Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

JT:© 25.

Af herr Berlin, om ändring af § 41 i lagen för Sveriges
riksbank den 12 maj 1897.

Genom nådig proposition till innevarande Riksdag har Kongl. Maj:t
föreslagit Riksdagen att besluta förändrad lydelse af åtskilliga §§ i lagen för
Sveriges riksbank den 12 maj 1897, bland andra af dess § 41. Den föreslagna
ändringen i sist omförmälda § innebär hufvudsakligen, att enskild
bank, som afstått från sin sedelutgifningsrätt, må erhålla kreditiv i riksbanken
till större belopp och mot lägre ränta, än nu gällande bestämmelser
medgifva.

Ändringen motiveras dermed, att nuvarande föreskrifter äro för snäft
tilltagna och att de böra utvidgas med hänsyn till den allmänna rörelsens
intressen och den vidt utbredda oron för penningförhållandena vid en indragning
på en gång af enskilda bankernas sedlar.

I motiveringen till lagförslaget omförmäles äfven, hurusom på grund
af 1897 års lag en enskild bank före år 1901 afstått från sin sedelutgifning.
Denna bank, Yesterbottens enskilda bank eller numera Bankaktiebolaget
Stockholm—öfre Norrland, har härvid kommit i åtnjutande af de förmåner,
den nuvarande lydelsen af ofvanberörda § 41 medför. Dessa förmåner,
som äfven i öfrigt äro mindre omfattande än de nu föreslagna, blifva särskilt
mindre gynsamma genom att de baserats på sedelutgifningen den 1
januari 1896, som var vida lägre än under de närmaste åren derefter. För
Vesterbottens enskilda bank utgjorde de den 1 januari 1896 utelöpande sedlarne
ett belopp af 2,488,468 kronor.

Bih. till liiksd. Prat. 1901. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 10 Käft. (Nås 25—30.) 1

Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

I den föreslagna nya lydelsen af berörda § 41, enligt hvilken lydelse
kreditiv- och rediskonteringsförmåner i riksbanken skola för enskild bank
utgå efter beloppet af dess utelöpande sedlar den 1 januari 1901, är icke
på något sätt omförmäldt, huru förhållas skall med den bank, som redan
före år 1901 afstått från sin sedelutgifning. Skulle de uya bestämmelserna
oförändrade tillämpas på denna bank, blefve banken så godt som beröfvad
de förmåner, 1897 års lag i dess ursprungliga lydelse tillerkänt densamma,
ty beloppet af Vesterbottens enskilda banks den 1 januari 1901 utelöpande
sedlar utgjorde allenast 1,484,400 kronor.

Att, derest lagändring vidtoges, å här afsedda fall tillämpas äldre, icke
längre existerande och af nya ersatta lagstadganden torde icke heller låta
sig gorå, då förmånen af kassakreditiv i riksbanken regleras genom årliga
kontrakt. Men äfven om en dylik tillämpning vore möjlig och tänkbar
beträffande de redan inträdda förmåner, som afse tiden till 1903 års slut,
kan den omöjligen göras gällande beträffande de förändrade förmåner, som
skulle inträda med år 1904.

För att förekomma en uppenbar orättvisa mot det enskilda bankinstitut,
som stält sig 1897 års lag till lojal efterrättelse, måste derför ett uttryckligt
lagstadgande träffas, och detta icke blott i den rigtning, att dess
redan tillförsäkrade förmåner icke rubbas, utan ock i den rigtning, att äfven
denna bank kommer i åtnjutande af de ökade förmåner, man nu anser
nödvändiga. Det är sjelffallet, att Vesterbottens enskilda banks öfvergång
från sedelutgifvande till icke sedelutgifvande skedde under bestämdt förlitande
derpå, att en af Konung och Kiksdag gemensamt stiftad lag skulle
blifva ovilkorligen gällande såväl derutinnan, att enskilda bankernas sedelutgifningsrätt
vid utgången af år 1908 skulle upphöra, som ock derutinnan,
att de förmåner hos riksbanken, som vid öfvergången medgåfves enskild
bank, blefve lika för alla banker.

Om nu lagstiftningen erkänner, att de beviljade förmånerna för sedeli
utgifningsx’ättens upphörande äro för små, torde de ökade förmåperna i synnerhet
och framför andra böra komma den bank till godo, som, i hvad på
densamma^ berott, sökt främja syftena med 1897 års lag och genom eu
tidig öfvergång till icke sedelutgifvande underlättat uppnåendet af det uppställa
målet att koncentra sedelutgif ningen hos Sveriges riksbank. Den 1
december 1898 upphörde Vesterbottens enskilda bank med sin sedelutgifning
och redan under samma månad indrogqs 1,050,000 kronor af dess
sedlar. Med 189S års slut öfvergick, banken till aktiebank. Öfriga en,-

Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

skilda. banker hafva däremot under dén gångna tiden efter utfärdandet af
1897 års lag ökat sin sedelutgifning med omkring en tredjedel, och det är
denna omständighet, som bland annat skulle bereda dem ökade förmåner
hos riksbanken emot de från början afsedda.

Att med hänsyn till den enskilda bank, som sålunda redan upphört
med sin sedelutgifning, träffa bestämmelser, som tillförsäkra den andel i de
ökade förtoåner, man nu vill bereda, kan icke för riksbanken medföra någon
som helst nämnvärd tunga och är så mycket mera på sin plats, som
nämnda bank under ungefär hälften af den första period, som förmånerna
gälla, fått åtnöja sig med lägre förmåner, än lagstiftaren numera anser vara
skäliga. De bestämmelser, som i detta afseende böra träffas, behöfva allenast
afse att för ifrågavarande bank bestämma en annan tid än den 1 januari
1901 såsom den, hvilken skall tjena till utgångspunkt för beräknande
af kassakreditivs och rediskonterings storlek.

Då i förslaget valts den 1 januari 1901, motiveras detta dermed, att
man borde bestämma en tidpunkt, sotii läge så nära som möjligt den tid,
då sedelmissionen upphörde. För Yesterbottens enskilda bank skulle samma
princip leda till, att man valde den 1 december 1898 eller om man anser
sig böra vidhålla den 1 januari 1898.

Förvissad derom, att jag icke behöfver Vidare än, som nu skett, fästa
uppmärksamheten på, att en enkel gärd af omtanke, billighet och rättvisa fordrar,
att tilläggsbestämmelser träffas i det syfte, hvarom ofvan förmälts, för
att dylika föreskrifter Skola blifva vidtagna, får jag alltså föreslå,

att till den föreslagna nya lydelsen af §41 i 1897
års lag för Sveriges riksbank görös följande tillägg efter
det stycke, som börjas niéd ofden: »Från början af

år 1904» och slutar med orden: ifill fullo inbetdldt»,
nemligen:

För bank, som före år 1901 afstått från sin rätt
att utgifva sedlar och som icke indragit något af sina
den 1 januari 1896 béfintligä! afdelningskontor, bestämmas
kassakreditiv och rediskonteringsförmån, hvarom
ofvan förmäles,'' med hänsyn till det belopp, hvartill
bankens1 utelöpande sedlar uppgick den första dagen i
den rrtåuad, under hvilken eller med hvars utgång sedel -

Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

utgifningen upphörde (alternativt den första dagen det
år, under hvilket eller med hvars utgång sedelutgifningen
upphörde).

Stockholm den 27 januari 1901.

J. Berlin.

tf:© 36.

Af herr Åkerberg, angående höjning af branvinstiUverkningsskatten.

Enligt finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrås beräkningar
utgjorde den till förtäring inom riket disponibla qvantitet bränvin nedannämnda
år följande belopp i liter 50-procentigt bränvin:

1895 .................. 84,808,658 liter eller 7.0 liter pr hvarje invånare i riket

1896 ........,.....85,698,458 » » 7.3 » » » »

1897 .............. 37,987,386 » » 7.6 » » » x.

1898 .................. 40,680,055 » » 8.1 » » » »

1899 .................. 48,348,194 » » 8.6 » » » »

Häraf framgår, att den till förtäring disponibla qvantiteten bränvin
stigit år efter år så, att den för hvarje invånare i riket för år 1899
var nära 23 procent större än för 1895.

För hämmandet af ytterligare ökning af bränvinskonsumtionen synes
mig vara ändamålsenligt, att tillverkningsskatten för bränvin höjes från
50 öre pr liter 50-procentigt, hvarmed den för närvarande utgår, till 60 öre.