förslagsanslag af 34,360 kronor lör beredande åt tillfälliga
understöd åt afskedade underofficerare och vederlikai vid armén
i enlighet med de åt Kungl. Maj:t med 1907 års Riksdag bestämda
grunder.

Till åtlydnad af Kungl. Maj:ts i nådigt bref den 18 oktober^1907
meddelade föreskrift därom, att direktionen öfver arméns pensionsxassa
skulle årligen till Kungl. Magt aflämna uppgift angående det anslagsbelopp,
som med hänsyn till de under löpande året utbetalda belopp
samt de understödstagare, som under året aflidit eller eljest såsom behöriga
sökande afgått, kunde beräknas för nästpåföljande år blitva eifoid
er ligt för ifrågavarande ändamål, hade direktionen öfver nämnda pensionskassa
uti underdånig skrifvelse den 18 nästlidne november meddelat,
att 39 af de personer, som skulle kunnat erhålla understöd från
detta anslag, enligt ingångna underrättelser numera aflidit. Då högsta
möjliga understödsbelopp, verkliga eller beräknade, för dessa uppgått
till sammanlagdt 3,740 kronor, hade direktionen ansett, att ifrågavarande
anslag för år 1910 borde efter frånräknande af sistnämnda belopp uppföras
med 30,620 kronor.

Mot Kungl. Maj:ts förevarande framställning har utskottet ej haft
något att erinra och hemställer sålunda,

att Riksdagen må för utdelande åt tillfälliga understöd
åt afskedade underofficerare och vederlikar

Ang. understöd
åt f. d.
regementesadelmakar
eu
A, 0. Rosenqvist
m. fl„

284 Statsutskottets Utlåtande Nät 11.

vid armén i enlighet med de af Kungl. Magt med
1907 års Riksdag bestämda grunder å extra stat under
tionde hufvudtiteln för år 1910 uppföra ett förslagsanslag
å 30,620 kronor.

74:o) Uti en till Riksdagen den 19 mars innevarande år afiåten
proposition (n:o 179) har Kungl. Magt under åberopande af propositionen
bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden
för samma dag föreslagit Riksdagen medgifva, att understöd af de medel,
som redan anslagits eller framdeles komma att anslås till utdelande
af tillfälliga understöd åt afskedade underofficerare och vederlikar
vid armén, må kunna, under iakttagande af därför i öfrigt gällande
villkor och bestämmelser, från och med år 1908 tilldelas enhvar af
förre regementssadelmakarna A. O. Rosenqvist och O. F. Hsegermark
samt förre musiksergeanten P. A. Erland utan hinder däraf, att de erhållit
afsked efter 1902 års ingång, och hvad Erland beträffar jämväl
utan hinder däraf, att han åtnjuter pension från allmänna indragningsstaten
icke med tillämpning af föreskriften i punkt 8 af nådiga cirkuläret
den 22 juni 1877 utan på grund af Riksdagens särskilda beslut.

Åberopade statsrådsprotokollet innehåller härom följande:

»Med bifall till därom af Kungl. Maj:t gjord framställning uppförde
1907 års Riksdag å extra stat under tionde hufvudtiteln för år
1908 ett förslagsanslag å 34,360 kronor för utdelande af tillfälliga understöd
åt afskedade underofficerare och vederlikar vid armén under
villkor, att understöd ej finge tilldelas annan än den, som styrkte sig
vara i behöfvande omständigheter och före år 1902 erhållit afsked med
pension från arméns pensionskassa eller, på grund af punkt 8 i nådiga
cirkuläret den 22 juni 1877, från allmänna indragningsstaten. I afseende
å understödets belopp skulle iakttagas, att för den, hvilkens pension
och fyllnadspension icke uppginge till 200 kronor, understödet icke
finge tillsammans med pensionen och fyllnadspensionen öfverstiga 300
kronor, och att till annan pensionär understöd icke finge utgå med
högre belopp än 100 kronor eller tillsammans med pension och fyllnadspension
öfverstiga 600 kronor.

1908 års Riksdag beviljade för enahanda ändamål ett extra anslag
å samma belopp, att användas i enlighet med de af Kungl. Maj:t med
1907 års Riksdag bestämda grunder, och jämväl hos innevarande års
Riksdag är framställning gjord om anvisande af medel för berörda
ändamål.

StatmttikotUt» Utlåtande N:o 11.

285

Sedan Riksdagen bifallit förstberörda framställning, föreskrefs
genom nådigt bref den 18 oktober 1907, beträffande pröfningen af ansökningar
om sådana understöd, att direktionen öfver arméns pensionskassa
skulle mottaga och med iakttagande af ofvan angifna villkor
pröfva inkommande dylika ansökningar, hvilka borde vara åtföljda af
ej mindre sökandens uppgift å sin årsinkomst än äfven vederbörande
pastorsämbetes intyg, att sökanden lefde uti behöfvande omständigheter
och sålunda vore i behof af det sökta understödet.

Uti underdånig skrifvelse den 11 mars 1908 har direktionen öfver
arméns pensionskassa anmält, att förutom 278 ansökningar om understöd
af ifrågavarande medel, hvilka direktionen jämlikt omförmälda nådiga
bref behandlat, jämväl inkommit eu del ansökningar, hvilka direktionen
ansett sig böra underställa Eders Kung!. Maj:ts pröfning. Af
dessa ansökningar hade sex gjorts af följande pensionärer, som under
eller efter år 1902 erhållit afsked med pension från arméns pensionskassa,
nämligen förre fanjunkaren E. Sandberg, förre sergeanten P. J.
Westergren, förre stockmakaren L. E. Larsson, förre styckjunkaren C.
V. Johansson samt förre regementssadelmakarna A. O. Rosenqvist och
O. F. Hsegermark. Härtill komme en dylik ansökning af förre musiksergeanten
P. A. Erland, som på grund af kroppsligt lyte beviljats
pension å allmänna indragningsstaten, men icke med tillämpning af
punkt 8 i 1877 års pensioneringsgrunder utan genom Riksdagens särskilda
beslut. Berörda sju personer kunde visserligen på grund häraf
icke af direktionen tilldelas understöd af ifrågavarande medel, men då
det för rätt till dylikt understöd stadgade villkoret, att pensionär skulle
hafva erhållit afsked före år 1902, uppenbarligen icke kunde åsyfta att
från rätt till understöd utestänga pensionär, som af en eller annan anledning
icke kunnat blifva delaktig af pension efter de lönestater, som
från 1902 års början trädde i kraft, samt den omständigheten, att en
sökandes pensionsrätt grundade sig icke på föreskriften i punkt 8 af
ofvanberörda pensioneringsgrunder utan på särskiidt, efter därom framlagd
nådig proposition, af Riksdagen fattadt beslut, icke syntes böra förringa
nämnde sökandes rätt till här ifrågavarande understöd, ansåge direktionen
sig böra hos Eders Kung!. Maj:t anhålla, att omförmälda sju personer
måtte förklaras berättigade att erhålla dylikt understöd utan hinder
af bestämmelserna i det nådiga brefvet.

Öfver föreliggande framställning har arméförvaltningens civila departement,
efter erhållen nådig remiss, den 27 maj 1908 afgifvit under -

286

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

dånigt utlåtande. Departementet har därvid, efter inhämtande af nödiga
upplysningar i ämnet, rörande ifrågavarande ansökningar anfört i
hufvudsak följande. Sandberg hade, efter vid upprepade tillfällen undergångna
bestraffningar, blifvit dömd till afsättning från sin beställning.
Westergren, hvilken jämväl upprepade gånger undergått bestraffning,
hade visserligen erhållit afsked på egen begäran, men detta hade ägt
rum omedelbart efter en i tjänsten begången grof förseelse, med hvilken
hans afskedstagande kunde antagas äga ett visst sammanhang. Larsson
hade enligt egen uppgift icke velat öfvergå till ny stat, enär lian
ansett förmånligare att behålla det honom enligt den gamla staten tillkommande
boställe, och Johansson hade erhållit afsked i anledning af
vunnen anställning såsom syssloman vid länslasarettet i Karlskrona.
På grund af hvad sålunda blifvit upplyst rörande nämnda fyra sökande
funne departementet sig icke kunna tillstyrka, att understöd af ifrågavarande
medel tilldelades dem. Rosenqvist och Haegermark hade däremot
icke kunnat öfvergå till de lönestater, som år 1902 trädde i kraft,
enär deras befattningar icke upptagits i berörda stater och de för den
skull måst ställas på indragningsstat. På grund häraf och med anledning
af hvad rörande Erland blifvit upplyst hemställde civila departementet,
att direktionens öfver arméns pensionskassa framställning måtte
på det sätt bifallas, att Eders Kungl. Maj:t täcktes hos Riksdagen föreslå,
att dessa tre personer måtte förklaras berättigade att blifva delaktiga
af ifrågavarande understöd från och med år 1908.

Statskontoret, hvars yttrande jämväl infordrats, har i ämne!, anfört
hufvudsakligen följande:

Med det för åtnjutande af understöd från omförmälda anslag uppställda
villkoret af erhållet afsked före år 1902 torde väl få anses hafva
åsyftats att med understöd träffa endast f. d. underofficerare, hvilka icke
kunnat komma i åtnjutande af de förhöjda pensionsbelopp, som blifvit
en följd af de från och med år 1902 tillämpade staterna för arméns
truppförband. Vid sådant förhållande syntes det med visst fog kunna
ifrågasättas att bereda understöd åt f. d. underofficer, hvilken, ehuru
han kvarstått i tjänst efter 1902 års ingång, likväl saknat möjlighet
att komma i åtnjutande af de förbättrade pensionsförmånerna. Af nu
ifrågavarande sju personer hade emellertid, enligt hvad i ärendet
blifvit upplyst, Sandberg och Westergren genom sitt förhållande i tjänsten
själfva vållat, att de icke kommit i åtnjutande af de förbättrade
pensionsförmåner, hvartill de eljest i sinom tid varit berättigade; och
ausåge statskontoret på grund häraf i likhet med arméförvaltningen det

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

287

icke böra ifrågakomma att för deras del göra något undantag frän bestämmelserna
rörande understöd från före nära rida anslag. Då vidare
Johansson funnit med sin fördel förenligt att lämna tjänsten utan att
afvakta den tid, då han ägt komma i åtnjutande af de förbättrade pensionsförmånerna,
samt i allt fall Johansson, hvilken uppgifva en årsinkomst
af 2,000 kronor eller mer, än han skulle åtnjutit i aflöning, om
han kvarstått i sin tjänst vid kustartilleriet, icke kunde enligt statskontorets
mening anses vara i behöfvande omständigheter, syntes framställningen
i hvad den rörde honom icke förtjäna afseende. Vidkommande
därefter Larsson, hvilken för att få bibehålla innehafvande boställe
kvarstått å gammal stat, men redan i juni 1902 afgått från tjänsten
och därvid kommit i åtnjutande af pension och fyllnadspension å
tillhopa 500 kronor, ansåge statskontoret visserligen i någon män tveksamt,
huruvida icke billigtvis borde beredas honom något understöd
utöfver nämnda pensionsbelopp, men då jämväl Larsson syntes hafva
endast sitt eget afgörande att skylla för sin sämre ställning i pensionshänseende,
funne sig statskontoret äfven hvad honom beträffade böra
biträda arméförvaltningens afstyrkande utlåtande. Rosenqvist och Haegermark
hade däremot saknat möjlighet att tillgodogöra sig de förbättrade
pensionsförmånerna och nödgats kvarstå vid de villkor i sådant afseende,
som de före år 1902 gällande staterna medförde. De vore därför, såvidt
statskontoret kunde finna, fullt jämnställda med de f. d. underofficerare,
som erhållit afsked före år 1902. Hvad slutligen anginge Erland,
bruste denne visserligen i uppfyllandet af de för understöds erhållande
föreskrifna villkor såväl däruti, att han undfått afsked efter ingången af år
1902, som ock däri, att lian åtnjöte pension från allmänna indragningsstaten
icke med tillämpning af punkt 8 i nådiga cirkuläret den 22 juni
1877 utan på grund af Riksdagens särskilda beslut; men då vid det förhållande,
att pensionsbeloppet afpassats efter äldre grunder, nämnda
omständigheter icke skäligen borde utgöra hinder för honom att komma
i åtnjutande af understöd, ansåge statskontoret i likhet med armeförvaltningen,
att undantag från bestämmelserna rörande understöd från
ifrågavarande anslag vore välgrundade med afseende icke blott å Rosenqvist
och Haegermark utan äfven å Erland. Jämte erinran att det torde
få ankomma på direktionen öfver arméns pensionskassa att pröfva, huruvida
sistnämnda tre personer i öfrigt uppfyllde villkoren för att komma
i åtnjutande af ifrågavarande tillfälliga understöd, samt att enligt fastställda
grunder bestämma understödens belopp, hemställde slutligen
statskontoret, det Eders Kung!. Maj:t täcktes i anledning af förevarande

388

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

framställning föreslå Riksdagen medgifva, att understöd för åren 1908
—1910 från omförmälda anslag måtte under därför i öfrigt gällande
villkor och bestämmelser kunna tilldelas eu hvar af Rosenqvast, Haegermark
och Erland utan hinder däraf, att de erhållit afsked efter 1902
års ingång, och hvad Erland beträffade jämväl däraf, att han åtnjöte
pension från allmänna indragningsstaten icke med tillämpning af föreskriften
i punkt 8 af nådiga cirkuläret den 22 juni 1877 utan på grund
af Riksdagens särskilda beslut.

Hvad först beträffar Sandberg, Westergren, Johansson och Larsson
anser jag i likhet med arméförvaltningen och statskontoret den gjorda
framställningen om ökadt understöd till dem icke förtjäna afseende.
På de af myndigheterna anförda skäl hnner jag mig däremot böra tillstyrka,
att Rosenqvist, Ilaegermark och Erland må förklaras berättigade
till understöd från ifrågavarande anslag. Då de omständigheter, som rörande
sistnämnda tre personer blifvit förebragta, varit för handen redan
vid anslagets beviljande för första gången, synes understödet böra till
dem utgå från och med 1908 års början, och torde de, därest anslag för
enahanda ändamål äfven för framtiden varder beviljadt, fortfarande böra
blifva delaktiga af dylikt understöd, så länge de eljest uppfylla därför
stadgade villkor. Några ytterligare medel behöfva härför icke anvisas.»

Då utskottet ej haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning, hemställer utskottet,

att Riksdagen må medgifva, att understöd af
de medel, som redan anslagits eller framdeles komma
att anslås till utdelande af tillfälliga understöd åt afskedade
underofficerare och vederlikar vid armén, må
kunna, under iakttagande af därför i öfrigt gällande
villkor och bestämmelser, från och och med år 1908
tilldelas enhvar af förre regementssadelmakarna, A. O.
Rosenqvist och O. F. H seger mark samt förre musiksergeanten
P. A. Erland utan hinder däraf, att de
erhållit afsked efter 1902 års ingång, och hvad Erland
beträffar jämväl utan hinder däraf, att han åtnjuter
pension från allmänna indragningsstaten icke med
tillämpning af föreskriften i punkt 8 af kungl. cirkuläret
den 22 juni 1877 utan på grund af Riksdagens
särskilda beslut.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

289

75:o) Kungl Maj:t har under punkt 44 af tionde hufvudtiteln
föreslagit Riksdagen att för bestridande af de extra pensionsafgifter,
hvilka på grund af § 8 i reglementet för folkskollärarnas pensionsinrättning
nu utgå eller till följd af de af 1906 och 1907 årens Riksdagar
beslutade ändrade bestämmelser om delaktighetsbeloppen i nämnda inrättning
komma att utgå, på extra stat för år 1910 under riksstadens
tionde hufvudtitel bevilja ett förslagsanslag å 20,000 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för den 23 december
1908 innehåller rörande ifrågavarande framställning följande yttrande
af departementschefen:

»I § 8 af reglementet för folkskollärarnas pensionsinrättning. sådan
denna § lydde, innan den genom nådiga kungörelsen den 14 september
1906 erhöll sin nuvarande affattning, var stadgadt, att, därest pension
skulle blifva folkskollärare tillagd, innan skolområdet eller skoldistriktet
för den lön, efter hvilken delaktighet i pensionsinrättningen med afseende
å hans tjänst innehades, erlagt så många årsafgifter, som motsvarade
de ordinarie tjänstår, skolläraren enligt stadgandena i §§ 15 och 17 för
erhållande af pension måste äga, skulle skolområdet eller skoldistriktet
vara förbundet att gälda beloppet af de bristande årens utgifter, dock
efter afräkning af det belopp, som för en lägre lön under högst lika
många år möjligen kunde vara erlagdt, på det sätt, att årligen, ifrån
det pensionen började utgå, extra pensionsafgift till lika belopp med
den i § 7 bestämda skulle erläggas, intill dess pensionsinrättningen
därigenom blifvit till fullo godtgjord för bristen, dock att, därest pensionstagaren
under tiden doge eller förlorade sin pensionsrätt, denna
extra pensionsafgift komme att upphöra med den månad, då detta
inträffat.

I sammanhang med sitt beslut i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition den 13 januari 1906 angående lönereglering för lärare vid
folkskolor m. m. beslöt Riksdagen på grund af väckt motion, att från
och med den 1 januari 1907 de extra pensionsafgifter, hvilka på grund
af § 8 i nyssnämnda pensionsreglemente då utginge eller till följd af den
föreslagna löneregleringen komme att utgå, skulle erläggas af statsmedel,
och beviljade Riksdagen för sådant ändamål på extra stat för år 1907
ett förslagsanslag under riksstatens tionde hufvudtitel af 20,000 kronor.

Kungl. Maj:t, som hos 1907 års Riksdag gjorde särskilda framställningar
om höjning af delaktighetsbeloppen i folkskollärarnas pensionsinrättning
för lärarpersonalen vid högre folkskolor äfvensom för lärare
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd■ 11 Höft. 37

Extra pensionsafgifter

till folkskollärarnas

pensionsinrättning.

[44.]

290

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. en inom
Andra
Kammaren
väckt motion.

Utskottets

yttrande.

och lärarinnor i läsämnen vid folkskoleseminariernas öfningsskolor, föreslog
samma års Riksdag att för bestridande af de extra pensionsafgifter,
hvilka på grund af § 8 i reglementet för folkskollärarnas pensionsinrättning
då utginge eller till följd af de af 1906 års Riksdag beslutade
eller 1907 års Riksdag föreslagna ändrade bestämmelser om delaktighetsbeloppen
i nämnda inrättning komme att utgå, på extra stat för år
1908 under riksstatens tionde hufvudtitel bevilja ett förslagsanslag å

20,000 kronor; och denna framställning blef af Riksdagen bifallen.

För samma ändamål bevijade Riksdagen för år 1909 likaledes

20,000 kronor.»

Då utskottet ej haft något att erinra mot hvad Kungl. Maj:t i
omförmälda hänseende föreslagit, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må för bestridande af de extra
pensionsafgifter, hvilka på grund af § 8 i reglementet
för folkskollärarnas pensionsinrättning nu utgå eller
till följd af de af 1906 och 1907 årens Riksdagar
beslutade ändrade bestämmelser om delaktighetsbeloppen
i nämnda inrättning komma att utgå, på extra
stat för år 1910 under riksstatens tionde hufvudtitel
bevilja ett förslagsanslag å 20,000 kronor.

76:o) Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 142) hafva
herrar O. Hellström och B. Johansson hemställt, att Riksdagen ville
besluta, att de f. d. folkskollärare, som före år 1907 erhållit afsked med
pension från folkskollärarn es pensionsinrättning, måtte erhålla ett årligt
understöd efter sådana grunder, att för den pensionstagare, hvilkens pension
icke uppgår till 400 kronor, understödet ej får öfverstiga 200 kronor,
men ej heller jämte pensionen uppgå till högre belopp än 500 kronor,
och att för den, hvilkens pension uppgår till 400 kronor, men icke till
600 kronor, understöd må utgå med högst 100 kronor, dock så att
understödet tillsammans med pensionen ej får öfverstiga 600 kronor;
samt att för detta ändamål å extra stat under tionde hufvudtiteln för
år 1910 måtte beviljas ett förslagsanslag af 63,711 kronor.

Beträffande de till stöd för motionen anförda skäl får utskottet
hänvisa till själfva motionen.

Då, såsom i motionen jämväl meddelas, ansökan i det syfte motionen
innebär blifvit ingifven till Kungl. Maj:t och med anledning däraf

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

291

utredning i ämnet föranstaltats af direktionen öfver folkskollärarnes
pensionsinrättning samt ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende,
hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 14 maj 1909.

På statsutskottets vägnar:

G-. BILLING.

Reservationer:

vid punkt 15:o) (angående motion af herr M. Sundström beträffande
ändring i reglementet för folkskollärarnes pensionsinrättning):

af herrar K. Starbäck och K. W. Rydén;

vid punkt 19:o) (angående pension för generaldirektören P. S.
Wieselgren):

af herrar G. Billing, A. T. Odelberg, E. Fränekel, grefve F. O. L.
Kling spol; friherre C. H. Falkenberg, friherre J. T. Gripenstedt, P.
Paulson, grefve C. O. Taube, E. A. G. A. Wijkander, IL G. W.
Wrangel och Aaby Ericsson, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag må på
det sätt bifallas, att Riksdagen medgilver, att generaldirektören
i fångvårdsstyrelsen Per Sigfrid Wieselgren
må från och med månaden näst efter den, hvarunder
han afgår från nämnda generaldirektörsbefattning, å
allmänna indragningsstaten åtnjuta en pension å 6,000
kronor;

vid punkt 22:o) (angående pension åt förre vaktkonstapeln J. A.
Winberg):

af herrar F. W. Thorsson och K. W. Rydén, som ansett, att utskottets
yttrande och förslag bort hafva följande lydelse:

292

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

»Sedan Winberg år 1886, efter indragning af straffängelset å
Varbergs fästning, tillerkänts en pension af 240 kronor, har Winberg
varit i statens tjänst så länge att hans sammanlagda tjänstetid uppgår
till 40 år. Vid sådant förhållande synes det kunna vara med billighet
öfverensstämmande, att Winberg tilldelas eu tilläggspension, så att
hans sammanlagda pensionsbelopp uppgår till 400 kronor.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen må medgifva, att förre vaktkonstapeln
Johan August Winberg må å allmänna indragningsstaten
från och med år 1909 under sin återstående
lifstid uppbära en årlig pension af 160 kronor
utöfver den pension å 240 kronor, som redan år 1886
blifvit honom tillerkänd;»

vid punkt 49:o) (angående tilläggspension åt rektorn J. Persson):

af herr K. Starbäck: som ansett, att utskottet bort hemställa om
bifall till Kungl. Maj:ts förslag;

vid punkt 53:o) (i fråga om pension åt vaktmästaren F. L. Forsbergs
änka):

af herrar F. TF. Thorsson, K. Starbäck och K. TF. Rydén, hvilka
ansett, att utskottet bort hemställa om bifall till den i ämnet väckta
motionen.

Det skulle här antecknas, att herrar grefve A. F. C:son Wachtmeister,
I. Wijk, P. Sörensson och F. Berg icke deltagit i förestående
hufvudtitels behandling inom utskottet.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

293

Bil. Litt. A.

Allmänna indragningsstaten.

Kronor j ö.

Ny anvisning.

Aflidne förre underunderofficeren Wollmar Viktor Hugo Björkmans!

änka Hilda Vilhelmina Augusta Björkman, född Ekblom, pension;
Aflidne förre underofficeren Gabriel Hasselbergs änka Alida Constantia

Hasselberg, född Dahlström, pension ................................................

Aflidne vaktkonstapeln Anders Johan Barks änka Sara Kristinaj

Bark, född Magnusson, pension............................................................

Tvätteriförestånderskan och arbetsledarinnan vid centralfängelset i|
Göteborg Maria Charlotta Kristoffersson, född Jakobsdotter Nylén,

pension ....................................................................................................

Borre vaktkonstapeln Johan August Winberg, tilläggspension ........

F. d. öfversten Carl Didrik von Essen, pension ................................

Arbetaren Erik Gustaf Johansson, pension...........................................

| Förre fortifikationsarbetaren Lars Magnus Sandberg, pension ........i

; Drängen vid krigsskolan å Karlberg Carl Erik Fält-Lindberg, årligt;

understöd ................................................................................................

j Sergeanten af första klassen vid Kronprinsens husarregemente Anders

Asp, pension............................................................................................

Fanjunkaren vid Norrlands trängkår Lars Erik Blank, pension........

Sergeanten af första klassen vid Lifregementets husarer Frans Emil
Eklundh, därest han erhåller afsked efter den 10 oktober 1909,

pension ....................................................................................................

j Sergeanten af första klassen vid Hallands regemente Anders Johan

Lindskog, pension ................................................................................

Förre fortifikationsarbetaren Anders Petter Bergsten, pension ........

Transport!

200;-200 —
200 —

500

960

300

400

900

’) 1.000 —

-) 900 -

:‘) 900 —

300-7,140 —

>) Pensionen ur beräknad efter 1,000 kronor om äret för liden till den 1 juli 1910 och
därefter till 820 kronor.

5) Till den 1 september 1916 900 kronor och därefter 720 kronor.

3) Till den 1 augusti 1915 900 kronor och därefter 720 kronor.

294

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Kronor I ö !

Transport

Förre fortifikationsarbetarne Sven Månsson, Petter Olsson, och August

Alfred Jonsson, pension åt en hvar med 200 kronor ................

Förre fästningsbyggnadsarbetame Gustaf Andersson och Jakob
Emanuel Johansson samt fästningsbyggnadsarbetame Karl Gustafsson
och Frans August Andersson Otter, pensioner med 300 kronor
åt en hvar äfvensom förre arbetaren vid Borgholms kalkstens brott

Victor Filip Brandt, pension 50 kronor ...............................

| Förrådsarbetarne vid arméns intendenturförråd i Stockholm skräddar
gesällen Anders Magnus Lundell och vaktmästaren vid nämnda
förråds bageriafdelning Josef Alfred Adamsson, pensioner åt en

hvar med 400 kronor............................................................................

Arbetsförmännen vid Karl Gustaf stads gevärsfaktori Per Erik
Andersson och Anders Engblom samt arbetarne därstädes Alfred
Grönlund, Carl Johan Lindström, Carl Oskar Vikstrand, Johan
Vilhelm Hallgren, Olof Norrman, Carl Fredrik Östergren och
August Carl Petter Johansson Sander, pensioner med 500 kronor

åt en hvar ............................................................................................

Oskar Adrian Mattson, årligt understöd................................................

Navigationsskoleföreståndaren John Alfred Anckers änka Helene

Carolina Ancker, född von Sydow, pension ...................................

Förre fortifikationsarbetaren Andreas Svensson, pension....................

Arbetaren vid Karlskrona fästningsbyggnad Anders Johan Olsson
och murareförmannen Peter Månsson Hultgren, pensioner med

300 kronor åt en hvar ........................................................................

Öfverkonstapeln vid flottans poliskår Carl Gustaf Ekegrens änka

Angelique Emilia Ekegren, pension....................................................

Förre biträdet å landskontoret i Östergötlands län Anders Vilhelm

Strömmers, pension................................................................................

Schaktmästaren vid statens järnvägsbyggnader. Johannes Jonsson,

pensionsförhöjning ................................................................................

Smeden Carl Johan Wahlström, arbetaren Sven Jönsson, förmännen
Frans August Holmblad och Karl Gustaf Lindgren samt arbetaren
Karl Gustaf Johansson, pensioner åt en hvar med 300 kronor....
Materialförvaltaren Lars Axel Victor Bergs änka Anna Lisa Berg,

född Jonsson, pension..........................................................................

Extra ordinarie kontorsskrifvarne Gustaf Wilhelm Segerman och
Carl Adolf Unander, pensioner med 1,500 kronor åt en hvar ....

Förre förmannen Karl Gustaf Karlsson, pension ................................

Vaktmästaren vid domkapitlet i Uppsala Sten Olsson, pension........

Eldaren vid högre allmänna läroverket i Skara Anders Kristoffersson,
pension ....................................................................................................

Transport!

7,140

000

1,250

800

4,500 150
400 300
600	—
237	50
800	—
420	—
1,500
500	—
O O O O O O ce CD ce	—
500	—
23,597	50

Statsutskottets Utlåtande N:o It.

295

Transport

Förre vaktmästaren vid högre allmänna läroverket i Luleå Johan

Jakob Nordström, pension....................................................................

Vaktmästaren vid högre allmänna läroverket i Ystad änkan Ingridi

Lindström, född Andersdotter, pension ...........................................

Afiidne läraren i orgelspelning vid musikaliska akademien professorn
Sven August Lagergrens änka Jenny Mathilda Lagergren, född
Fredriksson, samt minderåriga söner Sven Johan och Gösta August,
pensioner till änkan med 500 kronor och för hvardera af sönerna

med 125 kronor ....................................................................................

Eldaren vid naturhistoriska riksmuseet Lars Larsson Blom, pension

Skrifbiträdet Maria Alexandra Söderberg, pension ............................

Understöd åt f. d. folkskollärare, som tagit afsked före år 1867 ...
Ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid småskola eller mindre;
folkskola samt biträdande och e. o. lärare och lärarinnor vid folk-;
skola, hvilka efter minst 15 års oförvitlig tjänstgöring afgått från.

tjänsten före utgången af år 1891 ....................................................1

Understöd till äldre behöfvande lärare och lärarinna vid småskola
eller mindre folkskola samt biträdande och e. o. lärare och
lärarinna vid folkskola, som efter oförvitlig tjänstgöring erhållitj

afsked före utgången af år 1900 .........................................................

Arbeterskan Signe Larsson, ersättning ..... |

Städerskan vid landtbruksinstitutet vid Ultuna Vendla Sahlström,!

född Eriksson, pension ........................................................................

Professorn Sven Lampa, pension ...........................................................j

F. d. förste landtmätaren Alfred Lejdström, tilläggspension ............

Landtbruksingenjören Nils Ludvig Florens änka Nancy Josefina:
Léontine Floren, född Johansson, samt makarnes barn Gerda Inez!
Sofia, Hans Olof och Kerstin Helena, årliga understöd till änkan!

af 500 kronor samt till ett hvart af barnen af 100 kronor........

Kvinnliga ritaren Emelie Constance Gabriella Åberg, pension............

: Kartografen Ernst Algernon Wimans änka Anna Matilda WimanJ

född Forsberg, pension ........................................................................i

Förre vaktmästaren Per Gustaf Isaksson, pension ............................j

Kronor ! 0.

23,597 50
500 —
300 —

750-500 -300 —
4,400 —

24,000 —

8,000 —

200 —

300''—
2.660 —
1,500 —

800 —
1.000 —

400, — j
500;-!

Summa

69,707 so

296

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Bil.

Tabell öfver ordinarie anslagen

1909 års riksstat anslår:
Anvisning i kontant.
Kronor.	U.
100,000
35,000	—
150,204
243,640	—
83,000
507,820
60,350
2,400	-1
25,000	_
6,700	—
1,214,114	—

Trpt

Pensions- och

A. Pensions Till

pensionering af civile tjänstinneliafvare, förslagsanslag ................................

Förvaltningsbidrag till en ny änke- och pupillkassa för civilstaten ....................

Arméns pensionskassa:

Ersättning för mistade löneinnehållningar ............................................................

Dito för nådårs- och begrafningshjälpsbesparingar ............................................

Bidrag till pensionering af änkor och barn efter befäl och underbefäl med
Ökas med...................................................................................................................

Vadstena krigsmanshuskassa.......................................................................................

Bidrag till ersättning i anledning af kroppsskada, ådragen under militär tjänst Förhöjning

i gratialen åt afskedadt indeldt manskap. Nuvarande belopp ........

Ökas — under titel: Förhöjning i gratialen åt afskedadt manskap — med. ..
Flottans pensionskassa:

Ersättning för mistade inkomster:

Till pensionsfonden...............................................................................................

» gratialfonden ...............................................................................................

Bidrag till flottans pensionskassas gratialfond ....................................................

Till pensionering af flottans befäl och underbefäl med vederlikar, förslagsanslag
Till pensionering af flottans och lotsverkets gemenskap (däraf högst 9,030
handtverksstaterna inrättade invalidstat) förslagsanslag. Nuvarande belopp
Ökas med................................................................................................................

Invalidhusfonden ............................................................................................................

För blesserade öfver- och underofficerare, reservationsanslag................................

» gäldande af statens andel i kostnaden för pensionering af lasarettsläkare,
Bidrag till sjuksköterskors pensionering, förslagsanslag ........................................

N;o It

297

Litt. B.

under rikstatens Tionde hufvudtitel.

Förslag till blifvande
riksstal:

indragningsstaterna.

staten.

vederlikar vid armén. Nuvarande belopp

117,484: —
1,344: —

göring

... 36,320: —
.. 16,650: —
... 18,350: —

kronor till den för daglönare å f. d. timmermans- och

........................................................................... 166,500: —

............................................................................................. 23,100: —

förslagsanslag

	.... • i kontant.
	Kronor.	ö.
	100,000 35,000	—
4,640: — 28,080: —
118,828: — 83,000: -211,000: —	151,548 243,640 30,000 294,000	—
71,320: — .270,000: —
189,600: —	530,920
......................	60,350 2,400 25,000 6,700	—
Transport	1,479,558\|— 38

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 4 Samt. 1 Afd. 11 Häft.

298

Statsutskottets Utlåtande N:o 11,

	1909 års riksstat anslår:
	Anvisning i kontant.
	Kronor.	ö.
Trpt	1,214,114
	20,000 11,000 78,000	—
	113,092	—
	40.000 14.000
	680,092
	71,497
	6,000
	2,247,795	—
	2,479,565	_
S:a	4,727,360	—

Till bestridande af statens bidrag till pensionering af barnmorskor, forslags»
gäldande af kostnaden för förvaltningen af barnmorskornas pensionsanstalt,
Bidrag till handelsflottans pensionsanstalt att af tullmedlen direkt utgå, förslagsökas
med................................................................................................................

Bidrag till pensionering af änkor och barn efter lärare vid allmänna läroverk,
ökas med....................................................................................................................

Bidrag till pensionering af lärarinnor vid högre flick- och samskolor, förslagsBidrag
till döfstumlärarnas pensionsanstalt, förslagsanslag. Nuvarande belopp
ökas med.....................................................................................

Ökas med

ökas med ..................................................

Bidrag till kungl. teaterns pensionskassa

B. Allmänna

ökas med

299

Förslag till blifvande
riksstat:

Anvisning
i kontant.

Kronor.

ö.

anslag .................................

förslagsanslag, högst .........

anslag. Nuvarande belopp

pedagogier, seminarier, m. m. Nuvarande belopp ..

anslag.................................................

indragningsstaten.

Transport

78.000

23.000

113,092

2,873

14,000

6,000

680,092

1,000

71,497

233

Säger

1,479,558

20,000

11,000

101,000

115,965

40.000

20.000

681,092

71,730

6,000

2,546,345

2,479,565: —
89,866: —

Summa

2,569,431

5,115,776

800

Statsutskottets Utlåtande N:ö 11.

Bil. Litt. C.

Tabell öfver extra ordinarie anslagen under riksstatens
Tionde hufvudtitel.

Kronor. ö.

Pensionsstaten.

upprättande af arméns pensionskassas egen pensionering med
fastställda pensionsbelopp samt till fyllnadspensioner, förslagsanslag
................................................................................................

förstärkande af det i 1909 års riksstat uppförda anslag för
bidrag till pensionering af änkor och barn efter befäl och underbefäl
med vederlikar vid armén........................................................

beredande af tillfälliga understöd åt afskedade underofficerare

och vederlikar vid armén, förslagsanslag........................................

förbättring af pensioneringen från handelsflottans pensionsanstalt

beredande af lönetillägg åt professorn A. G. Nålborst ...............

förhöjd ersättning åt vikarie för professorn A. G. Nathorst ....
extra pensionsafgifter till folkskollärarnas pensionsinrättning,
förslagsanslag........................................................................................

Summa!

2,350,000

1,344

30,620

31,000

790

20,000 -

2,433,8171-

STOCKHOLM, ISAAC MARCIJS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1909.