Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.

N:o 52.

Af herr P. Hörnstéll, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
stängslet utefter järnvägarne.

»Allt från början af statsjärnvägarnes anläggande har den uppfattningen
varit rådande, att järnvägarne borde skyddas medelst stängsel.
Under senare tider hafva emellertid förändrade åsikter om sådant stängsels
nödvändighet gjort sig gällande.»

Så yttrar sig 1893 års statsutskott med anledning af statsrevisorernas
anmärkning om obehöfiigketen af stängsel på vissa sträckor af den
norrländska stambanan.

I 1892 års riksdagsskrivelse angående Luleå—Gellivarabanans försättande
i fullständigt skick uttalas den åsikten, »att eu godsbana som
genomlöper aflägsna, folktomma bygder och endast trafikeras med långsamt
gående tåg icke för trafikens säkerhet erfordrade stängsel», hvarjämte
anföres, att »erfarenheten vid enskilda järnvägar ådagalagt, att
stängsel kan undvaras utan fara för järnvägstrafiken».

I dessa uttalanden gäller frågan synbarligen blott järnvägens och
trafikens skydd, men icke hur betande hemdjur skola skyddas mot öfverkörning
genom att utestängas från järnvägens område.

Tvärtom synes den åsikten allt mer framträda, att järnvägens ägare
får ersätta den skada, som tillfogas djurägaren genom å järnväg öfverkörda
och dödade djur, under det skyldigheten att hålla stängsel mera
lämnas åsido. Därom vittna dels åtskilliga Kungl. Maj:ts domar, dels

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.

Kungl. Maj:ts till innevarande Riksdag öfverlämnade proposition n:o 23,
angående ersättning bland annat åt lappar för den skada järnvägsdriften
kan komma att förorsaka deras renhjordar å för dem upplåtna betesmarker.

I den Riksdagens skrifvelse af den 22 maj 1901, som legat till grund
för omförmälda kungl. proposition, bar Riksdagen bland annat anfört, att
genom anläggande af järnvägar inom de åt lapparne upplåtna trakter
lapparna komme att lida intrång i sitt näringsfång och därför ansett det
vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande, att rätt till ersättning
tillerkändes, försåvidt skadan ej vållats genom grof vårdslöshet från renägarens
egen sida eller ägt rum å plats, där det varit olofligt den tiden
vistas med renar.

De myndigheter, hvilkas yttranden inhämtats, hafva ock i hufvudsak
delat Riksdagens uppfattning; dock hafva de varit skiljaktiga i fråga om
ersättning där järnvägsstängsel funnits. Så har Jämtlands länsstyrelse
ansett ersättning icke böra utgå, där järnvägen varit »inhägnad med vanligt
järnvägsstängsel». Länsstyrelserna i Väster- och Norrbottens län
hafva dock på grund af lappfogdarnas utlåtanden funnit sig föranlåtna
att tillstyrka ersättning äfven där stängsel finnes, men genom bristfällighet
eller mycken snö kunnat vara anledning till skadan, hvarförutom det
framhållits, att inom de tre nordligaste lappmarkssocknar, eum banan
genomlöper, det icke skulle vara möjligt för snö och skarbildning kunna
hålla sådant stängsel, som vore ett tillräckligt skydd. Därtill har järnvägsstyrelsen
fogat det uttalandet, »att ersättningsskyldighet icke bör
göras beroende af hägnads befintlighet eller beskaffenhet».

Af detta med hvad mera i saken framhållits framgår dock otvetydigt,
att där betesrättigheter före järnvägs tillkomst förefunnits, det ock bör
åligga järnvägens ägare genom stängsel förhindra betande djurs inkommande
på banan, samt att därest stängslets beskaffenhet eller naturorsaker
föranleda att renar inkommit på järnväg och blifvit öfverkörda, ersättning
ändå bör utgå, därest ej skadan vållats genom renägarens egen grofva
försumlighet.

Dessa principer, som sålunda synas vara på god väg att förverkligas
för lapparnas vidkommande, tyckas tyvärr ej komma Sveriges öfriga djurägare
tillgodo. Ty icke blott, som i inledningen anförts, att man vid
anläggning af nya järnvägar i Norrland ansett, att stängsel redan från
början kunnat undvaras, utan ock, som sistlidne sommar ägt rum å vissa
sträckor af bandelen Bräcke—Wännäs, den från början fyraslaniga häg -

7

Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.

nåden förändrats till blott trcslanig, hvarigenom befolkningens i dessa
trakter hemdjur, fåren, utsatts för faran att genom det glesa stängslet
inkomma på järnvägen och öfverköras. Då denna befolkning har minst
lika full rätt till beten å sina skogar, som lapparna i Väster- och Norrbotten
ha till renbeten, så borde väl det skydd, som hittills utestängt
deras djur från järnvägen, få fortfarande vara lika effektivt, helst lagen
om vård af hemdjur och stängselskyldighet icke gärna kan göras tillämplig
mellan enskilda markägare och järnvägsägare, hvarjämte sådana hemdjur
såsom får måste anses i afseende på behofvet af här ifrågavarande
skydd stå renar mycket nära.

På grund af hvad sålunda anförts, vågar jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda behofvet
af sådant stängsel utefter järnvägarna att jämväl smärre
hemdjur såsom får ej må komma in på järnvägens
område samt till Riksdagen inkomma med de förslag
Kungl. Maj:t må af utredningen finna föranledda.

Stockholm den 27 januari 1904.

P. Hörnsten.