Motioner i Andra Kammaren, N:o 70.

N:o 70.

Af herr J. E. Å. Ohlsson i Halmstad, om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående inspektion af den kommunala fattigvården.

Sedan en tjuguårig erfarenhet uppvisat svagheterna i 1871 års
fattigvårdsförordnings affattning och tillämpning med afseende på vården
åt fattighjonen, började inom Riksdagen motionsvis arbetet på dessa
bristers . afhjkipande och har sedan dess med korta mellanrum pågått,
ehuru hittills, beklagligt nog, med nedslående resultat.

Vid senaste riksdagen väcktes inom Andra Kammaren fyra motioner
i . hithörande ärende och afslogos lika många. Undertecknad hade tagit
sig friheten att i motion n:o 7 ännu eu gång framhålla som ett synnerligen
upprörande missbruk den s. k. bortauktioneringen af fattighjon
till den minstbjudande och att föreslå eu effektiv kontroll från statens
sida. öfver den kommunala fattigvården. Liksom föregående ensartade
motioner — 1891 Andra Kammaren 105 om förbud mot bortauktionering
af fattighjon och 1893 Andra Kammaren 95 och 106 om tillsättning af
fattigvårdsinspektörer — blef den emellertid af lagutskottet afstyrkt och
af Riksdagen afslagen. Då jag håller före, att motionen afsåg en god
sak, hvars rättfärdighetskraf i längden icke låta sig afvisas, och då i
den svenska pressen en kraftig opinion för densamma gifvit sig till
känna, vill jag ännu en gång blifva ett om ock svagt redskap för befordrandet
af en reform, som mänsklighetskänsla och anständighetskänsla
lika kraftigt påkalla.

För att nu till att börja med hålla mig till bortauktioneringen,
tror jag mig i mitt anförande till Andra Kammarens protokoll II. 30,
46, hafva ådagalagt gent emot dem, som påstå, att en dylik form för
försäljning åtminstone af äldre fattighjon icke numera förekommer, att,
om också saken i nu senast nämnda afseende icke äger någon större

Motioner i Andra Kammaren, N:o 70.

utbredning, den likväl existerar. Här upprepar jag till stöd för min
uppfattning endast de officiella uttalanden, som återfinnas i lagutskottets
utlåtande n:o 32 vid 1904 års riksdag: >)----Men då enligt kom mitténs

mening det hufvudsahligast vore barn, som utackorderades på
offentlig auktion, samt auktionsförfarandet äfven förnämligast i detta afseende
väckt anstöt, ansåg sig kommittén, hvars uppdrag för öfrigt endast
gällde barn, böra inskränka sitt förslag till förbud allenast mot auktioner
för sistberörda ändamål» samt »vissa af nämnda myndigheter (Konungens
befallningshafvande och kammarrätten) hafva emellertid uttalat den mening,
att det föreslagna stadgandet bör afse alla fattighjon, ej blott barm.

Men här finnas" ännu flera missförhållanden inom fattigvården,
som kräfva rättelse. Då det i § 9 mom. 1 af gällande fattigvårdsförordning
heter: »På hvarje fattigvårdssamhälle ankommer att i öfverensstämmelse
med denna förordning ordna sin fattigvård på sätt efter
ortens särskilda förhållanden lämpligast finnes», kan väl ej. detta innebära
eu sanktion på rote- eller sockengången — enligt statistiska centralbyråns
redogörelse för 1902 förekommer sådan ännu i några län med
ett hjonantal af 361 personer —; icke heller på frånvaron af hvarje slags
fattig vårdsanstalt, såsom fallet är i 428 kommuner, d. v. s. 17 % af
landets fattigvårdssamhällen; icke heller på bristande tillsyn och vanvård
eller alltför knappt årsunderhåll eller bristfälliga bostäder eller
sammanförande under samma tak och i samma rum af vansinniga,
idioter, med vedervärdiga sjukdomar behäftade, män, kvinnor och barn.

Bland den stora mängden af exempel på ofvan uppräknade missförhållanden
tillåter jag mig anföra några såsom särskild! belysande,
hvarvid dock må framhållas, att rörande vården af sinnessjuka och
sinnesslöa medicinalstyrelsen den 8 december 1902 i enlighet med kungl.
brefvet den 14 juni 1901 afgifvit berättelse.

»Sinnesslöe O. M. vistas i en usel fattigstuga med fader, och 5
syskon. Höggradigt osnygg, störande och förstörande, bits, rits och
slåss. Ofta instängd i en afbalkning (1,2 0x2). Får föda endast
genom grannars barmhärtighet.» (Medicinalstyrelsens berättelse.)

»Ett ruskigt näste måste fattigstugan vid Tärna kyrka vara, efter
hvad Salatidningen O. V. meddelar. Sedan nagra år tillbaka äro bland
andra där inhysta kvinnliga fattighjon, som mottaga besök af luffare
och misstänkta individer, då där lefves ett lif af uslaste slag och som
föranledt ortens polismyndighet att anhålla samt för lösdrifveri varna
flere af dess tillfälliga gäster. Det sorgligaste är, att minderåriga barn
finnas i fattigstugan, hvilka måste åse eländet samt få uppväxa i en
atmosfär af otuktigt lefverne, fylleri och slagsmål (Smal. Alleh. 11. 1. 05).

Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami, 2 Afd. 2 Band, 21 Höft.

Motioner i Ändra Kammaren, N:o 70.

»För vanvård af sinnessjuk kar förste provinsialläkaren i Kronobergs
län anmält Hj ortsberga fattig vårdsstyrelse. Förklaring infordrades
af länsstyrelsen, men afläts först sedan vite af 50 kronor verkat. Augit
velsen bestreds, men ortens kronolänsman intygar, att det ruin,
som upplåtits åt den. sinnessjuke, lians gamle fader och sjuke broder,
är obeboeligt vintertiden och sängkläderna af uslaste beskaffenhet))
(Halland).

Om en annan fattigvård säges i medicinalstyrelsens ofvan omnämnda
berättelse: »Föda, tillsyn, vård och ans ytterst otillfredsställande;
dålig tillsyn och kontroll; obeskriflig^ uselt och osnyggt; i hygieniskt
hänseende i yttersta grad vanlottad. Vården handhafves närmast af
en snuskig och oordentlig kvinna, som enligt egen uppgift plägar
tukta de sinnessjuka, om dessa ej »uppföra sig väl». Dryckenskap och
annan lastbarhet bland de öfriga understödstagarne är sannolik.»

Om en annan fattigvård säges i samma berättelse: »Fattiggården
står mycket lågt i afseende på ordning och tillsyn; snuskigt och
eländigt» och om behandlingssättet i eu dylik af sinnesslöe S. A. K.:
»Nattetid i oeldad cell i källaren, invid likboden.»

1 Stockholmstidningen läses den 7 januari 1904 följande under
rubrik Ännu eu sorglig fattighusinteriör: »Fin 10-årig gosse, Johan
1 oi stund, m oder- och. faderlös, liar ett par år varit intagen på Njurunda
Iutliggare!. Pa grund al hård behandling har han emellertid två gånger
rymt från fattiggården och nu senast liar han i flera veckor irrat
omkring ute vid Essvik, där barmhärtiga människor ge honom mat.

Om nätterna söker han sig skydd i uthus och arbetslokaler i
och omkring Essviks fabriker in. 11. platser. Det stackars barnet, som
är i saknad af skor och endast nödtorftigt skyles af tunna trasor,
löper naturligtvis fara att nu, då kallare väderlek inträder, gå under
af köld och umbäranden. Huru länge skola myndigheterna därute låta
det gå på sådant sätt, frågar en meddelare till N. 8.»

En af mig känd, trovärdig person skifver: »Vid mitt besök å
Lunds lasaretts medicinska afdelning den 28 sistlidne september utbärs
därifrån liket efter en dagen förut därstädes intagen gammal kvinna
lian landet, hvilken af fru!,ian aU blifva, inlagen på fattiggården intagit
gift för att i stället förkorta lifvet.»

Ur min egen erfarenhet hämtar jag följande skildring af en
»människoboning». I en stuga uppe i en af Hallands gränssocknar
mot Västergötland bor en gammal gubbe fullkomligt ensam. Han har
enligt uppgift förut af kommunen uppburit 2 kronor i månaden och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 70.

uppbär nu 5 kronor för samma tick Stugan äges af kommunen. Den
saknar helt och hållet taktäckning. Då den i detta skick är obeboelig,
liar gubben själf inom densamma af stockar uppfört eu låda af ungefär
5 fots höjd, hvars öfverdel uppbäres af några invändigt ställda stolpar,
hvars golf är af jord och i hvars dunkel från den öppna dörren tomheten
talar sitt tysta språk.

Och så till‘sist ännu ett exempel på »nödtorftig» fattigvård, medel
eladt i O. H. T. den 12 november 1904 efter en uppgift i Barometern:
»Jag var nyligen på eu stämma i orten, och bland de ärenden, som
där handlades, var en fattigvårdsangelägenhet, som tilldrog sig min
särskilda uppmärksamhet. En 00—70-årig kvinna, utan något som
helst stöd eller skydd, hade af fattigvårdsstyrelsen blifvit tilldelad ett
anslag af — 12 kronor pr år. Hon hade förut hatt 24 kronor, men
på anförda skäl hade man bestämt understödet till 12 kronor. Kvinnan
var närvarande och framställde begäran om förhöjning, hvilket ju ej
var underligt. Efter många om och men togs ärendet ändtligen upp
till behandling och efter eu stunds ljudligt resonemang fick den med
hopknäppta händer inför stämman stående kvinnan sitt understöd höj dt
till 18 kronor.»

Orsaken till bär framhållna och helt säkert ännu flere missförhållanden
inom fattigvårdens område är att söka delvis i fattigvårdsförordningens
affattning och ofullständighet, men icke minst i saknaden
af afl effektiv kontroll däröfver, att icke fattigvårdsförordningens bestämmelser
åsidosättas eller vantolkas.

Den kontroll, som redan finnes, är dels olämplig och dels otillräcklig.
Den förra egenskapen kan med skäl tilläggas fattigvårdsstyrelsen,
då denna institution har att kontrollera sina egna åtgärder.
Otillräcklig är såväl prästerskapets, enkannerligen kyrkoherdarnes, som
ock Konungens befallningshafvandes tillsyn. Hvad den förra. vidkommer,
har den sin svaghet i prästens ställning till sina församlingsbor.
Visserligen säger 1686 års kyrkolag, att »Kyrkoherden skall tillse,
att de husanne och tiggare i hans socken ej lämnas oförsörjde», men
prästerskapets i det hela taget svaga ställning gent emot den besuttna
befolkningen gör nog, såsom ock ett bref af prästerlig hand intygar,
att prästen icke alltid härutinnan anser sig kunna väl motsvara de
anspråk, män skulle kunna ha rätt att ställa pa honom. Om också
helt säkert mången prästman gör hvad han under dylika förhållanden
förmår och känner med de fattige, saknas nog icke heller exempel på,
att kyrkoherden varit den »skarpaste» kommunalmannen.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 70.

Den kontroll åter, som enligt § 28 af instruktion för landsliöfdingarue
den 10 november 1855 tillkommer Konungens befallningshafvande, måste
bli ofullständig därför, att Konungens befallningshafvande i allmänhet
ingriper först efter anmälan, hvarigenom kontrollen blir rent lokal och
tillfällig. Detta förhållande åter har sin grund däri, att Konungens
befallningshafvande ej äger några organ för ständig tillsyn öfver fattigvårdsförordningens
tillämpning i de olika kommunerna, i det att dess
underordnade ha helt andra hufvuduppgifter, som taga deras tid, kraft
och intresse i anspråk. Men, säger någon, hvarför ingå då icke flere
anmälningar till Konungens befallningshafvande? Vittnar ej detta om
att det icke är så illa beställd!? Att utomstående personer skulle göra
eu dylik anmälan, är af rent personliga skäl i allmänhet icke att vänta.
Men fattighjonen själfva då? En och annan mera tilltagsen individ
tar nog steget, men i det stora hela är en dylik uppmaning till de
fattige att klaga sig till sin rätt detsamma som att uppmana den lame
att springa.

Förnekas må icke, att i några fall genom Konungens befallningshafvande
ingripande rättelse vunnits, men i huru många fall, därom
ständigheterna äro och förblifva för Konungens befallningshafvande
okända, »gömma ej fattighusen», för att använda en provinsialläkares
ord, »ohyggligt mycket lidande, som hvarken präst eller läkare få se».
Eu annan provinsialläkare uttalar sig sålunda: »I eu del fall, där de
enskildas förmåga, goda vilja och omdöme tydligen saknas, måste det
förvåna, att åtgärder för de sjukas vård icke blifvit af vederbörande
myndigheter vidtagna.»

Om nu den förefintliga kontrollen vore tillfyllestgörande, hvarför
skulle missbelåtenheten gång på gång taga sig uttryck i myndigheters,
enskildes och pressens uttalanden? De, som anse, att det öfver hufvud
taget är så bra som det kan vara, torde blifva svaret härpå skyldige.

Ett yttrande af medicinalstyrelsen om vården af de sinnesslöe
torde med full rätt kunna gälla vår kommunala fattigvård i allmänhet,
om hvilken Stockholmstidningen den 4 januari 1905 med anledning af
ett fattigvårdsmål i hufvudstaden fäller'' det omdömet, att »det är illa
ställdt med vår kommunala fattigvård litet hvarstädes här i landet».
Medicinalstyrelsen säger: »Här ifrågavarande undersökning torde hafva
giivit vid handen, att de sinnesslöa inom riket lida af brist på vård
eller af vanvård, alltför ofta af upprörande art, i så stor omfattning,
att det icke synes ett civiliseradt land värdigt att längre försumma
nödiga åtgärder för af hjälpande af här berörda missförhållanden, h vilka,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 70.

om de blifva bekanta utomlands, säkerligen och icke utan anledning
skola betecknas som föga hedrande för vårt land.»

Det, som saknas, är i första hand ständig, fristående, obligatorisk
tillsyn af för ändamålet utsedde fattigvårdsinspektörer, Indika icke med
denna sin befattning få förena annan syssla af enskild eller offentlig art.
De skola aflönas af staten, tillsättas och förses med instruktion af Kung].
Magt och skola vara skyldige att hos Konungens befallningshafvande
gorå de anmälningar och föreslå de rättelser förhållandena å ena eller
andra orten kunna påkalla. Rörande inspektörernas antal torde för en
tillräckligt verksam kontroll fordras en inspektör för hvarje län, hvarvid
dock tvenne mindre län lämpligen kunde sammanslås, på samma gång
ett större län uppdelas i tvenne distrikt.

Jag förstår mycket väl, att denna motion vidrör eu synnerligen
ömtålig punkt — kommunernas fattigvårdskostnader. Jag är fullt
medveten om många kommuners dryga skattebördor, men däraf drager
jag icke den slutsatsen, att de mest värnlösa bland vårt folk skola
blifva de offer, genom hvilkas umbäranden fattigvårdsbudgeten skall
hållas tillbaka, Fattigvårdsutgifterna måste regleras på andras bekostnad
än fattighjonens. Och huru segsliten än fattigvårdsfrågan visat sig vara,
gäller väl äfven om den: fast natten i norden är lång, så blir det dock
morgon en gång. Därför är jag benägen att, om också med en viss
tvekan, göra följande af eu läkare nedskrifna ord till mina: »Jag har
den goda tanken om vår tid, att den nog är mogen att på allvar söka
fullgöra hvad som klart framstår såsom en oafvislig plikt i humanitärt
hänseende.»

Då jag har mig bekant, att fättigvårdsförordningen inom vederbörande
departement är föremål för revision och då det förefinnes skäl
antaga, att de missförhållanden, jag i motionen framhållit, komma att
ägnas vederbörlig uppmärksamhet, begränsar jag mitt förslag till det,
som, enligt mitt förmenande, bör vara kärnpunkten i en reviderad förordning
om fattigvården, nämligen eu fristående och ständig inspektion
af fattigvårdsförhållandena i landets olika delar, och som därför inom
Riksdagen bör kraftigare betonas, än hvad hittills varit fallet.

Jag dristar alltså hemställa,

att Riksdagen ville besluta i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kung]. Maj:t i samband
med pågående revision af nu gällande fattigvårdsförordning
låta utarbeta förslag till obligatorisk, fri -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 70.

stående och ständig inspektion af den kommunala
fattigvården antingen efter de grunder denna motion
angifver eller såsom Kungl. Maj:t kan finna lämpligast.

Stockholm den 27 januari 1905.

Alfred Ohlsson.