Motioner i Första Kammaren, N:o 41.

N:o 41.

Af herr Bergström, om beredande åt svensk kvinna af samma
rösträtt som man i fråga om val af ledamöter i Riksdagens
Andra Kammare.

Då jag nu härmed framlägger en motion i rösträttsfrågan, så
anser jag mig först och främst böra afgifva den bestämda förklaringen,
att denna icke afser att på något sätt lägga hinder i vägen för regeringens
eller annat rösträttsförslag, som kan hafva utsikt att vinna
Riksdagens bifall, och därigenom bringa denna fråga — för en tid
framåt i vårt land — ur världen. Under sådana förhållanden kan man
med fog fråga, hvad motionen har för mening, och anse, att det först
då vore något ändamål med en sådan, när det visade sig, att de framlagda
förslagen icke hade utsikter att genom riksdagsbeslut gifva
frågan lösning.

Därtill vill jag genmäla, att det dels finnes förnuftiga konsekvenser
af redan fastslagna meningar i rösträttsfrågan, utan hvilkas
fullständiga beaktande ingen ens för kort tid varaktig lösning kan åstadkommas;
dels finnas andra synpunkter, än som hittills framhållits för
frågans bedömande, synpunkter, som det ej kan skada att före dess
lösning ägna någon uppmärksamhet, äfven om de ej nu kunna inverka
på resultatet, och jag tvekar så mycket mindre att framlägga dem, som
de enligt min öfvertygelse böra verka till samling i stället för splittring.

Det är under lång tid som kraf hos oss framställts på förändringar
med afseende å gällande rösträtt, och klufven ha faktiskt vuxit i styrka
och anslutning. Detta skulle ej ha inträffat, om ej brister uppstått i
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 21 Höft. (N:o 41.) 1

Rösträttsfrågans

utveckling.

2 Motioner i Första Kammaren, N:o 41.

samhället, hvarutaf ett allt större antal medlemmar känt sig berörda
och som den allmänna meningen icke funnit något bättre medel att
få afhjälpta än genom att utsträcka den politiska rösträtten. Man
kunde ej enas om att göra detta genom sänkande af det förut befintliga
så kallade penningestrecket, man ville ej längre erkänna den bärgade,
ej ens den erfarnare och kunskapsrikare individens större lämplighet att
bära ansvaret för statsåtgärder, den ena oförvitliga individen ansågs
härför lika lämplig som den andra, och personlighetsprincipen vann
sådan anslutning, att Riksdagens båda kamrar beslöto införande af så
kallad allmän rösträtt.

Men huru kom man till detta resultat? Jo, på grund af de upprepade
krafven på utsträckt rösträtt anhöll Riksdagen hos Kungl. Maj:t
om en »allsidig och fullständig utrednings, emedan den ansåg denna
fråga vara för hela vårt konstitutionella lif af alltför genomgripande
betydelse för att kunna lösas utan en sådan. Riksdagen yttrar bland
annat i samband härmed, att det för en mogen pröfning af denna fråga
måste vara en oeftergiflig förutsättning, att Riksdagen blefve satt i tillfälle
att öfverskåda olika spörsmål, som med densamma ägde samband
och vore att beakta, då en sådan omdaning af den politiska valrätten
ifrågasattes, att denna valrätt skulle ställas på väsentligt bredare grund
än hittills. Denna Riksdagens begäran besvarades emellertid på så sätt,
att Kungl. Maj:t lät utarbeta en befolkningsstatistik, en från olika
synpunkter gjord folkräkning, och därmed ansåg sig regeringen tydligen
hafva fullgjort det erhållna omfattande uppdraget.

Det fanns brister i samhället, som dess enskilda medlemmar från
sin mera begränsade synpunkt sågo bästa medlet att bota med att låta
erfarenheten om desamma få möjligast kraftiga inflytande på statsärendenas
behandling, brister, hvilka dock Riksdagen, med sin helt
naturligt mera vidgade blick på frågans innebörd, ansåg böra allsidigt
utredas och deras sammanhang med rösträttsfrågan öfvervägas, och på
sin begäran om denna utredning erhöll Riksdagen en folkräkning till
svar. Dock hade man väl ej behöft forska så synnerligen djupt för
att finna anledningar till rådande samhällsondt och därpå grundadt
missnöje.

Ser man t. ex. på statsregleringen, som minst "af allt borde vara
främmande för en regering, skall man af densamma finna, att sådana
statsinkomster, som, då ej vidare utredning föreligger, kunna anses utgå
till lika stort belopp från hvar och en af samhällets individer — såsom
tullar, brännvins- och sockerskatt — uppgå till 94 millioner eller cirka
18 kronor per individ. Nog skall det för en reflekterande familje -

Motioner i Första Kammaren, N:o 41.

fader med 6 å 8 barn och en inkomst af kanske G- it 800 kronor
kännas orättvist och tryckande, att han skall få bidraga till statsutgifterna
med belopp uppgående till en femtedel af hans hela inkomst,
detta så mycket mera, som en annan i öfrigt likställd, men med större
inkomster, ej betalar mera än lian, och t. ex. en ungkarl med samma
inkomster blott eu tiondedel så mycket. Det måste för en sådan familjefader
— af hvilken man i allmänhet icke kan begära det han skall
kunna göra sig reda för att förnödenhetsvarorna endast lämna i tullinkomster
cirka 25 millioner kronor eller omkring en fjärdedel af ofvanstående
— framstå såsom rent af ett straff, som lian ådrager sig därför
att han fullständigare än t. ex. den senare låtit binda sig af medborgerliga
och mänskliga plikter, och han ser sig därför tvingad att
söka lagliga utvägar för åstadkommande af förbättringar. Och utsatt
för ett dylikt tryck, hvem kan begära, att han skall se t. ex. tullar
med blida ögon och sätta sig in uti att dessa äro nutidens stridsmedel
nationerna emellan, genom hvilka de lika effektivt och hänsynslöst,
som förut med vapen, förtrycka och förslafva den ena den andra, samt
att han är fullt lika beroende af ett väl afvägdt tullsystem som af väl
afvägda skatter, ja att ett sådant kan vara villkoret för hans hela
utkomst. Det är ej hans sak, upptagen som han är att skaffa förvärf
för sig och de sina, att sammanfatta verkningarna af statsmakternas
särskilda åtgärder. Han kan ej gärna se dem annat än från sin egen
erfarenhets synpunkt. Det måste under sådana förhållanden rentaf
vara statsmakternas plikt att anordna så, att samliällsindividernas enskilda
ekonomiska intressen i möjligaste mån sammanfalla med de nationalekonomiska,
ty först därigenom ges staten dess fulla kraft i enade meningar
och därmed också enad handling utåt som inåt. Att sådant i här
anförda exempel låter sig göra och på mera än ett sätt är otvifvelaktigt,
och en utredning i den riktningen synes mig skola ha utgjort
ett mera direkt svar på Riksdagens hemställan än den, som nu erhållits.

Många andra missförhållanden råda, som utvecklingens hastiga
lopp, med dess ökade kraf från såväl den enskildes som det allmännas
sida, mer eller mindre skenbart framkallat, hvilka äga samband med
och bort beaktas i sammanhang med rösträttsfrågan, och således i enlighet
med Riksdagens ''»oeftergifliga» fordran äfven bort utredas. Ännu
står dock Riksdagen i saknad af derina utredning och det oaktadt vi,
efter den tid då fordran framställdes, haft regeringar af skilda partier,
som sysslat med densamma. Det enda svar, Riksdagen erhållit, är folkräkningen,
och den naturliga följden häraf har blifvit: antagande i princip
af s. k. allmän rösträtt. Så långt ha tills nu meningarna enats.

Valmetoder,

4 Motioner i Första Kammaren, N:o 41.

Hvad som för närvarande mest sysselsätter den allmänna meningen,
emedan klarhet ännu ej vunnits däri, är sättet för denna rösträtts
utöfvande. Utan att i sammanhang därmed vilja framställa något yrkande,
anser jag mig dock böra framlägga min uppfattning härom till öfvervägande
i samband med föreliggande förslag, då intet af dessa ännu
kunnat samla någon afgörande majoritet omkring sig.

Då beslut är fattadt. om allmän rösträtt och jag ej kan förstå,
huru ens de tre fjärdedelar af landets hela befolkning, som man nu
synes vilja utesluta från rösträtten, i sammanhang med allmän rösträtt
kunna uteslutas, så är det också för mig oförståeligt, huru man, genom
yrkande på majoritetsval, vill söka utesluta bortemot hälften äfven af
den knappa fjärdedel som återstår.

Beträffande de så kallade proportionella valmetoderna, som föreslagits,
så måste jag betrakta dessa såsom blott majoritetsvalen sig mer
eller mindre närmande försök att åstadkomma proportionalism. Under
normala förhållanden kunna vid majoritetsvalen 49 procent af de väljande
bli orepresenterade, vid så kallade proportionella val i tremansvalkretsar
24 procent, i fyrmanskretsar 19 procent o. s. v., så att det i själfva
verket blott är procenttalet af de orepresenterade, som i ena eller andra
fallet blir mer eller mindre stort. Någon annan och principiell skillnad
finnes ju icke, och rättvisan i Kungl. Maj:ts förslag är så mycket mera
att vara betänksam emot, som samma län kan vara indeladt i både tre-,
fyra- och fem-mansvalkretsar, och då naturligtvis de orepresenterade bli
flera, ju färre som inom en valkrets skola väljas, kommer en uppenbar
olikhet att gälla till och med mellan valkretsarna i samma län.

Ett onekligt företräde, som majoritetsvalen ha, är, att hvarje valkrets
får representant från orten, en enligt mitt förmenande ytterst
viktig sak, ty eljest skulle vi ju för enkelhetens skull kunna taga alla
rikets representanter Mott från Stockholm, men det synes mig, som om
detta mål, att få hvarje valkrets representerad af en inom densamma
boende person, äfven borde kunna vinnas genom en fullt proportionell
valmetod på följande sätt.

Man använder, som hittills, enmansvalkretsar, helst fördelade med
möjligast lika folkmängd. Röstningen verkställes som vid majoritetsval.
Alla, som erhållit röster, skola inom viss tid efter valet till valförrättaren
lämna officiell uppgift om för hvilket parti de uppträdt som
kandidater, eller om de icke uppträdt för något parti. Valresultatet
jämte dessa uppgifter insändes sedermera från landets samtliga valdistrikt
till förslagsvis statistiska centralbyrån, där de under regeringens
kontroll och ansvar bearbetas, så att hvarje parti eller icke parti får så

Motioner i törsta Kammaren, N:o 41. 5

många representanter, som motsvara afgifna röster. För detta ändamål
kan exempelvis hela valet uppställas å en tabell, som i första kolumnen
upptager valdistrikten, i nästföljande kolumner rösterna, som tillfallit de
olika partierna och kandidaterna inom hvarje parti eller icke parti, samt i
sista kolumnen summan af inom hvarje valdistrikt afgifna röster.
Summeras sedan tabellen, får man såväl summan af de röster, som
hvarje parti eller icke parti afgifvit, som summan af samtliga afgifna
röster. Multipliceras nu hvarje partis röstetal med hela antalet representanter
och divideras med sista kolumnens röstsumma, erhålles det antal
representanter, som hvarje parti bör få på grund af från alla landets
delar afgifvet votum, och detta så nära riktigt som på halfva valkvoten.
Röstfördelningen synes sedermera lämpligast böra försiggå på så sätt,
att först det största partiet erhåller sina kandidater i ordning efter som
dessa erhållit mest röster sins emellan, det näst största partiet därefter
på samma sätt i de valkretsar, som ej blifvit besatta af största partiets
representanter, och så undan för undan. Men naturligtvis kunna äfven
andra sätt användas för fördelningen.

Härvid måste gifvetvis komma att inträffa, att personer, som i en
valkrets erhållit majoritet, likväl ej bli representanter, men sådant inträffar
i regel vid alla proportionella valsätt, om man hänför valresultaten
till så små kretsar, att de, som här, motsvara blott en representant.
Häri är sålunda ingen skillnad mellan det ena eller andra proportionella
valsystemet, men i det afseendet är det här föreslagna att föredraga,
att hvarje valman vet, att hans röst gagnar det parti han tillhör, samt
att hvarje valdistrikt får en inom detsamma boende representant, som
sålunda känner valkretsens förhållanden och behof så nära som möjligt.
Valfusk torde ock komma att väsentligt försvåras och bli föga tacksamt.

Otvifvelaktigt ha samtliga de föreslagna proportionella valmetoderna
stora teoretiska förtjänster och äro synnerligen vackra vetenskapliga
deduktioner, men i praktiken äro de förbundna med olägenheter, som
äro svåra att på förhand till sin fulla innebörd bedöma, och valmännen
i stort skulle nog se det enklast, om de ej hade att följa andra regler
än att som hittills välja på den, de helst önska som representant.

Det torde erkännas, att rösträttsfrågans utveckling hos oss är en
följd af de så kallade liberala partiernas arbete, och detta skulle otvifvelaktigt
lända dessa partier till ovansklig förtjänst, om icke det sätt, på
hvilket de ville tillämpa sina framgångar, stode i så uppenbar motsats
till de motiv, som framkallat dem. Teorin är ju, som nämnts,
att hvarje i vissa afseenden oförvitlig medborgare skall hafva politisk
rösträtt till Andra Kammaren och därigenom inflytande på statsange -

Kvinnans
rösträtt.

6 Motioner i Första Kammaren, N:o 41.

lägenheterna oberoende af kunskaper, erfarenhet och den förmåga han
har att gagna allmänt och enskildt väl. Men i tillämpningen uteslutas
likväl utan vidare mer än tre fjärdedelar af befolkningen, och härigenom
kan det ej undgå att åtminstone få sken utaf, som om de
liberala ej ville ge rösträtt åt flere, än som de enligt verkställda folkräkningar
anse för sig fördelaktigast för att säkert själfva komma till
och längst möjligt bibehålla makten. Individens rätt och betydelse
som sådan försvinner alldeles vid tillämpningen, och partimaktens intressen
härska despotiskt. Hvar skall man eljest söka skälet till att
kvinnan uteslutits från allmän rösträtt — ja, att icke till och med sådan
kräfts för föräldrarna åt deras barn, en fråga, som jag här nu ej vill
ingå på, men som har större och mera djupgående betydelse för ett
folk som vårt, med bland mycket annat dess abnormt låga giftermålsfrekvens,
än man vid första påseende kan föreställa, sig.

Konsekvensen af allmän rösträtt är absolut och oafvisligt åtminstone
äfven rösträtt för kvinnan. Utan denna är allt tal om allmän
rösträtt meningslöst. Påståendet, att det saknas utredning härför, och
att saken skulle fördröja männens rösträtt, synes mig sakna hvarje
grund. Den verkställda folkräkningen gäller i allmänhet befolkningen
och ej blott männen, och skulle något ytterligare arbete med att räkna
och klassificera kvinnorna kunna göras, kan sådant göras när som helst
efter beslutet om kvinnans rösträtt, och med samma resultat, ty på
rätten, om sådan eljest finnes för henne att få sina intressen bevakade
och angelägenheter behandlade, kan en dylik räkning ej öfva det ringaste
inflytande.

Icke kan man heller komma med den invändningen, att frågan
ej är aktuell, emedan kraf på denna rösträtt ej framställts. Tvärtom
är krafvet på rösträtt från kvinnohåll synnerligen lifligt, ja så lifligt och
har så goda skäl för sig, att, om man något lärt och något minnes, man
har alla skäl att tillmötesgå detta kraf, innan det tager ännu mera omfattande
och därigenom ödesdigra proportioner. Det saknas visst icke
reella och allvarliga anledningar till en dylik vändning.

Det är ej längre sedan än förra riksdagen, som det enligt min
mening orättfärdiga beslutet fattades, att en lärarinna i folkskolan,
oaktadt sin erkändt och i det enskilda lifvet tillgodogjorda större lämplighet
och naturliga begåfning för barnuppfostran, dock ej lämnades
samma ersättning för sådant arbete i statens tjänst som mannen, och
detta blott af det enda skälet, att hon var kvinna, då ju ingen annan
kvalifikation fordras af mannen för den högre lönen, än att han är
man. Jag hemställer om det är sannolikt, att sådant beslut kuunat

Motioner i Första Kammaren, N:o 41.

fattas, om kvinnan haft rösträtt, och hon kan åtminstone ej undgå att
se saken så. Men här är ej skillnaden så i ögonen fallande, och saken
har åtminstone bragts under offentlig diskussion. Det finnes många andra
områden, där mannens egennytta och brist på omtanke för och hänsyn
mot kvinnan framträder än tydligare, ja visar sig rent af upprörande.

Helt visst i likhet med många andra industriidkare emottog jag
från kommerskollegium i somras ett frågoformulär för besvarande, med
de mest minutiösa frågor angående arbetstid med mera i verkstäderna,
tydligen framkommet i den goda afsikten att förhindra öfveransträngning
af personalen i verk, där nästan uteslutande män äro sysselsatta.
Om man ser något längre än till sin egen fördel och bekvämlighet som
man, så ligger den frågan nära, om samma omtänksamhet sträckt sig
äfven till det hufvudsakligen kvinnliga arbel sområdet. Till exempel
till städernas sömmerskor, hvilkas verksamhet så nära tangerar männens
och ligger så nära till hands att uppmärksamma. Men ett område, dit
jag med visshet vet att denna omtänksamhet icke sträckt sig, är till
det stora antal kvinnor på landet och delvis också i städerna, som
bära husmoderns tunga kall. Låt oss dock för en gång tänka efter, huru
t. ex. en torpare- eller dagkarlshustru, ja en mindre hemmansägares
eller en »egna hems»-hustru kan ha det.

Tiden är nu sådan, att för dem finnas i regel ej tjänare att få.
Innan mannen går i sitt arbete på morgonen, skall husmodern således
hafva hans morgonmat och kanske matsäck för dagen lagad. Sedan
han gått, har hon kreaturen att ordna med och sörja för och att taga
vara på hvad som blir ur ladugården. Vidare har hon barnen att väcka,
hyfsa och ge mat, ofta att läsa läxor med och »nista» till skolan, om
de äro i den åldern. Hemmet skall så städas och rengöras, mat lagas åt
de hemmavarande, smör kärnas, ost beredas och kärl diskas. Dessemellan
tillsyn af hemmavarande barn, arbete på åker, i trädgårdstäppa
eller potatisland, byk, bak och sömnad åt hela familjen. Sedan mannen
kommit hem om kvällarna, och han och barnen fått mat och lagt sig,
då har hon att taga vara på deras hvardagskläder, lappa, stoppa och
kanske torka, och detta allt under det hon har små att tillse, ja kanske
i plågor väntar flera. Hvem räknar hennes arbetstimmar och trötta
fjät, hvem tänker på hennes behof af hvila, hvar skall hon ens kunna
få en söndag ifrån utan möda och arbete? För henne finnas inga utmärkelser
och äreställen, och tiden tillåter henne ej att söka nöjen och
förströelser. Hennes plikter finnes knappast någon möjlighet att fylla
så, att hon ens vinner erkänsla och tacksamhet från sin omgifning.
När det likväl icke torde kunna förnekas, att det är hufvudsakligen på

Motioner i Första Kammaren, N:o 41.

henne kommande generationers hälsa till själ och kropp hvilar, då läge
det åtminstone närmare till hands och vore angelägnare att tillse, hvad
som kan göras för henne med de många arbetstimmarna, än för männen
med de få och med regelbunden hvila, och när ingenting göres härför,
när från manlig sida i sammanhang med den massa sociala arbeten,
som offras så mycket tid och medel på, ej ens en tanke finnes däråt,
då synes sannerligen tiden vara inne för kvinnan att taga sin egen
sak om hand, och faran af att neka henne få sin röst hörd i allmänna
angelägenheter, att förhindra henne ifrån att få sina intressen framförda
och bevakade, den faran är både mångsidig och stor. Vi få icke med
afseende härpå, som med afseende på så många andra stora frågor,
komma för sent!

På grund af hvad jag här ofvan anfört, anhåller jag vördsamt, att
Riksdagen behagade besluta,

att svensk kvinna erhåller samma politiska rösträtt
till Andra Kammaren som man.

Stockholm den 19 februari 1907.

Alb. Bergström.

I motionens syfte instämmer

Gottfr. Olsén.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCK ERI-AKTIEBOLAG, 1907.