Motioner i Andra Kammaren, N:o 153.

N:o 153.

Af herr A. G. Månsson, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
lättnad i värnpliktstjänstgöringen för värnpliktige, som
genom den frivilliga skytterörelsen tillägnat sig fullgod
skjutskicklighet.

Då i det tidehvarf, inom hvilket vi lefva, olika folkrörelser göra
sig gällande icke minst inom fackorganisationens område, hvilka rörelser
alltid föregifva sig hafva folkets och fosterlandets bästa som sitt ögonmärke;
hur därmed förhåller sig framgår ju ofta i praktiken, att målet
dock är allt för ensidigt till den intresserade fraktionens egna fördelar
gentemot andra samhällslager, och sålunda det allmännas, fosterlandets
bästa skjutes åt sidan.

Eu folkrörelse, som under de senare åren trädt i förgrunden i
alla orter inom vårt land och synbart omfattats med intresse inom alla
samhällslager och sålunda utan gensägelse kan sägas stå öfver alla
partiintressen, är den frivilliga skytterörelsen. Den omfattas med intresse
och kärlek af Sveriges ungdom, den omhuldas af enskilde och
icke minst af statsmakterna — regering och riksdag. Så har Kungl.
Maj:t år efter år kommit med framställning till Riksdagen, om ökadt
anslag. Nu i år eu ökning af 80,000 kronor från 750,000 till 830,000
och alltid har Riksdagen beredvilligt lämnat sitt bifall till hvad Kungl.
Maj:t begärt, hvilket vi ock få hoppas och tro blifva fallet i år.

Det är sålunda konstateradt, att den frivilliga skytterörelsens
fosterländska värde för landets försvar erkännes.

Men då nu anslaget snart närmar sig miljonen-framställa sig för
oss de frågorna: Har den frivilliga skytterörelsen något reelt värde?
Erkännes d«-n i praktiken?

Motioner i Andra Kammaren, N:o 153.

På deri företa frågan svarar jag för min del ett obetingadt ja,
ty inom den modernare krigskonsten har det ju visat sig, att skjutskickligheten
är en af de främsta faktorer att räkna med.

På den andra frågan kan man däremot under visea förutsättningar
svara nej.

I det pekuniära stöd staten lämnar samt i det offrande af tid och
arbete, som enskilde och korparationer skänka densamma, ligger ju ett
erkännande om verkligt värde. Men i verkligheten (jag menar här
den aktiva tjänstgöring, som enligt 1901 års värnpliktslag åligger hvarje
vapenför ung man) erkännes den ej.

Ty såväl den, som har förvärfvat en afsevärd skjutskicklighet
som den, som ej lossat ett enda skott, ha lika lång öfningstid. Då numera
faktum är, att en afsevärd tid af den lagstadgade värnpliktstjänstgöringen
upptages af mål- och fältskjutning, synes det åtminstone
mig som det vore konsekvent, att den som förut innehade god skjutskicklighet
hade därför skälig afkortning i sin aktiva tjänstgöring,
under hvilken tid de öfriga värnpliktige som ej förut bemödat sig om
att inom den frivilliga skytterörelsen inhämta denna skicklighet borde
häruti öfvas.

Häremot torde möjligen invändas, att då förlorar rörelsen sin
frivilliga karaktär.

Ingalunda! Den vidare kontroll, som då kräfdes utom den nu
förefintliga, torde ej blifva hvarken så kostsam eller tyngande för organisationens
frivilliga natur. Men hvad den skulle kunna åstadkomma
är både ekonomiska och sociala fördelar.

Dess ekonomiska fördelar skulle så att säga blifva dubbelverkande
i det statskassan befriades å mötesplats underhålla en stor kontingent
värnpliktige under viss tid och dessa värnpliktige under samma tid
fylla sin plats som närande samhällsindivider inom den näring eller
verksamhetsområde de som medborgare inneha.

I socialt hänseende skulle det helt säkert utöfva ett mycket godt
inflytande inom alla samhällslager, i det att fäder och husbönder med
nöje skulle låta sina söner eller tjänare offra några timmar i veckan
vid skjutbanan för att därigenom sedan i gengäld få under längre eller
kortare tid under bråd tid eller liknande förhållande behålla deras
kraftiga armar och energi för näringarne. Och sålunda i stället för
som nu ofta är fallet förbanna skytterörelsen sedan välsigna densamma.

På grund af föreliggande förhållanden och hvad jag nu i korthet
anfört, vågar jag hemställa,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 153.

att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till
Kungl. Maj:t hemställa, det täcktes Kungl. Maj:t låta
utreda, i hvad mån inskränkning kunde göras i den
lagstadgade värnpliktstjänstgöringen för de värnpliktige,
som under af Kungl. Maj:t fastställd kontroll
genom den frivilliga skytterörelsen tillägnat sig fullgod
skjutskicklighet.

Stockholm den 26 januari 1908.

Gust. Månsson.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTEKTR. 1908.