Konstitutionsutskottets Utlåtande X:o 6.

N:o 6,

Ank. till Riksd. kansli den 13 april 1905, kl. 3 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af Kungl. Maj ds proposition
med förslag till ändrad lydelse af §§ 31, 49 och
53 regeringsformen samt §§ 10 till och med 25 äfvensom
§§ 27, 28 och 38 riksdagsordningen så ock till öfvergångsstadgande
i riksdagsordningen jämte inom Riksdagen
väckta förslag i fråga om valrätten till Riksdagens kamrar.

Till konstitutionsutskottets handläggning hafva båda Kamrarne hänvisatKungl.MajUs
Kungl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna proposition n:o 26 jämte åtskilliga i anledning proposition''
af densamma inom Andra kammaren afgifna yttranden. Uti nämnda proposition
har Kungl. Maj:t till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning framlagt
följande

Förslag

till

ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen
samt §§ 10 till och med 25 äfvensom §§ 27, 28 och
38 riksdagsordningen så ock till öfvergångsstadgande
i riksdagsordningen.

Regeringsformen.

§ 31.

Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och i stadens allmänna
angelägenheter röstberättigade män att föreslå tre behörige personer, då

Bill. till Riksd. Prot. 1905. 3 Sami. 6 Haft. (N:o 6.) 1

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Konungen en af dem utnämne. På lika sätt förhålles med rådmans- och
magistratssekreterare-sysslorna i Stockholm.

§ 49.

stiftad vallag stadga. Kamrarne —• •— — — — — — sammankalla.
Hos urtima riksdag — — — — — — — — — — sammanhang.

§ 53.

Lagtima Riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa utskott:
ett Konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor rörande förändringar i
grundlagarné, så ock i vallag, hvarom i 49 § förmäles, att yttranden däröfver
till Riksdagen afgifva, samt att granska de i Statsrådet förda protokoll;
ett Statsutskott, att utreda — — — — — kyrkolagarnes förbättring.

Å urtima riksdag skola — — — — ■— förekommande ärenden.

■HS

Riksdagsordningen.

§ to.

Val till Första Kammaren förrättas med slutna sedlar. Finnes valsedel
lyda å person, som ej är valbar, eller på flera eller färre, än som vid valtillfället
böra väljas, eller innefattar valsedel någon tvetydighet i anseende till
den eller de valdes namn, skall samma sedel anses ogin.

Aro valsedlar till större antal än hälften ogilla och finnes det inverka på
vaiets utgång, varde nytt val anställdt.

De afgifna valsedlarna skola af valets förrättare inläggas under försegling
och förvaras, till dess valets giltighet vederbörligen afgjorts.

§ 11.

För den, som — — — (lika med nuvarande § 10) — — — Ort och tid.

§ 12.

Är någon missnöjd — — — (lika med nuvarande § 11) — — — afgöras.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

§ 13.

Riksdagsman — — — (lika med nuvarande § 12)
hafvande.

befallnings -

b) Andra Kammaren.

§ 14.

Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari månads början
året näst efter det, under hvilket valet skett.

§ 15.

1. Hvart och ett af rikets län, till hvilka i fråga om riksdagsmannaval
Stockholms stad är att hänföra, utgör med undantag för de fall, hvarom
nedan förmäles, en valkrets.

2. Stad, hvars folkmängd vid början af andra året före en treårsperiod
uppgår till eller öfverstiger tre tvåhundratrettiondelar af rikets folkmängd, skall
från och med denna treårsperiod utgöra en valkrets. Inträffar sedermera vid
början af andra året före en treårsperiod, att folkmängden i sådan stad ej
längre uppgår till en nittiondel af rikets folkmängd, skall den stad icke vidare
bilda egen valkrets.

3. Där ett län eller, om en eller flera af ett läns städer bilda egna valkretsar,
öfriga delen af sådant län till följd af särskilda omständigheter, såsom
folkmängdens storlek eller samfärdsförhållandena, finnes lämpligen böra delas,
må dylikt län eller dylik länsdel utgöra högst två valkretsar.

4. Rikets indelning i valkretsar innehålles i lagen om val till Riksdagens
Andra Kammare.

§ 16.

1. Inom hvarje valkrets väljes, efter folkmängden vid början af året näst
före den treårsperiod, för hvilken valen gälla, en riksdagsman för hvarje fullt
tal, motsvarande en tvåhundratrettiondel af rikets folkmängd; och skola för
ernående af hela antalet tvåhundratrettio riksdagsmän de valkretsar, hvilkas
folkmängd mest öfverskjuter de tal, som, efter hvad nyss är sagdt, äro bestämmande
för riksdagsmännens antal inom valkretsarna, hvar för sig i ordning
efter öfverskottens storlek vara berättigade att välja ytterligare en riksdagsman.
Äro öfverskottstalen lika för två eller flera valkretsar, afgöres, där så
är nödigt, företrädet genom lottning på sätt i § 6 mom. 7 är stadgadt. Ej
må dock i någon valkrets antalet riksdagsmän understiga tre.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

2. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna grunder
äger utse, fastställes af Konungen.

§ 17.

Valrätt tillkommer en hvar välfrejdad svensk man från och med kalenderåret
näst efter det, hvarunder han uppnått tjugufem års ålder, dock ej

a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;

b) den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller sistförfluten
kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom själf, hans hustru eller
minderåriga barn;

c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat och kommun,
Indika förfallit till betalning under de tre sistförfluten kalenderåren;

d) värnpliktig,, som icke fullgjort de honom till och med utgången af sistförfluten
kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen af nu stadgade villkor meddelas
i vallagen.

§ 18.

1. Val till riksdagsmän i Andra Kammaren verkställas under september
månad året näst före början af de tre år, för livilka valen gälla.

2. Förordnar Konungen nya val, verkställas dessa ofördröjligen för den
återstående tiden.

§ 19.

Valen till Andra Kammaren äro proportionella och omedelbara. Hvarje
röstande äge därvid en röst.

Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.

§ 20.

Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast utses män, som vid valtillfället
äga valrätt inom den valkrets, för hvilken de väljas.

§ 21.

För en hvar, som blifvit utsedd till ledamot i Andra Kammaren, utfärdas
ofördröjligen af Konungens befallningshafvande fullmakt i två exemplar, af
hvilka det ena öfverlämnas åt den valde och det andra insändes till justitiedepartementet.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

§ 22.

Riksdagsman, som för Andra Kammaren vald blifvit, må ej denna befattning
sig undandraga, med mindre lian företer giltiga skäl för afsägelse.
Såsom sådana anses:

1. de hinder allmänna lagen upptager såsom laga förfall;

2. ålder öfver 60 år;

3. att den valde tillförene såsom riksdagsman bevistat tre lagtima riksdagar.

Afsägelse af riksdagsmannauppdrag, ehvad den göres vid valtillfälle eller

efteråt, mellan riksdagar, pröfvas af Konungens befallningshafvande.

§ 23.

År någon missnöjd med val till riksdagsman i Andra Kammaren eller
sådan Konungens befallningshafvandes åtgärd, som står i omedelbart samband
med själfva valet, eller vill någon klaga öfver beslut, hvarigenom af honom
gjord afsägelse af riksdagsmannauppdrag ej blifvit godkänd, må han däröfver
hos Konungen anföra besvär. För sådant ändamål äger klaganden hos Konungens
befallningshafvande äska behörigt protokollsutdrag, hvilket inom högst tre dagar
därefter bör till klaganden utlämnas; och skall han, vid förlust af talan, sist
inom tio dagar efter valförrättningens slut eller, där afsägelse skett senare än
vid valtillfälle, efter erhållen del af Konungens befallningshafvandes beslut
sina till Konungen ställda besvär ingifva till befallningshafvande^ som, på sätt
i § 1 2 stadgas, lämnar vederbörande tillfälle att sig förklara. Sedan den för
förklarings afgifvande bestämda tid tilländalupit, har Konungens befallningshafvande
att besvären jämte alla målet rörande handlingar ofördröjligen till
Konungen insända, hvarefter med målet vidare så förhålles, som i § 12 sägs.

§ 24.

Hvarje ledamot — — — (lika med nuvarande § 23) — — — af arfvodet.

. c) Gemensamma bestämmelser.

§ 25.

Rösträtt må ej utöfvas af annan valberättigad än den, som vid valtillfälle
personligen sig inställer.

§ 27.

Därest någon varder för samma tid vald till ledamot af bägge kamrarna
eller till ledamot af Första Kammaren för två eller flera valkretsar, må på

Konstitutionsutskottets Utlåtande K:o 0.

honom ankomma att bestämma, i hvilkendera kammaren han vill inträda eller
för hvilken valkrets han vill anses till riksdagsman vald. Dock åligger honom
att hos Konungens befallningshafvande i den ort, för hvilken han riksdagsmannauppdrag
ej mottager, därom göra skyndsam anmälan.

§ 28.

Hos Konungen göres af hvardera kammaren anmälan om de ledigheter
inom kammaren, hvilka skola under samma eller innan nästa riksdag fyllas,
hvarefter Konungen anbefaller Dess befallningshafvande föranstalta, att annan
utses i den afgångnes ställe.

Om mellan riksdagar ledighet i någondera kammaren genom ledamots
afgång uppstår, åligger Konungens befallningshafvande, när den afgångne varit
ledamot af Första Kammaren, att om ledigheten göra anmälan hos Konungen,
som förordnar om nytt vals anställande; och, då den afgångne tillhört Andra
Kammaren, att föranstalta om utseende af annan person i den afgångnes ställe.

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar och
vallag, hvarom i § 49 regeringsformen förmäles, samt att hos Riksdagen föreslå
de ändringar däruti, dem utskottet anser högst nödiga eller nyttiga och
möjliga att verkställa, så ock att meddela utlåtande öfver de från kamrarna
till utskottet hänvisade grundlags- och vallagsfrågor.

2. Utskottet — —■ — stadgadt.

3. Utskottet — — — proposition.

Öfvergångsstadgande.

Intill dess nya val i hela riket till Andra Kammaren första gången förrättas
efter utgången af augusti månad 1907, skola i fråga om val till kammaren
tillämpas de före år 1906 i sådant hänseende gällande stadgande!!.

I samband med ofvan nämnda proposition har Kungl. Maj:t till Riksdagens
granskning öfverlämnat ett så lydande

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Förslag

till

Lag

om val til! Riksdagens Andra Kammare.

I kap.

Valkretsar.

i §•

För valen af Andra Kammarens tvåhundratrettio ledamöter indelas
riket i trettiotre valkretsar, nämligen:

1. Stockholms stad;

2. Stockholms län;

3. Uppsala län;

4. Södermanlands län;

5. Östergötlands läns norra valkrets, innefattande Finspånga läns härad,
Björkekinds, östkinds, Lösings, Bråbo och Memmings härad, Hammarkinds
härad med Stegeborgs skärgård och Skärkinds härad samt Norrköpings och
Söderköpings städer;

6. Östergötlands läns södra valkrets, innefattande Aska, Dals, Bobergs,
Vifolka, Valkebo, Gullbergs, Åkerbo, Bankekinds, Hanekinds, Lysings, Göstrings,
Kinda och Ydre härad samt städerna Linköping, Motala, Vadstena och
Skenninge;

7. Jönköpings län;

8. Kronobergs län;

9. Kalmar läns norra valkrets, innefattande norra landstingsområdet;

10. Kalmar läns södra valkrets, innefattande södra landstingsområdet;

11. Gottlands län;

12. Blekinge län;

13. Kristianstads län;

Förslag till
vallag.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

14. Malmöhus läns norra valkrets, innefattande Luggude, Rönnebergs, Onsjö,
Harjagers, Frosta och Färs härad samt städerna Hälsingborg och Landskrona;

15. Malmöhus läns södra valkrets, innefattande Torna, Bara, Oxie,
Skytts, Vemmenhögs, Ljunits och Härrestads härad samt städerna Lund,
Ystad, Trelleborg och Skanör med Falsterbo;

16. Malmö stad;

17. Hallands län;

18. Göteborgs och Bohus läns valkrets, innefattande länets landstingsområde
;

19. Göteborgs stad;

20. Älfsborgs län;

21. Skaraborgs län;

22. Värmlands län;

23. Örebro län;

24. Västmanlands län;

25. Kopparbergs läns södra valkrets, innefattande Folkare härad, Hedemora
och Garpenbergs, Säters, Stora Skedvi, Husby, Fall! södra, Falu norra.
Söderbärke, Norrbärke och Grangärde tingslag samt städerna Falun, Säter
och Hedemora;

26. Kopparbergs läns norra valkrets, innefattande Nås, Malungs, Gagnefs,
Leksands, Rättviks, Mora, Orsa, Älfdals samt Särna och Idre tingslag;

27. Gäfleborgs läns södra valkrets, innefattande Gästriklands västra och
östra tingslag samt Gäfle stad;

28. Gäfleborgs läns norra valkrets, innefattande Södra Hälsinglands
västra och östra tingslag, Enångers, Forsa, Bergsjö, Delsbo, Ljusdals samt
Arbrå och Järfsö tingslag äfvensom städerna Söderhamn och Hudiksvall;

29. Västernorrlands läns södra valkrets, innefattande Tima, Selångers,
Torps, Njurunda, Sköns, Ljustorps och Indals tingslag samt Sundsvalls stad;

30. Västernorrlands läns norra valkrets, innefattande Säbrå, Gudmundrå,
Nora, Boteå, Sollefteå, Ramsele, Resele, Nätra, Nordingrå, Själevads och
Arnäs tingslag samt städerna Härnösand och Örnsköldsvik;

31. Jämtlands län;

32. Västerbottens län; samt

33. Norrbottens län.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

il kap.

Om valdistrikt och om valnämnd.

2 §.

Inom de särskilda valkretsarna förrättas valen i allmänhet kommunvis,
och hvarje kommun bildar då ett valdistrikt; men kommun, som till följd af
folkmängdens storlek, samfärdsförhållandena eller andra orsaker finnes icke
lämpligen böra utgöra ett enda valdistrikt, må på därom gjord framställning
efter beslut af Konungens befallningshafvande delas i två eller flera valdistrikt.

3 §•

När förslag om en kommuns delande i skilda valdistrikt eller om ändring
i redan skedd indelning hos Konungens befallningshafvande väckes, varde
yttrande däröfver affordradt kommunalstämma på landet samt stadsfullmäktige
och magistrat i stad. Skall kommun på landet delas, bör därvid iakttagas,
att delar af samma by eller hemman ej utan synnerliga skäl förläggas till
olika valdistrikt. Beslut om distriktsindelning skall af Konungens befallningshafvande
kungöras, men beslutet träder, sedan det blifvit gällande, ej i
tillämpning förr än i afseende å det val, som näst efter ingången af det
följande året skall enligt § 18 mom. 1 riksdagsordningen förrättas.

4 §•

Höra delar af samma kommun till olika valkretsar, bildar hvarje del
ett valdistrikt.

5 §•

För hvarje valdistrikt å landet skall finnas en valnämnd af fem inom
distriktet boende personer. Ordförande i denna nämnd jämte suppleant för
honom förordnar Konungens befallningshafvande årligen före februari månads
utgång. De fyra ledamöterna jämte två suppleanter väljas å första ordinarie
kommunalstämma hvarje år i den ordning, som om nämndemansval är
stadgadt. Det åligger kommunalstämmans ordförande att ofördröjligen utan
lösen låta tillställa eu hvar af de valda ledamöterna och suppleanterna i valnämnden
ett utdrag af stämmoprotokollet, i hvad dem rörer. Om de personers
namn och bostad, som blifvit till ordförande och suppleant för honom
Bih. till Eiksd. Prof. 1905. 3 Sami. 0 Haft. 2

Konstitutionsutskottets Utlåtande K:o 6.

utsedda, låter Konungens befallningshafvande i länskungörelserna meddela
underrättelse.

När enligt denna lag valnämnd sammanträder, föres protokoll af ordföranden.
Såsom nämndens beslut gäller den mening, om hvilken de flesta
röstande sig förena, eller, vid lika rösttal. den mening ordföranden biträder.

6 §.

De åligganden, som på landet tillhöra valnämnd eller dess ordförande,
fullgöras i stad af magistraten.

Ill kap.

Om röstlängd,

7 §.

För hvarje valdistrikt skall röstlängd upprättas på landet och i stad.
där magistrat ej finnes, af den tjänsteman, som verkställer debitering af
utskylderna till kronan, samt i annan stad af magistraten eller, där särskilda
tjänstemän äro för nämnda debitering förordnade, af dessa under magistratens
inseende.

8 §.

Röstlängd upprättas före den 15 maj hvarje år och skall efter mantalslängden
för samma år upptaga alla manliga invånare inom valdistriktet, hvilka
vid årets början uppnått tjugufem års ålder. En hvar sådan person, om
hvilken upplysning ej vinnes att han den 30 april brister i något af hvad
lag stadgar såsom villkor för rösträtt, antecknas i längden såsom röstberättigad;
dock att den, som icke varit i kommunen mantalsskrifven å sådan tid, att
han under sistförflutna året skolat därstädes erlägga utskykler, ej må upptagas
såsom röstberättigad med mindre af tillgängliga handlingar framgår eller eljest
styrkes, att honom i hans mantalsskrifningsort påförda, sistnämnda år till betalning
förfallna utskylder blifvit erlagda eller att han icke detta år haft att
erlägga några sådana utskylder.

Närmare föreskrifter i afseende å röstlängdens upprättande så ock om
skyldighet för vederbörande myndigheter att lämna erforderliga uppgifter till
införande i längden meddelas af Konungen.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

9 §.

Senast den 15 maj skall röstlängd vara afsänd eller afl ämnad för landet
till ordföranden i valnämnden och i stad till magistraten, där denna ej själf
verkställt upprättandet.

10 §.

Från och med den 24 till och med den 31 maj skall röstlängden vara
å lämpligt ställe inom valdistriktet under behörig tillsyn framlagd för granskning.
Det åligger valnämndens ordförande eller magistraten att ej mindre i god
tid före den 24 maj kungöra, på sätt här nedan i 11 § sägs, tid och ställe
för framläggandet än äfven ofördröjligen efter röstlängdens mottagande till
en hvar i röstlängden upptagen person, som däri icke antecknats såsom röstberättigad,
härom med allmänna posten sända underrättelse med angifvande
af den eller de omständigheter, på grund hvaraf han från rösträtt uteslutits.

Till dem, Indika åtnjuta fattigunderstöd eller sakna stadigt hemvist, vare
dock ej nödigt att sända underrättelse, som ofvan sägs.

I kungörelse samt underrättelse, hvarom i denna § förmärs, skall
jämväl intagas tiden, inom hvilken anmärkning mot röstlängd för att upptagas
till pröfning bör, jämlikt 12 § här nedan, vara till valnämndens ordförande
eller magistraten inlämnad, samt tid och ställe för pröfning enligt
15 § af sålunda gjorda anmärkningar.

11 §•

Kungörelse samt underrättelse, hvarom i 10 § förmäles, skola affattas enligt
formulär 1 och 2 vid denna lag. Blanketter till nämnda underrättelse tillhandahållas
vederbörande af Konungens befallningshafvande.

Nämnda kungörelse skall uppläsas i kyrkan; varde ock, där så kan
ske, i ortstidningar införd.

12 §.

Vill någon, hvilken rösträtt enligt längden ej tillkommer, för sig påstå
sådan rätt, eller anser någon att annan icke må vara däri upptagen såsom
röstberättigad, äger lian att sina anmärkningar, skriftligen affattade och åtföljda
af de bevis han vill åberopa, ingifva till valnämndens ordförande eller magistraten
före klockan 12 den 3 juni.

13 §.

Har i rätt tid anmärkning af någon gjorts därom, att annan i röstlängden
upptagits såsom röstberättigad, skall härom till denne af valnämn -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

dens ordförande eller magistraten ofördröjligen med allmänna posten sändas
underrättelse med angifvande af dagen för anmärkningens pröfning. Blanketter
till sådan underrättelse, affattade i öfverensstämmelse med formulär 3
vid denna lag, skola af Konungens befallningshafvande hållas vederbörande
till banda.

14 §.

Varder anmärkning ej ingifven inom föreskrifven tid, kommer den ej
under pröfning.

15 §.

Den 15 juni sammanträder på landet för hvarje valdistrikt valnämnden
och i stad magistraten för pröfning af de mot röstlängden framställda anmärkningar,
som i rätt tid ingifvits. Detta sammanträde, som är offentligt,
skall börja klockan 10 förmiddagen.

Sedan vid sammanträdet tillfälle lämnats till bemötande af gjorda anmärkningar
med rätt för dem, hvilkas rösträtt blifvit enligt 12 § bestridd,
att åberopa jämväl omständigheter, som inträffat efter den 3 juni, skall valnämnden
eller magistraten öfver alla i behörig tid framställda anmärkningar
omedelbart eller senast dagen efter slutad förhandling afkunna beslut, som,
med angifvande i korthet af skälen därför, intagas i det vid sammanträdet
förda protokoll.

I röstlängden införas de rättelser, som af dessa beslut föranledas.

Röstlängden, sålunda rättad, underskrifves af valnämnden eller magistraten,
hvarefter längden jämte protokollet och alla dithörande handlingar
ofördröjligen insändes till Konungens befallningshafvande.

16 §•

Har anmärkning mot röstlängden ej inom behörig tid framställts, varde
intyg därom af valnämndens ordförande eller magistraten tecknadt å längden, som
därefter insändes till Konungens befallningshafvande.

17 §.

t. Vill någon klaga öfver beslut, som i 15 § sägs, göre det medelst
besvär, som ingifvas till Konungens befallningshafvande före klockan 12 å
tionde dagen från den dag, då beslutet afkunnades.

2. Afse besvären annan än klaganden, skola de ingifvas i två exemplar;
och vare i sådant fall klaganden skyldig att genast åter uttaga det ena
exemplaret af besvärshandlingarna och honom, som vederbör, det tillställa

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

samt inom den tid af minst två, högst fjorton dagar, som Konungens befallningshafvande
efter omständigheterna i hvarje särskildt fall bestämmer, till
Konungens befallningshafvande inkomma med bevis om dagen för delgifningen.

18 §.

Ingifvas ej besvären inom föreskrifven tid, eller inkommer ej bevis, som
i 17 §2 mom. sägs, inom därför bestämd tid, varda besvären ej upptagna
till pröfning.

19 §.

Har före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis bestämda
tid klaganden låtit besvärshandlingarna tillställas honom, som vederbör, äge
denne att inom den tid af minst två, högst fjorton dagar, som Konungens befallningshafvande
utsätter, räknad från dagen för handlingarnas delgifning, till
Konungens befallningshafvande inkomma med förklaring.

20 §.

Hvad i afseende å besvärshandlingars delgifning och ingifvande af bevis
därom samt förklarings afgifvande bör iakttagas så ock påföljden för försummelse
att i rätt tid inkomma med delgifningsbevis skall tecknas på besvärsskriften.

21 §.

Så snart inkommet besvärsmål är i skick att kunna afgöras, teekne
Konungens befallningshafvande å besvärshandlingarna, som ej må till part återställas,
sitt utslag och införe i röstlängden de rättelser, som däraf föranledas.

22 §.

Underrättelse om tiden för utslagets meddelande * varde senast dagen
därefter införd i en för ändamålet särskildt inrättad bok, som hålles för allmänheten
tillgänglig.

23 §.

Öfver Konungens befallningsliafvandes utslag må klagan ej föras annat
än i sammanhang med besvär öfver själfva valet.

24 §.

När röstlängd, enligt hvad ofvan sägs, blifvit i föreskrifven ordning framlagd
och anmärkning däremot ej förekommit eller beslut i anledning af fram -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

ställd anmärkning gifvits och behörig rättelse i längden gjorts, lände den röstlängd
vid de riksdagsmannaval, som därefter hållas, till ovillkorlig efterrättelse,
intill dess ny röstlängd på enahanda sätt kommit till stånd; dock att, där på
besvär öfver riksdagsmannaval röstlängden i någon del förklarats felaktig,
behörig rättelse däri af Konungens befallningshafvande verkställes.

IV Kap.

Om kungörande af val samt om valförslag och

vallistor.

25 §.

När val till Andra Kammaren skall äga rum, låter Konungens befallningshafvande
därom i god tid förut utgå kungörelse, som uppläses i kyrkorna
och införes i den eller de ortstidningar, däri Konungens befallningshafvandes
tillkännagifvanden vanligen intagas. I denna kungörelse upptages
antalet af dem, som skola väljas inom valkretsen, och utsättes, utom valdagen,
valstället inom hvarje valdistrikt samt tid och ställe för rösternas
sammanräknande.

Kungörelsen skall tillika innehålla, inom hvilken tid valförslag, på sätt
i 2(1 § sägs, samt anmälningar, hvarom i 33 § förmäles, böra till Konungens
befallningshafvande ingifvas.

26 §.

Från och med måndagen till och med lördagen i sjätte veckan före den,
i hvilken valet hålles, mottager Konungens befallningshafvande mellan klockan
10 förmiddagen och klockan 2 eftermiddagen förslag å kandidater. Dessa
valförslag böra innehålla tydlig uppgift å de föreslagnas namn, titel eller yrke
och hemvist. Hvarje förslag må upptaga högst dubbelt så många kandidater,
som valet afser riksdagsmän, och skall för att anses giltigt vara undertecknadt
af minst tjugu inom valkretsen röstberättigade personer, med angifvande
för en hvar af titel eller yrke och hemvist samt det valdistrikt, å hvars röstlängd
han är uppförd.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Förslagsskriften skall tillika bemyndiga en af förslagsställarne att densamma
ingifva. Sådant uppdrag medföre utan vidare fullmakt befogenhet för
den utsedde att i allt, som angår förslaget, såsom ombud för öfriga förslagsställare
företräda dem hos Konungens befallningshafvande.

27 §.

Förslag skall af förslagsställarnes ombud personligen till Konungens befallningshafvande
ingifvas.

Är ett förslag i behörig ordning aflämnadt, må Konungens befallningshafvande
ej vägra att detsamma mottaga i annat fall, än att antalet röstberättigade
förslagsställare därå understiger tjugu, eller att förslaget upptager
flera kandidater, än som enligt 26 § är medgifvet.

28 §.

Yppas tvifvelsmål om hvem som med en föreslagen kandidat afses, eller
förekommer eljest någon otydlighet, meddele förslagsställarnes ombud Konungens
befallningshafvande erforderliga upplysningar och göre härom å förslaget
de anteckningar, som finnas nödiga.

29 §.

Konungens befallningshafvande åligger att ofördröjligen pröfva de föreslagna
kandidaternas valbarhet. Finnes därvid att någon ej är valbar, varde
hans namn från förslaget struket och beslutet härom förslagsställarnes ombud
meddeladt; ombudet sedan obetaget att inom utgången af den i 26 §
omförmälda mottagning å förslaget uppföra en valbar person i den uteslutnes
ställe.

30 §.

De ingifna förslagen skola hos Konungens befallningshafvande under behörig
tillsyn vara för en hvar tillgängliga.

31 §.

När förslagen, efter verkställd pröfning, äro i behörigt skick, låter
Konungens befallningshafvande å en förteckning uppföra dem i ordningsföljd
efter som de ingifvits och med utsättande för ett hvart af dem af förslags -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

ställarnes namn, titel eller yrke och hemvist. Denna förteckning kungöres
ofördröjligen på enahanda sätt, som i 25 § är föreskrifvet.

3 2 §.

På grund af de kungjorda förslagen fastställas offentliga vallistor på sätt
här nedan i 33 till och med 36 §§ sägs.

33 §.

1. Under tredje veckan före den, i hvilken valet sker, mottager Konungens
befallningshafvande från och med måndagen till och med lördagen mellan klockan
10 förmiddagen och klockan 2 eftermiddagen anmälningar om namn å kandidater,
hvilka skola tillhöra en och samma vallista.

2. Å vallista må ej upptagas andra namn på kandidater, än som finnas
å de enligt 31 § kungjorda förslag. För att kunna mottagas skall anmälningsskrift
vara undertecknad, om den upptager namn å kandidater från två
eller flera dylika förslag, af minst tio bland dem, som framställt dessa förslag,
och om den upptager namn å kandidater från ett enda förslag, af minst en
af dess framställare; varde ock inlämnad af den eller någon bland dem, som
gjort ifrågavarande anmälan.

3. Anmälningsskriften skall vara försedd med förklaring af samtliga
därå upptagna kandidater, att de vilja tillhöra ifrågavarande vallista. Förklaringen
skall af hvarje kandidat egenhändigt underskrifvas och namnteckningen
af två personer bevittnas. Ej må någon kandidat underteckna mer än en
dylik förklaring.

34 §.

Upptager anmälningsskrift namn å kandidat, som ej finnes å de enligt 31 §
kungjorda förslag eller icke afgifvit sådan förklaring, som i 33 § 3 mom. afses,
eller är beträffande någon föreslagen kandidat förklaringen ej af beskaffenhet,
som sist nämnda lagrum föreskrifver, har Konungens befallningshafvande att
utesluta vederbörande kandidats namn från den anmälda vallistan.

Har kandidat å mer än en anmälningsskrift tecknat sådan förklaring,
som i 33 § 3 mom. afses, skall hans namn af Konungens befallningshafvande
uteslutas från de enligt samma § anmälda vallistor, å hvilka det upptagits.

Saknas alldeles å anmälningsskrift sådan förklaring, som i 33 § 3 mom.
afses, varde den ej mottagen.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

35 §.

När anmäld vallista är i behörigt skick, har Konungens befallningshafvande
att utesluta därå upptagna kandidaters namn från de enligt 31 §
kungjorda förslag.

De namn å kandidater, som därefter återstå å nämnda förslag, anses
hvar för sig bilda en särskild vallista.

Upptager vallista namn å kandidat, som vid den i 33 § nämnda mottagnings
utgång är afliden eller tinnes ej längre vara valbar, varde då sådant
namn af Konungens befallningshafvande från listan uteslutet.

36 §.

Vid utgången af den i 33 § nämnda mottagning läte Konungens befallningshafvande
ofördröjligen upprätta en förteckning å de särskilda vallistorna,
och iakttages härvid att vallistor, som tillkommit på anmälan enligt 33 §,
sättas främst och inbördes ordnas efter tiden för inlämnandet, att efteråt de
listor, som utgöras af fristående kandidatnamn, ordnas alfabetiskt efter namnens
begynnelsebokstäfver, samt att hvarje lista förses med tydlig nummerbeteckning.

Sålunda ordnade, varda listorna omedelbart af Konungens befallningshafvande
kungjorda såsom offentliga vallistor. Kungörelsen härom sker på
enahanda sätt, som i 25 § är föreskrifvet; varde ock inom hvarje valdistrikt
anslagen å dörren till vallokalen.

37 §.

Konungens befallningshafvande läte, med undantag för det fall, som i 39 §
här nedan sägs, i enlighet med formulär 4 vid denna lag trycka tillräckligt
antal röstsedlar, upptagande på en sida samtliga vallistor i noga öfverensstämmelse
med den i 36 § omförmälda förteckning.

38 §.

Finnes hela antalet å förslag uppförda valbara kandidater vara mindre
än det antal riksdagsmän, som skall väljas, varde med inställande af redan
kungjorda valåtgärder ny valdag utsatt att hållas så tidigt lämpligen kan ske;
och skola i öfrig! beträffande sådant nytt val de här ofvan i detta kapitel
gifna föreskrifter lända till efterrättelse.

Bill. till Riksd. Prof. 1905. 3 Sami. 6 Raft. 3

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

39 §.

Uppgår hela antalet å förslag uppförda valbara kandidater till jämnt det
antal platser, som är att besätta, förklarar Konungens befallningshafvande
omedelbart dessa kandidater valda och inställer alla vidare valåtgärder. Kungörelse
härom sker på sätt i 25 § är stadgadt.

V Kap.

Om valens förrättande.

40 §.

Valet sker på landet inför den i 5 § omförmälda valnämnd och i stad
inför magistraten.

I valnämnden skola härvid alltid minst två ledamöter, utom ordföranden,
vara närvarande.

41 §.

Röstlängden för hvarje valdistrikt skall jämte erforderligt antal röstsedlar
i försegladt omslag med påskrift, utvisande omslagets innehåll, genom
Konungens befallningshafvandes försorg tillställas vederbörande ordförande
vid valförrättningen i god tid före valdagen. Detta omslag må först vid
valförrättningen brytas; och varde erinran därom jämväl tecknad å omslaget.

42 §.

I hvarje vallokal skola finnas särskilda skrifplatser, vid hvilka den röstande
kan med fullt bevarande af valhemligheten utmärka, huru han röstar. För
sådant ändamål skola dessa skrifplatser vara inrättade med skärmar eller
annat dylikt, dock så anordnadt att för såväl valmyndigheten som allmänheten
är synligt, när en skrifplats är af eu valman upptagen; och åligger det
valmyndigheten att vaka öfver att valmannens förehafvande där ej må af
någon kunna iakttagas.

Å tjänliga ställen i vallokalen skola exemplar af denna lag finnas anslagna.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

43 §.

Valförrättningen äger ram inför öppna dörrar. Ej må därvid tal hållas,
eller tryckta eller skrifta upprop till de väljande tillåtas inom vallokalen.

Det åligger de närvarande att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som valmyndigheten för ordningens upprätthållande och valförrättningens behöriga
fortgång finner skal meddela. Uppstår oordning, som ej kan afstyras,
äge valmyndigheten att afbryta förrättningen.

44 §.

Valet skall börja klockan 9 förmiddagen och fortgå till klockan 1
eftermiddagen samt därefter fortsättas från klockan 4 till klockan 8 eftermiddagen;
dock att, där allmän gudstjänst å valdagen hålles inom valdistriktet,
uppehåll göres för den tid gudstjänsten pågår.

Där å någon ort andra tider för valets förrättande finnas mera lämpliga,
äge Konungen att därom på framställning af vederbörande förordna.

45 §.

Innan röstsedlarna tillhandahållas valmännen, låter valmyndigheten öfverst
på sedlarnas blanka sida intrycka en stämpel, utvisande det valdistrikt, där
förrättningen äger rum.

Omedelbart före röstningens början skall ordföranden visa de närvarande
att valurnan är tom.

46 §.

En hvar, som anmäler sig till valet och är i röstlängden uppförd såsom
röstberättigad, erhåller vid valbordet en röstsedel.

Vid någon af de i 42 § omförmälda skrifplatser anbringar valmannen
å nämnda röstsedel med en penna af blåkrita, som där hålles för de röstande
tillgänglig, ett tydligt streck under hvart och ett af de namn, på hvilka
han vill rösta, och sammanviker samt tillsluter röstsedeln. Utan dröjsmål
öfverlämnar därefter valmannen personligen röstsedeln till valnämndens eller
magistratens ordförande, hvilken, sedan han förvissat sig om att sedeln är
behörigen stämplad, men eljest på utsidan omärkt, och efter det i röstlängden
vid den röstandes namn skett anteckning om aflämnandet, nedlägger sedeln
i valurnan.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

47 §.

Valman, som på grund af kroppsligt fel är oförmögen att själf utmärka,
huru han vill rösta, eller att i föreskrifven ordning framlämna sin röstsedel,
äge att till biträde vid röstningen anlita den, han själf därtill utser.

48 §.

Ej må någon rösta på andra än dem, hvilkas namn äro på röstsedeln
tryckta.

Å röstsedeln må ej utmärkas flera, men väl färre, namn än det antal
riksdagsmän, som skall väljas.

Är å röstsedel endast ett namn understruket, har den kandidat, som
därmed afses, erhållit den röstandes hela röst. Äro två namn understrukna,
har hvardera kandidaten erhållit 1/2 röst; äro tre namn understrukna, har eu
hvar af de tre kandidaterna erhållit 1/3 röst och så vidare, så att den del af
en hel röst, som, när mer än ett namn å röstsedeln understrukits, tillkommer
en hvar af de på röstsedeln utmärkta kandidater, alltid motsvarar deras antal.

Valmannen vare ej bunden att rösta uteslutande inom en vallista på
röstsedeln, utan äge full frihet att rösta på kandidater å skilda listor.

49 §.

I annan ordning eller på annat sätt, än ofvan i 46 till och med 48 §§
är sagdt, må ej någon sin rösträtt utöfva.

Röstsedel, som saknar behörig stämpel eller på utsidan är försedd
med något af den röstande anbragt märke, varde ej mottagen.

50 §.

Har genom misstag vid namnunderstrykningen eller af annan orsak
röstsedel blifvit obrukbar, äge valmannen mot sedelns återställande utfå ny
röstsedel, när det pröfvas kunna ske utan förfång för de efteråt röstandes
rätt att erhålla röstsedlar.

51 §.

De valmän, som vid det klockslag, då uppehåll i valet göres eller valet
skall sluta, äro tillstädes i vallokalen eller, om utrymme där saknas, å
anvisad plats därintill men ej då hunnit deltaga i valet, äga rätt att aflämna
sina röstsedlar.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

52 §.

När alla, som vid det för valförrättningens slut fastställda klockslag äga
tillträde till valet, atlämnat sina röstsedlar, förklarar ordföranden röstningen
afslutad.

Omedelbart därefter uttagas röstsedlarna ur valurnan och räknas oöppnade.
I det protokoll, som i öfverensstämmelse med det vid denna lag
fogade formulär 5 med därå gjorda anvisningar skall föras vid förrättningen,
antecknas antalet afgifna röstsedlar. Jämväl räknas och upptages i protokollet
antalet af de personer, som enligt anteckningarna i röstlängden deltagit
i valet.

De vid valet afgifna röstsedlarna inläggas härefter i ett hållfast omslag,
som omsorgsfullt förseglas under minst tre närvarandes sigill. De sålunda
åsätta sigillen skola jämväl i protokollet aftryckas.

Vid förrättningen öfverblifna röstsedlar skola genast förstöras.

53 §.

Då uppehåll i valförrättningen sker, skall valurnan omsorgsfullt förseglas
under minst tre närvarandes sigill samt därefter sättas i säkert
förvar; och bör, innan förseglingen vid förrättningens fortsättande borttages,
valnämnden eller magistraten inför öppna dörrar förvissa sig om, att sigillen
äro obrutna.

54 §.

Sedan valprotokollet upplästs och dess riktighet bekräftats af ordföranden
och två af de närvarande, afslutas förrättningen med tillkännagifvande, att
röstsammanräkningen verkställes å tid och ställe, som därför blifvit utsatt.

Valnämnden eller magistraten insänder därefter ofördröjligen till Konungens
befallningshafvande röstsedlarna och valprotokollet jämte röstlängden.

VI Kap.

Om rösternas sammanräkning’ samt kungörande af

valets utgång.

55 §.

Å utsatt tid och ställe verkställes af Konungens befallningshafvande
sammanräkning af de vid valet afgifna röster. Sammanräkningen sker inför

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

öppna dörrar. Såsom vittnen böra därvid deltaga de personer, Konungens
befallningshafvande därtill utser.

56 §.

Protokollen öfver röstningen granskas hvart för sig, och sigillen å omslaget
till de vid hvarje protokoll fogade röstsedlar jämföras med de sigill,
som äro å protokollet aftrycka. Förekommer därvid ej skälig anledning, att
omslaget efter tillslutningen blifvit öppnadt, brytes förseglingen. I annat fall
lämnas omslaget orubbadt, och de däri inneslutna röstsedlar inverka ej
på Valet.

57 §.

Ej må valets afslutande uppehållas häraf, att protokoll och röstsedlar
icke inkommit från alla valdistrikt.

58 §.

Efter det röstsedlarna från de särskilda valdistrikten öppnats och granskats,
meddelar Konungens befallningshafvande de beslut, hvartill röstsedlarna
och protokollen må gifva anledning.

59 §.

Ogiltig är röstsedel:

hvilken icke är försedd med sådan stämpel, som i 45 § sägs;
å hvilken understrukits flera namn, än valet afser platser;
å hvilken intet namn utmärkts;

å hvilken tillagts och understrukits något namn, som ej är å sedeln tryckt ;
å hvilken på annat sätt, än 46 § angifver, utmärkts huru den röstande
velat rösta;

å hvilken finnes något kännetecken, som kan antagas vara af den röstande
med afsikt där anbragt.

60 §.

För sammanräkningen böra de giltiga röstsedlarna ordnas i grupper efter
antalet af de å hvarje sedel gjorda namnunderstrykningar.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

61 §.

Vid sammanräkningen begynnes med den grupp af röstsedlar, å hvilka
blott ett namn understrukits; och antecknas huru många röster hvarje kandidat
erhållit på dessa röstsedlar.

Från de röstsedlar, å hvilka två namn understrukits, antecknas likaledes
huru många gånger hvarje kandidats namn sålunda utmärkts. De härvid
antecknade talen delas med 2.

Från de röstsedlar, å hvilka tre namn under strukits, sker på enahanda
sätt anteckning för hvarje kandidat; dock att de härvid antecknade talen
delas med 3.

På samma sätt behandlas alla öfriga grupper af röstsedlar, därvid för
hvarje grupp iakttages, att de antecknade talen delas med det tal, som utvisar
antalet å röstsedlarna understrukna namn.

För sammanräkningen af de kvoter, som sålunda erhållas, böra uppkomna
bråktal uttryckas i hundradelar, så att 1/2 räknas lika med 0.50, 1/3
lika med 0.33, 2/3 lika med 0.67 och så vidare, allt i enlighet med den å
bilaga till denna lag intagna tabell.

De tal, som på ofvan angifna sätt erhållas för eu och samma kandidat,
sammanräknas. Summan utgör kandidatens rösttal.

62 §.

Rösttalen för de kandidater, som äro uppförda på samma vallista, sammanräknas,
och summan varde på det sätt jämnad till närmaste hela tal, att
hvad som öfverstiger 0.50 räknas för 1, och hvad som understiger eller blott
uppgår till 0.50 uteslutes. Det sålunda uppkomna talet är listans rösttal.
För lista, som upptager en enda kandidat, är hans rösttal, på enahanda sätt
jämnadt, listans rösttal.

63 §.

De platser, som äro att besätta, fördelas mellan de olika listorna efter
den grund, att, då någon lista tillerkännes en plats för en viss röstmängd,
samma röstmängd skall medföra lika rätt för hvarje annan lista.

Denna fördelning tillgår sålunda, att platserna, en efter annan, tilldelas
den af de olika listorna, hvilken för hvarje gång uppvisar det största af nedan
angifna jämförelsetal.

Jämförelsetalet är för hvarje lista dess rösttal, så länge listan ännu icke
fått någon plats sig tillerkänd; därefter halfva rösttalet, så länge listan erhållit

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

allenast eu plats; därefter tredjedelen af rösttalet, så länge listan erhållit
allenast två platser; och så vidare i fortsatt följd.

Äro, i fråga om någon plats, två eller flera af jämförelsetalen lika, äge
den lista företräde, hvars rösttal är störst. Äro äfven rösttalen lika, skilje
lotten.

Har en lista redan erhållit så många platser, som listan upptager kandidater,
varde den från vidare jämförelse utesluten.

64 §.

De platser, som enligt nästföregående § tillkomma en lista, tilldelas dem
af de valbara kandidaterna därå, som äga högsta rösttalen. Vid lika rösttal
eller i händelse plats skall tilldelas någon af två eller flera kandidater, som
icke personligen erhållit någon röst, skilje lotten.

65 §.

Vid förrättningen läte Konungens befallningshafvande föra protokoll, i
hvilket antecknas utom annat, som vid förrättningen förekommit, huru många
giltiga och ogiltiga röstsedlar afgifvits i hvarje valdistrikt, sammanlagda antalet
giltiga röstsedlar, hvarje kandidats rösttal, de särskilda vallistornas
rösttal, de öfriga jämförelsetal, som varit bestämmande vid fördelningen af
platserna mellan de olika listorna, det antal platser, som tilldelats hvarje
lista, samt slutligen de valda riksdagsmännens namn.

Samtliga röstsedlar inläggas, de godkända och de underkända hvar för
sig, i omslag, hvilka, innan förrättningen afslutas, förses med minst tre
närvarandes sigill, hvarom anteckning sker i protokollet. De sålunda inlagda
röstsedlarna jämte de enligt 61 § gjorda anteckningar skola förvaras
till dess valet vunnit laga kraft eller, i händelse af besvär, dessa blifvit
afgjorda.

66 §.

Kan förrättningen icke på en dag bringas till slut, eller varder eljest
nödigt att densamma uppskjuta eller afbryta, skola alla röstsedlar inläggas i
omslag, hvilka förseglas under minst tre närvarandes sigill. Dessa omslag
jämte andra till valet hörande handlingar skola därefter läggas i säkert förvar;
och må förrättningen ej ånyo företagas, innan de af Konungens befallningshafvande
tillkallade vittnen eller andra närvarande förvissat sig om att de
åsätta sigillen äro obrutna.

Konstitutionsutskottets Utlåtande K:o C.

67 §.

Valets utgång kungöres omedelbart genom uppläsning af valprotokollet.
Med protokollets uppläsning är valförrättningen afslutad.

68 §.

Om utfärdande af fullmakt för de valda är stadgadt i riksdagsordningen.
Sådan fullmakt skall hafva följande lydelse:

»Vid riksdagsmannaval, som den . . . (dag, månad, år) . . . hållits i . . .
(valkretsens namn), har» N. N. »blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens Andra
Kammare för en tid af tre år, räknade från och med den 1 januari nästkommande
år» (eller om valet hållits efter treårsperiodens början: »för tiden
till den 1 januari år....»); »hvarom detta länder till bevis och fullmakt».
Ort och tid.

69 §.

Har någon, som blifvit vald till riksdagsman, afsagt sig uppdraget, och
pröfvas afsägelse!! giltig, då inträde i hans ställe den af kandidaterna pa
samma lista, som enligt de i 64 § angifna grunder kommer de valda riksdagsmännen
närmast.

Samma lag vare, då eljest ledig vorden plats i kammaren skall fyllas.

Finnes å den lista, som upptagit den afgångne, till fyllande af dennes
plats ingen valbar kandidat, skall platsen efter de i 64 § stadgade grunder
fyllas från den af de öfriga listorna, som vid fortsättande af det i 63 § angifna
förfarande tinnes närmast berättigad till den obesatta platsen. Saknas
på samtliga listor valbar kandidat, skall platsen stå obesatt till nästa val.

70 §.

I de fall, som i nästföregående § afses, skall Konungens befallningshafvande
vid offentlig förrättning, som hålles så fort ske kan och hvarom
underrättelse minst åtta dagar förut meddelas genom anslag och medelst tryck
så som med Konungens befallningshafvandes kungörelser vanligen förfares, i
protokoll upptaga de föreliggande omständigheterna samt hvilken på grund
däraf skall inträda i den afgångnes ställe. Sedan detta protokoll vid förrättningen
upplästs, utfärde Konungens befallningshafvande omedelbart fullmakt
för den sålunda utsedde.

Denna fullmakt skall vara af följande lydelse:

»Sedan» N. N. »blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens Andra Kammare
för .... (valkretsens namn) för en tid af tre år, räknade från och med den

Bill. till Riksd. Prot. 1.903. ,3 Sami. 6 Häft. 4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

1 januari år . . . (eller om den afgångne utsetts först efter treårsperiodens
början: »för tiden till den i januari år . . . .»), men denna plats blifvit ledig,
har vid förrättning enligt 69 § af lagen om val till Riksdagens Andra
Kammare» N. N. »blifvit utsedd att inträda såsom ledamot af nämnda kammare
för tiden till den 1 januari år ....» (eller om förrättningen hållits före
treårsperiodens början: »för sagda tid»); »hvarom detta länder till bevis och
fullmakt». Ort och tid.

VII kaiD.

Allmänna bestämmelser.

71 §.

Hvad i denna lag är stadgadt i afseende å magistrat vare i stad, där
magistrat ej finnes, gällande om den för sådan stad särskild! tillsatta styrelse.

72 §.

Äro i stad flera valdistrikt, skall magistraten för valets hållande dela sig
i lika många afdelningar med minst tre ledamöter i hvarje. Finnes i magistraten
ej tillräckligt antal ledamöter för en sådan fördelning, äge magistraten
att bland stadens invånare utse erforderligt antal personer att såsom extra
ledamöter af magistraten närvara vid valförrättningen.

År magistrat delad på afdelningar, föres vid valförrättning protokollet af
den, hvarje afdelning inom sig därtill utser.

73 §.

Uppdrag att vara ledamot i valnämnd eller extra ledamot af magistrat
vid valförrättning må ej annan afsåga sig, än ämbets- eller tjänsteman, som
af sin befattning är hindrad att uppdraget fullgöra; den, som uppnått sextio
års ålder; samt den, hvilken eljest uppgifver hinder, som af kommunalstämman
eller magistraten godkännes.

74 §.

Menar någon, att val af ledamöter i valnämnd icke skett i laga ordning,
eller vill någon klaga däröfver att af honom gjord afsägelse af uppdrag, som
i 73 § afses, icke godkänts, äge han att hos Konungens befallningshafvande

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

anföra besvär före klockan 12 å femtonde dagen från den dag, då valet
hölls eller det beslut meddelades, däri rättelse sökes; och må öfver Konungens
befallningshafvandes utslag i sådant mål klagan ej föras.

75 §.

öfver beslut, som i 2 och 3 §§ afses, må besvär anföras i den ordning,
som är bestämd för Överklagande af Konungens befallningshafvandes utslag
i mål, hvilka bedömas efter förordningarna om kommunalstyrelse.

76 §.

Om besvär öfver riksdagsmannaval eller sådan Konungens befallningshafvandes
åtgärd, som står i omedelbart samband med själfva valet, är stadgadt
i riksdagsordningen.

77 §.

Ej må vid klagan öfver beslut i fråga om anmärkning mot röstlängd
andra bevis gälla än de, som hos valnämnden eller magistraten varit i laga
ordning företedda.

78 §.

Vid pröfning af besvär öfver riksdagsmannaval må sådana omständigheter
ej verka till valets upphäfvande, som, utan att öfva inflytande på den omedelbara
utgången af valet, kunna äga inverkan allenast på frågan om hvilka vid
sedermera inträffade ledigheter må varda till riksdagsmän utsedde.

79 §.

Infaller å söndag eller annan allmän helgdag tid, då åtgärd för rätt att
framställa anmärkning mot röstlängd eller då pröfning af anmärkningar däremot
eller då åtgärd för rätt att fullfölja eller bevaka talan mot beslut vid
sådan pröfning eller för rätt till klagan, som i 74 § afses, sist bör företagas,
må den åtgärd eller pröfning ske å nästa söckendag.

80 §.

Valnämnden eller magistraten åligger ombesörja att de anordningar, som
i 42 § afses, ordentligen verkställas.

Kostnaden för dessa anordningar så ock de af denna lag föranledda
utgifter för skrifmaterialier och stämplar äfvensom kungörande, som åligger

28 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

valnämndens ordförande eller magistrat, skola gäldas af kommunerna, hvilka
jämväl hafva att tillhandahålla och anordna lämpliga vallokaler.

81 §.

Hvad i den för Stockholms stad fastställda valordning är stadgadt i fråga
om val af riksdagsmän i Andra Kammaren skall upphöra att gälla i afseende
å de val, som förrättas enligt denna lag.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Bilaga.

Tabell, utvisande huru vanliga bråktal skola i hundradelar

beräknas.

lika

med

0,50

7»

lika

med

0,33

6/l2

lika

med

0,5 0

13/l4

lika

med

0,93

0,33

0,44

V12

0,5 8

V15

0,0 7

0,6 7

0,5 6

/12

0,67

715

0,1 3

0,2 5

0,67

/12

».

0,7 5

0,20

0,50

0,7 8

10/

/12

0,83

Vl5

0,2 7

0,7 5

0,89

U/l2

0,92

Vl5

0,33

0,2 0

Vio

0,1 0

Vl3

0,0 8

715

0,4 0

Vid

0,20

/13

0,1 5

7l5

0,4 7

0,6 0

ilo

0,30

7l3

0,23

Ilo

0,53

0,8 0

Vio

0,40

Vl3

0,31

9 /

Ilo

0,60

0,1 7

5 Ilo

0,5 0

°/l3

0,38

10/

/15

0,67

0,33

Vio

0,60

6/l3

0,46

il/

Ilo

0,7 3

/ G

0,50

Vid

0,7 0

Vl3

0,54

12/

/15

0,80

0,67

Ilo

0,8 0

8 /

/13

0,6 2

13/

/15

0,8 7

0,8 3

9/io

0,90

/13

0,6 9

U/l5

0,93

V 7

0,1 4

0,09

10/

Ilo

0,7 7

Vie

0,06

0,2 9

0,1 8

11/

/13

0,8 5

7ig

0,12

0,43

0,27

12/13

0,92

7l6

0,19

0,57

0,36

Vl4

0,0 7

4/l6

0,2 5

0,71

0,4 5

7l4

0,14

°/l6

0,31

0,8 6

6/u

0,5 5

7l4

0,2 1

Vl6

0,3 7

0,12

0,64

Vl4

0,2 9

7l6

0,44

/ 8

0,2 5

/ii

0,7 3

714

0,36

8/l6

0,50

0,37

/ll

0,8 2

714

0,4 3

9 /

0,56

0,50

10/n

0,91

V14

0,5 0

10/

Ilo

0,62

#/8

0,62

Via

0,0 8

/14

0,5 7

116

0,69

0,7 5

712

0,1 7

/14

0,6 4

12/

0,7 5

0,8 7

7l2

0,2 5

10/

0,7 1

13/

/16

0,81

0,1 1

4/l2

0,33

11/

/14

0,7 9

14/

0,87

0,22

5/l2

0,4 2

12/

/14

0,86

15/

0,94

0. S. V.

Konstitutionsutskottets Utlutande N:o 6.

Formulär 1.

Formulär till kungörelse om framläggande af röstlängd.

Kungörelse.

Härmed tillkännagifves, att röstlängd till ledning vid val i N. N. valdistrikt
till Riksdagens Andra Kammare finnes under tiden från och med den 24

till och med den 31 maj framlagd i---x) för att där vara för allmänheten

tillgänglig; och erinras tillika att den, hvilken rösträtt enligt denna längd ej
tillkommer, men som för sig vill påstå sådan rätt, eller den, som anser att
annan icke må vara i längden upptagen såsom röstberättigad, äger att sina
anmärkningar, skriftligen affattade och åtföljda af de bevis han vill åberopa,
ingifva till---2) före klockan 12 å . . . 3) dagen den — — —3), äfven som

att pröfning af de mot röstlängden framställda anmärkningar, som i rätt
tid inkommit, äger rum i — — —4) . . . 5) dagen den — — —5).

Ort och tid.

Underskrift.

Anvisningar;

0 Här angifves den lokal, i hvilken röstlängden kommer att framläggas; och iakttages i afseende
därå, att behörig tillsyn öfver längden må kunna å det angifna stället utöfvas till förekommande
af att eljest anteckning i längden skulle af någon kunna verkställas.

2) Valnämndens ordförande, magistrat eller stadsstyrelse.

s) Här utsattes med angifvande af veckodag och datum den tid, inom hvilken anmärkningarna
sist skola vara ingifna; det är den 3 juni eller, om den dagen infaller å sön- eller helgdag, näst
påföljande söckendag.

4) Sockenstuga, rådhus eller annan lämplig lokal.

6) Här utsattes med angifvande af veckodag'' och datum den för anmärkningars pröfning bestämda
tid, som är den 15 juni eller, om denna dag infaller å sön- eller helgdag, näst påföljande
söckendag.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Formulär 2.

Formulär till underrättelse enligt 11 §.

Jämlikt den röstlängd, som detta år upprättats för att i N. N. valdistrikt
tjäna till efterrättelse vid val till Riksdagens Andra Kammare, varder Eder
härigenom meddeladt, att Ni — — — — — — — — — — — — — —

icke är i röstlängden antecknad såsom röstberättigad.

Därest Ni vill för Eder påstå rätt till deltagande i det riksdagsmannaval,
vid hvilket nämnda röstlängd skall begagnas, äger Ni att Edra anmärkningar,

skriftligen afifattade och åtföljda af de bevis Ni vill åberopa, ingifva till---2)

före klockan 12 å . . .3) dagen den--3) juni, och kommer pröfning af sådana

i rätt tid inkomna anmärkningar att äga rum i — — —4) . . . °) dagen den
— —5) juni med början klockan 10 förmiddagen.

Poststämpelns datum.

Underskrift.

Anvisningar:

1) Här införas den eller de omständigheter, på grund hvaraf vederbörande från rösträtt
uteslutits.

2) Valnämndens ordförande, magistrat eller stadsstyrelse.

4) Vederbörande lokal.

5) Här utsättes med angifvande af veckodag och datum den för anmärkningars pröfning bestämda
tid, som är den 15 juni eller, om denna dag infaller å sön- eller helgdag, näst påföljande
söckendag.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Formulär 3.

Formulär till underrättelse enligt 13 §,

Att i rätt tid anmärkning. . framställts därom, att i den röstlängd, som
detta år upprättats för att i N. N. valdistrikt tjäna till efterrättelse vid val
till Riksdagens Andra Kammare, Ni upptagits såsom röstberättigad, varder
Eder till kännedom härigenom meddeladt, med underrättelse tillika, att pröfning

af anmärkning .... äger rum i--— x) . . .2) dagen den — — 2) juni med

början klockan 10 förmiddagen, då tillfälle lämnas Eder att. . . samma bemöta.

Poststämpelns datum.

Underskrift.

Anvisningar:

0 Vederbörande lokal.

2) Här utsättes med angifvande af veckodag och datum den för anmärkningars pröfning bestämda
tid, som är den 15 juni eller, om denna dag infaller å sön- eller helgdag, näst påföljande
söckendag.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Formulär 5.

Formulär till protokoll vid riksdagsmannaval.

Protokoll, hållet i N. N. valdistrikt vid val af ledamöter till
Riksdagens Andra Kammare å ■— — — (vallokalen) i
— — —■ (orten) den — — — (dag, månad och år).
Till förrättande af det val af ledamöter i Riksdagens Andra Kammare,

som blifvit utsatt att hållas härstädes denna dag, sammanträdde klockan---

förmiddagen den för sådant ändamål utsedda valnämnd (eller i stad, som utgör
ett valdistrikt: »stadens magistrat»; eller i stad, som bildar flera valdistrikt:

»den för sådant ändamål utsedda afdelning af magistraten»).
----------------------i)

Omslaget till den röstlängd, som vid valet begagnades, bröts vid förrättningen.
De i omslaget jämväl inneslutna röstsedlar, som till valmännen utlämnades,
försågos före utlämnandet med valdistriktets stämpel.

Valet fortgick till klockan — — eftermiddagen med uppehåll — —■ 2)
Vid valet afgåfvos i vederbörlig ordning — — — röstsedlar af — — —
i röstlängden antecknade valmän. — — — — — — — — — — — —3)
De afgifna röstsedlarna inlades efter verkställd räkning i ett omslag, som
förseglades under de . . ,4) sigill, som här nedan finnas aftryckta.

-------------------------5)

Vid förrättningen öfverblifna röstsedlar förstördes.

Vid protokollet

N. N.

Aftryck

Att detta protokoll vid valförrättningen upplästs och befunnits riktigt, bekräftas.

N. N.

,T ,T Ordförande vid valet. „ _

bi. N. N. N.

Anvisningar:

1) Har valet ej kunnat börja å bestämd tid, varde anledningen därtill här anmärkt.

2) Här angifvas klockslagen, under hvilka uppehåll i förrättningen, äfven på grund af gudstjänst,
ägt rum. Har valhandlingen eljest afbrutits, varde, med angifvande af orsaken, tiden för
afbrottet jämväl anmärkt.

3) Därest antalet afgifna röstsedlar ej öfverensstämmer med antalet af dem, som enligt anteckningarna
i röstlängden deltagit i valet, skall sannolika anledningen därtill här anmärkas.

4) Antalet, som skall vara minst tre.

5) Har röstsedel ej mottagits, varde det, med angifvande af orsaken, här anmärkt; och upptages
här jämväl hvad i öfrigt förekommit af beskaffenhet att böra till protokollet antecknas.

Bih, till Rilcsd. Prof. 1905. 3 Sami. 0 Käft.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

_ Vid den kungl. propositionen finnes fogadt utdrag af det i statsrådet den
l21 januari 1905 förda protokoll öfver justitiedepartementsärenden, utvisande
att föredragande departementschefen — efter anmälan af Riksdagens skrifvelse
den 20 maj 1904, däruti Riksdagen tillkännagifvit, att den fråga, som
innefattades i Kungl. Maj ris vid samma års riksmöte aflåtna proposition med
förslag till ändrad lydelse af §§ 49 och 87 regeringsformen samt §§10 till
och med 25 äfvensom §§ 27, 28 och 38 riksdagsordningen, till följd af kam DeParten,

entsrarRas. o!ika besM förfalJit “.anfört följande:

chefens vöa jag, min plikt likmätigt, ånyo går att till Eders Kungl. Maj:ts pröf yttrande.

ning hänskjuta ett förslag till lösandet af den viktiga frågan om ändring i
gällande bestämmelser rörande valen till Riksdagens andra kammare, torde
det till en början tillåtas mig att i korthet erinra om det mottagande, Eders
Kungl. Maj:ts proposition vid 1904 års riksdag rönte inom riksförsamlingen.

I det utlutande, konstitutionsutskottet i frågan afgaf, anslöt sig utskottet
i hufvudsak till propositionens bestämmelser om valrättsvillkoren. Utskottet
förordade äfven den af Kungl. Maj:t föreslagna proportionella valmetoden, men
i fråga om valkretsindelningen ansåg utskottet riktigast, att stad och land
fortfarande vore fördelade i skilda valkretsar; dock att därvid någon utjämning
med afseende å städernas och landsbygdens nu stadgade representationsrätt
borde äga rum. Detta förslag vann icke godkännande i någondera kammaren.
Bättre framgång rönte däremot det kungl. förslaget, i det att första
kammaren med 93 röster mot 50 antog till hvilande för vidare grundlagsenlig
behandling ett förslag, som med några modifikationer och tillägg innefattade
bifall till Kung!. Maj ds förslag.

I andra kammaren anställdes voteringar bland annat om enahanda förslag,
som i första kammaren bifallits, äfvensom rörande ett förslag, som i
form af motion framburits från en stor grupp af andra kammarens ledamöter.
Denna motion motsatte sig införandet af proportionella val och förordade i
stället majoritetsval hufvudsakligen i enmanskretsar; endast de största städerna
skulle såsom nu bilda flermanskretsar. Enmanskretsarna skulle enligt detta
förslag utgöras af vissa medelstora städer samt af domsagorna jämte därinom
belägna smärre städer eller, där folkmängden inom sådant område berättigade
till mer än en riksdagsman, af deladt dylikt område. I fråga om valrättsvillkoren
anslöt sig motionen ganska nära till det kungl. förslaget; dock ville
den ej bland valrättsvillkoren upptaga propositionens fordran på fullgjord skatteplikt
till kommunen.

Sedan i andra kammaren det af första kammaren godkända förslag förkastats
med 116 röster mot 108, som voro för bifall, blef jämväl den nyssnämnda
motionen efter votering förkastad med 138 röster mot 87, som afgåfvos
för bifall till motionen, men därefter biföll kammaren med 116 röster

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

mot 109 ett förslag, som endast så till vida skilde sig från omförmälda
motion, att det bland valrättsvilkoren upptog fullgjord skatteplikt till kommunen.

På grund af nu anmärkta röstsiffror lärer det vara tydligt, att af de förslag,
som vid 1904 års riksdag framkommo till den föreliggande frågans lösning,
Kungl. Maj:ts var det, som vann den största anslutningen inom representationen.
Utgången i kamrarna bör således ej anses utgöra något hinder
att lägga det kungl. förslaget till grund för en ny proposition i ämnet, om eljest
detta förslag vid förnyad pröfning finnes tillfredsställande. I sådant hänseende
vidhåller jag min till statsrådsprotokollet den 5 februari 1904 yttrade mening om
de Iproportionelia valens stora företräden framför majoritetsvalen. Särskild!
vill jag här framhålla, att med tillämpning af proportionella val en majoritet
inom valmanskåren ej kan, såsom vid majoritetsvalen ställes i utsikt, tillskansa
sig större antal platser än det, hvartill dess styrka berättigar, förutsatt
dock att minoriteten bevakar sina intressen. En naturlig önskan hos den
samhällsklass, som hittills varit talrikast representerad i andra kammaren, att
varda tillförsäkrad det inflytande, som rättvisligen bör tillkomma den, skall ock,
det är min öfvertygelse, leda därtill, att ett på allmän rösträtt grundad! förslag,
som ej är förenadt med proportionellt valsätt, svårligen kan väntas blifva
antaget åtminstone under den närmaste framtiden.

Innan jag ingår på en granskning af de erinringar mot det kungl. förslaget,
hvilka vid 1904 års riksdag framkommo, torde det vara lämpligt att
något skärskåda det förslag, som vann andra kammarens bifall. Hufvudintresset
härvid knyter sig helt naturligt till de grunder för valkretsindelningen,
som i förslaget voro angifna.

Under det att år 1902 valdes

i 150 landsbygdskretsar.................. 150 representanter och

i 50 stadskretsar ........................... SO »

230,

skulle enligt andra kammarens beslut ocli med tillämpning af folkmängdssiffrorna
den 31 december 1902 väljas

i 61 landsbygdsområden.................. 85 representanter

i 59 af landsbygd och städer bestående
områden..................... 103 » och

i 21 städer ....................................... 42 »

230.

I den till grund för beslutet liggande motionen både uttalats, att med
genomförande af en så utsträckt rösträtt, som då var af Kungl. Maj:t föreslagen,
den olikhet i representationsrätt, som för närvarande finnes mellan

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

land och stad, borde försvinna. Denna princip blef till en början så tillämpad,
att hvarje stad, hvars folkmängd, utan att uppnå hela valkvoten, likväl uppgick
till eller öfversteg halfva valkvoten, skulle få välja eu riksdagsman.
Anledningen härtill angafs vara, att städer af denna storlek företedde så utpräglade
skiljaktigheter från landsbygden, att deras sammanförande med
denna vid politiska val sannolikt icke skulle tillfredsställa vare sig dem
sjulfva eller den landsbygd, med hvilken de sålunda skulle komma att sammanföras.
På grund af hvad sålunda föreslagits skulle, enligt folkmängdssiffrorna
den 31 december 1902, It städer med mindre invånareantal än valkvoten
hvar för sig få välja egen riksdagsman, och häraf kom det sig, att rikets
21 största städer skulle tå tillsätta 42 riksdagsplatser eller blott 8 riksdagsmän
mindre, än hela det antal 50, som, enligt samma folkmängdssiffror, rikets alla
städer borde äga utse. Hvad i motionen yttrats rörande de städer, som, på
sätt nämnts, hvar för sig skulle få välja en riksdagsman, kan emellertid
med fullt fog tillämpas jämväl på ett stort antal medelstora städer, indika
likväl skulle ingå i de blandade stads- och landsbygdsvalkretsarna. Bortsedt
från alla städer, i Indika folkmängden ej uppgår till 7,000, skulle för närvarande
i ej mindre än 16 fall domsaga helt eller delvis välja tillsammans med
stad, som äger ett invånareantal, i de olika fallen växlande från 7,000 till öfver
10,000. Tages härvid jämväl i betraktande, att uti valkretsområdena på landet,
såväl de områden, Indika i sig innesluta städer, som de, Indika helt och hållet
bestå af landsbygd, jordbruksintresset skulle få att kämpa mot industri- och handelsintresset
i köpingar och municipalsamhällen samt å andra platser med sammanträngd
befolkning, såsom sågverk, järnverk in. fl., lära rikets jordbrukande
valmän icke sakna skäl att känna sig tvehågsna, huruvida det skall blifva dem
möjligt att under eu sådan valkretsindelning komma till sin rätt. Och deras
tvekan härutinnan skall säkerligen ej minskas, om de tänka sig, huru förhållandena
skulle gestalta sig i en ej alltför aflägsen framtid. Tv med den bestämda
tendens, folkmängden har att ökas hastigare i städerna och industriorterna
än på landsbygden, komme städerna och därmed jämförliga samhällen att,
frånsedt ökningen af antalet riksdagsmän för de rena stads valkretsarna, erhålla
ett under tidernas lopp alltjämt stegradt inflytande i de 59 blandade
valkretsarna. Stadsintresset, redan i princip något gynnadt framför landsbygdsintresset,
skulle då i sin helhet erhålla en mycket starkare representation,
än det rätteligen bör äga; en omständighet, som likväl ej utesluter, att
ett stort antal smärre städer, Indika nu hafva representanter i andra kammaren,
faktiskt skulle förlora sin representationsrätt och därmed möjligheten att få sina
särskilda intressen tillräckligt företrädda.

Hvad jag hittills yttrat rörande andra kammarens beslut i fråga om valkretsindelningen
är framkommet hufvudsakligen från synpunkten att antyda,

Konstitutionsutskottets Utlåtande K:o 6.

huru vanskligt det är att på denna väg träffa en anordning, som blott något _
så när uppfyller rättvisans fordringar. Men genomförandet af andra kammarens
beslut skulle medföra äfven andra afsevärda svårigheter. Dessa hafva de
motionärer, hvilkas förslag andra kammaren biföll, till största delen kringgått
och i stället öfverlämnat åt Kungl. Maj:t en mycket vidsträckt befogenhet i
afseende å valkretsars bildande.

Enligt det af andra kammaren bifallna förslaget skulle med tillämpning
af folkmängdssiffrorna den 31 december 1902 finnas 41 områden med därinom
belägna städer och 23 domsagor, hvilka områden och domsagor hvar
för sig ägde att utse mer än en riksdagsman. Hvarje sådant område eller
domsaga skulle således indelas i så många valkretsar, som motsvarade det
antal riksdagsmän, området eller domsagan ägde att utse. Denna indelning
skulle bestämmas af Konungen efter den grund, att indelningen, där så lämpligen
kunde ske, anordnades efter häradsgränserna.

Den sålunda föreslagna indelningen af de 23 domsagorna i skilda valkretsar
öfverensstämmer i det närmaste med de regler, som nu i § 13 mom.

2 riksdagsordningen äro stadgade i afseende å valkretsars bildande å landsbygden.
Dock skulle den reglerande myndighetens makt redan här ökas, i
det att den otvifvelaktigt kunde afvika från häradsgränserna i hvarje fall, där
den för sin del ansåge eu delning efter dessa gränser olämplig. Vida mer
betydelsefull skulle emellertid den reglerande myndighetens makt blifva, när
frågan gälde att dela de 41 af domsagor med därinom belägna städer bestående
områdena.

Utgöres domsaga, som med tillhörande stad eller städer skall delas, af två
härad, så är nog i åtskilliga fall uppenbart, att delningen kunde ske efter häradsgränserna.
Men i många fall skulle vid tillämpning af denna grund uppstå
sådan olikhet i folkmängd inom de särskilda kretsarna, att en indelning efter
häradsgränser måste där anses såsom mindre lämplig. Konungen skulle väl
då hafva ej blott rättighet utan äfven skyldighet att medelst öfverflyttande
af kommuner från det ena häradet till det andra söka hafva den mellan de
olika delarna uppkommande olikhet i folkmängd. Otvifvelaktigt skulle tillfälle
då gifvas till val mellan olika kombinationer, och af det sätt, hvarpå indelningen
verkställdes, kunde ofta bero, huruvida ett stads- och industriintresse
eller landtmannaintresset skulle i ena eller andra valkretsen blifva öfvermäktigt.
Liknande svårigheter uppkomma äfven, när den staden omslutande
domsagan består af tre härad. Ofta blefve då svårt att afgöra, om med det
staden omslutande häradet skulle förenas annat härad, eller om icke en öfverflyttning
af kommuner från ena häradet eller kanske till och med från två
af häradena borde ifrågakomma. Ett försök att å sådana områden tillämpa
den angifna delningsgrunden skall i många fall lätt visa, huru otillräcklig den

Konstitutionsutskottets Utlutande N:o 6.

i verkligheten är och Indika svårigheter uppstå däraf, att man vid indelningen
icke kan undgå att taga hänsyn till den nu faktiskt bestående motsättningen
mellan stad och land. Vore således den reglerande myndighetens valfrihet ej
ringa i ett fall, där domsagan består af tre härad, blefve den antagligen ej
mindre, när häradena i domsagan äro ännu flera, likasom valfriheten alltid
måste blifva stor, när domsaga med tillhörande stad på grund af folkmängden
ägde att tillsätta tre riksdagsmän och således skulle delas i tre valkretsar.
Äfven där domsaga, som med tillhörande stad skulle delas, består af blott ett
härad, vore tydligtvis fältet Öppet för en mångfald kombinationer.

1 detta sammanhang torde böra anmärkas, att då förutnämnda motionärer
ej funnit anledning till införande af emnanskretsar i de städer, som
skulle äga att utse flera riksdagsmän, de såsom skäl härför uppgifvit, att de
grunder, efter hvilka valkretsindelningen där skulle verkställas, icke kunde
blifva så bestämda, att möjlighet till godtycke vid skeende omregleringar
kunde förebyggas. Möjligheterna till godtycke torde .dock icke vara nämnvärdt,
om ens något större med afseende å dessa städer, än i fråga om de
af domsaga och stad bestående områden, hvarom nyss talats. Uppgiften att
i de stora städerna sammanföra regelbundna rotar och kvarter till särskilda
valkretsar kan, såvidt jag förstår, ej vara af mera grannlaga natur, än den
att på landet, med upplösande af häradsgränser, bilda valkretsar af de ofta
mycket olika och oregelbundna enheter, som där stå till buds, samt under de
svårigheter dessutom, som uppkomma genom de anmärkta intressemotsatserna.
Då för öfrigt den förut antydda tendensen hos majoritetsvalen i allmänhet
att orättvist gynna majoriteten inom valmanskåren naturligtvis gör sig allra
starkast gällande, när dessa val anordnas i flermanskretsar, hade det nog
från denna omständighet kunnat hämtas tillräckligt vägande skäl att uppdela
äfven de största städerna i emnanskretsar.

Att de motionärer, som för sig vunno andra kammarens pluralitet, icke
löst de svårigheter i afseende å valkretsindelningen, hvilka äro förenade
med den af dem intagna ståndpunkten, tror jag mig hafva tillräckligt ådagalagt,
likasom äfven att deras förslag i verkligheten innebär ett öfverlåtande
på regeringsmakten att i ett flertal fall, och synnerligast där ett stadsintresse
står emot ett landsbygdsintresse, efter fritt val bestämma valkretsindelningen.
Stora möjligheter till gynnande af ett visst politiskt intresse
skola härvid uppenbarligen erbjuda sig. Den ökning af Konungens makt, andra
kammaren sålunda velat medgifva, framstår desto mera egendomlig, som den
moderna statsförfattningsrätten såsom oafvislig uppställt den fordran i fråga
om valkretsindelningen, att de regler, som härom skola gälla, bestämmas
genom lag; en uppfattning, som också nästan undantagslöst är tillämpad i
de europeiska staterna. Å andra sidan anser jag mig ej behöfva närmare

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

framhålla de många möjligheter till klander, regeringsmakten, äfven när den
vore som mest opartisk, skulle från olika håll såväl inom som utom representationen
ådraga sig vid tillämpning af en lagbestämmelse i enlighet med
andra kammarens beslut, och jämväl från denna synpunkt vore det nog skäl
att öfverväga, om det kan vara lämpligt, att regeringsmakten erhåller det
välde öfver valkretsindelningen, som här blifvit ifrågasatt.

Ser man däremot till, huru det kungl. förslaget löst svårigheterna i afseende
å valkretsindelningen, skall man icke kunna förneka de störa fördelar,
detta förslag äfven i hithörande hänseenden erbjuder framför en indelning i
enmanskretsar. Med hjälp af de stora valkretsar, som äro eu del af de proportionella
valens väsen, har det blifvit möjligt att inom hvarje valkrets skaffa
det utrymme, de olika intressena kräfva för att kunna bestå och utveckla sig.
Således löses af sig själf den pågående striden mellan stad och land. Af
samma skäl komma, såsom jag äfven vid ärendets föregående behandling
inför Eders Kungl. Maj:t den 5 februari 1904 yttrade, de olägenheter att försvinna,
hvilka enligt nu gällande ordning äro en följd af olika städers sammanslagning
till gemensamma valkretsar. Likaså de svårigheter, hvilka uppstå
vid och genom en valkretsindelning, som afser att till gemensamma enmanskretsar
förena stad och land. I stället för eu konstlad, mer eller mindre
bristfällig, aldrig riktigt rättvis och under årens lopp alltmera otillfredsställande
valkretsindelning, föreligger nu i Kungl. Maj:ts förslag en efter
rationella grunder uppgjord indelning, som, på samma gång den är geografiskt
fast, erbjuder en mycket stor böjlighet och anpassningsförmåga inför
växlande befolknings- och näringsförhållanden. Och tekniskt sedt äro de
föreslagna grundlagsbestämmelserna, i hvad de afse grunderna för valkretsarnas
bildande, enkla och klara samt lätta att tillämpa. För att ett valsystem,
som erbjuder sådana fördelar framför en indelning i enmanskretsar,
skall kunna lämnas åsido, måste däri kunna påvisas många och stora olägenheter.
År systemet endast besvärligare och mera inveckladt än det nuvarande,
synes denna omständighet, helt naturlig i och för sig, ej vara af beskaffenhet
att böra föranleda dess förkastande.

Då det nu från vidt skilda håll erkänts, att det proportionella system,
som af den för ändamålet, tillsatta kommitté föreslagits, är väl funnet och i
alla detaljer noga utarbetadt, och då jag af hvad som förekom vid 1904 års
riksdag blifvit ytterligare styrkt i min öfvertygelse, att denna metod är ett
godt medel att nu vinna en lösning af rösträttsfrågan, tvekar jag ej att på det
varmaste förorda, att det förslag Eders Kungl. Maj:t framlade vid samma riksdag
måtte till innevarande års riksmöte varda i hufvudsak ånyo framlagdt.

Från den grupp inom andra kammaren, som vid 1904 års riksdag kraftigast
motsatte sig Kungl. Maj:ts förslag, framhölls med skärpa att, om pro -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

portionella val skulle införas, dessa borde afse jämväl första kammaren, och
att, då något förslag i sådan riktning ej förelåg, Kung!. Maj ds proposition af
sådan orsak ej kunde bifallas. Jag bestrider att de båda frågor, man sålunda
velat sammanföra, stå i något organiskt samband med hvarandra; de
göra det så mycket mindre, som första kammaren uppenbarligen fått den
särskilda uppgiften att utgöra ett återhållande element till förhindrande af
förhastade beslut af representationen. Tanken på införande af proportionella
val här i landet har ursprungligen framkommit med hänsyn till önskvärdheten
att vinna en både effektiv och snar lösning af frågan om utsträckt valrätt
till andra kammaren. När denna önskan nu står inför möjligheten att
kunna förverkligas och man då påyrkar införande af proportionella val äfven
till första kammaren, framställer man helt enkelt ett nytt anspråk, och ett
anspråk därjämte, som man måste inse vara åt* beskaffenhet att ej kunna i
den närmaste framtiden realiseras.

Till stöd för detta nya anspråk har åberopats, att införandet af proportionella
val enbart till andra kammaren skulle medföra, att första kammaren
kornrne att i frågor, som kunna göras till föremål för gemensam omröstning,
tilläggas ökad makt genom det understöd, denna kammare kunde väntas
erhålla af representanterna i andra kammaren för de mera bemedlade i samhället.
Hvilket ringa inflytande dessa skola kunna öfva på andra kammarens
sammansättning, framgår emellertid af en nyligen gjord undersökning, enligt
hvilken antalet enskilda personer, som år 1903 voro påförda inkomstskatt,
för hela riket uppgick till 191,515. Bland dessa, däri dock äfven kvinnor och
personer af mankön under 25 år äro inräknade, utgör enligt verkställda beräkningar
antalet af dem, som skatta för en årlig inkomst af 2,000 kronor
eller därutöfver, ej mera än omkring 40 %, och äfven om härtill läggas de,
som af fastighet beräknas hafva en inkomst af 1,000 — 2,000 kronor, torde
hela antalet af dem, som sålunda skulle kunna anses tillhöra de mera burgna
i samhället, ej öfverstiga 100,000. Anser man sig bland de mera burgna
kunna upptaga äfven dem, hvilkas inkomst af fastighet beräknas till 600 —
1,000 kronor, skulle härigenom sistnämnda antal ej ökas med mera än något
öfver 30,000. Tages nu i betraktande, att antalet valberättigade efter den
föreslagna rösträttsutvidgningen skulle enligt nuvarande folkmängdsförhållanden
utgöra omkring 1,000,000, så lärer det ej med fog kunna sägas, att
ett förmögenhetsintresse i första kammaren skall kunna påräkna något mera
betydande stöd af ett motsvarande intresse i andra kammaren. Tvärtom
bör det ju vid jämförelse med antalet af dem, som vid senast förrättade
allmänna val till andra kammaren voro röstberättigade, hvilket antal utgjorde
blott 382,075, vara uppenbart, att de mindre bemedlade i samhället skola
enligt Kungl. Maj:ts förslag så öfvervägande behärska valen till andra

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

kammaren, att ett förmögenhetsintresse i första kammaren då icke kan på
långt när vinna det understöd i andra kammaren, för hvilket möjlighet nu
linnes. I stället för att hålla det anförda skälet giltigt, torde man snarare
kunna säga, att de, som nu i sammanhang med införande af allmän rösträtt
påyrka bibehållandet af majoritetsvalen eller införandet af proportionella val
äfven till första kammaren, vilja i fråga om maktfördelningen mellan kamrarna
åstadkomma till andra kammarens fördel en större rubbning, än som
ensamt af rösträttens utvidgning bör blifva en följd. Jag vidhåller min förut
uttalade åsikt, att eu uppriktig önskan att nu eller i den närmaste framtiden
få rösträttsfrågan löst ej kan förenas med ett anspråk att samtidigt genomdrifva
en reform i fråga om första kammarens bildande.

Af de invändningar, som bruka framställas mot den af Kungl. Maj:t vid
1904 års riksdag framlagda proportionella valmetoden, är det knappast någon,
som ej varit beaktad af den kommitté, som utarbetat denna metod. Att de
hittills framkomna anmärkningarna ansetts icke vara alltför tungt vägande,
torde också vara tämligen allmänt erkändt.

Om en proportionell valmetod skall kunna uppfylla sitt ändamål, lärer
det icke kunna undvikas, att hela systemet blifver vida mera inveckladt och
bestämmelserna mera detaljerade, än förhållandet är vid det enkla majoritetsvalet.
Hufvudsyftet vid uppgörandet af ifrågavarande metod har otvifvelaktigt
varit att åstadkomma full elfektiviiet men ändå ställa minsta möjliga anspråk
på valmännens förmåga att utföra själfva valhandlingen. Någon annan proportionell
metod, som i lika hög grad befordrar detta syfte men på samma gång
äger fördelen af mindre invecklade regler, har, såvidt jag förstår, ännu ej
blifvit uppvisad. Att den ifrågavarande metoden med lätthet skall kunna af
valmännen i vårt land tillämpas, därom hyser jag intet tvifvel.

Den mening, som i valkretsarnas storlek ser ett hinder mot antagandet
af den proportionella metoden, torde bäst bemötas genom eu hänvisning till
hvad jag förut yttrat i fråga om valkretsindelningen. När det säges. att de
föreslagna valkretsarna äro så stora, att svårigheter uppstå för de valberättigade
inom eu valkrets att sammanträffa för vidtagande af nödiga förberedelser
till valet, kan jag naturligtvis icke bestrida, att detta tal är till
viss grad sant; men det är ej utstånden, som mest inverka, utan samfärdsförhållandena,
och dessa äro numera i flera hänseenden så utvecklade i vårt
land, att de anmärkta svårigheterna torde kunna öfvervinnas utan allt för
stora olägenheter. I öfrig! är det anmärkningsvärd!, att invändningen om
valkretsarnas storlek framhållits, icke så mycket från deras sida, som däraf
äro mest beroende, nämligen landtmännen, utan från helt annat håll. Att det
föreslagna nya valsättet skall för valmännen, åtminstone på vissa trakter,
medföra ökade besvär och omkostnader, är äfven en omständighet, som icke

Bih. Ull Rilcsd. Prof. 1905. 3 Sand. G Haft. 6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

kan förnekas, men efter en genomförd betydligare utvidgning af valrätten
lära nog, alldeles oberoende af valsättet, de valmän, som nu ej äro organiserade,
hafva att underkasta sig besvär och utgifter i en omfattning, som
hittills varit för dem okänd.

Huru stora valkretsarna skola göras, därom föreligga nu till preliminärt
afgörande endast de hufvudgrunder, som i § 15 riksdagsordningen intagits.
Enligt dessa skola i regel valkretsarna sammanfalla med länen, men möjlighet
är ock lämnad att, där förhållandena så medgifva eller fordra, dela län i högst
två valkretsar. Frågan, i hvilken utsträckning sådan delning bör ske, afgöres
först när det uppgjorda förslaget till vallag skall slutligen pröfvas. Att i afseende
å länens delning gå längre än detta förslag angifver, synes mig ej vara lämpligt.
När man hunnit vänja sig vid tanken på stora valkretsar, skall man nog inse
fördelarna af att ej onödigtvis minska dem. Men oaktadt jag sålunda i princip
gillar den i förslaget till vallag intagna valkretsindelning, bör detta ju ej utgöra
något hinder att, om det skulle visa sig att något eller några län, t. ex. Älfsborgs
och Jämtlands län äfvensom de två nordligaste länen, lämpligen kunna
delas, en sådan delning må i den blifvande vallagen varda bragt till utförande.

Frågan om det inflytande, partiledningar och tidningspress kunna antagas
erhålla, har såväl af den förut omnämnda kommittén som ock i Kungl. Maj ds
proposition till 1904 års riksdag blifvit så grundligt behandlad, att mera icke
torde vara att därom tillägga. Det har emellertid sagts, att den politiska
iifaktigheten skulle blifva minskad och rent af förlamad genom införande af
proportionella val. Då metodens uppgift just är att bereda minoriteterna
möjlighet att göra sig gällande, ofta mot en majoritet, som nu obestridt
behärskar valen, kan jag icke förstå detta påstående. Än mindre förstår
jag en från samma håll uttalad åsikt, att det icke ligger någon större betydelse
eller rättvisa däri, att en minoritet insläppes i en lagstiftande församling, ty
det måste väl ändock böra förväntas, att den härskande majoriteten ej skall
vara oemottaglig för skäl, som från motsidan kunna anföras.

Under det att somliga hysa fruktan för den makt, partiledningarna skola
erhålla genom de proportionella valen, har från annat håll valkandidaternas
makt framhållits såsom minst lika vådlig. Är denna farhåga befogad, synes
den till en början mindre väl kunna stå tillsammans med en fruktan för valledningarnas
stora inflytande, för så vidt man ej utgår från den förutsättning,
att partiledningarna komma att helt och hållet sammanfalla med valkandidaterna;
en förutsättning, som ytterst sällan torde inträffa, I regel lära nog
vallistorna komma till stånd genom en samverkan mellan partiledningarna och
valkandidaterna. Men ingendera sidan torde härvid finna tillrådligt att handla
mot valmännens önskningar, sådana de offentligt gifvit sig till känna eller
eljest äro veterliga, ty genom den föreslagna metoden äga valmännen möj -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

lighet att besvara yttringar af dylika maktmissbruk på ett sätt, som bör
motverka deras framträdande.

Öfriga mot den föreslagna metoden gjorda anmärkningar synas mig icke
vara af beskaffenhet att behöfva särskildt bemötas. De äro mera framkonstruerade
än öfvertygande, innehålla ofta mera af gissningar om hvad som
möjligen kan hända än om hvad som antagligen kommer att ske; och jag
tror ej att de, som framställa dessa anmärkningar, skola i dem finna grundade
skäl till metodens förkastande.

De uttalanden, som i Riksdagen framkommit rörande själfva hufvudpunkten
i den föreliggande frågan, eller omfattningen af rösträttens utvidgning, gifva
vid handen, att numera en alltmera enstämmig åsikt inom representationen
råder därom, att man bör tillmötesgå krafvet på allmän rösträtt. Det torde
därför icke vara nödigt att närmare utveckla de skäl, som tala för en dylik
utsträckning af den politiska rösträtten. I de bestämmelser rörande valrättsvillkoren,
som Kungl. Maj:t vid förra riksdagen föreslog, gjordes emellertid
af konstitutionsutskottet en del modifikationer och tillägg, hvilka i hufvudsak
godkändes af första kammaren, likasom äfven andra kammarens beslut innefattar
ett par smärre afvikelser från det kungl. förslaget i denna del. Jag
anhåller att nu få upptaga till granskning hvad sålunda blifvit inom Riksdagen
föreslaget.

Under det att den kungl. propositionen såsom allmän regel upptog i §
17 riksdagsordningen, att valrätt tillkomme en hvar välfrejdad svensk man
från och med kalenderåret näst efter det, hvarunder han uppnått tjugufem
års ålder, föreslog konstitutionsutskottet, att valrätt skulle tillkomma »inom
den kommun, där han bosatt är, en hvar välfrejdad svensk man, som är
skyldig till staten erlägga direkt skatt, från och med kalenderåret näst efter
det, hvarunder han uppnått tjugufem års ålder». Andra kammarens beslut
åter innefattade ej annan afvikelse från den af Kungl. Maj:t föreslagna affattningen,
såvidt angår nu ifrågavarande allmänna regel, än att åldersgränsen
bestämdes till tjugufyra år.

Med införandet af orden: »inom den kommun, där han bosatt är», afsåg
utskottet att meddela föreskrift därom, att den valberättigade måste vara
mantalsskrifven i den kommun, där han ville utöfva rösträtt. Enär den
nuvarande grundlagsbestämmelsen, där de nämnda orden återfinnas, oskiljaktigt
bundit den politiska rösträtten vid valrätt i kommunala allmänna angelägenheter,
har det varit naturligt att där angifva, i hvilken kommun den politiska
rösträtten må utöfvas, och det har äfven varit nödvändigt att sa göra, ehvar
eljest skulle kunna inträffa, att en person finge politisk rösträtt i två eller
flera kommuner. Annorlunda ställer sig saken, när bestämmelserna rörande
den politiska rösträtten komma att stå på egen grund och därjämte är afsedt
att i eu vallag gifva tydliga och detaljerade föreskrifter rörande de

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

närmare villkoren för att en person skall blifva i röstlängden upptagen
såsom röstberättigad. Det ifrågavarande tillägget, som ju egentligen äger
betydelse endast för frågan, hvar rösträtt må utöfvas, är då icke längre nödigt,
och det synes så mycket mindre höra intagas i en grundlagsbestämmelse,
som det lätt kan blifva vilseledande. Enligt den tilltänkta vallagens föreskrifter
är nämligen rättigheten för eu person att vid en viss tidpunkt utöfva
rösträtt i eu kommun beroende af, huruvida personen varit i denna kommun
så tidigt mantalsskrifven, att han kunnat upptagas i den för valdistriktet
upprättade, vid nämnda tidpunkt gällande röstlängden. Har han senare inflyttat
och mantalsskrifvits, kan han, enligt förslaget till vallag, ej få åtnjuta
valrätt i denna kommun, fastän han otvifvelaktigt är där bosatt. Om således
grundlagens bud affattades så, som konstitutionsutskottet föreslagit, skulle det
för nu angifna fall blifva allt för vidsträckt; men det skulle ock, så vidt
angår rösträttens utöfning i den kommun, från hvilken inflyttningen skett,
blifva i motsvarande grad allt för inskränkt. Ty i denna senare kommun
skall den afflyttade personen, om han där blifvit i röstlängden upptagen såsom
röstberättigad, enligt vallagens mening äga att, så länge denna röstlängd
är gällande, få utöfva sin politiska rösträtt.

Det andra af konstitutionsutskottet föreslagna tillägget innefattar, att
endast sådana män, som äro förpliktade att till staten erlägga direkta skattebidrag,
må tillerkännas politisk valrätt. För närvarande skulle härigenom
orsakas allenast att de, som äro befriade från mantalspenningar, blefve från
rösträtt uteslutna. Äfven om det kunde medgifvas, att ett tillägg i detta
syfte ej är af någon större praktisk betydelse, talar alltid däremot, att det
innefattar en afvikelse från den allmänna rösträttens princip. Ett dylikt
tillägg skulle fortfarande göra valrätten beroende af skattelagstiftningen.
Hvarje ändring i denna lagstiftning, gående ut på att befria de mindre bemedlade
från direkt skatt, skulle då utesluta dem från politisk rösträtt, och
denna påföljd kunde naturligtvis i sin ordning verka hindrande på genomförandet
i nyss angifna riktning af en skattereform, som i en framtid måhända
kunde finnas önsklig. Jämväl torde böra erinras om den ej obetydliga apparat,
som, därest utskottets förslag antoges, skulle behöfva skapas till förebyggande
däraf, att den kommunalstyrelserna nu tillagda befogenhet att meddela befrielse
från erläggande af mantalspenningar blefve i politiskt intresse missbrukad.
Då således den af regeringen efter omsorgsfull pröfning fattade ståndpunkt
i denna fråga lärer framför utskottets äga företrädet af större inre styrka
och afsevärda yttre fördelar, synes mig både riktigt och lämpligt att fasthålla
vid denna ståndpunkt.

I afseende å den åldersgräns, som bör stadgas för utöfvande af politisk
rösträtt, kunna meningarna helt naturligt vara delade därom, huruvida siffran
skall sättas till 24 eller 25 år, men skål torde ej föreligga att frångå den

Konstitutionsutskotteis Utlåtande N:o 6.

förut föreslagna åldersgränsen af 25 år, hvilken äfven synes för sig hafva
öfvervägande sympatier inom Riksdagen.

Hvad den kungl. propositionen i § 17 riksdagsordningen innehöll rörande
de omständigheter, som skulle verka diskvalificerande i fråga om valrätten,
vann i hufvudsak kamrarnas godkännande. Dock innefattar första kammarens
beslut en i enlighet med konstitutionsutskottets förslag vidtagen mindre redaktionell
ändring af momentet a), hvilken ändring torde höra godkännas; andra
kammaren åter biföll för sin del en ändrad lydelse af momentet b).

I afseende å detta sista moment hade Kungl. Maj:t föreslagit, att den,
som häftar för understöd, hvilket under löpande eller sistförfluten kalenderåret
af fattigvårdssamhälle tilldelats honom själ!’, hans hustru eller minderåriga
barn, icke skulle äga valrätt. Denna formulering ansågo de motionärer i
andra kammaren, om Indika förut talats, vara otillfredsställande i så måtto,
att den icke noggrannt begränsade diskvalifikationen till de fall, då understödstagaren
påtagligen kommit i sådan ställning, att utöfvandet af rösträtt ej lämpligen
kunde honom medgifvas. Därför föreslogo motionärerna, att det ifrågavarande
momentet skulle så affattas, att diskvalifikationen komme att afse
»den, som på grund af gällande föreskrifter angående fattigvården står under
fattigvårdsstyrelses målsmans- eller husbonderätt», och denna lydelse blef af
andra kammaren bifallen.

I formellt hänseende bör enligt min åsikt ett grundlagsstadgande så affattas,
att dess innehåll så litet som möjligt blir beroende af lagstiftningen
på andra områden. Samma skäl, som anförts mot att, såsom konstitutionsutskottet
föreslog, göra valrätten direkt beroende af en skattelag, som det
många gånger varit tal om att upphäfva, bör således i lika grad gälla, då
fråga blir att bygga valrätten på en i förordningen om fattigvården intagen
detaljbestämmelse, som jämförelsevis lätt kan blifva ändrad.

Om således af nu nämnda skäl den af motionärerna föreslagna bestämmelsen
är mindre tillfredsställande, saknas det ej heller mot densamma invändningar
af saklig innebörd. Målsmans- och husbonderätt tillkommer fångvårdsstyrelse
öfver den, som själf af fattigvårdssamhället åtnjuter full försörjning,
hvilken ej är blott tillfällig'', och husbonderätt äger fattigvårdsstyrelsen
öfver enhvar, som för sig åtnjuter annan fattigvård eller hvars hustru eller
minderåriga barn enligt 1 § fattigvårdsförordningen åtnjuta full försörjning,
som ej är tillfällig. Denna målsmans- och husbonderätt räcker så länge
fattigvården fortfar. Att i dessa fall bestämma, när sådan rätt föreligger,
torde vara jämförelsevis lätt. Men fattigvårdsstyrelse äger ock husbondevälde
öfver den, som genom lättja eller liknöjdhet ådragit sitt minderåriga
barn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård måst enligt samma 1 §
någon af dem lämnas, äfven om fattigvården varit tillfällig. Af fattigvårdsstyrelsen
kan väl i sådant fall åberopas, att nöden uppkommit genom den

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

ifrågavarande personens lättja och liknöjdhet, men detta föreligger i regel
blott såsom ett påstående, ej såsom något faktum, hvilket vid röstlängdens
upprättande kan tagas för godt. Endast efter behörig anmälan hos Konungens
befallningshafvande och sedermera hållna förhör inför befallningsliafvanden eller
domstol kan den åberopade lättjan och liknöjdheten blifva ådagalagd. Äfven
bör härvid tagas i betraktande, att i sistnämnda fall fattigvårdsstyrelsens liusbondevälde
öfver den ifrågavarande personen fortfar ända till dess att den
kostnad, han tillskyndat fattigvårdssamhället, blifvit godtgjord. Häraf följer,
att om han efter begången oordentlighet sedermera försörjer hustru och barn,
men ej mäktar återgälda kostnaden, han alltjämt är sin rösträtt förlustig.
Alldeles motsatt varder förhållandet, där målsmans- och husbonderätten gäller
blott så länge fattigvården fortfar. Det vore i dessa fall ej otänkbart, att en
understödstagare någon kort tid före röstlängdens upprättande kunde undanbedja
sig förut erhållet understöd för att några dagar efter röstlängdens
justering åter påkalla hjälp af fattigvården. Lika olämpligt som det väl vore,
om en sådan person skulle i röstlängden upptagas såsom röstberättigad, lika
obilligt vore det, att den andre, om hvilken jag förut talat, aldrig skulle blifva
röstberättigad.

På grund af de erinringar, hvilka sålunda kunna göras mot den af andra
kammaren bifallna lydelsen, hade regeringen vid utarbetande af motsvarande
bestämmelse i Kung!. Maj:ts år 1904 afgifna förslag förkastat en dåredan framkommen
tanke att affatta bestämmelsen så, som i motionen föreslagits. De nämnda
erinringarna synas däremot ej, åtminstone icke i lika hög grad, träffa den af Kungl.
Maj:t föreslagna bestämmelsen. Väl kan det i särskilda fall, där sjukdom eller
andra olyckor vållat att fattigunderstöd behöft mottagas, vara häråt att familjefadern
därigenom skall förlora sin rösträtt. Men denna hårdhet framträder ej
starkare för en understödstagare än för den, som ej kunnat betala sina skatter
eller kommit i konkurstillstånd. I afseende å betydelsen af uttrycket: »häftar
för understöd» är att anmärka, att då i förordningen om fattigvården stadgas
återbetalningsskyldighet endast beträffande understöd, som någon själf mottagit
eller som enligt förordningens 1 § tilldelats hans hustru och minderåriga barn,
annat fattigunderstöd ej kan med detta uttryck afses, således ej t. ex. understöd
till fattigt barn i skolåldern. Den af Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen af
ifrågavarande bestämmelse förutsätter således för sin tillämplighet ett enkelt,
jämförelsevis lätt utredt förhållande och torde icke i tillämpningen erbjuda
några större svårigheter.

Ehuru slutligen i fråga om § 1 7 riksdagsordningen icke någondera kammaren
godkänt konstitutionsutskottets uppfattning, att den i slutet af samma
paragraf intagna hänvisning till vallagen skulle vara obehöflig och olämplig, tilllåter
jag mig ändock här anmärka, att hänvisningen är så mycket nödvändigare,
som vallagens föreskrifter om röstlängd medföra att en person, oaktadt han å

Konstitutionsutskottets Utlåtande. N:o 6.

valdagen uppfyller samtliga de i grundlagen för rösträtt stadgade villkor, ändock
icke kommer i utöfning af denna rätt, nämligen om han ej uppfyllt dessa
villkor å sådan tid, att lian kunnat blifva i längden upptagen såsom röstberättigad.

I afseende å det antal riksdagsmän, hvarje valkrets skall äga att utse,
föreslog konstitutionsutskottet, att detta antal icke i någon valkrets skulle
understiga tre. Det till grund för detta förslag närmast liggande skälet, att
Gottland därigenom finge behålla rätten att utse tre representanter i andra
kammaren, synes behjärtansvärdt, hvadan förslaget torde böra godkännas.

De bestämmelser rörande själfva valsättet, som den kungl. propositionen
intagit i § 19 riksdagsordningen, fann konstitutionsutskottet vara alltför ofullständiga,
och utskottet föreslog därför, att i nämnda lagrum skulle införas vissa
från förslaget till vallag hämtade stadgande^ hvilka utskottet ansåg vara af
principiell natur och äga nära samband med riksdagsordningens förutvarande
bestämmelser. Enär riksdagsordningen ju afsett att fullständigt upptaga reglerna
för Riksdagens bildande, och denna princip fortfarande skall tillämpas i
afseende å första kammaren, kan det väl, teoretiskt taget, synas oegentlig!
att i fråga om andra kammaren intaga i riksdagsordningen endast de bestämmelser,
som i det kungl. förslaget innehållas; men då åt praktiska skäl
en vallag numera torde vara behöflig med afseende å andra kammarens bildande,
synes det icke vara lämpligt att därom i grundlagen införa flera bestämmelser,
än som äro oundgängligen nödiga. Kungl. Maj:ts förslag upptager
i § 19 riksdagsordningen de tre ledande grundprinciperna för valen till
andra kammaren: att valen äro direkta, att valsättet är proportionellt och
att valrätten är lika för alla röstande. Fordrar man tillika, att riksdagsordningen
skall t. ex. angifva arten af den proportionella metod, som är afsedd
att tillämpas, så uppstår lätt tvist om hvad som därvid är hufvudsak och
hvad som är att hänföra till bisak; och i allt fall skall det icke vara möjligt
att med några allmänna drag så beskrifva den ifrågavarande metoden, att den
därigenom blir begriplig. Tager man därjämte i betraktande, att eu vallag
på grund af sättet för dess tillkomst icke saknar nödig motståndskraft mot
öfverilade ändringsförslag, lärer en åtgärd i den afl konstitutionsutskottet föreslagna
riktning icke vara af behofvet påkallad.

Uti § 20 riksdagsordningen hade Kungl. Maj! föreslagit, att till ledamöter
i andra kammaren skulle endast kunna utses män, som äga valrätt inom den
valkrets, för hvilken de väljas, och icke enligt § 26 äro obehöriga att vara
riksdagsmän. Jämväl härutinnan förordade konstitutionsutskottet någon ändring
i hvad Kungl. Maj! föreslagit, nämligen dels att efter ordet »som» skulle
inskjutas: »vid valtillfället» och dels att de ord, som innehålla hänvisning till
§ 26 riksdagsordningen, skulle uteslutas. Såsom skäl för den först nämnda
ändringen angafs, att utskottet ville undanröja all tvekan, huruvida suppleants

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

valbarhet borde bedömas med hänsyn till förhållandena vid själfva valet eller
vid den tid, då suppleant i afgången riksdagsmans ställe utses.

Af den föreslagna §17 riksdagsordningen jämförd med förslaget till vallag
framgår, att valrätt tillkommer endast den, som är i röstlängden upptagen såsom
röstberättigad. För uppfyllande af det i § 20 riksdagsordningen uppställda villkor
för valbarhet erfordras således allenast att vara upptagen såsom röstberättigad
i den vid valtillfället gällande röstlängd. Då denna regel uppenbarligen
bör äga tillämpning äfven i afseende å suppleant, synes det ej
vara olämpligt att i anslutning till utskottets förslag i denna del förtydliga
§ 20 riksdagsordningen i sådan riktning. Emellertid tillåter jag mig här
erinra, att frågan, huruvida suppleant är valbar i detta ords vidsträcktare
betydelse, d. v. s. är enligt § 26 riksdagsordningen behörig att vara riksdagsman,
naturligen skall bedömas efter förhållandena vid den tid, då suppleant
i afgången riksdagsmans ställe utses.

Borttagandet af hänvisningen till § 26 riksdagsordningen ansåg utskottet
nödig med hänsyn därtill att, enär i bestämmelsen om villkoren för valbarhet
till ledamot af första kammaren någon hänvisning till § 26 ej förekommer,
det skulle blifva oklart, huruvida denna paragraf vore tillämplig äfven i afseende
å första kammaren. En misstolkning i detta hänseende anser jag
visserligen ej vara att befara, enär § 26 riksdagsordningen uttryckligen är i
lagen angifven såsom gemensam för både första och andra kammaren, men
då det ändå kan synas formellt oegentligt att endast beträffande andra kammaren
hänvisa till § 26, och det hittills i praxis ej uppstått någon tvekan
därom, att valförrättare!! vid bedömande af valbarheten har att tillämpa både
nuvarande § 19 och § 26 riksdagsordningen, torde hänvisningen till sistnämnda
lagrum kunna utgå.

En omredigering af § 23 riksdagsordningen enligt Kungl. Maj:ts förslag,
i syfte att afhjälpa eu utaf utskottet anmärkt ofullständighet däri, bör naturligtvis
vidtagas. Utskottets förslag att i § 38 riksdagsordningen inrymma åt
konstitutionsutskottet samma rätt till initiativ med hänsyn till vallagen, som tillkommer
utskottet niet! afseende å grundlagsfrågor, anser jag mig kunna förorda,
och hvad utskottet hemställde därom, att stadgande rörande sättet för
vallagens stiftande borde införas i § 49, i stället för, såsom Kungl. Maj:t föreslagit,
i § 87 regeringsformen, synes äfven böra godkännas. Såsom följd häraf
torde jämväl beträffande § 53 regeringsformen vidtagas den jämkning, utskottet
föreslog.

Enligt § 31 regeringsformen äga städernas till deltagande i riksdagsmannaval
berättigade invånare att till borgmästaretjänster föreslå tre behöriga män,
af hvilka en skall af Konungen utnämnas, och på lika sätt förhålles med rådmans-
och magistratssekreterare-sysslorna i Stockholm. Såsom jag den 5 fe -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

bruari 1904 till statsrådsprotokollet erinrade, lärer en ändring af de politiska
valrättsbestämmelserna i den utsträckning, som nu blifvit ifrågasatt, nödvändiggöra
en ändring äfven af nämnda stadgande i regeringsformen. Då nämligen
röstberäkningen vid borgmästareval i allmänhet är grundad på bevillningen,
skulle, om den politiska rösträtten utsträckes till att omfatta äfven dem, som
icke äro uppskattade till bevillning, härigenom den hittills i flertalet fall tilllämpade
grunden för röstberäkningen helt och hållet bortfalla.

I fråga om den städerna sålunda tillagda förslagsrätt är väl numera tämligen
allmänt erkändt, att den icke är och icke kan vara nyttig för rättsskipningen
i allmänhet och således ej heller för städerna själfva; men då spörsmålet
om en reform i detta hänseende ej synes böra upptagas till behandling
i sammanhang med nu föreliggande politiska fråga, torde den ifrågasatta grundlagsändringen
böra göras så litet omfattande, som möjligt är. Detta vinnes
bäst genom ett stadgande, enligt hvilket rättigheten att deltaga i borgmästareval
tillerkännes dem, som äro kommunalt röstberättigade; dock att, såsom
hittills, bolag och andra dylika samfälligheter likasom äfven kvinnor blifva
från rättigheten uteslutna samt att valrätten fortfarande göres beroende därai,
att den valberättigade är mantalsskrifven i den stad, där borgmästarevalet hålles.

Den nya ordning, som ett antagande af de föreslagna grundlagsändringarna
skulle medföra, träder genast i tillämpning. Emellertid ligger det i sakens
natur, att val enligt den blifvande vallagen ej kan äga rum, förrän alla de
nya anordningar, som i vallagen förutsättas, hunnit införas. Skulle dessförinnan
på grund af andra kammarens upplösande blifva erforderligt att förrätta
nya val till denna kammare, måste äldre lag tillämpas, och lika blir
förhållandet i afseende å de fyllnadsval till andra kammaren, som kunna
komma i fråga, innan val förrättas efter den nya ordningen. Då ett stad
gande härom icke torde böra saknas, har jag låtit uppgöra förslag till ett
dylikt öfvergångsstadgande att införas i riksdagsordningen.

Ehuru det icke kan blifva fråga att vid innevarande riksdag antaga de
vallagsbestämmelser, hvarmed de nu ifrågasatta grundlagsstadgandena böra
suppleras, anser jag dock lämpligt att redan nu yttra mig öfver de erinringar,
som af konstitutionsutskottet gjordes mot de! förslag till vallag, hvilket
såsom bilaga åtföljde Kungl. Maj:ts proposition till 1904 års riksdag.

Beträffande den i 8 § af det uppgjorda vallagsförslaget intagna bestämmelse,
hvarigenom en i kommunen nyinflyttad, såvidt han redan från början
vid röstlängdens upprättande vill blifva däri upptagen såsom röstberättigad,
tiar att styrka skattebetalning för sistförfluten året, anmärkte utskottet, att
denna bestämmelse uppenbarligen innebär en afvikelse från den föreslagna allmänna
föreskriften i § 17 c) riksdagsordningen, enligt hvilken fullgjord skatte Bih.

till Rissel. Prat. 1905. 3 Sand. 6 Höft. 7

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

betalning för de tre sista åren utgör förutsättning för rösträtts åtnjutande.
Den uppfattning, som sålunda hos utskottet gjort sig gällande, torde emellertid
icke vara riktig.

I 8 § vallagen stadgas, att i röstlängden skall efter mantalslängden
för året upptagas alla manliga invånare inom valdistriktet, hvilka vid årets
början uppnått tjugufem års ålder, samt att en livar sådan person, om hvilken
upplysning ej vinnes att han den 30 april brister i något af hvad lag stadgar
såsom villkor för rösträtt, skall antecknas i längden såsom röstberättigad.
Då emellertid de handlingar, som vid röstlängdens upprättande äro tillgängliga,
i regel icke lämna upplysning, huruvida en nyinflyttad uppfyllt grundlagens
fordringar i afseende a skattebetalning, och det skulle möta alltför stora svårigheter
att genom myndigheterna å hans tidigare boningsort eller boningsorter
erhålla upplysning i nämnda hänseende, har det ansetts nödigt att fullständiga
den angifna hufvudregeln genom en bestämmelse, hvarigenom den nyinflyttade
— i motsats till hvad som gäller för valdistriktets öfriga invånare — själ!''
ålagts viss bevisskyldighet. Denna bestämmelse innehåller, att den, som icke
varit i kommunen mantalsskrifven å sådan tid, att han under sistförfluten året
skolat därstädes erlägga utskyld er, ej må upptagas såsom röstberättigad med
mindre af tillgängliga handlingar framgår eller eljest styrkes, att honom i hans
mantalsskrifningsort påförda, sistnämnda år till betalning förfallna utskylder
blifvit erlagda eller att han icke detta år haft att erlägga några sådana utskylder.

Villkoren för åtnjutande af valrätt äro således alldeles desamma för den
nyinflyttade, som för de öfriga. Beträffande åter den bevisskyldighet, som
ansetts böra åläggas den nyinflyttade, kunna meningarna helt naturligt vara
delade, huru långt den skall sträckas. Såsom jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet
den 5 februari 1904 framhöll, skulle det mången gång vara
förenad! med betydligt besvär att styrka skattebetalning för alla tre åren, och
det har därför synts obilligt och olämpligt att ställa fordringarna så högt.
Men om således den nyinflyttade, för att redan från början blifva i röstlängden
upptagen såsom röstberättigad, ej behöfver styrka skattebetalning för mer än
sista året, får han därigenom ingalunda ovillkorlig rätt till rösträtts utöfvande.
Varder således antingen efter anmärkning mot röstlängden eller eljest upplyst,
att den nyinflyttade häftar för skatt, som förfallit under något af de två tidigare
åren, kommer han icke i åtnjutande af rätten att rösta. Den uppfattning,
som sålunda i vallagsförslaget kommit till uttryck, torde så mycket hellre
finnas vara af billighetsskäl motiverad, som den ifrågavarande bevisskyldigheten
åligger den nyinflyttade icke blott första året efter inflyttningen, utan
ock det därpå följande året, således två år i följd.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

De! i 10 § vallagen stadgade åliggandet för valnämndens ordförande eller
magistraten att till de i röstlängden upptagna personer, som däri icke antecknats
såsom röstberättigade, härom med allmänna posten sända underrättelse,
ansåg utskottet böra ur paragrafen utgå. Eu dylik anordning syntes nämligen
utskottet icke vara behöflig, då en hvar under den tid, röstlängden vore framlagd
till granskning, ägde tillfälle att förvissa sig om, huruvida han vore i
röstlängden upptagen; och i öfrig! skulle fullgörandet af det nämnda åliggandet
kräfva ett tidsödande arbete, hvilket otvifvelaktigt inom många kommuner endast
med stor svårighet skulle kunna fullgöras. De synpunkter, som sålunda
af utskottet framhållits, hafva, såsom framgår af kommitterades betänkande,
blifvit af dem till fullo beaktade. Då de ändå föreslagit det ifrågavarande
åliggandet, är det af skäl, som torde böra tillerkännas full giltighet. Särskild!
vill jag här anmärka, att redan för mera än tio år sedan kraftigt framhölls
i andra kammaren, att det i stora städer icke är möjligt att vidtaga en anordning,
hvarigenom under den begränsade tid, som för ändamålet kan tillmätas,
valmännen skola kunna hvar för sig granska röstlängden utan att
underkastas orimliga uppoffringar. Äfven på landsbygden skulle det för
mången, som ville förvissa sig om att röstlängden i afseende å honom vore
riktig, blifva en allt för slör uppoffring att, kanske midt under pågående vårarbete,
nödgas inställa sig å annan plats för röstlängdens granskning. Då det
är afsedt, att röstlängden skall blifva ovillkorligt bindande, är det ju ock af
vikt, att den må blifva så fri från felaktigheter, som möjligt är. Detta syfte skall
kraftigt befordras genom de skriftliga underrättelser, hvarom nu är fråga,
hvarjämte de personer, livilka i något hänseende försummat fullgöra sina
skyldigheter, fä en erinran om att godtgöra denna försumlighet. För vinnandet
af dessa fördelar betyder det enligt min mening toga, om de myndigheter,
livilka det skall åligga att utsända underrättelserna, därigenom
blifva i mer eller mindre grad betungade. Besväret med utsändandet torde
för öfrig! ej blifva alltför stort, då ju tryckta blanketter skola tillhandahållas
valmyndigheterna; endast i de större städerna kan det blifva fråga att afsända
något betydligare antal underrättelse)'', men tillräcklig arbetskraft finnes där
alltid att tillgå.

Med erinran alt i 15 § föreskrifvits, bland annat, att i röstlängden såsom
röstberättigad upptagen person, hvars rösträtt blifvit bestridd genom
anmärkning, ingifven till valnämndens ordförande eller magistraten senast den
3 juni, skall äga rätt att vid det sammanträde, som den 15 i samma månad
hålles för pröfning af framställda anmärkningar, åberopa jämväl omständigheter,
som inträffat efter den 3 juni, uttalade utskottet, att en dylik rätt
borde tillerkännas äfven dem, som ej blifvit i röstlängden antecknade såsom
röstberättigade men hvilka i vederbörlig ordning framställt yrkande, att röst -

Konstitutionsutskottets inlåtande K:o 9.

rätt måtte dem tilläggas. Att i vallagsförslaget en skillnad i nu anmärkta
hänseende gjorts mellan å ena sidan dem, hvilka vid röstlängdens upprättande
upptagits såsom röstberättigade men hvilkas rösträtt blifvit bestridd, och å
andra sidan dem, hvilka ej upptagits såsom röstberättigade, beror af liera
orsaker. Om det skulle inedgifvas de senare att åberopa och styrka omständigheter,
som inträffat efter den 3 juni, skulle häraf uppstå den oegentligheten,
att, ehuru de ej finge framställa anmärkning mot röstlängden senare
än den 3 juni, de likväl skulle äga att eller den dagen betala skatter, som
den 3 juni icke varit gnidna, och den 15 juni åberopa sådan omständighet.
Denna oegentlighet innebär ä andra sidan att, såvidt angår dem, hvilka icke
upptagits såsom röstberättigade, allt det material, som valnämnden eller magistraten
liar att bedöma, icke, såsom enligt förslaget i allmänhet skulle
blifva fallet, kan vara samladt innan beslut däröfver afkunnas. Detta skulle
medföra en ytterst betänklig olägenhet härutinnan, att den dömande myndigheten
ej kunde på förhand noga sätta sig in i frågorna och preliminärt
öfverlägga om huru de skola algöras. Utom den osäkerhet vid pröfningen,
som häraf lätt kunde uppstå, skulle det äfven kunna befaras afl, särskild! i
de stora städerna, den för pröfningen och protokollets uppsättande anslagna
tiden blefve otillräcklig. Ingen obillighet kan ligga i att af en sökandepart
fordra, att han vid liden för sina anmärkningars ingifvande skall vara beredd
att styrka deras befogenhet. Annorlunda ställer sig saken beträffande den,
som i röstlängden upptagits såsom röstberättigad men mot hvilken anmärkning
framställts. Såsom svarandepart bör han erhålla någon tid till bemötande
af den framställda anmärkningen, och när det dä föreslagits, att han skall
få åberopa omständigheter, som inträffa intill tiden för svaromålets afgifvande,
är det icke blott rättvist utan äfven i full motsvarighet till hvad som föreslagits
att gälla beträffande den, hvilken icke upptagits såsom röstberättigad.

Vallagens 37 § ansåg utskottet böra fullständigas med eu bestämmelse,
att namnen inom hvar och en af de å röstsedeln tryckta särskilda vallistorna
skulle ordnas alfabetiskt efter namnens begynnelsebokstäfver. Att ålägga partiledningarna
skyldighet att upptaga namnen å vallistorna alfabetiskt skulle enligt
min åsikt innebära ett obehörigt ingrepp i deras bestämmanderätt. Det
kan mycket väl tänkas, att en partiledning vill afvika från den alfabetiska
ordningen för att genom det namn, som sättes främst på listan, på ett lätt
märkbart sätt angifva listans politiska färg, och en sådan önskan kan så
mycket hellre anses naturlig, som listorna ju helt och hållet sakna partibeteckning.
Äfven kan det tänkas, att en partiledning vill genom den ordning,
hvari kandidaterna upptagas på listan, gifva valmännen en slags anvisning
i fråga om själfva röstningen; och då det mot ifrågavarande metod anmärkts,
att den i fråga om valet inom listorna öfverlämnar väl mycket åt

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

slumpen, skulle genom ett godkännande af utskottets förslag sistnämnda anmärkning
otvifvelaktigt vinna i befogenhet.

Då utskottet förordat att, till förekommande af ett afsiktligt förstörande
af de åt valmännen utlämnade röstsedlar, i 50 § borde inflyta en bestämmelse
därom, att valman äger utfå ny röstsedel endast för så vidt förut åt honom
utlämnad röstsedel blifvit obrukbar utan hans vållande, synes utskottet hafva
förbisett, att det i regel skall vara omöjligt att afgöra, om eu röstsedels förstörande
skett afsiktligt eller icke. Och äfven om en valman, hvars röstsedel
blifvit obrukbar, ej haft för afsikt att förstöra röstsedeln, torde han väl alltid
i mer eller mindre grad hafva varit vållande till obrukbarheten. Skulle några
valmän vilja, genom att afsiktligt förstöra de till dem utlämnade röstsedlarna,
söka hindra andra valmän att deltaga i valet, förfara de nog ej på sådant
sätt, att afsikten blir uppenbar. Men äfven om det skulle tänkas, att de så
gjorde, äger valmyndigheten fullständigt i sin makt att hindra deras anslag,
i det han först vid valets slut i mån af tillgång utlämnar nya röstsedlar till
dessa valmän. En ändring i den af utskottet föreslagna riktning skulle för
(Ifrigt vara olämplig äfven från den synpunkten, att valets säkerhet ej bör
äfventyras genom möjligheten att tillställa tvister därom, huruvida röstsedlar
gjorts obrukbara med afsikt eller utan afsikt. I öfrigt torde jag få hänvisa
till kommitténs upplysande motivering till ifrågavarande stadgande.

I 69 § vallagen är i fråga om suppleanter föreslaget, bland annat, att,
om på samtliga vallistor icke fmnes någon valbar kandidat, den ledigblifna
platsen skall stå obesatt till nästa val. Såsom redan kommittén erinrade, kan
det icke vara antagligt, att den förutsatta händelsen någonsin kommer att inträffa.
Vid sådant förhållande, och då stadgandet är till endast för att alla
tänkbara händelser skola vara angifna, måste jag anse onödigt, att, såsom
utskottet föreslog, i lagrummet intages föreskrift, som möjliggör fyllande af
det lagstadgade antalet representanter för nyssnämnda fall.

I fråga slutligen om 77 och 78 §§ vallagen uttalade utskottet den uppfattning,
att fullgiltiga skäl för antagande af däri inrymda stadganden icke
blifvit anförda, hvadan utskottet ansåg, att dessa paragrafer borde helt och
hållet utgå.

Då i den af Kungl. Maj:t föreslagna 77 § stadgats, ätt vid klagan öfver
beslut i fråga om anmärkning mot röstlängd andra bevis ej må gälla än de,
som hos valnämnden eller magistraten varit i laga ordning företedda, har syftet
varit att på bästa möjliga sätt främja valens säkerhet. Att i högsta domstolen
nya bevis ej böra få företes har jag ansett så uppenbart, att något
skäl därför ej ens åberopats. Om sådant företeende af nya bevis finge ske,
skulle icke många val komma att bestå; det behöfdes ju blott, att en ej allt
för fåtalig grupp af valmän afsiktligt sparade sina bevis till företeende först

Bill. till Riksd. Prot. 1905. 3 Samt. (1 Käft, S

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

i högsta instans och där, i sammanhang med klagan öfver valet, fullföljde talan
i fråga om röstlängden. Ofta skulle då de ifrågavarande rösterna finnas kunna
inverka på det antal platser, som tillkomme de olika listorna; men äfven om
man skulle kunna räkna ut, att de ej hade denna inverkan, återstode ändå
möjligheten att de kunnat inverka på frågan om hvilka som från de olika
listorna blifvit valda eller vid framdeles inträffade ledigheter kunna blifva
utsedda. Huruvida hos Konungens befallningshafvande bör tillämpas samma
regel, som sålunda torde böra gälla i fråga om besvär till högsta domstolen,
är däremot icke lika klart. Det kan tvärtom antagas, att åsikterna härom
skola blifva mycket delade, helst som goda skäl kunna anföras för såväl den
ena som den andra meningen. De skäl, som enligt statsrådsprotokollet den
5 februari 1904 stämde regeringen för den meningen, som ej tillåter att nya
bevis må företes hos Konungens befallningshafvande, voro af uteslutande praktisk
art, nämligen det trängande behofvet att till det minsta möjliga begränsa
besvärens antal och önskvärdheten att såväl därigenom som genom att förekomma
uppställandet af nya frågor hos Konungens befallningshafvande bereda
den garanti för valens säkerhet, som vid tillämpningen af proportionella val
är så oundgängligen nödig.

Om således i saknad af en bestämmelse, sådan som den i 77 § föreslagna,
stora möjligheter skola erbjudas att få ett val häfdt, blifva möjligheterna
härtill än större, därest stadgande ej gifves i det syfte 78 § vallagen
angifver, eller att vid pröfning af besvär öfver riksdagsmannaval sådana omständigheter
ej må verka till valets upphäfvande, som, utan att öfva inflytande
på den omedelbara utgången af valet, kunna äga inverkan allenast på frågan
om hvilka vid sedermera inträffade ledigheter må varda till riksdagsmän utsedde.
För så vidt den i kommittébetänkandet (sid. 130) intagna tabell må
anses såsom ett antagligt exempel, huru röstsiffrorna vid ett riksdagsmannaval
kunna ställa sig, blir det ju genast uppenbart, att ett mycket ringa fåtal
af valmän kunna med sina röster inverka på ordningen mellan kandidaterna
å en lista, särskild! mellan dem, som erhållit lägsta rösttalen och således ej
gärna kunna tänkas vid inträffade ledigheter komma att inträda såsom riksdagsmän.
Skulle då, huru uppenbart det än vore, att de ifrågavarande rösterna
ej kunde inverka på frågan om hvilka som rätteligen blifvit valda till ordinarie
riksdagsmän, hela valet upphäfvas blott därför, att dessa röster kunde öfva
inflytande på ordningen mellan några kandidater, som kanske först i sista
hand kunde komma i fråga att blifva ledamöter af kammaren, måste detta
för valmännen innebära eu frestelse att söka åstadkomma upphäfvande af alla
val. De skäl jag i denna fråga angaf till statsrådsprotokollet den 5 februari
1904 anser jag vara fullt bindande, och jag kan icke tillstyrka, att det ifrågavarande
stadgandet uteslutes.»

Stockholm, Ivar Hsoggströms boktryckeri A.B., 1905.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6. 55

I sammanhang med den kungl. propositionen har konstitutionsutskottet
till behandling- förehaft följande till utskottet öfverlämnade
motioner, nämligen:

dels motionerna inom Första Kammaren:
n:o 30 af herr C. A. Sjöcrona och

n:o 32 af herrar Chr. Lundeberg, friherre F. v. Essen, Bich.
Åkerman, K. Bohnstedt, grefve Gast. Er. Lewenhälligt,
Bob. Almström, E. Fränekel, grefve W. v. Hallwyl, P.
Sörens son, L. Grundberg, J. M. Ekströmer, O. Nilsson,
Knut Tillberg, James Kennedy, J. S. F. Stephens, Siv.
Joll. Bandqvist, Martin Nisser och Joll. Bylander;
dels ock motionerna inom Andra Kammaren:
n:o 214 af herr G. Eloivson;
n:o 219 af herr J. Nydal;
n:is 220 och 260 af herr O. A. Brodin;
n:o 221 af herr L. K. Brack:

n:o 228 af herrar Gustaf W. Boos, Alfred Petersson, J. E.
Granlund, Ivan Svensson, A. P. Gustafsson, E. Åkerlund,
Paul Hellström, A. Axel TV. Lund, Ollas A. Ericsson,
Osivald Emthén, Gösta Tamm och K. II. Bergendakl;
n:o 231 af herrar Karl Staciff, friherre Carl Carlson Bonde,

B. Persson i Tallberg och T. Zetterstrand, i hvilken
motions hufvudsyfte instämt herrar G. Jansson, C. J.
Hammarström, Lars Eriksson, O. Andersson i Hasselbol,
A. Hansson i Solberga, J. P. Jansson, A. F. Broström,
G. M. Sandin, J. Persson, Adolf Janson, M. Matsson,
Victor Moll, A. Sterner, K. G. Karlsson, Aug. Henricson,
J. Bromée, J. G. Forsberg. Johan Ericsson, Johan Olofsson,
G. Lindgren i Islingby, J. Andersson i Baggböle, J. E.
Ericsson, IT E. Collvin, O. G. Erikson, Alfred Ohlsson,
Henric Öhngren, Gast. Österberg, Smeds Lars Olsson, S.
Natt och Bag, Fridtjuv Berg, Edvard Wavrinsky, Sven
Palme, friherre Gerard De Geer, Magnus Höjer, Curt Wallis,
Albin Ählstrand, Oskar Eklund, W. Johansson i Öija, Karl
Hultkrantz, Henrik Hedlund, M. F. Nyström, Bich. Wawrinsky,

C. J. F. Ljunggren, Öl. Olsson i See, And. Olsson, P.
Olsson i Fläsbro, Halvar Eriksson, B. Ekholm, Karl Karlsson,
Joll. Er. Nordin, E. G. Åkerlind, G. Kronlund, M.

Bill. till Biksd. Prof. 1905. 3 Sami. 6 Höft. 8

inom Riksdagen
väckta
motioner.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Herr Elow sons
motion.

Sundström, J. Byström, Jakob Pettersson, Hugo Segerdahl,
Th, af Callerholm, Oskär Berg, Rob. Darin, Ekman,

David Bergström, Carl Lindhagen, Erik Wijk, D. P. Er sson,
P. Hörnsten, & II. Kvarnzelius, Par/ Jansson i Edsbäcken,
Karl Starbäck, Ernst Beckman, Joll. Ström, G. 0. Wallenberg,
P. Wallentin, Alfr. Lundgren och David Holmgren;
n:o 237 af herrar Hjalmar Branting, F. W. Thorsson, Nils
Persson och Viktor Larsson, i hvilken motions syfte herr
vl. Thylander instämt;
n:o 246 af herr P. Hj. Setterberg /
n:o 258 af herr A Johanson i Mossebo samt
n:o 276 af herr •/. P. Centerivall.

De af herrar Elowson och Nydal väckta motioner innehålla ett
tillägg till Kungl. Majrts ofvanberörda proposition i syfte att utsträcka
det proportionella valsättets användning äfven till val af ledamöter i
Första Kammaren. Vid enhvar af motionerna finnes såsom bilaga fogadt
ett förslag till lag om val till Riksdagens Första Kammare, hvarjämte
vid herr Elowsons motion finnes bilagdt ett förslag till lag om val till
Riksdagens Andra Kammare af enahanda lydelse som det af Kungl.
Maj:t till Riksdagens granskning öfverlämnade vallagsförslag.

Uti sin förevarande motion hemställer herr Eloivson:
att Riksdagen behagade antaga såsom hvilande för vidare grundlagsenlig
behandling följande förslag till ändrad lydelse af §§ 31, 49
och 53 regeringsformen samt §§ 6, 7, 8, 10, 11, 13, 14, 15, 16, 17,
18, 19, 20, 21, 22, 25, 27, 28 och 38 riksdagsordningen äfvensom
till öfvergångsstadganden i riksdagsordningen:

Regeringsformen.

§ 31.

Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och i stadens allmänna
angelägenheter röstberättigade män att föreslå tre behörige personer,
då Konungen en af dem utnämne. På lika sätt förhålles med
rådmans- och magistratssekreterare-sysslorna i Stockholm.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

§ 49.

gemensamt stiftade vallagar stadga. Kamrarne — — — —---

sammankalla.

Hos urtima riksdag —---- —----sammanhang.

§ 53.

Lagtima Riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa
utskott: ett konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor rörande
förändringar i grundlagarne och vallagarne, att yttranden däröfver till
Riksdagen afgifva, samt att granska de i statsrådet förda protokoll;
ett statsutskott, att utreda----— kyrkolagarnes förbättring.

Å urtima riksdag skola-----förekommande ärenden.

Riksdagsordningen.

§ 6-

1. Första Kammarens ledamöter skola till ett antal af etthundrafemtio
väljas för en tid af nio år, räknade från och med januari månads
början året näst efter det, under hvilket valet skett.

2. Hvart och ett af rikets län, till hvilka i fråga om riksdagsmannaval
Stockholms stad är att hänföra, utgör med undantag för de
fall, hvarom nedan förmäles, en valkrets.

3. Stad, hvars folkmängd vid början af åttonde året före en
nioårsperiod inom den valkrets, till hvilken staden hörer, uppgår till
eller öfverstiger tre etthundrafemtiondedelar af rikets folkmängd, skall
från och med denna nioårsperiod utgöra en särskild valkrets. Inträffar
sedermera, att folkmängden vid början af åttonde året före en nioårsperiod
i sådan stad ej längre uppgår till eu sextiondedel af rikets folkmängd,
skall den stad icke vidare bilda egen valkrets.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

4. Bär ett län eller, om en eller flera af ett läns städer bilda
egna valkretsar, öfriga delen af sådant län till följd af särskilda omständigheter,
såsom folkmängdens storlek eller samfärdsförhållandena,
linnes lämpligen böra delas, må dylikt län eller dylik könsdel utgöra
högst två valkretsar.

5. Rikets indelning i valkretsar innehålles i lagen om val till
Riksdagens Första Kammare.

§ 7.

1. Inom hvarje valkrets väljes, efter folkmängden vid början af
året näst före den nioårsperiod, för hvilken valet inom valkretsen gäller,
en riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en etthundrafemtiondedel
af rikets folkmängd; och skola för ernående af hela antalet etthundrafemtio
riksdagsmän de valkretsar, hvilkas folkmängd mest öfverskjuter
de tal, som, efter hvad nyss är sagdt, äro bestämmande för riksdagsmännens
antal inom valkretsarna, hvar för sig i ordning efter öfverskottens
storlek vara berättigade att välja ytterligare en riksdagsman.
Åro öfverskotten lika för två eller flera valkretsar, afgöres, där så erfordras,
företrädet genom lottning inför chefen för justitiedepartementet
i närvaro af tre bland de af Riksdagen utsedda fullmäktige i rikets
bank och tre bland fullmäktige i riksgäldskontoret. Ej må dock i någon
valkrets riksdagsmännens antal understiga två.

2. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna
grunder äger utse, bestämmes årligen före maj månads utgång af
Konungen; dock må hvad sålunda bestämmes icke lända till inskränkning
i vald riksdagsmans rätt att under föreskrifven tid utöfva riksdagsmannakallet.

3. Om valkrets i följd af ökad folkmängd erhåller rätt att utöfver
antalet förut varande riksdagsmän utse ytterligare en eller flere riksdagsmän,
fylles sålunda uppkommen ledighet på sätt i vallagen är
stadgadt.

§ 8-

1. Val till riksdagsmän i Första Kammaren verkställas under
september månad inom hvarje valkrets hvart nionde år i den ordningsföljd,
som vallagen bestämmer.

2. Förordnar Konungen nya val, verkställas dessa ofördröjligen
för den inom hvarje särskild valkrets återstående tiden.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

3. För enhvar, som blifvit utsedd till ledamot i Första Kammaren,
utfärdas ofördröjligen af Konungens befallningshafvande fullmakt i två
exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den valde och det andra
insändes till justitiedepartementet.

§ io.

Första Kammarens ledamöter väljas enligt proportionellt valsätt
medelst elektorer.

Närmare bestämmelser om valen och valsättet meddelas i vallagen.

§ 11-

1. Vid elektorsval äger enhvar välfrejdad svensk man, hvilken
åligger att till staten erlägga bevillning, valrätt från och med kalenderåret
näst efter det, hvarunder han uppnått tjugufyra ars ålder, dock ej

a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;

b) den, som häftar för understöd, hvithet under löpande eller sistförflutna
kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom själf, hans
hustru eller minderåriga barn;

c) den, som icke erlagt de honom påförda ut skulder till stat och
kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren; d)

värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sistförflutna kalenderår åliggande värnpliktsöfningar.

2. Vid elektorsval beräknas röstvärdet sålunda, att åt hvarje röstberättigad,
som i bevillning till staten erlägger

en riksdaler eller därunder, tillerkännes en röst,

en riksdaler till och med	fyra riksdaler,	tillerkänn	as två röster,
fyra „	11	nio „	11	tre „
nio ,,	11	sexton ,,	11	fyra „
sexton ,,	11	tjugufem ,,	11	fem ,,
tjugufem ,,	11	trettiosex ,,	• 11	sex ,,
trettiosex ,,	11	fyrationio „	11	sju „
fyrationio ,,	11	sextiofyra ,,	11	åtta ,,
sextiofyra ,,	11	åttioen ,,	11	nio „
åttioen ,,			11	tio röster.
3. Närmare	bestämmelser	■ om valen och om tillämp	ningen af nu

stadgade villkor meddelas i vallagen.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

§ 13-

Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari månads början
året näst efter det, under hvilket valet skett.

§ 14-

1. Hvart och ett af rikets län, till hvilka i fråga om riksdagsmannaval
Stockholms stad är att hänföra, utgör med undantag för de
fall, hvarom nedan förmäles, en valkrets.

2. Stad, hvars folkmängd vid början af andra året före en treårsperiod
uppgår till eller öfverstiger tre tvåhundratrettiondedelar af
rikets folkmängd, skall från och med denna treårsperiod utgöra en
valkrets. Inträffar sedermera vid början af andra året före en treårsperiod,
att folkmängden i sådan stad ej längre uppgår till en nittiondedel
af rikets folkmängd, skall den stad icke vidare bilda egen valkrets.

3. Där ett län eller, om en eller flera af ett läns städer bilda
egna valkretsar, öfriga delen af sådant län till följd af särskilda omständigheter,
såsom folkmängdens storlek eller samfärdsförhållandena,
finnes lämpligen böra delas, må dylikt län eller dylik länsdel utgöra
högst två valkretsar.

4. Rikets indelning i valkretsar innehålles i lagen om val till
Riksdagens Andra Kammare.

§ 15-

1. Inom hvarje valkrets väljes, efter folkmängden vid början af
året näst före den treårsperiod, för hvilken valen gälla, en riksdagsman
för hvarje fullt tal, motsvarande en tvåhundratrettiondedel af rikets
folkmängd; och skola för ernående af hela antalet tvåhundratrettio
riksdagsmän de valkretsar, hvilkas folkmängd mest öfverskjuter de tal,
som, efter hvad nyss är sagdt, äro bestämmande för riksdagsmännens
antal inom valkretsarna, hvar för sig i ordning efter öfverskottens storlek
vara berättigade att välja ytterligare en riksdagsman. Åro öfverskottstalen
lika för två eller flera valkretsar, afgöres, där så är nödigt,
företrädet genom lottning på sätt i § 7 mom. 1 är stadgadt. Ej må
dock i någon valkrets antalet riksdagsmän understiga tre.

2. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna
grunder äger utse, fastställes af Konungen.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

§ 16-

Valrätt tillkommer enhvar välfräjdad svensk man från och med
kalenderåret näst efter det, hvarunder han uppnått tjugufyra års ålder,
dock ej

a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;

b) den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller sistförflutna
kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom själf, hans
hustru eller minderåriga barn;

c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat och
kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförfiutna kalenderåren; d)

värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sistförfiutna kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.

3 Närmare bestämmelser rörande tillämpningen af nu stadgade
villkor meddelas i vallagen.

§ 17.

1. Val till riksdagsmän i Andra Kammaren verkställas under
september månad året näst före början af de tre år, för hvilka valen gälla.

2. Förordnar Konungen nya val, verkställas dessa ofördröjligen
för den återstående tiden.

§ 18-

Andra Kammarens ledamöter väljas enligt proportionellt valsätt
och omedelbart.

Närmare bestämmelser om valen och valsättet meddelas i vallagen.

§ 19.

Vid val till Andra Kammaren tillkommer hvarje röstande en röst.

§ 20.

Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast utses män, som
vid valtillfället äga valrätt inom den valkrets, för hvilken de väljas.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

§ 21.

För enhvar, som blifvit utsedd till ledamot i Andra Kammaren,
utfärdas ofördröjligen af Konungens befallningshafvande fullmakt i två
exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den valde och det andra
insändes till justitiedepartementet.

§ 22.

Riksdagsman, som för Andra Kammaren vald blifvit, må ej denna
befattning sig undandraga, med mindre han företer giltiga skäl för
afsägelse. Såsom sådana anses:

1. do hinder allmänna lagen upptager såsom laga förfall;

2. ålder öfver 60 år;

3. att den valde tillförene såsom riksdagsman bevistat tre lagtima
riksdagar.

Afsägelse af riksdagsmannauppdrag, ehvad den göres vid valtillfälle
eller efteråt, mellan riksdagar, pröfvas af Konungens befallningshafvande.

§ 25.

År någon missnöjd med val till riksdagsman eller sådan Konungens
befallningshafvandes åtgärd, som står i omedelbart samband med
själfva valet, eller vill någon klaga öfver beslut, hvarigenom af honom
gjord afsägelse af riksdagsmannauppdrag inom Andra Kammaren ej
blifvit godkänd, må han däröfver hos Konungen anföra besvär. För
sådant ändamål äger klaganden hos Konungens befallningshafvande
äska behörigt protokollsutdrag, hvilket inom högst tre dagar därefter
bör till klaganden utlämnas; och skall han, vid förlust af talan, sist
inom tio dagar efter valförrättningens slut eller, där afsägelse skett
senare än vid valtillfälle, efter, erhållen del af Konungens befallningshafvandes
beslut sina till Konungen ställda besvär ingifva till befallningshafvande^
som genom kungörelse, hvilken i allmänna tidningarna
införes, utsätter viss kort tid, inom hvilken underdånig förklaring må
öfver besvären till Konungens befallningshafvande aflämnas. Sedan
den för förklarings afgifvande bestämda tid tilländalupit, har Konungens
befallningshafvande att besvären jämte alla målet rörande handlingar
ofördröjligen till Konungen insända, för att i dess högsta domstol
skyndsamt föredragas och äfgöras.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

§ 27.

Därest någon varder för samma tid vald till ledamot af bägge
kamrarna eller till ledamot af Första Kammaren för två eller flera valkretsar,
må på honom ankomma att bestämma, i hvilkendera kammaren
han vill inträda eller för hvilken valkrets han vill anses till riksdagsman
vald. Dock åligger honom att hos Konungens befallningshafvande i den
ort, för hvilken han riksdagsmannauppdrag ej mottager, därom göra
skyndsam anmälan.

§ 28.

Hos Konungen göres af hvardera kammaren anmälan om de ledigheter
inom kammaren, hvilka skola under samma eller innan nästa
riksdag fyllas, hvarefter Konungen anbefaller dess befallningshafvande
föranstalta, att annan utses i den afgångnes ställe.

Om emellan riksdagar ledighet i någondera kammaren, genom
ledamots afgång uppstår, åligger Konungens befallningshafvande att om
ledigheten göra anmälan hos Konungen, som förordnar om utseende af
annan person i den afgångnes ställe.

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar
och vallagarne samt att hos Riksdagen föreslå de ändringar häruti,
dem utskottet anser högst nödiga eller nyttiga och möjliga att
verkställa, så ock att meddela utlåtande öfver de från kamrarna till utskottet
hänvisade grundlags- och vallagsfrågor.

2. Utskottet — — — — — — — — — —--stadgadt.

3. Utskottet —■ — — —---------proposition.

Öfvergångsstadganden.

1. I afseende å valen till Första Kammaren gälle de öfvergångsbestämmelser,
som innehållas i lagen om val till Riksdagens Första
Kammare.

Bill. till Riksd. Prof. 1905. 3 Smil. 6 Höft.

Herr Nydals
motion.

64 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

2. Intill dess nya val i hela riket till Andra Kammaren första
gången förrättas efter utgången af augusti månad 1907, skola i fråga
om val till kammaren tillämpas de före år 1906 i sådant hänseende
gällande stadganden.

Herr Nydal har i sin förenämnda motion hemställt, åt c Riksdagen
ville såsom hvilande för vidare grundlagsenlig behandling antaga följande
förslag till ändrad lydelse af regeringsformen och riksdagsordningen:

Regeringsformen.

§ 49.

Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och åligganden,
som gällande lag tillägger Rikets Ständer, tillkomma härefter
Riksdagen. Den fördelas i två kamrar, Första Kammaren och Andra
Kammaren, hvilkas ledamöter väljas på sätt riksdagsordningen och särskilda
af Konungen och Riksdagen gemensamt stiftade vallagar stadga.

Kamrarne — — — —-------sammankalla.

Hos urtima riksdag — — — — —---sammanhang.

§ 53.

Lagtima Riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa utskott:
ett konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor rörande
förändringar i grundlagarne och de i 49 § omförmälda vallagar, att
yttranden däröfver till Riksdagen afgifva, samt att granska de i statsrådet
förda protokoll, ett statsutskott, att utreda ---—__

kyrkolagarnas förbättring:

Å urtima riksdag skola — — — — — förekommande ärenden.

Riksdagsordningen.

a) Första Kammaren.

§ 6-

1. första Kammarens ledamöter skola till ett antal af etthundrafemtio
och för en tid af nio år, räknade från och med januari månads

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

början näst efter det år, under hvithet valet skett, utses af landstingen
och stadsfullmäktige i de städer, som ej i landsting deltaga.

2. Hvarje landstingsområde och sådan stad, som nu är nämnd,

utgör en valkrets, för hvilken------af rikets folkmängd.

3. För valkrets, som har------en riksdagsman.

4. Därest det antal riksdagsmän — — — — — ytterligare en
riksdagsman.

5. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna
grunder äger utse, bestämmes årligen af Konungen. Visar sig därvid,
att antalet riksdagsmän för någon valkrets bör minskas, skola de öfvertaliga
genast afgå, den förr, som färre riksdagar bevistat, och bland
dem, som bevistat lika många riksdagar, den förr, som yngre är. Om
åter valkrets erhåller rätt att utöfver antalet förut varande riksdagsmän
utse ytterligare en eller flere riksdagsmän, fy lies sålunda uppkommen
ledighet på sätt i vallagen är stadgadt.

§ 7.

1. Val till riksdagsman i Första Kammaren anställes af vederbörande
landsting vid lagtima sammanträde, med undantag för det fall,
som i nästa mom. sägs, och af stadsfullmäktige, under september månad,
hvart nionde år näst före den niårsperiod, för hvilken valet inom valkretsen
gäller.

2. Förordnar Konungen nya val, verkställas dessa ofördröjligen
för den återstående tiden. Landsting sammanträder för det ändamål,
där så erfordras, till urtima möte.

§ «■

A7al till riksdagsmän i Första Kammaren verkställes i den ordningsföljd,
som vallagen bestämmer, och förrättas enligt reglerna för det
proportionella valsättet i hvarje fall, där flere än eu skola väljas.

§ 9.

Till ledamöter i Första Kammaren---:---sin befattning.

§ io.

För den, som blifvit till ledamot i Första Kammaren utsedd, utfärdas
vid valförrättningens slut fullmakt i två exemplar, af hvilka det

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Herr Roos’
m. fl, motion.

Herr Lundebergs
m, fl.
motion.

ena öfverlämnas åt den välde och det andi’a insändes till justitiedepartementet.
Fullmakterna, som, när valet verkställts af landsting, underskrifvas
af dess ordförande, med kontrasignation af landstingets sekreterare,
och, då valet skett af stad, undertecknas af stadsfullmäktiges
ordförande jämte två af desse fullmäktige, skola hafva den lydelse, som
i vallagen angifves.

c) Gemensamma bestämmelser.

§ 28.

Hos Konungen göres af hvardera kammaren anmälan om de ledigheter
inom kammaren, hvilka skola under samma eller innan nästa riksdag
fyllas, hvarefter Konungen anbefaller dess befallningshafvande föranstalta,
att annan utses i den afgångnes ställe.

Om emellan riksdagar ledighet i någondera kammaren genom
ledamots afgång uppstår, åligger Konungens befallningshafvande att om
ledigheten göra anmälan hos Konungen, som förordnar om utseende af
annan person i den afgångnes ställe.

§ 38.

Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar
och vallagar, hvarom i § 49 regeringsformen förmäles, samt att hos
Riksdagen föreslå de ändringar däruti, dem utskottet anser högst nödiga
eller nyttiga och möjliga att verkställa, så ock att meddela utlåtande
öfver de från kamrarne till utskottet hänvisade grundlags- och vallags -

frågor.

2. Utskottet-------------stadgadt.

3. Utskottet — — — — — — — — — — proposition.

I öfriga ofvanberörda motioner hemställes:

af herr Boos och medmotionärer:

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
låta utarbeta och snarast möjligt för Riksdagen framlägga förslag till
sådana ändringar i riksdagsordningen och, där sådant linnes nödigt,
äfven i regeringsformen, genom hvilka proportionellt valsätt införes
vid val af ledamöter i Riksdagens Första Kammare.

af herr Lundeberg och medmotionärer:

att Riksdagen måtte besluta att i samband med öfriga grundlags -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

ändringar, som upptagas i blifvande beslut rörande utsträckning af
valrätten till Riksdagens Andra Kammare, antaga att hvila till vidare
grundlagsenlig behandling följande förändrade lydelse af nedannämnda
grundlagsstadganden:

Regeringsformen.

§ 71.

På enahanda sätt förfares jämväl, där kamrarne sig icke förena
om grunderna för någon bevillning, sättet för deras tillämpning, eller
bevillningens fördelning till utgörande; dock att kagge kamrarnes sammanstämmande
beslut erfordras ej mindre för meddelande af nya bestämmelser
rörande skattefrihet eller lindring i skatten för viss inkomst eller förmögenhet.
, än äfven, när fråga är om bevillnings utgörande efter progressiv skala
(eller med olika skattesatser för olika slag af inkomst eller förmögenhet),
för fastställande eller ändring af bestämmelser rörande skatteskala, förhållandet
mellan skattesatser för inkomst- eller förmögenhet af olika slag
samt den procent af inkomst eller förmögenhet, hvartill skatten högst må uppgå.

Riksdagsordningen.

§ 65.

När, i fråga om statsutgifter eller bevillning, med det undantag,
hvarom i regeringsformens 71 § förmäles, eller om reglementariska föreskrifter
för riksbanken, dess inkomster och utgifter, eller om ansvarsfrihet
för fullmäktige i riksbanken, eller om riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning, inkomster och utgifter, kamrarne fatta stridiga beslut,
som ej uppå vederbörligt utskotts förslag varda sammanjämkade, skola
bägge kamrarne hvar för sig rösta om de olika beslut, hvari hvardera
förut stannat; kommande den mening, som därvid erhåller de flesta
ledamöters af båda kamrarne sammanräknade röster, att gälla såsom
Riksdagens beslut. För att vid sådan omröstning förekomma lika antal
röster, skall i Andra Kammaren afkiggas och förseglas en sedel, hvilken,
i händelse de öfriga sammanräknade rösterna utfalla lika, öppnas och
afgör frågan. År pluralitet redan vunnen, bör den aflagda sedeln ouppbruten
genast förstöras.

af herr Broek:

att vid införandet af proportionellt valsätt till Riksdagens Andra
Kammare (hvartill motionären i sin motion framställt ett särskildt för -

Herr Broeks
motion.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Herr Setterbergs
motion.

Herr Sjöcronas
motion.

slag) i riksdagsordningen måtte införas bestämmelse därom, att län
eller länsdel må kunna utgöra flera valkretsar.

af herr Setterberg:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Magt anhålla, att
lvungl. Magt täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga ett förslag
till lag om val till Riksdagens Andra Kammare, byggdt på en af
motionären i motionen förordad proportionell valmetod, vid hvilken
tillämpats den bestämmelse, att hvarje valman å sin röstsedel antecknar
både partinamn och kandidatnamn.

af herr Sjöar ona:

att Riksdagen såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling
antager följande

Förslag

till ändrad lydelse af §§ 18, 14, IG, 17, 19 och 20 riksdagsordningen:

Riksdagsordningen.

§ 13-

1. Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio,
däraf etthundrafemtio för landet och åttio för städerna, väljas
för en tid af tre år, räknade från och med januari månads början året
näst efter ylet, under hvilket valet skett.

2. A landet utses för hvarje domsaga en riksdagsman. Understiger
domsagornas antal etthundrafemtio, skola, för ernående af det
bestämda antalet riksdagsmän, de folkrikaste domsagorna, så vidt lämpligen
ske kan häradsvis, indelas i två valkretsar, som hvardera välja en
riksdagsman. Ofverstiger domsagornas antal etthundrafemtio, skola, i
den mån sådant erfordras, domsagor, som gränsa intill hvarandra och
hafva minsta sammanlagda folkmängden, förenas, två och två, till en
valkrets.

3. I stad, hvars folkmängd uppgår till eller ofverstiger en åttiondedel
af folkmängden i rikets alla städer, väljes efter stadens folkmängd
en riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en åttiondedel
af städernas folkmängd. Städer med mindre folkmängd, än nu är
sagdt, ordnas, så vidt lämpligen ske kan länsvis, i så många valkretsar,
som, med iakttagande att hvardera utser eu riksdagsman, erfordras för
uppnående af det i mom. 1 föreskrift^ antal riksdagsmän för städerna.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N;o 6.

4. Indelningen af omförmälda valkretsar, så ock riksdagsmännens
antal för hvar och en af de städer, hvilkas folkmängd i och för sig
berättigar dem att utan förening med annan stad välja riksdagsman, bestämmes,
efter ofvan angilba grunder, hvart tionde år af Konungen.
Den ordning, som sålunda fastställes, vinner oj tillämpning förr än vid
de val, Indika näst därefter, enligt § 15 mom. 1, skola äga rum.

5. Uppgår städernas folkmängd till mer än åttio tvåhundratrettiondedelar
af folkmängden i hela riket, skall det här ofvan föreskrifna
antalet riksdagsmän tvåhundratrettio utses för landet och för
städerna efter förhållandet mellan folkmängden å landet och i städerna.
Det antal riksdagsmän, som sålunda bör utses för landet och förstäderna,
bestämmes af Konungen vid fastställande af den i mom. 4 omförmälda
ordning, därvid i öfrigt stadgandena i mom. 2 och 3 skola i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

6. I fråga om riksdagsmannaval skall köping och municipalsamhälle
såsom stad anses. Tillämpning häraf sker vid fastställande af den i mom.
4 omförmälda valkretsordning, och gäller ''hvad därvid bestämts, till dess
ny valkretsordning varder fastställd.

§ 14-

1. Valrätt tillkommer inom den kommun, där medlem bosatt är,
enhvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man eller
kvinna, hvilken före början af det kalenderår, hvarunder valet äger rum,
uppnått tjugufem års ålder och antingen äger eller med stadgad åborätt
innehafver jordbruksfastighet till ett taxeringsvärde af minst trehundra
riksdaler eller eljest med nyttjanderätt innehafver sådan fastighet till
taxeringsvärde ej understigande sexhundra riksdaler, eller äger annan
fast egendom, hvartill vid riksdagsmannaval jämväl räknas å annans mark
belägen byggnad, till taxeringsvärde af minst sexhundra riksdaler, eller
ock erlägger till staten bevillning för en till minst femhundra riksdaler
uppskattad årlig inkomst. Från valrätt vare dock utesluten den, som häftar
för utskylder till staten eller kommun, h/vilka rätteligen bort under det
löpande eller något af de två närmast föregående kalenderåren erläggas,
eller värnpliktig, som icke fullgjort de honom före valtillfället åliggande
värnp liktsöfningar.

2. Den, som, efter flyttning från annan kommun, blifvit för clet
år valet hålles i kommunen mantalsskrifven, äger, utan hinder däraf
att han ej är i denna kommuns allmänna angelägenheter röstberättigad,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

valrätt, så framt lian inom den kommun, hvarifrån han inflyttat, skulle
vara valberättigad, om han fortfarande vore där mantalsskrifven.

§ 16-

1. Å landet väljes riksdagsman medelst elektorer. För hvarje
kommun utses inför kommunalstämmans ordförande en elektor och därutöfver,
efter folkmängden, en för hvarje fullt tal af tusen. Desse
elektorer sammanträda till riksdagsmannaval inför domhafvanden i den
domsaga, till hvilken valkretsen hörer, eller, om två domsagor äro förenade
till eu valkrets, inför domhafvanden i den af dessa domsagor,
hvilken den största folkmängden äger.

2. I de valkretsar, som bestå af två eller flera städer, utses inför
magistraten en elektor för hvarje stad och därutöfver, efter folkmängden,
eu för hvarje fullt tal af fem hundra. Desse elektorer sammanträda till
riksdagsmannaval inför magistraten i den stad inom valkretsen, som
största folkmängden äger.

3. Kommuner, som hafva att gemensamt välja riksdagsman, äga
dock begagna det omedelbara valsättet, därest af de röstberättigade
så beslutas. Då förslag härom af de röstberättigade i en kommun
väckes medelst beslut, fattadt inför kommunalstämmans ordförande eller
magistrat, varder sådant meddeladt Konungens befallningshafvande,
som från öfriga till valkretsen hörande kommuner infordrar de röstberättigades
röster och utfärdar kungörelse om utgången, efter ty som
de flesta afgifna rösterna varit för bifall eller afslag. I sistnämnda
fall kan frågan icke förr, än en tid af fem år därefter förflutit, ånyo
upptagas. Beslutes åter förändringen, träder den i kraft vid det val,
som näst efter en månad från kungörelsens utfärdande inträffar, och
gäller för eu tid af minst fem år, hvarefter beslut om dess upphörande
kan på lika sätt som om dess införande fattas.

Vid de omedelbara valen afgifvas rösterna, särskildt för hvarje
kommun, inför kommunalstämmans ordförande eller magistrat; och
skola för rösternas sammanräknande och fullmakts utfärdande åt den,
som de flesta rösterna erhållit, valprotokollen insändas, för kommunerna
å landet till domhafvanden och för städerna till magistraten i den stad,
som största folkmängden äger. Vid dessa protokolls affattande böra
till ledning tjäna formulär, som af Konungen fastställas.

4. Den befattning med riksdagsmannaval, som enligt denna §
samt §§ 17, 18, 20 och 22 tillhör magistrat eller dess ordförande,
åligger i stad, där magistrat ej finnes, den för sådan stad särskildt till -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

satta styrelse eller dess ordförande, och i köping eller municipalsamhälle
kommunalstämmans eller mwnicipalstämmans ordförande; ej må dock annan
än magistrat vara valförrättare vid ifrågavarande val.

5. I stad, som har att ensam sända en eller flere riksdagsmän,
förrättas valen omedelbart inför magistraten; och må, där flere riksdagsmän
skola utses, staden, på sätt om val till stadsfullmäktige är
stadgadt, kunna indelas i valkretsar.

§ 17-

1. Vid såväl elektors- som riksdagsmannaval tillkommer hvarje
röstande en röst. Den, som därvid erhållit de flestas röster, vare lagligen
vald, och skilje lotten emellan dem, som erhållit lika röstetal.

2. Vid dessa val skall för hvarje kommun till efterrättelse tjäna
den för kommunen gällande röstlängd, som lör innehålla anteckning om
dem, hvilka enligt § 14 mom. 1 valrätt tillkommer, äfvensom tillägg
rörande de icke i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigade, hvilka
må enligt § ld mom. 2 äga valrätt. Då val förestår, läte å landet kommunalstämmans
ordförande och i stad magistraten hålla röstlängden, försedd
med nämnda anteckning och tillägg, för granskning tillgänglig under. minst
fjorton dagar; och varde underrättelse härom i kyrkan eller kyrkorna
kungjord, så ock i stad, där så ske kan, i där utkommande tidning införd.
Anmärkning mot röstlängd skalf för att komma under pröfning, å landet
framställas vid valförrättningens början och i stad skriftligen till magistraten
ingifvas sist å tredje dagen före valet; dock att anmärkning, däri yrkas
valrätt för den, som framställer anmärkningen, må i stad göras äfven
under valförrättningens fortgång.

§ 19-

Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast väljas män, som
enligt 14 § äga valrätt inom den kommun eller någon af de kommuner,
för hvilka de väljas.

§ 20.

För den, som blifvit utsedd till ledamot i Andra Kammaren, utfärdas
ofördröjligen fullmakt i två exemplar, underskrifna för valkrets å
landet af domhafvanden, för stad, som ensam sänder riksdagsman, af
stadens magistrat, och för valkrets, som består af flera städer, af den
Bih. till Bilcsd. Prof. 1905. 3 Sami. 6 Höft. 10

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Herr Brodins
motioner.

magistrat, som valet slutligen handlagt; och skall det ena exemplaret
öfverlämnas åt den valde och det andra insändas till justitiedepartementet.
Fullmakterna böra hafva följande lydelse:

»Vid riksdagsmannaval, som den — hållits i N. N. domsaga» (»N. N.
valdistrikt af N. N. domsaga») eller »i N. N. stad» (»stadsvalkrets»), »har
N, N. blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens Andra Kammare för en
tid af tre år, räknade från och med den 1 januari nästkommande år»
(eller om valet hållits efter treårsperiodens början: »för tiden till den 1
januari år — —»), »hvarom detta länder till bevis och fullmakt». Ort
och tid.

af herr Brodin i motionen n:o 220:

att Riksdagen ville, såsom hvilande till grundlagsenlig behandling,
antaga följande förslag till ändrad lydelse af §§ 14 och 26 i gällande
riksdagsordning:

Riksdagsordningen.

§ 14-

Valrätt tillkommer inom den kommun, där han bosatt är, en hvar
välfrejdad svensk man, som är skyldig att till staten och kommunen
erlägga direkt skatt, från och med kalenderåret näst efter det, hvarunder
han uppnått tjugufem års ålder.

Gemensamma bestämmelser.

§ 26.

Riksdagsmannabefattning kan endast af svensk medborgare utöfvas.

Ej må såsom riksdagsman godkännas

a) den som står under förmynderskap eller är försatt i konkurstillstånd
;

b) den som är förlustig medborgerligt förtroende eller genom
utslag, hvilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till förlust af
sådant förtroende, eller den som är ställd under framtiden för brott,
hvilket medför nämnda påföljd;

c) den som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan
eller att i rikets tjänst vidare nyttjas;

d) den som blifvit förvunnen att hafva vid riksdagsmannaval
med penningar eller gåfvor sökt värfva röster, eller mot vedergällning
afgifvit sin röst, eller genom våld eller hot stört valfriheten;

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

e) den som häftar för understöd, hvilket under löpande eller sistförflutna
kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom själf, hustru
eller minderårigt barn;

f) den som icke erlagt de honom påförda utskyld er till stat och kommun,
hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren;

g) värnpliktig, söm icke fullgjort de honom till och med utgången
af sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.

af herr Brodin — af anledning att han funnit den i motionen
n:o 220 föreslagna lydelsen af § 14 riksdagsordningen otydlig och ej
ledande till det afsedda målet — i motionen n:o 260:

att den i motionen n:o 220 föreslagna formulering af § 14 i riksdagsordningen
måtte sålunda förändras, att den erhåller följande lydelse:

Riksdagsordningen.

§ 14-

Valrätt tillkommer inom den kommun, där han bosatt är, enhvar
välfrejdad svensk man, som är skyldig att till staten och kommunen
erlägga direkt skatt, från och med kalenderåret näst efter det, hvarunder
han uppnått tjugufem års ålder, dock ej:

a) den, som står under förmynderskap eller är försatt i konkurstillstånd; b)

den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller
sistförflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom själf,
hustru eller minderårigt barn;

c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat
och kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna
kalenderåren;

d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
äf sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.

af herr Stnaff och medmotionärer:

att Riksdagen måtte såsom hvilande för vidare behandling i grundlagsenlig
ordning antaga följande förslag till ändrad lydelse af

Regeringsformen.

§ 31.

Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och i stadens allmänna
angelägenheter röstberättigade män att föreslå tre behöriga per -

Ilerr Sia afla
m. fl. motion.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

soner, då Konungen en af dem utnämne. På lika sätt förliålles med
rådmans- ock magistratssekreteraresysslorna i Stockkolm.

§ 49.

Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och åligganden,
som gällande lag tillägger Rikets Ständer, tillkomma hädanefter
Riksdagen. Den fördelas i två kamrar, Första Kammaren och
Andra Kammaren, hvilkas ledamöter väljas på sätt riksdagsordningen
och, beträffande ledamöterna i Andra Kammaren, jämväl särskild af
Konungen och Riksdagen gemensamt stiftad vallag stadga. Kamrarne
—--— sammankalla.

Hos urtima Riksdag — —--sammanhang.

§ 53.

Lagtima Riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa
utskott: ett Konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor rörande
förändringar i grundlagar^; så ock i vallag, hvarom i 49 § förmäles,
att yttranden däröfver till Riksdagen afgifva, samt att granska

de i Statsrådet förda protokoll; ett Statsutskott, att utreda----

kyrkolagarnes förbättring.

A urtima riksdag skola — — — — förekommande ärenden.

Riksdagsordningen.

§ 13-

1. Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio,
däraf etthundrasextiofem för landet och sextiofem för städerna,
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari månads
början året näst efter det, under hvilket valet skett.

2. Ä landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven räknas
köpingar, utses för hvarje domsaga en riksdagsman. Understiger domsagornas
antal etthundrasextiofem, skola, för ernående af det bestämda
antalet riksdagsmän, de folkrikaste domsagorna, såvidt ske kan häradsvis,
indelas i två valkretsar, som hvardera väljer en riksdagsman. Öfverstiger
domsagornas antal etthundrasextiofem, skola, i den mån sådant erfordras,
domsagor, som gränsa intill hvarandra och hafva minsta sammanlagda
folkmängden, förenas, två och två, till en valkrets.

3. I stad, hvars folkmängd uppgår till eller öfverstiger en sextiofemtedel
af folkmängden i rikets alla städer, väljes efter stadens folkmängd
en riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en sextiofemtedel

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

af städernas folkmängd. Städer, med mindre folkmängd än nu är sagdt,
ordnas, så vidt lämpligen ske kan länsvis, i så många valkretsar, som,
med iakttagande af att hvardera utser en riksdagsman, erfordras för
uppnående af det i mom. 1 föreskrift^ antal riksdagsmän för städerna.

4. Indelningen af omförmälda valkretsar----fastställd.

5. Uppgår städernas folkmängd till mer än sextiofem tvåhundratrettiondedelar
af folkmängden i hela riket, skall det här ofvan föreskrifna
antalet riksdagsmän tvåhundratrettio utses för landet och för
städerna efter förhållandet mellan folkmängden å landet och i städerna.

Det antal riksdagsmän--------------

efterrättelse.

6. Stad, som har att ensam sända flera riksdagsmän, må, på sätt
om val till stadsfullmäktige är stadgadt, kunna indelas i valkretsar.

§ 14-

Valrätt tillkommer enhvar välfrejdad svensk man från och med
kalenderåret näst efter det, hvarunder han uppnått tjugufyra års ålder,
dock ej

a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;

b) den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller sistförflutna
kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom själf, hans
hustru eller minderåriga barn;

c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat och
kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna
kalenderåren;

d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen af nu stadgade villkor
meddelas i vallagen.

§i6. "

Valen till Andra Kammaren äro omedelbara. Vid dessa val tillkommer
hvarje röstande en röst. Den, som därvid erhållit de flestas
röster, vare lagligen vald, och skilje lotten emellan dem, som erhållit
lika röstetal.

; ;;;;; ;u,:;: § 17.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

för hvarje sådant distrikt, på sätt i vallagen närmare bestämmes; och
skola för rösternas sammanräknande och fullmakts utfärdande åt den,
som de flesta rösterna erhållit, valprotokollen insändas, för kommunerna
å landet till domhafvanden och för städerna till magistraten i den stad,
som största folkmängden äger.

§ 18-

Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.

§ 19.

Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast utses män, som
vid valtillfället äga valrätt inom den kommun, eller någon af de kommuner,
för hvilka de väljas.

§• 25

Befinnes —--—--— — —--— —--ogild.

Aro----------------anställdt.

Valsedlar, som vid riksdagsmannaval afgifvits, skola af valets förrädare
inläggas under försegling och ''förvaras, till dess Valets giltighet
vederbörligen afgjorts.

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar
och vallag, hvarom i 49 § regeringsformen förmärs, samt att
hos Riksdagen föreslå de ändringar däruti, dem utskottet anser högst
nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa, så ock att meddela
utlåtande öfver de från kamrarne till utskottet hänvisade grundlagsoch
vallagsfrågor.

2. Utskottet-----stadgadt.

3. Utskottet----proposition.

Öfvergångsstadgande.

Intill dess nya val i hela riket till Andra Kammaren första gången
förrättas efter utgången af augusti månad 1907, skola i fråga om val
till kammaren tillämpas de före år 1906 i sådant hänseende gällande
stadganden.

Konstitutionsutskottets Utlutande N;o 6.

Vid berörda motion finnes fogad en så lydande bilaga:

a) Städer,	hvilkas folkmängd i och för sig berät-	\| Folkmängd.	Antal riksdags- män.
tigar dem att riksdagsman: S+.n/VlrTinlm	utan förening med annan stad välja	Tcrf 311,043	17
	135^314 67,384 43,265	7
M n.l m n ........................................................................	3
Nbrrlrnrnno’ ...................................................................	2
aöflP ...................................................	30*540	1
TTä.lsinobnro’ .................................................................	26*219	1
Tf n.T*l slrrnn a .....................................................................	25*960	1
Örebro ................................................................*..........	24*224 23,858	1
	1
	23*152	1
b) Öfriga städer kunna på nedannämnda sätt in-delas i valkretsar: Ystad ..............................-.................................... 10,094 Trelleborg ............................................... 3,174
Skanör och Falsterbo..........................................- 911	14,179	1
T/iin		17,684	1
Kristianstad .. Simrishamn ... Engelholm ....	........................................................... 10,709 ................................... 2,071 ...................................................... 3,251	16,031	1
T ,a n rl slrrnn fl, .		15,100 16,197	1
TTfllms+.n.d ............................................................	1
Laholm ..........	........................................................... 1,804
Falkenberg ... Värbar er	........................................................... 2,904 ................................................ 6,348
Kungsbacka...	........................................................... 1*028	12,079	1
Vä.vjn	...................................................... 7,643
Karlshamn..... Sölvesborg...... Ronneby ........	............................................................ 7''095 ............................................................ 2,207 ............................................................ 3,233	20,178	1

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

		Folkmängd.	Antal riksdags- män.

Kalmar.................................... Oskarshamn............................	................................... 7,413	13,508	i
Vimmerby............................... Borgholm ............................	................................... 2,273 ................................... 1,003	10,689	1
Västervik ...............................	................................. 8,716		.
Eksjö .........................-..........	.................................. 3,939	12,655	1

Visby ..................................... Uddevalla ...............................	................................... 10,603	8,677	1 ''. ,!iuU
Strömstad ...............................	................................... 2,919		. fn>;
Marstrand...............................	................................ 1,528
Kungälf.................................... Lysekil.....................................	................................... 1,244 .................................. 3,391	19,685	1
Vänersborg ........................... Alingsås ................................	.................................. 6,986 .................................. 3,615	. ..	1 Upyyt X
Ulricehamn ............................	.................................. 1,537
Lidköping...............................	.................................. 5,507	17,645	1
Skara .......................................	.................................. 4.803
Sköfde ..............................	................................. 5.072
Mariestad ...............................	................................. 3^949	•
Falköping ...............................	.................................. 3,468	17,292	1
Borås ....................................		17,145	1
Linköping ............................... Vadstena .................................	.................................. 2,353	14,979	1
Skenninge .............................. Söderköping........................... Motala .....................................	.................................. 1,381 ....................... 1,985 .................................. 2,965	'' ''
Grenna.....................................	................................. 1,165
Hjo ...........................................	................................. 1,814	11,663	1
Nyköping ............................... Tor shälla.................................	.................................. 7.690 .................................. 1.783
Strängnäs .............................. Mariefred ...............................	.................................. 2,495 ................................ 1,189	amf
Trosa ........................................	.................................. 790	13,947	1

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

		1 1	Folkmängd.	Antal l riksdags-män. j
		. 1	13,515	1
		................ 13,572		j
		................ 3.706	17,278	i !
		................ 7,111

		................ 1,784
		............... 1.646		S
	16,523	i
Solo ......... ..		................. 7.199

jvoping.............................................’ .	17,198	i i
Väster ås ....................................		................. 13,292 ................. 4.414	17,706	i i
		................. 8,761	■
		................. 3,573
Östhammar .............................		................ 803 ................. 1,117		\ : .1
		................. 567		’ - \ i . J
Vaxholm...................................		................. 2.180	17,0.01	i i
		................. 10,329		i-*;
Hedemora .....................-•••..... Sä,t,ÅT’ ............................		................. 1.884 .................. 752	12,965	I . j 1
Söderhamn............................... TTnrlilrsvall ..........................		.................. 11,314 .................. 4.921	16,235	1
	15^795 15,628	1 j
Östersund ................................. Härnösand ..............................		.................. 7,020 .................. 8.608	'' '' j 1
Örnsköldsvik .......................... Umeå ...................................... Skellefteå ...............................		.................. 2,839 .................. 4,665 .................. 1,389	8,893	1 1
Luleå ....................................... Piteå ....................................... Haparanda..............................		.................. 8,834 .................. 2,716 .................. 1,355	12,90£	I 1
Bih. till Biksd. Prof. 1905.	3 Sami.	6 Käft.		11

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Herr Johansons
motion.

af herr Johanson:

att Riksdagen må såsom hyllande till vidare grundlagsenlig behandling
antaga följande förslag till ändrad lydelse af

Regeringsformen.

§ 31.

Lika med herrar Staaffs m. flis förslag.

§ 49.

Lika med herrar Staaffs m. fl:s förslag.

§ 53.

Lika med herrar Staaffs m. flis förslag.

Riksdagsordningen.

§ 13.

Mom. 1. Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af
tvåhundratrettio, däraf etthundrasextiofem för landet och sextiofem
för städerna väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari
månads början året näst efter det, under hviket valet skett. Riket indelas
härför i tvåhundratrettio valkretsar.

Mom. 2. Å landet utses för hvarje domsaga en riksdagsman.
Föröfrigt lika med herrar Staaffs m. flis förslag.

Mom. 3. Lika med herrar Staaffs m. flis förslag.

Mom. 4. Indelningen af omförmälda valkretsar, så ock riksdagsmännens
antal för hvar och en af de städer, hvilkas folkmängd i och
för sig berättigar dem att utan förening med annan stad välja riksdagsman,
bestämmes, efter ofvan angifna grunder, hvart tionde år af Konungen.
Den ordning som sålunda fastställes, vinner ej tillämpning förr
än vid de val, h vilka näst därefter, enligt § 15 mom. 1 skola äga rum.

Mom. 5. Lika med herrar Staaffs m. flis förslag.

Mom. 6. I fråga om riksdagsmannaval skall sådan köping eller
municipälsämhälle, hvars folkmängd uppgår till minst ett tusen, såsom
stad anses.

Tillämpning häraf sker vid fastställandet af den i mom. 4 omförmälda
valkretsordning, och gäller hvad därvid bestämts till dess ny
valkretsordning varder fastställd.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

§ u Valrätt

tillkommer en hvar välfrejdad svensk man, som till staten
erlägger direkt skatt, från och med kalenderåret näst efter det, hvarunder
han uppnått tjugufyra års ålder, dock ej —--—----

för öfrigt lika med herrar Staaffs m. flis förslag.

§ 16-

Lika med herrar Staaffs m. flis förslag.

5 17-

Lika med herrar Staaffs m. flis förslag.

§ 18-

Lika med herrar Staaffs m. flis förslag.

§ 19.

Lika med herrar Staaffs m. flis förslag.

§ 25.

Befinnes vid riksdagsmannaval, hvilka böra med slutna sedlar
förrättas, valsedel lyda å person, som ej är valbar, eller innefattar
valsedel någon tvetydighet i anseende till den valdes namn, skall samma
sedel anses ogild.

Åro — —--— — — — — — anställdt.

Valsedlar, som vid riksdagsmannaval afgifvits, skola af valets
förrättare inläggas under försegling och förvaras till dess valets giltighet
vederbörligen afgjorts.

§ 38.

Lika med herrar Staaffs m. flis förslag.

Öfvergångsstadgande.

Lika med herrar Staaffs m. flis förslag.

af herr Centerwall:

att Riksdagen måtte som hvilande till grundlagsenlig behandling
för sin del antaga nedanstående förslag till ny lydelse af

Herr Centerwall»
motion.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Riksdagsordningen.

§ i4.

Valrätt tillkommer en hvar välfrejdad svensk man från och med kalenderåret
näst efter det, hvarunder han uppnått tjugofyra års ålder, dock ej

a) den som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;

b) den som häftar för understöd, hvilket under löpande eller sistförfluten
kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom själf, hans
hustru eller minderåriga barn; dock att tillfälligt understöd, som lämnats
på grund af sjukdom eller oförvållad arbetslöshet, icke medför
valrättens förlust;

c) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sistförfluten kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen af nu stadgade villkor
meddelas i en särskild af Konung och Riksdag gemensamt stadgad vallag.

§ 17.

Valen till Andra Kammaren äro omedelbara. Vid dessa val tillkommer
hvarje röstande eu röst. Den, som därvid erhållit de flestas
röster, vare lagligen vald, och skilje lotten mellan dem, som erhållit
lika röstetal.

§ 19. ’ ■

Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast väljas män, som
vid valtillfället äga valrätt inom den kommun eller någon af de kommuner,
för hvilka de väljas.

: ; !§ 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar
och vallag, samt hos Riksdagen föreslå de ändringar däruti, dem utskottet
anser högst nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa, så
ock att meddela utlåtande öfver de från kamrarna till utskottet hänvisade
frågor rörande grundlag och vallag.

Öfvergångsstadgande.

Intill dess nya val i hela riket till Andra Kammaren första gången
förrättas efter utgången af augusti månad 1907, skola i fråga om val
till Andra Kammaren tillämpas de före 1906 i sådant hänseende gällande
stadganden.

'' Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6. 83

af herr Branting och medmotionärer:

att Riksdagen måtte som hyllande till grundlagsenlig behandling
för sin del antaga följande förslag till ny lydelse af

Riksdagsordningen.

§ 13-

Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af 230 väljas för
en tid af 3 år. Landet uppdelas härför i 230 valkretsar.

(De närmare bestämmelserna om valkretsindelningen hemställa
motionärerne till konstitutionsutskottet att utarbeta, i öfverensstämmelse
med ettdera af de alternativ de i motionen framhållit.)

§ 14-

Valrätt tillkommer en hvar välfräjdad svensk man från och med
kalenderåret näst efter det, hvarunder han uppnått tjuguett års ålder,
dock ej

a) den som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;

b) den som häftar för understöd, hvithet under löpande eller
sistförflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom själ!,
hans hustru eller minderåriga barn; dock att tillfälligt understöd, som
lämnats på grund af sjukdom eller oförvållad arbetslöshet, icke medför
valrättens förlust.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen af nu stadgade villkor
meddelas i vallagen.

§ 17-

Valen till Andra Kammaren äro omedelbara. Vid dessa val
tillkommer hvarje röstande en röst. Den som erhållit absolut majoritet
af de afgifna rösterna vare lagligen vald. Har ingen erhållit absolut
majoritet skall omval ske mellan de. två, som erhållit det högsta röstetalet.
Inträffar lika röstetal skilje lotten.

Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.

§ 19-

Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast väljas män, som
uppnått 25 års ålder samt vid valtillfället äga valrätt inom någon kommun
i riket.

Herr Brantings
m. fl.
motion.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Herr

Elowsons

motivering.

Därjämte hafva motionärerne hemställt, att de ändringar i öfriga
grundlagsparagrafer, som till följd af motionärernes här ofvan angifna
förslag kunna finnas nödiga, måtte af utskottet införas.

De skäl, motionärerne anfört till stöd för de af dem framlagda
särskilda förslagen, har utskottet ansett sig böra här nedan återgifva.

Det af herr Eloivson uti motionen n:o 214 framställda förslaget
beledsagas af en så lydande motivering:

»Med anledning af Kungi. Maj:ts förlidet år till Riksdagen aflåtna
proposition (n:o 51) med förslag till ändrad lydelse af §§ 49 och 87
regeringsformen samt §§ 10 till och med 25 äfvensom §§ 27, 28 och
38 riksdagsordningen väckte jag två motioner, n:is 180 och 247, därvid
anförande bland annat:

»Grundsatsen att Riksdagen representerar svenska folket har ansetts
vara af den utomordentliga betydelse, att densamma blifvit fastslagen
både i regeringsformen och riksdagsordningen. Uti sin motivering till
Kungl. Maj:ts proposition n:o 51 har herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet framhållit, hurusom man genom införande af ett
proportionellt valsätt skulle, beträffande Andra Kammaren, efter en
rationell grund och på ett varaktigt sätt få fram en såsom önskvärd
ansedd återspegling af meningsskiftningarna inom valmanskåren. Nu
fordrar emellertid grundlagen, att äfven Första Kammaren skall vara
en trogen afbild af de meningsskiftningar och politiska åskådningar,
som framträda hos svenska folket. En riktig tolkning af riksdagsordningens
§ 1 krafvel- alltså, att det proportionella valsättet kommer
till användning för båda kamrarnes bildande. Allmänneligen anses detta
valsätt rättvist, alldenstund detsamma enligt sitt begrepp medgifver, att
såväl majoriteter som minoriteter blifva i förhållande till deras respektiva
röststyrka företrädda inom Riksdagen.

Sakens stora vikt och dess betydelse för samhällets lugna utveckling
har gifvit mig mod att inför Riksdagen framlägga, såsom tilläggtill
Kungl. Maj:ts proposition n:o 51, ett förslag till användning af
proportionell valmetod för bildande af Första Kammaren.

Förslaget utgår därifrån, att Första Kammaren skall bibehålla sin
konstitutionellt fastställda karaktär, att valbarhetsvillkoren lämnas oförändrade,
att kammarens ledamöter utses för nio år, att de icke åtnjuta

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

arfvode, att de äga obegränsad rätt att, mellan riksdagarna, afgå, samt
att kontinuiteten bevaras, och, med afseende på Konungens upplösningsrätt,
blifver bättre tillgodosedd än förut.

Nyheter äro: valkretsarnas antal ändras till 27, valen förrättas
årligen inom tre valkretsar, belägna inom skilda delar af riket, valens
ordningsföljd inom valkretsarna är en gång för alla fastställd, suppleanter
utses, Konungens befallningshafvande är valförrättare, valen förrättas
genom elektorer, som utses distriktsvis inom de särskilda kommunerna
efter en graderad röstskala, fullgörande af värnplikt och betalning
af bevillning till staten likasom till kommunen uppställes såsom
villkor för valrätt, öfvergångsstadganden för den första nioårsperioden
äro formulerade.

I tekniskt hänseende ansluter sig tilläggsförslaget till det kommittéförslag,
som afser medelbara val till Andra Kammaren enligt proportionell
valmetod.

Vidkommande röstvärdets gradering medgifva förslagets grunder,
att de ursprungliga valmännen skulle, vid utseende af elektorer, kunna
erhålla samma röstetal, som tillkommer dem vid kommunalstämma och
allmän rådstuga, dock med iakttagande däraf, att röstetalen å landet
och röstetalen i stad vederbörligen förmedlas. En grundval för dylik
förmedling förefinnes redan uti lagstiftningen beträffande sådana kyrkliga
kommuner, i hvilka stads- och landsförsamlingar äro förenade.
Likväl torde det vara riktigast, att den röstskala, som skall ligga till grund
för bildande af Första Kammaren, varder helt och hållet skild från de
kommunala röstskalorna samt fastslagen i grundlagen.

Vid gradering af det röstvärde, som må tillerkäUnas röstberättigad
vid elektorsval, torde böra fasthållas den nu gällande principen om
samband mellan påförd bevillning och röstetalet. Men att låta röstetalet,
intill en viss gräns, växa i lika hastighet som fyrktalet, synes vara en
föga rationell anordning. Däremot bör det kunna antagas såsom en
för alla tillfredsställande bestämmelse, att begränsningen af röstvärdet
i förhållande till det åsätta fyrktalet inträder successivt. I öfverensstämmelse
härmed utgår förslaget därifrån, att röstetalet växer efter
de naturliga hela talen 1, 2, 3, 4, 5 o. s. v. på samma gång söm bevillningskronornas
antal växer efter de kvadratiska talen 1, 4, 9, 16,
25 o. s. v. Fråga kan härvid uppstå, om röstetalets tillväxt bör alltjämt
fortgå eller stanna vid en viss gräns. Förslaget ansluter sig till
det senare alternativet och låter högsta röstetalet stanna vid 10.»

Uti motiveringen till den proposition, n:o 26, som Kungl. Maj:t
innevarande år framlagt, anför herr statsrådet och chefen för kungl.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Herr Nydals
motivering.

justitiedepartementet, att de båda frågorna om samtidigt införande af
proportionella val till båda kamrarne icke »stå i något organiskt samband
med hvarandra». Emot detta påstående kan emellertid med fog
invändas, att, om den proportionella valmetoden har företräde framför
majoritetsval, detta företräde hänför sig lika väl till Första som till
Andra Kammaren.

Då det ju hör till proportionalitetsvalets egentliga väsen, att
minoriteten kan utöfva ett visst inflytande, så synes det vara rättvist,
att ifrågavarande inflytande, det må vara större eller mindre, får göra
sig gällande vid båda kamrarnes bildande. Den omständigheten, att
minoriteterna vid val till Första Kammaren hafva i allmänhet en annan
politisk åskådning än minoriteterna vid val till Andra Kammaren, synes
icke i sig innebära fullgiltig anledning till olikhet i valsättet.»

Till stöd för sin i motionen n:o 219 gjorda hemställan har herr
Nydal anfört:

»I den till årets Riksdag aflåtna kungl. propositionen angående
ändrade bestämmelser rörande valrätten till Andra Kammaren återfinner
man i allt hufvudsakligt samma förslag som det vid sistlidne års riksdag
framlagda. Så föreslås rösträttens lösgörande från hvarje census
samt införande af proportionell valmetod. Hvad beträffar omfattningen
af rösträttens utsträckning, synes numera i vårt land någon oenighet
knappast råda därom, att den blifvande reformen bör byggas på den
allmänna rösträttens princip; däremot har reformförslagets förknippande
med den proportionella valmetoden framkallat mycken gensägelse både
inom och utom Riksdagen, ej minst inom de samhällslager, som äro
mest direkt intresserade af en rösträttsreform. Af de invändningar,
som göras mot nämnda valmetod, äro visserligen enligt mitt förmenande
många mer eller mindre oberättigade, och synas mig metodens möjliga
olägenheter mer än väl motvägas af dess stora och påtagliga förtjänster;
men det torde svårligen kunna förnekas, att en af dessa invändningar,
den som först och sist brukar framhållas — eller att, om det proportionella
valsystemet skall komma till användning vid utseendet af riksdagsmännen
i Andra Kammaren, samma system äfven bör tillämpas vid
valen till Första Kammaren — är grundad på så goda skäl, att den icke
bör lämnas utan afseende. Visserligen bestrider herr justitieministern
i sitt anförande till statsrådsprotokollet, att de båda frågorna »stå i
något organiskt samband med hvarandra». Men månne icke ändock ett
sådant samband verkligen existerar? Såsom ett väsentligt syftemål med
det ifrågavarande valsättets tillämpning vid valen till Andra Kammaren

Konstitutionsutskottets Utlåtande K:o. 6.

har framhållits, att blott därigenom kan åstadkommas en representation,
hvilken så troget som möjligt återspeglar meningsskiftningarna inom
valmanskåren och sålunda tillvaratager jämväl minoriteternas rätt. Att
en sådan representation skulle vara önskvärd endast i fråga om den
Andra, men icke i fråga om den Första Kammaren, torde vara svårt
att medgifva. Då det enligt grundlagen är Riksdagen i dess helhet,
som representerar svenska folket, följer väl däraf, att hela Riksdagen,
så långt det låter sig göra, bör vara en återspegling af de olika meningarna
bland valmännen. Herr justitieministern synes emellertid hålla
före, att detta, hvad Första Kammaren vidkommer, icke kan ske utan
åsidosättande af denna kammares »särskilda uppgift att utgöra ett återhållande
element till förhindrande af förhastade beslut af representationen».
Första Kammarens förmåga att fylla denna uppgift kan emellertid,
så länge dess konstitutionellt fastställda karaktär i öfrigt ej rubbas,
icke äfventyras därigenom, att den i sig upptager representanter äfven
för de inom dess valkorporationer förekommande minoriteterna. Tvärtom
kan det med fog antagas, att dess ställning skulle stärkas genom det
ökade förtroende, hvarpå en pi’oportionellt sammansatt representation
kan göra anspråk från landets sida.

Om afsikten med de proportionella valens införande till Andra
Kammaren är att göra kammaren till en rikare och mera verklighetstrogen
representation, än som kan åvägabringas genom majoritetsval,
så synes det icke på goda grunder kunna bestridas, att ett organiskt
samband förefinnes mellan de båda frågorna. Skulle åter syftet med
det föreslagna valsättet vara att begränsa den allmänna rösträttens
verkningar genom att skapa eu garanti för de mera konservativa elementens
representerande i Andra Kammaren, så synes rättvisan kräfva,
att en garanti äfven beredes mot den graderade rösträttens majoritetsvälde
vid valen till Första Kammaren. Den i den kungl. propositionen
häfdade »halfproportionalismen» har redan stämplats såsom en orättvisa
från deras sida, som närmast skulle beröras af rösträttsreformen och
det måste därför befaras, att det kungl. förslagets genomförande långt
ifrån att lugna och tillfredsställa sinnena, skulle gifva anledning till
nytt missnöje och en ny rösträttsagitation, hvarigenom ett af hufvudändamålen
med reformens genomförande tydligen skulle förfelas.

I fråga om det sätt, hvarpå den proportionella valmetoden skulle
tillämpas vid valen till Första Kammaren, så kan man tänka sig, att
metoden komme till användning antingen såväl vid de primära som de
sekundära valen eller blott vid de senare; likaledes kan det ifrågasättas,
huruvida de nuvarande valkorporationerna, landstingen och stadsfullBih.
till Biksd. Prof. 1905. 3 Sami. 6 Käft. 12

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Herr Roos''
m. fl.

motivering.

mäktige, böra såsom sådana bibehållas eller valen öfverlämnas åt särskilda,
för ändamålet utsedda elektorer på sätt herr Elowson föreslog
i sin vid fjolårets riksdag afgifna motion, n:o 180. Gifvetvis blefve
reformen mera effektiv, om de valkorporationer, som hafva att utse
Första Kammaren, själfva tillkommit genom proportionella val, än om
denna valmetod tillämpas först vid riksdagsmannavalen; men för tillfället
torde hufvudsaken vara att få fastslaget, att dessa senare skola
vara proportionella. Frågan om landstingsmännens och stadsfullmäktiges
utseende genom proportionella val behöfver ju ej heller upptagas
i detta sammanhang, utan kan mycket väl lösas för sig, och får jag i
detta afseende hänvisa till en inom Andra Kammaren vid innevarande
riksdag väckt motion, n:o 174, i hvilken förslag i sådan riktning framställes.
Icke heller synes lör närvarande någon anledning finnas att
ifrågasätta landstingens och stadsfullmäktiges ersättande såsom valkorporationer
med särskilda valnämnder, likasom någon utsikt inom den
närmaste framtiden ej lärer förefinnas för ett så pass omfattande reformförslags
framgång.

Det har anmärkts som en oegentlighet, att jämväl suppleantvalen
skulle afse en så lång tid som nio år, emedan det alltför lätt kan inträffa,
att en suppleant, när han, i de flesta fall flera år efter valet,
skall inträda i afgående riksdagsmans ställe, i ett eller annat afseende
upphört att vara en lämplig representant för valkretsen; men då alldeles
detsamma kan under nioårsperioden blifva fallet med riksdagsmannen,
utan att detta ansetts utgöra något skäl för valperiodens förkortande,
så torde den anmärkta oegentligheten icke böra tillmätasnågon
afgörande betydelse.

I mitt här framlagda förslag har jag icke ansett nödigt att upptaga
de i kungl. propositionen föreslagna grundlagsändringarna utan
endast sådana, som nödvändiggöras af öfvergången till proportionellt
valsätt äfven i fråga om Första Kammaren. Därjämte ifrågasattes en
ändrad lydelse af 6 §:s slutmoment, hvarigenom en afsevärd förenkling
skulle vinnas.»

Hex*r Boos jämte medmotionärer hafva i sin ofvan omförmälda
motion n:o 228 andragit följande:

»Det statsrådsprotokoll, som åtföljer Kungl. Maj:ts proposition till
innevarande års Riksdag med förslag till ändrade bestämmelser rörande
valen till Riksdagen Andra Kammare, innehåller ett uttalande af chefen
för justitiedepartementet rörande det vid flera tillfällen, särskild! under

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

rösträttsdebatten år 1904 inom Andra Kammaren framställda påståendet,
att, om proportionell metod vid riksdagsmannaval skulle införas, denna
borde afse icke blott Andra Kammaren, utan jämväl Första Kammaren.
Departementschefen yttrar härom bland annat, att de båda frågor, man
sålunda velat sammanföra, icke stode i något organiskt samband med
hvarandra; de gjorde det så mycket mindre, som Första Kammaren
uppenbarligen fatt den särskilda uppgiften att utgöra ett återhållande
element till förhindrande af förhastade beslut af representationen.

Yi dela departementschefens uppfattning rörande den Första
Kammaren tillkommande särskilda uppgift, men just därför anse vi, att
vid valen till denna kammare eu proportionell metod bör komma till
användning. Om en församling består af män från skilda läger och
med olika uppfattningar i de viktigare samhällsfrågorna, blir ett därstädes
i en dylik fråga framställdt förslag gemenligen mött med kritik
och motstånd, hvithet i de flesta fall torde verka till betänksamhet vid
besluts fattande; är församlingen däremot sammansatt af män med i
hufvudsak enahanda åskådningar, uteblir måhända kritiken och. därmed
äfven betänksamheten. Det är därför, synes det oss, af synnerligen
stor vikt att förebygga, att endast åskådningar af ett visst slag eller
blott ett samhällslagers eller ett partis syn på tingen vinna inträde i
Riksdagens Första Kammare, något som vid majoritetsval lätt nog kan
inträffa med de jämförelsevis fåtaliga koi’porationer, af hvilka denna
kammares ledamöter väljas.

Om öfver hufvud taget en proportionell valmetod skall vinna insteg
i vår samhällsbyggnad, kommer detta att. bero på en stark och lefvande
öfvertygelse om denna metods företräde framför andra valmetoder med
hänsyn till rättvisa. En dylik öfvertygelse lärer emellertid icke nöja
sig därmed, att en metod, för representationens ena hälft utdömd såsom
ledande till resultat, hvilka icke öfverensstämma med rättvisans fordringar,
bibehålies för dess andra hälft. Äfven af denna anledning anse
vi, att åtgärder böra vidtagas, ledande därhän, att det proportionella
valsättet vid utväljande af riksdagsmän icke må begränsas till Andra
Kammaren, utan utsträckas äfven till Riksdagens Första Kammare.

Motioner i dylik syftning äro vid innevarande års riksdag redan
väckta dels af herr G. Elowson och dels af herr J. Nydal. Vid dessa
motioner äro fogade formulerade förslag till de ändringar i grundlagar^,
som blefve erforderliga i och för införandet af proportionellt valsätt
till Första Kammaren, och till den vallag för Första Kammaren, med
hvilken dessa grundlagsändringar enligt sakens natur behöfde fullständigas.
Vi anse emellertid, att upprättandet af dylika förslag, för

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

B.err Lundebergs
m. fl.
motivering.

att de må blifva i alla hänseenden fullständigt utarbetade och fullt tillfredsställande,
bör öfverlåtas åt Kung!. Maj:t, som för verkställande af
ett dylikt grannlaga och maktpåliggande värf ensam innehar tillräckligt
material och tillfälle att behörigen öfverblicka densamma.»

Till stöd för sitt förslag hafva herr Lundeberg och medmotionärer
uti motionen n:o 32 framlagt följande motivering:

»Då Riksdagen år 1902, på Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning,
åtog sig eu särskild bevillning, under namn af inkomstskatt,
hvilken i riksstaten för år 1903 beräknades till ett belopp af 10,500,000
kronor, infördes i samband därmed i vårt skattesystem en ny princip,
den progressiva skattemetoden. Denna princips tillämpning föranleddes
af sträfvandet att vid anlitande i allt större utsträckning af den direkta
beskattningsformen så rättvist som möjligt afpassa skatten efter de
skattdragandes skatteförmåga.

Men denna princip medför på samma gång i tillämpningen, såsom
nogsamt är kändt, betydande svårigheter, hvilka icke förefinnas, så länge
man rör sig på den proportionella beskattningens område. Dessa svårigheter
yppa sig vid bestämmandet af de grunder, på hvilka den progressiva
beskattningen bör hvila, såsom skatteskalan, olika skattesatser för
olika slag af inkomst och förmögenhet, den procent af inkomst och förmögenhet,
hvartill skatten högst må uppgå, samt skattefrihet och lindring
i skatt för viss inkomst och förmögenhet; och svårigheterna i detta
afseende hafva sin grund icke blott i dessa frågors egen beskaffenhet,
utan bero äfven på deras nära samband med hvarje enskild skattdragandes
ekonomiska intressen. Det sätt, på hvilket nu nämnda spörsmål
finna sitt afgörande, är nämligen af stor vikt för den enskilde samhällsmedlemmen,
livilkens inkomst eller förmögenhet genom en oriktigt
afpassad progressiv skatt kan blifva obilligt beskattad, men äger en än
större betydelse för samhället i dess helhet. Ty förutsättningen för
samhällets ekonomiska framåtskridande — och därmed i viss mån äfven
dess utveckling i socialt och kulturellt hänseende — är onekligen, att
inkomst och förmögenhet, såväl den större som den mindre, icke beskattas
på ett sådant sätt, att nyttig samhällsverksamhet därigenom
hämmas eller omöjliggöres. I främsta rummet är fara för handen, att
landets näringar, dess handel och industri genom en ojämn eller för stark
progession i beskattningen lida men och hållas tillbaka.

Under sådana förhållanden lärer obestridligen ett behörigt tillvaratagande
af såväl den enskildes som samhällets välförstådda intresse fordra,
att beslut i hithörande frågor ske under former, som i största

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

möjliga män bereda trygghet för en allsidig och mogen pröfning af
desamma.

1866 års riksdagsordning stadgar såsom allmän regel, att för
åvägabringande af ett Riksdagens beslut erfordras samstämmighet mellan
båda kamrarne. Härifrån göres ett undantag för frågor, som angå
statsreglering och bevillning samt riksbankens och riksgäldskontorets
förvaltning. Dessa frågor skola, därest kamrarne fatta stridiga beslut,
som ej varda samman]ämkade, afgöras genom gemensam votering,
hvarom stadgas i § 69 R. F. och § 65 R. O. Det synes oss då naturligt
vara, att, sedan i beskattningssystemet införts den nya progressiva
beskattningsprincipen, hvars riktiga tillämpning ur förut angifna synpunkter
måste anses såsom en synnerligen grannlaga och viktig uppgift,
grundlagens allmänna stadgande om kamrarnes samstämmighet för
åstadkommande af ett Riksdagens beslut bör gälla i afseende å de
grunder, efter Indika den på denna princip fotade nya beskattningen
skall utgå.

Härigenom skulle tydligen ingen inskränkning ske i de ursprungligen
gällande bestämmelserna för den gemensamma voteringens tillämplighetsområde,
utan man skulle endast förebygga, att stadgandet om
gemensam votering komme att gälla äfven för sådana fall, som vid
riksdagsordningens tillkomst icke varit förutsedda. Och härvid är därjämte
att märka, att endast grunderna för, men ej beloppet af den
enligt progressiva grunder utgående skatten enligt vår mening böra
undandragas den gemensamma voteringen.

På grund af skatteförordningarnas betydelse för afvägandet af
den enskilde medborgarens skyldigheter gentemot det allmänna och
med afseende å det gällande skattesystemets djupt ingripande verkningar
på samhällsutvecklingen i dess helhet, skulle man med allt fog kunna
göra gällande den fordran, att fastställandet af de grunder, enligt hvilka
de direkta skatterna skola fördelas på de skattdragande, bör tillhöra den
allmänna lagstiftningen lika väl som de lagar, hvilka finnas angifna i
§ 87 R. F. En orättvis och obillig beskattning kan för den enskilde
medföra lika kännbara rättskränkningar som oriktiga principer i den allmänna
lagstiftningen; och skatteförordningar, som pålägga produktionen
större bördor än den förmår bära och därigenom undergräfva samhällets
ekonomiska välstånd eller hindra dess förkofran i ekonomiskt afseende,
innebära för samhället lika stora vådor som brister i den öfriga lagstiftningen.

Det bör ock i detta sammanhang erinras, att grunderna för den
kommunala beskattningen bestämmas genom kom munalla garne, hvilka

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

stiftas af Konung och Riksdag gemensamt och sålunda äro undandragna
den gemensamma voteringen.

Om man emellertid hos oss på grund af hittills rådande uppfattning
i afseende å beskattningsrätten afstår från yrkandet, att all direkt
beskattning skall bestämmas i samma ordning, som är gällande för
allmän lag, såsom i de utländska författningarna, enligt hvad här nedan
skall påvisas, i allmänhet är fallet, är det så mycket mera befogadt att
uppställa den fordran, att fastställandet af förutnämnda grunder för den
progressiva beskattningen skall kräfva båda kamrarnes godkännande.

De ordinarie skatterna, hvilka fastställas af Konung och Riksdag
gemensamt, hafva under tiden från det nya representationsskickets antagande
en efter annan blifvit upphäfda och ersatta genom en väsentligen
ökad bevillning. I riksstaten för innevarande år är den enda nu
kvarstående ordinarie skatten, nämligen mantalspenningar^, upptagen
till ett belopp af 780,000 kronor, under det att de ordinarie skatterna
år 1868 uppgingo, inberäknadt rustning och rotering in natura, till
11,346,400 kronor. Eu jämförelse mellan inkomsterna år 1868 och år
1905 lämnar följande resultat:

Skatter: År 1S68. År 1905.

Ordinarie inkomster.................... 11,846,400 780,000

Bevillningar:

tull- och stämpelmedel, brännvinstillverkningsskatl,
hvitbetsockertillverkningsafgift,

punsch-och maltskatt m. m. 26,000,000 102,850,000

inkomstskatt och bevillning af

fast egendom och inkomst 2,792,300 28,792,300 19,600,000 122,450,000

n_-i > : : ■>,i : < ti, i ’ '' t; •.. *''* •. •;5 j 5 • \ ; {• •• i

Andra inkomster:

arrende-, post-, telegraf-, järnvägstrafikmedel
in. m......... 3,375,000 46,745,000

Summa 43,513,700 169,975,000

Häraf framgår å ena sidan, att, då statsverkets totala inkomster
år 1868 utgjorde 43,513,700 kronor och häraf de ordinarie inkomsterna
11,346,400 kronor, sålunda fullt 25 procent, så hade totalinkomsten år
1905 ökats till 169,750,000 kronor, hvaraf ordinarie inkomster 780,000
kronor eller något öfver Va procent af totalinkomsten; samt å andra
sidan, att bevillningarna, som år 1868 utgjorde 28,792,300 kronor, år
1905 uppgingo till 122,450,000 kronor.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Den utveckling;, som försiggått efter år 1868 utan att någ*on
ändring i grundlagarne vidtagits, har haft till följd icke allenast, att en
maktförskjutning ägt rum mellan Konung och Riksdag, i det Riksdagens
makt i fråga om budgeten allt mer ökats, utan ock att den gemensamma
voteringen fått en helt annan och större betydelse än som i
1866 års riksdagsordning afsågs. Med detta faktum för ögonen torde
det för enhvar stå klart, att den gemensamma omröstningens utsträckning
öfver allt vidare fält lätteligen kan förrycka författningens karaktär
och medföra betänkliga vådor för samhällets lugna utveckling. Äfven
åt den nu angifna statsrättsliga synpunkten synes böra skänkas ett
nogsamt beaktande vid nu förevarande frågas bedömande.

Krafvet på ökade garantier beträffande beskattningslagstiftningen
har sin närmaste anledning uti 1902 års förordning om inkomstskatt,
men det är uppenbart, att det i lika mån gör sig gällande i fråga om
all beskattning, som är anordnad progressivt eller med olika skattesatser
för olika slag af inkomst, och att således jämväl grunderna för en på
dylikt sätt anordnad förmögenhetsskatt böra vara undandragna de gemensamma
voteringarna.

Men refonnen bör enligt vår mening icke inskränka sig till de
nyss nämnda skatteformerna. Det bör nämligen beaktas, att samma
skäl, som påkalla undandragande af grunderna för inkomstskatt och
förmögenhetsskatt från de gemensamma voteringarna, äfven gälla vissa
bestämmelser, som reglera den allmänna bevillningen. Nu gällande
bevillningsförordning innehåller visserligen, att beskattningen skall utgå
efter proportionella grunder, men har därjämte bestämmelser om skattefrihet
eller lindring i skatt för de lägsta inkomstbeloppen. Vid en
inkomst- eller förmögenhetsskatt, där den proportionella skattskyldigheten
är förenad med degressiv skatteskala, kunna emellertid bestämmelserna
om degressionen göras sådana, att man frångår principen, att
endast de obetydliga inkomstbeloppen erhålla lindring i skatten, och
låter den proportionella skatten börja vid mycket höga inkomst- eller
förmögenhetssiffror, under det att den degressiva skalan gäller från de
lägsta beskattningsbara ända upp till högst betydliga belopp. Resultatet
skulle kunna blifva, att skatten komme att verka alldeles såsom eu
progressiv skatt med huru hög procent som helst för inkomst- eller
skattebelopp, som öfverstiga någon viss storlek, bestämd efter majoritetens
godtycke. Det måste därför anses nödvändigt, att båda kamrarnes
samstämmighet erfordras för beslut rörande skattefrihet eller lindring i
den enligt gällande bevillningsförordning utgående skatten för inkomst
af kapital eller arbete.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Därest ej en grundlagsändring i det af oss i det föregående angifna
sylte varder genomförd, torde icke kunna förnekas, att den makt, som
ett politiskt parti kan erhålla att medelst den gemensamma voteringen
genomdrifva sin vilja i beskattningsfrågor af förevarande beskaffenhet,
lätteligen kan missbrukas till att tjäna ensidiga partiintressen. Sådana
intressen kunna vara riktade på icke blott att åstadkomma eu beskattning,
som ojämt drabbar olika samhällsklasser, utan äfven att förskaffa
ett parti eu otillbörlig inverkan på åtgörande! af andra ärenden. Och
de hastiga omkastningar i eu beskattning af denna art, hvilka genom
en tillfällig Övervikt vid gemensam votering lätteligen uppstå, kunna
naturligen i och för sig medföra synnerligen ödesdigra följder. Om
härvid invändes, att ett dylikt missbrukande icke är att befara, så kan
däremot med allt fog framhållas, att det för svenska folkets representanter
måste anses vara en bjudande plikt att, medan tid är, söka utskära till
och med möjligheten, att missbruk i nu antydd riktning kunna äga rum.

Vi vilja i detta sammanhang lämna en kortfattad framställning
angående inom vissa främmande länder gällande stadganden rörande
beskattningsfrågors behandling inom representationen.

I England fattas alla beslut i finansiella frågor, såväl rörande
inkomster som utgifter, i lagform. Både konung och öfverhus måste
således äfven i dessa frågor godkänna ett beslut af underhuset, för att
det skall bli gällande. Regeringens budgetsförslag behandlas först i
underhuset och går därefter till öfverhuset, som har att oförändrad!
antaga eller förkasta de finansiella lagförslag, som från underhuset
öfversändas dit.

Af de engelska statsinkomsterna äro omkring sex sjundedelar,
således den ojämförligt större delen, fästa, det vill säga ordnade genom
för obestämd framtid gifna lagar, hvilka således äga bestånd till dess
de ändras på behörigt sätt, alltså genom samstämmigt beslut af underhus,
öfverhus och konung. Endast en sjundedel af statens inkomster
bestämmes för ett år i sänder. Den lag, som hvarje år utfärdas angående
dessa rörliga inkomster, kallas finance act. När förslaget till denna
finance act från underhuset kommer till öfverhuset, kan detta sistnämnda
icke annat än antaga detsamma, enär ett förkastande skulle medföra,
att den »rörliga» inkomsten under det ifrågavarande budgetåret icke
finge upptagas, hvarigenom regeringen skulle sättas ur stånd att hålla
statsmaskineriet i gång.

Förhållandet gestaltar sig annorlunda i afseende på de fasta statsinkomsterna.
Om ett förslag från underhuset till ändring af en lag
rörande någon af dem blefve förkastadt af öfverhuset, komme nämligen
inkomsten att fortfarande uppbäras enligt de gamla regierna.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

I Belgien, hvars författning’ i inånga stycken tjänat till mönster
för den danska, är stadgadt, att kamrarne hvarje år skola votera budgeten
och att på den alla statens inkomster och utgifter skola uppföras. Men
på samma gång bjuder den belgiska grundlagen också, att skatterna skola
bestämmas årligen: do lagar, som reglera dem, förblifva icke i kraft mer
än ett år, om de ej förnyas.

Genom denna anordning blir regeringen fullkomligt beroende af
representationen. Hvarje lag rörande statsinkomster eller statsutgifter
skall i första hand pröfvas och afgöras af representanternas kammare,
men har senaten i olikhet med Englands öfverhus rätt att med ändringar
antaga finansiella lagar, som från representanternas kammare öfversändas
dit. Någon utväg att genom gemensam votering eller på annat sätt
afgöra mellan kamrarne uppkomna meningsskiljaktigheter finns icke.

Enligt dansk författningsrätt skall för hvarje lagtima riksdag
framläggas förslag till finanslag, upptagande samtliga statens inkomster
och utgifter. Hetta förslag behandlas först af folketinget, men landstinget
äger oinskränkt rätt att föreslå de ändringar däri, som landstinget
anser böra vidtagas. Skulle tingen äfven efter grundlagsstadgade
sammanjämkningsförsök icke kunna enas om finanslagen, kommer någon
sådan icke till stånd; och har konungen i dylika fall med användande
af sin provisoriska lagstiftningsrätt utfärdat provisoriska finanslagar.
Skatterna bestämmas genom särskilda lagar, stiftade af konung och
riksdag, med lika rättsställning för båda tingen.

1 Rolland skola alla regeringsförslag af regeringen framläggas i
andra kammaren. Sedan denna kammare i förändradt eller oförändradt
skick antagit ett regeringens förslag, kommer det under behandling i
första kammaren, och denna har då att »en blott) antaga eller förkasta
det. Så äfven i fråga om statens inkomster och utgifter. Hvarje år
måste regeringen framlägga förslag till budget. I en särskild lag anvisas
de inkomster, som äro afsedda till täckning af utgifterna. Men det är
icke som i Belgien, att skatterna påläggas för ett år i sänder. De äro
tvärtom ordnade genom stående lagar. Dessa kunna icke ändras eller
upphäfvas genom ensidigt beslut af någondera kammaren. Skulle den
lag, hvarigenom inkomsterna anvisas till utgifterna, af ett eller annat
skäl icke komma till stånd, eller skulle eu inkomst däri icke vara upptagen,
upphörde därför icke medborgarnes skattskyldighet eller regeringens
rätt att uppbära skatterna, men de finge ej af regeringen
användas till bestridande af utgifterna.

Den preussiska författningen föreskrifver, att alla statens inkomster
och utgifter skola för hvarje år upptagas å budgeten, hvilken årligen
Bill. till Biksd. Prof. 1905. 3 Sami. 6 Höft. 13

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

bestämmes genom lag’. Skatterna äro i allmänhet reglerade genom
särskilda och för obestämd tid gifna lagar och få icke ntkräfvas, såvida
de icke blifvit bekräftade genom budgetens antagande. Budgetförslaget
såväl som öfriga finansiella lagförslag skola först föreläggas
representanthuset, och det förra måste af herrehuset oförändra dt antagas
eller förkastas. Denna inskränkning i herrehusets befogenheter gäller
emellertid icke i fråga om andra finansiella lagförslag, t. ex. skattelagar;
komma de båda husen härvidlag icke öfverens, förblir allt vid
det gamla.

Den franska budgeten antages hvarje år i form af lag, och innan
den kommit till stånd, få hvarken skatter ntkräfvas eller utgifter göras.
Skatterna ordnas vanligen genom speciallagar, men bemyndigandet att
uppbära dem lämnas i regel genom budgetlagen. För finanslagars godkännande
erfordras sammanstämmande beslut af båda kamrarne, men
förslagen skola först behandlas af deputeradekammaren. Senaten äger
rätt att föreslå ändringar i deputeradekammarens beslut, och dessa
ändringsförslag blifva ofta af deputeradekammaren godkända.

I Österrike har man i väsentliga delar efterbildat den belgiska
budgeträtten. Det österrikiska herrehuset intager dock en starkare
ställning än den belgiska senaten. För undvikande af konflikter mellan
de båda kamrarne finnes stadgadt, att, därest de icke kunna enas
angående enstaka budgetposter, den mindre siffran skall blifva gällande.

I Italien åter äro kamrarne mera likställda. Visserligen skola
finansiella lagförslag där först framläggas i deputeradekammaren, men
senaten har rätt att göra hvilka ändringar däri som den kan finna
lämpliga. Och skattelagarne äro ej årliga, utan äga bestånd, tills de
genom samstämmande beslut af båda kamrarne samt konungen förändras.

1 Nordamerikas Förenta stater äro de båda kamrarne i det hela
likställda med hänsyn till finansfrågor. Någon enhetlig budgetlagfinnes
icke, utan bestämmas såväl inkomsterna som utgifterna genom
flera särskilda lagar. Författningen föreskrifver, att alla förslag till
förhöjande af statsinkomsterna skola väckas i representanternas hus,
men att senaten kan föreslå eller medverka genom ändringar och tilläggsåsom
vid andra förslag. En praxis lika gammal som konstitutionen
har emellertid gifvit representanternas hus rätt att först behandla äfven
utgiftslagar. Den senaten i dessa frågor tillkommande ändringsrätten
begagnas i stor utsträckning och i verkligheten är det denna del af
kongressen, som har det öfvervägande inflytandet i finansiella frågor.

Den tanke, som nu af oss framförts, är, såsom bekant, ingalunda
ny. Vid behandlingen af Kungl. Maj:ts till 1902 års Riksdag aflåtna

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

proposition angående inkomstskatt uttalade bevillningsutskottet den mening,
att de viktigaste grunderna för denna skatt borde undandragas
de gemensamma voteringarna inom Riksdagens bägge kamrar. Utskottets
yttrande i denna del föranledde icke till något Riksdagens beslut,
men Första Kammaren beslöt för sin del, att i Riksdagens skrifvelse
till Kungl. Maj:t borde ingå följande uttalande:

»Till de af Riksdagen hittills gjorda erinringar rörande förslagets
innehåll och skattens anordnande kan läggas ännu eu anmärkning, som
gäller förslagets konstitutionella form. Det är naturligt, att en inkomstskatt,
hvilken efter skilda grunder och i olika hög grad beskattar olika
inkomstarter, måste föranleda många och starka meningsstrider. Onskvärdt
därför, att sagda grunder, äfvensom den därmed sammanhängande
progressionsskalan, vunne större fasthet än den för afgörande af bevillningsfrågor
stadgade ordning lämnar. Riksdagen vill alltså såsom
sin mening uttala, att Kungl. Maj:t måtte förelägga en kommande Riksdag
förslag till sådan ändring i regeringsformen och riksdagsordningen,
att de allmänna grunderna för taxering af inkomst enligt en inkomstskatteförordning
icke måtte kunna ändras i annan ordning än genom
båda kamrarnes samstämmiga beslut, under det att Riksdagen förbehålles
att inom de på sådant sätt angifna gränser, enligt de regler,
som gälla för bevillningens reglerande, bestämma skattebelopp och lämna
öfriga föreskrifter.»

Någon sådan ändring i grundlagen blef emellertid icke förelagd
1903 års Riksdag.

Vid nästlidna års riksdag väcktes därefter i Första Kammaren af
hrr G. F. ustberg och Hugo Tamm en motion (n:o 54) i det af oss
angifna syfte, hvilken utmynnade i ett förslag om antagande af vissa
tilläggsbestämmelser till § 71 R. F. och § 65 R. O. Denna motion blef
af konstitutionsutskottet med några mindre väsentliga förändringar tillstyrkt.
Utskottets förslag godkändes af Första Kammaren, men afslogs
af Andra Kammaren med 133 röster emot 75. Hrr Ostbergs och Tamms
förslag upptogs därefter i nästan oförändradt skick i en ny motion (n:o
60), afgifven vid samma riksdag af hr Chr. Lundeberg in. fl., hvilka
därjämte hemställde, att Riksdagen måtte besluta att i samband med
öfriga grundlagsändringar, som upptoges i blifvande beslut rörande utsträckning
af valrätten till Andra Kammaren, antaga det af dem framställda
förslaget. Detta tillvann sig vid votering i Första Kammaren
67 af 143 afgifna röster, men kom icke under omröstning i Andra
Kammaren.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N;o 6.

Då äfven vid innevarande års riksdag åtskilliga förslag föreligga
om utsträckning af den politiska valrätten till Riksdagens Andra Kammare,
hafva vi ansett oss såsom en förutsättning för bifall till eu rösträttsreform
höra anknyta bestämmelser af den art, som ofvan angifvits.

Vi hafva därvid ledts af den tanken, att, om det måste i och Rusig
anses välbetänkt och för samhällets lugna utveckling nödvändigt
att för beslut i ofvanberörda beskattningsfrågor påfordra samstämmighet
mellan kamrarne, ett dylikt kraf med så mycket större bestämdhet gör
sig gällande, då Andra Kammaren, därest Kungl. Maj:ts eller annat
därmed jämförligt förslag vinner Riksdagens bifall, otvifvelaktigt kommer
att förete ett helt olika och Anda mera radikalt skaplynne än nu.
Och vi kunna ej finna annat än att politisk klokhet bjuder att i samband
med utsträckning af den politiska rösträtten vidtaga eu sådan
åtgärd, då efter rösträttsutvidgningens genomförande långt mindre utsikt
förefinnes, att den af oss ifrågasatta grundlagsändringen framdeles
skall kunna genomföras.

Emot vårt förslag lärer den invändningen icke med fog kunna
göras, att detsamma icke står i organiskt samband med rösträttsfrågan,
utan utgör en sammankoppling af två för hvarandra främmande frågor.
Väl ingå de här ifrågasatta stadgandena icke såsom ett led i rösträttsbestämmelserna,
men om det vid genomförande af en grundlagsreform
befinnes, att densamma icke kan utan fara för samhället vidtagas, därest
icke jämväl ändring af ett annat grundlagsbud sker, synes oss uppenbart
vara, att det samband förefinnes, som nödvändiggör båda reformernas
samtidiga genomförande.

Ej heller kan det med skäl sägas, att det af oss framställda förslaget
är för sent väckt, och att det önskemål, vi eftersträfva, uttryckligen
borde hafva angifvits i den år 1902 aflåtna skrifvelse, hvari ett nytt
rösträttsförslag af Kungl. Magt begärdes. Vid den debatt, som föregick
nämnda skrifvelses aflåtande, gjordes nämligen inom Första Kammaren
från flera håll så bestämda uttalanden i nu angifna riktning, att man
med fog kunde vänta, att Kungl. Maj:t åt de sålunda framburna synpunkterna
skulle vid utredningen af rösträttsfrågan ägna vederbörligt
beaktande. —■ Så har emellertid icke skett. Dessutom borde det icke
väcka förundran, att man nu, sedan de vidtgående bestämmelser, som
innehållas i Kungl. Maj:ts rösträttsförslag, blifvit kända, finner det än
mer angeläget att vidtaga en grundlagsändring, som är ägnad att afvärja
åtminstone Adssa af de faror, Indika genom ett antagande af Kungl.
Maj:ts förslag i oförändra dt skick kunna uppstå.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Då enligt Kungl. Maj:ts förslag till ändring i §§ 31, 49 oeli 53
R. F. ocli §§ 10—25, 27, 28 och 29 R. O. en hufvudsaklig del af de
valberättigade och i följd häraf antagligen äfven af ledamöterna i Riksdagens
Andra Kammare skulle komma att utgöras af medborgare, som
till staten erlägga ringa direkt skatt, och då vid genomförande af eu
sådan reform måste förutsättas möjligheten, att dessa ledamöter kunna
bilda flertalet vid de gemensamma voteringarne, synes det vara en
bjudande plikt för dem, som önska reformens framgång, att vidtaga
sådana bestämmelser, att ensam beslutanderätt i berörda skattefrågor
icke måtte läggas i händerna på dem, som alldeles icke eller blott i
ringa grad deltaga i skatternas utgörande.))

Herr Brocli har i motionen n:o 221 anfört följande:

»Vid sistlidet års riksdag framlade jag uti en motion ett förslag
till en proportionell valmetod. Konstitutionsutskottet gjorde mot densamma
några erinringar, bland annat att den förutsatte alltför invecklade
räkneoperationer, för att densamma skulle kunna anses äga något
större praktiskt värde. Med hänsyn härtill har jag nu med bibehållandet
af hufvudgrunderna omarbetat den. Den grundsats, som man vid proportionella
vals införande enligt min mening framför allt måste fasthålla,
är den, att valmannen i första hand afgifver sin röst på en viss
kandidat och först i andra hand på ett visst parti. Vore det nu så, att
endast vissa partier vore de naturliga, och vore dessa homogena, det
vill säga verkliga partier, behöfde denna åtskillnad ej så strängt vidhållas.
Då nu detta ej är förhållandet, samt den officiella, ofta endast
genom några få personers åtgöranden tillkomna partilistan hvital- på en
fiktion om enighet — hvilken brist tydligast framträder i de högst växlande
röstetal, som de olika kandidaterna på listan kunna erhålla —
måste mot valmetoder, som förutsätta tvungna partigrupperingar, redan
på grund häraf uppstå betänkligheter. Det tvång, de medföra, utgör
ett brott mot den första regeln vid alla val, nämligen frihet att rösta
på den eller dem, som jag vill utse till representanter och således frihet
från att tvingas att hafva med min röst bidragit till val af en
person, som jag ej anser vara lämplig att vara representant. Fasthåller
man nu vid ofvan sagda grundsats i dess enklaste form eller i-den
mening, att hvarje valman afgifver sin röst på eu bestämd person, ledes
man vid bestämmandet af valets resultat till den regeln, att de skola
anses valde, som erhållit högsta röstetalen. Härvid uppstår då det förhållandet,
att personer kunna blifva valde med högst olika röstetal, och
att således de valde, ehuru de inom riksförsamlingen hafva lika rätt,

Herr Broeks
motivering,

100

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

där kunna representera ett liögst växlande antal valmän. Detta förhållande
beror naturligtvis i allmänhet därpå, att den ene valmannen
ej vet, huru den andre röstar, hvadan, då en kandidat är allmänt omtyckt,
valmännen komma att slösa bort sina röster på honom. Man
föres då, synes det mig, osökt till en önskan dels att uppsöka ett fast
tal, s. k. fördelningstal eller valtal, för hvarje valkrets, som kandidaterna,
så vidt möjligt, böra hafva uppnått för att vara valde, och dels att
göra det möjligt å ena sidan för de valmän, som till allt för stort antal
samlat sig om eu hufvudkandidat, att skänka öfverskotten af sina röster
åt andra kandidater, hvar och en till den lian helst önskar, och å andra
sidan för de valmän, hvilkas hufvudkandidat ej uppnått berörda tal, att
jämväl öfverflytta sina röster på andra kandidater. Det lämpligaste
''fördelningstalet finner jag vara det Hagenbach-Bischoffska, som erhålles
genom att dividera antalet afgifna röster med antalet platser, som skola
besättas, plus ett, hvarefter kvoten, om den blir ett helt tal, ökas med
ett, men om den blir ett blandadt tal, höjes till närmaste hela tal.
Hafva t. ex. 1,800 röster inalles afgifvits, och tre platser skola tillsättas,
blir fördelningstalet 451. Jag skall sedermera något ytterligare tala
om valtalets betydelse.

Jag uppställer i anslutning till hvad jag sålunda anfört följande
allmänna grunder för valmetoden, nämligen:

att hvarje valman har en röst;

att hvarje valman uppför på sin valsedel ett visst antal kandidater,
dock ej samma namn två gånger, samt att han anses hafva gifvit sin
röst åt dem i den ordning, hvari de uppförts;

att, sedan röstsedlarne öppnats, de sedlar, som upptaga samma
kandidater i samma ordning, sammanläggas för sig och anses utgöra
en lista;

att de kandidater, som till första rummet erhållit så stor röstsiffra
som valtalet, i första hand anses valde;

att, därest någon kandidat erhållit större röstetal än valtalet, och
han endast på en lista finnes uppförd i första rummet, denna listas
röstetal minskas med valtalet;

att, därest denna listas röstetal innehåller valtalet flera gånger,
jämväl den, som står i andra, respektive i ett senare rum, anses vara
vald, därvid samma minskning i listans röstetal som för den först valde
äger rum;

att, därest en kandidat endast på en lista står i första rummet
och denna listas röstetal är lika med valtalet, listan därefter ej kommer
till användning;

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

101

att, därest en kandidat, som blifvit vald, förekommer å flera listor
i första rummet, samt dessa listors sammanräknade röstetal utgör valtalet,
samtliga listorna anses förbrukade;

att, därest åter sagda listors röstetal öfverstiger valtalet, detta
fördelas på listorna efter deras inbördes röstetal, hvarefter hvarje listas
röstetal minskas med den sålunda för listan erhållna kvoten;

att för besättande af öfriga platser hänsyn tages jämväl till de
röster, som kandidaterna erhållit i andra och jämväl i senare ruin, om
sådant erfordras, för att någon kandidat skall hafva erhållit valtalet i
röstetal;

att, därest två eller flere kandidater därvid uppnått valtalet, den
anses vald, som erhållit högsta röstetalet;

att, därest en kandidat sålunda blifvit vald med de röster, som
han erhållit å olika rum, de röster, som han erhållit i första, eventuellt
i ett föregående rum, i första hand räknas såsom afgifna på honom,
hvadan således röstkraften hos den lista, söm upptagit honom i sagda
rum, blir fullständigt förbrukad, medan återstoden, som beliöfves för
att fylla valtalet, tages från den eller de listor, som uppfört den valde
i ett senare rum, därvid, därest han uppförts å flera listor, samma fördelning,
som förut angifvits, äger rum mellan dessa inbördes; samt

att, därest alla platser ej kunnat sålunda tillsättas, regeln om
högsta röstetalet såsom afgörande träder i stället för regeln om uppnådt
fördelningstal.

Metoden åskådliggöra bäst med ett enkelt exempel. Jag antager
förslagsvis, att tre domsagor jämte en stad hafva blifvit förenade till
en valkrets. I de tre domsagorna uppställa landtmännen hvar sin
hufvudkandidat A, B och C. I staden uppställer ett parti — låt oss
kalla det högerpartiet — sin egen kandidat D, hvarjämte ett inom hela
valkretsen tämligen enhetligt ledt arbetareparti uppsatt två egna kandidater
E och F, under det att detsamma delat sig i fråga om den tredje
kandidaten. Endast sex olika listor användas och befinnes det efter

sedlarnas öppnande, att jande sätt:	1800 röstande afgifvit sina Listornas nummer	röster
1	II	in Antal	IV röstsedlar	V	VI
320	310	250	170	700	50
A	B	C	D	E	E
B	C	A	B	F	F
C	A	B	G	G	A

102

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Då fördelningstalet utgör 451, är, om hänsyn tages endast till
första rummet, E vald. Det erforderliga röstetalet 451 tillsläppes af
listorna V och IV med 421 röster af listan V och SO röster af listan
VI, allt efter dessa listors inbördes röstetal. Sedan E förklarats vald,
har röstschemat följande utseende:

I	II	III	IV	V	VI
320	310	250	170	279	20
A	B	C	D	F	F
B	.C	A	B	G	A
C	A	B	G

Beräknas nu jämväl de röster, som kandidaterna erhållit till
andra rummet, har A erhållit 320 + 250 + 20 = 590 röster, B erhållit
310 + 320 + 170 = 800 röster, G erhållit 250 + 310 560 röster, D

erhållit 170 röster, F erhållit 299 röster och Cl erhållit 279 röster..
B, som erhållit högsta röstetalet, hvilket jämväl öfverstiger valtalet,
är således vald i andra rummet. För B:s val åtgår först andra listans
hela röstetal 310, enär han är denna listas hufvudkandidat. Hvad som
därefter fattas i valtalet, eller 141 röster, tages af listorna I och IV
med fördelning emellan dem efter deras inbördes röstetal eller 92
röster af listan I och 49 röster af listan IV. Röstschemet erhåller
härefter följande utseende:

I III IV

228 250 121

A C D

C A G

279

Då nu jämväl de röster, som afgifvits i tredje rummet, medräknas,
har A erhållit inalles 498 röster, C 478 röster, D 121 röster, F 299
röster och G 400 röster, hvadan A, som erhållit högsta röstetalet,
förklaras vald i tredje rummet.

I den af mig nu beskrifna metoden, som i vissa delar ansluter
sig till en af de utaf professor Pkragmén föreslagna metoderna, kan
man som valtal använda likaväl valkvoten, eller det tal, som erhålles
genom att dividera antalet afgifna röster med antalet platser, som det
af mig föreslagna Hagenbach-Bischoffska valtalet. Formellt sedt, leder
den senare regeln i allmänhet till besättandet af ett större antal platser,
så att den supplementära regeln om största röstetalet ej så ofta kommer
till användning. Reellt sedt, kan man saga, att den förra regeln i den
måtto gynnar de mindre partierna, att ett litet parti, som ej uppnått

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

108

valtalet i röstetal, oftare kan få sjelfständigt besätta en plats, såvidt
nämligen de större partierna då ej lialva så störa öfverskott af röster
att disponera öfver som eljest. Med användning af valkvoten som
fördelningstal, det vill säga i det föreliggande exemplet, talet 600, skulle
valresultatet blifva följande:

Listornas nummer

I	II	III	IV	V	VI
		Antal röstsedlar
320	310	250	170	700	50
A	B	G	D	E	E
B	C	A	B	F	F
C	A	B	G-	G	A
E, som	uppnått	valtalet 600,	är vald i	första rummet. Listan V
tillsläpper 560 och listan VI tillsl	äpper 40	röster för	hans val. Här-
efter blifver	schemet följande:
I	II	III	IV	V	VI
320	310	250	170	140	10
A	B	C	D	F	F
B	C	A	B	G	A
C	A	B	G

Då nu de i andra rummet afgifna rösterna jämväl medräknas,
har B erhållit högsta röstetalet 800 samt förklaras vald. Schemat får

" Ö därefter följande utseende: I III	IV	V	VI
131 250	69	140	10
A C	D	F	F
C A	G	G	A

De i sista rummet afgifna rösterna inräknas nu; och som A
erhållit högsta röstetalet, 391 röster, förklaras han jämväl vald, ehuru
han ej uppnått valtalet, 1 det nu valda exemplet blifver resultatet
således detsamma, hvilketdera valtalet än användes.

En sådan valmetod som den af mig nu beskrifna har bland annat
två företräden framför de metoder, som fordra strängt åtskilda listor.
Det ena ligger däri, att den gifven valmännen, äfven om de icke före
valet haft förstånd eller tillfälle att sammansluta sig till större partier,
Bill. till Biksd. Prof. 1905. 3 Samt. 6 Höft. U

104

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

möjlighet att undvika risken att få sina röster så att säga lämnade ur
räkningen och således värdelösa, en omständighet, som gör metoden
särskild! lämplig för tider, då någon fast partigruppering ännu ej
vunnits. Det andra företrädet ligger däri, att, medan vid användningen
af stränga listmetoder ett mycket stort antal röster ofta äro att anse
som bortkastade — såvidt nämligen antingen detta antal varit obehöflig!
för en kandidats val eller den kandidat, som fått dessa röster, ändock
ej blifvit vald, enär röstetalet varit för ringa — samt dessa metoder
således från proportionalitetens synpunkt fordra stora valkretsar, de
röstande åter vid användningen af en sådan metod, som jag ofvan
beskrifvit, äro genom möjligheten att öfverflytta sina röster satta i
tillfälle att ena sig om eu i ett senare rum uppsatt kandidat, hvarigenom
åter endast ett mindre antal röster förspilles. Detta åter leder
därhän, att man kan nöja sig med mindre valkretsar och ändock uppnå
lika godt resultat, som då valkretsarne äro större, men någon af de
stränga listmetoderna användes.

Att i grundlagen införa de allmänna bestämmelserna i den valmetod,
som man tänkt sig, torde efter den erfarenhet, som vunnits,
möta stora svårigheter. Jag anser det därför ej behöfligt att ingå i
närmare detaljer rörande den af mig föreslagna metoden, så mycket
mindre som jag med hvad jag här ofvan anfört hufvudsakligen velat
visa, att en fri valmetod medför, bland andra, den fördelen, att valkretsarne
kunna göras betydligt mindre än eljest. Proportionaliteten
kan enligt min uppfattning under en sådan förutsättning nöjaktigt
genomföras, äfven då valkretsen endast har fyra eller fem representanter.
Att nu i fråga om de proportionella valen fastslå, att en viss metod
eller ett visst slags metod en gång för alla skall anses som den bästa,
kan ej vara riktigt. Det bör vara möjligt att jämväl på detta område
kunna vidtaga eu förändring till det, som kan komma att anses bättre. Den
lydelse, som tredje stycket i 15 § af riksdagsordningen erhållit i Kungl.
Maj:ts proposition n:o 26, skulle emellertid genom den begränsning i
fråga om delning af län i valkretsar, som däri föreslagits, kunna verka
hindrande i sagda hänseende. Följdriktigast vore naturligtvis, att, då
riksdagsordningen ej angifver hvilken valmetod, som skall användas,
samt valmetod och valkretsindelning sammanhänga med hvarandra mycket
nära, det öfverlämnades åt vallagen att helt och hållet bestämma valkretsindelningen.
Mycket vore emellertid vunnet genom en bestämmelse,
att ett län kunde indelas i flera valkretsar, och någon skada

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

105

eller olägenhet skulle en sådan föreskrift naturligtvis ej kunna medföra.
Lämpligast synes det mig ock att bibehålla den i det kungliga
förslaget nu upptagna bestämmelsen, att fördelningen af antalet representanter
för hela landet äger rum mellan valkretsarne och ej i första
hand mellan länen.

Jag har i det föregående underlåtit att framdraga de svårigheter,
som skulle uppstå vid indelning af landet i stora valkretsar.
Därom är nämligen så mycket ordadt, att knappast något återstår att
tillägga.»

Herr Setterbergs i motionen n:o 246 gjorda hemställan åtföljes af
följ and e motivering:

»Vid förlidet års Riksdag tillät jag mig framlägga en motion angående
en valmetod, som syntes mig vara enklare, lättfattligare och
mera tilltalande än den af Kungl. Magt föreslagna och därför enligt
mitt förmenade hellre än denna borde komma till användande vid det
proportionella valsättets införande.

Mitt förslag bemöttes emellertid af konstitutionsutskottet med den
invändningen, att metoden ifråga »lider påtagligen af det felet, att den
icke innehåller någon garanti emot valmissbruk genom användande åt
oriktig partibeteckning» och att »för ett väl organiseradt parti lär den
frestelsen ligga nära till hands att på detta sätt åt sina kandidater förvärfva
större antal röster än som motsvarar partiets verkliga styrka».
Detta är allt hvad konstitutionsutskottet hade att genmäla mot motionen.
Men mig synes denna i sväfvande ordalag hållna invändning — som
jag här nedan skall söka gendrifva — vara af så ringa betydelse, att
jag icke tvekar att vördsamt anhålla att ånyo få framlägga samma förslås:,
ehuru i en något förändrad form.

Jag finner mig så mycket mera härtill uppmuntrad som under
diskussionen i kammaren ingen invändning gjordes hvarken mot mitt
förslag eller mot mitt bemötande af konstitutionsutskottets ofvan nämnda
uttalande. De påståenden, jag i min motion då framlade, synas mig
fortfarande praktiskt taget stå ovederlagda. Under sådana omständigheter
blir det mig till en plikt att underställa mitt förslag förnyad pröfning,
en plikt som jag med lätt hjärta fullgör, då jag allt mera styrkts
i den uppfattningen, att metoden i fråga skall af en fördomsfri granskning
erkännas bjuda just den lösning af det proportionella valsättets
tekniska fråga, som det allmänna medvetandet kräfver men icke funnit

Herr Setter
bergs motivering.

106

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

i Kungi. Maj:ts förslag, inför hvithet de allra flesta ställt sig spörjande
och hvars svårfattlighet, omständlighet och osäkerhet utgör den väsentliga
grunden till den ljumhet, hvarmed det proportionella valsättet öfverhufvud
omfattats äfven af dem, som obetingadt erkänna dess rättvisa
och som på den grund skulle önska att se det infördt. Det torde vara
alldeles visst, att bedömandet af det proportionella valsättets princip på
det intimaste sammanhänger med den uppfattning, man har om formerna
för dess tillämpning. Äfven den, som erkänner principens riktighet
och därför kan vara med om ett första uttalande till dess förmån, vill
dock gärna, innan principen genom ett förnyadt beslut definitivt blir
beseglad, förvissa sig om, att formen för dess praktiska tillämpning
d. v. s. själfva valmetoden blir fullt tillfredsställande.

Frågan om valmetoden är därför ingalunda en oväsentlig fråga, som
kan skjutas i bakgrunden, utan med dess rationella lösning sammanhänger
på det närmaste principfrågans framgång. Jag tänker mig därför, att,
om Riksdagen i år i hufvudsak antoge Kungl. Maj:ts förslag, en ny
undersökning borde företagas med afseende på själfva valmetoden under
den tid, som förflyter, till dess frågan under en kommande riksdagsperiod
kan behandlas.

Innan jag emellertid formulerar mitt yrkande i detta afseende,
vill jag till stöd för min framställning utveckla några synpunkter angående
det proportionella valsättet öfver hufvud taget, vidare något skärskåda
den af Kungl. Maj:t förordade metoden och slutligen närmare
utreda det förslag, min motion afser.

Det proportionella valsättet afser att låta olika partigrupper så
långt möjligt bli representerade i förhållande till sin styrka. Men icke
nog härmed. Detta valsätt gifver också åt valmanskåren en möjlighet
att i högre grad än genom majoritetsval kan bli fallet öfva verkligt
inflytande på representationens sammansättning. Att den rösträtt,
majoritetsvalen medgifva, till mycket stor del är skenbar, är lätt att
uppvisa.

Som bekant bruka långt ifrån alla de röstberättigade deltaga i de
politiska valen. Vid senaste allmänna val till Andra Kammaren underläto
mera än 50 procent af de röstberättigade att rösta. Men härtill
kommer en annan, särskild! viktig omständighet. Om man bortser
från dessa valmän, som icke alls rösta, och endast tar hänsyn till dem,
som aktivt deltaga i valet, finner man, att en högst betydande procent
af dem icke får sina kandidater valda och följaktligen utestänges från

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6,

107

möjligheten alt öfva något inflytande på Andra Kammarens sammansättning.
De valmän, som verkligen bli representerade, utgöra i vårt
land icke mycket öfver hälften af de röstandes hela antal.

Detta beror naturligtvis på majoritetsvalens natur. Endast den
segrande kandidatens röster få något värde. Motkandidatens röster —
ofta endast obetydligt understigande hans lyckligare medtäflares —
äfvensom öfriga röster bli fullständigt värdelösa.

Med dessa fakta för ögonen är det lätt att tänka sig, hurudan a
förhållandena i vårt land skulle bli efter införande af allmän rösträtt
med majoritetsval. Om man antager, att omkring 500,000 valmän
komme att deltaga i valen, så skulle af dessa endast omkring 300,000
lyckas att få sina kandidater valda. Resten af valmännen, sålunda omkring
200,000, skulle bli fullständigt utan någon af dem själfva vald
representation i Andra Kammaren, alltså faktiskt i samma ställning
som de rösträttslösa.

Rösträttsreformen kan emellertid omöjligt afvisas; förr eller senare
måste den genomföras. Man tycker då, att vid denna öfvergång från
gammalt till nytt borde det vara särskildt Andra Kammarens ledamöter
angeläget att sorgfälligt vaka öfver, att den nuvarande valmanskåren
icke blir för svagt representerad i en genom rösträttsutvidgningen
reformerad Andra Kammare. Den kår, som hittills genom sina val
bestämt Andra Kammarens sammansättning, är nämligen icke att betrakta
som »en reaktionär massa» eller dylikt, utan tvärtom i viss mening kanske
att anse som kärnan af folket. Den utgöres till största delen af personer
i anspråkslösa ekonomiska förhållanden, men som dock äro i
stånd att bilda sig ett jämförelsevis själfständigt omdöme i viktiga
samhällsfrågor. Så godt som hela den för samhället så utomordentligt
betydelsefulla medelklassen är att hänföra hit.

Men nu är att märka, att, som bekant, denna kår genom rösträttsreformen
skulle komma att utgöra endast omkring en tredjedel af
den blifvande valmanskåren. Behöfver det påpekas, att genom majoritetssystemet
utsikterna då för de nuvarande valmännens tillbörliga och
rättvisa representation i en blifvande Andra Kammare ställa sig skäligen
mörka? Men hvem skall bevaka och tillgodose deras rätt sorn samhällsmedlemmar
om icke just den nuvarande Andra Kammaren, deras egna
ombud och förtroendemän? Och huru är detta under förhanden varande
omständigheter möjligt annorlunda än genom accepterande af det proportionella
valsättet?

108

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6-

Många, som inse, att ett resonemang som detta i mycket är
riktigt, vilja dock icke ta konsekvenserna där af af fruktan för, att, om
den nuvarande valmanskåren i framtiden skulle bli representerad i förhållande
till sin styrka, den på samma gång kunde föra med sig in i
Andra Kammaren ett af Första Kammaren behärskadt förmögenhetsintresse,
som med Första Kammarens bistånd skulle kunna bestämma
utgången af gemensamma omröstningar. Men borde icke tiden snart
vara mogen för det öppna och ärliga erkännandet, att dessa farhågor
endast hvila på mycket svagt grundade subjektiva förmodanden?

I Kung!. Maj:ts rösträttsproposition beräknas de mera bemedlade
komma att utgöra ungefär Vid af hela valmanskåren. Men finnes det
verkligen någon med politisk erfarenhet, som tror på, att t. ex. dessa,

som af fastighet beräknas ha en inkomst af 1,000 till 2,000 kronor —

och som helt säkert måste bli högeligen förvånade öfver, att de anses
företräda ett »förmögenhetsintresse» — skola i Andra Kammaren komma
att invälja första-kammar-män? Nej, framtidens Andra Kammare torde
icke komma att inrymma några ensidiga förmögenhetsintressen; den
blir efter allt att döma småfolkets representantförsamling i den mest
vidsträckta bemärkelse och från denna synpunkt en homogen och enig
kammare. De proportionella valen mäkta icke rubba detta förhållande.

Allt hvad vi veta om majoritetsvalen lär oss, att de till sina

verkningar äro högst nyckfulla och växlande: vid ett tillfälle låta de i

ett och samma land ett visst parti få alldeles för många representanter,
vid ett annat alldeles för få. Någon gång visa sig deras verkningar
sådana, att man kan säga, att de låta partierna bli någorlunda proportionellt
representerade. Det är omöjligt att säga, hvart de skulle
kunna leda i vårt land efter den allmänna rösträttens införande. Särskild!
äfventyrliga bli de, om valkretsindelningen är otillfredsställande,
t. ex. vid ett system med blandade Hermans- och sins emellan olika
stora enmansvalkretsar. Med de proportionella valen däremot vet man
långt bättre hvad man går till mötes: de gifva stadga åt de politiska
valen och någon möjlighet att öfverblicka utvecklingen på hithörande
område. En arbetarepolitik, som insåge vikten af den säkerhet, de
proportionella valen erbjuda, skulle näppeligen i brådkastet öfverlämna
sig åt majoritetsvalslotteriets ytterst osäkra, fastän måhända lockande
möjligheter. I utlandet, i Tyskland, Frankrike, Italien, England, Österrike
och andra länder äro ju till och med socialdemokrater anhängare
af det proportionella valsättet.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

109

Lyckligt hade ju vant, om den metod för proportionella val, som
den af Kungl. Maj:t tillsätta kommittén utarbetat, hade varit sådan, att
inga som helst eller åtminstone inga väsentliga anmärkningar kunnat
riktas mot densamma. Detta är dock knappast förhållandet. Utan att
ingå på en detaljerad kritik, vill jag inskränka mig till att här framhålla
några invändningar, som synas mig förtjänta att särskildt tagas
i betraktande.

Af vallagsförslagets 26 § framgår, att ingen kan bli vald till
riksdagsman, som icke i behörig ordning därtill blifvit föreslagen.
Kandidat skall föreslås, icke omedelbart före valet, utan hela sex veckor
före detsamma. Den enskilde valmannen har icke rätt att ensam föreslå
kandidat, utan det måste vara minst tjugo valmän, som förenat sig
om att föreslå honom, för att förslaget skall vara giltigt. Men icke
nog härmed. Sedan kandidaterna äro föreslagna, gäller det att riktigt
fördela alla dessa kandidatnamn på listor (vallistorna), hvilket skall ske
tre veckor före valet (se § 33). Detta är måhända valförberedelsernas
allra ömtåligaste och ansvarsfullaste del. Det kan starkt betviflas, om
ett så beskaffadt val. rätteligen kan kallas omedelbart. Men nu föreslås,
i den kungl. rösträttspropositionen i 19 § riksdagsordningen följande:
»Valen till Andra Kammaren äro proportionella och omedelbara.'')'') Det
är då klart, att, om valen skola vara proportionella, de icke få vara
på så sätt proportionella, att de samtidigt — eller kanske just på grund
af sin proportionalitet — förlora egenskapen att vara omedelbara,.
Men valen enligt kommitterades metod kunna knappast betraktas som
i strängaste mening omedelbara. Det ser sålunda ut, som skulle vallagsförslaget
på denna punkt löpa fara att komma i strid med riksdagsordningens
§ 19.

En annan anmärkning skulle jag vilja framställa. I vallagsförslagets
§ 48 heter det: »Valmannen vare ej bunden att rösta uteslutande
inom en vallista på röstsedeln, utan äge full frihet att rösta på kandidater
å skilda listor.» Det är svårt att inse, hur man kunnat införa
en bestämmelse sådan som denna. Vid proportionella listval blir det
ju i första hand de olika listorna, som täfla med hvarandra om segern.
Därför är det ett oeftergifligt villkor för partiets framgång, att valmän,
som tillhöra samma parti, så mycket som möjligt samla sina röster på
den lista, som representerar deras politiska färg. Vidare är det af
fullt ut lika stor betydelse, att ett visst politiskt parti icke uppträder
med mer än en enda lista inom valkretsen; ett brott mot denna regel.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

kan bli ödesdigert för utgången af valet. Men om nu valmannen delar
upp sin röst på skilda listor, så måste detta innebära, att han på ett
ytterligt riskabelt sätt splittrar och därigenom försvagar, kanske rent
af tillintetgör sin röstkraft. Han kan därigenom aldrig på förhand
veta, huru hans röstning kommer att verka, det är till och med möjligt,
att hans röst kommer att främja valet af en motståndare. Inom
sin egen lista däremot må ju valmannen vid listval äga frihet att —
om han så finner önskligt — fördela sin röst på olika kandidater, ty
därigenom kommer dock alltid hans röst denna och endast denna lista
till godo.

Kommitterades metod är baserad på den s. k. d’Hondtska fördelningsregeln.
Men denna regel åstadkommer icke alltid en matematiskt
rättvis fördelning, hvilket hvar och en, som något närmare studerar
sig in i denna sak, måste medgifva. Denna fördelningsregels användning
i utlandet må vara motiverad af där rådande förhållanden. Hos
oss åter hade man utan tvekan kunnat förorda den fördelningsregel,
som benämnts Dvaikvot och högsta öfverskott» och som både är matematiskt
exakt, enkel och lättfattlig. (Se bilagan A.)

En proportionell valmetod, som icke lider af ofvan anförda olägenheter,
skulle däremot, synes det mig, kunna vinnas med tillämpning af
bestämmelsen, att vid val antecknar hvarje valman å sin röstsedel både
partinamn och kandidatnamn, d. v. s. dels namnet på det parti, han
som valman sluter sig till, dels namnet på den kandidat eller de
kandidater, han vill skänka sin röst. Hvarje röstande skulle sålunda
blott äga en röst, men denna skulle han antingen kunna afgifva odelad
å en enda person eller — om han så funne lämpligt ■— fördela på flere
namn, dock icke öfverstigande det antal, som valkretsen ägde rätt
att utse.

Vid röstsammanräkningen skulle de röstsedlar, som hade samma
partibeteckning särskiljas från de öfriga och räknas för sig. Därigenom
erfore man omedelbart hvarje partis styrka. Partierna skulle erhålla
representantplatser i proportion till sin storlek, fördelade enligt regeln
»valkvot och högsta öfverskott)). Visar det sig härvid, att ett parti
är så stort, att det kan tillsätta två eller flera representanter, förklaras
inom ett sådant parti de valda, som erhållit de flesta rösterna. (Se
vidare härom bilagan B.)

Önskligt vore utan tvifvel för att gifva stadga åt valproceduren,
att de partier, som uppträdde vid valet erhölle officiell karaktär.
Detta skulle lätt nog kunna ske exempelvis därigenom, att ett visst,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

ej för litet antal valmän (50 eller kanske hundra) tillräcklig tid före
valet inför Konungens befallningshafvande förklarade sig ämna såsom
parti under en viss partibeteckning deltaga i valet.

Det är alldeles tydligt, att med denna metod det aldrig kan inträffa,
att en valman omedvetet skall kunna främja t. ex. ett vänsterval
genom att rösta med ett högerparti o. d. Hvarje röst kommer ofelbart
det parti till godo, som står antecknadt på sedeln. Och äfven om valmannen
icke skulle lyckas att få just den person vald, som han uppsatt
på sin röstsedel, så kan han alltid — såvida han tillhör ett någorlunda
betydande parti — vara viss om att hans röst skall bidraga till
valet af en annan partikamrat inom valkretsen.

Äfven mindre fast organiserade partier skulle lyckas komma till
sin rätt. Ty, som man lätt finner, tjänstgör den nämnda partibeteckningen
som ett partiet sammanslutande band, hvilket på ett, man kan
nästan säga, automatiskt sätt genomför den erforderliga partigrupperingen
och gör valhandlingen mindre beroende af alla slags valledningar,
valöfverstyrelser, officiella valförberedelser o. d. Den enskildes
själfbestämningsrätt blir här i jämförelse med kommittéförslaget i högst
betydande mån utvidgad. Metoden befriar vidare från en mängd af
de svårigheter, som sammanhänga med vårt lands störa'' ytareal och
fåtaligheten af vår glest spridda befolkning och lämpar sig lika bra
för större som mindre valkretsar.

Förslaget löser vidare på ett synnerligen enkelt sätt den nu så
brännande frågan, huruvida land och stad böra välja hvar för sig eller
tillsammans. Det finnes nämligen med tillämpling af denna metod
intet som hindrar stadsinnevånare i en länsvalkrets att sammansluta
sig till ett särskilt parti under gemensam partibeteckning, och det
finnes heller ingenting som hindrar, att de stadsinnevånare, som vilja
välja tillsammans med partier på landsbygden, i detta afseende äga full
frihet och själfbestämningsrätt.

Hela valproceduren blir öfverskådligare, lättfattligare, enklare:
på hvarje stadium af sin fortgång befrias den från en mängd tyngande
och öfverflödiga bestämmelser. Val enligt denna metod torde icke
heller bli förenade med synnerligt stora kostnader.

Det är partibeteckningen, som väsentligen åstadkommer denna
stora förenkling. Man må icke föreställa sig, att partibeteckningen är
någon nyhet i och för sig eller att därigenom något band lägges på
valmannens frihet. Raka motsatsen är just fallet. I Norge tillämpas
partibeteckningen vid såväl politiska som kommunala val, hvilka senare
Bih. till Riksd. Prof. 1905. 3 Sami. 6 Höft. 15

112

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

som bekant äro proportionella och, efter livad jag inhämtat af meddelande
från detta land, råder där icke någon meningsskillnad därom,
att den är ett synnerligen praktiskt medel att ordna valhandlingen.
(Se bilagan C.)

Det torde här äfven böra framhållas det sammanhang, i hvilket
partibeteckningen omnämnes i Knngl. Maj:ts senaste rösträttsproposition,
sid. 26.

Det är knappast riktigt, när man påstår, att genom en dylik partibeteckning
partitvånget och partiväsendet skulle tillspetsas. Redan med
vårt nuvarande valsätt måste en valman för att kunna uträtta något i
politiska ting sammansluta sig med andra. Det är de stora väljaremassorna,
som afgöra »slaget», och den enskilde får betydelse endast för
så vidt han sluter sig till den ena eller andra af de valmansflockar,
mellan hvilka hufvuddrabbningen står. De, som icke vilja tillhöra någon
af dessa hufvud grupper, sätta sig därmed själfva ur spelet, Redan vid
Aråra nuvarande val blir det nära nog alldeles nödvändigt, att de täflande
valmansgrupperna uppträda under vissa bestämda namn. Hvarför
då motarbeta en sak, som i sig är naturlig och som man under
alla omständigheter i realiteten icke kan komma ifrån?

Konstitutionsutskottet yttrade förra året vid behandlingen af min
motion, som redan är framhållet, att den icke innehöll någon garanti
mot valmissbruk genom användande af oriktig partibeteckning. Denna
utskottets enda anmärkning nödgas jag alltså något uppehålla mig vid.

Huru beskaffad! skall ett parti vara för att det kunde vänta sig
någon fördel af att använda oriktig partibeteckning? Sannolikt har man
haft i tankarna ett svagare parti, som söker innästla sig hos ett annat
starkare för att genom antagande af dess beteckning få en af sina kandidater
vald. Men vet detta svaga parti icke med säkerhet, att dess
styrka når upp till valkvoten, så löper det fara att genom ett sådant
tilltag bortkasta alla sina röster till förmån för det större partiet, som
därigenom får sin röstsiffra väsentligt höjd. Vet å andra sidan det
mindre partiet med säkerhet, att dess röststyrka når upp till valkvoten,
så behöfver det icke hänga sig på ett annat, utan kan själfständigt
genomdrifva sin kandidat. Vet slutligen ifrågavarande parti icke på
förhand, att det disponerar öfver valkvoten, men dock i själfva verket
vid valet befunnits göra det, så var ju partiet berättigad! att få en representant
vare sig det uppträdt under falskt namn eller icke. Detta
nu under förutsättning, att båda partierna stå samlade om sina kandidater.
År däremot det större splittradt på alltför många, då skulle

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

113

visserligen det mindre, om det hade kännedom därom och själft stode
fullständigt enigt om sin kandidat, möjligen ha någon fördel af att uppträda
under falsk partibeteckning, för så vidt denna manöver kunde företagas
obemärkt, hvilket vid dessa val med all deras agitation är hart
när otänkbart. För öfrigt må framhållas, att en viss grad af sammanhållning
fordras vid alla politiska val. Ingen valmetod i världen af
hvad slag den vara må kan skänka valmännen sammanhållning, utan
den få de skaffa sig själfva.

Å andra sidan skulle man ju kunna uppkonstruera det fallet, att
ett större parti skulle genom att rösta med ett mindre partis beteckning
vilja på detta sätt uppsluka detta parti för att vinna dess röster.
Men denna sannolikhet är väl i själfva verket ytterst ringa, och risken
för det större partiet att rollerna kanske blefve ombytta så stor, att
man icke behöfver spilla många ord på en sådan eventualitet utan kan
beteckna den som en ren spekulation. Och i själfva verket synas mig
alla de invändningar, jag under hand hört framställas mot metoden i
fråga, röra sig på spekulationens område eller om undantags- och gränsfall,
ty i praktiken är det alldeles visst, att intresset och fördelen är det
allena afgörande för huru ett parti ställer sig. Det väger fördelar mot
olägenheter, innan det går att handla på ena eller andra sättet, och
det torde vara utom all fråga, att fördelarne i detta fall befinnas vara
på samma sida som ärligheten och olägenheterna på samma sida som
sveket. Dessutom är det väl att märka, att ett tillämnadt svikligt förfarande
efter all sannolikhet skulle bli röjdt i förväg, ty politiska val ske
icke i skumrasket utan under offentlighetens kontroll och efter förberedelser,
som hvar man kan följa. På så sätt erhålles den garanti
mot valmissbruk, som konstitutionsutskottet saknat i motionen.

Mitt önskemål är närmast, att Kungl, Maj:t måtte låta utarbeta
ett vallagsförslag, byggdt på den proportionella metod, som jag här
ofvan tillåtit mig utveckla, hvilket icke torde medföra några större
svårigheter. Därigenom skulle Riksdagen i framtiden — för den händelse
frågan åter kommer upp — vara i tillfälle att sins emellan jämföra
två olika, fullständigt utarbetade vallagsförslag, det ena mera inveckladt,
det andra i hög grad enkelt. Då min motion sålunda endast
går ut på att skaffa ett rikare material för en viktig samhällsfrågas
allsidiga och tillförlitliga bedömande, borde väl Riksdagen knappast
vägra sitt understöd åt en sådan begäran. Äfven personer, som ställa
sig tveksamma inför det proportionella valsättet öfver hufvud, borde

114

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

kunna sympatisera med detta syfte. Man skulle därmed icke ha bundit
sin handlingsfrihet eller afgifvit några löften för framtiden med afseende
på den ena eller andra metoden. På sin höjd hade man därmed
gifvit tillkänna, att man icke ställde sig ovillig mot de sträfvanden,
som gå ut på att göra den proportionella valmetoden så folkligt tilltalande
som möjligt.»

Vid herr Setterbergs motion finnas fogade de i motionen åbero
pade trenne bilagorna, hvilka hafva följande lydelse:

Bilaga A.

»Huru olika den d’Hondtska fördelningsregeln och regeln »valkvot
och största öfverskott)) kunna verka torde framgå af nedanstående
exempel, som afsiktligt hämtats ur kommitténs utlåtande (sid. 132). I
en valkrets erhålla nedanstående elfva listor följande röstetal:

listan	1	erhåller ....................	.................... 5,012	röster
11	2	11 ....................	.....................-1,116	11
11	3	11	..................... 4,687	11
11	4	11 ....................	..................... 902	11
11	5	11 ....................	..................... 807	11
11	6	71 ....................	..................... 80	11
	7		..................... 7
11	8	11 ....................	.................... 0	11
11	9	11 ....................	..................... 0	11
11	10	11 ..................	..................... 1,372	11
11	11	11 ....................	..................... 31	11

Enligt d’Hondts regel erhåller här första listan 5 platser, men
enligt »största öfverskottets» regel endast 4; fjärde listan erhåller enligt
den förra regeln icke en enda plats, enligt den senare regeln däremot
en plats. För öfrigt bli resultaten lika. Skillnaden är här sålunda
högst afsevärd och kan naturligtvis bli ännu mer betydande, om man
tänker på valens utgång i samtliga valkretsarne. Att det är »högsta
öfverskottets» regel, som är den proportionellt riktiga, kan hvar och
en kontrollera.

Det säges så ofta och styrkes till och med med siffror, att det
proportionella valsättet icke alltid verkar på siffran så proportionellt,

Konstitutionsutskottets Utlåtande ±\:o 6.

115

som afsedt vant. Denna anmärkning är riktig. Men felet kan, som
ofvanstående exempel visar, ligga hos fördelningsregeln. De exempel,
man anför, hämtas vanligen från valen i Belgien. Men det belgiska
förslaget är byggdt på den d’Hondtska fördelningsregeln.»

Bilaga B.

»Vid röstsammanräkningen uträknas, såsom ofvan är antydt, dels
huru många röster hvarje parti för sig, dels huru många röster parterna
inalles erhållit. Denna senare summa — som sålunda angifver totalsumman
af alla inom valkretsen afgifna röstsedlar — divideras därefter
vid 7-mansvalkretsar med 7, vid 6-mansvalkretsar med 6 o. s. v. Den
härvid uppkomna kvoten blir »valkvoten». Med tillhjälp af denna valkvot
bestämmes på sätt, exemplet här nedan visar, hvilka de partier
äro, som lyckats eröfra platser, och huru många platser hvarje sådant
parti äger att besätta. Vid denna uträkning användes icke den d’PIondtska
regeln, utan vanlig enkel division eller den fördelningsregel, som plägar
kallas »valkvot och största öfverskott» och som torde vara den i proportionellt
afseende mest koncisa af alla.

Ett exempel. Inom en valkrets — låt oss säga en 5-mansvalkrets
— uppträda vid valet t. ex. 7 partier, som kunna benämnas A, B, G

o. s. v. Vi antaga, att vid röstsammanräkningen vid valets slut de
olika partierna erhållit röster till det antal, som nedanstående tabell
visar:

Partiet A ..
11	B ..
11	C ..
11	D ..
11	E ..
11	F ..
11	(4 .

1,560 röster,
2,133 „

...... 1,327

. ... 389

...... 634

•n

Alla partierna summa 6,200 röster.

Valkvoten blir här — eftersom detta är en 5-mansvalkrets —
6,200 : 5 = 1,240. Denna valkvot ingår, som man finner af tabellen,
i röstetalen för partierna A, B och C, men däremot icke i de öfriga

116

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

partiernas röstetal. A, B och C kunna sålunda göra anspråk på att bli
representerade. Följaktligen förklaras inom hvart och ett af dessa
partier den kandidat vald, som erhållit de flesta rösterna, hvarigenom
3 kandidater omedelbart äro utsedda.

Återstår att tillsätta de öfriga 2 representanterna. Som man seraf
tabellen öfverstiga röstetalen för partierna A, B och C valkvoten
med vissa »öfverskott», som äro följande:

A:s öfverskott .......................... 1,560 — 1,240 == 320.

B:s „ ..................... 2,133 — 1,240 = 893.

C:s „ .......................... 1,327 — 1,240 = 87.

Man jämför dessa öfverskott med röstetalen för partierna D, E,
F och G-, ''hvarvid det visar sig, att de båda högsta siffrorna, 893 och
634, tillhöra partierna B och F. Alltså äger B att välja ännu en
representant, och F erhåller den återstående.

Resultatet af det hela blir, att B erhåller två representanter samt
A en, C en och F en representant.»

Bilaga C.

»Meddelande från sekreteraren i en norsk politisk förening i
Kristiania:

Saavel ved stortingsvalg som ved kommunalé valg kan de torsk
jellige partier i Norge benytte sig af »partinavn». Hvad angaar
stortingsvalg, er dette foranlediget derved, åt der er indfört adgang til
åt benytte stemmesedler med de officielle partinavne istedetfor stemmesedler,
hvor samtlige valgmsends navne er opiörte. Man kan saaledes
i Christiania benytte en stemmeseddel, som heder: »Det konservative
partis liste», istedetfor den egentlige stemmeseddel, som lyder paa ca.
900 navne. Denne praktiske reform blev dels indfört af hensigtsmaessighedshensyn,
dels og fornemmelig af hensyn til den samtidig
indförte adgang til åt afgive stemme fira udlandet, i det dette kan
gjöres saa lång tid för valget, åt de enkelte partiers lister endnu ikke
er istandbragte.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

117

Ved Jcommunevalg er der ogsaa anledning til åt benytte partinavn.
Dette er lier foranlediget ved indförelsen af forholdstalsvalg. Hvor dette
benyttes, kan hvilketsomhelst parti eller gruppe, som önsker åt benytte
en bestemt stemmeliste, anmelde denne liste för valgstyrét under det
navn, som önskes benyttet. Er saadan anmeldelse forsömt, blir vedkornmende
liste ikke åt behandle efter reglerne for forboldsvalg.

Ved stortingsvalg er det kun de store politiske partier, som optrseder
paa ovenngevnte maade, Hemlig »det konservative parti», »venstre»,
»det moderate parti», »centrum» og »det norske arbeiderparti». Ved
kommunevalg er adgangen aaben for hvemsomhelst. »Af holdsfolkets
liste» og »nordre bydels liste» er saaledes fuldt lovmedholdeligt.

Det vil efter det ber oplyste forstaaes, åt der ikke egentlig er
anledning til åt tale om, bvorvidt benyttelsen af partinavne er populärt
eller ikke. Det er en fölge af forskjellige reformer paa det herhenhörende
omraade, og om disse reformers betimelighed er der selvfölgelig
delte meninger; men åt dette med partilister eg partinavne er en ganske
praktisk maade åt ordne enkelte sider ved disse reformer paa, det vil
der formentlig kunne paaregnes enstemmighed om fra deres side, som
er inde i tingene.»

Herr Sjöcrona bär såsom skäl för sin ofvannämnda motion n:o 30
anfört följande:

»Uti den af mig vid sistlidet års riksdag framlagda motion (n:o
44) anförde jag följande:

»Om det är en obestridlig sanning, att hvarje rättighets utöfvande
är beroende däraf, att vissa villkor och förutsättningar äro uppfyllda, så
lärer väl denna grundsats gälla äfven i fråga om åtnjutande af så kallad
politisk rösträtt. Det finnes väl ej heller något civiliseradt folk, hvars
alla ur minderårighetsåldern utträdde medborgare äro politiskt röstberättigade
utan villkor eller förbehåll. Verklig »allmän rösträtt» kan
således lika litet i vårt land som i andra länder förekomma på annat
sätt, än att hvarje medborgare må kunna förvärfva denna rätt utan
afsevärd svårighet. Men i sådan mening hafva vi enligt nu gällande
riksdagsordning i vårt land haft allmän rösträtt alltsedan år 1866, såvidt
angår landets manliga befolkning. Den nu på dagordningen stående
»rösträttsfrågan» gäller således, beträffande män, icke införande af någon
ny grundsats, utan allenast ändring af föreskrifterna angående de villkor
och förutsättningar, som skola af enhvar uppfyllas för att rösträtten

Ilerr Sjö''onus
motivering.

118

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

eller valrätten må anses förvärfvad. Nu gällande föreskrifter i detta
ämne voro redan, då riksdagsordningen tillkom, icke synnerligen svåra
att fullgöra och hafva genom penningvärdets fall och ökning af priset
på arbete blifvit i högst väsentlig mån mindre betungande än förut.
))Förmögenhets))-census är ingalunda därigenom stadgad. Det fordras
allenast, bland andra villkor, ådagalagd förmåga att genom arbete förvärfva
en viss ej alltför högt beräknad årsinkomst med däraf följande
skatteplikt. Dock synes numera den mening ganska allmänt göra sig
gällande, att nämnda föreskrifter böra ytterligare lindras och därigenom
en väsentlig ökning af valmännens antal åstadkommas.

Bland de förslag, som tid efter annan framkommit i detta hänseende,
synes det, som varit och ju ännu är uppställdt å det så kallade
liberala samlingspartiets program, hafva tillvunnit sig en betydande
anslutning. Därmed öfverensstämmer i hufvudsak det förslag, som#af
konstitutionsutskottet framlades vid 1902 års riksdag. Detta sistnämnda
förslag hade ock sannolikt blifvit antaget såsom hvilande till vidare
grundlagsenlig behandling, om icke i sista stunden framkommit förslag
rörande den skrifvelse, som blef af Riksdagen antagen mot betydande
minoriteter i bägge kamrarna.

Jag tror mig icke begå ett misstag, om jag påstår, att till åstadkommande
af denna skrifvelse medverkade två hvarandra alldeles motsatta
åsikter, den ena deras,- som önskade rösträtt, så vidt möjligt,
utan uppfyllande af några villkor och förutsättningar, den andra deras,
som hoppades att mot upphäfvande af villkoret om skatteplikt få införda
andra förbehåll, så att de befarade vådorna af valrättens utsträckning
kunde därigenom undanröjas.

Att döma af uttalanden vid talrika folkmöten, synas den förstnämnda
åsiktens anhängare ingalunda allmänt känna sig tillfredsställde
med det förslag, som Kungl. Maj:t nu på grund af Riksdagens skrifvelse
framlagt. För tillgodoseende af den andra åsiktens kraf innehåller förslaget
åter intet annat än föreskrifterna om så kalladt proportionellt
valsätt. Enhvar, som något känner förhållandena i vårt land och öfverväger
de för frågors afgörande inom Riksdagen gällande bestämmelser,
bör dock kunna med lätthet inse, att, om än den nu föreslagna valmetoden
må anses utgöra en tillfredsställande lösning af ett matematiskt
problem, densammas användande icke kan i nämnvärd om ens någon
mån åstadkomma hvad därmed åsyftas och i hvarje fall icke utgör
något värn mot de verkliga eller inbillade vådorna af rösträttens utsträckning.

Om således hvarken den ena eller den andra åsiktens anhängare

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

119

kunna antagas vara till freds med det förslag, som i enlighet med
Riksdagens ingalunda enhälligt framställda begäran nu blifvit underställdt
Riksdagens pröfning, så synes skäl vara för handen att ånyo
taga under ompröfning konstitutionsutskottets förutnämnda förslag.
Jag, som år 1902 yttrade mig och röstade för detta förslag, anser
mig åtminstone lika skyldig som berättigad att nu återupptaga detsamma.

Dock vill jag, enligt hvad jag redan år 1902 antydt, däri föreslå
en icke oväsentlig ändring, den nämligen att kommunalt röstberättigad
kvinna också må erkännas vara politiskt röstberättigad. Rättvisan
häri har aldrig egentligen blifvit bestridd och synes vara så själfklar
och uppenbar, att särskilda skäl därför icke behöfva åberopas. Konstitutionsutskottet
vid 1902 års riksdag, som erkände denna tanke »vara
ur teoretisk synpunkt tilltalande», förklarade sig dock sakna anledning
att biträda då framställdt förslag i ämnet, enär detsamma skulle »innebära
införande i vår offentliga rätt af eu ny princip, som ännu ej
vunnit tillämpning i andra länder», och skulle åstadkomma »en på
många förhållanden inverkande omdaning af vårt politiska system».
Hvad utskottet sålunda anfört kan möjligen äga tillämpning i fråga
om valbarhet för kvinna, men saknar allt berättigande i afseende å endast
valrätt. Särskild »utredning» rörande denna fråga torde icke vara
erforderlig. Ty är det rättvist, att kommunalt röstberättigad kvinna
har politisk rösträtt, så bör naturligtvis denna rätt henne tillerkännas,
ehvad antalet af de därigenom tillkommande röstberättigade blifver
större eller mindre.

Enligt konstitutionsutskottets berörda förslag skulle från valrätt
vara utesluten den, »som vid utgången af någotdera af de två senaste
kalenderåren ännu icke erlagt de utskylder till staten eller kommun,
hvilka rätteligen bort under det året erläggas». Emot denna bestämmelse
anmärktes, att mistning af valrätten för tre år skulle utgöra ett
alltför hårdt och ojämnt drabbande straff för medborgare, som i öfrigt
samvetsgrant fullgjort sina plikter mot stat och kommun, men som ett
år af valperioden af kanske rent tillfällig anledning kommit att häfta
för ett ej inom föreskrifven tid inbetaldt skattebelopp, måhända af
ganska ringa värde. Jag anser likväl det hufvudsakliga af den föreslagna
bestämmelsen lämpligen böra bibehållas. Men som den framställda
anmärkningen icke saknar ett visst berättigande, har jag åt bestämmelsen
gifvit en förändrad affattning, hvarigenom den uttalade
betänkligheten undanröjes.

Bih. till Riksd. Prof. 1905. 3 Sami. 6 Höft.

120

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Såsom skäl för förslaget i fråga om köpingars ock municipalsamhällens
öfverförande till stadsvalkretsarna åberopade utskottet, att
»nämnda samhällen likna otvifvelaktigt i flera hänseenden de mindre
städerna, och deras intressen gorå dem äfven mera likställda med städerna
än med landsbygden». Detta skäl är obestridligen alldeles riktigt
och gäller om alla köpingar och municipalsamhällen, ehvad folkmängden
uppgår till eller understiger ett tusen personer. Alla köpingar och
municipalsamhällen böra därför utan undantag i fråga om riksdagsmannaval
såsom stad anses. Afsevärda svårigheter kunna icke gärna härigenom
förorsakas vid valkretsindelningen. Inom Skaraborgs län kunna
exempelvis mycket väl till en valkrets sammanföras köpingen Tidaholm,
hvars folkmängd uppgår till omkring 4,000 personer, med tre af länets
sex städer, samt köpingarna Vara och Grästorp jämte municipalsamhället
Töreboda, hvilka hvar för sig räkna mindre än tusen invånare, med
de öfriga tre städerna.

Emot konstitutionsutskottets oftanämnda förslag har vidare anmärkts,
att arbetare å landsbygden och särskildt jordtorpare skulle
därigenom vara uteslutne från valrätt. Denna anmärkning kan nog
synas behjälskansvärd. Men däremot måste dock erinras, att dessa medborgare
utan tvifvel kunna ganska lätt genom arbete och omtanke
bringa sig upp till den årliga inkomst, som utgör villkor för valrätt,
och att många af dem väl redan i verkligheten äro i åtnjutande af
sådan inkomst eller andra däremot svarande förmåner, ehuru de icke
uppgifva sig till beskattning härför. Hind särskildt angår jordtorparne,
lära nog de flestes årliga inkomster och förmåner kunna uppskattas
till värde af 500 kronor. Om de icke kunna blifva röstberättigade ensamt
på grund af nyttjanderätt till torpet, därför att detsamma icke
särskildt taxeras, så kan och bör detta missförhållande rättas genom
ändring i bevillningsförordningen. Men som bestämmelse i sådant syfte
icke har sin plats i grundlagen, har jag icke ansett mig kunna i detta
ärende därom väcka förslag.

Beträffande slutligen den uttalade farhågan, att taxeringsmyndighet
skulle kunna i politiskt syfte vägra att till beskattning för den
minsta erforderliga inkomsten uppföra den, som anmälde sig vara och
äfven i verkligheten vore i åtnjutande af sådan inkomst, torde denna
farhåga få anses ganska ogrundad. Skulle undantagsvis försök i sådan
riktning förekomma, blifver detsamma utan tvifvel af öfverordnad myndighet
kraftigt tillbakavisadt.

Riksdagsordningens § 13 mom. 4 innehåller den bestämmelse, att

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

121

valkretsindelningen skall ske hvart tionde år. Häruti föreslogo såväl
Kungl. Maj:t som konstitutionsutskottet år 1902 den ändring, att valkretsindelningen
skulle i stället företagas hvart nionde år. Då hufvudskälet
för denna ändring nu ickh gäller, liar jag ansett bestämmelsen
böra oförändrad bibehållas.»

Hvad sålunda yttrats torde fortfarande äga full giltighet, och sistlidet
års erfarenhetsrön hafva ingalunda varit ägnade att rubba min
öfvertygelse om rättvisan och lämpligheten af mitt därpå grundade
förslag till lösning af den på dagordningen stående rösträttsfrågan.

Konstitutionsutskottet anförde, uti afgifvet utlåtande (n:o 5), beträffande
detta förslag, att, sedan Riksdagen dåmera själf ifrågasatt »allmän
rösträtt» såsom reformens mål, icke kunde vara lämpligt att stanna vid
den mera begränsade utvidgning af valrätten, som jag förordat, åtminstone
icke förrän allvarliga försök gjorts att genomföra ett på allmän
rösträtt grundadt valsystem.

Vid sistlidet års riksdag gjordes, som bekant, många utan tvifvel
allvarliga försök i sistberörda hänseende. Men som alla dessa försök
misslyckades, är ju därigenom förverkligad den af utskottet angifna
förutsättning för återupptagande af mitt förslag.»

Till stöd för sitt i motionen n:o 220 framställda förslag har herr
Brodin anfört följande:

»Då beslut fattades af Riksdagen angående utsträckning af värnplikten
och de värnpliktiges öfningar, förutsattes äfven att rösträtten vid
riksdagsmannaval skulle utsträckas så att de, som fullgjorde den sålunda
ökade värnplikten, skulle erhålla större inflytande på valen än enligt
gällande riksdagsordning tillkom dem.

Såväl Konung som Riksdag hafva sedermera bekräftat detta löfte,
och bör det också infrias fortast möjligt för att förekomma, att rösträttsfrågan
begagnas som agitationsmedel för att uppegga olika samhällsklasser
mot hvarandra.

Det af Kungl. Maj:t föreslagna sätt att lösa frågan, sålunda att
valen till Riksdagens Andra Kammare skola ske genom proportionsval,
med stora valkretsar, har ej lyckats samla majoritet. Det anmärkes
däremot, att systemet är nytt för våra förhållanden och att, om det
skall införas, det då äfven bör tillämpas vid val till Riksdagens Första
Kammare. Äfven torde med skäl kunna anföras, att vi för närvarande
i Sverige sakna de förutsättningar, som borde finnas för att införandet
af det proportionella valsättet skulle kunna anses berättigadt. Detta
valsätt förutsätter nämligen, att såväl tvenne större partier, t. ex. ett

Herr Brodins
motivering.

122

Konstitutionsutskottets Utlåtande JS:o 6.

Herr Staaffs
m. fl. motivering.

höger- och ett vänsterparti, som ock ett mellanparti finnes. Under
sådana förhållanden kan den proportionella valmetoden vara rättvis och
lämplig, men så utvecklad partibildning förefinnes enligt mitt förmenande
icke i Sverige.

Det störa arbete, som påfordras före valet enligt Kungl. Maj:ts
proposition, torde leda därtill, att vissa personer ägna sig däråt och
sålunda utbildas särskilda yrkespolitiker, som sköta om valen, då personer,
hvilka hafva annan verksamhet, som upptager deras tid, sannolikt icke
vilja ägna nödig tid och arbete därför. På grund af de stora valkretsarne
torde valmännen icke hafva någon personlig kännedom om
föreslagna kandidater, hvilka naturligtvis komma att föreslås af de
personer, som sköta förarbetet till valen, och måste sålunda större delen
af valmännen rösta på okända personer. Vid nuvarande enmans-valkretsar
hafva valmännen i allmänhet kännedom om de personer, som ifrågasättas
som kandidater, och kunna sålunda gifva sina röster till den, som de
anse lämpligast.

Då det ej är troligt, att majoritet kan erhållas för det föreslagna
proportionella valsättet, men det är af vikt, att ett förslag om
utvidgad rösträtt antages till grundiagsenligt hyllande till nästa Riksdag,
har jag tänkt, att detta möjligen kunde ske med bibehållande af
nu varande bestämmelser angående valkretsar, men med förändrad rösträttsbestämmelse.
»

Herr Staaff m. fl. hafva gifvit sitt i motionen n:o 231 framställda
förslag följande motivering:

»Enär undertecknade ej finna oss tillfredsställda med det sätt att
lösa frågan om utsträckning af valrätten till Riksdagens Andra Kammare,
som innehålles i Kungl. Maj:ts proposition n:o 26 vid innevarande
riksdag, hafva vi enat oss om framläggande af ett annat förslag i
samma ämne.

Vid detta förslags upprättande hafva vi tagit till utgångspunkt
det positiva beslut, hvari Andra Kammaren vid 1904 års riksdag för
sin del stannade och som innebar ett ogillande af det proportionella
valsättet jämte ett principiellt fasthållande vid enmansvalkretsar.

Detta beslut sammanföll, såsom bekant, med det förslag, som af
72 representanter i motionen n:o 233 framburits, i allt utom i eu enda
punkt. Under det att i motionen n:o 233 beträffande det s. k. utskyldsstrécket
såsom villkor för valrätt ifrågasattes allenast, att valmannen
skulle hafva erlagt de honom påförda utskylder till staten, hvilka förfallit
till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren, innebar

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

123

åter det förslag, som af Andra Kammaren godkändes, att jämväl de för
samma tid påförda utskylderna till kommunen skulle vara guldna. Sedan
det visat sig, att nyssnämnda motion ej förmått samla mera än 87
röster mot 138, bidrogo äfven de bland oss, Indika undertecknat motionen
n:o 238, till Andra Kammarens omnämnda beslut. Och då det är uppenbart,
att fortfarande all utsikt saknas att vinna framgång åt en rösträttsreform,
som icke upptager det dubbla utskyldsstrecket, kafva uppliofsmännen
till motionen n:o 233 vid 1904 års riksdag nu sammanslut.
it
ansluta sig till dess ståndpunkt i fråga om det kommunala utskyldsstreekets
bortfallande.

Beträffande öfriga valrättsvillkor kafva vi i fråga om valrättsåldern
fasthållit vid Andra Kammarens beslut vid sistlidne riksdag,
men eljest i allt anslutit oss till den kungl. propositionen. I motionen
n:o 233 vid 1904 års riksdag föreslogs beträffande det s. k. fattigvårdsstrecket
eu annan lydelse än den, som samma års kungl. proposition
innehöll och som jämväl innevarande års proposition innehåller. Yi
finna oss visserligen ej öfvertygade, att propositionens lydelse i denna
punkt är alldeles tillfredsställande, något, som ej heller af chefen för
justitiedepartementet påstås. Men de skäl, som i motiveringen till
propositionen framhållits till stöd för att dess formulering dock innebär
vissa fördelar framför den, som föreslogs i berörda motion och som,
på sätt motiveringen innehåller, jämväl vid utarbetandet af förra årets
proposition utgjort föremål för departementschefens öfvervägande, synas
oss talande. Vi vilja därför ej vidare fasthålla vid vår tidigare uppfattning,
utan ansluta oss jämväl i denna punkt till propositionen.

Om således vårt förslag i fråga om valrättsbestämmelserna i det
hela öfverensstännner med propositionen, kunna vi däremot nu lika
litet som vid förra riksdagen ansluta oss till densamma i afseende å
valsättet. Vi hålla fortfarande före, att majoritetsprincipen vid valen
till Andra Kammaren äger afgjordt företräde framför den proportionella
principen.

I motiveringen till Kungl. Maj:ts proposition söker chefen för
justitiedepartementet vederlägga den i motionen n:o 233 vid förra årets
riksdag framställda uppfattningen, att proportionella val till Andra
Kammaren icke borde kunna ifrågasättas, utan att sådant valsätt jämväl
infördes vid valen till Första Kammaren.

Till eu början vilja vi härvid rätta eu missuppfattning, som framträder
i motiveringen. Chefen för justitiedepartementet synes nämligen
hafva fått den uppfattningen, att motionärerna »påyrkat» proportionella

124

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

val äfven till Första Kammaren. En fullständig genomläsning af livad
motionen i denna fråga innehåller gifver emellertid vid handen, att så
ej varit fallet. Beträffande proportionella val till Första Kammaren
hafva motionärerna endast framhållit — något, som tydligt nog synes
oss framgå af ordalagen — att införandet af det proportionella systemet
vid val till Andra Kammaren såsom ett allra första villkor förutsatte
införandet af samma system äfven till den Första. Men detta är ej
detsamma som att påyrka sådant införande.

Och om äfven en eller annan bland undertecknarne af nu förevarande
motion skulle i antagandet af proportionsvalen till Första
Kammaren kunna se en tillfredsställande motvikt till deras införande
till den Andra, så står dock det öfvervägande flertalet af oss på den
ståndpunkten, att proportionsprincipen alls ej bör införas vid riksdagsvalen.

Chefen för justitiedepartementet har nu emellertid sökt bestrida
riktigheten af den åsikten att proportionella val till Andra Kammaren
borde förutsätta liknande valsätt till den Första.. I motiveringen yttras
i detta afseende, att de mera bemedlade i samhället endast skulle
kunna öfva ringa inflytande på Andra Kammarens sammansättning.
Denna mening stöder chefen för justitiedepartementet på vissa siffror,
af hvilka framgår, att de mera burgna i landet allenast skulle utgöra
cirka 100,000 å 130,000. Och då antalet valberättigade efter den föreslagna
rösträttsutvidgningen skulle utgöra omkring 1,000,000, anser
departementschefen det ej med fog kunna sägas, att ett förmögenhetsintresse
i Första Kammaren skulle kunna påräkna något mera betydande
stöd af ett motsvarande intresse i Andra Kammaren.

i hvilken grad valmännen verkligen deltaga i valen. Det är nämligen

påtagligt, att en mycket stor del valmän af allehanda orsaker — icke
minst af arbetet för det dagliga brödet — hindras att deltaga i valen.
Vid de allmänna valen år 1899 uppgick sålunda antalet valmän, som
deltogo i valen, till 40,3 procent af de valberättigade, vid valen år
1902 till 47,2 procent. Skulle man antaga, att eu lika hög procentsiffra
som vid 1902 års val kunde uppnås vid valen efter rösträtts utvidgningen,

något, som är mycket tvifvelaktigt, finge man således
förutsätta, att omkring 472,000 valmän verkligen skulle utöfva sin

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

125

rösträtt. Det är emellertid gifvet, att af de i ett riksdagsmannaval
deltagande en vida högre procent af de burgne valmännen än af de
obemedlade i allmänhet kan antagas deltaga. För de förra spelar den
tidsförlust, som inställelsen vid valurnan ådrager, påtagligen en ojämförligt
mycket mindre roll än för de senare. Svårt är naturligtvis att
säga, huru stor del af de 100,000 å 130,000, Indika efter departementschefens
uppgift böra räknas till de mera burgna, som komma att
deltaga i valen. Men helt visst sätter man siffran snarare för låg än för
hög, ifall man beräknar den till omkring 85,000. Vore denna siffra
riktig, skulle de mera burgna ensamma kunna tillsätta 41 å 42 af
Andra Kammarens ledamöter. Denna siffra, sammanlagd med Första
Kammarens medlemsantal 150, gör 191 å 192. Enär sammanlagda antalet
riksdagsmän i bägge kamrarne utgör 380, erfordras för afgörande
af en gemensam votering ej mer än 191 eller — då kamrames talmän
ej deltaga i omröstningen — noga räknadt högst 190.

Men härtill kommer ett förhållande, som, ehuru alldeles förbisedt
i chefens för justitiedepartementet beräkningar, helt naturligt är af en
utomordentligt stor vikt. En burgen valmansgrupp bär i allmänhet
genom sin förmögenhet och sin därmed förbundna sociala ställning ett
så enormt mycket större inflytande än en till antalet lika stor obemedlad
valmansgrupp, att do nakna siffrorna icke utan mycket afsevärd omläggning
kunna gifva en verklig föreställning om maktförhållandet
mellan dessa två grupper. Detta torde endast behöfva påpekas, men
ej vidare utvecklas.

Fördenskull skulle man väl kunna sätta ett mycket större inkomstminimum
för beräkning af de mera burgnas antal samt följaktligen
beräkna antalet af de mera burgna valmännen mycket lägre, än chefen
för justitiedepartementet gjort. Man skulle likafullt kunna vara förvissad
om, att denna minoritet vid valen komme att ådagalägga ett
mycket stort inflytande.

Såvidt vi kunna finna, bevisa de af chefen för justitiedepartementet
anförda siffror sålunda alldeles icke hvad han därmed åsyftat. Bevisa
de något, så bevisa de snarare motsatsen, nämligen att det intresse,
som redan genom den kommunala röstskalan fått en särskilt anordnad
representation i Första Kammaren, genom det proportionella valsättet
skulle erhålla en möjlighet till ytterligare särskild! anordnad representation
i Andra Kammaren.

Detta hafva vi ansett stridande mot rättvisans och billighetens
kraf och anse så fortfarande.

Beträffande de grunder i öfrigt, vi hafva att motsätta oss det

126

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

proportionella systemets införande, anse vi tillräckligt att här i största
korthet erinra: att valkretsarnes orimliga ytvidd kommer att lägga

stora, understundom oöfverstigliga hinder i vägen för valmännen själfva
att i samfälldt arbete förbereda valen, att partiledningar med nödvändighet
komma att uppstå, hvilka med eu dominerande kraft,isom ej
står i öfverensstämmelse med det svenska folkets vanor och uppfattning,
måste taga valarbetet i sina händer, att valkostnaderna komma
att ökas långt utöfver hvad som är nödigt och skäligt, att öfverlåtelsen
åt kandidaterna själfva att öfva afgörande inverkan på vallistornas

sammansättning innebär ej ringa tara för valens frihet, att valens utgång
ofta kan komma att bero på förhållanden, som ej kunna upp fattas

af valmännen, att fältet på mångahanda sätt är öppnadt för valknep
och intriger, samt slutligen att det är ett alltför vådligt äfventyr
att med ens vid rikets viktigaste val införa en valprincip, som i vårt
land är alldeles opröfvad och ända till de senaste åren varit så godt
som okänd för den stora massan af befolkningen.

Då vi således fasthålla vid majoritetsprincipen, uppkommer nu
frågan, huru valkretsarne efter rösträttens utvidgning böra anordnas.

I motionen n:o 233 vid 1904 års riksdag föreslogs en valkretsindelning,
hvilken innefattade en långt genomförd sammanslagning af
land och stad till gemensamma valkretsar.

Mot denna indelning hafva vissa anmärkningar gjorts gällande,
hvilka ock funnit en plats i chefens för justitiedepartementet motivering
till Kungl. Maj:ts proposition vid årets riksdag.

Den farhåga, som chefen för justitiedepartementet starkt betonar,
att Konungen genom förslaget skulle erhållit alltför stor makt med
afseende å valkretsregleringen, synes oss visserligen dels ej så litet
öfverdrifven och dels möjlig att helt och hållet undanröja t. ex.
genom att öfverlämna regleringen åt Regeringsrätten, om densamma
kommer till stånd. Större betydelse äga däremot tvenne andra anmärkningar,
nämligen dels den, att städerna skulle blifvit gynnade
i förslaget därigenom, att antalet rena stadsvalkretsar på grund af befolkningens
hastiga tillväxt i städerna skulle kunna snabbt nog ökas,
då stad. som ägde en folkmängd, uppgående till halfva valkvoten, ju
ovillkorligen skulle äga rätt att ensam välja riksdagsman, och att landsbygdens
representanter sålunda skulle obehörigen minskas och dels den,
att landsbygden eller, såsom departementschefen uttrycker sig, jordbruksintresset
skulle få svårt att komma till sin rätt i de blandade
valkretsarne.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

127

Det är visserligen ej bevislig!, att den förra af dessa anmärkningar
är riktig, ty dess riktighet kan i själfva verket icke pröfvas
annat än genom erfarenheten. Men vi vilja ingalunda förneka, att
•erfarenheten skulle kunna komma att bestyrka dess riktighet. Det är
också möjligt att helt och hållet förebygga denna anmärkning. Men
detta skulle endast kunna ske därigenom, att man icke tilläte andra
städer än dem, som uppnått full valkvot, att välja för sig själfva. Det
är emellertid påtagligt, att en sådan anordning, mot hvars systematiska
korrekthet intet funnes att invända, praktiskt taget för närvarande
är otänkbar. Ty då chefen för justitiedepartementet genom den andra
här ofvan omförmälda anmärkningen vädjar till landsbygdens farhåga
att ej komma till sin rätt redan då det gäller sammanförandet med
städer, som äga 10,000 å 12,000 innevånare, huru skulle det då vara
möjligt att ifrågasätta en sammanslagning med landsbygd af städer,
som nått ända upp till 20,000 å 22,000 innevånare?

För vår del tro vi ej, att vare sig farhågan för att städerna
skulle erhålla ett oproportionerligt stort antal representanter eller farhågan
för städernas öfvermakt i de blandade valkretsarne hafva så
stor betydelse, att de borde utgöra ett hinder för genomförande af
systemet i fråga. Ifall man fått ögonen öppna för den stora fördel,
som ligger i sammanförandet af stad och land, skulle dessa farhågor
i jämförelse därmed te sig såsom ganska underordnade synpunkter.
Men hvad vi med beklagande måste konstatera är, att denna åskådning
tyvärr ännu visat sig hafva föga trängt igenom hos allmänheten
i vårt land. I det stora hela torde man med skäl kunna säga, att
landsbygden ännu hyser en ganska stor motvilja mot att förenas med
städerna och att städernas benägenhet att förenas med landsbygden
är ganska ringa.

Detta är för oss af stor betydelse, då vi ej tro det vara lyckligt,
om rösträttsreformen förknippas med tillsatser, hvilka stå mer eller
mindre främmande för den allmänna meningen.

Emellertid skulle vi naturligtvis trots detta söka arbeta för afgöra
den allmänna meningen förtrogen med den uppfattning, vi sålunda
utvecklat, därest förhållandena därtill gåfve rådrum. Då så ej är fallet,
hafva vi ansett oss böra öfverväga, huruvida ej äfven eu valkretsanordning,
som helt bygges på det beståendes grund — med åtskillnad således
för landsbygd och städer — skulle kunna göras tillfredsställande.
Yi hafva därvid kommit till det resultat, att sådant under vissa förutsättningar
är möjligt, och skola här nedan redogöra för, huru vi
tänkt oss anordningen.

Bill. till Bilcsd. Prof. 1905. 3 Sami. 6 Höft.

128

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Först böra vi emellertid betona, att vi ingalunda vilja släppa
tanken, att i eu ej aflägsen framtid man mera allmänt skall börja inse,
Indika fördelar i många afseenden en valkretsindelning, där stad och
land principiellt sammanföras, dock innebär. Vi föreställa oss, att efter
rösträttsreformens genomförande de större politiska synpunkter, Indika
utesluta den ensidiga uppfattningen af landets och städernas intressen
såsom hvarandra motsatta, skola alltmera genomtränga valmännens
led. Därigenom skall den rätta och säkra grunden vara lagd för
genomförande af den reformtanke, hvilken i merberörda motion vid
förra årets riksdag framställdes. Och vi hafva svårt att tro, att eu
öfvergång i fråga om skälfva valkretsanordningen, därest den skulle
omfattas med störa sympatier i Riksdagns Andra Kammare, kunde möta
något mera allvarligt motstånd i den Första.

Sedan vi beslutit oss för att föreslå bibehållandet af den nu
gällande åtskillnaden mellan landtvalkretsar och stadsvalkretsar, hafva
vi helt naturligt funnit riktigast att så mycket som möjligt ansluta
vårt förslag till bestående grundlag.

Emellertid hafva vi ansett, att det ej borde komma i fråga att
bibehålla den städerna nu medgifna förmån i fråga om representantantal.
Vi hafva tvärtom utgått — nu som vid förra riksdagen —
från den synpunkten, att representationsrättens utjämning mellan land
och stad vore en reform, som enligt sakens natur stode i direkt och
ovillkorligt samband med en betydande utsträckning af rösträtten. Men
vi hafva funnit det innebära en omöjlighet att föreslå en omedelbar
fullständig utjämning. Detta därför, att, då de smärre städerna skola
sammanföras till valkretsar, man nödvändigt måste förebygga, att dessa
småstadsvalkretsar blifva oformliga. Emellertid hafva vi strängt fasthållit
vid denna synpunkt såsom den enda, ur hvilken frågan om bibehållande
till viss grad af städernas större representationsrätt bör bedömas.
Vi hafva med andra ord ej föreslagit, att städerna skola erhålla
ett större representantantal, än vi funnit absolut oundgängligt för anordnande
af rimliga valkretsar. Och vi hafva i sådant afseende stannat
vid, att städerna böra få bibehålla ett antal af 65 representanter, d. v. s.,
då de efter förhållandet mellan landsbygdens samlade befolkning, å
ena sidan, och städernas, å andra, skulle äga rätt till 51 riksdagsmän,
fjorton utöfver hvad de efter sin folkmängd borde erhålla.

Med detta antal såsom utgångspunkt, komma efter nuvarande
folkmängdsförhållanden (d. v. s. enligt de officiella siffror, som utvisa
folkmängden den Bl december 1903) de städer, som ej nå upp till
fulla valkvoten, att erhålla tillsammans BO riksdagsmän, och vi tro, att

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

129

detta är det minsta, som kan tänkas för att kunna anordna tillfredsställande
valkretsar.

Någon synnerligt långvarig företrädesrätt gifves ej härigenom åt
städerna. Jämför man befolkningssiffran för 1883 och 1903, finner
man nämligen, att proportionen mellan hela rikets befolkning och
städernas befolkning under denna tid ändrat sig betydligt. Medan
städerna, i händelse de ej haft större representationsrätt än landet,
efter 1883 års siffror skulle ägt att välja 37 riksdagsmän, skulle de
efter 1903 års siffror, som nyss är sagdt, äga att välja 51 — således
en ökning af 14 riksdagsmän på en period af tjugu år. Under förutsättning
af en likformig förändring under de närmaste decennierna
skulle alltså städerna redan efter ytterligare tjugu år hafva växt i den
dem tilldelade siffran 65. Då härtill kommer, att, därest rosträttsreformen
definitivt genomföres vid nästinstundande period, valen efter
den nya ordningen först skulle komma att äga rum år 1908, inses
lätt, att den siffra, hvartill städerna på grund af lika representationsrätt
mellan land och stad skulle äga rätt, redan då sannolikt stigit
med 2 å 3. Den särskilda förmån, som konnne att tilläggas städerna,
skulle således i själfva verket endast belöpa sig till 11 å 12 representanter
utöfver det antal, de i hvarje fall borde erhålla.

En vid denna motion fogad bilaga visar, huru vi närmast tänkt
oss indelningen af stadsvalkretsarne.

Med vår förut uttalade åsikt, att man vid den afsedda rösträttsutvidgningen
ej bör ändra bestående valkretsindelning mera, än
nödigt är, öfverensstämmer att ej föreslå någon ändring med afseende
å den nu gällande regeln rörande de städer, hvilka hafva att välja
mera än en representant. Chefen för justitiedepartementet synes hålla
före, att ett system, som i öfrigt är baseradt på enmansvalkretsar, borde
föranleda till anordnande af sådana kretsar äfven för ifrågavarande
större städer. Men denna åsikt beror naturligtvis helt och hållet på
den utgångspunkt, som chefen för justitiedepartementet valt. Uppfattar
man valkretsindelningen framför allt såsom ett medel att skydda
möjligen befintliga minoriteter, kan det ju med ett visst fog sägas,
att systemet med enmansvalkretsar bör till det yttersta genomföras.
Men uppfattar man, såsom vi göra, valkretsindelningen såsom en anordning,
som ingalunda bör hafva nyss angifna hufvudsakliga syfte,
utan som fastmera bör lämpas efter olika samhällens förhållanden,
tro vi, att det väl låter sig försvaras att för de större städerna bibehålla
nu gällande ordning. På sätt i motionen n:o 233 vid förra årets

130

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

riksdag påpekades, skulle nämligen för regleringen af enmansvalkretsarne
i städerna svårligen en norm kunna gifvas, som innebure trygghet
mot godtycke vid regleringen. Territoriella församlingar kunde
ingalunda med säkerhet bilda lind erlag för en något så när likformigdelning
i enmansvalkretsar. Och då så ej vore fallet, vore man hänvisad
till så små enheter som rotar och kvarter, för hvilkas sammanförande
uppenbarligen alls inga betryggande regler kunde gifvas. I)å
de störa städerna efter motionärernas mening ej borde i afseende å
valkretsindelning försättas i ett betydligt ogynnsammare läge än landet
i öfrigt, kunde de således ej förorda, att hittills gällande grundsatser
i fråga om dem öfvergåfves. Chefen för justitiedepartementet har i
motiveringen till årets rösträttsproposition emot detta resonemang
invändt, att faran i detta fall ej kunde vara större än vid regleringen
af sådana blandade kretsar, som i motionen föreslogos. Då vi nu emellertid
frångått systemet med blandade kretsar, förfaller ju all fråga om
jämförelse mellan faran i det ena och andra fallet. Hvad som ovedersägligen
står kvar är, att indelningen af städer i enmansvalkretsar
gifver möjlighet till en sådan mångfald af olika kombinationer, att
inga effektiva garantier mot godtycke vid kretsregleringen i grundlagen
kunna stadgas.

I likhet med regeringen hålla vi före, att en särskild vallag,
innefattande detaljbestämmelser rörande valens förrättande, röstlängd
med mera, kan vara behöflig och nyttig. Men då frågan om antagande
af en sådan vallag nu ej föreligger, sakna vi anledning att ingå i
någon närmare utveckling af de bestämmelser, vi anse densamma böra
innehålla.

De ändringar i gällande riksdagsordning, som skulle föranledas i
händelse vår motion vunne gillande, äro hvarken många eller vidlyftiga.

I 13 § skulle å behöriga ställen de tal, som utmärka antalet af
landsbygdens representanter och de, som utmärka städernas, nu 150
och 80, utbytas mot de af oss föreslagna 165 och 65, hvarjämte såsom
mom. 6 i denna § lämpligen införes bestämmelsen om uppdelande i
valkretsar af de städer, hvilka hafva att utse flera riksdagsmän, j

14 § skulle innehålla de nya valrättsbestämmelserna.

Efter 15 §, som skulle förblifva oförändrad, följer så 16 §, innehållande
föreskrift om omedelbart valsätt och majoritetsprincip, samt
17 §, som i något förändrad form upptager vissa hufvudsakliga föreskrifter
rörande valens förrättande ur nuvarande 16 §.

Då med införande af vallag en paragraf i nu gällande riksdagsordning
—- den adertonde —• såsom blott innehållande reglementariska

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

131

föreskrifter bör bortfalla, hafva vi för att undvika alltför stor rubbning
i riksdagsordningens paragraf ordning såsom särskild § under numret
18 infört en hänvisning till vallagen.

19 § erhåller allenast en sådan förändring, att den bringas i
öfverensstämmelse med de nya valrättsbestämmelserna.

25 § omredigeras något till följd af det medelbara valsättets upphäfvande.
Däremot vilja vi icke, såsom i kungl. propositionen skett,
dela denna paragraf och öfverflytta dess föreskrifter i hvad de röra
Första Kammaren till den afdelning i riksdagsordningen, som uteslutande
handlar om valen till denna kammare samt i fråga om Andra
Kammaren till vallagen. Det synes oss i hög grad egendomligt, om
en föreskrift, hvilken lika mycket gäller valen till båda kamrarne,
skulle bibehålla grundlags helgd hvad angår den Första, men förändras
till vallagsbestämmelse hvad beträffar den Andra Kammaren.

38 § slutligen omredigeras i enlighet med propositionen.

Ett öfvergängsstadgande sådant som det i kungl. propositionen
föreslagna hafva vi funnit ändamålsenligt och fördenskull låtit detsamma
ingå jämväl i vårt förslag.

Härmed är redogjordt för samtliga de ändringar, vi föreslå i riksdagsordningen.

Beträffande de ändringar i regeringsformen, som finnas föreslagna
i kungl. propositionen, ansluta vi oss till densamma ej blott såsom redan
är nämndt i fråga om vallag, utan äfven i fråga om förändringen angående
valen till borgmästare tjänst i stad samt rådmans- och magistratssekreteraresysslorna
i Stockholm.»

Till stöd för sin i motionen nio 258 gjorda hemställan har herr
Johanson andragit följande:

»Då jag är öfvertygad om, att det proportionella valsättet till vare
sig endast Riksdagens Andra Kammare eller till båda kamrarne —
så teoretiskt riktigt och fullt rättvist proportionsval, såsom bevarande
minoritetens rätt, i och för sig må vara — ännu ej hos den stora allmänheten
i vårt vidsträckta och glest bebodda land vunnit det förtroende,
som full förståelse af detsamma helt visst skulle medföra, synes
mig införandet af eu sådan valmetod vid riksdagsmannaval hos oss ej
för närvarande vara lämplig. Jag anser därför, att indelningen i enmanskretsar
bör bibehållas, men då konsekvent genomföras, så att äfven
kommuner, som äga att välja flera än en riksdagsman —- storstäderna
— indelas i enmanskretsar; och detta just för att åtminstone i någon
mån bevara minoritetens rätt.

Herr

Johansons
motivering.

132

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Det har ju förut som skäl för bibehållande af enmanskrets-systemet
från samlingspartiets sida framhållits, huru som äfven med enmanskretsar
tillgodoseendet af minoritetens rätt kan möjliggöras, då ju ett
parti kan tänkas få öfverhand i en valkrets, ett annat i en annan.

I den kungl. propositionen heter det härom bland annat följande:
»Då för öfrigt den förut antydda tendensen hos majoritetsvalen i allmänhet
att orättvist gynna majoriteten inom valmanskåren naturligtvis gör
sig allra starkast gällande, när dessa val anordnas i flermanskretsar,
hade det nog från denna omständighet kunnat hämtas tillräckligt vägande
skäl att uppdela äfven de större städerna i enmanskretsar». Äfven
herrar Branting in. fl. ha i deras motion n:o 237 uttalat, att enmanskretssystemet
bör konsekvent tillämpas öfverallt, också i storstäderna.
»På den punkten, säga de, afvika vi nämligen bestämdt från de liberala
motionärernas sätt att resonera. Vi hålla nämligen före, att ett opartiskt
afvägdt enmanskretssystem enligt erfarenheten verkligen ger både
majoritet och minoritet, i stort sedt, hvad dem rätteligen tillkommer.»

Roteindelningen synes härvidlag utgöra lämplig indelningsgrund,
då med användande af dessa mindre enheter ingen svårighet uppstår
att få valkretsarne ungefär lika stora. Och när man börjar med roten
n:o 1 och fortsätter tills första valkretsen fått sin numerär fulltalig, och
sedan vidare undan för undan kan ju svårligen något godtycke uppstå.
Herr Staaff in. fl. ha i deras förslag gått ut ifrån den alldeles riktiga
uppfattningen, att med en sådan utsträckning af den politiska rösträtten,
som nu är i fråga, utjämning af representationsrätten emellan stad och
land bör äga rum, men tyckas beklaga, att full likställighet dock ej
kan ske, enär åtskilliga stadsvalkretsar då skulle blifva alltför oformliga,
hvarför de föreslå, att städerna skulle få behålla 14 valkretsar utöfver
hvad dem proportionsvis med rätta tillkomme. Detta missförhållande
kan emellertid till en del modifieras genom att, i enlighet med. 1902
års konstitutionsutskotts förslag, öfverföra köpingar och municipalsamhällen
med (1,000) invånare och däröfver till stads valkretsarne, då
nämnda större kommuner obestridligen hafva samma intressen som
städerna och de sistnämnda motionärerna ju anse sig böra med afseende
på valkretsindelningen taga hänsyn till den rådande allmänna meningen
om olikheten emellan stads- och landtintressen. Städerna skulle i alla
fall få åtskilliga valkretsar för många enligt proportionen 65—165.
Därjämte anser jag, att för valrätt bör erläggas någon direkt skatt
till staten — mantalspengarne. Då jag för öfrigt ej har något att
anmärka emot herrar Staaffs in. fl:s förslag, kan jag vara med om
detsamma med ofvannämnda ändringar och tillägg.»

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

133

Såsom skäl för sitt i motionen n:o 276 framställda förslag har
lierr Centerwall anfört följande:

»Då frågan om en genomgripande rösträttsreform nn åter föreligger
för Riksdagen, torde det kunna anses som en plikt för de representanter,
som ej kunna instämma i någon förut afgifven motion, att bringa sin
afvikande åsikt under vederbörlig pröfning. Detta torde kunna och
böra ske i korthet, då dithörande frågor äro så allmänt kända och debatterade,
att de åsikter, som nedan framställas, ej behöfva här underkastas
någon vidlyftigare utredning. I de flesta fall torde en hänvisning
till redan lämnad sådan vara tillräcklig.

Att allmän rösträtt är nödvändig för ett modernt samhälle börjar
att alltmera erkännas äfven af dem, som frukta, att alltför hastiga och
tvära öfvergångar skulle kunna afbryta eu normal historisk utveckling
och i större eller mindre mån rubba de grundvalar, på hvilka efter
deras förmenande samhället bör vara byggdt. På många håll, där man
förut motsatte sig alla reformer, har den insikten vaknat, att den samhällets
demokratisering, om hvilken talades i förra årets kungl. rösträttsproposition,
ej står att uppehålla eller förebygga, men dock måste ledas
på vissa vägar, som eu del personer tro vara de enda riktiga och
betryggande för en sund utveckling. Man söker därför flerestädes äfven
på håll, som vilja anses liberala, att utfinna garantier mot ett som
möjligt ansedt missbruk, till förmån för hittills alls icke eller ofullständigt
representerade samhällsklasser, af en allmän rösträtt.

I främsta rummet har man då sökt att betrygga minoritetens rätt
att äfven göra sin åsikt hörd och blifva representerad i riksförsamlingen.
Man har i ett och annat främmande land ansett sig i detta syfte böra
införa s. k. proportionella val. Denna utväg har äfven af vår regering
blifvit föreslagen och motiverad både i näst föregående och innevarande
års rösträttspropositioner. Det förslag, som framlagts och som är frukten
af eu af Kungl. Maj:t förordnad kommittés omsorgsfulla och samvetsgranna
arbete, är i hög grad teoretiskt bestickande och använder en i
sanning beundransvärd valmekanism. Men det är i afla fall en mekanism,
som endast af förfarna personer kan handteras och som därför lägger
valledningen i händerna på några få. Och att dessa få alltid skulle
vara de oegennyttigaste och mest fosterlandsälskande, därför finnes ju
icke och kan icke finnas någon säkerhet. Ett grundfel i Kungl. Maj:ts
rösträttsproposition är ju ock, att den vill medgifva proportionalism
endast vid valet af Andra Kammaren.

Med rätta synas mig herr K. Staaff och hans medmotionärer i

Herr Centerwalls
motivering.

134

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

den motion. (n:o 231), som de i år afgifvit i Ändra Kammaren, därom
yttra:

»Cliefen för justitiedepartementet lian nu sökt bestrida riktigheten
af den åsikten, att proportionella Ami till Andra Kammaren
borde förutsätta liknande valsätt till den Första. I motiveringen yttras
i detta afseende, att de mera bemedlade i samhället endast skulle
kunna öfva ringa inflytande på Andra Kammarens sammansättning.
Denna mening stöder chefen för justitiedepartementet på vissa siffror,
af hvilka, framgår, att de mera burgna i landet allenast skulle utgöra
cirka 100,000 å 130,000. Och då antalet valberättigade efter den föreslagna
rösträttsutvidgningen skulle utgöra omkring 1,000,000, anser
departementschefen det ej med fog kunna sägas, att ett förmögenhetsintresse
i Första Kammaren skulle kunna påräkna något mera betydande
stöd af ett motsvarande intresse i Andra Kammaren.

Ohållbarheten i denna slutledning synes oss påfallande. För det
första är det ju föga rimligt att vid eu dylik jämförelse utgå från de
siffror, som utmärka de valberättigades antal. För att bedöma, i hvilken
mån eu grupp — bär de mera burgna — kan öfva inflytande på
valens utgång, måste man tydligen söka bilda sig en föreställning om,
i hvilken grad valmännen verkligen deltaga i valen. Det är nämligen
påtagligt, att en mycket stor del valmän af allehanda orsaker —■ icke
minst af arbetet för det dagliga brödet — hindras att deltaga i valen.
Vid de allmänna valen år 1899 uppgick sålunda antalet valmän, som
deltogo i valen, till 40,3 procent af de valberättigade, vid valen år
1902 till 47,2 procent. Skulle man antaga, att en lika hög procentsiffra
som vid 1902 års val kunde uppnås vid valen efter rösträttsutvidgningen,
något, som är mycket tvifvelaktigt, finge man således
förutsätta, att omkring 472,000 valmän verkligen skulle utöfva sin
rösträtt. Det är emellertid gifvet, att af de i ett riksdagsmannaval
deltagande en vida högre procent af de burgne valmännen än af de
obemedlade i allmänhet kan antagas deltaga. För de förra spelar den
tidsförlust, som inställelsen vid valurnan ådrager, påtagligen en ojämförligt
mycket mindre roll än för de senare. Svårt är naturligtvis att
säga, huru stor del af de 100,000 å 130,000, Indika efter departementschefens
uppgift böra räknas till de mera burgna, som komma att
deltaga i valen. Men helt visst sätter man siffran snarare för låg än för
hög, ifall man beräknar den till omkring 85,000. Vore denna siffra
riktig, skulle de mera burgna ensamma kunna tillsätta 41 å 42 af
Andra Kammarens ledamöter. Denna siffra, sammanlagd med Första
Kammarens medlemsantal 150, gör 191 å 192. Enär sammanlagda an -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

135

talet riksdagsmän i bägge kamrarne utgör 380, erfordras för afgörande
af en gemensam votering ej mer än 191 eller — då kamrarnes talmän
ej deltaga i omröstningen — noga räknadt högst 190.

Men härtill kommer ett förhållande, som, ehuru alldeles förbisedt
i chefens för justitiedepartementet beräkningar, helt naturligt är af en
utomordentligt stor vikt. En burgen valmansgrupp har i allmänhet
genom sin förmögenhet och sin därmed förbundna sociala ställning ett
så enormt mycket större inflytande än en till antalet lika stor, obemedlad
valmansgrupp, att de nakna siffrorna icke utan mycket afsevärd omläggning
kunna gifva en verklig föreställning om maktförhållandet
mellan dessa två grupper. Detta torde endast behöfva påpekas, men
ej vidare utvecklas.

Fördenskull skulle man val kunna sätta ett mycket större inkomstminimum
för beräkning af de mera burgnas antal samt följaktligen
beräkna antalet af de mera burgna valmännen mycket lägre, än chefen
för justitiedepartementet gjort. Man skulle likafullt kunna vara förvissad
om, att denna minoritet vid valen komme att ådagalägga ett
mycket stort inflytande.

Såvidt vi kunna finna, bevisa de af chefen för justitiedepartementet
anförda siffror sålunda alldeles icke hvad han därmed åsyftat. Bevisa
de något, så bevisa de snarare motsatsen, nämligen att det intresse,
som redan genom den kommunala röstskalan fått en särskildt anordnad
representation i Första Kammaren, genom det proportionella valsättet
skulle erhålla en möjlighet till ytterligare särskildt anordnad representation
i Andra Kammaren.

Detta hafva vi ansett stridande mot rättvisans och billighetens
kraf och anse så fortfarande.

Beträffande de grunder i öfrigt, vi hafva att motsätta oss det
proportionella systemets införande, anse vi tillräckligt att här i största
korthet erinra: att valkretsarnes orimliga ytvidd kommer att lägga
stora, understundom oöfverstigliga hinder i vägen för valmännen själfva
att i samfälldt arbete förbereda valen, att partiledningar med nödvändighet
komma att uppstå, hvilka med en dominerande kraft, som ej
står i öfverensstämmelse med det svenska folkets vanor och uppfattning,
måste taga valarbetet i sina händer, att valkostnaderna komma
att ökas långt utöfver hvad som är nödigt och skäligt, att öfverlåtelsen
åt kandidaterna själfva att öfva afgörande inverkan på vallistornas
sammansättning innebär ej ringa fara för valens frihet, att valens utgång
ofta kan komma att bero på förhållanden, som ej kunna uppfattas
af valmännen, att fältet på mångahanda sätt är öppnadt för
Bill. till Rilcsd. Prof. 1905. 3 Sand. 6 Höft. 18

136

Konstitutionsutskottets Utlåtande A:o 6.

valknep och intriger, samt slutligen att det är ett alltför vådligt äfventyr
att med ens vid rikets viktigaste val införa en valprincip, som i vårt
land är alldeles opröfvad ocli ända till de senaste åren varit så godt
som okänd för den stora massan af befolkningen».

En annan garanti, som från många håll anses nödig, är den, att
en person för att få utöfva sin politiska rösträtt ej bör käfta för oguldna
utskylder. Herr Staaff ock kans medmotionärer, tillkörande den fraktion
af Andra Kammaren, som förra året framlade sina något skiftande
åsikter i motionen n:o 233, voro då af den meningen, att det skulle
vara tillräckligt för rösträttens utöfvande, att för de tre sistförflutna
kalenderåren kafva fullgjort sin skatteplikt till staten, då det ju vid
dylika val är fråga om statens intresse. Men denna tankegång vann
ej afseende ens i Andra Kammaren. Med 138 röster mot 87 beslöt
denna kammare att antaga ett förslag (motion n:o 173), att jämväl
de för samma tid påförda utskylderna till kommunen skulle vara guldna.

Undertecknad, som icke bidrog till detta beslut,. skulle väl kunna
godkänna principen af betalda utskylder till staten och kunde därför
förra året instämma i syftet med liberala samlingspartiets motion. Men
för den, som anser, att den politiska rösträtten ej i någon mån bör bero
af andra hänsyn än statens, är det omöjligt att gå längre. Att göra riksdagsvalen
till ett medel för indrifvande af obetalda kommunalutskylder
kan ej försvaras, isynnerhet då ändamålet kan vinnas genom ett förbättradt
utsökningsväsen. Ock jag finner äfven den ofvan nämnda skyldigheten
att kafva för viss tid erlagt statsskatt betänklig, då den i
vår grundlag skulle införa en ny restriktion ock då det vid en verkligreform
ej kan vara fråga om att ytterligare binda de politiska rättigheterna
vid census. I detta fall instämmer jag— med reservation för ett
och annat uttryck, som jag finner mindre adekvat — i hvad herr
K. H. Branting och medmotionärer yttra i sin vid innevarande års
riksdag väckta motion n:o 237:

»Gentemot Kungl. Maj:ts vidhållna fordran på betald skatt
under minst tre år till både stat ock kommun, där sådan åligger, anse
vi oss höra kär ånyo anföra de af oss i fjol gifna skälen mot dessa
farliga ''garantier’.

Principiellt innebära bägge dessa villkor ett bestämdt afsteg från
den allmänna rösträttens grundsats. Skatterna böra betalas, därom äro
alla ense; men medborgarrätten skall icke köpas med betald debetsedel.

Erkänner man med justitieministern, att rösträtten bör vara oberoende
af all census, kan man endast genom en våldsam inkonsekvens åter

137

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

införa beskattningsprincipen bland valrättsvillkoren. Följden blir då
också, som redan från konservativt håll påpekats, att med dessa villkor
den del ^ af valmanskåren, som för fattigdom eller sjuklighet befriats
äfven från erläggande af mantalspenningar, i själfva verket blir den
enda grupp, som riktikt säkert har sin rösträtt ‘i behåll. Däremot få
de stora skaror af arbetare och med dem likställda, hvilka, fastän nere
vid existensminimum, påläggas direkta utskylder, sin valrätt i verkligheten
prisgifven åt de kommunala myndigheternas ofta ojämna och godtyckliga
taxering af deras skatteförmåga. Kunna de sedan ej erlägga
hvad som påförts dem, så blir den skulden icke afskrifven, äfven om
billighetsskäl aldrig så starkt skulle tala härför. I tre år skulle en enda
obetald debetsedel utestänga från valrätt en familjefader, som dock bidrager
genom vårt indirekta skattesystem kanske med hundratals kronor
årligen till statens inkomster och som är pliktig att i farans stund
offra lif och blod för sitt land!

Betald skatt till staten står för närvarande icke som rösträttsvillkor.
Så mycket mindre skäl då att nu införa ett sådant stadgande,
när det stora steget skall tagas från census-rösträtt till allmän rösträtt.
Låt vara, att detta streck efter åtskilligas mening icke skulle i praktiken
blifva af alltför ingripande betydelse, det kommer dock att stå kvar
som en motsägelse, hvilken andra folk icke känna till i sin allmänna
rösträtt. Vi vidhålla följaktligen det gamla folkkrafvet, att rösträtten
skall hållas helt oberoende af den direkta beskattningen.

Men Kungl. Maj:t har icke stannat vid att fordra utskylderna till
staten betalda. Äfven skatten till kommunen kräfves erlagd sedan tre år.

I vår nuvarande rösträttsordning utgör den kommunala valrätten
grunden för den politiska. Med öfvergång till allmän rösträtt uppgifves
helt denna grund. Medborgare, som icke äro kommunalt skattskyldiga
eller röstberättigade, rycka i hundratusental fram till den
politiska valrätten, i likställighetens intresse och utan hänsyn till förmögenhetsställning,
såsom justitieministern i anförda stycken närmare
utvecklat.

138

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

bär obillighet och orättvisa. Yi erinra härvid om det uttalande i ämnet,
som gjorts af Frisinnade landsföreningens förtroenderåd. °) Man må äfven
beakta, att det kommunala utskyldsstrecket vänder sig med särskild
tyngd mot de samhällslager, som något höja sig öfver existensminimum.
Med våra nuvarande skatteförhållanden växa bördorna för dessa i orimlig
grad, så fort man lämnar det skattefria minimum något bakom sig.
Men det kan aldrig vara en klok eller rättvis politik att så att säga
förutbestämma till decimering vid valurnorna de samhällsgrupper, hvilka
just lyckats höja sig till en börjande dräglig bärgning.

Icke heller har man någonstädes i utlandet, där allmän rösträtt
är införd, på dylikt sätt hopblandat censusprincipen och personlighetsprincipen.

Det var enligt officiella uppgifter ej mindre än 104,000 män öfver
25 år, däraf 47,000 öfver 40 år, hvilka vid senaste utredning befunnos
häfta för obetalda utskylder till kommunen. Men man kan befara, att
denna redan så väldiga siffra skulle svälla ut högst ansenligt, därest
kommunala myndigheter finge någon anledning att taxera upp strängare
än nu de medborgare, som befinna sig vid existensminimum.»

Däremot kan jag icke förena mig med samma motionärer i fråga
om det s. k. ålder sstrecket. Fn lång erfarenhet har lärt mig att en 21
års yngling, naturligtvis med åtskilliga undantag, ej är mogen att bilda
sig själ/''ständiga meningar i politiska ting. I allmänhet torde väl kunna
sägas att en större mogenhet både i detta och andra afseenden inträder
först när ingånget äktenskap manar till en allvarligare uppfattning af
lifvets alla förhållanden. Och vid 21 års ålder är ju äktenskapsfrekvensen
ej särdeles stor, medan den vid 24 å 25-års åldern är mycket vanlig fölen
stor del af vårt lands befolkning. Jag anser det därför vara välbetänkt
att, såsom skett i motionen n:o 231, formulera stadgandet om
åldersstrecket så, att valrätt tillkommer hvarje välfrejdad svensk man
från och med kalenderåret näst efter det, hvarunder han uppnått tjugufyra
års ålder, det vill ju i allmänhet säga vid omkring 25 års ålder.

I fråga om det s. k. fattigvårdsstrecket anser jag, att en human
uppfattning fordrar en formulering, som lämnar dem, som måst taga
understöd på grund af oförvållade olyckor, i besittning af sin rösträtt. *)

*) Att sedan dess både denna korporation och Liberala samlingspartiet funnit sig böra
förorda det kommunala utskyldsstrecket, minskar icke det sakliga värdet af den kritik, som i här
åberopade aktstycke riktades mot detta streck såsom »ojämnt verkande, olämpligt och orättvist».

Motionärernas anmärkning 1905.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

139

Äfven här kan jag, med samma reservation som i fråga om det s. k.
utskyldsstrecket, instämma i följande yttrande i motionen n:o 237:

»Äfven på denna punkt vidhåller Kungl. Maj:t sitt förslag till
formulering. Dock gör herr justitieministern i detta sammanhang följande
nya uttalanden:

»Väl kan det i särskilda fall, där sjukdom eller andra olyckor vållat att
fattigunderstöd behof! mottagas, vara hardt att familjefadern därigenom skall förlora
sin rösträtt. Men denna hårdhet framträder ej starkare för en understödstagare
än för den, som ej kunnat betala sina skatter eller kommit i konkurstillstånd.
I afseende å betydelsen af uttrycket: »häftar för understöd» är att anmärka,
att då i förordningen om fattigvården stadgas återbetalningsskyldighet endast beträffande
understöd, som någon själf mottagit eller som enligt förordningens 1 §
tilldelats hans hustru och minderåriga barn, annat fattigunderstöd ej kan med detta
uttryck afses, således ej t. ex. understöd till fattigt barn i skolåldern. Den af Kungl.
Maj: t föreslagna lydelsen af ifrågavarande bestämmelse förutsätter således för sin
tillämplighet ett enkelt, jämförelsevis lätt utredt förhållande och torde icke i tilllämpningen
erbjuda några större svårigheter.»

Vi känna oss för vår del icke vissa på att den mera liberala
tolkning Kungl. Maj:t här gör gällande, att t. ex. mottaget understöd
till fattigt barn i skolåldern ej skulle medföra familjefaderns diskvalificering
till rösträtt, skulle också i praktiken alltid bli gällande. Men äfven
om så vore, så taga vi fasta på att Kungl. Maj:t utan omsvep erkänner,
att fall finnas, då det vore »hårdt» att tillämpa denna diskvalifikationsgrund.
Formuleringen af stadgandet synes sålunda efter Kungl.
Maj:ts eget medgifvande vara alltför kategorisk. Ty icke kan man
försvara en orättvisa eller som justitieministern^ säger »hårdhet» med
en förklaring, att man bibehåller andra orättvisor, som äro lika hårda.
Vi vidhålla för vår del, att såväl denna »hårdhet» som ock krafvel å
fullgjord skattebetalning rättvisligen bör utgå ur rösträttsvillkoren.»

1 fråga åter om det s. k. värn pliktsstrecket håller jag före, att
det är nyttigt i riksdagsordningen införa ett stadgande om fullgjord
värnplikt såsom kvalifikation för valrätt till Andra Kammaren. Härigenom
betonas ju på det tydligaste det sammanhang, som alla statsförfattningar
ansett böra råda mellan plikten att försvara och skydda
sitt land och rätten till fullständig med borgar ställning.

Ej heller i fråga om det s. k. bostadsbandet kan jag följa den
åsikt, som uttalas i nyssnämnda motion n:o 237. Motionärerna synas
mig dessutom motsäga sig själfva, när de på ett ställe på tal om
det föreslagna proportionella valsättet yttra: »De stora valkretsarna,
som särskild! i vissa delar af vårt land blefve nödvändiga, måste i hög

140

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

grad försvåra den önskvärda personkännedomen om kandidater från
andra delar af länet», och å ett annat ställe säga: »Kungl. Maj:ts
förslag har en af sina bästa sidor i att det i någon mån, genom
de stora valkretsarna, lossat på detta bostadsband.» Enligt mitt förmenande
skulle ett lossande af bostadsbandet leda till en upplösning
af den personliga beröringen och solidariteten mellan valmän och
representant. Och hvad detta innebär, därpå torde exempel lätteligen
kunna hämtas ur åtskilliga främmande länders parlamentariska historia.

Att fordran på absolut majoritet vid valen och omval i händelse
sådan majoritet ej ernås, är i och för sig rättvis och förnuftsenlig,
erkänner jag villigt, men tror ej att denna princip, ehuru pröfvad i
vissa andra land, hos oss ännu vunnit sådan anklang eller ens är så mycket
debatterad, att den nu bär den ringaste utsila att vinna afseende.

I fråga om valkretsindelningen bar jag ej kunnat finna någon
olägenhet af den nuvarande anordningen, allra minst i fråga om fördelningen
af platserna i Andra Kammaren mellan stad och land. Att det
fullständiga likställandet mellan stad och land för närvarande teoretiskt
innebär eu rättvisa, vill jag ej förneka, men ej heller för den grundsatsen
tror jag att tiden är riktigt mogen, eller att den till sina verkningar
är beräknelig, då ju många stora industrisamhällen uppstått och skola
uppstå utom städerna. Hvad denna utveckling innebär, låter sig ej nu med
säkerhet förutsäga. Det förminskande af städernas representationsrätt,
som i motionen n:o 281 föreslås, väl närmast af »taktiska skäl», leder
dessutom, såsom framgår af den vid motionen fogade tabellen, till en
del egendomliga konsekvenser. Så får t. ex. den föreslagna valkretsen
Örnsköldsvik—Umeå—Skellefteå med 8,893 invånare (enligt de officiella
siffror, som utvisa folkmängden den 31 december 1903) en representant
lika fullt som den föreslagna valkretsen Växjö—Karlshamn—Sölvesborg—
Ronneby med 20,178 invånare och Gäfle med 30,540 o. s. v. Kan
detta vara lämpligt och rättvist? År det ej bättre att, innan denna
ändring göres, först se till, huru den i öfrigt föreslagna rösträttsreformen
verkar, och därefter bestämma om eventuell förändring äfven i denna
punkt. Och slutligen: ur sådana kompromisser mellan stridiga intressen
framgår sällan något af bestående värde.

I likhet såväl med regeringen som med ofvan anförda motionärer
håller jag före, att en särskild vallag, innehållande detaljbestämmelser
angående hvad som vid valen bör iakttagas, är nyttig och nödvändig.

Att kvinnor under vissa förutsättningar böra äga valrätt, finner jagbilligt
och rättvist, men tror ej att det är skäl att nu upptaga den
frågan.»

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

141

Till stöd för sin i motionen n:o 237 gjorda hemställan hafva herr
Branting och in edmotionärer anfört följande:

»I Kungi. Maj:ts proposition n:o 26 till innevarande års riksdag,
till hvilken bifogats 1904 års rösträttsproposition, anför chefen för
justitiedepartementet som hufvudsaklig t skäl för sitt vidhållande af förra
årets rösträttsproposition följande:

»På grund af nu anmärkta röstsiffror lärer det vara tydligt, att af de förslag,
som vid 1904 års riksdag framkommo till den föreliggande frågans lösning, Kungl.
Maj:ts var det, som vann den största anslutningen inom representationen. Utgången
i kamrarna bör således ej anses utgöra något hinder att lägga det kungl.
förslaget till grund för en ny proposition i ämnet, om eljest detta förslag vid förnyad
pröfning finnes tillfredsställande. I sådant hänseende vidhåller jag min till
statsrådsprotokollet den 5 februari 1904 yttrade mening om de proportionella valens
stora företräden framför majoritetsvalen. Särskildt vill jag här framhålla, att
med tillämpning af proportionella val en majoritet inom valmanskåren ej kan, såsom
vid majoritetsvalen ställes i utsikt, tillskansa sig större antal platser än det, hvartill
dess styrka berättigar, förutsatt dock att minoriteten bevakar sina intressen
En naturlig önskan hos den samhällsklass, som hittills vant talrikast representerad
i Andra Kammaren, att varda tillförsäkrad det inflytande, som rättvisligen bör tillkomma
den, skall ock, det är min öfvertygelse, leda därtill, att ett på allmän rösträtt
grundadt förslag, som ej är förenadt med proportionellt valsätt, svårligen kan
väntas blifva antaget åtminstone under den närmaste framtiden.»

I detta opportunistiska resonemang om olika förslags riksdagsutsikter
äro vi fjärran från de störa, allmänna, ideella synpunkter, ur
Ii vilka herr justitieministern i fjol motiverade sitt förslag, synpunkter
indika då från demokratiskt håll måste tillvinna själfva hans framträdande
ett varmt erkännande, äfven om sedan detta ej kunde skänkas
åt det slutliga förslaget. Vi anse emellertid att de allmänna grundsatser,
på hvilka krafvet på allmän rösträtt hvital-, ej böra helt saknas
i årets rösträttsförslag, och vi taga oss därför friheten här anföra
följande ur hvad herr justitieministern år 1904 fann sig böra framhålla:

»Större välmåga och bättre folkundervisning samt större möjlighet att på
flera olika sätt inhämta allmänt vetande hafva skapat en folkbildning, betydligt
öfverlägsen den, som förut varit rådande. På landet verka folkhögskolor till upplysningens
höjande, och förvaltningen af de kommunala angelägenheterna har utvecklat
en stor förmåga af sjbestyrelse. De arbetareorganisationer, som flerstädes, särskildt
i städerna, kommit till stånd, de föreningar och samfund af olika slag, som snart
sagdt öfverallt i landet finnas, hafva i hög grad verkat lifvande och uppfostrande
på samhällsmedlemmarnas vilja och förmåga att deltaga i allmänna angelägenheter.
Såväl i städerna som på landsbygden hafva uppstått storindustriella anläggningar
med sammanträngd befolkning, hvilken visat sig vara lifligt intresserad af hvad
som tilldrager sig i samhället och närmast af de frågor, som röra denna befolknings
intresse och välbefinnande. Det påstående torde numera icke jäfvas, att

Herr

Brcmtings
;. fl. motivering.

142

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

åtminstone hos denna samhällsklass finnes ett allmänt och lifligt kändt behof att
äga inflytande i representationen, och om än en betydande utvidgning af valrätten
till förmån för denna samhällsklass faktiskt inträdt genom den allmänna välmågans
ökande och penningvärdets fallande, kan det dock icke bestridas, att just samma
klass redan länge känt sig otillfredsställd med nuvarande rösträttsbestämmelser.

Oaktadt dessa förhållanden har hittills intet förslag om utsträckning af den
politiska rösträtten kunnat genomföras. Under tiden hafva de till en början svagt
ljudande fordringarna på införandet af allmän rösträtt allt mer och mer vunnit i
styrka, och på sista tiden har ytterligare en omständighet tillkommit, som fört
rösträttsfrågan framåt. Efter den lösning af försvarsfrågan, som år 1901 kom till
stånd, har det erkänts vara rättvist eller billigt, att de medborgare, som nu i så
hög grad komma att offra tid och krafter åt landets försvar, äfven få aktivt deltaga
i valen till folkrepresentationen.»

Och vidare yttrade herr justitieministern:

»Af den folkbildning, vårt land skänker sina söner, äga alla rätt till lika
delaktighet. Från denna synpunkt synes mig rättvist att alla män, som uppnått
politisk myndighetsålder, i lika mån få inverka på de val, hvarur den folkvalda
delen af Riksdagen framgår. Det synes mig äfven rättvist att alla de, som hvar
på sin plats utgöra nyttiga beståndsdelar af samhället, utföra sin del af dess arbete
och bära sin del af de bördor, samhället måste pålägga dem, jämväl äga rätt att,
utan hänsyn till förmögenhetsställning, blifva delaktiga af den främsta rättighet
samhället skänker, den att äga inflytande på landets lagstiftning. Den skillnad,
som härutinnan består mellan olika samhällsklasser i vårt land, har alstrat ett visst
missförstånd mellan klasserna och kan onekligen medföra en fara för ett lugnt
framåtskridande i kulturellt och ekonomiskt afseende.

Af dessa skäl kan en åtgärd, som blott åsyftar nedsättning af nu stadgade
censusbelopp, icke vara tillräcklig. Den skulle endast sätta en godtycklighet i
stället för en annan; den skulle icke skapa den likställighet, som är ett villkor för
att alla medborgare i ett fritt land må känna sig solidariska. De nu från politisk
rösträtt utestängda hafva gifvetvis, liksom alla andra, sina särskilda intressen i
samhället. Dessa kunna omöjligen effektivt bevakas af andra samhällsklassers
målsmän, helst de ju ofta hafva helt motsatta intressen och därför torde vara böjda
att, om än omedvetet, eftersätta hvad för de nu utestängda kan vara gagneligt.
Om däremot alla intressen i samhället äro i den folkvalda kammaren vederbörligen
företrädda, bör detta vara ägnadt att gifva staten en inre fasthet och styrka, som,
förutsatt att motvikt finnes i händelse af maktmissbruk, undanröjer faran för inre
omstörtningar. Det synes därför vara riktigt och äfven politiskt klokt att på den
allmänna rösträttens grund söka finna lösningen af rösträttsfrågan. Oklokt skall
det däremot i längden blifva att i ett land som vårt från rösträtt utesluta stora
samhällsklasser.»

Och efter en öfverblick af hur den allmänna rösträtten införts i
en mängd af Europas stater fortsatte herr justitieministern:

»Den lärdomen torde andra länders politiska historia dock gifva, att politisk
rösträtt i längden icke kan undanhållas de samhällslager, som ställts utanför en
godtyckligt uppdragen förmögenhetsgräns.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6. 143

. jJet„ ar naturligt, att den allmänna rösträtten skall verka till en demokratisering
af samhället och dess åskådningar. Däruti kan icke ligga någon fara för
statens välfärd. T värtom kan förutsättas, att den allmänna rösträtten skall i icke
ringa grad underlätta genomförandet af viktiga sociala reformer till samhällets
basia Ofta har emellertid framhållits, att hos den stora massan icke kan finnas
tillbörlig politisk insikt och att den allmänna rösträtten kan skapa ett massvälde
som staller sina intressen uteslutande i förgrunden och bringar särskildt den ekonomiska
utvecklingen 1 fara. Den förra af dessa erinringar förtjänar enligt min tanke
lögn afseende. Det är ej massan som direkt bestämmer; flen endast väljer sina
ombud, och de, torcle icke med fog kunna sägas, att dessa i regel besitta mindre
insikt an andra klassers representanter. Det ofta hörda talet åter, att den allmänna
röstratten 1 andra länder visat sig vara samhällsfarlig, har, såvidt jag har
mig bekant, ej bestyrkts af erfarenheten från dessa länder. Den allmänna röstratten
bär icke iramkallat några häftiga omstörtningar; den har snarare förekommit
dem.»

Vi vidhålla om dess;; uttalanden hvad vi i vår motion i fjol uttryckte,
då vi skrefvo:

»De grundsatser, som i här anförda stycken utvecklats, äro den
moderna demokratiens. Vi gifva dem vår frilla anslutning.» Men tyvärr
måste vi nu som då också konstatera, att Ktmgl. Maj:t i själfva
det förslag, som skulle vara byggdt på dessa grundsatser, på flera afgörande
punkter offrat sina egna sa klart utvecklade principer.

. 1. ÅldersstrecJcet. Kung!. Maj:t fann i fjol den nu gällande
politiska, åldersgränsen »alldeles för lag». Till stöd härför åberopades
lagstiftningen i en del andra länder samt Kungi. Maj:ts proposition af
1902, hvilken föreslog valrätt »från och med kalenderåret näst efter
det, hvarunder valmannen uppnått 25 års ålder».

1 år anför herr justitieministern härom endast:

.. , ,.Jl, afseendc å den åldersgräns, som bör stadgas för utöfvande af politisk
rösträtt,, xunnä meningarna helt naturligt vara delade därom, huruvida siffran skall
sattas till 24 .eller 25 år, men skäl torde ej föreligga att frångå den förut föreslagna
.åldersgränsen af 25 ar, hvilken äfven synes för sig hafva öfvervägande sympatier
inom .Riksdagen.» J

\ i tillåta oss att gent emot denna ganska intetsägande motivering
kort och. godt vidhålla vår mening, att Kung! Maj:ts åldersstreck är
alldeles för. högt. Det innebär en omotiverad bortskärning af fyra
stöna ^åldersklasser, hvilka, för att tala med justitieminister^, »Hvar* på
sm plats utgöra nyttiga beståndsdelar af samhället, utföra sin del af
dess arbete och bära sin del af dess bördor».

Antalet män mellan 21 och 26 år är enligt vår officiella staf istik
oj mindre än 209,000. Man ma också erinra sig, att, då valen blott
återkomma hvart tredje år, t. ex. don åldersklass, som under ett våtår
Bih. till BiJcsd. Prof. 1905. 3 Sami. 6 Höft. 19

144 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

fyller 25 år, först vid 28 år skulle faktiskt bli i tillfälle att första gången
utöfva sin rösträtt. Kungl. Maj:ts förslag leder alltså till ett betänkligt
försvagande af de yngre åldersklassernas insats i vårt land, så mycket
mera opåkallad! som medelåldern i Sverige för närvarande är högre än
i något annat land på jorden.

2. Fattigvårdstrecket. Äfven på denna punkt vidhåller Kungl.
Maj:t sitt förslag till formulering. Dock gör herr justitieministern i
detta sammanhang följande nya uttalanden:

»Val kan det i särskilda fall, där sjukdom eller andra olyckor vållat att
fattigunderstöd behöft mottagas, vara hardt att familjefadern därigenom skall foliera
sin rösträtt. Men denna hårdhet framträder ej starkare för en understödstagare
än för den, som ej kunnat betala sina skatter eller kommit i konkurstillstånd.
I afseende å betydelsen af uttrycket: »häftar för understöd» är att anmärka,
att då i förordningen om fattigvården stadgas återbetalningsskyldighet endast beträffande
understöd, som någon själ! mottagit eller som enligt förordningens 1 §
tilldelats hans hustru och minderåriga barn, annat fattigunderstöd ej kan med detta
uttryck afses, således ej t. ex. understöd till fattigt barn i skolåldern. Den al
Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen af ifrågavarande bestämmelse förutsätter således
för sin tillämplighet ett enkelt, jämförelsevis lätt utredt förhållande och torde icke
i tillämpningen erbjuda några större svårigheter.»

Vi känna oss för var del icke vissa pa att den mera liberala
tolkning Kungl. Maj:t här gör gällande, att t. ex. mottaget understöd
till fattigt barn i skolåldern ej skulle medföra familjefaderns diskvalificering
till rösträtt, skulle också i praktiken alltid bli gällande. Men äfven
om så vore, så taga vi fasta på att Kungl. Magt utan omsvep erkänner,
att fall finnas, då det voro ))] i ard t» att tillämpa denna diskvalihkationsgrund.
Formuleringen af stadgandet synes sålunda efter Kungl.
Maj:ts eget medgifvande vara alltför kategoriskt. Ty icke kan man
försvara en orättvisa eller som justitieministern säger »hårdhet» med
en förklaring att man bibehåller andra orättvisor, som äro lika härda.
Vi vidhålla för vår del, att saväl denna »hårdhet» som ock kiafvet a
fullgjord skattebetalning rättvisligen bör utgå ur rösträttsvillkoren. Ja,
vi skulle önska, att jämväl konkurstillstånd icke under alla förhållanden
vore en diskvalifikation för valrätt, ty i många fall är det dock hederliga
och dugliga personer, hvilka genom vidriga omständigheter ellei
hjälpsamhet mot andra kommit i detta svåra ekonomiska tillstånd. Men
då det hittills varit och fortfarande är en allmänt gällande uppfattning,
att den som ej råder öfver sin egendom icke bör äga valrätt, gorå vi
dock intet yrkandé därom. Emellertid, det bör sökas en jämkning i

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

145

Kungl. Maj:ts formulering af fattigvårdstrecket. Vi framlägga förslagsvis
till utskottets bepröfvande densamma, som vi i fjol stannade vid.

3. De låda utskyldsstrecken. Gentemot Kungl. Maj:ts vidhållna
fordran på betald skatt under minst tre år till både stat och kommun,
där sådan åligger, anse vi oss böra här ånyo anföra de af oss i fjol
gifna skälen mot dessa farliga »garantier»:

Erkänner man med justitieministern, att rösträtten bör vara oberoende
af all census, kan man endast genom en våldsam inkonsekvens
åter införa beskattningsprincipen bland valrättsvillkoren. Följden blir då
också, som redan från konservativt håll påpekats, att med dessa villkor
den del af valmanskåren, som för fattigdom eller sjuklighet befriats
äfven från erläggande af mantalspenningar, i själfva verket blir den
enda grupp, som riktigt säkert har sin rösträtt i behåll. Däremot få
de stora skaror af arbetare och med dem likställda, Indika, fastän nere
vid existensminimum, påläggas direkta utskylder, sin valrätt i verkligheten
prisgifven åt de kommunala myndigheternas ofta ojämna och godtyckliga
taxering af deras skatteförmåga. Kunna de sedan ej erlägga
hvad som påförts dem, så blir den skulden icke afskrifven, äfven om
billighetsskäl aldrig så starkt skulle tala härför. I tre år skulle en enda
obetald debetsedel utestänga från valrätt en familjefader, som dock bidrager
genom vårt indirekta skattesystem kanske med hundratals kronor
årligen till statens inkomster och som är pliktig att i farans stund offra
lif och blod för sitt land!

Betald skatt till staten står för närvarande icke som rösträttsvillkor.
Så mycket mindre skäl då att nu införa ett sådant stadgande,
när det stora steget skall tagas från census-rösträtt till allmän rösträtt.
Låt vara, att detta streck efter åtskilligas mening icke skulle i praktiken
blifva af allt för ingripande betydelse, det kommer dock att stå kvar
som en motsägelse, hvilken andra folk icke känna till i sin allmänna
rösträtt. Vi vidhålla följaktligen det gamla folkkrafvet, att rösträtten
skall hållas helt oberoende af den direkta beskattningen.

Men Kungl. Maj:t har icke stannat vid att fordra utskylderna till
staten betalda. Äfven skatten till kommunen kräfves erlagd sedan tre år.

146

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

skyldiga eller röstberättigade, rycka i hundratusental fram till . den
politiska valrätten, i likställighetens intresse och utan hänsyn till förmögenhet
sställning, såsom justitieministern i anförda stycken närmare
utvecklat.

Fastän sålunda hvarje samband af klippts mellan kommunal och
politisk rösträtt, håller Kungl. Maj:t lika fullt fast vid fullgjord skattskyldighet
till kommunen som rösträttsvillkor. Det ologiska och förvända
i en sådan sammankoppling synes oss ligga i öppen dag. Och
ur praktisk synpunkt tiar med slående styrka bl. a. framhållits de
kommunala bördornas ytterliga ojämnhet i olika kommuner och exempel
ha gifvits på talrika fall, då detta kommunala, s. k. utskyldstreck leder
till uppenbar obillighet och orättvisa. AD erinra härvid om det uttalande
i ämnet, som gjorts af Frisinnade landsföreningens förtroenderåd. *)
Man må äfven beakta, att det kommunala iitskyldstreckel vänder sig
med särskild tyngd mot de. samhällslager, som något höja sig öfver
existensminimum. Med våra nuvarande skatteförhållanden växa bördorna
för dessa i orimlig grad, så fort man lämnar det skattefria minimum
något bakom sig. Men det kan aldrig vara eu klok eller rättvis politik
att så att säga förutbestämma till decimering vid valurnorna de samhällsgrupper,
hvilka just lyckats höja sig till eu börjande dräglig bärgning.

Icke heller har man någonstädes i utlandet, där allmän rösträtt
är införd, på dylikt sätt hopblandat censusprincipen och personlighetsprincipen.
Och vårt »mogna och trogna» folk lärer icke känna sig till
freds med att ensamt lyekliggöras med en stark kringskärning i den
allmänna rösträtten, som hos andra nationer icke sättes i fråga.

Det var enligt officiella uppgifter ej mindre än 104,000 män öfver
25 år,"häraf 47,000 öfver 40 år, hvilka vid senaste utredning befunnos
häfta för obetalda utskylder till kommunen. Men man kan befara, att
denna redan så väldiga siffra skulle svälla ut högst ansenligt, därest
kommunala myndigheter finge någon anledning att taxera upp strängare
än nu de medborgare, som befinna sig vid existensminimum. Lägges
härtill de 56,000, som mankerat för mantalspenningar,, så ha vi all utsikt
att, tack vare detta kommunala utskyldstreck, få en rösträtt, som

1) Att sedan dess både denna korporation och Liberala samlingspartiet funnit sig böra
förorda det kommunala utskyldsstrecket, minskar icke det sakliga värdet af den kritik, som i här
åberopade aktstycke riktades mot detta streck såsom »ojämnt verkande, olämpligt och orättvist».

Motionärernas anmärkning 1905.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

147

blott till namnet är »allmän)), men i verkligheten stänger ute, ytterst
helt enkelt för fattigdoms skull, hundratusentals svenska medborgare.

4. Tampliktsstrecket. Hvad slutligen beträffar krafvel tillgjord
värnplikt, är det sedan 1901 ars härordningsbeslut sammankoppladt
med var rösträttsfråga. Det torde med den tolkning justitieministern
i fjol däråt gifvit icke behöfva vålla allt för stora olägenheter. Men
då det å andra sidan synes oss alldeles öfverflödigt, enär staten icke
saknar utväg, att sörja för att värnplikten blir fullgjord äfven utan att
stadga något politiskt extra straff för de fjeskande, ha vi likväl icke
medtagit detta villkor i vårt förslag.

Men om sålunda efter vår mening den allmänna rösträttens princip
i flera fall kringskurits och genom fordran på skatteplikt särskilt till
kommunen alldeles uppgifvits i Kungl. Maj:ts förslag, så återstår mot
detta ännu en invändning, som i mångas ögon torde ensam vara tillräckligt
afgörande: Kungl. Maj:t föreslår, trots landets tydliga obenägenhet
och trots Andra Kammarens nej år 1904, att vi skulle utbyta vårt
nuvarande valsätt till Andra Kammaren mot proportionella val.

De allmänna invändningar vi redan i fjol häremot gjorde behålla,
som oss synes, sin fulla giltighet. Vi yttrade då:

»Den kommittéutredning, som Kungl. Maj:t låtit anställa om hur ett
sådant valsystem hos oss skulle kunna anordnas, har visserligen utmynnat
i ett med omsorg utarbetadt förslag, hvars tekniska detaljer vunnit
mycket erkännande, äfven om grundade invändningar icke heller saknats.
Men därifrån är steget mycket långt till att påstå, att detta förslag,
som Kungl. Maj:t i hufvudsak gjort till sitt, också skulle vara för våra
örhållanden lämpligt att införa.

Den allmänna folkopinionen delar påtagligen icke alls justitieministerns
belåtenhet öfver kommitténs valmetod. Det synes oss klart,
att man i fråga om rösträttsreformens anordning måste fästa, det allra
största afseende vid att denna blir sådan, att folket verkligen känner
sig ha omsider erhållit den medborgarrätt det så länge kraft. Man
kan därvid ingalunda slå sig till ro, som Kungl. Maj:t synes göra.
med att allmänheten icke .heller pa andra områden fullt förmår sätta
sig in i eu ny lagstiftnings detaljer. Den nya valrättens utöfning
skulle ju angå alla, • och ställes då valmännen inför en valmekanisk
apparat, hvars sätt att funktionera han icke kan tillräckligt genomskåda,
alstras själffallet ett misstroende, som får naturlig näring af den
enkla betraktelsen, att alla dessa nya invecklade anordningar först skulle

148

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

behöfvas, då rösträtten omsider blef allmän; så länge fåtalet ensamt
valde, var enmanskretsar och enkelt majoritetsval det själffallna valsättet.

Vi tro icke, att någon folkligt sinnad man skall vilja på allvar
drifva den satsen, att man bör påtvinga svenska folket, vid dess
viktigaste utöfvande af sin medborgarrätt, en valmetod, som folket icke
känner och icke vill veta af. Det nu ifrågasatta systemet har aldrig
förut hos oss tillämpats på något område åt det offentliga lifvet, dess
detaljer äro ju till och med fullständigt nykonstruerade. Hur högt man
än må på vissa håll skatta dess förtjänster, måste väl dock medgifvas,
att både förtjänster och fel äro för de blifvande valmännen obekanta,
och att det stora flertalet af dessa följaktligen skola stå ganska villrådiga
inför problemet, huru de skola kunna tillämpa det med bästa
verkan för hvars och ens önskningar.

Justitieministern framhåller procedurens enkelhet, för den enskilde
valmannen. Men det är dock icke för att vinna nöjet att fa lägga en
valsedel i en urna, som rösträttsrörelsen gått öfver landet. Denna har
s}7ftat till att gifva menige man möjlighet att med röstsedeln göra sin
politiska mening hörd; men kommittén och efter den justitieministern
måste själfva erkänna, att efter deras system, med frihet att gå utom
partilistorna, valmannen ej kan fullt beräkna verkan af den röstgifning
han kanske af olika skäl fördelar rundt omkring på valsedelsfältet.
Justitieministern synes föreställa sig att, »om blott hvarje valman vid
namnunderstrykningen gifver uttryck åt sina personliga önskningar,
skall valresultatet i sin helhet blifva tillfredsställande)). Detta är eu
fullständig illusion. Tvärtom, underordna sig icke valmännen i stor
utsträckning partidisciplinen och partiberäkningarna, så blir hela röstningen
ett kaos med fullständigt oberäknelig utgång.

Äfven de, som vilja tro, att det nu föreslagna proportionella valsättets
metodik snart nog skulle ingå i folkmedvetandet, torde för
öfrigt nödgas medgifva, att särskilda invändningar kunna göras mot
systemets lämplighet vid sådana val, hvarom här är fråga. De stora
valkretsarna, som särskilt i vissa delar af vårt land blefve nödvändiga,
måste i hög grad försvåra den önskvärda personkännedomen om kandidater
från andra delar af länet. En ringa oaktsamhet eller försummelse
vid anmälningarna i början af den långvariga valproceduren kan för
ett helt partis räkning faktiskt upphäfva hela valrätten. Och motsättningarna
mellan land och stad, som man just ville undgå, skulle ganska
visst i nästan hvarenda valkrets göra sig starkt gällande.

Man må emellertid tillmäta dessa och många andra lämplighetsinvändningar,
som skulle kunna framdragas, större eller mindre betydelse

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

149

efter olika principiell uppfattning’ om de proportionella valens önskvärdhet.
Därom borde dock alla kunna enas, att en nödvändig förutsättning
för att valsättet skall verka till rättvisa är, att det tillämpas
fullständigt, sålunda t. ex. icke så, som 1896 föreslogs, på blott eu
del af Andra Kammarens medlemmar.

Men alldeles samma afgörande invändning, för hvilken 1896 års
förslag föll, att det bakom en mask af rättvisa dolde en verklig orättvisa,
måste nu riktas mot Kungl. Mapts förslag. Fastän budgeten
i vårt land, när kamrarne stanna i olika mening, fastställes genom
gemensam votering, föreslår nu Kungl. Maj:t proportionella val endast
till Andra Kammaren. Och dock borde väl äfven i Första Kammaren,
för att tala med justitieministern, »allas berättigade intressen, så vidt ske
kan, komma till sin rätt» — såvida man icke hellre vill anvisa åt en
genom själfva valsättet så utpräglad representation för ett ensidigt
förmögenhetsintresse en mera blygsam plats i författningen än att äga
»i alla frågor lika behörighet och myndighet» med den af hela folket
proportionellt valda Andra Kammaren.»

Så långt vår motion år 1904. Men när vi därpå fortsatte, att
justitieministern själf syntes hafva känt, att här var en Achilleshäl i
hans förslag, ty han motsatte sig endast helt svagt införandet af
proportionsval äfven till Första Kammaren, så måste vi nu medgifva,
att vi bedömt hans ståndpunkt allt för gynnsamt. Ty i propositionen
till innevarande års riksdag uttalar han sig alldeles bestämdt och
otvetydigt mot eu sådan anordning. Han yttrar:

»Jag bestrider, att de båda frågor, man sålunda velat sammanföra, stå i något
organiskt samband med hvarandra; de göra det så mycket mindre, som Första
Kammaren uppenbarligen fått den särskilda uppgiften att utgöra ett återhållande
element till förhindrande af förhastade beslut af representationen. Tanken på
införandet af proportionella val här i landet har ursprungligen framkommit med
hänsyn till önskvärdheten att vinna en både effektiv och snar lösning af frågan
om utsträckt valrätt till Andra Kammaren. När denna önskan nu står inför möjligheten
att kunna förverkligas och man då påyrkar införande af proportionella
val äfven till Första Kammaren, framställer man helt enkelt ett nytt anspråk, och
ett anspråk därjämte, som man måste inse vara af beskaffenhet att ej kunna i den
närmaste framtiden realiseras.

Till stöd för detta nya anspråk har åberopats, att införandet af proportionella
val enbart till Andra Kammaren skulle medföra, att Första Kammaren komme att
i frågor, som kunna göras till föremål för gemensam omröstning, tilläggas ökad
makt genom det understöd, denna kammare kunde väntas erhålla af representanterna
i Andra Kammaren för de mera bemedlade i samhället. Hvilket ringa inflytande
dessa skola kunna öfva på Andra Kammarens sammansättning, framgår emellertid

150

Konstitutionsutskottets Utlåtande Ko 6.

af en nyligen gjord undersökning, enligt hvilken antalet enskilda personer, som år
1903 voro påförda inkomstskatt, för hela riket uppgick till 191,515. Bland dessa,
däri dock äfven kvinnor och personer af mankön under 25. år äro inräknade,
utgör enligt verkställda beräkningar antalet af dem, soin skatta för en årlig inkomst
af 2,000 kronor eller därutöfver, ej mera än omkring 40 %, och äfven om härtill
läggas de, som af fastighet beräknas hafva en inkomst af 1,000—2,000 kronor,
torde hela antalet af dem, som sålunda skulle kunna anses tillhöra de mera burgna
i samhället, ej öfverstiga 100.000. Anser man sig bland de mera burgna kunna
upptaga äfven dem, hvilkas inkomst af fastighet beräknas till 600—1,000 kronor,
skulle härigenom sistnämda antal ej ökas med mera än något öfver 30,000. Tages
nu i betraktande, att antalet valberättigade efter den föreslagna rösträttsutvidgningen
skulle enligt nuvarande folkmängdsförliålianden utgöra omkring 1,600,000,
så lärer det ej med fog kunna sägas, att ett föfmögenhetsintresse i Första Kammaren
skall kunna påräkna något mera betydande stod af ett motsvarande intresse'' i
Andra Kammaren. Tvärtom bör det ju vid jämförelse med antalet af dem, som
vid senast förrättade allmänna val till Andra Kammaren voro röstberättigade, hvilket
antal utgjorde blott 382,075, vara uppenbart att de mindre bemedlade i samhället
skola enligt Kungl. Maj:ts förslag så öfvervägande behärska valen till Andra
Kammaren, att ett förmögenhetsintresse i Första Kammaren då icke kan på långt
när vinna det understöd i Andra Kammaren, för hvilket möjlighet nu finnes. I
stället för att hålla det anförda skälet giltigt, torde man snarare kunna säga, att
de, som nu i sammanhang med införande af allmän rösträtt .påyrka bibehållandet
af majoritetsvalen eller införandet af proportionella val äfven till Första Kammaren,
vilja i fråga om maktfördelningen mellan kamrarna åstadkomma till Andra Kammarens
fördel en större rubbning, än som ensamt af rösträttens utvidgning bör blifva en
följd. Jag vidhåller min förut uttalade åsikt, att en uppriktig önskan att nu eller
i den närmaste framtiden få rösträttsfrågan löst ej kan förenas med ett anspråk
att samtidigt genomdrifva en reform i fråga om Första Kammarens, bildande.»

Oss synes tvärtom, att dessa frågor hafva ett organiskt samband.
Ty visserligen, ligger det i tvåkammarsystemets natur att den ena skall
utgöra en i viss män återhållande kraft. Men vi förmena att det
hvarken kan vara klokt eller rättvist att åt den fyrk valda Första
Kammaren öfverlämna gent emot den »proportionellt» splittrade Andra
Kammaren det faktiska herraväldet öfver såväl lagstiftnings- som bevillningsfrågorna.
Vår Första Kammare blefve under sakernas nya
ordning icke endast ett återhållande element, utan ett absolut behärskande
sådant.

Själfva de siffror herr justitieministern anför för att söfva betänksamheteh
mot ett sådant Steg visa enligt vår mening tydligt nog att så
kundo bil fallet. Ty om hela. antalet valmän verkligen skulle utgöra
1,000,000, — hvilket vi för vår del på det högsta betvifla, enär alla
»garantier» tillsammans nog komma att gallra bort afsevärdt flera än
justitieministern bär antagit — så böra redan de 130,000 valmän, som

Konstitutionsutskottets Utlåtande N;o 6.

151

af honom medgifvas hafva ett förmögenhetsintresse att bevaka oeh af
hvilka nu en ringa bråkdel (jämte bolagen) helt behärskar valen till
Första Kammaren, enligt proportionalprincipen direkt själfva välja ett
30-tal af Andra Kammarens ledamöter. En sådan beräkning är dock,
ehuru redan den visar att förmögenhetsintresset på förhand har ganska
själfskrifvet till sitt förfogande 180 röster i de gemensamma voteringarna,
fullständigt vilseledande, af två hvar för sig afgörande skäl.

Det ligger för det första i sakens natur och bekräftas af all
erfarenhet, att de ekonomiskt bättre situerade valmännen relativt vida
mera mangrannt deltaga i valen; de ha ofta mera intresse, men framför
allt mera tid att ägna åt allmänna värf än de, hvilkas- tillvaro utfylles
åt det dagliga slitet för en knapp brödbit. Särskild! med hänsyn, till
den ringa politiska lifaktighet, som ännu försports i vida kretsar bland
den stora landsbygdsbefolkningen, torde alldeles visst ett mångårigt
upplysningsarbete kräfvas innan några riktiga beräkningar kunna grundas
på verkligt allmänt deltagande i valen från dessa klasser. Men
antager man att af de 130,000 t. ex. 80 procent afgifva sina röster,
medan man för de 870,000 går därhän i sangvinisk uppskattning att
55 procent skulle gå fram till valurnorna — på landsbygden deltogo
år 1902 af samtliga nu röstberättigade icke fullt 42 procent! — så
visar en enkel räkning 41 platser i Andra Kammaren för de 130,000
— alltså för denna ringa bråkdel af nationen garanterad absolut majoritet
vid de gemensamma voteringarna!

Men i samma riktning verkar ännu kraftigare också ett annat
förhållande. Det ligger nämligen i sakens natur och bekräftas också
af all erfarenhet, att valmän i framskjuten social och ekonomisk ställning,
såsom t. ex. stora godsägare, bruksägare, fabriksdisponenter, representanter
för mäktiga bolag o. s. v., utöfva äfven vid de politiska valen ett
inflytande, som är ofantligt mycket större än att det kan mätas ensamt
af deras personliga röststyrka. Personer, som mer eller mindre äro till
sin existens beroende af sådana mäktiga mäns goda vilja, föranledas
ofta, äfven där intet spår till obehörigt valtryck kan påvisas, att inrätta
sin röstgifning efter hvad de antaga vara för dessa välbehagligt; och
ske verkliga valpåtryckningar, för hvilka nog alltid former kunna finnas,
som förblifva oåtkomliga för lagen, så mångdubblas lätt antalet af de
svaga, hvilka följa vinkarna från ofvan. I hur hög grad det sociala
trycket på beroende valmän kan förvanska den af justitieministern
uppkonstruerade bilden af ett fritt val efter intressegrupper visar t. ex.
den tyska valstatistiken, särskild! från de östra provinserna, där trots
Bill. till lliksd. Prat. 1905. 3 Sami 6 Käft. 20

152

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

eu snart 40-årig allmän rösträtt, trots det på vissa håll som så »farligt»
ansedda en-mans-krets-systemet och trots ett oaflåtligt intensivt politiskt
upplysningsarbete de bägge högkonservativa fraktionerna af den s. tv
socialaristokratin fortfarande dominera äfven vid riksdagsvalen; de
samlade nu senast, år 1903, väsentligen från dessa landsdelar, ej mindre
än 1,120,000 röster på sina kandidater och genomdrefvo valet af 71
riksdagsmän. Hr justitieministern skulle däremot med sitt sätt att räkna
ha svart på hvitt bevisat oss, att i östra Tyskland den ganska fåtaliga
godsägareklassen utan möjlighet till räddning måste dränkas i massorna
af egendomslösa landsbygdsproletärer; men de fakta vi här meddelat visa
den rätta halten af dylika siffergrupperingar vid skrifbordet, fjärran
från det verkliga lifvets realiteter.

Vi tro oss sålunda ha visat att hr justitieministerns kalkyler om
förmögenhetsintressets blifvande ringa inverkan på valen till Andra
Kammaren äro i grund vilseledande, då de icke taga någon som helst
hänsyn till påtagliga och öfverallt af erfarenheten bekräftade förhållanden
i det politiska lifvet. Med dem faller också den besynnerliga slutsats
han byggt på sina sifferspekulationer, att nämligen majoritetsval till
Andra Kammaren eller proportionsval äfven till den Första skulle »i
fråga om maktfördelningen mellan kamrarna åstadkomma till Andra
Kammarens fördel en större rubbning än som ensamt af rösträttens
utvidgning bör blifva eu följd.» Raka motsatsen är fastmer förhållandet:
om man icke, vare sig genom majoritetsval eller genom konsekvent
genomförd proportionalism äfven till Första Kammaren, behåller eu
möjlighet för en bestämd flertalsopinion att också få flertal i Riksdagen,.
så åstadkommer man faktiskt en rubbning af maktfördelningen mellan
kamrarna, som ger Första-Kammar-intressena ett sådant öfvertag, att
nationen snart torde komma att känna det fullkomligt olidligt. Rösträttsutvidgningen
till Andra Kammaren får dock efter vår bestämda
öfvertygelse aldrig köpas på bekostnad af Andra Kammarens inflytande,
icke i någon som helst form. Men det framgår tyvärr allt mera tydligt,
icke minst af årets rösträttsproposition jämförd med fjolårets, att kärnpunkten
i Kungl. Maj:ts rösträttsprogram är just att i samband med
Andra Kammarens oundvikliga demokratisering så stärka Första Kammarens
maktställning, att slutresultatet skall blifva, att hela makten i
samhället ligger kvar där den hittills legat.

Gentemot sådana sträfvanden framlägga vi för vår del på lytt
vårt förslag från fjolåret, syftande till eu sådan rösfrättsreform, som
de nu utestängda massorna af svenska folket kunna känna och fatta som

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

153

en fullt ärlig och effektiv lösning af den rösträttsfråga, - hvilken nu så
länge stått på dagordningen. Vi dölja ingalunda att bakom denna
reform redan allt tydligare framträda konturerna till andra kraf på ökad
politisk rättfärdighet och jämlikhet i vårt samhälle, hvilka under det
allt för långa dröjsmålet hunnit växa till afsevärd styrka. Sådana kraf
äro: allmän rösträtt äfven för kvinnorna, samt en revision af hela vår
författning i demokratisk riktning, hvarvid särskildt träder i förgrunden
att det politiska monstrum, som heter vår kommunala röstskala, alldeles
må afskaffa^ och därmed åt Första Kammaren, därest en sådan anses
böra bibehållas, må beredas en helt annan uppgift än den nu har, då den
genom själfva sin valgrund står hufvudsakligen som representant för
den stora förmögenhetens intressen. Men för ögonblicket måste emellertid
uppgiften vara att söka få Sverige upp på den allmän-europeiska
nivån i fråga om allmän rösträtt för män. Ett tillfälle härtill föreligger
ännu i år. Först om också det förspilles, finns det skäl att antaga, att
frågan om rösträttsutsträckning till Andra Kammaren härnäst kommer
igen »med följe».

Vi kunde i fjol inskränka oss till att yrka blott på definitivt antagande
af ny lydelse af § 14 riksdagsordningen, med hänskjutande till
Kungl. Maj:t dels att uppgöra och framlägga förslag till ny valkretsindelning,
på grundval af enmanskretsar för hela riket och utjämning
mellan städernas och landsbygdens representationsrätt, dels att formulera
förslag till upphäfvande af bostadsbandet för valbarhet, dels att taga
under ompröfning huruvida icke vid en sådan valreform också borde införas
stadganden om absolut majoritet, eljest omval. Detta vårt skrifvelseförslag
föranledde visserligen till ingen Riksdagens åtgärd, men man
ville dock gärna ha trott, att Kungl. Maj:t, vid den utgång frågan fick
i den mera folkvalda kammaren, lika fullt skulle ha verkställt önskvärd
utredning särskildt beträffande valkretsindelning efter enmanskretsar.
Allt hvad i den punkten från Kungl. Maj:ts sida presterats inskränker
sig emellertid till en kritik af det valkretsindelningsförslag, som i fjol
framlades af en större grupp motionärer ur Liberala samlingspartiet. Mot
detta göres af herr justitieministern gällande att det i åtskilliga fall
skulle lämna Kungl. Maj.-t tillfälle att vid valkretsarnes reglering bedrifva
s. k. valkretsgeometri.

Det bör närmast vara vederbörande motionärers egen sak att
bemöta dessa invändningar. När emellertid Kungl. Maj:t helt undandragit
sig att själf lämna förslag till lämpliga stadganden efter enmans -

154

Konstitutionsutskottets Utlåtande N.o 6.

kretssystemet, lärer det icke kunna fordras, att enskilda motionärer skola
annat än i allmänna drag fylla denna lucka i förefintlig utredning, ock
vilja vi därför i år hos konstitutionsutskottet vördsamt hemställa, att
utskottet, därest det finner de allmänna grundsatser vi här nedan framlägga
förtjänta af uppmärksamhet, också måtte själf på lämpligt vis
omsätta desamma i grundlagstext.

Hvad då först beträffar valkretsindelningen, står det för oss som
en ren opportunitetsfråga, huruvida stad och land skola som hittills
välja hvar för sig, eller om ett visst antal blandade valkretsar nu skall
införas. För det senare talar utan tvifvel utvecklingens allmänna tendens,
som hastigt skapar industriella centrer äfven på landsbygden, medan
ett antal gamla mindre stadssamhällen synas sjunka ned i en ganska
vegeterande tillvaro. Den utpräglade skillnaden mellan borgare- och
bondestånd, som på sin tid bestämde att stad och land vid de samfällda
valens införande dock ordnades hvar för sig, återfinnes icke alls i samma
skärpa inom den modärna klassbildningen. Vi känna oss också fullt förvissade
om att de breda lagren på land och i stad skola i vida mindre
grad än om det gällde blott de nu röstberättigade finna sig på förhand
åtskilda af motsatta stads- och landtintressen. Ur denna synpunkt ha
vi alltså ingen som helst betänklighet mot ett system ungefär af den
typ,, som i herr Staaffs fjolårsmotion skizzerades, förutsatt naturligtvis
att detsamma blir sådant, att det i möjligaste mån skyddar mot partiskhet
vid valkretsarnes omreglering samt äfven att enmanskrets-systemet
konsekvent tillämpas öfverallt, också i storstäderna.

På den punkten afvika vi nämligen bestämdt från de liberala
motionärernas sätt att resonnera. Vi hålla nämligen före att ett opartiskt
afvägdt enmanskrets-system enligt erfarenheten verkligen ger både
majoritet och minoritet i stort sedt hvad dem rätteligen tillkommer,
och när vid undantagstillfällen en ovanligt stark folkmening utbildar
sig, så finna vi det endast gagneligt och i sin ordning, i all synnerhet
med ett tvåkammarsystem sådant vi här hafva det, att denna mening
kan vid valen göra sig gällande med så tydligt utslag, att folkviljan
har utsikt att beaktas. Men vi kunna omöjligen bestrida, att listval
med enkel majoritet är nättopp den valmetod, där man i allmänhet
riskerar de största afvikelserna från eu sund proportionalitet och där
verkligen talet om obehörigt majoritetsförtryck icke kan med fullt fog
afvisas. Gentemot dessa principiella skäl kunna vi för vår del icke
tillmäta någon afgörande betydelse åt farhågorna för att man ej skulle
kunna uppställa nog bestämda normer för storstädernas valkretsindelning.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

155

Om vi sålunda alls icke hysa någon betänklighet mot ett system
med delvis blandade stads- och landtvalkretsar, så kunna vi däremot
icke fästa den vikt vid denna nyhets införande samtidigt med rosträttsutvidgningen,
att vi skulle vilja tillbakavisa ett eljest antagligt reformförslag
därför, att i detsamma den gamla ordningen, med stad och land
väljande hvar för sig, bibehållits. Vi tro, att det rösträttskräfvande
svenska folket i det stycket tänker som vi: den ärliga allmänna rösträtten
är hufvudsak, anordningarna med valkretsar, blott de icke göras
i syfte att uppenbart gynna vissa grupper på andra lika berättigade
intressens bekostnad, kunna sedan ske efter praktiska skäl på ena eller
andra sättet. Vi skulle därför också kunna finna oss till rätta med det
förslag till enmanskretsindelning, som i år framburits af herr Staaff
och medmotionärer och där man, med åberopande af faktiskt befintligt
motstånd från de tilltänkta blandade kretsarna, föreslår en anordning
af tillsvidare 65 stads- och 165 landtrepresentanter. Skola stad och
land välja livar för sig, så finna vi det billigt, att städernas totalsiffra
fastställes med tanke på de sannolika förhållandena efter några valperioder
framåt, helst då därigenom bildandet af icke allt för oformliga
stadsvalkretsar så högst väsentligt underlättas. Om vi sålunda, för det
fall man vill gå denna väg, bestämdt ansluta oss till förslaget om 65
stadsrepresentanter, gäller däremot själffallet äfven vid detta system
vår erinran att enmanskretsar böra införas öfver hela linjen, äfven i de
stora städerna.

Ett reformkraf, som synes oss vida viktigare än hela frågan
huruvida valkretsarna skola anordnas med land och stad åtskilda eller
icke, är det s. k. bostadsbandets upphäfvande för valbarhet. Kungl.
Maj:ts förslag har en af sina bästa sidor i att det i någon mån, genom
de stora valkretsarna, lossat på detta bostadsband. Att valmännen böra
ha rätt att, därest de själfva så skulle vilja, söka sina kandidater äfven
utom sin egen ort, synes oss både principiellt rättvist och praktiskt
mången gång af stor betydelse, icke minst med hänsyn till det ur alla
synpunkter önskvärda i att alla grupper och partier må vara i tillfälle
att i representationen invälja sina för ett sådant uppdrag bäst kvalificerade
medlemmar. Man kan vara mycket viss om att rätten att gå utom valkretsen
endast i undantagsfall, då särskild! starka skäl förelåge, skulle komma att
verkligen tagas i anspråk, men för sådana fall bör den heller icke förvägras.
Erfarenheten har också visat att alla partier ha samma intresse af
att denna vidgning af valmännens rätt medgifves. Då vi sålunda anse att
enmanskretssystem med bibehållet bostadsband skulle påtrycka den störa

156

Konstitutionsutskottets Utlåtande N.-o 6.

rösträttsreformen en halfhetsprägel, som väsentligt förringar dess värde,
tillåta vi oss föreslå detta bostadsbands fullständiga upphäfvande, hvilket
synes kunna ske genom en mycket enkel omredigering af den nuvarande
§ 19 riksdagsordningen.

Vi bragte dessutom i fjol på tal frågan om icke de enkla
majoritetsvalen borde hos oss, liksom i flera andra länder skett, särskildt
i Tyskland och Frankrike, utbildas med fordran på absolut majoritet,
eljest omval. Ivungl. Maj:t, som uteslutande varit angelägen om sitt
proportionella förslags utsikter, har icke heller i denna punkt sedan i
fjol bragt landet någon som helst utredning. Däremot har en af regeringsförslagets
ifriga anhängare, prof. Charlier, i Statsvetenskaplig Tidskrift
med stöd af material från Tyskland anställt en del jämförelser mellan
de tre olika metoderna : rena majoritetsval — majoritetsval med absolut
majoritet och omval (»stickval») — proportionella val. Hans tabeller
bekräfta tillfullo hvad man a priori hade skäl att antaga, att nämligen
omvalssystemet verkar utjämnande på valresultatet, så att detta i
allmänhet bättre än efter de första valens utslag svarar mot de olika
meningsgruppernas styrka bland valmännen. »I allmänhet minskas vid
den 2:dra omröstningen det största partiets representation», skrifver hr
Charlier — och »det största partiet» är i hela hans framställning vargen,
som hotar att helt sluka alla de små lammen. »Man kunde därför vara
böjd antaga», fortsätter han, »att stickvalen äro ägnade att motverka
den här framhållna betänkliga sidan hos vanliga majoritetsval. Och till
en viss grad är detta också fallet». Yi taga fasta på detta erkännande.
Att hr Charlier sedan ändå finner detta skydd otillräckligt, klagande
öfver att »majoriteter på öfver 50 procent af valmanskåren i regel
bibehålla sin ställning i alla valkretsarna vid stickval — om sådana
öfverhufvud behöfvas», det sammanhänger med hans allmänna fruktan
för att majoriteten verkligen skall få ett afgörande inflytande, något
som vi däremot anse fullt tillbörligt.

För systemet: absolut majoritet och omval talar emellertid icke
blott dess egenskap att. verka rättvist utjämnande på det totala valresultatet.
Det är framför allt i hög grad ägnadt att verka politiskt
uppfostrande bland valmännen. Hvarje större meningsgrupp kan med
detta system under valstriden höja sin egen fana, framlägga och försvara
sin egen åskådning, utan att på förhand tvingas att godkänna
eu kompromisskandidat, hvilken kanhända ingen fraktion egentligen
vill ha, men som måste tagas för att icke spela det mest motsatta

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

157

partiet segern i händerna. I ett land, där upplysningen om politiska
frågor har jämförelsevis så ringa spridning som i Sverige, vore det
särskildt värdefullt att i samband med rösträttsreformen en sådan
förbättring af själfva valsystemet skedde. Man kan sedan tänka sig
olika former för omvalet. I Frankrike t. ex. är äfven andra valet,
liksom det första, fullt fritt; hur många kandidater som helst kunna
vidhållas, och äfven nya kunna framföras, den enda skillnaden är att
då den blir vald, som fått de flesta rösterna. I Tyskland åter är omvalet
bundet till de två, som vid första valet kommit högst, men af
hvilka ingen nått absolut majoritet. För båda anordningarna kunna
finnas skäl; vi lägga icke för vår del någon hufvudvikt vid hvilkendera
som utskottet skulle finna sig böra förorda, därest utskottet öfver
hufvud vill fästa afseende vid vår framställning i denna punkt. Vi
tillåta oss emellertid framlägga ett förslag till omformulering af § 17
riksdagsordningen i anslutning till det tyska omvalssystemet.

Slutligen anse vi oss också böra i vårt förslag upptaga det från
alla håll erkända krafvet på en god och valhemligheten fullt tryggande
vallag.))

Af de förslag till lösning af frågan om utsträckning af valrätten
till Riksdagens Andra Kammare, hvilka vid innevarande års riksdag
sålunda afgifvits, ansluter sig den af herr Sjöcrona väckta motionen
närmast till nu gällande bestämmelser i ämnet. Det historiskt gifna
sambandet mellan den politiska och kommunala rösträtten är i denna
motion bibehållet. För politisk valrätt skulle erfordras, förutom kommunal
rösträtt, viss förmögenhets- eller inkomstcensus. I landsbygdens
och städernas inbördes representationsrätt har ingen förändring ifrågasatts,
och enahanda grunder, som nu gälla i afseende å valkretsindelningen,
äro i förslaget upptagna, endast med den ändring, att köpingar
och municipalsamhällen skola i fråga om riksdagsmannaval såsom städer
anses. I öfrigt är denna motion, som icke heller med hänsyn till valsättet
afviker från grundlagens nuvarande bestämmelser, byggd på det
af konstitutionsutskottet vid 1902 års riksdag i ämnet afgifna förslag.
Från detta sistnämnda skiljer sig motionen hufvudsakligen i det afseende!,
att valrätt för kvinna i densamma påyrkats under samma betingelser
som dem, hvilka skulle gälla för man.

Sammanfattning
af förslagens
innehåll.

158

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Beträffande öfrig*, framställningar, hvari frågan om villkoren för
politisk valrätt upptagits till behandling, har grundsatsen, att den politiska
rösträtten skulle vara byggd på den kommunala, i regel öfvero-ifvits.
Förutom de allmänna villkoren att vara svensk medborgare,
äga god frejd samt råda öfver sig och sin egendom uppställa dessa
förslag i allmänhet såsom betingelser för valrätt viss ålder, fullgjord
skatteplikt till det allmänna samt fullgjord värnplikt, hvarjämte från
valrätt uteslutits de, som af fattig v år d s s a m h äll e åtnjutit eller åtnjuta
understöd. Af herr Johanson har därjämte föreslagits, att direkt
skatteplikt till staten måtte fordras såsom villkor för valrättens åtnjutande,
och herr Brodin har i motionen n:o 220 hemställt, att villkoret
om skatteplikt måtte utsträckas att gälla äfven direkt skattskyldighet
till kommunen. I afseende å formuleringen af förenämnda
villkoi” i de särskilda förslagen hänvisar utskottet till dessa, Här må
endast erinras, att åldersgränsen i Kung!, Maj:ts proposition och herr
Brodins motion n:o 260 är satt till fyllda 2o ar, under det densamma
af herr Staaff och medmotionärer samt af herrar Johanson och CentérmM
föreslagits till uppnådda 24 år och i den af herr Branting m. fl. väckta
motionen till fyllda 21 år. Kung!. Maj:t har vidare förordat, att villkoret
om skattepliktens fullgörande må gälla utskylderna både till stat
och kommun. Till denna mening ansluta sig herr Staaff och medmotionärer
samt herr Johanson, hvaremot herr Centenvall yrkat, att fullgjord
skatteplikt icke må utgöra förutsättning för valrätt samt herr Branting
m. fl. hemställt, att valrätten icke må blifva beroende af vare sig skatteplikts
eller värnplikts fullgörande. I öfrigt må anmärkas, att jämväl i
herr Sjöcronas motion uppställts fordran på viss ålder, 25 år, samt på
full gjord utskyldsbetalning till stat och kommun äfvensom på fullgjorda
värnpliktsöfningar.

Med hänsyn till valsättet föreslås i Katigt. Maj:ts proposition användande
vid val till Riksdagens Andra Kammare af en proportionell
valmetod på grundvalen af ett utaf särskilda kommitterade utaroetadt
förslag. Reglerna för tillämpningen af denna metod, med hvilken är
förbundet införande i vårt valsystem af offentliga vallistor och offentlig
kandidatur, finnas angifna i det vid den kungl. propositionen fogade,
till Riksdagens granskning öfverlämnade förslag till vallag. Därjämte
har af herr Broek gjorts framställning om tillämpning vid ifrågavarande
val af en särskild proportionell valmetod, som i åtskilliga afseenden
af viker från den af Kungl. Maj:t föreslagna. Herr Setterherg har hemställt
om aflåtande till Kungl. Maj:t af en skrifvelse med anhållan, att
Kungl. Maj :t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

159

till lag om val till Riksdagens Andra Kammare, byggdt på en proportionell
valmetod, vid hvilken skulle tillämpas den bestämmelsen, att
hvarje valman å sin röstsedel antecknar både partinamn och kandidatnamn.
Bibehållande af de nu föreskrifna majoritetsvalen förordas däremot
såväl af herrar Brodin, Staaff m. fl., Johanson och Centerwall, som
af herr Branting och medmotionärer, hvilka sistnämnde med dessa val
förbinda fordran på absolut majoritet och, därest vid valet ingen erhållit
sådan majoritet, omval mellan de två, som erhållit det högsta
rösttalet. I Kungl. Maj:ts proposition äfvensom i de af herrar Staaff
m. fl.., Johanson, Centerwall samt Branting och medmotionärer afgifna
motioner hemställes, att det omedelbara valsättet måtte stadgas såsom
obligatoriskt samt att de närmare bestämmelserna om valen och hvad
därmed äger samband måtte upptagas i en särskild vallag.

Med hänsyn därtill, att valkretsarnas tillbörliga storlek är af
väsentlig betydelse för att användandet af den proportionella valprincipen
skall medföra åsyftadt resultat, har Kungl. Maj:t förordat, att hvart
och ett af rikets län, till hvilka jämväl hänföres Stockholms stad, i
regel skall utgöra området för en valkrets. Län, som till följd af
särskilda omständigheter, såsom folkmängdens storlek eller samfärdsförhållandena,
finnes lämpligen böra delas, må utgöra högst två valkretsar.
De städer, hvilkas folkmängd uppgår till eller öfverstiger 3/230-delar af rikets folkmängd, skola enligt Kungl. Maj:ts förslag bilda egna
valkretsar. Med hänsyn härtill hafva i ofvan omförmälda förslag till
vallag äfven Göteborg och Malmö upptagits såsom särskilda valkretsar,
hvarjemte 6 län äro delade hvart och ett i 2 valkretsar, så att sammanlagda
antalet valkretsar enligt Kungl. Maj:ts förslag utgör 33. Den
nuvarande uppdelningen i särskilda landt- och stad svalkretsar har med
undantag för nyssnämnda städer öfvergifvits, och i samband härmed
har den nu bestående olikheten i representationsrätt mellan land och stad
fullständigt bortfallit. Af herr Broek föreslås i afseende å valkretsarna
endast den ändring i Kungl. Maj:ts proposition, att i riksdagsordningen
skulle införas bestämmelse därom, att län eller länsdel må kunna utgöra
flera valkretsar. Herr Staaff och medmotionärer hafva bibehållit skilda
valkretsar för land (köpingar däri inbegripna) och stad med eu proportionsvis
något starkare representation af städerna, hvilka skulle erhålla
65 representanter, under det landsbygdens representantantal komme att
utgöra 165. Valen skulle, såsom nu är fallet, försiggå i enmansvalkretsar
med undantag för städer, hvilka hvar för sig hafva att välja
flere riksdagsmän, och i afseende å sådana städer borde den nuBih.
till Biksd. Prot. 1905. 3 Sami. 6 Käft. 21

160

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

varande regeln gälla, att de kunde, på sätt om val till stadsfullmäktige
är stadgadt, indelas i valkretsar. Herr Johanson, som i likhet med
sistnämnde motionärer upprätthållit principen om landsbygdens och
städernas skiljande i olika valkretsar, liar ansett, att äfven sådan köping
eller municipalsamhälle, hvars folkmängd uppgår till minst 1,000, borde
i fråga om riksdagsmannaval såsom stad anses, hvarjämte denne motionär
föreslagit hela rikets indelning i enmansvalkretsar. I herr
Brantings m. fl. motion har ifrågasatts antingen ett system med delvis
blandade landt- och stadsvalkretsar eller ock en valkretsanordning med
särskiljande af land och stad, dock att jämväl enligt desse motionärers
åsikt en uppdelning i enmansvalkretsar borde öfverallt genomföras. I
samband härmed förorda herr Brallting och in edmotionärer upphäfvande
af bostadsbandet för valbarhet.

Vidare hafva följande särskilda förslag framställts:

af herr Eloivson och af herr Nydal, angående tillämpning af den
proportionella valmetoden jämväl å val till Riksdagens Första Kammare,
därvid af herr Elowson föreslagits, att dessa val måtte förrättas genom
elektorer, som utses distriktsvis inom de särskilda kommunerna efter
en graderad röstskala, under det herr Nydal ansett, att de nuvarande
valkorporationerna, landsting och stadsfullmäktige i de städer, som
ej i landsting deltaga, borde bibehållas;

af herr Boos m. fl., att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och snarast möjligt för Riksdagen
framlägga förslag till sådana ändringar i riksdagsordningen och, där
sådant linnes nödigt, äfven i regeringsformen, genom hvilka proportionellt
valsätt införes vid val af ledamöter i Riksdagens Första
Kammare; samt

af herr Lundeberg in. fl., att Riksdagen måtte, i samband med
öfråga grundlagsändringar rörande utsträckning af valrätten till Riksdagens
Andra Kammare, antaga att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling viss ändrad lydelse af § 71 regeringsformen och § 65 riksdagsordningen
i syfte att från gemensam omröstning undandraga beslut
rörande skattefrihet eller lindring i skatten för viss inkomst eller förmögenhet
samt beträffande åtskilliga frågor angående progressiv beskattning.

Till nästlidna års riksdag afgaf Kungl. Maj:t ett förslag i fråga
om utvidgning af valrätten till Riksdagens Andra kammare, hvilket

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

161

väsentligen var byggd! på enahanda grunder som den nu till Riksdagens
pröfning föreliggande propositionen i ämnet. Konstitutionsutskottet
fann sig i utlåtande (n:o 5) öfver detta förslag föranlåtet att hemställa
om vissa ändringar däri, bestående hufvudsakligen i uppställande af
fordran på direkt skatteplikt till staten såsom villkor för åtnjutande af
valrätt, valkretsindelningens anordnande med åtskillnad mellan land och
stad samt intagande i riksdagsordningen af åtskilliga stadganden af
principiell natur rörande det af Kungl. Maj:t föreslagna proportionella
valsystemet. Utskottets hemställan vann ej någondera kammarens godkännande.
Första Kammaren antog för sin del ett inom kammaren
främställdt förslag, som väl öfverensstämde med det af utskottet afgifna
därutinnan, att villkoret om direkt skattskyldighet till staten i förslaget
bibehölls, men skilde sig från utskottets uppfattning såväl beträffande
valkretsindelningen som i fråga om införande i grundlag af vissa med
afseende å valen konstitutiva bestämmelser, i h vil ka båda hänseenden
förslaget i hufvudsak anslöt sig till Kungl. Maj:ts proposition. Andra
Kammaren åter biföll en inom kammaren i ämnet väckt motion, hvilken,
förutom andra skiljaktigheter af mindre betydenhet från det af Första
Kammaren godkända förslaget, innefattade majoritetsval i delvis blandade
landt- och stadsvalkretsar samt icke upptog krafvet på direkt
skatteplikt till staten såsom betingelse för rösträtt.

Vid behandlingen af Kungl. Maj:ts till innevarande års riksmöte
aflåtna proposition i förevarande ämne äfvensom i samband därmed
väckta motioner har utskottet nu liksom nästföregående år ansett
sig böra ansluta sig till den i nämnda proposition och flertalet motioner
uttalade uppfattning därom, att den ifrågasatta rösträttsreformen bör
byggas på grundvalen af s. k. allmän rösträtt, d. v. s. en rösträtt utan
villkor med hänsyn till inkomst eller förmögenhet. Såsom utskottet i
sitt vid nästlidna års riksdag i ämnet afgifna utlåtande antydt, synes
den uppfattningen numera hafva vunnit allt vidare utbredning, att en
mera bestående lösning af rösträttsfrågan icke kan ernås, med mindre
man antager ett på sagda princip fotadt valsystem; och den föreliggande
frågans behandling vid nästlidna års riksdag, därvid båda Kamrarne
genom sina beslut visade sig godkänna denna grundsats, bär ytterligare
befäst utskottet i den mening, att man fortfarande på denna väg bör
söka genomföra den viktiga reformen.

162

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Direkt skatteplikt
till
staten.

Utskottet tiar sålunda lika litet nu som vid 1904 års riksdag
kunnat biträda den af herr Sjöcrona väckta motionen, hvilken, såsom
förut är nämndt, bibehållit fordran på viss förmögenhets- eller inkomstcensus
såsom förutsättning för valrätt.

Å andra sidan har det för utskottet framstått såsom eu angelägenhet
af största vikt, att vid den politiska rösträttens omgestaltning i
enlighet med den allmänna rösträttens idé söka träffa sådana bestämmelser,
som, på samma gång de äro ägnade att tillfredsställa berättigade
kraf på valrättens utsträckning, innebära ett betryggande värn mot
alltför hastiga och genomgripande förändringar i våra politiska förhållanden.

Med hänsyn härtill har utskottet icke kunnat förorda införande
af allmän rösträtt i hela den omfattning, som angifves i Kungl. Maj:ts
proposition, eller af en ännu mera utsträckt valrätt i enlighet med särskilda
motionärers förslag. Utskottet fasthåller nämligen med bestämdhet
vid sin år 1904 uttalade åsikt, att endast sådana samhällsmedlemmar,
som äro knutna till samhället genom förpliktelse att till detsamma erlägga
direkta skattebidrag, må tillerkännas valrätt. Det låter sig enligt utskottets
förmenande icke förneka, att åtnjutandet af medborgarens
mest betydelsefulla rättighet, nämligen den att med sin röst medverka
vid val af folkrepresentationen, i och för sig till fullo betingar den plikt
gentemot det allmänna, som innebäres i denna fordran. Äfven från
synpunkten af samhällets eget intresse måste det anses synnerligen
betänkligt, att åt personer, som icke befinna sig i den stadgade lefnadsställning,
att de uppfylla nämnda förutsättning, medgifves valrätt. Man
har emot uppställandet af ett dylikt villkor velat gorå gällande, att
detsamma skulle utgöra ett afsteg från den allmänna rösträttens princip.
Men då med denna princip i dess praktiska tillämpning alltid och allestädes
förbundits vissa inskränkande bestämmelser i syfte att personer,
som ansetts vara i saknad af för valrättens utöfvande nödiga kvalifikationer,
blifva från denna rätt uteslutna, lärer en sådan erinran ej böra
tillmätas betydelse. Man har vidare invändt, att valrätten härigenom
fortfarande skulle göras beroende af skattelagstiftningen samt att den
kommunerna nu tillagda befogenhet att meddela befrielse från erläggande
af mantalspenningar — hvilka för närvarande utgöra den form,
i hvilken det direkta personliga skattebidraget till staten utgår — skulle
i politiskt syfte kunna missbrukas. I det förra afseendet torde höra
ihågkomma^, att jämväl andra valrättsvillkor, som man funnit nödigt

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

163

uppställa i samband med antagande af allmän rösträtt, hänföra sig till
lagstiftning å olika områden samt att en ändring i skattelagstiftningen,
såvidt rörer mantalspenningarna, som äro en ordinarie skatt, icke kan
åvägabringas utan båda Kamrarnes sammanstämmande beslut. I sistnämnda
hänseende vill utskottet framhålla, att garantier mot befarade
missbruk i antydd riktning förefinnas såväl däruti, att medgifvandet
af befrielse från mantalspenningar är bundet vid vissa rättsbestämmelser,
hvilka, om så finnes nödigt, naturligen kunna skärpas, som ock därutinnan,
att mantalsskrifningens förrättande, därvid i mantalslängden skola angifvas
de personer, som befrias från erläggande af mantalspenningar,
sker genom offentlig myndighet.

Af herr Brodin har föreslagits, att äfven skattskyldighet till kommunen
borde upptagas såsom villkor för rösträtt. Ehuru utskottet finner
principiella skäl tala för bibehållande af kommunal skattskyldighet
såsom grund för politisk valrätt, anser sig utskottet, som redan vid
1904 års riksdag förehade denna fråga till behandling, böra afstyrka
förslaget särskildt med hänsyn därtill, att de personliga afgifter, som
kommunerna nu äro berättigade upptaga, i väsentlig mån äro beroende
på de säi''skilda kommunernas egna beslut och att ett sådant stadgande
följaktligen inom en ort kunde komma att få en tillämpning, hvartill
förutsättningarna å en annan ort icke vore för handen.

Såsom en anordning, hvilken, på samma gång den äger nära
samband med den allmänna rösträttens idé, synes lämpad att vid antagandet
af en rösträtt i denna utsträckning bereda säkerhet för en
lugn och tryggad samhällsutveckling, framstår för utskottet införandet
af ett proportionellt valsätt. I afseende härå anförde 1904 års konstitutionsutskott,
bland annat, följande:

»Uppenbart är, att i och med öfvergifvandet af ett valsystem,
grundadt på en jämförelsevis tämligen hög census, och antagandet af
principen om allmän rösträtt den fara ligger nära till hands, att en
väsentlig förskjutning i den nu bestående politiska maktfördelningen
kommer att äga rum, hvars inverkan å våra samhälleliga förhållanden
kan blifva icke blott mycket genomgripande, utan ock ganska äfventyrlig.
Denna inverkan skulle otvifvelaktigt blifva särdeles kännbar,
om den på en gång i full utsträckning finge göra sig gällande. Det
måste därför anses välbetänkt att söka förebygga, att de samhällsgrupper,
som redan förvärfvat insikt och erfarenhet i politiska värf,
alltför mycket undanskjutas för att lämna plats åt andra grupper af

Proportionellt
v alsätt.

164

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

medborgare, som ännu äga ringa eller ingen kännedom och vana med
afseende å allmänna angelägenheters handhafvande. Särskild! är det
af vikt att vid behörigt inflytande bibehålla representanterna för vår
störa jordbruks} fikande befolkning, indika för närvarande i Andra Kammaren
utöfva och länge utöfvat en betydelsefull verksamhet.

Ett godt korrektiv mot nämnda fara synes det proportionella valsättet
erbjuda. Med detta valsätt afses nämligen att tillförsäkra hvarje
mer betydande grupp af valmän den andel i representationens sammansättning,
som af dess numeriska styrka betingas, och från statens synpunkt
måste det i och för sig betraktas såsom en väsentlig fördel,
att representationen utgör ett i möjligaste mån fullständigt uttryck
för de skilda politiska meningarna och åskådningarna inom landet. Vid
tillämpning af den proportionella valmetoden öfveriämnas åt valmännen
att själfva för hvarje val gruppera sig så, som synes dem mest ändamålsenligt;
härigenom vinnas sålunda de förmåner, som äro förenade
med klassvalen, men undvikas samtidigt de svårigheter i fråga om
klassernas särskiljande, som under nuvarande samfundsförhållanden äro
förknippade med sistnämnda valmetod. Det proportionella valsättet
synes oek vara ägnadt att hos valmännen framkalla lifaktighet och intresse
för valen, då det gifvetvis för hvarje parti, som har utsikt att
besätta någon plats, gäller att genom ordnad organisation och mangrann
samling genomdrifva val af det antal representanter, som på grund af
dess numerär bör tillkomma detsamma; och naturligt synes vara, att de
olika partierna, för att i största möjliga män kunna inverka på valets
utgång, å sina listor uppföra sådana kandidater, söm för representantkallet
kunna anses mest lämpliga och dugliga.))

Kungl. Maj:t har till innevarande års riksdag framställt enahanda
förslag till proportionell valmetod, som innehålles i den år 1904; aflåta
a rösträttspf©position; och utskottet finner sig nu liksom nästföregående
år böra förorda denna metod. Ett ytterligare skäl härtill anser
sig utskottet äga i den omständigheten att, såsom jämväl chefen för
justitiedepartementet i sitt ofvan intagna yttrande påpekat, flertalet
medlemmar af representationen vid nästlidna års riksmöte anslöt sig
till Kungl. Maj:ts förslag uti ifrågavarande hänseende.

De öfriga proportionella valmetoder, som i sammanhang med den
ifrågasatta rösträttsreformen hänskjuta till utskottets bepröfvande,
erbjuda enligt utskottets förmenande icke några företräden framförden
af Kungl. Maj:t förordade metoden, men lida å andra sidan af vissa
svagheter, som icke vidlåda sistnämnda metod. Hvad angår det af herr
Broek föreslagna proportionella valsättet, hvilket utgör en omarbetning

165

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

af den utaf honom vid nästlidna års riksdag- framställda metod, synes
mot detsamma kunna anmärkas, dels att på grund af det utaf motionären
tillämpade höga fördelningstalet lätt kan inträffa, att kandidater
förklaras valda utan att antalet valmän, som röstat på dem, uppgår till
detta tal, och dels att valmännen icke kunna på förhand beräkna den
inverkan, som ordningsföljden mellan kandidaternas namn å vallistorna
hvilken \id denna metod spelar en betydande roll — utöfvar på
valets utgång-,

o I afseende å herr S etterbergs valmetod, hvilken äfven år 1904
förelåg till .utskottets behandling, har utskottet icke af hvad motionären
i sin nu föreliggande motion anfört funnit anledning frångå sin då
gjorda erinran, att metoden icke innehåller någon garanti mot valmissbruk
genom användande af oriktig partibeteckning; och det synes
utskottet så mycket mindre lämpligt att, på sätt af herr Setterberg föreslagits,
lios Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande af ett förslag till lag
om val till Andra Kammaren, byggdt på den af honom framställda
metod, som det af Kungl. Maj:t efter omsorgsfull utredning framlagda
förslag till proportionellt valsätt ur såväl valteknisk som andra synpunkter
allmänt erkänts vara väl funnet. Uppenbart är ock, att, innan
stadganden rörande begagnande vid ifrågavarande val af det proportionella
valsättet i. riksdagsordningen införas, den valmetod, som är
afsedd att komma till användning, måste vara för sin tillämpning fullständigt
utarbetad.

Har utskottet alltså ansett sig böra tillstyrka, att den af Kungl. lallande
Maj:t föreslagna proportionella valmetoden må komma till användning till grundlag.
vid ifrågavarande val, kan utskottet däremot icke biträda chefens för
justitiedepartementet mening att, sedan i grundlagen utsagts allenast,
att valen äro proportionella och omedelbara samt att den röstande därvid
äger en röst, åt vallagen borde ötverlämnas att uppställa alla bestämmelser
i öfrigt rörande valen och hvad därmed äger samband.

Tvärtom kräfves med nödvändighet enligt utskottets förmenande, att i
riksdagsoi dningen införas sådana bestämmelser, som i afseende å valen och
deias förlättande äro af konstitutiv beskaffenhet. Det kan uppenbarligen
icke vara riktigt att, då vår nuvarande riksdagsordning innehåller hufvudreglerna
om sättet och formerna för båda Ivamrarnes bildande, för Andra
Kammarens vidkommande ur denna grundlag utesluta sådana hufvudreglei
för iram tiden, ''billigt Kungl. Maj:ts förslag angifvas icke i riksdagsordningen
grunderna för det proportionella valsystem, som är afsedt

Valkretsindel ningen.

166 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

att komma till användning, liksom icke heller däri äro intagna bestämmelser
om valmans rätt att fördela sin röst pa liera kandidater, om sättet
för fyllande af plats i afgången riksdagsmans ställe in. m. Härigenom
kunna naturligen kollisioner mellan grundlagen och vallagen lätt uppkomma;
och något som helst giltigt skäl, hvarför dessa grundregler ej
borde, i likhet med stadgandena för Första Kammarens bildande, äga
grundlags helgd och därmed förenad trygghet mot ofta återkommande
ändringar, torde icke kunna anföras. För att åt karaktären af det föieslagna
proportionella valsystemet gifva tillräcklig tydlighet har utskottet
ansett sig böra mera fullständigt än som i 1904 års förslag skedde
från vallagen upptaga bestämmelser af ifrågavarande art.

Vid pröfning af frågan om den valkretsindelning, som under förutsättning
af anslutning till det proportionella valsättet kunde anses för
vårt lands förhållanden mest lämpadt, utgick utskottet vid nästlidna års
riksdag från den uppfattningen, att andra rubbningar i den nu bestående
valkretsindelningen icke borde vidtagas än sådana, som nödvändiggjordes
af ett dylikt valsätts användande. Utskottet ansåg sig
med hänsyn härtill böra kvarstå på den historiskt gifna grunden, enligt
hvilken landsbygd och städer äro fördelade i särskilda valkretsar, då en
sammanslagning af land och stad ingalunda i och för sig betingades af
det proportionella valsättets införande samt enligt utskottets åsikt ännu
i många afseenden emellan land och stad förefunnes betydande olikheter,
hvarigenom de hvar för sig skulle möjliggöra en naturligare
gruppering såsom underlag för proportionella val. Det system med afseende
å valkretsindelningen, som af utskottet sålunda förordades, rönte
emellertid motstånd inom representationen och har icke heller af Kung!
Maj :t i nu föreläggande rösträttsproposition vunnit beaktande. Utskottet
finner visserligen icke giltigheten af nyssnämnda synpunkter i någon
mån förringad, och utskottet kan heller icke frigöra sig från farhåga
för, att det proportionella valsättet, tillämpadt inom de af Kungl. Maj:t
föreslagna blandade landt- och stadsvalkretsar, åtminstone till en början
kommer att verka osäkert och ojämnt. Men då ett vidhållande af utskottets
förslag i denna fråga, hvars riktiga bedömande onekligen erbjuder
många och stora vanskligheter, till äfventyrs skulle försvåra eller
fördröja rösträttsreformens genomförande, har utskottet ansett sig höra
frångå detta sitt förslag och ansluta sig till de i Kungl. Maj:ts proposition
framlagda grunder för valkretsindelningen. För dessa grunder har
utskottet i det föregående redogjort.

167

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Sedan utskottet sålunda angifvit sin ställning till de frågor, som
i främsta rummet påkallat utskottets uppmärksamhet vid förevarande
äiendes behandling, vill utskottet uttala sig rörande de af enskilde
motionärer gjorda framställningar rörande sådana ändringar i våra grundlagar,
som sträcka sig utöfver den i Kungl. Majrts proposition angifna
ramen för rösträttsreformen.

Längst i detta hänseende gå herrar Elowson, Nydal och Roos jämte Herrar Eiowmedmotionärer
i sina motioner, då de ifrågasätta införande af proportionellt son^h sits’3
valsätt äfven till Riksdagens borsta Kammare. Dessa förslag kan utskottet motioner.
för sin del icke biträda. Genom de vid det nya representationsskiekets
skapande antagna grunder för valen till Första Kammaren afsågs att åt
denna kammare gifva en sådan sammansättning, att den skulle komma
att utgöra eit uttryck för den mera bestående politiska uppfattningen.

En förändring af denna kammarens karaktär kan icke vara önskvärd; och
tillämpande af den proportionella valprincipen vid val till Första Kammaren
skulle dessutom förutsätta en fullständig omgestaltning med afseende å
grunderna och sättet för kammarens bildande, hvilken enligt utskottets
mening alldeles icke kan vara tillrådlig. I allt fall lärer en omläggning
af valsättet till Andra Kammaren, föranledd i främsta rummet af behofvet
att vid antagande af allmän rösträtt söka förekomma en alltför
hastig omsvängning i den politiska maktfördelningen och däraf orsakade
skadliga rubbningar i våra samhälleliga förhållanden, ingalunda böra
såsom en nödvändig konsekvens medföra användande af ett proportionellt
valsätt vid val äfven till Första Kammaren.

Det af herr Lundeberg m. fl. afgifna förslaget därom, att Riks- Harr Lundedagen
måtte i samband med öfriga grundlagsändringar rörande utsträck- Motion fl''
ning åt valrätten till Andra Kammaren såsom hvilande antaga viss
ändrad lydelse af § 71 regeringsformen och § 65 riksdagsordningen, i
syfte att från gemensam votering undandraga beslut rörande skattefrihet
eller lindring i skatten för viss inkomst eller förmögenhet samt beträffande
åtskilliga frågor angående progressiv beskattning, har icke
heller vunnit utskottets understöd. Utskottet, som i utlåtande (n:o 5)
vid innevarande års riksdag, med anledning af en utaf herr Hugo Tamm
väckt motion, tillstyrkt ett förslag i liknande syfte, ehuru begränsadt
till beslut allenast rörande den progressiva beskattningen, har nämligen
icke ansett lämpligt att med den nu ifrågasatta valrättsreformen förbinda
andra spörsmål än dem, som med densamma stå i oskiljaktigt
samband; och den af motionärerne väckta frågan är enligt utskottets uppfattning
otvifvelaktigt af den art, att den själfständigt kräfver sin lösning.

Bill. till Biksd. Prof. 1905. 3 Sami 6 Höft. 22

Rösträtt för
kvirtna.

168 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Slutligen liar af herr Sjöcrona i hans ofvannämnda motion gjorts
framställning därom, att kvinnor borde tillerkännas politisk valrätt
under samma betingelser som af honom förordats beträffande män.
Då utskottet icke ansett lämpligt _ att med den till pröfning nu föreliggande
rösträttsreformen sammanbinda frågan om medgifvande ai valrätt
åt kvinna, har utskottet redan af denna anledning icke ansett ^slabbra
biträda motionärens förslag i nämnda hänseende. Utskottet får i
öfrigt vid afgifvande af utlåtande öfver den af herr Lindhagen m. fl.
väckta, till utskottet hänvisade motionen n:o 250, däruti föreslagits aflåtande
till Kung!. Magt af en skrifvelse angående politisk rösträtt för
kvinnor, tillfälle att närmare redogöra för sin uppfattning i denna fiåga..

Af det anförda framgår, att utskottet ansett _ sig böra föreslå
vissa afvikelse!'' från Kungi. Mapts proposition, nämligen genom uppställande
af fordran på direkt skatteplikt till staten såsom villkor för
rösträtts åtnjutande samt införande i riksdagsordningen af sådana i
Kungl. Mapts förslag till vallag intagna bestämmelser rörande valsystemet,
Indika äro af principiell art. Stadgandet om skatteplikten
är införd i ingressen till § 17 riksdagsordningen och de lian vallagen
hämtade konstitutiva bestämmelserna äro inpassade i § 18 mom. 1
andra stycket, § 19, § 21 andra stycket, § 22 mom. 2 och § 23 mom. .
I första stycket af § 18 mom. 1 har med hänsyn till foimulermgen
af samma moments andra stycke vidtagits mindre redaktionsändringai.

I öfrigt har utskottet icke funnit anledning till erinran mot de
förslag till grundlagsändringar, som i den kungl. propositionen innehållas,
därvid utskottet tillåter sig framhålla, att med anledning åt utskottets
vid nästlidna års riksdag gjorda framställningar dels beträffande
omflyttning från § 87 till § 49 regeringsformen af stadgandet om sättet
för vallagens stiftande, dels i afseende å det antal riksdagsmän, hvarje
valkrets skulle äga att utse (hvithet antal af utskottet föreslagits till
minst 3) och dels rörande vissa ändringar i § 17 inom. a) äfvensom i §§
20, 23 och 38 riksdagsordningen nödiga jämkningar blifyit i cien nu
föreliggande propositionen vidtagna. Utskottet har å sin sida pa grund
af hvad utaf chefen för justitiedepartementet derutinnan anförts uteslutit
det i utskottets förslag till 1904 års riksdag uti ingressen till §
17 intagna förbehåll därom, att valrätt skall utöfvas inom den kommun,
där den röstberättigade är bosatt. Likaså har utskottet funmt
skäl att i sitt nu afgifna förslag bibehålla den i § 17 af Kungl. Mapts
proposition intagna hänvisning till vallagen.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

169

Utskottets nu lämnade framställning i förevarande ämne torde
gifva vid handen, att utskottet funnit sig böra afstyrka de utaf särskilde
motionärer afgifna förslag, hvilka icke i det föregående upptagits
till behandling. Hvad särskild! angår de i olika afseenden gjorda
yrkanden om lindringar i de af Kungl. Maj:t förordade valrättsvillkoren,
har utskottet, med fäst afseende å den stora vikten däraf, att de nya
element, som genom den ifrågasatta rösträttsutvidgningen skulle komma
att tillföras valmanskåren, kunna påräknas vara i besittning af för valrätts
åtnjutande erforderlig själfständighet och omdömesförmåga, icke kunnat
biträda desamma.

I afseende å det af Kungl. Maj:t föreslagna öfvergångsstadgandet
har hos utskottet någon tvekan varit rådande om lämpligheten att antaga
detsamma i den form, som af Kungl. Maj:t gifvits däråt. Den i
stadgandet förekommande tidsbestämningen skulle nämligen komma
att sakna tillämplighet för det fall, att Konungen och bägge Kamrarne,
jämlikt § 64 riksdagsordningen, enades därom, att beslut öfver nu förevarande
förslag, därest det vid denna riksdag blefve hvilande, skulle
uppskjutas till annan riksdag än den lagtima riksdag, som efter förrättade
nya val till Andra Kammaren näst därefter sammanträdde. Då emellertid
ett sådant fall icke lärer behöfva förutsättas, har utskottet bibehållit
stadgandet i den affattning, som det erhållit i Kungl. Maj:ts proposition.

Vid den granskning, som utskottet underkastat det förslag till vallag,
hvilket såsom bilaga åtföljt Kungl. Maj:ts proposition, har utskottet
i likhet med konstitutionsutskottet vid 1904 års riksdag ansett sig böra
göra vissa erinringar.

Utskottet vill härvid till en början framhålla nödvändigheten af,
att vid deri slutliga affattningen af vallagens bestämmelser noggrann!
tillses, att desamma komma att stå i fullständig öfverensstämmelse
med riksdagsordningens föreskrifter.

Sedan Kungl. Maj:ts förslag att i gemensamma valkretsar sammanföra
land och stad vunnit utskottets godkännande, har utskottet haft

Öfvergångs stadgandet.

Vallagen.

170 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

att taga under öfvervägande frågan, huruvida den i vallagens § 1 föreslagna
valkretsindelningen kan anses vara fullt tillfredsställande. Då
de skäl, som föranledt eu indelning af vissa af rikets län i tvenne valkretsar
eller att derv. för valens förberedande erforderliga sammanslutningen
af till samma parti hörande valmän därigenom i väsentlig mån skulle
underlättas, synas tala för, att eu dylik uppdelning genomföres i större
utsträckning än Kungl. Maj:t föreslagit, har utskottet, som visserligen
icke förbiser de störa valkretsarnas betydelse vid användande af ett
proportionellt valsätt, ansett sig böra framhalta önskvärdheten af att
vid den slutliga affattningen af vallagen tages under ompröfning, huruvida
icke ytterligare något eller några af rikets län ma anses böra
delas, därvid särskildt lämpligheten af Ålfsborgs läns delning efter områdena
för hushållningssällskapen torde böra upptagas till behandling.

För undanröjande af möjliga tvifvelsmål om, hvem som äger
befogenhet att hos Konungens befallningshafvande väcka förslag om eu
kommuns delande i skilda valdistrikt eller om ändring i redan skedd
indelning, finner utskottet lämpligt att i § 3 vallagen uttryckligen angifves,
hvem dylik befogenhet tillkommer.

Den af utskottet vid nästlidna års riksdag mot § 8 gjorda erinran
i syfte att en i kommun nyinflyttad person icke skulle i fråga om
fullgjord skatteplikt komma att intaga en fördelaktigare ställning än
de i kommunen redan mantalsskrifna, har utskottet, på grund af hvad
chefen för justitiedepartementet i sitt ofvan intagna yttrande anföit,
icke ansett sig böra vidhålla. Däremot har utskottet icke funnit skäl
frångå sin år 1904 uttalade uppfattning, att stadgandet i § 10
om åliggande för valnämndens ordförande eller magistrat att till
de i röstlängden upptagna personer, som däri icke antecknats såsom
röstberättigade, härom med allmänna posten sända underrättelse bör
ur paragrafen utgå. Då eu hvar under den tid, röstlängden . är
framlagd till granskning, äger tillfälle att förvissa sig om, huruvida
han är i röstlängden upptagen, finner utskottet en dylik anordning
icke vara af behofvet påkallad. Otvifvelaktigt är, att ett sådant
åliggande skulle kräfva ett tidsödande arbete, livilket inom inånga
kommuner endast med stor svårighet skulle kunna af vederbörande
fullgöras.

Med hänsyn till hvad sålunda anförts rörande § 10, bör naturligen
en däraf betingad ändring i § 11 vidtagas.

Vidkommande de i kap. VI vallagen intagna stadgandena om
rösternas sammanräkning har utskottet velat göra den erinran, att i vallagen
böra införas bestämmelser i ändamål att bereda trygghet för, att

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

171

alla vid valet afgifna röster vid den slutliga sammanräkningen komma
att tagas i betraktande. För vinnande af detta syfte torde åt Konungens
befallningshafvande böra uppdragas såväl att infordra inom behörig
tid ej inkomna valprotokoll som ock att efter förberedande granskning
af dessa protokoll vidtaga åtgärder till rättelse eller komplettering
af oriktiga eller ofullständiga sådana.

Utskottet finner sig vidare af hvad chefen för justitiedepartementet
därutinnan andragit icke öfvertygadt om, att den af utskottet vid § 69
vallagen gjorda erinran skulle sakna befogenhet. Utskottet fasthåller
nämligen vid sin åsikt, att det måste anses vara af största vikt, att en
föreskrift gifves, som möjliggör fyllandet af det lagstadgade antalet
representanter i Andra Kammaren äfven för det fall, att under valperioden
någon plats i Kammaren blifvit ledig, vare sig genom riksdagsmans
afsägelse af riksdagsmannauppdraget eller af andra orsaker.

De af utskottet vid nästlidna års riksdag mot §§ 15, 37, 50, 77
och 78 vallagen framställda anmärkningar har utskottet på grund af
hvad chefen för justitiedepartementet i fråga om dessa paragrafer anfört
ansett sig kunna frånträda.

På grund af hvad utskottet ofvan anfört får utskottet hemställa:

l:o) att Riksdagen, med förklarande, att Kungl.
Maj:ts förevarande proposition icke kan oförändrad
bifallas, ville antaga att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling följande förslag till ändrad lydelse af
§§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt §§10 till och
med 25 äfvensom §§ 27, 28 och 38 riksdagsordningen
så ock till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen:

172

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Regeringsformen.

{Nuvarande lydelse:)

§ 31.

Städernas till deltagande i riksdagsmannaval
berättigade invånare äge att till
borgmästaretjänster föreslå trenne behörige
män, då Konungen en af dem utnämne.
På lika sätt förhålles med rådmäns-
och magistratssekreterare-sysslorna
i Stockholm.

§ 49.

Riksdagen representerar svenska folket.
De rättigheter och åligganden, som gällande
lag tillägger Rikets Ständer, tillkomma
hädanefter Riksdagen. Den fördelas
i två kamrar, hvilkas ledamöter
väljas, på sätt riksdagsordningen stadgar.
Kamrarne äga i alla frågor lika behörighet
och myndighet; skolande Riksdagen
i kraft af denna grundlag sammankomma
till lagtima möte hvarje år den 15 januari,
eller, om helgdag då inträffar, dagen därefter;
Konungen dock obetaget att, emellan
lagtima riksdagar, urtima riksdag sammankalla.

{Föreslagen lydelse:)

§ 31.

Till borgmästaretjänst i stad äge där
bosatta och i stadens allmänna angelägenheter
röstberättigade män att föreslå tre
behörige personer, då Konungen en af
dem utnämne. På lika sätt förhålles med
rådmans- och magistratssekreterare-sysslorna
i Stockholm.

§ 49.

Riksdagen representerar svenska folket.
De rättigheter och åligganden, som gällande
lag tillägger Rikets Ständer, tillkomma
hädanefter Riksdagen. Den fördelas
i två kamrar, Första Kammaren
och Andra Kammaren, hvilkas ledamöter
väljas på sätt riksdagsordningen och, beträffande
ledamöterna i Andra Kammaren,
jämväl särskild af Konungen och Riksdagen
gemensamt stiftad vallag stadga.
Kamrarne äga i alla frågor lika behörighet
och myndighet; skolande Riksdagen
i kraft af denna grundlag sammankomma
till lagtima möte hvarje år den 15 januari,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

173

(.Nuvarande lydelse:)

Hos urtima riksdag må endast förekomma
ärende, som föranledt Riksdagens
sammankallande eller af Konungen eljest
för densamma framlägges, så ock hvad
med dylikt ärende står i oskiljaktigt sammanhang.

§ 53.

Lagtima Riksdag skall för ärendenas
beredning tillsätta dessa utskott: ett Konstitutionsutskott,
att väcka och upptaga
frågor rörande förändringar i grundlagarne
och yttranden däröfver till Riksdagen afgifva,
samt att granska de i Statsrådet
förda protokoll; ett Statsutskott, att utreda
och för Riksdagen uppgifva statsverkets
och riksgäldsverkets tillstånd, förvaltning
och behof; ett Bevillningsutskott,
att behandla bevillningsfrågor; ett Bankoutskott,
att öfverse Bankens styrelse och
tillstånd samt föreskrifter om bankoförvaltningen
gifva; samt ett Lagutskott, att
utarbeta de från Kamrarna remitterade
förslag till civil-, kriminal-, kommunaloch
kyrkolagarnes förbättring.

Å urtima riksdag skola ej flera utskott
tillsättas, än som erfordras för beredning
af därvid förekommande ärenden.

(Iöreslagen lydelse:)

eller, om helgdag då inträffar, dagen därefter;
Konungen dock obetaget att, emellan
lagtima riksdagar, urtima riksdag sammankalla.

Hos urtima riksdag må. endast förekomma
ärende, som föranledt Riksdagens
sammankallande eller af Konungen eljest
för densamma framlägges, så ock hvad
med dylikt ärende står i oskiljaktigt sammanhang.

§ 58.

Lagtima Riksdag skall för ärendenas
beredning tillsätta dessa utskott: ett Konstitutionsutskott,
att väcka och upptaga
frågor rörande förändringar i grundlagarne,
så ock i vallag, hvarom i 49 § förmäles,
att yttranden “däröfver till Riksdagen afgifva,
samt att granska de i Statsrådet
förda protokoll; ett Statsutskott, att utreda
och för Riksdagen uppgifva statsverkets
och riksgäldsverkets tillstånd, förvaltning
och behof; ett Bevillningsutskott,
att behandla bevillningsfrågor; ett Bankoutskott,
att öfverse Bankens styrelse och
tillstånd samt föreskrifter om bankoförvaltningen
gifva; samt ett Lagutskott, att
utarbeta de från Kamrarna remitterade
förslag till civil-, kriminal-, kommunaloch
kyrkolagarnes förbättring.

Å urtima riksdag skola ej dera utskott
tillsättas, än som erfordras för beredning
af därvid förekommande ärenden.

174

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Riksdagsordningen.

Kamrarnas bildande,

a) Första Kammaren.

(.Nuvarande lydelse:)

L$ 25.

Befinnes vid riksdagsmannaval, hvillca
bära med slutna sedlar förrättas, valsedel
lyda å person, som ej är valbar,
eller på flera eller färre, än som vid valtillfället
böra väljas, eller innefattar valsedel
någon tvetydighet i anseende till
den eller de valdes namn, skall samma
sedel anses ogild.

Aro valsedlar till större antal än hälften
ogilda och finnes det. inverka på valets
utgång, varde nytt val anställdt.

Valsedlar, som vid elektors- eller riksdagsmannaval
afgifvits, skola af valets
förrädare inläggas under försegling och
förvaras, till dess riksdag smannavalets
giltighet vederbörligen afgjorts.]

§ 10.

För den, som blifvit till ledamot i
Första Kammaren utsedd, utfärdas vid
valförrättningens slut fullmakt i två exemplar,
af hvilka det ena öfverlämnas åt
den valde och det andra insändes till
Justitie-departementet. Fullmakterne, som,
när valet verkställts af landsting, underskrifvas
af dess ordförande, med kontrasignation
af landstingets sekreterare, och,
då valet skett af stad, undertecknas af
stadsfullmäktiges ordförande jämte två
af desse fullmäktige, böra hafva följande
lydelse:

(Föreslagen lydelse:)

§ 10.

Val till Första Kammaren förrättas
med slutna sedlar. Finnes valsedel lyda
å person, som ej är valbar, eller på flera
eller färre, än som vid valtillfället böra
väljas, eller innefattar valsedel någon tvetydighet
i anseende till den eller de valdes
namn, skall samma sedel anses ogin.

Aro valsedlar till större antal än hälften
ogilla och finnes det inverka på valets
utgång, varde nytt val anställdt.

De afgifna valsedlarna skola af valets
förrättare inläggas under försegling och
förvaras, till dess valets giltighet vederbörligen
afgjorts.

§ 11.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

175

(Nuvarande lydelse:)

»I kraft af det riksdagsmannaval, som
af N. N. landsting (stadsfullmäktige i N.

N. stad) blifvit den---förrättadt, varder

N. N. härigenom befullmäktigad att för en
tid af nio år från nämnde dag vara ledamot
af Riksdagens Första Kammare.»
Ort och tid.

§ Il År

någon missnöjd med riksdagsmannaval,
som af landsting eller stadsfullmäktige
förrättadt är, må han däröfver hos
Konungen anföra underdåniga besvär. Han
äger för sådant ändamål hos landstingets
sekreterare eller stadsfullmäktiges ordförande
äska behörigt protokollsutdrag,
hvilket genast eller inom högst två dagar
därefter bör till klaganden utlämnas; och
skall han, vid förlust af talan, sina till
Konungen ställda besvär, sist inom en
månad efter valförrättningens slut, ingifva
till Konungens Befallningshafvande,
som genom kungörelse, hvilken i allmänna
tidningarna införes, utsätter viss kort tid,
inom hvilken underdånig förklaring må
öfver besvären till Konungens Befallningshafvande
aflämnas. Sedan den tid tilländagått,
har Konungens Befallningshafvande
att besvärshandlingarna jämte de förklaringar,
som må hafva inkommit, ofördröjligen
till Konungen insända, för att i
Dess Högsta domstol skyndsamt föredragas
och afgöras.

§ 12-

Riksdagsman i Första Kammaren äger
ej att för denna befattning något arfvode
uppbära. Vill han befattningen sig afsåga,
äger han det göra vid valtillfället
eller sedermera, mellan riksdagar, hos
Konungens Befallningshafvande.

Bill. till Riksd. Prof. 1905. 3 Sami.

(Föreslagen lydelse:)

»I kraft af det riksdagsmannaval, som
af N. IST. landsting (stadsfullmäktige i K.

N. stad) blifvit den--förrättadt, varder

N. N. härigenom befullmäktigad att för en
tid af nio år från nämnde dag vara ledamot
af Riksdagens Första Kammare.»
Ort och tid.

§ 12-

År någon missnöjd med riksdagsmannaval,
som af landsting eller stadsfullmäktige
förrättadt är, må han däröfver hos
Konungen anföra underdåniga besvär. Han
äger för sådant ändamål hos landstingets
sekreterare eller stadsfullmäktiges ordförande
äska behörigt protokollsutdrag,
hvilket genast eller inom högst två dagar
därefter bör till klaganden utlämnas; och
skall han, vid förlust af talan, sina till
Konungen ställda besvär, sist inom en
månad efter valförrättningens slut, ingifva
till Konungens Befallningshafvande,
som genom kungörelse, hvilken i allmänna
tidningarna införes, utsätter viss kort tid,
inom hvilken underdånig förklaring må
öfver besvären till Konungens Befallningshafvande
aflämnas. Sedan den tid tilländagått,
har Konungens Befallningshafvande
att besvärshandlingarna jämte de förklaringar,
som må hafva inkommit, ofördröjligen
till Konungen insända, för att i
Dess Högsta domstol skyndsamt föredragas
och afgöras.

§ 13-

6 Höft. 23

176

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

b) Andra Kammaren.

(Nuvarande lydelse:)

§ 13.

1. Andra Kammarens ledamöter skola
till ett antal af tvåhundratrettio, där af
etthundrafemtio för landet och åttio för
städerna, väljas för en tid af tre år, räknade
från och med Januari månads början
året näst efter det, under hvilket valet
skett.

2. A landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval
äfven räknas köpingar,
utses för hvarje domsaga en riksdagsman.
Understiger domsagornas antal
etthundrafemtio, skola, för ernående af
det bestämda antalet riksdagsmän, de
folkrikaste domsagorna, så vidt ske kan
häradsvis, indelas i två valkretsar, som
hvardera välja en riksdagsman. Öfverstiger
domsagornas antal etthundrafemtio,
skola, i den mån sådant erfordras,
domsagor, som gränsa intill hvarandra
och hafva minsta sammanlagda folkmängden,
förenas, två och två, till en
valkrets.

3. I stad, hvars folkmängd uppgår
till eller öfverstiger en åttiondedel af
folkmängden i rikets alla städer, väljes
efter stadens folkmängd en riksdagsman
för hvarje fullt tal, motsvarande en åttiondedel
af städernas folkmängd. Städer,
med mindre folkmängd än nu är sagdt,
ordnas, så vidt lämpligen ske kan länsvis,
i så många valkretsar, som, med
iakttagande af att hvardera utser en riksdagsman,
erfordras för uppnående af
det i mom. 1 föreskrifna antal riksdagsmän
för städerna.

4. Indelningen af omförmäla valkretsar,
så ock riksdagsmännens antal
för hvar och en af de städer, hvilkas
folkmängd i och för sig berättigar dem
att utan förening med annan stad välja

(Föreslagen lydelse:)

§ 14.

Andra Kammarens ledamöter skola till
ett antal af tvåhundratrettio väljas för
en tid af tre år, räknade från och med
januari månads början året näst efter det,
under hvilket valet skett.

§ 15.

1. Hvart och ett af rikets län, till
hvilka i fråga om riksdagsmannaval
Stockholms stad är att hänföra, utgör
med undantag för de fall, hvarom nedan
förmäles, en valkrets.

2. Stad, hvars folkmängd vid början
af andra året före en treårsperiod uppgår
till eller öfverstiger tre tvåhundratrettiondelar
af rikets folkmängd, skall
från och med denna treår speriod utgöra
en valkrets. Inträffar sedermera vid
början af andra året före en treårsperiod,
att folkmängden i sådan stad ej längre
uppgår till en nittiondel af rikets folkmängd,
skall den stad icke vidare bilda
egen valkrets.

3. Där ett län eller, om en eller
flera af ett läns städer bilda egna valkretsar,
Öfriga delen af sådant län till
följd af särskilda omständigheter, såsom
folkmängdens storlek eller samfärdsförhållandena,
finnes lämpligen böra delas,
må dylikt lån eller dylik länsdel utgöra
högst två valkretsar.

4. Rikets indelning i valkretsar innehålles
i lagen om val till Riksdagens
Andra Kammare.

§ 16.

1. Inom hvarje valkrets väljes, efter
folkmängden vid början af året näst
före den treårsperiod, för hvilken valen

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

177

(Nuvarande lydelse:)

riksdagsman, bestämmes, efter ofvan angifna
grunder, hvart tionde år af Konungen.
Den ordning, som sålunda fastställes,
vinner ej tillämpning förr ån vid
de val, hvilka näst därefter, enligt § 15
mom. 1, skola äga rum. Köping eller
annat samhälle, som erhåller stadsprivilegier,
räknas i fråga om riksdagsmannaval
fortfarande Ull landet, till dess ny
valkretsordning varder fastställd.

5. Uppgår städernas folkmängd till
mer än åttio tvåhundratrettiondedelar af
folkmängden i hela riket, skall det här
ofvan föreskrifna antalet riksdagsmän
tvåhundratrettio utses för landet och för
städerna efter förhållandet mellan folkmängden
å landet och i städerna. Det
antal riksdagsmän, som sålunda bör utses
för landet och för städerna, bestämmes
af Konungen vid fastställande af den
i mom. 4. omförmålda ordning, därvid i
öfrigt stadgandena i mom. 2 och 3 skola
i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

§ 14.

Valrätt tillkommer inom den kommun,
där han bosatt är, en hvar i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigad
man, hvilken antingen äger
eller med stadgad åborätt innehafver fast
egendom på landet eller i stad till ett
taxeringsvärde af minst ett tusen riksdaler,
eller för lifstid eller för minst
fem år arrenderar jordbruksfastighet
till taxeringsvärde, ej understigande sex
tusen riksdaler, eller ock erlägger till
staten bevillning för en till minst åttahundra
riksdaler uppskattad årlig inkomst.

(.Föreslagen lydelse:)

gälla, en riksdagsman för hvarje fullt
tal, motsvarande en tvåhundratrettiondel
af rikets folkmängd; och skola för ernående
af hela antalet tvåhundratrettio
riksdagsmän de valkretsar, hvilkas folkmängd
mest öfverskjuter de tal, som,
efter hvad nyss är sagdt, åro bestämmande
för riksdagsmännens antal inom
valkretsarna, hvar för sig i ordning
efter öfverskottens storlek vara berättigade
att välja ytterligare en riksdagsman.
Äro öfverskottstalen lika för två eller
flera valkretsar, afgöres, där så är nödigt,
företrädet genom lottning på sätt i § 6
mom. 7 är stadgadt. Ej må dock i någon
valkrets antalet riksdagsmän understiga
tre.

2. Det antal riksdagsmän, hvarje
valkrets enligt ofvan angifna grunder
äger utse, fastställes af Konungen.

§ 17.

Valrätt tillkommer en hvar vålfrejdad
svensk man, som är skyldig till staten
erlägga direkt skatt, från och med kalenderåret
näst efter det, hvarunder han
uppnått tjugufem års ålder, dock ej

a) den, som står under förmynderskap
eller är i konkurstillstånd;

b) den, som häftar för understöd,
hvithet under löpande eller sistförflutna
kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats
honom själfhans hustru eller
minderåriga barn;

c) den, som icke erlagt de honom påförda
utskylder till stat och kommun,
hvilka förfallit till betalning under de
tre sistförflutna kalenderåren;

d) värnpliktig, som icke fullgjort de
honom till och med utgången af sistförflutna
kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.

178

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

(Nuvarande lydelse:)

§ 15.

1. Val till riksdagsmän i Andra
Kammaren verkställas under September
månad året näst före början af de tre
år, för hvilka valen gälla.

2. Förordnar Konungen nya val etter
afgår eljest riksdagsman för Andra
Kammaren innan den tid, för hvilken
han blifvit vald, tilländalupit, verkställes
ofördröjligen inom den valkrets, som utsett
den afgångne, nytt val för den återstående
tiden.

§ 16-

1. Å landet väljes riksdagsman
medelst elektorer. För hvarje kommun
utses inför kommunalstämmans ordförande
en elektor och därutöfver, efter
folkmängden, en för hvarje fullt tal af
ett tusen: Desse elektorer sammanträda
till riksdagsmannaval inför domhafvanden
i den domsaga, titt hvilken valkretsen
liörer, eller, om två domsagor äro förenade
till en valkrets, inför domhafvanden i den
af dessa domsagor, hvilken den största
folkmängden äger.

2. I de valkretsar, som bestå af två
eller flera städer, utses inför magistraten
en elektor för hvarje stad och därutöfver,
efter folkmängden, en för hvarje fullt tal
af femhundra. Desse elektorer samman -

(Föreslagen lydelse:)

Närmare bestämmelser rörande tilllämpningen
af nu stadgade villkor meddelas
i vallagen.

§ 18.

1. Val till riksdagsman i Andra Kammaren
utsättes af Konungens Befallningshafvande
att äga rum någon dag i September
månad året näst före början af
de tre år, för hvilka valet gäller.

För de fall, då, titt följd däraf att
hela antalet å förslag uppförda valbara
kandidater är mindre än det antal riksdagsmän,
som skall väljas, etter uppgår
till jämnt det antal platser, som är att
besätta, val ej skall å sålunda utsatt Hd
äga rum, meddelas bestämmelser i vallagen.

2. Förordnar Konungen nya val, verkställas
dessa ofördröjligen för den återstående
tiden.

§ 19-

1. Andra Kammarens ledamöter väljas
enligt proportionellt och omedelbart
valsätt. Hvarje röstande äge därvid en
röst, som han må gifva odelad åt en
etter lika fördela mellan flera.

2. Inom de särskilda valkretsarna
förrättas valen i allmänhet kommunvis,
och hvarje kommun bildar då ett valdistrikt;
men kommun, som till följd af
folkmängdens storlek, samfärdsförhållandena
eller andra orsaker finnes icke
lämpligen böra utgöra ett enda valdistrikt,
må efter beslut af Konungens Befallningshafvande
delas i två eller flera valdistrikt.

Årligen skall, på sätt vallagen föreskrifver,
för hvarje sådant distrikt upprättas
röstlängd, som ovillkorligen gäller,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

179

{Nuvarande lydelse:)

träda Ull riksdagsmannaval inför magistraten
i den stad inom valkretsen, som
största folkmängden äger.

3. Kommuner, som hafva att gemensamt
välja riksdagsman, äga dock begagna
det omedelbara valsättet, därest af
de röstberättigade så beslutas. Då förslag
härom af de röstberättigade i en
kommun väckes medelst beslut, fattadt
inför kommunalstämmas ordförande eller
magistrat, varder sådant meddeladt Konungens
Befallningshafvande, som från
öfriga till valkretsen hörande kommuner
infordrar de röstberättigades röster och
utfärdar kungörelse om utgången, efter
thy som de flesta afgifna rösterna varit
för bifall eller af slag. I sistnämnda fall
kan frågan icke förr, än en tid af fem
år därefter förflutit, å nyo upptagas.
Beslutas åter förändringen, träder den
i kraft vid det val, som näst efter en
månad från kungörelsens utfärdande inträffar,
och gäller för en tid af minst
fem år, hvarefter beslut om dess upphörande
kan på lika sätt som om dess
införande fattas.

Vid de omedelbara valen afgifvas
rösterna, särskildt för hvarje kommun,
inför kommunalstämmas ordförande etter
magistrat; och skola för rösternas sammanräknande
och fullmakts utfärdande
åt den, som de flesta rösterna erhållit,
valprotokollen insändas, för kommunerna
å landet titt domhafvanden och för städerna
till magistraten i den stad, som
största folkmängden äger. Vid dessa
protokolls affattande böra till ledning
tjäna formulär, som af Konungen fastställas.

4. I stad, där magistrat ej finnes,
skall den för sådan stad särskildt tillsatta
styrelse etter dess ordförande taga
den befattning med riksdagsmannaval,
som enligt denna § samt §§ 18, 20 och
22 tillhör magistrat eller dess ordförande.

{Föreslagen lydelse.)

intill dess ny röstlängd på enahanda
sätt kommit till stånd.

3. Val sker medelst användande af
offentliga vallistor, fastställda och kungjorda
af Konungens Befallningshafvande
på grund af dit ingifna valförslag
och anmälningar, på sätt i vallagen
stadgas. Ej må samma kandAdats
namn på mer än en vallista förekomma.

För omröstningen skola begagnas
tryckta, vid valförrättningen tillhandahållna
röstsedlar, upptagande samtliga
de vallistor, som före valet kungjorts, å
hvilka röstsedlar af den väljande medelst
understrykning på i vallagen angifvet
sått tydligt utmärkes hvart och ett namn,
på hvithet han vill rösta.

4. Ej må någon rösta på andra än
dem, hvilkas namn äro på röstsedeln
tryckta.

A röstsedeln må ej utmärkas flera,
men väl färre, namn än det antal riksdagsmän,
som skall väljas.

Är å röstsedel endast ett namn understruket,
har den kandidat, som därmed
afses, erhållit den röstandes hela röst.
Äro två namn understrukna, har hvardera
kandidaten erhållit en half röst; åro
tre namn understrukna, har en hvar af de
tre kandidaterna erhållit en tredjedels röst
och så vidare, så att den del af en hel röst,
som, när mer än ett namn å röstsedeln
under strukits, tillkommer en hvar af de
på röstsedeln utmärkta kandidater, alltid
motsvarar deras antal.

Valmannen vare ej bunden att rösta
uteslutande inom en vallista på röstsedeln,
utan äge full frihet att rösta på
kandidater å skilda listor.

5. Sammanräkning af de vid valet
afgifna röster verkställes af Konungens
Befallningshafvande, därvid, sedande giltiga
röstsedlarna ordnats i grupper efter antalet
af de å hvarje sedel gjorda namnunderstrykningar,
sammanräknas först, för er -

180

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

(Nuvarande lydelse:)

5. I stad, som har att ensam sända
en eller flere riksdagsmän, förrättas valen
omedelbart inför magistraten; och må,
där flere riksdagsmän skola utses, staden,
på sätt om val till stadsfullmäktige är
stadgadt, kunna indelas i valkretsar.

§ 17.

Vid så väl elektors- som riksdagsmannaval
tillkommer hvarje röstande en
röst. Den, som därvid erhållit de flestas
röster, vare lagligen vald, och skilje
lotten emellan dem, som erhållit lika
röstetal.

(.Föreslagen lydelse:)

hållande af hvarje kandidats rösttal, de
röster och röstclelar, hvilka honom tillfallit,
och därefter, för utrönande af sammanlagda
rösttalet för hvarje lista, samtliga rösttalen
för de kandidater, hvilka äro uppförda på
en och samma lista. För lista, som upptager
en enda kandidat, är hans rösttal
listans rösttal.

6. De platser, som äro att besätta,
fördelas mellan de olika listorna efter den
grund att, då någon lista tillerkännes en
plats för en viss röstmängd, samma röstmängd
medför lika rätt för hvarje annan
lista, och på det sätt, att platserna, en efter
annan, tilldelas den af de olika listorna,
som för hvarje gång uppvisar det största
jämförelsetalet. Jämförelsetalet är för
hvarje lista dess rösttal, så länge listan
ännu icke fått någon plats sig tillerkänd,
halfva rösttalet, så länge listan erhållit
allenast en plats, tredjedelen af rösttalet, „
så länge listan erhållit allenast två platser,
och så vidare i fortsatt följd. År o, i
fråga om någon plats, två eller flera af
jämförelsetalen lika, äge den lista företräde,
hvars rösttal är störst. Aro äfven
rösttalen lika, skilje lotten. Har en lista
redan erhållit så många platser, som listan
upptager kandidater, varde den från vidare
jämförelse utesluten.

7. De platser, som sålunda tillkomma
en lista, tilldelas dem af de valbara kandidaterna
därå, som äga högsta rösttalen.
Vid lika rösttal, eller, i händelse plats skall
tilldelas två eller flera kandidater, som icke
personligen erhållit någon röst, skilje lotten.

8. Närmare bestämmelser meddelas i
vallagen.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

181

(Nuvarande lydelse:) (.Föreslagen lydelse:)

Vid dessa val skola till efterrättelse
tjäna de för kommunerna gällande röstlängder,
som böra innehålla anteckning
om dem, hvilken enligt 14 § valrätt tillkommer.

§ 18.

Konungens Befallningshafvande åligger
att, när val till riksdagsman i Andra
Kammaren erfordras, därom underrätta
vederbörande valförrättare, som låter tid
och ort för valet i kyrkorna kungöra,
med särskild föreskrift att elektorsval,
där det äger rum, skall hållas minst
åtta dagar före riksdagsmannavalet. Skulle
i någon församling offentlig gudstjänst
ej förrättas å söndag, då kungörelsen bör
uppläsas, skatt, på prästerskapets anmodan,
vederbörande kronobetjänt kungörelsen
skyndsamt kringsända. I kungörelse
om omedelbart val i valkrets, som utgöres
af två eller flera kommuner, erinras om
valprotokollens ofördröjliga insändande till
välförrättaren och om dagen för rösternas
sammanräknande.

För kallelse till elektorsval gäller i
tillämpliga delar hvad om kallelse till
kommunalstämma och allmän rådstuga
stadgadt är.

Där elektorsval hållet är, skall ordföranden
i kommunalstämma eller i magistrat,
som valet förrättat, åt den eller
dem, som fått elektor sbefattning sig uppdragen,
såsom fullmakt meddela till riktigheten
bestyrkt utdrag af valprotokollet.
Vid detta protokolls affattande bör till
ledning tjäna formulär, som af Konungen
fastställes.

§ 19.

Till ledamöter i Andra Kammaren
kunna endast väljas män, som uppnått
tjugofem års ålder samt, enligt 14 §, äga
valrätt inom den kommun etter någon af
de kommuner, för hvilka de väljas.

§ 20.

Till ledamöter i Andra Kammaren
kunna endast utses män, som vid. valtillfället
äga valrätt inom den valkrets,
för hvilken de väljas.

182

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

(Nuvarande lydelse:)

§ 20.

För den, som blifvit utsedd till ledamot
i Andra Kammaren, utfärdas ofördröjligen
fullmakt i två exemplar, underskrift
för valkrets å landet af domhafvanden,
för stad, som ensam sänder
riksdagsman, af stadens magistrat, och
för valkrets, som består af flera städer,
af den magistrat, som valet slutligen
handlagt; och skall det ena exemplaret
öfverlämnas åt den valde och det andra
insändas till Justitie-departementet. Fullmakterne
höra hafva följande lydelse:

»Vid riksdagsmannaval, som den —
— hållits i N. N. domsaga» (»N. N. valdistrikt
af N. N. domsaga») eller »i N. N.
stad» (»städer»), »har N. N. blifvit utsedd
till ledamot af Riksdagens Andra
Kammare för en tid af tre år, räknade
från och med den 1 Januari nästkommande
är» (eller om valet hållits efter
treårsperiodens början: »för tiden till

den 1 Januari år — —»), »hvarom detta
länder till bevis och fullmakt.» Ort och tid.

§ 21.

Riksdagsman, som för Andra Kammaren
vald blifvit, må ej denna befattning
sig undandraga, med mindre han företer
giltiga skäl för afsägelse. Såsom sådana
anses:

1. de hinder allmänna lagen upptager
såsom laga förfall;

2. ålder öfver 60 år;

3. att den valde tillförene såsom riksdagsman
bevistat tre lagtima riksdagar.

Afsägelse af riksdagsmannauppdrag,
som göres vid valtillfälle, pröfvas af valförrättaren.
Sker afsägelse efteråt, mellan
riksdagar, pröfvas den af Konungens Befallningshafvande.

(Iöreslagen lydelse:)

§ 21.

För en hvar, som blifvit utsedd till
ledamot i Andra Kammaren, utfärdas ofördröjligen
af Konungens Befallningshafvande
fullmakt i två exemplar, af hvilka
det ena öfverlämnas åt den valde och det
andra insändes till Justitie-departementet.

Om lydelsen af fullmakt förordnas i
vallagen.

§ 22.

1. Riksdagsman, som för Andra Kammaren
vald blifvit, må ej denna befattning
sig undandraga, med mindre han företer
giltiga skäl för afsägelse. Såsom sådana
anses:

a) de hinder allmänna lagen upptager
såsom laga förfall;

b) ålder öfver 60 år;

c) att den valde tillförene såsom riksdagsman
bevistat tre lagtima riksdagar.

Afsägelse af riksdagsmannauppdrag,
ehvad den göres vid valtillfälle eller efteråt,
mellan riksdagar, pröfvas af Konungens
Befallningshafvande.

2. Har någon, som blifvit vald till
riksdagsman, afsagt sig uppdraget, och
pröfvas afsägelsen giltig, då inträde i hans

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

188

(Nuvarande lydelse:)

§ 22.

1. År någon missnöjd med val till
riksdagsman i Andra Kammaren, må lian
däröfver anföra besvär hos Konungens
Befallningshafvande i valorten eller, där
fråga om val för [lera domsagor eller
städer handlagts inom särskilda län, hos
B ef ältning skaf vanden i det län, där slutliga
handläggningen skett. För det ändamål
äger klaganden hos domhafvande
eller magistrat, som slutligen handlagt
valfrågan, äska behörigt protokollsutdrag,
hvilket genast eller inom högst två dagar
därefter bör till klaganden utlämnas; och
skall han, vid förlust af talan, sist inom
åtta dagar efter valförrättningens slut
ingifva sina besvär till Konungens Befallningshafvande,
som, på sätt i 11 §
stadgas, lämnar vederbörande tillfälle att
sig förklara samt sist innan nästa dags
utgång, efter det den för förklarings afgifvande
bestämda tid tilländalupit, sitt
utslag i målet utfärdar.

2. Den med Konungens Befallningshafvandes
utslag missnöjde äger att, sistinom
åtta dagar efter däraf erhållen del,

Bih. till Biksd. Prot. 1905. 3 Sami.

(Föreslagen lydelse:)

ställe den af kandidaterna på samma lista,
som enligt de i § 19 mom. 7 angifna
grunder kommer de valda riksdagsmännen
närmast.

Samma lag vare, då eljest ledig vorden
plats i kammaren skall fyllas.

Finnes å den lista, som upptagit den
afgångne, till fyllande af dennes plats
ingen valbar kandidat, skall platsen efter
de i § 19 mom. 7 stadgade grunder fyllas
från den af de öfriga listorna, som vid
fortsättande af det i § 19 mom. 6 angifna
förfarande finnes närmast berättigad till
den obesatta platsen. Huru för fyllande
af ledig plats förhållas skall, när valbar
kandidat saknas å samtliga vallistor, därom
stadgas i vallagen.

§ 23.

1. Är någon missnöjd med val till riksdagsman
i Andra Kammaren eller sådan
Konungens Befallningshafvandes åtgärd,
som står i omedelbart samband med själfva
valet, eller vill någon klaga öfver beslut,
hvarigenom af honom gjord afsägelse af
riksdagsmannauppdrag ej blifvit godkänd,
må han däröfver hos Konungen anföra
besvär. För sådant ändamål äger klaganden
hos Konungens Befallningshafvande
äska behörigt protokollsutdrag,
hvilket inom högst tre dagar därefter bör
till klaganden utlämnas; och skall han,
vid förlust af talan, sist inom tio dagar
efter valförrättningens slut eller, där afsägelse
skett senare än vid valtillfälle, efter
erhållen del af Konungens Befallningshafvandes
beslut sina till Konungen ställda
besvär ingifva till B ef ältning skaf''vanden,
som, på sätt i § 12 stadgas, lämnar vederbörande
tillfälle att sig förklara. Sedan
den för förklarings afgifvande bestämda
tid tilländalupit, hav Konungens Befallningshafvande
att besvären jämte alla målet
rörande handlingar ofördröjligen till Ko6
Höft. 24

184

Konstitutionsutskottets Utlutande N:o 6.

(.Nuvarande lydelse:)

till Konungens Befallningshafvande inlämna
sina besvär, ställda till Konungen,
hvarefter med målet vidare så förhålles,
som ofvan i 11 § sägs.

3. Vill någon klaga öfver beslut, hvarigenom
af honom gjord afsägelse af riksdag
smannauppdrag ej blifvit godkänd, förfares
i afseende därå, om afsägélsen ägt
rum vid valtillfälle, enligt mom. 1 i denna
§ och, om afsågelsen efteråt skett hos Konungens
Befallningshafvande, enligt mom. 2.

§ 23.

Hvarje ledamot af Andra Kammaren
åtnjuter af statsmedel ersättning för resekostnad
till och från riksdagen samt arfvode
af ett tusen tvåhundra riksdaler för
hvarje lagtima riksdag; dock att, när antingen
Konungen upplöser Riksdag, innan
den varit fyra månader tillsammans, eller
ledamot af Kammaren eljest afgår från
sin befattning under riksdagen, innan så
lång tid af dess sammanträde förflutit,
eller Riksdagen sammanträder i följd däraf
att Konungen, med upplösande af Riksdag,
förordnat om nya val, så ock under
urtima riksdag, Kammarens ledamot undfår,
jämte resekostnadsersättning, i dagtraktamente
tio riksdaler, hvilket dock ej
må öfverstiga sammanlagdt ett tusen tvåhundra
riksdaler.

Den ledamot af Kammaren, som icke
i rätt tid vid riksdagen sig inställer, skall
för hvarje dag han uteblifver vara förlustig
tio riksdaler af arfvodet.

{Föreslagen lydelse:)

nungen insända, hvarefter med målet
vidare så förhålles, som i § 12 sägs.

2. Vid pröfning af besvär öfver riksdagsmannaval
må sådana omständigheter
ej verka till valets upphäfvande, som, utan
att öfva inflytande på den omedelbara utgången
af valet, kunna äga inverkan allenast
på frågan om hvilka vid sedermera
inträffade ledigheter må varda till riksdagsmän
utsedde.

§ 24.

Hvarje ledamot af Andra Kammaren
åtnjuter af statsmedel ersättning för resekostnad
till och från riksdagen samt arfvode
af ett tusen tvåhundra riksdaler för
hvarje lagtima riksdag; dock att, när antingen
Konungen upplöser Riksdag, innan
den varit fyra månader tillsammans, eller
ledamot af Kammaren eljest afgår från
sin befattning under riksdagen, innan så
lång tid af dess sammanträde förflutit,
eller Riksdagen sammanträder i följd däraf"
att Konungen, med upplösande af Riksdag,
förordnat om nya val, så ock under
urtima riksdag, Kammarens ledamot undfår,
jämte resekostnadsersättning, i dagtraktamente
tio riksdaler, hvilket dock ej
må öfverstiga sammanlagdt ett tusen tvåhundra
riksdaler.

Den ledamot af Kammaren, som icke
i rätt tid vid riksdagen sig inställer, skall
för hvarje dag han uteblifver vara förlustig
tio riksdaler af arfvodet.

c) Gemensamma bestämmelser.

§ 24. § 25.

Rösträtt må ej utöfvas af annan val- Rösträtt må ej utöfvas af annan valberättigad
än den, som vid valtillfälle berättigad än den, som vid valtillfälle
personligen sig inställer. personligen sig inställer.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

185

(.Nuvarande lydelse.-)

§ 27.

Därest någon varder för samma tid
vald till ledamot af bägge Kamrarna eller
till ledamot af endera för två eller flera
valkretsar, må på honom ankomma att
bestämma i hvilkendera Kammaren han
vill inträda eller för hvilken valkrets
han vill anses till riksdagsman vald.
Dock åligger honom att hos Konungens
Befallningshafvande i den ort, för hvilken
han riksdagsmannauppdrag ej mottager,
därom göra skyndsam anmälan.

§ 28.

Hos Konungen göres af hvardera Kammaren
anmälan om de ledigheter inom
Kammaren, hvilka skola under samma
eller innan nästa riksdag genom val fyllas,
hvarefter Konungen anbefaller Dess Befallningshafvande
föranstalta, att nya val
anställas.

Om emellan riksdagar ledighet i någondera
Kammaren genom ledamots afgång
uppstår, åligger Konungens Befallningshafvande,
när den afgångne tillhört Andra
Kammaren, att föranstalta om nytt val;
och, då den afgångne varit ledamot af
Första Kammaren, att om ledigheten göra
anmälan hos Konungen, som förordnar
om nytt vals anställande.

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer
att granska rikets grundlagar samt att
hos Kiksdagen föreslå de ändringar däruti,
dem utskottet anser högst nödiga eller
nyttiga och möjliga att verkställa, så ock
att meddela utlåtande öfver de från Kamrarna
till utskottet hänvisade grundlagsfrågor.

{Föreslagen lydelse:)

§ 27.

Därest någon varder för samma tid
vald till ledamot af bägge Kamrarna eller
till ledamot af Första Kammaren för
två eller flera valkretsar, må på honom
ankomma att bestämma i hvilkendera
Kammaren han vill inträda eller för hvilken
valkrets han vill anses till riksdagsman
vald. Dock åligger honom att hos
Konungens Befallningshafvande i den ort,
för hvilken han riksdagsmannauppdrag ej
mottager, därom göra skyndsam anmälan.

§ 28.

Hos Konungen göres af hvardera
Kammaren anmälan om de ledigheter inom
Kammaren, hvilka skola under samma
eller innan nästa riksdag fyllas, hvarefter
Konungen anbefaller Dess Befallningshafvande
föranstalta, att annan utses i den
afgångnes ställe.

Om mellan riksdagar ledighet i någondera
Kammaren genom ledamots afgång
uppstår, åligger Konungens Befallningshafvande,
när den afgångne varit ledamot
af Första Kammaren, att om ledigheten
göra anmälan hos Konungen, som
förordnar om nytt vals anställande; och
då den afgångne tillhört Andra Kammaren,
att föranstalta om utseende af annan person
i den afgångnes ställe.

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer
att granska rikets grundlagar och vallag,
hvarom i § 49 regeringsformen förmärs,
samt att hos Riksdagen föreslå de ändringar
däruti, dem utskottet anser högst
nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa,
så ock att meddela utlåtande öfver
de från Kamrarna till utskottet hänvisade
grundlags- och vallagshtxgov.

186

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

(Nuvarande lydelse:)

2. Utskottet åligger ock att äska
de i Statsrådet förda protokoll, med
undantag af dem, som angå ministeriella
ärenden och kommandomål, hvilka endast
i hvad som rörer kända och af utskottet
uppgifna händelser kunna fordras. Om
utskottets rätt och plikt att, efter granskning
af dessa protokoll, hos Riksdagen
anmäla de anmärkningar, hvartill denna
granskning funnits föranleda, eller eljest
vidtaga den med anledning af gjord anmärkning
erforderliga åtgärd, så ock att,
när af riksdagsman eller af annat utskott
än Konstitutionsutskottet fråga blifvit
väckt, att Statsrådet eller någon dess
ledamot eller föredragande sitt ämbete
på obehörigt sätt utöfvat, däröfver, före
frågans afgörande af Riksdagen, afgifva
yttrande, därom är i regeringsformen
stadgadt.

3. Utskottet tillkommer jämväl att,
då olika meningar mellan Kamrarna uppstå,
till hvilket utskott uppkomna frågor
och ämnen böra hänvisas, därom besluta,
så ock att skilja mellan Kammare och
dess talman, då den senare vägrar proposition.

(Föreslagen lydelse:)

2. Utskottet åligger ock att äska de
i Statsrådet förda protokoll, med undantag
af dem, som angå ministeriella ärenden
och kommandomål, hvilka endast i hvad
som rörer kända och af utskottet uppgifna
händelser kunna fordras. Om utskottets
rätt och plikt att, efter granskning
af dessa protokoll, hos Riksdagen
anmäla de anmärkningar, hvartill denna
granskning funnits föranleda, eller eljest
vidtaga den med anledning af gjord anmärkning
erforderliga åtgärd, sa ock att,
när af riksdagsman eller af annat utskott
än Konstitutionsutskottet fråga blifvit
väckt, att Statsrådet eller någon dess
ledamot eller föredragande sitt ämbete
på obehörigt sätt utöfvat, däröfver, före
frågans afgörande af Riksdagen, afgifva
yttrande, därom är i regeringsformen
stadgadt.

Öfv ergångsstadgande.

Intill dess nya val i hela riket till
Andra Kammaren första gången förrättas
efter utgången af augusti manad 1907,
skola i fråga om val till kammaren
tillämpas de före är 1906 i sådant hänseende
gällande stadganden.

herr Broeks motion n:o 221,
herr Setterbergs motion n:o 246,
herr Lundebergs in. fl. motion n:o 32,
herr Elowsons motion n:o 214,
herr Nydals motion n:o 219,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

187

f) herr Roos’ m. fl. motion n:o 228,

g) herr Brantings in. fl. motion n:o 237,

h) herr Centerwalls motion n:o 276,

i) herr Staaffs in. fl. motion n:o 231,

k) herr Johansons motion n:o 258,

l) herr Brodins motioner n:is 220 och

260,

in) herr Sjöcronas motion n:o 30,
icke må föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 april 1905.

På utskottets vägnar:
HUGO BLOMBERG.

188

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Reservationer:

af lierrar Lars Berg, Carl Nyström och friherre Kappe, hvilka
anfört:

»Vi hafva visserligen i allt öfrigt instämt i utskottets yttrande och
förslag, men tillika, på de af herr Lundeberg in. fl. i motionen n:o 32
anförda skäl, ansett, att utskottet i samband med öfriga angående utsträckning
af valrätten till Riksdagens Andra Kammare framlagda förslag
till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen bort föreslå
ändring af § 71 regeringsformen och § 65 riksdagsordningen. Vi
hafva nämligen icke kunnat finna, att dessa föreslagna ändringar i reglerna
för de gemensamma voteringarna icke lämpligen böra såsom
villkor förbindas med den ifrågavarande rösträttsutvidgningen, då å ena
sidan behofvet och nödvändigheten af en sådan begränsning af dessa
voteringar från många håll framhållits och erkänts — icke minst kraftigt
från statsrådsbänken under 1904 års rösträttsdebatt i Första Kammaren
— och då å andra sidan vi icke kunna tänka oss någon annan möjlighet
för genomförande af den försiktighetsåtgärd, som så allmänt anses
vara af nöden, än att detta sker i samband med rösträttsreformen.

Vi hafva därför yrkat, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen ville såsom livilande till vidare
grundlagsenlig behandling antaga följande förslag till
ändrad lydelse af §§ 31, 49, 53 och 71 regeringsformen
samt §§ 10 till och med 25 äfvensom §§ 27,
28, 38 och 65 riksdagsordningen så ock till öfvergångsstadgande
i riksdagsordningen:

Regeringsformen.

(Nuvarande lydelse:)

§ 31.

§ 49.

§ 53.

(Föreslagen lydelse:)

§ 49.*

* Lika med utskottets förslag.

■p

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

189

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

§ 71. § 71.

Pa enahanda sätt förfares jämväl, där På enahanda sätt förfares jämväl, där
Kamrar no sig icke förena om grunderna Kamrarne sig icke förena om grunderna
för någon bevillning, sättet för deras för någon bevillning, sättet för deras
tillämpning eller bevillningens fördelning tillämpning eller bevillningens fördelning
till utgörande. till utgörande; dock att bägge kamrarnes

sammanstämmande beslut erfordras ej
mindre för meddelande af nya bestämmelser
rörande skattefrihet eller lindring
i skatten för viss inkomst eller förmögenhet,
än äfven, när fråga är om bevillnings
utgörande efter progressiv skala,
(eller med olika skattesatser för olika
slag af inkomst eller förmögenhet), för fastställande
eller ändring af bestämmelser
rörande skatteskala, förhållandet mellan
skattesatser för inkomst eller förmögenhet
af olika slag samt den procent af inkomst
eller förmögenhet, hvartill skatten högst
må uppgå.

Riksdagsordningen.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

§ 10*

§ 11.*

§ 12*

§ 13.*

{§ 14.*

< § 15.*

§ 16.*

§ 17*

§ 18.*

§ 19*

§ 25.
§ 10.
§ 11
§ 12.

§ 13.

§ 14.
§ 15.
§ 16.
§ 17.
§ 18.

* Lika med utskottets förslag.

190

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

(Nuvarande lydelse:)

§ 19.

§ 20.

§ 21.

§ 22.

§ 23.

§ 24.

§ 27.

§ 28.

§ 38.

§ 65.

När, i fråga om statsutgifter eller
bevillning, eller om reglementariska föreskrifter
för Riksbanken, dess "inkomster
och utgifter, eller om ansvarsfrihet för
Fullmäktige i Riksbanken, eller om Riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning,
inkomster och utgifter, Kamrarne fatta
stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt
utskotts förslag varda sammanjämkade,
skola bägge Kamrarne hvar för sig rösta
om de olika beslut, hvari hvardera förut
stannat; kommande den mening, som därvid
erhåller de flesta ledamöters af båda
Kamrarne sammanräknade röster, att gälla
såsom Riksdagens beslut. För att vid
sådan omröstning förekomma lika antal
röster, skall i Andra Kammaren afläggas
och förseglas en sedel, hvilken, i händelse
de öfrige sammanräknade rösterna utfalla
lika, öppnas och afgör frågan. Är pluralitet
redan vunnen, bör den aflagda sedeln
ouppbruten genast förstöras.

(Föreslagen lydelse:)

§ 20. *

§ 21.*

§ 22*

§ 23.*

§ 24.*

§ 25*

§ 27. *

§ 28. *

§ 38.*

§ 65.

När, i fråga om statsutgifter eller
bevillning, med det undantag, hvarom i
regeringsformens 71 § förmåles, eller om
reglementariska föreskrifter för Riksbanken,
dess inkomster och utgifter, eller om
ansvarsfrihet för Fullmäktige i Riksbanken,
eller om Riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning, inkomster och utgifter, Kamrarne
fatta stridiga beslut, som ej uppå
vederbörligt utskotts förslag varda sammanjämkade,
skola bägge Kamrarne hvar
för sig rösta om de olika beslut, hvari
hvardera förut stannat; kommande den
mening, som därvid erhåller de flesta
ledamöters af båda Kamrarne sammanräknade
röster, att gälla såsom Riksdagens
beslut. För att vid sådan omröstning
förekomma lika antal röster, skall i Andra
Kammaren afläggas och förseglas en sedel,
hvilken, i händelse de öfrige sammanräknade
rösterna utfalla lika, öppnas och
afgör frågan. Är pluralitet redan vunnen,
bör den aflagda sedeln ouppbruten genast
förstöras.

Öfvergångsstadgande. *»

* Lika med utskottets förslag.

191

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

af herrar af Callerholm, Bergström, Barm och Staajf, hvilka anfört:

»Att kamrarnes flertal skulle komma att i direkt strid med eu
stark allmän opinion genomdrifva ett beslut om proportionellt valsätt
vid val till Andra Kammaren, anse vi otänkbart, så mycket mera som
man väl känner, att icke i någondera kammaren förefinnes någon verklig
öfvertygelse om _ lämpligheten af ett sådant valsätt vid dylika val.

A andra sidan synes det oss vara af synnerligen stor betydelse, att
Riksdagen ändtligen kunde antaga ett rösträttsförslag såsom hyflande,
på _ det att icke . frågans lösning måtte undanskjutas ännu en treårsperiod.
Att härvid den af herr Staafl in. fl. väckta motionen erbjuder
den för den frisinnade sidan mest tillfredsställande lösning, som för
närvarande är möjlig, torde vara obestridligt. Men äfven för öfriga
partier och grupper borde dessa motionärers förslag vara fullt antagligt,
då utsträckning af valrätten däri sökes genomförd med den minsta möjliga
rubbning i bestående förhållanden i öfrigt.

Da härtill kommer, att Andra Kammaren genom sitt beslut vid
nästlidet års riksdag uttalat sig för majoritetsvalprincipen och valkretsindelningens
fotande hufvudsakligen på enmansvalkretsar, å hvilka
grundsatser jämväl ifrågavarande motion bygger, hemställa vi,

att Riksdagen måtte bifalla den af herr Staaff
m. fl. väckta motionen.»

af herrar Elowson och Nyclal, som yttrat:

»Genom det af Kungl. Maj:t framlagda rösträttsförslaget hafva
två för vårt lands politiska lif banbrytande grundsatser blifvit ställda
i förgrunden, nämligen allmän rösträtt och proportionellt valsätt. Båda
äro till sin innebörd af såväl moralisk som politisk art. Genom rätt
att verksamt deltaga i val af riksdagsmän känner medborgaren sitt
personliga värde höjas, på samma gång som hans fosterlandskärlek
och hans pliktkänsla därigenom stärkes. Den väckelse, som medborgarsinnet
mottager genom dessa ideella krafters välgörande inflytande,
vinner ökad betydelse, om själfva sättet för valrättens utöfvande tillåter
valmannen att göra sin mening gällande, äfven i det fall att han icke
hör till den egentliga majoriteten.

Det kungl. förslaget har en stor förtjänst härutinnan, att valkretsindelningen
är fastställd efter geografiskt gifna gränser. Därigenom
vinnes den viktiga fördelen, att de samfällda valens princip kommer
till sin fulla utveckling. Valkretsarna äro därjämte i allmänhet tilljBill.
till Bilcsd. Prof. 1905. 3 Sami. 6 Höft. '' 25

i 192

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

lyckligt folkrika, för att äfven minoritetspartierna må kunna blifva inom
nationalrepresentationen företrädda.

Den kungl. propositionen afser emellertid proportionellt valsätt
till endast Andra Kammaren. Men om Andra Kammarens ledamöter
skola väljas efter proportionell valmetod, så lär det icke vara hvarken
ändamålsenligt eller tillfredsställande att låta Första Kammarens sammansättning
framgå ur majoritetsval. En ingående undersökning af
de båda valsätten leder nämligen till insikten därom, att proportionalitetsvalen
äro ägnade att främja hela samhällets väl, under det att majoritetsvalen
tillgodose det segrande partiets intressen.

Uppenbart är, att en mångfald af politiska åskådningar förelinnes
hos de medborgare, som äro valbara till Första Kammaren. Men då
det ligger i majoritetsvalets begrepp att hålla minoriteten aflägsnad,
så blir däraf en naturlig följd, att mellanpartiernas åsikter icke kunna
göra sig hörda och att majoritetspartiet blifver allt mer och mer förhärskande.
Helt annorlunda skulle saken gestalta sig, om införande
af proportionellt valsätt till Första Kammaren komme att dit insläppa
målsmän för de skiftande meningarna bland kammarens valkorporationer.

Första Kammaren borde i öfrigt bibehålla sin politiska karakter
af öfverhus. Dess medlemmar, hvilka icke erhölle något riksdagsarfvode,
skulle fortfarande som hittills utses för nio år och äga obegränsad
rätt att, mellan riksdagarna, afsäga sig sina mandat.

Såsom grund för rösträtt torde den nu gällande principen om
samband mellan påförd bevillning och valrätt böra bibehållas. För
närvarande är det röstvärde, som tillkommer de ursprungliga valmännen
vid kommunalstämma och allmän rådstuga proportionellt mot det erlagda
bevillningsbeloppet intill en viss gräns. Denna gräns är emellertid
olika för land och stad. För den skull blir det nödvändigt, att
rösttalen vid kommunalstämma och rösttalen å allmän rådstuga vederbörligen
förmedlas. Detta torde riktigast kunna ske på det sätt, att i
grundlagen fastställes den röstskala, som, lika för stad och land, skall
ligga till grund för Första Kammarens bildande.

Flera skäl tala för, att valen till Första Kammaren äro medelbara
och att valen till Andra Kammaren äro omedelbara. Men båda kamrarnas
sammansättning bör framgå ur proportionella val. Därigenom
vinnas två stora fördelar: Svenska folket får inom hvardera kammaren
en rikare representation och samarbetet kamrarne emellan blir mera tillfredsställande.

Ett bibehållande af majoritetsvalen synes gifva en berättigad
anledning till det antagandet,‘ att en fara kan i framtiden därur upp -

Konstitutionstskottets Utlåtande N:o 6.

193

växa. Om två jämnstarka partier, såsom i England, täfla med hvarandra,
så betyder valsättet föga eller intet. Då åter ett parti växer
relativt hastigare i styrka än andra partier, då framträder skillnaden
mellan majoritetsval och proportionella val i sin frilla verklighet. Det
starkare partiet vinner genom majoritetsvalen allt större och större
andel i den parlamentariska makten och slutar med att tillägna sig densamma
helt och hållet. Om en dylik utveckling af majoritetsväldet
försiggår i motsatta riktningar inom två kamrar, som skulle representera
ett och samma folk, så kan spänningen mellan de båda kamrarne
blifva så stark, att en politisk fara uppstår.

På grund af hvad sålunda anförts, få vi, i anledning af de inom
Andra Kammaren väckta motionerna n:o 214 af 0. Elowson, n:o 219
af J. Nydal och n:o 228 af G. W. Roos m. fl., härmed vördsammast
hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kung!. Maj:t
anhålla, det täcktes Kung!. Maj:t för Riksdagen, så
fort sig göra låter, framlägga förslag till proportionella
val till såväl Första Kammaren som Andra
Kammaren.»

af herr Johnsson, som anfört:

»Det proportionella valsystemet, hvars innebörd och grundtanke
är att indela valmännen i grupper eller partier samt att de olika partierna
j förhållande till sin styrka skola blifva representerade, är ju från
teoretisk synpunkt tilltalande, men medför dock vid tillämpningen så
afsevärda olägenheter och är så oberäkneligt till sina verkningar, att
man måste ställa sig tveksam, huruvida detta valsätt i allmänhet och
för vårt land i synnerhet, glest befolkadt och med omfångsrika valkretsar,
är lämpligt. Redan det förhållande, att detta valsätt framtvingar
parti- och klassbildningar, offentliga vallistor och kandidaturer
med däraf framtvingadt partitvång, genom det invecklade systemet
sätter det största antalet af valmännen utom möjligheten af ett objektivt
bedömande af valprocedurens innebörd och således gör valens utgång
beroende af den själftagna valledningen, är ägnadt att väcka
störa betänkligheter emot dess införande. Det lärer nämligen icke
kunna undvikas, att vissa personer, som kanske icke alltid hafva landets
bästa till mål, komma att taga ledningen af valen om hand och
bringa dem i ensidig och emot det stora flertalet af valmännen önskad
riktning. Den erfarenhet, som hittills i skilda länder kunnat inhämta»

194

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

vid tillämpningen, af det proportionella valsättet, är ingalunda tillfredsställande
eller uppmuntrande till efterföljd, utan synes tvärtom ådagalägga,
att det ingalunda tryggar minoritetens rätt, hvadan ett valsätt,
byggd! på den nu bestående grunden, synes mig böra vinna tillämpning.

Det syfte, som det af utskottet förordade valsättet är afsedt att
främja, nämligen att de olika politiska åskådningarna skola blifva i
representationen företrädda, torde nämligen i lika hög grad vinnas
genom principen om enmansvalkretsar, konsekvent tillämpad i det
afseende!, att stad, som bär att utse mer än en riksdagsman, jämväl
indelas i valkretsar, därvid hvarje valkrets utser eu riksdagsman.

Den i utskottets förslag i § 14 riksdagsordningen stadgade valrättsbestämmelsen,
att valrätt tillkommer eu hvar välfräjdad svensk
man, som är skyldig att till staten erlägga direkt skatt, från och med
kalenderåret näst efter det, hvarunder han uppnått tjugufem års ålder,
med de i samma § gjorda undantag, synes mig ej vara tillfredsställande,
enär fordran att erlägga direkt skatt till staten jämväl lärer böra medföra
skyldighet att erlägga skatt till kommunen. Det kan nämligen
icke förnekas, att utöfvande! af medborgarens mest betydelsefulla rättighet,
nämligen den att med sin röst öfva inflytande vid val af ledamot
af representationen, i och för sig betingar den skyldighet till kommunen
och det allmänna, som innebäres i fordran att, i förhållande till sin
förmåga, erlägga direkt skatt för fyllande af dess behof — en skatt,
som icke kan anses betungande, men som dock utgör ett bevis på, att
den enskilde medborgaren är besjälad af ordning och omtanke. Från
synpunkten af samhällets eget intresse måste det jämväl anses betänkligt,
att personer, som icke äro benägna att söka uppfylla denna förutsättning,
medgifvas valrätt.

Utskottet har jämväl funnit principiella skäl tala för bibehållande
af kommunal skattskyldighet såsom grund för politisk valrätt, men ansett
sig ej böra tillstyrka ett sådant förslag särskildt med hänsyn därtill,
att de personliga afgifter, som kommunerna nu äro berättigade
upptaga, i väsentlig mån äro beroende på de särskilda kommunernas
egna beslut och att ett sådant stadgande följaktligen inom en ort kunde
komma att få en tillämpning, hvartill förutsättningarna å en annan ort
icke vore för handen.

Bestämmelser, som förebygga de sålunda anmärkta olägenheterna,
kunna ju beslutas, då grundtanken, att skatt till staten och kommunen
bör fordras för valrätt, är giltig; och det torde i öfrigt få anses som
en brist i utskottets förslag, att utskottet i en så viktig punkt som i
afseende å det minimum af skatt, som bör erläggas till staten för val -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6

195

rätts erhållande, åberopat nu gällande bestämmelser angående skyldighet
att erlägga mantalspenningar. Den af utskottet uttalade mening, att
invändningen, det valrätten härigenom skulle göras beroende af skattelagstiftningen
samt att den kommunerna nu tillagda befogenhet att
meddela befrielse från erläggande af mantalspenningar, hvilka för närvarande
utgöra den form, i hvilken det direkta personliga skattebidraget
till staten utgår, skulle i politiskt syfte kunna missbrukas, icke bör
tillmätas betydelse, då mantalsskrifningens förrättande, därvid »i mantalslängden
skola angifvas de personer, som befrias från erläggande af
mantalspenningar, sker genom offentlig myndighet», verkar icke öfvertygande.
Den skatt, som i förevarande hänseende bör ifrågakomma,
torde således böra utgå under mera betryggande former än hvad som
är fallet med mantalspenningar^, och lärer en grundval för denna
beskattning vara funnen i det förslag angående den personliga kommunalbeskattningen,
som innehålles i det betänkande af den 18 maj
1900, hvilket afgifvits af den för utredning angående ändrade grunder
för den kommunala beskattningen tillsatta kommittén. I detta
hänseende har kommittén, som upprättat plan i fråga om den kommunala
beskattningen, jämväl afgifvit förslag angående en personlig
bidragsskyldighet för kommunens medlemmar oafsedt den skyldighet
härutinnan, som på annan grund kan åligga dem, därvid kommittén
ansett, att det nuvarande systemet af personella skatter, nämligen mantalspenningar,
sjukvårdsafgifter och folkskoleafgifter, på sätt de för
närvarande utgå, böra upphöra, och ifrågasatt, att, då hvarje inkomst,
huru ringa den än må vara, får tagas i anspråk för fyllande af kommunens
behof, eu hvar arbetsför och till mogen ålder kommen medlem
af kommunen, äfven om hans inkomst är så ringa, att den skall lämnas
obeskattad, dock lämnar något bidrag till kommunens kassa. Genom
de i afseende å fyrktalssättningen för person meddelade föreskrifter
har kommittén också kunnat i kommunallagstiftningen inordna ifrågavarande
beskattning, hvilken är afsedd att träda i stället för den personliga
folkskoleafgiften och mantalspenningarna; och kommittén erinrar
emot invändningen, att påförande af fyrk för person och därå grundad
bidragsskyldighet skulle medföra eu betydlig ökning af antalet kommunalt
röstägande inom vårt lands kommuner, att kommittén så
mycket mindre funnit någon betänklighet härutinnan, som ju eu dylik
påföljd onekligen måste framstå såsom en gärd af rättvisa. Med anledning
häraf har kommittén föreslagit sådan ändring af § 58 i kungl.
Förordningen om kommunalstyrelse på landet samt § 58 i kungl. För -

196

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

ordningen angående kommunalstyrelse i stad, att som personlig fyrk
man påföres två fyrkar samt kvinna en fyrk.

Att denna beskattningsform af flera skäl synes väl lämpad att
utbytas emot de nu utgående personliga afgifterna, lärer ej kunna
motsägas, och. då, för vinnande af likformighet, en afgift till staten för
de personliga fyrkarna bör utgöras i likhet med den bevillning, som
påföres fyrk för andra beskattningsföremål, således för man 20 öre,
kommer den personliga beskattningen, om ock till helt ringa belopp,
att utgöras såväl till staten som kommunen samt utgöra det minimum
af skatt, som bör berättiga till valrätt till Andra Kammaren.

Att denna personliga skatt bör garanteras genom lag, stiftad af
Konung och Riksdag gemensamt, är ju af vikt och denna lag lärer
kunna antagas i förening med den slutliga pröfningen af de föreslagna
grundlagsbestämmelserna.

På grund häraf har jag yrkat, att utskottet bort hemställa:

att Riksdagen, med förklarande, att Kungl.
Maj:ts förevarande proposition icke kunnat oförändrad
bifallas, ville, i anledning af samma proposition och
de i ämnet väckta motioner, antaga att hvila till vidare
grundlagsenlig behandling följande förslag till ändrad
lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt §§
13, 14, 16, 17, 18, 19, 25 och 38 riksdagsordningen
så ock till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen:

Regeringsformen.

§ 31.

Till — (lika med Kungl. Maj:ts förslag) — Stockholm.

§ 49.

Riksdagen -— (lika med Kungl. Maj:ts förslag) —.stadga. Kamrarne----sammankalla.

Hos urtima Riksdag----sammanhang.

§ 53.

Lagtima — (lika med Kungl. Maj:ts förslag) — förbättring.

A urtima — — — — ärenden.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

197

Riksdagsordningen.

§ 13-

1. Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio,
däraf etthundrasextiofem för landet och sextiofem för städerna,
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari månads början
året näst efter det, under hvilket valet skett. Riket indelas härför i
tvåhundratrettio valkretsar, som hvardera väljer en riksdagman.

2. Ä landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven räknas
köpingar, utgör i allmänhet hvarje domsaga en valkrets. Understiger
domsagornas antal etthundrasextiofem, skola, för ernående af det bestämda
antalet riksdagsmän, de folkrikaste domsagorna, så vidt ske kan
häradsvis, indelas i två valkretsar. Ofverstiger domsagornas antal etthundrasextiofem,
skola, i den mån sådant erfordras, domsagor, som
gränsa intill hvarandra och hafva minsta sammanlagda folkmängden,
förenas, två och två, till eu valkrets.

3. Stad, hvars folkmängd uppgår till eu sextiofemtedel, men
understiger två sextiofemtedelar af folkmängden i rikets alla städer,
utgör egen valkrets. Stad, hvars folkmängd uppgår till eller öfverstiger
två sextiolemtedelar af folkmängden i rikets alla städer, indelas
i valkretsar med en folkmängd, som uppgår till en sextiofemtedel, men
understiger två sextiofemtedelar af städernas folkmängd. Städer, med
mindre folkmängd än nu är sagdt, ordnas, så vidt lämpligen ske kan
länsvis, i så många valkretsar, som, med iakttagande af att hvardera
utser en riksdagsman, erfordras för uppnående af det i mom. 1 föreskrifna
antal riksdagsmän för städerna.

4. Indelningen af omförmälda valkretsar — — — — fastställd.

5. Uppgår städernas folkmängd till mer än sextiofem tvåhundra trettiondedelar

af folkmängden i hela riket, skall det här ofvan föreskrifna
antalet riksdagsmän tvåhundratrettio utses för landet och för
städerna efter förhållandet mellan folkmängden å landet och i städerna.
Det antal riksdagsmän — —--efterrättelse.

§ 14.

Valrätt tillkommer eu hvar välfrejdad svensk man, som är skyldig
att erlägga direkt skatt till stat och kommun, från och med kalenderåret
näst efter det, hvarunder han uppnått tjugufyra års ålder, dock ej

198

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;

b) den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller sistförfluten
kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom själf, hans
hustru eller minderåriga barn;

c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat
och kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförfluten
kalenderåren;

d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sistförfluten kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen af nu stadgade villkor
meddelas i vallagen.

§ 16.

§ 17-

I stad, som har att ensam sända en eller flera riksdagsmän, förrättas
valen inför magistraten. I öfriga valkretsar afgifvas rösterna
särskild t för hvarje kommun eller, där kommunen är delad i valdistrikt,
för hvarje sådant distrikt, på sätt vallagen närmare bestämmer; och
skola för rösternas sammanräknande och fullmakts utfärdande åt den,
som de flesta rösterna erhållit, valprotokollen insändas, för kommunerna
å landet till domhafvanden och för städerna till magistraten i den stad,
som största folkmängden äger.

§ 18-

Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.

§ 19-

Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast utses män, som
vid valtillfället äga valrätt inom den kommun eller någon af de kommuner,
för hvilka de väljas.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

199

§ 25.

Refmnes---— — — —-----ogild.

Åro — — — — — — — — — — — — — anställdt.

Valsedlar, som vid riksdagsmannaval afgifvits, skola af valets författare
inläggas under försegling ocli förvaras till dess valets giltighet
vederbörligen afgjorts.

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar
och vallag, hvarom i 49 § regeringsformen förmäles, samt att
hos. Riksdagen föreslå de ändringar däruti, dem utskottet anser högst
nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa, så ock att meddela utlåtande
öfver de från kamrarna till utskottet hänvisade grundlags- och
vallagsfrågor.

2- Utskottet — — •— — -4-, ■-—: — stadgadt.

3. Utskottet —•-i-’ — — — —; — —- — — — proposition.

Öfvergångsstadgande. ;

Intill dess nya val i hela riket till Andra Kammaren första gången
förrättas efter utgången af augusti månad 1907, skola i fråga om val
till kammaren tillämpas de före år 1906 i sådant hänseende gällande
stadganden.»

obnsnöi iogku j t •''; = > ;> -ho i-.>i tio Itc data

af herr Jansson i Djursätra, hvilken yttrat:

»Då jag hyser den öfvertygelsen, att rösträttsfrågan på ett tillfredsställande
sätt endast kan lösas genom att fortfarande tillämpa
majoritetsprincipen och bibehålla skillnad mellan land och stad med
hänförande af köpingar och större municipalsamhällen till städerna samt
att fullständigt genomföra grundsatsen om enmansvalkretsar vid valen
till Andra Kammaren, har jag, i anledning af herr K. A. Staaffs m. fl.
motion n:o 231 och herr A. Johansons i Mossebo motion n:o 258, ansett,
att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen måtte såsom hvilande för vidare
behandling i grundlagsenlig ordning antaga följande
förslag till ändrad lydelse af
Bih. till Riksd. Prof. 1905. 3 Samt. 6 Höft.

200

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Regeringsformen.

§ 31.

Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och i stadens allmänna
angelägenheter röstberättigade män att föreslå tre behöriga personer,
då Konungen en af dem utnämne. På lika sätt förhålles med
rådmans- och magistratssekreteraresysslorna i Stockholm.

§ 49. , V-;;1;“ ,

Hos urtima Riksdag — — — — sammanhang.

§ 53.

f *4 * till -..ri-XJ '' iHjJHc? i Uv \» 2 i U ‘3 »• ■ i ‘ •• -v* 1 v.: ./•*., * * ruta''**. • •

Lagtima Riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa
utskott: ett Konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor rörande
förändringar i grundlagar^, så ock i vallag, hvarom i 49 § formäles,
att yttranden däröfver till Riksdagen afgifva, samt att granska de i

Statsrådet förda protokoll; ett Statsutskott, att utreda —---

kyrkolagarnes förbättring. •

Å urtima riksdag skola -- ----: förekommande ärenden.

Riksdagsordningen.

1. Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio,
däraf etthundrasextiofem för landet och sextiofem för
städerna, väljas för eu tid af tre år, räknade från och med januari

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

201

månads början året näst efter det, under hvilket valet skett. Riket
indelas härför i tvåhundratrettio valkretsar, som hvardera väljer eu
riksdagsman.

2. Å landet utgör i allmänhet hvarje domsaga en valkrets.
Understiger domsagornas antal etthundrasextiofem, skola, för ernående
af det bestämda antalet riksdagsmän, de folkrikaste domsagorna, så vidt
ske kan häradsvis, indelas i två valkretsar. Öfverstiger domsagornas
antal etthundrasextiofem, skola, i den mån sådant erfordras, domsagor,
som gränsa intill hvarandra och hafva minsta sammanlagda folkmängden,
förenas, två och två, till en valkrets.

3. Stad, hvars folkmängd uppgår till en sextiofemtedel, men
understiger två sextiofemtedelar af folkmängden i rikets alla städer,
utgör egen valkrets. Stad, hvars folkmängd uppgår till eller öfverstiger
två sextiofemtedelar af folkmängden i rikets alla städer, indelas
i valkretsar med eu folkmängd, som uppgår till en sextiofemtedel, men
understiger två sextiofemtedelar af städernas folkmängd. Städer, med
mindre folkmängd än nu är sagdt, ordnas, så vidt lämpligen ske kan
länsvis, i så många valkretsar, som, med iakttagande af att hvardera
utser en riksdagsman, erfordras för uppnående af det i mom. 1 föreskrifna
antal riksdagsmän för städerna.

4. Indelningen af omförmälda valkretsar bestämmes, efter ofvan
angifna grunder, hvart tionde år af Konungen. Den ordning, som
sålunda fastställes, vinner ej tillämpning förrän vid de val, hvilka näst
därefter, enligt § 15 mom. 1, skola äga rum.

6. I fråga om riksdagsmannaval skall sådan köping eller municipalsamhälle,
hvars folkmängd uppgår till minst ett tusen, såsom
stad anses.

Tillämpning häraf sker vid fastställandet af den i mom. 4 omförmälda
valkretsordning, och gäller hvad därvid bestämts till dess ny
valkretsordning varder fastställd.

§ 14.

Valrätt tillkommer en hvar välfrejdad svensk man, som till staten
erlägger direkt skatt, från och med kalenderåret näst efter det, hvarunder
han uppnått tjugtlfyra års ålder, dock ej

202

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;

b) den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller sistförfluten
kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom själf, hans
hustru eller minderåriga barn;

c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat
och kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförfluten
kalenderåren;

d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sistförfluten kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen af nu stadgade villkor
meddelas i vallagen.

§ u/i S"

Valen till Andra Kammaren äro omedelbara. Vid dessa val tillkommer
hvarje röstande en röst. '' Den, som därvid erhållit de flestas
röster, vare lagligen vald, och skilje lotten emellan dem, som erhållit
lika röstetal.

§ i7. [^LuT

I stad, som har att ensam sända en eller flera riksdagsmän, förrättas
valen inför magistraten. I öfriga valkretsar afgifvas rösterna
särskildt för hvarje kommun eller, där kommunen är delad i valdistrikt,
för hvarje sådant distrikt, på sätt i vallagen närmare bestämmes; och
skola för rösternas sammanräknande och fullmakts utfärdande åt den,
som de flesta rösterna erhållit, valprotokollen insändas, för kommunerna
å landet till domhafvanden och för städerna till magistraten i den stad,
som största folkmängden äger.

§ 18.

Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.

19.

Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast utses män, som
vid valtillfället äga valrätt inom den kommun, eller någon af de kommuner,
för hvilka de väljas. • -■emu A i;

Konstautionsutskottets Utlåtande N;o 6.

203

Befinnes •— ---— — — ogild.

Äro — — — — — — — — —- anställdt.:

Valsedlar, som vid riksdagsmannaval afgifvits, skola af valets förrättare
inläggas under försegling och förvaras till dess valets giltighet
vedei''börligen afgjorts.

Ai i- si nä v,i '' i. !s go imrii un vaja a

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar
och vallag, hvarom i 49 § regeringsformen förmäles, samt att
hos Riksdagen föreslå de ändringar däruti, dem utskottet anser högst
nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa, så ock att meddela
utlåtande öfver de från kamrarne till utskottet hänvisade grundlagsoch
vallagsfrågor.

2. Utskottet —r*---H- — stadgadt.

3. Utskottet — — — — proposition.

Öfvergångsstadgande.

Intill dess nya val i hela riket till Andra Kammaren första gången
förrättas efter utgången af augusti månad 1907, skola i fråga om val
till kammaren tillämpas de före år 1906 i sådant hänseende gällande
stadganden.»

af herr Hammarskjöld:

vid § 15 riksdagsordningen i afseende å utskottets motivering;

vid § 17 riksdagsordningen i utskottets förslag, därvid anförts:

»Det al utskottet gjorda tillägg, hvarigenom såsom villkor för
valrätt äfven upptages skyldighet att till staten erlägga direkt skatt,
finner jag icke lyckligt. De som drabbas af denna inskränkning äro
hufvudsakligen sådana, som på grund af hög ålder eller sjukdom befriats
från erläggande af mantalspenningar. Att af detta skäl beröfva
dem deras rösträtt, synes mig hvarken nödvändigt eller fullt rättvist,
då man i öfrigt fasthåller vid principen att rösträtten skall vara allmän
och oberoende af all census. Af denna orsak har jag velat resen -

204

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

vationsvis uttala, att jag hellre velat bifalla Kungl. Maj:ts förslag i
denna § oförändradt.))

vid 2:o) f) af utskottets hemställan, (herr G-. W. Roos’ in. fl. motion),
därvid yttrats:

»Att Första Kammaren är afsedd »att utgöra ett uttryck för den
mera bestående politiska uppfattningen», finner jag obestridligt. Villigt
medgifver jag också att stora svårigheter skola möta vid försöket att
utfinna eu lämplig metod för tillämpning af proportionalitetsprincipen
vid val till Första Kammaren, men å andra sidan kan jag icke medgifva,
hvarken att kammarens karaktär skulle genom användning af
en sådan valmetod komma att undergå en större rubbning, ännu mindre
försämring, ej heller att hvarje försök i det med motionen afsedda
syftet bör på förhand afvisas såsom outförbart. Med sådan uppfattning
och då jag i öfrigt anser de af motionärerna framlagda skälen vara
väl värda att beaktas, har jag inom utskottet yrkat,

r r

;. ‘.i »tv , ■ >'' »

att den af herr Roos m. fl. afgifna motionen
bör af Riksdagen bifallas.»

Herr friherre Alströmer har begärt få här antecknadt, att han
icke deltagit i den slutliga behandlingen af detta ärende.

Herr Gustaf Axel Berg har anhållit om anteckning å utlåtandet
därom, att han icke deltagit i den slutliga handläggningen af §§17
och 19 riksdagsordningen af utskottets förslag.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

205

Innehållsförteckning.

i. I‘ * J f.;.

Sid.

I. Kungl. Maj:ts Proposition

Förslag till grundlagsändringar ............................................................... I,

» » vallag .................................................................... 7.

Departementschefens yttrande ............................................................... 34.

II. Motioner

Herr G. Elowsons motion

Förslag ...... 56.

Motivering......................................................... g4_

Herr J. Nydals motion

Förslag ................................................................’.............................. 64.

Motivering........................................................................ 86.

Herr G. W. Roos’ in. fl. motion

Förslag ................................. 66.

Motivering ................ 88.

Herr Chr. Lundebergs in. fl. motion

Förslag ................................................... 66.

Motivering ........................................... 90.

Herr L. K. Broeks motion

Förslag ................................................................................................ 67.

Motivering ............................................................................................ 99

Herr C. H. Setterbergs motion

Förslag ............................................ 68.

Motivering .....................<>.............. i........................................... 105.

206

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Sid.

Herr C. A. Sjöcronas motion

Förslag ......................................................... 68.

Motivering ............................................................................................ 117.

Herr O. A. Brodins motioner

Förslag ......................................................................................... 72, 78.

Motivering........................................................ 121.

Herr K. A. Staffs m. fl. motion

Förslag ................................................................................................ 73.

Motivering........................................................................................... i-a*.

Herr A. Johansons motion

Förslag ................................................................................................ 80.

... u?\\

Motivering..........................................................................■•—•••........ wl.

Herr J. E. Centerwalls motion

Förslag .............................................. 81.

Motivering.............................................................................••............ 138.

Herr K. H. Brantings m. fl. motion

Förslag ...................................................................... öö.

Motivering............................................................. l^l III.

Sammanfattning af förslagens innehåll ............................ 187.

IV. Utskottets yttrande .............................................................."..r....................... 160.

V. Utskottets hemställan ........................................................... 171.

Yl. Reservationer ap

herrar Lars Berg m. fl.................................................................... 188.

» af Callerholm m. fl................................. 191.

» Elowson och Nydal......................... 191.

herr Johnsson....................................................................................... 193.

» Jansson ...................................................... 199.

> Hammarskjöld ............................................................................ 203.

.70 ...... ..................... gijaiöl

n Ai -mil

.... ......... .. ...... ............ .......... flsklclu A

STOCKHOLM, ISAAC MABCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1905.