Motioner i Andra Kammaren, N:o 264.

N:o 264.

Af herrar A. Jönsson i Yngsjö och M. Andersson i Löfhult

i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående försäljning af brännvin.

I det förslag till förordning angående försäljning af brännvin, som
genom Kungl. Maj:ts proposition n:o 79 öfverlämnats till Riksdagen, har,
med afseende på brännvinsinedlens fördelning, stadgats:

§ 25.

De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättigheterna
till detaljhandel med brännvin, äfvensom den nettovinst
af rörelsen, som bolag enligt § 21 skall afstå, skola på följande
sätt fördelas:

för stad, som deltager i landsting:

fem tiondedelar, dock ej mer än hvad i nämnda bilaga
angifves såsom högsta andel för hvarje stad, tillfalla staden;
återstoden insättes i statskontoret;

för landsbygdskommunerna:

hela beloppet insättes i statskontoret.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 264.

Därjämte innehåller Kungl. Maj:ts nu föreliggande förslag följande

öfvergångsstadganden.

Denna förordning träder i kraft, i fråga om stad den 1
oktober 1907 samt beträffande landsbygden den 1 november 1907.

För tiden till och med år 1925 skola med afseende å inkomst
af brännvinsförsäljningsmedlen till städerna räknas de
köpingar, i hvilka under försäljningsåret 1904—1905 minuthandel
med och utskärning af brännvin varit jämlikt § 11 mom. 2 i
kungl. förordningen den 24 maj 1895 öfverlåtna åt bolag.

Af ofvanstående bestämmelser framgår, att det endast är sådana
köpingar, hvilka under innevarande försäljningsår hafva åt bolag öfverlåtit
minuthandel med och utskänkning af brännvin, som komma i åtnjutande
af delaktighet i försäljningsmedlen under den i förordningen medgifna
öfvergångsperioden. En sådan begränsning synes oss dock icke vara
öfverensstämmande med rättvisa och billighet. Väl är det sant, att
nämnda köpingar i allmänhet inrättat sina utgifter och sin ekonomi med
beräkning af dem tillerkända andelar af brännvinsförsäljningsmedlen —
och af det propositionen bilagda statsrådsprotokollet framgår, att den föreslagna
öfvergångstiden satts så lång som 20 år just med hänsyn härtill
— men det torde också vara visst, att icke så få köpingar finnas, inom
hvilka spirituosautskänkning bedrifves, utan att denna af en eller annan
anledning blifvit ordnad i öfverensstämmelse med bestämmelserna i § 11
mom. 2 i kungl. förordningen den 24 maj 1895. Äfven dessa köpingar,
hvilka i olikhet med municipalsamhällen äro skyldiga att utan bidrag af
allmänna medel aflöna sina polismän, hafva helt visst i de flesta fall
beräknat sina ekonomiska angelägenheter just med hänsyn till den enligt
nu gällande lagstiftning medgifna rätt att bilda bolag för öfvertagande
af detaljhandeln med brännvin. Det synes oss, som om äfven dylika
köpingar borde äga berättigad! kraf på andel af försäljningsmedlen —
synnerligast som de själfva icke alltid varit orsaken till att försäljningsrätten
icke blifvit öfverlämnad åt bolag. Det saknas nämligen icke exempel
på att köpingar ingått till Kungl. Maj:t med ansökan, att minuthandel
med och utskänkningen af brännvin inom samhället måtte få öfverlåtas
åt för ändamålet bildadt bolag, hvilken ansökan emellertid, ehuru tillstyrkt
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande, blifvit afslagen af den anledning,
att omarbetning af vissa delar utaf brännvinslagstiftningen vore

Motioner i Andra Kammaren, N:o 264.

förestående. Den slutsatsen ligger då nära till hands, att dessa köpingar,
därest de något tidigare inkommit med sina ansökningar, skulle fått dem
beviljade och sålunda kommit att tillhöra dem, som enligt Kungl. Maj:ts
nu föreliggande förslag under öfvergångstiden skulle komma att med
afseende å inkomsten af brännvinshandeln intaga en fördelaktigare ställning.
Med tanke härpå kan man knappt värja sig för känslan, att sådana
köpingar i det kungl. förslaget blifvit rätt styfmoderligt behandlade, och
näppeligen torde man kunna säga, att Riksdagens i skrifvelse till Kungl.
Maj:t den 12 maj 1902 framställda begäran om framläggande af förslag
till bestämmelser, »hvarigenom, därest brännvinsbeskattningen fortfarande
såsom hittills anses böra uppdelas i tillverkningsskatt och försäljningsafgift,
en med billighet och rättvisa öfverensstämmande fördelning af
försäljningsafgifterna må kunna åvägabringas», åtminstone i detta afseende
blifvit fullt tillgodosedd. Oss synes det nämligen, att dessa köpingar,
som icke redan under innevarande försäljningsår öfverlåtit försäljningsrätten
af brännvin åt bolag, blifvit ganska orättvist behandlade. Och
härtill kommer en annan sak: enligt Kungl. Maj:ts förslag medgifves rätt
för stad, som för närvarande icke har brännvinsbolag, att bilda dylikt
bolag, och nytillkomna städer medgifvas samma rättighet.. Hvarför skall
då icke samma rätt kunna gifvas åt redan färdigbildade köpingar, i synnerhet
som åtskilliga af dessa kunna uppvisa ett långt större invånarantal
än åtskilliga städer?

Då erhållande af andel utaf brännvinsförsäljningsmedlen efter samma
grunder som städerna är en fråga af stor ekonomisk vikt icke blott för
de köpingar, inom hvilka minuthandeln med och utskänkning af brännvin
redan äro öfverlåtna åt bolag, utan äfven för öfriga köpingar, enär äfven
dessa, såsom ofvan visats, i allmänhet inrättat sin ekonomi med beräkning
att inom en ej alltför aflägsen framtid genom spirituosahandteringens
öfverlåtande åt bolag med afseende på inkomsten af denna handtering
blifva likställda med städer, få vi vördsamt föreslå,

att fjärde stycket i öfvergångsstadgandena uti
Kungl. Maj:ts förslag till förordning angående försäljning
af brännvin måtte erhålla följande förändrade
lydelse:

För tiden till och med år 1925 skola med afseende
å inkomst af brännvinsförsäljningsmedlen till städerna
räknas icke blott de köpingar, i hvilka under
försäljningsåret 1904—1905 minuthandel med och utskänkning
af brännvin varit jämlikt § 11 mom. 2 i

Motioner i Andra KammcPren, N:o 264.

kung!, förordningen den 24 maj 1895 öfverlåtna åt
bolag, utan äfven alla de samhällen, hvilka vid tiden
för den nya förordningens trädande i kraft innehafva
köpingsrättigheter och före utgången af år 1925 af
Kung!. Maj:t erhållit tillstånd att åt bolag öfverlåta
berörda försäljningsrätt.

Stockholm den 1 april 1905.

And. Jönsson

i Yngsjö.

Magnus Andersson

i Löfhult.