10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

N:o 7.

Af herr J. E. A. Ohlsson i Halmstad, om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående bestämmelser i syfte att den sa kallade
bortauktionering en af fattighjon må förebyggas m. m.

Under en vistelse i Frankrike för åtskilliga år sedan tillfrågades
undertecknad en dag af sin värd, om det vore sant, såsom han läst i en
tidning, att man i Sverige bortauktionerade fattighjon till den minstbjudande.
Mitt svar utföll så, att denna uppgift måste bero på något missförstånd.
Med ett »jag kunde väl tro det» från fransmannens sida afslutades
vårt samtal rörande detta ämne. Vid min återkomst till fosterlandet
fick jag emellertid snart veta, att den franska tidningen hade rätt, och att
jag hade orätt. En modern svensk folklifsskildrare har särskildt stannat
inför detta sorgliga ämne, och i dagspressen får man då och då påminnelser
därom. Genom personliga förfrågningar på landsbygden har jag
dessutom fått sakförhållandet bekräftadt.

Här berörda sätt för fattighjons försörjning synes mig i allo förkastligt,
enär det går ut öfver deras människovärde och den medborgarrätt,
som bör vare äfven de svagaste och obetydligaste medlemmarne i ett modernt,
civiliseradt samhälle tillförsäkrad. Tanken ledes härvid ovillkorligen
öfver till de af det allmänna rättsmedvetandet utdömda slaf marknaderna,
där makar, föräldrar och barn utan förbarmande slås bort till olika
afnämare.

Det som gör här åsyftade förfaringssätt för fattighjonens försörjning
ännu sorgligare är, att de spekulanter, som stanna för lägsta budet, ofta
själfva lefva i så små förhållanden, att en kontant penningsumma af mycket
blygsam storlek för dem innebär en stark lockelse att åtaga sig en
förbindelse, som kommer att visa sig medföra alltför stor förknappning
för såväl öfvertagaren som den öfvertagne och utan tvifvel icke minst

11

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

för. deri senare. Kommer så härtill, att den förre önskar draga största
möjliga vinst af sin affär genom att afpressa en i de flesta fall redan utsliten
kropp största möjliga arbetsmängd, så kräfver fattighjonets belägenhet
för den eftertänksamme ingen vidare utläggning.

Då ett dylikt system ännu i våra dagar, om också blott här och där
— dess utsträckning är mig icke bekant — tillämpas, kan man väl med
skäl fråga sig, om det ej vore på tiden att utplåna denna skamfläck från
vårt samhällslif.

Äfven många af de fattiga, som direkt erhålla sitt understöd från
den kommunala fattigvården, hafva det helt säkert, särskildt på landsbygden,
så ställdt, att de nätt och jämt kunna uppehålla lifvet, ja utan
tvifvel ej sällan få lida verklig nöd, och så måste det förblifva, så länge
fattigvårdsmyndighetens hufvudsakliga för att ej säga enda sträfvan är att
kunna nedbringa lefnadsomkostnaderna för dag och hjon till ett minimum.

Nu för tiden finnes kontroll öfver fabriker och verkstäder, öfver
minderårigas användande i arbete, ledningar för ljus- och kraftöfverföring,
öfver skolor och uppfostringsanstalter af olika slag, öfver fosterbarns
vård och ännu mycket därtill, men de, som helt säkert icke minst
kunde behöfva skydd mot njugghet och hårdhet, de äro alltjämt så godt
som rättslösa. Deras belägenhet bär nog en och annan gång i pressen fått
en hjärt belysning, men därvid har saken hittills stannat. Jag vågar
härmed göra ett försök att bringa den inför rätt forum, i det jag på grund
af ofvanstående dristar hemställa,

att Riksdagen ville besluta i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till sådana bestämmelser
i gällande förordning angående fattigvården, att den så
kallade »bortauktioneringen» af fattighjon måtte förebyggas
samt att öfver hufvud taget den kommunala
fattigvården ställes under statens kontroll.

Stockholm den 15 januari 1904.

Alfred Ohlsson.