Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

N:o 4.

Af herr Ehrenb&ry, angående skrifvelse till Konungen med
begäran om framläggande af förslag till ändrade bestämmelser
i fråga om lån ur odling slånefonden m. m.

Enligt offentliga uppgifter finnas inom vårt land omkring 5,200,000 hektar
ännu icke odlade eller torrlagda mossar och sankmarker, under det att hela
arealen af dess odaljord belöper sig till omkring 4,950,000 hektar. Det
förefinnes följaktligen en oerhörd egorymd, som ännu väntar på odlarens id
— en nationalrikedom, som knappast kan uppskattas till sitt fulla värde.
Visserligen utgöras omkring hälften af dessa sankmarker af s. k. högmossar,
hvilka icke lämpa sig för högre kultur, men ingen mosse finnes, som,
vederbörligen torrlagd, icke skulle kunna förvandlas till skogbärande mark.
Men äfven om man bortser från dessa högmossar, så återstår ju i alla händelser
en ofantlig jordyta lämplig för odling till åker eller äng. Att detta
är en fråga af utomordentlig nationalekonomisk betydelse, torde ligga för
öppen dag. I en tid, då så mycket talas och skrifves om egna-hem-frågan,
om kroppsarbetarens förbättrade ekonomiska ställning och mera dylikt,
så torde här föreligga ett spörsmål, som i högst väsentlig grad kan vara
egnadt att gagna dessa syften.

För att underlätta torrläggning och odling af sankmarker, beslutade
1883 års Riksdag, såsom bekant, upprättandet af den s. k. odlingslånefonderi,
hvarur lån utanordnas till högst eu millio?i kronor årligen i och för
Bill. till Riksd. Prof. 1900. I Samt. 2 A fd. / Band. Höft. (Näs 4—G). 1

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

dylika företags utförande. Då så ofantliga odlingsmarker förefiunas, så
kunde man ha väntat, att detta tillfälle till kapitalförsträckning skulle af
allmänheten blifvit begagnadt intill sista öret. Så är likväl långt ifrån händelsen.
Ehuru åtskilliga lindringar af Riksdagen tid efter annan blifvit beslutade
beträffande såväl annuitet som ränta, så bar likväl summan af de
beviljade lånen år efter år snarare minskats än ökats. Sålunda utanordnades
ur odlingslånefonden under nedanstående år endast följande belopp,
nemligen:

för 1884 kronor 115,400

» 1885 911,100

» 1886 » 829,730

1887 » 822,955

» 1888 » 686,300

» 1889 » 565,100

» 1890 » 309,460

1S91 654,500

1892 » 637,000

» 1893 . 896,170

» 1894 451,800

» 1895 » 385,040

» 1896 527,400

» 1897 » 281,330

» 1898 322,630

» 1899 » 361,500

Man frågar sig, hvad kan anledningen vara till denna brist på företagsamhet.
Icke är det brist på odlingstillfällen och icke heller är det
brist på vilja hos landtmännen att tillgodogöra sig dessa. Då det gäller
andra kassor för liknande ändamål, så är det vanliga förhållandet, att det
disponibla kapitalet icke närmelsevis förslår till de äskade kraf ven. Att här
icke saknas behof för långt större summor, derom kan icke råda mer än
en mening, och att detta behof är af synnerligen behjertansvärd art i och
för landets materiella och sociala utveckling till ett bättre, detta torde icke
heller kunna förnekas. Men hvad är då orsaken? Tvifvelsutan förefinnas
flera sådana. Några må här anföras.

Ett större vattenreglerings- och odlingsföretag förutsätter en temligen
invecklad procedur, som krafvel- tid, arbete och omtanke och som i all -

Motioner i Första Kammaren, N:o 4. 3

mänhet icke lemnar full lön för mödan förrän efter loppet af eu följd af
år. Man må derför icke förundra sig öfver om den enskilde drar sig för
en kostnad, hvars produkt företrädesvis kommer kommande generationer till
godo, synnerligast om han sjelf är i saknad af det nödiga rörelsekapitalet.
Följaktligen borde det, enligt mitt sätt att se, vara en statens skyldighet
att understödja dylika företag icke blott i form af lån, utan jemväl med
anslag, så snart det gäller större kanaliseringsarbeten och utrifning af vattenverk.
Så skedde äfven före odlingslånefondens tillkomst, då Riksdagen
tid efter annan beviljade anslag utan återbetalningsskyldighet till dylika
företag. Sjelfva uppdikningen och odlingen af de sålunda torrlagda fälten
borde deremot vara den enskildes åliggande.

När det blir fråga om en större vattenregleriug, så händer det sällan
utan att ecklesiastika eller andra publika hemman till större eller mindre
del ingå i företaget. Nu finnas emellertid inga bestämda eller allmängiltiga
föreskrifter, huru förfaras bör beträffande deltagandet i kostnaden för
vattenregleringen för dylika hemman. I det ena länet förfares på det ena
sättet, i det andra på ett annat. Om, såsom somligstädes skett, domkapitlet
eller staten iklädt sig ansvarigheten, så fördelas kostnaden på 20-årig
amortering för indelningshafvaren eller arrendatorn enligt kongl. förordningen
äf den C juli 1S49. Att detta emellertid blir eu uppenbar orättvisa
emot de närvarande innehafvarne, det ligger för öppen dag. Enligt nu
gällande bestämmelser för lån ur odlingsfonden, så amorteras lånet på
något öfver 21 år, således fördeladt på längre tid än för eu boställsinnehafvare.
Och dock kan en egare af ett hemman för framtiden tillgodoräkna
sig jordförbättringens väi-de för torrläggningen, hvilket icke är fallet
med boställsinnehafvaren.

En annan orsak, hvarför odliugslånefonaen under de sista åren blifvit
så ringa anlitad, torde kunna sökas i den sist utkomna kongl. kungörelsen
angående vilkoren för lån ur fonden, som, i olikhet med hvad Riksdagen
för sin del beslutade, bestämmer, att lån icke får beviljas till mer än hälften
af den uppskattade jordförbättringen för såväl icke odlad som redan
odlad jord. Nu är förhållandet, åtminstone hvad mellersta och södra delarne
af landet vidkommer, att större vattenregleringar vanligtvis äro förenade
med utrifning af nedanför belägna vattenverk, som medför betydliga
kostnader och som gör det omöjligt att uppbringa den uppskattade jordförbättringen
till dubbla värdet af kostnaden, hvarförutom lån icke får beviljas.

Äfven beträffande bestämmelserna för den s. k. frostfonden, förefinnas

4 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

dylika brister. Sålunda finnas inga särskilda föreskrifter huru förfaras bör,
när inom samma vattenregleringsområde både frostförande eller odlingsbara
och icke odlingsbara marker förekomma. Icke heller förefinnas några bestämda
föreskrifter, hvarefter man kan bestämma, huruvida en sankmark
skall räknas till frostförande eller icke frostförande — åtskilligt annat att
förtiga. Men att detta är af utomordentlig vigt vid bedömandet af huruvida
och i hvad män ett företag bör understödjas med lån eller anslag,
det torde vara påfallande.

Att dessa spörsmål äro af stor betydelse för landets odling och materiella
utveckling, torde väl icke kunna förnekas. Men med den mångfald
af ärenden, som statsutskottet har på sin lott att utreda och afgifva utlåtanden
öfver, så kan det icke rimligtvis förutsättas, att detsamma kan blifva
i tillfälle sätta sig in uti alla detaljer, hvilka måste ligga till grund för
ett allsidigt bedömande utaf dessa frågor. Icke heller kan man påräkna,
att vederbörande embetsmyndigheter skola ega den praktiska inblick, som
fordras för ett sådant bedömande. Jag tillåter mig derför föreslå:

att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda och för
en kommande Riksdag framlägga förslag till detaljerade
ändrade bestämmelser för låns beviljande ur odlingsfonden
och anslags beviljande ur den s. k. frostfonden samt
dervid särskilt framhålla behofvet af anslag utan återbetalningsskyldighet
helt eller delvis till sådana vattenregleringsföretag,
som afse större kanaliseringsarbeten och
utrifning af vattenverk, samt vissa års räntefrihet för lån
ur odlingslånefonden; och

att för detta ändamål anslås ett förslagsanslag å 5,000
kronor.

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.

Stockholm den 24 januari 1900.

Gasper Ehr enborg.