Motioner i Andra Kammaren, N:o 57.

N:o 57.

Af herr C. F. Vahlquist, om skrif velse till Kungl. Maj:t angående
penningbidrag till värnpliktige, som vårdas för under
tjänstgöring ådragen skada eller sjukdom.

Värnpliktslagen tillförsäkrar de värnpliktige under tjänstgöring en
del förmåner, Indika finnas angifna i samma lags 35 § mom 2, som
lyder: »under tjänstgöring erhåller till beväringen hörande värnpliktig
underhåll, sjukvård, beklädnad, utredningspersedlar och annan erforderlig
utrustning samt dessutom penningbidrag och, där den värnpliktige
tillhör antingen sådant truppslag vid hären, hvars tjänstgöring jämlikt
§27 öfverstiger sammanlagdt tvåhundrafyrtio dagar, eller flottan, särskildt
tillskott i penningar för den utbildningstid, som öfverskjuter tvåhundrafyrtio
dagar, allt likaledes enligt särskilda bestämmelser.»

I Kungl. Maj:ts nådiga reglemente för arméns aflöning under fred
den 11 oktober 1907 § 57 heter det: »penningbidrag och penningtillskott
bibehålies eller förloras af värnpliktig i de fall, som uti § 25 angående
dagaflöning åt fast anställdt manskap omfärmäles», och i § 25 mom.
2 samma reglemente: »Den, som undergår arrest med förbud att göra
tjänst eller annat frihetsstraff eller hålles häktad för brott, håller sig
undan, är rymd eller å sjukhus eller sjukrum åtnjuter portion och sjukvård,
får icke under tiden uppbära dagaflöning.»

Det synes mig anmärkningsvärd! den motsägelse, som finnes mellan
bestämmelserna i värnpliktslagen och nyssnämnda aflöningsreglemente.

Enligt värnpliktslagen tillförsäkras den värnpliktige sålunda under
tjänstgöring utom annat sjukvård och dessutom penningbidrag, men enligt
aflöningsreglementet förlorar han, om han å sjukhus eller i sjukrum
åtnjuter portion och sjukvård, detta penningbidrag. Den värnpliktige
får sålunda på sätt och vis betala den fria sjukvård värnpliktslagen till -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 57.

försäkrar honom. Och någon tröst för den sj uke värnpliktige kan det
väl knappast vara, att han enligt ofvanciterade § 25 i aflöningsreglementet
likställles med en del dåliga element bland de värnpliktige, Indika
med rätta gå förlustiga penningbidraget!

Det måste kännas så mycket hårdare att på grund af sjukdom under
tjänstgöringen behöfva gå miste om utlofvadt penningbidrag, som, med
endast ytterst få fall, sjukdomen ådragits i tjänsten eller på grund af
tjänsten.

Ännu en sate, som gör att förlusten af penningbidraget under sjukdom
måste kännas mindre rättvis, är, att vid några regementen en hel
del sjuka få åtnöja sig med samma kost som den öfriga delen af truppen.
Någon dyrare portion kan sålunda ej i dessa fall vara orsaken till förlusten
af penningbidraget; och hvad angår behöflig medicin och andra
sjukvårdsartiklar, blifva dessa för dem, som endast äro lindrigt sjuka och
få vistas i sina logement och uppbära penningbidrag:, månen gränser
liket kostsamma.

h ör mig synes det alldeles klart, att billig rättvisa krafvel* en ändring
i påpekade förhållande i nu gällande aflöningsreglemente och äfven omfattar^
annat manskap, som på grund af gällande bestämmelser tillförsäkrats
fri sjukvård under sjukdom eller skada ådragna i tjänsten.

Att jag i denna min uppfattning ej står ensam, vill jag ådagalägga
genom att anföra hvad chefen för kungl. första lifgrenadierregementet
i sin rapport öfver 1907 års vapenöfningar vid regementet yttrar i
berörda fråga: »rörande de sjukskrifna värnpliktige tillåter jag mig framhålla
en oegentlighet, härrörande från aflöningsreglementets bestämmelse
i § 54 (57), där det fastställes, att dagaflöning* ej får utgå till sådana
värnpliktige, som vårdas å sjukrum eller sjukhus. Med undantag af
vissa själfådragna åkommor torde sjukdomarna uppkomma under eller i
följd af de värnpliktiges tjänstgöring. Under sådana förhållanden kan
det icke vara fog för, att karlen — förutom den kroppsliga skadan —
äfven skall lida ekonomisk förlust, ifall han under fullgörande af sin
värnpliktstjänst råkar blifva sjuk. Särdeles bjärt framträdde detta, då
under en fältskjutning en militärarbetare genom olyckshändelse fick en
kula i axeln, derför vårdades öfver en månad på lasarettet och som en
följd häraf förlorade sin dagaflöning under samma tid. Då härtill kommer,
att värnpliktslagen § 35 mom. 2 tillförsäkrar de värnpliktige under
tjänstgöring, underhåll, sjukvård samt dessutom penningbidrag (=dag!>
fl örring), hvars storlek beror på tjenstetidens längd, så torde det kunna
ifrågasättas, huruvida ej aflöningsreglementets här anförda bestämmelse
träder lagens bud för nära.»

Bill. Ull RiJcsd. Prof. 1908. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 22 Höft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 57.

Att däremot den, som på grund af sj altför vållad sjukdom, t. ex.
smittosam könssjukdom, framför allt då han befinnes behäftad med åkomman
redan vid inträdet i tjänstgöring, går förlustig penningbidrag under
erhållen vård för sjukdomen genom den militära förvaltningens försorg,
torde icke kunna anses obilligt.

På grund af hvad jag sålunda anfört, tillåter jag mig vördsamt
föreslå,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kung!. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga sådana andringar
i nu gällande reglemente för arméns aflöning
under fred, att värnpliktige, som vårdas för under
tjänstgöring ådragen skada eller sjukdom, få komma
i åtnjutande af det penningbidrag, de enligt värnpliktslagens
§ 35 tillförsäkrats.

Stockholm den 25 januani 1908.

Conrad Vahlquist.

I motionen instämma:
Wilh. Andersson.

C. E. Johansson.

Berga.