Motioner i Andra Kammaren, N:o 38.

N:o 38.

Af herr C. Faxe, om ändring af rubriken i tulltaxan vhudar
och skinn: ej hänförliga till pelsverk: beredda:»

Till nästlidet års Riksdags bevillningsutskott ingafs en så lydande
framställning:

»Genom 1897 års Riksdags beslut i fråga om förböjning af tullafgifterna
för budar och skinn samt Kongl. Maj:ts i anledning deraf den
3 april samma år utfärdade nådiga kungörelse hafva garfverihandteringen
och dermed sammanhängande näringar otvifvelaktigt erhållit ett godt och
välbehöfligt skydd gent emot den utländska konkurrensen.

Uti ofvanberörda nådiga kungörelse hafva beredda hudar och skinn,
ej hänförliga till pelsverk, upptagits under tvenne rubriker, nemligen
»sulläder och bindsulläder», hvarå tullsatsen bestämts till 40 öre per
kilogram, samt »andra slag» med en tullsats af 65 öre.

Men äfven om dessa tullsatser i det stora hela onekligen utöfva
ett godt inflytande på garfverinäringen inom landet, så hafva desamma
likväl inom en viss gren af berörda industri motverkat sitt ändamål att
utgöra skydd för den inhemska fabrikationen, och anhålla vi vördsamt
att få fästa bevillningsutskottets uppmärksamhet på denna omständighet.

För tillverkning af portföljer, väskor, penningbörsar, bokbinderiarbeten,
möbelklädsel m. m. samt framför allt till skodon, såväl ofvanläder
som foder, användas en slags särskildt för ändamålet beredda
(chagrin-saffian-korduan-maroquin-) får- oeh getskinn, hvilka hittills icke
varit föremål för tillverkning här i riket, af anledning dels att tillgången
på getskinn är ytterst begränsadt, dels ock att de inhemska fårskinnen icke
äro för ändamålet lämpliga, äfvensom att tillverkningen i allt fall ställer
sig alltför dyrbar i förhållande till de pris, hvartill de färdigberedda
skinnen kunna införas.

Bih. till Riksil. Prof. 1900. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 7 Haft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 38.

I följd härutaf har behofvet af dylika skinn tillgodosetts genom
import från utlandet, hufvudsakligen från England, Tyskland, Frankrike
och Österrike. Men de skinn, som från dessa länder hit införas, hafva
emellertid icke framalstrats utaf der inhemska får och getter, utan komma
ursprungligen från engelska besittningar i Ostindien, der dessa skinn, dels
i följd af billig arbetskraft och billiga garfningsämnen kunna genom
barkning förarbetas och bibringas ett för vidare förädling lämpligt skick,
samt derefter exporteras och försäljas för billigare pris än inhemska skinn
kunna i de europeiska länderna framalstras. Dessa skinn importeras till
England och försäljas der på offentliga auktioner, hvilka hållas hvar
sjette vecka, dervid partier på 1- 3,000,000 stycken bortauktioneras
samt uppköpas icke allenast af engelska fabrikanter utan till betydande
mängder jemväl af kommissionärer från firmor i Tyskland, Frankrike
och Österrike, dit skinnen i följd af ett minimum af tull kunna med
fördel införas samt förädlas icke blott för egen konsumtion utan jemväl
för export till sådana länder, som i följd af der gällande tullsatser icke
kunna importera och sjelfva förädla de halfgarfvade skinnen.

Då enligt svenska tulltaxan någon lägre tullsats å beredda skinn
icke förefinnes för det halfgarfvade (barkade) fabrikatet, utan detta drager
samma höga tull som den fullständigt färdiga varan, förbjuder det sig
sjelft att hit införa ifrågavarande ostindiska skinn för vidare förädling.

Detta torde säkrast kunna åskådliggöras vid en jemförelse med
ofvan anförda länders tullsatser.

I Tyskland är tullsatsen för helgarfvade färgade skinn 36 mark
för 100 kilogram samt för helgarfvade ofärgade skinn 18 mark för 100
kilogram, hvarjemte — just för att bereda den inhemska fabrikationen
möjlighet i afseende å tillverkningen af chagrin- och saffianberedda
skinn upptaga konkurrensen med England — i Tysklands tulltaxa stadgats
en tullsats af allenast 3 mark per 100 kilogram för halfgarfvade
ofärgade får- och getskinn samt, på grund af handelstraktat med England,
en tullsats af allenast 1 mark per 100 kilogram för de nu omförmälda
barkade ostindiska getskinnen.

I Frankrike och Österrike ställa sig tullsatserna sålunda, att helgarfvade
färgade får- och getskinn draga en tull i Frankrike af 56 och
och 74 francs och i Österrike af 18 öwfl. per 100 kilogram, under det
att ofärgade garfvade får- och getskinn allenast betinga en tullafgift af
respektive 10 francs och 6 Öwfl. per 100 kilogram.

Vid jemförelse mellan tullbestämmelserna i nyssberörda länder

Motioner i Andra Kammaren, N:o 38.

samt de för Sverige gällande tullsatser torde det ligga i öppen dag, att Sverige
är hänvisadt att importera sitt behof af dylika skinn i förädladt skick, så
länge tullsatsen för hallfabrikatet är lika hög som för den färdiga varan.

För att gifva ett begrepp om storleken af den industri, som inom
landet skulle uppstå derest genom ändring af tullsatserna möjlighet bereddes
inhemska fabrikanter att importera halfgarfvade skinn samt här
vidare förädla dem, kunna vi — ehuru i följd af tulltaxans uppställning
någon statistik i berörda hänseende naturligt nog icke kan föreligga ■
med bestämdhet uppgifva, att importen af allenast för skofabrikationen
inom landet erforderliga förädlade får- och getskinn icke understiga
30,000 dussin om året, och säkerligen skulle, derest fabrikatet kunde
här åstadkommas och i följd deraf blifva lättare och för billigare pris
tillgängligt, konsumtionen i högst betydlig grad stegras; hvarförutom
denna industri, derest den kunde komma till stånd, så småningom skulle
kunna uppdrifvas derhän, att export af färdigberedda skinn skulle kunna
i afsevärd omfattning ega rum till länder, som i afseende å tullbestämmelser
befinna sig i samma ställning som Sverige nu intager, exempelvis
till Norge, Danmark, Finland och Byssland.

Grifvet är, att ju mindre tullsatsen blefve, dess större förutsättning
skulle denna industri hafva att kunna taga fart, och vår åstundan är
alltså i första hand, att fullständig tullfrihet blefve beviljad för ifrågavarande
barkade ostindiska skinn, åtminstone beträffande getskinnen, hvilka äro
för ändamålet de lämpligaste och finaste. Men derest det icke skulle
anses lämpligt att helt befria dessa varor från tullafgift, så torde afgiften
åtminstone böra nedsättas till samma proportion som exempelvis i Tyskland
eger rum mellan det hel- och halffärdiga fabrikatet, och skulle i sadant
fall tullafgiften för de halfgarfvade skinnen blifva i Sverige omkring 5
öre per kilogram.

Derest den ifrågasatta tullfriheten eller tullnedsättningen komme
till stånd samt tulltaxan alltså komme att upptaga en ny rubrik för dessa
halfberedda (barkade) ofärgade får- och getskinn, så skulle den frågan
uppstå, huru dessa skinn i tulltekniskt hänseende skulle kunna särskiljas
från andra slags ofärgade skinn; men, då detta låter sig göra i andra
länder, der motsvarande rubrik i tulltaxan förekommer, borde ju icke större
svårighet i detta afseende möta för svenska tullmyndigheter. Men om
likväl försigtigheten skulle anses bjuda, att särskilda åtgärder vidtoges
för undvikande af misstag vid tullbehandlingen, så, vid det förhållande
att de ifrågavarande skinnen icke kunna uppköpas annorledes och annoi -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 38.

städes än å offentliga af embetsmyndighet anordnade auktioner i London
skulle lämpligen kunna föreskrifvas, att ett af vederbörande myndighet
utfardadt och af svenske generalkonsuln i London bestyrkt certifikat
borde åtfölja varan; eller ock skulle kunna stadgas, att dessa skinn icke
nge införas och tullbehandlas vid andra tullkammare än exempelvis
Stockholm, Göteborg och Malmö, der prof å varan ständigt kunde finnas
tillgängliga.

Srund af hvad vi sålunda anfört, hemställa vi vördsamt, att
bevillningsutskottet ville föreslå Riksdagen att besluta, att i tulltaxan
under artikeln hudar och skinn, ej hänförliga till pelsverk, beredda, skall
antingen emot åtnjutande af tullfrihet eller emot en tullsats af 5 öre per
kilogram intagas rubriken »garfvade (barkade) men icke färgade eller
ytterligare bearbetade får- och getskinn».

Denna framställning var undertecknad af ordföranden i styrelsen
för Malmö handsk- och glacéläderfabriksaktiebolag, hvarjemte genom särskilda
underskrifter uti densamma sig förenat sjutton industrifirmor från
olika delar af landet, representerande Sveriges största och förnämsta
skofabriker.

Framställningen föranledde emellertid icke någon åtgärd från
bevillningsutskottets sida vid nästlidet års riksdag; men då jag är af den
meningen, att denna angelägenhet är utaf afse värd betydelse för vårt
lands läderindustri och dermed sammanhängande näringar — synnerligen
för skofabrikationen, den fabriksmessiga såväl som den handtverksmessiga
— hai jag ansett frågan icke böra förfalla, utan tillåter mig att vid nu
pågående riksdag upptaga frågan såsom motion och får i sådant afseende
vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville besluta, att i tulltaxan under
artikeln hudar och skinn, ej hänförliga till pelsverk,
beredda, skall antingen emot åtnjutande af tullfrihet
eller emot en tullsats af 5 öre per kilogram intagas
rubriken »garfvade (barkade) men icke färgade eller
ytterligare bearbetade får- och getskinn».

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.

Stockholm den 25 januari 1900.

C. Faxe.