Motioner i Andra Kammaren, N:o 5.

N:o 5.

Af herr O. A. Brodin, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående de unionella förhållandena.

Då norska regeringen den 7 juni gjort revolution, hvilken godkänts
af norska Stortinget, emot Norges Konung, i strid med norsk
grundlag och unionsakt med Sverige, samt svenska urtima Riksdagen
härom måste fatta beslut, är det nödvändigt att såväl orsakerna härtill som
följderna häraf noga undersökas och utrönas.

Om man söker utröna orsakerna till nuvarande situation, så är
densamma resultatet af en långvarig agitation i Norge af tidningsredaktörer
och yrkespolitiker, för utveckling af den norska Aeresfölelsen,
och har fiendskapen till Sverige och svenskarne användts såsom medel.
Sålunda upptogs flaggfrågan först af norska vänstern såsom fana för
valkampanj, och oaktadt såväl högern, sjömansståndet och redare i
början voro motståndare, så vann vänstern så småningom sitt syfte.
Likaledes upptogs konsulatfrågan till valprogram, och voro äfven i den
frågan såväl högern som sjöfarande och redare emot en förändring,
men ändrades dessa åsikter så småningom och erhöll slutligen högern
majoritet vid valen genom att äfven den i valprogrammet tvingats
upptaga de egna konsulerna. Slutresultatet af de ledande norska politikernas
sträfvanden är nu den revolution som verkställts, och finner
man först nu i Sverige, att de under många år haft detta till syfte och
arbetat därpå, så att de äfven med maktmedel skulle kunna nå sitt
mål. Sålunda hafva de nu i många år stärkt och utvecklat sitt försvar,
byggt fästningar och förökat sin flotta. Yi hafva här i Sverige
misstänkt, att dessa rustningar varit mot Sverige, men många hafva
antagit denna försvarsutveckling varit för att Norge i sin mån skulle

Motioner i Andra Kammaren, N:o 5.

bidraga till det gemensamma försvaret. Nu framgår med full tydlighet,
att det varit emot Sverige som dessa rustningar företagits.

Då det länge ingått i norska ungdomens uppfostran att jämte
utvecklande af den norska Aeresfölelsen inprägla hat till Sverige och
svenskarne, så bör äfven detta tagas i allvarligt betraktande, då den
nuvarande situationen och dess framtida följder tagas i öfvervägande.
Om Sverige nu på vanligt eftergifvande sätt godkänner hvad som
skett och utan vidare garantier godkänner unionens upplösning, så
bör man dock söka göra klart för sig, huru följderna häraf komme att
utvecklas.

De norska politikerna hafva alltid utvecklat stark partidisciplin,
hvilken äfven fortplantats till de djupa lederna, och torde äfven så
blifva i framtiden. Ehuru det nu lyckats att få enighet i Stortinget,
antagligen på grund af partitvång och öfvertygelse eller hot i en eller
annan form, så är antagligt att, om nu Norge får blifva en själfständig
republik, inom en icke aflägsen framtid komma partierna att stå lika
hårdt emot hvarandra som förut. Båda komma naturligen att söka
vinna majoritet af valmän på sin sida, särdeles då det är ganska fördelaktigt
i Norge att vara framstående politiker, då ämbeten kunna
blifva belöningen eller, för dem som lyckas blifva statsråd, en god pension
erhålles. Någon fana för valen måste utvecklas, om möjligt en
som tilltalar Aeresfölelsen, och hvad är då naturligare än att de, som
genom uppfostran lärt sig hata Sverige, söka få valmännens majoritet
i något mot Sverige fientligt syfte.

Af vår egen historia under den s. k. frihetstiden veta vi, huru det
tillgår, då partierna och partiledare stå hårdt emot hvarandra, då ingen
hänsyn tages till de medel, som användas för att blifva vid makten.
En sådan utveckling kunde blifva mer än farlig för vår nationella själfständighet
och frihet. Yi kunna icke och få icke hafva någon tillit till
den norska nationen, som kunnat på sådant sätt som de gjort bryta
den lagstadgade, af deras egen grundlag omgärdade unionsföreningen,
utan måste vi tillse, att verkliga garantier erhållas för deras framtida
uppträdande. Att träffa några definitiva öfverenskommelser med nuvarande
Storting kan ej ifrågakomma af tvenne skäl, dels att man ej
kan vara säker på att de aftal, som träffas, icke kunna helt hastigt
frångås, och dels därför att nuvarande norska Storting icke haft något
uppdrag af sina valmän att göra revolution emot Konung och union.
Då revolutionen är emot norsk grundlag, så är den äfven emot norska
folket. Sverige måste, om unionsupplösning skall medgifvas, fordra, att
norska folket genom nya val uttalar sig för eller emot unionsupplösning.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 5.

Det är ej så alldeles säkert, att icke en stor del af norska folket
vill unionens bevarande och förstärkande, ehuru deras politiker hafva en
annan åsikt.

Den svenska Riksdagens Andra Kammare är äfven vald på andra
program än unionsupplösning, och torde det vara lämpligt och riktigt,
att Sveriges folk i höst går till val på program, om unionsupplösningen
skall medgifvas eller ej. Alla aftal eller underhandlingar intill nästa
ordinarie riksdag måste blifva provisionel^, och först därefter böra definitiva
beslut fattas.

Då den nuvarande revolutionen nu tillkommit och verkställts,
emedan de norska politikerna förlitat sig på de många, som i Sverige
talat, skrifvit och telegraferat, att det aldrig kan blifva krig med Norge,
så bör det nu vara slut med detta sladder. Ehuru ingen i Sverige
vill krig med Norge, kan dock hända att fosterlandets rätt och ära,
som nu skola häfdas, så att vi kunna lämna Sverige till våra efterkommande
såsom en aktad och ärad stat, liksom nuvarande släktet mottagit
det, fordrar, att maktmedel måste användas, och måste därföre
nödiga medel anslås för hvarje eventualitet. Detta så mycket mera
som Norge redan synes hafva mobiliserat en stor del af sina stridskrafter
och gjort stora krigsförberedelser, hvaribland upptagande af
ett 40 millioners lån.

På grund af hvad här ofvan anförts, hemställes,

att Riksdagen, med anledning af Kungl. Maj:ts
proposition n:o 1, måtte endast sålunda bifalla densamma,
att de underhandlingar, som kunna vara oundvikligen
nödvändiga angående unionens angelägenheter,
endast blifva provisionel^, intill dess norska folket
genom nya val till nytt Storting tydligt uttalat, om
det önskar unionsupplösning, samt att det svenska
svaret härå må öfverlämnas till den Riksdag efter
nya valen i höst, till hvilken frågan hänskjutes, samt
att Riksdagen behagade besluta att ställa ett
större kreditiv till Kungl. Maj:ts disposition i händelse
att det, för häfdande af Sveriges ära och rätt, fordras
vidtagande af utomordentliga åtgärder.

Stockholm den 28 juni 1905.

O. A. Broclin.

Bih. till Urtima Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 2 Höft.