Motioner i Andra Kammaren, N:o 12.
1
N:o 12.
Af herr P. Pehrsson i Österby, om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående mera effektiva lagbestämmelser i syfte att bättre tillvarataga
utom äktenskapet födda barns och deras mödrars
rätt gentemot barnfadern.
Enligt officiella uppgifter voro af år 1903 i Sverige födda 137,334
barn 16,222 födda utom äktenskapet. Af äkta barn voro 27,3 på tusen
dödfödda och af oäkta 35,3 på tusen. På hvarje 1,000-tal af de lefvande
födda barnen dogo under första lefnadsåret 85,3 af de äkta
barnen och 149,5 af de oäkta.
Af dessa siffror torde framgå, hvilken ogynnsam ställning de utom
äktenskapet födda barnen intaga. Frågan om dessa barns och deras
mödrars rättsliga och ekonomiska ställning är onekligen ett allvarligt
och i folklifvet synnerligen ingripande spörsmål. Att taga vara på
barnen är ett viktigt ärende för en liten nation med låg nativitetssiffra
redan från nationalekonomisk synpunkt.
Ännu allvarligare ter sig frågan, då man betänker, att det att
vara »oäkta född» ofta är första början till att »komma vilse i lifvet»
med de för samhället som individen ödesdigra följder, som däri ligga
gömda. Dessa barns svåra läge synes vara särskildt ägnadt att kasta
dem in i socialt elände och förbrytelser, och de lämna ett oproportionerligt
tillskott af brottslingar och prostituerade.
För det allmänna rättsmedvetandet ter det sig jämväl såsom en
alldeles påtaglig orättfärdighet, att modern, som redan af naturen får
bära tyngsta följden af gemensam gärning, ensam också skall bära all
omsorgen om barnet, såsom nu oftast sker. Nuvarande lagbestämmelser
ålägga väl i vissa fall fadern en del af försörjningsplikten, men lämna
Bill. till Biksd. Prof■ 1907. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 5 Käft. (N:o 12.)
2 Motioner i Andra Kammaren, No 12.
alldeles otillräcklig möjlighet att utkräfva ådömd eller åtagen skyldighet
därutinnan.
En lag, hvars brister leda till allmänt insedd och erkänd orättvisa,
måste ändras. Den verkar eljest förslöande på känslan af ansvar
och plikt och bidrager i sin mån att sätta ned krafvel! på sedlighet
och pliktuppfyllelse. Det ligger i de nuvarande förhållandena i detta
stycke en fara för folkets moraliska hälsa, som icke får underskattas.
Vid sidan af dessa synpunkter är också värdt att taga i betraktande
den stora ökning i fattigvårdens utgifter, som härigenom förorsakas.
Frågan är af invecklad och svåriöst art. Riksdagen har haft den
under sin behandling åren 1886, 1892, 1893, 1895 och 1901.
1893 års Riksdag beslöt att aflåta en skrifvelse till Kungl. Maj:t
i ämnet. Därvid framhölls bland annat, att gällande föreskrifter rörande
oäkta barns försörjning i tillämpningen visat sig icke hafva varit tillräckligt
verksamma gentemot fader till oäkta barn. Erfarenheten utvisade
nämligen, att fadern till ett sådant barn, äfven om han på grund
af eget erkännande af faderskapet eller på grund af bristande åt honom
ådömd värjemålsed förpliktats att till modern utgifva visst bidrag till
barnets underhåll, lätteligen kunde på ett eller annat sätt, såsom genom
att undanhålla sina tillgångar, undandraga sig att fullgöra sin försörjningsplikt.
Härtill komme, att fattigvården i hög grad betungades af
underhållsskyldigheten af sådana barn, utan att fattigvårdssamhället
hade verksamma tvångsmedel att förmå den tredskande barnfadern
att fullgöra den honom åliggande försörjningsplikten. Gällande bestämmelser
om oäkta barns försörjning vore föremål för olika tolkning,
och äfven på denna grund vore tydligare föreskrifter af nöden. Då
det enligt Riksdagens åsikt vore uppenbart, att gällande bestämmelser
i ämnet fordrade tillägg och förtydligande i syfte att bättre än för närvarande
tillgodose barnets rätt, anhöll Riksdagen, att Kungl, Maj:t ville
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,
som mera verksamt än de nu gällande tillgodosåge oäkta barns rätt
till försörjning.
Sedan högsta domstolen afstyrkt det förslag, som med anledning
af denna skrifvelse framlagts, fann Kungl. Maj:t Riksdagens ofvanberörda
skrifvelse icke böra till vidare åtgärd föranleda.
Vid 1901 års riksdag framlades åter motion i ärendet. Lagutskottet,
till hvilket motionen hänvisades, fann »dess syfte alltjämt förtjänt af
allvarligt behjärtande och fann för sin de! högeligen önskligt, om något
för dess förverkligande lämpligen kunde åtgöras, och hemställde, att
Motioner i Andra Kammaren, N:o 12.
3
Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t taga i öfvervägande, huruledes genom ändring af gällande fattigvårdsförordning
må kunna vinnas skärpta och mera effektiva bestämmelser
mot sådana fäder till oäkta barn, som af lättja eller liknöjdhet
försumma sin försörjningsplikt, samt för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill den verkställda utredningen kan föranleda».
Denna utskottets hemställan bifölls utan debatt af Riksdagens
båda kamrar.
Riksdagen år 1906 har såsom en konsekvens af lagen om oäkta
barns arfsrätt efter moder och möderne fränder beslutat att i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, »om och
på hvad sätt sådan ändring af mom. 7 i kungl. brefvet den 17 oktober
1778 angående barnamord jämte andra i sammanhang därmed stående
författningsbestämmelser må kunna företagas, att moderns namn
blifver fortfarande skyddadt mot offentliggörande, men, till upplysning
och ledning i vissa uppgifna och bestämda fall, på lämpligt sätt antecknadt,
eller, där sådant funnes ej lämpligen kunna ske, upphäfva
samma moment och bestämmelser».
Härigenom har frågan om det utom äktenskapet födda barnets
rätt gentemot fadern kommit upp ånyo med alldeles särskild kraft. Ty
har barnet rätt till mor — och det är den djupaste innebörden i sistnämnda
beslut — så har det också rätt till far, såsom det vid ärendets
behandling i Riksdagen framhölls. Den allmänna rättsuppfattningen
i landet har under sista åren alltmer förskjutits till förmån för
ett sådant steg till effektiv lagstiftning i detta afseende, kvilket också
otvetydigt tog sig uttryck i den offentliga diskussion, som fördes i pressen
och vid möten, anordnade med anledning af de motioner vid 1906
års riksdag, som föranledde nyss anförda beslut. Och den af ett flertal
kvinnliga föreningar af olika slag antagna resolutionen i då föreliggande
fråga ger uttryck däråt i följande ord: »Lagen om anonymitet
för moder skall upphäfvas, emedan rättvisan mot barnet kräfver detta,
men som barnet ock har rätt till fader, skall faderns namn äfvenledes
uppgifvas och han åläggas att jämte modern bära ansvaret för barnets
vård och uppfostran».
Det första steget är taget. Det bör efterföljas af det andra.
Följdriktigheten i lagstiftningen kräfver, att, när barnets kraf på modern
sålunda skärpts, dess kraf på fadern också skärpas, så långt det
låter sig genomföras, till likställighet mellan far och mor.
Omsorgen om familjebandens hägn, som i denna fråga ofta kommit
till synes, får icke hindra genomförandet af ett rättfärdigt kraf.
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 12.
Att lösa från naturligt, sedligt ansvar verkar aldrig till godo vare sig
för individen eller familjen. Att fastslå föräldraansvaret också gentemot
det oäkta barnet skall i stället i längden stärka hemmets helgd.
Det torde visserligen möta svårigheter att få lagbestämmelser i
detta hänseende, som blifva rätt verksamma. Men att dessa svårigheter
icke äro oöfvervinneliga, visar andra lands lagstiftning, där man
lyckats i icke ringa mån vinna det afsedda syftet.
Jag dristar mig icke till att framställa ett direkt förslag till lagbestämmelser
i denna fråga, men vill i det följande framlägga åtskilliga
synpunkter, som synas mig böra beaktas vid en eventuell revision af
hithörande föreskrifter.
Lyckligt vore, om en mera paternell myndighet först kunde i
hvarje enskildt fall få frågan om hand. Det är mångens erfarenhet,
som har haft med dessa förhållanden att göra, att genom ett personligt
ingripande och vädjande till hederskänsla och föräldraansvar kommer
man i många fall i fråga om fastställande af faderskapet längre,
om man i tid inskrider, än genom stämning till domstol. Detta gäller
särskild! landsbygden med dess mindre förhållanden, där ju fadern ofta
är känd, ehuru det i födelseboken i regel måste antecknas: Fader
okänd. Därigenom skulle också dessa edgångar, där så mången barnfader
lättvindigt nog »svär sig fri», betydligt inskränkas.
Barnavårdsnämnden vore väl närmast till att såsom ett förmyndarråd
ha till uppgift att genom den eller de personer, som alltefter
olika lokala förhållanden härtill utses, söka förmedla en sådan uppgörelse
i godo. För att barnavårdsnämnden skall få möjlighet därtill,
må det vara moderns rätt att redan några månader före barnets väntade
födelse, om så kräfves med stöd af intyg från leg. läkare eller
barnmorska anmäla förhållandet för att få den hjälp, hon behöfver, och
hennes skyldighet att efter barnets födelse, själf eller genom ombud,
hvars namn må i kyrkobok antecknas, till pastorsexpeditionen inom viss
kortare tid än de nu föreskrifna 6 veckorna anmäla barnets födelse.
Därifrån borde underrättelse omedelbart aflåtas till barnavårdsnämnd
eller den ledamot däraf, inom hvars distrikt modern bor. Sådan anmälningsplikt
kunde jämväl åläggas barnmorska. Erfarenheten ger vid
handen, att så länge kvinnan själf skall vara kärande å egna och barnets
vägnar, komma inga bestämmelser om faderns försörjningsplikt
att blifva effektiva. Hon saknar i regel alla möjligheter att sköta
sådant och låter sig dessutom i godtrogenhet uppehållas af allehanda
tomma löften och förespeglingar.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 12.
5
Genom barnavårdsnämndens försorg borde därföre fortast möjligt
efter ingången anmälan om saken lämplig person vidtalas att blifva
förmyndare för barnet. Denne förordnas sedan i laga ordning till förmyndare
af rätten.
Förmyndare, som, där så vore möjligt, icke borde ha mer än eu
sådan myndling, skulle utses så, att man kunde hos honom förutsätta
ett personligt intresse för barnet, hvars moder väl i många fall bland
sina närmaste kan äga någon, som är villig att åtaga sig hennes och
barnets sak. Där detta icke är möjligt och särskildt i större samhällen,
torde det blifva nödigt, att barnavårdsnämnden uppdroge åt någon därtill
utsedd person att utöfva dessa förmynderskap.
Den tillsatta förmyndaren skulle det åligga att genom personligt
ingripande söka ordna förhållandet och, om öfverenskommelse icke kan
träffas med barnfadern, vid domstol väcka talan samt sedan tillse, att
fadern fullgör sin försörjningsplikt. Till förmyndare torde möjligen
äfven kvinna kunna utses. Mot moderns bestridande borde icke barnets
fader få utöfva förmynderskapet. Barnavårdsnämnden borde öfva tillsyn
öfver dessa förmynderskap och förmyndare vara skyldig att inför
den redovisa.
Då det gäller fastställande af faderskap inför domstol, kräfver
grundsatsen om allas likhet inför lag, att kvinna därvidlag fullt jämställes
med mannen. Domstolen må tillerkännas i lag fastställd och
normerad rätt att låta kvinnan eller mannen, alltefter den pröfvar omständigheter
föreligga, med ed fylla bristande full bevisning. En lagstiftning
därutinnan kräfver visserligen stor försiktighet, liksom dess
tillämpning sätter stora kraf på domstolen. Sådan edgång kan icke
få förekomma från lösaktig kvinnas sida, vare sig hon förut haft barn
utom äktenskapet med annan man eller på annan grund hennes trovärdighet
i hithörande förhållanden kan vara misstänkt.
Vid bestämmandet af ersättning och understöd borde hänsyn
tagas till både faderns och moderns stånd och lefnadsvillkor och underhållsbördan
därefter lämpligen fördelas, så att icke, såsom nu kan hända,
en fader i mycket goda villkor lämnar ett minimalt understöd.
Denna försörjningsplikt borde sträcka sig till det 16:de lefnadsåret
och omfatta alla lefnadskostnader såväl som uppfostran och utbildning
för yrke. Understöd, som borde sättas högst för de första 2
åren, då barnet kräfver den mest omfattande vården, borde utgå förskottsvis
för vecka, månad eller högst för halfår, enligt hvad i hvarje
fall fastställes.
Detta kraf borde för att medföra fullt verksam hjälp kunna göras
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 12.
gällande redan före nedkomsten såsom understöd för modern under en
månad före och en månad efter barnets födelse. Detta borde gälla
äfven om barnet vore dödfödt. Eu sådan bestämmelse vore lika mycket
i barnets intresse som i moderns, hvilken under denna tid är som mest
hjälplös och kanske förtviflad, och vore helt visst ett godt medel att
förebygga förbrytelser både mot fostrets och barnets lif. Härigenom
skulle också förlänas mera effektivitet åt lagbestämmelsen, att kvinna,
som födt barn, icke må i industriellt yrke med arbete sysselsättas under
de fyra första veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarebetyg
styrkes, att hon tidigare kan utan men börja arbetet. Ogift moder står
ofta i så dålig ekonomisk ställning, att läkaren nödgas gifva denna tilllåtelse,
då ett i hennes läge olämpligt arbete är af mindre fara för
benne och barnet, än de umbäranden bägge skulle utsättas för genom
arbetsförbud, som eljest kunde vara af hennes hälsotillstånd väl påkalladt.
Vid hvarje frivillig öfverenskommelse skulle förmyndare tillse, att
icke otillbörlig nedpressning skedde, hvarför öfverenskommelsen för att
vara giltig borde underställas barnavårdsnämnden. En sådan bestämmelse
torde blifva nödvändig, enär skärpta bestämmelser gentemot
fadern torde medföra försök från hans sida att i den för modern svåra
tiden närmast före och efter barnets födelse begagna sig af sin makt
öfver benne för att förmå benne till för henne och barnet alltför ogynnsam
öfverenskommelse och genom benne inverka på förmyndaren.
Det blir vidare nödvändigt att finna lämpliga bestämmelser om
det sätt, hvarpå understödet må utkräfvas af tredskande barnfader.
Någon annan väg torde där icke finnas, än att lagen tilläte innehållande
af lön, pension eller arbetsförtjänst. Nu gällande förbud emot
utmätning af innestående aflöning för tjänst grundar sig väsentligen
på hänsyn till den, som bar att utbetala lönen. »På tjänstens fullgörande
inverkade otvifvelaktigt förlamande, om lönen på förhand tvångsvis
toges ifrån arbetaren, och därmed kränktes arbetsgifvarens intresse».
(Lagutskottets utlåtande n:o 28 år 1901.) Huru viktig än denna synpunkt
må vara, väga dock de skäl tyngre, som tala för ett verkligt
tillvaratagande af barnets och moderns nu kränkta rätt. Andra land,
t. ex. Tyskland och Norge, ha icke tvekat att uti sin lagstiftning draga
ut denna konsekvens, hvarförutan också eu förmyndare kommer att stå
ganska hjälplös inför många fall.
Tredskades den försörjningspliktige och underläte af lättja och
liknöjdhet att gifva stadgadt bidrag, skulle han kunna dömas till tvångsarbete,
äfven då det gällde genom öfverenskommelse åtaget bidrag.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 12. 7
Med den löslighet, som finnes i våra tjänsteförhållanden, och med
de goda kommunikationerna torde det icke blifva sällsynt, att barnfadern
för att undgå uppfostringsbidraget söker försvinna till utlandet,
kanske redan före barnets födelse. Barnavårdsnämnd eller förmyndare,
om sådan redan vore utsedd, ägde då att ingripa. Ingen borde, innan
väckt fråga om faderskap vore afgjord, få resa ur landet. Ville barnfader
utvandra, måste han ställa säkerhet eller inbetala bidragen på
förhand. Reste han ändå, borde reseförbud utfärdas och hans egendom
beslagtagas. Man torde också kunna göra utvandringsagent ansvarig
för beloppet, om han mot förbud hjälper honom i väg.
Skulle fadern do, borde det utom äktenskapet födda barnet utfå
sin del ur dödsboet, dock ej mer än såsom om det vore laglig arfvinge.
Doge fader, innan barnet föddes, skulle det likväl äga utfå sin rätt ur
dödsboet. Dock skulle det i sådant fall icke vara modern tillåtet att
med ed fylla bristande bevisning i fråga om faderskap, enär full motbevisning
icke kan till sakens utredning förebringas.
Att skärpta bestämmelser härutinnan äro nödiga, är allmänt erkändt.
Vägen, hvarpå detta syfte på ett verksamt sätt skall kunna nås, utan
att dock större ingrepp på individens frihet göres, än nödvändigt är, torde
däremot vara mycket omstridd. Frågans stora vikt kräfver en allvarlig
pröfning och allsidig utredning, till hvilken Kungl. Maj:t ensam äger
möjlighet.
På grund af hvad jag härofvan anfört, får jag därföre vördsamt
anhålla,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kung]. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för
''Riksdagen framlägga förslag till mera effektiva lagbestämmelser
än de nu gällande angående utom äktenskapet
födda barn och deras mödrar i syfte att bättre
tillvarataga deras rätt gentemot barnfadern.
Stockholm den 19 januari 1907.
Per Pehr sson.