Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
1
N:o 10.
Ank. till Riksd. kansli den 11 april 1902, kl. 5 e. m.
Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.
(I. A.)
Ordinarie anslag.
Undervisningsanstalter för jordbruk och landtmannanäringar.
l:o) I den till Riksdagen den 14 januari 1902 aflåtna propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof har Kongl. Maj:t i
punkten 1 under nionde hufvudtiteln föreslagit, att Riksdagen under
förutsättning att behållna afkastningen af ej mindre den staten tillhöriga,
till Alnarps landtbruksinstitut anvisade fasta egendom än äfven
den vid institutet inrättade hofbeslagsskolan tillika med elevernas vid
institutet och lärlingarnes vid den till egendomen förlagda landtbruksskolan
afgifter och hyresbidrag blefve till statsverket redovisade, måtte
dels, med godkännande af det i statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden
den 11 sistlidne januari intagna förslag till stat för landtbruks-
och mejeriinstitutet vid Alnarp äfvensom af de vilkor och förbehåll,
som i samma protokoll föreslagits för åtnjutande af de i staten
för sagda institut upptagna löneförmåner, höja det under denna anslagstitel
uppförda anslag till landtbruksinstitutet vid Alnarp från 29,400
kronor med 35,600 kronor till 65,000 kronor under benämning »till
landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp»;
dels ock medgifva,
att besparingar, som å det i staten för landtbruks- och mejeriinstitutet
vid Alnarp till »institutets öfriga utgifter» uppförda belopp
Bill. till Biksd. Prof. 1902. i Samt. 1 Afd. 10 Höft. (N:o 10). 1
Ang. höjning
of anslaget till
Alnarps landtbruksinstitut
m. m.
[k]
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
1882 års komités
förslag angående
instituten vid
Ultuna och
Alnarp.
under ett år uppkomme, finge användas till bestridande af utgifter
under ett kommande år, samt
att Kong]. Maj:t finge under eu tid af fem år ega att vidtaga de
ändringar i staten, som för genomförande af institutets förändrade
organisation kunde erfordras, med vilkor att hvarken faststälda aflöningsbelopp
eller aflöningsstatens slutsumma öfverskredes.
Vid föredragning inför Kongl. Maj:t af detta ärende har chefen
för jordbruksdepartementet anfört följande.
Bland andra för den svenska jordbruksnäringen och dess idkare
vigtiga spörsmål, som under senaste två årtionden utgjort föremål för
statsmakternas behandling, hade varit frågan om ett ändamålsenligt
ordnande af landtbruksundervisningen. Sedan den af Kongl. Maj:t
den 20 oktober 1882 tillsätta komité för afgifvande af förslag rörande
organisationen al rikets landtbruksläroverk afgifvit utlåtande och förslag
i ämnet, hade nämnda fråga jemväl blifvit till väsentligaste delar löst.
Redan på 1880-talet hade sålunda fattats beslut i anledning af komiténs förslag
i de delar, som afsågo landtmannaskolor och lägre landtbruksskolor,
och år 1892 hade genomförts förändrad organisation af landtbruksinstitutet
vid Ultuna i öfverensstämmelse med af komitén angifna hufvudgrunder.
Endast frågan om förändrad organisation af den andra af rikets högre
undervisningsanstalter för jordbrukare, eller landtbruksinstitutet vid
Alnarp, hade sedermera återstått oafgjord. Äfven denna fråga hade
emellertid nu kommit i det läge, att densamma syntes böra bringas till
afgörande.
Redan före omorganisationen af Ultuna-institutet hade för hvardera
af de båda instituten gält särskilda stadgar, ehuru dessa i väsentliga
delar med hvarandra öfverensstämde.
Eörenämnda komité hade emellertid uti sitt utlåtande, beträffande
landtbruksinstituten, anfört att den ansåge, att för begge instituten samma
stadgar borde blifva gällande och att endast undantagsvis vid anordnande
af en eller annan mindre väsentlig detalj särskilda omständigheter,
sådana som institutens läge och djdikt, borde berättiga till mindre
afvikelser från den faststälda planen för institutens verksamhet.
I afseende å grunderna för organisationen af landtbruksinstituten
hade komiterade anfört, bland annat:
att, då den undervisning i jordbrukets praktiska handläggning,
som dittills vid instituten meddelats, icke kunde, såsom ock af erfarenheten
bekräftats, bibringa eleverna de för deras blifvande verksamhet
erforderliga kunskaperna, förhållandena borde så ordnas att, jemte det
såsom oeftergiflig! vilkor för inträde vid instituten stadgades förutgånget
allvarligt deltagande i de vid ett landtbruk förefallande göromålen, under
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
3
visning i hvad vid instituten kallats landtbrukspraktik derifrån uteslötes
och instituten förvandlades till uteslutande teoretiska läroanstalter;
att, då det för undervisningen vore en ytterst beaktansvärd fördel
att stundligen ega tillgång till ett åskådningsmateriel af den stora vigt
och betydelse, som ett landtbruk måste vara för en blifvande landtbrukare,
de med instituten förenade landtegendomarne fortfarande som
dittills borde utgöra en del af sjelfva instituten samt uteslutande betraktas
såsom ett för läroverken tillgängligt undervisningsmateriel, men att
likväl vissa förändrade anordningar i fråga om sambandet mellan läroverk
och jordbruk borde vidtagas;
att nemligen institutens föreståndare borde befrias från uppdraget
att vara förvaltare af egendomarne, hvilket uppdrag i stället borde anförtros
åt särskilda personer, som under styrelsens öfverinseende hade
att sjelfständigt förvalta egendomarne;
att vidare, i olikhet med hvad dittills vore fallet, då jemte de för
instituten anvisade statsanslag och de utgifter, som af eleverna erlades,
jemväl den behållna afkastningen af egendomarne disponerades för läroverkens
räkning, läroverken borde i afseende å ekonomien fullständigt
skiljas från egendomarne, i följd hvaraf alla med läroverkens upprätthållande
förenade utgifter borde bestridas af statsverkets medel och
inflytande elevafgifter, medan egendomarnes behållna afkastning borde
redovisas till statsverket; samt
att de vid instituten befintliga landtbruksskolor eller de så kallade
lägre kurserna icke borde der bibehållas.
öfver komiterades förslag hade styrelserna för de begge landtbruksinstituten
blifvit hörda. Styrelsen för institutet vid Ultima hade
dervid i hufvudsak tillstyrkt bifall till förslaget, hvaremot styrelsen för
Alnarps institut uti sitt den 17 oktober 1885 afgifna utlåtande icke blott
motsatt sig den vid Alnarp befintliga landtbruksskolans borttagande,
utan äfven afstyrkte såväl anställandet af eu särskild förvaltare för
egendomen som ock jordbrukets skiljande från läroverket. Styrelsen
kunde derför, med erkännande af värdet af åtskilligt utaf hvad komitérade
i fråga om undervisningen föreslagit, icke annat än afstyrka det
organisationsförslag, som komiterade uppgjort.
Jemväl landtbruksakademiens förvaltningskomité hade uti den 20
februari 1886 afgifvet utlåtande afstyrkt inrättandet af särskilda chefsbefattningar
för instituten och för egendomarne.
Emellertid hade styrelsen för institutet vid Alnarp inkommit
med en skrifvelse af den 22 september 1887, deruti styrelsen, un
-
Styrelsernas för
instituten yttranden
öfver
koiniténs förslag.
Landtbruksakademiens
förvaltningskoniités
yttrande öfver
komiténs förslag.
Styrelsens för
institutet vid
Alnarp framställning
1887.
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Departementschefens
anförande
år 1889.
1889 års proposition.
Riksdagen år
1889.
Styrelsens för institutet
vid U1-tuna framställning
år 1890 och
landtbruksstyrelsens
yttrande
samma år.
1891 års proposition.
under framhållande att mellan de begge landtbruksinstitutens ställning,
behof och uppgifter förefunnes en betydlig olikhet, som borde tagas i
betraktande vid deras omorganisation, afgifvit förslag till organisation af
institutet vid Alnarp. Detta förslag, vid livilkets upprättande styrelsen
sagt sig till utgångspunkt hafva begagnat förvaltningskomiténs nj^ssberörda
utlåtande, likväl med tagen hänsyn till särskilda för Alnarps
verksamhet bestämmande förhållanden, hade dock väsentligen skilt sig
från hvad förvaltningskomitén föreslagit, så till vida som styrelsen, likasom
i sitt föregående utlåtande, ansett, att den egendom, vid hvilken institutet
vore förlagdt, borde som dittills arrenderas af institutet, för hvars
behof följaktligen egendomens behållna afkastning borde användas, samt
att landtbruksskolan borde vid institutet bibehållas.
Vid anmälan inför Kongl. Maj:t den 12 januari 1889 af hvad sålunda
förekommit, hade chefen för civildepartementet, till hvilket departements
handläggning frågor rörande jordbruket då hört, anfört, hurusom det vore
synnerligen önskvärd), att frågan om organisationen af institutet vid
Ultima erhölle en snar lösning, och att derför den omständigheten, att
frågan om organisationen af institutet vid Alnarp ännu icke nått derhän,
att den kunde till afgörande företagas, icke borde utgöra hinder att till
pröfning upptaga frågan om det förra institutets organisation, synnerligast
som sistnämnda frågas särskilda behandling icke hindrade att,
när frågan om Alnarp företoges, öfverensstämmelse i organisationen
af de begge instituten åstadkommes i alla de delar, der sådant med
fördel och utan olägenheter kunde ske.
I enlighet härmed hade Kongl. Maj:t beslutit proposition till
Riksdagen blott i fråga om institutet vid Ultima i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med komiterades förslag, dock med bibehållande af en
gemensam chef för institutet och egendomen.
Denna Kongl. Maj:ts framställning hade emellertid icke vunnit
Riksdagens bifall.
Redan i skrifvelse den 8 september 1890 hade styrelsen för institutet
hemstält om aflåtande af ny proposition i ämnet, en hemställan, som
af landtbruksstyrelsen i utlåtande den 21 november 1890 biträdts.
Frågan hade derpå ånyo af Kongl. Maj:t framlagts till 1891 års
Riksdag, sedan vid föredragning den 12 januari 1891 dåvarande chefen
för civildepartementet framhållit angelägenheten deraf, att frågan om
ordnandet af institutet vid Ultima då företoges, oberoende af frågan
om regleringen af Alnarps landtbruksinstitut, så mycket hellre som
man genom att gå denna väg fortast syntes kunna vinna lösningen
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
5
af fragan om landtbruksinstitutens omorganisation och derigenom uppnå
ett önskningsmål, som sedan länge gjort sig gällande.
Denna proposition, hvilken i hufvudsak öfverensstämde med den Riksdagen år
af Kong! Maj:t till 1889 års Riksdag framlagda, dock utan ofvan
anmärkta afvikelse från komiterades förslag, hade blifvit i det närmaste
oförändrad bifallen.
Riksdagen hade sålunda godkänt stat för landtbruksinstitutet vid
Ultima, upptagande i aflöningar tillhopa 24,550 kronor samt till öfriga
utgifter 24,450 kronor, samt under förutsättning att behållna afkastningen
af Ultuna egendom äfvensom elevernas afgifter och hyresbidrag till
statsverket redovisades, till uppehållande af undervisningen vid institutet
anvisat^ 49,000 kronor, deraf på extra stat 29,000 kronor.
Kong! Maj:t hade derefter den 14 oktober 1892 utfärdat förnyade uitun^nuvJln
stadgar för institutet vid Ultuna. Enligt dessa vore institutets ända- de organisation.
mål att meddela högre undervisning i grunderna för landthushållningens
utöfvande. Tillika bestämdes, i hvilka läroämnen undervisning
skulle meddelas, samt huru dessa skulle fördelas mellan lärarne.
Lärarnes antal bestämdes till 4 lektorer, 4 adjunkter och 3 extra lärare.
Institutets styrelse äfvensom lektorerna, af hvilka en för fem år i sender
förordnades till rektor, skulle utses af Kongl. Magt. Öfriga lärare
förordnades af styrelsen. Undervisningsplan och stat fastställdes för
hvarje år af Kongl. Maj:t.
Uti dessa stadgar hade — sedan 1899 års Riksdag, på Kongl.
Maj:ts framställning, godkänt ny stat för institutet samt höjt anslaget
till 51,000 kronor, att utgå, 20,000 kronor såsom dittills från anslaget
till undervisningsanstalter för jordbruk och landtmannanäringar samt
återstående 31,000 kronor på extra stat — Kongl. Maj:t genom kungörelse
den 30 november 1899 vidtagit ändring i läroämnenas antal
och fördelning mellan lärarne, hvarjemte två af adjunkturerna förändrats
till lektorat, hvilkas antal sålunda bestämts till sex.
Beträffande förvaltningen af Ultuna egendom hade Kongl. Magt
lemnat föreskrifter i bref den 14 oktober 1892. Enligt detta handhades
förvaltningen af landtbruksinstitutets styrelse, som antoge förvaltare.
Inkomst- och utgiftsstat faststäldes årligen af Kongl. Maj:t.
Den behållna afkomsten inlevererades till statskontoret. Slutligen hade
föreskrifvits, att förvaltaren skulle vara föreståndare för den landtbruksskola,
som tills vidare skulle vara inrättad vid Ultuna.
Efter denna erinran om innehållet af komiténs förslag rörande institutets vid
landtbruksinstitut en och i anledning af samma förslag afgifna yttranden d^organllation.
äfvensom om det resultat, till hvilket frågan om omorganisationen af
rikets ena landtbruksinstitut, det vid Ultuna, ledt, har departementschefen
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
lemnat en redogörelse för den organisation, som fortfarande gäller för.
rikets andra institut, det vid Alnarp.
Uti skrifvelse den 12 september 1857 både Rikets Ständer meddelat,
att de, i anledning af proposition i ämnet, besluta, bland annat,
att kungsgården Alnarp skulle öfverlemnas till användande af ett landtbruksinstitut,
att institutets organisation och inseendet öfver detsamma
skulle ombesörjas af en styrelse, som af Kongl. Magt tillsattes, och
enligt de föreskrifter, som af Kongl. Maj:t bestämdes, att institutet
skulle erlägga årligt arrende, som från och med år 1862 skulle utgå
till statsverket med 1,200 tunnor spannmål, deraf en tredjedel råg, en
tredjedel korn och en tredjedel hafre, samt att institutet skulle erhålla
ett årligt anslag af 18,000 kronor.
Genom kong], bref den 2 oktober 1857 hade eu interimsstyrelse
tillsatts med uppdrag att vidtaga åtgärder för institutets organiserande
samt att afgifva förslag till stadgar.
Den 25 februari 1859 hade Kongl. Maj:t derefter faststält stadgar
för landtbruksinstitutet vid Alnarp. Enligt dessa, med eu mindre den
2 april 1869 vidtagen ändring, ännu gällande stadgar utgjordes institutets
styrelse af en föreståndare, hvilken af Kongl. Maj:t förordnades,
jemte fem andra likaledes af Kongl. Maj:t utsedde personer. Styrelsen
egde anställa lärare och tjenstemän samt bestämma deras löner och
arfvoden, dock att lönen för föreståndaren, som skulle vara chef för
både institutet och egendomen, faststäldes af Kongl. Magt på förslag af
styrelsen. De ordinarie lärarne upptoges till åtta, nemligen: 1) före
ståndaren,
som undervisade i jordbrukslära, boskapsskötsel och landtbrukets
ekonomi; 2) en åkerbrukskemist, som undervisade i kemi, fysik,
geologi och mineralogi; 3) en lärare i veterinärkunskap, som tillika
undervisade i zoologi och anatomi; 4) inspektören, som vore lärare i det
mekaniska jordbruket; 5) kamreraren, som undervisade i landtbruksbokhålleri;
6) en lärare i trädgårdsskötsel; 7) en slöjdare och 8) on smed.
Extra lärare anstäldes i mån af behof. Ämnen, som icke särskildt ofvan
omnämnts, fördelades af styrelsen mellan lärarne. Kurserna vore af två
slag, högre och lägre, begge tvååriga. Lärjungarne i högre kursen
kallades elever, i den lägre lärlingar.
Anslaget till institutet hade af Riksdagen från och med år 1868 höjts
till 26,600 kronor och utginge från och med år 1875 med 29,400 kronor
från anslaget till undervisningsanstalter för jordbruk och landtmannanäringar.
Jemte landtbruksinstitutet med dess högre och lägre kurs funnes
vid Alnarp förlagda en trädgårdsskola, en hofbeslagsskola, en mejeriskola
för qvinno!’ samt ett mejeriinstitut, för h vilket senare Kongl.
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
7
Maj:t den 19 maj 1893 faststält stadgar och till hvithet Riksdagen
plägat på extra stat anvisa ett årligt belopp af 8,000 kronor.
Hofbeslags-, trädgårds- och mejeriskolorna kunde icke anses vara
statsinstitutioner, utan anstalter, som på grund af särskilda omständigheter
kommit att få sin plats vid institutet.
Af dessa anstalter vore mejeriskolan den, som lösast sammanhängde
med institutet, enär undervisningen vid denna skola, som afsåge
att för Malmöhus län utbilda praktiska mejerskor, helt och hållet bekostades
af Malmöhus läns hushållningssällskap.
Trädgårdsskolan hade öppnats år 1876 och undervisningen vid densamma
bekostades af länets hushållningssällskap på det sätt, att sällskapet
härför årligen till institutet erlade 1,600 kronor. På framställning
af styrelsen för institutet hade sällskapet den 15 december 1900
till nybyggnad för trädgårdsskolan anvisat ett belopp af 7,647 kronor
40 öre, med vilkor att institutet åtoge sig byggnadens uppförande för
detta pris och dervid bidroge med körslor, gräfning och grus samt för
framtiden underhölle byggnaden, hvilken dermed blefve institutets egendom.
Elevernas antal vore 12, af hvilka, då kursen vore tvåårig, 6 årligen mottoges.
De erhölle afgiftsfritt undervisning samt bostad med uppvärmning
och städning. För sängkläder, linne, ljus och kosthåll, hvarför kostnaden
kunde uppskattas till 20—25 kronor i månaden för hvarje elev,
sörjde de deremot sjelfva men erhölle såsom bidrag härtill af institutet
för hvarje månad 10 kronor under första året och 15 kronor under andra
året. Undervisningen vid skolan bestredes af institutets trädgårdsmästare,
hvilken vore skolans föreståndare, jemte vederbörande lärare vid
Alnarps landtbruksinstitut. Eleverna deltoge i alla inom Alnarps vidsträckta
trädgårdar, plantskolor och parker förefallande arbeten, och
bidroge trädgårdsskolan derigenom till trädgårdsskötselns vid Alnarp
goda ekonomiska resultat, i hvilket afseende kunde nämnas att enligt
räkenskaperna trädgårdsskötseln under femårsperioden 1895—1899
lemnat ett öfverskott af i medeltal omkring 2,300 kronor årligen.
Hvad liofbeslagsskolan beträffade, hade Malmöhus läns hushållningssällskap
den 28 januari 1863 anslagit 1,000 kronor för anordnande
af en två månaders kurs i hofbeslag vid Alnarp, och skulle till en början
en smed från hvarje kontrakt deltaga uti ifrågavarande undervisning.
Den första lärokursen hade öppnats den 8 april 1863, och hade i denna
kurs deltagit 7 smeder på hushållningssällskapets och 1 på egen bekostnad.
Från och med år 1865 hade anordnats två kurser om året, eu
för Malmöhus län och en för öfriga delar af riket. Sedan år 1875 hade
till dessa två lärokurser lagts en tredje kurs, nemligen för manskap ur
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Kongl. Maj:ts beslut
1893 om uppgörande
af förslag
till nya
stadgar för institutet
vid
Alnarp.
armén. De civila smedernas undervisning, underhåll m. in. bekostades af
vederbörande hushållningssällskap och afgiften vore numera i ett för allt
175 kronor för hela kursen, beräknad till 3 månader. De flesta eleverna
vore på det sätt frielever, att afgifterna för dem, såsom nämnts, betalades
af hushållningssällskapen. På framställning af Kongl. Maj:t
hade 1876 års Riksdag såsom bidrag till uppförande vid Alnarp af en
ny byggnad för hofbeslagssmedja med mera beviljat ett belopp af 35,000
kronor, och hade Kongl. Maj:t genom bref den 21 juli 1876 stält
detta belopp till styrelsens för Alnarps landtbruksinstitut förfogande
med skyldighet för institutet att dels låta i öfverensstämmelse med
faststäld ritning vid Alnarp uppföra en ny byggnad för hofbeslagssmedja
med skostall jemte bostad för instruktionssmed och hofbeslagarelärlingar
samt nödiga uthus, dels ock ansvara för att ifrågavarande
byggnader blefve med nödiga inventarier försedda samt hofbeslagsskolan
framgent uppehållen utan vidare anspråk på statsmedel för
byggnadernas underhåll och skolans fortgång. Till byggnadens fullbordande
samt nödiga inventariers anskaffande hade Malmöhus läns
hushållningssällskap sedermera anslagit 10,000 kronor. Vid detta anslag
hade hushållningssällskapet icke fäst annat vilkor, än att skolan skulle
fortfarande uppehållas och byggnaden underhållas. Nästan alla inventarierna
hade emellertid ansetts vara hushållningssällskapets egendom.
Den teoretiska undervisningen vid skolan hade upprätthållits
af läraren i hästskötsel, ytterlära och liofbeslag vid Alnarps landtbruksinstitut,
som tillika varit föreståndare för skolan, och de praktiska
öfningarna hade ledts af eu instruktionssmed och en verkgesäll. De
vid skolan inflytande elevafgifter äfvensom inkomsterna af hofbeslagssmedjan
hade användts på sådant sätt, att med desamma först bestridts
aflöningarne till instruktionssmeden och verkgesällen äfvensom öfriga
med driften förenade kostnader, hvarefter återstoden såsom lönefyllnad
tillfallit föreståndaren, hvilken, enligt hvad departementschefen inhemtat,
från skolan haft större inkomst än den honom såsom lärare vid institutet
tillkommande aflöning af 2,000 kronor.
Efter den år 1892 vid Ultuna genomförda omorganisationen hade
det icke dröjt länge, innan Kongl. Maj:t ansett frågan om institutet
vid Alnarp höra ånyo upptagas. Sålunda hade Kongl. Maj:t genom
bref den 21 juli 1893, enär de för institutet gällande stadgar af den
25 februari 1859, med afseende å derefter inträdda förändrade förhållanden,
syntes i flera alseenden erfordra omarbetning, anbefalt institutets
styrelse att till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till nya
stadgar.
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
9
Till åtlydnad af denna föreskrift liade styrelsen med skrifvelse
den 17 augusti 1897 inkommit med dylikt förslag.
Innan departementschefen öfverginge till en redogörelse för detta, institutet vid
ville lian erinra om följande liufvudgrimder, som af landtbruksläroverks- låtande 1897.
komitén ansetts böra följas vid landtbruksinstitutens omorganisation,
nemligen att institutens och egendomarnes ekonomi skulle åtskiljas, att
särskilda föreståndare skulle finnas för instituten och för egendomarne, samt
att hvarje lärares undervisningsskyldighet skulle i stadgarne bestämmas.
Uti de af styrelsen för Alnarps landtbruksinstitut afgifna förslag
till omorganisation hade icke någon af dessa hufvudgrunder blifvit följd
och såsom skäl härför hade styrelsen för Alnarps landtbruksinstitut i
sin skrifvelse af den 17 augusti 1897 anfört: att, i händelse behållningen
af egendomen skulle redovisas till statsverket, det vore att befara
antingen att förvaltaren skulle vilja visa sin duglighet genom att, med
frånseende af andra synpunkter, från egendomen leverera så stor behållning
som möjligt, eller ock, derest intresset för experiment finge öfverhanden,
att egendomens afkastning skulle förslösas i olika försök inom
jordbrukets, boskapsskötselns eller mejeriets områden; att rättigheten
att förfoga öfver egendomen och dess afkastning satte styrelsen i stånd
att för läroverket förvärfva de möjligast bästa lärarekrafter genom att
kunna efter omständigheterna vid institutet binda framstående personer
eller ock anlita de i speciela ämnen skickliga undervisare, som Lund
och Malmö genom universitet, läroverk och industriel verksamhet erbjöde,
och att i mån af tillgång åt undervisningen gifva en högre utsträckning
eller anordna lärokurser vid sidan af de i stadgarna föreskrifna;
att den närmare förbindelsen mellan egendomens förvaltning och undervisningen
ej heller syntes kunna förfela att åt den senare gifva en med
dess ändamål mera öfverensstämmande praktisk riktning; samt att det
synts styrelsen nödigt att såsom hittills den högsta tillsynen öfver egendomen
och läroverket i styrelsens frånvaro vore samlad hos en föreståndare,
enär i saknad af en sådan ledande hand det vore att befara,
det sambandet mellan undervisningen och egendomens förvaltning upplöstes
och slitningar uppstode.
Landtbruksstyrelsen hade härefter den 11 november 1898 afgifvit styrelsens utinfordradt
utlåtande beträffande de begge af institutets styrelse med latande lS9a
skrifvelserna den 22 september 1887 och den 17 augusti 1897 afgifna
förslag till stadgar för institutet, uti hvilket utlåtande landtbruksstyrelsen
anfört:
De skäl, som blifvit af styrelsen för Alnarps landtbruksinstitut
Bih. till Riksd. Prof. 1902. 4 Samt. 1 Afd, 10 Höft. '' 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
anförda för bibehållandet af nuvarande grunder för landtbruksinstitutets
organisation, afsåga icke några egendomliga förhållanden vid sagda
institut, ulan vore samtliga af den natur, att de berörde organisationen
i allmänhet af de svenska landtbruksinstituten och behöfde derför icke
till bemötande upptagas, då de kunde sägas hafva blifvit vederlagda
såväl af landtbruksläroverkskomitén i dess förberörda betänkande som
ock af den erfarenhet, hvilken vunnits vid det efter ofvan nämnda
hufvudgrunder omorganiserade landtbruksinstitutet vid Ultuna.
Enligt landtbruksstyrelsens uppfattning hade den med sistnämnda
landtbruksinstitut vidtagna förändringen visat sig vara i hufvudsak
synnerligen lämplig. Hvad läroverket beträffade, hade detta lyckats
efter omorganisationen tillvinna sig ett allt större förtroende från allmänhetens
sida, hvithet framginge deraf, att elevantalet stigit.
Då det af skäl, som af landtbruksläroverkskomitén blifvit utförligt
anförda, syntes uppenbart, att läroverkets vid ett landtbruksinstitut ekonomi
icke borde göras beroende af resultatet af häridtegendomens skötsel, att
svårighet städse måste yppas att finna en lämplig person, som kunde
med framstående skicklighet skota såväl läroverket som landtegendom^,
och i alla händelser eu sådan förening af befattningar icke kunde anses
lämplig utan det tvärtom syntes vara en stor fördel, att dessa befattningar
skilj des åt, samt att det blefve genom vederbörande stadgar
bestämdt, hvilket undervisningsområde borde åt hvarje lärare anförtros,
så att detta icke komme att bero på beslut af institutsstyrelsen i hvarje
särskild! fall; då vidare erfarenheten från det enligt dessa grunder
organiserade landtbruksinstitutet vid Ultuna fullständigt bekräftade
lämpligheten af desamma, samt då slutligen ingen enda omständighet
blifvit anförd eller med skäl syntes kunna anföras, på grund af hvilken
det skulle vara olämpligt eller mindre lämpligt att enligt dessa
grunder genomföra en omorganisation af Alnarps landtbruksinstitut,
ansåge sig landtbruksstyrelsen, då fråga uppstått om en väsentlig förändring
af samma institut, icke kunna tillstyrka en sådan förändring,
derest icke de hufvudgrunder, som i det föregående blifvit omförmälda
och som af landtbruksstyrelsen till alla delar gillades, blefve vid densamma
tillämpade. Alnarps lärareråd, som vore i tillfälle att å närmaste
håll iakttaga verksamheten vid institutet, hade ej heller lemna!
detta obeaktadt uti ett förslag till stadgar för institutet, som lärarerådet
afgifvit och i hvilket förslag samtliga ofvan omförmälda hufvudgrunder
iakttagits.
Landtbruksstyrelsen ansåge sig sålunda hafva fullgiltiga skäl att,
innan styrelsen yttrade sig öfver öfriga delar af styrelsens för Alnarps
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
11
institut då föreliggande förslag till stadgar för institutet, underställa
Kong! Maj:ts pröfning frågan, huruvida icke andra hufvudgrunder än
de, hvilka institutets styrelse upptagit i sitt förslag, borde vid om
organisationen af ifrågavarande landtbruksinstitut göras gällande, och
anhölle att, sedan denna fråga blifvit i behörig ordning afgjord, få till
Kongl. Maj:t afgifva utlåtande öfver stadgeförslaget i sin helhet.
Enligt hvad i det föregående blifvit anfördt, ansåge landtbruksstyrelsen,
att den behållna afkastningen af den staten tillhöriga till
Alnarps landtbruksinstitut anslagna fasta egendom äfvensom elevernas
afgifter och hyresbidrag borde till statsverket redovisas.
Likaledes ansåge landtbruksstyrelsen, att stat för nämnda landtbruksinstitut,
som sålunda borde organiseras i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med landtbruksinstitutet vid Ultima, så att eu rektor komme
att utöfva närmaste ledningen af institutet och en förvaltare handhafva
egendomens skötsel, borde fastställas, äfvensom de vilkor och förbehåll
bestämmas, hvilka skulle gälla för åtnjutande af de löneförmåner,
som blefve i staten upptagna.
Då elevernas antal vid Alnarps landtbruksinstitut under senare
tiden varit temligen lika med samma antal vid landtbruksinstitutet vid
Ultima eller under läroåren 1892—1896 i medeltal 33 vid förstnämnda
institut mot 37 vid sistnämnda, skulle undervisningen vid båda instituten
kunna bedrifvas med enahanda antal lärare, derest icke till Alnarps
landtbruksinstitut vore förlagdt mejeriinstitutet.
Efter att vidare hafva behandlat frågan om lärarnes antal och
ämnenas fördelning dem emellan, framlade landtbruksstyrelsen förslag
till stat, slutande på ett belopp åt 53,000 kronor och upptagande, bland
annat, aflöningar åt 6 lektorer, 3 adjunkter och 3 extra lärare, samt
hemstälde om proposition till Riksdagen i öfverensstämmelse med de
af styrelsen uttalade åsigterna.
Genom remiss den 18 november 1898 hade Kongl. Maj:t anbefalt
styrelsen för Alnarps landtbruksinstitut att inkomma med yttrande
i anledning af hvad i ärendet förekommit, sedan styrelsen den 17 augusti
1897 afgifvit förslag till stadgar för institutet.
Till åtlydnad häraf hade styrelsen afgifvit utlåtande af den 27 styrelser för
december 1898, deruti styrelsen anfört: Då organisationen af ett AlnariJ8^tra"lIe
landtbruksläroverk toges i öfvervägande, borde sträfvandet vara att
söka med användande af tillgängliga medel och krafter samt beaktande
af de fördelar, en redan befintlig organisation besute, vinna den möjligast
bästa i teoretiskt och praktiskt hänseende värdefulla undervisning.
Under den följd af år, Alnarps kungsgård varit upplåten åt
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
landtbruksin stitutet, hade institutets styrelse sökt att för landtbrukets
idkare meddela undervisning i så vidsträckt mån, som möjligt varit.
Förutom elev- och lärlingskurserna, af hvilka elevkursen hade samma
omfattning som vid Ultima och drefves af fullt jemngoda lärare, hade vid
Alnarp anordnats dels mejeriinstitutet och dels med bidrag af Malmöhus
läns hushållningssällskap hofbeslagsskolan, trädgårdsskolan och mejeriskolan
för qvinnor. Alnarps egendom hade lemnat goda skördar, och
ehuru ett landtbruk alltid måste vara underkastadt verkningarna af
väderleken, hade dock, till följd af det vid Alnarp högt utvecklade
landtbrukets förmåga att begränsa verkningarna af en ofördelaktig
väderlek, landtbruket. lemnat så godt resultat, att, efter det såväl läroverkets
som landtbrukets utgifter blifvit bestridda, under den senare tiden
endast ett år — 1889 — visat en brist, som dock godtgjorts af ett
senare års behållning. Lärarnes löner, hvilka vore fullt jemngoda med
lärarelönerna vid Ultima, vore för öfrigt betryggade genom statsanslag
och någon svårighet att erhålla eller vid institutet bibehålla skickliga
lärare hade icke försports. Af ofvan angifna förhållanden syntes framgå,
att sambandet mellan läroverkets och egendomens ekonomi icke innebure
någon olägenhet å ena eller andra hållet och särskildt att lärarnes trygghet
att utfå sin aflöning icke varit i någon mån äfventyrad liksom att
svårighet ej förefunnes att till föreståndare erhålla en person, hvilken
med framstående skicklighet kunde sköta såväl läroverket som egendomen.
Det af landtbruksstyrelsen förordade systemet för omorganisationen af
Alnarps landtbruksinstitut syntes vara hemtadt från Tyskland, hvarest för
några tiotal år sedan vissa landtbruksinstitut blifvit skilda från de egendomar,
der de varit förlagda, och förflyttade till universitetsstäderna för
att bereda dem vetenskapligt stöd. Systemet hade dock icke visat sig
odeladt lyckadt, enär detsamma, enligt hvad uppgifvits, skapat dugliga
försöksassistenter men klena jordbrukare samt utvecklat jordbrukets
teknik på bekostnad af dess ekonomi. Landtbruksstyrelsen syntes vilja
upplösa sambandet mellan läroverket och dess egendom men icke gifva
läroverket till ersättning stöd af ett universitet. Lärarne i hufvudämnena
beröfvades deremot det högst behöfliga tillfället att följa dessa ämnens
praktiska utöfning och ekonomi, hvarförutan erfarenheten icke uppehölles
och undervisningen förr eller senare blefve ren kammarlärdom.
Landtbruksstyrelsen hade icke antydt, huruledes, sedan en organisation af
institutet, sådan som landtbruksstyrelsen föreslagit, genomförts, undervisningskurser
för trädgårdsmästare och qvinliga mejerister skulle ordnas
eller om trädgården med växthus skulle höra till egendomen eller läroverket.
Alldeles oafsedt huruvida det ekonomiska sambandet mellan
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
13
läroverket och egendomen bibehölles eller upplöstes, vidhölle dock institutets
styrelse sin åsigt om nödvändigheten af en gemensam föreståndare
å platsen, samt att lärarne i biämnen icke borde vara fast
anstälda utan kunna väljas bland skickliga undervisare, som Lund
eller Malmö genom universitet, andra läroverk och industriel verksamhet
erbjöde. Då institutets styrelse ansåge, att den högsta tillsynen
öfver egendomen och landtbruket borde i styrelsens frånvaro vara
samlad hos en föreståndare, vore afsigten ingalunda, att denne skulle i
afseende å egendomen fullgöra en inspektörs åligganden. För egendomen
borde under föreståndaren finnas en inspektor, likasom för trädgården
en trädgårdsmästare och för mejeriet en mejerist. De olika
lärokurserna — särskild! mejeriinstitutet, som skulle använda egendomens
mjölk och hvars lärjungar vexelvis skulle tjenstgöra i mejeri,
kostall och svinstall samt således dels under läroverkets och dels under
egendomens befäl — ingrepe så på alla punkter i egendomens drift,
att ständiga förvecklingar vore att emotse, om ej deras ställning kunde
ordnas af en bestämmande vilja på platsen. Omsorgen om upprätthållandet
af ordning bland ej blott det stora antalet lärjungar och andra
vid Alnarp anstälda personer — med familjer tillhopa omkring 300
personer — än äfven de talrika skaror af besökande, hvilka å denna
i närheten af två städer och flera fabrikscentra belägna plats, synnerligen
helgdagar, tillstädeskomme, påkallade en snabb samverkan mellan
egendomen och institutet, en samverkan, som ej finge bero af två föreståndares
tillfälliga enighet utan vara underkastad en vilja. Beträffande
lärarne hade institutets styrelse i sitt förslag upptagit att föreståndaren
skulle undervisa i boskapsskötsel och jordbrukets ekonomi, att inspektören
skulle vara undervisare i jordbrukslära, samt att Kongl. Maj:t
skulle på styrelsens förslag utnämna lektorer och bestämma deras
undervisningsämnen. Dessa lärares undervisningsområden blefve sålunda
ej obestämda eller beroende af en tillfällighet, men genom den
föreslagna möjligheten att fördela läroämnena mellan lektorerna bereddes
just tillfälle att använda den rätte mannen på den rätta platsen.
De af landtbruksstyrelsen föreslagna adjunkturerna vore enligt styrelsens
åsigt högst olämpliga. Vid de i Skåne rådande höga lefnadskostnaderna
samt svårigheten för den å landet bosatte att erhålla någon
extra inkomst, kunde dessa adjunkturer icke bereda nödigt uppehälle
åt en familj. De vore således att anse såsom öfvergångsplatser, men
såsom sådana skulle de knappast locka verkligt dugliga personer, då
åtminstone för två af adjunkterna utsigt till befordran icke funnes
vid institutet och antagligen ej heller utom detsamma. Erfarenheten
14 Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
liade deremot visat att, genom att anförtro biämnena åt extra lärare från
universitetet eller industrien, framstående lärare kunnat under många
år till skäligt pris och utan löften om pension vid institutet bindas.
Vid de tekniska elementarskolorna användes i ganska vidsträckt omfattning
extra lärare och något skäl syntes icke vara för handen, på
grund hvaraf de icke skulle kunna användas vid ett så väl beläget
landtbruksinstitut som Alnarps. En sådan anordning vore billigare,
hvilket framgingé deraf, att dels arfvodena åtminstone ej blefve högre,
dels ock kostnaden att uppföra och vid Alnarp underhålla bostäder för
tre familjer undvekes. 1 afseende på detaljerna af förslaget ansåge
styrelsen sig böra framhålla vissa omständigheter, hvilkas närmare
granskning dock erfordrade en utförligare behandling. I sådant afseende
ansåge siyrelsen sig böra antyda, att landtbruksskolans, hofbeslagsskolans,
mejeriskolans för qvinnor och trädgårdsskolans ställning
måste noggrant öfvervägas, hvarvid måste utrönas, huruvida för vissa
af dessa skolor kunde påräknas anslag från hushållningssällskap och
huruvida de öfver hufvud kunde under förändrade förhållanden bibehållas.
Förhållandena i afseende å trädgård med växthus och mejeri
måste ordnas mellan läroverket och egendomen. Vid Alnarp, der
trädgårdsskötsel i stor skala bedrefves, kunde botanik, zoologi samt
trädgårdsskötsel, livilka ämnen förutsatte helt olika utbildning, icke
vid en adjunktur förenas. Landtbruksstyrelsens förslag omtalade ej det
vigtiga ämnet jordbrukets ekonomi, hvilket lämpligen syntes böra förenas
med ämnet boskapsskötsel. Läraren i jordbrukslära borde jemväl
undervisa i jordbrukets historia. Deremot borde hippologien utbrytas
från husdjursläran och förenas med veterinär- och hofbeslagsläran till
ett lektorat, då det syntes vara jemförelsevis lätt att finna en i dessa
ämnen hemmastadd person, men deremot, i hög grad sällsynt att finna
eu person, som egde verklig insigt och erfarenhet såväl i boskapsskötsel
som i hästskötsel. En assistent i anatomi och fysiologi vore
af behofvet påkallad. Det läte sig svårligen göra att finna eu person,
som vore hemmastadd i så skilda ämnen som byggnadslära och
fältmätning, och eu teoretisk undervisning i dessa ämnen utan praktisk
erfarenhet vore skäligen värdelös. Inspektören eller förvaltaren borde,
för att blifva intresserad för institutet samt ega ständig anledning att
lemna meddelanden om egendomens jordbruk, hafva någon undervisningsskyldighet
och helst undervisa eleverna i speciel växtodlingslärä och
för den vidlyftiga ekonomien vid de olika skolorna fordrades en sakkunnig
bokförare, som derjemte kunde undervisa i bokföring.
Sedan öfverintendentsembetet. härefter den 9 maj 1899 afgifvit
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
15
utlåtande öfver de i sammanhang med omorganisationen stående bygg- öeSetsdyTt-‘''
nadsfrågor, hade Kong!. Maj:t den 8 maj 1900 anbefalt landtbruks- ra,’de 1899''
styrelsen att afgifva förnyadt utlåtande i ärendet uti hela dess vidd.
Den 28 maj 1901 både landtbruksstyrelsen afgifvit det sålunda infordrade
yttrandet och deri anfört följande:
Hvad styrelsen för Alnarps landtbruksinstitut mot landtbruks- lanatbmtatystyrelsens
ofvanberörda uti skrifvelsen den 11 november 1898 af- relsen,9"0t1mtMde
gifna förslag andragit, afsåge dels hufvudgrunderna för samma förslag,
dels ock vissa detaljer i detsamma. Hvad sjelfva hufvudgrunderna
beträffade, sådana dessa blifvit bär ofvan , angifna eller att institutets
ekonomi borde skiljas från egendomens, att föreståndarebefattningarna
för institutet och för egendomen icke längre borde vara
förenade bos en och samma person utan uppdragas åt olika personer
samt att hvarje lärares undervisningsskyldighet skulle vara i
stadgarna bestämd och icke bero på beslut i hvarje särskilt fall af
styrelsen för institutet, så funne landtbruksstyrelsen hvad institutsstyrelsen
mot dessa hufvudgrunder anfört icke ega den vigt, att landtbruksstyrelsen
funne sig hafva anledning frångå sina i detta afseende förut
uttalade åsigter. Väl vore det sant, att vid Alnarp vore förenade flere
undervisningskurser än vid Ultima, då vid Alnarp funnes upprättade,
förutom de båda afdelningarna af landtbruksinstitutet, Indika motsvarades
af landtbruksinstitutet och landtbruksskolan vid Ultima, äfven mejeriinstitutet
samt de med bidrag af Malmöhus läns hushållningssällskap
inrättade tre undervisningsanstalterna, liofbeslagsskolan, trädgårdsskolan
och mejeriskolan för qvinnor. Denna omständighet utgjorde
emellertid intet binder för utan snarare tvärtom en ökad anledning
till att samtliga sagda hufvudgrunder blefve tillämpade, ty, om det
funnes vara af vigt att, i den händelse en enda läroanstalt af den
beskaffenhet som de svenska landtbruksinstituten vore förlaud till en
O
egendom å landet, denna anstalts ekonomi skiljdés ifrån egendomens,
så syntes detta blifva än mera behöflig!, om flera dylika jemte andra
läroanstalter vore derstädes upprättade, och äfvenså, under samma förutsättning,
att föreståndarebefattningen för egendomen skiljdes från
motsvarande befattningar vid sagda högre läroanstalter och att hvarje
lärares undervisningsskyldighet vid dessa anstalter noggrant i stadgarna
för desamma bestämdes. För ordningens upprätthållande och behörigt
samarbete mellan de olika institutionerna syntes andra anordningar
kunna träffas, kviika icke behöfde komma i strid med undervisningens
intressen, såsom fallet måste vara, om högsta ledningen af undervis
-
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
ningsanstalterna anförtroddes åt en person, som redan hade att svara
för en så vigtig uppgift som skötseln af en större landtegendom. I
detta afseende hade landtbruksstyrelsen för afsigt att i det följande
afgifva förslag och, då styrelsen ämnade framhålla lämpligheten af
landtbruksinstitutets och mejeriinstitutets förenande till en läroanstalt,
trodde sig styrelsen derigenom gifva än ytterligare stöd för sin uppfattning
i förevarande afseende.
Redan i sitt utlåtande af den 11 november 1898 hade landtbruksstyrelsen
framhållit, att styrelsens framställning i förevarande afseende
ingalunda föranledts af några sådana ekonomiska missförhållanden, som
gjort en skilsmessa mellan institutet och egendomen vid Ultuna till en
af behofvet påkallad åtgärd, men i denna omständighet kunde icke sökas
något stöd för åsigten om obehöfligheten af ett sådant särskiljande
beträffande Alnarps institut och egendom. Äfven i fråga om institutet
vid Ultuna hade det icke varit ensamt eller ens i första hand ekonomiska
skäl, som betingat ifrågavarande åtgärd. Hänsynen till undervisningens
behof och angelägenheten deraf, att denna blefve så väl tillgodosedd,
som omständigheterna i vårt land möjliggjorde, samt omtanken derom,
att den högre landtbruksundervisningen blefve ordnad på ett fullt tillfredsställande
sätt, hade varit de bestämmande orsakerna till genomförandet
af omorganisationen vid Ultuna, vid hvilken ofvan sagda
hufvudgrunder tillämpats, om också olämpligheten deraf, att ett läroverks
ekonomi gjordes beroende af det tillfälliga resultatet af en större
landtegendoms skötsel, varit en medverkande orsak till omorganisationens
genomförande.
Med anledning af hvad styrelsen för Alnarps landtbruksinstitut
anfört beträffande landtbruksundervisningen i Tyskland och den jemförelse
med det af landtbruksstyrelsen framstälda förslaget, som styrelsen i sådant
afseende anstält, ville landtbruksstyrelsen erinra, att den form för ordnandet
af den högre landtbruksundervisningen vid Älnarp, som af landtbruksstyrelsen
föreslagits och som redan genomförts vid Ultuna, icke kunde
fullt likställas vare sig med den i Tyskland genomförda anordning,
enligt hvilken den högre landtbruksundervisningen vore förlagd till
universitetsstäderna, eller det vid Poppelsdorff och Hohenheim tillämpade
system, enligt livilket den högre landtbruksläroverksanstalten vore förlagd
till en egendom, hvars förvaltare jemväl vore direktör för landtbruksundervisningsanstalten
derstädes, utan vore en mellanform mellan
dessa med särskilt ändamål att söka undvika olägenheterna af hvarje
utaf de båda omförmälda, i Tyskland tillämpade systemen. Hufvud -tanken för denna organisation vore att, på samma gång den teoretiska
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
17
undervisningens intresse tillgodosåges derigenom, att föreståndaren befriades
från de mångtaliga praktiska bestyren med en egendoms förvaltning,
de praktiska krafven på samma undervisning blefve fylda
derigenom, att undervisningsanstalten blifvit förlagd icke till en stad
utan till en större egendom och således såväl lärare som elever blefve
i tillfälle att med sin uppmärksamhet städse följa den praktiska gången
af eu större landtbruksbedrift och undervisningen sålunda icke behöfde
löpa fara att förlora sammanhanget med det praktiska lifvet och nedsjunka
till endast kammarlärdom. På detta sätt hade förslaget sökt
undvika olägenheterna såväl deraf att undervisningen skulle blifva mer
eller mindre ovetenskaplig som ock att lärare och elever blefve främmande
för det praktiska landtbruket och de kraf, som stäldes på detsamma.
Stödet af ett universitet behöfde de svenska instituten icke,
såsom styrelsen för institutet vid Alnarp framhållit, helt och hållet sakna,
då hvartdera institutet vore beläget i den omedelbara närheten af en
universitetsstad.
På sätt landtbruksstyrelen i dess utlåtande af den 11 november
1898 framhållit, hade erfarenheten från Ultuna landtbruksinstitut
under den tid institutet varit organiseradt i enlighet med ofvan sagda
hufvudgrunder, eller alltsedan den 1 november 1892, bekräftat lämpligheten
af den genomförda organisationen. Vid sådant förhållande och
då det af Alnarpsstyrelsen framhållna skälet för bibehållande af den
nuvarande organisationen af institutet, eller att med samma organisation
det visat sig möjligt att ekonomiskt upprätthålla institutet, icke kunde
anses ådagalägga lämpligheten af den nuvarande organisationen eller
obehöfligheten af en omorganisation af institutet, syntes hvad styrelsen
för Alnarps landtbruksinstitut från principiel synpunkt anmärkt mot
landtbruksstyrelsens ifrågavarande förslag icke förtjena afseende.
Med styrka hade institutets styrelse häfdat den uppfattningen, att
den omständigheten, att ett flertal institutioner vore förlagda till Alnarp,
skulle lägga hinder i vägen för genomförandet af den utaf landtbruksstyrelsen
tilltänkta omorganisationen. De institutioner, som institutets
styrelse härmed åsyftade, vore förutom den lägre landtbruksskolan dels
mejeriinstitutet, dels hofbeslagsskolan, dels trädgårdsskolan, dels ock
mejeriskolan för qvinnor. Något hinder för sistnämnda skolas bibehållande
vid Alnarp syntes icke genom den föreslagna nya organisationen uppstå.
Att trädgårdsskolan, som mottoge elever från hela landet och egde
en ganska stor betydelse för trädgårdsskötselns utveckling, kunde, äfven
om institutet omorganiserades, derstädes bibehållas och fortgå enligt
Bill. till Riksd. Prof. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 10 Höft. 3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
hufvudsakligen samma grunder som hittills, syntes vara sjelfkärt.
Landtbruksstyrelsen funne sig i detta sammanhang endast behöfva framhålla,
att genom de lärarekrafter, som enligt det följande borde vid
institutet finnas, undervisningen vid skolan komme att kunna upprätthållas
stillt att, äfven om den närmaste tillsynen öfver skolan lämpligen
komme att såsom hittills utöfvas af institutets trädgårdsmästare
eller annan lämplig person, chefskapet för skolan skäligen borde uppdragas
åt rektorn för institutet.
Hvad hofbeslagsskolan beträffade, syntes äfven denna skola, som
visat sig vara af mycket stor nytta för landet, gifvetvis böra fortfarande
vid Alnarp upprätthållas. Något hinder för ett sådant bibehållande
syntes heller icke förefinnas. I landtbruksstyrelsens föregående utlåtande
i detta ärende förutsattes också, att så skulle ske, men hvarken denna
skola eller de i det föregående omförmälda skolorna, den lägre mejeriskolan
för qvinnor och trädgårdsskolan, vore afsedda att utgöra någon
integrerande del af institutet, ehuru dit förlagda. I nyssnämnda utlåtande
hade emellertid hänsyn tagits dertill att för skolans behof nödiga
lärarekrafter skulle finnas.
Samtliga de nu omförmälda skolorna borde enligt landtbruksstyrelsens
åsigt sålunda fortfarande tillsvidare vara förlagda till institutet
och stå under samma styrelse som detta samt under inseende af
institutets rektor, på samma gång institutet borde så organiseras, att
der befintliga lärarekrafter kunde, i den mån sådant vore behöfligt, tillgodose
undervisningen vid skolorna.
Den lägre, af allmänhetens förtroende med rätta högt uppburna
landtbruksskolan, som nu utgjorde en afdelning af institutet, skilj de sig
från andra landtbruksskolor deruti, att ett större mått af teoretiska
kunskaper der meddelades, i det att ett hälft år af kursen uteslutande
dertill användes. Hufvudsyftet vore dock utbildandet af praktiskt dugliga
förmän i jordbruket och det måste då anses lämpligt, att egendomens
förvaltare, under hvilkens ledning de skulle härtill utbildas,
blefve skolans föreståndare. Landtbruksskolan borde derför ej längre
utgöra en del af institutet utan, i likhet med hvad landtbruksstyrelsen
i sitt förra betänkande föreslagit, erhålla samma ställning till detta
som motsvarande skola vid Ultima, om också undervisningen vid skolan
skulle blifva i viss mån olika med undervisningen vid skolan vid
Ultima och bedrifvas på ungefärligen samma sätt som hittills. Af
skäl, som i det följande närmare komme att angifvas, borde vid skolan
anställas en andre lärare, men undervisningen vid skolan i öfrigt bestridas
af institutets lärare.
Slutligen ansåge landtbruksstyrelsen sig böra redogöra för huru
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
19
styrelsen tänkt sig mejeriinstitutets ställning till landtbruksinstitutet.
Mejeriinstitutet både utvecklats ur de kurser i högre undervisning i
mejerihushållning, som med understöd af särskilda statsmedel från och
med år 1883 till och med år 1891 vid begge de svenska landtbruksinstituten
och under år 1892 ensamt vid Alnarps landtbruksinstitut
upprätthållits, till en anstalt, afsedd att meddela högre och lägre undervisning
i mejerihushållning för manliga elever. Fråga hade redan
under förhandlingarna om mejeriinstitutets upprättande uppstått om
denna anstalts införlifvande med landtbruksinstitutet, men denna fråga
hade då förfallit, hufvudsakligen af det skäl, att en sådan anordning
skulle förutsätta ett omarbetande af landtbruksinstitutets stadgar, hvilken
utväg syntes hvarken vara af förhållandena påkallad eller ens
under dåvarande omständigheter kunna väljas.
Då nu emellertid frågan om en omorganisation af Alnarps landtbruksinstitut
förelåge och någon tids erfarenhet äfven vunnits rörande
lämpligheten af den nuvarande organisationen af mejeriinstitutet, funnes
möjlighet att, om förhållandena skulle finnas sådant påkalla, förvandla
mejeriinstitutet från en fristående med landtbruksinstitutet sidoordnad
anstalt till en afdelning af en organisation, omfattande såväl landtbrukssom
mejeriinstitutet.
För vidtagandet af sistberörda åtgärd kunde åberopas flera omständigheter.
Ehuru mejeriinstitutet hade en uppgift, som väl kunde
jern föras med landtbruksinstitutets, och för närvarande vore en från
institutet skild anstalt, bestredes undervisningen vid detsamma till en
stor del af lärarne vid landtbruksinstitutet, enär de för mejeriinstitutet
tillgängliga krafter icke dertill försloge med den organisation af mejeriinstitutet,
som varit för detsamma afsedd och som funnit sitt uttryck
i de för institutet tillsvidare gällande stadgar af den 19 maj 1893. Men
härtill komme, att mejeriinstitutet icke kunnat upprättas i öfverensstämmelse
med den ursprungligen afsedda planen, för hvars genomförande
erfordrats ett årligt statsanslag af 10,000 kronor. Riksdagen
hade nemligen endast en gång eller för år 1893 beviljat det erforderliga
beloppet, 10,000 kronor, men sedermera hade Riksdagen årligen
för ändamålet beviljat endast 8,000 kronor, till följd hvaraf den i stadgarna
för institutet upptagna assistentbefattningen hittills måst hållas
obesatt. Den ofullständighet, som således hittills vidlådit mejeriinstitutet,
syntes lämpligast afhjelpas genom dess närmare införlifvande med landtbruksinstitutet,
för hvilket vilkoren förefunnes derutinnan, att styrelsen
för mejeriinstitutet och föreståndaren för detsamma redan nu vore ge
-
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
mensamma med landtbruksinstitutets, liksom lärarne för de båda instituten
till största delen vore desamma.
Den sammanslagning, som sålunda skulle ega rum mellan de båda
instituten, skulle betinga en ny benämning för den anstalt, som alltså
skulle uppkomma, och landtbruksstyrelsen både i sådant afseende ansett,
att benämningen landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp skulle
på ett betecknande sätt återgifva den nya läroanstaltens karaktär och
ändamål. Då det emellertid för ordnandet af elevernas praktiska undervisning
i mejeriskötsel vore af vigt, att ledningen af mejerihushållningen
i sin helhet tillkomme institutets föreståndare, borde mejeriet tillhöra
institutet och detta sålunda köpa all vid egendomen producerad
mjölk till ett af styrelsen för institutet hvarje år bestämdt pris, motsvarande
hvad som i orten betalades för mjölk. Blefve en sådan åtgärd
vidtagen, blefve äfven fullt klart och tydligt såväl hvad utgifterna
för institutet komme att belöpa sig till, som huru stor afkastning egendomen
komme att lemna. Denna mjölk skulle af institutet mottagas
och i mejeriet förädlas, hvaremot skummjölk, kernmjölk och vassla
skulle återlemnas till egendomen efter utaf styrelsen för institutet och
egendomen bestämda grunder. En mejerirörelse, som vore afsedd att
tjena såsom undervisningsmateriel, kunde dock tydligen ej bedrifvas med
samma ekonomiska fördel, som annan mejerirörelse, i det att produkterna,
som skulle tillverkas af vid arbetet delvis ovana personer, ej
alltid kunde blifva af fullgod beskaffenhet, tillverkningen ej kunde ordnas
uteslutande med afseende på de produkter, som för tillfället lemnade
största vinst, en del mjölk användes till försöksverksamhet samt
nya tidsenliga maskiner och redskap ofta anskaffades. Erfarenheten
under den tid, mejeriinstitutet varit i verksamhet, hade också till fullo bekräftat
detta, då det pris, hvartill mjölken vid Alnarp realiserats, understigit
det i orten gångbara mjölkpriset med omkring 1 öre per kilogram
eller för hela den producerade mjölkqvantiteten 5,000 kronor om året.
Skulle sålunda egendomens mjölk betalas af institutet efter gällande
pris, borde till betäckande af den förlust på mejeridriften, som
härigenom sannolikt vore att emotse, ett motsvarande belopp upptagas.
Skulle något år förlust icke uppkomma, blefve anslaget besparadt, liksom
detsamma, i den mån förlusten understege 5,000 kronor, ej behöfde
anlitas. Skulle förlusten något år öfverstiga 5,000 kronor, borde denna
gäldas af nästföljande års anslag eller regleras genom att styrelsen det
året något nedsatte det pris å mjölken, som skulle till egendomen betalas.
Uppkomme åter vinst å mejerirörelsen, borde denna i likhet
med egendomens vinst till statsverket inlevereras. Det borde härvid
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
21
framhållas, att statsverket tydligen ej i någon händelse komme att genom
en dylik anordning vidkännas en ökad utgift, då landtegendomens
behållning, som skulle ingå till staten, blefve i samma mån högre,
som mjölken betalades högre af institutet.
Beträffande ifrågavarande anordning skulle emellertid kunna erinras,
att institutet komme att på detta sätt i viss mån drifva industriel
rörelse, hvaremot åtskilligt skulle kunna anmärkas. Det borde emellertid
likväl ihågkommas, att den industriela rörelse, hvarom här vore
fråga, vore synnerligen enkel, då i mejeriet hufvudsakligen komme att
tillverkas smör samt för afsättning utaf denna vara kontrakt för längre
tid. med smörhandlare uppgjordes och varan hvarje vecka levererades vid
närmaste jernvägsstation, så att några afsevärda förlag icke ifrågakomme.
Efter att sålunda hafva redogjort för det sätt, hvarpå, enligt landtbruksstyrelsens
åsigt, de vid Alnarps landtbruksinstitut för närvarande
befintliga institutioner borde ordnas och samverka, öfverginge styrelsen
till den af styrelsen för Alnarps landtbruksinstitut framstälda anmärkningen
om nödvändigheten af att för alla dessa institutioners trefnad
och för ordningen på platsen en enda högsta styresman städse borde
finnas derstädes närvarande dels för slitande af tvister, som möjligen
kunde uppkomma, dels ock för ordningens upprätthållande derstädes.
I detta afseende erinrade landtbruksstyrelsen till en början,
att samtliga ifrågavarande institutioner skulle hafva en gemensam
styrelse, som i sista hand egde att ordna förhållandena vid institutet
och genom meddelade föreskrifter bringa dessa till den samverkan och
endrägt, som kunde finnas erforderlig. Inom den allmänna regeln för
denna styrelses befogenhet borde densamma uppdraga gränserna för
hvarje institutions verksamhet och tilldela föreståndare och förvaltare
de rättigheter, som borde en hvar af dem tillkomma. Med god vilja
hos nämnda funktionärer syntes kollisioner dem emellan kunna helt och
hållet undvikas. Då möjligheter för sådanas uppkomst i allt fall likväl
qvarstode, i synnerhet innan omorganisationen blifvit fullt genomförd
och de nya förhållandena blifvit stadgade, syntes en anordning böra
vidtagas, som såvidt möjligt förekomme olägenheter i detta afseende,
och landtbruksstyrelsen hölle före, att detta enklast skedde på det sätt,
att styrelsen för institutet uppdroge åt en af sina ledamöter att utöfva
den närmaste tillsynen öfver samtliga de institutioner, som lydde under
styrelsen, och med styrelsens rätt och makt besluta i alla frågor, som
under styrelsens frånvaro vid institutet kunde uppkomma, men med
skyldighet för samme ledamot att inför styrelsen vid dess näst påföljande
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
sammanträde redogöra för de beslut, han å styrelsens vägnar under
mellantiden fattat, eller de åtgärder, han sålunda vidtagit, samt dervid
underställa desamma förnyad pröfning af styrelsen i vanlig ordning.
Denne ledamot, hvilken icke skulle vara bosatt vid institutet, borde
enligt landtbruksstyrelsens åsigt, i olikhet med öfriga styrelseledamöter,
icke åtnjuta särskild ersättning för hvarje af honom företagen resa utan
godtgöras med ett visst belopp för år, hvilket landtbruksstyrelsen ansåge
böra utgå med 1,000 kronor från det i staten för institutet till dettas
öfriga utgifter upptagna belopp, hvarom bestämmelse borde af Kongl.
Maj:t i sammanhang med utfärdande af föreskrifter angående institutsstyrelsens
reseersättningar meddelas.
Landtbruksstyrelsen öfverginge härefter till frågan om undervisningens
ordnande vid institutet, och afhandlade dervid till en början spörsmålet
huruvida lärarne borde, på sätt vid Ultuna skett, inordnas under tre
kategorier, lektorer, adjunkter och extra lärare, eller om, på sätt styrelsen
för institutet förordat, adjunktsgraden borde indragas. I detta afseende,
yttrar landtbruksstyrelsen, kunde icke bestridas, att förhållandena vore
något olika vid de båda instituten, i det att till följd af åtskilliga omständigheter
lättheten att erhålla extra lärare vore mycket större vid
Alnarp än vid Ultuna, till följd deraf att Alnarp i motsats mot Ultuna
vore beläget i närheten af derå ganska stora städer med högre och
lägre läroverk samt åtminstone delvis med en högt uppdrifven industri.
Härtill kornme, att erfarenheten från Ultuna beträffande adjunktsbefattningarna
gifvit vid handen, att icke obetydliga svårigheter mött att för
åtminstone vissa af befattningarna kunna förvärfva och bibehålla fullt
lämpliga och dugliga lärarekrafter, hvarföre också två af adjunkturerna
vid Ultuna måst förändras till lektorat. Då nu fråga förelåge, att
Alnarps landtbruksinstitut skulle omorganiseras, syntes under sådana
förhållanden skäl icke vara för handen att upptaga adjunktsinstitutionen
bland de grunder, som skulle göras gällande vid undervisningens ordnande,
utan syntes vid institutet böra inrättas endast tvenne slag af
lärarebefattningar, nemligen lektorer och extra lärare.
Enligt landtbruksstyrelsens föregående förslag till omorganisation
af Alnarps landtbruksinstitut skulle undervisningen vid institutet bedrifvas
af:
6 lektorer, nemligen:
1 i jordbrukslära,
1 i husdjurslära,
1 i mejerilära och bakteriologi,
1 i kemi och geologi,
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
23
1 i redskapslära, mekanik, fysik och meteorologi,
• 1 i husdjurens anatomi, fysiologi och sjukvårdslära;
3 adjunkter, nemligen:
1 i byggnadslära, praktisk matematik, fältmätning och ritning,
1 i botanik, zoologi och trädgårdsskötsel,
1 i kemi och mejerilära, deri inbegripen mejerikemi,
samt 3 extra lärare, nemligen:
1 i skogshushållning,
1 i nationalekonomi, ekonomilagfarenhet och kommunalrätt
och 1 i bokföring.
Då landtbruksstyrelsen ansett sig böra frånträda ifrågavarande
förslag, i hvad det afsåge upptagandet af adjunkter bland lärarne,
måste förslaget undergå häraf föranledd förändring. På grund af vunnen
erfarenhet under den tid, som förflutit sedan landtbruksinstitutet vid
Ultima omorganiserades, och förvärfvad noggrannare kännedom om förhållandena
vid Alnarp trodde sig landtbruksstyrelsen emellertid böra
föreslå några ytterligare förändringar i sagda förslag.
Då landtbruksinstitutet vid Ultima undergått den omorganisation,
hvarom ofvan sagts, hade genom Kongl. brefvet den 14 oktober 1892,
angående vården och förvaltningen af Ultuna landtegendom in. in., bestämts
att förvaltaren af egendomen skulle, bland annat, enligt styrelsens för
institutet bestämmande, för eleverna vid institutet redogöra för anordningarna
vid egendomen, dess skötsel, skörderesultaten vid densamma
och derpå inverkande omständigheter samt i god tid tillställa institutets
rektor uppgift å de tider, då vigtigare arbeten å egendomen skulle försiggå,
samt stället, der de utfördes. Skälet för att förvaltaren sålunda
tilldelats en lärareverksamhet vid institutet hade naturligtvis varit, bland
annat, det, att förvaltaren skulle på detta sätt erhålla ett lefvande intresse
för undervisningen vid institutet och på samma gång medverka
till upprätthållandet af erforderligt samband mellan läroverk och egendom.
Landtbruksstyrelsen ansåge den tanke, som legat till grund för
sagda bestämmelse, fortfarande ega fullt berättigande och funne mycket
lämpligt vara, att bestämmelsen härom intoges äfven i stadgarna för
institutet.
Vidare ansåge landtbruksstyrelsen, att undervisningen åt institutets
elever i trädgårdsskötsel lämpligast meddelades af den person, som
skulle utöfva närmaste tillsynen öfver trädgårdsskolan, hvilken härför
borde åtnjuta ett mindre anslag.
Hvad åter beträffade undervisningen i botanik och zoologi, ansåge
landtbruksstyrelsen fortfarande, att denna bäst skulle tillgodoses, om
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
ett lektorat inrättades i dessa ämnen liksom vid Ultima. Landtbruksstyrelsen
både dock ej heller nu velat föreslå en sådan åtgärd på grund
af de dermed förenade kostnaderna, då styrelsen ej ansåge någon större
svårighet förefinnas att erhålla duglig extra lärare i dessa ämnen. Härigenom
skulle också nybyggnad af en lektorsbostad kunna undvikas.
Äfven ansåge landtbruksstyrelsen, att hippologien skulle utbrytas
från husdj ursläran och förenas med anatomi, fysiologi och hofbeslagslära
till ett lektorat, då det borde blifva lättare att finna en person med
grundliga insigter i dessa ämnen, än någon som på samma gång egde
grundlig insigt och erfarenhet i boskapsskötsel och i hästskötsel.
I öfverensstämmelse med styrelsen för Alnarps landtbruksinstitut
ansåge landtbruksstyrelsen vigtigt, att för vinnande af ordning och reda
samt nödig kontroll såväl institutets och öfriga vid Alnarp förlagda
läroverks som ock egendomens räkenskaper fördes af en kamrerare,
hvilken på samma gång skulle vara kassör och meddela undervisning
vid institutet i bokföring.
På grund af mejeriinstitutets förening med landtbruksinstitutet och
med någon jemkning i upptagandet af de hufvudsakliga läroämnen,
som skulle tillkomma en hvar af lärarne, ansåge landtbruksstyrelsen,
att undervisningen vid landtbruks- och mejeriinstitutet borde bedrifvas af6
lektorer, nemligen
1 i jordbrukslära,
1 i husdjurslära, med undantag af hippologi,
1 i kemi och geologi,
1 i mejerilära och bakteriologi,
1 i redskapslära, praktisk matematik, mekanik, fysik och meteorologi,
1 i husdjurens anatomi och fysiologi, hippologi och hofbeslagslära,
samt 8 extra lärare, nemligen
1 i botanik och zoologi,
1 i husdjurens anatomi och fysiologi samt sjukvårdslära,
1 i vattenafledning, fältmätning och kartritning,
1 i byggnadslära och ritning,
1 i skogshushållning,
1 i nationalekonomi, ekonomilagfarenhet och kommunalrätt,
1 i mejerihushållning och bakteriologi
och 1 i kemi och fysik,
hvarjemte undervisning vid institutet enligt det föregående skulle
meddelas af förvaltaren i en mindre del af jordbruksläran, af föreståndaren
för trädgårdsskolan i trädgårdsskötsel och af kamreraren i bokföring.
Statsutskottets Utlåtande N:o JO.
25
De extra lär armé dels i mejerihushållning och bakteriologi, dels ock
i kemi och fysik borde tjenstgöra såsom assistenter, den förre åt lektorn
i mejerilära och bakteriologi och den senare, hvad anginge läroämnet
kemi, åt lektorn i kemi och geologi.
Af jemförelse mellan detta förslag och den förteckning å lärarebefattningarna
vid landtbruksinstitutet vid Ultuna, som funnes intagen
i 28 § af de för landtbruksinstitutet vid Ultuna gällande stadgar, sådan
denna § lydde enligt ..kongl. kungörelsen den 30 november 1899, framginge,
att förnämsta olikheterna mellan förslaget och stadgarna i detta
afseende, frånsedt det förut anmärkta borttagandet af adjunktsgraden,
vore betingade dels af mejeriinstitutets föreslagna förening med landtbruksinstitutet
och dels åt det större rum i undervisningen, som ansetts
böra tilldelas hästskötseln.
Då landtbruksstyrelsen uti utlåtande den 11 november 1898 yttrat
sig angående väckt förslag om anslag till mejeriinstitutet vid Alnarp,
hade landtbruksstyrelsen, under förutsättning att Alnarps landtbruksinstitut
blefve omorganiseradt enligt landtbruksstyrelsens i utlåtande
af samma dag gjorda hemställan, föreslagit, att i staten för mejeriinstitutet
icke skulle upptagas anslag för flere lärare än en assistent
och en mejeriinstruktör, men att den öfriga undervisningen vid mejeriinstitutet
skulle ombesörjas af landtbruksinstitutets lärare. Det sammanlagda
antalet lärare vid Alnarp enligt båda dessa förslag skulle sålunda
utgöra fjorton eller samma antal, som enligt landtbruksstyrelsens föreliggande
förslag skulle anställas vid det föreslagna landtbruks- och
mejeriinstitutet. Skilnaden mellan de båda förslagen bestode deri, att
landtbruksstyrelsen numera bland de extra lärarne upptagit en i husdjurens
anatomi och fysiologi samt sjukvårdslära, hvartill styrelsen
föranledts af den i institutets styrelses yttrande af den 27 december
1898 i sådant afseende gjorda anmärkning samt af svårigheten för
lektorn i husdjurens anatomi och fysiologi, hippologi och hofbeslagslära
att i annat fall medhinna undervisningen vid såväl institutet som
hofbeslagsskolan. Deremot hade landtbruksstyrelsen uteslutit mejeriinstruktören,
hvars befattning skulle skötas af extra läraren i mejerihushållning
och bakteriologi.
Förutom ofvan sagda lärare borde enligt landtbruksstyrelsens åsigt
vid institutet anställas en bibliotekarie.
Rörande de närmare bestämmelserna om institutets verksamhet
liksom beträffande öfriga läroämnens fördelning mellan lärarne antoge
landtbruksstyrelsen, att styrelsen skulle blifva i tillfälle att afgifva fullBih.
till Riksd. Prof. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 10 Tläft.. 4
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
ständigt utlåtande i sammanhang med förslag till förnyade stadgar för
institutet, men anliölle styrelsen att redan nu få ingå på frågan om
vissa mera speciella bestämmelser, som stode i sammanhang med institutets
omorganisation.
Till en början ansåge sig landtbruksstyrelsen böra framhålla, att
enligt styrelsens åsigt föreståndaren för landtbruks- och mejeriinstitutet
borde på samma gång vara föreståndare för öfriga vid Alnarp förlagda
undervisningsanstalter med undantag af landtbruksskolan, hvilken, såsom
förut blifvit sagdt, skulle stå under ledning af förvaltaren af egendomen.
Till institutet borde höta park, trädgårdar med växthus, mejeri
samt de områden, inom hvilka till institutet hörande byggnader vore
förlagda, hvaremot allt öfrigt skulle höra till landtegendomen och sålunda
lyda under förvaltaren.
Den gemensamma undervisning, som för närvarande egde rum,
för landtbruks-, mejeri- och trädgårdslärlingar i kemi och fysik, för
landtbruks- och mejerilärlingar i anatomi, fysiologi, boskapsskötsel samt
sjukdomslära och för landtbruks- och trädgårdslärlingar i geologi, medförde
den olägenhet, att ett alltför stort antal lärlingar på en gång
komme att undervisas af samme lärare. Till förekommande häraf syntes
lämpligt vara att vid landtbruksskolan, på sätt i det föregående antydts,
anstäldes en andre lärare, hvars aflöning borde utgå af landtegendomens
afkastning och som skulle vara skyldig att meddela undervisning äfven
vid de andra lärokurser vid institutet, som institutsstyrelsen funne godt
föreskrifva.
Den undervisning, som förvaltaren enligt det föregående skulle
lemna åt institutets elever, borde inskränkas till omkring 20 å 30
timmar om året och afse, att egendomen blefve till så stort gagn
som möjligt för undervisningen.
Hvad lärarnes löner anginge, ansåge landtbruksstyrelsen att, i
likhet med hvad fallet vore vid Ultuna, rektorn vid institutet borde
åtnjuta ett arfvode af 2,000 kronor samt en hvar af lektorerna en aflöning
af 3,000 kronor, hvaraf 2,000 kronor skulle utgöra lön och
1,000 kronor tjenstgöringspenningar, jemte tre ålderstillägg, hvartdera
om 500 kronor. Dessutom skulle lektor åtnjuta förmånen af fri
bostad.
De extra lärarne skulle åtnjuta arfvoden till belopp, som för hvarje
lärare ansåges behöfligt, i hvilket afseende landtbruksstyrelsen ansåge,
att extra läraren i mejerihushållning och bakteriologi, som borde tjenstgöra
såsom assistent vid institutet och hafva en fastare ställning än de
Statsutskottets Utlåtande N:o 10■
27
öfriga extra lärarne, borde åtnjuta ett årligt arfvode af 2,500 kronor,
extra läraren i husdjurens anatomi, fysiologi samt sjukvårdslära ett
arfvode af 2,000 kronor för år, extra lärarne i botanik och zoologi, i
vattenafledning, fältmätning och kartritning samt i byggnadslära och
ritning en hvar ett årligt arfvode af 1,500 kronor, extra läraren i
kemi och fysik ett arfvode af 1,200 kronor, samt extra lärarne i skogshushållning
och i nationalekonomi, ekonomilagfarenhet och kommunalrätt
en hvar ett arfvode af 1,000 kronor. Derjemte skulle kamreraren,
hvilkens hufvudsakliga aflöning borde utgå af egendomens afkastning,
för den bokföring, han för läroverkens räkning skulle verkställa, samt
för undervisning i bokföring å institutets stat åtnjuta ett årligt arfvode
af 800 kronor för år samt föreståndaren för trädgårdsskolan för den
undervisning i trädgårdsskötsel, han komme att lemna vid andra lärokurser
än trädgårdsskolans, ett årligt arfvode af 200 kronor. Sammanlagda
beloppet af arfvodena till extra lärare skulle sålunda uppgå till
13,200 kronor, hvartill skulle komma arfvode åt bibliotekarien med ett
belopp af 300 kronor.
I sitt föregående utlåtande i denna fråga hade landtbruksstyrelsen
i sitt förslag till stat för institutet till godtgörande af institutets öfriga
utgifter upptagit samma belopp, som för enahanda ändamål uppförts i
staten för landtbruksinstitutet vid Ultuna eller 24,450 kronor. Efter
anstälda noggranna beräkningar af det belopp, som under senare tider
åtgått till gäldande af de utgifter vid Alnarp, som förut ansetts böra
med detta anslag bestridas, hade landtbruksstyrelsen funnit anslaget
vara efter omständigheterna afpassadt och sålunda ansett sig icke böra
frångå förslaget i denna del. Men till följd af mejeriinstitutets förening
med landtbruksinstitutet syntes det böra något förhöjas. I sitt förut
åberopade utlåtande af den 11 november 1898, angående proposition
till Riksdagen om beviljande af anslag till mejeriinstitutet, hade landtbruksstyrelsen
i staten för detta institut för andra utgifter än aflöningar
upptagit ett belopp af 3,000 kronor. Visserligen kunde vissa af dessa
bestridas af ofvan omförmälda anslag till betäckande af förluster
å mejerihandteringen, men landtbruksstyrelsen ansåge, att detta icke
vore fallet med alla samt att på grund häraf förberörda belopp,
24,450 kronor, lämpligen borde höjas med 1,550 kronor eller till
26,000 kronor.
I enlighet med ofvan angifna grunder hade landtbruksstyrelsen
uppgjort följande förslag till stat för landtbruks- och mejeriinstitutet
vid Alnarp:
28
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Reservation vid
landtbruksstyrelsens
utlåtande 1901.
Aflöning:
I1 rektor .....................
jl lektor ..............
|5 lektorer .................
[Extra lärare, arfvoden ...
1 bibliotekarie ............
j Aflöning summa kronor
[Till betäckande af möjligen
uppkommande förlust
å mejerirörelsen ...
Till institutets öfriga utj
gifter ........................
Summa kronor
Löner |
Tjenst- göringspen- ningar |
Summa |
|
2,000 |
|||
2,000 |
1,000 |
3,000 |
''j Efter fem år kan lönen höjas |
10,000 |
5,000 |
15,000 |
(ytterligare 500 kr. och efter fem- |
— |
— |
13,200 |
ton år med ytterligare 500 kr. |
— |
— |
300 |
|
“ - |
33,500 |
||
— |
5,000 |
||
- - |
26,000 |
||
__ |
— |
64,500 |
|
öfriga lektorer åtnjuta jemväl fri bostad. |
Beträffande vilkor och förbehåll för aflöningarnas åtnjutande hade
landtbruksstyrelsen ansett att för landtbruks- och mejeriinstitutet vid
Alnarp borde tillämpas gällande bestämmelser i motsvarande afseende
vid landtbruksinstitutet vid Ultuna. Departementschefen, som här nedan
återkommer till denna fråga, redogör i detta sammanhang för en vid
ärendets behandling hos landtbruksstyrelsen uttalad, från styrelsens förslag
i fråga om ordnandet af undervisningen i botanik och zoologi skiljaktig åsigt.
Föredraganden i ärendet landtbruksinspektören A. Lyttkens hade
nemligen i afgifven reservation hufvudsakligen anfört: Landtbruksstyrelsen
föresloge, att i ämnena botanik och zoologi undervisning
skulle vid institutet lemnas af en extralärare med arfvode af 1,500
kronor, och motiverades detta af ekonomiska skäl. Detta syntes icke
vara rigtigt. En lärare med sådant arfvode måste tydligen tänkas
äfven hafva annan verksamhet och tillika vara annorstädes bosatt. På
grund häraf och särskilt med hänsyn till den tidsförlust, som vållades
genom resorna, kunde en extra lärare icke antagas vara villig att sköta
undervisningen i större utsträckning än som oundgängligen vore nödvändig,
d. v. s. minsta möjliga. En sådan lärare kunde icke hafva
något intresse att sjelf utbilda sig i den riktning, som af en lärare i
agrikulturbotanik fordrades, då han helt naturligt lemnade befattningen,
Statsutskottets Utlåtande N:o JO.
29
så snart något bättre erbjöde sig. Att han skulle utbilda sig i det
med befattningen förenade ämnet zoologi vore ännu mindre troligt,
hvadan undervisningen i denna del blefve ännu mera underhaltig.
Vid utlandets med Alnarps landtbruksinstitut jemförliga undervisningsanstalter
vore undervisningen i botanik annorlunda tillgodosedd, att
ej tala om Ultuna, hvarest en lektor i ämnet aflönades. Så vore t. ex.
vid landboh0iskolen i Köpenhamn undervisningen i botanik fördelad på
3 lektorer, hvartill komme 1 lektor i trädgårdsskötsel och 1 lektor i
zoologi, vid Aas i Norge vore anstäld en väl aflönad lektor i botanik,
likaledes vid Tysklands jemförliga läroverk. Den botaniska undervisningen,
sådan som den kunde genom »extra lärare» bedrifvas, vore
långt ifrån tillfyllest. Den komme tydligen att inskränka sig till grundläggande
föreläsningskurser, som omfattade dels växternas yttre former
och deras systematik, dels också deras inre byggnad och lifsyttringar.
För så vigtiga grenar som växtpatologien och bakteriologien,
hvilka för hvarje år erfordrade eu allt större uppmärksamhet, kunde
ingen särskild tid anslås, ej ens till förevisning af bakteriologiska
preparat eller redogörelse för enkla arbetsmetoder blefve tid öfrig.
Kursen i växtanatomi kunde icke åtföljas af förevisning af preparat,
än mindre kunde eleverna meddelas öfning i sådanas förfärdigande,
eller en kortare öfningskurs i växtanatomi som grundval för fysiologien
medhinnas. En särskild kurs i frökännedom och frökontroll, specielt
med hänsyn till gagn- och ogräsväxter, borde anordnas vid
läroverket; hittills hade sådan genom tillmötesgående från länets frökontrollanstalt
anordnats i Lund, men hade måst förläggas till en för
eleverna olämplig tid för att ej hindra arbetena vid anstalten, och resorna
fram och åter hade förorsakat mycken tidspillan, hvarför kursen
måst inskränkas till det minsta möjliga. Äfven kurser rörande växtförädling
borde anordnas, likaså angående undersökning af i handeln
förekommande växtprodukter m. m. Allt detta vore delar af den botaniska
undervisningen, som ej kunde tillgodoses, om extralärareinstitutionen
för botanik bibehölles, och som hittills ej heller kunnat tillgodoses
vid Alnarp. Om lektorat inrättades, kunde man fordra helt andra
qvalifikationer hos en sökande till befattningen. Man kunde nemligen
icke förutsätta, att hvilken botanist som helst vore lämplig, men man
finge antagligen ej sätta anspråken högt, om ämnet skulle skötas af
extra lärare. En sådan egde icke de förutsättningar, som borde fordras
för skötande af en dylik befattning, ej heller kunde han antagas hafva
inhemtat de omfattande grundläggande studier, som särskildt vore nödvändiga
för eu lärare i agrikulturbotanik med dertill hörande speciella
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
grenar. Läraren i botanik borde äfven anordna och öfvervaka skötseln
af institutets trädgård för landtbruksgagnväxter med sina stundom mer
än 300 parceller samt leda botaniska exkursioner, hvilka delar af hans
verksamhet måste tillbakasättas, om han icke vore bosatt vid institutet.
Trädgårdsskolans elever borde ock hafva någon botanisk undervisning
och då denna vore af helt speciel art, kunde sällan en tillfällig extra
lärare antagas hafva satt sig in uti densamma, om det ens kunde fordras,
att den för honom anslagna korta undervisningstiden skulle räcka
till äfven för denna del af institutets afdelningar. Botaniken berörde
i så många och så vigtiga punkter landtbruksområdet, att ett tillbakasättande
af densamma ej i framtiden kunde blifva obestraffadt, den
vore icke något »lyxämne» utan obestridligen ett af de vigtigaste grundläggande
läroämnena för icke blott vetenskapliga studier i här afsedd
riktning utan äfven för det praktiska jordbruket. Dertill komme att,
om den botaniska undervisningen skulle besörjas af en extra lärare,
man aldrig kunde påräkna den intresserade lärareverksamhet, man hade
skäl att fordra, för att institutet skulle hafva något verkligt gagn af
densamma, ej heller kunde man påräkna någon kontinuitet i lärareverksamheten,
då ständiga ombyten antagligen blefve följden, och det
skulle nog mer än en gång inträffa, att befattningen komme att stå
obesatt af brist på kompetenta sökande, så vida man ej till skada för
undervisningen sänkte sina fordringar alltför lågt. I detta afseende
syntes blott behöfva påpekas liknande förhållanden vid Ultima de senare
åren. Alnarps lärareråd hade äfven i sitt år 1897 afgifna utlåtande
tillstyrkt en »hufvudlärare» i botanik och bakteriologi. Af det sålunda
anförda syntes framgå, att undervisningen i botanik vid Alnarps landtbruksinstitut
i flera synnerligen vigtiga grenar — och särskildt i dem,
som kunde gifva eleverna den bästa behållningen för framtiden — i
betänklig grad vore bristfällig och föga motsvarande fordringarna på
ett högre landtbruksläroverk och att en nämnvärd förändring till det
bättre icke vore att förvänta, i fall ämnet skulle omhänderhafvas af en
på annan ort bosatt extra lärare, samt att zoologien i ännu högre grad
blefve lidande af sådant förhållande. Då nu verksamheten vid institutet
ändå skulle omorganiseras, hölle föredraganden före, att steget borde
tagas fullt ut och så vigtiga ämnen som de här ifrågavarande blifva
tillgodosedda i lika mån som öfriga ämnen. Allra minst borde den i
sig sjelf ringa ökningen i årliga utgifterna af 1,500 kronor inverka.
Att bostad för ytterligare en lärare möjligen måste anordnas syntes ej
heller böra utöfva något inflytande på frågan, då ju detta endast vore
eu utgift för en gång. I hvarje fall kunde de härför använda medlen
Statsutskottets Utlåtande N;o 10.
31
anses till fullo blifva ersatta genom den tidsenliga undervisning, som
endast genom inrättande af ett lektorat i ämnet kunde ernås. Skedde
ej detta, kunde Alnarp icke anses vara en institution, som uppfylde
de fordringar, man numera stälde på ett tidsenligt landtbruksläroverk.
Vidare har departementschefen anfört följande.
Såsom af den nu lemnade redogörelsen för innehållet af de
uti förevarande fråga af vederbörande myndigheter afgifna utlåtanden
och förslag framginge, gjorde sig stridiga åsigter alltjemt gällande i
fråga om de grunder, efter hvilka landtbruksinstitutet vid Alnarp lämpligast
borde vara organiseradt, i det å ena sidan landtbruksstyrelsen
anslutit sig till de af 1882 års läroverkskomité i detta hänseende uttalade
och vid omorganisation af Ultuna redan förut tillämpade åsigter, hvarmot
å andra sidan styrelsen för institutet förordat bibehållande i hufvudsak
af den nuvarande organisationen.
Till stöd för den af landtbruksstyrelsen uttalade uppfattning kunde
åberopas, förutom de af såväl komitén som styrelsen sjelf anförda skäl,
dels den ståndpunkt Riksdagen förut i denna fråga intagit och dels den
nioåriga erfarenhet, som numera vunnits om det sätt, hvarpå Ultunainstitutet
efter dess omorganisation fungerade. I förstnämnda hänseende
erinrade departementschefen, hurusom den proposition angående omorganisation
af landtbruksinstitutet vid Ultuna, som af Kong! Maj:t
afgifvits till 1889 års Riksdag, kunde sägas hafva blifvit afslagen af
det skäl, att den af landtbruksläroverkskomitén föreslagna anordningen
om åtskiljandet af föreståndareplatserna för institutet och för egendomen
icke uti propositionen iakttagits, men äfven derför att organisationsplanen
icke omfattat båda landtbruksinstituten. Ehuru det sistnämnda
ej heller varit förhållandet i den proposition i ämnet, som afgifvits till
1891 års Riksdag, hade den likväl blifvit af Riksdagen i hufvudsak
godkänd, men likväl hade åtskilliga uttalanden förekommit inom Riksdagen,
hvilka antydde, att Riksdagen ansåge, att äfven Alnarps landtbruksinstitut
borde omorganiseras efter de hufvudgrunder, som i sådant
afseende angifvits af landtbruksläroverkskomitén.
Beträffande erfarenheten från Ultuna ansåge departementschefen
sig kunna med fullt fog påstå, att denna gifvit vid handen, att institutets
nya organisation vore för institutionen lämplig och att intet kunde vara
mindre önskligt än ett återgående till de före omorganisationen rådande
förhållanden.
Att under sådana omständigheter öfvergifva tanken på Alnarpsinstitutets
organiserande efter samma grunder, som tillämpats vid Ultuna,
borde enligt departementschefens förmenande kunnat ifrågakomma endast
för den händelse visadt blifvit, att vid Alnarp säregna förhållanden
Departement?
chefens yttrande
Organisationen
32
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
vore rådande, af beskaffenhet att göra en organisation efter nyssnämnda
grunder olämplig och dertill af sådan vigt, att afgörande betydelse borde
dem vid frågans bedömande tillmätas.
Några dylika förhållanden förefunnes emellertid departementschefen
veterligen ej alls och hade ej heller kunnat af styrelsen för institutet påvisas.
På grund häraf funne han sig icke ega någon som helst anledning
att frångå den uppfattning uti förevarande fråga, som han redan i egenskap
af chef för landtbruksstyrelsen haft tillfälle att uti de af styrelsen den 21
november 1890 och den 11 november 1898 afgifna, här ofvan omförmälda
utlåtanden inför Kongl. Maj:t göra gällande, och hvilken landtbruksstyrelsen
jemväl vidhållit i sitt under nästlidna år afgifna utlåtande.
Tvärtom ville han såsom sin bestämda öfvertygelse framhålla att ett särskiljande
af förvaltningen utaf Alnarps landtegendom från föreståndareskapet
för de dit förlagda läroanstalter vore af långt större vigt och betydelse
än fallet varit vid Ultuna. Det intensiva jordbruk, som bedrefves vid Alnarps
egendom, belägen i en af Skånes bördigaste trakter, kräfde ovilkorligen sin
man, och det kunde ej rimligtvis begäras, att samma person skulle kunna
annat än till namnet fullgöra ett sådant åliggande och på samma gång såväl
sjelf undervisa vid institutet som ock leda och öfvervaka undervisningen i
öfrigt derstädes. Olämpligheten deraf att upprätthållandet af ett statens
läroverk gjordes beroende af en egendoms afkastning, på hvars storlek
alltför många på förhand oberäkneliga faktorer inverkade, syntes vidare
ligga i så öppen dag, att mera än en mening derom icke borde kunna
vara rådande. Departementschefen vore äfven öfvertygacl, att de år,
då afkastningen sjunkit under den normala, för institutets styrelse icke
varit utan svårigheter.
I allo vidhållande sina förut i ämnet uttalade åsigter, ansåge
departementschefen sålunda, att läroverkets ekonomi borde erhålla den
fasta grundvalen af ett för samtliga dess utgifter afpassadt anslag, att
egendomen borde bibehållas under styrelsens för institutet förvaltning,
men att den omedelbara ledningen af institutet och af egendomen borde
anförtros åt särskilda personer samt att ej mindre egendomens behållna
afkastning än äfven elevernas afgifter borde inlevereras till statsverket.
Vid bedömandet af storleken af det anslag, som för upprätthållandet
af institutet erfordrades, kunde visserligen förhållandena vid
Ultuna landtbruksinstitut tjena till ledning, men måste härvid jemväl
tagas i betraktande att till Alnarp vore förlagda ett flertal institutioner,
hvilkas bibehållande skulle kräfva en ökning af lärarekrafterna
utöfver dem, som erfordrades enbart för institutet, och följaktligen göra
ett något högre anslag än det till Ultuna utgående erforderligt.
Den häraf föranledda kostnadsökning vore emellertid ingalunda af den
Statsutskottets Utlåtande N:o 10. 38
betydelse, att nedläggande af någon eller några af dessa institutioner
derför borde kunna ifrågakomma.
Hvad särskildt mejeriinstitutet beträffade, vore bibehållandet vid
Alnarp af en läroanstalt för meddelande åt högre mejeriundervisning en
nödvändighet. Skäl vore likväl icke vidare att bibehålla mejeriinstitutet
såsom en institution vid sidan af landtbruksinstitutet, utan syntes,
på sätt. och i öfverensstämmelse med de grunder, landtbruksstyrelsen
föreslagit, de begge instituten lämpligen kunna förenas till ett. En sådan
förening borde ock komma till synes i institutets benämning, och ansåge
departementschefen såsom sådan kunna antagas den af landtbruksstyrelsen
föreslagna, »landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp».
Beträffande den nuvarande så kallade lägre kursen, vid hvilken
årligen 40 till 50 lärlingar, af hvilka 24 frilärlingar och de öfriga betalande
en afgift åt 100 kronor, undervisades, vore det tydligen af stor vigt,
att dess verksamhet icke upphörde; och ansåge departementschefen densamma
äfven böra bibehållas, dock icke såsom en del af institutet, utan
såsom eu särskild lägre landtbruksskola med förvaltaren af egendomen såsom
föreståndare. Då emellertid undervisningen vid skolan, utom i de
ämnen, föreståndaren öfvertoge, fortfarande borde i hufvudsakligaste delar
bestridas åt lärarne vid institutet, borde inflytande lärlingsafgifter till
statsverket inlevereras.
Jemväl öfriga till Alnarp nu förlagda läroanstalter, nemligen
mejeriskolan för qvinnor, trädgårdsskolan samt hof beslagsskolan, hade
visat sig medföra sådant gagn, att deras fortsatta uppehållande vore i
hög grad önskligt. De syntes derför ock böra såsom särskilda institutioner
bibehållas och fortfarande stå under rektorns vid institutet
ledning. Undervisningen vid dessa skolor borde, utom i de delar
densamma bestredes vid trädgårdsskolan af trädgårdsmästaren och vid
hofbeslagsskolan af instruktionssmeden, uppehållas af institutets lärare.
I följd af den ställning, institutsrektorn sålunda skulle komma
att intaga till trädgården, borde denna från egendomens förvaltning
undantagas och anses tillhöra institutet. Att emellertid den behållning,
som, efter det trädgårdsmästare aflönats och öfriga med trädgårdens
skötsel förenade utgifter bestridts, af trädgården uppkomma, skulle af
institutets styrelse till statsverket redovisas på samma sätt som egendomens
öfriga afkastning, vore sjelfklart.
Hvad hofbeslagsskolan anginge, borde fortfarande liksom hittills de
för lärlingarna erlagda utgifter äfvensom inkomsterna af hofbeslagssmedjan
borde i främsta rummet användas till aflöningar åt instruktionssmeden
och verkgesällen äfvensom till bestridande af öfriga med driften
Bih. till Riksd. Prof. 1902. i Sami. 1 Afd. 10 Häft. 5
Lärarekrafterna.
34 Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
förenade kostnader, men borde hvad derefter återstode inlevereras till
statsverket.
Beträffande aflöningsförmånerna för innehafvarne af de uti det
föregående omförmälda, vid de särskilda skolorna inrättade befattningar,
borde desamma af Kongl. Maj:t bestämmas vid fastställande på institutsstyrelsens
förslag af årliga inkomst- och utgiftsstater för de särskilda
läroanstalterna.
Efter denna redogörelse, huru departementschefen tänkt sig omorganisationen
af landtbruksinstitutet och öfriga till Alnarp nu förlagda
undervisningsanstalter böra genomföras, öfvergår han till behandlingen
af frågan om de lärarekrafter, som, förutsatt att de af honom i
berörda hänseende uttalade åsigter vunne gillande, borde vid landtbruksoch
mejeriinstitutet anställas.
I afseende å läroämnena och dessas fördelning på särskilda lärarehänder
vore departementschefen i hufvudsak ense med landtbruksstyrelsen.
Deremot kunde han icke i allo biträda styrelsens förslag i fråga om
lärareplatsernas beskaffenhet. Vid omorganisationen af Ultima hade i
öfverensstämmelse med landtbruksläroverkskomiténs förslag bestämts, att
lärarebefattningar af tre olika slag skulle upprättas, nemligen lektors-,
adjunkts- och extralärarebefattningar. Den af komitén uttalade förmodan,
att adjunktsbefattningarne skulle blifva öfvergångsplatser, för hvilka låga
aflöningar utan ålderstillägg kunde bestämmas, hade snart efter Ultunaorganisationens
genomförande visat sig icke hålla streck. Redan år 1899
hade Kongl. Maj:t funnit nödvändigt att till Riksdagen göra framställning
om förändring af två utaf de fyra adjunkturerna till lektorat och
om löneförbättring åt de qvarstående adjunkterna i form af ålderstillägg;
och hade denna framställning ock vunnit Riksdagens bifall.
Den erfarenhet, som sålunda vunnits i fråga om adjunkturernas
mindre lämplighet vid landtbruksinstituten, hade af landtbruksstyrelsen
beaktats, i det styrelsen nu föreslagit anställande vid Alnarp af endast
lektorer och extra lärare. Styrelsens förslag i denna del ansåge departementschefen
ock välbetänkt, men i fråga om det antal lärare inom hvardera
af dessa kategorier, som borde anställas, funne departementschefen
styrelsens förslag mindre tillfredsställande. Genom inrättande, på sätt
styrelsen ifrågasatt, af endast sex lektorsbefattningar och öfverlåtande i
öfrigt af undervisningen på extra lärare, som enligt styrelsens förslagskulle
anställas till ett antal af åtta, komme nemligen undervisningen i flera
af institutets vigtigaste ämnen att anförtros uteslutande åt extralärare. En
sådan anordning syntes emellertid icke lämplig. Visserligen skulle derigenom
någon besparing kunna göras, men på samma gång skulle möjligheten
af undervisningens ändamålsenliga uppehållande vid institutet äfventyras;
och vore det enligt departementschefens åsigt högeligen beklagligt, om hän
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
35
synen till den något ökade kostnaden i detta fall blefve bestämmande. Af en
extra lärare, hvilken i de flesta fall väl måste antagas komma att betrakta
sin befattning vid institutet såsom en bisyssla, och som sannolikt i regel
komme att qvarstå på sin plats endast en helt kort tid, högst ett
eller ett par år, kunde naturligen ej förväntas det intresse för undervisningen
eller den håg för att sätta sig in uti just de delar af vederbörande
ämne, hvilka företrädesvis borde blifva föremål för undervisningvid
ett landtbruksinstitut, som af en fast anstäld lärare, och kontinuiteten
i undervisningen blefve derjemte lätt betänkligt rubbad.
Lika lämplig, som extra lärareinstitutionen vore, då frågan gälde
biämnen, lika olämplig vore densamma, så snart ämnena hörde till de
för de blifvande jordbrukarnes utbildning i sitt yrke grundläggande.
Enligt landtbruksstyrelsens förslag skulle emellertid undervisningen i flera
ämnen af sistnämnda slag komma att vid Alnarp anförtros åt extra lärare.
De läroämnen, departementschefen här åsyftade, vore dels botanik
och zoologi, dels vattenafledning, fältmätning och kartritning, dels och
byggnadslära och ritning, för hvilka tre grupper af ämnen landtbruksstyrelsen
föreslagit anställande af tre extra lärare, en hvar med ett arfvode
af 1,500 kronor för år.
Hvad först anginge ämnena botanik och zoologi, hade redan af föredraganden
i landtbruksstyrelsen uti den af honom afgifna reservation
så talande skäl för anställande af en lektor uti dessa ämnen blifvit åberopade,
att departementschefen ansåge sig icke behöfva tillägga något
till hvad föredraganden derutinnan anfört.
Hvad anginge ämnena vattenafledning, fältmätning, kartritning,
byggnadslära och ritning, vore äfven dessa för den blifvande jordbrukaren
och särskildt för landtbruksingeniörer och länsagronomer, hvilka erhölle
sin utbildning vid landtbruksinstituten, af så stor betydelse, att vigt
läge dei''uppå, att undervisningen i dem meddelades af en person, som
deråt odeladt egna sin tid. Departementschefen ansåge derför ock, att
en lektor med undervisningsskyldighet i samtliga ifrågavarande ämnen
borde anställas i stället för två extra lärare. Emot en sådan sammanslagning
af ämnena syntes icke någon afsevärd betänklighet kunna möta.
Vid Ultima vore för undervisningen i samma ämnen en adjunkt anstäld,
och hade erfarenheten icke visat annat, än att det för honom ginge för sig
att förena de olika ämnena. Lönen till denne lektor skulle jemn! motsvaras
af de utaf landtbruksstyrelsen föreslagna arfvodena till två extra
lärare i dessa ämnen.
Genom de af departementschefen nu förordade ändringar i fråga
om lärarepersonalen vid institutet kunde jemväl den fördel påräknas,
att någon andre lärare, såsom af landtbruksstyrelsen förutsatts, icke
behöfde vid landtbruksskolan anställas. Möjligt vore visserligen, att lek
-
36
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Staten.
torns i förenämnda ämnen tid blefve så upptagen, att han ej medhunne
att fullt undervisa i ritning och afvägning vid landtbruksskolan,
men kunde vid sådant förhållande, utan att en andre lärare anstäldes*
denna olägenhet afhjelpas derigenom, att ett biträde på egendomens
bekostnad anstäldes, likasom sådant biträde fortfarande såsom hittills
väl komme att få anställas vid skolan för undervisningen i svenska språket.
_ De af departementschefen sålunda såsom erforderliga ansedda förändringarna
uti landtbruksstyrelsens förslag till lärarepersonal vid institutet
skulle medföra en ökning af allenast 1,500 kronor uti den af
styrelsen beräknade aflöningssumman, i det att tillkomsten af två
nya lektorslöner, tillhopa 6,000 kronor, tilläte borttagandet af arfvoden
åt tre extra lärare med tillsammans 4,500 kronor.
Mot landtbruksstyrelsens förslag i öfrigt, i hvad de inverkade på
staten, hade departementschefen icke funnit skäl till annan erinran, än
att, då enligt förslaget såväl institutet med sin rektor som egendomen
med sin förvaltare skulle lyda under institutsstyrelsen, enhetligheten i
ledningen syntes vara tillräckligt betryggad, utan att eu styrelseledamot
särskildt anstäldes för att utöfva närmaste tillsyn öfver de under styrelsen
lydande institutioner. Det för denne ledamot föreslagna arfvode
skulle således bortfalla.
Med iakttagande af dessa ändringar i den af landtbruksstyrelsen
föreslagna staten, framlade departementschefen följande förslag till
Stat
för landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp.
Aflöning:
1 rektor .....................
1 lektor ....................
7 lektorer.....................
Extra lärare, arfvoden...
1 bibliotekarie ...........
Aflöning summa kronor
Till betäckande af möjligen
uppkommande förlust
å mejerirörelsen ...
Till institutets öfriga utgifter
........................
Löner. |
Tjenst- göringspen- ningar. |
Summa. |
|
2,000 |
Efter fem år kan lönen böjas |
||
2,000 |
1,000 |
3,000 |
jmed 500 kr., efter tio år med |
14,000 |
7,000 |
21,000 |
! ytterligare 500 kr. och efter fem- |
— — |
— |
8,700 |
ton år med ytterligare 500 kr. |
- - |
— |
300 |
|
- - |
- - |
35,000 |
| 1 |
— |
— |
5,000 |
|
— |
- - |
25,000 |
|
— |
— |
65,000 |
Summa kronor
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
37
%
Denna stat öfverstege den för landtbruksinstitutet vid Ultima med
14,000 kronor. Af detta belopp skulle dock till statsverket återgå, i
form af högre afkastning af Alnarps egendom, de 5,000 kronor, hvilka
uppförts till betäckande af möjligen uppkommande förlust å mejerirörelsen.
Återstående 9,000 kronor betingades hufvudsakligen af mejeriinstitutets
förening med landtbruksinstitutet och till någon ringa del af
öfriga ofvan nämnda skolors bibehållande vid Alnarp. Emellertid borde
ihågkommas, dels att det sedan en följd af år till mejeriinstitutet vid
Alnarp på extra stat utgående anslaget af 8,000 kronor icke vidare skulle
erfordras, dels ock att staten hade att vid Alnarp påräkna icke allenast
inkomst af hofbeslagsskolan, utan jemväl, förutom ungefär enahanda
belopp af elevafgifter som vid Ultuna, lärlingsafgifter, hvilka icke vid
Ultima förekomme.
Derest det af departementschefen nu framlagda statförslaget af
Kong!. Maj:t godkändes och sålunda komme att Riksdagen till antagande
föreläggas, borde, i likhet med hvad som skett vid omorganisationen af
Ultuna, hos Riksdagen tillika äskas medgifvande dels dertill, att besparingar,
som å det i staten till »institutets öfriga utgifter» uppförda
belopp under ett år uppkörande, finge användas till bestridande af utgifter
under ett kommande år, dels ock för Kongl. Maj:t att under
en tid af 5 år vidtaga de ändringar i staten för institutet, som för
genomförande af den förändrade organisationen erfordrades, med vilkor
att hvarken faststälda aflöningsbelopp eller aflöningsstatens slutsumma
öfverskredes.
Vidkommande frågan om vilkoren för åtnjutande af de föreslagna Vilkor för aflö
aflöningsförmånerna, syntes departementschefen, att, på sätt landtbruks- tände,
styrelsen jemväl föreslagit, dessa vilkor borde vara lika för de begge
instituten vid Ultuna och Alnarp.
De för åtnjutande af de i staten för landtbruksinstitutet vid Ultuna
upptagna löneförmåner stadgade vilkor återfunnes i kongl. kungörelsen
den 6 augusti 1891 med i densamma genom kongl. kungörelsen den
26 maj 1899 gjord ändring.
Genom sistberörda kungörelse hade vidtagits ändring i bestämmelsen
rörande ålderstillägg, så att, der höjning af lönen efter viss tids fortsatt
innehafvande af tjenst i samma grad vore medgifven, löntagaren
borde tillgodoräknas den tid, han före utfärdandet af den genom Riksdagens
skrifvelse den 13 maj 1899 faststälda stat kunde hafva tjenst.-gjort vid institutet i lärarebefattning, som i afseende å omfånget af
undervisningsskyldigheten vore med hans nya befattning jemförlig,
hvarjemte löntagare, som efter utfärdandet af nämnda stat vunne an
-
9
38 Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
ställning, egde tillgodoräkna sig den tid, hvarunder han före sin anställning
vid institutet tjenstgjort i motsvarande grad vid allmänt eller
tekniskt läroverk eller såsom docent vid universitet, dervid i tillämpliga
delar skulle lända till efterrättelse de bestämmelser, som i sådant
afseende meddelats angående aflöningsförmånerna vid de allmänna läroverken.
Med förmälan, att institutets lärareråd i skrifvelse till institutsstyrelsen
framhållit, att institutets fördel såväl som billighetens kraf
uppenbarligen fordrade, att liknande rätt till tjenstårsberäkning borde
följa med motsvarande anställning äfven vid rikets båda landtbruksinstitut,
hade, under instämmande i denna lärarerådets mening, IJltuna
instituts styrelse uti skrifvelse den 26 september 1899 hos Kongl. Maj:t
hemstält, att rätt måtte beredas lärare vid Ultima landtbruksinstitut att
vid beräkning af tjenstår få tillgodoräkna sig den tid, han före sin anställning
vid Ultuna landtbruksinstitut varit vid annat rikets landtbruksinstitut
anstäld i motsvarande grad, samt att lärare vid Ultuna landtbruksinstitut
vid öfvergång till annat rikets landtbruksinstitut eller till
allmänt eller tekniskt läroverk finge på motsvarande sätt tillgodoräkna
sig den tid, han tjenstgjort vid landtbruksinstitutet vid Ultuna.
Efter det landtbruksstyrelsen uti utlåtande den 4 november 1899
anfört, att styrelsen för sin del väl icke hade något att erinra deremot,
att sådan rätt, som af styrelsen för landtbruksinstitutet vid Ultuna
uti förberörda skrifvelse ifrågasatts, finge lärare vid Ultuna landtbruksinstitut
tillgodokomma, men att beredandet af en dylik förmån åt
bemälda lärare påkallade framställning i ämnet till Riksdagen, och
det syntes mindre lämpligt, att, då Riksdagen samma år till pröfning
förehaft frågan om vil koren för åtnjutande af de i staten för institutet
upptagna löneförmåner, framställning till Riksdagen om ändring i samma
vilkor redan då ånyo gjordes, samt att någon olägenhet icke syntes
följa deraf, att med pröfningen af föreliggande fråga anstode, till dess
frågan om förändrad organisation af Alnarps landtbruksinstitut blefve
upptagen till behandling, hade Kongl. Maj:t genom bref den 30 november
1899, med afseende å hvad landtbruksstyrelsen anfört, funnit nyssberörda
framställning icke till vidare åtgärd föranleda.
Emellertid både nu styrelsen för landtbruksinstitutet vid Ultuna
uti en till Kongl. Maj:t stäld, till landtbruksstyrelsen ingifven skrifvelse
af den 24 september 1901 ansett sig böra å nyo anmäla sin ofvan anförda
hemställan med anhållan att densamma måtte vinna Kongl. Mai :ts
bifall.
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
39
För egen del hade landtbruksstyrelsen vid öfverlemnandet af denna
framställning i utlåtande den 4 oktober 1901 anfört:
På sätt landtbruksstyrelsen uti sitt förberörda utlåtande af
den 4 november 1899 anfört, hade styrelsen icke något att i sak
erinra mot styrelsens för Ultima landtbruksinstitut förevarande framställning.
Sedan samma utlåtande afgafs, hade emellertid landtbruksstyrelsen
afgifvit förnyadt utlåtande angående omorganisation af Alnarps
landtbruksinstitut och deruti, bland annat, föreslagit inrättandet af ett landtbruks-
och mejeriinstitut vid Alnarp, att i staten för detsamma skulle upptagas
endast tvenne läraregrader, nemligen lektorer och extra lärare, af
hvilka endast lektorerna skulle åtnjuta ålderstillägg, samt att beträffande
vilkoren och förbehållen för aflöningarnas åtnjutande borde för landtbruks-
och mejeriinstitutet tillämpas gällande bestämmelser i motsvarande
afseende vid landtbruksinstitutet vid Ultuna. Under förutsättning,
att detta förslag, i hvad det afsåge upprättande af ett landtbruks- och
mejeriinstitut samt läraregradernas reducerande, blefve af Kongl.
Maj:t och Riksdagen gilladt, borde, med anledning af förevarande af
landtbruksstyrelsen förut i hufvudsak tillstyrkta framställning, i fråga
om vilkoren för åtnjutande af ålderstillägg för lärarne vid landtbruksinstitutet
vid Ultuna stadgas, att dessa lärare skulle få tillgodoräkna
sig den tid, de före sin anställning vid Ultuna varit anstälda såsom
lektorer vid landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp. Den rätt, som
lärarne vid landtbruksinstitutet vid Ultuna vid öfvergång till allmänt
eller tekniskt läroverk enligt föreliggande förslag borde ega att vid
beräkning af tjenstår för åtnjutande af ålderstillägg få tillgodoräkna
sig den tid, de före sin anställning vid dylikt läroverk kunde hafva
tjenstgjort vid landtbruksinstitutet vid Ultuna, syntes böra tillerkännas
dem icke genom ändring i gällande bestämmelser angående åtnjutande
af löneförmåner vid Ultuna landtbruksinstitut, utan genom förändring
af motsvarande bestämmelser beträffande allmänt eller tekniskt läroverk.
Uti skrifvelse likaledes af den 4 oktober 1901 hade landtbruksstyrelsen
hemstält, att den sålunda föreslagna ändringen i vilkoren
för åtnjutande af ålderstillägg vid Ultuna måtte iakttagas äfven
vid bestämmandet af motsvarande förhållande vid Alnarp, så att lektor
vid landtbruks- och mejeriinstitut vid Alnarp i fråga om ålderstilläggs
åtnjutande finge tillgodoräkna sig den tid, han före sin anställning vid
sistnämnda institut varit anstäld såsom lektor vid landtbruksinstitutet
vid Ultuna, hvarjemte styrelsen gjort framställning om likstäldhet för
lärarne vid begge instituten i fråga om rätt till ålderstillägg vid öfvergång
till allmänt eller tekniskt läroverk.
40
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
De sålunda föreslagna utvidgningarne i rätten att komma i åtnjutande
af ålderstillägg vore utan tvifvel egnade att underlätta besättandet
af lärareplatserna vid instituten med goda och lämpliga krafter. Frågan
om tillgodoräknande af tjenstgöring vid institutet för erhållande af
ålderstillägg vid allmänt och tekniskt läroverk hörde emellertid till ecklesiastikdepartementets
föredragning och komme, efter hvad chefen för
detta departement meddelat, att af honom inför Kongl. Maj:t anmälas,
sedan detta ärende hunnit i vederbörlig ordning beredas. Rätten
att för erhållande af ålderstillägg vid landtbruksinstitut tillgodoräkna
sig tjenstgöring vid dylikt läroverk eller vid det andra institutet
borde deremot, såsom i afseende å Uituna redan genom kungörelsen
den 26 maj 1899 delvis skett, upptagas bland de allmänna vilkoren
för aflöningarnas åtnjutande. Med det tillägg till de nu vid Ultima
i sådant hänseende gällande vilkor, som af hvad departementschefen
nu anfört skulle föranledas, samt under iakttagande derjemte, att bland
vilkoren borde intagas föreskrifter derom, att lektorer och adjunkter skulle
vara underkastade de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som
kunde varda stadgade, ansåge departementschefen att för åtnjutande
af i staterna för landtbruksinstitutet vid Ultima samt landtbruks- och
mejeriinstitutet vid Alnarp upptagna löneförmåner borde föreskrifvas
följande vilkor och förbehåll, nemligen:
att lärare vid institut skulle vara underkastad den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet
eller jemkning i åligganden, som vid en möjligen inträdande
förändrad organisation af institutet eller eljest kunde varda stadgad;
att med lektorsbefattning vid institut icke finge förenas annan tjenst
å rikets, Riksdagens eller kommuns stat, ej heller annan tjenstebefattning,
med mindre den befunnes icke vara hinderlig för fullgörandet af
tjenstgöringen vid institutet;
att tjensteinnehafvare finge uppbära tjenstgöringspenningar eller
arfvode endast för den tid, han verkligen tjenstgjört; skolande för den
tid, tjensteinnehafvaren åtnjutit tjenstledighet, dessa aflöningsfön^åner
utgå till den, som tjensten förrättat;
att den, som af sjukdom hindrades att sin tjenst förrätta, egde uppbära
hela lönen, men att den, som eljest undfinge ledighet för svag heisas
vårdande, enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag, kunde förpligtas
att under ledigheten, utöfver sina tjenstgöringspenningar, afstå så mycket
af lönen, som för tjenstens förrättande erfordrades eller eljest pröfvades
skäligt;
att vid sjukdomsförfall tjensteman af lägre grad vid institut skulle
vara skyldig att, om han förordnades till högre befattning vid institutet,
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
41
densamma, mot åtnjutande af de för befattningen anslagna tjenstgöringspenningar,
bestrida, dock ej längre än tre månader under ett år;
att, der böjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande af
tjenst i samma grad vore medgifven, tidpunkten för första förhöjningen
bestämdes att inträda efter fem år, under vilkor att innehafvaren mera
än fyra år af denna tid sjelf med godt vitsord bestridt sin egen eller
på grund af förordnande annan statens tjenst, för andra förhöjningen
efter ytterligare fem år på samma vilkor och för tredje förhöjningen
under enahanda vilkor efter ytterligare fem år, under iakttagande hvad
hvarje af dessa förhöjningar anginge, att den högre aflöningen ej finge
tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter det, under hvilket
den stadgade tjensteåldern blifvit uppnådd; börande löntagaren härvid
tillgodoräknas den tid, han före utfärdandet af den för det institut, der han
vore anstäld, faststälda stat kunde hafva tjenstgjort vid samma institut i
lärarebefattning, som i afseende å omfånget af undervisningsskyldigheten
vore med hans nya befattning jemförlig, hvarjemte löntagare, som efter
utfärdandet af för instituten faststälda stater vunne anställning vid ett af
instituten, egde tillgodoräkna sig den tid, hvarunder han före denna sin
anställning tjenstgjort i motsvarande grad vid det andra institutet eller
vid allmänt eller tekniskt läroverk eller såsom docent vid universitet,
dervid i tillämpliga delar skulle lända till efterrättelse de bestämmelser,
som i sådant afseende meddelats angående aflöningsförmånerna vid de
allmänna läroverken;
att lektor eller adjunkt skulle, då han uppnått 65 lefnadsår och
35 tjenstår, vara förpligtad att med oafkortad lön såsom pension å allmänna
indragningsstaten från tjensten afgå, Kongl. Maj:t eller vederbörande
instituts styrelse, der det tillkomme denna att afskedet utfärda,
dock obetaget att låta med detsamma anstå, derest och så länge den
pensionsberättigade pröfvades kunna i tjensten på tillfredsställande sätt
gagna det allmänna och kunde finnas villig i densamma qvarstå; samt
att lektor eller adjunkt skulle vara underkastad de förändrade bestämmelser
i fråga om pension, som kunde varda stadgade.
Då de i staten upptagna ålderstilläggen borde utgå af nionde
hufvudtitelns förslagsanslag till ålderstillägg, erfordrades till täckande af
de med landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp förenade årliga kostnaderna,
att det under anslagstiteln »undervisningsanstalter för jordbruk
och landtmannanäringar» uppförda ordinarie anslaget till Alnarps landtbruksinstitut,
29,400 kronor, under förändrad benämning »till landtbruksoch
mejeriinstitutet vid Alnarp» höjdes med 35,600 kronor. Denna höjBih.
till Riksd. Prof. 1902. 4 Samt. 1 Afd. 10 Häft. 6
42
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
ning medförde dock icke, såsom af det föregående framginge, en motsvarande
ökning i statsverkets kostnader. Dels skulle det hittills utgående
extra anslaget å 8,000 kronor till mejeriinstitutet icke vidare erfordras,
dels skulle till statsverket inlevereras såväl elevernas och lärlingarnes
afgifter och hyresbidrag, hvilka kunde beräknas till omkring 6,000
kronor, som ock behållningen af egendomen och hofbeslagsskolan, hvilken
behållning med ledning af erfarenheten från senast gångna åren
kunde skattas till i medeltal omkring 15,000 kronor för år utöfver
för egendomen nu utgående arrende, dels slutligen skulle de i staten
till betäckande af möjligen uppkommande förlust å mejerirörelsen
upptagna 5,000 kronor återgå till statskassan i form af höjd afkastning
af egendomen. Frånräknades dessa belopp, sammanlagdt uppgående
till 34,000 kronor, skulle sålunda den årliga ökningen i utgifter
för statsverket till följd af omorganisationen inskränka sig till mellan
1,000 och 2,000 kronor.
Utskottets
yttrande.
Den af Kongl. Maj:t föreslagna omorganisationen af Alnarps landtbruksinstitut
anser utskottet sig böra i hufvudsak biträda. Hvad särskilt
beträffar åtskiljandet af föreståndareplatserna för institutet och
för egendomsförvaltningen, finner utskottet det framlagda förslaget
öfverensstämma med de åsigter, som i detta ämne blifvit inom Riksdagen
och af Riksdagens revisorer uttalade, hvadan utskottet anser sig
böra tillstyrka detsamma, i synnerhet som, enligt hvad af departementschefen
framhållits, anordningarna i detta hänseende vid Ultima visat
sig tillfredsställande och det mera intensiva jordbruket vid Ålnarp
synes vid detta institut göra särskiljandet af förvaltningen utaf landtegendomen
från föreståndarebefattningen vid läroanstalten än mera af
förhållandena påkalladt.
I afseende å lärarne vid institutet har utskottet, utan att vilja
ingå i närmare pröfning i afseende å ämnesfördelningen mellan de olika
lärarne, dock trott sig finna, att lektorernas antal bör kunna begränsas
till 7. Utskottet håller nemligen före, att, om i stället för den af Kongl.
Maj:t föreslagna åttonde lektorn anstäldes två extra lärare, lättare skulle
kunna mellan institutets lärarekrafter åstadkommas en tillfredsställande
fördelning af de mångskiftande läroämnena. Då dessa extra lärare torde
böra tillförsäkras arfvoden å tillsammans 3,000 kronor, skulle den antydda
förändringen i lärarepersonalen icke medföra någon ändring i
aflöningsstatens slutsummor, hvaremot det af Kongl. Maj:t begärda
extra anslaget för nya byggnader vid landtbruks- och mejeriinstitutet
vid Alnarp skulle kunna minskas med kostnaden för uppförande af eu
lektorsbostad.
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
43
Mot den föreslagna aflöningsstaten bär utskottet i öfrigt icke
något att erinra, ej heller mot de vilkor och förbehåll, som föreslagits
för åtnjutande af de i staten upptagna löneförmåner.
Förslaget i fråga om användande af besparingar å det i staten till
»institutets öfriga utgifter» uppförda belopp öfverensstämmer med hvad
som i detta hänseende är gällande angående Ultima landtbruksinstitut;
och hvad beträffar det föreslagna medgifvandet i fråga om vidtagande
under visst vilkor af de ändringar i staten, som för genomförande af
institutets förändrade organisation kunna erfordras, torde deremot icke
vara något att erinra.
Utskottet får alltså hemställa,
att Riksdagen i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande
framställning och under förutsättning att behållna
afkastningen af ej mindre den staten tillhöriga,
till Alnarps landtbruksinstitut anvisade fasta egendom
än äfven den vid institutet inrättade hofbeslagsskolan
tillika med elevernas vid institutet och lärlingarnas
idd den till egendomen förlagda landtbruksskolan afgifter
och hyresbidrag varda till statsverket redovisade, må
a) med godkännande ej mindre af följande
Stat
för landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp:
Löner. |
Tjenst- görings- pennin- gar. |
Summa. |
||
Aflöning: |
2,000 3,000 18,000 11,700 300 |
Efter fem år kan '' och efter femton år |
||
2,000 12,000 |
1,000 6,000 |
|||
Extra lärare, arfvoden |
||||
Aflöning summa kronor |
— |
3B,000 6,000 25,000 |
||
Summa kronor |
— |
65,000 |
||
Anm. Rektor och öfriga |
lektorer åtnjuta jemväl fri bostad. |
44
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
än äfven af de i statsrådsprotokollet för jordbruksärenden
den 11 januari 1902 angifna vilkor och förbehåll för åtnjutande
af de i berörda stat upptagna löneförmåner,
höja det under anslagstiteln undervisningsanstalter
för jordbruk och landtmannanäringar uppförda anslag
till landtbruksinstitutet vid Alnarp från 29,400 kronor
med 35,600 kronor till 65,000 kronor under benämning
»till landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp»; samt
b) medgifva,
att besparingar, som å det i staten för landtbruksoch
mejeriinstitutet vid Alnarp till »institutets öfriga
utgifter» uppförda belopp under ett år uppkomma, må
användas till bestridande af utgifter under ett kommande
år, samt
att Kongl. Maj:t må under en tid af fem år ega
att vidtaga de ändringar i staten, som för genomförande
af institutets förändrade organisation kunna
erfordras, med vilkor att hvarken faststälda aflöningsbelopp
eller aflöningsstatens slutsumma öfverskrides.
af anslaget tfa 2:o) Kongl. Maj :t har vidare under punkten 2 af förevarande
Ultuna landt■ hufvudtitel föreslagit Riksdagen att dels godkänna de vilkor och förbruksinstitut
behåll, som under punkt 1 i ofvan nämnda statsrådsprotokoll den 11
|"2 i* sistlidne januari föreslagits för åtnjutande af de i staten för landtbruksinstitutet
vid Ultuna upptagna löneförmåner, dels ock höja det under
denna anslagstitel uppförda anslag till Ultuna landtbruksinstitut från
20,000 kronor till 51,000 kronor, eller med 31,000 kronor.
Redan under föregående punkt hade, såsom i statsrådsprotokollet
meddelas, departementschefen erinrat, hurusom af det i staten för
landtbruksinstitutet vid Ultuna anslagna beloppet, 51,000 kronor, blott
20.000 kronor hittills varit uppförda å ordinarie stat under anslaget till
undervisningsanstalter för jordbruk och landtmannanäringar. Återstoden,
31.000 kronor, hade för hvarje år anvisats å extra stat. Anledningen
till detta vore förnämligast att söka i Riksdagens önskan att sätta fastslåendet
af den nuvarande organisationen af institutet vid Ultuna i samband
med omorganiserandet af institutet vid Alnarp. Då denna senare
fråga nu förelåge, vore tiden inne, att hela det till Ultuna utgående
anslaget uppfördes å ordinarie stat.
På grund häraf och med åberopande af hvad departementschefen
här ofvan i punkt 1 anfört i fråga om vilkoren och förbehållen för
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
45
åtnjutande af de i den för landtbruksinstitutet vid Ultuna gällande stat
upptagna aflöningsförmåner, liemstälde lian, att Kongl. Magt ville hos
Riksdagen göra förevarande framställning.
Utskottet, som i nästföregående punkt, mom. l:o hemstält om
Riksdagens godkännande af de utaf Kongl. Maj:t föreslagna vilkor och
förbehåll för åtnjutande af de i staten för landtbruks- och mejeriinstitutet
vid Alnarp upptagna löneförmåner, anser, att, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit,
enahanda vilkor och förbehåll böra föreskrifvas för tjensteinnehafvare
å landtbruksinstitutets vid Ultuna stat. Och då utskottet icke
haft något att erinra mot att det anslag å 31,000 kronor till aflöningar
och öfriga utgifter vid sistnämnda institut, som vid institutets omorganisation
år 1899 uppfördes å extra stat, nu må till ordinarie stat öfverflyttas,
får utskottet hemställa,
a) att Riksdagen må godkänna, de vilkor och
förbehåll, som under punkt 1 i statsrådsprotokollet
öfver jordbruksärenden den 11 januari 1902 föreslagits
för åtnjutande af de i staten för landtbruksinstitutet
vid Ultuna upptagna löneförmåner,
b) att Riksdagen må, under förutsättning af bifall
till hvad utskottet under punkt 1 härofvan föreslagit,
höja det under förevarande anslagstitel uppförda anslagtill
Ultuna landtbruksinstitut från 20,000 kronor med
31,000 kronor till 51,000 kronor.
3:o) Kongl. Maj:t har i punkten 3 af förevarande hufvudtitel Ang.anslagtm
föreslagit Riksdagen att till bestridande af kostnader för nya byggnader hy9g2inalpM
vid landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp på extra stat för år [3.] ''
1903 anvisa ett anslag af 143,600 kronor, med rätt för Kongl. Maj:t
att af nämnda belopp under innevarande år förskjuta hvad derunder
för ändamålet erfordras.
Till statsrådsprotokollet i ärendet har departementschefen meddelat,
att genomförandet af den utaf honom i punkt 1 förordade, förändrade
organisation af Alnarps landtbruksinstitut kräfde, såsom redan antydt
blifvit, utförande vid Alnarp af en del byggnadsarbeten.
För närvarande vore bostadsförhållandena vid Alnarp ordnade på
följande sätt.
Föreståndaren samt läraren i kemi, fysik, geologi och meteorologi
innehade hvardera en lägenhet i hufvudbyggnaden, läraren i mejeriskötsel
och agrikulturkemi bebodde en för ändamålet uppförd villa, läraren
46
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
i hästskötsel, ytterlära, hofbeslag och zoologi, hvilken tillika vore föreståndare
för hofbeslagsskolan vid Alnarp, innehade en lägenhet i den
till denna skola hörande byggnaden, läraren i trädgårdsskötsel och
ekonomisk växtkunskap, hvilken samtidigt vore institutets trädgårdsmästare,
bebodde trädgårdsmästarebostället, och slutligen innehade läraren
i bokföring och inledande jordbrukslära, hvilken äfven vore institutets
kamrerare, en i ladugårdsbyggnaden inrättad bostadslägenhet, hvartill
komme, att inspektören hade bostad vid institutet.
Landtbruksstyrelsen hade i sitt utlåtande den 11 november 1898,
deruti styrelsen föreslagit, bland annat, att vid institutet skulle anställas
6 lektorer och 3 adjunkter, i fråga om ofvanberörda bostäder
yttrat, att de samtliga vore fullt användbara och lämpliga, de fyra
förstnämnda för lektorer, den sistnämnda för den föreslagne förvaltaren
och de begge öfriga för adjunkter. Då, yttrade styrelsen vidare, för
genomförande af den föreslagna organisationen erfordrades, förutom
förvaltarebostad, nio familjebostäder, men deraf funnes endast sex, måste,
om organisationen skulle kunna sättas i verket, för ändamålet anskaffas
ytterligare tre familjebostäder. Visserligen skulle det i hufvudbyggnaden
vid Alnarp inredda nuvarande laboratoriet, under förutsättning
att ett nytt sådant, på sätt styrelsen jemväl i samma skrifvelse föresloge,
uppfördes, kunna omändras till bostad för en af lärarne, men
då kostnaderna härför blefve rätt afsevärda, samt utrymmet i de lokaler,
der institutets undervisningsmateriel vore afsedd att förvaras,
vore ganska inskränkt, så att till och med en del deraf måst uppställas
i förstugorna, syntes det nuvarande laboratoriet böra användas
till uppställande derstädes af undervisningsmateriel. På grund
häraf hade landtbruksstyrelsen, som uppdragit åt arkitekten G. Glinder
att upprätta vid skrifvelsen fogad ritning med kostnadsförslag till lärarebostäder
vid Alnarp, mot hvilken ritning liksom mot kostaadsförslaget,
slutande å ett belopp af 17,286 kronor 50 öre för hvarje bostad,
styrelsen icke hade något att erinra, ansett, att samtliga ifrågavarande
bostäder lämpligen borde uppföras såsom fristående villor i enlighet
med berörda ritning.
Styrelsen för Alnarps landtbruksinstitut hade uti sitt utlåtande den
27 december 1898 i bostadsfrågan yttrat, bland annat, att kostnadsförslagct
icke upptoge några belopp för planering, kloak- och vattenledning,
brunn, vägar och plantering eller för yttre afträdeshus, tvättstuga,
mangelbod m. m., att befintliga sådana lägenheter ej kunde användas
af flere familjer än de, som nu använde desamma, hvarför en
särskild för dessa ändamål afsedd, för de tre nya bostäderna gemen
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
47
sam byggnad erfordrades, samt att, derest den nuvarande trädgårdsmästarebostaden
användes till bostad för en lärare, ny trädgårdsmästarebostad
erfordrades.
Öfverintendentsembetet, som den 9 maj 1899 afgifvit utlåtande,
hade förklarat, att embetet mot ifrågavarande ritningar icke funnit anledning
till anmärkning samt att kostnadsberäkningarne icke föranledde
annan erinran än de af styrelsen för landtbruksinstitutet ofvan gjorda.
IJti sin skrifvelse den 28 maj 1901 hade landtbruksstyrelsen,
efter framläggande af sitt slutliga förslag till omorganisation af Alnarps
landtbruksinstitut, upptagande, jemte förvaltare, kamrerare och extra
lärare, 6 lektorer, vidare anfört:
Derest detta landtbruksstyrelsens förslag genomfördes, måste bostäder
beredas, förutom åt förvaltaren af Alnarps landtegendom, hvilket
kunde ske genom att till honom öfverlätes nuvarande inspektörens
bostad, på sätt landtbruksstyrelsen i sitt föregående förslag afsett,
dessutom åt de af landtbruksstyrelsen i förslaget upptagna sex lektorerna,
hvilka enligt förslaget borde åtnjuta förmånen af fri bostad, liksom
äfven dylika bostäder ovilkorligen måste finnas för kamreraren samt
för de två extra lärarne i mejerihushållning och bakteriologi samt i
kemi och fysik, hvilka enligt det föregående skulle tjenstgöra såsom
assistenter vid institutet.
Behofvet af lärarebostäder blefve sålunda enligt landtbruksstyrelsens
föreliggande förslag lika stort som enligt det af styrelsen förut afgifna,
och ansåge landtbruksstyrelsen fortfarande, att detta behof måste fyllas
medelst anskaffande af tre nya familjebostäder. Men då, på sätt i landtbruksstyrelsens
föregående utlåtande blifvit framhållet, det vid institutet
förefintliga kemiska laboratoriet ej vore tidsenligt och knappast tillräckligt
för landtbruksinstitutets än mindre för dettas och mejeriinstitutets
gemensamma behof, och härtill komme, att en stor del af institutets
samlingar af brist på utrymme för närvarande inrymdes i korridorer och
förstugor, hvilket måste vara för undervisningen menligt, syntes skäl
vara för handen att i sammanhang med institutets omorganisation anskaffa
ett nytt kemiskt laboratorium för landtbruks- och mejeriinstitutets
räkning, hvarigenom det gamla laboratoriet blefve tillgängligt för dessa
samlingar. Då landtbruksstyrelsen afgifvit sitt föregående förslag i ämnet
och dervid föreslagit uppförandet af ett nytt kemiskt laboratorium, hade
detta skett under den förutsättning, att till Alnarp skulle förläggas en
föreslagen försöksanstalt på mejerihandteringens område, hvilket haft
till följd, att i förslaget till ett nytt kemiskt laboratorium hänsyn måst
tagas till det tredubbla ändamål, som detta laboratorium både att till
-
48
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
godose, nemligen landtbruksinstitutets, mejeriinstitutets ocli försöksanstaltens.
Sedan emellertid Kong]. Maj:t genom bref den 24 mars
1899 funnit framställningen om inrättandet af en dylik försöksanstalt
icke för det dåvarande till någon vidare åtgärd föranleda, syntes det
kemiska laboratorium, som borde inrättas vid landtbruks- och mejeriinstitutet
vid Alnarp, ej behöfva hafva den storlek eller omfattning som
det förut föreslagna laboratoriet, för hvilket eu särskild byggnad varit
afsedd att uppföras för eu kostnad af 74,171 kronor.
Skulle, på sätt landtbruksstyrelsen i sitt föregående utlåtande föreslagit,
de tre familjebostäderna samt det kemiska laboratoriet uppföras
såsom fristående byggnader, skulle ett vida större tomtutrymme behöfva
tagas i anspråk och äfven kostnaderna blifva större, än om de tre bostäderna
och laboratoriet inrymdes i två särskilda byggnader, nemligen
två familjebostäder i den ena byggnaden samt en familjebostad och
laboratoriet i den andra byggnaden.
Landtbruksstyrelsen hade i enlighet med denna plan låtit uppgöra
ritningar och kostnadsförslag till dels en mindre byggnad, innehållande
tvenne familjebostäder med tvättstuga och mangelbod samt klosetter,
för hvilken bj^ggnad enligt af arkitekten C. (Hinder uppgjordt kostnadsförslag
och tvenne ritningar, betecknade med litt. A, kostnaden skulle
belöpa sig till 34,500 kronor eller, om dertill lädes 1,000 kronor för
yttre anordningar, 35,500 kronor, dels ock en större byggnad, inrymmande
en familjebostad likaledes med tvättstuga, mangelbod och klosetter samt
laboratorium, hvilken byggnad enligt af bemälde (Hinder uppgjordt kostnadsförslag
samt trenne ritningar, betecknade med litt. B, skulle komma
att kosta 50,925 kronor, till hvilken summa dock borde läggas kostnaden
för åtskilliga anordningar med anledning af det kemiska laboratoriets
inrymmande derstädes samt planering m. in., hvarför erfordrades följande
belopp:
för laboratoriets inredning ............................................. kr. 4,000: —
„ vattenverk med rörledning ................................ „ 2,500: —
„ gasverk med ledningar .......................................... ,, 1,700: —
,, yttre anordningar, planering och dylikt ............ ,, 1,000: —
tillhopa kronor 9,200: —
så att hela kostnaden för denna byggnad skulle komma att belöpa sig
till 60,125 kronor.
För genomförande af ifrågavarande omorganisation syntes ytterligare
två byggnadsföretag erfordras.
På sätt i det föregående omförmälts, hade landtbruksstyrelsen
ansett, att den nuvarande lägre afdelningen af institutet borde, i enlighet
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
49
med hvad vid Ultima skett, utbytas mot eu landtbruksskola, hvilken
borde lyda under egendomens förvaltare och sålunda vara skild från institutet.
Härför erfordrades emellertid, att landtbruksskolan försåges
med egen lärosal, nödigt utrymme för undervisningsmateriel för skolans
behof samt bostad för den andre lärare, som skulle vid skolan anställas,
invid den så kallade gamla gården, hvarest förvaltaren och lärlingarna
hade sin bostad. På grund häraf hade landtbruksstyrelsen låtit arkitekten
N. A. Arwidius upprätta kostnadsförslag jemte tvenne ritningar, betecknade
med litt. C. för en dylik byggnad, för hvilken kostnaden belöpte
sig till 15,109 kronor 38 öre och hvarest, förutom ofvan sagda lokaler,
utrymme beredts för en bostad om tre rum och kök åt ladufogden,
hvilkens nuvarande bostad derigenom blefve ledig för en gift arbetare,
hvilket ansåges vara väl behöflig! för egendomen, som saknade tillräckligt
antal arbetarebostäder.
Slutligen syntes under ofvan angifna förutsättning ytterligare en
mindre byggnad erfordras, hvari borde beredas utrymme för institutets
hästar och vagnar. Utrymmet i egendomens nuvarande stall vore nemligen
väl behöflig! för egendomen, som för närvarande saknade tillräckligt
utrymme för uppfödning af hästar, hvilket måste betraktas såsom
en brist vid ett jordbruk af Alnarps omfattning, hvartill ytterligare
komme önskvärdheten af att institutet och egendomen efter omorganisationens
genomförande hade hvar sitt stall och vagnshus. Enligt af bemälde
Arwidius upprättadt kostnadsförslag och ritning, betecknade med
litt. D., skulle kostnaden för ett dylikt stall och vagnshus belöpa sig
till 6,988 kronor 39 öre.
För vägar, kloak, vattenledning, brunn, yttre afträdeshus ansåge
landtbruksstyrelsen, i motsats till styrelsen för institutet, att något särskilt
belopp icke behöfde beräknas, hvaremot landtbruksstyrelsen enligt
styrelsens för institutet önskan icke låtit gråsten ingå i byggnadsförslagen.
På grund af hvad styrelsen sålunda anfört, hemstälde styrelsen,
att Kongl. .Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att anvisa för uppförande
af tvenne byggnader vid Alnarp, afsedda att inrymma tre lärarebostäder
samt ett kemiskt laboratorium, i enlighet med af arkitekten
Olinder uppgjorda ritningar och kostnadsförslag, samt för bestridande af
det kemiska laboratoriets inredning, anordnande af vatten- och gasverk
samt yttre anordningar, planering och dylikt i enlighet med ofvan intagna
beräkning ett belopp af 95,625 kronor, till uppförande af eu
byggnad för landtbruksskolans behof i enlighet med förbemälde Arwidii
ritningar ''och kostnadsförslag ett belopp af 15,109 kronor 38 öre samt
Bih. till Riksd. Prot. 1902. 4 Samt. 1 Afd. 10 Höft. 7
50
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
till uppförande af eu stallbyggnad jemte vagnshus för institutets behof
i enlighet med samme Arwidii ritning och kostnadsförslag ett belopp
6,988 kronor 39 öre eller för uppförande af byggnader sammanlagdt
117,722 kronor 77 öre.
Till följd af remiss hade öfverintendentsembetet härefter afgifvit
utlåtande af den 54 september 1901 och deruti anfört hufvudsakligen:
a) beträffande med litt. A. betecknade, af arkitekten C. O Under upprättade
ritningar till boställsbyggnad jemte tillhörande kostnadsförslag,
att embete!, som mot ritningarne icke funnit annat att erinra, än
att det syntes embetet såsom en svaghet i konstruktionen, att trappor
och trapphus vore afsedda att utföras af trä, funne förslagets slutsumma
böra höjas till 34,850 kronor, i hvilket belopp emellertid icke inginge
kostnaderna för yttre anordningar;
b) angående med litt. B. betecknade, likaledes af arkitekten Olinder
uppgjorda ritningar till bostads- och laboratoriebyggnad med dertill hörande
kostnadsberäkning,
att embetet, som icke kunnat ingå i närmare granskning af den
antagna kostnaden, 9,200 kronor, för laboratoriets inredning, åtskilliga
ledningsarbeten m. in., lemnat ritningarne utan anmärkning och funnit
sig böra till kostnadsförslaget, som slutade å en summa af 50,925 kronor,
göra vissa tillägg, hvarigenom kostnaden för ifrågavarande byggnad,
oberäknadt yttre anordningar, komme att uppgå till 55,315 kronor;
c) rörande med litt. C. betecknade, af arkitekten N. A. Arwidius
utarbetade ritningar till en byggnad för en vid institutet tillämnad landtbrukssltolas
behof jemte tillhörande kostnadsförslag,
att embetet, som i fråga om dessa ritningar ansett sig böra framställa
vissa anmärkningar, ansåge förevarande kostnadsförslags slutsumma
böra höjas till 17,075 kronor 58 öre, äfven här yttre anordningar oberäknade;
samt
d) vidkommande med litt. D. betecknad, af arkitekten Arwidius författad
ritning till stallbyggnad m. m. jemte till densamma hörande kostnadsförslag'',
att embetet icke funnit orsak till anmärkning mot denna ritning,
men ansett sig böra till kostnadsberäkningarne, slutande å ett belopp
af 6,988 kronor 39 öre, göra vissa tillägg, så att kostnaden för nu omhandlade
byggnads utförande komme att bestiga sig till 7,360 kronor 39 öre.
Genom dessa af öfverintendentsembetet såsom nödiga ansedda
förhöjningar till de af landtbruksstyrelsen beräknade kostnaderna skulle
hela kostnaden för de af styrelsen föreslagna byggnaderna belöpa sig
till 124,800 kronor 97 öre.
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
51
Emot hvad landtbruksstyrelsen föreslagit i afseende å nya byggnader
hade departementschefen icke funnit anledning till annan anmärkning,
än att med uppförandet af den utaf styrelsen ifrågasatta byggnaden
för landtbruksskolan syntes kunna anstå. Väl vore det obestridligt, att
utrymmet i hufvudbyggnaden nu vore mycket begränsadt, och att svårigheter
vid åtskilliga tillfällen uppstått att bereda erforderliga lokaler
för föreläsningarnes och ritöfningarnes obehindrade fortgång, men syntes
dessa svårigheter, under förutsättning att den föreslagna nya laboratoriebyggnaden
komme till utförande, komma att i väsentlig mån afhjelpas,
då de lokaler i hufvudbyggnaden, som nu användes till laboratorium,
derigenom blefve för annat ändamål tillgängliga och lämpligen kunde
förändras till ritsal och förvaringsrum för samlingar.
Hänsyn till vinnande af erforderligt utrymme syntes fördenskull
icke nödvändigt påkalla, att en särskild byggnad för landtbruksskolan
uppfördes, och den omständigheten, att denna skola ej vore afsedd att
sortera under föreståndaren för institutet, innebure enligt departementschefens
åsigt icke något giltigt skäl, hvarför icke för skolan skulle kunna
begagnas lokaler inom de byggnader, som i öfrigt vore åt institutet upplåtna.
Enligt landtbruksstyrelsens förslag skulle uti ifrågavarande byggnad
inrymmas jemväl bostad åt den andre lärare, hvilken af styrelsen
förutsatts blifva vid skolan anstäld. Då emellertid, för den händelse
hvad departementschefen i afseende å lärarekrafterna vid institutet föreslagit
vunne bifall, en dylik andre lärare skulle blifva öfverflödig, ansåge
departementschefen äfven frågan om bostadslägenhet för honom nu böra
förfalla. Utan att vilja förneka att önskvärdt kunde varit, om en särskild
byggnad för landtbruksskolan blefve uppförd, funne departementschefen,
med hänsyn till nu angifna förhållanden, behofvet deraf icke
vara så trängande, att medel derför nu, då i allt fall anslag till ganska
afsevärdt belopp för nya vigtigare byggnader vid institutet erfordrades,
borde af Riksdagen äskas.
Hvad åter anginge den föreslagna nybyggnaden af ett laboratorium,
ansåge departementschefen, att en sådan byggnad skulle vara oundgängligen
nödvändig, äfven om icke en omorganisation af institutet vore i
fråga, och genom omorganisationen gjorde sig behofvet deraf naturligen
i ännu högre grad gällande, helst om, såsom departementschefen föreslagit,
landtbruksskolans byggnad bortfölle. Att, som föreslaget blifvit,
i samma byggnad som laboratoriet inrätta en lärarebostad, i likhet med
hvad vid Ultuna egt rum, syntes välbetänkt och egnadt. att medföra
besparing.
Beträffande den föreslagna stallbyggnaden med tillhörande vagn -
52 Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
bod, vore, efter hvad departementschefen inhemtat, behofvet deraf
oafvisligt.
Emot de för de sålunda af departementschefen förordade nybyggnaderna
uppgjorda kostnadsberäkningar med deri af öfverintendentsembetet
gjorda förändringar hade han icke något att erinra; och skulle
för dessa byggnader alltså erfordras ett belopp af 107,725 kronor 39 öre.
Derest den föreslagna omorganisationen gillades, erfordrades emellertid,
utöfver de af landtbruksstyrelsen beräknade bostadslägenheter, ytterligare
två lektorsbostäder. Dessa ansåge departementschefen lämpligen
kunna inrymmas i en byggnad af samma beskaffenhet som den uti
öfverintendentsembetets sistberörda utlåtande under a) upptagna byggnad,
för hvilken kostnaden, 1,000 kronor för yttre anordningar medräknade,
skulle uppgå till 35,850 kronor.
Sammanlagda kostnaden för de såsom nödiga ansedda byggnaderna
skulle sålunda uppgå till 143,575 kronor 39 öre; och borde för ändamålet
erforderligt anslag å i afrundadt tal 143,600 kronor af Riksdagen
äskas för år 1903. För att emellertid den nya organisationen vid Alnarp
måtte kunna i behörig tid träda i verksamhet, erfordrades tydligen, att
så mycket som möjligt af byggnadsarbetet redan innevarande år verkstäldes.
Departementschefen hemstälde derför, att Kongl. Maj:t måtte
förbehålla sig att af tillgängliga medel förskjuta hvad för ändamålet
erfordrades innevarande år.
Då, vid bifall till utskottets i punkt Do) här ofvan framstälda
förslag, lektorernes antal vid landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp
skulle komma att minskas från af Kongl. Maj:t föreslagna 8 till 7,
skulle, på sätt i samma punkt framhållits, en af de utaf Kongl. Magt
föreslagna nya lektorsbostäderna kunna undvaras. Utskottet anser
derför, att den i Kongl. Maj:ts förslag ingående kostnaden å 35,850
kronor för uppförande af en byggnad med bostadslägenheter för två
lektorer bör kunna nedbringas till halfva beloppet, eller 17,925 kronor.
Visserligen förbiser utskottet icke, att kostnaden för uppförande af en
byggnad för en bostadslägenhet måste ställa sig jemförelsevis högre än
kostnaden för en byggnad med två; men då kostnaden för uppförande
af en lektorsbostad vid Ultima af 1899 års Riksdag beräknades till
15,000 kronor och, enligt hvad utskottet inhemtat, med detta anslag
anordnats en synnerligen tillfredsställande bostad, tvekar utskottet icke
att föreslå nämnda minskning i det nu äskade byggnadsanslaget.
Vidare har utskottet beträffande de föreslagna nya byggnaderna
vid Alnarp icke funnit sig öfvertygadt om behofvet af den ifrågasatta,
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
53
för disposition af institutets förvaltningspersonal afsedda nya stallbyggnaden
med tillhörande vagnbod, derför kostnaden beräknats till 7,360 kronor
39 öre. Den förändrade organisationen af institutet synes nemligen utskottet
icke med nödvändighet föranleda uppförandet af särskild stallbyggnad
för institutets behof. Då utskottet i öfrigt icke haft något att
erinra mot de ifrågasatta nybyggnaderna och kostnaderna för dem, skulle
enligt utskottets mening det af Kongl. Maj:t föreslagna byggnadsanslaget
böra nedsättas med kostnaderna för en lektorsbostad, 17,925 kronor,
och för en stallbyggnad m. m. 7,360 kronor 39 öre, tillsammans 25,285
kronor 39 öre, eller från 143,600 kronor till 118,314 kronor 61 öre, i
jemnadt tal 118,300 kronor.
Utskottet, som emot förslaget, att Kongl. Maj:t skulle ega att för
byggnadsarbetets påbörjande under innevarande år härtill af tillgängliga
medel förskjuta hvad som erfordras, icke haft något att erinra,
hemställer sålunda,
att Riksdagen, under förutsättning af bifall till
hvad utskottet under punkt 1 här ofvan föreslagit, må
till bestridande af kostnader för nya bj^ggnader vid
landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp på extra stat
för år 1903 anvisa ett anslag af 118,300 kronor, med rätt
för Kongl. Maj:t att af nämnda belopp under innevarande
år förskjuta hvad derunder för ändamålet erfordras.
4:o) Kongl. Magt har i punkten 4 af denna hufvudtitel föreslagit
Riksdagen att höja det under ofvannämnda anslagstitel uppförda anslaget
till reseunderstöd för landtbrukets studerande från 6,000 kronor till
10.000 kronor eller med 4,000 kronor.
Till statsrådsprotokollet har departementschefen erinrat, hurusom
Rikets Ständer vid 1856—1858 årens riksdag beviljat en summa af
3.000 riksdaler årligen till reseunderstöd åt sådana personer, hvilka
egnade sig åt landtbrukets vetenskapliga eller praktiska studium och
önskade besöka främmande länder i ändamål att utvidga sina kunskaper
i det yrke, de valt. Redan vid 1859—1860 årens riksdag hade emellertid
detta anslag blifvit förhöjdt till 6,000 riksdaler.
Äfven sistnämnda belopp hade dock så småningom visat sig för
ändamålet otillräckligt. Antalet af dem, som sökte understöd från ifrågavarande
medel, hade särskildt under åren 1890—1893 varit synnerligen
stort, och hade med anledning häraf Kongl. Maj:t, på framställning af
landtbruksstyrelsen, till 1894 års Riksdag aflåtit proposition, att Riks
-
Ang. höjning
af anslaget
till reseunderstöd
för landtbrukets
studerande.
L4-]
54
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
dagen, med godkännande af ett utaf landtbruksstyrelsen i afseende å
användningen af anslaget väckt förslag, enligt hvilket understöd från
detsamma skulle kunna meddelas vare sig resorna vore afsedda att
företagas i främmande länder eller inom landet, måtte höja samma anslag
från 6,000 kronor till 10,000 kronor eller med 4,000 kronor.
Denna framställning hade dock af Riksdagen endast på det sätt
bifallits, att Riksdagen godkänt* den föreslagna förändringen i afseende
å användningen af anslaget, men bibehållit detsamma vid enahanda belopp
som förut, 6,000 kronor.
Häraf hade emellertid blifvit en följd, att förhållandet mellan tillgången
af medel för ifrågavarande ändamål och antalet af dem, som
sökt understöd från desamma, under senare tiden kommit att ställa sig
än ofördelaktigare, i det att antalet af d$ personer, som önskat komma
i åtnjutande af dylikt understöd, hvilket antal åren 1890—1894, då
understöd utgått endast för resor utom landet, utgjort i medeltal
36, under åren 1895—1901, då medlen fått användas äfven för understöd
till resor inom landet, stigit till i medeltal 53. Under sistnämnda
period hade icke heller under något år understöd kunnat beredas åt
flere än högst 13, men hade det två år händt, att, på grund deraf att
en eller annan af de sökande ansetts böra erhålla understöd för tillämnad
längre resa, icke flera än 9 personer hvartdera året kunnat hugnas med
dylikt understöd.
Uti skrifvelse den 4 oktober 1901 hade landtbruksstyrelsen å nyo
gjort framställning om ökning af ifrågavarande, under anslagstiteln
»undervisningsanstalter för jordbruk och landtmannanäringar» uppförda
anslag.
Till stöd för denna sin framställning hade styrelsen anfört:
Det vore lätt att inse, hurusom den missräkning, som måste
alstras hos den landtbruksidkande allmänheten derigenom, att så många
ansökningar om reseunderstöd, som nu vore fallet, måste lemnas obeaktade,
lätteligen kunde verka till minskande inom landet af intresset för
dylika resor, hvilket åter icke kunde undgå att utöfva menligt inflytande
å landtbrukets studium inom vårt land.
Visserligen komme af det anslag till belopp af 25,000 kronor,
som vid 1901 års riksdag anvisats till åtgärder för höjande af det mindre
jordbruket, medel att utgå äfven för anordnande af studieresor. Men
dessa studieresor vore ämnade att företagas endast af en särskild klass
af landtmän, nemligen mindre jordbrukare, hvilka så godt som undantagslöst
varit uteslutna från erhållande af understöd från nu ifrågavarande
anslag, som allt ifrån början på grund af den rubrik, under
Statsutskottets Utlåtande N:o lo -
tt
hvilken anslaget beviljats, ansetts böra fördelas mellan personer, hvilkas
resor kunnat medföra gagn icke blott för dem sjelfva, utan äfven genom
dem för den landtbruksidkande befolkningen inom mer eller mindre
vidsträckta kretsar af landet. Det belopp, hvarmed det ena eller andra
af dessa anslag borde utgå, måste sålunda bestämmas etter alldeles
olika grunder och frågan om storleken af det ena anslaget kunde
alltså på intet vis röna inflytande af den omständigheten, huruvida eller
med hvilket belopp det andra anslaget utginge.
Då under nuvarande tidsomständigheter det vore af största vigt,
att landtbruksnäringen bedrefves med den största möjliga omsigt och
att grundliga vetenskapliga och praktiska insigter beträffande landtbruket
spriddes i allt vidsträcktare kretsar, syntes också tillfällena för
dem, som önskade att genom resor öka sina vetenskapliga eller praktiska
insigter å landtbrukets område, böra ökas. Från och med år 1861
eller under mera än 40 år hade det anslag, som afsett att befordra
nämnda ändamål, utgått med oförändradt belopp. Under denna tid
hade jordbruket inom alla länder i hög grad utvecklats och behofvet
af studieresor derför också i samma mån ökats för tillgodogörandet
af på andra orter vunnen erfarenhet. Genom upprättandet inom landet
af landtmannaskolor, instruktörsbefattningar inom olika grenar af landtbruket,
kemiska stationer och frökontrollanstalter hade också antalet
af personer, som på grund af sin verksamhet vore i behof af studieresor
för att dermed gagna landet, mångdubblats, hvartill komme att
anspråken på utbildning hos landtmännen i hög grad stegrats. Vid
sådant förhållande syntes tiden nu vara inne, att anslaget ökades till
ett efter tidsomständigheterna afpassadt belopp, som landtbruksstyrelsen
ansåge icke lämpligen böra bestämmas lägre än till 10,000 kronor.
Den af landtbruksstyrelsen uti förevarande ämne gjorda framställning
funne departementchefen sig böra biträda. Redan då år 1893
frågan om en höjning af detta anslag af samma styrelse väckts, hade
departementschefen, i sin dåvarande egenskap af chef för styrelsen,
haft tillfälle framhålla önskvärdheten af att en sådan åtgärd vidtoges,
och att den åttaåriga erfarenhet, som sedermera vunnits, ådagalagt, att
de för ändamålet tillgängliga medlen med hvart år som gått blifvit
alltmera otillräckliga, vore han i tillfälle vitsorda, och ansåge han, den
af landtbruksstyrelsen föreslagna höjningen vara den minsta, som borde
ifrågakomma.
Utskottet, som delar den sålunda uttalade meningen om det för
ifrågavarande ändamål hittills anvisade anslagets otillräcklighet, anser
56
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Ang. ändringar
i staten
för stuteriöfver
styr elsen.
[5.]
sig alltså böra biträda Kongl. Maj:ts förevarande förslag och får följaktligen
hemställa,
att Riksdagen må höja det under denna anslagstitel
uppförda anslaget till reseunderstöd för landtbrukets
studerande från 6,000 kronor till 10,000 kronor,
eller med 4,000 kronor.
Vid bifall till hvad utskottet härofvan under punkterna l:o och 2:o
i afseende å anslagen till landtbruksinstituten vid Alnarp och Ultima
samt punkten 4:o föreslagit, kommer anslagstiteln »undervisningsanstalter
för jordbruk och landtmannanäringar» (deraf ett förslagsanslag
å 15,000 kronor till understöd åt landtmannaskolor), nu 200,000 kronor,
att höjas med 70,600 kronor till 270,600 kronor.
Hästafvelns förbättrande.
5:o) 1 punkten 5 af denna liufvudtitel har Kongl. Maj:t föreslagit
Riksdagen medgifva, att från och med år 1903 dels chefen för
stuteriöfverstyrelsen måtte, i stället för den till honom nu utgående
ersättning för expenser, få åtnjuta från reservationsanslaget till hästafvelns
förbättrande ett arfvode af 2,000 kronor, för år räknadt, dels
ock det från samma anslag utgående arfvodet till styrelsens sekreterare
måtte höjas från 1,500 kronor till 3,000 kronor.
Enligt hvad i förenämnda statsrådsprotokoll meddelas, vore, enligt
den för stuteriöfverstyrelsen gällande instruktion af den 18 maj 1837,
stuteriöfverstyrelsen af Kongl. Maj:t uppdragen åt en tills vidare förordnad
chef, biträdd i expeditionsgöromålen af en af Kongl. Maj:t
likaledes tills vidare konstituerad sekreterare.
. Genom bref den 29 maj 1874 hade Kongl. Maj:t, i enlighet med
af Riksdagen på Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning fattadt beslut,
laststält aflöningsstat för de hos styrelsen samt vid stuteristaten i orterna
anstälde embets- och tjensteman, att lända till efterrättelse från och
med år 1875, enligt hvilken stat, som, såvidt styrelsen anginge, ännu
vore gällande, styrelsens chef, hvilken icke uppbure någon lön, åtnjöte
ersättning för expenser med 600 kronor samt sekreteraren uppbure
ett arfvode af 1,500 kronor jemte ersättning för expenser och vaktmästares
aflönande med tillhopa 150 kronor. De uti staten sålunda
upptagna belopp utginge af det under anslagstiteln »hästafvelns förbättrande»,
reservationsanslag, (deraf särskildt 100,000 kronor till prisbelöningar
för hästar) i riksstaten uppförda anslag å 159,620 kronor.
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
57
Från det uti anslagstiteln ingående särskilda anslaget till prisbelönande
af hästar uppbure styrelsens sekreterare derjemte 150 kronor
för expenser och vaktmästares aflönande.
Uti skrifvelse den 14 december 1901 både nu stuteriöfverstyrelsen
anfört följande.
Det arfvode af 1,500 kronor, som enligt kongl. brefvet den 29
maj 1874 tillkomme sekreteraren bos stuteriöfverstyrelsen och som vid
tiden för nämnda brefs utfärdande ansetts motsvara det arbete, som
då ålegat sekreteraren, syntes numera, sedan sekreteraregöromålen
under den förflutna perioden af öfver ett, fjerdedel sekel, särskildt till
följd af premieringsväsendets utveckling, efter hand mer än fördubblats,
ej längre kunna anses stå i rimligt förhållande till det arbete, som för
närvarande ålåge sekreteraren, hvilken, ensam tjensteman hos styrelsen,
hade att ombesörja ej endast de egentliga sekreteraregöromålen hos
styrelsen, utan äfven redogörare-, registrators- och expeclientgöromålen
derstädes, hvarförutom, jemlikt skrifvelsen till chefen för stuteriöfverstyrelsen
angående stuteriväsendets ordnande den 1 november 1872,
honom ålåge att vid stuterikommissionens sammanträden föra protokoll,
hvilket åliggande äfvenledes under årens lopp medfört betydligt ökadt
arbete.
Då dessutom under ofvannämnda tidrymd jemväl lefnadsomkostnaderna
säkerligen fördubblats och, efter hvad stuteriöfverstyrelsen kunde
med temlig visshet förutse, sekreterarens arbete komme att fortfarande
än ytterligare ökas, hemstälde stuteriöfverstyrelsen, det Kongl. Maj:t
täcktes till Riksdagen aflåta proposition om förhöjning af arfvodet för
styrelsens sekreterare från nu utgående 1,500 kronor till 3,000 kronor.
Departementschefen har derefter erinrat, hurusom förslag till omorganisation
af nämnda styrelse vore på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
Sedan nemligen hushållningssällskapens år 1893 i Stockholm församlade
ombud hos Kongl. Maj:t gjort framställning derom, att för vården
af landets hästafvel en kommission för hästafvelns befrämjande, bestående
af cheferna för landtbruksstyrelsen, statens hingstdepoter och
remonteringsväsendet, ordförandena i statens premieringsnämnder samt ett
ombud från hvart och ett af rikets hushållningssällskap, skulle tillsättas
och såsom rådgifvande församling ställas under chefen för stuteriöfverstyrelsen,
samt i anledning af detta förslag åtskilliga myndigheter blifvit
hörda och uti de sålunda inkomna utlåtandena olika uppfattningar angående
lämpligaste organisationen af den centrala ledningen af landets
hästväsende uttalats, i det dels bibehållandet af särskild styrelse för
hästväsendet förordats, dels ock fråga blifvit väckt derom, att behändig.
till Riksd. Prof. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 10 Höft. 8
58
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
lingen af ärenden angående hästafveln skulle öfvertagas af landtbruksstyrelsen,
hade Kongl. Maj:t den 28 mars 1896 tillsatt en komité
med uppdrag att taga i öfvervägande, huruvida en förändrad organisation
af den myndighet, åt hvilken den centrala ledningen af landets
hästväsende för närvarande vore anförtrodd, vore af verkligt behof
påkallad, och att, derest så befunnes, afgifva förslag derom. Komitén,
som den 18 november samma år afgifvit betänkande och förslag i
ämnet, hade ansett, att stuteriöfverstyrelsen borde bibehållas, ehuru
med i viss mån förändrad organisation, samt föreslagit, att styrelsen,
förutom af chefen, skulle bestå af två ledamöter, hvarjemte en sekreterare
hos densamma skulle finnas anstäld. Beträffande aflöningsförmånerna
hade komitén föreslagit, att dessa skulle utgå såsom arfvoden med 6,000
kronor till chefen, 500 kronor till hvardera ledamoten samt 2,000 kronor
till sekreteraren.
Öfver det af komitén afgifna betänkande hade utlåtanden afgifvits
af stuteriöfverstyrelsen, landtbruksstyrelsen och kavalleriinspektören
samt senast af hushållningssällskapens år 1901 i Stockholm församlade
ombud. Af dessa utlåtanden framginge, hurusom olika åsigter
angående lämpligaste sättet för ordnandet af den styrelse, åt hvilken
ledningen af landets hästväsende borde anförtros, fortfarande gjorde
sig gällande.
Vid sådant förhållande och då genom jordbruksdepartementets
inrättande förevarande fråga måste anses hafva kommit uti ett i viss mån
förändradt läge — en uppfattning, till stöd hvarför departementschefen
åberopade, hurusom komitén uti sin allmänna motivering framhållit,
att när en gång de svårigheter blifvit öfvervunna, hvilka ansåges förefinnas
för inrättande af ett särskildt statsdepartement för landtbruket
och dess binäringar, nu ifrågavarande angelägenhet skulle kunna mera
tillfredsställande ordnas, men att komitén för det dåvarande ansåge, att
ledningen af hästafveln borde anförtros åt en sjelfständig styrelse, stäld
under det departement, som handhade landtbruksfrågor i allmänhet, eller
civildepartementet — funne departementschefen önskligt, att med den
definitiva lösningen af frågan om ordnandet af den centrala ledningen
af landets hästväsende finge anstå, till dess genom någon tids erfarenhet
kunde tillförlitligen bedömas, hvilket inflytande tillvaron af ett särskildt
jordbruksdepartement borde tillmätas vid bestämmandet af arten
och omfattningen af den embetsverksamhet, som skulle tillkomma den
myndighet, åt hvilken nämnda ledning anförtroddes.
Då departementschefen sålunda ansåge, att den nuvarande organisationen
af stuteriöfverstyrelsen borde, åtminstone för en tid framåt,
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
59
bibehållas oförändrad, funne han det nödvändigt, att de ändringar uti
aflöningsstaten för styrelsen, hvilka med hänsyn till nu rådande förhållanden
vore af behof påkallade, blefve utan afvaktan på organisationsfrågans
utgång vidtagna.
Såsom ofvan redan nämnts, åtnjöte chefen för stuteriöfverstyrelsen
för närvarande icke någon lön, utan uppbure endast ersättning för
expenser med 600 kronor, hvaremot sekreteraren vore tillförsäkrad ett
arfvode af 1,500 kronor. Uti sin skrifvelse den 14 december 1901 hade
visserligen stuteriöfverstyrelsen föreslagit ändring i staten blott beträffande
sekreteraren, men ansåge departementschefen sig icke kunna
underlåta att i sammanhang härmed till behandling upptaga frågan om
chefens aflönande.
Redan år 1869 hade särskilde, för afgifvande af utlåtande och
förslag angående stuteriväsendet, af Kongl. Maj:t år 1868 utsedde
komiterade, beträffande de aflöningsförmåner, som borde tillkomma
styrelsens chef och sekreterare, yttrat, att desse, med afseende på sina
vigtiga och ansvarsfulla göromål och det ansvar, de enligt gällande
instruktion vore underkastade, borde erhålla årliga löner med 2,000
kronor för chefen och med 1,500 kronor för sekreteraren. Att 1896
års komité uti detta hänseende stannat vid arfvoden å 6,000 kronor
för chefen och å 2,000 kronor för sekreteraren vore redan omnämnt.
Om än vid den tid, då stuteriöfverstyrelsen inrättats, chefskapet
för denna styrelse kunnat betraktas såsom en hederspost, för hvilken ej
något arfvode behöfde bestämmas, hade dock förhållandena numera i
så väsentlig grad förändrats, att en dylik uppfattning ej längre kunde
vara hållbar. På chefens initiativ och intresse berodde till stor del hästafvelns
framåtskridande inom landet, och ärendenas handläggning kräfde
både genom deras antal och omfattning icke ringa arbete. Det af Riksdagen
till hästafvelns förbättrande anvisade årliga anslag å 159,620
kronor disponerades genom stuteriöfverstyrelsen, och lydde derjemte under
styrelsen hingstdepoterna med sin talrika personal och dyrbara uppsättning
af hästar, hvilken sistnämnda äfven genom styrelsens chef rekryterades.
Den stora betydelse, hästafvel egde för vårt land, med hänsyn
icke allenast till jordbruket och industrien, utan jemväl till rikets försvar,
gjorde det angeläget, att, vid tillsättande af den vigtiga posten såsom chef
för stuteriöfverstyrelsen, Kongl. Maj:t måtte vara i tillfälle att välja
bland ett så stort antal för landets hästafvel nitälskande personer som
möjligt. Om man vid detta val, såsom nu vore fallet, uteslutande skulle
vara hänvisad till sådana personer, som kunde mottaga befattningen
icke allenast utan någon som helst godtgörelse för sitt arbete, utan
60
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
dertill — såsom med nu utgående ersättning af endast 600 kronor för
expenser måste blifva följden — med ekonomisk uppoffring, kunde man
svårligen alltid påräkna att finna någon för platsen lämplig person, som
vore villig åtaga sig uppdraget.
Vore nu fråga att definitivt fastslå stuteriöfverstyrelsens nuvarande
organisation, skulle departementschefen antagligen icke hafva funnit sig
kunna underlåta att åt chefen föreslå ett arfvode till belopp, närmande
sig det af 1896 års komité ifrågasatta, såsom en mot hans arbete
och ansvar svarande aflöning, men då departementschefen förutsatte,
att de nuvarande förhållandena blott tills vidare komme att fortfara i
afvaktan på frågans slutliga lösning, funne han sig nu böra stanna vid
ett ersättningsbelopp, som kunde beräknas fullt betäcka de för chefen
i anledning af tjensfen uppkommande utgifter och derutöfver lemna
någon godtgörelse för hans arbete; och ansåge departementschefen sig
i detta afseende böra föreslå, att det till eliefen utgående expensanslaget
utbyttes mot ett arfvode af 2,000 kronor, hvilket ej kunde anses öfverdrifvet
högt, då redan 1868 års komité ansett, att, med de göromål, som
då ålegat stuteriöfverstyrelsen, chefens aflöning borde utgå med detta
belopp.
Beträffande sekreterarens arfvode funne departementschefen den
af stuteriöfverstyrelsen föreslagna förhöjning deri berättigad. Betänkte
man, att anslaget till prisbelönande af hästar, som år 1874 utgått
med 35,000 kronor, år 1901 varit 100,000 kronor, samt att antalet prisbelönade
hästar stigit från 555 år 1874 till 4,425 år 1901, insåges, i
huru hög grad göromålen för sekreteraren ökats, sedan det nuvarande
arfvodet bestämdes. Då sekreteraren vore den ende hos stuteriöfverstyrelsen
anstälde tjensteman, måste nemligen han verkställa den enligt
premieringsreglementet hos styrelsen erforderliga granskning af rullor
och anmälningssedlar, hvarjemte liqviderna med hushållningssällskapen
genom honom verkstäldes. I afseende å den till sekreteraren nu utgående
ersättning för expenser och vaktmästares aflönande, utgörande, såsom
ofvan nämnts, tillhopa 300 kronor, motsvarade densamma, efter hvad
nuvarande sekreteraren uppgifvit, i det närmaste behofvet och lemnade
honom i hvarje fall icke någon behållning; och saknade departementschefen
för ty anledning att härutinnan ifrågasätta någon ändring.
Den ökning i kostnader, som genom de nu förordade förhöjningar
i staten för stuteriöfverstyrelsen skulle uppkomma, ansåge departementschefen
böra, på samma sätt som de till chefen och sekreteraren nu utgående
ersättningar, drabba det till hästafvel^ förbättrande utgående
anslaget, utan att någon höjning af anslagets belopp nu skulle behöfva
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
61
af Riksdagen äskas. Anledningen härtill vore visserligen icke, att detta
anslag kunde anses vara för rikligt. Det komme tvärtom inom en nära
framtid att visa sig otillräckligt. Men det belopp, 2,900 kronor, hvarom
här vore fråga, vore icke af den betydenhet, att dess utgående ett eller
annat år från nuvarande anslaget väsentligen inverkade på frågan om
dettas tillräcklighet för underhållandet af statens hingstmateriel.
På de i statsrådsprotokollet anförda skäl finner utskottet en tillökning
i den till chefen för stuteriöfverstyrelsen utgående ersättning och
i arfvodet till styrelsens sekreterare böra beredas. Utskottet har dock
funnit den af Kongl. Maj:t föreslagna förhöjningen, hvarigenom nämnda
ersättning, förvandlad till arfvode, skulle mer än tredubblas och
förberörda arfvode blifva dubbelt så stort som förut, vara betydligare,
än hvad som synes af nuvarande förhållanden påkalladt; och föreställer
sig utskottet, att, derest arfvodet till chefen, hvilken förut
endast uppburit expensersättning med 600 kronor, bestämdes till 1,500
kronor och arfvodet till sekreteraren höjdes från 1,500 kronor med
1,000 kronor till 2,500 kronor, en afsevärd och tillräcklig ökning i
arfvodesförmånerna skulle i förevarande hänseende blifva beredd.
Utskottet hemställer derför,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att från
och med år 1903 dels chefen för stuteriöfverstyrelsen
må, i stället för den till honom nu utgående ersättning
för expenser, åtnjuta från reservationsanslaget
till hästafvelns förbättrande ett arfvode af 1,500 kronor,
för år räknadt, dels ock det från samma anslag
utgående arfvodet till styrelsens sekreterare må höjas
från 1,500 kronor till 2,500 kronor.
Skogsväsendet.
6:o) Under denna anslagstitel har Kongl. Magt föreslagit, att An,J- eIco,JsRiksdagen
måtte dels i den för skogsstaten gällande stat uppföra ytter- e ■
ligare en öfverjägmästare med lön 3,200 kronor, tjenstgöringspenningar L ''■
1.600 kronor och resepenningar 800 kronor, samt för sådant ändamål
höja det bestämda anslaget för skogsstaten, nu 640,008 kronor, med
5.600 kronor till 645,608 kronor; dels godkänna det i ofvanberörda
62
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
statsrådsprotokoll intagna förslag till stat för den forstliga försöksanstalten;
dels ock höja reservationsanslaget till kronoskogarnes förvaltning
och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet från dess nuvarande
belopp, 1,499,392 kronor, med 100,400 kronor till 1,599,792 kronor;
så att det ordinarie anslaget till skogsväsendet erhölle följande
uppställning:
bestämdt anslag:
för skogsstaten ....................... kronor 645,608: —
„ statens skogsläroverk .. ..___„____55,000:— kronor 700,608: —
förslagsanslag:
till ålderstillägg åt skogsstaten och skogsinstitutets
lärarepersonal ............................................... kronor 100,000: —
reservationsanslag:
„ enskilda skogsundervis
ningen
.............................. kronor 5,600: —
„ kronoskogarnes förvaltning
och befrämjande af
skogsväsendet i allmänhet
.......................... „_1,599,792:— „ 1,605,392: —
summa kronor 2,406,000: —
hvarigenom det nuvarande anslaget till skogsväsendet i dess
helhet skulle ökas med kronor 106,000.
samt att Riksdagen måtte medgifva, att jägmästarne C. G. H.
Gederbaum, J. H. Blombergsson och C. G. Barthelson finge för bestämmande
af dem i egenskap af jägmästare från och med år 1902
tillkommande rätt till ålderstillägg räkna sig till godo den tid, de tjenstgjort
såsom skogsingeniörer.
Vid föredragningen af detta ärende har departementschefen till
en början erinrat, att för skogsväsendet vore å ordinarie stat för
innevarande år uppförda:
dels bestämdt anslag:
för skogsstaten..................................... kr. 640,008: —
» statens skogsläroverk .................. » 55,000: — kr. 695,008:
- Transport kr. 695,008: —
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
63
Transport kronor 695,008: —-
dels förslagsanslag:
till ålderstillägg åt skogsstaten och skogsinstitutets
lärarepersonal ..................................................................... )> 100,000: —
dels reservationsanslag:
till enskilda skogsundervisningen ... kr. 5,600: —
» kronoskogarnes förvaltning och
befrämjande af skogsväsendet i
allmänhet............................................. » 1,499,392:— » 1,504,992: —
tillsammans kronor 2,300,000: —
Departementschefen har derefter meddelat, att domänstyrelsen i
skrifvelse den 16 oktober 1901, angående anslagsbehofvet för år 1903,
ifrågasatt höjning af bestämda anslaget för skogsstaten med 5,600 kronor
för anställande af ytterligare eu öfverjägmästare.
Den af styrelsen i detta hänseende gjorda framställning afsåge
fördelning i tre distrikt af Norrbottens och Vesterbottens distrikt.
Denna fråga hade redan förut utgjort föremål för statsmakternas pröfning,
i det Kongl. Maj:t redan hos 1900 års Riksdag gjort framställning
om inrättande af en ny öfverjägmästarebefattning i syfte att åstadkomma
en dylik fördelning af nyssnämnda två distrikt. Denna Kongl.
Maj:ts framställning hade dock icke vunnit Riksdagens bifall.
Beträffande frågans föregående behandling har departementschefen
erinrat, att domänstyrelsen redan i skrifvelse den 1 november 1897
hade, med afseende å behofvet af ökning af den ordinarie skogspersonalen,
framhållit bland annat, hurusom de med öfver]’ägmästarebefattningen
i Norrbottens distrikt förenade göromål vore af den stora omfattning,
att de icke kunde medhinnas af endast en öfverjägmästare,
hvartill ej minst bidragit distriktets alltför stora ytvidd med deraf föranledda
tidsödande resor. Då derjemte, i betraktande af såväl kronoskogarnes
betydande ökning i detta och Vesterbottens distrikt som ock sjelfva
skogshushållningens utveckling, krafvel på öfverjägmästarens verksamhet
allt mer stegrades, vore det enligt styrelsens åsigt nödvändigt, att
de ifrågavarande två distrikten delades i tre samt att en ny öfverjägmästarebefattning
inrättades. De tre distrikten, hvilka borde uppkallas
efter hufvudelfvarne, skulle, enligt af styrelsen framlagdt detaljeradt
förslag, omfatta: Luleå distrikt 12 revir, Skellefteå distrikt 8
revir och Umeå distrikt 10 revir, hvarjemte föreslagits, att till nuvarande
Anslaget för
skogsstaten.
64
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Mellersta Norrlands distrikt skulle hänföras Dorotea socken i Vesterbottens
län såsom beståndsdel af ett för öfrig!, utaf tre socknar i Vesternorrlands
län bildadt nytt revir, Tåsjö revir, hvilket sistnämnda med
afseende å belägenheten och vägarnes rigtning vore med hänsyn till
ledningen och kontrollen lättast tillgängligt från södra sidan.
Af anledning, att betänkande från den år 1896 af Kongl. Maj:t
tillsatta skogskomit.én ansetts böra afvaktas, innan frågan om skogsstatens
omreglering toges under ompröfning, hade emellertid den
fortsatta behandlingen af denna fråga blifvit uppskjuten. Efter de!
sagda komités betänkande den 9 september 1899 afgifvits, hade styrelsen
i skrifvelse den 25 november samma år förnyat sin nyssberörda framställning
med vissa jemkningar hufvudsakligen i revirindeluingen, påkallade
af under mellantiden uppkomna förhållanden, hvilka jemkningar
skulle föranleda, att till Luleå distrikt komme att hänföras 13, till
Skellefteå distrikt 10 och till Umeå distrikt 10 revir, bland hvilka
sistnämnda skulle räknas Anundsjö (förut Norra Ångermanlands) revir
för att bereda nödig lindring i göromålen inom Mellersta Norrlands
vidsträckta distrikt, som enligt förslaget skulle ökas med Dorotea socken.
Beträffande aflöningen hade styrelsen föreslagit, att resepenningarna
för öfver]ägmästaren inom Luleå distrikt, hvilka för närvarande uppginge
till 1,000 kronor, äfven framdeles borde utgå med samma belopp, enär
inom detta distrikt, som vore vidsträcktare och omfattade flera revir
än de öfriga distrikten, genom nya jernvägslinier och industriella anläggningar
framkallats en lifligare rörelse och afsättning af virke från
kronans skogar och i följd af dessa omständigheter resorna i och för
förvaltningen ökats, hvaremot resepenningarna i hvartdera af Skellefteå
och Umeå distrikt borde, såsom i det nuvarande Vesterbottens distrikt,
utgå med 800 kronor. För den nya öfver]ägmästarebefattningens
bildande skulle enligt styrelsens förslag derför erfordras följande ökning
i bestämda anslaget till skogsstaten, nemligen lön 3,200 kronor, tjenstgöringspenningar
1,600 kronor och resepenningar 800 kronor, eller
tillsammans 5,600 kronor.
Efter det Kongl. Magt i den till 1900 års Riksdag aflåtna propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof föreslagit, att Riksdagen
måtte i den för skogsstaten gällande stat uppföra ytterligare,
bland annat, 1 öfverjägmästare och 15 jägmästare, af hvilka sistnämnda
13 afsåges för Norrland och Kopparbergs län, hade Riksdagen i skrifvelse
den 9 maj samma år anfört, att, hvad särskilt Norrland och Dalarne
beträffade, dåmera ej allenast på grund af jern vägsanläggningarna,
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
65
utan äfven genom flottledernas upprensning ökade förutsättningar fölen
intensivare skogsskötsel syntes hafva framkallats, hvarför den i
dessa delar af landet anstälda skogspersonalen syntes Riksdagen böra
i främsta rummet ökas, och ansåge sig Riksdagen följaktligen böra
biträda Kongl. Maj:ts förslag om inrättande af 13 nya jägmästarebefattningar
i Norrland och Kopparbergs län, hvaremot Riksdagen förklarade
sig anse den ifrågasatta distriktsdelningen icke vara af så
trängande behof påkallad, att ej med densamma jemte den deraf föranledda
nya öfver]ägmästarebefattningens inrättande kunde tills vidare
anstå.
Då domänstyrelsen nu förnyat sin framställning om de två nordligaste
distriktens delning i tre och inrättande för detta ändamål af en
ny öfverjägmästarebefaktning, hade stjTelsen, under åberopande af hvad i
samma fråga sålunda förut förekommit, framhållit, att de skogsdomäner,
hvilkas förvaltning frågan här gälde, ej allenast vore af synnerligen
stor omfattning — kronoparker och öfverloppsmarker, förutom fjellskogar,
belöpte sig nemligen till mer än fyra millioner hektar, belägna inom
de två nordligaste länen, hvilkas sammanlagda ytvidd utgjorde nära en
tredjedel af hela rikets — utan äfven, oaktadt det nordliga läget, vore
af högt värde såsom lemnande en årsafkastning under de senaste tre
åren af omkring fyra millioner kronor. Den lokala ledningen af skogsförvaltningen
inom dessa vidsträckta distrikt, hvilken ledning redan från
början stält stora anspråk på ifrågavarande tjenstemän, särskildt till
följ d af de långa afstånden samt den tidsutdrägt, resorna inom distrikten
kräfde, hade allt mer visat sig endast med svårighet kunna utöfvas,
mången gång blott med eftersättande af en del ganska vigtiga uppgifter.
Utom de förslag till skogsindelnings-, utsynings-, flottledsreglerings-,
diknings-, förvaltnings- in. fl. åtgärder, som öfver]ägmästaren
årligen hade att med ledning af revirförvaltarnes primära uppgifter och
förslag utarbeta och till domänstyrelsen ingifva, ålåge det honom, att å
ort och ställe närmare undersöka, huru skogarnes förvaltning och skötsel
handhades, samt att efter öfverläggningar med revirförvaltarne lemna
dessa sistnämnda besked om hvad till skogsskötsel^ främjande borde
vidtagas. För en framgångsrik förvaltning af statsskogarne vore denna
öfverjägmästarens verksamhet af den största betydelse och kunde ej
utan väsentlig skada för det hela eftersättas. Då numera afvittringen
framskridit nära sin fullbordan, hvarigenom och medelst nya flottleders
inrättande förut otillgängliga delar af kronoskogarne blifvit föremål Anordnad
afverkning samt öfverjägmästarens arbetsfält alltså ytterligare
ökats i de ifrågavarande distrikten, inom livilka dessutom nya uppgifter
Bih. till Riksd. Prof. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 10 Höft. 9
66
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
tillkomme i den mån skogsskötseln der utvecklades, kunde distriktens
delning ej utan väsentligt men för skogarnes förvaltning längre uppskjutas.
På'' grund af livad sålunda anförts hade domänstyrelsen, med förmälan
tillika, att styrelsen saknade anledning frångå sitt år 1899 i förevarande
afseende framlagda förslag i vidare män, än som betingades af
de genom kongl. brefvet den 20 juli 1900 faststälda namn på reviren,
hemstält,
att Norrbottens och Vesterbottens nuvarande distrikt måtte fördelas
i tre distrikt, nemligen: Luleå distrikt, omfattande de 13 reviren
Pajala, Torneå, Tärendö, Juckasjärvi, Gellivare, Råneträsk, Ångeså, Kalk,
Råneå, Boden, Storbacken, Perlelfven och Jockmock i Norrbottens län;
Skellefteå distrikt, omfattande de 10 reviren Varriså, Arjepluog, Malmesjaur,
Öfre Byske, Arvidsjaur, Flfsby och Piteå i Norrbottens län samt
Jörn, Norsjö och Burträsk i Vesterbottens län; äfvensom Umeå distrikt,
omfattande de 10 reviren Degerfors, Norra Lycksele, Södra Lycksele,
Åsele, Sorsele, Stensele, Vilhelmina, Fredrika och Bjurholm i Vesterbottens
län samt Anundsjö i Vesternorrlands län, det sistnämnda för närvarande
tillhörande Mellersta Norrlands distrikt, samt
att, för beredande*åt den nye öfverjägmästaren af 3,200 kronor
lön, 1,600 kronor tjenstgöringspenningar och 800 kronor resepenningar,
det bestämda anslaget för skogsstaten måtte ökas med 5,600 kronor
till 645,608 kronor.
Den allt jemt fortgående utvecklingen af statens skogshushållning
i de två nordligaste distrikten, derför domänstyrelsen närmare redogjort,
hade, enligt hvad departementschefen vidare anfört, under den tid, som
förflutit efter det Kongl. Magt hos Riksdagen gjort framställning om
delning af samma distrikt i tre nya sådana och om inrättande af en
ny öfver]ägmästarebefattning, allt mer ådagalagt vigten af att åt kronans
värdefulla skogstillgångar i dessa trakter egnades så noggrann och
sakkunnig vård som möjligt, på det att de måtte blifva till största
möjliga gagn för statsverket och för landet i dess helhet. Med hänsyn
till den betydelsefulla uppgift, som i detta afseende tillkomme öfverjägmästarne,
och då desse för närvarande uti ifrågavarande distrikt
endast med svårighet och mången gång blott med eftersättande af eu
del ganska vigtiga arbeten kunnat utöfva den dem åliggande lokala
ledningen af skogsförvaltningen inom distrikten, ansåge departementschefen,
i likhet med domänstyrelsen, att med den ifrågasatta delningen
af de begge distrikten ej längre kunde utan verklig skada för skogsförvaltningen
i dessa trakter anstå. På grund häraf och på de skal,
som i öfrigt af domänstyrelsen anförts, funne departementschefen sig
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
67
böra hos Kongl. Maj:t tillstyrka, att frågan om distriktens delning
och om inrättande för sådant ändamål af en ny öfver] ägmästarebefattning
inom de två nordligaste länen å nyo förelädes Riksdagen, och
biträdde han dervid till alla delar hvad domänstyrelsen föreslagit såväl
i afseende å delningens verkställande som i fråga om aflöningsförmånerna
vid den nya öfver]''ägmästarebefattningen.
Beträffande bestämda anslaget för statens skog slär o verk, förslagsanslaget
till ålderstillägg åt skogsstaten och skogsinstitutets lärarepersonal
samt reservationsanslaget till enskilda skog sunder visning en har domänstyrelsen
icke ifrågasatt någon förändring för år 1903.
Vidkommande deremot reservationsanslaget till kronosko g arnes förvaltning
och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet hade domänstyrelsen
hemstält om detsammas ökning. Styrelsen hade dervid erinrat, hurusom
styrelsen i skrifvelse den 7 november 1900 angående anslagsbehofvet
för år 1902 anfört, att, med hänsyn till den betydliga stegring
i utgifter, som föranleddes dels och hufvudsakligen af en väsentlig
ökning af kronoparkerna, dels deraf, att det ur ekonomisk synpunktvore
naturligt och för skogsväsendet-s tidsenliga utveckling nödvändigt,
att arbeten, afseende skogarnes vård och skötsel, gåfves större omfattning
och intensitet, det vore föga antagligt, att för år 1902 ett lika
anslag som det för år 1901 eller 1,479,992 kronor skulle blifva tillräckligt,
hvarför styrelsen hemstält om detsammas höjande till 1,599,992
kronor, men at-t Kongl. Maj:t af skäl, anförda i statsrådsprotokollet
öfver jordbruksärenden den 11 januari 1901, hos Riksdagen föreslagit
en höjning af anslaget till endast 1,501,992 kronor. Ehuru det ännu
icke kunde utredas och bedömas, huruvida sistnämnda anslag kunde j emte
ännu odisponerad del af 1901 års anslag blifva tillräckligt för bestridande
af 1902 års utgifter, kunde dock, enligt styrelsens åsigt, med full visshet
förutses, att ett lika anslagsbelopp skulle för år 1903 blifva alldeles
otillräckligt. Domänstyrelsen hade i sådant afseende särskildt erinrat om de
under en följd af år gjorda och alltjemt fortgående inköpen för statens räkning
af enskildes egendomar till förökande af statens skogar. Sådana egendomars
behöriga skötsel kräfde naturligtvis betydliga utgifter. Vidare
hade styrelsen erinrat, att af kronans skogar, ej blott i de norra länen
— för hvilka beviljats särskilda extra dikningsanslag — utan äfven i
mellersta och södra delarne af landet, betydliga områden utgjordes af
sådan nu improduktiv, vattensjuk mark, som efter torrläggning kunde
göras skogbärande och sålunda bidraga till väsentlig ökning af statsskogarnes
afkastning i framtiden, ehuru detta för det närvarande måste
Anslag en för
sta,tens skogsläroverk,
till
ålderstillägg
samt till
enskilda skogsundervisningen.
Anslaget till
kr onoskogarnes
förvaltning
och befrämjande
af
skogsväsendet
i allmänhet.
68
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
orsaka dryga omkostnader. Till ernående af högsta möjliga nettoafkastning
och befordrande af en rationel skogsskötsel hade i landets
sydligare delar alltmer befunnits nödigt, att virket före dess försäljning
afverkades samt upphögges eller apterades, hvarjemte kolning i stor
skala mångenstädes måste bedrifvas, allt på kronans bekostnad. Härtill
fordrades naturligtvis, liksom ock till skogsprodukternas utforsling till
afsättningsplatser, ej ringa förlagskapital, under det att försäljningsmedlen
för skogsprodukterna, efter afdrag endast af auktionskostnaden,
i sin helhet inginge till statsverkets skogsmedel.
Domänstyrelsen hade derför hemstält, att reservationsanslaget till
kronoskogarnes förvaltning och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet
måtte höjas för år 1903 till 1,700,000 kronor, hvilket belopp
dock, för vinnande af afrundad slutsumma å ordinarie anslagen till
skogsväsendet, ansetts böra jemkas till 1,699,792 kronor, hvarigenom
ökningen skulle blifva 200,400 kronor.
Vidkommande denna domänstyrelsens framställning erinrade departementschefen
derom, att Kongl. Maj:t den 29 november nästlidna år faststält
af styrelsen upprättadt generalförslag öfver användandet af det för
år 1902 anvisade reservationsanslaget för skogsväsendet, upptagande, hvad
anginge anslaget till kronoskogarnes förvaltning och befrämjande af skogsväsendet
i allmänhet, utgifter till sammanlagdt belopp af 1,569,140
kronor. Till betäckande af dessa utgifter hade disponerats dels återstående
behållning å 1901 års anslag, 69,748 kronor, dels ock hela det
för innevarande år anvisade anslaget för detta ändamål, 1,499,392 kronor.
Någon behållning å 1902 års anslag, hvilken skulle kunna komma
utgiftsbehofven under 1903 till godo, vore alltså icke att påräkna,
utan borde af Riksdagen nu äskas anslag till så stort belopp, att detsamma
kunde antagas komma att betäcka utgifterna för sistnämnda år.
Då enligt det för innevarande år faststälda generalförslag utgifterna
beräknats komma att med nära 70,000 kronor öfverstiga det för samma
år anvisade anslaget och någon minskning i utgifternas totalsumma
icke kunde under år 1903 ega rum, utan tvärt om hvad domänstyrelsen
anfört gåfve anledning antaga, att sagda utgifter komme att,
liksom under en följd af år redan skett, utvisa ökning, måste sålunda
en höjning af anslaget för år 1903 anses vara behöflig. Då emellertid
någon grund för beräkning af den erforderliga anslagshöjningen icke för
närvarande kunde uppgifvas och Riksdagen åren 1900 och 1901 beviljat
så betydlig ökning å detta anslag som från 1,010,892 kronor till 1,499,392
kronor, eller med 488,500 kronor, ville det synas, som om anslagshöjningen
för år 1903 skulle kunna stanna vid en lägre siffra, än do
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
69
mänstyrelsen föreslagit; och förestälde departementschefen sig, att, om
anslaget ökades med 100,000 kronor och sålunda bestämdes till 1,600,000
kronor, för vinnande af afrundad slutsumma å de ordinarie anslagen
till skogsväsendet jemkadt till 1,599,792 kronor, detsamma skulle
komma att visa sig tillräckligt.
Såsom ofvan omförmälts, hade Kongl. Maj:t föreslagit nästlidna års
Riksdag att höja reservationsanslaget till kronoskogarnes förvaltning och
befrämjande af skogsväsendet i allmänhet från 1,479,992 kronor till
1,501,992 kronor, eller med 22,000 kronor. Häraf hade ett belopp af
16,000 kronor afsetts att användas för anordnande af förstelig försöksverksamhet.
Det för detta ändamål begärda anslaget hade jemväl blifvit af
Riksdagen enligt skrifvelse den 1 maj 1901 beviljadt, men hade Riksdagen
dervid fäst det vilkor, att fullständig arfvodesstat för försöksanstalten
skulle, innan densamma trädde i tillämpning, Riksdagen för fastställelse
föreläggas. Vid föredragning den 10 maj 1901 af Riksdagens berörda
skrifvelse hade Kongl. Maj:t anbefalt domänstyrelsen att inkomma
med fullständig plan samt förslag till arfvodes- och kostnadsstater för
den tiilämnade försöksanstalten; och hade styrelsen, till åtlydnad häraf,
med skrifvelse den 3 december 1901 öfverlemnat plan äfvensom förslag
till arfvodes- och kostnadsstater för ifrågavarande anstalt.
Innan departementschefen redogjorde för innehållet af dessa handlingar,
har han i korthet erinrat om de förslag rörande försöksväsendets
ordnande, på hvilka Kongl. Maj:ts ofvanberörda framställning till nästlidna
års Riksdag grundades.
Närmast hade denna Kongl. Maj:ts framställning föranledts al
en utaf domänstyrelsen uti skrifvelse den 7 november 1900 i
ämnet gjord hemställan. Styrelsen hade dervid anfört, att, enligt
styrelsens åsigt, försöksväsendet kunde inskränkas till det forstliga och
forstbotaniska området. Dess uppgift skulle sålunda hufvudsakligen
blifva att inom landets skilda delar utvälja profytor eller försöksfält,
afsedda för olika behandlingssätt, såsom olika slags gallringar, blädningar,
ljus- och föryngringshuggningar, markberedningar för sjelfsådd,
skogsodlingar m. in., samt att noggrant beskrifva dessa ytor till läge,
jordmån, växtlighet m. m. Vidare måste träden å dem uppräknas,
numreras, mål as och bokföras, hvarefter samtliga försöksfält och deras
olika behandlingssätt måste registreras. Efter vissa mellantider — 5 å 6
år — skulle noggranna undersökningar verkställas såväl om tillväxtens
gång efter de olika afverkningssätten som om resultaten af markberednings-
och skogsodlingsförsöken. Det härvid erhållna materialet
måste sedan bearbetas och berättelse afgifva^ om resultaten. Vid be
-
70
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
skrifningen af försöksfälten påkallades medverkan af en botanist, som
borde kafva till åliggande i öfrigt att verkställa för skogshushållningens
utveckling inom det botaniska området erforderliga undersökningar, såsom
om skogsträdens förhållanden och utveckling inom olika skogstyper, om
trädens frösättning och sjukdomar, om skogsfröets från olika växtplatser
grobarhet och härdighet, om ärftligheten m. m. De öfriga rent förstuga
arbetena borde deremot förestås af en skogsvetenskapligt utbildad
och med utlandets förstuga försöksväsende förtrogen person. För ledningen
af de sistnämnda arbetena vore lektorn i skogsmatematik och
skogsindelning vid skogsinstitutet, och för ledningen af de forstbotaniska
lektorn i botanik vid samma institut väl qvalificerade. Samtliga arbeten
borde utföras enligt plan, som skulle af styrelsen på förslag af direktören
och lektorerne vid institutet fastställas.
Derest ett af styrelsen samtidigt väckt förslag om ett anslag åt
7,000 kronor för anställande af två extra lektorer vid skogsinstitutet
vunne bifall, ansåge styrelsen, att undervisningen vid institutet kunde
så fördelas, att lektorerne i förenämnda ämnen kunde, jemte sin undervisning,
mot åtnjutande af skäligt arfvode förestå arbetena vid försöksväsendet.
Dock måste, i anseende till den förstuga afdelningens omfattande
arbeten, vid sidan af denna afdelnings föreståndare ställas en
jägmästare för anordnandet af skogsodlingsförsöken och med uppgift
tillika att efter samråd med föreståndaren i enlighet med faststälda
arbetsplaner anordna öfriga försöksåtgärder i de orter, der skogsodlingsförsöken
förekomme. Till biträden erfordrades två assistenter, den ene
under hela året för såväl arbetena å försöksfälten som registrering och
bearbetning af materialet, den andre under halfva året hufvudsakligen
för utarbetena. Dessutom vore tillfälliga biträden och handtlangning
behöfliga.
Då arbetena vid försöksväsendet under de första åren komme att
afse anordnandet och första behandlingen samt inregistreringen af
försöksytorna, kunde utgifterna inskränkas till nedannämnda belopp,
nemligen:
arfvode till föreståndaren för den förstuga afdel -
nmgen ............................................................
arfvode för den botaniska undersökningen ...
kronor 2,000
1,000
2,000
2,500
1,300
till en jägmästare
till en assistent ...
till en assistent ...
Transport kronor 8,800
Statsutskottets Utlåtande N:o 10. 71
Transport kronor 8,800: —
till rese- och traktamentsersättning under utarbeten,
till aflöning åt tillfälliga biträden samt till handtlangning
....................................................................... „ 5,600: —
expensmedel: för tryckning af blanketter, skrifmateriel,
instrument, hyra af lokal och densammas
eldning och städning samt till inköp
af möbler...................................................................... „ 1,600: —
Summa kronor 16,000: —
På grund af det anförda hemstälde styrelsen, att ett belopp af
16,000 kronor af reservationsanslaget för skogsväsendet måtte få användas
till ett forstligt försöksväsende.
Vid föredragning den 11 januari 1901 inför Kongl. Maj:t af frågan
om reglerandet af utgifterna under riksstatens nionde hutvudtitel hade
departementschefen förordat framställningar till Riksdagen om anvisande
af dels ett extra anslag å 7,000 kronor till förstärkning af lärarekrafterna
vid skogsinstitutet och dels ett belopp af 16,000 kronor för inrättande
af eu forstlig försöksanstalt, och dervid till statsrådsprotokollet för
nämnda dag beträffande denna anstalt anfört, bland annat, följande:
»Huru nu en dylik institution skall anordnas på bästa sätt och
med minsta möjliga kostnad, för att icke det afsedda ändamålet skall
förfelas, kan naturligen blifva föremål för olika meningar. Härvid kan
man dock hafva en god ledning af den i andra länder vunna eiffarenheten
rörande der tillämpade arbetssätt och undersökningsmetoder. För
vinnande af en fullt sakkunnig ledning af de blifvande försöksåtgärdernas
utförande efter en enhetlig och dock efter de olika förhållandena
i landets skilda delar lämpad plan — som i allt fall borde af domänstyrelsen
fastställas — synes ledningen af försöksväsendet böra anförtros
åt derför särskildt qvalificerade, skogsvetenskapligt utbildade personer.
I sådant afseende ligger närmast till hands att för ändamålet
taga i anspråk de vid vår enda högre forstliga undervisningsanstalt,
skogsinstitutet, anstälde lärare, såvidt deras verksamhet i öfrigt skulle
sådant medgifva. Under förutsättning af bifall till den af mig nyss
förordade framställningen om anvisande af medel till beredande af
ökade lärarekrafter vid institutet, skulle sådant kunna låta sig göra
utan större svårighet för undervisningens ostörda fortgång; och skulle
det säkerligen vara en fördel för utbildningen af eleverne vid institutet,
att lärarne och, så vidt lämpligen ske kunde, jemväl eleverne finge
72
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
omedelbart iakttaga och följa fortgången af de förstuga försöksåtgärderna
och tillgodogöra sig deras resultat.
»I fråga om utförandet af de olika försöksarbetena i skilda delar
af landet skulle det kunna sättas i fråga, huruvida icke dessa arbeten
skulle kunna uppdragas åt vederbörande revirförvaltare, en hvar i sin
ort. Då emellertid det väsentligaste syftet med det förstuga försöksväsendets
ordnande är att erhålla såvidt möjligt objektiva och allmängiltiga
resultat af de anstälda försöksåtgärderna, synes den antydda
anordningen, särskildt med hänsyn till det jemförelsevis täta ombytet
af revirförvaltare, icke lämpligen kunna vidtagas. I Preussen utfördes
till eu början de förstuga försöksarbetena af revirförvaltarne, men då
erfarenheten gaf vid handen, att ett fullt enhetligt förfarande härvid
icke kunde vinnas, öfvertogos arbetena af försöksväsendets egen personal,
så att numera på revirförvaltarne endast ankommer att efter anvisningutföra
kulturarbeten äfvensom omhändertaga det å försöksytorna fälda
virket. Hos oss med våra vida mera skiftande skogsförhållanden lärer
ännu mindre kunna låta sig göra att uppdraga försöksarbetenas ombesörjande,
utöfver hvad nyss nämnts, åt de särskilde revirförvaltarne.
»Huru domänstyrelsen tänkt sig de närmare anordningarna vid
det tillämnade försöksväsendet och särskildt skogsinstitutets ställningtill
detsamma, framgår icke tydligt af styrelsens framställning i ämnet.
Innan styrelsen erhåller nådigt bemyndigande att gå i författning om
anordnandet af detsamma, torde styrelsen ock böra erhålla nådig befallning
att underställa Kong!. Maj:ts pröfning fullständig plan och
detaljerade kostnadsberäkningar derför.
»Redan nu anser jag mig emellertid höra framhålla, att enligt, min
åsigt åt direktören för skogsinstitutet synes böra mot ett mindre arfvode
af exempelvis 500 kronor uppdragas föreståndareskapet för försöksanstalten,
att ledningen af de särskilda grenarna af anstaltens verksamhet
bör uppdragas åt lärarne i närmast motsvarande ämnen vid
institutet mot arfvoden, ej öfverstigande 1,000 kronor för dem hvar,
samt att två assistenter med en aflöning af högst 2,500 kronor hvardera
böra anställas.
»Äfven om jag sålunda vid granskning, såvidt nu kunnat ske,
af styrelsens framlagda förslag funnit en del jemkningar uti såväi
planen för anordnandet som de beräknade utgiftsposterna kunna ifrågasättas,
anser jag likväl det af styrelsen för ändamålet ifrågasatta anslagsbeloppet
ej vara för högt tilltaget i iörhällande till de utgifter, som
måste förutses blifva med försöksanstalten förenade; och då jag tillika
finner samma anslagsbelopp synnerligen måttligt, jemfördt med det
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
73
gagn för såväl staten som de enskilde skogsegarne, som deraf bör
kunna förväntas, tillstyrker jag bifall till styrelsens förevarande framställning.
»
I detta sammanhang har departementschefen vidare erinrat, att
den af Kongl. Maj:t i enlighet med departementschefens hemställan hos
Riksdagen gjorda framställning om anvisande på extra stat för innevarande
år af ett belopp af 7,000 kronor till beredande af ökade extra
lärarekrafter vid skogsinstitutet af Riksdagen endast i så måtto bifallits,
att Riksdagen för ändamålet anvisat 5,000 kronor.
Vid öfverlemnande med ofvannämnda skrifvelse den 3 december
1901 af plan samt förslag till arfvodes- och kostnadsstater för den
tillämnade försöksanstalten hade domänstyrelsen anfört följande:
Förutsättningen för att lektorerna vid skogsinstitutet, jemte sin
undervisning derstädes, tillika skulle kunna leda eller förestå arbetena
vid försöksväsendet hade varit den, att tillräcklig ökning i lärarekrafter
erhölles. Eu i sådant syfte tillräcklig ökning hade emellertid icke
genom det beviljade anslaget af 5,000 kronor kunnat åvägabringas.
Uppenbart vore, att anspråken på de. med detta anslag vunna extra
lärarebefattningar icke kunde ställas så högt, som om det begärda
anslaget beviljats, och att till följd häraf det genom elevantalets ökning
alltjemt stegrade undervisningsarbetet icke till en så betydande del
kunde läggas på dessa extra lärare, att åt de ordinarie lektorerna derigenom
bereddes tillräcklig tid öfrig att verksamt leda och än mindre
sjelfva omhändertaga och ombesörja de med försöksväsendet förenade
undersökningar och arbeten, som till hufvudsaklig del måste utföras å
skilda platser inom orterna. Ett försök att sammanställa försöksväsendet
med skogsinstitutet måste under sådant förhållande utfalla ogynsamt
för båda.
Styrelsen funne sig derför icke kunna vidhålla sitt förenämnda
förslag af den 7 november 1900, utan ansåge, att det under nuvarande
omständigheter vore lämpligast, att försöksanstalten erhölle sin egen
personal.
Enligt hvad ett skrifvelsen bilagdt utdrag af en utaf byråchefen
i styrelsen J. Meves till styrelsen afgifven berättelse öfver en i Tyskland
år 1900 företagen studieresa närmare utvisade, hade vid försöksväsendet
i Preussen erfarenheten gifvit vid handen, att det icke, åtminstone
ej förr än flera personer blifvit fullt inöfvade efter samma system,
vore lämpligt, att, såsom det af styrelsen förut framlagda, vid skogsinstitutet
uppgjorda förslaget ifrågasatte, försöksytors anläggande anBih.
till Biksd. Prof. 1902. 4 Samt. 1 Afd. 10 Häft. 10
74
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
förtroddes åt flera afdelningar samtidigt, enär enhet i arbetet — synnerligen
vigtig för åstadkommande af komparabla resultat — äfventyrades.
Att uppdraget såsom ledare och föreståndare borde förenas bos samma
person och att denne borde vara en för uppdraget särskildt qvalificerad
forstman, både ock erfarenheten visat vara mest ändamålsenligt.
Med hänsyn till det anförda ansåge styrelsen, att den forstliga
försöksanstalten borde organiseras på följande sätt. Anstalten, hvars
personal borde utgöras af en uteslutande för anstalten anstäld föreståndare,
som borde vara skogsvetenskapligt utbildad och förtrogen
med utlandets försöksväsende, en botanist, två assistenter och tillfälliga
biträden efter behof, borde lyda under domänstyrelsen, som för anstaltens
experimentala undersökningar skulle fastställa detaljerade, för skilda
orters förhållanden lämpade planer och föreskrifter, så att ett enhetligt
system dervid följdes. I frågor rörande anstaltens arbeten och sättet
för deras utförande borde domänstyrelsen emellertid ega att för öfverläggning
inför styrelsen tillkalla för försöksväsendet intresserade fackmän
från orterna jemte såväl skogsinstitutets direktör och vederbörande
lärare som anstaltens föreståndare och botanist. I en sådan anordning
såge styrelsen ett medel att följa försöksväsendet i dess första vigtiga
utvecklingsskede och att vid behof göra de jemkningar och tillägg i
arbetsplanerna, som af tillkommande omständigheter eller nya uppgifter
för försöksväsendet kunde påkallas. Deremot ansåge styrelsen den i
skogsinstitutets förslag ifrågasatta ledning, som skulle af direktören vid
nämnda institut utöfvas genom inspektionsresor, icke vara att förorda,
såsom till gagnet icke motsvarande kostnaden, i all synnerhet under
den första tiden af anstaltens förberedande arbeten. Hvilka anordningar
åter, som komme att erfordras, när försöksväsendets arbeten längre
fortskridit, syntes först efter då vunnen erfarenhet kunna fullt bedömas.
I fråga derefter om arfvodes- och kostnadsstaterna, följde af hvad
styrelsen bär ofvan anfört om försöksanstaltens organisation, att aflöningen
för den uteslutande för arbetet vid anstalten anstälde föreståndaren
måste utgå med ett för hans utkomst fullt tillräckligt belopp.
Härtill lemnade emellertid det under andra förutsättningar äskade
anslaget — 16,000 kronor — icke tillgång, derest anstaltens öfriga
behof skulle fullt tillgodoses. En lämplig utväg erbjödes dock derigenom,
att till föreståndare förordnades en för uppdraget qvalificerad
ordinarie jägmästare, som utöfver sin lön på stat icke skulle för sin
utkomst behöfva fyllnadsarfvode till högre belopp än 3,000 kronor.
Och då botanistens verksamhet ej blefve sådan, att densamma åtminstone
till en början påkallade hans odelade tid och således ej borde
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
75
anses utgöra hinder, att äfven annan befattning af honom innehades,
syntes hans aflöning icke behöfva ställas högre än 1,500 kronor. Assistenterna,
hvilkas arbete toges i anspråk hela året om, syntes deremot
icke kunna tillerkännas lägre aflöningsbelopp än 2,500 kronor. Ersättning
och dagtraktamenten under resor och förrättningar syntes styrelsen
böra utgå till föreståndaren och botanisten efter tredje och till assistenterna
efter fjerde klassen af gällande resereglemente.
Arfvodesstaten skulle sålunda uppgå till 9,500 kronor, hvadan
till kostnaderna i öfrigt skulle af anslagsbeloppet återstå endast 6,500
kronor, hvilket stälde sig väl knappt. Då emellertid arfvodena till
personalen år 1902 icke komme att tagas i anspråk under årets första
månader, borde de härigenom uppkomna besparingarna få användas till
den första uppsättningen af anstaltens inventarier.
I öfverensstämmelse med de af domänstyrelsen sålunda angifna
grunder vore ock de vid styrelsens skrifvelse fogade förslag, innefattande
plan samt arfvodes- och kostnadsstater för anstalten i fråga,
upprättade.
Departementschefen har för egen del anfört, att då han tillstyrkte
Kong! Maj:t att hos nästlidna års Riksdag äska medel för anordnande
af en försteg försöksverksamhet, hade han, såsom af hvad han här ofvan
erinrat jemväl framginge, lika med domänstyrelsen tänkt sig, att, på
det största möjliga utsigter skulle förefinnas för att ledningen af
försöksväsendet komme att hvila uti händerna på väl qvalificerade,
skogsvetenskapligt bildade personer, densamma borde anförtros åt lärarne
vid skogsinstitutet, såvidt deras verksamhet i öfrigt det medgåfve. För att
sådant skulle kunna låta sig göra utan större svårighet för undervisningens
ostörda fortgång, hade han ansett nödigt, att den af honom förordade
framställningen om anvisande af medel till beredande af ökade lärarekrafter
vid institutet vunne bifall. Genom den af Riksdagen vidtagna
nedsättning uti det för sistnämnda ändamål äskade anslaget hade emellertid
enligt departementschefens uppfattning frågan om lärarnes vid institutet
tagande i anspråk för försöksanstalten kommit i ett förändradt läge, i
det nemligen den ökning i lärarekrafter, som med det beviljade anslagsbeloppet
kunnat vinnas, icke syntes tillräcklig, för att icke, om dertill
försöksverksamheten förbundes med institutet, fara skulle uppstå för,
att antingen undervisningen vid institutet eller försöksväsendet komme
att blifva lidande. Om departemenschefen derför ock skulle
känna sig nödsakad afstyrka, att försöksanstalten anordnades på
på af honom förut föreslaget sätt, med mindre samtidigt en ytterligare
ökning beviljades i de till extra lärarekrafter vid institutet anslagna
76
Statsutskottets Utlåtande N:o JO.
medel, skulle denna svårighet, för hvars undanrödjande förnyad framställning
till Riksdagen ju kunde göras, för visso icke hafva kommit
honom att afstå från planen att till institutet förlägga försöksanstalten,
derest han icke härtill jemväl af andra skäl funne grundad anledning.
Under den tid, som förflutit, sedan frågan förra gången anmäldes
inför Kongl. Maj:t, hade vissa omständigheter tillkommit, hvilka föranledde
dertill, att departementschefen numera funne önskligare, det
försöksanstalten organiserades såsom sjelfständig institution utan förbindelse
med skogsinstitutet,
Sålunda ville departementschefen påpeka, hurusom den förberedande
behandlingen af frågan om åtgärders vidtagande för vinnande af en tillfredsställande
vård af de enskilda skogarne nu fortskridit så långt, att
han hyste förhoppning, att denna fråga skulle kunna för nu instundande
Riksdag framläggas; och kunde tvifvel icke råda derom, att, vare sig
den lagstiftning i detta ämne, som kunde komma till stånd, anslöte sig
till 1896 års komités förslag eller ginge i annan rigtning, allmänna lagstadgade
bestämmelser, inskränkande den enskildes fria förfoganderätt
öfver sin skog, måste komma att icke allenast föranleda ett ökadt behof
inom landet på skogsvetenskapligt utbildade personer, såväl för att
biträda de enskilde vid skötseln af deras skogar som ock för att från
det allmännas sida häröfver utöfva kontroll, utan jemväl för tillgodoseendet
af detta behof orsaka en starkare tillströmning till skogsläroverken
och särskild! till skogsinstitutet. Dettas lärarekrafter komme härigenom
att, i än högre grad än nu vore fallet, blifva uteslutande för
undervisningen vid institutet behöfliga.
En annan omständighet, som framkallade stora betänkligheter mot
försöksanstaltens förenande med skogsinstitutet, vore det resultat, hvartill
de sakkunnige, som af departamentschefen, efter af Kongl. Maj:t
den 16 november 1900 lemuadt bemyndigande, tillkallats för att inom
jordbruksdepartementet biträda vid behandlingen af frågan, hvilka åtgärder
från statens sida borde vidtagas för ett tillfredsställande ordnande
af försöksverksamheten inom jordbruksområdet, uti ett i oktober 1901
i ämnet afgifvet betänkande kommit. Jemväl beträffande försöksverksamheten
inom detta område hade nemligen föreslagits, att densamma
skulle förläggas till de högre landtbruksläroverken, nemligen
landtbruksinstituten. Bemälde sakkunnige hade emellertid med styrka
framhållit, att de fördelar, som härigenom komme att vinnas, skulle
komma att mer än motvägas af de stora olägenheter, som alltid måste
följa med en sådan sammankoppling som den ifrågasatta och förty bestämdt
afstyrkt försöksverksamhetens förenande med instituten. De skäl, hvilka
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
77
härför anförts, vore hufvudsakligen, att försöksverksamheten vore af så
stor betydelse och redan från början borde få en sådan omfattning, att
den hvarken kunde eller finge betraktas såsom en bisysselsättning åt en
eller ett par lärare, hvilket ovilkorligen måste blifva följden, om institutslärarnes
redan med undervisning starkt medtagna tid ytterligare skulle
tagas i anspråk för en mer eller mindre omfattande försöksverksamhet
af ifrågavarande slag. Den eller de, som egnade sig åt densamma,
måste göra detta helt och odeladt, om några beaktansvärda resultat skulle
uppnås. Dessutom läge det äfven från den synpunkten sedt alltid en viss
fara i att åt samma person öfverlemna tvenne så maktpåliggande befattningar
som den såsom lärare och den såsom försöksledare, den faran
nemligen, att han i de flesta fall med så stort intresse kunde komma att
egna sig åt den ena af dem, att den andra i viss mån derpå blefve lidande.
De skäl, hvilka sålunda anförts emot försöksverksamhetens inom
jordbruksområdet förläggande till landtbruksinstitut en, syntes ega full
giltighet jemväl i fråga om det forstliga försöksväsendets förenande med
skogsinstitutet.
Med hänsyn till hvad departementschefen sålunda anfört funne
han sig böra, i likhet med domänstyrelsen, frånträda förslaget om en
sådan förening och tillstyrka, att försöksanstalten anordnades såsom en
fristående institution; och vore emot den af domänstyrelsen för anstalten
framlagda plan samt styrelsens förslag till arfvodes- och kostnadsstater
icke något att erinra.
Departementschefen framlade alltså följande förslag till
Stat
för den forstliga försöksanstalten.
Kronor. |
||
Arfvode till föreståndaren .......................................................... |
3,000 |
|
» till botanisten ............................................................. |
1,500 |
— |
» till en assistent ............................................................. |
2,500 |
— |
» till j> » ....................................................... ... |
2,500 |
— |
Till rese- och traktamentsersättning samt till aflöning åt |
||
tillfälliga biträden och handtlangning äfvensom till expens- |
||
medel ........................................................................................ |
6.500 |
Summa kronor 16,000''
78
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Under förutsättning, att detta förslag vunne godkännande, ansåge
departementschefen hinder icke för Kongl. Maj:t möta att lemna domänstyrelsen
bemyndigande att för anskaffande af den första uppsättningen
af anstaltens inventarier använda de besparingar, som uppkomme derigenom,
att arfvodena till personalen under innevarande år ej komme
att i sin helhet tagas i anspråk.
An9- rätt för I en till Kongl. Maj:t ingifven skrift af den 21 januari 1896
mäsZrTatt både åtskilliga då- och förutvarande skogsingeniörer anhållit, att åtför
åtnjutande gärder måtte vidtagas för beredande af rätt för ej mindre dåvarande
%1 räkna Isig oc^ blifvande skogsingeniörer, som vunne anställning såsom jägmästare,
till godo den än äfven förutvarande skogsingeniörer, hvilka redan utnämnts till jäg''tfon
stom'' mästare,_ att i sistnämnda egenskap i fråga om rätt till ålderstillägg få
skogsingen- räkna sig till godo den tid, de innehaft förordnande såsom skogswrer.
ingeniörer.
Med anledning af denna framställning och efter det domänstyrelsen
samt statskontoret blifvit i ärendet hörda, hade Kongl. Maj:t i den till
1899 års Riksdag aflåtna proposition angående statsverkets tillstånd
och behof föreslagit Riksdagen att medgifva, att jägmästare i fråga
om rätt till ålderstillägg finge räkna sig till godo den tid, hvarunder
han innehaft befattning såsom statens skogsingeniör. Till svar härå
hade Riksdagen i skrifvelse af den 14 maj 1899 angående regleringen
af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel anfört: Riksdagen
ansåge, att de skogsingeniörerna tillkommande göromål vore af
den art, att de i allmänhet kunde tillmätas samma betydelse i fråga
om de enskilda skogarne som jägmästarnes hvad kronoskogarne beträffade.
Då önskvärdheten af ett rationelt ordnande af hushållningen
å de enskilda skogarne allt mer gjorde sig gällande, syntes det vara
af stor betydelse, att hvad i sådant syfte kunde åtgöras icke försummades.
Skogsingeniörernas gagnande verksamhet i detta afseende vore
allmänt erkänd, och qvarhållandet vid sådan verksamhet af erfarne
skogstjenstemän syntes alltså vara af vigt. Med hänsyn härtill hade
Riksdagen också ansett, att åt skogsingeniörerna borde, på sätt Kongl.
Maj:t föreslagit, beredas den förmån, att den tid, de såsom sådana
tjenstgjorde, finge, sedan de befordrats till jägmästare, medräknas
vid bestämmande af rätt till ålderstillägg. Men häraf följde ej, att,
såsom Kongl. Maj:ts förslag innebure, förutvarande skogsingeniörer,
som redan öfvergått till jägmästarebefattningar, borde göras delaktige
af samma förmån; och för öfrigt syntes bestämmandet af en löneförmån
på sådant säl t, att den gåfves retroaktiv verkan, i allmänhet
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
79
böra ske med stor varsamhet, helst i ett fall sådant som detta, der icke
vore utredt, till hvilket antal eller i hvad mån den föreslagna utsträckta
beräkningsgrunden för ålderstillägg skulle komma vederbörande tjensteman
till godo. Beträffande dåvarande skogsingeniörer ansåge Riksdagen
ej heller dem böra tillerkännas rätt att, sedan de inträdt i jägmästarebefattning,
vid bestämmande af ålderstillägg medräkna den tid,
under hvilken de dittills innehaft skogsingeniörstjenst. Enligt hvad
Riksdagen inhemtat hade halfva antalet af dem nått den ålder i tjensten,
att, derest desse befordrades till jägmästare, de enligt Kongl. Maj:ts
förslag skulle komma att omedelbart kunna tillerkännas alla de tre
medgifva ålderstilläggen. En sådan befordran skulle med afseende
härå och å deras lefnadsålder kunna eg a rum af uteslutande anledning
att bereda dem pension; men deras pensionering, om ock berättigad,
syntes ingalunda böra på sådant sätt åstadkommas. Och hvad de tre
öfriga skogsingeniörerna vidkomme, hade de så nyligen tillträdt sina
befattningar, att den af dem i tjensten redan tillryggalagda tidens
beräkning för ifrågavarande ändamål icke hade afsevärd betydelse.
Riksdagen ansåge derför, att det af Kongl. Maj:t i förevarande hänseende
äskade medgifvandet borde inskränkas derhän, att jägmästare
finge för bestämmande af rätt till ålderstillägg räkna sig till godo sin
tjenstetid såsom skogsingeniör, dock endast för tiden efter det Kongl.
Maj:ts beslut härom blefve meddeladt.
Efter föredragning af Riksdagens skrifvelse i denna del hade
Kongl. Maj:t jemlikt bref den 26 maj 1899 förklarat, att jägmästare
finge i fråga om rätt till ålderstillägg räkna sig till godo den tid,
hvarunder han innehaft befattning såsom statens skogsingeniör, dock
endast för tiden efter det Kongl. Maj:ts beslut meddelats.
Under erinran om hvad sålunda i detta ämne förekommit, hade
i en till Kongl. Maj:t ingifven skrift af den 17 juli 1901 jägmästarne
i Vartofta revir Carl Gustaf Henrik Cederbaum, i Enköpings revir
Johan Hongil Blombergsson och i Vadsbo revir Clemens Gustaf Barthelson
hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes ännu en gång upptaga denna
fråga till pröfning och vidtaga åtgärder för beredande af rätt för jägmästare
att i fråga om ålderstillägg räkna sig till godo äfven den tid,
han före den 26 maj 1899 innehaft skogsingeniörsbefattning, eller ock,
om detta icke kunde i sin helhet bifallas, att åtminstone sökandena,
af hvilka ingen fått åtnjuta någon fördel af den tjenstårsberäkning,
som medgifvits enligt brefvet den 26 maj 1899, måtte förklaras berättigade
att för åtnjutande af ålderstillägg såsom jägmästare räkna
80
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
sig till godo den tid, de innehaft befattning såsom statens skogsingeniörer,
samt att sökandena från och med ingången af år 1902
måtte undfå det ålderstillägg, som på grund af sådan beräkning skulle
dem tillkomma.
Vid denna framställning funnes fogade tre tablåer af följande
lydelse:
1) »Förteckning öfver ordinarie jägmästare, hvilka före sanktionerandet
den 26 maj 1899 af Riksdagens beslut rörande rätt för skogsingeniörer
att räkna tjensteår innehaft befattning såsom skogsingeniörer.
Namn. |
Jägmästaretjenst. |
Födelseår. |
Antagen till skogs-ingeniör. |
Förordnad till ordina-rie jäg-mästare-tjenst. |
Tillerkänd |
Innehaft skogs-ingeniörsbefatt-ning före den |
||
år. |
män. |
dag. |
||||||
C. G. Cederbaum |
Vartofta revir |
1847 2/x |
1881 27/4 |
1891 6/s |
1897 |
10 |
3 |
10 |
J- H. Blombergsson |
Enköpings „ |
1849 28/n |
1891 2> |
1895 6/j |
1899 |
3 |
9 |
9 |
C. G. Barthelson ... |
Vadsbo „ |
1854 8/a |
1892 30/i2 |
1898 I8/s |
— |
5 |
2 |
17» |
2) »Förteckning öfver extra jägmästare, som före sanktionerandet
den 26 maj 1899 af Riksdagens beslut rörande rätt för skogsingeniörer
att räkna tjensteår innehaft befattning såsom skogsingeniör:
Namn. |
Födelseår. |
Inträde i |
Skogsingeniörs-befattning före den |
Anmärkningar. |
||
år. |
månad. |
dag. |
||||
J. Hultin ................. |
1860 I2/s |
1882 3 * */s |
i |
5 |
2 |
Skogsintendent vid Stora |
3) »Förteckning öfver nuvarande skogsingeniörer och den tid de före
sanktionerandet den 26 maj 1899 af Riksdagens beslut rörande rätt
för skogsingeniörer att räkna tjensteår innehaft befattning såsom skogs
ingeniörer.
Statsutskottets Utlåtande N:o 10. 81
1 Innehaft skogsingeniörs- |
|||||
Namn. |
Födelseår. |
till skogs- |
befattning före 26 maj 1899. |
||
ingeniör. |
år |
månad |
dag |
||
J. von Heideken ............................. |
1835 15/n |
1874 28/iä |
24 |
4 |
28 |
0. A. Kopp ................................. |
1844 10/3 |
1877 20/s |
22 |
2 |
— |
A. G. Eriksson................................. |
1855 26/io |
1897 V2 |
1 |
8 |
25 |
Hj. Landberg................................... |
1854 Va |
1898 2/ö |
1 |
— |
24 |
E. Hemberg ................................... |
1845 e/xi |
1899 is/i2 |
— |
— |
— |
Fr. Witt....................................... |
1860 ls/9 |
1901 |
— |
— |
_ )) |
Enligt hvad sökandena i sin skrifvelse upplyst hade, förutom sökandena,
jemväl en fjerde i tjenst varande ordinarie jägmästare, E. E.
Hessel, före den 26 maj 1899 innehaft befattning såsom skogsingeniör,
men hade han icke å förteckning 1) upptagits, enär han redan erhållit
tre ålderstillägg såsom jägmästare.
Af de åtta personer, nemligen, förutom sökandena, en extra jägmästare
och fyra af de nuvarande skogsingeniörerna, som skulle af den
föreliggande frågan beröras, skulle, enligt sökandenas åsigt, endast
sökandena och de två yngre af de fyra skogsingeniörerna kunna komma
att draga fördel af den utaf sökandena ifrågasatta utsträckta beräkningsgrunden
för ålderstillägg. Den ende obefordrade skogstjensteman, hvilken
haft anställning såsom skogsingeniör före nyssnämnda tidpunkt, innehade
en förmånlig enskild tjenst och komme sannolikt aldrig att söka
statskonst. Hvad de två äldsta skogsingeniörerna beträffade, innehade
de begge den ålder, att de ej syntes kunna befordras till jägmästare.
Den sålunda förebragta utredningen ansåge sökandena vara af
beskaffenhet att kunna undanrödja de betänkligheter, Riksdagen hyst
mot beviljande i hela dess utsträckning af den år 1896 gjorda ansökningen
och Kongl. Maj:ts proposition i ämnet till 1899 års Riksdag.
Såsom särskildt ömmande skäl för framställningen framhölles af sökandena
deras knappa löneförmåner i jemförelse med de flesta andra likstälda
tjenstemän och nu rådande dyra tider samt att sökandena enligt
nu gällande bestämmelser i lyckligaste fall endast under högst fem år
skulle komma i åtnjutande af tredje ålderstillägget förr än de uppnått
den ålder, att de måste afgå, och det oaktadt de redan tillhört skogsstaten
i respektive 30, 25 och 24 år.
Till följd af remiss hade domänstyrelsen den 30 oktober 1901
afgifvit utlåtande i ärendet. Domänstyrelsen hade dervid meddelat,
Bill. till Biksd. Prot. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 10 Häft. 11
82
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
att styrelsen vid granskning’ af de utaf sökandena gjorda utredningar
icke funnit annat att anmärka, än att den tid, J. Hultin innehaft
skogsingeniörsbefattning före den 26 maj 1899, upptagits 20 dagar
för kort, hvilket dock ej inverkade på förevarande fråga, hvarjemte
styrelsen i öfrig! anfört: Hvad beträffade skogsingeniörerna von Heideken
och Kopp syntes den förre, som öfverskridit pensionsåldern
för jägmästare, ej kunna ifrågasättas att befordras till jägmästare, och
borde den senare i anseende till sin framskridna ålder, 57 år, icke
heller lämpligen kunna af styrelsen förordas till sådan befordran.
Verkan af den begärda utsträckningen af rätt till ålderstillägg skulle
alltså inskränka sig dertill, att, under förutsättning att den finge tillämpas
från och med år 1902 och att öfriga med ålderstillägg för jägmästare förenade
vilkor, såsom viss tids tjenstgöring och godt vitsord, uppfyldes,
Cederbaum skulle erhålla tredje ålderstillägget 5 år, Blombergsson första
tillägget 2 år samt andra och tredje tilläggen 3 år, äfvensom Barthelson
första tillägget 2 år samt andra och tredje tilläggen 6 år tidigare, än med
tillämpning af nuvarande bestämmelser finge ega rum, samt att Eriksson,
Landberg och Hultin, derest de befordrades till jägmästare, erhölle
hvardera ålderstillägget ett år tidigare än eljest. Vidare hade domänstyrelsen,
då styrelsen ansåge de skäl sökandena framhållit synnerligen
beaktansvärda, tillstyrkt sökandenas, enligt styrelsens åsigt, med rättvisa
och billighet öfverensstämmande framställning i dess helhet.
Öfver framställningen hade yttrande infordrats jemväl från statskontoret,
som i den 17 december 1901 afgifvet utlåtande, hvad anginge
de fyra nuvarande skogsingeniörer, som tillträdt sin befattning
före år 1899, framhållit, att, enligt hvad domänstyrelsen rörande
två af dem anfört, den ifrågasatta åtgärden för dessa två icke skulle
vara till något gagn samt att Riksdagen i sin ofvan berörda skrifvelse
om de två återstående af dessa skogsingeniörer yttrat, att de så nyligen
tillträdt sina befattningar, att den af dem i tjensten då tillryggalagda
tidens beräkning för ifrågavarande ändamål icke hade afsevärd
betydelse; och hade statskontoret med hänsyn härtill förklarat sig anse
något skäl icke nu föreligga, som syntes kunna föranleda Riksdagen
att frångå sitt år 1899 fattade beslut, i hvad det rörde ofvannämnda
fyra skogsingeniörer. Detsamma gälde enligt statskontorets åsigt extra
jägmästaren Hultin, hvilken före den 26 maj 1899 uppehållit skogsingeniörsbefattning
allenast omkring ett och ett hälft år. Beträffande
de förutvarande skogsingeniörer, som vid tiden för Kongl. Maj:ts
och Riksdagens år 1899 fattade beslut öfvergått till jägmästarebefattningar,
hade statskontoret deremot uttalat, att, enär utredning nu före
-
Statsutskottets Utlåtande 10.
88
läge derom, att sökandena vore de enda ordinarie jägmästare, som en
dylik utsträckt beräkningsgrund kunde tillgodokomma, samt att hela
summan af de kostnader, som deraf skulle under årens lopp för statsverket
uppstå, icke kunde komma att öfverstiga, men väl mer eller
mindre understiga 13,500 kronor, och då det syntes vara med billighet
öfverenssl ämmande, att sökandena, hvilka, derest de ännu qvarstått
såsom skogsingeniörer, skulle hafva i sådan egenskap uppburit 10,500
kronor mer, än som nu efter sökandenas befordran till jägmästare åtgått
till aflöning åt deras efterträdare å skogsingeniörsbefattningarna, komme
i åtnjutande af den förmån i förevarande afseende, som Riksdagen förklarat
vara principielt befogad, statskontoret ansåge sig kunna hemställa
om bifall till sökandenas framställning, i hvad den afsåge rätt
för dem att för åtnjutande från och med år 1902 af ålderstillägg såsom
jägmästare räkna sig till godo den tid, de tjenstgjort såsom skogsingeniörer.
För egen del har departementschefen anfört, att ordalagen i
Riksdagens skrifvelse den 14 maj 1899 gåfve anledning till antagande,
att Riksdagens deri anmälda beslut i förevarande fråga kunnat utfalla
annorlunda, än som skett, derest den af sökandena nu förebragta utredning
då stått Riksdagen till buds. Med hänsyn härtill och då framställningen
i och för sig syntes billig och behjertansvärd, ansåge departementschefen
densamma böra vinna nådigt afseende. I likhet med statskontoret
hölle han dock före, att den begärda utsträckningen i rätten
till ålderstillägg borde begränsas på sätt statskontoret angifvit.
Hvad beträffar det föreslagna inrättandet af en ny öfverjägmästare- utskottets yttbefattning
inom Vesterbottens och Norrbottens län, har utskottet funnit randeden
fortgående utvecklingen af statens skogshushållning i de två nordligaste
länen påfordra, att ifrågavarande redan i statsverkspropositionen
till 1900 års Riksdag föreslagna förstärkning i skogsfru-valtningspersonalen
derstädes icke längre undanskjutes.
Det framlagda förslaget till stat för den forstliga försöksanstalten
har utskottet ansett sig böra förorda. I sammanhang härmed har utskottet
emellertid velat framhålla, att det torde kunna ifrågasättas,
huruvida icke ersättning och dagtraktamente under resor och förrättningar
till anstaltens föreståndare och botanisten borde utgå efter fjerde
klassen i resereglementet. Då emellertid, enligt hvad utskottet tiar sig
bekant, nytt resereglemente är under utarbetande, har utskottet icke
ansett sig kunna i detta afseende uttala någon bestämd mening.
84.
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Äfven förslaget om höjning af reservationsanslaget till kronoskogarnes
förvaltning och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet
med 100,400 kronor har utskottet på de i statsrådsprotokollet anförda
skäl funnit sig böra biträda.
Vidkommande slutligen det äskade medgifvandet till att jägmästarne
Cederbaum, Blombergsson och Barthelson måtte för bestämmande
af ålderstillägg få räkna sig till godo den tid, de tjenstgjort
såsom skogsingeniörer, så och då tillfyllestgörande utredning i detta
ämne nu synes hafva blifvit förebragt, får utskottet tillstyrka det begärda
medgifvandet.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,
att Riksdagen må
dels i den för skogsstaten gällande stat uppföra
ytterligare en öfverjägmästare med lön 3,200 kronor,
tjenstgöringspenningar 1,600 kronor och resepenningar
800 kronor; samt att för sådant ändamål höja det bestämda
anslaget för skogsstaten, nu 640,008 kronor,
med 5,600 kronor till 645,608 kronor;
dels godkänna följande
Stat
för den forstliga försöksanstalten.
Kronor.
Arfvode till föreståndaren..............................i 3,000
» till botanisten...................................i 1,500
» till en assistent .............................! 2,500
)) till » » .............................. 2,500
Till rese- och traktamentsersättning
samt till aflöning åt tillfälliga biträden och
handtlangning äfvensom till expensmedelj 6,500!-
Summa kronor! 16,000!—!
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
86
dels ock höja reservationsanslaget till kronoskogarnes
förvaltning och befrämjande af skogsväsendet
i allmänhet från dess nuvarande belopp, 1,499,892
kronor, med 100,400 kronor till 1,599,792 kronor;
så att det ordinarie anslaget till skogsväsendet
erhåller följande uppställning:
bestämdt anslag:
för skogsstaten kronor 645,608: —
» statens skogs
läroverk
..... » 55,000: — kronor 700,608: —-
förslagsanslag:
till ålderstillägg åt skogsstaten och
skogsinstitutets lärarepersonal » 100,000: —
reservationsanslag:
b enskilda skogsundervisnin
gen.
..............kronor 5,600: —
» kronoskogarnes
förvaltning och
befrämjande af
skogsväsendet i
allmänhet......... » 1,599,791b— j> 1,605,392: —
summa kronor 2,406,000: —
samt att Riksdagen må medgifva, att jägmästarne
C. G. H. Cederbaum, J. H. Blombergsson och C. G.
Barthelson må för bestämmande af dem i egenskap
al jägmästare från och med år 1902 tillkommande
rätt till ålderstillägg få räkna sig till godo den tid,
de tjenstgjort såsom skogsingeniörer.
Landtmåteristaten.
7:o) Kongl. Maj:t har i punkt 7 under denna hufvudtitel föreslagit Ang. höjning
Riksdagen att höja det å landtmäteristyrelsens stat uppförda anslaget 1 landtmäteri-1
till »vikariatsersättning, arfvoden åt extra biträden och renskrifnings- styrelsen.
kostnad» från 5,000 kronor till 7,000 kronor, eller med 2,000 kronor. [7-]
86
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Till statsrådsprotokollet har departementschefen i detta ärende
erinrat, hurusom uti den af 1878 års Riksdag för landtmäteristyrelsen
faststälda stat upptagits till »vikariatsersättning, arfvoden åt extra
biträden och renskrifningskostnad» ett belopp af 3,500 kronor. Med
bifall till Kongl. Maj:ts derom till 1879 års Riksdag aflåtna proposition
hade Riksdagen höjt detta anslag till 5,000 kronor; och hade detsamma
derefter utgått med oförändradt belopp.
Styrelsen hade nu uti skrifvelse den 4 december 1901 gjort en
framställning, som syntes böra föranleda en ytterligare höjning af
nämnda anslag. Uti sin berörda skrifvelse hade styrelsen hufvudsakligen
anfört följande:
De utgifter, styrelsen i regeln både att bestrida från ifrågavarande
anslag, utgjordes af följande poster:
arfvode till ett extra biträde hos styrelsen ................................ 1,800 kr.;
arfvode till ett extra biträde för renskrifning af styrelsens
och landtmäterifiskalens expeditioner ................................... 1,000 „
arfvode till ett extra biträde i arkivet för registerarbeten ... 720 ,,
vikariatsersättningar.............................................................................. 925 „
samt arfvoden åt extra biträden för kopierande af kartor med dertill
hörande handlingar till belopp, som vore beroende af från allmänheten
inkommande reqvisitioner.
Bland ofvan uppräknade utgiftsposter funnes alltså en, nemligen
den sist omförmälda, hvilken det icke läge i styrelsens skön att begränsa.
Jemlikt kungörelsen den 31 maj 1878 angående vilkoren för
åtnjutande '' af de från 1879 års början faststälda nya löneförmåner för
landtmäteristaten skulle den inkomst af lösen, som för det dåvarande
tillfölle tjenstemännen i generallandtmäterikontoret, från och med år
1879 ingå och redovisas till statsverket. Den lösen, som sålunda skulle
till statsverket redovisas, hade genom förordningen den 24 september
1886 och senare författningar angående stämpelafgiften ersatts af en
stämpelafgift till belopp, svarande mot förut stadgad lösen.
Af landtmäteristyrelsens årsberättelser för åren 1880—1900 samt i
styrelsen förda anteckningar framginge:
dels att styrelsen till enskilda utgifvit kopior eller utdrag af kartor
och beskrifningar mot lösen, respektive stämpel till ett belopp i medeltal
för år af
under femårsperioden |
1880- |
-1884 ............... |
................ kr. |
961,52 |
77 77 |
1885- |
-1889 ............... |
................ 77 |
1,367,97 |
77 77 |
1890- |
-1894 .............. |
............. 77 |
1,851,76 |
samt under sexårsperioden |
1895- |
-1900 |
................. 77 |
2,146,6 i |
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
87
1897
1898
1899
1900
1901
dels ock att beloppet af den sålunda för kopior af kartor och beskrifningar
af styrelsen årligen redovisade stämpelafgift under de senaste
sex åren varit i ständigt stigande, i det sagda belopp
år 1896 utgjort....................................................... kr. 1,553,50
n ............................................................. „ 1,754,35
it .............................................................. ,, 1,955,55
» „ 2,468,4 5
„ „ 2,961,80 och
,, approximativt .................................... „ 4,000,—
eller nära tio gånger så mycket som motsvarande belopp för år 1881.
Jemlikt § 7 i förnyade landtmäteriinstruktionen den 6 augusti
1864, sådan denna § lydde enligt kungörelsen den 17 oktober 1879,
skulle ingeniörerne i general! andtmäterikontoret vexelvis med hvarandra,
enligt hvad af landtmäteristyrelsen kunde varda närmare föreskrifvet,
verkställa den renovation af de i arkivet förvarade kartor med dertill
hörande handlingar, som för det allmännas räkning erfordrades eller
af enskilde begärdes. Sedan emellertid ingen iörernes antal, som förut
varit fyra, från och med år 1879 reducerats till två, hade det redan
fem år derefter blifvit för styrelsen omöjligt att med så ringa arbetskrafter
möta de växande kraf på renovationer, som af enskilde stäldes
på generallandtmäterikontoret, utan hade styrelsen, för att ingeniörerne
skulle medhinna öfriga dem enligt § 7 i instruktionen åliggande göromål,
nödgats befria dem från det mera handtverksmessiga af renovationsgöromålen,
i det styrelsen genom beslut den 14 november 1884
bestämt, att dylika renovationsarbeten skulle tillsvidare genom aktuariens
försorg uppdragas åt extra biträden, att dessa derför skulle åtnjuta ersättning,
motsvarande hälften af den för renovation i gällande landtmäteritaxa
bestämda lösen, samt att alla ifrågavarande slags renovationer
fortfarande skulle af ingeniörerne kollationeras, till rigtigheten bestyrkas
och förses med påskrift om lösen.
Enahanda ersättning hade till styrelsens extra biträden utgått jemväl
efter det lösen ersatts af stämpelafgift.
Af det anförda framginge alltså, att styrelsens utgifter för ifrågavarande
renovationsarbeten under de sex senaste åren varit i ständigt
stigande. De hade sålunda ökats från omkring 780 kronor år 1896 till
nära 1,500 kronor år 1900 och komme för år 1901 antagligen att öfverstiga
2,000 kronor.
Att ifrågavarande anslag, oaktadt detsamma till betäckande af
utgifter för karterenovationer tagits i anspråk till belopp, som under
88
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
årens lopp tiodubblats, likväl kunnat i regeln förslå, berodde hufvudsakligen
derpå, att beloppet af de vikariatsersättningar eller omkring
925 kronor, som skulle utgå, om vikarier med rätt till åtnjutande af
ersättning, motsvarande stadgade tjenstgöringspenningar, förordnades
lör alla embete- och tjenstemännen vid generallandtmäterikontoret under
den tid, de enligt landtmäteriinstruktionen egde åtnjuta semester, af
styrelsen nedbringats till 325 kronor derigenom, att styrelsen dels icke
förordnat vikarier för ingeniörerne under deras semester och dels till
vikarier för öfrige tjenstemän användt de vid generallandtmäterikontoret
anstälde extra biträden utan att i deras ställe under tiden anlita
andra biträden. Dessa anordningar hade naturligen haft till följd, att
arbetsprodukten under semestertiderna icke stått i jemnt förhållande
till tiden, hvarför samtliga embets- och tjenstemän närmast före och
efter semestern måst underkasta sig väsentligen ökadt arbete, på det
att ärendena icke skulle hopa sig.
Emellertid hade anslaget, äfven med de sålunda reducerade anspråken
på vikariatsersättningar, icke varit tillräckligt för år 1900,
hvadan styrelsen af Kongl. Maj:t begärt och erhållit ett tillskott till
anslaget för samma år af 1,000 kronor. Och förhållandet vore icke
bättre för år 1901, ehuru styrelsen under detta år ytterligare nedbringat
utgifterna från anslaget genom att tills vidare entlediga det
extra biträde, som varit sysselsatt med upprättande af nya jordeboksregister,
hvilka blifvit behöfliga till följd af de, särskilt inom vissa
län, talrika ändringar i rikets administrativa, judiciella, ecklesiastika och
kommunala indelningar,, som tillkommit på förslag af eu år 1881 af
Kongl. Maj:t tillsatt komité eller eljest af Kongl. Maj:t tid efter annan
vidtagits.
Styrelsen hade derför sett sig nödsakad att i särskild skrifvelse
anhålla om tillskott för år 1901, till enahanda belopp som det, hvilket
af Kongl. Maj:t för år 1900 beviljats.
Då emellertid de förhållanden, som framkallat dessa styrelsens
särskilda framställningar om tillskott till ifrågavarande anslag, icke
blott syntes komma att fortfara utan, att döma af mängden af de
under de senaste sex åren af enskilde gjorda reqvisitioner, syntes
kunna antagas komma att föranleda ett växande behof af tillgångar,
hölle styrelsen före, att styrelsens ifrågavarande behof af större anslagtill
vikariatsersättningar, extra biträden och renskrifningskostnad lämpligen
borde tillgodoses på mera stadigvarande sätt än genom ett år
för år af Kongl. Maj:t beviljadt tillskott till anslaget.
Då det för landtmäteristyrelsen sålunda uppkomna behof af ökade
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
89
tillgångar hade sin grund i de ökade utgifter, styrelsen måste vidkännas
till följd af reqvisitioner af kopior af kartor och handlingar samt behofvet
vexlade med storleken af berörda reqvisitioner, och dertill komme,
att ökningen i beloppet af dessa styrelsens utgifter motsvarades af en
ökning i de stämpelafgifter, som för de omförmälda arbetena inflöte
och till statsverket redovisades, syntes det styrelsen som om den lämpligaste
utvägen att tillgodose styrelsens behof af medel till bestridande
af de med ifrågavarande arbeten förenade, stämpelafgifternas halfva
belopp motsvarande utgifter, vore den, att halfva beloppet af den afgift,
som enligt stämpelförordningen borde erläggas till gen er allandtmäterikontoret
för kopia af karta eller handling, bestämdes att utgå i form
af lösen, som finge af landtmäteristyrelsen uppbäras och i sammanhang
med ifrågavarande anslag redovisas.
Då emellertid svårigheter möjligen kunde möta att till stämpel
och lösen förändra den stämpelafgift till belopp af en krona 25 öre för
ark, hvarmed i generallandt.mäterikontoret verkstäld afskrift af landtmäteriförrättning
rörande handling skulle förses, samt den utgift styrelsen
finge vidkännas för dylika afskrifter i regeln icke uppginge till mer
än omkring 200 kronor för år, hade landtmäteristyrelsen hemstält,
att Kongl. Magt täcktes hos Riksdagen göra framställning för åstadkommande
allenast af sådan ändring i gällande bestämmelse, att
hälften af den särskilda stämpel, hvarmed karta eller utdrag af
karta, som från generallandtmäterikontoret utgåfves, skulle förses,
förklarades skola utgå såsom lösen, hvilken finge af landtmäteristyrelsen
uppbäras och i sammanhang med ifrågavarande anslag redovisas.
Om Kongl. Maj:t icke skulle finna skäl att hos Riksdagen
göra framställning i nu angifna rigtning, hade landtmäteristyrelsen
anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att höja ifrågavarande
till styrelsens disposition stälda anslag med belopp, som, enligt
hvad den af styrelsen härofvan gjorda utredning syntes angifva, icke
lämpligen borde understiga 2,000 kronor.
För egen del anför departementschefen, att af hvad landtmäteristyrelsen
i förevarande ärende anfört framginge, att det behof af ökade
medel, som för styrelsen gjort sig gällande, vore orsakadt af de stegrade
utgifter, som tillhandahållandet af kopior och utdrag af kartor åt enskilde
för styrelsen under senare åren medfört. Uti § 7 af landtmäteriinstruktionen,
hvilken paragraf innehölle bestämmelser angående de hos styrelsen
unstälde ingeniörernes åligganden, vore visserligen stadgadt, att desse
tjensteman skulle, bland annat, verkställa den renovation af de i arkivet
förvarade kartor med dertill hörande handlingar, som för det allmännas
Bill. till Riksd. Prat. 1902. 4 Samt. 1 Afd. 10 Häft. 12
90
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
räkning erfordrades eller af enskilde begärdes, men hade, enligt departementschefens
förmenande, härmed afsetts, mindre att det rent mekaniska
kopieringsarbetet skulle af ingeniörerne utföras, än att dessa skulle
ansvara för de från generallandtmäterikontoret utlemnade renovationernas
rigtighet. Då styrelsen, sedan det visat sig, att ingeniörerne icke utan
eftersättande af andra vigtigare göromål kunde medhinna kopieringsarbetet,
beslutit att åt extra biträden öfverlemna utförandet af detta
bestyr, med bibehållande af skyldigheten för ingeniörerne att kontrollera
och bestyrka renovationernas rigtighet, syntes derför icke heller något
vara att erinra mot det sätt, hvarpå förenämnda bestämmelse i instruktionen
sålunda blifvit af styrelsen tillämpad. Emot den af styrelsen
fastslagna grund, efter hvilken ersättning för ifrågavarande arbete till
styrelsens extra biträden utginge, funne departementschefen lika litet
anledning till anmärkning.
Då departementschefen sålunda till fullo gillade landtmäteristyrelsens
åtgöranden uti omförmälda hänseenden samt, enligt hvad chefen
för landtmäteristyrelsen meddelat, det fortfarande vore och jemväl för
framtiden måste antagas blifva för ingeniörerne omöjligt att i vidsträcktare
mån än nu skedde medhinna renovationsarbetets verkställande,
ansåge departementschefen gifvetvis ock, att för arbetets åstadkommande
genom extra biträden tillräckliga medel måste finnas till styrelsens
disposition. Att detta nu ej vore förhållandet framginge bäst deraf,
att Kong!. Maj:t måst för hvartdera af åren 1900 och 1901 af tillgängliga
medel ställa 1,000 kronor till styrelsens förfogande. På sådånt
sätt kunde dock ej i längden fortgå, då det icke allenast måste anses
olämpligt att för någon längre tid fylla ett anslagsbehof, som visat sig
vara af ständig natur, från medel utom den ifrågavarande staten, utan
antagligen jemväl komme att visa sig svårt att med de knappa tillgångar,
som stode jordbruksdepartementet till buds, tillsläppa medel
dertill. Departementschefen ansåge derför ock oundgängligen nödigt att
ökade medel på annat sätt styrelsen bereddes.
Styrelsen hade i sådant hänseende i första hand föreslagit vidtagandet
af sådan ändring i gällande bestämmelser, att hälften af den
stämpel, hvarmed karta eller utdrag af karta skall förses, skulle utgå
såsom lösen, hvilken skulle få af styrelsen uppbäras och redovisas.
Med anledning af detta styrelsens förslag ville departementschefen
erinra, att i förnyade taxan på arfvode för landtmäteriförrättningar
såväl af den 8 februari 1867, som ock af den 10 juni 1881, hvilken
senare trädt i stället för den förra, funnes föreskrifvet, att för kopia
eller utdrag af karta, beskrifning, landtmäteriprotokoll eller annan dylik
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
91
handling, som från generallandtmäterikontoret utgåfves, skulle erläggas
efter vissa i taxan angifna grunder beräknad lösen. Lösen för sådan
från generallandtmäterikontoret utgifven kopia eller utdrag hade utgått
till dess, på framställning af 1886 års Riksdag, genom kungörelse
den 24 september samma år bestämts, att dylik lösen, som, på sätt ofvan
förmäldes, redan från och med år 1879 ingått och redovisats till statsverket,
icke vidare skulle utgöras. Genom nyssnämnda dag utfärdad
kungörelse angående stämpelafgiften hade den förut med en krona
för hvarje ark belöpande stämpelafgift för afskrift från generallandtmäterikontoret
af landtmäterihandling höjts till eu krona 25 öre för ark,
motsvarande den tillförene utgående lösen, hvarjemte föreskrifvits, att
kopia eller utdrag af karta, som från generallandtmäterikontoret utgåfves,
skulle förses med stämpel, svarande mot den för annan dylik karta
stadgade lösen.
Att nu, på sätt landtmäteristyrelsen föreslagit, för beredande åt
styrelsen af nödiga medel till bestridande af de kostnader, som för
styrelsen uppkommit genom ökade reqvisitioner af afskrifter af landtmäterihandlingar
och kopior eller utdrag af kartor, föreslå Riksdagen,
att eu del af den nu stadgade stämpelafgiften för kartekopior eller
karteutdrag måtte förändras till lösen, hvilken finge af styrelsen uppbäras,
funne departementschefen, -efter samråd med chefen för finansdepartementet,
sig icke kunna tillstyrka.
Vida lämpligare syntes då att, såsom styrelsen alternativt ifrågasatt,
det i styrelsens stat uppförda anslag, från hvilket kostnaderna
för ifrågavarande renovationsarbeten hittills utgått, med erforderligt
belopp höjdes.
Vid bestämmandet af denna höjnings storlek borde man, då det
uppenbarligen vore af vigt för arbetets inom styrelsen obehindrade fortgång
att tillfälle bereddes styrelsen att förordna vikarier för vederbörande
tjenstemän under semestertid, icke stanna vid en lägre siffra än den
af styrelsen angifna eller 2,000 kronor.
Utskottet, som funnit behofvet af den utaf Kongl. Maj :t nu begärda
förhöjningen uti ifrågavarande anslag vara genom hvad i statsrådsprotokollet
anförts till fullo styrkt, hemställer,
att Riksdagen må höja det å landtmäteristyrelsens
stat uppförda anslaget till »vikariatsersättning, arfvoden
åt extra biträden och renskrifningskostnad» från 5,000
kronor till 7,000 kronor, eller med 2,000 kronor.
92
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Ang. anslag
till godtgörelse
åt afvittringslandtmätare
m. m.
T8-]
Vid bifall härtill kommer anslagstiteln »landtmäteristaten» att
höjas från 87,200 kronor till 89,200 kronor.
Skiften och afvittringar.
8:o) Vidare har Kongl. Maj:t i punkt 8 under denna hufvudtitel föreslagit
Riksdagen att dels medgifva, att de belopp, hvarmed inkomsterna
åt tjensten under år 1903 för afvittringslandtmätarne i Vesterbottens
och Norrbottens län kunde komma att understiga 2,500 kronor för
dem, som tillhörde första lönegraden, och 3,000 kronor för dem, som
på grund af ålder i tjensten åtnjöte arfvodesförhöjning, finge desse
tjenstemän godtgöras af anslagen till storskiftes- och afvittringsverken,
dels ock för år 1903 åt föredraganden af afvittringsärendena i Norrbottens
län samt till skrifbiträde åt honom bevilja en tillökning af 400
kronor i det åt honom anslagna belopp.
Af ofvanberörda statsrådsprotokoll inhemtas, att landtmäteristyrelsen
uti skrifvelse den 9 november 1901 beräknat kostnaderna för afvlttringen
under år 1903 till omkring 39,915 kronor för Vesterbottens
län och omkring 45,000 kronor för Norrbottens län, tillsammans i jemnadt
tal 85,000 kronor. Derjemte hade styrelsen upplyst, att den vid
1902 års slut påräkneliga behållningen å anslagen till skiften och afvittringar
jemte 1903 års ordinarie anslag för samma ändamål vore
fullt tillräcklig att betäcka dessa kostnader, i följd hvaraf något extra
anslag för afvittringsarbetenas fullföljande under år 1903 icke vore
behöflig!.
Departementschefen inskränkte sig derför till att, i enlighet med
hvad landtmäteristyrelsen i ofvanberörda skrifvelse hemstält, tillstyrka
att, på det att afvittringslandtmätarne i Vesterbottens och Norrbottens
län äfvensom föredraganden af afvittringsärendena i sistnämnda län
måtte för år 1903 komma i åtnjutande af samma aflöningsförmåner,
som hittills varit dem beviljade, Kongl. Magt måtte hos Riksdagen göra
nu ifrågavarande framställning.
Utskottet hemställer,
att hvad Kongl. Magt i förevarande hänseende
föreslagit, må vinna Riksdagens bifall.
Statsutskottets Utlåtande N;o 10.
93
Öfriga ordinarie anslag.
9:o) I fråga om öfriga, här ofvan ej särskildt nämnda ordinarie
anslag å nionde bufvudtiteln har Kongl. Magt ej föreslagit annan förändring,
än att, för jemnande af hufvudtitelns slutsumma, förslagsanslaget
till skrifmaterialier och expenser, ved m. m., nu utgörande 16,651
kronor, måtte höjas till 16,736 kronor eller med 85 kronor.
Utskottet hemställer,
att samtliga ordinarie anslag under nionde hufvudtiteln,
som här ofvan icke blifvit omförmälda, må
för år 1903 fastställas till samma belopp som i innevarande
års riksstat; dock att i anslaget till skrifmaterialier
och expenser, ved m. m. må få göras den
jemkning, som till jemnande af hufvudtitelns slutsumma
kan erfordras.
Extra anslag.
Med anledning af de framställningar, som gjorts i afseende å tillfälliga
till nionde bufvudtiteln hänförliga behof, med undantag af det
under punkt 3 här ofvan omförmälda, får utskottet afgifva följande
yttranden och förslag.
Undervisningsanstalter för jordbruk och landtmannanäringar.
10:o) Kongl. Majct har föreslagit Riksdagen att, för höjning från
4,000 kronor till 6,000 kronor af det till en hvar af de inom Vesternorrlands,
Vesterhottens och Norrbottens län inrättade tre lantbruksskolor
utgående understöd af statsmedel, å extra stat för år 1903 anvisa ett
anslag af 6,000 kronor.
Sedan, med anledning deraf att den organisation, som gifvits de
uti riket inrättade landtbruksskolorna, hvad vissa delar af Norrland,
nemligen Vesternorrlands, Vesterhottens och Norrbottens län, anginge, befunnits
mindre tillfredsställande, fråga väckts om de uti nämnda tre län
Ang. öfriga
ordinarie
anslag.
[9-]
Ang. förhöjda
understöd åt
landtbruksskolorna
i Vestemorrlands,
Vesterhottens
och Norrbottens
län.
[10.]
94
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
befintliga landtbruksskolornas omorganiserande på sådant sätt, att kurserna
vid desamma, utan minskning af den teoretiska undervisningen,
förändrades från tvååriga till ettåriga, hade, på sätt i förenämnda
statsrådsprotokoll erinras, på framställning af landtbruksstyrelsen, Kongl.
Maj:t, i syfte att möjliggöra genomförandet af en dylik omorganisation
af ifrågavarande tre skolor, uti en den 15 mars nästlidna år till Riksdagen
aflåten proposition (n:o 67) föreslagit Riksdagen att, för böjning
från 4,000 kronor till 6,000 kronor af det till en hvar af de inom
Yesternorrlands, Vesterbottens och Norrbottens län inrätta.de tre lantbruksskolor
utgående understöd af statsmedel, å extra stat för år 1902
anvisa ett anslag af 6,000 kronor.
Denna Kongl. Maj:ts framställning hade jemväl blifvit af Riksdagen
bifallen. Vid anmälan uti skrifvelse den 29 maj nästlidna år af sitt beslut
i ämnet hade Riksdagen anfört att, ehuruväl någon fullständigare utredning
i ärendet än den, som då förelåge, synts Riksdagen hafva varit önsklig,
Riksdagen dock icke velat afstå det i omförmälda proposition framstälda förslag,
då Riksdagen funnit omorganisationen af förenämnda skolor till ettårigkurs
vara välbetänkt och derför icke ansett sig böra föranleda uppskof
med dess genomförande, men att Riksdagen dock velat uttala den mening,
att, derest förnyad framställning till Riksdagen i samma sak skulle
ifrågakomma, någon fullständigare utredning syntes böra förebringas,
särskildt i afseende å beräkningen af den ökade kostnad, som föranleddes
af skolornas förändrade organisation, samt huruvida större
bidrag till ändamålet kunde från länen förväntas.
Vid föredragning den 7 juni 1901 af Riksdagens berörda skrifvelse
hade Kongl. Maj:t medgifvit, att till en hvar af ifrågavarande
tre skolor finge för år 1902 utgå ett till 6,000 kronor förliöjdt understöd
af statsmedel, under förklarande tillika att från och med ingången
af innevarande läroår, den 1 november 1901, i afseende å
clessa skolor skulle lända till efterrättelse följande ändrade bestämmelser,
nemligen: att undervisningen vid skolorna skulle taga sin början den
1 november och fortgå till laga flyttningstid för tjenstehjon nästföljande
års höst; att under tiden från och med den 1 november till midten af
maj månad nästföljande år undervisningen skulle vara hufvudsakligen
teoretisk, men att lärlingarna derunder äfven skulle öfvas i bokhålleri,
ritning, fältmätning och afvägning äfvensom i husdjurens utfodring och
vård, mejerihandtering samt slöjd och smide, dervid särskild vigt skulle
läggas på berörda båda grenar af handtverk; att under tiden från och
med midten af maj månad till september månads slut lärlingarna skulle
öfvas i alla vid ett norrländskt jordbruk förekommande göromål samt
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
95
äfven derunder turvis tjenstgöra i stall, ladugård, mejeri, trädgård m. m.;
att den återstående tiden af undervisningsåret skulle användas till repetitioner
i de teoretiska ämnena; att styrelsen för hvarje skola skulle i
god tid före hvarje läroårs början till landtbruksstvrelsen för fastställelse
ingifva ett af styrelsen i samråd med föreståndaren uppgjordt förslag till
undervisningsplan vid skolan för det kommande undervisningsåret;
samt att i öfrigt det af Kongl. Maj:t för de med understöd af statsmedel
i riket inrättade landtbruksskolor den 9 juni 1893 faststälda förnyade
reglemente skulle i tillämpliga delar lända till efterrättelse för
ifrågavarande skolor.
För undervisningen vid ifrågavarande skolor under innevarande
läroår hade sedermera planer blifvit af landtbruksstyrelsen faststälda.
Uti skrifvelse den 14 november nästlidna år hade nu landtbruksstyrelsen
gjort framställning om beredande af medel för höjning jemväl
för år 1903 med samma belopp, som för innevarande år beviljats, af
anslaget till en hvar af samma tre skolor.
Styrelsen hade dervid till en början, under erinran, hurusom det
förnämsta skälet för vidtagande af den omorganisation af skolorna, som
nu genomförts, varit svårigheten att under den äldre form, skolorna
haft, erhålla tillräckligt antal lämpliga lärlingar, meddelat, att, enligt till
styrelsen ingångna underrättelser, denna olägenhet syntes hafva genom
den förändrade organisationen upphört. Till belysande häraf anförde styrelsen
följande:
Vid Vesternorrlands läns landtbruksskola vid Nordvik hade till
1899—1900 års kurs anmält sig 8 sökande, af Indika 7 antagits
för fyllande af de 12 platser, hvilka enligt reglementet borde finnas
vid skolorna. Af dessa 7 hade 2 måst skiljas från skolan, så att under
kursens senare hälft antalet lärlingar varit 10, af hvilka 6 lemnat skolan
i oktober 1900. Till 1900—1901 års lärokurs hade inkommit ansökningar
från 10 personer, af hvilka 8 blifvit antagna. Till lärokursen,
som tagit sin början den 1 november 1901, hade deremot 16 sökande
anmält sig, af hvilka 7 antagits, och vore hela lärlingsantalet för närvarande
12.
Vid Vesterbottens läns landtbruksskola vid Ytter-Tafle hade till
hvardera af de tvenne nästföregående kurserna anmält sig 5 sökande,
så att antalet kursdeltagare varit 10 årligen, hvaremot till nu pågående
lärokurs anmält sig 8, af hvilka 7 antagits, så att antalet lärlingar vid
denna skola för närvarande likaledes vore 12.
Vid Norrbottens läns landtbruksskola vid Aminne hade antalet
96 Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
sökande och antagna lärlingar till 1899—1900 års kurs varit 6 och till
1900—1901 års kurs 3, af hvilka dock endast 1 inom ansökningstiden, så
att under den förra kursen funnits anstälda 11 lärlingar och under den
senare 7, af hvilka sistnämnda 1 dött vid kursens början. Till nu
pågående kurs hade deremot inkommit ansökningar från 14 personer,
af hvilka 10 antagits, så att äfven vid denna skola samtliga 12 lärlingsplatserna
nu vore upptagna.
Med afseende å den utaf Riksdagen, på sätt ofvan omförmälts,
uttalade önskan om någon fullständigare utredning hade landtbruksstyrelsen,
med åberopande för öfrigt af den vid nästföregående riksdag
åvägabragta utredning i frågan, ytterligare meddelat följande.
Vid det uti statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden för den 15
mars 1901 omförmälda sammanträde med föreståndarne för ifrågavarande
tre skolor samt andra tillkallade sakkunnige personer, som egt rum
inför landtbruksstyrelsen år 1900, både framhållits såsom önskvärd!,
att vid omorganisationen för slöjdundervisningen inrymdes mera tid
vid skolorna äfvensom att den teoretiska undervisningen ökades, under
det att minskning skedde i afseende å de praktiska arbetena, hvilka
hufvudsakligen borde förläggas till sommarhalfåret. I enlighet härmed
hade äfven i de undervisningsplaner för berörda skolor, hvilka af
styrelsen faststälts att gälla för innevarande läroår, slöjdundervisningen
under tiden från och med den 1 november 1901 till den 15 maj 1902
tilldelats större timantal än förut, i det att halfva antalet af lärlingarna
dagligen undervisades i slöjd och smide vid Nordvik 1 Vä timme samt
vid Ytter-Tafle och Åminne 3 timmar, medan andra hälften af lärlingarna
samtidigt sysselsattes med undervisning i ritning, bokföring in.. m.
Under denna årstid användes lärlingarna icke till annat praktiskt
arbete än turer i stall och ladugård, medan 5 till 5 Va timmar dagligen
användes till lektioner å lärosal för lärlingarna, som dessutom vissa
timmar vore sysselsatta med sjelf studium. Under tiden mellan den 15
maj och den 1 oktober sysselsattes lärlingarna hufvudsakligen med
jordbruksarbeten, men äfven delvis med undervisning i landtmäteri,
exkursioner m. in. Slutligen toges tiden från och med den 1 till och
med den 24 oktober i anspråk för repetitioner i de teoretiska kurserna
m. m.
1 enlighet med den för omorganisationen uppgjorda planen hade
sålunda lärlingarnas praktiska arbete i betydlig mån minskats. Under
kursen 1898—1899 hade enligt uppgift i sådant afseende uti de från
skolorna afgifna berättelserna lärlingarna i medeltal utgjort följande
antal dagsverken, nemligen vid
97
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Nordvik: yngre afdelningen ..................<.......... 220
äldre » 150
Ytter-Tafle: yngre » 276
äldre » 244
Åminne: yngre » 290
äldre x> 264
Då enligt 9 § af gällande reglemente för landtbruksskolorna,
hvilken § skulle äfven efter den nya organisationen af de norrländska
landtbruksskolorna vara tillämplig å dessa, vid hvarje skola borde finnas
platser för 12 lärlingar, skulle, om det antoges att antalet lärlingar
vore lika i äldre och yngre kursen eller 6 lärlingar i hvarje, antalet
dagsverken under nyssnämnda år utgjort vid
Nordvik: yngre afdelningen .................. 1,320
äldre » 900 2,220
Ytter-Tafle: yngre » ................it.................... 1,656
äldre » ..............j.................................... 1,464 3^120
Åminne: yngre » 1,740
äldre » ...................................J. 1,584 3 324
eller i medeltal för hvarje skola 2,888.
Efter omorganisationen skulle lärlingarna deltaga i utarbete under
tiden från och med den 15 maj till den 1 oktober, således under 19
veckor eller 114 dagar, h vilket för 12 lärlingar skulle utgöra 1,368
dagsverken, hvarifrån dock borde frånräknas dagsverkena under omkring
20 dagar, Indika skulle användas till fältmätning, botaniska exkursioner
m. m., eller 240 dagsverken, hvadan föreståndaren för skolan efter den
nya organisationen skulle hafva att påräkna endast 1,128 dagsverken,
och minskningen i dagsverken till följd af omorganisationen uppgå i
medeltal till 1,760 eller, om beräkningen utfördes för de särskilda
skolorna, till vid Nordvik 1,092, Ytter-Tafle 1,992 och Åminne 2,196.
Om enligt det vanliga åskådningssättet de dagsverken, som lärlingarna
vid landtbruksskolorna kostnadsfritt utgjorde, beräknades vara ersättning
för kost, logis, ljus m. m. och kostnaden härför ansåges uppgå till
minst 1 krona 25 öre för dag och lärling, skulle den förlust, som
föreståndaren genom den nya organisationen af skolorna på detta sätt
nödgas vidkännas, uppgå i medeltal till 2,200 kronor. Härtill komme
emellertid ökad kostnad för skolan för aflönande af lärare i slöjd samt
möjligen äfven för lärare i andra ämnen, hvilka senare lärares tid
skulle mera tagas i anspråk genom den ökade teoretiska undervisning,
som skulle komma att vid skolorna meddelas.
Bih. till Biksd. Prof. 1902. i Samt. 1 Afd. 10 Käft.
13
98
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Beträffande frågan, huruvida större bidrag till de norrländska
landtbruksskolorna, än hittills utgått, skulle kunna från länen förväntas,
ville landtbruksstyrelsen erinra, hurusom, på sätt äfven framginge af
landtbruksstyrelsens skrifvelse den 25 februari 1901, angående omorganisation
af de med statsmedel understödda landtbruksskolorna
inom Yesternorrlands, Vesterbottens och Norrbottens län, landtbruksstyrelsen
före afgifvande! af förslag till omorganisation af dessa skolor
öfver hufvudgrunderna till detsamma, inhemtat yttranden från hushållningssällskapens
förvaltningsutskott inom de län, der skolorna voro
belägna, samt med sagda skrifvelse öfverlemnat de sålunda inkomna
yttrandena. Uti de skrivelser till förvaltningsutskotten, hvaruti landtbruksstyrelsen
begärde sagda yttrandens afgifvande, både styrelsen
anhållit, att förvaltningsutskotten skulle utlåta sig jemväl öfver frågan,
huruvida och i sådant fall huru stort belopp af statsmedel utöfver det
belopp af 4,000 kronor, som hvarje skola redan då åtnjöte, kunde erfordras
för genomförande af omorganisationen i enlighet med det af
landtbruksstyrelsen uppgjorda förslaget. Då uti de inkomna yttrandena
samtliga förvaltningsutskotten förklarat sig anse, att ett belopp af 2,000
kronor utöfver det förut åtnjutna statsunderstödet skulle erfordras för
genomförandet af omorganisationen enligt den uppgjorda planen, syntes
förvaltningsutskotten dermed hafva såsom sin åsigt uttalat, att något
större bidrag än hittills icke kunde vara att från orten förvänta, en
åsigt, som landtbruksstyrelsen funne vinna ytterligare stöd derigenom,
att den äfven uttryckligen och på särskild i sådant afseende från landtbruksstyrelsens
sida framstäld förfrågan uttalats af föreståndarne för
skolorna vid det sammanträde, som enligt det föregående inför landtbruksstyrelsen
med dem hållits för behandling af denna angelägenhet.
Rörande de understöd, hvilka från de särskilda orterna redan
komme ifrågavarande skolor till del, hade landtbruksstyrelsen meddelat
följande upplysningar.
Hvad först Vesternorrlands läns landtbruksskola vid Nordvik beträffade,
så hade hushållningssällskapet stält denna egendom jemte inventarier
till föreståndarens förfogande utan skyldighet för denne att
derför till sällskapet lemna något arrende eller ränta för inventariernas
begagnande. Egendomen, som jemte inventarier egdes af hushållningssällskapet
och omfattade en areal af 35,5 hektar åker och omkring
200 hektar skogs- och hagmark, hade ett taxeringsvärde af 50,000
kronor, och vore inventarierna i räkenskaperna upptagna till ett värde
af omkring 10,000 kronor. Den graverades af ett hypotekslån, hvarå
annuiteten uppginge till 600 kronor, som erlades af hushållnings
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
99
sällskapet, hvilket äfven underhölle byggnaderna och, der så erfordrades,
äfven anskaffade inventarier. Under åren 1889 och 1890 hade hushållningssällskapet
för byggnaderna användt 1,000 kronor hvardera
året, och hade på sällskapets bekostnad åren 1893 och 1894 uppförts
ny ladugård för en kostnad af 17,804 kronor, hvilket belopp fördelats
till betalning å fyra år. Under år 1899 hade sällskapet bekostat anläggning
af en telefonledning för 610 kronor 50 öre. Af skogen uttoges
årligen för föreståndarens behof omkring 125 famnar ved till
bränsle. Afkastningen af egendomen beräknade föreståndaren motsvara
ett arrende af omkring 20 kronor per hektar åker eller omkring 700
kronor samt af inventarierna likaledes 700 kronor årligen. Sällskapets
öfriga utgifter för skolan hade uppgått till följande årliga belopp:
åren 1889—1895
till |
föreståndaren .................................................... |
.............. kronor |
1,000: |
— |
77 |
gästpenningar ............................................. |
............... 77 |
150: |
— |
•n |
beklädnadspenningar och premier m. m. |
till lär- |
||
lingar, i medeltal ....................................... |
212: 55. |
|||
Summa kronor |
1,362: |
55. |
||
åren 1896—1898 |
||||
till |
föreståndaren ................................................ |
............... kronor |
800 |
— |
77 |
gästpenningar .................................................. |
150 |
— |
|
77 |
beklädnads- och premiemedel, i medeltal |
............... 77 |
304 |
— |
Summa kronor |
1,254 |
— |
||
år 1899 |
||||
till |
föreståndaren ................................................. |
................ kronor |
800 |
— |
77 |
gästpenningar ................................................. |
................ 77 |
150 |
— |
77 |
beklädnads- och premiemedel .................. |
895 |
— |
|
telefonafgift ...................................................... |
45 |
— |
||
Summa kronor |
1,890 |
— |
||
år 1900 |
||||
till föreståndaren ..................................................... |
............. kronor |
800 |
— |
|
77 |
gästpenningar ................................................ |
................ 77 |
150 |
— |
77 |
beklädnads- och premiemedel ..................... |
950 |
-— |
|
77 |
telefonafgift .................................................... |
................ 77 |
45 |
— |
77 |
undervisningsmateriel .................................. |
................ 77 |
600 |
— |
77 |
oförutsedda utgifter ...................................... |
................ 77 |
100 |
— |
Summa kronor |
2,645 |
— |
För år 1901 hade sällskapet höjt anslaget till föreståndaren med
600 kronor eller till 1,400 kronor.
100
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Sammanlagda årliga utgiften för skolan kunde enligt ofvanstående
uppgifter beräknas på följande sätt:
till föreståndaren ............................................................... kronor 1,400: —
150: —
,, gästpenningar ..................................................................
„ beklädnadspenningar, premier m. m........................
„ telefonafgift .................................................................
„ undervisningsmateriel ................................................
,, oförutsedda utgifter ..................................................
afkastning af egendomen ................................................
,, „ inventarier ..................................................
hvartill komme kostnader för byggnaders underhåll
och nybyggnader, hvilka kostnader i medeltal för
åren 1889—1900 utgjort ...............................................
ii
I1)
•n
''ii
•n
ii
vi
950
45
100
100
700
700
1,650: so.
Summa kronor 5,795: 30.
Ytter-Tafle egendom, som år 1858 inköpts af Vesterbottens läns
hushållningssällskap och år 1869 öfvertagits af länets landsting, omfattade
en åkerareal af 50 hektar. Inventarierna deremot tillhörde föreståndaren,
till hvars förfogande utan särskild afgift landstinget stält
egendomen mot skyldighet för föreståndaren att underhålla byggnaderna,
hvilkas uppförande och ombyggnad verkstälts af landstinget, som år
1889 anslagit till uppförande af ny elevbyggnad omkring 9,000 kronor
samt år 1900 stält 4,000 kronor till hushållningssällskapets förvaltningsutskotts
förfogande för ombyggnad af boningshuset. Föreståndaren
beräknade afkastningen af egendomen motsvara ett arrende af omkring
20 kronor för hektar åker eller ....................................... kronor 1,000: —-
hvarjemte sällskapet till föreståndaren för år 1902 anvisat „ 2,000: —
Lades härtill kostnaderna för nybyggnader, som kunde
beräknas till .................................................................. v 700: —
skulle årliga bidragen från orten till denna skola uppgå
till .......................................................................... kronor 3,700: —
Vidkommande landtbruksskolan vid Åminne erinrade landtbruksstyrelsen,
hurusom, sedan Konung Carl XV, som grundlagt Åminne
mönsterfarm, skänkt egendomen till Norrbottens läns hushållningssällskap,
densamma varit af sällskapet anvisad till landtbruksskola.
Egendomens areal utgjorde 1,051,86 hektar, hvaraf 57,37 hektar åker
och annan jord under plog, 142,03 hektar äng, 479,80 hektar skogsmark
samt 372,4 6 hektar impediment. Af denna areal nyttjade landtbruksskolan
40 till 41 hektar åker och 28 hektar sidvallsäng. Inventarierna
å egendomen tillhörde hushållningssällskapet och uppgåfves af
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
101
föreståndaren vara värda omkring 10,000 kronor. Åminne landtbruksskola
bokfördes i sällskapets räkenskaper till ett värde af mellan 47,383
kronor och 59,339 kronor, olika för skilda år. Sedan egendomens
ladugård, som varit försäkrad för 4,788 kronor, år 1894 nedbrunnit,
hade derstädes samma år uppförts ny ladugård för en kostnad af omkring
10,000 kronor. För detta ändamål hade af egendomens skog
afverkats 1,850 st. timmerträd, värderade till 1 krona 40 öre för träd.
Landstinget i länet hade årligen anvisat 1,200 kronor att utgå såsom
premier till lärlingarna med 100 kronor åt dem hvar. Hushållningssällskapet
hade stält egendomen till föreståndarens förfogande utan
afgift och likaså inventarierna. Afkastningen af egendomen beräknades
af föreståndaren motsvara ett arrende af omkring 10 kronor för hektar
åker eller 400 kronor och årliga räntan å inventariernas värde upptoges
af honom till omkring 400 kronor. Under åren 1892—1896
hade hushållningssällskapet af egna medel för utdikning af mossar å
egendomen anslagit resp. 1,400, 3,400, 3,400, 1,200 och 1,000 kronor.
Såsom bidrag från statens frostminskningsfond hade för detta ändamål
under åren 1892—1895 utgått 600 kronor årligen och 1896 500
kronor. År 1891 hade hushållningssällskapet anvisat 1,620 kronor till
inköp af inventarier och för åren 1899—1900 6,000 kronor till nybyggnader.
Hushållningssällskapet skulle ansvara för utskylder, brandförsäkring
och vissa reparationskostnader och hade sällskapet före år 1900
äfven bekostat vägunderhållet. Dessa kostnader hade för åren 1898
och 1899 uppgått till följande belopp:
1898. 1899.
utskylder .............................\ ............................................................... 560: —
brandförsäkring ..................j 1,864:05......................................... 200: —
vägunderhåll ......................] .........................................................\ 9 no*.
reparationer ........................... 1,235:57.......................................j ^,uöö. 45.
Summa kronor 3,099: 6 2. 2,845: 4 5.
Anslagen till skolan hade under senast förflutna tre år uppgått
till följande belopp, oberäknadt statsbidrag:
till föreståndaren ..................... |
1898. 1899. 1,000:— 1,000: — |
1900. 1,000: — |
,, gästpenningar.......................................... |
200: — 200: — |
200: — |
„ 2:dre läraren ........................................ |
400: — 600: — |
800: — |
„ skolbibliotek............................................ |
334:70.-- |
_ _ |
,, undervisningsmateriel ........................... |
-- 750: — |
750: — |
Transport kronor |
934:70 2,550: — |
2,750: — |
102
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Transport kronor 1,934: 7 0 2,550: — 2,750: —
af landstingets anslag å 1,200 kronor åt
lärlingar, 100 kronor till hvar, ............ 900: — 900: -—- 1,050: —
hvartill komme afkastning af egendom
och inventarier ............................................. 800: — 800: — 800: —
Summa kronor 3,634:70. 4,250:— 4,600: —
1 jemförelse med de anslag, som inom öfriga delar af landet, der
landtbruksskolor funnes upprättade, utginge till dessa skolor, vore de
bidrag, som inom länen beviljats till ifrågavarande tre landtbruksskolor,
i allmänhet betydligt högre. Bidragen inom andra orter utginge nemligen
enligt landtbruksstyrelsens berättelser för år 1899 till de särskilda
skolorna med belopp, vexlande från 100 kronor till 3,300 kronor, i
medeltal omkring 1,000 kronor. Inom ett län beviljades till och med
icke något bidrag till landtbruksskolan.
Under sådana förhållanden ansåge landtbruksstyrelsen det icke
kunna förväntas, att större bidrag till ändamålet skulle kunna från
länen till ifrågavarande skolor beviljas.
Ehuru ännu allt för kort tid förflutit, från det den nya organisationen
af ifrågavarande skolor trädt i kraft, för att man skall kunna
uttala något bestämdt omdöme om dess verkningar, kunde departementschefen,
enligt hvad i statsrådsprotokollet vidare meddelas, dockicke
undgå att finna, det den stegring i antalet inträdessökande vid samtliga
skolorna, som omorganisationen omedelbart föranledt, gåfve grundad
anledning till den förhoppning, att skolorna uti sin nya form skulle
blifva till verkligt gagn för jordbruksnäringen och dess idkare inom de
delar af Norrland, för hvilka skolorna vore inrättade. För staten syntes
derför ock angeläget att tillse, det verksamheten vid skolorna komme att
obehindradt fortgå uti den nu inslagna rigtningen. Att emellertid
häraf föranleddes ökade utgifter för skolornas uppehållande vore uppenbart.
Då denna utgifts ökning af landtbruksstyrelsen uti den af styrelsen
gjorda framställning, som föranledt Kongl. Maj:ts proposition till nästlidna
års Riksdag, beräknats till 2,000 kronor om året för hvarje
skola, hade departementschefen, efter anstälda beräkningar öfver
dels den minskning i arbetskraft, som för föreståndarne för skolorna
skulle föranledas af den praktiska undervisningens inskränkande, och
dels de ökade utgifter, som för lärares anställande kunde antagas genom
den nya organisationen uppkomma, icke funnit sig hafva skäl till erinran
mot den föreslagna höjningen; och hade departementschefen vidare vid
ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t den 15 mars 1901 uti sitt anförande
till statsrådsprotokollet framhållit, att, då, med hänsyn till de
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
103
betydande belopp, hushållningssällskap och landsting inom ifrågavarande
län årligen offrade på uppehållandet af dessa skolor, några ytterligare
bidrag från deras sida icke, i betraktande särskildt deraf, att inom öfriga
län icke några nämnvärda bidrag för landtbruksskolorna tillskötes inom
vederbörande orter, syntes kunna skäligen ifrågasättas, lian ansåge, att
staten borde lemna det tillskott, som för ändamålet erfordrades.
Genom den uti ifrågavarande hänseenden af landtbruksstyrelsen nu
förebragta fullständiga utredning syntes ytterligare bekräftadt, såväl
att den beräknade utgiftsökningen ingalunda varit för högt tilltagen
som ock att framställandet af kraf på ytterligare bidrag till skolornas
uppehållande från landsting och hushållningssällskap icke skulle vara
förenligt med rättvisa och billighet.
Departementschefen liölle alltså fortfarande före, att staten borde
vidkännas den ökade kostnad, som skolornas verksamhet i den nya
organisationen föranledde.
Såsom ofvan nämnts uttalade nästlidet års Riksdag vid beviljandet
af då begärd höjning af ifrågavarande anslag med 2,000 kronor eller
från 4,000 kronor till 6,000 kronor den mening att, derest förnyad
framställning till Riksdagen i samma sak skulle förekomma, någon fullständigare
utredning borde förebringas, särskildt i afseende å beräkningen
af den ökade kostnad, som föranleddes af skolornas förändrade
organisation samt huruvida större bidrag till ändamålet kunde från
länen förväntas.
Den utredning i berörda afseende, som nu föreligger, synes utskottet
till fullo ådagalägga ej allenast att den äskade höjningen i anslaget
till de inom Vesternorrlands, Vesterbottens och Norrbottens län
inrättade landtbruksskolorna är af oafvisligt behof påkallad utan äfven
att större bidrag från länen till desamma, än som hittills utgått, icke
äro att påräkna.
Vid sådant förhållande och då genom skolornas förändring från
tvåårig till ettårig kurs den förut rådande svårigheten att erhålla tillräckligt
antal lämpliga elever synes hafva upphört och den förändrade
organisationen sålunda torde komma att medföra verkligt gagn för jordbruket
inom de delar af Norrland, för livilka skolorna äro afsedda,
hemställer utskottet,
att Riksdagen må, för höjning från 4,000 kronor
till 6,000 kronor af det till en hvar af de inom Vesternorrlands,
Vesterbottens och Norrbottens län inrättade
104
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Ang. anslag
till allmänna
landtbruksmöten.
[11.]
Ang. anslag
till prisbelöningar
vid allmänna
landtbruksmöten.
[12.]
Ang. anslag
till agrikultur -kemiska
stationer.
[13-]
tre lantbruksskolor utgående understöd af statsmedel,
å extra stat för år 1903 anvisa ett anslag af 6,000
kronor.
Befrämjande i allmänhet af jordbruk och landtmannanäringar.
ll:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning,
hemställer utskottet,
att Riksdagen må såsom bidrag till bestridande
af kostnaderna för allmänna landtbruksmöten på extra
stat för år 1903 anvisa 7,500 kronor.
12:o) Vidare och på grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning,
får utskottet hemställa,
att Riksdagen må till prisbelöningar vid allmänna
landtbruksmöten för husdjur, redskap och maskiner
samt ladugårdsprodukter, sädesslag och andra jordbruksalster
å extra stat för år 1903 anvisa 12,500
kronor.
13:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att på extra stat för
år 1903 anvisa såsom bidrag till underhåll af åtta kemiska stationer för
jordbrukets och näringarnas behof — inom de orter, der landsting eller
hushållningssällskap, hvart lör sig eller i förening, förbundit sig att
upprätta laboratorium och bekosta ej mindre lokal för detta jemte
bostad eller byresmedel för kemist och assistent än äfven aflöningen
till desse och laboratoriet] enaren äfvensom årliga utgifterna för laboratoriets
underhåll samt till inköp af böcker och inventarier för stationens
behof — 4,000 kronor för hvarje station, eller tillhopa 32,000 kronor.
Till det i ärendet förda statsrådsprotokollet har departementschefen
erinrat, hurusom det anslag, som sedan en följd af år utgått
såsom bidrag till underhåll af kemiska stationer för jordbrukets och
näringarnas behof, af 1901 års Riksdag för innevarande år bestämts
till 32,000 kronor att utgå med 4,000 kronor till åtta stationer inom
de orter, der landsting eller hushållningssällskap, hvart för sig eller i
förening, .förbundit sig att upprätta laboratorium och bekosta ej mindre
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
105
lokal för detta jemte bostad eller hyresmedel för kemist och assistent
än äfven aflöningen till desse och laboratorietjenaren äfvensom årliga
utgifterna för laboratoriets underhåll samt till inköp af böcker och
inventarier för stationens behof.
De anstalter, som kommit i åtnjutande af dylikt bidrag af 4,000
kronor vore de kemiska stationerna i Jönköping, Kalmar, Halmstad,
Skara, Örebro, Vesterås, Hernösand och Visby.
Föreståndarne för de sju förstnämnda stationerna hade nu uti till
Kongl. Maj:t stälda, af vederbörande stationsstyrelsers förord åtföljda
ansökningar gjort framställningar om förhöjning, med belopp vexlande
mellan 2,000 och 2,500 kronor, uti de till ifrågavarande anstalter utgående
bidrag. I samtliga dessa framställningar framhölles, hurusom
arbetet på de kemiska stationerna på senare tiden alltmera ökats och
att derför större arbetspersonal blifvit af nöden, äfvensom att aflöningarna
för såväl föreståndare som assistent vore i förhållande till de
fordringar, som stäldes på dessa tjenstemän, för låga, särskildt med
hänsyn till de dyra tider, som för närvarande vore rådande.
Landtbruksstyrelsen hade den 15 oktober 1901 afgifvit utlåtande
i ämnet och deri anfört:
Det syntes icke kunna bestridas, att de förhållanden, under hvilka
de kemiska stationerna verkade, på senare tiden i mer än ett hänseende
förändrat sig i den rigtning, att möjligen en förhöjning i statsanslaget
kunde finnas påkallad. Utan att styrelsen i detta hänseende för närvarande
ville afgifva något bestämdt yttrande, ansåge styrelsen att, då
på Kongl. Maj:ts pröfning vore beroende väckt förslag till lag om
kontroll å handel med gödsel- och fodermedel samt utsädesvaror samt
utgången af denna pröfning syntes kunna väsentligen inverka på omfattningen
af de kemiska stationernas verksamhet, frågan om förhöjdt
anslag till de kemiska stationerna borde anstå, tills beslutet rörande
förslaget om ofvan sagda lag hunnit fattas.
På grund häraf hade landtbruksstyrelsen hemstält, att för ifrågavarande
ändamål måtte för år 1903 äskas anslag till samma belopp,
som för innevarande år beviljats.
Enligt hvad chefen för finansdepartementet meddelat, hade behandlingen
af det utaf landtbruksstyrelsen berörda lagförslag fortskridit
så långt, att bemälde chef ansåge sig inom den närmaste framtiden kunna
framlägga frågan inför Kongl. Maj:t.
Då emellertid, såsom nämnda styrelse framhållit, det beslut, som
komme att uti omförmälda lagstiftningsfråga fattas, kunde öfva väsentligt
Bill. till Riksd. Prat. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 10 Raft. 14
106
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Ang. anslag
till kemiskväxtbiologisk
anstalt inom
Norrbottens
län.
[14.]
Ang. anslag
tillfrökontrollanstalter.
[15]
inflytande på de kemiska stationernas verksamhet, ansåge departementschefen
lika med styrelsen tidpunkten nu icke lämplig för pröfning af
frågan om behofvet af ökadt understöd till ifrågavarande anstalter.
Utskottet, som icke haft något att erinra mot hvad Kongl. Magt
i förevarande ärende föreslagit, hemställer,
att Riksdagen må på extra stat för år 1903 anvisa
såsom bidrag till underhåll af åtta kemiska stationer
för jordbrukets och näringarnas behof — inom
de orter, der landsting eller hushållningssällskap, hvart
för sig eller i förening, förbundit sig att upprätta
laboratorium och bekosta ej mindre lokal för detta
jemte bostad eller hyresmedel för kemist och assistent
än äfven aflöningen till desse och laboratorietjenaren
äfvensom årliga utgifterna för laboratoriets underhåll
samt till inköp af böcker och inventarier för stationens
behof — 4,000 kronor för hvarje station, eller tillhopa
32,000 kronor.
14:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom framstälda förslag
hemställer utskottet,
att, Riksdagen må såsom bidrag till underhåll af
en för öfre Norrland afsedd kemisk-växtbiologisk anstalt
inom Norrbottens län — under vilkor att från länets
landsting och hushållningssällskap eller eljest bidrag
lemnas till anstaltens underhåll med sammanlagdt
minst 3,750 kronor — på extra stat för år 1903 anvisa
ett anslag af 6,250 kronor.
15:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning hemställer
utskottet,
att Riksdagen må på extra stat för år 1903 till
Kongl. Maj:ts förfogande anvisa ett anslag af 10,000
kronor för att med högst 1,000 kronor för hvarje
anstalt användas till understöd åt sådana frökontrollanstalter,
som af landsting eller hushållningssällskap,
hvart för sig eller i förening, understödjas med minst
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
107
samma belopp som statsbidraget, pell Indika anstalter
vilja underkasta sig de vilkor och föreskrifter i afseende
på analysmetoder och öfriga förhållanden, som af Kongl.
Maj:t fastställas.
16:o) Vidare hemställer utskottet,
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts derom
gjorda framställning, må jemväl för år 1903, till
utbildande af en elev i boskapsskötsel och mejerihushåll,
ning, på extra stat anvisa ett belopp af 1,000 kronor.
17:o) Kongl. Maj:t har vidare föreslagit Riksdagen att, för anställande
af en torfingeniör, på extra stat för år 1903 anvisa ett anslag
af 5,000 kronor.
I fråga om detta ärende har departementschefen till statsrådsprotokollet
erinrat, hurusom nästlidna års Riksdag, med anledning af
Kongl. Maj:ts till Riksdagen i ämnet gjorda framställning, för anställande
genom landtbruksstyrelsen af en torfingeniör, på extra stat för år
1902 anvisat ett anslag af 8,750 kronor, med rätt för Kongl. Maj:t
att låta utaf detta belopp förskottsvis under år 1901 af tillgängliga
medel utanordna 3,750 kronor; och hade Kongl. Maj:t den 28 juni
nästlidna år utfärdat reglemente för den i statens tjenst anstälde torfingeniören.
Uti detta reglemente, som i hufvudsak öfverensstämde
med gällande reglementen för de under landtbruksstyrelsen lydande
kringresande tjenstemän, vore i fråga om torfingeniörens åligganden stadgadt,
att han, som hade att med uppmärksamhet följa allt, som hörde
till eller kunde befordra utvecklingen af torfindustrien inom landet, och
tillhandagå allmänheten med biträde, råd och upplysningar i alla torftekniska
frågor, skulle dels verkställa undersökningar af mossar med
afseende på deras lämplighet för beredning af bränntorf, torfströ, torfmull
eller annan torfteknisk produkt, dels lemna anvisningar och råd
för torfberedning i såväl större som mindre omfång, dels uppgöra förslag
och kostnadsberäkningar till fabriksanläggningar för tillgodogörande åt
torf i industri eif hänseende, dels ock sjelfmant hos landtbruksstyrelsen
föreslå de åtgärder, som han funne böra vidtagas för torfindustriens förkofran,
utarbeta förslag och utlåtanden, som af landtbruksstyrelsen anbefaldes,
samt på uppdrag af samma styrelse företaga resor inom landet
i torftekniskt syfte.
Ang. anslag
till en elev i
boskapsskötsel
och mejerihushdllninq.
[16.]
Ang. anslag
till anställande
af en förfina
eniör,
[17.]
108
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
I sammanhang med utfärdandet af detta reglemente hade Kongl.
Maj:t derjemte dels bemyndigat landtbruksstyrelsen att i enlighet med
bestämmelserna i reglementet, så snart ske kunde, för tiden intill den
1 januari 1903 mot åtnjutande af ett arfvode af 3,500 kronor, för år
räknadt, antaga en torfingeniör, dels föreskrifvit, att af de utaf Riksdagen
anvisade medel ett belopp af 1,500 kronor, för år räknadt, finge
användas för bekostande af torfingeniörens resor, dels ock förordnat, ej
mindre att arfvodestaxan den 14 december 1888 för de i statens tjenst
anstälde instruktörer i boskapsskötsel, mejerihushållning och husslöjd,
med deri genom kungörelsen den 13 december 1889 gjord ändring,
skulle gälla äfven för den i statens tjenst anstälde torfingeniören,»än
äfven att samme ingeniör vid resa, som af honom på uppdrag af landtbruksstyrelsen
inom landet företoges i torftekniskt syfte, egde uppbära
resekostnads- och traktamentsersättning enligt tredje klassen i gällande
resereglemente.
Den 27 augusti 1901 hade landtbruksstyrelsen tillsatt torfingeniörsbefattningen
för tiden från och med den 1 derpåföljde september
intill den 1 januari 1903 samt den 30 nyssnämnda augusti månad
utfärdat cirkulär rörande tillfälle till och vilkoren för erhållande af
biträde utaf den sålunda i statens tjenst anstälde torfingeniören. Uti
skrifvelse den 19 september 1901 hade nu landtbruksstyrelsen, under
åberopande, hurusom det syntes styrelsen i hög grad önskligt, att
äfven under år 1903 en torfingeniör blefve anstäld, hemstält om aflåtande
till Riksdagen af proposition om anvisande af för ändamålet
erforderliga medel.
Den korta tid, som förflutit, sedan torfingeniören började sin verksamhet,
gjorde det naturligen omöjligt att uttala något omdöme om resultatet
af densamma. I likhet med landtbruksstyrelsen funne departementschefen
emellertid angeläget, att eu sådan tjensteman blefve anstäld
jemväl under år 1903 och erfordrades härför ett anslag af 5,000 kronor
eller samma belopp, som af det utaf nästlidna års Riksdag för ändamålet
beviljade anslaget afsetts för innevarande år.
Utskottet hemställer,
att Riksdagen må för anställande af en torfingeniör
på extra stat för år 1903 anvisa ett anslag
af 5,000 kronor.
18:o) Vidare hemställer utskottet,
att Riksdagen må, till understöd åt svenska moss -
Ang. anslag
till svenska
moss kulturföreningen.
[18.]
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
109
kulturföreningen, på extra stat för år 1903 anvisa ett
anslag af 15,000 kronor.
19:o) Kong!. Maj:t liar föreslagit Riksdagen att, såsom bidrag
till åtgärder för höjande af det mindre jordbruket, på extra stat för år
1903 anvisa ett anslag af 25,000 kronor.
Till statsrådsprotokollet bär departementschefen erinrat, hurusom
Kongl. Maj:t uti den till nästlidna års Riksdag atlåtna propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof föreslagit Riksdagen att, såsom
bidrag till åtgärder, i enlighet med i statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden
den 11 januari 1901 angifna hufvudgrunder, för höjande af
det mindre jordbruket, på extra stat för år 1902 anvisa ett anslag af
25,000 kronor.
De åtgärder, som härvid afsetts, hade varit, dels premiering af
mindre jordbruk och dels studieresor för mindre jordbrukare. I fråga
om de hufvudgrunder, efter Indika premieringen och resorna enligt
Kongl. Maj:ts förslag borde anordnas, hänvisade departementschefen
till innehållet af ofvannämnda statsrådsprotokoll, under erinran allenast
att deruti förutsatts, hvad anginge premieringen, att icke någon egare
eller brukare af större åkerareal än 10 hektar skulle ega rättighet att
deri deltaga samt, beträffande studieresorna, att ingen, som egde eller
brukade mera än 50 hektar åker, skulle få till deltagare antagas.
Den af Kongl. Maj:t i detta ämne gjorda framställning hade
af Riksdagen bifallits. Då Riksdagen uti skrifvelse den 29 maj 1901
anmälde sitt beslut härom, hade Riksdagen, med tillkännagifvande, att
Riksdagen i hufvudsak anslöte sig till hvad Kongl. Maj:t i förevarande
hänseende föreslagit, anfört dels i afseende å premieringen, att Riksdagen
funne den [[föreslagna siffran å maximiarealen åker för deltagande
i premieringen väl låg, att det nemligen förefölle Riksdagen,
som om egare pell brukare af äfven något större jordbruk borde kunna
ifrågakomma vid premieringen, men att, då Riksdagen icke kunde bedöma,
i hvad mån en höjning af berörda siffra skulle verka till ökande
af kostnaderna för den föreslagna anordningen, Riksdagen icke ville
göra någon bestämd framställning i ämnet, dels ock beträffande studieresorna,
att Riksdagen ansåge, att det borde tagas i öfvervägande,
huruvida den bland vilkoren för deltagande i sådana resor angifna
bestämmelsen, att ingen, som egde eller brukade mera än 50 hektar
åker, finge till deltagare antagas, borde jemkas på sådant sätt, att
åkerarealens maximibelopp i någon mån nedsattes, på det att de mindre
jordbrukarne måtte i så hög grad som möjligt kunna komma i
Ang. anslag
till åtgärder
för höjande
af det mindre
jordbruket.
[19.]
no
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
åtnjutande af den fördel, som vore afsedd att genom förenämnda studieresor
dem beredas.
Rörande användningen af det utaf Riksdagen för ifrågavarande
ändamål sålunda anvisade anslaget både Kongl. Maj:t, efter landtbruksstyrelsens
hörande, den 18 oktober 1901 meddelat bestämmelser
genom utfärdande af dels reglemente för med statsmedel understödd
premiering af mindre jordbruk samt anordnande med bidrag
af statsmedel utaf studieresor för mindre jordbrukare, dels ock kungörelse
angående statsanslag till åtgärder för höjande af det mindre
jordbruket. De sålunda meddelade bestämmelserna öfverensstämde i
"allt väsentligt med de uti statsrådsprotokollet för den 11 januari 1901
angifna hufvudgrunderna, dock att, med hänsyn till hvad Riksdagen uti
ofvanberörda skrifvelse i ämnet anfört, maximiarealen åker för deltagare
i premieringen ökats från 10 till 12 hektar och för deltagare i studieresorna
minskats från 50 till 40 hektar.
Uti skrifvelse den 22 november 1901 hade nu landtbruksstyrelsen
hemstält om aflåtande af proposition till Riksdagen om anvisande äfven
för år 1903 af ett belopp af 25,000 kronor för ifrågavarande ändamål.
Då departementschefen, lika med landtbruksstyrelsen, ansåge, att
medel jemväl för år 1903 borde finnas för ifrågavarande ändamål tillgängliga,
och icke funne anledning ifrågasätta någon ändring i anslagets
storlek, hemstälde departementschefen, att Kongl. Maj:t matte hos Riksdagen
göra förevarande framställning.
Med anledning af hvad Kongl. Maj:t sålunda föreslagit hemställer
utskottet,
att Riksdagen må såsom bidrag till åtgärder för
höjande af det''mindre jordbruket på extra stat för år
1903 anvisa ett anslag af 25,000 kronor.
Ang. anslag 20:o) Vidare har Kongl. Maj: t föreslagit Riksdagen, att, för fort
et
geologiska sättande under år 1903 af de geologiska undersökning änne och utgifvande
undersöknm- {(£ derpå grT1ndade kartor, afkandlingar och uppsatser, bevilja å extra
[20]. stat för samma år ett anslag af 96,000 kronor.
Af ofvanberörda statsrådsprotokoll inhemtas, att chefen för Sveriges
geologiska undersökning med skrifvelse den 20 november 1901 öfverlemnat
förslagsberäkning öfver de under år 1903 för fullföljande af de
geologiska arbetena erforderliga medel. Beräkningen upptoge utgifterna
96,500 kronor, deraf för:
Statsutskottets Utlåtande N:o JO. 111
Aflöningen.
Löner och arfVoden samt ersättning åt tillfälliga biträden, kr. 58,450: —
Fältarbetena.
Rese- och traktamentsersättningar m. m..................... ,, 17,000: -—-
By råafdelning en.
Inventarier, ritmateriel, kemikalier m. m........................ „ 2,000: —
Biblioteket och samlingarne.
Böcker, kartor och samlingar ......................................... „ 1,700: —
Kart- och boktrycket.
Tryckning af geologiska kartor, beskrifningar och uppsatser
................................................................................ „ 15,000: •—
Diverse utgifter.
Värme, lyse, renhållning m. m..................... ,, 2,350: —
Stimma kronor 96,500: —.
Denna förslagsberäkning skiljde sig från det förslag till stat, som
framlagts för 1901 års Riksdag, derutinnan, att kart- och boktryckets
konto blifvit höj dt med 3,000 kronor, hvaremot aflöningskontot blifvit
minskadt med 1,000 kronor och fältarbetenas konto med 2,000 kronor.
Såsom skäl härför hade chefen för geologiska undersökningen anfört
följande:
Under tiden från början af år 1886, då fråga väckts om förändring
af systemet för de geologiska kartornas rekognoscering och
utgifning, och till dess denna fråga genom Kongl. Maj:ts beslut
den 23 november 1900 erhållit sin definitiva lösning, således under
en tid af öfver 14 år, kunde det geologiska karttrycket icke på vanligt
sätt fortgå, utan måste i ganska betydlig mån hållas tillbaka,
enär det naturligtvis ej varit lämpligt, att kartor trycktes efter ett
system, som möjligen snart skulle öfvergifvas. I följd häraf hade outgifvet
kartmaterial hopats år efter år, och detta så mycket mer, som
öfverskottet å tryckningskontot förnämligast användts till påskyndande
af fältarbetena. Sedan kartfrågan afgjorts, vore derför den första omsorgen
att till tryckning bereda det sålunda hopade kartmaterialet.
112
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Härför erfordrades då först och främst ett ganska drygt revideringsarbete,
emedan materialet till en stor del tillkommit under förutsättning
af utgifning enligt ett annat system än det slutligen faststälda. Dessa
revideringsarbeten både med all kraft bedrifvits under de tvenne sista
somrarne och torde under nästkommande sommar kunna i hufvudsak
afslutas. Genom dem samt genom samtidigt pågående nyrekognosceringar
blefve sedan år 1899 omkring 30 kartblad färdiga hvad fältarbetena
beträffade. Af dessa blad vore redan 8 till tryckning aflemnade,
ytterligare 10 blefve antagligen under vinterns lopp tryckfärdiga
och återstoden kunde blifva färdig under vintern 1902—03. Emellertid
tilläte hvarken det vanliga för tryckning afsedda beloppet, 12,000 kronor
för år, ej heller härvarande tryckeriers resurser utgifvandet af detta
betydande antal kartor i samma mån som de blefve färdiga. Tryckningen
måste derför fördelas på en något längre tid, men på det att
den dock måtte kunna fortgå med all den skyndsamhet, som tryckeriförhållandena
medgåfve, hade chefen — enligt en gjord öfverslagsberäkning
— ansett trycknings anslaget böra höjas med 3,000 kronor.
På det att detta måtte kunna ske utan förhöjning af Sveriges geologiska
undersöknings anslagsbelopp i dess helhet, och derjemte i afsigt att
under den närmaste tiden något minska nyrekognosceringarne, så att
dessas tillväxt icke allt för mycket fördröjde ernåendet af den eftersträfvade
jemnvigten mellan det rekognoscerade och det utgifna, hade
chefen ansett nämnda summa böra tagas från poster,1^afsedda för fältarbetena,
och derför föreslagit en minskning dels af 2,000 kronor å
fältarbetenas konto och dels af 1,000 kronor å det belopp i aflöningskontot,
som vore afsedt att utgå såsom ersättning åt tillfälliga biträden,
af hvilka ett flertal användes just vid fältarbetena. Det vore för öfrigt
en naturlig sak att, enär under den tid kartfrågan varit sväfvande
fältarbetena, såsom ofvan omnämnts, drifvits intensivare än vanligt på
tryckningskontots bekostnad, detta konto nu, sedan kartfrågan blifvit
ordnad, borde från fältarbetena erhålla godtgörelse för hvad det sålunda
förlorat. För öfrigt borde rörande ofvanstående förslagsberäkning anmärkas,
att aflöningskontot å ena sidan minskats med 500 kronor, enär
det genom kongl. bref den 5 december 1884 aktuarien tilldelade särskilda
arfvode, jemlikt kongl. bref den 28 juni 1901, ej vidare finge
af honom åtnjutas, men å andra sidan ökats med likaledes 500 kronor,
utgörande ålderstillägg åt geologen F. Svenonius, hvilken år 1882
af chefen för civildepartementet förordnats att vara geolog vid undersökningen
och med nit och skicklighet fullgjort sina tjensteåligganden
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
113
samt förty, jemlikt bref den 16 juni 1875, vore till en sådan löneförhöjning
berättigad.
Till betäckande af de beräknade kostnaderna hemstälde chefen,
att, utöfver det belopp af 500 kronor, som kunde antagas inflyta genom
försäljning af geologiska undersökningens publikationer, ett anslag af
96,000 kronor måtte för år 1903 af Riksdagen äskas.
I öfverensstämmelse med de af chefen för Sveriges geologiska undersökning
gjorda förslagsberäkningar, mot hvilka kommissionen för de
allmänna kartarbetena uti afgifvet utlåtande icke haft något att erinra,
hemstälde departementschefen att Kongl. Maj:t måtte hos Riksdagen
göra ifrågavarande framställning.
Utskottet, som icke haft något att emot Kongl. Maj:ts förevarande
framställning erinra, hemställer,
att Riksdagen må för de geologiska undersökningarna
bevilja ett extra anslag för år 1903 till belopp
af 96,000 kronor.
21:o). Vidare har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att, såsom
bidrag till bildande och upprätthållande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med i statsrådsprotokollet angifna hufvudgrnnder, af afvelscentra
för nötboskap, på extra stat för år 1903 anvisa ett anslag af 9,000
kronor.
Till samma statsrådsprotokoll har departementschefen i detta ärende
anfört följande.
Frågan om åtgärders vidtagande till den svenska husdjursskötselns
befrämjande hade vid upprepade tillfällen varit föremål för statsmakternas
pröfning. Sålunda hade vid riksdagarne under 1840- och början af
1860-talen anslag till olika belopp stälts till Kongl. Maj:ts förfogande för
uppmuntran och befrämjande af boskapsskötseln i riket såväl genom
stamholländeriers bildande samt ädla rasdjurs införskrifning och framdeles
utdelning af premier som äfven genom de åtgärder i öfrigt, Kongl.
Maj:t kunde finna lämpliga för befordrande af denna vigtiga angelägenhet.
Äfven för fårafvelns förbättrande hade anvisats af såväl Kongl. Maj:t
som Rikets Ständer vid olika tillfällen under första hälften af förra århundradet
anslag till inköp af får för afvelsändamål, genom hvilka inköp
stamschäferier blifvit upprättade i olika landsdelar.
Då emellertid redan år 1862 vid förrättad besigtning af stamBih.
till Riksd. Prot. 1902. 4 Samt. 1 Afd. 10 Höft. 15
Ang. anslag
till afvelscentra
för nötbo
skaf).
[21.]
114
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
holländerierna iakttagits flera fall af tuberkulos och denna sjukdom
under de följande åren uppträdt alltmera allmän inom samtliga stamholländerier,
hade Kongl. Maj:t den 30 november 1869 beslutit att låta
försälja statens genom ofvannämnda anslag bildade stamhjordar af nötboskap.
På grund af detta Kongl. Maj:ts beslut hade stamholländeridjuren
efter hand blifvit försålda och stamholländerierna upplösta med
undantag af stamholländeriet af korthornsras vid Alnarp, hvilket fortfarande
egt bestånd, till dess äfven det, jemlikt Kongl. Maj:ts beslut
den 30 mars nästlidna år, numera försålts. Af de genom den förstnämnda
försäljningen influtna medlen hade bildats en särskild fond, stamholländerifonden,
som efter försäljningarnas slut år 1878 utgjorts 51,852
kronor 46 öre. Samtliga stamschäferierna hade jemväl blifvit uppsagda
och försålda, och af de härför influtna medlen hade likaledes bildats
en särskild fond, stamschäferifonden, som vid nyssnämnda tidpunkt
uppgått till 20,670 kronor 80 öre.
Sedan emellertid 1881 års Riksdag, på framställning af Kongl.
Maj:t, beslutit, att båda fonderna finge sammanfattas till en gemensam
fond under benämning »fonden för svenska hornboskaps- och fårafvelns
förädling)) att i enlighet med de närmare föreskrifter, Kongl. Maj:t
kunde finna för godt meddela, för det med benämningen afsedda ändamål
användas, hade Kongl. Maj:t den 6 maj 1881 förordnat, att af kastningen
af den sålunda bildade, under landtbruksakademiens förvaltningskomités
inseende stälda fonden för framtiden finge tagas i anspråk,
förutom till låneunderstöd vid inköp af afvelsdjur, till prisbelöningar
för ladugårdar och schäferier, som bestode af sinsemellan likartade, inom
landet uppfödda och med hänseende till de ändamål, för livilka de underhölles,
utmärkta och prisgilda nötkreaturs- och fårraser, lämpliga att
genom afkomlingar spridas till den svenska boskaps- och fårafvelns
förbättring.
Då landtbruksstyrelsen år 1890 inrättades, hade denna styrelse
öfvertagit landtbruksakademiens förvaltningskomités befattning med afseende
å fonden, och hade i afseende på dess användande sedermera
endast den förändring af Kongl. Maj:t vidtagits, att jemväl fondens
kapitaltillgång finge till låneunderstöd användas. För detta ändamål
hade densamma dock så föga anlitats, att från år 1893 endast utlemnats
fem lån å smärre belopp till enskilda personer, äfvenså två lån
å tillhopa 40,000 kronor till . två hushållningssällskap. Jemförelsevis
mera betydande hade deremot de belopp varit, som vid de allmänna
svenska landtbruksmötena af fondens afkastning utgått till prisbelö
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
115
ningar af ladugårdar och schäferier, till hvilket ändamål anslagits
vid 1886, 1891 och 1896 årens landtbruksmöten 10,000 kronor för
hvarje möte samt vid landtbruksmötet nästlidna år 11,000 kronor. Vid
1886 och 1891 årens landtbruksmöten hade prisen utgått till de bästa vid
mötena uppvisade flockar af nötboskap och får enligt vissa af landtbruksakademien
derför meddelade bestämmelser. Genom landtbruksstyrelsens
cirkulär den 31 augusti 1892 angående prisen vid 1896 års allmänna
svenska landtbruksmöte i Malmö hade visserligen antydts, att flockarna,
som utstäldes vid mötet, skulle antingen utgöras af kreatursbesättningarna
eller afdelningar deraf i de för täflan anmälda ladugårdarna och
schäferierna, men först genom landtbruksstyrelsens cirkulär den 10
mars 1897 angående prisbelöningarna vid nästlidna års landtbruksmöte
i Gefle hade uttryckligen stadgats, att prisen icke afsåge de flockar, som
enligt cirkuläret skulle vid mötet utställas, utan sjelfva ladugårdarna
och schäferierna, af hvilka de utstälda flockarna skulle utgöra exponenter.
Vid 1896 års möte hade före prisbedömningen anstälts inspektion af
de anmälda ladugårdarna och schäferierna genom dertill af landtbruksstyrelsen
utsedda personer; sjelfva prisbedömningen deremot hade verkstälts
af nämnder, i hvilka de personer, som utfört sagda inspektion,
visserligen varit ledamöter, men som dessutom bestått af ett flertal
andra personer, som endast genom dem, hvilka verkstält inspektionerna,
erhållit kännedom om ladugårdarnes och schäferiernas verkliga beskaffenhet.
Denna sistnämnda olägenhet hade visserligen beträffande täflingarna
vid nästlidna års landtbruksmöte i viss mån upphäfts derigenom,
att landtbruksstyrelsen i förberörda cirkulär den 10 mars 1897 föreskrifvit,
att prisdomarne borde vid besök vid de särskilda ladugårdarna eller
schäferierna lemnas ''tillfälle att granska alla rörande ladugården eller
schäferiet förda anteckningar, något som emellertid gifvetvis icke kunde
anses tillfyllest för att prisdomarne skulle erhålla en fullständig och
tillräckligt noggrann uppfattning om de i ladugården eller schäferiet
befintliga djurens såväl afvels- som bruksvärde. Ändamålet med här
ifrågavarande, belöningar hade sålunda icke genom hittills utfärdade
bestämmelser rörande prisbedömningen helt och fullständigt kunnat
vinnas.
Förslag om ett förändradt användande af fonden för svenska hornboskaps-
och fårafvelns förädling hade också just med hänsyn till
nyssberörda omständighet från skilda håll blifvit framstälda. Sålunda
hade hushållningssällskapens år 1899 församlade ombud, med anledning
af en vid ombudens sammanträde väckt motion, uti skrifvelse till
landtbruksstyrelsen anhållit, att styrelsen ville taga under öfvervägande,
116
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
i hvad mån och på hvad sätt tillgängliga afkastningen af ifrågavarande
fond kunde användas till understödjande af utaf enskilda kreatursegare
anordnade och af styrelsen kontrollerade afvelscentra för nötboskap.
På grund af denna hushållningssällskapens ombuds framställning
hade inom landtbruksstvrelsen utarbetats ett förslag till de hufvud grunder,
som landtbruksstyrelsen ansåg böra ifrågakomma vid upprättande inom
vårt land af de ifrågasatta afvelscentra. Öfver detta förslag, som på det
närmaste öfverensstämde med ett af landtbruksstyrelsen nu till Kongl.
Maj:t ingifvet förslag i samma ämne, hade landtbruksstyrelsen inhemtat
yttrande af hushållningssällskapens under november månad 1901 sammanträdande
ombud, som dervid förklarat sig i hufvudsak icke hafva
något att mot detsamma erinra.
Äfven de personer, åt Indika landtbruksstyrelsen meddelat uppdrag
att vara prisdomare för bestämmande af statens hederspris vid
19:de allmänna svenska landtbruksmötet i G-efle nästlidna år för sådana
ladugårdar, som uteslutande eller till större delen bestode af kreatur
af ayrshireras, hade uti sin öfver uppdragets fullgörande ingifna berättelse
såsom sin åsigt rörande frågan om förändradt användande af
fonden för svenska hornboskaps- och fårafvelns förädling uttalat, att eu
sådan förändring i användandet af afkastningen af meranämnda fond,
som den vid hushållningssällskapens ombuds möte 1899 föreslagna,
hvad ayrshireafveln anginge, otvifvelaktigt skulle medföra en mera
varaktig nytta för afveln än de nuvarande hedersprisen.
Tillika ansåge departementschefen sig böra framhålla, att ett ytterligare
skäl att nu taga frågan om förändradt användande af afkastningen
utaf fonden för svenska hornboskaps- och fårafvelns förädling under allvarligt
öfvervägande ansetts ligga i den omständigheten, att, enligt de berättelser,
som afgifvits rörande den med statsmedel understödda nötboskapspremieringen
inom riket, brist på goda afvelsam- visat sig förefinnas inom
vidsträckta trakter af vårt land, hvarigenom hinder uppstått för ett fullständigt
vinnande af det med nämnda premiering afsedda syfte; och hade
anmärkts, att de försök, som inom vissa områden för premieringen blifvit
gjorda att aflägsna sagda olägenhet, ej sällan strandat på svårigheten att
äfven till höga pris anskaffa lämpliga afvelsdjur, en svårighet, som ökats i
de fall, då importförbud lagt hinder i vägen för fyllandet af behofvet från
utlandet.
Frågan om åtgärders vidtagande för afhjelpande af denna känbara
olägenhet hade äfvenledes varit föremål för öfver läggningar inför
hushållningssällskapens nästlidna års höst samlade ombud, dervid ombuden
funnit frågan vara af den stora betydelse, att de beslutit att hos landtbruks
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
117
styrelsen göra framställning, att styrelsen måtte taga under öfvervägande,
huruvida icke något kunde göras för underlättande af anskaffande af
åtminstone prisgilda tjurar åt den mindre jordbrukaren.
På grund af dessa förhållanden hade landtbruksstyrelsen nu uti
skrifvelse den 20 december 1901 gjort framställning om åtgärders vidtagande
för åstadkommande af utaf staten kontrollerade afvelscentra
för nötboskap. Rörande det sätt, hvarpå, enligt styrelsens åsigt, dylika
afvelscentra lämpligast borde inrättas för att sätta allmänheten i tillfälle
att inom vårt eget land åt sig kunna anskaffa det afvelsrnaterial, som
kräfdes, för att dess arbete på ladugårdsskötsel^ höjande skulle lemna
önskvärdt resultat, hade landtbruksstyrelsen anfört följande:
För ifrågavarande ändamål ansåge landtbruksstyrelsen, att täflingar
borde anordnas mellan de kreatursstammar, som härvid kunde komma
i fråga. Som emellertid den pröfning, hvilken borde föregå den slutliga
bedömningen af de täflande besättningarna, måste afse, icke blott de
särskilda djurens exteriör, härkomst och afkomma, utan äfven deras
mjölkafkastning samt förmåga att tillgodogöra sig och betala fodret,
borde pröfningen utsträckas till en längre tid, minst ett år, hvarunder
de, som skulle bedöma djuren, borde hafva tillfälle att genom förnyade
besök lära känna djurens egenskaper samt genom särskilda för ändamålet
anstälde kontrollassistenter erhålla noggranna uppgifter öfver djurens
afkastningsförmåga och bruksvärde.
Af en dylik grundlig pröfning komme också att framgå, hvilka
af de täflande ladugårdsbesättningarna vore i besittning af så framstående
egenskaper, att de kunde förklaras för afvelscentra, d. v. s.
stammar, hvilka egde förmåga att på af kommun öfverföra sina egna
framstående egenskaper och således vore egnade att i väsentlig grad
bidraga till förbättrandet af nötkreatursafveln inom landet.
Då emellertid de fordringar, som borde ställas på ett afvelscentrum,
måste blifva ganska höga, läge det nära till hands att antaga, att åtminstone
vid första täflingen endast ett fåtal stammar kunde förklaras för
afvelscentra. Vid sådant förhållande måste det ur flera synpunkter
anses gagneligt, om sådana kreatursstammar, hvilka väl icke kunde
förklaras för afvelscentra, men dock vore af så framstående beskaffenhet,
att de syntes ega betingelser för att vid en blifvande täflan uppnå
denna utmärkelse, blefve tilldelade uppmuntringspris. Härigenom komme
gifvetvis ett större antal ladugårdar att deltaga i tättingarna och derigenom
äfven att åtnjuta fördelarna af den vägledning i arbetet för
stammarnas utveckling, som måste anses ligga i den kontroll, de under
täflingsåret blefve underkastade. Det kunde också med skäl antagas,
118
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
att de ladugårdar, för hvilka ett dylikt uppmuntringspris erhållits, skulle
komma att vid en framdeles skeende ny täflan förklaras för afvelscentra.
Vid senaste täflan om statens hederspris hade följande raser varit
förklarade berättigade till täflan, nemligen fjellras, ayrshireras, korthornsras
samt ostfriesisk och holländsk ras. Några korthornsstammar anmäldes
emellertid icke till täflan. Vid bedömandet af frågan, hvilka raser
de kreatursstammar borde tillhöra, som skulle kunna förklaras för afvelscentra,
syntes det derför landtbruksstyrelsen, att korthornsrasen icke lämpligen
borde bland dem upptagas. Alla försök, som inom vårt land gjorts
för att bilda rena korthornsstammar af något större afvelsvärde, hade
nemligen misslyckats och det behof af djur af korthornsras till korsning
med djur af vissa andra stammar, som enligt landtbruksstyrelsens åsigt
ovilkorligen förefunnes, kunde sålunda ej tillgodoses utan import.
Hvad öfriga här omnämnda raser beträffade, tycktes den erfarenhet,
som under de senaste tjugu årens arbete på kreatursafvelns förbättring
inom vårt land vunnits, tydligen visa, att. fjellrasen, ayrshirerasen
samt ostfriesiska och holländska rasen, men ej några andra, borde ifrågakomma
vid upprättandet af afvelscentra inom Sverige. Hvad den sistnämnda
rasens benämning beträffade, syntes, i likhet med hvad uti
senaste premieringsreglemente för Kristianstads och Malmöhus län skett,
denna ras bäst betecknas med benämningen svartbrokig låglandsras,
hvarmed lämpligast angåfves den för Sverige mest passande låglandsboskapen.
Vidkommande härefter storleken af de stammar, som borde vara
berättigade att deltaga i täflan, ansåge landtbruksstyrelsen, att antalet
af till stammen hörande kor icke borde understiga 25, enär mindre
stammar ej gerna kunde betraktas såsom sjelfständiga afvelscentra.
Genom en bestämmelse i sådant syfte komme i allmänhet rätten att
deltaga i förevarande täflingar att så afpassas, att den inträdde just vid
den gräns, der rätten att erhålla penningpris för djur vid nötboskapspremieringen
i allmänhet upphörde, enär de jordbrukare, hvilkas åkerareal
utgjorde 50 hektar, hvilken egovidd bildade gränsen för att en jordbrukare
skulle ega täfla om penningpris vid nötboskapspremieringar,
kunde antagas i regel hafva en kreatursbesättning af omkring 25 kor.
Från sagda bestämmelse borde dock göras undantag hvad anginge
fjellrasen, hvilken på grund af lokala förhållanden oftast uppträdde i
små besättningar, hvarför också, för att ladugårdar af denna ras skulle
kunna deltaga i förevarande täflingar, större anspråk på kreatursbesättningens
storlek ej borde ställas, än att den utgjordes af minst 10 kor.
Sedan åtskilliga år tillbaka påginge inom vårt land ett kraftigt, med
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
119
statsmedel understöd^ arbete för tuberkulosens utrotande ur ladugårdarna,
och tiden syntes nu vara inne att fordra, att den stam, som förklarades
för afvelscentrum, vore i möjligaste måtto fri från tuberkulos. För att
emellertid ej från täflan utesluta ladugårdar, bvilka oaktadt vidtagna
åtgärder ännu ej nått detta mål, och för att nödig hänsyn måtte tagas
till en tillfällig nedgång i en ladugårds en gång uppnådda ståndpunkt
med afseende å tuberkelfribet i de ladugårdar, der arbetet för tuberkulosens
utrotande betraktades såsom afslutadt, ansåge landtbruksstyrelsen,
att i afseende å förevarande omständighet såsom vilkor för rätt
att, deltaga uti ifrågavarande täflingar lämpligen borde bestämmas, att
vid den pröfning med tuberkulin af kreatursbesättningen, som det år,
då täflingarna toge sin början, både egt rum, antalet reaktionsfria djur
skulle hafva visat sig uppgå till minst 70 procent af den anmälda besättningen,
samt att vid den undersökning, som närmast föreginge den
slutliga prisbedömningen, antalet reaktionsfria djur skulle utgöra minst
90 procent, om stammen skulle kunna förklaras för afvelscentrum, och
minst 80 procent, om den skulle kunna tilldelas uppmuntringspris.
Såsom af det föregående framginge, borde enligt landtbruksstyrelsens
åsigt den pröfning, som föreginge prisbedömningen, utsträckas
till minst ett år. Dessa förberedande pröfningar borde öfverlåtas till
särskilda urvalsnämnder, olika för de särskilda raserna, och utsedda för
hvarje hushållningssällskaps område, från hvilket ladugård till täflan
anmäldes. Dessa urvalsnämnder borde hvar och en för sitt område
efter slutade pröfningar hafva att uppgifva, hvilka kreatursstammar inom
området kunde ifrågakomma till afvelscentra eller till erhållande af
uppmuntringspris. Den slutliga prisbedömningen borde deremot öfverlåtas
åt för hela landet gemensamma nämnder, en för hvarje ras, med
uppgift att slutligen föreslå, hvilka af de utaf urvalsnämnderna uppgifna
ladugårdarna skulle förklaras för afvelscentra eller erhålla uppmuntringspris,
samt hos landtbruksstyrelsen göra framställning derom
och i sammanhang dermed föreslå de pris, hvilka i båda fallen borde
tilldelas hvarje stam.
Urvalsnämnderna borde bestå af två utaf vederbörande hushållningssällskap
utsedda ledamöter samt en af landtbruksstyrelsen förorclnad
person, hvilken skulle tjenstgöra inom hela landet såsom ordförande i
samtliga de för samma ras utsedda urvalsnämnder. De nämnder åter,
som hade att verkställa den slutliga prisbedömningen, eller prisnämnderna,
och som, en för hvarje ras, skulle vara gemensamma för hela
landet, borde enligt landtbruksstyrelsens åsigt utgöras af ordförandena
120
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
i urvalsnämnderna samt ytterligare tvenne af landtbruk sstyrelsen utsedda
personer. Genom att sålunda skilja mellan den lokala bedömningen
eller urvalsbedömningen och den slutliga för hela landet gemensamma
prisbedömningen undvekes de dryga resekostnader, som skulle
uppstå, om sjelfva prisnämnderna skulle förnyade gånger under täflingsåret
besöka alla de i täflingen deltagande ladugårdarna, hvartill komme
den fördelen, att på detta sätt vida lättare skulle kunna finnas lämpliga
personer, som vore villiga att ingå såsom ledamöter i prisnämnderna
och underkasta sig de med ett dylikt uppdrags fullgörande förenade
besvär. Den olägenhet, som kunde tänkas uppstå derigenom, att de
särskilda urvalsnämnderna komme att sins emellan hysa en olika uppfattning
beträffande de egenskaper, som borde förefinnas hos en stam
för att få deltaga i den slutliga täflingen, syntes ej böra tillmätas större
betydelse, då alltid ordföranden i urvalsnämnderna för samma ras tjenstgjorde
inom hela landet och önskvärd enhet i bedömandet härigenom
borde kunna i sagda afseende påräknas. Skulle ordföranden i något
enstaka fall blifva i fråga om bedömandet, huruvida en boskapsstam
borde få deltaga i den slutliga täflingen eller icke, öfverröstad af ortens
representanter i nämnden, kunde med säkerhet antagas, att beslutet i
sådan händelse komme att gå i den riktningen, att stammen i fråga
blefve berättigad deltaga i slutliga täflingen, hvarigenom någon olägenhet
ej kunde anses uppstå, utan följden endast blifva, att prisnämnden finge
besöka ytterligare en eller annan ladugård samt hafva att i fråga om
tilldelande af pris välja mellan ett något ökadt antal boskapsstammar.
Då landets kreatur suppföd are gifvetvis behöfde någon tid att
bereda sig på en täflan af det slag, hvarom här vore fråga, syntes det
landtbruksstyrelsen, att täflingarna ej borde taga sin början förrän
hösten år 1904, då de kunde vara afskräde före 1905 års utgång samt
afvelscenira jemte pris för dessa äfvensom uppmuntringspris hunne
bestämmas före allmänna svenska landtbruksmötet i Norrköping 1906.
Hvad anginge de penningpris, som borde tilldelas de kreatursstammar,
livilka förklarats för afvelscentra, så borde dessa för hvarje
afvelscentrum med lika belopp, som utginge första gången, äfven under
hvart och ett af de fyra derpå följande åren uppbäras samt för de
olika afvelscentra bestämmas i förhållande till den betydelse, hvarje
särskildt sådant kunde anses hafva för landets kreatursafvel. Prisen
borde bestämmas till så höga belopp, att de kunde utgöra en lockelse
för landets kreatursuppfödare att underkasta sig det ganska afsevärda
arbete, som erfordrades såväl för att bilda ett sådant som för att hålla
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
121
detsamma vid makt. Af detta skäl borde prisen utgå med högst 1,500
kronor och lägst 500 kronor samt uppmuntringsprisen med högst 1,000
kronor och lägst 300 kronor.
Då genom den omständigheten, att en boskapsstam blifvit åt
staten förklarad för afvelscentrum, såväl en fördel beredts åt innehafvaren
af densamma som staten gentemot den landtbrukande allmänheten
iklädt sig en förbindelse att inom kreatursstammen skulle kunna
erhållas afvelsdjur af framstående beskaffenhet, syntes det för staten
vara på samma gång eu såväl rättighet som pligt att fordra, att innehafvaren
af afvelscentrum för ett fortsatt åtnjutande ej mindre af det
åt hans ladugård gifna erkännandet såsom afvelscentrum än äfven
af penningpris lemnade nöjaktig garanti för att hans boskapsstam
alltjemt innehade samma framstående egenskaper, som föranledt densammas
förklarande för afvelscentrum. I sådant afseende ansåge landtbrukstyrelsen,
att det borde fordras:
a) att stammen stode under prisnämndens kontroll samt årligen
undersöktes med tuberkulin,
b) att ett antal tjurar, motsvarande minst Vio af stammens koantal,
årligen uppföddes och försåldes i eu ålder mellan 17s och 2 år,
såvidt prisnämnden ej funne anledning att härifrån särskildt medgifva
befrielse;
c) att alla afvelsdjur, som från kreatursstammen försåldes, skulle
vara af ren ras och reaktionsfria;
d) att inga afvelsdjur från stammen försåldes till utlandet; samt
e) att sådana åtgärder för tuberkulosens utrotande inom kreatursstammen
årligen vidtoges, som berättigade till ompröfning med tuberkulin
på statens bekostnad.
För att emelleriid fri och öppen täflan måtte finnas mellan landets
ladugårdar att kunna blifva förklarade för afvelscentra och sålunda ett
framåtskridande i fråga om dessas beskaffenhet skulle kunna påräknas,
borde diplomen för dessa, livilka diplom syntes böra utfärdas af landtbruksstyrelsen,
icke ställas på all framtid utan endast på viss tid, som
landtbruksstyrelsen ansåge icke böra sättas längre än högst fyra år.
Före utgången af denna tid borde ny allmän täflan ega rum, i
hvilken äfven förutvarande afvelscentra skulle ega rättighet att deltaga.
Af den pröfning af de täflande stammarna, som då anstäldes, komme
att framgå, huruvida nya stammar uppstått, hvilka framför de dåvarande
eller tillika med dessa borde utmärkas såsom afvelscentra.
Kostnaden för inrättandet af här föreslagna afvelscentra ansåge
landtbruksstyrelsen icke böra uteslutande bestridas af statsmedel utan
Bill. till Biksd. Prat. 1902. 4 Samt. 1 Afd. 10 Käft. 16
122
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
fördelas mellan staten och hushållningssällskapen på det sätt, att sällskapen
bekostade rese- och traktamentsersättning åt de af sällskapet
utsedda ledamöterna i urvalsnämnderna samt arfvode och reseersättningåt
den kontrollassistent, som skulle tjenstgöra inom hvarje hushållningssällskaps
område och biträda urvalsnämnden vid förefallande behof,
under det att penningpris och öfriga omkostnader borde bestridas af
statsmedel.
Såsom i det föregående framhållits, ansåge landtbruksstyrelsen, att
pristäflingarna borde taga sin början hösten 1904 och pågå under ett
års tid samt prisen vara utdelade före landtbruksmötet i Norrköping
1906. För beräknande af de medel, som erfordrades i och för sagda
angelägenhet intill nämnda tid och derefter under de år, penningprisen
på grund af utgången utaf denna första täflan skulle till afvelscentra
utgå, hade landtbruksstyrelsen, med den kännedom, styrelsen egde om
beskaffenheten af förefintliga boskapsstammar inom landet, tagit i öfvervägande,
hvilka stammar skulle kunna antagas komma i fråga till erhållande
af utmärkelsen att varda förklarade för afvelscentra eller tillerkännas
uppmuntringspris; och hade styrelsen dervid kommit till det
resultat, att för bestridande af de första penningprisen till afvelscentra,
hvilka skulle utbetalas i början af år 1906, skulle erfordras ett belopp
af omkring 15,000 kronor samt för uppmuntringspris vid samma tid
omkring 13,000 kronor eller tillhopa 28,000 kronor. Under åren 1907,
1908, 1909 och 1910, då uppmuntringspris icke skulle utgå, utan endast
pris till afvelscentra, ansåge landtbruksstyrelsen, att eu summa af omkring
15,000 kronor årligen komme att erfordras. För bestridande af
kostnaderna för resor, som ordförandena i urvalsnämnderna äfvensom
prisnämnderna skulle företaga för fullgörande af sina uppdrag i och
för de törsta pristäflingarna, skulle enligt landtbruksstyrelsens beräkning
under åren 1904—1906 åtgå ett sammanlagdt belopp af omkring
6,700 kronor samt kostnaderna för prisnämndernas resor för kontroll
af de utsedda afvelscentra under åren 1906—1909 uppgå till ett årligt
belopp af omkring 2,500 kronor.
Till betäckande af en del af sagda kostnader ansåge landtbruksstyrelsen
afkomsten af fonden för svenska hornboskaps- och fårafvelns
förädling, utan att dess kapital till någon del för här ifrågavarande
ändamål behöfde anlitas, sålunda skulle kunna tagas i anspråk, att,
förutom förberörda för afvelscentras bildande erforderliga resekostnader,
för år 1906 till pris för afvelscentra och uppmuntringspris samt för åren
1907—1910 till pris för afvelscentra utaf fondens afkomst skulle kunna
utgå ett belopp af 3,000 kronor för år, så att af andra statsmedel icke
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
123
skulle behöfva beviljas mera än för år 1906 25,000 kronor och för
hvart och ett af åren 1907 — 1910 12,000 kronor eller för de första
täflingarna sammanlagdt 73,000 kronor.
Enligt hvad departementschefen vidare till statsrådsprotokollet
anört, framginge af hvad han i det föregående meddelat, att man i vårt land
sedfan lång tid tillbaka vid arbetet på ladugårdsskötsel^ höjande sökt
bygga på import af framstående afvelsam''. Till en början — särskildt
under midten af förra århundradet — hade staten offrat betydliga belopp
härpå, i det att hela stammar afvelsam- af olika raser då hit importerats,
hvilka derefter såsom stamholländerier utplacerats i olika
landsdelar för att der bilda sådana afvelscentra som dem man nu här
på annan väg, genom att på planmessigt sätt tillvarataga frukterna
af det egna arbetet, ville söka skapa. Om än resultatet af denna uteslutande
med statsmedel bekostade import på grund af flera omständigheter,
såsom ett kanske icke alltid tillräckligt väl afvägdt val af
afvelsam'' och de mer eller mindre ogynsamma förhållanden, under
hvilka de främmande afvelsdjuren här kommit att lefva, icke blifvit det
med ifrågavarande import afsedda, hade man likväl genom densamma
vunnit bland annat en ganska god erfarenhet om, hvilka främmande förädlade
nötkreatursraser bäst lämpade sig för att i vårt land användas.
Sedan visshet härom förvärfvats, hade importen mer och mer öfvergått
till en import af enstaka afvelsdjur, i och för hvilken landets hushållningssällskap
med en offervillighet, värd allt erkännande, beviljat
och fortfarande beviljade betydande anslag.
Af huru stort gagn denna sistnämnda import än varit och huru
välbehöflig den än fortfarande från flera synpunkter sedt kunde anses
vara, syntes det departementschefen dock icke kunna förnekas, att det afvelsarbete,
som på densamma grundades, alltför ofta hade att kämpa mot den
svårigheten, att endast ofullständig kännedom förelåge såväl rörande beskaffenheten
af den hjord, från hvilken afvelsdjuret i fråga utgått, som
ock huruvida detsamma på grund af sin härstamning kunde förutsättas
vara i besittning just af de egenskaper, som köparen genom det dyrt
förvärfvade djuret ville tillföra sin stam. T regel vore det vid afslutaudet
af detta för honom så vigtiga köp endast den ofta vilseledande exteriören,
som finge fälla utslaget.
Det hade till väsentlig del varit för att undanrödja denna med här
ifrågavarande import förbundna olägenhet, som man vid de senast hållna
allmänna svenska landtbruksmötena användt en del af afkastningen af
den genom stamholländeriernas försäljning uppkomna fonden för svenska
hornboskaps- och fårafvelns förädling till särskilda statens hederspris
124
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
för flockar af "till afvel lämpliga, inom landet födda djur från en och
samma ladugårdsbesättning, dervid man genom de bestämmelser, som
för utdelandet af dessa pris blifvit utfärdade, sökt vinna säkerhet för,
att den stam, från hvilken flockarna i fråga blifvit uttagna, verkligen
egde det afvels- och bruksvärde, som kunde göra stammen förtjent af
ett densamma tillerkändt dylikt hederspris. Att emellertid dessa bestämmelser,
huru stränga de än kunde förefalla, icke varit tillfyllestgörande
för att lemna här afsedda säkerhet, framginge af hvad departementschefen
i det föregående anfört, liksom ock att det kräfdes mera
omfattande åtgärder för att skapa afvelsstammar af sådant värde, att
landets jordbrukare från dem verkligen kunde erhålla hvad de för
upparbetande af sin ladugårdsskötsel behöfde.
Detta mål syntes kunna uppnås genom det af landtbruksstyrelsen
utarbetade förslaget till premiering af hela ladugårdsbesättningar,
iör hvilket departementschefen här ofvan redogjort och som särskildt
från den synpunkten syntes honom beaktansvärdt, att det genom den
noggranna pröfning, hvarpå prisbedömningen komme att hvila, stälde
i utsigt att den ofvan antydda med import af utländska afvelsdjur
alltid i viss mån förbundna olägenheten af bristande kännedom om
afvelsdjurets verkliga värde för visst afvelsändamål ej såsom hittills
skulle behöfva göra sig gällande.
Såsom ett ytterligare skäl för vidtagande af åtgärder i här ifrågasatt
rigtning ansåge departementschefen sig särskildt böra framhålla,
hvad som redan i det föregående blifvit påvisadt, nemligen att behofvet
af och efterfrågan på goda afvelsdjur under dessa sista år blifvit
allt större, något hvartill orsaken till väsentlig del vore att söka i det
intresse för nötkreatursafvelns höjande, som stat och hushållningssällskap
genom den med statsmedel understödda nötkreaturspremieringen
väckt till lif, särskildt bland den stora massan af landets mindre jordbrukare.
Och då det nu från skilda håll klagades öfver å ena sidan, att
detta behof icke på önskvärdt sätt kunde inom vårt eget land tillfredsställas
och å andra sidan, att en fortsalt import stälde sig alltför dyrbar,
syntes det departementschefen, att grundade skäl till den förhoppning
förelåge, att stat och hushållningssällskap, som städse med intresse
omfattat alla förslag, hvilka haft till mål höjandet af landets nötboskapsafvel,
äfven skulle vilja för den svenske kreatursegaren undanrödja
anledningen till dessa otvifvelaktigt berättigade klagomål. Vidtoges
ej kraftiga åtgärder i detta syfte vore det att befara, att det nu så
lifaktiga intresset att föra vår ladugårdsskötsel ytterligare framåt lätt
kunde komma att slappas, och att resultatet af de af stat och hushåll
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
125
ningssällskap gjorda uppoffringarna kunde blifva ett annat än det man
påräknat och nu tyckes vara på god väg att ernå.
Äfven den erfarenhet, som rörande här ifrågavarande åtgärd till
ladugårdskötselns höjande vunnits i Danmark, syntes tala för, att frågan
äfven hos oss borde egnas den uppmärksamhet, som den tvifvelsutan
förtjenade. Enligt hvad departementschefen derifrån inhemta^ hade
anslag af statsmedel till ett belopp af 100,000 kronor årligen under 4
år af danska riksdagen blifvit beviljadt för upprättande af afvelscentra
för nötboskap, hästar, får och svin. Af dessa anslag hade uteslutande
till upprättande af afvelscentra för nötboskap årligen tagits i anspråk
72,000 kronor, dervid så betydelsefulla resultat blifvit uppnådda, att
fortsatta åtgärder i samma rigtning ansetts böra upptagas såsom en
vigtig del i det af danska staten understödda arbetet på nötboskapsafvelns
höjande.
Mot åtgärder, sådana som de här af landtbruksstyrelsen föreslagna,
hvilka afsåge att åt enskilda uppfödare lemna bistånd och stöd i deras
arbete att skapa stammar, om hvilkas afvels- och bruksvärde fullt pålitlig
visshet förelåge, och från hvilka goda afvelsdjur med förmåga att på sin
afkomma öfverföra moderstammens karakteristiska egenskaper kunde
spridas i allt vidsträcktare kretsar, skulle möjligen kunna invändas, att
redan den omständigheten, att egaren till eu dylik stam alltid borde kunna
påräkna god afsättning af afvelsdjur till höga pris, borde vara tillräcklig
för att sporra hvarje djuruppfödare att arbeta sig fram till detta
mål. Erfarenheten hade emellertid lagt i dagen, att målet icke alltid härigenom
nåddes, och orsaken dertill vore icke svår att påvisa; i främsta rummet
läge den deri, att förmågan att skapa en framstående afvelsstam
icke vore hvarje djuruppfödare gifven, och der denna förmåga funnes,
saknades ofta de ekonomiska resurser, som här vore nödvändiga och som,
om verket skulle krönas med önskvärd framgång, icke finge vara alltför
obetydliga. Detta erforderliga ekonomiska stöd kunde staten lemna dels
direkt genom större eller mindre anslag till den deraf förtjent^, dels
indirekt genom att underlätta den afsättning af afvelsdjur, som åt
honom skulle återbörda åtminstone en del af de kostnader, han på
stammens skapande nedlagt, och som skulle sätta honom i stånd att
utan alltför stora nya uppoffringar vidmakthålla dess afvelsvärde. Det
syntes departementschefen att staten bär hade så mycket större anledning
att hjelpande träda emellan, som hvarje egare af en god afvelsstam genom
densamma i mycket hög grad gagnade det allmänna, något hvarpå
mångfaldiga, de mest påtagliga bevis kunde anföras.
Det sätt, hvarpå lijelpen i enlighet med här föreliggande förslag
126
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
skulle komma att lemnas, syntes erbjuda fördelar utöfver den närmast
afsedda, livilka vore väl förtjenta att beaktas. Genom anordnandet
af de föreslagna offentliga täflingarna lockade man fram och finge reda på
de framstående uppfödare, som funnes i landets olika delar, dessas
arbete pröfvades och granskades på ett sätt, livilket blefve så väl dem
sjelfva som den stora allmänheten till afsevärd nytta och god vägledning
icke minst genom att den jemförelse, som uppdroges mellan de täflandes
olika arbetsmetoder, osökt rigtade uppmärksamheten på åtskilligt af
intresse, hvilket utan denna pröfning kommit att förblifva obeaktadt.
Dertill komme att, då statsanslaget under oafbruten kontroll uppburits
ett visst antal år, den, som lyckats tillkämpa sig detsamma, måste, för
att allt framgent få behålla det, underkasta sig ny täflan och pröfning
med de djuruppfödare, Indika under mellantiden arbetat på att så bringa
upp sina stammars afvelsvärde, att äfven dessa i sin tur skulle kunna erkännas
såsom af staten understödda afvelscentra. Det helas planläggning vore
sådan, att det icke endast beredde allmänheten tillgång till goda afvelsdjur
utan äfven i andra hänseenden borde kunna verka fördelaktigt på
utvecklingen och främjandet af landets ladugårdsskötsel i stort sedt.
De af landtbruksstyrelsen angifna grunderna för här ifrågavarande
täflingar och prisbelöning syntes departementschefen i hufvudsak väl afvägd
och eg a goda förutsättningar att kunna föra till det med dem afsedda
målet. Ifrågasättas kunde emellertid, om icke den af landtbruksstyrelsen
föreslagna, af urvalsnämnderna ledda pröfningen lämpligen skulle
kunna utsträckas till två år, i hvilket fall den skulle komma att taga
sin början hösten 1903 i stället för, såsom landtbruksstyrelsen föreslagit,
hösten 1904. Härigenom vunnes, dels att tillfälliga rubbningar, såsom
en öfvergående sjukdomsopidemi e. d., icke skulle kunna utesluta eu
framstående afvelsstam från erhållande af pris eller verka så missledande
på bedömningen, som genom en endast ettårig pröfningstid
skulle kunna blifva fallet, dels att det slutliga åtgörande! under
alla förhållanden komme att hvila på eu väsentligt mycket grundligare
och tillförlitligare pröfning, något som man kunde hafva rätt att
fordra, då på grund af densamma ett årligt statsunderstöd af ända till
1,500 kronor kunde tillerkännas en eller flera af de täflande ladugårdarna.
Dertill komme ytterligare, dels att denna pröfning vore af så stor nytta
för egaren till den täflande ladugården, att det för honom måste anses
som en gifven fördel, att pröfningstiden utsträcktes till två år, dels att
några ökade kostnader till nämnvärdt belopp härigenom icke komme
att drabba statskassan. Don något större ökning i kost naderna, som
genom pröfningstidens förlängning skulle vållas hushållningssällskapen,
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
127
uppvägdes till fullo af den nytta för de täflande och dermed ock för
allmänheten, som denna förlängning obestridligen skulle medföra.
En förändring i landtbruksstyrelsens förslag, sådan som den af
departementschefen här ifrågasatta, komme att kräfva en sänkning i den
af landtbruksstyrelsen för rättighet att i täflingarna deltaga föreslagna
procentsiffran på reaktionsfria djur, enär, om densamma bibehölles, en
eller annan afvelsstam lätt skulle kunna blifva från täflingarna utestängd
på grund af att arbetet på tuberkulosens utrotande inom densamma
hösten 1903 icke så långt fortskridit, att stammen då uppfylde det af
landtbruksstyrelsen föreslagna vilkoret. Dermed följde emellertid icke,
att någon som helst förändring behöfde vidtagas i de af landtbruksstyrelsen
uppstälda krafven på en reaktionsfrihet af 80 eller 90 procent
för erhållande af de föreslagna belöningarna.
Vidare syntes det af landtbruksstyrelsen angifna vilkoret för
att en ladugårdsbesättniug skulle kunna erkännas såsom afvelscentrum,
nämligen att ett antal tjurar, motsvarande minst V10 af stammens
koantal, årligen skulle uppfödas och försäljas i en ålder mellan 1V2 och
2 år, väl betungande.
Landtbruksstyrelsen medgåfve visserligen prisnämnden rättighet
att derifrån bevilja befrielse, för så vidt den dertill funne anledning, men
denna befrielse borde naturligtvis, om vilkoret funnes föreskrifvet, endast
undantagsvis få förekomma. Då det emellertid å ena sidan alltid måste
ställa sig ganska dyrt för en ladugårdsegare att underhålla det erforderliga
antalet ungtjurar till uppnådda 1 V2 år, och då det å andra sidan
för eu eventuel köpare ofta kunde vara önskvärdt att erhålla ungtjurar
redan vid en ålder,, af 1—1 Va år och kanske derunder, bland annat
på grund af att de vid nämnda ålder stälde sig billigare, syntes
ofvan angifna åldersgräns kunna sänkas åtminstone till 1 år, detta så
mycket mera, som departementschefen ansåge, att man, för att hindra
att ungtjurar af mindre god beskaffenhet spredes från ett af staten
understödt afvelscentrum, måste föreskrifva, att de tjurar, som derifrån
utsläpptes, skulle vara besigtigade och godkända af prisnämnden. En
dylik föreskrift måste gifvetvis tvinga egaren af ett afvelscentrum att,
för uppfyllande af här om ordade vilkor, föda upp och till fylda 1 Va år
behålla ett väsentligt mycket större antal än det angifna Vio af stammens
koantal.
På sätt i det föregående blifvit omförmäldt, användes afkastningen
från fonden för svenska hornboskaps- och fårafvelns förädling för
närvarande till bederspris vid de allmänna svenska landtbruksmötena
såväl för framstående ladugårdar som för schäferier, hvilka bestode af
128
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
sins emellan likartade, inom landet uppfödda ock med hänseende till
det ändamål, för hvilket de underhölles, utmärkta och prisgilla fårraser.
Om än för den svenska fårafveln behof af detta understöd för
visso fortfarande måste anses förefinnas, ansåge departementschefen likväl
bildandet och upprätthållandet af afvelscentra för nötboskap vara af så
afgjordt större betydelse, att han icke tvekade att förorda, det fondens
afkastning tillsvidare odeladt för sistnämnda ändamål användes.
Departementschefen ansåge, att så mycket större anledning dertill förefunnes,
som fårafvelns idkare fortfarande såsom hittills vore i tillfälle
att af fondens kapitaltillgång erhålla låneunderstöd vid inköp af afvelsdjur
och sålunda i detta afseende kunde draga samma fördel af densamma
som uppfödare af nötboskap.
Mot den af landtbruksstyrelsen gjorda beräkningen af de för här
ifrågavarande tätlingar och prisbelöningar erforderliga beloppen hade
departementschefen icke något att erinra, utan funne han dessa belopp
säkerligen komma att knifvas för att det med dem afsedda ändamålet
på ett för vår ladugårdsskötsel gagnande sätt skulle kunna uppnås.
Då vidare fondens för svenska hornboskaps- och fårafvelns förädling
kapitaltillgång, enligt från statskontoret lemnad uppgift, den 31
december nästlidna år uppgått till 143,085 kronor 79 öre, ansåge
departementschefen, att fondens afkastning, äfven om pröfningstiden
skulle komma att utsträckas till två år, borde vara tillräcklig icke
endast till de erforderliga resekostnadernas gäldande, hvilka under denna
förutsättning komme att uppgå till omkring 20,600 kronor, utan äfven
att deraf för år 1906 till pris för afvelscentra och uppmuntringspris
samt för åren 1907—1910 till pris för afvelscentra borde kunna utgå ett
belopp af 3,000 kronor för år. Af andra statsmedel skulle sålunda för
ändamålet komma att kräfvas ett belopp af sammanlagdt 73,000 kronor.
Då emellertid, för att täflan om prisen skulle kunna utlysas, redan
vid tiden härför visshet måste föreligga, att hela det penningbelopp,
som erfordrades för såväl de första prisen som de årliga pris, hvilka
under derpå följande fyra år borde till afvelscentra utgå, skulle blifva beviljadt,
syntes det vara nödvändigt, att denna fråga redan nu förelädes
Riksdagen till pröfning; och ansåge departementschefen sig böra
förorda, att den summa, 73,000 kronor, som enligt det föregående
skulle behöfva af Riksdagen för ändamålet anvisas, fördelades på åren
1903—1910 sålunda, att uti riksstaten för hvart och ett af åren
1903—1909 härför upptoges ett belopp af 9,000 kronor och uti staten
för 1910 återstående 10,000 kronor.
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
129
Bildandet och upprätthållandet, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, af
afvelscenlra för nötboskap anser utskottet komma att främja den inhemska
boskapsskötseln; och utskottet vill derför förorda, att de för
detta ändamål erforderliga medel varda af Riksdagen beviljade. Det
sätt, på hvilket denna angelägenhet, enligt hvad i statsrådsprotokollet
meddelas, kommer att ordnas, synes utskottet vara välbetänkt. I nedannämnda
har dock utskottet funnit anledning till erinran. För att
kunna godkännas såsom afvelscenlra få nemligen enligt det föreliggande
förslaget boskapsstammarne icke vara af annan ren ras än fjellras,
ayreshire-ras och svartbrokig låglandsras. Utskottet har emellertid
trott sig finna korthorn srasen vara af sådan betydelse för den svenska
boskapsafveln, att denna ras bör upptagas bland dem, inom hvilka
afvelscentra få bildas. Tillika har utskottet velat erinra, att det ifrågasatta
antalet af 25 kor för att en stam, med undantag hvad anginge
fjellrasen, må vara berättigad att deltaga i täflan, synes alltför stort, i
anledning hvaraf och på det att tillfälle till nämnda deltagande må kunna utsträckas
till flera kreatursuppfödare, berörda antal torde böra nedsättas till 10.
Under åberopande af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet
hemställa,
att Riksdagen må å extra stat för år 1903 anvisa
ett anslag af 9,000 kronor såsom bidrag till
bildande och upprätthållande af afvelscentra för nötboskap
enligt de i statsrådsprotokollet öfverjordbruksärenden
den 11 januari 1902 omförmäldahufvudgrunder
med de i dem af utskottet här ofvan angifna jemkningar.
Befrämjande af husslöjden.
22:o) Med anledning af hvad Kongl. Maj:t i ämnet föreslagit,
får ul skottet hemställa,
att Riksdagen må på extra stat för år 1903
anvisa:
a) till anställande af en andre instruktör i husslöjd
2,000 kronor; och
b) såsom personligt ålderstillägg till andre instruktören
Jonas Wallander, derest han fortfarande i denna
egenskap med godt vitsord tjenstgör, 1,000 kronor,
eller tillhopa 3,000 kronor.
Bih. till Riksd. Prof. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 10 Höft.
Ang. anslag
till en andre
instruktör
i husslöjd.
[22.]
17
130
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Ang. anslag
till ett
armeradt
ångfartygs
stationerande
för ordning
och skydd
vid fisket.
[23.]
Fiskerinäringens understöd.
23:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, till stationerande
jemväl under annan tid af året än vintermånaderna af ett armeradt
ångfartyg vid rikets kuster för åstadkommande af ordning och skydd vid
fiskets bedrifvande, å extra stat för år 1903 anvisa ett anslag af 25,000
kronor.
Till statsrådsprotokollet har departementschefen beträffande förevarande
ärende erinrat, hurusom Riksdagen för hvart och efi af åren
1900—1902 i anledning af Kongl. Maj:ts framställning i ämnet, till
stationerande jemväl under annan tid af året än vintermånaderna af
ett armeradt ångfartyg vid rikets kuster, för åstadkommande af ordning
och skydd vid fiskets bedrifvande, å extra stat anvisat ett belopp af
25,000 kronor.
Beträffande de för år 1901 anvisade medlens användning har
departementschefen meddelat, att Kongl. Maj:t, efter att den 26 februari
1901 hafva befalt, att kanonbåten Svensksund skulle utrustas för att
från tid, som framdeles skulle komma att bestämmas, öfvervaka ordningen
vid fiskeplatser å rikets kuster, den 15 derpåföljde mars förordnat,
att bevakningstiden skulle omfatta månaderna juni—oktober,
hvilken tid emellertid, sedan för Kongl. Maj:t anmäldt blifvit, att, enligt
af marinförvaltningen till sjöförsvarsdepartementet lernnad uppgift, den
på månaderna juni—augusti belöpande kostnaden för expeditionen jemte
kostnaden för fartygets utrustning för expeditionen uppgått till sammanlagdt
16,447 kronor 99 öre, den 27 september 1901 blifvit inskränkt
derhän, att kanonbåten den 8 derpåföljde oktober skulle anträda återfärden
till Karlskrona.
Uti den 20 november 1901 afgifven generalrapport öfver nämnda
expedition hade chefen å kanonbåten Svensksund å nyo framhållit sin
föregående år uttalade åsigt om behofvet af en hela året omfattande
bevakning för fisket vid rikets vestra kust.
Tillika hade kommerskollegium och landtbruksstyrelsen uti den
14 december 1901 afgifvet utlåtande rörande användningen af de för
innevarande år för ifrågavarande ändamål anvisade medel, likasom tillförene,
uttalat önskvärdheten, att bevakningstjensten uppehölles under
hela den tid af året, april—oktober månader, då icke motsvarande bevakningstjenst,
såsom fallet vant under en följd af år, på grund af
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
1B1
annat Kong], Maj:ts föranstaltande uppehölles genom kanonbåten Svensksund.
De upprepade uttalanden för expeditionstidens utsträckning, som
sålunda från skilda håll förekommit, syntes gifva det bästa vittnesbörd
om att de medelst ifrågavarande anslag bekostade expeditionerna medfört
åsyftadt gagn för fisket; och hade, enligt hvad departementschefen
inhemtat, de klagomål, som förut ofta från fiskeribefolkningens vid
vestkusten sida förekommit öfver utländska trawlfiskares intrång på
det svenska sjöterritoriet, numera upphört.
På grund häraf ansåge departementschefen ock, att det icke borde
ifrågakomma annat än att sådana bevakningsexpeditioner fortfarande
anordnades.
I detta sammanhang bär departementschefen framhållit, hurusom det
för bevakningen utstationerade fartyget syntes kunna, på samma gång det
fylde denna sin hufvudsakliga uppgift, på ett verksamt och ändamålsenligt
sätt bidraga till lösningen af en annan vigtig fråga. Det tillkomme
enligt det program, som blifvit uppgjordt för den internationella undersökning,
i hydrografiskt och biologiskt hänseende, af Atlantiska oceanens
nordliga del samt Nordsjön och Östersjön, i fiskeriernas intresse, hvartill
initiativet från Sverige utgått, Sverige att utföra en del undersökningar
af de Sverige omgifvande hafven. Vid uppgörandet af de kostnadsberäkningar
rörande dessa undersökningar, som legat till grund för af
Kongl. Maj:t hos Riksdagen gjorda framställningar om anslag till
samma undersökningar, hade förutsatts, att för dem erforderligt fartyg
skulle få utan särskild kostnad disponeras; och hade till följd af Kongl.
Maj:ts särskilda medgifvanden kanonbåten Svensksund under senaste
bevakningsexpedition fått för dessa, under nästiidna år påbörjade undersökningar
användas. Enligt hvad kanonbåtens chef uti ofvannämnda
generalrapport vitsordat, hade någon olägenhet icke uppstått genom fartygets
begagnande för detta ändamål. Under förutsättning att en del
förändringar uti Svensksunds utrustning, för hvilkas utförande departementschefen
hade för afsigt att nu föreslå Kongl. Maj:t att hos Riksdagen
äska medel, blefve vidtagna, ansåge departementschefen ock
synnerligen lämpligt, att kanonbåten under bevakningsexpeditionerna
fortfarande blefve använd jemväl för nämnda undersökningar, och vore
detta ett ytterligare stöd för nu ifrågavarande anslagskraf.
I fråga om det belopp, som borde af Riksdagen äskas, ansåge
departementschefen, att, då bevakningstiden, som år 1900 varit 3 V2
månader och år 1901 öfver 4 månader, äfven med anslagets nuvarande
belopp kunde väsentligen utsträckas, derest, såsom Kongl. Maj:t redan
132
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Ang.
anslag till
hydrograiiskbiologiska
undersökningar
af de
Sverige omgifvande
hafven.
r24.]
förordnat beträffande kanonbåten Skaguls expedition för ifrågavarande
ändamål år 1900, proviantkostnaden finge utgå af femte hufvudtitelns
förslagsanslag till naturaunderkåll, anledning för närvarande saknades
att föreslå någon ändring uti nu utgående anslag, utan hemstälde lian,
efter samråd med chefen för sjöförsvarsdepartementet, att Kongl. Maj:t
måtte hos Riksdagen göra nu förevarande framställning.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må, till stationerande jemväl under
annan tid af året än vintermånaderna af ett armeradt
ångfartyg vid rikets kuster för åstadkommande
af ordning och skydd vid fiskets bedrifvande, å extra
stat för 1903 anvisa ett anslag af 25,000 kronor.
24:o) Vidare har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att, till utförande
af hydrograjisk-biologiska undersökningar af de Sverige omgifvande
hafven, på extra stat för år 1903 bevilja
dels till omkostnader för tiden från och med den 1
maj 1903 till och med den 30 april 1904 ............ kronor 19,200: —
dels ock. till täckande af Sveriges andel i kostnaderna
för en internationel hydrografisk-biologisk
centralanstalt med laboratorium för samma tid...... „ 5,100: —
tillhopa kronor 24,300: —.
Beträffande detta ärende har departementschefen till statsrådsprotokollet
erinrat, hurusom Riksdagen till utförande af hydrografiskbiologiska
undersökningar af de Sverige omgifvande hafven, i enlighet
med de grunder, som af chefen för civildepartementet framlagts uti det
vid Kongl. Maj:ts proposition n:o 56 till 1900 års Riksdag fogade protokoll
öfver civilärenden den 23 februari 1900, på extra stat för hvartdera
af åren 1901 och 1902 beviljat medel, nemligen:
för år 1901:
dels till kostnader för en gång ..................................... kronor 19,000: —
dels till omkostnader för tiden från och med den 1 maj
1901 till och med den 30 april 1902 .................... „ 19,200: —
dels ock till täckande af Sveriges andel i kostnaderna
för en internationel hydrografisk-biologisk centralanstalt
med laboratorium för sistnämnda tid ...... „ 5,100: —
tillhopa kronor 43,300: —
I
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
133
och för år 1902:
dels för omkostnader för tiden från och med den 1 maj 1902 till och
med den 30 april 1903 ....................kronor 19,200: —
dels ock till täckande af Sveriges andel i kostnaderna
för en internationel hydrografisk-biologisk centralanstalt
med laboratorium för samma tid ,, 5,100: —
tillhopa kronor 24,300: —
I fråga om användningen af det för år 1901 anvisade anslaget
hade Kongl. Maj:t, utom beträffande det till centralanstalten anvisade
beloppet, fattat beslut, i det Kongl. Magt, som den 25
januari 1901 tillsatt en styrelse under benämning af »Svenska hydrografisk-biologiska
kommissionen)) med uppdrag att leda Sveriges deltagande
i internationella hydrografisk-biologiska undersökningar af de Sverige
omgifvande hafven, den 8 mars 1901 faststält stat för kommissionen
för tiden 1 maj 1901—30 april 1902 i full öfverensstämmelse med den
uti ofvannämnda protokoll öfver civilärenden intagna förslagsberäkning
och dervid tillika till kommissionens förfogande stält ej mindre det till
kostnader för nämnda tid afsedda belopp, än äfven ofvannämnda till
kostnader för en gång anvisade belopp. Såsom departementschefen
redan under nästföregående punkt haft tillfälle omnämna, hade jemväl
undersökningarna under nästlidna år tagit sin början.
Den 8 mars 1901 hade Kongl. Maj:t faststält instruktion för kommissionen,
enligt hvilken det ålåge denna, bland annat, att före den 1
april hvarje år till Kongl. Maj:t ingifva förslag till plan för Sveriges
deltagande i internationella hydrografisk-biologiska undersökningar för
tiden från och med den 1 derpå följande maj till och med den 30 april
påföljande år, äfvensom förslag till utgiftsstat för kommissionen för
samma tid. Frågan om dispositionen af det för innevarande år för ifrågavarande
ändamål anvisade anslagsbeloppet har till följd deraf ännu icke
förevarit.
Beträffande det af Riksdagen för år 1901 anvisade beloppet, 5,100
kronor, till täckande af Sveriges andel i kostnaderna för eu internationel
centralanstalt med laboratorium, hade något beslut om dispositionen af
detsamma icke kunnat fattas, enär slutlig öfverenskommelse i fråga
om berörda anstalt ännu icke träffats mellan de intresserade makterna.
Vid en konferens, som under maj månad 1901 afhållits i Kristiania och
vid hvilken tillstädesvarit delegerade för Sverige, Norge, Danmark, Tyskland,
Ryssland, Finland, Storbritannien och Irland, Nederländerna samt
Belgien, hade nemligen frågan om platsen för centralanstalten lemnats
öppen till framtida underhandling, hvilken ännu icke ledt till något
134
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
definitivt resultat. Ifrågavarande anslagsbelopp komme derför ock
att i sin helhet eller åtminstone till allra största delen till statsverket
inbesparas.
De beslut, som fattats vid berörda sammanträde i Kristiania och
som i allt väsentligt sammanfölle med dem, som fattats vid konferensen
i Stockholm i juni" 1899, hade af Kongl. Maj:t för Sveriges del biträdts,
att bringas till verkställighet i den mån derför erforderliga penningmedel
af Riksdagen beviljades. Jemväl norska, danska, tyska, ryska,
nederländska och belgiska regeringarne hade förklarat sig benägna för
anslutning till de i Kristiania fattade besluten.
På grund af den ståndpunkt, på hvilken frågan sålunda nu stode,
hade departementschefen icke någon anledning föreslå någon ändring i de
till täckande af de årliga kostnaderna hittills beviljade beloppen.
Såsom i statsrådsprotokollet omförmäles, hafva de vid konferensen
i Kristiania representerade länderna förklarat sig benägna för anslutning
till de derstädes fattade besluten, och hafva, för så vidt utskottet varit
i tillfälle inhemta, de olika länderna förbundit sig att för ändamålet
lemna följande bidrag, nemligen England årligen under två år 925
pund sterling, Ryssland under åren 1902 och 1903 11,300 rubel,
Tyskland årligen under fem år 25,263 mark, Finland 5,100 kronor samt
Norge likaledes 5,100 kronor, hvarjemte detta land förklarat sig vilja,
under förutsättning att endera af eller båda de föreslagna centralanstalterna
komme att förläggas i Norge, lemna ett extra anslag af 10,000
kronor. I Nederländerna lärer representationen redan hafva beviljat de
nödiga anslagsmedlen, om hvilkas storlek utskottet dock icke kunnat
erhålla upplysning; och lärer Danmarks beslut i ärendet vara att förvänta
under våren innevarande år.
Enligt hvad utskottet vidare inhemtat lära, då den beslutade centralanstalten
ännu icke blifvit inrättad, de till densamma för föregående
år anvisade medel hafva till statsverket återgått.
Då utskottet icke liaft något att mot Kongl. Maj:ts förevarande
framställning erinra, hemställer utskottet,
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må, till utförande af hydografiskbiologiska
undersökningar af de Sverige omgifvande
hafven, på extra stat för år 1903 bevilja:
a) för omkostnader för tiden från och med den
1 maj 1903 till och med den 30 april 1904 19,200
kronor; samt
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
135
b) till täckande af Sveriges andel i kostnaderna
för en internationel
an stalt med laboratorium för samma tid 5,100 kronor;
eller sålunda tillhopa 24,300 kronor.
25:o) Vidare har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att, till vidtagande
af i statsrådsprotokollet närmare angifna ändringar uti kanonbåten
Svensksunds utrustning, på extra stat för år 1903 anvisa eif belopp
af 3,100 kronor, med rätt för Kongl. Maj:t att redan innevarande
år förskjuta beloppet af tillgängliga medel.
Departementschefen har i detta ärende till statsrådsprotokollet
erinrat, hurusom kanonbåten Svensksund vid flera särskilda tillfällen
med Kongl. Maj:ts begifvande under bevakningstjenst vid rikets kuster
för åstadkommande af ordning och skydd vid fisket biträdt vid hydrografisk-biologiska
undersökningar af de Sverige omgifvande hafven,
något som nödvändiggjorts deraf, att ett för sådant ändamål särskild!
anskaffad! fartyg icke funnes.
Redan uti skrifvelse den 14 oktober 1899 hade visserligen Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län gjort framställning
om vidtagande af åtgärder för anskaffande af ett nytt armeradt ångfartyg,
lämpadt för utförande så väl af bevakningstjenst vid rikets
kuster för åstadkommande af ordning och skydd vid fiskets bedrifvande
som af hydrografisk-biologiska undersökningar, och, sedan kommerskollegium
häröfver afgifvit ett tillstyrkande utlåtande, hade från sjöförsvarsdepartementet
öfverlemnats en genom detta departements försorg,
på anmodan, utarbetad ritning till ett dylikt fartyg, hvarför anskaffningskostnaden
beräknats till ett belopp af 281,000 kronor; men då, om än
önskvärd! syntes, att. ett särskild! för ifrågavarande ändamål anskaffadt
fartyg funnes att tillgå för bevakningstjensten och de hydrografiska
undersökningarna, hade departementschefen dock icke ansett behofvet
deraf så trängande, att icke försök först borde göras med användande
af redan befintlig, kronan tillhörig fartygsmateriel. Den erfarenhet,
som hittills vunnits, hade icke heller ådagalagt nödvändigheten af att
särskild!, fartyg anskaffades, utan tvärtom gifvit vid handen, att kanonbåten
Svensksund rätt väl lämpade sig för kombinerade bevaknings- och undersökningsexpeditioner.
Sålunda hade uti den af departementschefen under
punkt 23:o här ofvan omnämnda generalrapport öfver 1901 års sommarexpedition
med Svensksund kanonbåtens chef i fråga om fartygets användningvid
hydrografisk-biologiska undersökningar anfört, bland annat, att kanon
-
Ang. anslag
till ändringar
i kanonbåten
Svensksunds
utrustning.
[25.]
136
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
båten syntes för dessa arbeten synnerligen lämplig, dock att några
smärre förändringar å däck fordrades för att underlätta arbetena,
livilka förändringar emellertid ej på något sätt syntes komma att inverka
störande på fartygets egenskaper, utseende eller användning i öfrigt.
Uti skrifvelse den 9 oktober 1901 hade nu också svenska hydrografisk-biologiska
kommissionen — efter hemställan, alt Kongl. Maj:t
måtte för de undersökningsarbeten af de Sverige omgifvande hafven,
som ålåge kommissionen, till dennas förfogande ställa ett lämpligt
ångfartyg vid de tider af året, då den internationella undersökningens
terminer infölle, nemligen i februari, maj, augusti och november —-i första rummet framhållit önskvärdheten af att med det snaraste ett
nytt fartyg byggdes, och derefter anhållit, att, intill dess sådant kunde
ske, Kongl. Maj:t ville vidtaga åtgärder för, att kanonbåten Svensksund
finge medverka vid undersökningarna samt att å densammas utrustning
finge vidtagas vissa mindre förändringar i enlighet med en vid skrifvelsen
fogad promemoria, deruti föreslagits:
1) att relings- och däcksstöttorna mellan båda davittarne å
båda sidorna eller åtminstone å styrbords sida skulle göras flyttbara
så att trawlar och större fiske-apparater kunde upptagas utan hinder
af räcket och stöttorna;
2) att kanonbåten försåges med en »maskinbåt» i stället för ängslig,
hvilken vore mindre användbar;
3) att en 500 meter lång ståltrådstross jemte rulle anskaffades;
4) att några stora jernbleck, dels fasta, dels lösa, anskaffades, samt
5) att en liten elektrisk winch för upphalning af de hydrografiska
apparaterna anskaffades.
Efter det departementschefen uti skrifvelse till chefen för sjöförsvarsdepartementet
anhållit om dennes medverkan för utredning af frågan, under
hvilka förutsättningar de uti ofvannämnda promemoria upptagna förändringar
läte sig verkställa, äfvensom kostnaderna för desamma, hade
bemälde chef med skrifvelse den 10 december 1901 öfverlemnat eu af
marinförvaltningen verkstäld utredning i ämnet, beträffande hvilken nämnde
departementschef förklarat sig icke hafva något att erinra eller tillägga.
Marinförvaltningen hade till frågans utredning anfört följande:
Räcket på kanonbåtens däck kunde utan svårighet göras losstagbart
mellan de stöttor, som uppbure bryggorna. Mot öfriga i ofvan berörda
promemoria föreslagna förändringar beträffande utrustningen syntes intet
vara att erinra.
Beträffande kostnaderna för här ifrågakomna arbeten och anskaffa
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
137
ningar, hade dessa i enlighet med i marinförvaltningens ingeniörsafdelning
nppgjordt kostnadsförslag beräknats att uppgå till
för ändring af relings- och däcksstöttorna .............. kronor
,, en “maskinbåtu .......................................................... ,,
,, 2V2 “ ståltross, 500 meter lång, med rulle ......... „
,, nödiga jernbleck, förslagsvis ................................... ,,
„ en elektrisk winch, cirka........................................... „
„ transporter, cirka ........................................................... ,,
eller till
Då emellertid dessa arbeten och
400
4,400
1,200
200
1,200
100
sammanlagdt
kronor
7,500:—
anskaffningar icke afsåge något
flottans ändamål, syntes icke under femte hnfvndtiteln anvisade medel
böra för kostnadernas bestridande användas.
Den af svenska hydrografisk-biologiska kommissionen nu gjorda
framställning afsåge visserligen i främsta rummet anskaffandet af ett nytt
fartyg, men då departementschefen, såsom af hvad han ofvan anfört framginge,
fortfarande hölle före, att de härmed förenade afsevärda kostnader
borde i det längsta undvikas, funne han sig äfven nu sakna tillräcklig
anledning att tillstyrka framställning till Riksdagen i sådant syfte.
Deremot vore det tydligen oundgängligen nödigt att, om ett flottans
fartyg skulle kunna för de hydrografisk-biologiska undersökningarna med
fördel användas, detsamma snarast möjligt försåges med sådan utrustning,
att det blefve för ändamålet fullt användbart. Mot de utaf kommissionen
i detta afseende föreslagna arbeten och anskaffningar hade departementschefen
intet annat att erinra, än att behofvet af kanonbåtens förseende
med en “maskinbåt“, hvarmed åsyftades en för eldning med petroleum
afsedd båt, i stället för den dertill hörande ångslup, icke syntes
nöjaktigt ådagalagdt. Enligt hvad departementschefen inhemtat skulle
nemligen förnämsta fördelen af detta utbyte vara, att en båt, som eldades
med petroleum, kunde något fortare uppeldas och derför hastigare komma
till användning, än en sådan ångslup, som nu funnes å Svensksund, men
syntes häruti icke ligga tillräcklig anledning till den utgift å 4,400
kronor, hvarom här vore fråga. Emot de beräknade kostnaderna för
öfriga föreslagna ändringar i kanonbåtens utrustning hade departementschefen
intet att erinra, och komme, enligt hvad från sakkunnigt håll vitsordats,
desamma icke att i någon mån inverka störande på kanonbåtens
egenskap af krigsfartyg.
På grund af hvad i statsrådsprotokollet anförts hemställer utskottet,
att Riksdagen må, till vidtagande af här ofvan
närmare angifna ändringar uti kanonbåten Svensksunds
Bih, till Biksd. Prot. 1902. 4 Sami. 1 Åfd. 10 Höft. 18
188
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Ang. höjning
af fonden för
fiskerinäringens
befrämjande.
[26.]
utrustning, på extra stat för år 1903 anvisa ett belopp
af 3,100 kronor, med rätt för Kongl. Maj:t att redan
under innevarande år förskjuta beloppet af tillgängliga
medel.
26:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, för höjande af
fonden för fiskerinäringens befrämjande, bevilja ett anslag af 500,000
kronor och deraf på extra stat för år 1903 anvisa 200,000 kronor, med
rätt för Kongl. Maj:t att låta utaf sistnämnda belopp förskottsvis under
innevarande år af tillgängliga medel utanordna 100,000 kronor.
Af statsrådsprotokollet inhemtas, hurusom Riksdagen med föranledande
af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning år 1891 beviljat
ett anslag af 100,000 kronor till inrättande af en fond för fiskerinäringens
befrämjande, från hvilken fond, i mån af tillgång och på
vissa af Riksdagen angifna vilkor, lån finge tilldelas landsting eller
hushållningssällskap, som förklarat sig villigt att utlemna låneunderstöd
för anskaffande af fiskebåtar och fiskeredskap eller för anläggande af
smärre inrättningar för tillgodogörande och förädling af fiskets produkter.
Riksdagen hade dervid tillika medgifvit, att inflytande räntor å de från
fonden utlemnade lån finge ingå till fonden för att tillsammans med
dennas öfriga tillgångar användas för det med fonden afsedda ändamål.
Kong!. Maj:t både derefter den 3 juni 1892 utfärdat kungörelse angående
bildandet af omförmälda fond, uti hvilken kungörelse föreskrifvits,
bland annat, att af hushållningssällskap eller landsting gjord
framställning om lån från ifrågavarande fond, hvilken framställning
borde ingifvas, för Göteborgs och Bohus län samt Hallands län till
Kong!. Majds befallningshafvande i samma län samt för rikets öfriga
län till landtbruksstyrelsen, skulle underställas Kongl. Maj ds pröfning;
att från fonden beviljadt lån skulle utbetalas emot hushållningssällskapets
eller landstingets förskrifning derå; samt att tiden för amortering
af sådant lån, hvarå skulle erläggas 3 procent årlig ränta, skulle
utgöra 8 år.
I fråga om amorteringstiden hade sedermera genom kungörelsen
den 19 maj 1893 skett den förändring, att lån kunde erhållas äfven
med kortare återbetalningstid än 8 år.
Med anledning af uti särskilda motioner till 1899 års Riksdagväckta
förslag om höjning af ifrågavarande fond, hvarigenom, bland
annat, skulle möjliggöras, att lån för det med fonden afsedda ändamål
ktmde beviljas fiskare till högre belopp, än som dittills förekommit,
samt om lindring i visst fall af lånevilkoren, hade Riksdagen för höjande
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
139
af berörda fond å extra stat för år 1900 beviljat ett anslag af 100,000
kronor, hvarjemte Riksdagen för sin del besluta de ändringar i gällande
vilkor för Iåns erhållande ur fonden, att tiden för lånens amortering:
bestämts till högst 10 år och att räntefrihet medgifvits för första året,
under hvilket lånet innehades. 1 samband dermed hade Riksdagen uttalat
det önskemål, att förenkling i sjelfva sättet för låneansökningarnas
behandling och lånens utbekommande måtte åstadkommas, i syfte att
lånen måtte kunna med mindre tidsutdrägt än nu vore fallet till vederbörande
utbetalas.
På grund af Riksdagens förenämnda beslut och i samband dermed
gjorda uttalande hade Kongl. Maj:t genom kungörelse den 8 februari
1900 funnit godt att, med upphäfvande af kungörelserna den 3 juni
1892 och den 19 maj 1893, förordna, hufvudsakligen: att Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län och Hallands län samt
landtbruksstyrelsen skulle ega att, efter pröfning af hos dem af
vederbörande hushållningssällskap eller landsting gjorda framställningar
om lån från ifrågavarande fond, inom det belopp, hvaröfver,
enligt hvad särskildt bestämdes, eu hvar af dessa myndigheter egde
för ändamålet förfoga, bevilja hushållningssällskapet eller landstinget
lån från fonden; att från fonden beviljadt lån skulle återbetalas inom
högst tio år; att räntefrihet skulle åtnjutas för första året, under hvilket
lånet innehades; samt att låneunderstöd, som af hushållningssällskap eller
landsting meddelades, finge utgöra högst 10,000 kronor. Enligt kongl.
bref den 8 februari 1900 hade föreskrifvits, bland annat, att af ifrågavarande
fond finge tills vidare intill slutet af år 1900 tagas i anspråk,
af Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län för
detta län 60 procent, af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands
län för detta län 15 procent samt af landtbruksstyrelsen för öfriga län
25 procent, deri inberäknade de belopp, för hvilka låntagare inom de
särskilda kretsarna redan svarade.
Sedan 1900 års Riksdag med anledning af derom inom Riksdagen
väckt förslag på extra stat för år 1901 anvisat ytterligare 100,000 kronor
för höjande af berörda fond, hade Kongl. Majd genom bref den 8
mars 1901 sålunda bestämt fondens fördelning intill slutet af sistnämnda
år, att deraf finge tagas i anspråk, af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län för detta län 80 procent,
af Kongl. Maj ds befallningshafvande i Hallands län för detta
län 10 procent samt af landtbruksstyrelsen för öfriga län 10 procent,
deri inberäknade de belopp, för hvilka låntagare inom de särskilda kretsarna
redan svarade; och hade Kongl. Maj:t den 31 december 1901
140 Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
bestämt enahanda fördelning af fonden för tiden intill utgången af år
1902.
Uti en till Kongl. Maj:t stäld, af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län med skrifvelse af den 12
november 1901 öfverlemnad skrift, hade nu nämnda läns landsting,
med förmälan att för Göteborgs och Bohus län från ifrågavarande
fond förmedlats lån till en början af länets hushållningssällskap
och derefter alltsedan år 1894 af länets landsting genom dess förvaltningsutskott
i enlighet med beslut, som af landstinget fattats sistnämnda
år samt åren 1896, 1899, 1900 och 1901, vidare anfört: Den låne
förmedling,
som år 1894 af landstinget beslutats, hade begränsats till
25,000 kronor. Sedan förvaltningsutskottet offentliggjort kungörelse om
lånen, hade 20 ansökningar inkommit å tillhopa 32,300 kronor, af hvilka
14 beviljats med sammanlagdt lånebelopp af 24,800 kronor. Vid 1896
års lån, som af landstinget faststälts till högst 20,000 kronor, hade ansökningar
ingifvits till sammanlagdt belopp af 47,300 kronor af 34 sökande,
af hvilka 29 erhållit lån, dock endast till hälften af sökta beloppen med
tillhopa 20,000 kronor. Vid båda dessa låneförmedlingar hade såsom
maximibelopp för lån till anskaffande af fiskebåtar faststälts 2,000 kronor
och för anskaffande af redskap 1,000 kronor, hvarjemte tiderna för
lånens amortering bestämts, för det förra ändamålet till 5 och för det
senare till 3 år. Sedan landstinget år 1899 gifvit förvaltningsutskottet
uppdrag att förmedla lån från fonden till belopp af ytterligare 75,000
kronor, hade utskottet, med bibehållande af amorteringstiderna, fastställa
lånen för fiskefartygs anskaffande till högst 5,000 kronor och för inköp
af redskap till högst 3,000 kronor. Vid denna låneförmedling hade inkommit
ej mindre än 84 ansökningar å tillhopa 243,350 kronor. Då
sålunda endast en bråkdel af det sökta beloppet kunnat beviljas och enligt
utskottets åsigt behofvet af fiskebåtar i första rummet synts böra tillgodoses,
hade denna gång ansökningarna för inköp af redskap måst lemnas utan
afseende och af öfriga sökande 43 tilldelats lån till sammanlagdt belopp af
74,700 kronor, utgörande för hvarje beviljadt lån ungefär hälften af
sökta beloppet. Genom beslut vid 1900 års landsting hade uppdragits åt
förvaltningsutskottet att intill följande lagtima landsting från fonden
förmedla lån till det belopp, som enligt Kongl. Maj:ts beslut vore
eller kunde varda på länet disponeradt. Sedan Kongl. Maj:t genom
beslut den 8 mars 1901 bestämt, att af fondens behållning för 1900
och 1901 skulle på detta län, som förut tillerkänts 60 procent af
fonden, disponeras 80 procent eller 158,985 kronor, samt låneförmedlingen
derefter kungjorts, hade lån sökts till sammanlagdt belopp af
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
141
174,450 kronor af 63 sökande; och hade af fonden till landstinget utlemnats
158,775 kronor, hvadan och då från föregående låneförmedlingar
återstått några olyftade lånebelopp, utskottet varit i tillfälle att på
grund af 61 godkända ansökningar denna gång utdela lån å sammanlagdt
173,250 kronor. Sedan sist sagda låneförmedling verkstälts, hade
ytterligare 20 ansökningar inkommit med lånebelopp af tillhopa 73,000
kronor, hvilka ansökningar tillsvidare bordlagts. Vid 1901 års landsting
hade beslut af motsvarande lydelse som år 1900 fattats om låneförmedling,
men hade på grund af detta beslut några åtgärder dittills ej vidtagits.
Af denna redogörelse, hvartill syntes böra läggas, att samtliga
låntagare dittills ordentligt fullgjort sina förbindelser till landstinget,
framginge alltså, att under den tid, landstinget tagit befattning
med förmedling af lån från fonden till fiskerinäringens befrämjande,
landstinget utlemnat sådana till sammanlagdt belopp af 278,375 kronor,
under det att samtidigt lån sökts till belopp af 570,400 kronor.
Enligt hvad landstinget inhemtat, vore emellertid ännu ett stort antal
ansökningar med betydande lånebelopp att förvänta till nästa låneförmedling.
Då landstinget af fondens behållning uttagit hela den på
länet disponerade andel, med undantag af en obetydlig återstod, vore,
derest ej länet tilldelades ännu större andel af fonden, andra medel
för den af 1901 års landsting beslutade förmedling ej att påräkna, än
hvad som vid skeende afbetalningar till fonden inflöte. Häraf framginge
enligt landstingets åsigt tydligt, att de till fonden dittills beviljade
anslag icke på långt när motsvarat eller lomme att motsvara
lånebehofvet för fiskeriändamål inom detta län, från hvilket fonden ju
företrädesvis anlitades. Beträffande de ifrågavarande lånens betydelse
för förkofran af den bohuslänska fiskerinäringen syntes icke inom länet
råda mer än en mening, hvilket ock bestyrktes af landstingets upprepade
beslut om låneförmedlingar. Då inomskärsfisket vid Bohus
läns kuster alltmera förminskades, vore det för länets talrika fiskarebefolkning
af bjudande ekonomisk nödvändighet att medelst anskaffande
af större fångstfartyg och lämplig redskap rusta sig till ett rationel
utöfvande af storsjöfisket. Det derför nödiga kapitalet kunde, särskildt
i dessaHmappa penningtider, af flertalet svårligen anskaffas, derest ej
staten trädde hjelpande emellan medelst erbjudande af billiga lån. Behofvet
af dylika lån hade jemväl, såsom landstinget hade sig bekant,
af Kong! Maj:ts befallningshafvande i dess om lånen afgifna redogörelse
kraftigt vitsordats. Med hvad sålunda blifvit anfördt ansåge
sig landstinget hafva visat ^angelägenheten af, att fonden för fiskerinäringens
befrämjande tillökades utöfver sitt nuvarande belopp. Be
-
142
Statsutskottets Utlåtande N:o 10
träffande det belopp, hvarmed denna tillökning syntes böra ske, ville
landstinget, med hänsyn ej mindre till det i ofvan meddelade redogörelse
påvisade, redan befintliga lånebehofvet, än äfven till önskvärdheten
af, att länets fiskare måtte för framtiden beredas ökadt tillfälle
att anskaffa de tidsenligaste fartyg och redskap och dymedelst sättas
i stånd att möta konkurrensen med andra nationers fiskare, såsom
sin åsigt uttala, att nämnda belopp ej borde sättas lägre än 500,000
kronor. Landstinget funne ett ytterligare stöd för en så betydande
höjning- af fonden uti motsvarande förhållanden i Norge. Enligt en
från departementet för det inre meddelad redogörelse, som stälts till
landstingets förfogande, framginge, att i nämnda land sedan år 1889
funnes en »Havsfiskefond» för utdelande af lån till fiskare och sjömän,
som sjelfva deltoge i fiskerinäringens bedrifvande, i och för anskaffande
af ång- och segelfartyg till fiske samt till främjande af anläggningar
för fiskevarors tillverkning, förädling och konservering, hvilken fond
för närvarande uppginge till 700,000 kronor och från hvilken beviljade
lån förräntades efter 2Va procent. Stortinget hade derjemte år 1900 beviljat
en fond af 500,000 kronor, som uteslutande finge användas till
lån för anskaffande af moderna fiskeångbåtar för bedrifvande af storsjöfiske,
utan afseende å huruvida låntagaren sjelf vore att räkna till
fiskeriidkare eller ej. Dessa lån löpte med 4 procent ränta. Det i
Norge för fiskeriändamål fonderade beloppet utgjorde alltså ej mindre
än 1,200,000 kronor. På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hade
landstinget hemstält, att Kongl. Maj:t måtte hos Riksdagen utverka
ytterligare anslag till fonden för fiskerinäringens befrämjande till belopp
ej understigande 500,000 kronor.
Efter härå erhållen remiss hade kommerskollegium och landtbruksstyrelsen
med utlåtande af den 14 december 1901 öfverlemnat
ett af kommerskollegium från Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs
och Bohus län infordradt, den 4 i nämnda månad afgifvet
yttrande i ämnet, af innehåll hufvudsakligen: att den förnämsta
orsaken, hvarför behofvet af lån inom Göteborgs och Bohus län
varit så stort, syntes kunna sökas i den omständighet att, sedan
sillfisket vid länets kuster, åt hvilket fiske i allmänhet fiskeribefolkningen
uteslutande egna! sig, numera upphört, fiskarena måst för sin
utkomst såväl återgå till det af dem under sillfisket försummade
storsjöfisket, som ock mera än förut egna sig åt annat fiske; att, då
det härtill fordrades andra farkoster och redskap än de vid sillfisket
använda samt fiskeribefolkningen i allmänhet under det gifvande sillfisket
icke gjort några besparingar, fiskarena måst genom lån söka
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
143
bereda sig möjlighet att anskaffa sig dylika farkoster och redskap; att
som de genom de af landstingets förvaltningsutskott utlemnade lånen
redan inköpta farkoster och redskap i icke ringa grad medfört gagn för
fiskerinäringen inom länet, syntes med all säkerhet allt flera fiskare
inom länet finna det med sin fördel förenadt att för idkande af storsjöfiske
eller annat fiske i det förra sillfiskets ställe anskaffa derför erforderliga
farkoster och redskap och särskildt för att beträffande storsjöfisket
kunna bestå i täflan med främmande länders fiskeriidkare; att de
ntlemnade lånen hufvudsakligen afsett anskaffande af fiskefartyg, enär
förvaltningsutskottet ansett, att behofvet af dylika fartyg borde i första
rummet tillgodoses, men att för framtiden, då behofvet af dessa icke
blefve så trängande samt då det bland fiskarena blefve mera bekant,
att större möjlighet än nu forefunnes att erhålla lån till fiskeredskap,
framställningar om dylika lån syntes komma att blifva allt talrikare;
att, då fonden dessutom vore afsedd att bereda tillgång till lån för
anläggning af smärre inrättningar för tillgodogörande och förädling af
fiskets produkter, fonden gifvetvis i en framtid skulle komma att tagas
i anspråk för berörda ändamål, hvilket icke saknade sin stora vigt och
betydelse; samt att, vidkommande det af landstinget föreslagna beloppet,
hvarmed fonden borde höjas, Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
som väl funne det sannolikt, att inom en icke alltför aflägsen framtid
behof af fondens ökande med det af landstinget föreslagna beloppet
komme att göra sig gällande, dock, enär svårigheter syntes förefinnas
att nu på en gång nå fram till detta mål, ansåge, att en betydlig
höjning redan nu vore synnerligen önskvärd, och för sin del ville tillstyrka,
att fonden ökades med åtminstone 200,000 kronor.
I sitt ofvanberörda utlåtande hade kommerskollegium och landtbruksstyrelsen
för egen del anfört: I likhet med såväl landstinget
som Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län
ansåge embetsverken, att för närvarande inom detta län forefunnes
stort behof af kapital förnämligast för anskaffande af sådana fiskefartyg,
som med anledning af de förändringar inom fiskets bedrifvande,
hvilka, enligt hvad vederbörande framhållit, uppstått inom länet, komme
att erfordras. Sedan inomskärsfisket minskats och länets talrika fiskarebefolkning
tvungits att öfvergå till storsjöfisket för att lifnära sig, måste
gifvetvis åtgärder vidtagas för anskaffande af efter de förändrade konjunkturerna.
lämpade fiskefartyg och fiskeredskap, och då fiskarena
sjelfva vore i saknad af möjlighet att förskaffa det härför erforderliga
kapitalet, syntes staten böra träda emellan för att lemna fiskarebefolkuingen
den hjelp, som för ändamålet behöfdes.
144
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
På grund af den ändring med hänsyn till fartygens beskaffenhet,
som inträdt derigenom, att ångkraften införts i fiskets tjenst, hade på
senare tiden i England en del seglande fiskefartyg kunnat erhållas för
billigt pris. Denna sistnämnda möjlighet syntes emellertid numera
hafva åtminstone till större delen upphört, hvarför de fiskefartyg, som
af ifrågavarande fiskare behöfde anskaffas, säkerligen hädanefter komme
att ställa sig dyrare. Det syntes visserligen icke böra förbises, att
nämnda storsjöfiske fordrade en stam af tränade fiskare i helt annan
grad, än då fråga vore om vadfiske efter sill inomskärs, hvarför det
äfven måste dröja någon tid, innan fiskarebefolkningen i sin helhet
eller till någon större del kunde med framgång upptaga den täflan
med andra nationers fiskare, som måste blifva en följd af öfvergången
till storsjöfisket, men det syntes icke kunna förnekas, att, äfven om
hänsyn toges till denna omständighet, lånebehofvet för nu ifrågavarande
ändamål inom Göteborgs och Bohus län måste anses högst betydligt,
helst, på sätt Kongl. Maj:ts befallningshafvande framhållit, lån från
fonden enligt densammas uppgift äfven kunde beviljas för anläggande
af smärre inrättningar för tillgodogörande ocli förädling af fiskets produkter.
Beträffande det belopp, hvarmed fonden för tillgodoseende af
ofvan sagda ändamål syntes böra ökas, kunde visserligen samma belopp
icke till siffran exakt angifvas, men det syntes, som om, då det vore
för fiskarenas intressen ganska menligt, om medel för ändamålet i
händelse af behof komme att saknas, fondens belopp borde bestämmas
så, att den för en icke alltför kort framtid kunde antagas komma
att tillfredsställa anspråken på densamma, helst utgifterna för statsverket
genom fondens ökande och utlemnande af lån från densamma
ej kunde anses afse värda. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs
och Bohus län hade också i sitt förberörda yttrande vitsordat,
att inom en icke alltför aflägsen framtid behof af fondens
ökande med det af landstinget ifrågasatta belopp sannolikt komme
att förefinnas, fastän nämnda myndighet trodde svårigheter förefinnas
att nu på en gång nå fram till detta mål. Vid sådant förhållande och
då det belopp, hvarmed landstinget ansett fonden böra höjas, eller
500,000 kronor, icke enligt embetsverkens uppfattning kunde anses
högre, än omständigheterna för närvarande påkallade, syntes det också,
som om hänsynen härtill ensam borde göra sig gällande vid bestämmandet
af sagda belopp; och hade embetsverken på grund häraf hemstält
om beviljande af ett anslag af 500,000 kronor för höjande af fonden
för fiskerinäringens befrämjande.
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
145
De skäl, som sålunda framlagts för en höjning af fonden för
fiskerinäringens befrämjande, hvilken, enligt af statskontoret lemnad
uppgift, vid 1901 års slut uppgått till 316,960 kronor 76 öre, funne
departementschefen synnerligen beaktansvärda. Det finge å ena sidan
anses otvifvelaktigt, att de lån, som af landsting eller hushållningssällskap
förmedlats från ifrågavarande fond, i sin mån kraftigt bidragit till upphjelpande
af fisket särskildt vid rikets vestra kust. Framför allt syntes
omförmälda lån hafva anlitats till anskaffande af båtar och redskap
för bedrifvande af det s. k. storsjöfisket, hvars betydelse för vestkustens
fiskarebefolkning med hänsyn särskild!'' till det aftagande
sillfisket alltjemt vuxit. Men å andra sidan framginge tydligt af den
jemförelse mellan beloppet af sökta och beviljade lån under tiden
1894—1900, som lemnats af Göteborgs och Bohus läns landsting, inom
hvars område större delen af fonden disponerats, att fondens tillgångar
visat sig alldeles otillräckliga i förhållande till de lånekraf, som stälts
på densamma. Det syntes så mycket mer angeläget, att en det allt
mer ökade lånebehofvet motsvarande höjning af fonden skedde, som
detta lånebehof endast med stor svårighet kunde på annat sätt fyllas.
Härtill komme jemväl den omständigheten, att staten genom ifrågavarande
lånerörelse knappast kunde tillskyndas några förluster, då
ju landsting och hushållningssällskap vore för de till dem i första hand
utlemnade lånen ansvariga.
Beträffande det belopp, hvarmed fonden nu borde höjas, funne
departementschefen visserligen det af Göteborgs och Bohus läns landsting
samt af kommerskollegium och landtbruksstyrelsen föreslagna beloppet
af 500,000 kronor alltför högt för att af Riksdagen skäligen
kunna för ett och samma år beviljas, men å andra sidan ansåge han
sig, med afseende å hvad i ärendet förekommit, icke böra underlåta
att tillstyrka Kongl. Maj:t att hos Riksdagen redan nu göra framställning
i syfte att hela det sålunda ifrågasatta beloppet måtte varda till
fonden afsatt. Enligt nyssnämnda, från statskontoret lemnade uppgift
hade af fondens medel vid 1901 års utgång tillhopa 252,142 kronor 50
öre varit utlånade, hvadan af samma medel nu funnes för utlåning tillgängligt
ett belopp af endast 64,818 kronor 26 öre jemte inflytande
annuiteter. Efter hvad departementschefen från statskontoret inhemtat,
skulle å för närvarande utestående lån under åren 1902—1905 inbetalas
annuiteter till följande belopp:
år 1902 ................................................ kronor 63,387: 19
„ 1903 .................................................. „ 61,164: 7 o
,,1904 ..................................................... „ 56,402:10
„ 1905 .................................................. „ 50,582: 50
Bih. till Iliksd. Frat. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 10 Käft.
19
146
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Ang. anslag
till undervisningskurser
i navigation
för bohuslänske
fiskare
[27.]
För beredande af en så jemn tillgång på lånemedel som möjligt,
ansåge departementschefen sig med ledning af dessa siffror böra förorda,
att det för fondens ökning afsedda anslagsbeloppet fördelades på
fem år. Med hänsyn såväl till det redan nu förefintliga lånebehofvet
som ock till den ökning deraf, som med all sannolikhet kunde inom
den närmaste framtiden förväntas, hade departementschefen emellertid
ansett önskvärdt, att för fondens ökande uti riksstaten för nästkommande
år upptoges ett anslag af 200,000 kronor och att af detta belopp redan
under innevarande år blefve för det med fonden afsedda ändamål tillgängligt
ett belopp af 100,000 kronor.
I likhet med de myndigheter, hvilka uti förevarande ärende yttrat
sig, finner utskottet det vara af synnerlig vigt, att tillfälle beredes
fiskeribefolkningen, särskildt den vid rikets vestra kust, att genom lån
erhålla medel till anskaffande af för nuvarande förhållanden lämpliga
fiskebåtar med de för fiskebedriften afsedda anordningar och maskiner
samt fångstredskap med mera dylikt och då den härför afsedda fonden
påtagligen för närvarande icke kan tillgodose de kraf, som ställas på
densamma, anser sig utskottet böra tillstyrka eu ökning af samma fond,
hvadan utskottet, som icke haft något att erinra vare sig mot storleken
af det utaf Kongl. Maj:t föreslagna beloppet, eller mot Kongl. Maj:ts
framställning att redan under innevarande år få af tillgängliga medel
för ändamålet förskottsvis utanordna 100,000 kronor, hemställer,
att Riksdagen må, för höjande af fonden för fiskerinäringens
befrämjande bevilja ett anslag af 500,000
kronor och deraf på extra stat för år 1903 anvisa
200,000 kronor, med rätt för Kongl. Maj:t att låta utaf
sistnämnda belopp förskottsvis under innevarande år
af tillgängliga medel utanordna 100,000 kronor.
27:o) Vidare har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att, såsom
bidrag till anordnande af undervisningskurser i navigation för bohuslänske
fiskare, på extra stat för år 1903 anvisa ett anslag af 2,250 kronor.
Till det i ärendet förda statsrådsprotokoll har departementschefen
meddelat, att Göteborgs fiskeriförening i en till Kongl. Maj:t stäld,
af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län med
skrifvelse den 2 januari 1901 öfverlemnad skrift hemstält om anvisande
af ett årligt anslag å tills vidare 4,000 kronor för åstadkommande
af viss enklare undervisning i navigation för fiskare i Bolmsläns skärgård.
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
147
Till stöd för berörda framställning både åberopats densamma åtföljande
yttrande och förslag af f. d. kommendörkaptenen A. F. Ouchterlony
samt utlåtande häröfver af intendenten vid hafsfiskena i Göteborgs och
Bohus län A. H. Malm, af hvilka den förre anfört, hufvudsakligen: att
för storsjöfiskets utveckling erfordrades, att fiskarena bibragtes den för
yrket behöfliga kunskapen i navigation, hvilken de i allmänhet saknade;
att meddelandet deraf lämpligast skulle kunna ske på det sätt, att
under de tider af året, då icke något af de större fiskena bedrefves,
fiskarena å de större fiskelägena lemnades tillfälle att årligen under
en eller annan månad genom ambulerande navigationslärare erhålla
en enkel och praktisk undervisning i för storsjöfiskare behöflig navigationskunskap,
såsom allmän kännedom om sjökort, afsättning af kurser,
distanser och pejlingar med mera, samt att, genom förfrågningar hos
navigationslärarne, utveckla sin kunskap i ämnet så långt, som lust
och förmåga sträckte sig, hvarjemte högst: nödvändigt vore, att
fiskarena grundligt lärde känna reglerna för hvad å fartyg iakttagas
borde till undvikande af ombordläggning; att emellertid med kännedom
om fiskarenas uppfattning och lynne all kurs- och lexläsning
samt allt examensväsende helt och hållet borde uteslutas, så att undervisningen
uti ifrågavarande ämnen komme att bedrifvas ungefär efter
samma metod, som i allmänhet följdes i Sveriges folkhögskolor; att,
enär i Bohuslän hemmahörde ungefär 100 hufvudsakligen från England
inköpta fiskekuttrar, hvilka användes såväl för fiske som för fraktfart,
behofvet af navigationskunskap numera vore vida större, än då de mindre
så kallade bankskutorna mera allmänt användes för bank- eller storsjöfisket;
samt att, om i Bohuslän funnits flere navigationskunnige fiskare,
än hvad nu vore fallet, sannolikt redan för åtskilliga år sedan svenske
fiskare deltagit i de rika fiskena utanför Island, hvilka nu vore för dem
nästan okända; och hade f. d. kommendörkaptenen Ouchterlony beträffande
anordningarna och kostnaderna för den sålunda ifrågasatta ambulatoriska
undervisningen föreslagit, att för densamma, som lämpligen kunde meddelas
under tiden från den 1 oktober till den 15 mars och somliga år
möjligen något längre, borde anlitas två navigationslärare, af hvilka en
hvar årligen undervisade vid fre fiskelägen, mot arfvode till hvardera
af 1,000 kronor, eller tillhopa 2,000 kronor, hvartill komme dels för
traktamente till dem under sex månaders vistelse å fislielägena jemte
ersättning till dem under samma tid för hyra af bostad och undervisningslokal
äfvensom för bränsle och lysämnen 5 kronor om dagen för hvardera,
eller tillhopa 1,800 kronor, dels ock för lärarnes resor in alles 100
kronor och för inköp af undervisningsmateriel tillhopa 100 kronor, eller
148
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
således i ett för allt 4,000 kronor; dock med iakttagande, att, om det
ymniga sillfisket åter började, undervisningstiden borde inskränkas till
februari och mars månader, men i stället anlitas tre lärare vid undervisningen,
då arfvoden och öfriga kostnader skulle minskas i skäligt
förhållande för en hvar lärare.
Bemälde Malm hade, under åberopande, bland annat, af den nytta,
fiskarena skulle hafva af kunskap i navigation vid fiskefärder öfver
Nordsjön, tillstyrkt nämnda fiskeriförening att på hvarje sätt, som kunde
stå föreningen till buds, verka till uppnående af ifrågavarande förslags syfte.
Sedan Kongl. Magt genom remiss anbefalt kommerskollegium att
i detta ärende afgifva utlåtande, hade kollegium med skrifvelse den 20
november 1901 öfverlemnat yttrande af bemälde Malm, i h vil k et afgifvits
förslag å de blifvande undervisningsämnena samt å de fiskelägen,
der undervisningen borde i den närmaste tiden företrädesvis meddelas
m. m. Enligt detta förslag skulle undervisningsämnena utgöras af:
a) gällande förordning angående hvad å fartyg iakttagas bör
till undvikande af ombordläggning, förtydligad genom demonstrering
med små fartygsmodeller;
b) aritmetik: de 4 enkla räknesätten och decimalbråk;
c) kännedom om kompassen, dess rätta placering, samt huru
kurser och pejlingar rättas för missvisning;
d) kännedom om sjökort;
e) . bestickföring, såsom afsättning i sjökortet af kurser, distanser
och pejlingar samt sammankoppling af kurser m. m.;
f) kännedom om oktanten eller sextanten och dess användning;
g) beräkning af latitud efter observation af solens meridianhöjd;
h) någon kännedom om tidvatten.
Malm hade derjemte anfört, i hufvudsak, att under de första åren
icke någon examen eller pröfning af dem, som åtnjutit undervisning,
borde ega rum, emedan fiskarenas skaplynnen och vanor vore sådana,
att många fiskare kanske skulle känna det motbjudande att underkasta
sig offentlig pröfning och hellre undvara undervisningen. Beträffande
öfvervakande och närmare ordnande af undervisningen, förefölle
det lämpligast, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande till det
uppdraget förordnade intendenten vid länets hafsfisken och en nautiskt
bildad person, livilka anmodades att emellanåt besöka de ställen,
der undervisning lemnades. Berättelse öfver undervisningen borde årligen
till Kongl. Maj:ts befallningshafvande afgifvas. Reseersättning
för öfvervakningen borde utgå med 250 kronor för år åt hvardera af de
båda inspektörerna, med skyldighet för dem att öfvervara undervisningen
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
149
åtminstone en dag i hvarje af årets sex kurser. Den mängd sjöolyckor,
som i senare tid i hastig följd drabbat Bohusläns storsjöfiskare,
syntes böra få gälla såsom det kraftigaste förordet för förslaget.
Vid kommerskollegii ofvanberörda skrifvelse funnes derjemte
fogade dels eu skrift af ordföranden i Klöfvedals sockens kommunalstämma,
Carl Berndtsson, innefattande förslag i fråga om undervisningsämnena,
dels förklarande af Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, att detta, som ansåge, att frågan
vore af stor betydelse för länets storsjöfiskeidkande befolkning, om man
ock icke med fog kunde säga, att den väsentliga anledningen till timade
olyckshändelser under näringens utöfvande orsakats af bristande kunskap
i navigation, anvisat under fem år från och med år 1902 ett reservationsanslag
af 1,000 kronor årligen till bestridande af högst en
tredjedel af kostnaderna för anordnandet af undervisningskurser i navigation
åt bohuslänska storsjöfiskare och under förutsättning, att kurserna,
stälda under Kongl. Maj:ts befallningshafvandes öfverinseende
och anordnade ambulatoriskt inom länets större fiskelägen, skulle vara
för deltagarne kostnadsfria och utan examenstvång, dels meddelande
från länets landsting, att detta vore villigt att under fem år från och
med år 1902 anvisa ett reservationsanslag af 1,000 kronor årligen
till bestridande af en del af kostnaderna lör undervisning i navigation
och dermed sammanhängande ämnen åt storsjöfiskare å de vigtigare
fiskelägena inom länet, dels ock yttrande i ämnet af Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
af följande innehåll.
1 likhet med alla dem, som haft tillfälle att i frågan sig yttra,
funne Kong]. Maj:ts befallningshafvande det otvifvelaktigt, att den ifrågasatta
undervisningen i navigation skulle tillföra länets hafsfiskare kunskaper,
hvaraf de å sina fiskefärder skulle hafva stor fördel och nytta,
och hvarigenom vid vunnen större erfarenhet i navigering risken för
lif, redskap och fartyg skulle i väsentlig grad minskas.
Sedan det bohuslänska vintersillfisket under senare åren i betydande
grad aftagit, hade länets fiskeriidkande befolkning mer och mer
funnit med sin fördel förenligt att egna sig åt det egentliga storsjöfisket,
dertill dock äfven andra orsaker bidragit, och fiskefärderna måste
numera rigtas mot aflägsnare farvatten och företagas å större fartyg.
För detta ändamål hade ock under senare åren för betydliga belopp
inköpts ett stort antal engelska fiskekuttrar, för närvarande uppgående
till öfver 100, och gifvet vore, att med det egentliga hafsfiskets utveckling
det väckta förslaget, derest det realiserades, måste vinna i
betydelse och omfattning.
150
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Anordningen af undervisningen syntes Kongl. Maj:ts befallningshafvande
lämpligen kunna ske på sätt och enligt de hufvudgrunder,
som fiskeriintendenten Malm uti sistberörda yttrande föreslagit. Dock
syntes i stället för den af Malm föreslagna bestämmelsen, att någon
examen icke borde eg a rum med dem, som åtnjöte undervisning, böra
stadgas, att desse icke vore skyldige underkasta sig någon pröfning
eller examen, men deremot berättigade att, om de så önskade, få undergå
examenspröfning och erhålla betyg deröfver. Examenstvång vore de
bohuslänske fiskarena antagligen icke hågade att underkasta sig, och ett
ovilkorligt stadgande derom skulle antagligen hafva till följd, att ingen
anmälde sig till genomgående af undervisningskurserna. För öfvervakandet
och det närmare anordnandet af undervisningen syntes vara
till fyllest, att en sakkunnig person af Kongl. Maj :ts befallningshafvande
förordnades, och icke två personer, såsom Malm föreslagit.
Kostnaderna för den ifrågasatta undervisningens anordnande hade
af förslagsställaren, under förutsättning, att tvenne lärare dervid komme
till användning, beräknats till 4,000 kronor årligen, och syntes Eders
Kongl, Maj:ts befallningshafvande icke något vara att erinra mot hans
beräkningar. I nämnda summa inginge dock ej kostnaden för närmare
anordnande af och kontroll vid undervisningen, hvilken kostnad skäligen
syntes kunna bestämmas till ett arfvode af 250 kronor för den person,
som erhölle dessa uppdrag.
Då landstinget, hvars beslut i ämnet blifvit af Kongl. Maj:ts
befallningshafvande faststäldt, likasom äfven hushållningssällskapet för
en tid af fem år från och med år 1902 anslagit 1,000 kronor hvardera för
år för den ifrågasatta undervisningens anordnande, skulle således för år
återstå ytterligare 2,250 kronor för att undervisningen skulle kunna komma
till stånd. Blefve detta belopp för ändamålet anslaget af statsmedel,
vore dermed också mer än väl sörjdt för uppfyllande af det utaf hushållningssällskapet
vid dess anslag fästade vilkor, att dermed finge
bestridas högst en tredjedel af kostnaderna för undervisningskurserna.
Såväl hushållningssällskapet som länets landsting hade beviljat
sina anslag för meddelande af den ifrågavarande undervisningen åt
storsjöfiskare å de vigtigare fiskelägena inom länet och således icke
bundit anslagen vid vissa af dessa fiskelägen. För hvilka af fiskelägena,
undervisningskurser borde anordnas, syntes kunna öfverlemnas åt Kongl.
Maj:ts befallningshafvande att bestämma.
På grund af hvad sålunda anförts, hemstälde Kongl. Maj:ts
befallningshafvande, att kollegium måtte hos Kongl. Maj:t förorda
bifall till den gjorda framställningen och dervid föreslå, att Kongl. Maj:t
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
151
ville såsom bidrag till anordnande af undervisning i navigation
åt stor sjöfiskare inom länet, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad ofvan nämnts, anslå ett årligt belopp af 2,250 kronor att af statsmedel
utgå för den tid från och med nästkommande år, som Kongl.
Maj:t kunde finna skäligt bestämma.
För egen del hade kollegium anfört följande:
För de bohuslänske fiskarena vore det otvifvelaktigt, särskildt vid
storsjöfiskets utöfvande, af synnerligt gagn att eg a insigter i navigation
och dermed sammanhängande ämnen; och då härtill komme, att
betydande bidrag för det med ifrågavarande framställning afsedda ändamål
erhölles från orten, samt de uppgjorda kostnadsberäkningarna och
öfriga förslag för sakens genomförande, sådana de af Kongl. Maj:ts
befallningshafvande förordats, icke syntes gifva anledning till någon
hufvudsaklig erinran, tillstyrkte kollegium, att Kongl. Maj:t måtte bereda
anslag af statsmedel å 2,250 kronor årligen under fem år från och med
år 1902, att, jemte landstingets och hushållningssällskapets omförmälda
bidrag, användas för ifrågavarande ändamål i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande härutinnan föreslagit,
med iakttagande tillika, att den årliga berättelse öfver undervisningen,
som borde till Kongl. Maj:ts befallningshafvande afgifvas, derefter tillstädes
kollegium för att af kollegium till Kongl. Maj:t öfverlemnas.
Departementschefen har vidare för egen del anfört, att bland
fiskena vid Sveriges vestra kust intoge utan tvifvel storsjöfisket det
främsta rummet såväl i afseende å värdet af den afkastning, som deraf
stode att vinna, som ock med hänsyn dertill, att detsamma år från
år företedde jemförelsevis mindre betydande vexlingar. Sedan det bohuslänska
sillfisket under de senare åren gått ansenligt tillbaka, hade, såsom af
det anförda framginge, nämnda storsjöfiske allt mer och mer utsträckts till
aflägsnare farvatten, hvithet underlättats, bland annat, genom inköp af
snabbseglare, engelska fiskekuttrar af för hafsfiske lämplig typ. En
sådan utveckling af storsjöfisket, hvarigenom bohuslänske fiskare i allt
större omfattning kommit att med fiskare af andra nationer taga del
särskildt i de i Nordsjön befintliga, mycket gifvande fiskena, måste
naturligen betecknas såsom synnerligen tillfredsställande. Departementschefen
ville i sammanhang härmed erinra, att Kongl. Maj:t
den 8 september 1899 till ifrågavarande fiskes förkofran stält till
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i Göteborgs och Bohus län förfogande
ett belopp af 1,750 kronor att jemte ett lika stort, af nämnda
läns hushållningssällskap beviljadt belopp användas för att sätta tio,
152
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
efter ansökan utvalde, duglige bohuslänske fiskare från sådana fiskelägen,
hvilkas befolkning idkade storsjöfiske och visat intresse för
fiskekuttrars anskaffande, i tillfälle att under minst två månader såsom
volontärer å utländska fiskefartyg, som bedrefve fiske i Nordsjön, deltaga
i arbetet ombord.
Det nu föreliggande förslaget om anordnande af lättfattliga, praktiska
undervisningskurser i navigation och dermed sammanhörande ämnen
för bohuslänske fiskare syntes departementschefen vara ett ytterligare steg
till befordran af storsjöfiskets utveckling. Gifvet vore, att bristen hos
de bohuslänske fiskarena i afseende å de för navigation särskildt i främmande
farvatten erforderliga insigter i många afseenden måste verka
hämmande vid hafsfiskets bedrifvande och tillgodogörande, liksom deraf
också naturligen ofta vållades, att fiskare, fastän de egde den för storsjöfiske
nödvändiga utrustningen, likväl icke egnade sig åt detsamma,
eller att deras intresse för anskaffande af sådan utrustning slappades.
Sådana undervisningskurser i navigationskunskap, anordnade enligt det
af fiskeriintendenten Malm framstälda förslag, med deri af Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län gjorda, mindre modifikationer,
syntes väl egnade att afhjelpa omförmälda brist; och funne
departementschefen jemväl i den omständigheten, att länets såväl landsting
som hushållningssällskap till ändamålet anslagit jemförelsevis betydande
belopp, en bekräftelse på behöfligheten och nyttan af sagda
kurser. Slutligen borde icke heller förbises, att fiskarena genom inhemtande
af nödig kunskap i navigation blefve bättre tryggade mot de
faror, som vore förenade med utöfvandet af deras yrke.
Emot den af Kongl. Maj:ts befallningshafvande gjorda beräkningen
af kostnaderna för berörda undervisningskursers anordnande, hvilken
kostnadsberäkning slutade å ett belopp för år af 4,250 kronor, deraf
länets landsting och hushållningssällskap skulle bidraga med tillhopa
2,000 kronor, hade departementschefen icke något att erinra; och då
han ansåge ifrågavarande angelägenhet, särskildt under förutsättning, att
fonden för fiskerinäringens befrämjande blefve, på sätt han under nästföregående
punkt föreslagit, höjd. i hufvudsakligt syfte att bereda
bohuslänske fiskare lån på billiga vilkor för anskaffande af för storsjöfiske
lämplig fartygsmaterie.1, vara af den vigt, att densamma borde
med bidrag af statsmedel ordnas, skulle alltså det årliga belopp, hvilket
borde såsom statsanslag utgå, belöpa sig till 2,250 kronor. Då emellertid
anslaget till fiskerinäringens understöd icke lemnade tillgång till bestridande
af andra utgifter än dem, som från berörda anslag redan
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
158
utginge, samt icke heller från andra under nionde hufvudtiteln uppförda
anslag det för ändamålet i fråga erforderliga bidraget kunde
beredas, borde hos Riksdagen framställning göras om beloppets beviljande.
Dock ansåge departementschefen icke nödigt eller lämpligt, att
anslag nu af Riksdagen begärdes för mer än ett år.
På de i statsrådsprotokollet anförda skäl anser sig utskottet böra
tillstyrka beviljandet af det utaf Kongl. Majd nu begärda anslaget till
anordnande af undervisningskurser i navigation för bohuslänske fiskare.
Då Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap samt länets landsting
förklarat sig villiga att för samma ändamål anvisa under fem år från
och med år 1902 hvartdera ett anslag af 1,000 kronor, synes emellertid
böra vid beviljandet af nu ifrågasatta anslag, såsom i likartade fall
förut plägat ske, fästas det vilkor, att hushållningssällskapet och landstinget
bidraga med de af dem erbjudna beloppen.
Utskottet hemställer alltså,
att Riksdagen må, till anordnande af undervisningskurser
i navigation för bohuslänske fiskare,
under förutsättning, att Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap
och landsting för ändamålet bidraga
med tillsammans 2,000 kronor, på extra stat för år
1903 anvisa ett anslag af 2,250 kronor.
Till arfvoden åt amanuenser och extra biträden å domänstyrelsens skogsafdelsiing.
28:o) Med anledning af Kongl. Maj ds derom framstälda förslag Ang. anslag
hemställer utskottet, " '' till arfvoden åt
7 amanuenser
och extra
att Riksdagen må till arfvoden åt amanuenser
och extra biträden å domänstyrelsens skogsufdelning på sens skogsextra
stat för år 1903 bevilja ett anslag af 6,100 afdelning.
kronor. l“L-J
Den lokala förvaltningen af statens jordbruksdomåner.
29:o) Kongl. Majd. har föreslagit Riksdagen att på extra stat för tui^denTokaia
år 1903 anvisa till aflöning åt domänintendenter och för uppehållande af förvaltningen
Bih. till Riksd. Prof. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 10 Höft. 20 tuksdomilt''
[29. 30.]
154
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Ang. anslag
till extra
lärarekrafter
vid skogsinstitutet.
[31.]
domäng öromålen hos länsstyrelserna 43,200 kronor samt till resekostnader
vid domän förvaltning en såsom förslagsanslag 40,585 kronor.
Till statsrådsprotokollet har departementschefen under erinran,
hurusom till bestridande af hithörande utgifter i nu gällande riksstat
vore såsom extra anslag anvisade dels till aflöning åt domänintendenter
och för uppehållande af domängöromålen hos länsstyrelserna 43,200
kronor, dels ock till resekostnader vid domänförvaltningen, förslagsvis,
40,585 kronor, anfört, att de nuvarande anslagen för berörda ändamål
fortfarande vore behöfliga samt, enligt hvad domänstyrelsen i skrifvelse
den 4 oktober 1901 anfört, anledning saknades att föreslå förhöjning
eller nedsättning i beloppen.
Med anledning häraf hemställer utskottet,
att Riksdagen må på extra stat för år 1903
bevilja:
a) till aflöning åt domänintendenter och för
uppehållande af domängöromålen hos länsstyrelserna
43,200 kronor, samt
b) till resekostnader vid domänförvaltningen såsom
förslagsanslag 40,585 kronor.
Beredande af ökade extra lärarekrafter vid skogsinstitutet.
30:o) Vidare har Kongl. Maj t föreslagit Riksdagen att, till beredande
af ökade extra lärarekrafter vid skogsinstitutet, på extra stat för år 1903
anvisa ett belopp af 5,000 kronor.
Uti detta ärende har departementschefen till statsrådsprotokollet .
meddelat, att domänstj^relsen uti skrifvelse den 7 november 1900 gjort
framställning om förstärkning af lärarekrafterna vid skogsinstitutet
och dervid uttalat, att två nya lektorsbefattningar vore nödvändiga
för institutet. Då emellertid någon tids erfarenhet, huru en under
förutsättning af denna ökning i institutets lärarekrafter föreslagen
anordning af undervisningen vid institutet komme att verka, syntes
böra afvaktas, innan nämnda lektorsbefattningar tillsattes såsom ordinarie,
borde enligt styrelsens mening dessa befattningar till en början
uppföras endast på extra stat. I öfverensstämmelse härmed hade
styrelsen hemstält, att till arfvoden åt två extra lektorer vid skogsinstitutet
måtte på extra stat för år 1902 uppföras ett belopp af 7,000
kronor. Derjemte och då de extra lektorerna skulle komma att tagas
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
155
i anspråk äfven under 1901 års hösttermin och under samma termins
praktiska öfningar, hade styrelsen hemstält, att för deras anställande under
senare hälften af år 1901 målte få från reservationsanslaget för kronoskogarnes
förvaltning och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet
utbetalas ett belopp af 3,500 kronor.
Sedan departementschefen vid ärendets föredragning den 11 januari
sistnämnda år, med biträdande i öfrigt af domänstyrelsens hemställan,
såsom sin åsigt uttalat, att det vore lämpligast att hos Riksdagen begära det
för den erforderliga förstärkningen af lärarekrafterna vid institutet nödiga
beloppet, 7,000 kronor, utan att fastslå beloppets ovilkorliga användande
till arfvoden åt två nya extra lektorer, äfvensom att, under förutsättning
af bifall härtill, hinder ej syntes möta för Kong!. Maj:t att
af nyssnämnda reservationsanslag använda eit belopp af 3,500 kronor
för beredande af erforderlig förstärkning af lärarekrafterna vid skogsinstitutet
under höstterminen 1901, hade Kongl. Maj:t i den till samma
års Riksdag aflåtna proposition angående statsverkets tillstånd och behof
föreslagit Riksdagen att, till beredande af ökade extra lärarekrafter vid
skogsinstitutet, på extra stat för år 1902 anvisa ett belopp af 7,000
kronor.
I skrifvelse den 1 maj 1901 hade Riksdagen anfört, att Riksdagen
funnit en förstärkning af lärarekrafterna vid skogsinstitutet med nödvändighet
påkallad, att det dock icke synts Riksdagen vara erforderligt
att, på sätt domänstyrelsen ifrågasatt, anvisa arfvoden till två nya extra
lektorer, att den behöfliga förstärkningen af lärarekrafterna vid institutet
enligt Riksdagens åsigt borde kunna tillfredsställande tillgodoses
genom anställande af en extra lektor och ytterligare en extra lärare
med aflöning af 3,500 kronor för den förre och 1,500 kronor för den
senare, men att Riksdagen i öfverensstämmelse med den af departementschefen
uttalade mening ansåge, att dessa båda tjensters inrättande icke
borde definitivt bestämmas, utan att sammanlagda beloppet, 5,000
kronor, borde ställas till Kongl. Maj:ts förfogande för att efter Kongl.
Maj:ts bepröfvande till det afsedda ändamålets befrämjande användas.
I enlighet härmed hade Riksdagen, till beredande af ökade extra
lärarekrafter vid skogsinstitutet, på extra stat för år 1902 anvisat ett
belopp af 5,000 kronor.
Med föranledande af Riksdagens berörda beslut hade Kongl.
Maj:t genom bref den 10 maj 1901 dels medgifvit, att af samma
års reservationsanslag till kronoskogarnes förvaltning och befrämjande
af skogsväsendet i allmänhet finge, för beredande af erforderlig för
-
156
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
stärkning af lärarekrafterna vid skogsinstitutet under höstterminen 1901,
användas ett belopp af 2,500 kronor, dels ock anbefalt domänstyrelsen
att till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till bestämmelser rörande
användningen af såväl nyssberörda medel som äfven förenämnda, af
Riksdagen för enahanda ändamål anvisade anslag.
I öfverensstämmelse med af domänstyrelsen uti skrifvelse den 14
juni 1901 afgifvet förslag hade Eders Kongl. Maj:t genom bref den
28 i sistnämnda manad bemyndigat styrelsen alt till ansökning kungöra
två lärarebefattningar på extra stat vid skogsinstitutet, att uppehållas
dels under återstående del af år 1901 och dels under innevarande år,
den ena med undervisningsskyldighet i skogsteknologi, geodesi, furstlig
byggnadslära och bokföring mot en aflöning af 3,000 kronor för år
räknadt, och den andra i zoologi, geologi och naturlära mot en aflöning
af 2,000 kronor, likaledes för år räknadt; och hade förordnanden å
uppehållande af ifrågavarande extra lärarebefattningar intill utgången af
år 1902 sedermera af Kongl. Maj:t utfärdats. .
Uti skrifvelse den 16 oktober 1901 hade domänstyrelsen hemstält,
att jemväl för år 1903 måtte beredas ett extra anslag å 5,000 kronor
för uppehållande af ifrågavarande lärarebefattningar; och då departementschefen
emot denna styrelsens framställning icke hade något att erinra,
hemstälde han, att Kongl. Maj:t måtte hos Riksdagen göra förevarande
framställning.
Utskottet hemställer,
att Riksdagen må till beredande af ökade extra
lärarekrafter vid skogsinstitutet på extra stat för år 1903
anvisa ett belopp af 5,000 kronor.
Ang. anslag
dl:o
t 552 ställer Skottet,
Vägunderhåiiet på landet
31:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning hem -
ningar.
Ihbnuu,! .
[32.]
att Riksdagen må på extra stat för år 1903 anvisa,
för bestridande af statsverkets andel i kostnaden
för vägdelningar, såsom förslagsanslag 50,000 kronor.
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
157
Förekommande och hämmande af tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen.
32:o'')
Kongl.
domar hos nötkreaturen,
[33.]
Maj:t har föreslagit Riksdagen att på extra stat för Ang. andag
år 1903 till Kongl. Maj:ts förfogande skälla ett anslag af 50,000 kronor,
att användas till förekommande och hämmande af tuberkelsjukdomar hos hämmande af
... 7 , tuberkelsjuk
notkreaturen.
Beträffande detta ärende har departementschefen till statsrådsprotokollet
erinrat, hurusom Riksdagen till förekommande och hämmande
af tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen för år 1898 beviljat 50,000
kronor med rätt för Kongl. Maj:t att låta under år 1897 förskjuta
15.000 kronor, hvarjemte 1898 års Riksdag medgifvit, att ytterligare
25.000 kronor finge under år 1898 för samma ändamål förskjutas. För
hvardera af åren 1899 och 1900 hade anvisats ett belopp af 50,000
kronor.
Till sistnämnda års Riksdag hade Kongl. Maj:t hemstält, att
Riksdagen måtte på extra stat för år 1901 till Kongl. Maj ds förfogande
för berörda ändamål ställa ett anslag af 100,000 kronor, med rätt för
Kongl. Majd att låta utaf sagda belopp under år 1900 af tillgängliga
medel förskjuta 25,000 kronor; och hade denna Kongl. Maj ds framställning
blifvit af Riksdagen bifallen.
Vid afgifvande uti skrifvelse den 11 oktober 1900 af förslag
rörande det anslag, som för ifrågavarande ändamål borde för år 1902
af Riksdagen äskas, hade landtbruksstyrelsen såsom sin åsigt uttalat,
att något skäl icke förefunnes att beräkna detta anslag lägre än till
75.000 kronor eller samma belopp, som för år 1901 funnits tillgängligt.
I öfverensstämmelse med hvad landtbruksstyrelsen i nyssnämnda
skrivelse hemstält, hade Kongl. Majd föreslagit Riksdagen att på extra
stat för år 1902 till Kong!. Majds förfogande ställa ett anslag af
75,000 kronor för ändamålet i fråga, hvilken framställning jemväl af
Riksdagen bifallits.
På framställning af landtbruksstyrelsen hade derefter Kongl. Majd
den 16 december nästlidna år meddelat bestämmelser rörande användandet
af det utaf Riksdagen för år 1902 anvisade anslaget och dervid,
bland annat, bemyndigat styrelsen att för samma år antaga en legitimerad
veterinär att vara konsulent med hufvudsaklig uppgift att efter
reqvisition af djuregare besöka ladugårdar inom landet för att tillhandagå
allmänheten med råd och upplysningar rörande åtgärder till
förekommande och hämmande af tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen
158
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
samt mot åtnjutande såsom godtgörelse af dels ett arfvode af 2,000
kronor, för helt år räknadt, dels ock resekostnads- och traktamentsersättning
intill ett sammanlagdt belopp af 2,000 kronor.
Uti en den 11 oktober 1901 dagtecknad skrifvelse hade landtbruksstyrelsen
afgifvit utlåtande rörande anslagsbehofvet för nu ifrågavarande
ändamål för år 1903, dervid styrelsen hemstält om anvisande
af anslag till det belopp, att 75,000 kronor blefve för samma år för
ändamålet tillgängliga. Till stöd för denna sin framställning hade
styrelsen anfört följande.
Statistiska uppgifter rörande tuberkulinundersökningarna förelåge
numera i fullständigt skick för tiden från undersökningarnas början
den 15 oktober 1897 till och med år 1900, hvarjemte en preliminär
statistik för nästlidna år intill den 1 september utarbetats, hvilka
samtliga uppgifter vore sammanförda i nedanstående tabell.
1 År |
Samman-lagda antalet |
För första gången pröfvade |
Antal besätt-ningar reak- |
Ompröfvade besättningar |
||||
undersökta djur. |
Antal |
Antalet |
% reage-rande af |
tionsfria vid |
Antal |
Antalet djur inom dessa |
% reage-rande af |
|
1B/i0 1897 |
63.374 |
1.651 |
48.677 |
31.7 |
570 |
130 |
6.970 |
9.3 |
1899 |
53.601 |
1.325 |
37.994 |
27.5 |
532 |
246 |
13.150 |
7.1 |
1900 |
68.615 |
1.528 |
43.988 |
31.4 |
574 |
479 |
22.113 |
5.8 |
1901 till1/ 9 |
41.775 |
962 |
23.289 |
25.4 |
374 |
364 |
15.965 |
5.4 |
Summa |
227.365 |
5.466 |
153.948 |
— |
2.050 |
_ |
— |
— |
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 | |
Af denna tabell framginge, att den kreatursegande allmänheten
fortfarande omfattade de kostnadsfria undersökningarna med tuberkulin
med lifligt intresse och att afsevärda framsteg gjorts vid bekämpandet
af tuberkulosen inom ladugårdarna. Af afgörande betydelse i senare hänseendet
vore uppgifterna rörande ompröfvade besättningar under år
1900, i det att antalet af dessa besättningar, såsom kolumnerna 7, 8
och 9 i tabellen utvisade, under nämnda år uppgått till 479 med ett
sammanlagdt djurantal af 22,113 och en reaktionsprocent af endast 5,8.
Om denna del af besättningarna, hvilken utgjorde det bästa beviset på
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
159
framåtskridande i detta afseende, jemfördes med den del af besättningarna,
som enligt kolumnen 3 underkastats endast en undersökning,
hvilken i sådant fall vanligen skett endast för erhållande af kännedom
om besättningens helsotillstånd med afseende å tuberkulosen, framginge
såsom resultat häraf, att antalet förnyade undersökningar i förhållande
till hela antalet af verkstälda sådana alltjemt stege, medan deremot ett
motsatt förhållande vore rådande beträffande de undersökningar, som
första gången egt rum inom ladugårdarna. Under det att nemligen
antalet ompröfvade besättningar i förhållande till hela antalet undersökningar
år 1898 utgjorde endast 7 procent, uppginge det år 1900
till 23 procent och belöpte sig under nästlidna år till den 1 september
till 27 procent.
Vidare syntes böra framhållas, att antalet besättningar, som vid
en första undersökning med tuberkulin enligt kolumnen 6 visat sig
reaktionsfria, numera uppginge till öfver 2,000, hvaraf flertalet utan
tvifvel utgjorde föremål för skyddsåtgärder i fråga om tuberkelsmitta.
Fullständig reaktionsfrihet hade vid nästlidna års ompröfningar visat
sig inom 164 besättningar med sammanlagdt 5,633 djur, inom hvilka
besättningar tuberkulosen genom lämpliga åtgärder antingen förekommits
eller ock fullständigt hämmats.
Med hänsyn till ofvan omförmälda förhållanden kunde det icke
bestridas, att de åtgärder, som från statens sida hittills vidtagits till
förekommande och hämmande af tuberkelsjukdomar lios nötkreaturen,
visat sig i hög grad gagnande och sålunda lemnade stöd för den uppfattning,
att ifrågavarande åtgärder borde fortsättas.
Beträffande beloppet af de medel, som kunde för ändamålet under
år 1903 erfordras, hade styrelsen, ehuru det visat sig, att de för hvardera
af åren 1900 och 1901 till förekommande och hämmande af tuberkelsjukdomar
hos nötkreaturen anvisade belopp ej fullständigt behöft tagas
i anspråk för det med dem afsedda ändamål, ansett det icke vara redligt,
att ett mindre belopp än under nyssnämnda båda år blefve för år
1903 för ändamålet tillgängligt, eller 75,000 kronor, helst genom anställande
af en konsulent vid bekämpandet af tuberkelsjukdomar hos
nötkreaturen dels i och för sig ökade kostnader uppstode, dels ock af
konsulentens verksamhet med skäl kunde förväntas en ännu lifligare
anslutning än hittills från landtmännens sida till kampen mot tuberkulosen
hos nötkreaturen.
I fråga om storleken af de kostnader, som under senast gångna
åren genom de uti förevarande afseende vidtagna åtgärder för statsverket
uppstått, hade departementschefen af en utaf föredraganden af
160
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
tuberkulinärenden i landtbruksstyrelsen, på anmodan, till departementschefen
aflemnad promemoria af den 4 i denna månad funnit framgå, att af
statsmedel utbetalats för år 1900 tillhopa 62,122 kronor samt att till
och med den 31 december 1901 för åtgärder under samma år utgifvits
54,097 kronor 20 öre, hvartill dock borde läggas dels beloppet af
nämnda dag hos landtbruksstyrelsen inneliggande, ännu ej granskade
räkningar till sammanlagdt belopp af 4,136 kronor 80 öre och dels
ett belopp af omkring 4,000 kronor för gäldande af räkningar, som
ytterligare antoges inkomma, då statsverkets utgifter för år 1901 sålunda
kunde beräknas till sammanlagt 62,234 kronor.
De för ändamålet tillgängliga medel hade alltså icke till fullo
åtgått, och efter hvad förenämnda promemoria utvisade, kunde behållningen
å samtliga, af Riksdagen för tiden till och med år 1901 anvisade
anslågsbelopp, efter afdrag af hvad för år 1901 ytterligare beräknades
komma att åtgå, med temlig säkerhet antagas icke komma att understiga
25,000 kronor.
Äfven under antagande, att kostnaderna under år 1902, genom
konsulentens anställande och såsom en följd af dennes verksamhet,
komme att något ökas, syntes dock tryggt kunna beräknas, att jemväl
vid utgången af detta år en behållning af 25,000 kronor skulle finnas
att tillgå.
Då departementschefen i likhet med landtbruksstyrelsen ansåge,
att de med statsmedel understödda tuberkulinundersökningarna borde
jemväl under år 1903 fortsättas, funne han sig böra förorda framställning
till Riksdagen om anvisande af derför erforderliga medel. Emot
landtbruksstyrelsens förslag, att ett belopp af 75,000 kronor borde
finnas för sistnämnda år tillgängligt, hade departementschefen icke
något att erinra, men då den befintliga behållningen å föregående
årens anslag dervid i främsta rummet syntes böra komma till användning,
ansåge han sig sakna anledning föreslå äskande hos Riksdagen
af högre belopp än 50,000 kronor.
På grund af hvad i ärendet förekommit, får utskottet, som icke
haft något att erinra mot att den vid detta års slut förefintliga behållningen
å föregående årens anslag till förekommande och hämmande
af tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen må för nämnda ändamål användas,
hemställa,
att Riksdagen må till förekommande och hämmande
af tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen på extra
stat för år 1903 bevilja ett anslag af 50,000 kronor.
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
161
Allmänna arbeten af beskaffenhet, att deras utförande kontrolleras af väg
och
vattenbyggnadsstyrelsen.
33:o) Kong]. Maj:t har föreslagit Riksdagen att för år 1903 ställa
till Kongl. Maj:ts förfogande, till understödjande, medelst anslag utan återbetalning
sskyldighet, af sådana myr utdikning ar och vattenaftappnig ar, hvilkas
ändamål vore att minska frostländigheten för närliggande bygd, 500,000
kronor.
Beträffande denna fråga har departementschefen anfört, att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen i skrifvelse den
18 oktober 1901 anmält behofvet af medel för år 1903 till understödjande,
medelst anslag utan återbetalningsskyIdoghet, af sådana myrutdikningar
och vattenaftappningar, hvilkas ändamål är att minska
frostländigheten för närliggande bygd.
Sedan lång tid tillbaka hade Riksdagen till understödjande af
frostminskningsföretag årligen plägat å extra stat ställa till Kongl.
Maj:ts förfogande ett anslag, hvars belopp under olika tider vexlat,
liksom ock syftemålet med anslaget i viss mån undergått förändringar.
Innan odlingslånefonden år 1883 bildades, hade nemligen med detta
anslag afsetts att understödja sådana myrutdikningar och vattenaftappningar,
soin företrädesvis afsåge att minska frostländigheten, och anslaget,
hvilket användes såsom understöd utan återbetalningsskyldighet, hade
för hvart och ett af åren 1874—1883 utgått med 80,000 kronor, hvarjemte
för sistnämnda år dessutom för samma ändamål anvisats ett belopp
af 70,000 kronor att utgå såsom lån. I sammanhang med inrättande
af nämnda fond hade den förändring vidtagits, att anslaget efter år 1883
skulle användas till understödjande, medelst anslag utan återbetalningsskyldighet,
af torrläggning utaf sådana vattensjuka marker, som, utan
att kunna med fördel odlas, sprede frostskador öfver omgifvande nejd.
Tillika hade anslagets belopp höjts till 100,000 kronor, hvaremot medel
att utgå såsom lån icke vidare för ändamålet anvisats. Nämnda förändring
i afseende å anslagets användande hade emellertid föranledt en
minskning i anspråken på understöd från anslaget, och anslagets belopp
hade derför från och med år 1889 nedsatts till 50,000 kronor. Med
anledning af en utaf Kongl. Maj:t i ämnet gjord framställning hade
Riksdagen år 1891 beslutit den förändring af ifrågavarande anslags
ändamål, att detsamma skulle användas till understödjande, medelst
anslag utan återbetalningsskyldighet, af sådana myrutdikningar och
vattenaftappningar, hvilkas ändamål vore att minska frostländigheten för
Bih, till Biksd. Prof. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 10 Häft. 21
Ang. anslag
till frostminskningsföretag.
[34.] ''
162
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
närliggande bygd, och i sammanhang dermed hade anslagets belopp åter
höjts till 100,000 kronor, vid hvilket belopp anslaget sedermera bibehållits,
till dess detsamma höjts för år 1896 till 150,000 kronor, för
år 1897 till 200,000 kronor och för år 1898 på grund af eu inom
Riksdagen gjord framställning till 300,000 kronor. I sammanhang med
sistnämnda förhöjning af anslaget hade Riksdagen beslutit vidtaga den
ändring beträffande vilkoren för åtnjutande af bidrag från denna fond,
att dylikt bidrag, som förut fått utgöra högst en tredjedel af den beräknade
kostnaden för torrläggningsföretaget, skulle kunna utgå med belopp,
motsvarande hälften af den för företaget beräknade kostnaden.
Sedermera hade icke någon ändring i vilkoren vidtagits, men deremot
hade anslaget från och med år 1901 höjts till 400,000 kronor.
Denna höjning, som skett på Kongl. Maj:ts framställning till Riksdagen,
hade föranledts åt eu utaf väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen
gjord hemställan, öfver hvilken hushållningssällskapens
i november 1899 församlade ombud afgifvit yttrande. Beträffande innehållet
i detta yttrande har departementschefen erinrat, hurusom ombuden
deri anfört hufvudsakligen:
Den allt lifligare verksamhet, som under senare åren utvecklats
för torrläggningen af landets frostförande marker, utgjorde, enligt ombudens
åsigt, säkraste beviset för att de medel, som nedlades för sagda
ändamål, medförde synnerligen gynsamma resultat. Redan 1895 års
ombud både i sin då afgifna framställning om höjning af detta anslag
anfört följande:
»Yttranden från myndigheter och fackmän likasom den allmänna
meningen inom de frostländare delarne af landet öfverensstämma deri,
att frostminskningsfonden i synnerlig grad visat sig motsvara sitt ändamål.
Äfvenledes har intygats, särskildt från landets nordligaste län, att
ingen åtgärd från statens sida för dess materiella förkofran medfört så
jemförelsevis storartade förbättringar i flera rigtningar som nämnda fond,
hvilken verkat en märkbar minskning i frostländiglieten, en ökad uppodling
och möjligen äfven en, som i orten antages, förmildring i klimatet.
Då liknande erfarenhet vunnits i alla delar af landet, hvarest frostdikningar
i större skala skett, synas giltiga skäl tala för att fortgå på
den väg, som ledt till så gynsamt resultat.»
Rigtigheten af de åsigter, som sålunda af ombuden då uttalades,
hade genom den erfarenhet, som under de senast förflutna åren
vunnits, ytterligare till alla delar bekräftats. Ombuden ansåge derför,
att sträfvandena inom landet för de frostspridande markernas afdik
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
163
ning borde af staten kraftigt befrämjas och med erforderliga medel
understödj as.
Inom flera delar af landet förefunnes ännu i riklig mängd frostförande
sankmarker, hvilkas uppodling icke med framgång kunde utföras,
förrän längre tid förflutit efter torrläggningsarbetets fullbordande,
och hvilkas afdikning öfverstege den enskilde egarens förmåga. Sådana
marker vore de vidsträckta hvitmossarne, som förekomme i stor
utbredning inom mellersta Sveriges högland, inom Kronobergs, Jönköpings,
Elfsborgs och Skaraborgs län, samt största antalet myrmarker
inom de nordligaste länen. Sistnämnda myrmarker innehölle visserligen
en till odling i allmänhet tjenlig jordmån, men ogynsamma klimatiska
förhållanden och bristande arbetskrafter lade hinder i vägen
för att deras uppodling i större omfattning för närvarande skulle kunna
med framgång bedrifvas.
I detta sammanhang ansåge sig ombuden jemväl böra framhålla,
hurusom kommunikationernas storartade utveckling inom de förr nästan
otillgängliga delarne af landets nordligaste län beredt ökade tillfällen
till kolonisation derstädes, men att en nödvändig förutsättning - för
dylik kolonisation vore, att de dertill lämpligt belägna myrmarkerna,
vare sig dessa funnes på enskilda jordegares marker eller inom kronans
vidsträckta skogsområden, blefve behörigen torrlagda.
Behofvet af att öka understödet för de frostförande sumpmarkernas
utdikning framträdde derför år efter år allt kraftigare och borde ej
lemnas obeaktadt, utan deremot på allt sätt befrämjas, i synnerhet som
de utgifter, hvilka staten för det afsedda ändamålet skulle ikläda sig, i
en ej långt aflägsen framtid komme att rikligen återgäldas genom utvidgad
odling och ökad befolkning.
Under sådana förhållanden ansåge ombuden, att höjning af statens
anslag till de frostförande markernas afdikning borde gå hand i hand
med det allt mer framträdande sträfvandet att utsträcka dylika afdikningar,
och ehuru ombuden vore förvissade om, att ett betydligt högre
belopp efter hand blefve af behofvet påkalladt, på sätt äfven embetsverken
antydt, samt att anslaget redan då borde höjas till 500,000
kronor, ansåge sig ombuden dock af formella skäl böra instämma med
embetsverken och hemstälde derför, att, derest icke Kong!. Maj :t skulle
finna skäligt att redan hos 1900 års Riksdag föreslå fro^tminskningsfondens
förhöjning för år 1901 till ofvannämnda högre belopp, åtminstone
det af embetsverken föreslagna beloppet, 400,000 kronor, måtte
äskas.
Uti sin förevarande skrifvelse af den 18 oktober 1901 hade nu
164
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen beträffande
ifrågavarande anslagsbehof anfört, bland annat, följande:
Trots det senast ej oväsentligt ökade anslagsbeloppet hade det
visat sig, att med detsamma ej kunde tillgodoses de jemväl ökade
krafven på bidrag för utförande af de för landet så betydelsefulla frostafdikningsföretagen,
i det att från 1901 års medel af Kongl. Maj:t
redan beviljats bidrag till frostförminskningsföretag till sammanlagdt
belopp af 195,300 kronor samt af styrelserna hernstälts om beviljande
af ytterligare alternativt 217,150 kronor eller 218,400 kronor, hvarigenom
i händelse af bifall till sagda hemställan hela fonden för år
1901 skulle utgå och anvisningar å 1902 års fond behöfva ske, i förra
fallet med 12,450 kronor och i senare fallet med 13,700 kronor,
hvartill komme, att ansökningar om dylika bidrag redan gjorts till företag,
för hvilkas utförande beräknade kostnaden uppginge till 1,420,622
kronor.
På grund deraf funne styrelserna en ytterligare ökning af anslaget
utaf behofvet påkalladt samt hemstälde i sådant hänseende, att Kongl.
Maj:t täcktes hos Riksdagen göra framställning om beviljande för år
1903 af ett belopp af 500,000 kronor.
Departementschefen har meddelat, att genom särskilda beslut
hela det för år 1901 tillgängliga anslaget, 400,000 kronor, blifvit
disponeradt. Af innevarande års medel hade derjemte till särskilda
företag anvisats ett sammanlagdt belopp af 12,300 kronor. För detta
år återstode sålunda till Kongl. Maj ds disposition 387,700 kronor. Då
emellertid, efter det väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen
aflåtit sin ofvanberörda skrifvelse af den 18 oktober 1901, deri
de uppgifva, att ansökningar om bidrag innelåge för företag, för hvilkas
utförande kostnaderna beräknats till sammanlagdt 1,420,622 kronor,
ytterligare, enligt departementschefen lemnad upplysning, inkommit
ansökningar om bidrag till företag med beräknad sammanlagd kostnad
af öfver 200,000 kronor, visade sig tydligt otillräckligheten af för ändamålet
tillgängliga medel. Under förutsättning att, såsom vanligt,
hälften af beräknade kostnaderna funnes böra af statsmedel utgå, skulle
till de företag, i fråga om hvilka ansökningar nu förelåge, erfordras
statsmedel till belopp, öfverstigande 800,000 kronor. De för innevarande
år återstående medel lemnade således icke blott icke tillfälle att understödja
några företag, som under detsamma anmäldes, utan försloge
icke ens att tillfredsställa redan framstälda anspråk. Vid sådant förhållande
vore, om icke det allt mer vaknande intresset för att genom
minskande af frostländigheten höja kringliggande arealers afkastnings
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
165
möjlighet och för kommande generationer bereda odlingslägenheter skulle
slappas, nödvändigt vore att öka de för sådant ändamål afsedda medel.
Gifvet vore nemligen, att lusten att planlägga dylika företag måste
minskas, då det visade sig förenadt med stor tidsutdrägt att efter de nödvändiga
undersökningarna å marken kunna erhålla understöd och få påbörja
arbetet. På grund häraf och med hänsyn till den obestridliga
vigt eu för det allmänna deraf, att företag af ifrågavarande beskaffenhet,
som funnos förtjenta af statsbidrag, jemväl komme till utförande, funne
departementschefen sig böra tillstyrka styrelsernas förevarande framställning.
Enligt hvad i statsrådsprotokollet vidare upplyses, innehållas
de nu gällande allmänna vilkor och bestämmelser för erhållande och
tillgodonjutande af statsbidrag till frostminskningsföretag samt angående
kontrollen derå, att faststälda planer varda vid arbetenas
utförande följda, i Riksdagens skrifvelse den 15 mars 1899 (n:o 17)
och blefvo till allmänhetens kännedom meddelade genom kungörelse
den 29 i samma månad (svensk författningssamling 1899, n:o 21).
Uti sin ofvanberörda skrifvelse af den 18 oktober 1901 hade
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen framstält
vissa erinringar beträffande innehållet af mom. 12 och 15 af ifrågavarande
vilkor och bestämmelser.
Nämnda två moment vore enligt kungörelsen den 29 mars 1899
i hithörande delar af följande lydelse:
Mom. 12. »Alla med understöd af allmänna medel utförda arbeten
skola af den eller dem, som sådant understöd bekommit, underhållas,
intill dess sådan underhållsskyldighet kan varda andra i laga ordning
ålagd eller vederbörande från underhållsskyldigheten befriats,---
—-------— — — —---------D
Mom. 15. »Beträffande anslag till understödjande af sådana myrutdikningar
och vattenaftappningar, hvilkas ändamål är att minska
frostländigheten för närliggande bygd, skall iakttagas, dels att anslaget
må företrädesvis anvisas till sådana större företag, som anses i väsentlig
mån befrämja det dermed afsedda ändamål, dels ock att Kongl. Maj:t
eger att, i de fall der sådant anses vara af behofvet påkalladt, medgifva,
att någon del af anslaget må förskottsvis till vederbörande
utbetalas.»
I fråga om mom. 12 hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
landtbruksstyrelsen framhållit behofvet af verksammare garantier för
nöjaktigt underhåll af med statsbidrag utförda frostminskningsföretag;
och hade styrelserna antydt flera särskilda utvägar, genom hvilka sty
-
166
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
relserna ansett en större trygghet i berörda hänseende kunna vinnas.
Med styrelserna fullt ense derom, att nu gällande bestämmelser icke
erbjöde staten den säkerhet för framtida underhållet af företag af ifrågavarande
beskaffenhet, som önskvärdt vore, vore departementschefen
emellertid icke för närvarande beredd att afgifva något förslag till bestämmelser
för afhjelpande af denna brist. De fall, då försummelser i
förevarande afseende anmärkts, hade, på sätt styrelserna jemväl framhållit,
i synnerhet förekommit, sedan hemman, hvars egare erhållit bidrag
från fonden, bytt egare; och skulle derför föga vara vunnet genom
bestämmelser för betryggande af underhållsskyldighetens behöriga fullgörande,
derest dessa bestämmelser icke blefve gällande jemväl emot
en ny egare. Huru bestämmelser i detta syfte skulle kunna i vår lagstiftning
införas, utgjorde emellertid eu fråga, som måste blifva föremål
för gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet. Enligt
hvad bemälde departementschef meddelat vore frågan jemväl inom
justitiedepartementet under förberedande utredning.
Beträffande mom. 15 anförde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt landtbruksstyrelsen följande:
Af ordalagen i detta moment syntes kunna dragas den slutsats, att
större eller mera omfattande afdikningsföretag skulle i främsta rummet
tillgodoses genom statsbidrag; men då det stundom inträffade, att ett
företag, omfattande en mindre areal, i högre grad främjade frostländighetens
minskande för närliggande bygd än ett företag, som omfattade
en större areal, ansåge styrelserna önskligt, att författningens bestämmelse
med afseende härå ändrades. För detta ändamål hemstälde styrelserna,
huruvida icke ordet »större» borde utgå och momentet erhålla
följande lydelse. »Beträffande anslag till understödjande af myrutdikningar
och vattenaftappningar, skall iakttagas, dels att anslaget må företrädesvis
anvisas till sådana företag, som anses i högre grad minska
frostländigheten för närliggande bygd, dels ock att Kongl. Maj:t eger
att, i de fall der sådant anses vara af behofvet påkalladt, medgifva,
att någon del af anslaget må förskottsvis till vederbörande utbetalas.»
Då departementschefen ansåge den sålunda af styrelserna föreslagna
lydelsen innebära en förbättring af förevarande bestämmelse,
funne han sig böra biträda denna deras framställning och hemstälde,
att Kong]. Maj:t måtte föreslå Biksdagen, att uti förevarande hänseende
nu gällande vilkor och bestämmelser finge med den af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt landtbruksstyrelsen föreslagna ändrade lydelsen
af moment 15 bibehållas.
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
167
I sammanhang med detta ämne har utskottet till behandling förehaft
en af herr C. H. Wittsell inom Andra Kammaren väckt motion
(n:o 110), deri föreslagits, att Riksdagen måtte besluta för år 1903 på
extra stat ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett belopp af 20,000
kronor till understöd för upprättande af plan och kostnadsförslag öfver
frostminskningsföretag.
Till stöd för sitt förslag har motionären anfört, att bland de af
Riksdagen beviljade anslag för främjandet af jordbruket vore de belopp,
som användes för frostminskningen, af mycket stor betydelse. Stora
mossar funnes nemligen inom landet, som borde utdikas, hvilka för närvarande
förorsakade stora förluster för kringliggande trakter genom
spridande . af frostförande dimmor. Oaktadt hälften af kostnaden för
deras utdikande kunde erhållas af statsmedel, vore det dock förenadt
med stora svårigheter att åstadkomma företag af denna beskaffenhet.
Eu bland dessa vore uppfyllandet af stadgade vilkoret: för hvarje företag
måste plan till arbetets utförande jemte beräkning öfver dermed
förenade kostnader vara uppgjorda och hafva vunnit Kongl. Maj:ts
fastställelse. Vanligtvis, åtminstone i södra delen af landet, vore det
många egare till dylika mossar, hvarigenom det uppstode svårigheter
att anskaffa medel till bestridande af kostnaderna för undersökningens
verkställande. Om derför Riksdagen beviljade ett anslag för upprättande
af plan och kostnadsförslag öfver frostminskningsföretag, i likhet med
hvad för väganläggningar egde rum, skulle derigenom företag af nämnda
beskaffenhet betydligt befrämjas.
Då det alltmer vaknande intresset att genom frostförande markers
afdikning höja kringliggande trakters afkastningsmöjlighet ställer ökade
anspråk på åtnjutande af det till sådana företag utgående statsbidraget,
anser utskottet en förhöjning af det för ändamålet afsedda anslaget
vara af förhållandena påkalladt.
Hvad vidare beträffar den föreslagna ändringen i de för tillgodonjutande
af förenämnda statsbidrag gällande vilkor och bestämmelser i
syfte att framkalla utförandet af mindre omfattande afdikningsföretag,
som kunna befinnas i väsentlig grad främja ifrågavarande ändamål,
har utskottet icke haft något att deremot erinra.
I fråga om det i statsrådsprotokollet omförmälda, af väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen framhållna behofvet
af verksammare garantier för nöjaktigt underhåll af de med statsbidrag
168
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Ang. ansl. till
afdikningar å
kronans skogar
i de norrländska
länen
och i Kopparberqs
län.
|36.1
Ang. ansl. till
reglering af
flottleder i
Norrbottens,
Vesterbottens
och Kopparbergs
län.
[37.]
utförda frostminskningsföretag, har utskottet velat uttala önskvärdheten
deraf, att efter skedd utredning närmare bestämmelser i berörda syfte
måtte kunna med det snaraste fastställas.
Vidkommande slutligen herr Wittsells ofvannämnda motion, så och
då ifrågavarande företag i olikhet med väganläggningsarbeten afse att
bereda framtida ekonomisk vinst, synas statsverkets bidrag till desamma
icke böra, såsom motionären åsyftar, helt och hållet likställas med bidragen
till väganläggningsföretag. Med afseende härå och då utskottet
anser det ytterligare understöd till frostminskningsföretag, berörda motion
innebär, för närvarande icke böra ifrågakomma, finner sig utskottet
icke kunna förorda densamma.
Utskottet hemställer alltså:
a) att Riksdagen må, till understödjande medelst
anslag utan återbetalningsskyldighet af sådana myrntdikningar
och vattenaftappningar, hvilkas ändamål
är att minska frostländigheten för närliggande bygd,
för år 1903 ställa till Kongl. Maj:ts förfogande 500,000
kronor;
b) att Kongl. Maj:ts förslag om att i afseende
å sistnämnda anslag må gälla de vilkor och bestämmelser,
som i statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden
den 11 januari 1902 omförmälas, måtte af Riksdagen
gillas;
c) att herr Wittsells ofvannämnda motion icke
må af Riksdagen bifallas.
Afdikningar å kronans skogar i de norrländska länen och i Kopparbergs län.
34:o) I enlighet med Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning
hemställer utskottet,
att Riksdagen må, till bestridande af kostnader
för afdikningar å kronans skogar i de norrländska länen
samt i Kopparbergs län, på extra stat för år 1903
bevilja ett belopp af 150,000 kronor.
Reglering af flottleder i Norrbottens, Vesterbottens och Kopparbergs län.
35:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, för bestridande
af kostnader för reglering af flottleder i Norrbottens, Vesterbottens ock
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
169
Kopparbergs län, anvisa ett extra anslag för år 1903 å 100,000 kronor
äfvensom medgifva, att de afgifter, som lades å flottningen, finge för
enahanda ändamål disponeras.
Beträffande detta ärende bär departementschefen anfört, att Riksdagen
för hvart och ett af åren 1899—1902 för bestridande af kostnader
för reglering af flottleder i Norrbottens och Kopparbergs län
anvisat ett extra anslag af 100,000 kronor äfvensom medgifvit, att de
afgifter, som lades å flottningen, finge för enahanda ändamål disponeras.
I skrifvelse den 16 oktober 1901 hade domänstyrelsen hemstält,
att äfven för år 1903 måtte anvisas medel till enahanda belopp för
reglering af flottleder. Då emellertid äfven i Vesterbottens län förekomme,
att flottleder från kronoparker ej kunde påräknas komma till
stånd genom enskildes initiativ, exempelvis när afverkning skulle ske
å förut orörda skogstrakter inom de stora kronoparkerna i lappmarken,
samt under sådana eller liknande omständigheter virkesafsättningen
väsentligt underlättades och försäljningspriset höjdes, om före afverk•
ningen flottled upprensades genom skogsförvaltningens försorg, hade
domänstyrelsen väckt förslag derom, att anslaget i fråga skulle omfatta
reglering af flottleder jemväl i Vesterbottens län.
Utskottet hemställer,
att Riksdagen må
a) för bestridande af kostnaderna för reglering
af flottleder i Norrbottens, Vesterbottens och Kopparbergs
län anvisa ett extra anslag för år 1903 å 100,000
kronor, samt
b) medgifva, att de afgifter, som läggas å flottningen,
fortfarande må för enahanda ändamål disponeras.
Skogsodlingens befrämjande.
36:o) Kong!. Maj:t har föreslagit Riksdagen att för skogsodlingens
befrämjande för år 1903 bevilja ett extra anslag af 70,000 kronor att
ställas till Kongl. Maj:ts förfogande för att i mån af tillgång tilldelas
landsting och hushållningssällskap, som understödde enskilde skogsödare
genom tillhandahållande af skogsfrö och plantor till billigt pris eller
beredande af kostnadsfritt biträde vid skogsodliugsarbeten, dock med
Bih. till Riksd. Prat. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 10 Höft. 22
Ang. anslag
till skogsodlingens
befrämjande.
[38.]
170
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
vilkor, att statsbidrag icke finge till något län utgå med högre belopp,
än hvad landsting och hushållningssällskap tillsammans eller ettdera
af dem för ändamålet anslagit, ej heller till högre belopp än 4,000
kronor för hvarje landstingsområde, äfvensom att efter årets utgång
redogörelse öfver anvisade statsbidrags användning af vederbörande afgåfves
till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet.
Till statsrådsprotokollet har departementschefen i förevarande ärende
erinrat, hurusom Riksdagen för hvart och ett af åren 1897—1902 beviljat
anslag på extra stat för skogsodlingens befrämjande. Detta anslag,
som för åren 1897—1901 utgått med 50,000 kronor, hade af Riksdagen
för år 1902 höjts till 70,000 kronor.
Redan i skrifvelse den 21 december 1895 hade domänstyrelsen
väckt fråga om anslagets höjning till 100,000 kronor äfvensom om
ändring i vissa afseenden i de förut stadgade vilkoren för erhållande
af bidrag från samma anslag. Denna domänstyrelsens framställning,
hvilken i åtskilliga afseenden egde nära sammanhang med vissa af
styrelsen i skrifvelse den 18 februari 1895 angående åtgärder till den
enskilda skogshushållningens befrämjande föreslagna bestämmelser, hade
jemte sistnämnda skrifvelse tillika med i anledning deraf afgifna utlåtanden
och yttranden öfverlemnats till den af Kongl. Maj:t den 16
oktober 1896 tillsatta komité för utredande af frågan, hvilka åtgärder
lämpligen kunde vidtagas för vinnande af eu tillfredsställande vård af
de enskilda skogarne. Enär frågan om förändringar i afseende å beloppet
af och vilkoren för erhållande af bidrag från förevarande anslag ansetts
böra afgöras i sammanhang med slutliga pröfningen af de frågor, som
till omförmälda komité öfverlemnats, hade Kongl. Maj:t till nästlidna
års Riksdag endast gjort framställning om anslagets bibehållande vid
oförändradt belopp jemväl för innevarande år, men hade i följd af en
inom Riksdagen väckt motion anslaget för år 1902, såsom nämnts,
blifvit höj dt till 70,000 kronor.
Såsom departementschefen vid behandlingen af frågan om ordnandet
af det förstuga försöksväsendet redan omförmält, hyste han visserligen
förhoppning derom, att förslag till lagstiftning rörande vården
af de enskilda skogarne skulle kunna för nu sammanträdande Riksdag
framläggas; men, äfven om denna fråga nu skulle få sin slutliga lösning,
saknade han dock anledning att för nästkommande år ifrågasätta någon
ändring i afseende å det till skogsodlingens befrämjande nu utgående
anslag, alldenstund lagstiftningen angående vården af de enskilda skogarne,
enligt de lagförslag, öfver hvilka Kongl. Maj :t den 1 november
1901 beslutit att inhemta högsta domstolens utlåtande, skulle träda i
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
171
kraft först den 1 januari 1904, samt utgången af denna ock dermed
sammankängande frågor följaktligen icke skulle komma att inverka på
riksstaten för år 1903.
I sammanliang kärmed kar utsottet till bekandling förekaft två
af kerr G. P. af Buren, inom Första Kammaren väckta motioner (nås
12 ock 13). I den ena af dessa kar motionären kemstält:
1) att Riksdagen ville ställa till Kongl. Maj:ts förfogande för
bildande af stats skog ar en summa af 5,000,000 kronor att af riksgäldskontoret,
i mån af bekof, på reqvisition utbetalas;
2) att Riksdagen ville besluta, att dessa medel skulle af riksgäldskontoret
anskaffas genom försäljning inom landet af svenska statens
från innehafvarens sida ouppsägbara 3,6 procent obligationer; samt
3) att Riksdagen måtte besluta, att för ifrågavarande låns återbetalande
skulle till riksgäldskontoret af inflytande skogsmedel inlevereras
ett belopp af 250,000 kronor om året, kvaraf 4 procent till ränta
ock 1 procent till amortering, till dess lånet vore betaldt;
ock i den andra:
I. För bildande af länsallmänningar:
att Riksdagen måtte besluta att under nionde kufvudtiteln skulle
för skogsodlingens befrämjande uppföras ett ordinarie anslag af 100,000
kronor att ställas till Kongl. Maj:ts förfogande för att i mån af tillgång
utdelas antingen åt landsting, som anslagit medel för att genom inköp,
då tillfälle dertill yppades, af till skogsbörd tjenlig mark bilda länsallmänningar,
eller åt landsting ock kuskållningssällskap, som understödde
enskilde skogsödare genom tillhandakållande af skogsfrö ock
plantor till billigt pris eller beredande af kostnadsfritt biträde vid
skogsodlingsarbeten, dock med vilkor, att statsbidrag icke finge till
något län utgå med högre belopp, än hvad i förstnämnda fall länets
landsting, men eljest landsting ock kuskållningssällskap tillsammans
eller ettdera af dem för ändamålet anslagit, ej keller till högre belopp,
då fråga vore om markinköp, än 8,000 kronor, men eljest 4,000 kronor
för hvarje landstingsområde, äfvensom att efter årets utgång redogörelse
öfver anvisade statsbidrags användning af vederbörande afgåfves till
Kongl. Maj ri s befallningshafvande i länet.
II. För bildande af sockenallmänningar och häradsallmänningar:
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, kvilka åtgärder lämpligen
borde vidtagas för att af statsmedel med billiga, delvis räntefria lån
172
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
understödja bildande af allmänningsskogar på sådana vilkor, att ändamålet
kunde vinnas eller på annat sätt, som Kongl. Maj:t funne betryggande,
samt att Kongl. Maj:t ville till Riksdagens pröfning så fort
ske kunde framlägga förslag i ämnet.
Beträffande de skäl, motionären till stöd för sina framställningar
åberopat, tillåter sig utskottet hänvisa till motionerna.
Hvad Kongl. Maj:t i förevarande afseende föreslagit anser sig utskottet
böra förorda.
Deremot finner sig utskottet icke kunna biträda de af herr af
Burén i förenämnda motioner framlagda förslag, då den af 1896 års
skogskomité behandlade frågan om åtgärders vidtagande för vinnande
af en tillfredsställande vård af de enskilda skogarne ännu icke vunnit
sin lösning och då derförinnan vidtomfattande, på skogsvården inom riket
inverkande åtgärder icke synas böra vidtagas samt då, hvad särskilt beträffar
frågan om anvisande af medel å riksgäldskontor för bildande
af statsskogar, då det i Kongl. Maj:ts proposition n:o 53 angående försäljning
af åtskilliga kronoegendomar in. m. framstälda, på Riksdagens
. pröfning beroende förslag innebär beredande af ökad tillgång till inköp
af statsskogar.
Utskottet hemställer alltså:
a) att Riksdagen må för skogsodlingens befrämjande
för år 1903 bevilja ett extra anslag af 70,000
kronor, att ställas till Kongl. Maj ds förfogande för
att i mån af tillgång tilldelas landsting och hushållningssällskap,
som understödja enskilde skogsödare
genom tillhandahållande af skogsfrö och plantor till
billigt pris eller beredande af kostnadsfritt biträde vid
skogsodlingsarbeten, dock med vilkor att statsbidrag
icke må till något län utgå med högre belopp, än
hvad landsting och hushållningssällskap tillsammans
eller ettdera af dem för ändamålet anslagit, ej heller
till högre belopp än 4,000 kronor för hvarje landstingsområde,
äfvensom att efter årets utgång redogörelse
öfver anvisade statsbidrags användning af vederbörande
afgifves till Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länet;
b) att herr af Burens ofvannämnda motion
n:o 12 icke må af Riksdagen bifallas, och
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
173
c), att ej heller herr af Burens förberörda motion
u:o 13 må vinna Riksdagens bifall.
Ersättning för af statskontoret gjorda förskott.
37:o) Af statsrådsprotokollet inhemtas, att, enligt hvad statskontoret
anmält, nämnda embetsverk förskjutit följande belopp, hvilka
borde anmälas till ersättande af Riksdagen under nionde hufvudtiteln,
nemligen:
till
godtgörande
af kostnader för landtmäteriförrätt
nxngar
ä åtskilliga kronans domäner ...............
ersättning till vissa bostäl Ishaf vare och kronoarrendatorer
för saknad afkomst af exproprierad
jord .............................................................
godtgörande af kostnader för vissa kronoegendomars
deltagande i Hjelmarens och Qvismarens
-
ö
sänkning
domars
företag
deltagande
ersättning
gäldande
af vägskatt för år 1900 för till stats -
indragna frälseräntan af hemmanet
3/
/ 8
kronor 8,994: 4 6
6,732: 47
godtgörande af kostnader för vissa kronoegen -
andra vattenaflednings -
ersättnine: för öfverbyggnad å indragna boställen
för till statsverket afträdda åbyggnader
å indragna boställen .................................
byggnadsersättning, enligt kongl. brefvet den 29
maj 1891, åt skogstorpare å kronoparker i
Norrbottens län ....................................................
godtgörande af förskjuten husröteersättning åt
tillträdande arrendatorn af förra piparebostället
1U mantal Gräsöna n:o 1 i Vinköls socken
och Skånings härad af Skaraborgs län .........
gäldande af vägskatt för åren 1899 och 1900
för regala laxfisket n i Neder Torneå, Carl
Gustafs, Hietaniemi, Öfver Torneå och Paj ala
socknar af Norrbottens län .................................
verket
mantal Sundersbol n:o 1 i Upsala län.
ersättande af kostnader för indelning i tomter
af ett område vid Murjeks jern vägsstation i
Norrbottens län .....................................................
12,337: 34
10,118: 93
119,842: 19
3,935: —
13,000:
1,731: li
1,542: 84
1: 12
588: 6 6
Transport kronor
178,824: 02
Ang. anslag
till ersättning
för af statskontoret
gjorda
förskott.
[39.]
174
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Transport
till kostnader för den af Kongl. Maj:t den 10
juli 1899 tillsatta komité för utredning rörande
åtgärder för beredande af tillfälle för mindre
bemedlade arbetare att på landsbygden förvärfva
sig egna hem .............................................
,, godtgörande af kostnader för uppskattning och
värdering af de Alnarps kungsgård underlydande
gatehusen n:is 12 och 13 Lomma i
Lomma socken och Bara härad af Malmöhus
län .............................................................................
,, kostnader, på grund af kongl. brefvet den 8
mars 1901, för vissa undersökningar i och för
kolonisation i Vesterbottens län ........................
„ understöd, på grund af kongl. brefvet den 9
november 1900, för år 1901, åt Sveriges utsädes
förening
....................................................................
„ bidrag, på grund af kongl. brefvet den 31 december
1900, till entomologiska föreningen i
Stockholm, för utgifvande under år 1901 af
en särskild afdelning af dess tidskrift, innehållande
populära uppsatser om Sveriges
skadeinsekter ......................................................
„ bidrag, på grund af kongl. brefvet den 22 mars
1901, till utgifvande under samma år af geologiska
föreningens i Stockholm förhandlingar
„ bidrag, på grund af kongl. brefvet den 22 mars
1901, till afvelspris vid kapplöpningar inom
riket..........................................................................
kronor 178,824: 0 2
30,977: 89
92: 70
449: 30
18,000: —
11
1,000: —
ii
750: —
3,000: —
eller tillhopa kronor 233,093: 91
I afseende å de fyra sist upptagna förskottsposterna har departementschefen
hänvisat till sitt yttrande till statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärenden för den 11 januari 1901 vid anmälan af behofvet
af ökning af anslagen till undervisningsanstalter för jordbruk och
landtmannanäringar samt till befrämjande i allmänhet af jordbruk och
landtmannanäringar, hvilket protokoll åtföljde Kongl. Maj:ts till nästlidna
års Riksdag aflåtna proposition angående statsverkets tillstånd och behof.
Med iakttagande af grundsatsen om anslags bestämmande till
jemnt tal af kronor samt för jemnande af hufvudtitelns slutsumma,
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
175
hemstälde departementschefen, att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att, till betäckande af ofvan omförmälda, af statskontoret förskottsvis
bestridda utgifter, anvisa å extra stat för år 1903 ett anslag af
233,115 kronor.
Utskottet hemställer,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.
Dyrtidstillägg.
38:o) Kongl. Maj:t har under denna hufvudtitel i punkten 40 Ang. anslag
föreslagit Riksdagen, att, till beredande, i enlighet med de i statsråds- tUl dvfidsprotokollet
öfver finansärenden den 4 januari 1902 angifna grunder, S
af dyrtidstillägg för innevarande år åt en del tjensteman och betjente
i jordbruksdepartementets afdelning af Kongl.'' Maj:t kansli samt till
jordbruksdepartementet hörande embetsverk och kårer, å extra stat för
år 1903 anvisa såsom förslagsanslag ett belopp af 85,000 kronor.
Häröfver hafva kamrarne redan fattat beslut, hvilket utskottet
här endast skolat
anteckna.
Stockholm den 11 april 1902.
På statstutskottets vägnar:
P. PEPIRSON.
176
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Reservationer:
vid punkt 1 (angående höjning af anslaget till Alnarps landtbruksinstitut
m. in.): af herrar H P. P. Tamm, friherre J. T. Gripenstedt,
K. G. Bildt, grefve K A. Posse, J. T. Kennedy, friherre C. J.
Rappe, 0. Larsson, J. A. Sjö och G. Odqvist, hvilka ansett, att utskottet
bort hemställa;
a) att Riksdagen måtte, med afslag å Kongl.
Maj:ts förevarande framställning, under anslagstiteln
»undervisningsanstalter för jordbruk och landtmannanäringar»
uppföra anslaget till landtbruk sinstitutet vid
Alnarp med oförändradt belopp af 29,400 kronor, samt
b) att Riksdagen måtte för uppehållande af undervisningen
vid mejeriinstitutet vid Alnarp på extra
stat för år 1903 bevilja ett anslag af 8,000 kronor;
vid punkt 21 (angående anslag till afvelscentra för nötboskap): af
herrar I. Wijk, friherre J. T. Gripenstedt, F. E. Pettersson, K. Bohnstedt,
K. G. Blidt, N. Fosser, grefve Pli. O. L. Kling spor, grefve C. O. Taube,
G. A. Tamm, J. T. Kennedy och friherre C. J. Rappe mot den del af
motiveringen, som afsåg minskning i den i statsrådsprotokollet angifna
storleken af de kreatursstammar, som äro berättigade att deltaga i täflan.
Det skulle här antecknas, att herr Clir. Lundeberg af sjukdom
varit förhindrad att deltaga i förestående hufvudtitels behandling inom
utskottet.
Vidare hafva herrar IL. P. P. Tamm, A. G. L. Billing, E. Fränekel
och H. Andersson begärt få antecknadt, att de icke deltagit, herr Tamm
i handläggningen af punkterna 2—38 samt herrar Billing, Fränekel
och Andersson i hela hufvudtitelns behandling.
Bil Litt. A.
Bill. t,ill Riksd. Prof. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 10 Häft.
23
178
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Bil.
Tabell öfver ordinarie anslag under
1902 års riksstat anslår:
Anvisning |
Indelning och dermed jemförlig |
Summa. |
||||
Friheter. |
Ersättningar. |
|||||
Kronor. |
Ö. |
Kronor. |
ö. |
Kronor. |
ö. |
Kronor. |
17,000 46,200 31,800 200,000 |
— |
— |
— |
17,000 46,200 31,800 200,000 |
Jordbruks
Departementschefen
........................................................
Departementets afdelning af Kong! Maj:ts kansli ....
Landtbruksstyrelsen .......................................................
Undervisningsanstalter för jordbruk och landtmannatill
understöd åt landtmannaskolor). Nuvarande
4,500 —
49,500 —
175,000 —
59,700-158,550 —
30.000 —
25,000-
42.000 —
94,000,—
2.300.000!—
4,500 —
49,500 —
175,000 -59,700 —
159,620 —
30,000;—
25.000 —
42.000 —
94.000 —
2,300,000 —
Ökas å anslaget till Alnarps landtbruksinstitut, med
landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp»,
å anslaget till Ultuna landtbruksinstitut med
å anslaget till reseunderstöd för landtbrukets
Odlingshjelp åt krononybyggare, förslagsanslag ........
{Landtbruksingeniörer och deras biträden ....................
iBefrämjande i allmänhet af jordbruk och landtmanna
|Länsveterinärer
och veterinärstipendiater....................
Hästafvelns förbättrande, reservationsanslag (deraf
Till förekommande och hämmande af smittosamma
Befrämjande af husslöjden ............................................
Fiskerinäringens understöd ............................................
Domänstyrelsen................................................................
Skogsväsendet:
Bestämdt anslag:
För skogsstaten. Nuvarande belopp....................
Ökas med ............................................................
Tpt 3,233,250
1,070:
3,234,320
För statens skogsläroverk ....................................
Förslagsanslag:
Till ålderstillägg åt skogsstaten och skogsinstiReservationsanslag:
Till
enskilda skogsundervisningen ........................
» kronoskogarnes förvaltning och befrämjande
het. Nuvarande belopp ................................
Ökas med ...........u.......................................
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
179
Litt. A.
riksstatens Nionde hufvudtitel.
\
departementet.
belopp........................................................ 200,000: ■—
ändring af anslagsrubriken till: »Till
med........................................ 35,600: —
................................................ 81,000: —
studerande med.................... 4,000: — 70,600
näringar
sjukdomar bland husdjuren, förslagsanslag
640,008: —
5,600: —
tutets lärarepersonal..
af skogsväsendet i allmän
.
............... 1,499,392: —
.............. 100,400: —
645,608:
55,000:
700,608:
100,000:
5,600:
1,599,792: — 1,605,392:
Transport] 3,409,850]—j 1,070]—j
■ r Förslag till blifvande riksstat: |
|||||||
Indelning och dermed jemförlig |
M i • . V ". '' | |
||||||
Anvisning i |
anvisning, |
på förslag. |
Summa. |
||||
kontant. |
— |
||||||
i |
Friheter. |
Ersättningar. |
|||||
1 Kronor. |
ö. |
Kronor. |
Ö. |
Kronor. |
ö |
Kronor. |
Ö. |
17,000 |
17,000 |
||||||
46,200 |
— |
- - |
— |
— — |
— |
46,200 |
— |
31,800 f ;■■ ; ’ |
31,800 |
||||||
''■"''V 270,600 |
_ _ |
270,600 |
|||||
4,500 |
- - |
— |
— — |
— |
4,500 |
— |
|
49,500 |
- - |
— |
— — |
— |
49,500 |
— |
|
! 175,000 |
- — |
— |
— — |
— |
175,000 |
||
59,700 |
- - |
— |
— — |
— |
59,700 |
||
158,550 |
— |
1,070 |
— |
— — |
— |
159,620 |
— |
30,000 |
_ - |
— |
— — |
— |
30,000 |
— |
|
25,000 |
— |
25,000 |
— |
||||
42,000 |
— |
- - |
— |
— — |
— |
42,000 |
— |
94,000 |
94,000 |
||||||
2,406,000 |
2,406,000 |
3,410,920]—
180
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
1902 års riksstat anslår:
Tpt
Anvisning i v |
Indelning och dermed jemförlig |
Summa. |
|||||
Friheter. |
Ersättningar. |
||||||
Kronor. |
ö. |
Kronor. |
Ö. |
Kronor. |
Ö. |
Kronor. |
ö. |
3,233,250 |
— |
1,070 |
— |
-- |
3,234,320 |
||
12,000 |
_ |
__ |
_ |
_ |
12,000 |
_ |
|
87,200 |
— |
- - |
— |
— |
87,200 |
— |
|
63,000 |
__ _ |
_ |
63,000 |
||||
50,000 |
— |
--- - |
- - |
— |
50,000 |
||
i 178,600 |
— |
- - |
— |
- - |
178,600 |
— |
|
10,665 |
— |
6,635 |
— |
1,664 |
18,964 |
— |
|
250,000 |
— |
- - |
— |
_ _ |
— |
250,000 |
— |
354 |
— |
25 |
— |
_ _ |
379 |
— |
|
600,000 |
— |
- - |
— |
600,000 |
— |
||
9,564 |
— |
- __ |
— |
9,564 |
— |
||
75,000 |
— |
— - |
— |
_ _ |
75,000 |
— |
|
43,598 |
— |
- - |
— |
- - |
_ |
43,598 |
— |
31,639 |
— |
--- |
— |
- - |
— |
31,639 |
— |
16,651 |
— |
16,651 |
— |
||||
10,000 |
— |
- - |
— |
- - |
— |
10,000 |
— |
| 4,671,521 |
— |
7,730 |
— |
1,664 |
— |
4,680,915 — |
Till belöningar för rofdjurs dödande, förslagsanslag
Landtmäteristaten. Nuvarande belopp........................
Ökas å landtmäteristyrelsens stat med....................
Skiften och afvittringar, reservationsanslag ................
Utflyttningshjelp efter skiften, förslagsanslag ............
Rikets allmänna kartverk ............................................
öästgifvares friheter......................................................
Bidrag till skjutsentreprenader, förslagsanslag.............
Färjor och färjekarlar....................................................
Bidrag till vägunderhållet på landet, förslagsanslag
Fattigvården i Stockholm och landsorten....................
Fattigvården i allmänhet, förslaganslag........................
Alderstillägg, förslagsanslag............................................
Rese- och traktamentspenningar, förslagsanslag ........
Skrifmaterialier och expenser, ved m. m., förslagsÖkas
för jemnande af hufvudtitelns slutsumma med
Extra utgifter, reservationsanslag ................................
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
181
Förslag till blifvande riksstat:
Anvisning i
kontant.
Kronor.
Transport 3,409,850:
12,000-
87,200:
2,000:
anslag. Nuvarande belopp
16,651:
85:
89,200!—
63.000 —
50.000
178,600
10,665
250.000
354
600.000
9,564!
75.000
43,598
31,639!—
16,736 —
10.000
Summa! 4,850,206|-
Indelning och dermed jemförlig |
Summa. |
||||
Friheter. |
Ersättningar. |
||||
Kronor. |
Ö. |
Kronor. |
ö. |
Kronor. |
ö. |
1,070 |
— |
— |
— |
3,410,920 |
— |
--- |
— — |
— |
12,000 |
— |
|
_ _ |
_ |
____ |
_ |
89,200 |
|
- - |
— |
— — |
— |
63,000 |
— |
50,000 |
— |
||||
— |
— |
— |
178,600 |
— |
|
6,635 |
— |
1,664 |
— |
18,964 |
— |
250,000 |
— |
||||
25 |
— |
- - |
— |
379 |
— |
600,000 |
— |
||||
__ |
— |
— — |
— |
9,564 |
— |
__; |
— |
- - |
— |
75,000 |
— |
'' - - |
— |
- - |
— |
43,598 |
— |
31,639 |
— |
||||
16,736 |
_ |
||||
10,000 |
— |
||||
7,730 |
t_ |
1,664 |
— |
4,859,600 |
— |
182
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
Bil. Litt. B.
Tabell öfver extra ordinarie anslagen under riksstatens
Nionde hufvudtitel.
Kronor. |
Ö. |
|
Jordbruksdepartementet. |
||
Undervisningsanstalter för jordbruk och landtmannan äringar; |
||
Till bestridande af kostnader för nya byggnader vid landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp ......................................... 118,300:-— » förhöjda understöd åt landtbruksskolorna i Yester- norrlands, Vesterbottens och Norrbottens län ......... 6,000: — |
124,300 |
|
Befrämjande i allmänhet af jordbruk och landtmannanäringar: |
Bidrag till bestridande af kostnaderna för allmänna
landtbr uksmöt en.......................,............................
Till prisbelöningar vid allmänna landtbruksmöten för
husdjur, redskap, maskiner in. m.............................
Bidrag till underhåll af åtta kemiska stationer för jordbrukets
och näringarnas behof....................................
Bidrag till underhåll af en för öfre Norrland afsedd
kemisk-växtbiologisk anstalt inom Norrbottens län
Till understöd åt frökontrollanstalter................................
» utbildande af en elev i boskapsskötsel och mejerihushållning
....................................................................
För anställande af en torfingeniör ..................................
Till understöd åt svenska mosskulturföreningen ............
Bidrag till åtgärder för höjande af det mindre jordbruket
För de geologiska undersökningarna ...............................
Bidrag till bildande och upprätthållande af afvelscentra
för nötboskap ...............................................................
7,500: —
12,500: —
32,000: -
6,250: —
10,000: —
1,000: —
5,000: —
15,000: —
25,000: —
96,000: -
9,000: —
Transport
219,250-343.550 -
Statsutskottets Utlåtande N:o 10.
183
Transport
Befrämjande af husslöjden:
Kronor.
Till anställande af en andre instruktör i husslöjd och personligt
ålderstillägg till andre instruktören Jonas Wallander ................j
343,550
3,000
Fiskerinäringens understöd:
Till stationerande af ett armeradt ångfartyg vid rikets kuster för
åstadkommande af ordning och skydd vid fiskets
bedrifvande ................................................................... 25,000: —
| » utförande af hydrografisk-biologiska undersökningar
af de Sverige omgifvande hafven............................... 24,300: —
» vidtagande af ändringar uti kanonbåten Svensksunds
utrustning....................................................................... 3,100: —
För höjande af fonden för fiskerinäringens befrämjande 200,000: -—
Till anordnande af undervisningskurser i navigation för
bohuslänske fiskare........................................................ 2,250: —
Domänstyrelsen:
Till arfvoden åt amanuenser och extra biträden å domänstyrelsens
skogsafdelning ............................................ 6,100: —
» aflöning åt domänintendenter och för uppehållande
af domängöromålen hos länsstyrelserna.................... 43,200: —
» resekostnader vid domänförvaltningen, förslagsanslag 40,585: —
Skogsinstitutet:
Till beredande af ökade extra''8! ärarekrafter vid skogsinstitutet
254,650
89,885 —
|
|
5,000 —
Vägunderhållet på landet:
Till bestridande af statsverkets andel i kostnaden för vägdelningar,
förslagsanslag.....................................................................................
50,000
Diverse anslag:
jTill förekommande och hämmande af tuberkelsjukdomar hos nöt-|
kreaturen ...................................................................... 50,000: — j
Transport 50,000: — | 746,085;
184
Statsutskottets Utlåtande N:o 10,
Kronor. |
Ö. |
|
Transport 50,000: — |
746,085 |
|
Till understödjande af sådana myrutdikningar och vatten-aftappningar, hvilkas ändamål är att minska frost- ländigheten för närliggande bygd................................ 500,000: — » afdikningar å kronans skogar i de norrländska länen och i Kopparbergs län ................................................ 150,000: — » reglering af flottleder i Norrbottens, Vesterbottens och Kopparbergs län................................................... 100,000: — » skogsodlingens befrämjande ........................................ 70,000: — » betäckande af åtskilliga af statskontoret förskottsvis bestridda utgifter ....................................................... 233,115: — |
1,103,115 |
i |
Summa |
1.849,200 |
— |
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1902.