Motioner i Första Kammaren, N:o 16.

N:o 16.

Af herr Rid derbjelke, angående skrifvelse till Konungen med
begäran om framläggande af förslag till ändrade be.
stämmelser rörande det indelta manskapets tjenstetid.

Allt mer och mer synas åsigterna inom landet ena sig derom, att
vår nuvarande härordning icke motsvarar de förväntningar, som uttalades
vid framläggandet för 1892 års urtima riksdag af det då antagna härordningsförslaget.

Jag vill här icke inlåta mig på frågan, i Indika hänseenden förhoppningarna
rörande resultatet af 1892 års härordning blifvit gäckade.
Jag åtnöjer mig blott med att konstatera, det förtroendet för nämnda
härordning i icke obetydlig mån är rubbadt, och att fordran på en förstärkning
af försvaret framträder med alltjemt ökad styrka. Då emellertid
fråga uppstår på hvad sätt denna förstärkning bör åstadkommas, skilja
sig uppfattningarna inom landet högst väsentligt. Å ena sidan yrkas
högljudt och med anspråk på ofelbarhet i uppfattningen, att hela vår
nuvarande försvarsorganisation skall undanrödjas för att lemna rum för
en. på allmänna värnpligtens princip uteslutande hvilande härordning.
Ä andra sidan framhåller man deremot, att den nuvarande grunden för
försvarsorganisationen bör bibehållas, att ett konseqvent genomfördt värnpligtssystem
ingalunda är nödvändigt, och att nationen icke är villig
underkasta sig de oerhörda uppoffringar af penningar och arbetskraft, som
utgöra förutsättningar för tillämpning af ett dylikt system, der vapenöfningarna
icke, såsom nu är förhållandet, finge räknas i dagar, icke ens
i månader, utan i år, ja till och med i flera år, såvidt systemet skall

Motioner i Första Kammaren, N:o 16.

tillämpas på ett sätt, att man får en fullt betryggande härordning. För
min del instämmer jag i den sistnämnda uppfattningen och anser, att en
för våra förhållanden lämplig försvarsorganisation hör sökas, icke genom
upphäfvandet utan genom förbättrandet af det nuvarande systemet, stamsoldater
och värnpligtige. I en annan afgifven motion har jag framstält
förslag om utsträckning af de värnpligtigas vapenöfningar till det mått,
som måste anses utgöra ett minimum för så vidt ändamålet med öfningarna
skall vinnas. Men det är icke tillräckligt att utsträcka de värnpligtiges
vapenöfningar för att höja härens krigsduglighet, förändringar måste äfven
vidtagas för att stam soldaten bättre än nu skall kunna fylla sin uppgift
att vara en föregångsman för den värnpligtige, till hvilken denne kan
lita sig.

Man anser i allmänhet, att den indelta stammen till följd af dess
höga ålder icke motsvarar de fordringar, som man i vår tid måste hafva
på uthållighet och rörlighet hos soldaten.

Man kan ej neka till, att detta till en viss grad är rigtigt, ehuruväl
det förhållandet, att det indelta manskapets medelålder icke torde
öfverstiga några och trettio år, visar, att en stor öfverdrift ligger i talet
om »hög ålder», och ännu större öfverdrift ligger i påståendet, att i
allmänhet taget ålder och bräcklighet göra den indelta soldaten otjenlig
till krigstjenst. Det finnes emellertid inom indelta armén ett jemförelsevis
stort antal soldater mellan 40 och 50 år, och derom böra allas meningar
kunna ena sig, att det vore en stor fördel, om dessa kunde utbytas mot
manskap af lägre ålder.

Förändrade föreskrifter rörande det indelta manskapets tjenstetid,
syftande derhän, att om möjligt ingen må qvarstå i tjensten längre, än
som i allmänhet är förenligt med bibehållandet af full kroppskraft, måste
naturligen vara ett önskemål för hvar och en, som vill förbättra vår
armés tjenst duglighet. Då soldaten uppnått en ålder af 40 år, är hans
kroppskonstitution i allmänhet sådan, att hans lämplighet för militärtjenstgöring
minskats, hvarför nämnda ålder bör anses vara den, då afgång
från krigstjensten är önskvärd.

Men för att kunna möjliggöra ett tidigare afskedstagande måste
äfven pensionsåldern inträda tidigare. Ty ett stort hinder för soldatens
tidigare afgång ur tjensten är, att full pension från Vadstena krigsmanskassa
först tilldelas soldat, som är SO år gammal och tjent 30 år. Man
må icke undra på, att en soldat, som tjenat 15 å 20 år känner sig föga
manad att afgå utan pension, dä han vet sig hafva rätt till sådan, om

Motioner i Första Kammaren, N:o 16.

han står qvar i tjensten till uppnådd pensionsålder. Pensionen är visserligen
liten, men dock alltid en god hjelp för den gamle och till arbete
mången gång oduglige åldringen.

För arméns större tjenstduglighet skulle det alltså vara af stor
betydelse, om det möjliggjordes för manskapet att tidigare ega rätt till
afsked med pension, men om detta skulle vara till någon nytta, måste
äfven pensionsåldern sänkas till 20 tjenstår och 40 lefnadsår, och det
kan ej anses annat än rättvist, att en soldat, som så länge, väl och
troget tjenat staten, må för sina återstående lefnadsdagar åtnjuta pension
till samma belopp som det nu utgående, såsom en belöning för trogen
tjenst och till hjelp för sitt uppehälle på ålderdomen.

När den pensionsmessige soldaten nu afgår från tjensten, vill han
naturligen skaffa sig någon civil tjenst eller något stadigvarande arbete.
Han är dock dertill ofta för gammal. Får han deremot afgå vid 40
lefnadsår, har han ännu fullkomlig arbetskraft och hör med nutidens
arbetstillfällen hafva lätt att få förmånliga anställningar, med det anseende
som våra indelta soldater hafva för pålitlighet och ordning. Man kan
derför vara förvissad om, att det allra största flertalet soldater skulle
begagna sig af rättigheten att vid den uppnådda pensionsåldern lemna
tjensten för att egna sig åt borgerliga värf, der de länge kunde hafva
sitt uppehälle och vara till gagn. Härigenom skulle omsättningen vid
den indelta armén blifva större samt manskapet yngre och tjenstdugligare.

Rust- och rotehållares skyldighet att rekrytera torde genom en
sådan reform nog ej blifva försvårad, ty redan nu är omsättningen större
än förr, hvarjemte utsigten till tidigare pension bör bidraga till lättare
rekrytanskaffning.

Emellertid skulle en reform i denna rigtning komma att rubba
nu gällande knektekontrakt, och redan af denna anledning bör rust- och
rotehållarnes samtycke fordras för soldats afskedande vid 40 år. Säkerligen
skulle dock detta sällan nekas; ty det bör ligga i rust- och rotehållarnes
eget intresse, att soldaten afgår, medan han ännu kan skaffa
sig stadig plats på annat håll, hvarigenom rusthållet eller roten befrias
från att hysa honom och bidraga till hans försörjning på ålderdomen.
För öfrigt må påpekas, att redan nu soldat i vissa undantagsfall har
rätt att i förtid afgå (se kongl. kungörelsen den 1 april 1887 n:o 16),
hvadan den föreslagna åtgärden icke allt för mycket strider mot redan
bestående förhållanden.

Motioner i Första Kammaren, N:o 16. 9

Ehuru likuaude bestämmelser i afseende å pensionsrätt vid afskedstagandet
böra tillämpas äfven å den värfvade stamsoldaten, anser jag
icke nödigt att härom göra framställning, enär den saken torde falla af
sig sjelf, och inskränker jag mitt förslag ensamt till den indelta soldaten
och ryttaren.

På grund af hvad jag här ofvan haft äran anföra, får jag vördsamt
hemställa,

ått Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i
nu gällande föreskrifter rörande rote- och rusthållet,
att indelt manskap berättigas att efter tjugu tjensteoch
fyratio lefnadsår, med rust- eller rotehållarens
medgifvande, erhålla afsked ur krigstjensten med
pension enligt de grunder, som nu äro gällande för
indelt manskaps underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa.

Stockholm den 25 januari 1900.

Fr. Ridderbjelke.

Bih. (ill Riksd. Prat. 1900. 1 Band. 2 Å/d. 1 Band. 8 Haft.