Motioner i Första Kammaren, N:o 7.

1

N:o 7.

Af herr Bsrgendalll, angående behörighet för gift kvinna att
under vissa villkor vara förmyndare för sin man, som
förklarats omyndig.

I fråga om gift kvinnas rättsliga ställning har på senare tider ett
anmärkningsvärdt omslag i den allmänna uppfattningen ägt rum. Den
åskådning torde här i landet numera ingenstädes vara att finna, hvaråt
en ledamot af Lag-Commissionen år 1690 gaf ett pregnant uttryck i
följande ord: »Hustrun hafwer eij nogon dispositio öfwer sitt, hvarken
löst eller fast, warandes hon såsom en pupill, och ty kan hon eij contrahera
el. Actus civiles ingå.»

I 1734 års lag, som blef den slutliga frukten af Lag-Commissionens
arbete, har visserligen genomförts grundsatsen, att mannens förvaltningsrätt
omfattar all boets egendom, men man finner i nämnda
lag näppeligen hemul för den uppfattningen, att mannens målsmansskap
gjorde hustrun likställd med en omyndig person. Den skarpa begränsningen
af den gifta kvinnans rättsliga handlingsförmåga hade sannolikt
sin hufvudsakliga grund i behofvet af en enhetlig ledning i fråga om
boets förvaltning samt i omsorgen om familjens sociala och ideella intressen.
Men var mannen »afvita eller frånvarande eller hade förlupit
hustrun» och således urståndsatt att utöfva sitt målsmansskap, öfverflyttades
på hustrun handhafvandet af boets angelägenheter, dock med
vissa inskränkningar. Under nämnda förhållanden kunde hon alltså
vidtaga rättsliga handlingar, som eljest icke voro henne medgifna.
Blefvo man och hustru genom domstols utslag skilda till säng och säte,
ägde den sistnämnda, om mannen varit till skillnaden vållande, att »med
egendomen sitta i boet kvar» samt utöfva förvaltningen af detsamma,
Bill. till Biksd. Frot. 1908. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 6 Höft. (N:is 7, 8.)

2

Motioner i Första Kammaren, N:o 7.

därest hon därtill var »fallen». Äfven om båda makarne varit vållande
till skillnaden, kunde under viss förutsättning sådan förvaltningsrätt
tillkomma henne.

Redan i den äldre lagstiftningen var alltså grunden lagd till gift
kvinnas förmåga af rättshandlingar. Hennes rättsliga befogenhet hade
dock den begränsning, som intresset för boets enhetliga och ändamålsenliga
ledning på den tiden ansågs kräfva. Den senare lagstiftningen
har brutit med grundsatsen om mannens förvaltningsrätt såsom omfattande
all boets egendom och betydligt vidgat området för den gifta
kvinnans ekonomiska verksamhet. Det torde numera allmänt erkännas,
att i hennes person icke finnes något hinder för att gifva henne full
rättskapacitet. Den inskränkning, som häri fortfarande måste göras,
har icke berättigande i annat än i intresset för familjens gemensamma
bästa, som förutsätter, såsom förut framhållits, enhetlighet i ledningen
af dess angelägenheter. När mannen alltså är ur stånd att utöfva sitt
målsmanskap, bör hustrun ipso jure äga inträda i hans ställe och öfvertaga
boets förvaltning.

I det föregående är angifvet, att 1734 års lag erkände denna
grundsats, ehuru med vissa inskränkningar. I -9 kap. 2 § giftermålsbalken,
sådant nämnda lagrum lyder genom lagen den 1 juli 1898, är ock
samma grundsats fastslagen genom stadgandet, att, om mannen öfvergifvit
hustrun eller är af sjukdom eller annan orsak ur stånd att om
boet draga försorg, hon äger befogenhet att till nödtorft pantsätta eller
afyttra egendom i boet, hvaröfver hon eljest ej ägt råda. För försäljning
eller inteckning af fast egendom måste hon dock söka domstols
tillstånd. Hennes förvaltningsrätt är således äfven här begränsad, och
det synes som om lagstiftaren ansett den i detta lagrum medgifna förvaltningsrätt
närmast vara af temporär art. Men det kan hända, att
mannens oförmögenhet att vårda boets angelägenheter är af varaktigare
natur. Vid sådant förhållande skall han enligt stadgandet i 19 kap. 4
§ ärfdabalken varda under förmyndare ställd, och till förmyndare för
mannen torde hustrun enligt nu gällande rätt icke kunna förordnas.
Hon blifver alltså skild från den förvaltning, hon i mannens ställe för
en tid kan hafva utöfvat, och tredje man tillkallas att vårda boet, ehuru
hustrun därtill vore fullt förmögen. År den åsikt riktig, att nu gällande
lag icke medgifver hustru att blifva sin mans förmyndare, torde lagens
bestämmelse härutinnan ha sin grund i en viss traditionell uppfattning
af målsmanskapets natur. Och skenbart synes det ligga en motsägelse
i att den, som står under målsmansskap, kan göras till förmyndare för
sin målsman. Men det kan härvid anmärkas, dels att när mannen icke

Motioner i Första Kammaren, N:o 7. o

längre kan omhänderhafva boets förvaltning hans målsmanskap i själfva
verket upphört, samt dels att för utöfvande af förmynderskap någon
personlig inhabilitetsgrund icke föreligger beträffande gift kvinna.

Det synes mig vara för familjen fördelaktigast och lyckligast, om
hustrun förordnas till förmyndare för sin man, som förklarats omyndig,
naturligtvis under förutsättning att domstol finner hustrun därtill lämplig.
Kan ett dylikt förordnande med stöd af nu gällande lag icke gifvas, förefinnes
enligt mitt förmenande en brist i lagstiftningen, som bör afhjälpas,
en orättvisa, som bör undanröjas. Jag vet väl, att en och annan
domstol redan nu förordnar hustrun till förmyndare för sin man, men,
såsom förut nämnts, torde detta näppeligen stå i öfverensstämmelse med
gällande rätt. 1890 lät justitieombudsmannen anställa åtal emot en
rådstufvurätt, som förordnat en hustru till förmyndare för sin man,
hvilken på grund af sinnessjukdom förklarats omyndig. I sitt memorial
anförde justitieombudsmannen bland annat: den större verkningskrets,
som genom senare tiders lagstiftningsåtgärder yppats för kvinna, och
den vidgade befogenhet, hon numera ägde i fråga om sig och sin egendom,
hade ingalunda blifvit utsträckta ända därhän, att kvinna kunde
i allmänhet förordnas till förmyndare. Änka, som vore förmyndare
för sina barn, måste frånträda förmynderskapet, då hon ginge i annat
gifte. Sedan hon blifvit omgift, vare det således henne förbjudet att
vidare vara förmyndare och det till och med för egna barn, som fortfarande
tarfvade hennes vård. Ännu mindre kunde gift kvinna vara
förmyndare för sin man. Ett sådant uppdrag strede emot stadgandet
i 9 kap. giftermålsbalken, att mannen vore hustruns målsman. Rådstufvurättens
anmärkta beslut innefattade alltså enligt justitieombudsmannens
mening ett väsentligt förbiseende af lagens stadgande om förmynderskap.

Berörda åtal föranledde visserligen ingen ansvarspåföljd. Hofrättens
utslag, hvari högsta domstolen icke fann skäl att göra ändring,
innehöll emellertid det uttalande, att, äfven om ifrågakomna beslut icke
kunde anses äga stöd af uttrycklig lag, beslutet dock ej vore af beskaffenhet
att medföra ansvar för de rådstufvurättens ledamöter, som
däri deltagit. Tre justitieråd uttalade sig skarpare, i det de yttrade,
att rådstufvurättens förfarande vore emot lag stridande.

Det torde vara uppenbart, att det kan kännas för den gifta kvinnan
mycket kränkande, att en främmande man såsom hennes makes
förmyndare öfvertager vården af boets angelägenheter, hvilka hon vet
med sig kunna bättre än någon annan besörja. Det måste vara hårdt
för henne att vara tvungen underkasta sig en främmande vilja be -

i Motioner i Första Kammaren, N:o 7.

träffande ofta mycket ömtåliga förvaltningsåtgärder. Mycket betänkliga
konflikter kunna af en sådan inblandning uppstå, i synnerhet som gränserna
för en dylik förmyndares befogenhet beträffande makarnes gemensamma
barn långt ifrån äro fullt klara.

Den lagändring härutinnan, som jag anser böra vidtagas och hvilken
närmast torde gälla 4 § i 19 kap. ärfdabalken, har jag själf icke
velat formulara, då en utsträckning af kvinnans rättskapacitet i detta
afseende till äfventyrs kan föranleda ändring af jämväl andra lagbestämmelser,
såsom vissa stadgande!! i 9 och 11 kap. i giftemålsbalken
samt 1 kap. 8 § och 10 kap. 13 § handelsbalken.

Jag tillåter mig alltså vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kung!. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till sådana lagbestämmelser,
att det varder gift kvinna medgifvet att
under vissa i lagen fastställda villkor, såsom uppnådd
myndighetsålder m. in., blifva förmyndare för sin
man, som förklarats omyndig.

Stockholm den 20 januari 1908.

K. H. Bergendähl.