Motioner i Andra Kammaren, N:o 109.

N:o 109.

Af lierr D. Holmgren, angående ändring af 37 och 114 §§
regeringsformen.

Svenska adeln har haft sin tid, sin uppgift och sitt berättigande.
De små i samhället, alltid i behof af beskydd, voro dubbelt värnlösa
under näfrättens dagar, då plundringståg stämplades såsom berömvärda
bedrifter, och rof var välfången egendom. Ej underligt, om under sådana
förhållanden de, som voro mäktiga nog att värna och försvara de
öfriga samhällsmedlemmarna, hedrades framför dessa.

Förflytta vi oss från denna aflägsna tid eller tiden för adelns
uppkomst fram till midten af 1600-talet, då adeln anses ha innehaft 5/«
af Sveriges jord och den onekligen hade sina mest lysande dagar, var
då visserligen dess uppgift mera mångsidig, men det är dock förnämligast
den krigiska bedriften, som skänker den de stora belöningarna
och ger den dess berättigande. Dessa voro, som det då hette, »en loflig
och billig erkänsla af adelns förtjänster emot riket under förflutna
krig.» Men äfven på den tiden gjorde adeln landet i sin helhet mycken
skada, hvarför det också med fog har blifvit sagdt, att hvad adeln vann,
det förlorade de öfriga samhällsklasserna och riket i sin helhet. Särskildt
bönderna fingo tjänstgöra såsom fotställning åt det upphöjda adelsståndet,
hvarför adelns storhetstid varit för den svenske bonden en lång och svår
pinohistoria. All den adliga storheten grundade sig emellertid då fortfarande
på verkliga, om än mycket öfverskattade krigiska förtjänster om
fäderneslandet.

Nu däremot, i den allmänna värnpliktens århundrade, då äfven
fattighjonets son har sig tilldelad den uppgiften att liksom adeln i forna
dagar »våga sin hals för kungens och landets fred» och adeln sålunda
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 2 Afl. 2 Band. 40 Häft. (N:is 109, 110). 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 109.

icke längre företrädesvis, långt mindre ensam har åliggandet att värna
riket, nu böra också de på detta åliggande hvilande företrädesrättigheterna
upphöra. Adelskapet har numera blifvit en institution, som
öfverlefvat sig själf, och hvarje försök att återupplifva detsamma skall
befinnas lika så fruktlöst som att blåsa in nytt lif i död man. Kort
sagdt, adeln har icke längre någon särskild samhällsuppgift, adelskapet
bör därför fortast möjligt afskaffa. Eu sådan reform skall jämte många
andra mera uppenbara fördelar äfven undanskaffa ur samhället en social
otrefnad, som visserligen numera icke kännes fullt så besvärande som i
forna dagar, men som dock tillräckligt ofta gör sig gällande, så att ingen
går säker att ej vid ett eller annat tillfälle råka ut för densamma. Reformen
skall vara till gagn för adeln själf i så måtto, som den skall drifva
den att öfvergifva storhetsidéerna och inbjuda den att föra ett enklare
och ekonomiskt mindre betungande lefnadssätt. Denna sistnämnda förändring
skall äfven för de öfriga samhällsklasserna verka välgörande och
befriande. Ty så, som det nu är, drager adelslyxen med sig den byråkratiska
lyxen och medelklassens lyx. En hvar följer efter så godt
han kan.

Man får emellertid stundom höra den invändningen emot adelskapets
afskaffande: hvarför lägga vikt härpå, då adeln ändock förlorat
nästan alla sina företrädesrättigheter och sålunda faktiskt upphört att
finnas till? Och sant är visserligen, att de privilegier, som adeln med
stöd af några föråldrade lagbestämmelser ännu anser sig kunna göra anspråk
på, verkligen icke äro synnerligen många.

Den 19 mars 1878 beslöt ridderskapet och adeln att låta utarbeta
en fullständig utredning rörande de adeliga privilegier, som ännu
borde anses äga gällande kraft. En sådan utredning verkställdes också
af Hans H:son Wachtmeister, sedermera finansminister, och trycktes 1886.
Adelns särskilda privilegier uppgifvas här vara inalles 16. Såsom exempel
på dessa företrädesrättigheter må anföras:

1) att adelsman ej får häktas på blotta misstankar;

2) att adelsmännens arfsfrågor skola behandlas af hofrätten;

3) att adelsman äger rätt att tillbörligen aga och näpsa sina
frälsebönder;

4) att orkeslösa besutna adelsmän, om de så vilja, äga rätt att
kalla huspredikanter o. s. v.,

allt tämligen obetydliga rättigheter, som, om de ännu kunna anses
äga någon betydelse, antagligen skulle ha sin förnämsta vikt däruti

Motioner i Andra Kammaren, N:o 109.

att de kunna verka sammanhållande mellan adeln och utmanande gent
emot de öfriga medborgarna.

Tidsenligt är, att regeringen snarast möjligt ger adeln anledning
att själfmant afsåga sig dessa små fragment af sina fordom stora företrädesrättigheter.
Eedan i slutet af 1700-talet afsade sig den franska
adeln sina privilegier, ett steg, som var mycket mera betydelsefullt och
mycket mera själfuppoffrande än det, hvarom här är fråga. Denna den
franska adelns högsinthet skall, så länge mänsklig historia finnes, stå
som ett lysande föredöme på hängifvenhet för fosterlandet. Detta stordåd
blef, som bekant, ej utan sina viktiga följder, ty den entusiasm, som
under revolutionstiden gaf den franska nationen kraft till alla sina hjältedåd,
hade sin källa i den likställighet som inleddes med det afskaffande
af alla fäderneärfda rättigheter, för hvithet den franska adeln gick i spetsen.
År det då möjligt, att den svenska adeln icke nu, mer än 100
år senare, skulle, om anledning därtill gifves, med förtjusning afsåga sig
sina obetydliga företrädesrättigheter, om den därigenom kunde skänka
det svenska samhället den endräkt och den goda medborgareanda, som
är i kritiska tider värd mer än 100 bataljoner soldater, ja, som i själfva
verket icke kan af något annat ersättas? Icke blott från Frankrike utan
för öfrigt äfven från Preussen, som så ofta och allt för ofta sättes såsom
eu mönsterstat för vårt land, har man historiska bevis, som tydligt ådagalägga,
hvad den entusiasm, hvarom här är fråga, kan åstadkomma. I
början af förra århundradet låg Preussen slaget till marken och hade
framför sig ett befrielsekrig, som skulle taga i anspråk hvarje manlig
arm och hvarje manlig sena. Man insåg då — klokt nog — att det
var lönlöst att börja detta befrielsekrig, om man ej dessförinnan borttagit
adelns mest tryckande företrädesrättigheter.

Härmed torde vara nog yttradt om de obetydliga privilegier, som
den svenska adeln med stöd af gamla författningar ännu möjligen kan
anses hafva kvar. Men om dessa privilegier för adeln själf äro af ringa
värde, äro däremot de så mycket större, hvilka adeln ännu äger på grund
af häfd och till stor del i uppenbar strid emot gällande lag och författning.

Enligt 1809 års grundlag skall vid alla befordringar afseende
fästas endast å de sökandes förtjänst och skicklighet, men icke å deras börd.
Detta grundlagsstadgande har under det förflutna århundradet blifvit på
ett, lindrigast sagdt, mycket vårdslöst sätt tillämpadt. Så har det varit
och så kommer det nog också i den närmaste framtiden att blifva, om

Motioner i Andra Kammaren, Ko 109.

ej kraftiga åtgärder vidtagas för att bringa grundlagsstadgandet till
efterlefnad.

Verkställer man en flyktig granskning af förhållandena, sådana
de nu äro, och börjar uppifrån, så befinnes det till eu början, att vid
hofvet i regeln endast användes adelsmän. Detta kan synas tämligen
betydelselöst, men är det verkligen icke. Ty det är verkligen ej utan
betydelse, hvilka de personer äro, som dagligdags omgifva konungens
person. Särskildt har detta sin stora vikt i ett sådant land som Sverige,
hvars monarki, man må säga hvad man vill, dock ej är så alldeles konstitutionell.

Om vi gå vidare till befordringarna inom armén, finna vi bär
missförhållanden, som äro så ofta påpekade och väl kända, att det här
är öfverflödigt att länge dröja vid dem. Huru ofta har ej hoftjänst fått
utgöra merit för militär befordran, men den borde naturligtvis ej vara
det, ty den taktiska skicklighet, som kommer till användning i hofintrigerna,
är naturligtvis af helt annat slag än den som erfordras på slagfältet.

Den som vill öfvertyga sig om, huru det ännu i detta nådens år
1904 står till med befordringsförhållandena inom armén, han bör endast
taga för sig statskalendern och se, huru fullständigt man förstått att mota
bort alla ofrälse från Svea lifgarde. Vid Lifgardet till häst äger nästan
samma förhållande rum. Huru öfverensstämmer detta med det snart 100-åriga grundlagsstadgandet? Naturligtvis icke alls. Här är hvarken mer
eller mindre än ett oupphörligt upprepadt grundlagsbrott, för så vidt
man icke kan påstå, att adelsmän äro mera skickliga att vara officerare
än ofrälse.

Men känd sak är så god som vittnad, och hvar och en som med
vaken blick följer, hvad som föregår omkring honom, kan alltjämt iakttaga,
huru adelsmän knuffas fram, liksom om grundlagens bud innebure
i första rummet afseende på de sökandes börd och i andra rummet på
förtjänst och skicklighet. Det behöfves icke mera än att en adelsman i
ekonomiskt afseende grundligt misslyckats i sitt borgerliga värf, för att
man anser sig skyldig att skaffa honom en plats och göra honom till
domänintendent, brännvinsöfverkontrollör, eller hvad helst man nu kan
hitta på.

I denna lilla flyktiga öfverblick kan jag ej neka mig nöjet att
påpeka, hurusom Riksdagen själf tänder rökoffer på bördshögfardens altare,
då den enligt sin arbetsordning för Riksdagens medlemmar behåller de
adeliga titlarne, men icke använder de förvärfvade. Hans excellens stats -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 109. •>

ministern skall sålunda, om han i framtiden kommer att tillhöra riksdagen
äfven efter det han frånträdt sin befattning såsom rikets främste
ämbetsman, i Riksdagen heta blott och bart herr Boström, men hvilken
ung friherre eller grefve som helst skall behålla sin ärfda titel. Ivan
månne Riksdagen själf i detta fall anses rätta sig efter andemeningen uti
det ifrågavarande, meranämnda grundlagsstadgandet från 1809?

För att råda hot på alla dessa och många andra här ej berörda
missförhållanden, som äro ägnade att sätta börd i stället för duglighet
och därigenom försvaga samhället, finnes endast ett verksamt botemedel,
nämligen adelskapets afskaffande. Må det svenska samhället så tydligt
som möjligt säga ifrån, att det hädanefter, de svenska medborgarne emellan,
ej erkänner några som helst på börd beroende företrädesrättighetei.

På grund af hvad jag här ofvan anfört, får jag föreslå.

1) att Riksdagen för sin del beslutar sådan ändring
af 37 § i regeringsformen, att inga adels utnämningar

och intet tilldelande af friherrlig och greflig
värdighet hädanefter må äga rum;

2) att Riksdagen uppdrager åt regeringen att
träffa lämpliga mått och steg, som kunna leda till
sådan ändring af 37 och 114 §§ i regeringsformen,
att alla på börd beroende adeliga privilegier fullständigt
afskaffa.

Stockholm den 28 januari 1904.

David Holmgren.

Bih. till Biksd. Prot. 1904. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 40 Haft.