Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

H-.o 25.

Ank. till Riksd. kansli den 14 april 1902, kl. 3 e. m.

Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
en inkomstskatt för år 1903.

I Kongl. Maj:ts till utskottet remitterade proposition n:o 16 har
Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att för år i903 till upptagande i
riksstaten för samma år åtaga sig en särskild bevillning af 10,500,000
kronor under namn af inkomstskatt, att utgå enligt ett vid propositionen
fogadt förslag i ämnet.

Utskottet får härmed jemlikt 40 § i riksdagsordningen afgifva
betänkande öfver berörda författningsförslag samt de i anledning deraf
inom Riksdagens kamrar väckta, till utskottet remitterade motioner,
nemligen inom Första Kammaren motionen n:o 28 af herr Leman
samt inom Andra Kammaren följande motioner: n:o 160 af friherre
F. C. K. Barnekow, n:o 161 af herr E. A. Lindblad, n:o 164 af
herr E. A. Smith, n:o 167 af herr J. E. Ericsson i Ahlberga och
n:o 185 af herr J. J. Byström.

Rörande tillkomsten af ofvanberörda, af Kongl. Maj:t framlagda
författningsförslag får utskottet till en början erinra om innehållet i
1901 års Riksdags två särskilda skrifvelse!'' till Kongl. Maj:t, den ena
af den 13 maj nämnda år angående införande af obligatorisk sjelfdeklaration
och den andra af den 1 juni samma år i anledning af
väckt motion om införande af en särskild enligt vissa grunder såsom
bevillning till staten utgående, men från allmänna bevillningen fristående,
direkt skatt.

I förstnämnda skrifvelse anförde Riksdagen följande:

I anledning af två vid Riksdagen väckta motioner hade Riksdagen
tagit i öfvervägande, huruvida skyldighet borde åläggas de skattpligtige
Bill. till Riksd. Prof. 1902. 5 Sami. 1 Afd. 22 Höft. (N:o 25.) 1

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

i allmänhet, gifvetvis med vissa undantag, att opåmint och utan anmaning
af beskattningsmyndigheterna och dessas funktionärer lemna
uppgifter till ledning för egen beskattning. Vid de föregående tillfällen,
då fråga förevarit om införande i svensk bevillningslagstiftning
af obligatorisk sjelfdeklaration, hade skäl anförts såväl för som emot
sagda institut. Af dessa skäl ansåge Riksdagen dem, som talade för
deklarationsprincipen, vara de kraftigare. Den mening torde ock numera
hafva gjort sig allmänt gällande, att införande af obligatorisk sjelfdeklaration
skulle vara önskvärd ej mindre för en rättvis tillämpning
af nu gällande bevillningsförordning än äfven såsom grundval för en
vidare utveckling af bevillningslagstiftningen. I de länder, i hvilka
de enskildes afgifter till staten utginge i form af ren inkomstskatt,
ansåges deklarationstvång oundgängligen nödvändigt, och enligt Riksdagens
förmenande erfordrades sjelfdeklaration äfven vid hvarje annan
form af skattelagstiftning, såvida taxeringen skulle vara rättvis och
jemlik. Hvad särskild! anginge förhållandena här i Sverige, kräfdes
för undanrödjande af de klagomål, som icke sällan hördes öfver en
mindre rättvis fördelning af skattebördan, att taxeringsmyndigheterna
erhölle tillgång till ett rikare material af faktiska upplysningar, att
tjena till grundval för taxeringsförrättningarna, än det ofta mycket
bristfälliga, som för närvarande stode dem till buds, och i sådant afseende
torde säkrare och tillförlitligare upplysningar icke vara att finna
än de, hvilka meddelades af de skattskyldige sjelfve. Då staten sökte
att, såvidt möjligt, lämpa skattebördan efter skatteförmågan, borde den
ock rimligtvis kunna begära en medverkan från de skattskyldiges sida
vid skattefördelningen, och det vore i hvarje fall under sådana förhållanden,
som den frivillighet och lojalitet snarast kunde utveckla sig,
genom hvilken skattens rättvisa fördelning säkrast garanterades och
det synnerligen eftersträfvansvärda mål vunnes, att beskattningen jemväl
beträffande den enskilde antoge karakteren af sjelfbeskattning.

Riksdagen, som på sålunda anförda skäl ansåge obligatorisk sjelfdeklaration
böra införas till ledning för den direkta beskattningen anhölle
derför, att Kongl. Maj:t täcktes efter utredning af frågan låta
för Riksdagen framlägga förslag till författningsbestämmelser angående
deklarationsskyldighet.

I skrifvelsen af den 1 juni 1901 anhöll Riksdagen, att, för den
händelse Kongl. Maj:t godkände Riksdagens beslut angående utsträckning
af värnpligten och om en ny härordning, Kongl. Maj:t täcktes
för 1902 års Riksdag framlägga förslag till förordning om en särskild
såsom bevillning till staten utgående, men från allmänna be -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

villningen fristående, direkt skatt, att, efter viss progression, med rätt
till afdrag för skuldräntor, erläggas för alla slag af inkomst, hvarvid
inkomst af fastighet skalle beräknas efter viss procent af taxeringsvärdet.

Angående behofvet och anordningen af en dylik skatt anförde
Riksdagen följande:

»Inom Riksdagen har af enskild motionär gjorts framställning,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Eders Ivongl Maj:t anhålla, det
täcktes Eders Kongl. Maj:t, i följd af de väsentligen ökade kostnaderna
för försvaret, som den för Riksdagen framlagda propositionen om ny
härordning skulle föranleda, samt i följd af att Eders Kongl. Maj:t sannolikt
kommer att finna tilläggsbevinning behöflig för följande år liksom
för det innevarande, för nästa Riksdag framlägga förslag till en bevillningsförordning,
som, utgörande ett supplement eller bihang till nu
gällande bevillningsförordning, i hvilken obligatorisk sjelfdeklaration
borde införas, innehåller föreskrifter om en, utan inverkan på den kommunala
skattskyldigheten, till staten utgående särskild bevillning, hvilken,
i förening med rätt att göra afdrag för skuldräntor, skulle under användande
af den progressiva skatteformen erläggas för inkomst af
kapital och arbete, utdelning å aktier, lotter i banker samt för en
efter vissa procent af taxeringsvärdet beräknad inkomst af fastighet.

Till stöd för ifrågavarande framställning har motionären, under
åberopande af hvad chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet
den 21 december 1900 yttrat till förmån för införande af ökad
direkt skatt till staten anfört, att man ej torde kunna förneka, det så
väl statens behof som rättvisa och billighet kräfde, då ett dyrbart försvarsväsende
skulle införas, att större inkomster än hittills borde förvärfvas
åt staten på den direkta beskattningens väg, men att den nuvarande
anordningen af bevillningen af fast egendom och inkomst
hindrade en tidsenlig utveckling af denna skatteform till större rättvisa
i skattebestämmelserna och till större finansiel betydelse för staten.
Frågan om förändring i bevillningsförordningen och dermed förenade
förändringar i den kommunala skattskyldigheten kunde ej väntas varda
framlagd för Riksdagen och af densamma pröfvad och afgjord, innan
flera år förgått, under hvilka behofvet af högre direkt skatt än den
nuvarande gjorde sig oafvisligen gällande. Under mellantiden skulle
man för den direkta skattens uttagande vara hänvisad till en på
den nuvarande bevillningsförordningen grundad tilläggsbevillning, som
visserligen förr blifvit använd, men obestridligen träffade på ett ojemnt
och orättvist sätt och af denna anledning ej kunde uttagas efter en

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

högre beräkning än den vid denna riksdag af Eders Kongl. Maj:t
föreslagna.

Under afvaktan på den vigtiga frågans lösning i hela dess vidd
borde man emellertid kunna genom en särskild bevillningsförordning,
som blefve ett supplement eller bihang till den nuvarande, afhjelpa en
del olägenheter uti ifrågavarande hänseende och derigenom på ett lättare
och rättvisare sätt än nu förskaffa staten ökade inkomster på den
direkta beskattningens väg. Den särskilda bevillning, som enligt en
sådan förordning skulle erläggas utöfver den vanliga enligt nu gällande
förordning, borde anordnas på sådant, sätt, att den i högre grad, än
för närvarande egde rum, kunde uttagas efter den verkliga skatteförmågan.
Lämpligt vore utan tvifvel att i en sådan förordning införa
skatt till staten för utdelning å aktier äfvensom å lotter i enskilda
banker, på samma gång det medgåfves sådana bolag rätt till afdrag
efter någon viss grund å den vinst eller inkomst, för hvilken de sjelfva
hade att skatta. Äfven borde den särskilda bevillningen anordnas efter
progressiv skattefot, hvilken form för beskattningen syntes rättvis, då
skatteförmågan i regel stege i starkare progression än inkomstens belopp.
Progressionen i skatten borde dock sluta vid ett visst inkomstbelopp.
Utan medgifvande af afdrag å inkomsten för ränta å gäld,
äfven den personliga, kunde ej denna särskilda beskattning motsvara
rättvisans kraf, i synnerhet om beskattningen blefve progressiv. För
att en sådan särskild beskattning skulle medföra åsyftadt resultat,
blefve det äfven nödvändigt att införa obligatorisk sjejfdeklaration. Fn
kongl. proposition angående förändrad bevillningsförordning, som förelagts
1897 års Riksdag, hade innehållit bestämmelse härom. Ett hufvudskäl,
som då anförts deremot, hade varit, att man ej organiserat taxeringsmyndigheterna
på sådant sätt, att nödig garanti gåfves för sekretessens
bevarande; blefve detta skäl undanröjdt, torde införandet af denna institution
ej möta synnerligt motstånd.

Det minsta inkoinstbelopp, för hvilket man blefve skyldig att
deklarera, borde blifva olika i afseende å inkomst af kapital och inkomst
af arbete samt behöfde naturligtvis ej sammanfalla med de minsta
belopp, för hvilka bevillning efter den särskilda förordningen skulle utgå.

I afseende å fast egendom borde ifrågavarande bevillning erläggas
för eu inkomst deraf, som beräknades efter vissa procent af taxeriugsvärdet.
Å den sålunda beräknade inkomsten skulle, liksom vid annan
inkomst, afdrag få göras för skuldräntor. Någon deklareringsskyldighet
af inkomsten för fastighet blefve ej behöflig, då taxeringsvärdet funnes
i taxeringslängden. Men för att vederbörande taxeringsmyndighet vid

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. X>

beräkningen af inkomsten af en fastighet måtte varda i tillfälle att taga
hänsyn till möjligen befintlig skuldränta, vore det nödvändigt, att egaren
deklarerade sådan ränta, hvarvid origtig uppgift, som medförde för stort
afdrag, borde vara åtföljd af samma äfventyr som origtig dekorering
af inkomst. Samma skattefot borde begagnas för den beräknade inkomsten
af fastighet som för motsvarande inkomst af andra skatteföremål;
huruvida bevillningsfritt afdrag borde förekomma i afseende å
den beräknade inkomsten af fastighet, derom kunde dock tvifvel råda.
Uppginge fastighetsegares beräknade inkomst till mindre belopp än den
minsta Inkomst af kapital eller arbete, hvarför särskild bevillning skulle
erläggas, syntes han ändock ej böra blifva fri från sådan bevillning;
en minimisumma af hvad som skulle åläggas fastighetsegare i särskild
bevillning borde måhända för underlättande af redovisningen vara
faststäld.

Egare af fastighet torde böra åläggas att, efter anmaning, deklarera
arrende- och hyresbelopp samt, om fastigheten hade ett taxeringsvärde
öfver ett visst belopp, arealen å olika slags mark.

Om skattskyldig egde inkomst inom flera än ett taxeringsdistrikt,
borde deklareringen verkställas och skatten åsättas efter sammanlagda
beloppet. På samma sätt borde förfaras och beräknas, när skattskyldig
egde inkomst både åt kapital, arbete, aktier och fastighet eller af några
åt dessa.

Den af Eders Kongl. Maj:t i särskild proposition till Riksdagen
föreslagna tilläggsbevillning, i hvilket ärende Riksdagen i annat sammanhang
kommer att yttra sig, förekommer icke såsom en nyhet inom
bevillningslagstiftningen. Då staten haft behof af ökade inkomster, har
detta flera gånger tillgodosetts genom tilläggsbevillning. De anspråk,
som komma att ställas på staten, i den händelse Eders Kongl. Maj:t
godkänner den af Riksdagen nu antagna nya härordning, som medför
afsevärdt ökade utgifter, lära emellertid varda så stora, att en tilläggsbevillning
i den form denna skatt hittills innehaft icke kan antagas
komma att motsvara behofvet och än mindre gent emot de skattskyldige
uppfylla krafvel på eu skatteform, som är lämp.ad efter skatte förmågan.

Riksdagen, som i den skrifvelse, hvari Riksdagens beslut beträffande
ny värnpligtslag och ny härordning hos Eders Kongl. Maj:t
anmälts, uttalat den åsigt, att eu afsevärd del af de ökade kostnader,
hvilka genom omorganisationen af landets försvarsväsende uppkomma,
bör betäckas genom direkta och förmögenhetsskatter, anser, på sätt
Riksdagen i annat sammanhang inför Eders Kongl. Maj:t uttalat, att
obligatorisk sjelf deklaration af inkomst bör införas, för att en så vidt

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

möjligt rättvis direkt beskattning må kunna anordnas; och vill Riksdagen
framhålla, att för den s. k. progressiva skattemetodens tillämpning
en sådan deklaration är af synnerlig vigt. Särskilt skulle det
sannolikt möta svårighet att använda denna skattemetod, så vida ej
skattskyldig, som åtnjuter inkomst inom flera taxeringsdistrikt, får sig
ålagdt att för en taxeringsmyndighet, exempelvis den i den skattskyldiges
mantalsskrifningsort befintliga, uppgifva sina samtliga inkomster.
Äfven vill Riksdagen erinra om, att den förordning, motionären föreslår,
kräfver, att inkomst af aktier, kommanditlotter, lotter i enskilda banker
och ekonomiska föreningar skall uppgifvas, om sådan inkomst ensam
eller i förening med annan inkomst ej understiger det minsta belopp,
för hvilket uppgiftsskyldighet skall ega rum. Genom samma förordning
skulle för öfrigt rättighet medgifvas fastighetsegare och andra, som
enligt nu gällande bevillningsförordning ej eg a rätt till afdrag af skuldräntor
från inkomsten, att med den verkan, förordningen bestämmer,
inför vederbörande uppgifva desamma.»

Dessa Riksdagens skrivelser föredrogos inför Kongl. Maj:t den 7
juni 1901. På grund af dervid lemnadt nådigt bemyndigande uppdrog
chefen för finansdepartementet den 18 i samma månad dels åt tre
personer att verkställa utredning och utarbeta förslag inom finansdepartementet
i de i Riksdagens of vanberörda skrivelser omförmälda
afseenden, dels åt aktuarien I. Flodström att verkställa den statistiska
utredning rörande bevillningen, som kunde erfordras. Till fullgörande
af nämnda uppdrag hafva de tre förstnämnde komiterade aflemnat
ett den 15 oktober 1901 dagtecknadt betänkande med förslagtill
bestämmelser om inkomstskatt och obligatorisk sjelfdeklaration,
öfver hvilket betänkande kammarrätten den 2 påföljande december afgift
infordradt underdånigt utlåtande; och har aktuarien Flodström
med skrifvelse af den 27 i sistnämnda månad öfverlemnat en af honom
verkstäld, af text åtföljd öfversigt af 1900 års bevillningstaxering.

I sitt vid förslaget fogade betänkande hafva bemälde komiterade
anfört, att ehuruväl för anordnande af en inkomstskatt i modern mening
erfordrades, att hänsyn toges jemväl till andra omständigheter än de
af Riksdagen omförmälda, hade komiterade dock i allmänhet icke ansett
sig böra gå utöfver de af Riksdagen antydda önskningsmålen, detta
i synnerhet derför, att den nu tillärnade lagstiftningen vore afsedd att
varda af allenast provisorisk karakter. Det väsentliga afsteg från inkomstskattens
principer, som läge i Riksdagens fordran angående sättet
för bestämmandet af inkomst af fastighet, hade också nödvändiggjort
afvikelse!- äfven i andra punkter från nyssnämnda principer. Härjemte hade

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

med afseende derå, att taxeringen för den nja skatten måste komma
att utföras i samband med taxeringen för den allmänna bevillningen,
en begränsning i många fall framstått såsom önskvärd, då det naturligtvis
skulle möta störa praktiska svårigheter att vid de båda taxeringarne
tillämpa väsentligt skiljaktiga grunder.

Enligt Riksdagens uttalande hafva komiterade sålunda i strid med
förberörda principer föreslagit, att inkomst af fast egendom skall upptagas
till viss procent af fastighetens taxeringsvärde eller till sex procent
vid jordbruksfastighet och till fem procent vid annan fastighet. Detta
beräkningssätt för inkomst har emellertid utgjort ett väsentligt hinder
för komiterade att, såsom eljest önskligt varit, föreslå olika skattefot
för fonderad och annan inkomst. Det rätta sättet för att träffa fonderad
inkomst med större tunga än annan inkomst torde — såsom komiterade
anfört — visserligen vara att pålägga en särskild förmögenhetsskatt.
Men att införa en dylik skatt kunde och borde ju ej ifrågakomma förr
än i samband med den definitiva reformen af vår direkta beskattning.
Att åter provisoriskt anordna en tyngre beskattning af den fonderade
inkomsten genom tillämpning af en högre skattefot för denna vore
en så vansklig uppgift, att hvarje sträfvan i denna rigtning lätteligen
skulle förhindra den provisoriska inkomstskattens antagande. Komiterade
tänkte härvid ej blott på de svårigheter, som inkomst af rörelse,
hvilken ju vanligen är en kombination af fonderad och icke fonderad
inkomst, skulle vålla, utan dertill komme, att inkomst af jordbruksfastighet,
enligt den omfattning denna art af inkomst på grund af det
ifrågasatta sättet för dess beräknande måste få, komme att omfatta
äfven inkomst af jordbruksrörelse och sålunda också den blifva en
sammansättning af fonderad och icke fonderad inkomst. Sistnämnda
förhållande gjorde det ju ej tillrådligt att tillämpa en högre skattefot
för inkomst af jordbruksfastighet än för ren arbetsinkomst. Men att
undantaga inkomst af jordbruksfastighet och blott belägga inkomst af
annan fastighet och af kapital med högre skattefot kunde icke ifrågasättas.

En nödvändig följd af att komiterade sålunda ansett sig böra
stanna vid samma skattefot för alla slag af inkomst hade varit, att
komiterade måst afvisa den i ofvanberörda, i riksdagsskrifvelsen af den
1 juni 1901 omförmälda motion framkastade tanken att låta skattepligten
för inkomst af fastighet börja vid ett lägre inkomstbelopp än för annan
inkomst och varit förhindrade att föreslå samma anordning med hänsyn
till inkomst af kapital. En sådan anordning innebure nemligen, att
man skulle beskatta fonderad inkomst af mindre belopp tyngre än annat

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

slag af inkomst af samma storlek, samtidigt med att fonderad inkomst
af större belopp ej betungades mer än annan inkomst. Af samma
hänsyn hade komiterade ej heller ansett sig kunna göra någon skilnad
mellan olika slag af inkomst vid bestämmandet af det beskattningsfria
afdrag, som i förslaget medgåfves vid smärre inkomster.

Komiterade hafva vidare angående den obligatoriska sjelfdeklarationen
framhållit, att vid anordnandet deraf stor vigt måste tillerkännas
hänsynen till, att de aflemnade uppgifterna omgärdades med nödigt
skydd mot obehörigt offentliggörande. Och hafva komiterade i sådant
afseende yttrat följande:

»Det motstånd, som rest sig emot införandet af obligatorisk sjelfdeklaration,
har till stor del grundats å farhågan för, att de aflemnade
uppgifterna skulle kunna missbrukas, så att den uppgiftspligtige genom
yppande af hans förmögenhetsställning eller detaljerna i hans affärsrörelse
komme att lida skada eller olägenhet, särskildt i konkurrensafseende.
Derest emellertid, såsom komiterade föreslagit, deklarationerna
inskränkas till ett summariskt angifvande af inkomsten, torde väl grunden
för en fsådan farhåga vara i det väsentliga undanryckt. Men
komiterade hafva dock härjemte upptagit det förslag, som framställa
såväl af 1895 års bevillningskomité och kommuualskattekomitén som
ock i propositionen till 1897 års Riksdag, att granskningen af deklarationerna
skulle verkställas af allenast ordföranden och en ledamot i
taxeringsmyndigheten — beträffande taxerings- och pröfningsnämnderna
i närvaro af vederbörande kronoombud — hvarvid komiterade likväl
ansett, att utseendet af den ledamot, som skulle deltaga i granskningen
och som naturligtvis icke behöfde vara densamme för alla mål, icke
borde öfverlemnas åt ordförandens godtfinnande, utan förbehållas åt
taxeringsmyndigheten sjelf.

Det kan mot denna anordning, hvilken synes hafva vunnit temligen
allmän tillslutning, visserligen anmärkas, att äfven de ledamöter
i taxeringsmyndigheten, livilka ej fått deltaga i uppgiftsgranskningen,
böra med fog kunna påfordra att, vid uppkommande olika meningar
om någon skattskyldigs taxering, erhålla fullständig kännedom om de
i hans deklaration innehållna upplysningar. Emellertid må häremot
erinras, att i många fall skattskyldige, som hafva anledning förmoda,
att meningsskiljaktighet angående deras taxering skall förekomma,
säkerligen skola på förhand medgifva offentliggörandet för taxeringsmyndigheternas
samtliga ledamöter af deras uppgifter, äfvensom att det
väl kan antagas, att taxeringsmyndigheternas medlemmar i regel skola

Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 25. 9

förlita sig på de ledamöters omdöme, som verkstält granskningen af
deklarationerna.

I sammanhang härmed kunna komiterade ej underlåta att framhålla,
att enligt deras åsigt den befarade olägenheten bör hänföras
dertill, att taxeringsförfarandet äfven med obligatorisk sjelfdeklarätion
ötverlåtes åt taxeringsmyndigheter, som anordnats för ett helt annat
taxeringssystem, i hvilket beskattningen grundas på den kännedom
andra personer kunna hafva om den skattskyldiges inkomstförhållanden,
och för hvilket derför erfordras flera efter hvarandra fungerande, talrika
taxeringsmyndigheter. Efter införandet af obligatorisk sjelfdeklaration
kunna såväl taxeringsmyndigheternas antal som framför allt antalet
ledamöter i beskattningsnämnderna inskränkas. Att härom afgifva
förslag har emellertid legat utom den komiterade förelagda uppgiften.»

Vid granskningen af komiterades förslag har kammarrätten framhållit,
att ej mindre hänsynen till det betydande skattebelopp, som förslaget
afsåge att utkräfva, än äfven Riksdagens uttalade önskan att
fördelningen af den nya skattebördan måtte ske på ett sätt, som bättre
än tilläggsbevillningen mäktade, öfverensstämde med skatteförmågan,
manade till noggrant öfvervägande, i hvad mån förslaget härutinnan
kunde anses tillfredsställande.

Den granskning, det ur berörda synpunkt ålegat kammarrätten
att verkställa, hade emellertid icke kunnat undgå att hos kammarrätten
framkalla den uppfattning, att förslaget icke i tillräcklig grad tillgodosett
krafvet på en rättvis skattefördelning, och vore det företrädesvis
förslagets bestämmelser i afseende å beskattning af den fasta egendomen
och den anordning, förslaget innebure i afseende å aktiebolags
beskattning —- hvarom redogörelse lemnas längre fram — som varit
bestämmande för kammarrättens uppfattning härutinnan.

Rörande komiterades förslag i fråga om fastighetsbeskattningen
har kammarrätten anfört, bland annat:

»De brister, som vidlåda den nuvarande fastighetsbevillningen,
hafva så ofta och med sådant eftertryck framhållits, att derutinnan
ingenting lärer vara att tillägga. Då en fastighets taxeringsvärde är
afsedt att motsvara det verkliga värdet af sjelfva fastigheten utan afseende
derå, huruvida fastigheten lemnar sin egare större eller mindre
inkomst, följer ju redan häraf, att fastighetsbevillningen, som står i viss
relation till taxeringsvärdet, icke kan träffa, utom hvad jorden anses i
och för sig afkasta eller hvad man plägar kalla jordens arrendevärde,
jemväl afkastningen af det i jordbruksrörelsen nedlagda kapital och
Bill. till Biksd. Prot. 1902. 5 Sand. 1 Afd. 22 Höft. 2

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

arbete samt att de förmåner af allehanda slag, som medfölja egandet
af fast egendom, endast undantagsvis vinna fullständigt beaktande.
Emellertid har genom bestämmelsen att såsom inkomst af fast egendom
skall anses all sådan inkomst, som för närvarande är genom fastighetsbevillning
beskattad, det föreliggande förslaget i sak stält sig på det
beståendes grundval, och har likasom på sin tid 1894 års komitéförslag
upptagit den ohållbara fiktionen af en inkomstskatt, som icke
är någon inkomstskatt, utan i stället beskattar en allenast genomsnittligt
och i förväg beräknad afkastning för att derefter på den genom
en enkel räkneoperation utrönta »inkomsten)) tillämpa bestämmelser,
som endast vid en verklig inkomstskatt ega berättigande. Redan vid
afgifvande den 25 april 1895 af underdånigt utlåtande öfver 1894 års
komitéförslag framhöll kammarrätten ohållbarheten af hvarje förslag,
som i sak bibehölle den nuvarande bevillningslagstiftningens dubbelhet
i afseende å utgångspunkten, och de af kammarrätten härutinnan
framstälda erinringarne blefvo ännu starkare betonade af den komité,
som erhöll nådigt uppdrag att yttra sig om lämpligheten af de då
föreslagna nya beskattningsgrundernas upptagande i bevillningslagstiftningen.
Dessa erinringar utmynnade i ett framhållande deraf, att
en tillämpning af de då föreslagna beskattningsgrunderna — afseende,
så vidt nu är i fråga, fastighetsbevillningens ersättande med skatt på
inkomst af fast egendom, beräknad efter enahanda grund, som nu
föreslagits, medgifvande för sådan inkomst af skuldränteafdrag intill
40 procent af taxeringsvärdet samt särskild beskattning, såsom af annan
verklig inkomst, af förvärf, vunnet genom afkastning af skog utöfver
husbehofvet — skulle i allt för hög grad gynna den fasta egendomen och
jordbruket, som dock vore landets hufvudnäring. Kammarrätten förbiser
icke, att medan den gången för andra inkomsttagare var föreslaget
ett generelt skuldränteafdrag af endast 20 hvillcet icke kunde annat
än öka betänkligheterna mot berörda förslag, det nu föreliggande förslaget
för alla grupper af inkomsttagare medgifver fullt skuldränteafdrag
med den inskränkning allenast, som betingas af bestämmelserna om
utländings skattskyldighet. Vore det nu så, att förslaget afsåge beskattning
af fastighetsegares verkliga inkomst från dem tillhöriga fastigheter,
skulle naturligtvis detta medgifvande allenast inneburit en gärd
af rättvisa, men då så icke är förhållandet, utan förslaget härutinnan i
stället för verklig inkomst sätter en beräknad afkastning, qvarstå betänkligheterna
och vinna endast i betydelse derigenom, att det nu föreliggande
förslaget byggts på principen af skatteprogression.»

Vidkommande kammarrättens anmärkning angående fastighets -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

beskattningen samt rörande den formela anordningen_ af förslaget
har slutligen chefen för finansdepartementet enligt det vid den kongl.
propositionen fogade utdrag af statsrådsprotokollet yttrat, bland annat,
följande:

»Hvad angår frågan om sättet för den fasta egendomens beskattning,
behöfver jag icke vara mångordig. Jag underkänner icke befogenheten
af kammarrättens anmärkning, att skatten, i hvad den träffar
fast egendom, icke är någon inkomstskatt, utan att förslaget i stället
beskattar en allenast genomsnittligt och i förvåg beräknad afkastning
för att derefter på den genom en enkel räkneoperation utrönta »inkomsten»
tillämpa bestämmelser, som endast vid en verklig'' inkomstskatt eg a berättigande.
Riktigheten af denna anmärkning medgifver jag så mycket
hellre, som äfven jag tillförene haft tillfälle uttala den — i öfrig t sjelfklara
— meningen, att en allmän och verklig inkomstskatt icke kan
ernås, utan att man i fråga om fast egendom uppskattar den inkomst,
denna verkligen gifvit, och icke låter sig nöja med en beräkning i förväg
af den afkastning, egendomen anses kunna gifva. Då emellertid
Riksdagen i dess skrifvelse af den 1 juni 1901, deri Riksdagen begärt
utarbetandet af förslag till en progressiv inkomstskatt, uttryckligen
framhållit, att inkomsten af fastighet borde beräknas efter viss procent
af taxeringsvärdet, har detta säkerligen berott dels i allmänhet på
öfvertygelsen om svårigheten att upptaxera jordbruksinkomst, en svårighet,
som länge här i landet betraktats som oöfvervinnelig, dels särskild!
på farhågan, att denna svårighet, om dess lösande uppstäldes
som förutsättning för införandet af den såsom önskvärd ansedda progressiva
beskattningen, skulle befinnas så stor, att derigenom hinder
lädes i vägen för denna skatteforms införande. Ehuru jag mycket
skulle beklaga, om vid den mera genomgripande skattereform, som
förberedes, omförmälda skattefiktion skulle komma till tillämpning,
synes mig likväl ur den sist angifna synpunkten komiténs förslag
i -denna del vid den nu föreslagna provisoriska anordningen kunna
och böra godkännas. Det står nemligen för mig klart, att de
ojemnheter, som oundvikligen komme att blifva förenade med en sålunda
anordnad beskattning, varda vida mindre än de, som skulle uppstå,
derest man genom tilläggsbevillning under den hittills öfliga formen
ville uttaga ett belopp, tillnärmelsevis motsvarande det, som man vill
vinna genom den progressiva inkomstskatten.

Men då man, i syfte att under för handen varande förhållanden
möjliggöra införandet af en inkomstskatt, genom en fiktion skjuter in
fastighetens beräknade afkastning i stället för fastighetsegarens åtnjutna

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

inkomst, är det utan tvifvel nödvändigt att, såsom ock skett i komiténs
förslag, genomföra denna fiktion fullt och helt ut och att icke meddela
någon undantagsbestämmelse i fråga om skattefot eller minskad skattelindring
för inkomst af fastighet. I annat fall kommer man på en omväg
delvis tillbaka till systemet med en tvåhöfdad skatt, en för fastighet
och en för inkomst af kapital och arbete, eller hvad man lust velat
undvika.»

»Finner man, att den fasta egendomen i landet kommer att åtnjuta
mer än skäligt stor lindring i beskattningsväg, kan detta afhjelpas genom
införandet af en supplementär förmögenhetsskatt, hvilken då bör drabba
icke blott det fasta, utan äfven det rörliga kapitalet, men en sådan
skatt förutsätter ovilkorligen tillvaron af en allmän och ren inkomstskatt,
hvarföre det måste öfverlemnas till framtida pröfning att afgöra, om i
sammanhang med en mera genomgripande skattereform en sådan förmögenhetsskatt
bör komma till stånd. Slutligen bör ock erinras, att,
då man talar om allt för stor lindring i fastighetsbeskattningen, detta
uteslutande gäller de smärre fastigheterna. Hvad de större fastigheterna
beträffar, torde i fråga om s. k. »annan fastighet)) beskattningen enligt
de nya grunderna komma att i allmänhet ställa sig ganska jemn, medan
åter större jordegendomar — med hvilka jag menar sådana, der jordbruket
drifves i så stor skala, att de förmåner, jordegaren för sitt och
sin familjs uppehälle hemtar af egendomen, spela en jemförelsevis underordnad
roll — komma att, i synnerhet der de äro skuldfria, träffas ganska
hardt af en progressivt utgående skatt, som grundar sig på den säkerligen
ofta icke inträffande förutsättningen, att egendomen lemnar en inkomst
motsvarande 6 procent på taxeringsvärdet.»

»I fråga om den formella anordningen af de nya författningsbestämmelserna
hafva komiterade framlagt två alternativa förslag.
Alternativet A innefattar förslag till en enda förordning, hvilken upptager
så väl alla de föreskrifter, som skola gälla om inkomstskatten,
som också de stadganden, som böra införas med hänsyn till den utvidgade
uppgiftsskyldigheten. Alternativet B åter innehåller förslag till
dels en särskild förordning om de regler, efter hvilka inkomstskatten
skall utgå, så affattad, att den i fråga om de för bevillningen och
inkomstskatten i sådant afseende gemensamma bestämmelser endast
hänvisar till bevillningsförordningen, och dels ändrad lydelse af de
stadganden i bevillningsförordningen, som afse uppgiftsskyldighet eller
eljest beröras af det nya skatteförfarandet.

Beträffande valet mellan dessa båda alternativ har kammarrätten
instämt i komiterades erinran, att den formella anordningen af förslagets

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 13

bestämmelser kan ske på ett hvart af de valda sätten, samt funnit
oförnekligt, att hvardera metoden har sina fördelar. På anförda skäl
anser likväl kammarrätten alternativet B ega företräde.

Sådana förhållandena för närvarande föreligga, är valet mellan
de båda alternativen emellertid icke fritt, utan måste otvifvelaktigt
författningsförslaget affattas enligt alternativet A. Detta torde framgå
af följande omständigheter.

Tydligen vore det önskvärdt, att inkomstskatten kunde påföras
redan vid innevarande års taxeringsförrättningar för att inbetalas vid
uppbördsstämmorna i början af år 1903, eller det år, i hvars riksstat
inkomstskatten är afsedd att upptagas. Detta låter sig emellertid icke
göra. Enligt förslaget till förordning om inkomstskatt skall taxering
till denna skatt verkställas i sammanhang med de enligt bevillningsförordningen
årligen återkommande taxeringar för bevillning af fast
egendom samt af inkomst af de för sådant ändamål tillsatta bevillningsberedningar,
taxeringsnämnder och pröfningsnämnder. Enligt bevillningsförordningen
skola bevillningsberedningarne senast den 31 maj
hafva afslutat sina arbeten samt taxeringsnämnderna sammanträda viss
af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande utsatt dag efter den 20
juni och senast den 20 juli hafva afslutat sina förrättningar. Enligt
förslaget till förordning om inkomstskatt skola de skattskyldiges deklarationer
i allmänhet vara aflemnade före den 1 april med möjlighet för
skattskyldig att på gjord anmälan erhålla anstånd till någon dag före
den 1 juni. Den omfattande beskaffenheten af den föreslagna lagstiftningen
angående progressiv inkomstskatt och sjelfdeklaration gör
det föga antagligt, att beslut i dessa maktpåliggande frågor skall hinna
af Kiksdagen fattas så tidigt, att författningen kan promulgeras i god
tid på våren. Äfven om författningen kunde utkomma i författningssamlingen
någorlunda tidigt — hvilket i allt fall säkerligen icke kunde
ske före den 1 april, vid hvilken tid deklarationerna i regel skola vara
inlemnade — är det likväl icke tänkbart, att en författning af så ingripande
beskaffenhet skall kunna alldeles omedelbart efter promulgationen
träda i tillämpning. Någon tid måste förunnas de skattskyldige
att tänka sig in i de nya skyldigheter i deklarationsväg, dem komme
att åligga, och likaså måste ordförandena i bevillningsberedningarne beredas
tillfälle att göra sig förtrogna med de betydligt utvidgade åligganden,
som skulle tillkomma dem enligt den nya förordningen. Endast
en sådan omständighet som deklarationsformulärens tryckning och utdelning
föranleder en ganska betydlig tidsutdrägt.

Möjligen torde den tanken framkastas, att man under första året

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

af inkomstskatteförfattningens tillämpning skulle kunna medgifva anstånd
med deklarationernas afgifvande till tiden för taxeringsnämndernas
sammanträde efter den 20 juni. Oafsedt att knappast ens till dess
deklarationer enligt den nya ordningen hunne af de skattskyldige afgifva,
skulle taxeringsarbetet genom en sådan anordning alldeles förryckas.
Det omfattande arbete, som af bevillningsberedningarne på det
förberedande taxeringsarbetet nedlägges, komme att blifva så godt som
utan betydelse, medan taxeringsnämnderna finge börja arbetet på nytt
med ett nytt material, hvarigenom dessa nämnders arbete, hvilket nu
för hvarje nämnd i allmänhet blott upptager en eller på sin höjd några
dagar, skulle så väsentligt utsträckas, att det för kronoombuden blefve
omöjligt att vid alla till deras distrikt hörande nämnders sammanträden
närvara. Denna tanke måste derföre öfvergifvas, hvilket i ännu
högre grad gäller den, som skulle afse att under det första året endast
tillämpa bestämmelserna om progression i skatten och uppskjuta införandet
af bestämmelserna om sjelfdeklaration till det påföljande. Sjelfdeklarationen,
af vigt för hvarje form af inkomstskatt, är emellertid
för den progressiva inkomstskatten af den grundläggande betydelse,
att en progressiv inkomstskatt utan obligatorisk sjelfdeklaration måste
anses så godt som otänkbar.

Annan utväg återstår således ej än att, med öfverlemnande åt
ett framtida tillfälle att söka genomföra en sådan förändring, att inkomstskatten
upptages i riksstaten för det år, under hvilket den inflyter,
låta inkomstskatten påföras under år 1903 för att inflyta vid
1904 års uppbördsstämmor. Skatten blir således att rubricera som inkomstskatt
för år 1903. Skulle nu det af komiterade föreslagna alternativet
B, enligt hvilket en del af de nya bestämmelserna äro förlagda
till eu inkomstskatteförordning och en del till bevillningsförordningen,
komma till tillämpning, blefve det naturligtvis i den bevillningsförordning,
som skall tillämpas under år 1903, som ändringarna borde göras.
Men den bevillning af fast egendom samt af inkomst, om hvilken efter
den nyligen skedda förändringen i sättet för bevillningens upptagande
i riksstaten 1902 års Riksdag har att besluta, är 1902 års bevillning.
Först 1903 års Riksdag har att besluta om bevillningsförordningen för
1903, som skall tillämpas samtidigt med den nya inkomstskatteförordningen.
Såsom ofvan antydts, måste derföre alternativet A åtminstone
för närvarande väljas.

Om, såsom redan blifvit anfördt, hinder af rent teknisk art möta
för tillämpning redan under innevarande år af den nya inkomstskatten,
förefinnes äfven ett hinder af annat slag, som är af den beskaffenhet,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

att, äfven om nämnda tekniska hinder ej lorefunnes, skatten ändock ej
i år bör vinna tillämpning. Det är en ostridig nödvändighet, att de
skattskyldiges inkomstdeklarationer i möjligast görliga man fredas från
offentlighet. Förslaget till förordning om inkomstskatt sörj er i sin mån
för vinnandet af detta syftemål genom de i 34 § 2 mom. meddelade
bestämmelser derom, att, utom vederbörande kronoombud, endast taxeringsmyndighets
ordförande med biträde af eu ledamot må granska
deklarationerna, att för innehållet af sålunda granskad uppgift icke må
inom taxeringsmyndighet lernnas vidare redogörelse, än som för taxeringen
oundgängligen erfordras, att deklarationerna icke må vara tillgängliga
för andra än vissa uppgifna personer och ej få utan den skattskyldiges
samtycke intagas i vederbörande beskattningsnämnds protokoll,
samt att deklarationerna skola behörigen förvaras och efter viss
tids förlopp förstöras. Dessa bestämmelser blifva emellertid kraftlösa,
så länge det enligt tryckfrihetsförordningen står eu hvar öppet att utbekomma
afskrift af afgifven deklaration. På föredragning af chefen
för justitiedepartementet lärer Eders Kong!. Magt vilja till innevarande
års Riksdag afgifva förslag till den i detta hänseende erforderliga
ändring i tryckfrihetsförordningen, men en dylik grundlagsändring, som
äfven måste blifva föremål för beslut af 1903 års Riksdag, kan sålunda
icke träda i kraft förr än sistnämnda år.»

Innan utskottet härefter öfvergår till granskning af Kong!. Maj:ts
föreliggande skatteförslag, får utskottet till en början påpeka, att,
ehuru 1901 års Riksdag afsett. att bestämmelser om obligatorisk sjelfdeklaration
skulle utarbetas att gälla ej mindre vid taxeringen till den
nya skatten än äfven vid bevillningstaxeringen, samt utskottet såväl
af denna anledning som eljest vid granskning af det föreliggande skatteförslaget
funnit, att i sammanhang med antagande af en förordning
om inkomstskatt borde i gällande bevillningsförordning införas de ändringar
och tillägg, hvilka betingas af Riksdagens ofvan omförmälda uttalande
och nu i öfrig! föreslagna författningsbestämmelser, bär utskottet
likväl af skäl, som chefen för finansdepartementet i sitt ofvan åberopade
yttrande till statsrådsprotokollet anfört mot antagande redan i år af
dylika ändringar i och tillägg till bevillningsförordningen, funnit dermed
böra till nästa år anstå.

Med chefen för finansdepartementet får utskottet tillika framhålla
olämpligheten deraf, att, sedan helt nyligen den anordning vidkommande
bevillningen genomförts, att densamma upptages i riksstaten för
det år, bevillningen inflyter, vid införandet af en sidoordnad skatt den

16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25

gamla anordningen med skattens upptagande i riksstat för annat år, än
uppbörden af skatten eger rum, å nyo vidtagits. Detta kan emellertid
icke för utskottet utgöra hinder att tillstyrka Riksdagen att åtaga sig
den föreslagna nya direkta skatten, enär eljest af skäl, som chefen för
finansdepartementet anfört, afgörande svårigheter möta för innevarande
års Riksdag att åtaga sig nämnda skatt.

Vidkommande det föreliggande förslaget vill utskottet dessutom
till eu början framhålla, att anmärkningar väl kunna framställas mot
de principer, hvarpå förslaget är bygdt, men att dervid icke må förbises,
att eu del af dessa anmärkningar har sin anledning i inkomstskattetaxeringens
sammankoppling med bevillningstaxeringen. På grund
häraf samt med hänsyn till inkomstskattens provisoriska karakter
och Riksdagens uttalade fordringar rörande skattens anordnande kunna
berörda anmärkningar icke för närvarande undanrödjas. Men oafsedt
detta förhållande, i följd hvaraf den föreslagna skatten icke blir, hvad
den icke heller gifves ut för att vara, nemligen en ren inkomstskatt,
kan förslaget, fotadt å de af Riksdagen i öfrigt. bestämda grunder, icke
sägas taga den hänsyn till den verkliga skatteförmågan, som eljest
vore önsklig.

En anmärkning af detta slag gäller tydligen grunden för bestämmandet
af fastighetsinkomsten. Härutinnan har visserligen Riksdagen
på förhand bestämt, att inkomst af fast egendom skall beräknas efter
vissa procent af fastighetens taxeringsvärde, hvarför någon erinran nu
ej kan göras deremot, att denna princip i förslaget följdriktigt genomförts.
Utan att utskottet anser sig behöfva i vidare mån än vid förslagets
föregående behandling redan skett framhålla, att beräknandet
af fastighetsinkomsten, såsom föreslaget är, icke medför skattens fördelning
efter de skattdragandes verkligen utrönta skatteförmåga, vill
blott utskottet för sin del betona, att den deraf föranledda ojemnheten
i beskattningen ytterligare skärpes i följd af skattens progressiva
anordning. På grund häraf och då af den statistiska utredningen
framgår, att, äfven med den af utskottet föreslagna begränsningen af
skattefriheten, i allt fall största delen af landets till bevillning taxerade
fasta egendom torde komma att undgå inkomstskatten, anser sig utskottet
böra ifrågasätta, huruvida icke anmärkta ojemnheter i skattetungan
borde undanrödjas medelst en skatt å förmögenhet.

Frågan härom har, såsom ofvan angifves, redan, innan förslaget
till Riksdagen framkommit, tagits under öfvervägande, men har dervid
anförts, att med införandet af en dylik skatt borde anstå, till dess Riksdagen
antagit en verkligt ren inkomstskatt; men om emellertid genom

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 17

en förmögenhetsskatt anmärkta missförhållandet rörande skattebördans
fördelning skulle kunna i någon mån utjemnas, har utskottet för sin
del icke kunnat tillerkänna det deremot anförda skäl sådan betydelse,
att på grund deraf med införandet af en dylik skatt måste uppskjutas,
till dess en fullständig omgestaltning af vårt inkomstskattesystem egt
rum. I detta sammanhang vill utskottet påpeka, att, då man, om förslaget
antages, har att räkna ej med den verkligen utrönta, utan med
den beräknade inkomsten af fast egendom, jemnhet i beskattningshänseende
fastighetsegarne emellan i väsentlig mån blir beroende af
fastigheternas taxeringsvärden. Det blir alltså en bjudande pligt för
taxeringsmyndigheterna, att vid fastställandet af berörda taxeringsvärden
nedlägga synnerlig omsorg, för att ojemnheter i dessa värden skola
så vidt möjligt undvikas.

Från den grundsatsen, att skatten bör bestämmas efter den verkliga
skatteförmågan, afviker, enligt utskottets förmenande, Kongl. Maj:ts
förslag jemväl derutinnan, att vid beskattningen ingen åtskilnad göres
mellan å ena sidan inkomst af arbete samt å andra sidan inkomst af fast
egendom och kapital. Man torde nemligen med ganska stor säkerhet kunna
påstå, att skatteförmågan, särskildt i de lägre inkomstgraderna, i allmänhet
är större hos jordegaren och kapitalisten än hos den, hvilken för
sin utkomst är hänvisad allenast till sin inkomst af arbete. Detta bör vid
utarbetandet af nytt förslag uppmärksammas. En rättelse i anmärkta förhållandet
kan vinnas derigenom, att skattepligten bestämmes att inträda
tidigare för inkomst af fast egendom och kapital än för inkomst af arbete.
När utskottet ifrågasätter vidtagandet af en dylik anordning, har utskottet
icke förbisett, att svårigheter torde möta att i de fall, då skattskyldig
åtnjuter inkomst, utom af arbete, jemväl af fast egendom eller kapital,
bestämma om och i hvad mån detta förhållande skall inverka å inkomsttagarens
skattskyldighet. Att helt och hållet utesluta dylika blandade
inkomster från den skattelindring, som med förberörda anordning afsetts
för inkomst af arbete, skulle blifva teoretiskt sedt inkonseqvent och i
praktiken orättvist. Konseqvens och rättvisa fordra nemligen otvifvelaktigt,
att hänsyn jemväl i nämnda fall tages till den i förhållande till
inkomst af fastighet och kapital lägre skatteförmågan hos inkomst af
arbete. Hvilka anordningar, som komma att erfordras för frågans
lösande, ankommer det icke på utskottet att nu anvisa, då beskaffenheten
af dessa anordningar blir beroende på den väg, som slutligen
väljes för frågans lösande.

Till de af lits kottet sålunda gjorda anmärkningar mot förslaget
vill utskottet foga den erinran, att genom inkomstskattetaxeringen.

Bih. till Riksd, Prof. 1902. 5 Sami. 1 Afd. 22 Höft. 3

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

taxeringsmyndigheterna erhålla en så stor ökning i sin redan tunga
börda, att det med skäl kan ifrågasättas, huruvida icke en omorganisation
af nämnda myndigheter redan nu är af nöden. Taxeringsmyndigheternas
hittills varande arbetssätt kommer att genom inkomstskattetaxeringen,
som väsentligen skall grunda sig å de skattskyldiges egna
uppgifter, i afsevärd mån undergå förändring; och det grannlaga värf,
som genom antagandet af föreliggande förslag uppdrages särskild! åt
bevillningsberedningsordförandena, ställer å dessa andra och större anspråk
än hittills. En förändring i taxeringsmyndigheternas sammansättning och
taxeringsförfarandet måste naturligen medföra en omarbetning af gällande
bevillningsförordning i berörda delar. Hvarje ändring i nämnda förordning
under innevarande års riksdag kommer emellertid att gälla jemväl
för detta år, hvarför en omarbetning af förordningens bestämmelser
rörande taxeringsmyndigheterna skulle ingripa störande i årets taxeringsforrättningar.
En dylik omarbetning kan sålunda icke nu ifrågakomma,
men torde man kunna förvänta, att från Kong!. Maj:t inom närmaste tiden
skola framkomma sådana förslag i ämnet, som kunna anses undanrödja
hvarje hinder för taxeringarnas behöriga gång samt dessutom på ett
betryggande sätt tillgodose allmänhetens fordran på deklarationsuppgifternas
hemlighållande.

Vid bedömandet af betydelsen af de af utskottet sålunda gjorda
anmärkningar har utskottet tagit hänsyn dertill, att förslaget, sådant
det nu föreligger, icke är ifrågasatt att antagas för längre tid än år
1903 och att den föreslagna inkomstskatten är afsedd att allenast provisoriskt
ersätta eu eljest oundgänglig tilläggsbevillning och i intet fall
kan tänkas utgå för längre tid än till dess frågan om förändring i bevillningsförordningen
och dermed förenade ändringar i den kommunala
skattskyldigheten fått sin lösning.

Oaktadt bevillningsutskottet sålunda mot Kongl. Maj:ts förslag har
åtskilligt att erinra, förmenar utskottet likväl, att Riksdagen, särskild! med
afseende å dess uttalanden vid sistlidne års riksdag, bör grunda sitt beslut
om åtagande af eu inkomstskatt för år 1903 på samma förslag, med de
jemkningar och ändringar, som utskottet, med stöd af hvad i detta betänkande
anföres, nu går att föreslå; och förutsätter utskottet ej mindre, att,
innan nytt förslag i ämnet förelägges Riksdagen, bestämmelserna i den
förordning, som nu kan varda antagen, komma att underkastas en förnyad
granskning i syfte att skatten må i möjligaste mån varda afpassad
efter skatteförmågan hos de skattdragande, och att vid denna granskning
de anmärkningar, för kvilka det nu föreliggande förslaget blifvit
föremål, tagas under öfvervägande, än äfven att, i den''mån erfarenhet

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 19

vinnes om skattens afkastning och det förhållande, i hvilket olika
skatteföremål komma att dertill bidraga, de jemkningar i skattebestämmelserna
komma att vidtagas, som kunna finnas i sådant syfte
påkallade.

Till de af utskottet hittills gjorda erinringar rörande förslagets
innehåll och skattens anordnande kan läggas ännu en anmärkning,
som gäller förslagets konstitutionel form. Det är naturligt, att en
inkomstskatt, hvilken efter skilda grunder och i olika hög grad beskattar
olika inkomstarter, måste föranleda många och starka meningsstrider.
Önskvärdt vore derför, att sagda grunder äfvensom den
dermed sammanhängande progressionsskalan vunne större fasthet än
den för afgörande af bevillningsfrågor stadgade ordning, enligt utskottets
förmenande, torde lemna. Utskottet anser derför lämpligt, att, såsom
vid förslagets behandling i statsrådet af eu statsrådsledamot jemväl
framhållits, de mest betydelsefulla grunder, hvarpå skatten bygges,
undandragas de gemensamma voteringarna inom Riksdagens begge
kamrar. Utskottet har alltså velat uttala såsom sin mening, att förslag
angående inkomstskatt, som förelägges en kommande riksdag, måtte
afgifvas i sådan form, att de allmänna grunderna derför fastställas
genom lag, under det att Riksdagen förbehålles att inom de i lagen
angifna gränser bestämma skattebelopp och lemna öfriga föreskrifter.

Om de af utskottet hittills gjorda erinringar i anledning af föreliggande
förslag sålunda icke hindrat utskottet att tillstyrka Riksdagen
att för år 1903 åtaga sig en inkomstskatt, har dock detta skett under
den bestämda förutsättningen, att det i förslaget gifna stadgande om
hemlighållande af skattskyldigs till ledning för egen taxering lemnade
uppgifter blir fullt effektivt. För sådant ändamål måste emellertid
tryckfrihetsförordningen undergå ändring i det syfte, en till Riksdagen
aflåten kongl. proposition angifver. För att emellertid genom en sådan
ändring möjliggöra det åsyftade skyddet för de deklarationsuppgifter,
hvilka, i händelse af förslagets antagande, skola nästa år till vederbörande
taxeringsmyndigheter aflemnas, erfordras såsom ett första vilkor,
att innevarande års Riksdag såsom hvilande antager förslag till dylik
ändring i tryckfrihetsförordningen.

Utskottet, som härmed öfvergår till behandlingen af sjelfva förslaget,
vill först påpeka, att de delar deraf, hvilka utgöra allenast en
tillämpning af Riksdagens år 1901 uttalade fordringar rörande skattens
anordning, icke, utöfver hvad redan skett, göras till föremål för utskottets
uttalanden i vidare män, än som för behandlingen af de till ut skot -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

tet remitterade motioner erfordras. I den mån behandlingen af motionerna
icke eger rum i sammanhang med den speciella motiveringen till utskottets
förslag i anledning af ifrågasatta ändringar i vissa §§, upptager
utskottet berörda motioner till behandling i sammanhang med
följande, för skattens anordning mera betydelsefulla frågor, nemligen
angående inkomstprocenten vid fast egendom och skattskyldigheten för inkomst
af sådan egendom, inländska aktiebolags och enskilda bankbolags
beskattning, skattepligten, taxeringsorten och deklarationsskyldigheten.

Utskottet vill emellertid dessförinnan meddela, att utskottet icke
förbisett, att förslaget å ena sidan från skyldighet att erlägga inkomstskatt
helt och. hållet befriat åtskilliga skattskyldige, h vilka enligt bevillningsförordningen
allenast i vissa fall äro från bevillning befriade,
nemligen kommuner och vissa institutioner, såsom akademier och fromma
stiftelser m. fl., samt å andra sidan, oaktadt Riksdagens derom uttalade
önskan, icke bland beskattningsbar inkomst upptagit utdelning
å lotter i ekonomiska föreningar. Utskottet, som dock icke i anledning
häraf funnit skäl till anmärkning mot förslaget, ansluter sig till hvad
komiterade i nämnda afseenden anfört.

Komiterade hade ansett, att med hänsyn till naturen af den föreslagna
inkomstsskatten, hvilken icke skulle hafva något sammanhang
med kommunalbeskattningen, vidsträcktare undantag från skattskyldighet,
än i bevillningsförordningen medgåfves, borde införas för kommuner
och vissa institutioner, såsom akademier och fromma stiftelser m. fl.,
så attvdessa, äfven om de vore pligtiga att utgöra fastighetsbevillning
eller bevillning för inkomst, dock frikallades från den progressiva
inkomstskatten. Uppenbart vore, att det t. ex. skulle innebära en oegentlighet,
att ITpsala universitet, som ju af sina jordbruksfastigheter åtnjöte
en icke obetydlig afkastning, skulle derför erlägga en progressivt
utgående inkomstskatt. Detta skulle endast medföra, att universitetets
^anslagsbehof ökades och att staten finge i anslag återbära hvad
den i skatt emottagit. Lika litet torde det böra ifrågakomma, att kommunerjskulle
belastas med inkomstskatt, ty en dylik utgift komme endast
att öka det belopp, som på den kommunala beskattningens väg
skulle uttagas.

Med hänsyn till ekonomiska föreningar hade komiterade, i motsats
till hvad Riksdagen uttalat, ansett, att endast föreningen sjelf borde
vara skattskyldig för föreningens inkomst och således icke delegarne
för utdelning från föreningen. Anledningen till komiterades förslag i
denna del vore den, att det esomoftast vore mycket svårt om ej omöjligt
att afgöra hvad som utgjorde delegares inkomst från en ekonomisk

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 25. 21

förening. Gifvet vore det dessutom, att beskattning af delegarnes utdelningar
från sådana föreningar icke i finansielt afseende kunde blifva
af någon större betydelse. I den utländska skattelagstiftningen hade
också hithörande frågor lösts på mycket olika sätt, och i teorien utgjorde
de föremål för eu mångfald skiftande meningar.

I fråga om inkomstprocenten för fast egendom och skattskyldigheten
för inkomst af sådan egendom har i Kongl. Maj:ts förslag, hvilket fa.st egendom
derutinnan följt den af komiterade uttalade mening, stadgats dels i 2 §, Xyli^keten
att inkomst af fast egendom skall anses utgöra vid jordbruksfastighet för inkomst
sex procent af fastighetens taxeringsvärde och vid annan fastighet och
frälseränta fem procent af samma värde, dels ock i 12 § 1 mom. som
följer:

»l:o) Skatt enligt denna förordning för inkomst af fast egendom
erlägges af den, som det år, då inkomsten taxeras, påföres fastighetsbevillning
för egendomen;

dock att, med tillämpning af hvad i 14 § sägs, inkomstskatt för
fast egendom, för hvilken bevillning påföres vanliga handelsbolag eller
kommanditbolag, erlägges af delegarne.»

Till stöd för sådana bestämmelser hafva komiterade anfört, bland
annat:

»Inkomst af fast egendom bör enligt Riksdagens uttalande upptagas
till viss procent af fastighetens taxeringsvärde. Komiterade, som
vid utarbetandet af sitt förslag varit bundna af detta uttalande, hafva
föreslagit denna procent till sex procent vid jordbruksfastighet och fem
procent vid annan fastighet. Med afseende å de grunder, på hvilka
den nuvarande bevillningslagstiftningen hvilar, kunna enligt komiterades
mening andra procenttal icke med fog ifrågasättas. Fastighetsbevillningens
storlek i förhållande till inkomstbevillningen hvilar ju på
det antagandet, att taxeringsvärdena bestämmas så, att afkastningen af
annan fastighet än jordbruksfastighet i medeltal utgör fem procent af
taxeringsvärdet och afkastningen af jordbrukfastighet jemte inkomsten
af derå utaf egaren eller annan utöfvad jordbruksrörélse och skogshushållning
i medeltal uppgår till sex procent af taxeringsvärdet. Att
detta antagande esomoftast icke öfverensstämmer med verkligheten, är
ju visserligen temligen säkert. Betydelsen deraf är emellertid olika
med afseende å jordbruksfastighet och annan fastighet.

Då i inkomst af jordbruksfastighet inbegripes äfven resultatet af
det å dylik fastighet drifna jordbruk och skogshushållning, men detta
resultat är mycket olika för olika fastigheter och äfven för samma
fastighet under olika år, kunna sex procent af taxeringsvärdet i bästa

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

fall blott betraktas såsom ett riktigt medeltal för flera fastigheter. Det
är vid sådant förhållande uppenbart, att ej blott den verkliga årliga
inkomsten, utan äfven genomsnittsinkomsten för flera år af hvarje särskild
fastighet mycket ofta skall väsentligen afvika från detta medeltal.

Beträffande annan fastighet än jordbruksfastighet träffar ifrågavarande
beräkningssätt i allmänhet bättre den verkliga inkomsten af
fastigheten än vid jordbruksfastighet. Med afseende å fastigheter, som
användas till uthyrning, torde taxeringsvärdet i regel bestämmas genom
kapitalisering efter fem procent af den behållna hyresinkomsten, och
derigenom blifva fem procent af taxeringsvärdet oftast ett rigtigt uttryck
för medelafkastningen af fastigheten. Om fastighetens egare
sjelf begagnar densamma i rörelse eller yrke, blifver han likaledes i
allmänhet taxerad för sin verkliga inkomst af fastigheten. Ty om i
sådant fall taxeringsvärdet är för lågt, så minskas också i samma mån
det afdrag, egaren får vid beräkningen af sin inkomst af rörelsen eller
yrket göra för fastighetens hyresvärde, och tvärtom, om taxeringsvärdet
är för högt.»

»Af det fastslagna sättet för beräknande af inkomst utaf fast egendom
lärer med nödvändighet följa, att den, som får fastighetsbevinning
lör egendomen sig påförd, också bör erlägga inkomstskatt för inkomsten
af fastigheten. I fråga om jordbruksfastighet, som brukas af egaren,
och annan fastighet än jordbruksfastighet är icke heller något att deremot
erinra. Men beträffande utarrenderad jordbruksfastighet, för hvilken
fastighetsbevillning erlägges, kommer, då den på taxeringsvärdet grundade
inkomstskatten skall träffa all den genom fastighetsbevillning beskattade
inkomsten, hvilken omfattar af kastningen äfven af arrendatorns
på egendomen nedlagda kapital och arbete, egaren att få utgöra inkomstskatt
jemväl för arrendatorns inkomst af arrendet. Endast vid arrende
af jordbruksfastighet, för hvilken fastighetsbevillning icke erlägges,
d. v. s. kronodomäner, blir arrendatorn skyldig att betala inkomstskatt,
likasom inkomstbevillning, för sin inkomst af arrendet, hvilken icke hör
till den inkomst, som enligt bevillningsförordningen anses vara genom
fastighetsbevillning beskattad, och hvilken i följd häraf i komiterades
förslag ej heller räknas till inkomst af fast egendom. Att genomföra
en sådan taxering äfven med afseende på arrende af jordbruksfastighet,
som tillhör annan än staten, hvarigenom således både egaren och
arrendatorn skulle beskattas hvardera för sin inkomst af fastigheten,
har i följd af ofvannämnda beräkningssätt icke kunnat komma i fråga.»

I fråga om lämpligheten af de i 2 och 12 §§ sålunda föreslagna

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

bestämmelser hafva friherre Barnekow och herr Lindblad i sina ofvanomförmälda
motioner yttrat från förslaget afvikande meningar.

Friherre Barnekow har sålunda hemstält, att Riksdagen, om den,
på grund af Kongl. Maj:ts proposition angående eu inkomstskatt för
år 1903, beslutade antaga en dylik skatt, måtte bestämma, att inkomst
af jordbruksfastighet skulle beräknas utgöra fem kronor for hvarje
fulla ett hundra kronor af taxeringsvärdet.

Herr Lindblad, som äfven ansett en till sex procent beraknad afkastning
vara alltför hög, har för sin del yrkat, att vid utarrenderad
egendom skatten måtte mellan jordegare och arrendator fordelas i enlighet
med en af honom föreslagen lydelse af 12 § 1 inom., nemligen.

3>1:o) Skatt enligt denna förordning för inkomst af fast egendom
erlägges af den, som det år, då inkomsten taxeras, påföres fastighets bevinning

för egendomen; .. , , r ,

dock att för utarrenderad jordbruksfastighet en tredjedel åt det

som inkomst beräknade beloppet påföres airendatorn, _

och att med tillämpning------för sistnämnda slags

inkomst. ___^

Till stöd för sin motion har friherre Barnekow. anfört följande:
»Uti Kongl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen angående
inkomstskatt för år 1903 anser jag förslaget, att inkomst af fast egendom
skall beräknas efter det fastigheten, enligt gällande bevillningsförordning
för nästföregående år, åsätta taxeringsvärdet, vara välbetänkt
och i öfverensstämmelse med Riksdagens beslut, men kan jag- deremot
ei gilla förslaget, att denna inkomst skall af jordbruksfastighet anses
utföra sex kronor för hvarje fidla ett hundra kronor af taxeringsvärdet
Jag anser nemligen orätt att för en dylik beräkning lägga till grund
eu inkomst, som jag vågar påstå, såvida egendomen ar taxerad till sitt
rätta värde, ej kan ernås med mindre egendomens kapitalvarde toiminskas,
så mycket mer som till inkomster äfven skall räknas ränta å
rörelsekapital och inventarier, och att jordegaren i detta fallet skulle
erlägga sex procent derför, att han i bevillning betalar 6 öre för hvarje
ett hundra kronor af taxeringsvärdet, anser jag alldeles ej behöflig!;, da
det här är frågan om att beskatta den inkomst, han har af sm egendom,
men bevillningen kan mera betraktas som en skatt, hvilken erlägges för
sj elfva fastigheten samt för det kapital, som är i inventarier nedlagdt.
Följden af att tillämpa Kongl. Maj ds föreslagna beräkning skall enligt
mitt förmenande blifva en nedsättning af nuvarande taxeringsvärden a
många egendomar. Det är visserligen sant, att eu jordegare enligt

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Sf1 fråSa om inkomst af fastigheten ej skulle eo-a rätt

Äe2taper TkX’ föTl f j,orde«arne. “m för» »rdratliga

‘ enskaper, skulle för bevdlmngsberedmngen framlägga räkenskaper

som visade, att inkomsten af fastigheten understege sex procent af

taxeringsvärdet sa undrar jag, om ej bevillningsberedninfen skulle

taga någon hänsyn härtill; gjordes ej detta, befarar jag, att många

j oi delare komme att erlägga progressiv skatt för en inkomst, som de

fr / rfeilf 7 liafva ’ tageS åter hänsyn till dylika uppgifter och till
nm5 Inm taxeringsvärdena nedsättas, minskas beloppen af den bevillning,
som harfor skulle erlaggas.»

" m gr nas ss :=ä-;«x.

tu Tordtouke/knTT Vm8t Det “ "PPOibarligen högst sällsynt,
att jordbruket kan gifva sex procent pä taxeringsvärdet, och sker detta

inventarier olhTrla ™ T8r?p\.“f b0St3d med ™*rand samt ränta å
entaner och förlag, som tillkommer arrendatorn. Det synes derför

lÄBdelP derafatVf X Jordbruksfastighet beräknadehnkomsten

rlfonKc d ij ; f (/3"del eller 2 Procent af taxeringsvärdet) anses
drabba arrendatorn vid taxering till inkomstskatt.

i sammanhang härmed kan man framställa spörsmålet, hvem som

arrendator!? ÄT + f 1 flertalet arrendekontrakt förekommer, att
ai ren datorn skall betala »alla onera». För att, så långt görligt är rätt

genomföra skattefördelmngen, hade det varit lämpligt atf i bevillnings

införa ett stadgande att åsätta hvarje torp till ett hemman

D^OTksskST trd6’hd egm''7 UPP9er SärsUldt dithörande område.

numera i^/n " 5 *merabruket och torparen är
numera i de flesta fall jemstald med arrendator. Det händer stundom

fl tornenf "ut11 " l%ende™d tiU en arrendator, men godset i öfrigt
att Sff Som da+6 1 •andra’ BT ej’ hafva med hufvudarrendatorn
ensam eTfer åWwf T 7’ fai'' d?n fnare draS’a heh skattebördan
bevmningen.)f '' b°mmimala’ der som jordegaren sjelf erlägger

■ , t %3 om inkomstprocenten för läst egendom har utskottet
icke fuumt skäl frångå de af Kougl. Maj:t föreslagna procent
sarskildt med hänsyn till sambandet mellan föreliggande förslag och
bening,förordning». Den uppdelning af inkomst af fast egendom

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

som för bestämmande af skattskyldigheten ifrågasatts skola ske vid
utarrenderad jordbruksfastighet mellan jordegaren och arrendator!!,
finner utskottet icke annat än billig och rättvis, men dock allenast
under den förutsättning, att inkomsten och dess fördelning mellan
vederbörande, så vidt ske kan, verkligen utrönes. Att emellertid,
såsom herr Lindblad föreslagit, fastslå inkomsten af jordbruksrörelse
vid bevillningstaxerade egendomar till viss procent af taxeringsvärdet
synes utskottet innebära en godtycklighet vid bestämmandet
af skattskyldigs inkomst, som förefaller så mycket betänkligare,
som derigenom, utom jordegarne, en ny klass inkomsttagare
skulle komma att beskattas efter annan grund än deras verkligen utrönta
skatteförmåga. Men äfven för anordnandet af en sådan inkomstberäkningtorde
svårigheter möta, i det att man, med hänsyn till rättvisa och
billighet, icke kunde för beräkningen lägga till grund annat än taxeringsvärdet
å den under arrende verkligen upplåtna delen af egendomen.

I de fall, då från arrendet undantag^ större eller mindre af de i
egendomens taxeringsvärden inbegripna områden, borde sålunda en
delning af taxeringsvärdena ega rum. Ett sådant taxeringssätt förutsätter
emellertid en på jordegarens deklaration grundad uppgift å de
särskilda brukningsdelarnes arealer och beskaffenhet i öfrigt, som
utskottet, äfven om utskottet funne en sådan anordning lämplig, dock
icke i detta sammanhang kan eller vill ifrågasätta.

Angående beskattningen af vinsten hos inländskt aktiebolag och Ang. ini&ndenskildt
bankbolag får utskottet först erinra, att enligt gällande be- skochklnskiida
villningsförordning aktiebolag — hvarmed för korthetens skull såväl bunkboiag, bevid
förslagets föregående behandling som jemväl af utskottet samtliga skattninsrnu
ifrågavarande bolag betecknas —- beskattas för hela dess vinst,
hvaremot delegarne gå fria från bevillning för utdelningen. I enlighet
med Riksdagens i skrifvelse den 1 juni 1901 gjorda uttalande har
emellertid i föreliggande förslag utdelning ä aktier och banklotter
föreslagits till skattskyldighet och i sådant afseende hänförts till inkomst
af kapital. I fråga om bolagets beskattning för vinsten hafva
olika meningar yttrats såväl vid förslagets förberedande behandling som
i de af herrar Leman och Lindblad afgifna motioner.

Komiterade hafva uttalat den mening, att innebörden af Riksdagens
fordran, att äfven inkomst af aktier och lotter i enskilda bankbolag
skulle träffas af den nya skatten, vore, att bolagens inkomster
skulle åtminstone delvis beskattas såväl hos bolaget som hos delegarne.

Bill. till Riksd. Prof. 1902. 5 Samt. 1 Afd. 22 Höft. 4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Detta vore också i komiterades förslag genomfördt. Delegarne i dylika
bolag skulle skatta för den dél af bolagets inkomst, som till dem utdelades,
ocli bolaget sjelft skulle derjemte skatta för all sin inkomst,
men med rätt till afdrag för fyra procent af inbetaldt kapital.

Angående denna anordning meddelade komiterade derefter, att i
Preussen och Baden, der liknande anordning vore vidtagen, medgåfves
vid bolags beskattning afdrag, i Preussen för tre och en half procent
och i Baden för tre procent af det inbetalade kapitalet. Hos oss borde
naturligtvis procenttalet sättas något högre, men det torde enligt komiterades
åsigt dock ej böra öfverstiga fyra procent, Vid detta tal hade
äfven kommunalskattekomitén i sitt förslag stannat.

Kammarrätten, som hyst vissa betänkligheter i fråga om komiterades
berörda förslag, har rörande detsamma yttrat, bland annat, följande:

»Komiterades förslag beträffande aktiebolagens beskattning innehåller,
att, jemte det den del af vinsten, som utdelas, beskattas progressivt
hos aktieegarne, hela vinsten, efter afdrag af 4 °/0 å det i
företaget insatta kapital, likaledes progressivt beskattas hos bolaget.

Vid en granskning af detta förslag faller det genast i ögonen,
att, då vid bolagets beskattning afdrag medgifves med 4 °/0 å det
i bolaget insatta kapital, oberoende deraf huruvida utdelningen till
aktieegarne uppgår till motsvarande belopp, en större eller mindre del
af bolagets vinst kommer att helt och hållet undgå beskattning i hvarje
fall, då utdelningen understiger det medgifna fixerade afdraget. Och
eger icke någon utdelning alls rum, skulle det belopp, för livilket skattefrihet
finge åtnjutas, kunna komma att uppgå till icke mindre än
4 % af det inbetalda kapitalet. I nu afsedda del öfverensstämmer
förslaget med den preussiska inkomstskattelagen af år 1891 och de
danska skatteförslagen från 1890-talets senare hälft, och anordningen
plägar grundas å antagandet, att aktieegarne kunna betraktas såsom
bolagets fordringsegare, om de ock i sjelfva verket äro dess delegare
och bolagets inkomst följaktligen icke är annat än aktieegarnes vinst
å ett företag, som iklädts aktiebolagets form. Då antagandet emellertid
är teoretiskt ohållbart och anledning icke torde föreligga att från beskattning
fritaga någon del af ett aktiebolags vinst, synes rättelse
härutinnan böra åvägabringas så, att icke i något fall det ifrågavarande
afdraget kommer att öfverstiga hvad som utdelas till aktieegarne.

Såsom redan blifvit erinradt, låter förslaget aktiebolags vinst
delvis blifva föremål för dubbel beskattning, i det att, när den andel
af vinsten, som utdelas, öfverstiger 4 % af det inbetalda kapitalet,
öfverskjutande utdelningsbeloppet skulle komma att beskattas såväl

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 27

hos aktieegarne som hos bolaget. En sådan dubbelbeskattning öfverensstämmer
ej med hittills i vår bevillningslagstiftning tillämpade grundsatser,
och utan tvifvel vore det från teoretisk synpunkt rigtigare att
vid bolagets beskattning afräkna hela det till aktieegarne utdelade
beloppet, så att bolaget icke i något fall blefve skattskyldigt för annan
del af årsvinsten än den, som icke utdelats. Med hänsyn emellertid
till för handen varande förhållanden och i betraktande särskildt deraf,
att genom det afdrag, aktiebolaget såsom sådant skulle vid sin beskattning
ega åtnjuta. — vare sig nu detta afdrag, såsom förslaget förutsätter,
kornme att under alla förhållanden utgå med 4 % af det insatta
kapitalet eller i anledning af hvad kammarrätten ofvan anfört
inom ett sådant 4 % maximum begränsas till belopp, motsvarande
utdelningen — aktiebolag, hvilkas rörelse utfallit mindre gynsamt, komme
att helt eller till väsentlig del skyddas mot den dubbla beskattningen,
finner kammarrätten sig icke böra göra någon anmärkning emot förslaget,
för så vidt dubbel beskattning i ofvan angifna omfattning derigenom
skulle komma till stånd.

Komitéförslaget inskränker sig emellertid icke till att i fråga om
aktiebolagens vinst införa en partiel dubbelbeskattning. På sätt ofvan
är anfördt, tillämpar det derjemte ej mindre å utdelningen i aktieegarens
hand'' än äfven å hela det belopp, för livilket bolaget beskattas,
den progressiva skattemetoden. Redan deremot, att någon del af det
belopp, för hviket bolaget får att utgöra skatt, blir föremål för progression,
kunna berättigade invändningar göras. Den progressiva skatteformen
är nemligen en i egentligaste mening personlig skatteform,
som syftar att träffa den verkliga skatteförmågan. Detta begrepp hänför
sig emellertid naturligt endast till fysiska personer, och metodens tilllämpning
på aktiebolag likasom på juridiska personer i allmänhet är
följaktligen principielt förkastlig. Den logiska slutföljden af det anförda
skulle tydligen böra blifva ett frånrådande af hvarje annan metod för
beskattningen af aktiebolagen såsom sådana än den rent proportionella.»

Kammarrätten, — som i annat sammanhang, med erinran att den
preussiska progressionsskalans maximum är 4 procent och den österrikiska
skalans maximum i närheten af 5 procent, uttalat den meningen,
att progressionen, som enligt föreliggande förslag skulle nå maximum
i närheten af 6 procent, icke borde gå längre än som skett i förenämnda
länder — har vidare anfört:

»Kammarrätten föreställer sig emellertid, att, derest den af komitén
föreslagna progressiva skatteskalan modererades i den rigtning, ofvan
framhållits såsom önskligt, aktiebolagen åtminstone i allmänhet icke

28 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

skulle blifva alltför känbart betungade, om progressiv beskattning
påfördes dem för den del af vinsten, som öfverstiger utdelningen och
sålunda för bolaget reserveras, medan återstoden af vinsten — derifrån
afräknad utdelningen intill ett maximum, motsvarande 4 % af det inbetalade
kapitalet — beskattades proportionell I enlighet härmed skulle
t. ex. ett aktiebolag med 500,000 kronors kapital, hvilket af en årsvinst
å 50,000 kronor utdelat 40,000 kronor och reserverat återstående 10,000
kronor samt enligt förslagets bestämmelser är skattskyldig!, för 30,000
kronor, komma att skatta proportionel! för 20,000 kronor och progressivt
för 10,000 kronor, medan ett aktiebolag likaledes med 500,000 kronors
kapital och 50,000 kronors årsvinst, hvilket utdelar 15,000 kronor eller
3 % och således, med iakttagande af hvad ofvan erinrats, är skattskyldigt
för 35,000 kronor, komme att beskattas progressivt för hela sistnämnda
belopp. En anordning, hvarigenom sålunda icke någon del af
bolagets vinst komme att undgå progressiv beskattning, torde ock
derutinnan förtjena företräde framför den teoretiskt rigtigare anordningen
att beskatta endast utdelningarne hos aktieegarne progressivt, att genom
den senare anordningen i sådana fall, der endast eu ringa del af årsvinsten
utdelades, medan återstoden reserverades — hvad ej sällan torde
förekomma i bolag, som utgöras af ett fåtal delegare i god förmögenhetsställning
— endast en obetydligare del af vinsten ‘''skulle blifva
underkastad progressiv beskattning och bolaget i följd häraf blifva
lindrigare beskaffad!, än som kunde anses rättfärdigadt af dess ekonomiska
ställning i förhållande till andra bolags.n

I detta ämne har chefen för finansdepartementet vid tillstyrkandet
af det föreliggande förslaget yttrat följande:

»Att delegarne i aktiebolag och bankbolag skola beskattas för den
utdelning, de från bolaget uppbära, är en gifven sak.

I fråga om beskattningen af sjelfva aktiebolaget (jag inbegriper
för korthetens skull under denna benämning äfven öfriga bolag, som i
förevarande afseende skola likställas med aktiebolag) föreslår komitén,
att bolaget beskattas efter samma grunder som enskilde skattskyldige,
dock med rätt till afdrag för ett belopp af fyra procent på inbetaldt
kapital. Kammarrätten åter anser på anförda skäl, att progressiv beskattning
bör påföras aktiebolaget endast för den del af vinsten, som
öfverstiger utdelningen och sålunda för bolaget reserveras, medan återstoden
af vinsten bör beskattas proportionelt med afräkning från denna
del af vinsten af ett belopp, som motsvarar icke ovilkorligen fyra
procent af det inbetalda kapitalet, utan den verkstälda utdelningen med
nämnda fyra procent som maximum för afdraget.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 29

I alla länder, som eg a inkomstskatt, tiar frågan om aktiebolagens
beskattning varit en af de mest svårlösta punkterna i lagstiftningen om
denna skatt. Man bär sålunda af en nyligen utkommen redogörelse
för lagstiftningen i olika länder om inkomstbeskattningen af aktiebolag*)
kunnat inhemta, hurusom frågan i olika länder lösts enligt åtta särskilda
metoder. Härtill sluter sig den af kammarrätten förordade såsom
en nionde, medan två reservanter i detta embetsverk hvardera framstält
ett ytterligare förslag. Svårigheten beror derpå, att å ena sidan den
juridiska fiktion, enligt hvilken ett aktiebolag i rättsligt afseende betraktas
såsom en person, uppenbarligen icke är hållbar i fråga om inkomstskatten,
medan å andra sidan det icke låter sig göra att lemna aktiebolaget
ur räkningen och beskatta dess vinst hos aktieegarne, hvilket
då skulle ske derigenom, att hvarje aktieegare, utom för utdelningen,
beskattades jemväl för den å honom belöpande anpart af den del af
vinsten, som reserverades för bolaget — en anordning, hvarigenom ofta
nog en stor del af bolagets vinst skulle förblifva obeskattad, då många
aktieegare säkerligen ej stode att anträffa. Slutsatsen häraf varder
den, att de allmänna reglerna för inkomstbeskattningen ej räcka till i
fråga om aktiebolagen, utan att, redan för undvikande deraf att deras
vinst till större eller mindre del blifver obeskattad, särskilda regler för
dem måste uppställas och dessa af den beskaffenhet, att skatten för
aktiebolagen icke låter sig organiskt inpassas i inkomstskattesystemet,
utan i sj elfva verket blifver en supplementärskatt, som upptages i sammanhang
med inkomstskatten. Men härtill kommer ytterligare en omständighet
af mycken vigt. Det är icke nog med, att man anordnar
aktiebolagens inkomstbeskattning så, att ingen del af deras vinst varder
obeskattad. Då man vill utsträcka användningen af den direkta beskattningsformen,
hvilken mera än den indirekta tager hänsyn till den
skattskyldiges förmåga att utgöra skatt, ligger det vigt uppå, att den
direkta beskattningen så anordnas, att det för densamma särskildt
kännetecknande företrädet, eller dess egenskap att kunna anpassas efter
skatteförmågan, i möjligast starka grad får framträda. Detta sker derigenom
att skatten göres progressiv; det kan äfven ske genom en
högre beskattning af den fonderade inkomsten, hvilket lämpligast torde
ske genom en förmögenhetsskatt. Men ett medel för vinnande af detta
mål är äfven, att man med särskild beskattning uppsöker inkomst, som,
vare sig den är att anse såsom fonderad eller icke, kan anses besitta
en särskild grad af skattekraft. Och att man i vår tid velat finna en

*) Ekonomisk Tidskrift årg. 1901 hatt. 11 sid 435.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25-

sådan hos aktiebolagen är icke egnadt att ingifva förvåning. Om man
än icke hos oss eger någon motsvarighet till de i de stora och kapitalstarka
länderna förekommande jättebolag, hvilka bilda verkliga stater i
staten och intaga den maktställning, som penningen i vår tid måhända
mer än någonsin tillförene förlänar, lefva dock äfven vi i detta afseende
under sammanslutningens tecken. Årligen bildas flera hundra aktiebolag
med sammanlagdt åtskilliga tiotal millioner kronors inbetaldt aktiekapital,
och få äro numera de större affärs- och industriella företag, som icke
ikläda sig aktiebolagets form. Svårt lärer vara att förneka, att, derest
det bildade bolagets verksamhet visat sig framgångsrikt, de tillskjutna
kapitalen i och genom sammanslutningen under aktiebolagets genom lagstiftningen
på flerehanda sätt, såsom genom den begränsade ansvarigheten
m. m., särskildt gynnade form erhållit en så att säga högre
valör. Allmänt och länge har det varit erkändt — i princip, om ock
utförandet ofta mött tekniska svårigheter — att inkomst af kapital eger
större skattekraft än inkomst af arbete. Längre har det dröjt, innan
det erkännandet vunnit insteg, att aktiebolagsinkomst har en särskild
skattekraft, som icke till fullo tages i anspråk allenast derigenom, att
utdelningarna till aktieegarne och afsättningarna till bolagets fonder
beskattas enligt inkomstskattens vanliga regler. Men tidsutvecklingen
har medfört ett rikt åskådningsmaterial till stöd för satsens rigtighet,
och denna har nu mångenstädes trängt igenom och vunnit tillämpning
vida fullständigare än satsen om den fonderade inkomstens företräde i
skattekraft framför den ofonderade.

Alldeles klart är emellertid, att den ökade skattekraft, hvarom
jag nyss talat, icke uppstår enbart derigenom, att kapital sammanslutes
under aktiebolagets form. Den dagliga erfarenheten utvisar tvärtom,
att många sådana bolag föra en tynande tillvaro. En gräns måste
således någonstädes dragas. Vidare är det nödvändigt, att skattelagstiftningen
så anordnas, att icke bildandet af aktiebolag försvåras.
Dessa bolag äro nödvändiga för landets ekonomiska utveckling. De hafva
hittills verkat och verka fortfarande såsom mägtiga häfstänger i detta
afseende. Dessa båda syftemål vinnas derigenom att, såsom komiterade
efter vissa främmande lagstiftningars förebild föreslagit, den särskilda
skattskyldigheten för aktiebolag inträder först då bolagets vinst, uttryckt
i visst procentförhållande till det inbetalda kapitalet, uppnår eu
viss storlek och endast träffar den vinst, som öfverskjuter detta procenttal,
eller, med andra ord, att vid bolagets taxering afdrag må ske för
ett belopp, motsvarande vissa procent, af komiterade föreslagna till
fyra, å inbetaldt kapital. Kammarrätten har i denna speciella punkt

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 31

anmärkt, att enligt komiterades förslag- en större eller mindre del af
bolagets vinst komme att helt och hållet undgå beskattning i hvarje
fall, då utdelningen understege det fixerade afdraget, samt att, då
anledning icke syntes föreligga att från beskattning fritaga någon del
af ett aktiebolags vinst, rättelse härutinnan syntes böra åvägabringas
så, att icke i något fall det ifrågavarande afdraget komme att öfverstiga
livad som utdelades till aktieegarne. Huru denna fråga bör bedömas,
beror af den ståndpunkt, på hvilken man ställer sig. Den utdelning,
bolaget lemnar, vare sig den öfverstiger 4 procent på aktiekapitalet
eller icke, blir eller presumeras åtminstone blifva beskattad hos aktieegarne.
Förut är framhållet, att inkomstskatten för aktiebolag icke
låter inrangera sig under de allmänna reglerna för denna skatt, utan
rätteligen är att betrakta såsom en särskild skatteart, som upptages i
sammanhang med den allmänna inkomstskatten. Vid sådant förhållande
synes det mig icke ligga något oegentligt deruti, att, medan man låter
denna särskilda skatteart drabba den aktiebolagsvinst, som öfverstiger
ett visst procenttal af kapitalet, man från skatten fritoge vinst, som
uppgår till lägre belopp. Det föreligger ingen nödvändighet att sätta
afdraget i visst förhållande till utdelningens storlek. Nu skulle man
visserligen i fråga om ett bolag, som på grund af afdragsrätten går
fritt från beskattning, kunna säga, att detta hade mindre att betyda i
hvad frågan gälde de belopp, som komme till utdelning bland aktieegarne,
enär dessa belopp hos dem beskattades, men att det kunde inträffa,
att belopp, som afsattes till bolagets fonder, ginge alldeles fria
från beskattning. Då man anser rigtigt, att ifrågavarande vinstbelopp,
betraktadt såsom inkomst för aktiebolaget, går fritt från skatt, lärer
emellertid ur den rena inkomstskattens synpunkt icke något vara att
erinra mot en fullständig skattefrihet för beloppet. Inkomstskatten är
en personlig skatt, som har till syftemål att beskatta den och den personens
inkomst, ej det och det vinst})eloppet, och det till bolagets fonder
afsätta beloppet har ännu icke tillfallit någon viss person mer än
bolaget sjelft, som ej ansetts böra skatta derför. På grund af hvad
jag nu anfört, anser jag mig böra biträda komiterades förslag i förevarande
del.

Såsom ofvan erinrats, har kammarrätten förordat, att den af komiterade
föreslagna progressionen i skattefoten måtte i fråga om aktiebolagen
väsentligen modifieras. På sätt jag redan framhållit, kan man,
då det gäller att ordna aktiebolagens beskattning, gå till väg a på en
mångfald af olika sätt, och jag vill visst icke bestrida, att åtskilligt
kan anföras till förmån för den af kammarrätten förordade lösningen,

82 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

särskilt ur synpunkten af den ökade jemnhet i beskattningen, som
derigenom skulle vinnas. Då jag likväl anser komiterades förslag ega
företräde, beror det deraf, att, då man grundar den särskilda beskattningen
för aktiebolag på den ökade skattekraft, som under viss förutsättning
uppstår bos inkomsten af det kapital, som sammanslutes
under aktiebolagets form, och denna skattekraft otvifvelaktigt ökas i
mån som aktiebolagets ekonomiska styrka växer, det måste anses stå
i full konseqvens härmed, att äfven skattefoten får stiga med denna
ökning. Väl skulle äfven, enligt kammarrättens förslag, progression i
beskattningen för bolag ega rum, men det synes mig likväl, att progressionen
med fog bör kunna göras något starkare än enligt sagda
förslag, och detta så mycket mer, som i alla händelser genom 4-procentsafdraget
en högst väsentlig lindring i den allmänna progressionsskalan
skulle medgifvas. På grund af nämnda afdrag kommer progressionens
faktiska storlek att bero dels af aktiekapitalets tillväxt och dels af tillväxten
af vinsten i förhållande till aktiekapitalet. För att taga ett par
exempel, skattar sålunda ett bolag med 1,000,000 kronors aktiekapital
efter 0,2 5 procents skattefot (naturligen beräknad i förhållande till kela
vinsten), då vinsten är 5 procent, efter 1,9 5 procents skattefot, då
vinsten är 10 procent, och efter 3,7 7 5 procents skattefot, då vinsten
är 20 procent. Ett bolag åter med 10 millioner kronors aktiekapital
skattar efter 0,7 9 procents skattefot, då vinsten är 5 procent, efter 3,3 9 5
procents skattefot, då vinsten är 10 procent, och efter 4,6 9 7 procents
skattefot, då vinsten är 20 procent. Det är sålunda först för stora
bolag med mycket stor vinst i förhållande till aktiekapitalet, som progressionen
gör sig fullt gällande.»

Uti de i enlighet med chefens för finansdepartementet här ofvan
gjorda uttalanden i 9 § af Kongl. Maj:ts förslag intagna bestämmelser
hafva emellertid herrar Leman och Lindblad i sina motioner yrkat den
ändring, herr Leman, att bolagen skulle beskattas allenast för den icke
utdelade vinsten, och herr Lindblad, att vid bolagens taxering afdrag
skulle få ske för ett belopp, motsvarande utdelningen dock högst sex
procent å inbetaldt kapital, hvarjemte herr Leman tillika bemstält, att
skatten för den bos bolagen beskattningsbara delen af vinsten skulle
utgå proportionelt.

Herr Leman, som i sin motion jemväl påvisat den förmånliga
ställning i beskattningshänseende, som genom bifall till Kongl. Maj:ts
förslag i 10 §, hvarom mera här nedan, fastighetsegareklassen skulle
intaga, anför till stöd för sina rörande bolagsbeskattningen framstälda
yrkanden bland annat följande:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 33

»Har, på sätt här visats, i den kongl. propositionen den talrika
fastighetsegareklassen blifvit synnerligen gynnad, så tiar deremot genom
den i propositionen föreslagna dubbla och progressiva beskattningen af
inkomst utaf aktier eu annan klass af skattdragande, nemligen aktieegare,
blifvit synnerligen ogynsamt behandlad.

Derom torde nemligen skiljaktiga meningar icke råda, att en
dubbelbeskattning af inkomst icke är förenlig med ett rationelt skattesystem
samt att den innebär en orättvisa, hvilken icke lärer blifva
mindre derför, att man genom uppkonstruerande af juridiska fiktioner
söker gifva den ett sken af rättfärdighet, eller derför att den praktiseras
äfven i andra länder.

Införande i den svenska skattelagstiftningen af dubbelbeskattning
å inkomst af aktier är derför en nyhet, hvars befogenhet torde vara
af — lindrigast sagdt — ganska tvistig beskaffenhet. För min del
tillhör jag dem, som hysa den åsigt, att, då delegarne i aktiebolag
eller bankbolag skola vara underkastade progressiv beskattning jemväl
för den utdelning, de från bolaget uppbära, det innebär från skattelegal
synpunkt en orättvisa samt från nationalekonomisk synpunkt en
oklokhet att ålägga jemväl aktiebolaget eller bankbolaget progressiv
beskattning vare sig för större eller mindre del af den utdelning, derför
aktieegarne äro skyldiga utgifva skatt, eller för vinstmedel, hvilka
icke utdelas till aktieegarne.

Till stöd i vissa delar för rigtigheten af hvad här ofvan yttrats,
tillåter jag mig åberopa efterföljande utdrag ur en uti elfte häftet af
Ekonomisk Tidskrift för 1901 införd, af professor Davidson (hvilken
varit en af de tre komiterade, som utarbetat förslaget till Förordningen
om inkomstskatt) författad uppsats om »Inkomstskatten och Aktiebolagen».

Sedan författaren redogjort för åtta olika sätt, hvarpå man i
särskilda europeiska länder sökt lösa frågan om aktiebolagens beskattning,
påvisar han, att lagstiftningarna saknat en fast och oomtvistlig
norm för frågans lösning. Härefter yttrar författaren vidare (å pag.
446): »Med hänsyn till frågan om hvilket af (de åtta) ofvan anförda
olika sätt för frågans lösning är det rätta, måste man noga fixera och
fasthålla de förutsättningar från hvilka bedömandet af dessa olika sätt
sker.

Formuleras frågan på det sätt, att den endast gäller, hvilken
regel som vid en med inkomstskattens principer öfverensstämmande
beskattning af aktiebolagets inkomst bör tillämpas, är svaret, teoretiskt
Bih. till Riksd. Prof. 1902. 5 Samt. 1 Afd. 22 Häft. 5

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

taget, mycket lätt funnet. Aktiebolagets inkomst är ju i grunden aktieegarnes
inkomst. Det är i detta afseende ej någon skilnad mellan ett
aktiebolag och ett handelsbolag. Liksom aldrig någon tvekan rådt
derom, att handelsbolagets inkomst och summan af delegarnes inkomster
af handelsbolaget äro identiska storheter, så bolde det derför ej heller
kunna komma i fråga att uppfatta aktiebolagets inkomst såsom en i
förhållande till aktieegarnes inkomster af aktiebolaget sjelfständig inkomst.

Konseqvensen af denna utgångspunkt, om hvars rigtighet så godt
som alla teoretici numera torde vara ense, är först och främst, att
hvarje regel, som innebär, att samma inkomstbelopp beskattas fullt
både hos aktiebolaget och aktieegarne, står i strid med inkomstskattens
principer.»

Från teoretisk synpunkt torde man alltså ej kunna försvara dubbelbeskattning
af aktiebolag samt aktieegare, och än mindre torde från
principal ståndpunkt försvar finnas att vid beskattning af aktiebolagbegagna
den progressiva formen, hvilken — på sätt ock finansministern
i Danmark vid framläggande inför danska riksdagen af nya skattelagar
uttryckligen betonat — till följd af sin egen inneboende natur
rätteligen bör tillämpas endast vid beskattning af fysiska personer.

Men äfven från praktisk synpunkt torde det vara olämpligt att i
Sverige — der kapitalbildningen ännu icke ens tillnärmelsevis stigit
till en så afsevärd höjd som i åtskilliga andra länder — genom ett
otillbörligt skattebetungande lägga hinder i vägen för sådana sammanslutningar
af smärre kapital, att dermed kunna skapas stora och för
vårt land vigtiga företag.

Med fog framträder numera allt mer och mer ett sträfvande att
förhindra, det utländskt kapital må placeras särskildt i sådana svenska
aktieföretag, h vilka i en eller annan rigtning afse förvärfvande af eganderätt
eller nyttjanderätt till svenska fastigheter. Men vill man ernå
detta önskningsmål utan att samtidigt förqväfva utvecklingsmöjligheten
för industri och samfärdsel inom landet, torde man ej på ett principvidrigt
sätt böra skattlägga aktiebolagen.

Till följd af den hopade kapitaltillgången i de stora kulturländerna
i Europa och till följd jemväl af den i dessa länder i allmänhet rådande
lägre räntefoten än i Sverige, kan och måste den utländske kapitalisten
åtnöjas med eu ränteafkastning, hvilken enligt svenska förhållanden
anses såsom låg. Aktieegarne i de svenska aktiebolagen och särskildt
lottegarne i de svenska enskilda bankerna äro i allmänhet icke s. k.
storkapitalister. Fast mer består det stora flertalet svenska aktieegare

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

af småkapitalister, hvilka medelst placering i aktiebolag af större eller
mindre del af sina tillgångar i ej ringa mån bidragit till uppkomsten
af många för landet nyttiga företag.

På senare tiden har visserligen hos några fraktioner och personer
uppstått en viss animositet mot aktiebolag. Man har kastat blicken
dels på åtskilliga mäktiga bolag, som lemnat stora utdelningar, dels på
andra sådana, hvilka man med större eller mindre fog ansett i ett eller
annat hänseende hafva missbrukat sin ställning, men man har förbisett
den stora massan af aktiebolag, af hvilka några föra endast en tynande
tillvaro och andra lemna endast en ringa utdelning, ehuru nästan samtliga
bidragit att skapa en svensk industri, hvilken säkerligen icke skulle
hafva nått sin nuvarande utveckling, i fall icke aktiebolagsinstitutionen
fått något så när fritt utveckla sig. Vill man icke desto mindre lägga
vissa band på aktiebolagen, torde man först i allra sista rummet härtill
böra använda ett hårdt skattetryck. Följden häraf blir nemligen antagligen
endast den, att de många egarne af små kapital komma att
göra dessa fruktbringande, icke genom att teckna eller köpa aktier, för
hvilka de få utgifva en dubbel och (på sätt här nedan skall genom
exempel visas) i åtskilliga fall eu mera än dubbel beskattning, utan
komma att genom inköp af aktiebolags obligationer eller annorledes
utlåna sina penningar, i hvilket fall ingen dubbelskattning är föreslagen.

Man har sökt försvar för åtgärden att dubbelbeskatta utdelning af
aktier i den omständighet, att aktieegaren (för så vidt han ej uttryckligen
åtagit sig särskildt ansvar) icke är för aktiebolags förbindelser
ansvarig med hela sin förmögenhet, utan endast med sitt i bolaget insatta
kapital. Men denna omständighet (hvilken i allt fall icke kan åberopas
till försvar för dubbelbeskattning af utdelning å lotter i solidariska
enskilda banker), torde icke i någon mån beröra statens skatteintresse.
Den inskränkta ansvarigheten för aktieegare är beroende på ett för alla
medborgare tillämpligt stadgande i gällande civillagstiftning; den är
deremot icke ett åt någon eller några medborgare medgifvet monopol
eller privilegium, för hvilket större eller mindre afgäld skall betalas till
statskassan. Statens intresse vidröres alltså icke på något sätt eller vis
af stadgandet om aktieegares limiterade betalningsansvar; de enda, som
utom aktieegarne sjelfva hafva att skaffa med nämnda stadgande, äro
de, som i en eller annan form lemna aktiebolaget kredit; men dessa
kreditgifvare hafva just i tillvaron af stadgandet i fråga en osökt anledning
att tillse, det de för den kredit de lemna må erhålla tillfyllestgörande
säkerheter. Om för öfrigt ett begränsadt betalningsansvar

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 25.

skulle utgöra fog för ett ökadt skattetryck, så borde konseqvensen häraf
ju blifva, att dylikt tryck i någon män äfven borde drabba rederier,
hvilkas betalningsskyldighet, enligt sjölagens stadganden, i många fall
är inskränkt till värdet af ett visst särskildt fartyg med dess frakt.»

Hvad herr Lindblad i sin motion antört till stöd för sitt ifrågavarande
yrkande innefattas i följande yttrande:

»I vår hittills gällande skattelagstiftning har gått som en röd träd,
att dubbelbeskattning ej får förekomma. Om detta har ansetts rättvist,
så länge man rört sig med ett proportionelt skattesystem, synes det
vara minst lika berättigad!, då man öfvergår till den progressiva beskattningen.
Frågan om bolagens taxering hör till detta område, Svårigheten
att i hvarje fall få beskattningen att träffa den enskilde aktieegaren
är påtaglig, hvarjemte den kommunala beskattningen fordrar,
att sjelfva bolaget blir taxeradt, der dess verksamhet bedrifves. Kongl.
Maj:t föreslår nu i likhet med komiterade för undvikande af dubbelbeskattning
ett afdrag af 4 procent för alla bolag, vare sig utdelningen
nu varit denna eller den varit större eller mindre. Rättvisan häri synes
omtvistlig; man synes uppenbarligen hafva sökt efter ett billigt medeltal.
Men då erbjuder sig jemförelsen med den hittills stadgade och nu bibehållna
rätten för industri och annan verksamhet att beräkna afdrag
för hyresvärdet af använd »annan fastighet» efter 5 procent. Dessa 5
procent beskattas nemligen på annat sätt, men lika rättvist synes det,
att aktier, som på annat håll beskattas, egde samma rätt. Och så länge
den högsta »lagliga» räntan är angifven till 6 procent, synes man med
fullt fog kunna välja till och med denna siffra som maximum vid afdrag
för aktier. Det är ej länge sedan man vid aktiebelåning måste
betala 7 procent disconto. Och att fordra, det industripapper (aktier)
böra gifva 6 procent, är nog ej för mycket. Risk finnes ju alltid i
många bolag att ej få utdelning hvarje år eller också reducerad sådan.
Rättvisa åt alla håll, se der lösen, om man vill vinna respekt för lagen.
Att man ej träffar med taxering hvarje inkomst, kan vara förlåtligt,
liksom det är ett faktum, att ej hvarje brott blir upptäckt eller bestraffadt;
men man måste undvika att skrifva lagar så, att de lätteligen
kringgås eller att de rent af inbjuda till öfverträdelse!- — detta blir i
mycket lagstiftarens fel.

Att 4 procents afdrag blifvit valdt af komiterade, föreställer jag
mig vara en reminiscens från kommunalskattekomiténs förslag, men
detta utgick från en proportionel och ej från en progressiv skattemetod.
Man torde, om ock med modern uppfattning om de fördelar,
som verksamhets bedrifvande i bolag medför, ej böra utkräfva någon

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

väsentlig dubbelbeskattning, och i alla händelser åtminstone medgifva
ett rimligt afdrag intill 6 procent de år, som aktieutdelningen belöper
sig härtill eller mera. Gör man en jemförelse och anser inteckningshafvare
i fastighet likstälda med kommanditlottegare i en bank, så fins
väl ej något skäl, hvarför i den ena affären skall medgifvas afdrag för
hela inteckningsräntan upp till 6 procent, men lottegarne i banken ej
vara berättigade till mer än 4 procents afdrag.»

I de flesta stater, i hvilkas skattesystem den rena inkomstskatten
anvisats ett rum, har den i sammanhang dermed anordnade beskattningen
af aktiebolags vinst gjorts till föremål för anmärkningar af såväl
teoretisk som praktisk art. I förevarande fall hafva de anmärkningar,
som framstälts, hufvudsakligen gält den grund, efter hvilken skatt bör
utgå, och skattskyldigheten för den vinst, som utdelas.

Vid pröfningen af frågan, huruvida den progressiva skattemetoden
bör komma till användning vid aktiebolags beskattning, må förutskickas,
att meningarna rörande denna fråga äro allt för mycket delade för att
icke hvilken lösning, som än föreslås, skall komma att, mötas af gehsägelser
af flerelianda slag. Hvad som vid pröfningen af frågan till
sist faller utslaget, torde i hvarje fall otvifvelaktigt vara det belopp af
skatt, som på denna väg kräfves att uttaga, hvarvid dock bör tillses,
att progressionen icke göres starkare än hvad med billighet och rättvisa
öfverensstämmer. Utskottet har derför ansett sig kunna med någon
modifikation godkänna det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget i denna
del med progressionen anordnad på samma sätt som för fysiska personer.
Att en progressiv beskattning skulle medföra våda för industriens
utveckling i vårt land, såsom af en motionär förmenas, torde icke vara
att befara, särskildt med den begränsning i progressionen, utskottet
föreslår.

Hvad derefter angår aktiebolagens skattskyldighet för vinst, som
utdelas, har utskottet, då ingen tvekan lärer råda derom, att aktiebolags
hela vinst bör i görligaste mån beskattas, men sådant icke
kommer att enligt Kongl. Maj:ts förslag ega rum, i den mån det
skattefria afdrag, bolaget har rätt att göra, icke till delegarne utdelas,
funnit sig icke böra tillstyrka, att en dylik rätt i något fall utsträckes
till annan del af vinsten än den, som verkligen utdelas och
sålunda kan presumeras blifva i delegarnes hand taxerad. Med hänsyn
till en dylik presumtion skulle en sträng konseqvens väl bjuda, att för
hela det belopp, som af ett aktiebolag till dess delegare utdelas, bolaget

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 25.

medgåfves rätt till afdrag, men en sådan åtgärd skulle, om också icke
alldeles omintetgöra så dock väsentligen upphäfva verkan af stadgandet
om progressiv beskattning af aktiebolags vinst. Fördelarne för bolaget
af en långt drifven utdelning skulle blifva så stora, att väl mången
gång denna hänsyn blef den väsentligt bestämmande för utdelningens
belopp; och då vinsten i delegares hand ofta blir skattefri till följd af
bristande kännedom om delegares inkomst af ifrågavarande slag eller
på grund af delegares rätt till skattefrihet, skulle derigenom vinsten
komma att i många fall undgå all beskattning. I följd häraf måste
denna väg öfvergifvas och en gräns bestämmas, vid hvilken rätt till
afdrag vid utdelning upphör. I sådant afseende har utskottet trott sig
lämpligen kunna föreslå, att gränsen bestämmes till sex procent.

Vidare är i fråga om denna del af förslaget att erinra följande.
Enligt Kongl. Maj:t,s förslag skulle såsom inbetaldt kapital anses i
fråga om bolag, som tillkommit före den 1 januari 1901, det belopp,
som intill nämnda dag hos vederbörande myndighet inregistrerats eller
anmälts såsom inbetaldt. Anledningen till detta stadgande och hvad
9 § i Kongl. Maj:ts förslag eljest innehåller rörande hvad såsom inbetaldt
kapital skall anses framgår af följande af komiterade i deras betänkande
afgifna yttrande:

»Om beloppet af det inbetalade aktiekapitalet skulle upplysning
ju kunna erhållas genom de hos vederbörande myndighet inregistrerade
uppgifter om inbetaldt aktiekapital. Emellertid bör härvidlag ej förbises
den lockelse, som det vid bolags taxering ifrågasatta afdrag, om det
genomföres, möjligen kan medföra till att genom en på uppskrifning
af värdpn eller annorledes motiverad utdelning af nya aktier öka aktiekapitalet
utan nytt tillskott från aktieegare, ett tillvägagående, hvarom
någon sorgfälligare undersökning vid registreringen icke lärer kunna
ega rum. Afdraget borde derför måhända icke hänföras till det såsom
inbetaldt registrerade aktiekapitalet utan begränsas till det belopp, som
motsvarar aktieegarnes tillskott. Emot en sådan anordning torde dock
kunna med skäl anmärkas, att det särskildt beträffande äldre aktiebolag,
som under årens lopp genom afsätta vinstmedel och inträdda värdestegringar
ökat sina aktiekapital, skulle möta afsevärda, ibland oöfvervinnerliga
svårigheter att utröna det belopp, som af aktieegarne i en
eller flere omgångar omedelbart tillskjutits. Komiterade hafva derför
funnit sig böra föreslå en medelväg sålunda, att aktiebolag, som inregistrerats
efter den 1 januari 1901, skulle få åtnjuta afdrag endast å
det aktiekapital, som af aktieegare verkligen inbetalts, men att beträffande
förut inregistrerade aktiebolag skilnad skulle göras emellan aktie -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

kapital, som före och efter nämnda dag inregistrerats, i det att obegränsadt
afdrag skulle medgifvas i fråga om det före den 1 januari
1901 inregistrerade beloppet men med afseende å derefter inregistrerad
ökning af aktiekapitalet afdrag ega rum endast i den mån ökningen
motsvarade verkligt, af aktieegare gjordt tillskott. Vid valet af berörda
tidsgräns har för komiterade varit bestämmande den omständigheten,
att hänsyn till beskattningen icke gerna kan tänkas hafva före ifrågavarande
dag föranledt ökning af aktiekapital utan tillskott af aktieegare.

I analogi härmed skulle i fråga om enskilda bankbolag göras skilnad
emellan det i vederbörliga rapporter före den 1 januari 1901 omförmälda
kapital, å hvilket i dess helhet afdrag skulle få ega rum, och
den ökning, som skett efter berörda dag, å hvilken afdrag skulle vara
medgifvet endast i den mån ökningen utgjordes af verkligt tillskott
från lottegare.

Af de föreslagna stadgandena lärer utan vidare följa, att, om nedsättning
af kapitalet eger ruin, afdrag må ske endast med afseende på
den del af det inregistrerade resp. tillskjutna kapitalet, som efter nedsättningen
återstår.»

Då af här anförda stadgande framginge, att afdraget för ofvan omförmälda
bolag skulle afse, icke dess samtliga fonder och tillgångar, utan endast
den del af tillgångar!)e, som upptoges såsom inbetaldt aktiekapital, har
i afgifven motion anmärkts, att en sådan begränsad afdragsrätt involverade
eu ej ringa orättvisa mot vissa aktiebolag samt kunde vålla, att
mellan aktiebolag med effektivt lika stora tillgångar betydlig olikhet i
beskattningshänseende kunde uppstå. Orättvisan och ojemnheten uppkomme
derigenom, att afdrag ej medgifvits å aktiebolags reservfond. Sådan
fond kunde hafva uppstått sålunda, att alla vinstmedel icke utdelats,
utan att en del deraf reserverats för att stärka bolagets kapital; men
den kunde ock hafva uppkommit af det före tillämpande af nu gällande
aktiebolagslag ofta praktiserade (samt numera i lag föreskrift^) sättet,
att, då nya aktier emitterades till belopp, som öfverstege det nominella
aktiebeloppet, öfverskottsbeloppet lades till reservfonden. Att dessa
öfverbetalningsmedel vore inbetaldt kapital, ehuru detta af formella skäl
ej kunnat rubriceras och registreras såsom aktiekapital, torde vara
uppenbart. Faktiskt borde och kunde jemväl den del af ett aktiebolags
vinstmedel, hvilken aktieegarne icke uppbure, utan hvilken afsattes
till reservfond, anses såsom ett till bolaget inbetaldt kapital. Obestridligt
vore nemligen, dels att ett aktiebolag, hvars rörelse icke skulle
anses gå med förlust, måste i utdelning till aktieegarne lemna lämpligränta
ej endast å det nominella aktiekapitalet, utan ock å reserverade

40 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

medel, samt dels att en akties verkliga värde vore minst det belopp,
som nppkomme, då antalet aktier dividerades i det belopp, hvarmed
aktiebolagets tillgångar öfverskjuta dess skulder. Vid nu anmärkta
förhållanden torde det böra medgifvas, att, om afdrag skulle ske, detta
rättvisligen borde få ske å kela det belopp, hvarmed aktiebolagets till--gångar öfversköt.e dess skulder.

Vid bedömandet af dessa frågor bör ihågkommas, att den öfverbetalning
å aktie, som understundom vid nyteckning af aktier eger rum,
oftast torde motsvara den med aktien följande andelen i bolagets andra
fonder än grundfonden. Dessa andra fonder i den mån de utgöras af
besparade vinstmedel torde hvarken teoretiskt eller praktiskt kunna hänföras
till inbetaldt kapital. Att under sådana förhållanden beräkna
afdrag för kapital, som lägges till reserverade medel, synes utskottet
mindre lämpligt, helst svårigheter torde möta att vid förlust, som medtoge
en del af reservfonden, bestämma i hvad mån förlusten skulle
anses hafva drabbat det inbetalda kapitalet.

Deremot anser utskottet, ''att en jemkning i annat afseende bör i
förslaget vidtagas. Derest man vill för äldre bolag underlätta beräkningen
af det inbetalda kapitalet genom tillerkännande af vitsord
åt i vederbörlig ordning verkstäld registrering, bör en af förhållandena
bättre bestämd dag än den i förslaget angifna kunna väljas.
Enligt den nu gällande aktiebolagslagen, hvilken trädt i kraft den 1
januari 1897, skall hvarje nytt aktiebolag införas i aktiebolagsregistret,
hvarjemte genom en särskild kongl. kungörelse bestämts, att alla på
grund af äldre stadganden tillkomna aktiebolag skulle innan den 1 juli
1897 anmäla sig till samma register. 1 detta register hafva sålunda
alla före sistnämnda dag tillkomna aktiebolag, som stält sig lag och författning
till efterrättelse, varit samma dag införda. Och då det säkerligen
ej kommer att möta något som helst hinder för bolag, tillkomna
efter nämnda tid, att uppgifva det verkligen inbetalda kapitalet, tvekar
utskottet icke att föreslå, att aktiebolagsregistret tillerkännes vitsord i
ifrågavarande afseende allenast rörande bolag, som tillkommit före den
1 juli 1897. Det torde visserligen kunna anmärkas, att, som uraktlåtenhet
af anmälan till registret för bolag, tillkomna före den 1 januari
1897, icke haft . annan påföljd än böter, och sålunda åtskilliga äldre
bolag torde finnas, hvilka icke stält sig nämnda föreskrift till efterrättelse,
genom den nu ifrågasatta ändringen i förslaget den afsedda
lättnaden för äldre bolag i fråga om kapitaldeklareringen icke vinnes.
Utskottet får emellertid derutinnan erinra, att, utom det att registre -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

ringsbestämmelsen i allt fall gifver ett stöd för valet af nämnda dag, nyssberörda
anmärkning kan rigtas äfven mot den i Kongl. Maj:ts förslag
angifna dagen, enär ännu i dag åtskilliga äldre bolag icke fullgjort sin
registreringsskyldigbet.

Vid behandlingen af frågan om skattepligten får utskottet först
redogöra för de i sådant afseende framkomna förslag. För sådant
ändamål framlägger utskottet till en början den lydelse af 10 §, komiterade
föreslagit, nemligen:

»Inkomstskatt eger icke rum, när den skattskyldiges sammanräknade
inkomst, deri inbegripen äfven hustruns, understiger 1,000 kronor.

Uppgår denna inkomst till 1,000 kronor men icke till 2,000 kronor,
äro 800 kronor, uppgår den till 2,000 kronor men icke till 3,000 kronor,
äro 600 kronor, och uppgår den till 3,000 kronor men icke till 4,000
kronor, äro 400 kronor fria från skatt.

Uppgår inkomsten till 4,000 kronor, men öfverstiger icke 5,000
kronor, erlägges skatt efter inkomstens hela belopp.

öfverstiger inkomsten 5,000 kronor, skola för bestämmande af det
belopp, efter hvilket skatt beräknas, 5,000 kronor af inkomsten upptagas
till oförändradt belopp men inkomsten i öfrigt förhöjas sålunda, att

den	del,	som öfverstiger	5,000	kronor	men icke	10,000	kronor, ökas med 50
			ff	10,000	ff	ff	ff	15,000	ff ff	„ 100
			ff	15,000	ff	ff	ff	20,000	ff ff	„ 150
		ff	ff	20,000	ff	ff	ff	30,000	ff ff	„ 200
				30,000	ff	ff	ff	50,000	ff ff	„ 300
		ff	ff	50,000	ff	ff	ff	100,000	ff ff	„ 400
ff		ff	ff	100,000	ff	ökas	med ............		......... 500
på	sätt	den	vid denna förordning fogade tabell	närmare	utvisar.

Hvad i denna § är stadgadt om frihet från skatt gäller allenast
svensk medborgare, som är i riket bosatt, och oskiftadt sterbhus efter
sådan svensk medborgare.

Vid bestämmande enligt denna § af det belopp, efter hvilket skatt
beräknas, iakttages, att detsamma utföres i fulla hundratal kronor, så
att Överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal, bortfaller.»

Det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget skiljer sig från komiterades
derutinnan, att det skattefria existensminimum höjts till 2,000
kronor, att inkomster mellan 2,000 kronor och 4,000 kronor erhållit
större skattelindring, samt att progressionen stannar vid 5 procent.

I de i anledning af den kongl. propositionen väckta motioner
Bih. till Biksd. Prof. 1902. 5 Sami. 1 Åfd. 22 Häft. 6

Ang. skattepligten.

Bevillningsutskottets Betänkande N:0 25.

liar i ifrågavarande afseende yrkats, utom rörande aktiebolags skattepligt,
derutinnan utskottet redan meddelat yttrande,

dels af herrar Leman och Lindblad, att skattskyldigheten för inkomster
mellan 1,000 kronor och 4,000 kronor bestämdes i enlighet
med komiterades förslag,

dels af herr Smith, att vid bestämmandet af grunderna för inkomstskatten
måtte tagas i betraktande den minskade skatteförmågan hos den
familjefader, hvars barn ännu icke hunnit den ställning, att de kunde
försörja sig sjelfva, samt behofvet, att för en sådan familjefader, för
hvarje af honom underhållet barn, ett visst skattefritt afdrag af inkomsten
beviljades,

dels ock slutligen af herr Ericsson i Ahlberga, ej mindre att skattepligten
måtte inträda redan vid inkomster af 1,500 kronor, än äfven
att skatten skulle utgå i enlighet med en af honom utarbetad, vid hans
motion fogad tabell.

Hvad angår herr Smiths framställning vill utskottet framhålla,
att den anledning till minskning i skattskyldigs skatteförmåga, som
motionären påpekat, icke torde böra mätas allenast efter antalet oförsörjda
barn utan jemväl med hänsyn till andra, skattskyldig åliggande
lagliga eller moraliska förpligtelser såsom underhåll af föräldrar, till
arbete oförmögna syskon in. fl. Het afseende, dylika förhållanden bör
tillerkännas vid bestämmandet af skattskyldigs skatteförmåga, torde
emellertid icke böra i denna provisoriska anordning utan först vid en
definitiv lösning af skattefrågan vinna beaktande, och detta så mycket
mera som frågan om och i hvad mån skattepligten bör ställas i beroende
af de lokala lefnadskostnaderna dervid jemväl bör tagas i öfvervägande.

Beträffande herr Ericssons förslag har denne till stöd derför anfört
följande:

»I Kongl. Maj:ts proposition n:o 16 föreslås, att Riksdagen måtte
för år 1903 åtaga sig en särskild bevillning under namn af inkomstskatt
att utgå enligt dervid fogadt förslag till förordning i ämnet.
De i 10 och 11 §§ af ifrågavarande förordning stadgade grunderna
för skattepligten synas mig emellertid ej vara i alla afseenden fullt
lämpliga. Sålunda anser jag först och främst, att skyldighet att erlägga
inkomstskatt borde kunna ega rum icke blott, såsom Kongl.
Maj: t föreslagit, för inkomster, uppgående till 2,000 kronor och deröfver,
utan äfven för inkomster uppgående till 1,500—2,000 kronor.
Äfven de personer, hvilkas inkomster uppgå till öfver 1,500 kronor
men ej till 2,000 kronor, torde nemligen utan större svårigheter vara
i stånd att bära ifrågavarande ökade skattepligt. Vidare skulle det

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

enligt mitt förmenande vara principielt rigtigast, att alla skattskyldige
finge åtnjuta frihet från skatt för just så stor del af sin inkomst,
som svarar mot den högsta totalsumman, som är fritagen från skyldigheten
att erlägga ifrågavarande skatt, d. v. s., enligt min nyss uttalade
mening, inkomst ej uppgående till 1,500 kronor. För att
göra den progressiva skatten så litet känbar som möjligt för de mindre
inkomsttagarne borde enligt min tanke skatten å det första hundradet
af den skattepligtiga inkomsten utgå efter en mycket låg skattefot,
exempelvis en half procent.

Slutligen anser jag det vara mest öfverensstämmande med rättvisans
kraf, att skatteprogressionen sker efter en och samma genomgående
princip.))

Den förr framkastade, af motionären nu upprepade tanken, att ett
existensminimum motsvarande belopp alltid borde hos skattskyldige från
beskattning undantagas, torde visserligen hafva sin betydelse särskild t
för skattskyldig, hvilkens inkomster icke öfverstiga skattskyldigs lefnadskostnader.
Då emellertid genom de skattelindringar, som tillförsäkras
mindre inkomsttagare, skälig hänsyn tagits till skattskyldiges oafvisliga
lefnadsbehof, anser utskottet, som i allt fall finner det föreslagna existensminimum
1,500 kronor, med skattens nu föreslagna anordning, vara allt
för högt, sig icke kunna tillstyrka bifall till herr Ericssons förslag i
denna del. Vidkommande hans förslag i öfrig! får utskottet framhålla,
att, äfven om den af honom i hans progressionstabell tillämpade skatteskala
skulle kunna på att öfverskådligt sätt i en skatteförordning inarbetas,
densamma icke torde ega sådana företräden framför det i Kongl.
Maj:ts förslag använda system, att af denna anledning utskottet skulle
vilja föreslå bifall till herr Ericssons motion i denna del.

Komiterade, som, om hinder icke derför, enligt komiterades mening,
mött, helst velat beskatta fonderad inkomst, särskild! inkomst af fast
egendom, härdare än annan inkomst, hafva anfört, att, då komiterade
emellertid ansett sig böra föreslå, att skattepligten skulle börja vid
samma belopp för all slags inkomst, de icke vågat sätta detta belopp
högre än till 1,000 kronor. Och hafva komiterade i sådant afseende
och rörande skatteprogressionen yttrat:

»Mot en fastighetsinkomst af nämnda belopp svarar ett fastighetsvärde
af lägst 16,700 kronor vid jordbruksfastighet och af lägst 20,000
kronor vid annan fastighet, och att från skatt fritaga skuldfrie egare
af fastigheter med ännu högre värden skulle säkerligen, särskild! på
landsbygden, leda till att endast helt få fastighetsegare blefve skattskyldige.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Den progression af skattefoten, som komiterade föreslagit, innebär,
att skattefoten skulle börja med 0,2 procent för 1,000 kronors inkomst
och stegringen fortgå på det sätt, att skattefoten blefve en procent för
inkomster mellan 4,000 och 5,000 kronor, två procent för en inkomst
af 25,000 kronor, tre procent för en inkomst af 53,000 kronor, fyra
procent för en inkomst af 103,000 kronor och fem procent för en inkomst
af 209,000 kronor, hvarefter skattefoten för ännu högre inkomster
skulle så småningom närma sig sex procent.

Denna skala för progressionen afviker från skatteskalorna i de
inkomstskattelagstiftningar, som under de senare åren upptagit den
progressiva skattefoten. I Preussen, med hvars skatteskala Sachsens i
allt väsentligt öfverensstämmer, börjar skattefoten med omkring 0,6
procent för inkomstklassen 900—1,050 mark och utgör nära en procent
för inkomstklassen 1,200—1,350 mark (1,066—1,200 kronor), omkring
två procent för inkomstklassen 3,300—3,600 mark (2,933—3,200 kronor)
och tre procent för inkomster mellan 9,000 och 30,500 mark (8,000—

27.000 kronor). Derefter stiger skattefoten långsamt, tills den vid

100.000 marks eller 89,000 kronors inkomst når sitt maximum, fyra
procent. Komiterades skatteskala är sålunda betydligt lägre än den
preussiska för små och medelstora inkomster. Vid en inkomst af 103,000
kronor blifver skattefoten densamma enligt båda skatteskalorna, men
derefter blifver komiterades högre. I Österrike börjar skatten med
0,6 procent för inkomst af 1,200 krönen (900 kronor) och utgör 0,7
procent för inkomstklassen 1,350—1,400 krönen, (1,012—1,050 kronor).
Den når en procent för inkomstklassen 2,200—2,400 krönen
(1,650—1,800 kronor), två procent vid inkomstklassen 6,000—6,600
krönen (4,500—4,950 kronor), tre procent vid klassen 18,000—19,000
krönen (13,500—14,250 kronor) och fyra procent vid klassen 96,000—

100,000 krönen (72,000—75,000 kronor), men stiger äfven derefter,
i det att den långsamt närmar sig fem procent. Den österrikiska skalan
skiljer sig alltså betydligt mindre än den preussiska från komiterades
skala. Den skonar de små och medelstora inkomsterna mer än den preussiska,
men står dock i detta afseende tillbaka för komiterades. Å andra
sidan når den österrikiska skalan upp till fyra procent redan vid inkomst
mellan 72,000 och 75,000 kronor, under det att enligt komiterades
förslag detta procenttal uppnås först vid 103,000 kronors inkomst.
Men vid mycket högre inkomster blifver skattefoten något högre enligt
komiterades skala än enligt den österrikiska.

Då komiterade sålunda ej ansett sig böra följa vare sig den
preussiska eller den österrikiska skalan, har detta i främsta rummet

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 45

berott på, att komiterade vid bestämmande af progressionen ej kunnat
frånse från att den nya inkomstskatten ej skulle blifva en sjelfständig,
fristående sådan, utan i grunden blott ett tillägg till den allmänna bevillningen
med dess tunga öfverbyggnad af kommunal beskattning.
Tager man i betraktande både allmänna bevillningen och den ifrågasatta
inkomstskatten, skulle sålunda med komiterades skatteskala inkomster
mellan 4,000 och 5,000 kronor få erlägga omkring två procent
i bevillning och inkomstskatt, inkomst af 25,000 kronor tre procent o. s. v.

Vidare hafva komiterade ansett, att vid skatteskalans uppgörande
afseende bör fästas vid den stora anpart af vår statsbeskattning, som
de indirekta skatterna utgöra, samt dervid att dessa indirekta skatters
belopp måhända måste framdeles ytterligare ökas. Det är bland annat
med hänsyn till detta förhållande, som komiterades förslag låter progressionen
fortgå till en högre procent än som i nyss berörda främmande
staters inkomstskattelagar är fallet.

Komiterade hafva vid valet af den norm för progressionen, som
ligger till grund för komiterades skatteskala, utgått ifrån att medels
den nya inkomstskatten ej skulle uttagas mera än att skatten skulle
kunna bestämmas till en procent af de belopp, hvarefter skatten enligt
komiterades förslag skulle beräknas. Hade komiterade ansett sig böra
föreslå ett väsentligt högre procenttal, så hade komiterade också ansett
sig böra ändra normen för progressionen. Komiterade hylla nemligen
icke den uppfattningen, att det skulle vara möjligt att uppställa en för
alla förhållanden gällande dylik norm, en uppfattning, som gifvit den
progressiva skattefotens motståndare det vapen i händerna, som innebäres
i påståendet, att den progressiva skattefoten eventuelt skulle
kunna leda till en verklig konfiskation af de mycket höga inkomsterna.»

I sitt öfver komiterades förslag afgifna utlåtande har kammarrätten
särskildt påpekat den stora skattelindring, hvaraf i händelse af
bifall till förslaget den fasta egendomen skulle komma i åtnjutande,
samt i sådant afseende vidare anfört:

»Enligt förslaget inträder skattskyldighet vid 1,000 kronors inkomst,
hvilket innebär, att jordbruksfastighet med taxeringsvärde, understigande
16,700 kronor, icke alls träffas af den nya skatten samt att
enahanda gäller beträffande annan fastighet, som understiger 20,000
kronors värde. Skattskyldighet för hela inkomstbeloppet utan någon
lindring inträder först vid 66,000 respektive 80,000 kronors taxeringsvärden,
allt under förutsättning att vederbörande egare är skuldfri.
År fastighetsegaren skuldsatt, uppskjutes i mån af skuldräntans storlek
också skattskyldighetens inträdande.

46 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Besinnar man nu, att en skuldsättning till 50 procent och derutöfver
af taxeringsvärdet ingalunda hör till sällsyntheterna utan tvärt om är
en ganska vanlig företeelse, inses lätt, i hvilken utsträckning landets
lasta egendom frikallats från deltagande i den nya skattebördan. Så
t. ex. erlägges för fast egendom å landet med 100,000 kronors taxeringsvärde,
således eu för våra förhållanden betydande possession, å
hvilken häftar intecknad gäld till belopp af 50,000 kronor, allenast
40 kronor i inkomstskatt under förutsättning att gälden förräntas efter
4 %. År räntefoten högre t. ex. 5 %: blir det inkomstbelopp, hvarå
skatten skall utgå, 3,500 kronor och skattebeloppet, med iakttagande af
medgifven lindring, allenast 31 kronor, medan nu i'' tilläggsbevillning för
fastigheten erläggas 60 kronor. Minskningen i förhållande till den nuvarande
extra bidragsskyldiglieten uppgår således till nära hälften.
Tages härjemte hänsyn till ointecknad gäld, som kan pall vila fastighetsegaren,
är tydligt, huru minskningen kan blifva ännu större.»

Kammarrätten har i detta sammanhang påpekat, hurusom den
starka förskjutning af det nuvarande skattetrycket, som förslaget syntes
innebära, blefve så mycket mera afsevärd derigenom att taxeringen
af inkomst af kapital och arbete i följd af deklarationsprincipens
tillämpning torde komma att ställa sig långt mera effektiv än hittills,
medan deremot förslaget icke uppstälde några garantier för ait taxeringsresultaten
beträffande den fasta egendomen på landet bringades till
större öfverensstämmelse med de verkliga värdena än hittills varit förhållandet.

Vidkommande den af komiterade föreslagna skatteskalan har
kammarrätten derefter yttrat:

»Till stöd för sin hemställan att det blifvande skatteförslaget
måtte byggas på grundvalen af progressiv beskattning hänvisar Riksdagen
i sin den 1 juni innevarande år aflåtna skrifvelse helt allmänt
dertill att skatteförmågan kan antagas i regel stiga i starkare proportion
än inkomstens belopp, men gör i öfrigt icke andra uttalanden i
ämnet än att all slags inkomst syntes böra underkastas principens
tillämpning samt att progressionen borde sluta vid ett visst inkomstbelopp.
Komitén har således vid uppgörandet af förslagets skatteskala
i det hela haft fullständigt fria händer. Af en jemförelse med de utländska
skatteskalor — Preussens, Österrikes och Sachsens —, komitén
vidfogat sitt betänkande, framgår, att förslagets skatteskala är lägre
för små och medelstora inkomster än nämnda länders, medan deremot
skattefoten ställer sig högre för mycket stora inkomster än hvad förhållandet
är i nyssnämnda länder. Under det sålunda den preussiska

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 47

skalan vid 100,000 marks inkomst når sitt maximum, 4 %, samt den
österrikiska, hvilken når 4 %, vid inkomstklassen 96,000—100,000
krönen (72,000—75,000 kronor), derefter stiger för att långsamt närma
sig 5 %, dock utan att kunna fullt uppnå detta procenttal, öfverstiger
den möjliga skattefoten enligt komiténs förslag 5 %. Detta procenttal
Linnés enligt förslaget vid 209,000 kronors inkomst, och närmar sig
skattefoten derefter för ännu högre inkomster 6 % utan att dock, detta
på grund af skalans anordning, kunna fullt nå upp till detta tal.

Till grund för den konstruktion, komitén gifvit skalan nedåt, anför
komitén, att den ej kunnat lemna obeaktadt, hurusom den nya inkomstskatten,
om ock formelt fristående, dock i grunden vore afsedd att blifva
allenast ett tillägg till den allmänna bevillningen med dess tunga öfverbyggnad
af kommunal beskattning och att det af sådan anledning vore
skäl att så mycket som möjligt skona de små inkomsterna. Medan den
sålunda anförda grunden icke lärer kunna frånkännas giltighet, synes
det deremot kammarrätten, som vore det skäl, hvilket åberopats till
stöd för den starka progressionen uppåt, icke i lika grad bindande.
Härutinnan framhålles nemligen den stora anpart af vår statsbeskattning,
som de indirekta skatterna utgöra, äfvensom hänsynen till att
dessa skatter måhända måste framdeles ytterligare ökas. Nekas kan ej,
att det åberopade skälet — hvilket, då det ensamt ansetts böra särskild!;
framhållas, väl äfven får antagas hafva för komitén egt betydelsen af
ett hufvudskål — i sin förra del står i öfverensstämmelse med sjelfva
principen för den progressiva beskattningen, som ju innerst afser att
motväga den indirekta beskattningens tendens att verka jemförelsevis
mera betungande på de smärre inkomsterna, men hvad angår argumentets
senare del synes det kammarrätten, som skulle den anförda möjligheten
af en framtida ökning af den indirekta beskattningen icke innefatta
tillräcklig anledning att för den skull gå längre än som eljest med
afseende å för handen varande förhållanden kunnat anses lämpligt.
Fast hellre håller kammarrätten före, att då fråga föreligger om utbyte
af en beska!tningsform mot en annan, i det hela opröfvad och hvars
befogenhet ingalunda allmänt erkännes, nödig varsamhet bjuder att åtminstone
icke gå längre än som skett i andra länder med progressivt
skattesystem, med undantag, såvidt kammarrätten har sig bekant, endast
för Norge och ett fåtal smärre skattesamhällen i Tyskland och Schweiz.

För öfrigt förtjenar i detta sammanhang erinras derom att, såvida
hänsyn tages till både stats- och den kommunala beskattningen, den
direkta skattebördan i vårt land ingalunda utgör en så obetydlig del
af landets hela skattesumma, som man vanligen är benägen att antaga.

48 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Enligt hvad nyligen publicerade undersökningar gifvit vid handen, utgöra
nemligen i procent af samtliga skatter de direkta skattebidragen
i Sverige 36 % eller således mera än en tredjedel. Beaktar man motsvarande
förhållanden i andra land, ställer sig jemförelsen ganska
gynsam för vårt land. Sålunda beräknas i procent af samtliga skatter
de direkta skattebidragen utgöra i Danmark 45 %, i Storbrittannien
och Irland, Italien och Nederländerna 43 %, i Norge 37 %, i Finland
28 % och i Frankrike 26 %.d

Enligt det vid Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående statsverkets
tillstånd och behof fogade utdrag af statsrådsprotokollet för
den 11 sistlidne januari har chefen för finansdepartementet, jemte
det han af anförda orsaker ansett, att en icke obetydlig reduktion
borde göras i den af aktuarien Flodström verkstälda beräkningen af
inkomstskattens sannolika afkastning, slutande å 14,670,000 kronor,
tillika anfört, att i den ovisshet, hvari man, trots allt, befunne sig
om den finansiella verkan af den nya inkomstskatten, vore den
möjligheten icke utesluten, att skatten komme att lemna en afkastning,
som närmade sig den i den statistiska redogörelsen antagna. Med
allt erkännande af det berättigade i en väsentlig utsträckning af
den direkta beskattningen, måste en på en gång inträdande ökning i
denna beskattning af en sådan omfattning otvifvelaktigt anses för stor.
Om sålunda nödig varsamhet i förut angifna hänseende bjöde att icke
beräkna afkastningen af skatten för högt, bjöde i nu förevarande afseende
samma hänsyn att göra någon reduktion i skatteskalan. I första
rummet syntes chefen för finansdepartementet dervid den förändring i
denna skala böra vidtagas, att skattskyldigheten bortfölle för inkomst,
som understege 2,000 kronor, samt det skattefria beloppet höjdes, då inkomsten
uppginge till 2,000 kronor, men icke till 3,000 kronor, från
600 kronor enligt komitéförslaget till 1,000 kronor och, då inkomsten
uppginge till 3,000 kronor, men icke till 4,000 kronor, från 400 kronor
till 500 kronor. Enligt den upprättade bevillningsstatistiken skulle
härigenom ett skattebelopp af sammanlagdt 580,100 kronor komma att
bortfalla. Ur synpunkten deraf att en utsträckning af skattebefrielsen
till inkomst, ej öfverstigande 2,000 kronor, skulle medföra en ganska
vidsträckt skattelindring för fastighetsinkomst, kunde denna utsträckning
måhända sägas icke vara utan sin betänklighet, men denna betänklighet
syntes chefen för finansdepartementet dock af skäl, som han
finge tillfälle att utveckla vid anmälan af inkomstskatteförslaget, böra
få vika.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Chefen för finansdepartementet, som af ofvan antydda varsamhetshänsyn
tillika ansett sig böra förorda, att progressionen finge stanna
vid 5 procent, har vidare, enligt det vid förevarande kongl. proposition
fogade statsrådsprotokoll, angående ofvan anmärkta skattelindring för
fastighetsinkomst yttrat följande:

»Då kammarrätten med siffror visar, hvilken stor skattelindring
genom den föreslagna inkomstskatten skulle tillgodokomma fastigheterna
i jemförelse med hvad förhållandet är vid tillämpning af den senast
åtagna tilläggsbevillningen, bör man för öfrigt erinra sig, dels att en
af hufvudanmärkningarne mot tilläggsbevillningen just varit den, att
någon skattelindring motsvarande den, som medgifvits smärre inkomsttagare,
icke kunnat beredas smärre fastighetsegare, dels att förhållandet
är enahanda med den alltjemt qvarstående bevillningen af fast
egendom samt af inkomst, som icke heller medgifver skattelindring
för smärre fastighetsegare, dels ock att i ett land, der jordstyckningen är
så stor som i Sverige, en stor del af fastighetsegarne måste komma
att gå fria från eller åtnjuta lindring i en allmän och ren inkomstskatt,
om och när en sådan kommer till stånd. Det bör i öfrigt anmärkas,
att skattelindringen för fastighet visserligen kan synas betydlig, då
man jemför den föreslagna inkomstskatten för fastighetsinkomst med
den nuvarande tilläggsbevillningen för fastighet, men att förhållandet
förändras, om man jemför den med don föreslagna inkomstskatten, i
hvad den afser inkomst af kapital och arbete. Af tab. B. sid XII i
öfversigten af 1900 års bevillningstaxering inhemtas, att om inkomst
under 2,000 kronor fritoges från skatten, komme skattefrihet att
åtnjutas för 47,16 procent af hela den uppskattade inkomsten af
kapital och arbete samt för 46,2 9 procent af hela den beräknade inkomsten
af fastighet. Fäster jag mig särskildt vid den beräknade
inkomsten af fastighet å landet, komme skattefrihet att åtnjutas för
59,4 6 procent häraf. Man bör emellertid härvid ihågkomma, att det
procenttal af inkomst utaf kapital och arbete, som åtnjuter skattefrihet,
i sjelfva verket är långt större än ofvannämnda siffra utvisar. I den
summa, som uttrycker totalbeloppet uppskattad inkomst af kapital och
arbete, ingår nemligen icke annan, 500 kronor understigande inkomst
än sådan, som åtnjutes af bolag eller taxeras å annan ort än den skattskyldiges
mantalskrifningsort, hvarföre till det procenttal af 47,16, som
uttrycker det skattefria beloppet, bör med nyssnämnda undantag läggas
all inkomst af kapital och arbete, som understiger 500 kronor.»

Bih. till Biksd. Prof. 1902. 5 Sami. 1 Afd. 22 Käft.

50 Bevillning sutskottets Betänkande N:o 25.

Hvad beträffar motiveringen till herrar Lemans och Lindblads
ifrågavarande yrkanden, hänvisar utskottet till de af dem väckta motioner.
I dessa har särskildt framhållits den skattelindring, som genom
tilläggsbevillningens ersättande af en inkomstskatt med den föreslagna
anordningen skulle vederfaras fastighetsegare, och den förskjutning i
skattetungans nuvarande fördelning, som derigenom skulle ega rum.

Af hufvudsakligen samma anledningar har utskottet icke kunnat
biträda hvad i den kongl. propositionen i nu förevarande del föreslagits
utan stält sig å komiterades förslag. När, såsom af den statistiska
utredningen uppenbarligen framgår, att redan vid en skattefrihet
för inkomst af intill 1,000 kronor största delen af Sveriges
jord, om hänsyn jemväl tages till den rätt till afdrag för intecknad gäld,
förslaget medgifver, icke kommer att drabbas af den föreslagna inkomstskatten,
finner utskottet det möta betänkligheter att genom undantagande
från beskattning af inkomster af ända inemot 2,000 kronor flytta
ännu en stor grupp fastighetsegare utom räckhåll för den nya skatten.
Härtill kommer, att, äfven om i Stockholm, särskildt under nuvarande
höga varu- och bostadspriser, 1,000 kronors inkomst icke utan svårighet
för den familj, som är hänvisad att deraf lefva, tål en afknappning
genom skatten, man dock torde utan öfverdrift kunna säga, att i vårt
land en inkomst af dylik storlek i regel innebär den skatteförmåga,
komiterades förslag ställer å densamma.

Hå utskottet för sin del biträdt Kongl. Maj:ts förslag derutinnan,
att vid en inkomst af 4,000 kronor skattefrihet icke må för någon
de! af inkomsten åtnjutas, kommer utskottet i fråga om de skattefria
afdragen för inkomster mellan 1,000 kronor och 4,000 kronor till samma
resultat som komiterade.

Deremot har utskottet funnit, att den latitud af inkomster, hvilka
kunna anses motsvara, om man så får uttrycka sig, normal skatteförmåga
men icke derutöfver, blifvit i de utarbetade förslagen väl
knappt utmätt. Det är nemligen utskottets mening, att de skattedragande,
hvilka lyckats komma i den ställning att kunna disponera
öfver årsinkomster af mellan 4,000 kronor och 6,000 kronor, i regel
icke genom en djdik inkomst erhålla den ökade skatteförmåga, att en
progression af skatten i dessa inkomstklasser kan anses berättigad.

Vidkommande progressionsskalan anser utskottet, att en något
större varsamhet kunnat iakttagas. Såsom redan komiterade visat,
kommer den föreslagna skatteprogressionen att öfverstiga, delvis i rätt
hög grad, den gällande progressionen i länder, der kapitalrikedomen

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 51

är långt mera till finnandes och derför ock de större inkomsterna förhållandevis
äro betydligt talrikare än hos oss. Och äfven om denna
progressiva beskattning af inkomster i förberörda länder kompletteras
af en förmögenhetsskatt, som sålunda i verkligheten höjer den eljest
för inkomstskatten bestämda progressionen, får man dock ej förbise,
att vi redan på förhand i bevillningen hafva en skatt, som skärper
skatteprocenten. Enligt Kongl. Maj:ts förslag skalle progressionen afstanna
vid 5 procent, som uppnås vid ett belopp af omkring 205,000
kronor. Utskottet hemställer, att maximum för progressionen bestämmes
till 4 procent och att skatteskalan anordnas så, att högsta skatteprocenten
uppnås vid en inkomst i närheten af 150,000 kronor.

För jemförelse meddelas här en tabell, utvisande skatteprogressionen
enligt utskottets förslag, Kongl. Maj:ts förslag, preussiska och
österrikiska skattelagarne samt det för danska riksdagen nu framlagda
förslag till lag om inkomst- och förmögenhetsskatt.

För en in-komst af	erlägges skatt i procent
enligt ut- jenl. Kongl. äkottetsför-j Majt:s för-; slag slag:	Preussen!	Österrike	enl. danska förslaget
1,000	0,2	fritt	0,8	\| 0,66	1,3
2,000	0,7	0,5	1,6	1,2	1,4
3,000	0,8 7	0,8 3	2,0 8	1,5	1,5
4,000	1	1	2,31	1,83	1,6
5,000	1	1	2,59	2,13	1,6
6,000	1	1,08	2,61	2,25	1,7
10,000	1,2	1,25	2,93	2,71	1,9
15,000	1,47	1,5	3,02	2,91	2
20,000	1,73	1,75	2,9 3	3,24	2,1
25,000	1,98	2	2,99	3,33	2,1
30,000	2,1 5	2,17	3,08	3,3 5	2,2
50,000	2,69	2,9	3,56	3,63	2,4
53,000	2,76	3,01	3,49	3,67	2,4
75,000	3,12	3,6	3,79	3,92	2,4
100,000	3,59	3,95	3,91	4,29	2,5
103,000	3,6 3	4	3,9 7	4,31	h 2,5
145,500	1 4	4,4 5	3,91	4,49	! 2,5

Ang. taxeringsorten.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

För åskådliggörande af förhållandet mellan taxerad inkomst och
det belopp, hvarefter skatt utgår, äfvensom af skatteprocenten vid olika
belopp af taxerad inkomst fogas vid utskottets betänkande tre för
sådant ändamål, på utskottets föranstaltande utarbetade diagram.

I fråga om taxeringsorten kan ingen tvekan råda derom, att med
hänsyn till skattens karakter af en progressiv statsskatt taxeringsorten
bör för hvarje skattskyldig vara en enda. Mot förslagets bestämmelser
i 16 och 17 §§ har utskottet heller ingen erinran att göra. Den i 18 §
lemnade bestämmelsen att andra skattskyldiga än de här i riket mantalsskrifna
eller eljest bosatta skulle, då skattskyldigs inkomster härflyta
från flera taxeringsdistrikt, taxeras i Stockholms stad och S:t Nikolai
församling, kan utskottet deremot icke biträda. I nu nämnda fall
finner utskottet, i likhet med komiterade, lämpligare, att taxeringen
verkställes å den ort, hvarifrån inkomst hufvudsakligen erhålles.

Innan utskottet går att angifva skälen härför, meddelar utskottet
de af kammarrätten härutinnan gjorda erinringar. Kammarrätten anför
sålunda:

»Härflyter inkomsten från endast ett beskattningsdistrikt, torde
denna bestämmelse visa sig göra tillfyllest, men föreligger fråga om
beskattning t. ex. af inkomst af fast egendom från olika delar af
landet eller om beskattning af utdelningar från skilda aktiebolag, synes
en bestämmelse vara oneklig, som möjliggör ett sammanförande af de
olika inkomstbeloppen för utrönande af den skatteprogression, hvilken
bör i det särskilda fallet vinna tillämpning. Eljest kan befaras, att
föreskrifterna om skatteprogression i förevarande afseende komma att
visa sig temligen illusoriska. Kammarrätten föreställer sig, att i analogi
med hvad redan nu för visst fall gäller och af komitén äfven föreslagits
lämpligen skulle kunna stadgas, att skattskyldig, som här afses,
påfördes inkomstskatt å ett ställe, t. ex. S:t Nicolai församling i Stockholm,
och att han för den skull äfven borde der uppgifva sin här i
riket skattpligtiga inkomst, från hvilka olika källor den än erhållits.
Förfarandet vid bevillningstaxeringen skulle af ett dylikt stadgande
icke i vidare mån beröras, än att den skyldighet att kommunicera med
taxeringsmyndigheterna å vederbörande orter, hvilken förslaget i angifna
fall förutsätter, här får en mera ovilkorlig karakter. Hvad vidare
angår den tillökning i taxeringsbestyret, som en förändring i nu angifvet
syfte skulle förorsaka vederbörande taxeringsmyndighet i hufvudstaden,
kan väl denna tillökning svårligen antagas blifva af så afsevärd
betydelse, att derutinnan skulle möta någon verklig betänklighet

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

för anordningens genomförande, helst tillökningen i besväret enligt
förslaget också betingar en förhöjd ersättning, och någon svårighet
att bereda tillgång på erforderliga arbetskrafter icke heller torde vara
att befara.»

1 de fall, då den skattskyldige fullgör sin uppgiftsskyldighet,
torde det icke för staten vara någon särskild fördel, att taxeringen
sker i S:t Nikolai församling, men väl för den skattskyldige anledning
till olägenhet genom nödvändigheten att hos taxeringsmyndighet i distrikt,
der inkomst åtnjntes, visa, att inkomsten till beskattning uppgifvits hos
bevillningsberedningen i förberörda församling. 1 de fall åter, då uppgiftspligt
icke åligger inkomsttagare eller eljest icke fullgöres, torde
den föreslagna bestämmelsen komma att vålla skrifveri och onödig omgång.
Den taxeringsmyndighet, hvilken har anledning taxera skattskyldig
för inkomst, kan nemligen icke ^^tan kommunikation med beskattningsmyndigheten
i S:t Nikolai församling afgöra, huruvida skattskyldig verkligen
bör inom det distrikt, inkomsten åtnjutes, taxeras. Utom nämnda
olägenheter skulle emellertid den af Kongl. Maj:t föreslagna anordningen
föranleda, att inkomst i många fall alldeles undginge beskattning. Skattskyldigs
taxering komme nemligen att blifva beroende af en myndighet,
hos hvilken kännedom om skattskyldigs ekonomiska ställning i allmänhet
måste vara betydligt mycket mera inskränkt än hos den, hvilken
enligt komiterades förslag skulle verkställa taxeringen.

Med hänsyn till den ändring af Kongl. Maj:ts förslag i 10 § angående
skattefrihet, utskottet här ofvan tillstyrkt, anser utskottet, som
i hufvudsak biträder Kongl. Maj ds förslag rörande sättet för uppgiftsskyldighetens
fullgörande och påföljden vid uraktlåtenhet deraf, sig böra
föreslå, att uppgiftsskyldighet för annan skattskyldig än verk eller bolag,
som i 20 § 1 mom. a) omförmälas, bör inträda vid en inkomst af 2,000 kronor.
Medan Kongl. Majds förslag med den inkomst, som qvalificerar uppgiftsskyldighet,
icke afser annan inkomst än sådan, som bör enligt det framlagda
förslaget beskattas, har emellertid utskottet af flera skäl ansett
lämpligast, att all inkomst af minst 2,000 kronor, vare sig den bör inkomsteller
bevillningstaxeras, skall medföra uppgiftspligt. Det är en naturlig
sak, att de enligt en inkomstskatteförordning afgifna uppgifter komma
att ligga till grund jemväl för bevillningstaxeringen, äfven om föreskrift
i sådant hänseende icke kommer att inflyta i bevillningsförordningen.
Då derjemte det första år, taxering enligt en inkomst-skatteförordning
försiggår, något yttre, för skattskyldige och taxeringsmyndigheter omedel -

Ang.

deklarations skyldigheten.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

barligen skönjbart tecken till uppgiftsskyldighet, nemligen ett föregående
års taxering, eljest icke erhölles, och ett dylikt tecken ur mer än en
synpunkt vid införandet af en för våra nuvarande förhållanden så pass
främmande sak som obligatorisk sjelfdeklaration vore behöfligt, har
utskottet icke ansett sig kunna underlåta att föreslå, att jemväl den,
hvilken under nästföregående år bevillningstaxerats för 2,000 kronors
inkomst, skall vara skyldig att utan anmaning deklarera.

T enlighet med Riksdagens i skrifvelsen den 1 juni 1901 gjorda
uttalande har utskottet jemväl föreslagit, att i fråga om skattskyldige
för inkomst af kapital uppgiftspligt skall inträda redan vid lägsta
beskattningsbara inkomst. Denna skyldighet i deklaration shänseende
anser emellertid utskottet icke böra stanna vid inkomster af kapital
utan jemväl utsträckas till inkomster af fast egendom. Om kapitalister
anses vara i stånd att redan vid så små inkomster som 1,000
kronor lemna uppgifter rörande sina förmögenhetsförhållanden, torde
detta vara händelsen i ännu högre grad i fråga om fastighetsegarne,
hvilka allenast hafva att efter ett fastslaget värde beräkna sina inkomster.
Denna uppgiftspligt torde för öfrigt i de flesta fall, äfven utan uttryckligt
stadgande, komma att fullgöras, emedan afdrag för ränta å gäld,
som fastighetsegarne i allmänhet torde komma att påfordra, är stäldt i beroende
af deklaration.

Ang. skattens
belopp.

För de reduktioner i den beräknade inkomstskattens belopp, som
med de af utskottet bär ofvan i Kongl. Maj:ts förslag ifrågasatta ändringar
angående aktiebolagsbeskattningen och skattepligten är att förvänta,
lemnar utskottet härmed en redogörelse, hvilken i allt följer eller är
utarbetad med ledning af den af aktuarien Flodström upprättade, förr
omförmälda öfversigt öfver 1900 års bevillningstaxering.

Utskottet lemnar sålunda först en kortfattad öfversigt öfver de
beräkningar rörande inkomstskattens belopp, aktuarien Flodström med
tillämpning af komiterades förslag i fråga om aktiebolagsbeskattningen
och skattepligten i öfversigten gjort.

Den sammanlagda inkomsten — beräknad på sätt ofvan nämnts
för fast egendom — har med ledning af bevillningstaxeringarna för
år 1900 uppskattats för alla inkomstarter till kronor 964,571,728: —,

motsvarande i skatteberäkningsbelopp ............ ,, 1,415,585,000: —,

hvarför skatt efter 1 procent skolat utgå med ,, 14,156,000: —.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 55

Det beräknade beloppet af skatt måste emellertid å ena sidan
ökas genom inkomster, som tillkomma i anledning af sjelf deklarationen,
utdelning å aktier m. m., och å andra sidan minskas med skuldränteafdrag,
bolagsafdrag m. m.

Ökningarna upptagas till ............................. kronor 150,800,000: —

och minskningarna, deraf bolagsafdragen

42,000,000 kronor, till .............................. „ 116,500,000: —.

Härigenom uppstår en ökning af............... kronor 34,3(30,000: —,

som bör läggas till det förut omförmälda

inkomstbeloppet ............................................. „ 964,571,728:—.

Till skatten för detta sistnämnda belopp,

hvilken skatt utgjorde ................................ „ 14,156,000: —

skulle alltså läggas skatten för berörda
ökning, 34,300,000 kronor, och skulle
skatten för detta belopp efter en medelberäkning
utgöra 1,5 procent eller........ „ 514,000: —

Inkomstskatten komme alltså att sluta med ett belopp af kr. 14,670,000: —(

Vid denna i och för sig approximativa beräkning har aktuarien
Flodström dessutom gjort vissa förbehåll. Han har sålunda anmärkt,
att inga beräkningar kunnat göras med afseende på den af komiterade
föreslagna utvidgade rätten till afdrag för förluster; att ej heller hänsyn
tagits vare sig till den frihet från inkomstskatt, som, utöfver gällande
bevillnmgsfrihet, af komiterade föreslagits för kyrkor, akademier, kommuner
m. m., eller till de afrundningar af uppskattade inkomster till
jemna hundratal, som inginge i komiterades förslag.

Aktuarien Flodström har derjemte anmärkt, att i förenämnda inkomstskattesiffra
äfven kunde väntas någon förändring, beroende på
det af komiterade föreslagna stadgande, att för inkomster, som åtnjötes
af handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag och rederier, bevillning
skulle utgöras (ej af bolagen såsom sådana, hvilket nu oftast torde
vara fallet, utan) af delegarne i förhållande till hvars och ens andel af
bolagens inkomster. Genom en sådan uppdelning af bolagens taxeringssumrnor
på delegarne skulle nemligen uppstå eu förskjutning i inkomstbeloppens
fördelning på de särskilda inkomstkategorierna, hvaraf åter
någon modifikation i beräkningen af skattebeloppen skulle bli eu följd.
För anställande af vederbörliga korrigeringar i nämnda hänseende
saknades emellertid nödiga hållpunkter.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Enligt de i den kongl. propositionen föreslagna bestämmelser
rörande inkomstskatten bör i ofvanberörda beräkning ske följande nedsättningar,
nemligen till följd af:
l:o) skattefrihet för inkomster mellan 1,000

kronor och 2,000 kronor ........................... med kronor 474,200: —

2:o) skattelindringar för inkomstbelopp mellan

2,000 kronor och 4,000 kronor ............... „ „ 106,100: —

3:o) progressionens afstannande vid 5 procent

högst................................................................. ii__v__778,300:

Summa nedsättningar kronor 1,358,600: —.

Från det här ofvan efter komiterades förslag beräknade
skattebeloppet..................................... kronor 14,670,000: —

bör, alltså, för bestämmandet af beloppet af
en enligt Kongl. Maj:ts förslag utgående

skatt, dragas förberörda belopp.................. „ 1,358,600: —

Summa skatt kronor 13,311,400: —.

Chefen för finansdepartementet har i sammanhang med beräkningen
af statsverkets inkomster för år 1903 tillika af anförda orsaker
anmärkt, att hela betydelsen af aktiebolagens rätt till afdrag för inbetalda
kapital icke vid den statistiska utredningen tagits i betraktande, äfvensom
att det inkomstbelopp af 96,8 millioner kronor, hvilket såsom utdelning
å aktier i inländska aktiebolag och å lotter i enskilda bankbolag
skulle hos enskilda skattskyldige beskattas, borde undergå någon
reduktion. På grund häraf och af förberörda nedsättningar samt. af
vissa andra varsamhetshänsyn har emellertid, såsom förut angifvits,
chefen för finansdepartementet ansett, att afkastningen af en enligt
Kongl. Maj:ts förslag bestämd skatt icke borde beräknas till mera än

10,500,000 kronor.

De förändringar i det enligt komiterades förslag uträknade skatteberäkningsbeloppet,
som föranledas af utskottets hemställan i fråga om
progressionen, belysas af nedanstående, af aktnarien Flodström på
utskottets begäran upprättade tablå:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Inkomstgrupp.

Skatt skyldige.

Antal.

Inkomstbelopp,

kr.

Skatteberäkningsbelopp, kr:

enligt komitéförslaget.

enligt utskottets
förslag.

500—

600—

700—

800—

1,000—

1,200—

1.500—
1,800—
2,000—

2.500—

3.000—

4.000—

5.000—

6.000—

7.000—

8.000—
10,000 —
12,000—

15.000—

20.000—

25.000—

30.000—

40.000—

50.000—

60.000—
80,000—

500	kr.	348,133	52,214,728
599	11	106,000	55,120,000
699	11	70,600	43,922,000
799	11	54,500	39,785,000
999	11	101,900	86,615,000
199	11	42,700	44,836,000
499	11	30,100	38,528,000
,799	11	18,500	29,230,000
,999	11	7,500	13,875,000
,499	11	14,700	31,605,000
999	11	8,500	22,440,000
,999	11	13,300	44,289,000
,999	11	7,900	34,286,000
,999	11	5,600	29,904,000
,999	11	3,700	23,495,000
,999	11	2,500	18,375,000
,999	11	3,100	27,125,000
,999		2,130	22,536,000
,999	11	1,780	23,407,000
,999		1,683	28,443,000
,999		950	20,805,000
,999		593	16,011,000
,999		630	21,546,000
,999		353	15,709,000
,999		237	12,964,000
,999		282	19,458,000
,999	11	133	11,837,000
,999		101	10,896,000
deröfver	395	125,316,000
Summa	848,500	964,571,728

10.675.000

14.448.000

14.430.000
7,875,000

22.785.0001

17.340.000

38.969.000

34.286.000
30,856,000;

25.992.500

21.312.500

32.937.500

29.097.000

33.464.000

45.862.500

38.665.000

33.208.000

51.534.000

43.421.000

39.935.000

67.680.000

45.220.000

44.671.000
670,921,000

10.675.000

14.448.000

14.430.000
7,875,000

22.785.000

17.340.000

38.969.000

34.286.000

29.904.000
24,142,500:

20.062.500

31.387.500
28,032,000|

32.574.000

45.021.000

38.190.000

32.911.500

49.896.000

40.685.000

36.332.500

59.361.000

39.833.500

39.784.500
569,107,500

Bih. till Biksd. Prot. 1902. 5 Sami. 1 Afd.

1,415,585,000|

22 Höft.

1,278,033,000

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

I anledning af progressionens afstannande vid 4 procent bör berörda
skatteberäkningsbelopp, i rundt tal .............. kr. 1,278,000,000: —

minskas med högst.................................................... » 77,800,000:-—

hvarigenom återstår ett belopp af 1,200,200,000: —

I de ökningar och minskningar af sistberörda belopp, som i anledning
af inkomstskattens anordning böra, enligt hvad förut nämnts,
vidtagas, föranledes genom utskottets förslag ingen annan ändring än
till följd af det förändrade förslaget rörande aktiebolags rätt till afdrag.

Enligt den till grund för ifrågavarande statistik gjorda utredning
funnos af aktiebolag och enskilda bankbolag
668 st. med högst 4 proc.
vinst eller med en inkomst
af....................... 4,117,553 kr. på ett kapital af 206,312,265 kr.

329 st. med 4 — högst
6 proc. vinst eller med

en inkomst af.............. 4,559,118 „ „ „ „ „ 96,792,725 „

2,187 st. med öfver 6 proc.

eller med eu inkomst af 145,611,310 „ „ ,, „ ,, 850,431,992 ,,

S:a 3,184 st. med en

inkomst af ................. 154,287,981 kr. på ett kapital af 1,153,536,982 kr.

Häraf framgår, att medan enligt komiterades förslag bolagens
rätt till afdrag skulle stanna vid 42,000,000 kronor, kunna bolagen
enligt utskottets förslag erhålla afdrag med ända till 59,700,000 kronor.
Om således ökningarna utföras

såsom förut med ........................................................ kronor 150,800,000: —

böra minskningarna upptagas med ..................... ,, 134,200,000: —

Härigenom mppstår en ökning af kronor 16,600,000: —

Till skatten för ofvanberörda skatteberäkningsbelopp,
hvilken skatt upptages till ............... kronor 12,002,000: —

bör således läggas skatten för nyssberörda belopp

16,600,000 kronor, och upptages denna skatt

efter 1,5 procent med ............................................... „ 249,000: —

Summa skatt kronor 12,251,000: —

Inkomstskatten, efter den utarbetade statistiken, skulle alltså
komma att i runda tal uppgå:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

enligt komiterades förslag till ............................... kronor 14,600,000: —

„ Kongl. Maj:ts „ „ „ 13,300,000: —

,, utskottets „ ,, „ 12,200,000: —

Den såsom resultat af utskottets förslag här ofvan angifna skattesiffra
af något öfver 12,000,000 kronor måste naturligtvis, i likhet
med de enligt komiterades och Kongl. Maj:ts förslag beräknade siffror,
betecknas såsom approximativ, enär beräkningen af det skattepligtiga
inkomstbeloppet är beroende på faktare:?, i fråga om hvilka icke ens
statistiken erbjuder någon säker grund. Utskottet anser sig derför
böra påpeka, att nödig varsamhet kräfver, att skatten icke i riksstaten
upptages med nyss angifna belopp, utan att den, äfven om utskottets
förslag antages, icke i något fall torde böra beräknas högre än det
belopp Kongl. Maj:t ansett för statsverket erforderligt eller 10,500,000
kronor. Då utskottet emellertid först framdeles, sedan Riksdagen fattat
beslut i anledning af utskottets föreliggande skatteförslag, kommer att
utlåta sig angående det belopp, hvilket bör såsom inkomstskatt af Riksdagen
för år 1903 anslås, torde något vidare yttrande i detta afseende
icke nu af utskottet erfordras.

Utskottet öfvergår härmed till motiveringen af utskottets framställningar
i anledning af ifrågasatta ändringar i förslagets särskilda
§§, i den mån dessa §§ icke förut varit föremål för utskottets yttrande.

3 §•

Då utdelning å aktier i inländska aktiebolag skall hänföras till
inkomst af kapital, men utdelning å aktier i utländska aktiebolag enligt
4 § 3:o) d) liksom vid bevillningstaxeringen räknas till inkomst af arbete,
har utskottet, då uttryckligt stadgande i sistnämnda afseende icke gifves,
för undvikande af hvarje missförstånd infört ett förklarande tillägg
till 4:o) bland särskilda anvisningar för ledning vid inkomstskattetaxeringen.

7 §•

Det har inom utskottet ifrågasatts, huruvida icke under b) bland
omkostnader för bedrifvande af rörelse eller yrke borde upptagas
jemväl pension, som af arbetsgivare utbetalas till arbetare. Då
emellertid kostnad för pensionering af arbetare enligt utskottets för -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

menande måste anses inbegripen under »aflöning, föda och öfriga
kostnader för de i och för rörelsen använda biträden och arbetare
samt andra dermed jemförliga utgifter», hvarför allt vid taxering af
arbetsgifvares inkomst afdrag må ske, har utskottet icke funnit tillägg
i angifvet syfte behöfligt.

8 §■

Med den lydelse, 1 moln. i Kong]. Mapts förslag erhållit, får man
en annan uppfattning om ordningen för afdrag af skuldränta än den
deklarationsformuläret angifver. Medan 8 § bestämmer, att afdraget i dess
helhet skall ske från sammanlagda inkomsten, utvisar deklarationsformuläret,
att så skall ske endast i den mån afdrag för gälden icke i enlighet
med bestämmelserna i bevillningsförordningen redan skett vid de särskilda
inkomstarterna. Och då med hänsyn till bevillningstaxeringen
ändring i föreslagna deklarationsformuläret i denna del icke bör ske,
hemställer utskottet, att 8 § i stället måtte erhålla sådan förändrad
lydelse, att öfverensstämmelse mellan § och formulär vinnes.

21 §.

Med hänsyn till den för aktiebolag och enskilda bankbolag ifrågasatta
rätt till afdrag för vissa procent å inbetaldt kapital, har utskottet
ansett lämpligt, att uppgift å kapital och utdelning lemnades på sätt
utskottet i denna § och deklarationsformuläret angifver.

Enligt Kong!. Maj:ts förslag skulle uppgift i visst fall få muntligen
till bevillningsberedningsordförandena meddelas. Utskottet har emellertid
med hänsyn till det bevillningsberedningsordförandena eljest åliggande
stora och mödosamma arbete icke ansett lämpligt att besvära dem med
skyldigheten att mottaga och, såsom med anslutning till nu ifrågavarande
bestämmelse i 30 § stadgas, nedskrifva muntligen aflemnade deklarationsuppgifter.
Utskottet, som emellertid icke velat förmena de efter anmaning
uppgiftsskyldige förmånen att muntligen deklarera, har med den
förändring i 21 §, som utskottet föreslår, allenast velat förlägga tidpunkten
och platsen för användande af sådan förmån till bevillningsberednings
sammanträde.

24 §.

Herr Lindblad har i sin motion ifrågasatt, att denna § skulle
utgå. Visserligen återfinnas, såsom herr Lindblad anmärkt, här lem -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

nade bestämmelser i de i 19 § föreslagna stadganden rörande deri
omförmälda kungörelsers innehåll. Men då för efterlefnaden^af dessa
af vederbörande Kong! Maj:ts befallningshafvande utfärdade kungörelser
torde erfordras ett uttryckligt stadgande om deras författningsenliga
giltighet, finner utskottet sig icke kunna biträda herr Lindblads omförmälda
förslag.

25 §.

Vid granskning af denna § har utskottet trott sig finna, att den
i b) föreslagna uppgiftsskyldighet vore såväl för vid som för trång.
Den vore för vid derutinnan, att den inbegrepe samtliga aktiebolag,
hvilkas aktier äro stälda till viss man, men för trång i det afseendet
att den från berörda skyldighet utan undantag befriade alla aktiebolag,
hvilkas aktier äro stälda till innehafvaren. Förbises kan nemligen ej,
att hvarken förr eller nu gällande lagstiftning rörande vanliga aktiebolag
medför den skilnad mellan ofvan nämnda kategorier aktiebolag, att uppgiftsskyldigheten
skulle ställa sig lättare i de fall, der aktierna äro
stälda till viss man, än eljest är förhållandet. I den registerbok
öfver aktieegare, som hvarje bolag skall föra, införas visserligen de
ursprungliga aktieegarna, men ej annan förändring i eganderätten till
aktie än den, som hos bolagets styrelse anmäles. Att grunda uppgifterna
allenast å registerboken skulle sålunda, utom det att i vissa fall hinder
derför ovilkorligen skulle möta, medföra besvär och obehag för personer,
hvilka i behörig ordning öfverlåtit sina aktier, utan att nye egaren derom
hos styrelsen gjort anmälan. Utskottet finner derför, att en uppdelning
af mom b.) bör ske i enlighet med den framställning, utskottet
nu går att lemna.

Enskilda bankbolag böra utan svårighet kunna lemna uppgift
å lottegare, enär hvarje förändring i eganderätten till lott skall pröfvas
af bolag eller styrelse samt antecknas i registerboken.

De bankaktiebolag, som erhållit Kongl. Maj:ts oktroj efter den
1 januari 1887 och alltså i öfverensstämmelse med lagen den 19 november
1886, böra likaledes kunna lemna dylik uppgift å aktieegare,
enär enligt 8 § i nämnda lag dels alla förändringar i eganderätten till
aktier genast skola antecknas i registerboken, dels ock vinstutdelning
å aktie ej får uppbäras af annan än den, som är i nämnda bok införd
såsom egare.

Beträffande åter andra bankaktiebolag äfvensom alla öfriga aktiebolag,
vare sig aktie är stäld till viss man eller till innehafvaren, blir,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

på grund af hvad förut nämnts, fullgörandet af uppgiftsskyldigheten
beroende af, huruvida, på grund af bestämmelser i bolagsordningen, förändring
i aktierätten måste anmälas för att vara mot bolaget gällande
och för att ny aktieegare skall få tillgodonjuta utdelning. Finnes sådan
bestämmelse, kan bolaget i ifrågavarande afseende likställas med enskilda
bankbolag och bankaktiebolag, som tillkommit efter den 1 januari 1887.

Men äfven utan dylik bestämmelse i bolagsordningen bör dock
styrelse för bolag, vare sig aktierna äro stälda till viss man eller till
innehafvaren, i många fall kunna lemna ifrågavarande slags uppgift.
1 registerboken finnas ju alltid antecknade de ursprungliga aktieegarne.
Vidare måste för utöfvande af rösträtt vid bolagsstämma vederbörande
egare styrka sin rätt till aktie, och äfven i öfrig! torde styrelsen i
många fall hafva sig bekant, på hvilka händer aktierna finnas.

På grund af hvad sålunda anförts, har utskottet ansett bolagen
böra fördelas i två grupper. Till den ena gruppen böra då hänföras
bolag, hvilkas styrelser kunna under alla förhållanden lemna uppgift å
delegare, nemligen enskilda bankbolag, bankaktiebolag, som tillkommit
efter den 1 januari 1887, samt andra aktiebolag, hvilkas bolagsordningar
innehålla erforderliga bestämmelser rörande anmälan om förändring i
aktierätt. Till den andra gruppen åter böra hänföras alla andra aktiebolag.

28 §.

I sin motion har herr Lindblad yrkat, att denna § måtte få ett så
lydande tillägg:

»Uppgift, som aflemnas till öfverståthållareembetet eller Kongl.
Maj:ts befallningshafvande, qvarstannar hos samma myndighet till pröfningsnämndens
sammanträde, men skall dessförinnan vederbörligen
granskas af kronoombud hos pröfningsnämnden och resultatet af denna
granskning så fort ske kan meddelas till bevillningsberedningens ordförande.
»

Till stöd för detta yrkande har herr Lindblad anfört följande:

»Vid öfvergången till nya bestämmelser torde det vara i sin ordning
att göra dessa så litet motbjudande som möjligt. Icke utan skäl
har man nu anledning att klaga öfver våra taxeringsmyndigheters sätt
att iakttaga tystnadspligten, och tidningarnes minutiösa referat af taxeringslängderna
— om de nu ej kunna stäf] as — torde nog väl mycket
vittna om lusten att intränga på privatlifvets område. För affärsmän
kommer den nya deklarationspligten helt visst ofta att framstå som ett

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

svårt tvång, och det synes vara en berättigad fordran, att full förvissning
kan råda derom, att den påbjudna tystnadspligten ej skall visa
sig illusorisk. Statens fordringar på rättvis taxering torde blifva fullt
tillgodosedda, om deklarationen sker hos någon enda af de taxeringsmyndigheter,
som nu hafva med samma taxering att göra, och man
kan tänka sig en anordning, hvarigenom man medelst deklaration hos
Konungens befallningshafvande eller öfverståthållareembetet fullständigt
skulle kunna uppnå målet utan några verkliga eller befarade risker.
Skulle mot förmodan i praktiken kunna påvisas några ogynsamma
verkningar af detta, nå väl, då tar man gifvetvis bort det efter att tills
vidare haft det som öfvergångsstadgande.»

Den af herr Lindblad föreslagna anordningen förutsätter, att den
pröfning af deklarationsuppgifter, som under alla förhållanden måste
verkställas, undandrages den taxeringsmyndighet, hvilken bäst torde
känna skattskyldigs ekonomiska ställning och förty är bäst skickad att
företaga omförmälda granskning. På grund häraf och då genom förslagets
bestämmelser i 34 § och efter ifrågasatt ändring i Tryckfrihetsförordningen
uppgifternas hemlighållande i möjligaste mån torde komma
att betryggas, har utskottet funnit den af motionären föreslagna anordningen
icke böra vidtagas.

34 §.

I sin ofvanomförmälda motion har herr Byström yrkat, att de föreslagna
bestämmelserna rörande sättet för granskningen af deklarationsuppgifterna
måtte ändras derhän, att berörda granskning alltid skulle
verkställas af taxeringsmyndighet i dess helhet. Då emellertid ett
bifall till motionärens yrkande skulle innebära ett försvagande af de
garantier för uppgifternas hemlighållande, som Kongl. Maj:ts förslag
erbjuder, kan utskottet icke biträda motionärens yrkande.

Af samma orsaker, som påfordra ett hemlighållande af deklarationsuppgifterna,
böra jemväl i de fall, då uppgift icke följes, skälen
derför icke få utan skattskyldigs medgifvande offentliggöras. Utskottet
har af denna anledning vidtagit den ändring i 3 mom., att skälen för
afvikelsen skola antecknas, ej i taxeringslängden, hvilken särskilt i anledning
af dess uppgifter rörande bevillningen måste blifva för eu hvar
tillgänglig, utan å sjelfva deklarationsuppgiften, som torde komma att
omgärdas med erforderligt skydd mot offentliggörande.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Öfriga i förslagets §§ och i de Kongl. Maj:ts förslag åtföljande
särskilda anvisningar för ledning vid taxeringen äfvensom i deklarationsformuläret
vidtagna ändringar torde i den män, de icke redan angifvits,
ej erfordra särskilda förklaringar.

Vidkommande slutligen det vid Kongl. Maj:ts proposition fogade
förslag till formulär för gemensam taxeringslängd öfver inkomstbevillningen
och. inkomstskatten, har utskottet, i syfte att göra denna längd
mera lätthandterlig, velat föreslå, att de för bevillningstaxeringär använda
två kolumnerna för inkomst af allmän och af enskild tjenst eller
pension sammanföras till en gemensam kolumn för inkomst af tjenst
eller pension; samt att §-kolumnerna utgå. Någon olägenhet af dessa
ändringar torde säkerligen icke uppstå. Till följd af den osäkerhet,
som i praktiken råder rörande tjensts eller pensions beskaffenhet af
allmän eller enskild, torde borttagandet af den nu förefintliga uppdelningen
vara eu fördel, utan att längden derigenom i statistiskt hänseende
förlorar i värde.

Utskottet hemställer alltså,

l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kongl.
Maj:ts förevarande förslag till förordning om inkomstskatt
icke kunnat oförändradt bifallas, måtte antaga
samma förslag, med de ändringar och tillägg, utskottets
härvid fogade författningsförslag utvisar; samt
2:o) att de i detta betänkande behandlade motioner
af

a) herr Leman,

b) ,, friherre F. C. K. Barnekow,

c) ,, E. A. Lindblad,

d) „ E. A. Smith,

e) „ J. E. Ericsson i Ahlberga och

f) „ J. J. Byström

måtte anses besvarade genom hvad utskottet här ofvan
under l:o) hemstält.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Enligt livad utskottet ofvan anfört, kominer utskottet att framdeles
afgifva utlåtande öfver livad Kongl. Maj:t i ifrågavarande proposition
föreslagit beträffande inkomstskattesummans storlek; kvilket utskottet
får för Riksdagen

3:o) anmäla.

Stockholm den 10 april 1902.

På bevillningsutskottets vägnar.

H. CA VALLI.

Bill. titt Riksd. Prof. 1902. 5 Samt 1. Afd. 22 Höft.

Bevilln ingsu t sko Hets Betänkande N:o 25

Förslag

till

Förordning om inkomstskatt.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

I kap.

Om grunderna för taxering af inkomst.

1 §‘

Till inkomst enligt denna förordning räknas:

a) inkomst af fäst egendom,

b) inkomst af kapital,

c) inkomst af arbete.

2 §.

a) af jordbruksfastighet sex kronor för hvarje fulla etthundra
kronor af taxeringsvärdet samt

b) af annan fastighet och frälseränta fem kronor för hvarje fulla
etthundra kronor af taxeringsvärdet eller, då bevillning icke utgöres
för hela värdet, af den del deraf, för hvilken bevillning erlägges.

Då taxeringsvärde nästföregående år icke varit fastighet åsatt,
skall löpande årets taxeringsvärde följas vid beräkningen.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

3 §-

Till inkomst af kapital räknas:

a) i’änta åt utlånade eller i räntebärande obligationer nedlagda
eller bos penriingeförvaltande verk eller enskilde insatta penningar,

h) krono- och kyrkotionde eller ersättning derför, som åtnjutes af
patronus ecclesiae, samt

c) utdelning å aktier i inländska aktiebolag och å lotter i enskilda
bankbolag.

4 §•

Till inkomst af arbete räknas:

a) inkpmst af rörelse eller yrke, såsom:

l:o) inkomst af bergsbruk, kalk- och stenbrott jemte dertill hörande
verk, inrättningar och näringar; qvarnar och sågverk, fabriker, mekaniska
verkstäder, bränvinsbrännerier och andra för varors tillverkning eller
förädling anlagda inrättningar; mejerihandtering, potatismjölfabriker och
andra binäringar till jordbruket, i den mån de icke afse tillgodogörande
af eget jordbruks produkter; penningerörelse, handelsrörelse, skeppsrederi,
sjöfart, handtverk eller annan näring;

2:o) inkomst af till allmän trafik upplåten jernväg, kanal eller
annan farled samt flottled; och

3:o) hvad som förvärfvas genom utöfning af vetenskap, konst eller
handaslöjd;

b) inkomst och förmån af tjenst eller särskild! uppdrag, såsom:
aflöning, arfvode, traktamente, sportler, bostad, derest denna icke är
såsom löntagarens inkomst af fast egendom beräknad, och annan med
allmän eller enskild tjenst förenad förmån;

c) pension, årligt understöd (gratifikation), lifränta eller undantagsförmån; d)

all annan, i denna § samt 2 och 3 §§ ej omförmäld inkomst,
som enligt gällande bevillningsförordning är att hänföra till inkomst
af arbete.

5 §■

1 mom. Inkomst enligt denna förordning taxeras för det löpande
året. Vid taxeringen iakttages, att skattskyldigs sammanräknade inkomst
uttöres i fulla hundratal kronor, så att öfverskjutande belopp, som icke
uppgår till fullt hundratal, bortfaller.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

2 mom. a) Inkomst af kapital och annan inkomst af arbete än
lön eller pension upptages med det belopp, hvartill inkomsten under
nästföregående året uppgått, med iakttagande likväl dels att inkomsten
första året, den åtnjutes, äfvensom då den icke åtnjutits för hela föregående
året, skall upptagas med det belopp, hvartill densamma, enligt
de upplysningar taxeringsmännen kunnat förskaffa sig, skäligen må
anses för det löpande året uppgå, dels ock att, då inkomsten under det
löpande året upphör, densamma upptages med det belopp, som, med
det nästföregående årets inkomst till beräkningsgrund, motsvarar den
tidrymd af det löpande året, för hvilken inkomsten åtnjutes.

b) Med allmän eller enskild tjenstebefattning förenad lön så ock
pension upptages med det belopp, hvartill densamma för det löpande
året blifvit i stat eller annorledes bestämd; börande deremot med tjenstebefattning
förenade tjenstgöringspenningar, dagaflöning, sportelersättning
och obestämda eller extra inkomster beräknas på sätt under a) är
föreskrifvet.

c) Vikariatsarfvode, arfvode för uppdrag af öfvergående beskaffenhet
och all dylik tillfällig inkomst, som härflutit af annan den skattskyldiges
verksamhet än hans redan till beskattning taxerade tjenst, rörelse eller
yrke och som tillfallit honom så sent under ett år, att densamma icke
kunnat af det årets taxerings- eller pröfningsnämnd beräknas, taxeras
det näst derpå följande året.

d) Lön och annan inkomst, som utgår i spanmål eller persedlar,
upptages med det kontanta belopp, den efter senast för orten faststäldt
markegångspris utgör.

6 §•

Vid taxering af inkomst må afdrag icke ske:

a) för den skattskyldiges och hans familjs utskylder och lefnadskostnader
samt dertill hänförliga utgifter;

b) för arrende- eller hyresvärde å sådan, jernväg, kanal och annan
farled samt flottled tillhörande mark och byggnad, för hvilken till följd
af medgifven frihet från fastighetsbevillning inkomst icke blifvit efter
de i 2 § angifna grunder taxerad;

c) för ränta å den skattskyldiges eget, i hans fasta egendom,
rörelse eller yrke nedlagda kapital;

d) för hvad som användes till fast egendoms förbättring, tillökning
af inventarier eller kapi tal afbetalning å skuld.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Kongl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

7 §•

Deremot må vid taxering’ af inkomst af arbete afdrag ske:

a) för det såsom inkomst af fast egendom beskattade, hyresvärdet
motsvarande belopp af fem för hundra af taxeringsvärdet å fastighet,
som af egaren begagnas till utöfvande af sådan verksamhet, hvarom i
4 § a) l:o) och 3:o) sägs;

b) för omkostnader för bedrifvande af rörelse eller yrke, såsom
arrende- eller hyresafgift,

underhåll af fastighet och inventarier,

aflöning, föda och öfriga kostnader för de i och för rörelsen
använda biträden och arbetare,

samt andra dermed jemförliga utgifter;

c) för kostnader, som äro förenade med utöfning af vetenskap,
konst eller handaslöjd;

d) för hvad som anvisats till bestridande af de med erhållna tjenster
eller uppdrag förenade särskilda kostnader, såsom:

resekostnadsersättning,
å stat uppförd häst- och båtlega,

officerares lönetillägg för tjenstehästar samt fourageringsersättning,
anslag till skrifmaterialier, kontorshyra och andra expenser,
dagaflöning eller traktamente för förrättning å annat ställe än
tjenstemans eller i förrättningen deltagande persons vanliga boningsort,
arfvode, dagaflöning eller traktamente för kommendering utom station,
fältaflöning under krigstid,

samt arfvode eller traktamente för riksdag eller revision å annan
ort, än der arfvodes- eller traktamentstagaren är bosatt;

e) för följande med embete och tjenst förenade utgifter, nemligen:
den afgift, tjensteman, såsom sådan, åligger utgöra till pensions-,

enke- och pupill- eller annan understödskassa,

aflöning eller annan ersättning till vikarie eller tjenstebiträde,
presternas i jordeboken upptagna utlagor, i den mån de icke äro
eftergifna,

ränta och amorteringsbidrag till öfver by ggnadsamorteringsfonden
för prestgårdarne i Skåne,

samt kostnader för sådana särskildt anbefalda tjensteresor, för
hvilka ersättning icke är särskildt anvisad.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

8§-

1 mom. Från skattskyldigs vid
taxeringen utrönta sammanlagda
inkomst må afdrag vidare ske för
skattskyldig åliggande ränta å gäld.

Svensk medborgare, som icke
är i riket mantalsskrifven, äfvensom
utländing ege dock åtnjuta afdrag
endast för ränta å sådan gäld, som
ådragits för förvärfvandet af inkomst,
för hvilken inkomstskatt
skall här i riket erläggas.

2 mom. Vid taxeringen för
inkomstskatt må skattskyldig njuta
afdrag för sådan förlust å rörelse
eller yrke, som ej är att hänföra
till kapitalförlust.

Utvisar vid beräkning enligt
7 § b) och c) af skattskyldigs inkomst
viss inkomstkälla förlust, må
dylik förlust afdragas från den
skattskyldiges öfriga inkomst; dock
må sådant afdrag ej åtnjutas af
svensk medborgare, som icke är
i riket mantalsskrifven, ej heller af
utländing.

5 §.

Vid taxering af inländska aktiebolags
och enskilda bankbolags inkomst
må afdrag ske för ett belopp,
motsvarande fyra procent å inbetaldt
kapital.

Såsom inbetaldt kapital anses i
fråga om bolag, som tillkommit före

1 mom. Från skattskyldigs inkomst
må afdrag vidare ske för
skattskyldig åliggande ränta å gäld.

Svensk medborgare, som icke är
i riket mantalsskrifven, äfvensom
utländing ege dock åtnjuta afdrag
endast för ränta å sådan gäld, som
ådragits för förvärfvandet af inkomst,
för hvilken inkomstskatt
skall här i riket erläggas.

2 mom. Vid taxeringen för inkomstskatt
må skattskyldig njuta
afdrag för sådan förlust å rörelse
eller yrke, som ej är att hänföra
till kapitalförlust.

Utvisar vid beräkning enligt 7 §

b) och c) af skattskyldigs inkomst
viss inkomstkälla förlust, må dylik
förlust afdragas från den skattskyldiges
öfriga inkomst; dock
må sådant afdrag ej åtnjutas af
svensk medborgare, som icke är
i riket mantalsskrifven, ej heller af
utländing.

.9 §.

Vid taxering af inländska aktiebolags
och enskilda bankbolags inkomst
må afdrag ske för ett belopp,
som motsvarar den till aktie- eller
lottegarne bestämda utdelning, dock
icke för mera än sex procent å inbetaldt
aktie- eller lottkapital.

Såsom inbetaldt kapital anses i
fråga om bolag, som tillkommit före

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Kongl. Maj:ts förslag.

den 1 januari 1901, det belopp, som
intill nämnda dag hos vederbörande
myndighet inregistrerats eller anmälts
såsom inbetaldt. Beträffande
sedermera inregistrerad eller anmäld
ökning af sådant bolags kapital, så
ock vidkommande aktiebolag, som
registrerats efter berörda dag, må
afdrag ega rum endast i den mån
ökningen eller, då fråga är om nytt
bolag, det inbetalda kapitalet motsvarar
verkligt, af delegare gjordt
tillskott.

Utskottets förslag.

den 1 juli 1897, det belopp, som intill
nämnda dag hos vederbörande
myndighet inregistrerats eller anmälts
såsom inbetaldt. Beträffande
sedermera inregistrerad eller anmäld
ökning af sådant bolags kapital, så
ock vidkommande aktiebolag, som
registrerats efter berörda dag, må afdrag
ega rum endast i den mån ökningen
eller, då fråga är om nytt bolag,
det inbetalda kapitalet motsvarar
verkligt, af delegare gjordt tillskott.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Kongl. Majfts förslag.

II kap.

Om skattepligt.

10 §.

Skyldighet att erlägga inkomstskatt eget icke rum, när den skattskyldiges
sammanräknade inkomst, deri inbegripen äfven hustruns, understiger
2,000 kronor.

Uppgår denna inkomst till 2,000 kronor, men icke till 3,000 kronor,
äro 1,000 kronor, och uppgår den till 3,000 kronor, men icke till 4,000
kronor, äro 500 kronor fria från skatt.

Uppgår inkomsten till 4,000 kronor, men öfver stiger den icke 5,000
kronor, erlägges skatt efter inkomstens hela belopp.

Öfverstiger inkomsten 5,000 kronor, skola för bestämmande af det
belopp, efter hvithet skatt beräknas, 5,000 kronor af inkomsten upptagas
till oförändradt belopp, hvaremot

deri	del af inkomsten,	som öfverstiger 5,000 kr.	men	icke	10,000 kr.	ökas med	50 °/<
		„ .. 10,000 „			15,000 „			100°/
		„ „ 15,000 „			20,000 „	i»	5»	150 °/
		20,000 „			30,000 „	) j	>>	200 V
		30,000			50,000 „	»»		300 V
		50,000			100,000 „	i»		400 °/(
	}> » V	100,000 „	ökas med				500°/

dock att det belopp, hvarefter skatten skall utgå, icke må i något fall beräknas
högre än fem gånger hela det uppskattade inkomstbeloppet, allt på
sätt den vid denna förordning fogade tabell närmare utvisar.

Hvad i denna § är stadgadt om frihet från skatt gäller allenast
svensk medborgare, som är i riket mantalsskrifven, och oskiftadt sterbhus
efter sådan svensk medborgare.

Vid bestämmande enligt denna § af det belopp, efter hvilket skatt
beräknas, iakttages, att detsamma utföres i fulla hundratal kronor, så
att öfver skjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal, bortfaller.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
Utskottets förslag.

II kap.

Om skattepSigt.

10 §.

Skyldighet att erlägga inkomstskatt egen icke rum,, när den skattskyldiges
sammanräknade inkomst, deri inbegripen äfven hustruns, understiger

1,000 kronor.

Uppgår denna inkomst till 1,000 kronor, men icke till 2,000 kronor,
äro 800 kronor, uppgår den till 2,000 kronor, men icke till 3,000 kronor,
äro 600 kronor, och uppgår den till 3,000 kronor, men icke till 4,000
kronor, äro 400 kronor fria från skatt.

Uppgår inkomsten till 4,000 kronor, men öfver stig er den icke 6,000
kronor, erlägges skatt efter inkomstens hela belopp.

Öfver stiger inkomsten 6,000 kronor, skola för bestämmande af det
belopp, efter hvithet skatt beräknas, 6,000 kronor af inkomsten upptagas
till oförändradt belopp, hvaremot

den del af inkomsten, som öfvQrstiger 6,000 kr.

„ „ „ „ „ 10,000 „

». » » » „ 15,000 „

,, ,, „ „ „ 20,000 ,,

„ „ „ „ „ 30,000 „

„ „ „ „ „ 50,000 „ „

„ „ „ ,, ,, 80.000 „ ökas med

men icKe 10,000 kr.
„ „ 15,000 „

„ ,. 20,000 „

„ „ 30,000 „

„ „ 50,000 „

80,000 „

onus mea

OU / 0,
100 "U,
150 g,,

200 g,.

250",,
300 g„
400 g,,

dock att det belopp, hvarefter skatten skall utgå, icke må i något fall
beräknas högre än fyra gånger hela det uppskattade inkomstbeloppet, allt
på sätt den vid denna förordning fogade tabell närmare utvisar.

Hvad i denna § är stadgadt om frihet från skatt gäller allenast
svensk medborgare, som är i riket mantalsskrifven, och oskiftadt sterbhus
efter sådan svensk medborgare.

Vid bestämmande enligt denna § af det belopp, efter hvilket
skatt beräknas, iakttages, att detsamma utföres i fulla hundratal kronor,
så att Överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal,
bortfaller.

Bill. till BiJcsd. Prof. 1902. 5 Sami. 1 Afd. 22 Höft.

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 25.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

11 §•

Inkomstskatt utgår med en krona för hvarje hundratal kronor af
det belopp, efter hvilket enligt 10 § skatt beräknas.

12 §.

l:o) Skatt enligt denna förordning för inkomst af fast egendom
erlägges af den, som det år, då inkomsten taxeras, påföres fastighetsbevillning
för egendomen;

dock att, med tillämpning af hvad i 14 § sägs, inkomstskatt för
fast egendom, för hvilken bevillning påföres vanliga handelsbolag eller
kommanditbolag, erlägges af delegarne.

2:o) För inkomst af kapital och arbete erlägges skatt enligt denna
förordning:

a) af svensk medborgare, som är i riket mantalsskrifven:

för all dylik inkomst, han åtnjuter, vare sig här eller från utrikes
ort;

b) af svensk medborgare, som icke är i riket mantalsskrifven:

för den inkomst af ifrågavarande slag, han härifrån åtnjuter;

c) af utländing, som är i riket bosatt eller här uppehållit sig såsom
resande vare sig fortfarande under ett år eller under större delen af
tre på hvarandra följande år, eller som här idkar näring, eller härifrån
uppbär lön eller pension:

för den inkomst af kapital och arbete, som af honom här förvärfvas
eller härifrån åtnjutes eller ock, utifrån införd, här användes;

d) af utländing, som icke afses i c) här ofvan, men som härifrån
uppbär inkomst, som i 3 § c) omförmäles:

för sistnämnda slags inkomst.

13 §.

Hvad i 12 § sägs om enskild person äfvensom hvad i 8 § stadgas
om viss inskränkning i enskild persons rätt till afdrag för ränta å skuld
eller för förlust ege motsvarande tillämpning i fråga om samfund, stiftelser,
verk och inrättningar samt andra juridiska personer, i den mån
de icke äro i denna förordning från skattskyldighet frikallade, äfvensom
om oskiftadt sterbhus, föreningar för ekonomisk verksamhet och andra
än i 14 § omförmälda bolag, derunder jemväl ingripna sådana, som
enligt särskild författning äro skyldiga afstå sin vinst.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

14 §.

Skatt för inkomst, som åtnjutes af vanliga handelsbolag, kommanditbolag,
enkla bolag och rederier, som ej äro aktiebolag, utgöres
af delegarne, eu hvar efter hans andel af bolagets inkomst.

15 §.

1 mom. Inkomstskatt erlägges icke af:

a) staten;

b) kyrkor, akademier och vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,
stipendiefonder, pensionsanstalter, sjuk- och fattigvårdsinrättningar
jemte andra fromma stiftelser;

c) landsting, hushållningssällskap, kommuner och andra menigheter;

d) allmänna hypoteksbanken, allmänna hypotekskassan för Sveriges
städer och hypoteksföreningar;

e) jernkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt
nyttiga ändamål och kontoret icke lemnar utdelning åt sina delegare; samt

f) sparbanker, som afses i lagen af den 29 juli 1892, äfvensom
sådana inländska rånte- och kapitalförsäkringsanstalter, som afse att
bereda vinst endast åt insättare.

2 mom. Från utgörande af skatt för inkomst af kapital och arbete
frikallas, i den mån bär nedan sägs:

a) medlem af konungaätten:

för af staten anvisadt anslag samt för inkomst af kapital;

b) vid de förenade rikenas beskickningar hos utländska makter
anstälde, jemte alla öfrige under utrikesdepartementet lydande embetsoch
tjenstemän samt vaktbetjente:

för den del af deras aflöning eller pension, som motsvarar norska
statsverkets bidrag dertill;

c) främmande makters härvarande beskickningar och konsulat tillhörande
personer jemte deras betjening:

om de icke äro svenske medborgare:

för annan inkomst än den, som utgöres af från Sverige uppburen
allmän eller enskild pension eller erhålles genom bär idkad rörelse; dock
att personer tillhörande olönade konsulat icke äro frikallade från utgörande
af inkomstskatt för utdelning, som i 3 § c) omförmäles;

om de äro svenske medborgare:

för den inkomst, de åtnjuta af sin tjenst hos den främmande
makten;

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

K''o.ngl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

d) utländing, som bär vistas för att idka studier:

för annan inkomst, än som i 3 § c) omförmäles; samt

e) lappallmogen:

för inkomst af renskötsel.

III kap.

Om beskattningsort.

16 §.

Enskild skattskyldig taxeras för hela sin inkomst:
å den ort, der lian är mantalsskrifven,
eller, om han icke är här i riket mantalsskrifven:
å den ort, der han inom riket hufvudsakligen vistas.

1 7 §.

Skattskyldig, hvarom i 13 § förmäles, taxeras:
å den ort, der vederbörande styrelse eller förvaltning har sitt säte
eller syssloman är bosatt,

eller, då fråga är om oskiftad! sterbhus:
å den ort, der den aflidne senast varit mantalsskrifven.

18 §.

I fall, då de i 16 och 17 §§ gifna
regler icke ega tillämpning, taxeras
skattskyldig:

å den ort, hvarifrån inkomst erhålles;
dock att, då inkomsten härflyter
från flera taxeringsdistrikt, den
skattskyldige taxeras i Stockholms stad
och S:t Nikolai församling.

Utrikes boende, här i riket icke
mantalsskrifven skattskyldig, som åtnjuter
aflöning från svenska statsverket^
taxeras äfvenledes i Stockholms
stad och S:t Nikolai församling.

18 §.

I fall, då de i 16 och 17 §§ gifna
regler icke ega tillämpning, taxeras
skattskyldig:

å den ort, hvarifrån inkomst
Imf vud saklig en erhålles;

dock att utrikes boende, här i
riket icke mantalsskrifven skattskyldig,
som åtnjuter lön från svenska
statsverket, taxeras i Stockholms stad
och S:t Nikolai församling.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 77

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

IV kap.

Om taxeringsmyndigheter och om uppgifter till ledning vid taxering.

19 §.

Taxering enligt denna förordning verkställes i sammanhang med
de enligt bevilluingsförordningen årligen återkommande taxeringar för
bevillning af fast egendom samt af inkomst utaf de för sådant ändamål
tillsatta bevillningsberedningar, taxeringsnämnder och pröfningsnämnder;
och böra i anledning häraf i de kungörelser, som enligt bevillningsförordningen
af Kongl. Maj ds befallningshafvande årligen utfärdas för
val af ledamöter i bevillningsberedningarne, vederbörande erinras om
skyldigheten att aflemna de särskilda uppgifter, hvilka på grund af
här nedan gifna bestämmelser skola meddelas, samt om påföljden af
uraktlåtenhet derutinnan, hvarjemte underrättelse skall meddelas såväl
om tid och ställe för uppgifternas aflemnande samt hvarest uppgiftsblanketter,
enligt hvad i 27 § sägs, tillhandahållas, som ock derom att
en hvar, som önskar upplysning rörande beskaffenheten af honom
åliggande uppgiftsskyldighet och sättet för dess fullgörande, eger att
för sådant ändamål hänvända sig till vederbörande bevillningsberedningsordförande.

20 §.

1 mom. Skyldige att utan särskild
anmaning på heder och samvete
årligen afgifva uppgifter till
ledning vid taxeringen äro:

a) verk eller bolag, som är med
Kongl. Maj:ts oktroj försedt eller
blifvit såsom aktiebolag registreradt
eller står under offentlig kontroll,
samt

b) annan skattskyldig, som nästföregående
år taxerats för eller åtnjutit
minst 3,000 kronors sådan in -

20 §.

1 mom. Skyldige att utan särskild
anmaning på heder och samvete
årligen afgifva uppgifter till
ledning vid taxeringen äro:

a) verk eller bolag, som är med
Kongl. Maj:ts oktroj försedt eller
blifvit såsom aktiebolag registreradt
eller står under offentlig kontroll,
samt

b) annan skattskyldig, som nästföregående
år enligt gällande bevillningsförordning
eller denna förord -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25-

Kongl. Maj:ts förslag,
konst, som enligt denna förordning
hör till inkomstskatt taxeras, eller
minst 3,000 kronors inkomst af kapital.

2 mom. En hvar annan vare
efter anmaning, som i denna förordning
sägs, skyldig lemna dylik
uppgift.

21 §•

Uppgift, som i 20 § 1 mom.
omförmäles, skall, i enlighet med
faststäldt formulär, skriftligen afgifvas
och utvisa:

dels den fasta egendom, för
hvilken uppgiftspligtig är skyldig
erlägga fastighetsbevillning, egendomens
beskaffenhet af jordbruksfastighet
eller annan fastighet eller
frälseränta, samt, derest egendomen
varit under nästföregående år åsatt
taxeringsvärde, nämnda värde,
dels beloppet af hans inkomst
nästföregående år af kapital och
arbete,

dels ock de afdrag för skuldränta
och förlust, som han yrkar
att få tillgodonjuta vid taxeringen.

Utskottets förslag,
ning taxerats för minst 2,000 kronors
inkomst eller samma år åtnjutit inkomst
till enahanda belopp af beskaffenhet,
att den hör enligt sistnämnda
förordning till inkomstskatt taxeras;
dock att uppgiftspligt jemväl åligger
skattskyldig, hvilkens nästföregående
år taxerade eller åtnjutna inkomst
af nämnda beskaffenhet icke uppgått
till 2,000 kronor, så framt inkomsten
utgjorts af eller deri ingått minst

1,000 kronors sådan inkomst, som
enligt denna förordning är att hänföra
till inkomst af fast egendom
eller kapital.

2 mom. En hvar annan vare
efter anmaning, som i denna förordning
sägs, skyldig lemna dylik
uppgift.

21 §.

Uppgift, som i 20 § omförmäles,
skall, i enlighet med faststäldt formulär,
skriftligen afgifvas och utvisa: dels

den fasta egendom, för
hvilken uppgiftspligtig är skyldig
erlägga fastighetsbevillning, egendomens
beskaffenhet af jordbruksfastighet
eller annan fastighet eller
frälseränta, samt, derest egendomen
varit under nästföregående år åsatt
taxeringsvärde, nämnda värde,

dels beloppet af hans inkomst
nästföregående år af kapital och
arbete,

dels ock de afdrag för skuldränta
och förlust, som han yrkar
att få tillgodonjuta vid taxeringen,

Bevillningsutskottets
Kongl. Maj:ts förslag.

Uppgift enligt 20 § 2 mom.,
som infordrats af ordförande i bevillningsberedning
eller kronans
ombud bos taxeringsnämnd, må
skattskyldig dock ega att muntligen
till ordföranden eller hos nämnden
meddela.

Vid uppgift för verk eller bolag,
som i 20 § 1 mom. a) sägs, skall
fogas dels bestyrkt utdrag af verkets
eller bolagets senast afslutade räkenskaper,
utvisande beloppet af
hela den under räkenskapsåret uppkomna
vinst, ränta å eget kapital
inräknad, dels ock bestyrkt afskrift
eller tryckt exemplar af verkets
eller bolagets revisionsberättelse för
senaste räkenskapsår.

Uppgift för utländsk försäkringsanstalt
skall innehålla, förutom
hvad ofvan föreskrifvits om fast
egendom, antalet försäkringar och
premiebeloppet för nästföregående
år inom riket äfvensom beloppet
af under samma tid utbetalade återförsäkringspremier.

Betänkande N:o 25. 79

Utskottets förslag.

äfvensom, då inländskt aktiebolag eller
enskildt bankbolag yrkar afdrag,
hvarom i 9 § förmäles, beloppet af
inbetaldt aktie- eller lottkapital och
den bestämda utdelningen derå.

Uppgift enligt 20 § 2 mom.,
som infordrats af ordförande i bevillningsberedning
eller kronans
ombud hos taxeringsnämnd, må
skattskyldig dock ega att muntligen
hos bevillning sb er såning en eller nämnden
meddela.

Vid uppgift för verk eller bolag,
som i 20 § 1 mom. a) sägs,
skall fogas dels bestyrkt utdrag
af verkets eller bolagets senast afslutade
räkenskaper, utvisande beloppet
af hela den under räkenskapsåret
uppkomna vinst, ränta
å eget kapital inräknad, dels ock
bestyrkt afskrift eller tryckt exemplar
af verkets eller bolagets revisionsberättelse
för senaste räkenskapsår.

23 §•

En hvar är det i öfrig!, obetaget att meddela upplysningar, som
kunna tjena till ledning vid hans taxering.

Då uppgift afser flera inkomstkällor, af hvilka en i sin helhet
utvisar förlust, för hvilken påyrkas afdrag från vinsten å en annan

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

inkomstkälla, bör uppgiften innehålla upplysning, å hvilken rörelse förlusten
uppstått.

23 §.

Skyldighet att afgifva uppgift åligger för omyndig förmyndaren
samt för sådan frånvarande, för hvilken god man af domstol förordnats,
gode mannen för hvad han har under sin förvaltning1.

För annan än enskild person och sterbhus åligger uppgiftsskyldigheten
vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman eller ombud.

24 §.

En hvar, som önskar upplysning rörande beskaffenheten af honom
åliggande uppgift sskyldighet eller sättet för dess fullgörande, ege att
för sådant ändamål hänvända sig till vederbörande bevillningsberedningsordförande.

25 §.

Till ledning vid taxeringen skola
ytterligare följande uppgifter meddelas: a)

af styrelse för lifförsäkringseller
lifränteanstalt eller af syssloman
för utländsk sådan anstalt:

uppgift å namn och, der så ske
kan, hemvist på en hvar person,
till hvilken under nästföregående
år lifränta å minst 200 kronor utbetalts,
samt å lifräntans belopp;

b) af styrelse för enskildt bankbolag
samt aktiebolag, hvars aktier
äro stälda till viss man:

uppgift å namn och, der så ske
kan, hemvist på delegare, som under
nästföregående år uppburit eller egt
uppbära utdelning från bolaget, samt
å utdelningens belopp;

25 §.

Till ledning vid taxeringen skola
ytterligare följande uppgifter meddelas
:

a) af styrelse för lifförsäkringseller
lifränteanstalt eller af syssloman
för utländsk sådan anstalt:

uppgift å namn och, der så ske
kan, hemvist på en hvar person,
till hvilken under nästföregående
år lifränta å minst 200 kronor utbetalts,
samt å lifräntans belopp;

b) af styrelse för enskildt bankbolag
samt aktiebolag, som under nästföregående
år lemnat utdelning till
delegarne:

l:o) i fråga om enskildt bankbolag
och sådant aktiebolag, derifrån
iddelning å aktie, på grund af lag
eller bolagsordning, icke får uppbäras

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Kongl. Maj:ts förslag.

c) af kommanditbolag:

uppgift, innehållande upplysningar
enligt faststäldt formulär i
de uti 21 § omförmälda afseenden
äfvensom om den en hvar delegare
i bolaget tillkommande andel af
bolagets inkomst; samt

d) af förmyndarekammare eller
gode män för tillsyn å förmynderskap: uppgift

angående sammanlagda
beloppet af hvarje omyndigs inkomst
af kapital för nästföregående
år, för så vidt den uppgått till minst
500 kronor.

Här ofvan omförmälda uppgifter
skola upprättas särskildt för hvarje
kommun på landet och hvarje territoriel
församling i stad.

Utskottets förslag.

af annan än den, som i behörig ordning
styrkt sin rätt till aktien:

uppgift å namn på och hemvist
för delegare, som uppburit eller egt
uppbära utdelningen, samt å utdelningens
belopp,

2:o) i fråga om öfriga aktiebolag:

enahanda uppgift, som under l:o)
omförmäles, i den mån egare af aktie
är för styrelsen känd;

c) af kommanditbolag:

uppgift, innehållande upplysningar
enligt faststäldt formulär i
de uti 21 § omförmälda afseenden
äfvensom om den en hvar delegare
i bolaget tillkommande andel af
bolagets inkomst; samt

d) af förmyndarekammare eller
gode män för tillsyn å förmynderskap: uppgift

angående sammanlagda
beloppet af hvarje omyndigs inkomst
af kapital för nästföregående
år, för så vidt den uppgått till minst
500 kronor.

Här ofvan omförmälda uppgifter
skola upprättas särskildt för hvarje
kommun på landet och hvarje territoriel
församling i stad.

26 §.

Till ledning vid taxeringen skola vidare tjena de för taxering af
inkomst enligt bevillningsförordningen vederbörande taxeringsmyndigheter
meddelade uppgifter eller eljest tillhandakomna upplysningar
rörande skattskyldigs ekonomiska ställning.

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 5 Sami. 1 Afd. 22 Höft.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

27 §.

Blanketter till de uppgifter, som i 21 § omförmälas, skola kostnadsfritt
tillhandahållas de skattskyldige hos ordförande i bevillningsberedning
samt derjemte i Stockholm hos öfverstå! hållareembetet, i
öfriga städer hos magistraten och å landet hos ordförande i kommunalnämnd.

28 §.

De i 21 och 25 §§ omförmälda uppgifter till bevillningsberedningen
skola atiemnas antingen direkt till ordföranden i vederbörande
bevillningsberedniug eller ock i Stockholm till öfverstathallareembetet
och i öfriga orter till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det län,
magistraten i den stad eller kronofogden i det fögderi, der taxeringen
anses skola ega rum eller den skattskyldige är bosatt.

29 §.

Uppgift, som det utan anmaning åligger skattskyldig att afgifva,
skall vara aflemnad före den 1 april.

Möter hinder att, innan bevillningsberedningens sammanträde afslutas,
aflemna uppgift, må densamma, efter derom hos ordföranden i
beredningen gjord skriftlig anmälan, i stället så fort ske kan och i
hvarje fall före den 1 juni aflemnas till kronans ombud hos vederbörande
taxeringsnämnd.

Uppgift af den, som endast efter anmaning är pligtig sådan afgifva,
skall lemnas inom viss i anmaningen förelagd tid af minst åtta
dagar.

Uppgift, som i 25 § omförmäles, skall vara aflemnad före den
1 april.

30 §.

1 mom. Har uppgift, som i 20 §
1 mom. sägs, icke inom föreskrifven
tid afgifvits eller befinnes afgifven
sådan uppgift i visst afseende ofull -

30 §.

1 mom. Har uppgift, som i 20 §
1 mom. sägs, icke inom föreskrifven
tid afgifvits eller befinnes afgifven
sådan uppgift i visst afseende ofull -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25

Kongl. Maj:ts förslag.
ständig, bör bevillningsberedningens
ordförande eller kronans ombud
bos taxeringsnämnd eller pröfningsnämnd
föranstalta derom, att
uppgift infordras samt att ofullständig
uppgift fullständigas. För
sådant ändamål eger lian anlita i
Stockholm Öfverståthållareembetet,
i öfriga städer magistraten samt å
landet länsmannen i orten, hvilka
myndigheter det åligger att ofördröjligen
mot bevis tillställa den
skattskyldige anmaning attr vid
äfventyr som i 31 § sägs, inom
åtta dagar efter anmaningens mottagande
afgifva fullständig uppgift.
Sådan anmaning skall, der infordrandet
föranledts af ofullständighet
i aflemnad uppgift, jemväl innehålla
underrättelse, i hvilket afseende
uppgiften befunnits ofullständig.

På enahanda sätt och med iakttagande
af den i 29 § tredje stycket
stadgade tid skall förfaras, då bevillningsberednings
ordförande eller
kronans ombud hos taxeringsnämnd
eller pröfningsnämnd finner nödigt
infordra uppgift af den, som enligt
20 § icke är pligtig att utan anmaning
lemna sådan.

Uppgift, som här ofvan sägs,
skall aflemnas till den, som densamma
infordrat, eller till myndighet,
som i 28 § omförmäles.

2 mom. Varder uppgift, som i
25 § omförmäles, icke inom föreskrifven
tid aflemnad, eger bevillningsberedningens
ordförande eller

Utskottets förslag.
ständig, bör bevillningsberedningens
ordförande eller kronans ombud
hos taxeringsnämnd eller pröfningsnämnd
föranstalta derom, att
uppgift infordras samt att ofullständig
uppgift fullständigas. För
sådant ändamål eger han anlita i
Stockholm öfverståthållareembetet,
i öfriga städer magistraten samt å
landet länsmannen i orten, hvilka
myndigheter det åligger att ofördröjligen
mot bevis tillställa den
skattskyldige anmaning att, vid
äfventyr som i 31 § sägs, inom
åtta dagar efter anmaningens mottagande
afgifva fullständig uppgift.
Sådan anmaning skall, der infordrandet
föranledts af ofullständighet
i aflemnad uppgift, jemväl innehålla
underrättelse, i hvilket afseende
uppgiften befunnits ofullständig.

Uppgift, som här ofvan sägs,
skall aflemnas till den, som densamma
infordrat, eller till myndighet,
som i 28 § omförmäles.

2 mom. Varder uppgift, som i
25 § omförmäles, icke inom föreskrifven
tid aflemnad, eger bevillningsberedningens
ordförande eller

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2b.

Kongl. Maj:ts förslag.
kronans ombud hos taxeringsnämnd
eller pröfningsnämnd att infordra
densamma; och må härför anlitas
biträde af Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
hvilken myndighet eger
förelägga lämpligt vite.

3 mom. Lemnar i enlighet med
21 § afgifven uppgift icke tillräcklig
ledning för taxeringen, bör
ytterligare upplysning från den uppgiftspligtige
infordras; och må sådan
upplysning hunna muntligen afgifvas
till vederbörande bevillningsberedningsordförande
eller kronoombud.

4 mom. Samtliga i detta kapitel
omförmälda uppgifter och upplysningar
må jemväl kunna i betaldt
bref med allmänna posten insändas.

Utskottets förslag.
kronans ombud hos taxeringsnämnd
eller pröfningsnämnd att infordra
densamma; och må härför anlitas
biträde af Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
hvilken myndighet eger
förelägga lämpligt vite.

3 mom. Lemnar i enlighet med
21 § afgifven uppgift icke tillräcklig
ledning för taxeringen, bör
ytterligare upplysning från den uppgiftspligtige
infordras; och må sådan
upplysning kunna muntligen afgifvas
hos den bevillning sberedning, hvars
ordförande infordrat upplysningen,
eller till vederbörande kronoombud.

4 mom. Samtliga i detta kapitel
omförmälda uppgifter och upplysningar
må jemväl kunna i betaldt
bref med allmänna posten insändas.

31 §.

Underlåter någon att inom tid, som i 29 § är stadgad eller enligt
samma § förelägges, afgifva uppgift, som i 21’ § omförmäles, hafve
förlorat rätten att fullfölja talan i fråga om beloppet af den inkomst,
uppgiften skolat afse. År uppgiften ofullständig, ege enahanda påföljd
rum i fråga om beloppet af utelemnad inkomst.

Hörsammar den, som på grund af förordningens föreskrift eller
enligt 29 § erhållen anmaning varit pligtig aflemna uppgift, men underlåtit
afgifva sådan eller aflemnat ofullständig uppgift, icke honom tillstäld
anmaning att afgifva fullständig uppgift, böte ett belopp, svarande
mot tio procent af den inkomstskatt, som varder den skattskyldige påförd
för den inkomst, uppgiften skolat afse.

Gitter den uppgiftsskyldige visa giltig ursäkt för underlåtenheten,
ege här stadgad påföljd icke rum.

32 §.

Vid underlåtenhet att behörigen fullgöra hvad i 25 § stadgas vare

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25-

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

den försumlige, derest lian är offentlig tjensteman, underkastad ansvar
såsom för annat tjenstefel, men böte eljest tjugufem kronor.

33 §.

Har någon i uppgift eller upplysning, som af honom afgifvits för
ledning vid taxering, mot bättre vetande lemnat origtigt meddelande
och derigenom föranleda att inkomst icke eller endast till någon del
blifvit taxerad, böte från och med fyra till och med tio gånger det
inkomstskattebelopp, som genom det svikliga förfarandet undandragits,
dock minst tjugufem kronor.

34 §.

1 mom. Utan hinder af uteblifven
uppgift och med rätt att
pröfva, i hvad mån uppgift är af
beskaffenhet att böra lä^g-as till
grund för taxeringen, eger bevillningsberedning
att föreslå samt taxeringsnämnd
och pröfningsnämnd
att bestämma och fastställa skattskyldigs
taxering.

2 mom. Granskning af de skattskyldiges
till ledning för egen
taxering lemnade uppgifter skall
verkställas endast af vederbörande
taxeringsmyndighets ordförande
med biträde i hvarje särskild! fall
af den ledamot, taxeringsmyndigheten
utser. I granskning hos taxeringsnämnd
eller pröfningsnämnd
skall jemväl kronoombud deltaga.

För innehållet af sålunda granskad
uppgift må icke inom taxeringsmyndighet
lemnas vidare redogörelse,
än som för taxeringen oundgängligen
erfordras.

34 §.

1 mom. Utan hinder af uteblifven
uppgift och med rätt att
pröfva, i hvad mån uppgift är af
beskaffenhet att böra läggas till
grund för taxeringen, eger bevillningsberedning
att föreslå samt taxeringsnämnd
och pröfningsnämnd
att bestämma och fastställa skattskyldigs
taxering.

2 mom. Granskning af de skattskyldiges
till ledning för egen
taxering lemnade uppgifter skall
verkställas endast af vederbörande
taxeringsmyndighets ordförande
med biträde i hvarje särskildt fall
af den ledamot, taxeringsmyndigheten
utser. I granskning hos taxeringsnämnd
eller pröfningsnämnd
skall jemväl kronoombud deltaga.

För innehållet af sålunda granskad
uppgift må icke inom taxeringsmyndighet
lemnas vidare redogörelse,
än som för taxeringen oundgängligen
erfordras.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25-

Kongl. Maj:ts förslag.

Dylik uppgift må ej, utan att
den skattskyldige medgifvit uppgiftens
offentliggörande, vara tillgänglig
för andra än de personer,
hvilka, enligt hvad nyss är sagdt,
skola granska uppgiftens innehåll,
kronoombud hos taxeringsnämnd
och pröfningsnämnd samt de embets-
och tjensteman, hvilka i och
för sin befattning deraf erhålla del,
och må ej heller utan den skattskyldiges
skriftligen afgifna samtycke
i taxeringsnämnds eller profil
ingsnämnds protokoll intagas i
vidare mån, än som må oundgängligen
erfordras på grund af föreskriften
i 3 inom.; skolande efter
taxeringsårets utgång omförmälda
uppgifter i försegladt konvolut öfverlemnas
till vederbörande kronofogde
eller magistrat, hos hvilken
de skola behörigen förvaras, intill
dess fem år förflutit, hvarefter de
förstöras.

3 mom. Följes icke af skattskyldig
lemnad uppgift vid hans taxering,
skola skälen derför i taxeringslängd
eller taxeringsmyndighets protokoll
tydligen angifvas; och skall tilllika
underrättelse derom med allmänna
posten den skattskyldige
kostnadsfritt, så fort ske kan, tillsändas.

Utskottets förslag.

Dylik uppgift må ej, utan att
den skattskyldige skriftligen medgifvit
uppgiftens offentliggörande,
vara tillgänglig för andra än de
personer, hvilka, enligt hvad nyss
är sagdt, skola granska uppgiftens
innehåll, kronoombud hos taxeringsnämnd
och pröfningsnämnd samt
de em bets- och tjenstemän, hvilka
i och för sin befattning deraf erhålla
del, och må ej heller utan
den skattskyldiges skriftligen afgifna
samtycke i taxeringsnämnds
eller pröfningsnämnds protokoll intagas
i vidare mån, än som må
oundgängligen erfordras på grund
af föreskriften i 3 mom.; skolande
efter taxeringsårets utgång omförmälda
uppgifter i försegladt konvolut
öfverlemnas till vederbörande
kronofogde eller magistrat, hos
hvilken de skola behörigen förvaras,
intill dess fem år förflutit,
hvarefter de förstöras.

3 mom. Följes icke af skattskyldig
lemnad uppgift vid hans
taxering, skola skålen derför tydligen
angifvas af bevillningsberedning
genom anteckning å den skriftliga
uppgiften och af annan taxeringsmyndighet
i dess protokoll; joch skall
tillika underrättelse derom med allmänna
posten den skattskyldige
kostnadsfritt, så fort ske kan, tillsändas.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

V kap.

Om eftertaxering.

35 §.

Har någon i uppgift eller upplysning, som afgifvits till ledning
för taxering, lemnat origtigt meddelande, eller har uppgiftspligtig
underlåtit aflemna uppgift eller infordrad upplysning, och har deraf
föranledts, att inkomst icke eller endast till någon del blifvit taxerad,
skall det år, då sådant varder för vederbörande taxeringsmyndighet
kändt, inkomstskatt påföras den skattskyldige till belopp, som genom
berörda förfarande undandragits.

Skattepåföring på grund af denna § må icke ske senare än fem
år efter det år, då inkomsten rätteligen bort taxeras, och påföres skatten,
derest den skattskyldige aflidit, hans dödsbo, dock att sådan skattepåföring
icke må ske senare än ett år efter utgången af det kalenderår,
under hvilket bouppteckning blifvit för registrering ingifven eller
af vederbörande domstol förrättad. År boet skiftadt, påföres bodelegare
icke mera än hvad af skatten å hans lott belöper och i intet fall mera
än hans lott i boet utgör.

VI kap.

Allmänna bestämmelser.

36 §.

Hvad bevillningsförordningen stadgar

om bevillningsberednings, taxeringsnämnds och pröfningsnämnds
befogenhet och åligganden,

rörande ordförandes i bevillningsberedning, ledamots af beredning
och annan taxeringsmyndighet, kronoombuds samt taxeringsmyndighet
eljest biträdande och öfrige vid taxering behjelplige personers skyldigheter,

Bevillningsutskottets Betänkande N o 25.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

angående ansvar för underlåtenhet att fullgöra samma skyldigheter
eller för annan förseelse i tjensten eller arbetet,

beträffande ordningen och sättet för ådömande af sådant ansvar
och för tillämpning af eljest stadgadt bötesansvar äfvensom om besvär
öfver Kongl. Maj:ts befallningshafvandes derutinnan meddelade beslut,
i fråga om besvär öfver taxeringsmyndighets beslut rörande
taxering och om besvär öfver kammarrättens utslag i taxeringsmål,

samt hvad i bevillningsförordningen eljest angående bevillningsberedningarna,
taxeringsnämnderna och pröfningsnämnderna eller såsom
allmänna föreskrifter äfvensom beträffande debitering, uppbörd och
redovisning stadgas

gälle, med iakttagande af här meddelade särskilda bestämmelser,
i tillämpliga delar jemväl vid taxering enligt denna förordning.

37 §.

I samma ordning, som enligt bevillningsförordningen gäller för
tillhandahållande åt ordförande i bevillningsberedning och beredningens
ledamöter samt ledamöter i taxeringsnämnd och suppleanter för desse
af exemplar af bevillningsförordningen, skola exemplar af denna förordning
bemälda personer tillhandahållas, för hvilket ändamål statskontoret
åligger att till Kongl. Maj:ts befallningshafvande efter reqvisition
utlemna erforderligt antal exemplar af samma förordning.

38 §.

Till bevillningsberednings ordförandes
åligganden hör särskildt
enligt denna förordning:

a) att tillhandahålla de skattskyldige
blanketter, som i 27 § omförmälas,
samt på begäran meddela
skattskyldig erforderliga upplysningar
rörande beskaffenheten af
den honom åliggande uppgiftsskyldighet
och sättet för dess fullgörande
äfvensom att å blankett införa
enligt 21 § eller 30 § 3 mom.
muntligen lemnade uppgifter, hvilkas

38 §.

Till bevillningsberednings ordförandes
åligganden hör särskildt
enligt denna förordning:

Bevillningsutskottets Betänkande N;o 25.

Kongl. Maj:ts förslag,
vigtighet den skattskyldige derefter
har att med sin underskrift bestyrka.

b) att noga tillse, att de skattskyldiges
till ledning för egen taxering
enligt denna förordning aflemnade
uppgifter och upplysningar,
ehvad de afse pågående eller redan
verkstäld taxering, icke varda för
obehöriga tillgängliga, för hvilket
ändamål sådana uppgifter och upplysningar,
om de icke för taxeringerfordras,
böra under säkert läs
förvaras;

c) att, då uppgift å inkomst
utvisar, att skattskyldig bör taxeras
å annan ort än inom beredningsdistriktet,
ombestyra uppgiftens delgifvande
i erforderliga delar med
vederbörande bevillningsberednings
ordförande;

d) att med allmänna posten,
så fort ske kan, tillsända skattskyldig,
hvilkens uppgift icke blifvit
vid hans taxering följd, underrättelse
derom; samt

e) att på begäran af uppgiftspligtig
utan lösen meddela bevis
om emottagande af uppgift eller
upplysning.

Utskottets förslag.

att, då uppgift å inkomst
utvisar, att skattskyldig bör taxeras
å annan ort än inom beredningsdistriktet,
ombestyra uppgiftens delgifvande
i erforderliga delar med
vederbörande bevillningsberednings
ordförande;

d) att med allmänna posten, så
fort ske kan, tillsända skattskyldig,
hvilkens uppgift icke blifvit vid
hans taxering följd, underrättelse
att och i hvad mån afvikelse skett
och skälen derför; samt

e) att på begäran af uppgiftspligtig
utan lösen meddela bevis
om emottagande af uppgift eller
upplysning.

39 §.

I taxeringslängden öfver inkomstbevillning skola, utom de personer,
som enligt bevillningsförordningen i längden upptagas, införas jemväl
de, hvilka, utan att vara till utgörande af inkomstbevillning skyldige,
dock böra enligt denna förordning inom distriktet utgöra inkomstskatt;
och skola, under tillämpning af de i denna förordning stadgade grunder,
Bill. till Riksd. Prot. 1902. 5 Sami. 1 Afd. 22 Höft. 12

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25-

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

för hvarje skattskyldig, som bör inom distriktet erlägga inkomstskatt,
uti längden införas dels det belopp, hvartill skattskyldigs inkomst
uppskattas, och dels det belopp, hvarefter enligt bestämmelserna i 10 §
skatten bör beräknas, äfvensom skattens belopp.

40 §.

1 mom. Ordförande i och ledamot af bevillningsberedning, taxeringsnämnd
och pröfningsnämnd skall vid fullgörandet af sitt uppdrag enligt
denna förordning ställa sig till ovilkorlig efterrättelse de föreskrifter,
samma förordning innehåller eller meddelar, samt, efter sorgfällig granskning
och samvetsgrann pröfning af meddelade uppgifter och för öfrigt
upplysta eller kända förhållanden, efter bästa förstånd samt på heder
och samvete föreslå, bestämma och fastställa taxeringen.

2 mom. Om ansvar och ersättningsskyldighet för ordförande i
och ledamot af bevillningsberedning, taxeringsnämnd och pröfningsnämnd
samt kronans ombud hos dylik nämnd och biträdande tjensteman,
som utom vid beredningens och vederbörande nämnds sammanträde
yppar innehållet af skattskyldigs meddelade uppgift eller upplysning,
eller som utsprider de under öfverläggningarne inom sagda
beredning eller nämnder lemnade upplysningar och yttrade åsigter
rörande enskildes ekonomiska ställning, är stadgadt i bevillningsförordningen.

3 mom. Ordförande i och ledamot af bevillningsberedning, taxeringsnämnd
och pröfningsnämnd skall afträda såväl då fråga förekommer
om hans egen, hans föräldrars, barns eller syskons taxering, som ock
då fråga är om taxering af bolag eller förening, hvars styrelse han
tillhör, eller af skattskyldig, af hvilken han uppbär aflöning.

41 §.

1 mom.. För beredande af ersättning för det vid taxering enligt
denna förordning vållade särskilda besvär för ordförandena i bevillningsberedningarne
och kronans ombud vid taxeringsnämnd, för protokollsföringen
hos taxeringsnämnd i stad, för protokollsföringen och andra
anteckningar under pröfningsnämndens sammankomster äfvensom för
det i samband med taxeringsförrättningarne för öfrigt lemnade biträde
af städernas tjenstemän eller andra personer, som icke ega att vid
samma förrättningar beräkna rese- och traktamentsersättning, må prof -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

ningsnämnd använda och fördela högst ett belopp, motsvarande tre
fjerdedels procent af de första 100,000 kronor, hvartill länets och, i
fråga om Stockholms stads pröfningsnämnd, stadens hela inkomstskattesumma
för året uppgår, eu half procent af derpå följande 50,000
kronor och en fjerdedels procent af allt hvad inkomstskattesumman
öfverstiger 150,000 kronor; dock får, om än denna inkomstskattesumma
sedermera skulle visa sig öfverstiga dess af pröfningsnämnden
beräknade belopp, hvarken någon ytterligare kostnadsersättning eller
vedergällning än den då beviljade för samma år utdelas eller ett sådant
öfverskott tagas i beräkning vid bestämmande af enahanda ersättning
och vedergällning under ett följande år. Kronans ombud hos
pröfningsnämnd eger icke på grund af denna § åtnjuta ersättning.

2 mom. Angående det för ofvan uppgifna ändamål af pröfningsnämnden
anvisade belopp och dess fördelning bör i länen till Kongl.
Maj:ts befallningshafvande aflåtas särskild! utdrag af nämndens protokoll,
hvarefter det beviljade beloppet i vanlig ordning utbetalas af
länets landtränteri och med bifogande af sagda protokollsutdrag i kronoräkenskaperna
redovisas.

För Stockholms stad skall dylik underrättelse meddelas statskontoret,
hvarifrån ersättningen utbetalas.

§ 42.

Åtal för förseelse, som i 33 § omförmäles, anhängiggöres vid
allmän domstol och är föremål för allmänt åtal.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas efter allmän
strafflag.

43 §.

1 mom. Inom kammarrättens revisionsafdelning må vid granskning
af kronoräkenskaperna anmärkning visserligen framställas beträffande
den för skattskyldig beräknade skatt för inkomst, men deremot icke
i afseende å verkstäld taxering i annan mån, än för så vidt den afser
frihet från skatt eller nedsättning i belopp, hvarefter enligt 10 § skatt
beräknas; egnade kammarrätten i anledning af sålunda framstäld anmärkning
föreskrifva erforderlig rättelse.

2 mom. Om kammarrätten vid pröfning af anförda besvär i faxe -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

ringsmål finner, att taxering verkstälts å orätt ort eller underlåtits eller
ej skett till rigtigt belopp å rätt ort, eger kammarrätten, efter vederbörandes
hörande, vidtaga erforderliga rättelser i taxeringen å ort som
vederbör; dock att skattskyldigs hela taxering i sådant fall icke må
höjas utöfver hvad taxeringsmyndigheterna bestämt, derest besvären icke
innefatta yrkande om sådan höjning. Jemväl må, om någon af kammarrätten
befrias från skatt på den grund, att annan person bort uppföras
till utgörande af densamma, kammarrätten öfverflytta taxeringen å denne.

44 §.

Utom den afkortning al påförd inkomstskatt, hvilken föranledes
af bristande tillgång till dess gäldande, får afkortning ega rum endast
af inkomstskatt för lön, pension eller dylik inkomst, som genom dödsfall,
afsked eller annan orsak under.årets lopp upphört, i hvilket fall
sådan inkomstskatt erlägges blott för den tid, hvarunder löneinkomsten
eller andra med tjenstebefattning förenade fördelar af den skattskyldige
eller hans rättsinnehafvare åtnjutits. Sker afkortning och nedgår härigenom
återstående inkomsten till sådant belopp, att enligt 10 § skattskyldig
bort åtnjuta frihet från inkomstskatt eller utgöra skatt efter
lägre beräkningsgrund, än som å den taxerade inkomsten förut tillämpats,
må rättelse derutinnan vid afkortningen ega rum.

Angående sättet för afkortning stadgas i uppbördsreglementet.

45 §.

Den enligt uppbördsboken hvarje skattskyldig påförda inkomstskatt
skall upptagas å hans för samma år utfärdade debetsedel, hvilken
dessutom bör upptaga det belopp, hvartill skattskyldigs inkomst blifvit
för inkomstskatt taxerad.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Kon yl. Maj :ts förslag. Utskottets förslag.

Särskilda anvisningar för ledning vid inkomstskattetaxeringen.

l:o. l:o.

Inkomst af fast egendom.

Inkomst af fast egendom taxeras
icke till det belopp, inkomsten verkligen
utgjort, utan fastställes, oafsedt
om behållningen af fastigheten varit
större eller mindre eller fastigheten
icke alls lemnat någon afkastning,
enligt bestämmelserna i
2 § i visst förhållande till taxeringsvärdet
sålunda, att inkomst
beräknas af jordbruksfastighet till
sex kronor för hvarje fulla etthundra
kronor af taxeringsvärdet samt af
annan fastighet och frälseränta till
fem kronor för hvarje fulla ett
hundra kronor af taxeringsvärdet
eller, då bevillning icke utgöres
för hela värdet, af den del deraf,
för hvilken bevillning erlägges.
Taxeringen sker efter nästföregående
års taxeringsvärde, men, då
sådant värde berörda år icke varit
fastighet åsatt, efter löpande årets
taxeringsvärde.

Skattskyldig, som utom fastighet
har annan inkomstkälla, skall
följaktligen i sin uppgift till taxeringsmyndigheterna
angifva dels sin
inkomst med frånräknande af deri
möjligen ingående afkastning af
fast egendom och dels på ofvannämnda
sätt beräknad inkomst af
den fasta egendomen. Den, som
åtnjuter tillhopa 3,000 kronors in -

Inkomst af fast egendom.

Inkomst af fast egendom fastställes,
oafsedt om behållningen af
fastigheten varit större eller mindre
eller fastigheten icke alls lemnat
någon afkastning, enligt bestämmelserna
i 2 § i visst förhållande
till taxeringsvärdet sålunda,
att inkomst beräknas af jordbruksfastighet
till sex kronor för hvarje
fulla etthundra kronor af taxeringsvärdet
samt af annan fastighet och
frälseränta till fem kronor för hvarje
fulla etthundra kronor af taxeringsvärdet
eller, då bevillning icke utgöres
för hela värdet, af den del
deraf, för hvilken bevillning erlägges.
Taxeringen sker efter nästföregående
års taxeringsvärde, men,
då sådant värde berörda år icke
varit fastighet åsatt, efter löpande
årets taxeringsvärde.

Skattskyldig, som utom fastighet
har annan inkomstkälla, skall följaktligen
i sin uppgift till taxeringsmyndigheterna
angifva dels sin
inkomst med frånräknande af deri
möjligen ingående afkastning af
fast egendom och dels på ofvannämnda
sätt beräknad inkomst af
den fasta egendomen. Den, som
åtnjuter tillhopa 3,000 kronors in -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Kongl. Maj:ts förslag.

komst, deraf 700 kronor härflyta
af en till 10,000 kronor taxerad
bostadsfastighet, skall således uppgifva
500 kronors inkomst af fast
egendom och 2,300 kronors inkomst
i öfrigt. Har han derjemte en till

6,000 kronor taxerad obebyggd tomt,
skall han, äfven om han icke har
någon afkastning af tomten, anses
deraf åtnjuta en inkomst af 300
kronor.

Den, som i sin fabriksrörelse
använder egenfabriksfastighet, skall
såsom inkomst af fast egendom
särskildt upptaga fem procent af
fastighetens taxeringsvärde, men
eger enligt 7 § a) vid beräkningen
af sin inkomst af rörelsen göra
motsvarande afdrag.

Om skattskyldig i sin rörelse förädlar
skogs-, jordbruks- eller andra
produkter från egen jordbruksfastighet,
eger han, som skall såsom
inkomst af fast egendom uppgifva
sex procent af fastighetens
taxeringsvärde, vid beräkningen af
inkomsten af förädlingsrörelsen göra
afdrag för värdet af omförmälda
produkter i oförädladt skick.

Utskottets förslag.
komst, deraf 700 kronor härflyta
af en till 10,000 kronor taxerad
bostadsfastighet, skall således uppgifva
500 kronors inkomst af fast
egendom och 2,300 kronors inkomst
i öfrigt. Har lian derjemte en till

6,000 kronor taxerad obebyggd tomt,
skall han, äfven om han icke bar
någon afkastning af tomten, anses
deraf åtnjuta en inkomst af 300
kronor.

Den, som i sin fabriksrörelse använder
egen fabriksfastighet, skall
såsom inkomst af fast egendom
särskildt upptaga fem procent af
fastighetens taxeringsvärde, men
eger enligt 7 § a) vid beräkningen
af sin inkomst af rörelsen göra
motsvarande afdrag.

Om den, hvilken är skattskyldig
för inkomst af rörelse, tillika i rörelsen
förädlar skogs-, jordbrukseller
andra produkter från egen
jordbruksfastighet, eger han, som
skall såsom inkomst af fast egendom
uppgifva sex procent af fastighetens
taxeringsvärde, vid beräkningen
af inkomsten af förädlingsrörelsen
göra afdrag för värdet af
omförmälda produkter i oförädladt
skick.

Afdrag för ränta å gäld.

Med nedannämnda undantag äro skattskyldige berättigade ätt vid
taxeringen åtnjuta afdrag för ränta å all sin gäld, af hvad slag den
vara må.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 95

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

På det att afgifna uppgifter må kunna tjena till ledning äfven
vid bevillningstaxeringen, bör vid uppgifvandet af inkomst, för hvilken
jemväl bevillning erlägges, afdrag ske endast för sådan ränta å gäld
soin 1 bevillnmgsafseende får afräknas. Således bör vid beräknandet
af inkomst af rörelse, som särskild! taxeras till bevillning, icke göras
afdrag för annan ränta än å det för samma rörelse upplånta rörelsekapital.
Har skattskyldig jemväl inkomst af obligationer eller af utlånade
eller deponerade penningar, eger han att vid uppgifvandet af
sådan inkomst afdraga ränta å all öfrig gäld. Förslår icke berörda
kapitalinkomst till att täcka denna ränta, är han berättigad att i uppgiften
från sin sammanräknade inkomst afdraga all den honom åliggande
skuldränta, för hvilken afdrag ej förut i uppgiften skett.

Svensk medborgare, som icke är i riket mantalsskrifven, äfvensom
utländing fa afräkna ränta allenast å sådan gäld, som ådragits för
förvärfvandet af inkomst, för hvilken inkomstskatt skall här i riket erläggas.
Fn svensk medborgare, som är bosatt i utlandet och icke i
Sverige mantalsskrifven, eger således ej åtnjuta afdrag för ränta å
gäld, som han icke asamkat sig för ernåendet af den i Sverige skattepligtiga
inkomsten. En utländing, som är i Sverige skattskyldig endast
för utdelning å aktier i svenska aktiebolag, får afdraga blott ränta å
gäld, hvari han satt sig. för förvärfvandet af denna inkomst.

3:ol

Afdrag för förlust.

Vid bevillningstaxeringen får förlust å rörelse eller yrke icko
afdragas från inkomsten af skattskyldig tillhörig annan rörelse eller
yrke, som särskild! taxeras till bevillning, ej heller från skattskyldigs
inkomst .1 öfrigt. Deremot må de i 8 § 2 mom. stadgade undantag
derest vid taxering för inkomstskatt viss inkomstkälla utvisar förlust
dylik förlust afdragas från den skattskyldiges öfriga inkomst, under
förutsättning att upplysning meddelas, å hvilken rörelse förlusten
uppstått.

Den, som idkar endast en rörelse, får således vid uppgifvandet
af sin rörelseinkomst derifrån afräkna förlust, som å rörelsen uppkommit.
Dnfver skattskyldig flera rörelser, som äro att betrakta såsom i förhållande
till hvarandra sjelf ständiga, får han deremot icke i uppgiften
om sin hela inkomst af rörelse afdraga förlust å en rörelse från inkomst

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

af en annan, men han eger att från sin sammanräknade inkomst af
alla inkomstkällor göra afdrag för förlust, som ej förut i uppgiften
afräknats; dock att sådant afdrag varder honom vid taxeringen medgifvet
endast under ofvannämnda förutsättning, att han upplyser, å
hvilken rörelse förlusten uppstått.

Om en skattskyldig, som idkar diversehandel och fabriksrörelse,
af handeln haft inkomst af 2,000 kronor, men å fabriksrörelsen, deri
han använder en honom tillhörig, till 20,000 kronor taxerad fabriksfastighet,
förlorat 1,500 kronor, utan att förlusten kan anses såsom
kapitalförlust, skall han uppgifva 1,000 kronors inkomst af fast egendom
och 2,000 kronors inkomst af rörelse eller tillhopa 3,000 kronors
inkomst, men eger från sistnämnda belopp afräkna den på fabriksrörelsen
uppkomna förlusten, i följd hvaraf han skall taxeras föi 1,500 kronois
inkomst.

4:o).

Uppgifter om inkomst från bolag.

Enär för den inkomst, som åtn
jutes af vanliga handelsbolag, kommanditbolag,
enkla bolag och rederier,
som ej äro aktiebolag, inkomstskatt
utgöres icke af sj elfva bolaget,
utan af de särskilda delegarne deri,
skola de uppgifter, som aflemnas
till ledning för sådan taxering, angifva
den del af bolagets inkomst
nästföregående år, som belöper på
en hvar delegare, men icke den utdelning,
som delegare nästföregående
år må hafva från bolaget
uppburit af inkomst, som förut af
bolaget förvärfvats.

Deremot skall sådan inkomst,
som utgöres af utdelning å aktier
och banklotter, uppgifvas till det
belopp, som aktie- eller lottegaren

4:o).

Uppgifter om inkomst från bolag Enär

för den inkomst, som. åtnjutes
af vanliga handelsbolag, kommanditbolag,
enkla bolag och rederier,
som ej äro aktiebolag, inkomstskatt
utgöres icke af sj elfva bolaget,
utan af de särskilda delegarne deri,
skola de uppgifter, som aflemnas till
ledning för sådan taxering, angifva
den del af bolagets inkomst nästföregående
år, som belöper på en hvar
delegare, men icke det belopp,
som delegare nästföregående år må
hafva från bolaget uppburit af inkomst,
som förut af bolaget förvärfvats.

Deremot skall sådan inkomst,
som utgöres af utdelning å aktier
och banklotter, uppgifvas till det
belopp, som aktie- eller lottegaren

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Kongl. Maj:ts förslag.
nästföregående år i utdelning från
aktie- eller bankbolaget fått till
sig utanordnadt.

Utskottets förslag.
nästföregående år i utdelning från
aktie- eller bankbolaget fått till sig
utanordnadt; dervid iakttages, att
utdelning från inländska aktiebolag
och enskilda bankbolag räknas såsom
inkomst af kapital, medan utdelning
från utländska aktiebolag
skall, såsom vid bevillning staxeringen,
hänföras till inkomst af arbete.

5:o).

Taxering af inkomst, som åtnjutes af handelsbolag, kommanditbolag,

enkla bolag och rederier.

För inkomst, som åtnjutes af vanliga handelsbolag, kommanditbolag,
enkla bolag och rederier, som ej äro aktiebolag, taxeras icke bolaget,
utan de särskilda delegarne deri, en hvar efter hans andel af bolagets
inkomst. Taxeringen sker således för hvarje delegare icke å den ort,
der bolagets verksamhet bedrifves, utan i sammanhang med hans öfriga
inkomsttaxering å den ort, der han enligt bestämmelserna i 16, 17 och
18 §§ är skattskyldig för inkomstskatt.

Till grund för taxeringen af inkomst från kommanditbolag lägges
den uppgift, som enligt 25 § c) skall af bolaget aflemnas, delegarens
egen uppgift samt i öfrigt upplysta eller kända förhållanden. Bolagets
uppgift skall upprättas i enlighet med det i 21 § omförmälda formulär
samt således utmärka dels de fastigheter, bolaget eger, och den efter
taxeringsvärdet beräknade afkastning deraf, som jemlikt 2 § skall anses
hafva uppkommit, dels bolagets inkomst nästföregående år af öfriga i
formuläret angifna inkomstkällor, i den mån dylik inkomst af bolaget
åtnjutits, dels ock de afdrag för skuldräntor och förluster, som vid uppskattningen
af bolagets inkomst må ega rum. Derjemte skall uppgiften
angifva den en hvar delegare tillkommande andel af inkomsten, äfven
om vinst endast delvis eller icke alls till delegarne utdelas. Uppgiften,
hvilken enligt 25 § skall upprättas i lika många exemplar som sammanlagda
antalet af de kommuner eller territoriella stadsförsamlingar, i
hvilka delegare i bolaget böra taxeras, skall aflemnas till ordföranden
Bih. till Riksd. Prof. 1902. 5 Sami. 1 Afd. 22 Eäft. 13

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

i vederbörande bevillningsberedning eller myndighet, som i 28 § omförmäles,
samt, om den aflemnas till sådan myndighet, genom dess försorg
delgifvas bemälde ordförande.

Vid delegares taxering fördelas härefter bolagets, med tillämpning
af gifna föreskrifter, uppskattade hela inkomst mellan delegarne-i förhållande
till hvarje delegares andel af bolagets inkomst. Om således
ett kommanditbolag med tre delegare — som eger annan fastighet än
jordbruksfastighet till taxeringsvärde af 240,000 kronor samt deraf och
af andra inkomstkällor haft bokförd inkomst, i sin helhet uppgående
till 35,000 kronor, hvilken disponerats sålunda, att 5,000 kronor afsatts
till reservfond och återstoden fördelats mellan delegarne på det sätt,
att en erhållit hälften eller 15,000 kronor, den andre en tredjedel eller

10.000 kronor och den tredje en sjettedel eller 5,000 kronor —- finnes
hafva åtnjutit enligt inkomstskatteförordningen beskattningsbar inkomst
till belopp af 36,000 kronor, skall inkomstskatt påföras delegarne efter
berörda andelar eller för inkomst af resp. 18,000, 12,000 och 6,000
kronor. Hafva åter bolagets andra inkomstkällor än fastighet icke
lemnat någon afkastning, skall bolaget beräknas hafva af fastigheten
åtnjutit 12,000 kronors inkomst, i följd hvaraf, under förutsättning
att afdrag för skuldränta eller förlust icke bort ega rum, delegarne
skola utgöra inkomstskatt för inkomst från bolaget af resp. 6,000,

4.000 och 2,000 kronor.

Uppgiftspligtig delegare i kommanditbolag skall i sin uppgift
angifva den andel, han åtnjutit eller eger åtnjuta af bolagets inkomst
nästföregående år, och bör denna andel särskild! utmärkas utan sammanblandning
med hans öfriga inkomst.

Delegare i vanligt handelsbolag skall i sammanhang med uppgifvande!
af den inkomst, han må åtnjuta af annan inkomstkälla, uppgifva
jemväl den på honom belöpande andel af bolagets beräknade afkastning
af fastighet och öfriga inkomst. Deremot åligger uppgiftsskyldighet
icke sjelfva bolaget. Om ett handelsbolag, som består af
två delegare med sins emellan lika rätt till bolagets egendom och inkomst,
af rörelse åtnjuter 10,000 kronors beskattningsbar inkomst, skall hvardera
delegaren såsom sin inkomst deraf uppgifva 5,000 kronor. Eger bolaget
en fabriksfastigket till taxeringsvärde af 20,000 kronor och använder
densamma i rörelse,''som lemnar sammanlagd behållen inkomst af 5,000
kronor, skall bolaget anses hafva åtnjutit 1,000 kronors inkomst af
fastigheten och 4,000 kronors inkomst af rörelsen, i följd hvaraf hvardera
delegaren skall med afseende härå uppgifva 500 kronors inkomst
af fast egendom och 2,000 kronors inkomst af rörelse. Har bolaget

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Kongl. Mag:ts förslag. Utskottets förslag.

äfven en jordbruksfastighet, taxerad till 10,000 kronor, anses hvardera
delegaren deraf åtnjuta en inkomst af 300 kronor. Från uppgifven
inkomst eger delegaren afdraga ränta å gäld, som icke tillförene afräknats,
äfvensom å rörelse eller yrke uppkommen förlust, som ej är att
anse såsom kapitalförlust.

Hvad här sagts om vanliga h
äfven om enkla bolag och rederier.

6:o).

Eftertaxering.

Genom eftertaxering, der sådan
enligt 35 § eger rum, skall inkomstskatt
påföras till det belopp, hvarmed
den förut erlagda skatten understiger
det skattebelopp, som bort
påföras, derest inkomsten i rätt tid
taxerats till rigtigt belopp. Om
således en person, som år 1903
taxeras för 10,000 kronors inkomst
och följaktligen får erlägga skatt
efter 12,500 kronor, vid taxeringsförrättningarne
år 1905 befinnes
hafva haft en inkomst, som bort år
1903 upptagas till 14,000 kronor,
i följd hvaraf han rätteligen skolat
utgöra skatt efter 20,500 kronor,
skall, utan sammanblandning med
den taxering, som för år 1905
varder honom åsatt, sistnämnda år
honom påföras jemväl ogulden inkomstskatt,
svarande mot skilnaden
emellan hvad han i verkligheten
erlagt och hvad han bort erlägga,
eller efter 8,000 kronor, så att, om
skattefoten varit 1 krona för 100
kronor, inkomstskatten blir 80 kronor.

mdelsbolag gäller i tillämpliga delar
6:o).

Eftertaxering.

Genom eftertaxering, der sådan
enligt 35 § eger rum, skall inkomstskatt
påföras till det belopp, hvarmed
den förut erlagda skatten understiger
det skattebelopp, som bort
påföras, derest inkomsten i rätt tid
taxerats till rigtigt belopp. Om
således en person, som år 1903
taxeras för 10,000 kronors inkomst
och följaktligen får erlägga skatt
efter 12,000 kronor, vid taxeringsförrättningarne
år 1905 befinnes
hafva haft en inkomst, som bort år
1903 upptagas till 14,000 kronor,
i följd hvaraf han rätteligen skolat
utgöra skatt efter 20,000 kronor,
skall utan sammanblandning med
den taxering, som för år 1905
varder honom åsatt, sistnämnda år
honom påföras jemväl ogulden inkomstskatt,
svarande mot skilnaden
emellan hvad han i verkligheten
erlagt och hvad han bort erlägga,
eller efter 8,000 kronor, så att, om
skattefoten varit 1 krona för 100
kronor, inkomstskatten blir 80 kronor.

101

Skyldige att utan särskild anmaning afgifva uppgifter angående sin inkomst äro:

a) verk eller bolag, som är med Kongl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom
aktiebolag registreradt eller står under offentlig kontroll, samt

b) annan skattskyldig, som nästföregående år taxerats för eller åtnjutit minst

2,000 kronors inkomst eller minst 1,000 kronors inkomst af fast egendom eller
kapital, derunder inbegripen utdelning å aktier ocli banklotter.

I skattskyldigs uppgift om inkomst, skall innefattas äfven liustruns inkomst.

Bostads- och andra förmåner böra till sitt värde i penningar uppgifvas.

Uppgift skall afgifvas före den 1 april. Möter hinder att inom bestämd tid
aflemna uppgift, må anstånd åtnjutas intill maj månads utgång, om skriftlig anmälan
derom g- res hos ordföranden i bevillningsbereaningen.

U pgift aflemnas eller insändes i betaldt bref med allmänna posten antingen
till ordfö -anden i bevillningsberedningen eller ock i Stockholm till öfverståthållareembetet
och i öfriga orter till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det län, magistraten
i den stad c-ller kronofogden i det fögderi, der taxeringen anses skola ega rum eller
den skattskyldige är bosatt (mantalsskrifningsorten).

Verk eller bolag, hvarom ofvan sägs, skall vid uppgift om sin inkomst foga
föreskrifna räkenskapshandlingar.

Den, som underlåter att inom stadgad tid aflemna uppgift, förlorar rätten att
fullfölja talan i fråga om beloppet af den inkomst, som uppgiften skolat afse.

År uppgiften ofullständig, eger enahanda påföljd rum i fråga om beloppet af
utelemnad inkomst.

Uppgiftspligtig, som i aflemnad uppgift mot bättre vetande lemnar origtigt
meddelande och derigenom föranleder, att inkomst icke eller endast till någon del
taxeras, bötar från och med fyra till och med tio gånger det inkomstskattebelopp, som
genom det svikliga förfarandet undandragits, dock minst tjugufem kronor.

En hvar, som önskar upplysning rörande beskaffenheten af honom åliggande
uppgiftsskyldighet eller sättet för dess fullgörande, eger att för sådant ändamål hänvända
sig till vederbörande bevillningsberedningsordförande.

Inkomst af kapital och annan inkomst af arbete än lön eller pension upptages
med det belopp, hvartill inkomsten under nästföregående året uppgått, med
iakttagande likväl dels att inkomsten första året, den åtnjutes, äfvensom då den icke
åtnjutits för hela föregående året, skall upptagas med det belopp, hvartill densamma,
enligt de upplysningar taxeringsmännen kunnat förskaffa sig, skäligen må
anses för det löpande året uppgå, dels ock att, då inkomsten under det löpande året
upphör, densamma upptages med det belopp, som, med det nästföregående årets
inkomst till beräkningsgrund, motsvarar den tidrymd af det löpande året, för hvilken
inkomsten åtnjutes.

Med allmän eller enskild tjenstebefattning förenad lön så ock pension upptages
med det belopp, hvartill densamma för det löpande året blifvit i stat eller
annorledes bestämd; börande deremot med tjenstebefattning förenade tjenstgöringspenningar,
dagaflöning, sportelersättning och obestämda eller extra inkomster beräknas
på sätt i nästföregående stycke omförmäles.

Vikariatsarfvode, arfvode för uppdrag af öfvergående beskaffenhet och all dylik
tillfällig inkomst, som härflutit af annan den skattsky]diges verksamhet än hans
redan till beskattning taxerade tjenst, rörelse eller yrke och som tillfallit honom så
sent under ett år, att densamma icke kunnat af det årets taxerings- eller pröfningsnämnd
beräknas, taxeras det näst derpå följande året.

Lön och annan inkomst, som utgår i spanmål eller persedlar, upptages med
det kontanta belopp, den efter senast för orten faststäldt markegångspris utgör.

102

MantalssJcrifningsort: stad socken.

(för bolag: styrelsens såte)

härad.

län.

Uppgift

till ledning vid underteeknads taxering år 19

A. Inkomst af fast egendom.

Såsom inkomst af fast egendom anses den inkomst, som är genom fastighetsbevillning beskattad.
Denna inkomst beräknas efter det fastigheten för nästföregående år åsätta taxeringsvärde
och anses utgöra a) af jordbruksfastighet sex kronor för hvarje fulla etthundra kronor af
taxeringsvärdet samt b) af annan fastighet och frälseränta fem kronor för hvarje fulla etthundra
kronor af taxeringsvärdet.

Delegare i vanligt handelsbolag skall lemna uppgift beträffande den på honom belöpande
andel af bolaget tillhörig fastighet.

Undertecknad eget- följande fastighet

Likstäld med egare är sådan innehafvare af fast egendom, som derför enligt bevillningsförordningen
erlägger bevillning.

1 :o) j ordbruksfastighet:

socken; tax.-värde

kr.

Summa

kr.; 6 % derå

2:o) annan fastighet och frälseränta:

socken , .. ,

stad 1 tax.-värde

kr.

frälseränta af

Summa ....... . .. kr.; 5 % derå | _

Summa inkomst af fast egendom I

B. Inkomst af arbete.

l:o) Inkomst af tjenst eller pension.

Härunder uppgifvas aflöning, arfvode, traktamente, sportler, bostad, derest densamma icke
är såsom löntagarens inkomst af fast egendom beräknad, samt annan med allmän eller enskild
tjenst förenad förmån; inkomst och förmån af särskildt uppdrag; pension, årligt understöd, lifränta
och undantagsförmån. Afdrag må ske endast för dels hvad som anvisats till bestridande
af de med erhållen tjenst förenade särskilda kostnader (se 7 § (?) inkomstskatteförordningen),
dels de med embete och tjenst förenade utgifter, som omförmälas i 7 § e) samma förordning.

Undertecknad åtnjuter inkomst af följande tjenst
af följande uppdrag:

och skall skatta för inkomst

uppbär pension från ........................

Underteeknads inkomst af tjenst eller pension nästföregående år har icke öfverstigit
2:o) Inkomst af rörelse eller yrke.

Vid inkomstens uppgifvande må afdrag icke ega runt för utskylder eller lefnadskostnader,
för ränta å den skattskyldiges eget kapital eller för hvad som användes till fast egendoms förbättring,
tillökning af inventarier eller kapitalafbetalning å skuld. Deremot må afdrag ske för

Transport

Summa

I i!

Anm. Skattskyldig, som är delegare i kommanditbolag, bör i en summa utan sammanblandning med skattskyldigs inkomst i öfrig! angifva
den honom tillkommande andel af bolagets inkomst nästföregående år.

103

Transport

det hyresvärdet motsvarande belopp af 5 % af taxeringsvärdet å egen fastighet, som användes till
utöfvande af rörelsen eller yrket, samt för omkostnader för bedrifvande deraf (se 7 § a), b) och c)
inkomstskatteförordningen), så ock för ränta å lånt rörelsekapital äfvensom för förlust, som
icke är att hänföra till kapitalförlust. Drifver skattskyldig flera rörelser, som äro att betrakta
såsom i förhållande till hvarandra sjelfständiga, må dock vid beräkningen af den under denna
punkt upptagna inkomst ränta å lånt rörelsekapital och förlust icke ske från inkomst af annan
rörelse än den, hvari rörelsekapitalet användes eller förlusten inträffat. Angående afdrag i öfrigt
se här nedan.

Undertecknad idkar följande .särskilda slag af rörelse eller yrkesverksamhet:

(Härunder angifves äfven rörelse, som idkas i vanligt handelsbolag, enkelt bolag eller rederi.)

Summa

Undertecknade inkomst af rörelse eller yrke nästföregående år har icke öfverstigit.....

3:o) Annan inkomst af arbete.

Härunder uppgifvas skattepligtiga intägter, som ej böra under annan rubrik upptagas, såsom
inkomst af arrende af kronoegendom, vinst å spekulationsaffärer, som ej drifvas såsom yrke,
inkomst af fastighet i utlandet, utdelning å aktier i utländska aktiebolag m. m.

Undertecknads inkomst af ifrågavarande slag nästföregående år har icke öfverstigit_______

Summa inkomst af arbete

C. Inkomst af kapital.

Härunder uppgifvas:

l:o) ränta af utlånade eller i räntebärande obligationer nedlagda eller hos
penningförvaltande verk eller enskilde insatta penningar samt kronooch
kyrkotionde eller ersättning derför, som åtnjutes af patronus ecclesise.

Från uppburen dylik inkomst må afdrag ske endast för ränta å upplånadt kapital, i den
mån afdrag derför ej under B 2:o) skett såsom för ränta å lånt rörelsekapital. För förvaltningskostnad
får sålunda afdrag ej ega rum.

Undertecknads inkomst af ifrågavarande slag nästföregående år har icke öfverstigit_______

2:o) utdelning å aktier i inländska aktiebolag samt lotter i inländska bankbolag.

Undertecknads inkomst af ifrågavarande slag nästföregående år har icke öfverstigit_______

Summa inkomst af kapital

Summa inkomster

Från det uppgifna inkomstbeloppet yrkas afdrag:

a) för ränta å gäld, derför afdrag förut ej egt rum

b) för den förlust å rörelse eller yrke, som icke under B 2:o) afdragits ___________________

(Obs. Sådan''* förlust får ej afdragas, derest icke den skattskyldige meddelar upplysning,
å hvilken rörelse förlusten uppstått.)

, / för aktiebolag och j f(jL- utdelningen i den mån densamma icke öfverstigit sex procent

v V enskilda bankbolag/ ° ar

å bolagets inbetalta aktie- eller lottkapital; och som utdelningen utgjort -------------------

kronor eller _______________ procent å inbetalta kapitalet, utgörande ____________________ kronor,

uppgår berörda afdrag till ------------------------------------------------

(Hvad såsom inbetaldt kapital skall anses stadgas i 9 § inkomstskatteförordningen.
)

Summa afdrag

Summa återstående inkomst j|

Hela beloppet af den undertecknad åliggande ränta å gäld, derför afdrag här ofvan gjorts, uppgår till kr.

Att inkomsten nästföregående år icke öfverstigit hvad här ofvan uppgifvits, betygas på heder
och samvete.

den

Namn:

Titel eller yrke:
Adress: -------------

104

Här nedan må skattskyldig afgifva de upplysningar i öfrigt, som lian vill till ledning för sin
taxering meddela.

För undvikande af förfrågningar från taxeringsmyndigheterna ligger det i skattskyldigs eget
intresse att här lemna så fullständiga upplysningar som möjligt.

Undertecknads omförmälda .............-_____________________... rörelse har bedrifvits på nedannämnda olika

beskattningsorter, och anser undertecknad, att den beskattningsbara inkomsten deraf, utgörande
_____________________ kronor, bör emellan de särskilda orterna fördelas sålunda:

i _________________________________________________________ .. __________ kr.______________

i _____ . . _______________ _____________________________________________ » _______________________________________

i _______________________________________________________________________________ » _________________________________________

Summa kr.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o. 25.

105

Progressionsiabell.

Taxerad inkomst	Belopp, eftei hvilket skat utgår	Taxerad inkomst	\| Belopp, eftei hvilket skat \| utgår	Taxerad inkomst	LBelopp, efte hvilket skat utgår	Taxerad inkomst	Belopp, efter hvilket skatt utgår
j ! 1,000	200	4,100	4,100	7,200	7,800	10,300	! 12,600
1,100	300	4,200	1 4,200	7.300	7,900	10,400	12,800
1,200	400	4,300	4,300	7,400	8,100	10,500	13,000
1,300	500	4,400	4,400	7,500	8,200	10,600	13,200
1,400	600	4,500	4,500	7,600	8,400	10,700	13,400
1 1,500	700	4,600	4,600	7,700	8,500	10,800	13,600
1,600	800	4,700	4,700	7,800	8,700	10,900	13,800
1,700	900	4,800	4,800	7,900	8,800	11,000	14,000
1,800	1,000	4,900	4,900	8,000	9,000	11,100	14,200
1,900	1,100	5,000	5,000	8,100	9,100	11,200	14,400
3,000	1,400	5,100	5,100	8,200	9,300	11,300	14,600
2,100	1,500	5,200	5,200	8,300	9,400	11,400	14,800
2,200	1,600	5,300	5,300	8,400	9,600	11,500	15,000
2,300	1,700	5,400	5,400	8,500	9,700	11,600	15,200
2,400	1,800	5,500	5,500	8,600	9,900	11,700	15,400 !
'' 2,500	1,900	5,600	5,600	8,700	10,000	11,800	15,600
2,600	2,000	5,700	5,700	8,800	10,200	11,900	15,800
2,700	2,100	5,800	5,800	8,900	10,300	12,000	16,000
\| 2,800	2,200	5,900	5,900	0,000	10,500	12.100	16,200
i 2,900	2,300	6,000	6,000	9,100	10,600	12.200	16,400
3,000	2,600	6,100	6,100	9,200	10,800	12,300	16,600
3,100	2,700	6,200 1	6,300	9,300	10,900	12,400 !	16,800
3,200 1	2,800	6,300 !	6,400	9.400	11,100	12,500	17,000
3,300	2,900	6,400	6,600	9,500	11.200	12,600 1	17,200
3,400	3,000	6,500	6,700	9,600 !	11,400	12,700	17,400
3,500	3,100	6,600	6,900	9.700	11,500 !	12,800 1	17,600
3,600	3,200	6,700	7,000	9,800	11,700 !	12.900	17,800
3,700	3,300	6,800	7,200	9,900	11,800 1	13,000	18,000
3,800 i	3,400	6,900	7,300	10,000	12,000 j	13,100	18,200
3,900	3,500	7,000	7,500	10,100 i	12,200	13,200	18,400
4,000	4,000	7,100	7,600	10.200	12,400	13,300	18.600

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 5 Sami. 1 Afd. 22 Häft. 14

106

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

1 Taxerad inkomst	Belopp, efter iiyilket skatt utgår	Taxerad efter ihvilket skatt inkomst , s utgår	Taxerad inkomst	Belopp, efter avilket skatt utgår	Taxerad inkomst	Belopp, efter ivilket skatt utgår
18,400	18,800	17.400	28,000	i 21,400	38,700	25,400 !	50,700
13,500	19,000	17.500	28,200	21.500 (	39,000	25.5oo ;	51,000
13,600	19,200	17,600	28,500	21,600	39,300	25.600	51,300
13,700	19,400	17,700	28,700	21.700	39,600	25,700	51.600
13,800	19,600	17.800	29.000	21,800	39,900	25,800	51,900
13,900	19,800	17,900	29,200	21.900	40,200	25,900	52,200
14,000	20,000	18,000	29,500	22,09®	40,500	2(''»,000	52,500
14.100	20,200	18,100	29,700	22,100	40,800	26,100	52,800 i
14,200	20,400	18,200	30,000	22,200	41,100	26,200	53,100
14.300	20,600	18,300	30,200	22,300	41,400	26,300	53,400
14,400	20,800	18,400	30,500	22,400	41,700	26,400	53,700
14,500	21,000	18,500	30,700	22.500	42,000	26,500	54,000
14,600	21,200	18,600	31,000	22,600	42,300	26,600	54,300
14,700	21,400	18,700	31,200	22,700	42,600	26,700	54,600
14,800	21.600	18,800	31,500 .	22,800	42,900	26,800	54,900
14.900	21,800	18,900	31,700	22,900	43,200	26,900	55.200
15,000	22,000	19,000	32,000	23,000	43,500	27,000	55,500
15,100	22,200	19,100	32,200	23,100	43,800	27,100	55,800
15,200	22,500	19,200	32,500	23,200	44,100	27,200	56,100
15,300	22,700	19,300	32,700	23,300	44,400	27,300	56,400
15,400	23,000	19.400	33,000	23,400	44,700	27,400	56,700
15,500	23,200	19,500	33,200	23,500	45,000	27,500	57,000
15,600	23,500	19,600	33.500	23,600	45,300	27.600	57.300
15,700	23,700	19,700	33,700	23,700	45,600	27,700	57,600
15,800	24,000	19,800	34,000	23,800	45,900	27,800	57,900
15.900	24,200	19,900	34,200	23,900	46,200	27,900	58,200
16,000	24,500	20,000	34,500	24,000	46.500	28,000	58,500
16,100	24,700	20,100	34,800	24,100	46,800	28,100	58,800
16,200	25,000	20,200	35.100	24.200	47,100	28,200	59.100
16,300	25,200	20,300	35,400	24,300	47.400	28,300	59.400
16,400	25,500	20,400	35,700	24,400	47,700	28.400	59,700
16,500	25.700	20,500	36.000	24.500	48,000	28,500	60,000
16,600	26.000	20,600	36,300	24,600	48,300	28,600	60,300
16,700	26,200	20,700	36,600	24,700	48.600	28,700	60,600
16.800	26,500	20,800	36,900	24,800	48,900	28,800	60.900
16,900	26,700	20,900	37,200	24,900	49,200	28,900	61.200
17,00®	27,000	21,000	37,500	25,000	49,500	29,000	61,500
17,100	27,200	21,100	37,800	25.100	49.800	29,100	61.800
17,200	27,500	21,200	38.100	25.200	50,100	29,200	62,100
17,300	27,700	21,300	38.400	25.300	50.400	29,300	62,400

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

107

Taxerad	Belopp, efter	Taxerad	j Belopp, efter	Taxerad	Belopp, efte	rn , laxerad	Belopp, efter
	hvilket skati	inkomst	ihvilket skaf		hvilket skat
inkomst	utgår	utgår	inkomst	utgår	inkomst	utgår
29,400	I 62,700	33,400	76,400	37,400	1 90,400	41,400	\| ! 104,400
29,500	63,000	33,500	76,700	37,500	90,700	41,500	104,700
29,600	63,300	33,600	77,100	37,600	91,100	41,600	105,100
29,700	63,600	33,700	77,400	37,700	i 91,400	41.700	105,400
29,800	63,900	33.800	77,800	37,800	1 91,800	41,800	[ 105,800
29,900	64,200	33,900	78,100	37,900	92,100	41,900	106,100
30,000	64,500	34,000	78,500	38,099	92,500	42,000	106,500
30,100	64,800	34,100	78,800	38,100	92,800	42,100	106,800
30,200	65,200	34,200	79,200	38,200	93,200	42,200	107,200
30,300	65,500	34,300	79,500	38,300	93,500	42,300	107,500
30,400	65,900	34,400	79,900	38,400	93,900	42,400	107,900
30,500	66,200	34,500	80,200	38,500	94,200	42,500	108,200
30,600	66,600	34,600	80J00	38,600	94,600	42,600	108,600
30,700	66,900	34,700	80,900	38,700	94,900	42.700	108,900
30,800	67,300	34,800	81,300	38,800	95,300	42,800	109,300
30,900	67,600	34,900	81,600	38,900	95,600	42,900	109,600
31,000	68,000	35,009	82,000	39,009	96,000	43,000	110,000
31,100	68,300	35,100	82,300	39,100	96,300	43,100	110,300
31,200	68,700	35,200	82,700	39,200	96,700	43,200	110,700
31,300	69,000	35,300	83,000	39,300	97,000	43,300	111,000
31,400	69,400	35,400	83,400	39,400	97,400	43,400	111,400
31,500	69,700	35,500	83,700	39,500	97,700	43,500	111,700
31,600	70.100	35,600	84,100	39,600	98,100	43,600	112,100
31,700	70,400	35,700	84,400	39,700	98,400	43,700	112,400
31,800	70,800	35,800	84,800	39,800	98,800	43,800	112,800
31,900	71,100	35,900	85,100	39,900	99,100	43,900	113,100
32,000	71,500	30,000	85,500	40,009	99,500	44,000	113,500
32,100	71,800	36,100	85,800	40,100	99,800	44,100	113,800
32,200	72,200	36,200	86,200	40,200	100,200	44,200	114,200
32,300	72,500	36,300	86,500	40,300	100,500	44,300	114,500
32,400	72,900	36,400	86,900	40,400	100,900	44,400	114,900
32,500	73,200	36,500	87,200	40,500	101,200	44,500	115,200
32,600	73,600	36,600	87,600	40,600	101,600	44,600	115,600
32,700	73,900	36,700	87,900	40,700	101,900	44,700	115,900
32.800	74,300	36,800	88,300	40,800	102,300	44.800	116,300
32,900	74,600	36,900	88,600	40.900	102,600	44,900	116,600
33,000	75,000	37,000	89,000	41,000	103,000	45,000	117,000
33,100	75.300	37,100	89,300	41,100	103,300	45,100	117,300
33.200	75,700	37,200	89,700	41,200	103,700	45.200	117,700
33,300	76,000	37,S00	90,000	41.300	104,000	45,300 j	118,000 1

108

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

\ Taxerad	Belopp, efter	Taxerad	Belopp, efter	Taxerad	Belopp, efter	Taxerad	Belopp, efter
hvilket skatt	hvilket skatt		hvilket skatt		hvilket skatt
inkomst 1	utgår	inkomst	utgår	inkomst	utgår	inkomst	utgår
1 45,400	118,400	48,400	128,900	55,000	154,500	85,000	279,500
45,500	118,700	48,500	129.200	56,000	158,500	86,000	284,500 !
45,600	119,100	48,600	129,600	57,000	162,500	87,000	289,500 i
45,700	119,400	48.700	129,900	58,000	166,500	88,000	294,500
45,800	119,800	48,800	130,300	59,000	170.500	89,000	299,500 \|
45,900	120.100	48,900	130,600	60,000	174.500	90,000	304,500
4ö,000	120,500	49,000	131,000	61,000	178,500	91,000	309,500 1
46,100	120.800	49,100	131,300	62,000	182,500	92,000	314,500 ;
46,200	121,200	49,200	131,700	63,000	186,500	93,000	319,500
46,300	121,500	49,300	132,000	64,000	190,500	94,000	324,500 i
46,400	121,900	49,400	132,400	65,000	194,500	95,000	329,500
46,500	122,200	49,500	132,700	66,000	198,500	96,000	334,500
46,600	122,600	49,600	133,100	67,000	202,500	97,000	339,500
46,700	122,900	49.700	133,400	68,000	206,500	98.000	344,500
46,800	123,300	49,800	133,800	69.000	210,500	99,000	349,500 \|
46,900	123,600	49,900	134,100	70,000	214.500	100,00®	354.500
47,00®	124,000	50,00®	134,500	71,000	218,500	100,100	355,000 i
! 47,100	124,300	50,100	134,900	72,000	222,500	100,200	355,500 i
47,200	124,700	50,200	135,300	73,000	226,500	101.000	359,500 i
47,300	125,000	50,300	135.700	74,000	230,500	105,000	379,500
47,400	125,400	50,400	136,100	75.000	234,500	110,000	404,500
47,500	125,700	50,500	136.500	76,000	238,500	115,000	429,500
47,600	126,100	50,600	136,900	77,000	242,500	120,000	454,500
47,700	126,400	50,700	137,300	78,000	246,500	125,000	479.500
47,800	126,800	50,800	137,700	79,000	250,500	130,000	504,500
47,900	127,100	50,900	138,100	80,000	254,500	135,000	529,500
48,000	127,500	51,000	138,500	81,000	259,500	140,000	554,500
48,100	127,800	52,000	142,500	82,000	264.500	145,000	579,500
48,200	128.200	53,000	146,500	83,000	269.500	145,500	582.000
48,300	! 128,500	54,000	150,500	84.000	274,500	I

Formulär N:o 5,

Taxeringslängd

öfver

inkomstbevillningen

och

inkomstskatten

inom

och

län

för år 19

Nummer å uppgift eller annan

bilaga.

110

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

| 6
; 7

l:o.

2:o.

3:o.

4:o.

5:0.

Den skattskyldiges	\| Nummer å hus, hemman eller lägenhet.			Taxering enligt	b e v i 11 n i	ags-
namn och titel eller yrke.	bostad.	Af	bevillningsberedningen	Af
uppskattad inkomst.	medgifvet afdrag enligt § 11 j i bevillningsförordningen. \|	föreslagen beskattningsbar inkomst.	upp-
af kapital.	af tjenst eller pension.	af rörelse, yrke eller eljest	Summa.	af kapital.	af tjenst eller pension.
af kanal, jernväg, annan farväg, skeppsrederi, sjöfart eller af arrende af staten tillhörig jordbruksfastighet.	annan.*)
Brukspatronen J. E. Bergström	Råbelöf....................	1	1,000	—	—	10,000	11,000		11,000	1,000	—
				600	_	_	600	450	150	_	600
A cd. L LcA t DU iilttll o A i ttl ...... Mjölnaren A. Fogelberg ......	Råbelöfs qvarn .........	—	—	700	—	300	1,000	450	550	—	700
Hemmansegaren Nils Larsson	Röksta................	1	—	—r	—	1,700	1,700	—	1,700	—
F. d. Grosshandlaren E. Berg	Ahlby .....................	2	7,500	—	—	—	7,500	—	7,500	7,500	—
Länsmannen A. Blomberg ...	Sanda .....................	1	—	1,300	—	400	1,700	—	1,700	—	1,300
L. N. Cronvall ..................	För Aby stenkärlsfabrik	-	—	—	—	1,000	1,000	—	1,000	—	—
Skomakaren L. Jönsson......	Hofstena ..................		—	—	—	700	700	600	100	—	—
Grosshandlaren C. J. Lönn...	Sundbyberg...............	25	1,000	—	1,000	4,000	6,000	—	6,000	1,000	—
Lasarettsläkaren 0. Sandberg	Rimbo .....................	—	—	1,000	—	3,000	4,000	—	4,000	—	1,000
Sömmerskan dåra Jansson	» ......... ...........		—	—	—	500	500	450	50	—	—
Arrendatorn A. Carlsson ..	Vellnora kungsgård • •		—	—	1,000	—	1,000	X 300	786	—	—
		_	_		—	400	400		314	—	—
Kamreraren S. Wandberg ..	Hammarby ...............	■ -	1,000	600	_	—	1,600	300	1,300	1,000	600
Skepparen L. Johansson ..	Simpnäs ..................	—	—	600	1,000	—	1,600	~	1,600	—	600
			_		500	—	50C	—	50C	—	—
Kommissionären N. Edlind..	Österby .................		500	1 500		500	1,500	300	1,200	500	500
Enkefru E. Jakobson ........	Ekeby ....................		—	—	—	—	—	—	—	\| -	—
, 1 Summa	1 ■	11,00015,300	3,500	22,500	O O . CO	2,85(	39,45o\|j 11,000	5,300

Förrättningsstället N. N. den ___________________ ________ ... maj 19

Bevillningsberedningen
N. N.

Ordförande.

N. N. N. N.

Ledamot. Ledamot.

Anmärkningar.

Sedan pröfningsnämnden slutat sin förrättning, skola från denna nämnds längd i taxeringslängden införas de ändringar,
uppgift å det beskattningsbara inkomstbeloppet.

Då skattskyldig har inkomst af flera yrken, näringar eller fenster, bör, der specifikation deraf ej kan på annat sätt
Om arrendator af sådan staten tillhörig jordbruksfastighet, för hvilken fastighetsbevillning icke erlägges, är uppskattad
kommunalutskylders debitering så väl inkomst- som bevillningsbeloppen särskild! upptagas, på sätt detta formulär visar.
Då uppgift affordrats skattskyldig, bör beviset derom taxeringslängden bifogas.

Såsom inkomst af pension upptagas äfven: årligt understöd, gratifikation, lifränta och undantagsförmån.

‘) Uppgår inkomsten ej till 1,000 kronor, utgöres ej vägskatt, så vida ej den skattskyldige har annan inkomst, hvilken

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25-

förordningen	Taxering enligt inkomstskatte-förordningen	B evillningsb ered ningens anteckningar.
taxeringsnämnden	Uträknad bevillning.	Af pröfningsnämnden beslutade ändringar i de beskattningsbara inkomstbeloppen.	Af bevillnings- beredningen	Af taxerings- nämnden.	Uträknad inkomstskatt.	Af pröfningsnämnden beslutade ändringar i de belopp, efter hvilka skatt utgår.
skattad inkomst	medgifvet afdrag enligt § 11 i bevillningsförordningen.	antagen beskattningsbar inkomst.
jaf rörelse, yrke 1 eller eljest	Summa.
\|af kanal, jernväg, annan j farväg, skeppsrederi, sjöfart eller af arrende af staten tillhörig \| jordbruksfastighet.	annan.i)	föreslagen inkomst.	beräknadt belopp, efter hvilket skatt utgår.	taxerad inkomst.	beräknadt belopp, efter hvilket skatt utgår.
—	10,000	O o	—	11,000110	-	12,500	17,100	27,200	17,100	27,200	272	29,500
—	_	600	450	150	1	50	_	_	_	_	_
—	300	1,000	450	550	5	50	—	1,000	200	1,000	200	2	_
—	1,700	1,700	—	1,700	17	—	—	3,900	3,500	4,000	4,000	40	—
—	—	7,500	—	7,500	75	—	9,000	28,500	60,000	28,500	60,000	600	68,300
—	400	1,700	—	1,700	17	—	—	2,100	1,500	2,100	1,500	15	—
	1,000	1,000		1 000	10									i Mantalsskrifven i N. N. kommun och så-
												\ ledes ej berättigad till afdrag.
	700	700	600	100	1	—	—	—	—	—	__	—	—	Har 6 barm. Hustrun sjuklig.
1,000	5,000	7,000	—	o o	70	—	—	6,300	6,400	7,300	7,900	79	—
•	3,000	4,000	—	4,000	40	—	—	3,000	2,600	3,000	2,600	26	—
1,200	_	1,200		975	9	75	786	1,400	600	1,600	800	8	300
—	400	400		325!	3	25	314	—	—	—	—	—	—
—	—	1,600	300	1,300;	13	—	—	2,600	2,000	2,600	2,000	20	—
1,000	—	1,600	- 1	1,600	16		—	1,800	1,000	1,800	1,000	10	_
500	—	500	- 1	500	5	—	- !	—	—	—	—	—	_
—	500	1,500;	300’	1,200	12	—	- 1	1,500	700	1,500	700	7	—
\| “	—	— I	— i	—	—	—	— 1	1,400	600	1,400	600	6	500
'' 9,700	23,000	O o o CO Th	2,400;	40,600,406 —	— !	70,600''	106,300!	71,900	108,500''l,085	_

Förrättningsstället N. N. den __________________ 19

N. N. N. N.

Häradsskrifvare. Kronoombud.

På taxeringsnämndens vägnar
N. N.

Ordförande.

N. N. N. N.

Ledamot. Ledamot.

som af .pröfningsnämnden blifvit beslutade, så att taxeringslängden alltid för hvarje skattskyldig innehåller tillförlitlig
åstadkommas, underrättelse derom i anteckningskolumnen införas.

icke blott för inkomst af arrendet, utan ock för annan rörelse eller yrke eller tjenst, pension eller kapital, böra med afseende å

tillsammans med den ifrågavarande uppgår till eller öfverstiger 1,000 kronor.

Bil.Atill Bevillningsutskottets betänkande N?25

Jfrorwr 150,

000

/o, OO O

no,ooo

130,000

110,000

100,000

90,000

80,000

70,000

60,000

50,000

40,000

30,000

20,000

•10,000

t f~

+1 -i

Krorvor -

10,000

Diagram,utvisande förhållandet mellan -verklig inkomst och det belopp,hvarefter skatt utgår.

20,000 30,000 40,000 50,000 Krönt»- 60,000 70,000 80,000 Kronor- 90,000 100,000 110,000 Xroroon 120,000 130,000 140,000 150.000

i~T~T''t"T

1 i !

i "i r -f

+-|.

Tt -r

Ö*t4

l.....]-p-[

i—t—+--1

r nxit

20,000 30,000 40,000 50,000 60,000 70,000 80,000 90,000 100,000 110,000 120,000 130,000 140,000 150,000

TcumrcuZ inkomst .

Inkomst, Twwr&ft&r skatt itlqcar.

JSronor

15,000

13,000

12,000

11,000

10,000

9,000

3,000

7, 000

6,000

5,000

0,000

3,000

2,000

1,000

ISronoT

Bil.B.till Bevillningsutskottets betänkande N§25.

1,000 2,000 3,000 4,000

Diagram, utvisande förhållandet mellan verklig inkomst och det belopp hvarefter shatt utgår

5,000

6,000

7 ooo

8,000

9,000

10,000

11,000

1,000

2,000

3,000

4-900

5,000

6,000

7000

8,000

9,000 10,000 11,000

V&rk tia i nkonm b

Jgronar
SO, ooo

12,000

13,000

14,000

15,000

16, ooo

17,ooo

18, ooo

20, oop

28,000

?,7,ooo

26,ooo

25,ooo

7,5,000

23,ooo

22,000

21, ooo

20,ooo

19, ooo

18,ooo

17, ooo

76,ooo

15,ooo

13,000

15,000

15,ooo

16,ooo

17,ooo

18,ooo

Skatte procent. Skatte, procent.

Bil.C.till Bevi IInin°sutskottets betänkande N°25.

Diagram, utvisa*! de skatte procenteri vid olika belopp af taxerad inkomst

A. För inkomster till och med 20,000 kronor.

z,o%

2,0%

1,5%

1,o%

15%

1.0%

0,5%

Itrorurr 1,000

2,000

3,000

4,000

5,000

6,000

1,000

8,000

9,000 10,000 11,000

Ta/jcerculs f n Jz o rrv*'' ts

12,000

13,000

17.000

14,000

15,000

76,ooo

18, ooo

19, ooo

20,ooo

B .För inkomster til! och med 200,000 kronor.

4-,o%

3,5pa

3,0%

7,0%

3,5%

3,o%

2,5%

2,0%

1,0%

7,51

7,5%

1,0%

0,5%

JGronor* 10,000

20,000

30, OOO

50,000

60,000

70, OOO

80,000

.90000

100,000 110,000

120,000

130,000

140,000

150,000

160000

170,000

180,000

100,000

200,000

Taäc%rcbdy friska iris t .

Skatte, procents. Skatte procent.

RESERVATIONER.

Bih. till Riksd. Vrot. 1902. 5 Samt. 1 Afd. 22 Höft.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

115

Reservationer

mot förslaget till förordning angående inkomstskatt.

Mot 5 § 2 mom. och 39 §
af herr Östberg, som anfört:

»2 mom. af 5 § är ordagrant hemtadt från gällande bevillningsförordning.
Der förekommande stadgande, att inkomst första året,
den åtnjutes, skall upptagas med det belopp, hvartill densamma enligt
de upplysningar, taxeringsmännen kunnat förskaffa sig, skäligen må
anses för det löpande året uppgå, kan möjligen anses tillfredsställande
vid hittills vanligt taxeringssätt, som icke beräknats noggrant angifva
inkomstens verkliga belopp, utan endast på ett ungefär gifver uttryck
för skatteförmågan, men det är origtigt att i ett skattesystem, som
hvilar på sjelfdeklaration, delvis bibehålla taxering på grund af taxeringsmyndigheternas
antaganden om hvad som kan anses skäligt; och ett
sådant förfarande lemnar alltför osäkra resultat för att kunna godkännas
i ett skattesystem med progressiv skatteskala.

Då det tydligen är omöjligt att vid tiden för taxeringsförrättningarne
veta, huruvida en ny affär kommer att vid årets slut lemna
nettovinst eller nettoförlust, komme man att vid inkomsttaxeringen
jemnsides tillämpa två skilda principer, dels för rörelse, som drifvits
under föregående år, granskning af sjelfdeklarationen, dels för under
året påbörjad rörelse taxering efter beräkningar, som i de flesta fall
blifva rena gissningar. Bibehållandet af ifrågavarande stadgande gifver
taxeringsmyndigheterna tillfälle att förrycka inkomsttaxeringen. Det
blir möjligt för taxeringsmyndighet att frångå en afgifven absolut rigtig
sjelfdeklaration, t. ex. på den grund, att taxeringsmyndigheten anser,
att den skattskyldige under det löpande året kommer att erhålla inkomst
af kapital, ehuru så ej varit fallet under föregående år.

Enligt min mening bör derföre vid taxering för inkomstskatt inkomst
ej taxeras under det första året, den åtnjutes. Deraf blir emellertid en
följd, att skattskyldig bör under det år, då inkomsten upphör, taxeras

116

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

för hela det belopp, hvartill inkombten uppgått under det nästföregående
året. Den reda och fasthet i taxeringsväsendet, som derigenom åstadkommes,
har långt större betydelse än den förlust för statsverket, som
understundom kan uppstå derigenom, att skattskyldig efter inkomstens
upphörande kommit i sådan ekonomisk ställning, att skatten icke kan
utbekommas.

Då taxeringslängderna för inkomstskatten och för inkom stbevillningen
upprättas efter alldeles olika grunder och icke hafva med hvarandra
att göra, har jag ansett skilda längder böra upprättas, så mycket
mera som arbetet och kostnaden icke skulle i nämnvärd mån derigenom
ökas.»

Mot 9 §

af herr Brodin, som anfört:

»I fråga om grunden för beskattningen af aktiebolags vinst är
jag af annan mening än utskottets majoritet och får i detta afseende
anföra.

Progressiv skatt är till sin natur en rent personlig skatteform och
borde sålunda icke tillämpas på aktiebolag.

Aktiebolagsinstitutionen har visat sig nyttig och nödvändig, då
genom densamma större företag kunnat utföras än för enskilda varit
möjligt; och med nutidens kraf på att drifva rörelser i stor skala är
nämnda institution nödvändigare än förr. Större industriföretag, jernvägar
och dylika anläggningar, hvilkas utförande naturligen äro af ett
statsligt intresse, kunna i allmänhet icke åstadkommas annat än genom
aktiebolag. Det framhålles ofta de stora fördelar, som vinnas af personer,
hvilka placera sina besparingar i aktier, men om man tager i
beaktande så många aktiebolag, som dels lemnat sina aktieegare ringa
eller ingeq utdelning under många år, dels efter några års tillvaro
måst upplösas utan att aktieegarne erhållit något af sina utlagda penningar
tillbaka, så visar det sig annorlunda. Under senare åren har
allmänhetens förtroende till aktiebolagsformen visat tendens att sjunka
på grund deraf, att större kapitalister skaffat sig majoritet i aktiebolag
och hänsynslöst beredt sig fördelar på de mindre aktieegarnes bekostnad.
Det torde derför ej vara lämpligt, att statsmakterna genom
för höga skatter ytterligare öka allmänhetens obenägenhet att ingå i
aktiebolag.

På grund af hvad jag sålunda anfört och då man vet, att aktiebolagens
delegare oftast nog bestå af personer, hvilka i aktierna pla -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 117

cerat sina små besparingar, måste det anses oegentligt och orättvist,
att aktiebolaget skall skatta progressivt såsom varande en förmögen
person.

Bevillningsutskottets majoritet har föreslagit följande lydelse af 9 §:

»Vid taxering af inländska aktiebolags och enskilda bankbolags
inkomst må afdrag ske för ett belopp, som motsvarar den till aktieeller
lottegarne bestämda utdelning, dock icke för mera än sex procent
å inbetal dt aktie- eller lottkapital.»

Genom denna bestämmelse komma de svagaste aktiebolagen, som
kunna gifva sina aktieegare ringa eller kanske ingen utdelning, att
hårdast drabbas af den föreslagna skatten. I fråga om till exempel ett
jernvägsbolag, som tillkommit genom aktieteckning af kommuner och,
såsom ofta, genom hufvudsakligast mindre teckningar, visar erfarenheten,
att många år kunna förflyta, innan aktieegarne erhålla någon
utdelning. Aktiekapitalet kan vara millioner och årsbehållningen ganska
betydlig, men måste densamma användas till anskaffande af materiel
och verkställande af förbättringar. I detta fall kan inkomstskatten
blifva mycket betungande, och något skattefritt afdrag erhålles ej.
Enligt principerna för lagen skola kommuner och mindre bemedlade
vara fria från inkomstskatt, men här blir det motsatsen. Ett annat
exempel må anföras. Ett aktiebolag bildas för drifvande af någon
industri och börjar bolaget, såsom ofta är fallet, med för litet kapital,
hvarigenom det har svårt att drifva sin rörelse. Det kan under sådana
förhållanden icke blifva fråga om utdelning, utan måste bolaget konsolideras
genom att använda den vinst, som kan uppstå, till anskaffande
af behöfliga maskiner och förlager. Inkomstskatten måste likväl betalas
utan att något skattefritt afdrag erhålles. För att undvika att betala
inkomstskatt torde många aktiebolag utdela den vinst, som erhålles,
istället för att konsolidera bolaget, hvilket kan förorsaka, att bolaget
ifråga vid inträffande sämre konjunkturer får svårt att reda sig och
blir insolvent. Härigenom göra aktieegarne förlust, och staten förlorar
ett skatteobjekt.

På grund af hvad här ofvan anförts anser jag det vara orättvist
och oegentligt, att aktiebolag skola progressivt beskattas, men då ett
förslag i öfverensstämmelse härmed icke torde leda till något resultat,
vill jag inskränka mig till att, till förmån för ekonomiskt svaga bolag,
föreslå, det 9 § första stycket erhåller följande lydelse:

»Vid taxering af inländska aktiebolags och enskilda bankbolags
inkomst må afdrag ske för ett belopp, motsvarande fyra procent å
inbetaldt aktie- eller lottkapital eller den till aktie- eller lottegarne

118 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

bestämda utdelning’, dock icke för mera än sex procent å inbetalt aktieeller
lottkapital.»

Mot 10 §

af herr Petri, som ansett, att inkomst af arbete för de mindre
inkomsttagarne ej bort beskattas lika högt som inkomst af fast egendom
och kapital.

Mot 9, 10, 11, 20 och 21 §§

af herr Meyer, som anfört:

»Hufvudprincipen i det föreliggande förslaget till progressiv inkomstskatt
är den, att sådan inkomst, som anses skapa en större skatteförmåga,
skall särskild! och på sådant sätt beskattas, att i samma mån
som inkomstbeloppet stiger och derigenom en större skatteförmåga
alstras, i samma mån skall denna skatteförmåga genom den proportionel
med densamma växande skatten — men också endast genom den —
tagas i anspråk.

Mot denna princip strider emellertid utskottets förslag, i hvad det
afser beskattningen af bank- och aktiebolags vinst, ty om så stor del
af till delegarne i sådant bolag utdelad vinst, som motsvarar det belopp,
hvarmed utdelningen öfverstiger 6 procent af bolagskapitaiet,
beskattas hos bolaget — och det dertill progressivt — oaktadt hvarje
delegare måste erlägga progressiv inkomstskatt för hela det belopp,
han såsom utdelning uppbär, då inträffar det i vissa fall, att samma
skatteobjekt beskattas icke allenast dubbelt utan derjemte progressivt,
delvis efter en högre skatteskala än annan inkomst.

•Dubbelbeskattning af inkomst torde emellertid svårligen under
några förhållanden kunna försvaras, och uppenbart orättvis blir den,
när den, såsom här, tillämpas på skatteobjekt, hvars skatteförmåga
redan genom progressiv beskattning blifvit, tagen i anspråk.

Hvad särskild! beträffar progressiv beskattning hos bolaget af nyssnämnda
vinstdel äfvensom af den vinst, som icke utdelas, är deremot
att erinra, att bolagsvinst icke såsom enskild mans inkomst är någon
beskattningsenhet, utan att den är sammansatt af delegareandelar och
sålunda icke utgör ett skatteobjekt utan lika många sådana som det
finnes delegare i bolaget.

Hvar och en af dessa andelar kan vara så liten, att den skulle
vara alldeles fri från inkomstskatt, ifall den toges för sig, men derigenom

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 119

att deri sammanslås med de andra, träffas den under alla förhållanden
icke allenast af sådan skatt utan dertill af en sådan, som alltid blir
för hög, alldenstund det högre belopp, som uppkommer genom sammanslagningen,
alltid drager med sig en starkare progression.

Att inkomst af fastighet och af kapital kan och bör bära tyngre
skattebörda än inkomst af arbete torde allmänt erkännas, och för att
i föreliggande fall skattelagstiftningen, synnerligast rörande mindre
inkomsttagare, skall blifva så rättvis som möjligt, fordras det derföre,
att olika grunder för beskattningen af olika slags inkomst fastställas;
de skattetekniska svårigheter, som visat sig vid försöken att fastställa
sådana grunder, hafva emellertid vållat, att något förslag i sådan letning
för närvarande icke kunnat framkomma.

Olika slags inkomst måste således tillsvidare på lika sätt beskattas;
en väl behöflig skattelindring kan icke beredas någon skattskyldig
utan att samma lindring kommer andra skattskyldige alldeles oförtjent
till del, och vid uppdragandet af gränsen för den skattefrihet, som
bör lemnas, har man derföre endast att välja emellan å ena sidan en
orättvis beskattning och å den andra en lika orättvis skattelindring.

Då nu emellertid Riksdagen, när den uttalade sig för den progressiva
skatteformen för uttagande af behöfliga nya skatter, dermed
hufvudsakligen afsåg att så långt görligt befria de ekonomiskt svagare
från deltagande i dessa skatter, bör det vara tydligt, att den största
hänsynen måste tagas dertill, att detta ändamål vinnes, och att derföre
också företräde bör gifvas åt Kongl. Maj:ts förslag, i hvad detsamma
afser skattefrihet och skattelindring för de mindre inkomsttagarne.

Visserligen uppstå genom detta förslags antagande sådana missförhållanden,
att exempelvis en person, som skuldfritt eger jordbruksfastighet
med ett taxeringsvärde af närmare 34,000 kronor och dertill
kreatur och inventarier till ett värde af kanske 6,000 kronor, eller,
med andra ord, en förmögenhet af bortåt 40,000 kronor, blir alldeles
befriad från inkomstskatt, men samma missförhållanden, endast i oväsentlig
mån mindre, uppstå ifall utskottets förslag antages, och missförhållandena
äro således i båda fallen så stora, att de kräfva skyndsam
rättelse.

I enlighet med det sålunda anförda har jag ansett,

att bank- och aktiebolags vinst, på sätt herr Leman i sin motion
föreslagit, bör hos bolaget beskattas efter afdrag af utdelningsbeloppet
och proportionelt,

120

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

att inkomstskatt icke skall erläggas för inkomst understigande

2,000 kronor,

samt att skattefria afdrag böra medgifvas i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts förslag
och hemställer jag derföre,

att Riksdagen ville besluta, att nedan angifna
§§ skola erhålla följande lydelse:

9 §•

Vid. taxering af inländska aktiebolags och enskilda baukbolags
inkomst iakttages, att aktiebolag och bankbolag skola beskattas endast
för den de! af inkomsten, hvilken icke till aktieegare eller lottegare
utdelats.

10 §.

Skyldighet att erlägga inkomstskatt eger icke rum, när den skattskyldiges
sammanräknade inkomst, deri inbegripen äfven hustruns, understiger
2,000 kronor.

Uppgår denna inkomst till 2,000 kronor, men icke till 3,000
kronor, äro 1,000 kronor, och uppgår den till 3,000 kronor, men icke
till 4,000 kronor, äro 500 kronor fria från skatt.

Uppgår inkomsten till 4,000 kronor, men öfverstiger den icke

6,000 kronor, erlägges skatt efter inkomstens hela belopp.

öfverstiger inkomsten 6,000 kronor, skola för bestämmande af
det belopp, efter hvilket skatt beräknas, 6,000 kronor af inkomsten
upptagas till oförändradt belopp, hvaremot

den del af inkomsten, som öfverstiger 6,000 kr. men icke 10,000 kr. ökas med 50 %,

” » » » -i 10,000 „ „ „ 15,000 „ „ „ 100 %,

” » » » i; j> 15,000 „ „ „ 20,000 „ „ „ 150 %.

» ” ” » » „ 20,000 „ ,, „ 30,000 „ ,, „ 200 %,

” ” » » » » 30,000 „ „ „ 50,000 „ „ „ 250 %,

>’ i; >> )> it 50,000 ,, „ „ 80,000 „ „ ,, 300 %,

» » !> » »> •> 80,000 „ ökas med .......................... 400 %,

dock att det belopp, hvarefter skatten skall utgå, icke må i något
fall beräknas högre än fyra gånger hela det uppskattade inkomstbeloppet,
allt på sätt den vid denna förordning fogade tabell närmare utvisar.

Hvad i denna § är stadgadt om frihet från skatt gäller allenast
svensk medborgare, som är i riket mantalsskrifven, och oskiftadt sterbhus
efter sådan svensk medborgare.

121

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Vid bestämmande enligt denna § af det belopp, efter hvilket
skatt beräknas, iakttages, att detsamma utföres i fulla hundratal kronor,
så att Överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal,
bortfaller.

11 §•

Inkomstskatt utgår med en krona för hvarje hundratal kronor af
det belopp, efter hvilket enligt 10 § skatt beräknas, med det undantaglikväl,
att inkomstskatten för aktiebolog och enskildt bankbolag, å hvilkas
beskattning stadgandena i 10 ''§ icke skola tillämpas, skall utgå med en
krona för hvarje hundratal kronor af bolagets enligt 9 § beskattningsbara
inkomst.

20 §.

1 mom. Skyldige att utan särskild anmaning på heder och samvete
årligen afgifva uppgifter till ledning vid taxeringen äro:

a) verk eller bolag, som är med Kongl. Maj:ts oktroj försedt
eller blifvit såsom aktiebolag registreradt eller står under offentlig
kontroll, samt

b) annan skattskyldig, som nästföregående år taxerats för eller
åtnjutit minst 3,000 kronors sådan inkomst, som enligt denna förordning
bör till inkomstskatt taxeras, eller minst 2,000 kronors inkomst af kapital.

2 mom. En hvar annan vare efter anmaning, som i denna förordning
sägs, skyldig lemna dylik uppgift.

21 §.

Uppgift, som i 20 § omförmäles, skall, i enlighet med faststäldt
formulär, skriftligen afgifvas och utvisa:

dels den fasta egendom, för hvilken uppgiftspligtig är skyldig
erlägga fastighetsbevillning, egendomens beskaffenhet af jordbruksfastighet
eller annan fastighet eller frälseränta, samt, derest egendomen
varit under nästföregående år åsatt taxeringsvärde, nämnda värde,

dels beloppet af hans inkomst nästföregående år af kapital och
arbete,

dels och de afdrag för skuldränta och förlust, som han yrkar att
få tillgodonjuta vid taxeringen.

Uppgift enligt 20 § 2 mom., som infordrats af ordförande i beBih.
titt Biksd. Prot. 1902. 5 Sami. 1 Afd. 22 Häft. 16

122

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 25.

villningsberedning eller kronans ombud bos taxeringsnämnd, må skattskyldig
dock ega att muntligen hos bevillningsberedningen eller nämnden
meddela.

Vid uppgift för verk eller bolag, som i 20 § 1 mom. a) sägs,
skall fogas dels bestyrkt utdrag af verkets eller bolagets senast afslutade
räkenskaper, utvisande beloppet af hela den under räkenskapsåret
uppkomna vinst, ränta å eget kapital inräknad, dels ock bestyrkt afskrift
eller tryckt exemplar af verkets eller bolagets revisionsberättelse för
senaste räkenskapsår.

Uppgift för utländsk försäkringsanstalt skall innehålla, förutom
hvad ofvan föreskrifvits om fast egendom, antalet försäkringar och
premiebeloppet för nästföregående år inom riket äfvensom beloppet af
under samma tid utbetalade återförsäkringspremier.»

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

123

Reservationer

mot utskottets motivering.

Herr Fredholm, med hvilken herr Lundström instämt, har anfört:

»I motiveringen till detta utskottets betänkande förekommer ett
uttalande rörande den föreslagna inkomstskattens konstitutionella form,
hvilket uttalande synes vara föranledt af en statsrådsledamots yttrande
till protokollet vid ärendets behandling i statsrådet. Utskottet säger
sig, i anslutning dertill, anse det vara önskvärdt, att åt de grunder,
hvarpå inkomstbeskattningen nu är föreslagen att hvila, gåfves större
fasthet än hvad den nu stadgade ordningen för afgörande af bevillningsfrågor
lemnar. Utskottet anser derför lämpligt, att de mest betydelsefulla
grunder, hvarpå skatten bygges, undandragas de gemensamma
voteringarna inom Riksdagens begge kamrar. Utskottet har alltså
velat uttala såsom sin mening, att förslag angående inkomstskatt, som
förelägges en kommande riksdag, måtte afgifvas i sådan form, att de
allmänna grunderna derför fastställas genom lag, under det att Riksdagen
förbehålles, att inom de i lagen angifna gränser bestämma skattebelopp
och lemna öfriga föreskrifter. Det är emellertid tydligt, att ett
sådant förslag hvarken nu eller framdeles, så länge 69 och 71 §§
regeringsformen bibehållas oförändrade, kan genomföras. Det föreskrifves
nämligen i sistnämnda paragrafer af regeringsformen, att, när kamrarne
sig icke förena om grunderna för någon bevillning, skola kamrarne
hvar för sig rösta om de olika beslut, hvari hvardera förut stannat,
kommande den mening, som dervid erhåller de flesta ledamöternas af
båda kamrarne sammanräknade röster, att gälla såsom Riksdagens beslut.
Om Riksdagen således skulle göra detta utskottets omförmälda uttalande
till sitt, skulle detta derföre allenast innebära, att Riksdagen hos Konungen
på en omväg anhölle om förslag till sådana grundlagsändringar,
att beskattningen framdeles skulle kunna bestämmas genom en af
Konung och Riksdag gemensamt stiftad lag. För mig är det omöjligt
att föreställa mig, att Riksdagen genom att godkänna utskottets motivering
i denna del skulle vilja beträda den väg, som utskottet icke
dragit i betänkande att slå in på ■— en väg, som leder till omintetgörande
af den grundval, hvarpå hela vår beskattningsrätt hvilar och

124

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

som fått sitt grund! ag sgärd ad e uttryck i 57 § regeringsformen, hvilken
paragraf med oförtydbara ord häfdar, »att svenska folkets urgamla rätt
att sig beskatta utöfvas af Riksdagen allena». Skulle nu omhandlade
del af utskottets motivering icke af Riksdagen underkännas och sålunda
hafva en utsigt att ingå i den skrifvelse, som Riksdagen skall afgifva
till svar å den kongl. propositionen, så befarar jag, att ett sådant Riksdagens
förbiseende kan komma att medföra allvarliga påföljder af nu
oöfverskådlig räckvidd. Jag har derföre inom utskottet yrkat på uteslutande
ur motiveringen af hela den passus, som återfinnes på sid.
19 i utskottets betänkande samt börjar med orden »Till de af utskottet
hittills gjorda erinringar rörande förslagets innehåll och skattens anordnande
kan läggas ännu en anmärkning, som gäller förslagets konstitutionella
form» och slutar med orden »att förslag angående inkomstskatt,
som förelägges en kommande Riksdag, måtte afgifvas i sådan
form, att de allmänna grunderna derför fastställas genom lag, under
det att Riksdagen förbehålles att, inom de i lagen angifna gränser,
bestämma skattebelopp och lemna öfriga föreskrifter». Då nu omnämnda
passus icke står i något organiskt samband med motiveringen i öfrigt,
hade den utan att förrycka sambandet i motiveringen mycket väl
kunnat ur densamma uteslutas.

Men då likväl utskottet icke velat lemna sitt samtycke till att
utesluta denna del af motiveringen, återstår mig ej annat än att reservationsvis
till Riksdagen hemställa, att Riksdagen behagade besluta att
ogilla nu omhandlade stycke i utskottets motivering.»

Herr Brodin har anmält, att han i fråga om vissa delar af motiveringen
hyst en från utskottets flertal afvikande mening.

Herr friherre von Knorring har anfört:

»I sin motivering har utskottet å sid. 19 uttalat den meningen,
att förslag angående inkomstskatt, som förelägges en kommande riksdag,
måtte afgifvas i en sådan form, att de allmänna grunderna derför
fastställas genom lag, under det att Riksdagen förbehålles att inom de
i lagen angifna gränser bestämma skattebelopp och lemna öfriga föreskrifter.

Då, i likhet med den nu föreslagna förordningen angående inkomstskatt,
den, som förelägges kommande riksdag, sannolikt endast
får provisorisk karakter och det för närvarande ej finnes något förslag
än mindre någon utredning om hvad som bör räknas till sådan förordnings
allmänna grunder, anser jag det vara för tidigt för Riksdagen

125

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

att uttala sig i ifrågavarande hänseende; men äfven om så ej vore förhållandet,
och oafsedt hvad som bör stadgas i framtiden, anser jag det
olämpligt att i förbigående i en motivering rigta uppmaning till Kongl.
Maj:t att föreslå Riksdagen en förändring af det nuvarande grundlagsenliga
förfaringssättet vid afgörandet af de allmänna grunderna för
sådan skatt.

I anledning häraf finner jag, att stycket å sid. 19 »Till de af utskottet
— — — lemna öfriga föreskrifter» borde ur motiveringen utgå.»

Herrar O. A. Ericsson, J. Bromée och G. Jansson hafva anfört:

»Vid det förhållandet att föreliggande författningsförslag, sådant
detsamma formulerats af utskottet, tillkommit genom ömsesidiga eftergifter
och samman]emkningar af olika meningar inom utskottet, hafva
vi ingen erinran att nu framställa mot sjelfva förslaget.

Deremot kunna vi icke godkänna vissa delar af de uttalanden
utskottet gjort i motiveringen.

I sin skrifvelse n:o 120 sistförflutne år till Konungen uttalade
Riksdagen bland annat följande: »Då det åt Eders Kongl. Maj:t nu
framlagda förslaget till omorganisation af landets försvar kräfver betydligt
ökade utgifter, framträder ännu mera den frågan, i hvad mån
den direkta skatten bör tagas i anspråk i högre grad än för närvarande
är fallet. De indirekta konsumtionsskatterna äro i allmänhet jemförelsevis
mera betungande för de mindre bemedlade än för dem, hvilka befinna
sig i en mera fördelaktig ekonomisk ställning och är det derför
utan tvifvel med rättvisans fordringar öfverensstämmande, att en afsevärd
del af de ökade kostnader, som genom antagande af ifrågavarande
förslag uppkomma, varder betäckt medelst direkta och förmögenhetsskatter,
hvarvid den direkta skatten bör i sammanhang med obligatorisk
sjelfdeklaration så anordnas, att för lägre inkomstbelopp befrielse
från eller lindring i skatten medgifves samt att för högre inkomstbelopp
den progressiva skatteformen användes. I likhet med chefen
för finansdepartementet anser Riksdagen, att medelst en på dessa grunder
anordnad inkomstskatt eu statsinkomst af omkring 10,500,000
kronor kan erhållas.» Här var det således Riksdagens uttryckliga mening
att på angifna sätt med en direkt skatt täcka en afsevärd del af
de ökade utgifterna för försvaret, och detta icke endast för något visst
år. Om nu utskottet i sina i bestämda ordalag ofta upprepade uttalanden
om inkomstskattens provisoriska karakter, velat likställa inkomstskatten
med t. ex. tilläggsbevillningen, som ena året tages i anspråk
och det andra icke, så hafva vi deremot velat inlägga vår gensaga och

126

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

ansett dessa uttryck i sådant afseende vara både obefogade och stridande
mot berörde Riksdagens skrifvelse.

Emot utskottets anmärkningar angående såväl grunden för bestämmandet
af fastighetsinkomsten, som skattefriheten för den fasta
egendomen hafva vi också åtskilligt att erinra.

Enligt vårt förmenande lär knappast, utan att derför vidtagas
extra och vidtomfattande åtgärder, någon säkrare taxering å inkomst
af fast egendom kunna verkställas än att denna beräknas i vissa procent
å taxeringsvärdet; och under förutsättning att taxeringsmyndigheterna
vid fastställandet af berörda taxering iakttaga den omsorg, som
erfordras för att undvika ojemnheter i dessa värden, torde berörda
grund kunna användas till dess en fullständig omgestaltning af vårt
inkomstskattesystem genomföres.

I sammanhang med förenämnda anmärkning beträffande grunden
för fastighetsinkomsten, påpekar utskottet, »att, äfven med den af utskottet
föreslagna begränsningen af skattefriheten, i allt fall största
delen af landets till bevillning taxerade fasta egendom torde komma
att undgå inkomstskatten», och »anser sig utskottet böra ifrågasätta
huruvida icke anmärkta ojemnheter i skattetungan borde undanrödjas
medelst en skatt å förmögenhet».

Häraf synes framgå, som om utskottet ansåge att med föreliggande
förslag till inkomstskatt, den fasta egendomen skulle, dels blifva
lör lågt beskattad och dels i allt för stor utsträckning undslippa densammas
utgörande.

Då utskottet emellertid godkänt Kongl. Maj:ts förslag att beräkna
denna inkomst så högt som respektive fem och sex procent å
taxeringsvärdet, torde det blifva svårt bevisa, att denna procent är
för låg, åtminstone gäller detta för jordbruksfastighet, hvilken i sällsynta
fall lämnar så hög afkastning som sex procent å taxeringsvärdet.
Att det oaktadt en så stor del af den fasta egendomen undgår inkomstskatten,
beror åter på det enkla sakförhållandet, att antingen äro dessa
fastigheter så små, att inkomsten deraf ej når upp till beskattningsgränsen
eller också äro de större så skuldsatta att, efter afdrag å
skuldräntan derå, icke heller dessa nå dit upp. I båda fallen torde
det vara obestridd att dessas innehafvare äro att räkna till de mindre
bärkraftige, hvaraf man sannerligen icke med fog kan kräfva någon
särskild förmögenhetsskatt. Besinnar man derjemte, hurusom särskilt
för jordbruksfastigheterna en mängd andra skatter och onera i högre
proportion utkräfvas, såsom t. ex. för byggnad och underhåll af kyrka,
prestgård och tingshus in. in. samt för vägunderhållet o. s. v., utan

127

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

rättighet för de mindre till något bevillningsfritt afdrag, så kan man
utan öfverdrift påstå, att jordbruksfastigheterna hafva betydligt drygare
skatter än öfriga skattskyldige och att deras bärkraft är afsevärdt
svagare än t. ex. deras, som hafva motsvarande inkomst af kapital.

Vi anse således, att utskottet saknat stöd för dessa anmärkningar
och uttalanden. De större fastigheterna, som uppnå beskattningsgränsen,
hafva sannerligen blifvit tillräckligt beskattade med de beräknade fem
och sex procenten å taxeringsvärdet och de mindre måtte väl i rättvisans
namn åtminstone härutinnan likställas med andra skattdragare.
Dertill hafva vi velat göra den erinran att, om man äfven nu, vid
framläggandet af detta förslag, ansett sig böra förorda skatt å förmögenhet,
så tro vi att detta bort framställas i sammanhang med en
hänvisning till hvar den egentliga förmögenheten och bärkraften vore
till finnandes. Detta synes utskottet delvis velat göra. Men vi skulle
då i första hand särskildt velat framhålla kapitalet i stället för att utskottet
pekat på de små och skuldsatta fastigheterna.

Vi hafva ej heller kunnat vara med om utskottets gjorda uttalanden
om önskvärdheten och lämpligheten af, att de allmänna grunderna och
den dermed sammanhängande progressionsskalan för inkomstskatten
fastställas genom lag. I den delen hafva vi varit af samma åsigt som
herr Fredholm och instämma således i hans reservation.»

128

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Jordbi uksfastighet.

Reservation

mot förslaget i dess helhet
af herr friherre Kling spor ^ som anfört:

»Enligt 2 § i föreliggande förslag till förordning skall den inkomst
af jordbruksfastighet, för hvilken enligt samma förslag progressiv
inkomstskatt bör utgöras, beräknas till sex kronor för hvarje fulla
100 kronor af taxeringsvärdet.

Det synes mig, som om vid bestämmandet af sagda fasta beräkningsgrund
tillräcklig hänsyn icke tagits till rättvisa och billighet.
Klart torde nämligen vara, att ju större en jordbruksfastighet är, desto
lägre blifver, proportionsvis, den afkomst, som man kan af densamma
påräkna, och härtill kommer, att de redan nu af jordbruksfastighet utgående
skatter och onera, hvilka vid en medelstor gård torde medtaga
omkring 20 procent af hela inkomsten, blifva mera betungande, ju
större egendomarne äro, enär taxeringsvärdena icke noga ansluta sig
till de verkliga värdena utan i regel äro proportionsvis högre för de
större egendomarne än för de mindre.

I en af aktuarien I. Flodström upprättad, i »Ekonomisk Tidskrift»
offentliggjord kalkyl har inkomsten af jordbruksfastighet beräknats efter
en i förhållande till egendomarnes storlek aftagande procentskala till
högst 15 procent vid ett taxeringsvärde af 5,000 kronor och lägst 4
procent, inträdande vid ett taxeringsvärde af 600,000 kronor. Af dessa
15—4 procent skulle, hela skalan igenom, 3 procent anses utgöra inkomsten
af sjelfva fastigheten och återstående 12—1 procent anses såsom
inkomst af jordbruksrörelsen. *

Denna kalkjd har, enligt mitt förmenande, ett visst berättigande
och tjenar i sin mån att belysa det origtiga uti att till grund för en
progressiv beskattning af inkomst af jordbruksrörelse lägga en för alla
fall lika medelprocent af fastighetsvärdet. Det origtiga i en dylik beskattning
framträder så mycket tydligare, när inkomsten beräknas så
högt som till 6 procent, en inkomst hvilken knappast torde kunna, ens

Med beräknande af afdrag af 5 procent ränta å en till 40 procent af taxerings -

129''

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25

under gynsamma förhållanden, påräknas från någon jordbruksfastighet
af den storlek, att enligt föreliggande förslag egaren bör för densamma
inkomsttaxeras. Inträffar dessutom missväxt, ogynsam väderlek under
skördetiden eller dylikt, så förringas inkomsterna än ytterligare och
förslå kanske icke ens till betäckande af utgifterna.

Jemväl ur en annan synpunkt än den här ofvan omförmälda lider
det af utskottet förordade författningsförslaget, såvidt det afser skatt å
inkomst af jordbruksfastighet, af sådana brister, att jag ansett mig böra
emot detsamma inlägga min reservation. Enligt hvad hittills sedan
uråldriga tider varit regel, har all i enskild hand befintlig jordbruksfastighet
måst, utan undantag, framför andra skatteobjekt deltaga i utgörande
af skatt till staten, och det torde af rent politiska skäl vara
af största vigt att söka i orubbadt skick bibehålla denna den fasta egendomens,
om jag så må uttrycka mig, solidaritet i beskattningshänseende.
Men derest förslaget antoges, skulle en helt annan sakernas
ordning inträda, i det att inkomstskatt icke skulle utgöras af fastighetsegare,
hvilkas inkomst, efter afdrag af skuldräntor, understiger 1,000
kronor, och ej heller för sådan jordbruksfastighet, hvars egare enligt
förslaget är af andra skäl befriad från erläggande af denna skatt, så
t. ex. icke för något af de Upsala universitetet tillhöriga hemman. Den

värdet antagen intecknad skuld, har den af aktuarien Plodström upprättade skala följande
utseende:

Taxerings- värde, kronor.	Inkomst- procent.		Beräknad inkomst, kronor.	Efter afdrag för skuld-räntor återstående beskattnings-	Härför utgående inkomst- skatt,
5,000	3 + 12 = 15	0/ lo	750	bar inkomst, kronor. 650	kronor.
10,000	3 -j- n = 14	»	1.400	1,200	—
20,000	3 10 = 13	»	2,600	2,200	12
30,000	3 4- 9 = 12	»	3,600	3,000	25
40,000	3 4- 8 = 11	»	4,400	3,600	31
50,000	3 -f 7 = 10	»	5,000	4,000	40
60,000	3+ 6= 9	»	5,400	4,200	42
75,000	3+5=8	»	6,000	4,500	45
100,000	3+ 4= 7	»	7,000	5,000	50
150,000	3 4-3=6		9,000	6,000	65
250,000	3 4-2=5	»	12,500	7,500	87
600,000	3+1=4	»	24,000	1*2,000	165
Bill. till	Biksd. Prof. .	1902.	5 Samt.	1 Afd. 22 Höft.

Nu utgående

tilläggs‘
bevillning,

kronor.

150

360

130

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

vida större delen af landets sjelfegande jordbrukare skulle således se
sig fritagen från ifrågavarande inkomstskatt, och vådorna häraf ligga
i öppen dag, särskild! med hänsyn dertill att ett stort inflytande på
åsättandet af denna skatt skulle komma att inrymmas åt personer, hvilka
på förhand visste sig sjelfva blifva från dess utgörande fria. Härtill
kommer att genom borttagandet af den af all jordbruksfastighet nu utgående,
till sitt belopp temligen fixa tilläggsbevillning och införandet
i dess ställe af en allenast från de större jordbruken utgående inkomstskatt,
hvars belopp dessutom skulle vara beroende på egendomarnes
skuldsättning, statens inkomster skulle minskas och i hvarje fall blifva
mindre säkra.

Alla skäl torde derför bjuda att lägga annan grund för inkomstskattens
tillämpande på jordbruksegendom än den i författningsförslaget
förefintliga, och torde detta kunna göras utan att i någon afsevärd
mån förrycka det beräknade skatteresultatet, t. ex. genom att
beräkna den progressiva inkomstskatten efter en inkomst af allenast
4 procent och fortfarande låta tilläggsbevillning utgå på hittills vanligt
sätt, proportionel för all jordbruksfastighet, efter en mildrad skala af
3 öre per 100 kronor af taxeringsvärdet. Härigenom skulle äfven arrendator
af jordbruksegendom, som enligt utskottets förslag fritages från
den nya skatten, få bidraga till utgörandet af åtminstone någon del af
densamma.

Annan fast Enahanda grundsats om bibehållandet af halfva den nuvarande

egendom, tilläggsbevillningen torde kunna utan olägenhet tillämpas äfven för inkomst
af annan fastighet och af frälseränta, ett förfarande hvarigenom
man dessutom skulle vinna större enkelhet i beskattningsförfarandet.
Tilläggsbevillningen för sistnämnda slag af skatteobjekt skulle således
utgå med 2 Va öre per 100 kronor af taxeringsvärdet.

Aktiebolag. I likhet med utskottet är jag af den åsigt, att inkomst af utdel ning

å aktier bör beskattas hos aktieegarne efter den skattefot, deras
sammanlagda inkomst betingar. Deremot synes det mig att sjelfva
bolagen lämpligast böra beskattas proportionel!, dervid skatten kunde
bestämmas till exempelvis 1V2 gång bevillningsbeloppet. Den progressiva
inkomstskatten hänför sig enligt sin natur allenast till fysiska
personer, och derest den tillämpades på bolag, med rätt till afdrag

131

Bevillningsutskottets Betänkande N;o 25.

enligt utskottets förslag, skulle den komma att verka orättvist, i det att
skatten skulle drabba de bolag tyngre, som hade afsätta fonder och
eu god ekonomisk ställning, än dem, hvilka, på bekostnad af bolagets
soliditet, utdelade hela vinsten till aktieegarne.

I hvarje fall borde, vid beskattning af aktiebolag efter progressiv
skala, uttryckligen och bestämdt afdrag medgifvas för de belopp, som
användas för afskrifningar, emedan en progressiv beskattning af dessa
belopp skulle motverka all sund affärs-coutume. Ett bolags styrka ligger
uti att tillräckliga afskrifningar göras å alla värden, som äro underkastade
konjunkturer och vexlingar, och allt bör göras för att i dylikt
hänseende skydda delegarnes kapital.

För den händelse afseende skulle fästas å hvad jag nu anfört
beträffande beskattningen af fastighet och aktiebolag, har jag tänkt mig
att 2 och 11 §§ i förordningen kunde erhålla exempelvis den lydelse,
som återfinnes i liärhos fogade bilaga n:o 1. — Om tilläggsbevillning
å fastighet skulle i så fall stadgas i särskild förordning. — I fråga om
skatteresidtaten hänvisar jag till bilagorna n:is 2 och 3.

Fn annan, om än mindre väsentlig anmärkning, som med fog kan Afdrag för
framställas mot föreliggande författningsförslag, är den, att enligt det- ska^r°ch
samma afdrag icke får göras för skatter och onera. Då det väl ej är
rimligt att inkomstskatt påföres för en inkomst, som faktiskt icke är
behållen, måste väl dessa pålagor, åtminstone hvad som erlagts i inkomstskatt,
få från nettoinkomsten afräknas med de belopp, hvarmed
de utgått under nästföregående år.

Beträffande sjelfva progressionen, torde denna, då fråga för när- Progressionen.
varande är allenast om en provisorisk och rent supplementär beskattningslag,
böra göras betydligt svagare och stanna vid ett lägre maximum
än hvad af utskottet föreslås. Efter hvad erfarenheten om verkningarna
af en dylik mildare progression komme att gifva vid handen,
kunde ju sedermera, derest de nya beskattningsprinciperna anses böra
få en vidsträcktare tillämpning inom skattesystemet, skalan höjas och

182

Taxeringsårfarandet.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

progressionen göras starkare. Och derest under öfvergångstiden de såsom
allmän bevillning och supplementär inkomstskatt inflytande belopp
skulle visa sig otillräckliga för statsverkets behof, kunde bristen fyllas
medelst tilläggsbevillning till så stor procent af den ordinarie bevillningen,
som befunnes erforderlig.

Hvad slutligen angår taxeringsförfarandet, så torde, med hänsyn
till såväl det ökade arbetet som ock sjelfdeklarationernas hemlighållande,
nuvarande taxeringsmyndigheter icke vara lämpliga att ombesörja inkomsttaxeringen
enligt det nya förslaget. De äro tillkomna för ett helt annat
system, nemligen det nuvarande taxeringsförfarandet, hvars princip är att
skattskyldig skall i regel taxeras efter andra personers på yttre grunder
fotade kännedom om hans ställning, icke efter hans egna uppgifter. —
Det är orimligt att fordra att taxeringsmyndigheterna skola kunna reda
sig med att tillämpa det invecklade system, som kommer att inträda,
om man bibehåller den nuvarande bevillningsförordningen men tillika
inför vid sidan deraf ett deklarationsförfarande, som medelbart skall verka
äfven på bevillningeu. Både för taxeringsmyndigheterna och för de
skattskyldige komme häraf att förorsakas ett olidligt virrvarr.

Bevillningsberedningarne och särskildt dessas ordförande äro för
öfrigt redan nu så öfverhopade med arbete, att ytterligare taxeringsgöromål
icke skäligen kunna dem påläggas. Och, äfven om det skulle
kunna uppdragas åt bevillningsberedningarne att hopsamla uppgifterna
till inkomsttaxering och, efter en förberedande granskning af dessa,
upprätta inkomstskattelängderna, så torde det vara stäldt utom allt
tvifvel att taxerings- och pröfning snämnderna icke äro, med sin nuvarande
sammansättning och de förhållanden, under hvilka de arbeta, kompetenta
att öfver uppgifterna utöfva erforderlig kontroll. Härför erfordras
ovilkorligen ett särskildt förvaltningsorgan, jag skulle vilja föreslå en
nämnd för hvarje län, bestående af t. ex. landskamreraren och två af
landstinget eller pröfningsnämnden utsedde förtroendemän — särskilda
bestämmelser skulle naturligtvis gälla för städer, som icke deltaga i
landsting — dock att så måste ordnas, att denna länsnämnd komme
att med samma medlemmar funktionera under någon längre tid, så att
full kontinuitet vunnes och samma behandling vederfores likartade frågor.
Emot länsnämndens beslut skulle, i händelse af missnöje, klagan föras
direkt hos kammarrätten. — Med afseende särskildt å hemlighållandet
af de ingifna sjelfdeklarationerna, torde det vara af nöden att till
bevillningsberedningen Ange ingifvas särskilda uppgifter till bevillnings -

183

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

taxering ocli till inkomsttaxering, hvarjemte såsom önskemål torde höra
framhållas, att inkomstskattelängden fördes särskildt, . då den, enligt
ofvanstående, skulle undergå särskild behandling i öfrigt, och någon
anledning väl e] förefinnes att lata resultatet af inkomstskattetaxeringen
ligga för allmänheten tillgängligt på sätt som om bevillningstaxeringslängden
är föreskrifvet. Intraden af denna skatt rörer ju endast statsverket,
och de kommunala intressena äro alls icke deråt berörda.
Inkomstskattelängden skulle i så fall genom kronoombudets försorg
insändas till länsnämnden.

Såsom ett bevis på hurusom föreliggande författningsförslag, i
hvad detsamma afser taxeringsförfarandet, icke är fullt genomtänkt, i författningsvill
jag hänvisa till stadgandet i 38 § mom. c, deri föreskrifves, att fördaget.
till bevillningsberedningens ordförandes åligganden hör särskildt enligt
denna förordning,

»att, då uppgift å inkomst utvisar, att skattskyldig bör taxeras
å annan ort än inom beredningsdistriktet, ombestyra uppgiftens delgifvande
i erforderliga delar med vederbörande bevillningsberednings
ordförande.»

Detta är tydligtvis hemtadt från 32 § mom. d i bevillningsförordningen,
enligt hvilket stadgande bevillningsberedningens ordförande
särskildt åligger

»att, då inkommen uppgift å aflöning eller pension eller annan
dylik inkomst afser person, som ej är inom distriktet mantalsskrifven,
till vederbörande afsända uppgiften eller transsumt af densamma och i
senare fallet derom verkställa anteckning å uppgiften.»

Ifrågavarande öfverförande från den ena förordningen till den
andra tyckes emellertid hafva skett temligen kritiklöst. Hvad menas,
i det sammanhang, hvari detsamma förekommer i 38 § mom. c i författningsförslaget,
med uttrycket: uppgift å inkomst? Närmast till hands skulle
väl ligga att antaga, att dermed skulle afses vederbörande skattskyldiges
enligt den nya förordningen afgifna sjelfdeklaration, men sådan skall
ju ingifvas allenast inom det distrikt, der hans inkomstskattetaxeiing
eger rum. Om sjelfdeklarationen kan således icke här vara fråga,
under annan förutsättning än att med stadgandet skulle åsyftas endast
de speciella fall, då en sjelfdeklaration blifvit felsänd och bör befordras
till rätt adress. Menas allenast detta, saknas emellertid i författningsförslaget
den, enligt min åsigt, för kontrollen af de skattskyldiges
sjelfdeklarationer oundgängligen nödvändiga föreskriften att, derest en
skattskyldig har inkomst inom särskilda beredningsdistrikt, uppgift skall
derom lemnas till hans inkomstskattetaxeringsdistrikt från det eller de

134

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

öfrig® beredningsdistrikt, derifrån inkomsten flyter. — Återstår den
tydning af uttrycket i fråga, att med detsamma skulle afses en på
grund af b e vil In i ags fö ro rd ningen aflemnad uppgift, hvilken skulle i
erforderliga delar kommuniceras med bevillningsberedningens ordförande
å den ort, der den skattskyldige skall inkomsttaxeras, för kontroll å
den skattskyldiges der aflemnade deklaration. Men för sådant ändamål
höra från de utomliggande beredningsdistrikten till inkomstskattetaxeringsdistriktet
meddelas tillgängliga upplysningar om alla skatteobjekt, från
Indika den skattskyldige utanför sistnämnda distrikt drager inkomst,
såväl fastigheter som rörelse, och dylik upplysning bör afse nästföregående
år samt meddelas i enlighet med slutligen faststäld taxering.
Och olämpligt torde vara att ålägga bevillningsberedningens ordförande
att meddela upplysningarna i fråga, det skulle ju t. ex. kunna inträffa
att bevillningsberedningen i vederbörande inkomstskattetaxeringsdistrikt
redan afslutat sitt arbete, innan arbetet påbörjats i det distrikt, hvarfrån
upplysningarna skulle till densamma insändas. Mera praktiskt
synes det mig att ifrågavarande uppgifter meddelades af häradsskrifvaren
eller kronoombudet direkt till vederbörande inom det distrikt, der inkomsttaxeringen
skall ega rum, och att bevillningsberedningens ordförande således
befriades från detta onus.

_ I hvarje fall är formuleringen af den af mig nu kritiserade författningsbestämmelsen
till den grad otydlig och ledande till så olika
tolkningar, att densamma icke bör få förekomma i en till efterlefnad
gällande förordning.

Sammanfatt ning.

Det af Kongl. Maj:t för Riksdagen nu framlagda förslag till inkomstskatteförordning
har tillkommit dels till följd af klagomål deröfver
att den för fyllande af de statsbehof, hvilka anses böra täckas
medelst direkt skatt, för närvarande utgående tilläggsbevillning trycker
alltför ojemnt, enär hänsyn icke tages till nettoinkomsten eller till de
större inkomsternas större skatteförmåga, dels ock på grund deraf, att
man för den närmaste tiden beräknat statsverkets behof af direkta,
utom den ordinarie bevillningen utgående skatter ungefär 60 procent
högre än hvad nu genom enkel tilläg-gsbevillning uttages. Alla torde
vara ense om olämpligheten af att göra beståndande en skattetunga,
som verkar så ojemnt som denna tilläggsbevillning, och detta synnerligast
som densamma, derest den bibehölles, skulle behöfva än ytterligare
ökas. Men å andra sidan bjuder klokheten att gå varligt tillväga
vid beslutandet af helt nya och hittills opröfvade grunder för

135

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

skatternas uttagande, och äfven om, innan sådana nja grunder blifvit
af Riksdagen definitivt antagna, tilläggsbevillningen finge under något
år utgå med ända till en och en half gång den ordinarie bevillningen,
vore dock detta, såsom en öfvergående nödfallsåtgärd, mindre farligt
än att förhastadt tillämpa nja stränga principer, hvilkas konseqvenser
det icke är möjligt att öfverskåda. Jemväl sjelfva öfvergången till
nja skatteformer, sedan sådana en gång blifvit beslutade, bör ske med
jttersta varsamhet, och ändringarna böra då i första rummet göras
der de af förhållandena mest påkallas. — Det torde vara vanskligt att
finna nja skatteformer, som genast lemnade det äskade högre beloppet,
och med hänsjn härtill har jag i det föregående föreslagit, att det erforderliga
skilnadsbeloppet skulle fyllas genom kompletteringsbe viftning
att efter gamla grunder utgå.

En nedsättning af tilläggsbevillningen för fastighet till hälften
af den nu utgående skulle innebära, att man ansåge en skuld af 50
procent af taxeringsvärdet vidlåda fastighet öfver hufvud. — Om man
utom denna tilläggsbevillning pålade fastighet inkomstskatt efter en
lägre inkomstberäkning af t. ex. 4 procent och denna skatt gjordes
progressiv, torde i allt fall fastighet få bidraga till att öka skatten i
full proportion till förmågan och kanske derutöfver.

Hvad angår aktiebolag har ingen klagan försports öfver den tillläggsbevillning,
som hittills påförts dem, och att ur den formella rättens
sjnpunkt helt och hållet fritaga dem från inkomstskatt, såsom från
något håll jrkat.s, kan ej anses praktiskt klokt. Då jag i det föregående
tvärtom föreslagit att proportionel inkomstskatt skulle från
aktiebolag utgå efter en högre beräkningsgrund än bevillningen, eller
med 1 Va gång bevillningens belopp, har jag härvid haft till sjftemål
att ifrågavarande grupp af skatteobjekt måtte få framdeles utgöra fullt
lika stor del af skatten, som den hittills proportionsvis gjort.

Återstår derefter den personella inkomsten, vid hvilkens beskattning
jag, under hänvisning till ofvanstående, finner en lindrig progression
höra ega rum.

På grund af hvad sålunda anförts, anser jag Kong]. Maj:ts förevarande
proposition icke innefatta den noggranna utredning, som erfordras
för införandet i skattelagstiftningen af nja principer af så stor
betjdelse och med så stor räckvidd som de nu ifrågasatta. I hvad

136

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

mån mina här ofvan angifna synpunkter äro lämpliga att läggas till
grund för ett nytt förslag i saken, tilltror jag mig icke att afgöra
men hoppas dock, att vid förnyad utredning åt desamma må egnas
allt det beaktande, som de förtjena. — I hvarje fall torde ej skada,
att i en så allvarlig och så ny fråga som denna god tid lemnas såväl
för dess fullständiga och allsidiga förberedande som ock för dess slutliga
pröfning och afgörande af Riksdagen. Jag finner mig derför böra
hemställa,

att Riksdagen måtte, med afslag å utskottets
hemställan, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kong!. Maj:t ville, efter ytterligare utredning, till en
kommande Riksdag framlägga nytt förslag i förevarande
fråga.»

Härjemte hafva herrar Wester och Wittsell begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i den slutliga justeringen af utskottets betänkande.

137

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Bil. 1 titt herr friherre Klingspors reservation.

Jemförande uppställning af lydelsen af nedanstående §§ i förordningen
enligt utskottets förslag och friherre Klingspors reservation.

Utskottets förslag.

a) af jordbruksfastighet sex kronor
för hvarje fulla etthundra kronor
af taxeringsvärdet samt

b) af annan fastighet och frälseränta
fem kronor för hvarje fulla
etthundra kronor af taxeringsvärdet
eller, då bevillning icke utgöres för
hela värdet, af den del deraf, för
hvilken bevillning erlägges.

Då taxeringsvärde nästföregående
år icke varit fastighet åsatt, skall
löpande årets taxeringsvärde följas
vid beräkningen.

Inkomstskatt utgår med en krona
för hvarje hundratal kronor af det
belopp, efter hvilket enligt 10 §
skatt beräknas.

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 5 Sami.

Friherre Klingspors reservation.

§•

Såsom inkomst af fast egendom
anses den inkomst, som enligt
gällande bevillningsförordning är
genom fastighetsbevillning beskattad.
Denna inkomst beräknas efter
det fastigheten enligt nämnda förordning
för nästföregående år åsätta
taxeringsvärde och anses, i och för
beskattning enligt denna förordning,
utgöra fyra kronor för hvarje fulla
etthundra kronor af fastighetens
taxeringsvärde eller, då bevillning
icke utgöres för hela värdet, af den
del deraf, för hvilken bevillning
erlägges.

Då taxeringsvärde nästföregående
år icke varit fastighet åsatt, skall
löpande årets taxeringsvärde följas
vid beräkningen.

§•

Inkomstskatt utgår med en krona
för hvarje hundratal kronor af det
belopp, efter hvilket enligt 10 §
skatt beräknas; dock att inkomstskatten
för aktiebolag och enskildi
bankbolag, å hvilkas beskattning stadgandena
i nämnda § icke skola tilllämpas,
skall utgå med en krona
50 öre för hvarje hundratal kronor
af bolagets enligt denna förordning
taxerade inkomst.

1 Afd. 22 Käft.

138

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

Bil. 2 till herr friherre Klingspors reservation.

Några jemförelsesiffror mellan skattebeloppen för jordbruksfastighet
enligt nu utgående tilläggsbevillning, Kongl. Maj:ts förslag, utskottets
förslag och det af friherre Klingspor antydda beräkningssätt, med användande
af samma progressionstabell som utskottet föreslagit.

j Taxeringsvärde. [ Kronor.		Skattens	belopp.	1
Enligt j nuvarande j tilläggs-bevillning. Kronor.	Enligt Kongl. Maj:ts förslag. Kronor.	Enligt utskottets förslag. Kronor.	Enligt friherre Klingspors förslag
I form af	Summa. Kronor. i
tilläggs- bevillning.	inkomst- skatt.
5,000	3	0	i 0	1,50	0	1,50
10,000	6	0	0	3	0	3
20,000	12	0	4	6	0	6
30,000	18	0	10	9	4	13
40,000	24	14	18	12	8	20
50,000	30	25	26	15	14	29
60,000	36	31	32	18	18	36
70,000	42	42	42	21	22	43
75,000	45	45	45	22,50	26	48,50
80,000	48	48	48	24	28	52
90,000	54	56	54	27	32	59
100,000	60	65	60	30	40	70
150,000	90	no	105	45	60	105
200,000	120	165	160	60	90	150
250,000	150	225	220	75	120	195
300,000	180	300	295	90	160	250
400,000	240	470	465	120	245	365
500,000	300	650	645	150	345	495
600,000	360	890	855	180	465	645
700,000	420	1,130	1,065	210	585	795
800,000	480	1,370	1,275	240	715	955
900,000	540	1,650	1,505	270	855	1,125
1,000,000	600	1,950	1,745	300	995	1,295
1,500,000	900	3,450	3,045	450	1,745	2,195
2,000,000	1,200	5,150	4,545	600	2,545	3,145
3,000,000	1,800	8,750	7,200	900	4,545	5,445
1 4,000.000	2,400	12,000	9,600	1,200	6,400	7,600

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.

139

Bil. 3 till herr‘friherre Klingspors reservation.

Några jämförelsesiffror, utvisande de olika skatteresultaten enligt
Kongl, Maj:ts, utskottets och friherre Klingspors förslag med afseende
å afdrag för skuldräntor vid taxering af jordbruksfastighet:

1	—	—	Skattens belopp
\| Taxeringsvärde	Skuldräntor	enl. Kongl.	enl. utskottets	enl. friherre Klingspors
		Maj ds förslag	förslag	förslag
Kronor	Kronor	Kronor	Kronor	Kronor
50,000	1,000	10	14	15+ 2= 17
	2,000	0	2	15+ 0= 15
100,000	1,000	50	50	30+ 26 = 56
	2,000	40	40	30+ 14= 44
	3,000	25	26	30 + 2 = 32
	4,000	10	14	30+ 0= 30
300,000	5,000	185	180	90+ 75 = 165
	6,000	165	160	90+ 60 = 150
	8,000	125	120	90+ 40= 130
	10,000	95	90	90+ 14= 104
1,000,000	5,000	1700	1545	300 + 820 = 1120
	10,000	1450	1345	300 + 645= 945
	15,000	1250	1170	300 + 495 - 795
j	20,000	1050	995	300 + 345= 645
j	25,000	850	820	300 + 220= 520
	30,000	650	645	300+ 120= 420

Tablå utvisande den sannolika intraden af den nya skatten, an -

ordnad enligt friherre Klingspors förslag.

Af fastighet: tilläggsbevillning ................................ kronor 1,200,000: —

inkomstskatt........................................ » 900,000: —

Skatt för inkomst af aktiebolags rörelse ............... » 2,200,000: —

Öfrig skatt för inkomst af kapital och arbete,
enligt den af aktuarien Flodström följda beräkningsgrund
................................................... )> 7,000,000: —

Summa kronor 11,300,000: —