Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 30 mars 1900, kl. 4 e. m.

Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(2:a U. A.)

Ordinarie anslag.

U ationalmuseum.

l:o) I den till Riksdagen den 15 januari 1900 aflåtna propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof har Kongl. Maj:t i punkten 1
under åttonde hufvudtiteln föreslagit Riksdagen att för tillämpning af staten
för nationalmuseum, sålunda ändrad som i det vid propositionen fogade
statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 13 sistlidne januari
angifvits, höja anslaget till nationalmuseum, nu 58,850 kronor, med 1,150
kronor eller till (10,000 kronor.

Vid föredragning inför Kongl. Maj:t af detta ärende har chefen för
ecklesiastikdepartementet erdigt åberopade statsrådsprotokollet anmält, hurusom
i eu till nationalmusei nämnd ingifven skrift en del vaktmästare vid
museet — under förmälan, att de hade en mera bekymmersam framtid än
deras vederlikar inom de centrala embetsverken såväl i följd deraf,
att de icke kommit på ordinarie stat, som ock derigenom att deras
aflöningsförmåner stälde sig lägre än i öfriga embetsverk, hvilkas tjenst Bill.

till Riksd. Brot. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 9 Häft. (N:o 9.) 1

Ang.

lönereglering
för vaktmästarne
vid
nationalmuseum.

[i.]

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

innehafvare dessutom egde förmånen af att tillhöra civilstatens pensionsinrättning
— anhållit, att nämnden måtte hos Kongl. Maj:t göra framställning
om nationalmusei vaktmästares uppflyttande på ordinarie stat
med samma aflöningsförmåner, som tillkomma vaktmästarne i de centrala
embetsverken eller 500 kronor i lön och 300 kronor i tjenstgöringspenningar
jemte ett ålderstillägg af 100 kronor, hvarförutom sökandena
ifrågasatt, att de måtte för ålderstilläggets åtnjutande få räkna sig
till godo den tid (le förut tjenstgjort, samt att, om förökning i lön eller
tjenstgöringspenningar skulle tillfalla statens öfriga vaktmästare, äfven
sådan måtte dem tilldelas.

I skrifvelse till ''Kongl. Magt den 21 september 189''J hade, enligt
hvad departementschefen vidare meddelat, nationalmusei nämnd gjort
framställning i berörda sylte och dervid till en början erinrat, att enligt
den för nationalmusei konstafdelning den 10 december 1880 faststälda
stat anvisats till vaktbetjening för konstsamlingarnas bevakning vid de
offentliga förevisningarna 5,000 kronor, hvartill komrne, enligt Kongl.
Maj:ts beslut af samma dag, utaf vid museum inflytande förevisningsmedel
ett belopp af 550 kronor eller tillsammans 5,550 kronor, hvilka
medel vore fördelade på lem vaktmästare med daglig tjenstgöring å 750
kronor hvardera, lyra vaktmästare med tre dagars tjenstgöring i veckan
a 375 kronor hvardera samt beklädnadspenningar 300 kronor. Då sedermera
en konstslöjdafdelning år 1885 anordnats i nationalmuseum, sedan
lifrustkammaren erhållit. plats i det kongl. slottets forna biblioteksflygel,
hade genom kongl. bref den 5 juni 1885 bestämts, att för dess förvaltning
och vard skulle anvisas dels 1,000 kronor, som dittills årligen utgått till
lifrustkammaren af förevisningsmedel, dels det anslag af 4,000 kronor, som
Riksdagen a extra stat för ändamålet beviljat, och som sedermera årligen
förnyats. Af detta belopp hade till aldelningens vaktbetjening utgått
1,950 kronor, hvilka fördelats på två vaktmästare med daglig tjenstgöring
a 750 kronor hvardera och eu vaktmästare med tre dagars tjenstgöring i
veckan 375 kronor, äfvensom till beklädnadspenningar 75 kronor. Såsom
af denna redogörelse framginge, vore den för nationalmusei bevakningsbiträdens
aflöning gällande stat al en temligen provisorisk karakter med
medel hemtade från tre eller på visst sätt fyra olika håll. Redan för att
åstadkomma större enhet vore eu reglering med öfverförande af de för
ändamålet erforderliga medlen a ordinarie stat af behofvet påkallad.
Hvilken personal för ändamålet erfordrades, Unge äfven, på grund af en
trettioårig erfarenhet, anses pröfvadt, hvadan något hinder icke längre
borde möta för uppförande på ordinarie stat af de vid nationalmuseum
anstälde vaktmästare, hvilka hade lull tjenstgöring. Vaktmästarnes begäran

Statsutskottets Utlåtande N:o 9. «

om förhöjning i lönevilkoren förtjenade allt afseende, då till de åt dem
an gift) a skälen derför eller i främsta rummet lifsförnödenheternas och
hyrornas onekliga dyrhet borde läggas, att dessa vaktmästare, i olikhet
med de flesta af sina vederlikar inom andra embetsverk, både söndagstiensto-öring
hela året igenom. Samlingarnas numerär och materiella värde
hade "sedan år 1880 ansenligt ökats, hvilket gjorde det så, mycket mera
maktpåliggande att till bevakningsbiträden ega fullt pålitliga personer.
Med den stegring, som under de senaste åren egt rum i arbetslöner i allmänhet,
mötte emellertid redan nu svårighet att så som önskligt vore
rekrytera bevakningspersonalen, särskilt då man önskade personer, som
vore kunniga i något för museum behöfligt handtverk. Äfven för tva åt
den vid nationalmuseibyggnaden anstälda personalen, nemligen portvakten
och gårdsdrängen, vore någon lönetillökning af behofvet påkallad. Detta
o-älde i främsta rummet den förre, som, enligt faststäld stat, jemte in
bostad och vedbrand, i årligt arfvode uppbure 800 kronor, men hvars
tjenstgöring måste anses synnerligen fordrande, i det att han a de tider,
museet liölles tillgängligt för allmänheten, eller om hvardagarne kl. /2 I t
f m — Y2 4 e. m. och söndagarne kl. Va 1 — Va 4 e. in., vore sysselsatt vid
störa hufvudingången, der han vore upptagen ej blott af vaktgöring, utan
äfven af biljettförsäljning och garderobsinottagning, mottoge och redovisade inflytande
förevisningsmedel och lemnade besökande nödiga upplysningar ano-ående
museilokalernas läge och dylikt, för hvilket ändamål han maste ega
nåo-on kännedom om främmande språk. Derjemte måste han svara för den
mindre, till historiska museet och till de i byggnadens bottenvåning befintliga
lokaler ledande ingången å södra sidan, hvilket endast kunde ske
o-enom hans hustrus hjelp eller genom särskild, af honom aflöna»! person.
Då de vaktbetjente vid kongl. biblioteket och riksarkivet, som innehade
motsvarande platser, åtnjöte en årlig aflöning af 1,100 kronor, borde motsvarande
tillökning tillerkännas äfven portvakten vid nationalmuseum, dervid
hans bostad borde beräknas ingå med 150 kronor. Det förhölle sig pa samma
sätt med den vaktmästare, som tillika vore gårdsdräng, och som för denna
tjenst enligt staten åtnjöte fri bostad och vedbrand jemte ett arsarfvode
af 750 kronor. Denne vaktmästares tjenstgöring vore särskildt arbetsain.
Förutom den dagliga rengöringen af gårdar och trappor samt tillsyn a
vestibuler, lanterniner och vindar eller öfver hufvud de göromål, som i allmänhet
tillhörde eu gårdsdräng, tillkomme det honom att biträda vid de
ofta skeende omflyttningarna af föremål inom samlingarna, liksom vid det
ofta förekommande mottagandet och af sändandet. af konstföremål, vidare
att ombesörja ärenden och budskickningar, särskildt till bank, tull, post
och andra embetsverk, i följd hvaraf hans aflöning syntes lämpligen böra

4 Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

höjas till samma belopp, som ifrågasatts för öfrig;! vaktmästare. Såsom
förut omförmälts, utginge för närvarande till aflöning af vaktmästare eller
som beklädnadspenningar af förevisningsmedel ett fyllnadsbelopp af 1,550
kronor, hvilken provisoriska anordning redan fortgått i närmare tjugu är.
r örevismngsmedlen visade emellertid en viss benägenhet att sjunka" hvilket
framgmge af en vid framställningen fogad tabell,'' utvisande,
att samma medel, Indika på 1880-talet årligen utgjort 3,000 å 4 000
kronor och _ derutöfver, efter år 1890, om man undantoge utställnings»ret,
in897’ lcke o "PPgått till högre årligt belopp än 2,877 kronor 50 öre
ar 1895 samt ar 1893 varit nere så lågt som till 1,989 kronor 50 öre.
~a kongl. Maj:t af dessa medel på förhand anvisat förenämnda belopp
1,550 kronor blefve det belopp, öfver hvithet nämnden borde ega
att till fyllande af tillfälliga behof förfoga, både ovisst och ringa. Dessa
medel vore likvisst ytterst behöfliga för andra ändamål än årligen återkommande
aflönmgar, särskild! samlingarnas vård och underhåll, derför
endast 1,500 kronor i staten uppförts. Detta belopp skulle användas till,
bland annat, allt slags förevisnings-, förvarings- och utställningsmateriel
samt till omflyttningar af konstverk och dylikt, livilka blefve allt tätare
och kostsammare, ju mera samlingen ökades. Härtill komme, att museet
saknade trycknmgsanslag, ehuru det enligt stadgarne vore skyldigt att
utgifva katalogarbeten samt årsberättelse, utom det att samlingarna borde
genom konstvetenskapliga afhandlingar belysas.

Pa grund af hvad sålunda blifvit anfördt hade nämnden hemstält, dels
att Kongl. Maj:t täcktes tillåta, att förevisningsmedlen finge i sin helhet
användas för det ändamål och på sätt i senare delen af museistadgans
$ 23 mom. 2 funnes angifvet, dels ock att Kongl. Maj-t
täcktes af Riksdagen äska ett belopp af 2,900 kronor att utgå till löneförhöjning
åt förut omförmälde vaktmästare vid nationalmuseum, dervid
900 kronor skulle beräknas motsvara ålderstillägg efter fem års innehafvande
af tjensten.

Efter erhållen remiss hade statskontoret i detta ärende den 31 sistlidne
oktober till Kongl. Maj:t afgifvit utlåtande och dervid andragit följande. Den
för reglering af de förvaltande verkens aflöningsförhållanden tillsatta komité
hade uti sitt den 19 december 1878 afgifna betänkande och förslag angående
lönereglering in. m. för nationalmuseum yttrat i fråga om bemälde
portvakt och gårdsdräng, att desse utom sina sysslor vid sjelfva byggnaden
jemväl hade tjenstgöring i och för samlingarnas förevisning. Den förre
skulle öppna och stänga hufvudingången till museibyggnaden samt dagligen,
medan förevisningarna egde rum, uppehålla sig i nedre vestibulen för att
vaka öfver ordningen bland de besökande, tillse, att betjeningen i rätt tid

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

infunne sig till tjenstgöring samt icke obehörigt aflägsnade sig derifrån,
äfvensom uppbära och redovisa den stadgade inträdesafgiften. Han skulle
i öfrigt å de tider, som af intendenten bestämdes, öppna museet och vara
der tillstädes, när för särskilda arbetens verkställande så erfordrades. Den
honom åliggande tjenstgöringen såsom portvakt vore vid inuseibyggnadens
södra ingång, der han måste hålla ett biträde å de tider, då samlingarna
förevisades och lian sjelf skulle uppehålla sig vid hufvudingången i nedre
stora vestibulen. Gårdsdrängen hade likaså en trägen sysselsättning, i det
att han, innan förevisningarna toge sin början, måste rengöra och städa
vestibuler och trappor, under förevisningarna biträda vid öfvervakandet
af ordningen vid de besökandes inträde, hvarjemte han hade att uträtta
alla budskickningar, ombesörja renhållning af gård och gata, snöskottning,
vedhuggning för embetslokalerna samt andra förekommande göromål.
Med afseende å anförda förhållanden hade komitén föreslagit, att innehafvarne
af nyssnämnda begge befattningar skulle å nationalmusei stat
uppföras, den förre såsom »förste vaktmästare, tillika portvakt vid nationalmuseibyggnaden»
med lön 800 kronor, tjenstgöringspenningar 300 kronor
eller tillsammans 1,100 kronor med tillägg, att, om förste vaktmästaren
åtnjöte bostad jemte vedbrand, dessa förmåner borde, såvida de icke tillkoinme
honom såsom portvakt eller för andra åligganden utöfver tjensten,
till ett värde af 150 kronor inberäknas under lönen, hvilken i sådant fall
borde utgå med 650 kronor kontant, samt den senare såsom »vaktmästare,
tillika gårdsdräng vid nationalmuseibyggnaden» med lön 500 kronor,
tjenstgöringspenningar 300 kronor samt ett ålderstillägg af 100 kronor
efter fem års väl vitsordad tjenstgöring jemte fri bostad och vedbrand,
så länge han hade skyldighet att vara boende i nationalmuseibyggnaden.

För bevakningen af samlingarna i konstafdelningen vid deras offentliga
förevisning hade komitén vidare uppfört såsom ordinarie de vaktmästare,
hvilka hade daglig tjenstgöring, hvardera med lön 500 kronor, tjenstgöringspenningar
300 kronor samt ett ålderstillägg å 100 kronor efter fem
års väl vitsordad tjenstgöring.

Kong]. Magt hade emellertid ansett, att den vid museibyggnaden
och för samlingarnas bevakning nödiga betjening borde anställas icke med
fasta platser eller aflöning, delad i fast lön och tjenstgöringspenningar,
utan mot arfvoden, i följd hvaraf Kongl. Maj:t uti proposition den 9 januari
1880 föreslagit Riksdagen, att å nationalmusei stat skulle uppföras
för förste vaktmästaren, tillika portvakt, jemte fri bostad och vedbrand
ett arfvode af 950 kronor, för en vaktmästare, tillika gårdsdräng, jemte fri
bostad och vedbrand ett arfvode af 800 kronor samt till vaktbetjening

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

för konstsamlingarnas bevakning vid de offentliga förevisningarna ett belopp
af 5,600 kronor.

Enligt Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t den 14 maj 1880 både
dessa belopp blifvit ytterligare nedsatta, förste vaktmästarens arfvode till
800 kronor, vaktmästarens arfvode till 750 kronor och anslaget till vaktbetjening
till 5,000 kronor. Den sistnämnda nedsättningen hade motiverats
dermed,” att behofvet af dylik bevakning vore i väsentlig mån beroende
af antalet besökande i museum, hvadan möjligen behöflig tillökning i berörda
belopp syntes väl kunna beredas genom anvisning å .inflytande
inträdesafgifter, hvilka måste ökas i man af talrikare besök, hvartill komma,
att Kongl. Maj:t begärt och Riksdagen funnit sig böra bevilja väsentligen
förhöjdt anslag för tillsyn och vård af lifrustkammaren, hvilket kunde antagas
komma att, så länge lifrustkammaren vore i museibyggnaden inrymd,
i någon mån minska beholvet af anslag för ifrågavarande ändamål.

Enligt kongl. brefvet den 10 december 1880 hade, i öfverensstämmelse
med Riksdagens berörda beslut, stat blifvit faststäld för nationalmuseum
eller den i nationalmuseibyggnaden inrymda konstafdelningeri
att från och med år 1881 lända till efterrättelse, i sammanhang hvarmed
Kongl. Maj:t förordnat, att af musei förevisningsmedel finge utgå dels
ett belopp af 550 kronor årligen för att jemte det i staten upptagna
anslagsbeloppet 5,000 kronor till aflönande af vaktbetjeningen vid konstsamlingarnas
förevisning användas sålunda, att hvar och en af fem vaktmästare,
som hade tjenstgöringsskyldighet alla dagar i veckan, erhölle eu
aflöning af 750 kronor för år samt hvar och en af fyra vaktmästare, som
hade tre tjenstgöringsdagar i veckan, en aflöning af 375 kronor för ar
och af återstoden, 300 kronor, bekostades livréer åt vaktbetjeningen, dels
ock ett belopp af högst 1,000 kronor årligen för lifrustkammarens. samlingar
tills vidare och så länge sistnämnda samlingar förblefve i nationalmuseibyggnaden
inrymda.

Sedan lifrustkammaren år 1885 förflyttats till kongl. slottet och
medel anvisats till dess underhåll och vård samt förevisning derstädes,
samt svenska slöjdföreningens konstindustriella samlingar blifvit af staten
öfver tagna, hade Riksdagen anvisat ett extra anslag, å 4,000 kronor till
vård, underhåll och tillökning af statens konstindustriella samlingar, hvarjemte
Kongl. Maj:t medgifvit, att af förevisningsmedlen nyss omförmälda
1,000 kronor, hvilka icke längre vore erforderliga för lifrustkammaren,
finge användas för statens konstindustriella samlingars behof. Åt
statsrådsprotokollet för den 12 januari 1885 inhemtades, att af de sålunda för
de konstindustriella samlingarna disponibla medlen skulle utgå till tva bevakningsbiträden
med daglig tjenstgöring 750 kronor i arfvode åt dem hvardera.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Hvad först beträffade de båda vaktmästare, portvakten och gårdsdrängen,
hvilka med särskilda arfvodesbelopp vore uppförda å nationalmusei
stat, ansåge statskontoret nämnden hafva anfört fullt giltiga skäl
för deras uppförande i öfverensstämmelse med livad vederbörande löneregleringskomité
redan år 1878 föreslagit, å ordinarie stat med för den
förre, som tillika vore bevakningspersonalens förman samt för öfrigt hade
en magtpåliggande tjenstgöring, 800 kronor lön och 300 kronor tjenstgöringspenningar
samt för den senare 500 kronor lön och 300 kronor
tjenstgöringspenningar äfvensom 100 kronor ålderstillägg efter fem års oförvitlig
tjenstgöring, hvarmed ock på grund af kongl. brefvet den 1 juni 1877
för dem båda skulle följa rätt till pension å allmänna indragningsstaten.
Hvad anginge förmånen af bostad och vedbrand, skulle statskontoret icke
tvekat att ansluta sig till den uppfattning, som uttalats af bemälde komiterade,
att nämnda förmån icke borde från lönen afräknas, så länge desse
vaktmästare i följd af sin särskilda tjenstgöring som portvakt och gårdsdräng
vore skyldige att bo inom museibyggnaden, enär under sådana förhållanden
bostaden och vedbranden måste betraktas som en särskild ersättning
för tjenstgöring utöfver deras åligganden såsom vaktmästare. Men då
nämnden i sin föreliggande framställning endast för gårdsdrängen föreslagit
bibehållande af denna förmån utan afdrag å lönen, funne sig
statskontoret sakna anledning att tillstyrka, det jemväl portvakten finge
utan afdrag å sina löneförmåner vara i åtnjutande af bostaden.

Hvad derefter anginge de fem vaktmästare, som vore anstälda vid
förevisningen af konstsamlingarna, hade bemälda komité jemväl föreslagit
dem till uppförande å ordinarie stat med lön, tjenstgöringspenningar och
ålderstillägg i likhet med deras vederlikar inom andra statens verk och
inrättningar i hufvudstaden, och då, enligt hvad nämnden uppgifvit, någon
minskning i behofvet af vaktbetjening icke numera, efter trettioårig erfarenhet
derom och konstsamlingarnas oafbrutna ökning, kunde ifrågasättas,
funne sig statskontoret, som inhemtat, att desse vaktmästares tjenstgöring
icke i någon mån vore af mindre omfattning än den tjenstgöring, som
ålåge deras vederlikar vid andra statsinstitutioner i hufvudstaden, böra
biträda nämndens framställning äfven i denna del.

Deremot ansåge statskontoret sig icke kunna göra enahanda hemställan
beträffande de två vaktmästare, som med daglig tjenstgöring vore anstälda
vid konstslöjdafdelningen. Desses tjenstgöring borde visserligen ersättas
med lika stort belopp, som tillkomme vaktmästarne vid konstsamlingarna,
men så länge vården och underhållet af de konstindustriella samlingarna i
öfrigt helt och hållet bestredes af medel, hvilka anvisats endast å extra
stat, syntes, såsom nämnden också antydt, konstslöjdafdelningen ännu icke

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

vara definitivt ordnad, till följd hvaraf det icke heller vore lämpligt
att å ordinarie stat uppföra de vaktmästare, som vore anstälda vid denna
afdelning. Statskontoret hemstälde derför, att dessas aflöning måtte fortfarande
utgå i form af arfvoden, hvilka emellertid borde ökas från nu utgående
750 kronor till 800 kronor för dem hvardera.

De föreslagna ålderstilläggen ansåge statskontoret böra, i likhet med
hvad fallet vore med öfriga för nationalmusei personal utgående ålderstillägg,
utbetalas från det under åttonde hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till ålderstillägg, hvarjemte statskontoret funnit den förklaring böra
meddelas, att vaktmästare, som, då den förändrade staten trädde i kraft,
öfverginge på den nya staten, skulle ega rätt att i fråga om ålderstillägg
räkna sig till godo den tid han derförut utan afbrott varit såsom vaktmästare
med full tjenstgöring i nationalmusei tjenst anstäld.

I följd af nu föreslagna anordningar komme dels anslaget till vaktbetjening
för konstsamlingarnas bevakning vid de offentliga förevisningarna,
från hvilket gifvetvis fortfarande borde bestridas arfvoden åt de extra
vaktmästare, som hade tre dagars tjenstgöring, samt beklädnadspenningar,
att minskas, dels och de 550 kronor, som jemlikt kongl. brefvet den 10
december 1880 för bevakningsändamål utgått af förevisningsmedlen, att
blifva disponibla.

Vidare hade statskontoret, för den händelse Kongl. Maj:t skulle
fästa afseende å de skäl nämnden anfört för sin framställning, att förevisningsmedlen
måtte i sin helhet få användas för det ändamål och på
sätt i senare delen af museistadgans § 23 mom. 2 funnes angifvet —
uti hvilken fråga statskontoret ansett det icke tillkomma statskontoret att
yttra sig — hemstält, att med frånseende af det fyllnadsbelopp af 1,550
kronor, som för närvarande utginge af förevisningsmedlen till bevakningsändamål,
det å staten för nationalmuseum uppförda anslaget till vaktbetjening
för konstsamlingarna måtte sålunda beräknas:

4 extra vaktmästare, å 375 kronor................ 1,500: —

beklädnadspenningar .................................... 300: —

eller tillsammans kronor 1,800

På grund af hvad sålunda anförts och under förutsättning, att Kongl.
Maj:t bifölle nämndens framställning om i viss mån förändrad användning
af förevisningsmedlen, hade statskontoret tillstyrkt, det Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen att, med förhöjning af ordinarie anslaget till nationalmuseum
från nu utgående 58,850 kronor till 59,850 kronor, medgifva
sådan förändring i aflönings- och utgiftsstaten för nationalmuseum, att
derå skulle uppföras — i stället för förut utgående arfvoden till portvakt

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

och gårdsdräng samt anslag till vaktbetjening för konstsamlingarnas bevakning
vid de offentliga förevisningarna —:

1 förste vaktmästare, tillika portvakt, jemte fri bostad och ved, med
lön 650 kronor och tjenstgöringspenningar 300 kronor, eller tillsammans
950 kronor; 1 vaktmästare, tillika gårdsdräng, jemte fri bostad och ved,
med lön 500 kronor och tjenstgöringspenningar 300 kronor, eller tillsammans
800 kronor; 5 vaktmästare med tillsammans i löner 2,500 kronor
och tjenstgöringspenningar 1,500 kronor, tillhopa 4,000 kronor, med tilllägg
för gårdsdrängen och vaktmästarne, att lönen efter fem år kunde höjas
med 100 kronor; samt slutligen till vaktbetjeningen för konstsamlingarnas
bevakning vid de offentliga förevisningarna ett anslag af 1,800 kronor.
Tillika hade statskontoret hemstält, det Kongl. Maj:t täcktes äska erforderlig
förhöjning af 1,100 kronor i det å extra stat med 4,000 kronor uppförda
anslaget för vård, underhåll och tillökning af statens konstindustriella
samlingar.

För egen del har departementschefen anfört följande:

Gällande stat för nationalmuseum innehölle beträffande de anslagsposter,
som afsåges i förevarande framställning, så vidt de anginge konstafdelningen,
följande:

1 förste vaktmästare, tillika portvakt, jemte fri bostad och ved,

arfvode..................................................................................... kr. 800: —

1 vaktmästare, tillika gårdsdräng, jemte fri bostad och

ved, arfvode................................................................................... » 750: —

vaktbetjening för konstsamlingarnas bevakning vid de
offentliga förevisningarna ............................................................. » 5,000: —

Såsom förut vore nämndt, utginge från sistberörda post aflöning å
750 kronor åt fem vaktmästare med daglig tjenstgöring. Dessa fem vaktmästare
jemte förste vaktmästaren och den vaktmästare, som tillika vore
gårdsdräng, syntes departementschefen numera böra få sin aflöning reglerad
på det sätt löneregleringskomitén år 1878 föreslagit eller så, att för dem
alla aflöningen fördelades i lön- och tjenstgöringspenningar, de senare utgörande
för en hvar 300 kronor, under det att lönen uppginge för förste
vaktmästaren till 800 kronor och för en hvar af de öfrige till 500 kronor,
hvarjemte för hvarje annan vaktmästare än förste vaktmästaren lönen efter
fem år borde kunna höjas med 100 kronor. Beträffande förste vaktmästaren
och den vaktmästare, som tillika vore gårdsdräng, syntes departementschefen
derjemte böra på vederbörliga ställen i staten införas de af löneregleringskomitén
föreslagna anmärkningar, hvilka lydde sålunda i fråga om förste
vaktmästaren:

»Om förste vaktmästaren åtnjuter bostad jemte vedbrand, böra, såvida
Bill. till Riksd. Prat. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 9 Haft. 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

icke dessa förmåner tillkomma honom såsom portvakt eller för andra
åligganden utöfver tjensten, desamma till ett värde af 150 kronor inberäknas
under lönen, hvilken i sådant fall bör utgå med 650 kronor
kontant»; och vidkommande gårdsdrängen:

»Jemte fri bostad och vedbrand så länge han har skyldighet att vara
boende i nationalmuseibyggnaden.» Härförutom ansåge departementschefen
en sådan förklaring böra i fråga om ålderstilläggen lemnas, som statskontoret
föreslagit, eller att vaktmästare, som, då den förändrade staten trädde i
kraft, öfverginge på den nya staten, måtte ega rätt att räkna sig till godo
den tid han derförut varit utan afbrott såsom vaktmästare med full tjenstgöring
i nationalmusei tjenst anstäld. Det i staten uppförda anslag å
5,000 kronor till vakthetjening för konstsamlingarnas bevakning vid de
offentliga förevisningarna borde enligt departementschefens åsigt i sådan
händelse upptagas till endast 1,800 kronor under den förändrade titeln:
extra vakthetjening och beklädnadspenningar.

I fråga om löneförbättring åt vaktmästarne vid konstslöjdafdelningen
ville departementschefen återkomma vid redogörelsen för de extra anslagsbehofven.

De så kallade förevisningsmedlen ansåge departementschefen på de af
museinämnden angifna skäl icke vidare böra användas till aflöning åt
vaktmästare vid nationalmuseum, utan till bestridande af andra kostnader
för samlingarna derstädes. Efter afdrag af det belopp, som utaf förevisningsmedlen
nu utginge till vaktbetjente vid konstafdelningen, eller 550
kronor, återstode emellertid till aflöning och beklädnadspenningar åt dessa
samt aflöningar till förste vaktmästaren och gårdsdrängen allenast det å
ordinarie stat derför nu uppförda belopp 6,550 kronor. Då, enligt hvad
departementschefen förut redogjort, för sådant ändamål skulle erfordras
7,700 kronor, tillstyrkte departementschefen nu, det Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen att för tillämpning af staten för nationalmuseum, sålunda
ändrad som han angifvit, höja anslaget till nationalmuseum, nu 58,850
kronor, med 1,150 kronor eller till 60,000 kronor.

Utskottet anser sig böra tillstyrka, att å nationalmusei stat må uppföras
aflöningar till de fem vid musei konstafdelning för konstsamlingarnas
bevakning anstälde vaktmästare med daglig tjenstgöring, äfvensom att
aflöningarna för såväl desse vaktmästare som den i staten förut upptagne
vaktmästaren, hvilken tillika är gårdsdräng, må bestämmas på sätt i statsrådsprotokollet
närmare angifves och utgå helt och hållet af statsmedel,
så att de förevisningsmedel till belopp af 550 kronor årligen, som hittills
användts såsom bidrag till vaktmästarnes vid konstafdelningen aflönande,

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

må kunna disponeras för sådana ändamål, för hvilka dessa medel enligt
museistadgan äro afsedda. Hvad åter angår aflöningen för förste vaktmästaren,
som tillika är portvakt, har utskottet icke funnit anledning förorda,
att denna aflöning bestämmes på annat sätt, än som af museinämnden
föreslagits och af statskontoret blifvit tillstyrkt, eller till 950 kronor jemte
fri bostad och vedbrand. Förslaget att i sammanhang med ifrågavarande
lönereglering för vaktmästarne utbyta det i staten uppförda anslaget å
5,000 kronor till vaktbetjening för konstsamlingarnas bevakning vid de
offentliga förevisningarna emot ett anslag till extra vaktbetjening och beklädnadspenningar
å 1,800 kronor, deraf 1,500 kronor beräknats till aflöning
åt fyra extra vaktmästare med 375 kronor till hvar och 300 kronor
till beklädnadspenningar, har icke gifvit utskottet anledning till någon
erinran.

Den enligt af utskottet nu angifna grunder erforderliga förhöjningen
i anslaget till nationalmuseum skulle belöpa sig till 1,000 kronor.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må, med uteslutande från den af
1880 års Riksdag för nationalmuseum faststälda stat af
följande anslagsposter, nemligen:

1 förste vaktmästare, tilllika
portvakt, jemte fri
bostad och ved, arfvode

1 vaktmästare, tillika gårdsdräng,
jemte fri bostad
och ved, arf%mde .........

Vaktbetjening för konstsamlingarnas
bevakning
vid de offentliga förevisningarna
........................

Lön.

Tjenstgöringä penningar.

Summa.

---- 800: —

750: —

-- 5,000:

medgifva, att i nämnda stat må i stället upptagas
följande anslagsposter:

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Ang. eu docentstipendium
i
kyrkohistoria
vid universitetet
i Upsala.

[2.]

Lön

1 förste vaktmästare, tilllika
portvakt, jemte fri

bostad och ved....... 650: -

1 vaktmästare, tillika
gårdsdräng, jemte fri
bostad och vedbrand
så länge han har skyldighet
att vara boende
i nationalmuseibygg naden.

........................... 500: •

5 vaktmästare för konstsamlingarnas
bevakning
vid de offentliga

förevisningarna .......... 2,500: ■

Extra vaktbetjening och

beklädnadspenningar.. ---

äfvensom att vaktmästare, som, då den förändrade staten
träder i kraft, öfvergår på den nya staten, må för tillgodonjutande
af ålderstillägg räkna sig till godo den
tid han derförut varit utan afbrott i nationalmusei tjenst
anstäld,

samt för tillämpning af den sålunda ändrade staten
för nationalmuseum höja anslaget till nationalmuseum,
nu 58,850 kronor, med 1,000 kronor eller till 59,850
kronor; skolande ofvannämnda ålderstillägg utgå af det
under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslag
»ålderstillägg».

Universiteten.

2:o) Kongl. Maj:t har vidare föreslagit Riksdagen att till ett för läroämnet
kyrkohistoria afsedt fast docentstipendium inom den teologiska
•fakulteten vid universitetet i Upsala på ordinarie stat bevilja ett anslag
af 1,500 kronor.

Till det i ärendet förda statsrådsprotokoll har departementschefen
erinrat, hurusom under år 1888 af de akademiska myndigheterna i Upsala
gjorts framställning om anslag till tio fasta docentstipendier. Vid anmälan
häraf inför Kongl. Maj:t hade dåvarande departementschefen förklarat
sig icke vilja ifrågasätta, att ett så stort antal stipendier som

Tjenstgöring*- gumma
penningar.

300: — 950:

300:

tei

800: —

1,500:— 4,000:
-- 1,800:

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

det af nämnda myndigheter begärda skulle beviljas. Tills vidare syntes
de mest trängande behofven blifva afhjelpta, om tre nya fasta stipendier
inrättades för de fakulteter och vetenskapsgrenar, för hvilka förstärkning
af lärarekrafterna visats vara särskildt nödig. Bland de tre för universitetet
i Upsala afsedda stipendier, till inrättande hvaraf Kongl. Maj:t i enlighet
med departementschefens uttalade åsigt hos 1889 års Riksdag gjort
framställning om anslag, hade äfven varit ett för läroämnet kyrkohistoria
afsedt stipendium inom teologiska fakulteten.

Statsutskottet, som inhemtat, att den teologiska fakulteten i Upsala
egde till sitt förfogande, förutom ett från donerad fond utgående stipendium
å 1,350 kronor, afsedt för en docent i apologetik, två riksstatens
fasta docentstipendier, hade — efter en jemförelse mellan förhållandena i
afseende å docentstipendier inom å ena sidan teologiska fakulteten, å andra
sidan juridiska och medicinska fakulteterna — förklarat sig icke vilja tillstyrka
beviljandet af anslag till nytt docentstipendium för den teologiska
fakulteten i Upsala. Riksdagen hade delat statsutskottets mening och icke
beviljat anslag för ändamålet.

Vederbörande akademiska myndigheter hade emellertid icke underlåtit
att sedermera tid efter annan i framställningarna om de för universitetet
i Upsala erforderliga anslag påminna om det enligt deras mening
oafvisliga behofvet af ett docentstipendium i kyrkohistoria. Äfven år
1899 hade denna anslagsfråga framställa till Kongl. Maj:ts behjertande.
Teologiska fakulteten hade i afseende härå uttalat följande.

Det hufvudsakliga skäl, på hvilket fakulteten grundat sin hemställan
om ifrågavarande anslag, vore, att kyrkohistorien — ett af de mest omfattande
bland de teologiska ämnena — med afseende på lärarekrafter
för närvarande intoge en vanlottad ställning. I detta ämne saknades
nemligen e. o. professor. Det vore på grund deraf ytterst behöfligt att
vid universitetet fästa en docent i kyrkohistoria, på det att vid professorns
tjenstledighet eller afgång lämplig vikarie eller efterträdare i det kyrkohistoriska
professorsembetet måtte vara att tillgå. Under nuvarande förhållanden
kunde en docent i kyrkohistoria blifva innehafvare af fakultetens
enda docentstipendium på den linie, der han såsom sådan egde
kompetens, nemligen den teoretiska, blott i den händelse, att han vore
den ende docenten eller ock äldste och mest meriterade bland fakultetens
docenter på nämnda linie. Men äfven om ifrågavarande docent kunde
komma i åtnjutande af berörda stipendium, såsom ock inträffat under tiden
maj 1888—juni 1893, vore ett fast docentstipendium i kyrkohistoria icke
obehöttigt, alldenstund innehafvare!) af docentstipendiet på den teoretiska
linien vore förpligtad att vid förefallande behof tjenstgöra som vikarie i
det ena eller andra af fakultetens läroämnen och sålunda ej kunde egna

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

sig åt sin speciella uppgift såsom docent, hvilket dock i fråga om ett
ämne af den alldeles särskilda beskaffenhet som kyrkohistorien vore synnerligen
nödvändigt.

Sedan teologiska fakulteten, under åberopande häraf, besluta hos
vederbörande myndigheter hemställa om utverkande af ett anslag af 1,500
kronor till ett fast docentstipendium i kyrkohistoria vid universitetet,
hade frågan förekommit inom det större akademiska konsistoriet. Dervid
hade professorn i kyrkohistoria A. H. Lundström, hvilken icke haft tillfälle
att deltaga i teologiska fakultetens sammanträde för frågans afhandlande,
bland annat anfört följande till ytterligare stöd för behöfligheten af
ifrågavarande anslag:

»Intet af den teologiska fakultetens läroämnen har under långliga
tider varit eller är fortfarande så vanlottad! med afseende på lärarekrafter
som kyrkohistorien, och detta, ehuru — såsom nämnda fakultet vid flera
tillfällen och särskild! år 1895 framhållit — denna vetenskap måste anses
vara ett mera vidtomfattande och näst den exegetiska teologien äfven ett
mera grundläggande ämne än något af fakultetens öfriga läroämnen.
Ty medan exegetiken representeras af tvenne professorer och den systematiska
teologien likaledes af två eller, om man, såsom skäligt torde vara,
medräknar professuren i teologiska prtenotioner och encyklopedi, af trenne
professorer samt under det att slutligen den praktiska teologien handhafves
af icke mindre än fyra med lön, arfvode eller fast stipendium försedde
lärare, nemligen, förutom den ordinarie professorn, en extra ordinarie,
en assistent och en docent, finnes blott en enda fast anstäld lärare i
kyrkohistoria. Att detta förhållande icke länge kan fortgå utan men för
prestbildningen och den kyrkohistoriska vetenskapens värdiga handhafvande
vid landets största universitet, torde ligga i öppen dag för hvar och en,
som känner hvilket i sann mening bildande, betydelsefullt och på samma
gång utomordentligt omfångsrikt läroämne kyrkohistorien är. Mera än
något annat af teologiens områden torde det kyrkohistoriska forskningsfältet
just i våra dagar vara föremål för en liflig, omfattande och framgångsrik
vetenskaplig verksamhet, och det ligger ingen öfverdrift i påståendet,
att af den litteratur, som i nyare tid utkommit, den kyrkohistoriska
är större än den, som teologiens öfriga ämnen tillsammans hafva
att uppvisa. Då det krafvel’ sin rundliga tid att blott nödtorftigt följa
med de snabba framstegen inom den kyrkohistoriska vetenskapen, då
vidare på professorn i detta läroämne hvilar icke blott åliggandet att
ensam handhafva hela den akademiska undervisningen och examinationen
i ämnet, utan äfven den moraliska förpligtelsen att idka sjelfständiga vetenskapliga
forskningar inom detsamma, och då slutligen härtill kommer,
att hans liksom öfrige teologie professorers tid måste i ganska stor ut -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

sträckning upptagas af för hans egentliga embete främmande göromål —
domkapitelsärenden, lärareprof in. m. — så torde med all önskvärd tydlighet
framgå behofvet, för att icke säga nödvändigheten, af ett biträde
vid den mera elementära akademiska undervisningen. Den teologiska
fakulteten har dessutom vid upprepade tillfällen framhållit, att, då extra
ordinarie professor i kyrkohistoria saknas, det är högeligen behöfligt, att
fakulteten eger tillfälle att vid universitetet fästa docent i kyrkohistoria,
på det att vid professorns tjenstledighet eller afgång lämplig vikarie eller
efterträdare i det kyrkohistoriska professorsembetet måtte vara att tillgå.»

Professor Lundström hade vidare erinrat, hurusom behofvet af det
ifrågasatta stipendiet länge varit af vederbörande kändt och behjertadt. Under
det decennium, som förflutit, sedan frågan om anslag för ändamålet, på
sätt förut nämnts, gjorts till föremål för Riksdagens pröfning, hade, yttrade
professor Lundström, ifrågavarande behof, långt ifrån att minskas, tvärtom
år för år gjort sig gällande med förökad styrka. Till de talande skäl,
som redan för tio år sedan kunnat anföras för bifall till det för Riksdagen
framlagda förslaget i ämnet, kunde — förutom den utveckling den kyrkohistoriska
vetenskapen under de gångna åren undergått — ännu ett tungt
vägande skäl åberopas. Sedan genom kongl. kungörelsen den 10 mars
1892 de lektorsaspiranter åliggande disputationerna förflyttats från domkapitlen
till vederbörande fakulteter, hade en jemförelsevis betydande
mängd dylika disputationer egt rum inför den teologiska fakulteten i
Upsala. Det ojemförligt största antalet af dervid ventilerade afhandlingar
hade behandlat kyrkohistoriska ämnen. Endast med stor svårighet hade
fakulteten hittills lyckats erhålla kompetenta opponenter vid dessa ofta
återkommande disputationsprof i kyrkohistoria. Då det icke vore antagligt,
att antalet kyrkohistoriska lektorsdisputationer komme att i framtiden
minskas, sjmtes det förhållande hota att snart inträda, att professorn i
kyrkohistoria nödgades sjelf opponera vid alla de ifrågavarande disputationerna,
hvilket åter omöjligen kunde ske utan upprepade afbrott i den
akademiska undervisningen.

Under åberopande af hvad teologiska fakulteten och professor Lundström
i ärendet anfört, hade det större akademiska konsistoriet gjort framställning
om beredande af anslag för ifrågavarande ändamål, och kanslern
för rikets universitet hade skänkt denna framställning sitt särskilda förord.

För egen del har departementschefen anfört:

Det kraf, som sålunda framburits, syntes departementschefen böra tillfredsställas.
Det hade blifvit tydligt uppvisadt, att här förelåge en brist
på lärarekrafter, både i och för sig och i jemförelse med andra ämnesgrupper
inom den teologiska fakulteten i Upsala. Medan man i andra fall

Statsutskottets Utlåtande N:o .9.

Ang.

en assistent i
patologi vid
universitetet \
Upsala.

[3.]

velat undanrödja en liknande brist genom inrättande af nya lärostolar,
begärdes här anslag till ett fast docentstipendium, en utväg, som för statsverket
medförde en afsevärdt mindre kostnad. Departementschefen funne
fördenskull all anledning vara för handen att understödja den gjorda framställningen
och tillstyrkte, att Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen aflåta nu
förevarande proposition.

Utskottet, som icke funnit anledning till erinran emot hvad sålunda
blifvit af Kongl. Maj:t föreslaget, hemställer,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må till ett för läroämnet kyrkohistoria
afsedt fast docentstipendium inom den teologiska
fakulteten vid universitetet i Upsala på ordinarie stat
bevilja ett anslag af 1,500 kronor.

3:o) Kongl Maj:t har föreslagit Riksdagen att på ordinarie stat för
universitetet i Upsala bevilja ett anslag af 1,000 kronor för att, tillika
»med nu befintligt anslag af 500 kronor till en amanuens, användas till
aflöning åt en assistent vid den patologiska institutionen derstädes.

Departementschefen har vid föredragning inför Kongl. Maj:t af detta
ärende anmält, att bland de under år 1899 af det större akademiska
konsistoriet i Upsala framburna, af kanslern för rikets universitet understödda
anslagsyrkanden äfven befunne sig en af medicinska fakulteten i
Upsala gjord framställning om ett årligt anslag af 1,000 kronor för att
jemte den ene amanuensens vid patologiska institutionen arfvode, 500
kronor, utgöra aflöning vid en assistentbefattning i patologi, till hvilken
tjenst den nyss nämnda amanuensbefattningen för sådan händelse skulle
ombildas.

Till stöd för omförmälda framställning hade medicinska fakulteten anfört
följande:

»Undervisningen å de patologiska institutionerna intager i det afseendet
en egenartad ställning, att densamma i hög grad eller snarare nästan fullständigt
är beroende . af det material, som den erhåller från de kliniska
läroanstalterna, länslasaretten eller enskilde praktiserande läkare. I samma
mån som åskådningsmaterial kan erhållas från dessa källor, kan den patologiska
undervisningen normalt fortgå och utvecklas och tvärtom. Ett
vilkor för de patologiska institutionernas verksamhet är alltså att kunna
upprätthålla dessa förbindelser med den praktiska medicinen. Detta återigen
förutsätter, att nämnda institutioner å sin sida ega de nödiga arbetskrafterna,
om de skola på tillbörligt sätt motsvara de kraf, som den prak -

Statsutskottets inlåtande N:o 9.

tiska medicinen med skäl och häfdvunnen rätt ställer på undersökningarna
af det insända materialet, d. v. s. krafven på att snabbt och tillförlitligt
få de upplysningar om den patologiskt-anatomiska specialdiagnosen, som
äro nödiga för rätt uppfattning af sjukdomen, mången gång också af värde
för bestämmandet af ifrågasatt operativ behandling af de sjuke o. s. v.
Brister återigen den patologiska institutionen i dylik expedition, är den
nödvändiga följden, att materialet ej längre insändes. Antingen skickas
det till annat båll, der man är bättre rustad för detta arbete, eller läkarne
göra ifrågavarande undersökningar sjelfva, och i hvarje händelse bil nes då
för dem ingen anledning att utan önskadt praktiskt utbyte bekosta insändningarna.

»Under de sista tio åren har ifrågavarande material — frånsedt obduktionerna
— vid den patologiska institutionen härstädes nära fyradubblats,
utgör för närvarande mer än 200 preparat om året och synes alltmer ökas.
Under året 1898 bär det till och med öfverskridit 300. Arbetet med dessa
undersökningar ligger, för såvidt de afse de närmaste ofvan antydda praktiska
krafven, alldeles utom den ordinarie undervisningen, krafvel’ en mycket
afsevärd tid och har blifvit alltmer betungande för institutionens nuvarande
arbetskrafter. I den för tillfället pågående undervisningen kunna
dessa undersökningar ej ingå, då planen för denna måste vara på förhand
uppgjord och ej kan vexla med de oregelbundna insändningarna. De
ifrågavarande undersökningarna blifva derför ett arbete för sig och måste
ofta förrättas omedelbart efter materialets ankomst. Särdeles gäller detta
sändningarna från det akademiska sjukhusets kirurgiska afdelning. Här är
ofta eu synnerligen hastig expedition påfordrad, då ej sällan den väntande
behandlingen i viss mån beror och bestämmes af undersökningens resultat.

»Ifrågavarande arbete underställes alltid de tvenne ordinarie institutionslärarnes,
professorn och laboratorn, slutliga afgörande, men till förarbetena
måste användas andra krafter, om ej de förres väsentligare uppgifter
vid undervisningen skola lida. Anda till år 1890 hade den patologiska
institutionen härstädes blott en ordinarie amanuensbefattning med
500 kronors lön på stat. Dennes uppgift bar varit och är densamma som
amanuensens vid institutionerna i allmänhet, att biträda professorn i förarbetena
till föreläsningarna samt vid samlingarnas vård och förökande.
Jemte denne både institutionen dock under några föregående år måst anlita
medicine studerande såsom s. k. extra ordinarie amanuenser utan lön för
att upprätthålla arbetets normala fortgång. År 1890 erhöll institutionen
anslag af Riksdagen till eu ny amanuensbefattning med samma lön, 500
kronor. Men för nämnda summa kunna ej till amanuenser erhållas andra
än unge medicine studerande; och dä dessa sakna all erfai''enhet på det

Bih. till Riksd. Prat. 1,900. 4 Sami. 1 Afd. 9 Häft. 3

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

praktiska området och mången gång ej ens förstå, hvaråt undersökningen
i det enskilda fallet skall rigtas, kan man ej åt dem anförtro de magtpaliggande
undersökningarna. Det ligger i sakens natur, att så beskaffade
arbeten fordra en person, som kommit öfver de första läroåren. Och det
fordras derjemte en person, som när som helst har tillfälle att göra dem
och som ej är, såsom lärarne, beroende af det vigtigare arbetet vid undervisningen.

»En sa qvalificerad person saknar emellertid den patologiska institutionen
i Upsala, och det är dermed fara för handen, att hon ej på det
för hennes uppgift nödiga sättet skall kunna behålla sina förbindelser med
den praktiska medicinen vid och utom universitetet.

»Äfven af ett annat skäl är det nödvändigt att söka vinna förstärkta
arbetskrafter till institutionen, nemligen för undervisningen vid hennes allra
vigtigaste arbete, obduktionerna. Med den ökning af äfven materialet för
dessa, som med tiden tillkommit och nu utgör omkring 150 obduktioner
för ar, är det ej ovanligt, att å institutionen samtidigt måste förrättas två
obduktioner, någon gång till och med tre. Härvid verkställes den ena
obduktionen af den för dagen vid detta arbete tjenstgörande läraren, professorn
eller laboratorn. Den andra obduktionen måste deremot öfverleinnas
till endera af institutionens tvenne amanuenser, alltså under nuvarande
förhållanden till en ung medicine studerande. Då skall denne, som
ännu ej ens° tenterat i ämnet och som icke har någon praktisk erfarenhet,
tjenstgöra såsom lärare och demonstrator för temligen jemnstälda kamrater.
Att under sadana förhallanden någon värdefull undervisning vid dessa
obduktioner ej kan paräknas, ligger i öppen dag. Skadan häraf är så
mycket större, som institutionens tillgängliga obduktionsmaterial ej är större,
än att hvarje fall bör sa väl som möjligt tillgodogöras undervisningen.

»Saväl för ett nöjaktigt ordnande af de dagliga löpande göromålen å
institutionen som för upprätthållandet af undervisningen på bästa möjliga
sätt har institutionen behof af en ny arbetskraft.

»De öfriga patologiska institutionerna i vårt land äro i detta hänseende
väsentligen bättre rustade. Det karolinska institutets patologiska institution
har liksom universitetet i Lund två professorer, en ordinarie och en
extra ordinarie, motsvarande alltså ordinarie professuren och en laboratorsbefattning
vid institutionen i Upsala, men dessutom ock två andra lärare,
en laborator i patologisk anatomi och en i bakteriologi, mer än de båda
universiteten, och särskildt är den förre under stor del af året fri från obligatorisk
undervisning och derigenom disponibel för andra arbeten inom institutionen.
Derjemte äro två ordinarie amanuenser anstälde vid institutets
patologiska anstalt. Den patologiska institutionen i Lund har, förutom

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

ofvan antydda, en ordinarie och en extra ordinarie professor, två amanuenser
liksom både i Stockholm och Upsala och derjemte en assistent,
den senare aflönad med 1,500 kronor.

»En sådan assistentbefattning, aflönad så, att en äldre medicine kandidat
eller licentiat kunde dertill erhållas, är också för den patologiska institutionen
i Upsala synnerligen behöflig och den minsta möjliga förstärkning
i hennes behof af ökad arbetskraft. Genom tillfälligt anslag ur enskild
donationsfond har institutionens trångmål för de fyra sista åren afhjelpts,
så att hon kunnat anställa en äldre medicine kandidat för dessa arbeten,
men det är af nöden, att en sådan befattning på ett betryggande sätt
ordnas genom anslag af statsmedel, om institutionen skall kunna se sitt
arbete normalt fortgå och utvecklas.

»En mindre aflöning än 1,500 kronor kan ej tänkas af det skäl, att
tjenstgöringen såsom assistent vid en patologisk institution ej utgör någon
merit för en senare befattning såsom läkare, hvilket är fallet med underläkarebefattningarna
vid sjukhusen. Och man torde med fullt skäl kunna
påstå, att ej ens en lön af 1,500 kronor kan fresta en nära färdig eller
färdig läkare att med ännu ett år förlänga sin. studiekurs, om han ej derjemte
eger särskilda vetenskapliga intressen. För att erhålla en person
med omnämnda qvalifikation skulle institutionen emellertid möjligen kunna
afstå sin ena amanuensbefattning, hvarigenom dennas aflöning, 500 kronor,
med tillökning af ett årligt anslag af 1,000 kronor kunde bilda de för
assistentbefattningen nödiga medlen. »

Då hvad fakulteten till stöd för sin framställning anfört syntes
departementschefen öfvertygande, hemstälde han om aflåtande till Riksdagen
af förevarande proposition.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må på ordinarie stat för universitetet
i Upsala bevilja ett anslag af 1,000 kronor att,
tillika med nu befintligt anslag af 500 kronor till en
amanuens, användas till aflöning åt en assistent vid den
patologiska institutionen derstädes.

4:o) Vidare har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att till aflöning åt Ang.
en amanuens vid den zootorniska institutionen vid universitetet i Upsala ™anLn, Hd
på ordinarie stat uppföra ett anslag af 500 kronor. zootomMa tn Departementschefen

har beträffande detta ärende till statsrådsproto- ‘Map°,aia ''
kollet meddelat, hurusom under nästlidna år upprepats en under de före- n ]

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

gående två åren hos Kongl. Maj:t gjord framställning om ett ordinarie
anslag å 500 kronor till aflönande af en amanuens vid den zootomiska
institutionen i Upsala. 1 afseende å behofvet af ett dylikt anslag hade i
eu af vederbörande prefekt samt e. o. professorn i jemförande anatomi
vid universitetet i Upsala gemensamt afbiten skrifvelse till den matematisknaturvetenskapliga
sektionen af filosofiska fakulteten derstädes anförts
följande.

Vid anordnandet af den akademiska undervisningen i zoologi hade
man under senare tid öfverallt lagt största vigt vid att låta de studerande
sjelfva under lärokurserna i så stor omfattning som möjligt undersöka djurkroppars
byggnad. Det för 21 år sedan inrättade zootomiska laboratoriet
i Upsala hade fördenskull alltmer utvecklats och dess verksamhet hade
i allt högre grad tagits i anspråk vid undervisningen. Till eu början
hade vid nämnda laboratorium hållits eu öfningskurs i jemförande makroskopisk
anatomi. Redan år 1884 hade emellertid denna kurs delats i tre
särskilda kurser: eu för medicinsk filosofisk, en för filosofie kandidat- och
en för filosofie licentiatexamen. Den sist omförmälda kursen hade tillika
omfattat histologi. Under de första åren både öfningarna ledts af prosektorn
ensam; men sedan de olika lärokurserna inrättats, hade det blifvit
omöjligt för eu person att utan biträde sköta hela den ifrågavarande
undervisningen. Ledningen af öfningskursen för medicinsk-filosofisk examen
hade derför helt och hållet öfverlåtits åt en e. o. amanuens, hvilken alltsedan
år 1883 varit anstäld vid laboratoriet, aflönad först genom medel
ur universitetets reservfond, sedermera — från och med år 1885 —genom
afgifter, som erlagts af de studerande. Denna anordning bibehölles fortfarande.
Ifrågavarande e. o. amanuens, hvilkens befattning i sjelfva verket
vore en sjelfständig lärares, åtnjöte för närvarande en aflöning af 10 kronor
terminligen för hvarje laborant. Alltsedan år 1892 hade han härigenom
uppburit i medeltal 294 kronor för termin. Då aflöningen vore
så ringa, kunde man naturligen icke af honom fordra någon tjenstgöring
utöfver ledandet af öfningarna för medicinsk-filosofisk examen, hvilka
påginge hela förmiddagarne två månader hvarje termin. E. o. professorn
i jemförande anatomi — hvilken efterträdt prosektorn —- hade
sålunda att utan något biträde leda öfningarna för filosofie kandidat- och
filosofie licentiatexamina. Någon ökning af arbetskrafterna på det zootomiska
laboratoriet hade icke egt rum, sedan dessa öfningskurser inrättades,
ehuru desamma betydligt utvidgats och arbetet med deras ledning i hög grad
försvårats. Det förra framginge deraf, att kursen i jemförande anatomi
för filosofie kandidatexamen, som till en början räckt blott en termin,
nu fortginge hela läsåret, samt deraf, att ett nytt omfattande ämne, embryo -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

logi, sedan några år tillbaka ingått i öfningskursen för filosofie licentiatexamen.
Det senare förhållandet åter berodde bland annat derpå, att
mikroskopiska undersökningar af djurkropparne numera spelade ökad roll,
och dessa undersökningar erfordrade användandet af en ganska komplicerad
och för olika fall mycket olikartad teknik. Ofningsledarens vigtigaste
och egentliga uppgift borde naturligen vara att följa, öfvervaka och
leda de studerandes vetenskapliga studier. Utförandet af denna uppgift
kräfde mycket arbete och vore förenadt med ej ringa svårighet, enär det
gälde att på en gång leda omfattande öfningskurser i så olika och i så snabb
utveckling stadda ämnen som jemförande anatomi, histologi och embryologi.
Svårigheterna blefve emellertid så mycket större derigenom, att
öfningsledaren icke blott hade att leda de studerandes vetenskapliga arbete,
utan dessutom måste använda mycken tid på anskaffandet och vidmagthållandet
af undervisningsmateriel, sjelf måste konservera en stor del af
de föremål, som skulle undersökas, tillreda en mängd färgämnen och
andra reagenser, öfva daglig tillsyn öfver de studerandes sätt att behandla
instrumenten och öfver deras tillvägagående vid tillverkandet af de
mikroskopiska preparat, som de skulle undersöka, m. m. Redan det
arbete, som ''i början af hvarje läsår måste offras på att sätta en skara
nybörjare in i den mikroskopiska tekniken, toge en betydlig tid i anspråk
till förfång för den mera vetenskapliga lärareverksamheten. Härtill komme,
att tillsynen öfver de stora, värdefulla och för undervisningen ytterst
vigtiga zootomiska samlingar, som laboratoriet egde och hvilka behöfde
underhållas och kompletteras, kräfde en afsevärd tid. Under liera år
hade arbetet härmed måst nästan uteslutande ske under mellanterminerna,
hvilka dock af den akademiske läraren framför allt behöfde användas för
egna studier, på det han skulle kunna följa med sin vetenskaps utveckling.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden vore det i hög grad af
behofvet påkalladt. att öfningsledaren erhölle ett biträde vid arbetet på
laboratoriet. Detta syntes för närvarande bäst kunna ske genom anställande
af en aflönad amanuens, hvilken skulle biträda öfningsledaren, icke
med den vetenskapliga undervisningen, utan med de mångahanda öfriga
göromålen på laboratoriet samt med de zootomiska samlingarnas underhåll
och nödiga komplettering. Från Kongl. Maj:t hade framställning till
Riksdagen om aflöning åt en amanuens vid zootomiska laboratoriet redan
år 188!i aflåtits. Då hade emellertid varit fråga om den förut omtalade e. o.
amanuensen, hvilken behöfdes för undervisning åt de studerande, som
förberedde sig för medicinsk filosofisk examen. Framställningen hade
afstyrkts af statsutskottet, som väl erkänt den ifrågavarande amanuensens
behöflighet, men ansett, att ersättning åt honom fortfarande borde beredas

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

genom upptagande af afgifter från de studerande; och Riksdagen hade ej
heller beviljat det begärda anslaget. Någon förändring i afseende å e. o.
amanuensens ställning eller aflöning hade sedermera icke ifrågasatts. Han
vore fortfarande oumbärlig och syntes för framtiden kunna aflönas
på sätt, som hittills skett. Men jemte honom erfordrades nu en ny
amanuens, som icke i likhet med den redan befintlige skulle tjenstgöra
såsom sjelfständig lärare, utan skulle biträda e. o. professorn i jemförande
anatomi med arbete vid det zootomiska laboratoriet och de zootomiska
samlingarna. Hans aflöning borde utgöra 500 kronor för år.

På grund af denna framställning hade vederbörande akademiska
myndigheter hernstält om nödigt statsanslag för ändamålet, och kanslern
för rikets universitet hade kraftigt framhållit behofvet af detta anslag.

Da departementschefen genom hvad i denna, fråga förekommit ansåge
utredt, att ett biträde åt e. o. professorn i jemförande anatomi kräfdes
för det ändamål, som afsetts i framställningen, tillstyrkte departementschefen,
att Kong]. Maj:t måtte till Riksdagen aflåta proposition af ofvan
angifna innehåll.

Utskottet, som icke funnit anledning till erinran emot ifrågavarande
förslag, hemställer,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Majits förevarande
framställning, må på ordinarie stat för universitetet
i Upsala uppföra ett anslag af 500 kronor till
aflöning åt eu amanuens vid den zootomiska institutionen
derstädes.

lönemökmng o ;5:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att för ökande af lönerna
för vakt- åt vissa vaktbetjente vid universitetet i Upsala, i enlighet med det i statsUpmTunivt
rådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 13 januari 1900 omförmälda
sitet m. m. förslag, bevilja ett ordinarie anslag af 2,200 kronor.

[5.] I detta ärende har departementschefen till statsrådsprotokollet anfört

följande:

Bland de från universitetet i Upsala inkomna framställningar om
utverkande af anslag hos 1900 års Riksdag befunne sig äfven en hemställan
om förbättrande af aflöningsförmånerna för en del af universitetets
vaktbetjente.

Uppslaget till denna löneförbättringsfråga hade gifvits genom en till det
större akademiska konsistoriet ingifven ansökning, undertecknad af 14 vaktmästare,
anstälde vid fysiska, medicinskt-kemiska, fysiologiska, anatomiska,
patologiska, zoologiska, zootomiska, astronomiska och meteorologiska institu -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

tionerna, vid institutionen för allmän kemi, vid laboratoriet för analytisk
kemi, vid botaniska museet och laboratoriet samt vid biblioteket. 1 denna
ansökning hade begärts, att konsistoriet måtte bereda sökandena sådan förbättring
i deras nuvarande löneförmåner, att utan afdrag för fri bostad eller
deremot svarande ersättning — i regeln 100 kronor — deras penninglöner
måtte höjas med 200 kronor, eller från 500 till 700 kronor, med
bibehållande af rätten till två ålderstillägg, hvartdera å 100 kronor. Under
erinran om de nu rådande höga prisen å lifsförnödenheter hade de
sökande framhållit, att, då deras tjenstgöring vore af det slag, att den ej annat
än i undantagsfall eller tillfälligtvis medgåfve tid till någon nämnvärd
extra förtjenst, det vore lätt att inse, att de nu dem tillerkända löneförmånerna
ej vore sådana, att desamma under nuvarande förhållanden
kunde vara tillräckliga för en vaktmästare, som egde familj eller ville
gifta sig.

I ansökningen hade uppgifvits, attistatens eller kommunens tjenst anstälde
vaktmästare i Upsala, med hvilka sökandena ansåge sig i det närmaste
likstälda, hade betydligt högre löner än sökandena och att samma förhållande
gälde om en mängd i olika yrken anstälda personer, hvilkas arbete
hvarken fordrade någon särskild grad af skicklighet eller kunde anses
vara mera ansvarsfullt än sökandenas. Lemnande å sido en närmare jemförelse
i afseende härå, ville sökandena i stället framlägga en öfversigt af
de nuvarande lefnadsk osta ad erna, lågt beräknade, för en af man, hustru
och tre barn bestående familj i sökandenas lefnadsförhållanden.

Den tablå, sökandena dervid uppstält, hade följande utseende, allt beräknadt
för år och under antagande af fri bostad:

Mat å 35 öre för dag och person..........................

kläder för mannen ...................................................

» » hustrun .....................................................

» » barnen...........................................................L.

Lyse och vedbrand ......................................................

Böcker och kostnader för barnens skolgång ............

Läkare och medicin......................................................

Utskylder .........................................................................

Underhåll af husgeråd...................................................

Afgift till enke- och pupillkassan.................................

.......... kr.	638	70
»	85	—
........... 2>	45	—
........... »	75	—
......... »	67	50
........»	15	—
.......... »	12	—
	18	—
»	16	—
............ »	6	—
summa kr.	978	20

Med denna slutsumma hade sökandena jern fört sina nuvarande löneförmåner
och förmenat, att ytterligare skäl för deras begäran ej vore af
nöden.

Statsutskottets Utlåtande N:o !).

Denna ansökning hade föranledt eu annan. Under åberopande af den
gjorda ansökningen hade nemligen de båda underträdgårdsmästarne och
de två trädgårdsmedlijelparne vid botaniska trädgården, fakultetsvaktmästaren
samt en portvakt jemväl anhållit om löneförbättring. De dem tillkommande
löneförmåner hade i deras ansökning uppgifvits sålunda:

för två underträd gårdsmästare, hvardera 700 kronor jemte fri bostad;
för två trädgårdsmedhjelpare, hvardera 400 kronor jemte fri bostad,
hvartill komme under tiden från den 1 april till den 1 oktober, i form
af dagspenning å 1,15 krona för dag, eu fyllnadsersättning från trädgården,
uppgående till omkring 170 kronor årligen för hvardera;

för fakultetsvaktmästaren 900 kronor, inberäknadt beklädnadsersättning,
100 kronor;

för portvakten 500 kronor jemte fri bostad och vedbrand;
med rätt för eu hvar af dem till två ålderstillägg, hvardera å 100 kronor;
dock att portvaktens två ålderstillägg utgjorde endast 50 kronor hvardera.

Efter denna redogörelse hade desse sökande förklarat, bland annat, att
hvad institutionsvaktmästarne anfört äfven egde full tillämplighet på sökandena.
De hade vidare framhållit, att den tjenstgöring, som ålåge dem, nästan
uteslöte hvarje möjlighet till extra förtjenst, och yrkat, att jemväl dem måtte
tillerkännas en löneförhöjning af 200 ktamor hvardera, med rätt till två
ålderstillägg, hvartdera å 100 kronor.

Prefekten för konstmuseet hade slutligen i eu till det större konsistoriet
aflåten promemoria anfört, att den derstädes anstälde vaktmästarens göromål
numera blifvit mångdubblade. Förr hade lokalen varit öppen blott
en timme i veckan, numera vore rummen apterade till seminarielokal, och
studenterna studerade derstädes dagligen. Vaktmästarens tjenstgöring —r
inbegripen skyldigheten att elda och städa — hade derför numera blifvit
daglig. Att vaktmästaren ej förenat sig med de öfrige institutionsvaktmästarne
i yrkande på löneförhöjning hade haft sin grund deri, att han
begärt sitt afsked från och med den 1 oktober 1899, under anförande, att
lönen, 100 kronor, vore för låg. Det vore ock nödigt, för att institutionen
skulle kunna erhålla en pålitlig person som vaktmästare, att aflöningen
höjdes till 200 kronor.

Dessa nu omförmälda tre framställningar hade, enligt hvad departementschefen
vidare meddelat, af konsistoriet remitterats till drätselnämnden,
som i sin ordning hört vederbörande institutionsföreståndare
samt, beträffande fakultetsvaktmästaren, de olika fakulteterna. Frågan om
löneförhöjningen åt den sistnämnde hade sedermera förfallit på grund
af fakulteternas yttranden. Beträffande åter de öfrige omnämnde vaktbetjente
inhemtades af de dels skriftligen, dels från en prefekt muntligen

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

till drätselnämndens protokoll afgifna yttrandena i ämnet, att vederbörande
funnit de begärda löneförhöjningarna vara fullt befogade. Allmänt hade framhållits,
att aflöningen vore otillräcklig för en familj och att vaktbetjeningens
arbete vore så tidskräfvande, att tillfälle till extra förtjenst i allmänhet
endast i ytterst ringa mån eller alls icke gåfves. I afseende derå
hade för öfrigt erinrats, att det nit och intresse, hvarmed en institutionsvaktmästare
fullgjorde sitt uppdrag, icke ökades, utan tvärtom minskades,
om han af ekonomiska svårigheter föranleddes att så mycket som möjligt
söka blifva ledig från institutionen för att kunna bereda sig förtjenst på
annat håll.

Institutionsföreståndarne hade vidare såsom skäl för den ifrågasatta
förhöjningen betonat vissa vid de särskilda institutionerna rådande förhållanden,
hvilka de ytterligare ansett med fog påkalla förbättrade löneinkomster
för vaktbetjeningen. Det intensivare vetenskapliga arbetet vid institutionerna,
dessa lokalers betydande tillökning, de kraf på särskild yrkesskicklighet
och färdigheter af olika slag, som vid många institutioner
måste göras gällande på vaktmästaren, den för vissa af vaktbetjeningen
hotande faran af olycksfall — något, som borde nödvändiggöra olycksfallsförsäkring,
med deraf följande kostnader, till ökning af den af vaktmästarne
framlagda beräkningens slutsiffra — allt detta hade anförts såsom
kraftigt stöd för löneförhöjningarnas befogenhet. I fråga om hvad de
olika prefekterna i afseende såväl härå som i öfrigt anfört har departementschefen
för närmare kännedom hänvisat till deras i handlingarna befintliga
yttranden i ärendet. Här ville departementschefen blott nämna, att
föreståndaren för den meteorologiska institutionen på anförda skäl väckt
fråga om beredande af bostad eller ersättning derför åt den vid nämnda
institution anstälde vaktmästaren, hvilken vore den ende institutionsvaktmästare,
som saknade dylik förmån.

Inom drätselnämnden hade till en början vid frågans handläggning
anmärkts, att, ehuru vaktbetjeningens löneförmåner definitivt bestämts genom
den för vaktbetjente den 27 juni 1896 faststälda lönestat, desamma i
sjelfva verket allenast med obetydliga ändringar utgått med enahanda belopp
sedan år 1886, då den för universitetet faststälda staten af den 13
november 1885 trädt i tillämpning, hvadan den omständigheten, att lönestat
för vaktbetjeningen nyligen stadfästs, icke kunde anses utgöra hinder
för den nu äskade löneförhöjningen.

Sedan drätselnämnden derefter vitsordat rigtigheten af de lemnade
uppgifterna rörande de särskilde vaktbetjentes löneförhållanden, hade drätselnämnden
förklarat sig vilja för sin del vidare yttra sig allenast beträffande
liih. till Itiksd Prat. 1900. 4 Sami. I Afd. 9 Höft. 4

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

portvakten, hvilken ansåges närmast stå under nämnden och angående
hvars ansökan annan myndighet icke afgifvit utlåtande.

Dervid hade nämnden — med erinran, att enligt det med portvakten upprättade
kontrakt honom tillkomme, utöfver förut angifvet lönebelopp, ersättning
för städning med 200 kronor årligen — beslutit att dels i betraktande
af de stegrade lefnadsomkostnaderna och dels med hänsyn till arten af
hans tjenstgöring, hvarigenom han vore bunden vid universitetet under
hela dagen till sent på aftonen och möjlighet för honom att bereda sig
extra inkomster således vore utesluten, tillstyrka hans ansökning om löneförhöjning
så till vida, att åt honom borde utverkas ett lönetillägg å 100
kronor, med bibehållande af hittills för honom bestämda två ålderstil]ägg,
hvartdera å 50 kronor, hvarigenom han efter 10 års tjenstgöring skulle
vara i åtnjutande af löneförmåner, motsvarande en institutionsvaktmästares
efter samma tjenstgöring.

Drätselnämnden hade vidare anfört, att, alldenstund de för vaktbetjeningen
nu faststälda båda ålderstilläggen utginge af universitetets medel, det
belopp, som af statsmedel erfordrades till höjande af den kontanta aflöningen
för nu ifrågavarande betjente, nemligen för vaktmästaren vid meteorologiska
institutionen, hvilken vaktmästare för närvarande icke åtnjöte
förmånen af fri bostad eller deremot svarande ersättning, med 300 kronor,
för vaktmästaren vid konstmuseet och för portvakten med 100 kronor
hvardera samt för de öfrige, som nu sökt löneförbättring, med 200 kronor,
skulle uppgå till sammanlagd t 4,100 kronor.

I denna af drätselnämnden angifna summa inginge ett belopp af 200
kronor såsom sökt löneförbättring för fakultetsvaktmästaren. Då, som
sagdt, frågan om löneförhöjning för honom förfallit, hade slutsiffran blifvit
3,900 kronor, och om detta belopps utverkande hade det större konsistoriet
gjort hemställan. Dervid hade konsistoriet framhållit, förutom de
stegrade lefnadsomkostnaderna, att de vid institutionerna anstälde vaktmästarne
vore skyldige att egna så mycken tid åt institutionerna, att de
ej både tillfälle att bereda sig några nämnvärda extra inkomster.

Äfven kanslern för rikets universitet hade funnit behjertansvärda omständigheter
tala för billigheten af de begärda lönetillökningarna och tillstyrkt
framställning till Riksdagen om nödigt anslag för ändamålet.

Den nu af departementschefen omförmälda, af konsistoriet och kanslern
gjorda framställningen syntes departementschefen mycket behjertansvärd.
Äfven under förutsättning, att ifrågavarande vaktbetjente kunde bereda
sig något tillfälle till extra förtjenst, vare sig under mellanterminerna eller
annars, borde det erkännas, att deras ekonomiska ställning icke vore utan
svårigheter, helst om de skulle draga försorg om eu familjs uppehälle Hvad

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

i afseende derå af dem sjelfve och af öfrige vederbörande anförts vore
utan tvifvel talande nog. Departementschefen ansåge sig derför böra hos
Kongl. Magt förorda, att någon lättnad i dessa svårigheter dem bereddes.
För ändamålet ville departementschefen emellertid ej i allo föreslå löneförhöjningar
till de belopp, som konsistoriet och kanslern ifrågasatt.
Allenast i följande afseenden ansåge departementschefen löneförhöjningar
böra ifrågakomma.

Enligt nu gällande bestämmelse inginge i den s. k. akademivaktmästarens
lön ett belopp af 100 kronor såsom ersättning för biträde vid konstmuseet,
Då detta belopp visat sig alldeles för lågt, borde detsamma,
enligt departementschefens mening, höjas till 200 kronor. Vidare borde
portvakten erhålla arfvodesförhöjning med det belopp af 100 kronor,
hvartill konsistoriet och kanslern, på sätt redan drätselnämnden hemstält,
nedsatt den af honom begärda löneförbättringen. Hvad slutligen anginge
framställningen om bostadsersättning åt vaktmästaren vid meteorologiska
institutionen funne departementschefen yrkandet härom befogadt, Det
begärda beloppet, 100 kronor, utgjorde hvad flere vaktbetjente, som ej
åtnjöte fri bostad, i kontant lön uppbure mera än deras likar, som egde
fri bostad. Af denna anledning ansåge departementschefen en särskild
löneförhöjning å 100 kronor böra tillerkännas vaktmästaren vid nyssnämnda
institution.

Beträffande öfriga af konsistoriet och kanslern begärda löneförhöjningar,
ansåge departementschefen dem böra undergå en liknande nedsättning
som den för portvakten föreslagna, så att förhöjningen äfven i dessa fall
komine att stanna vid 100 kronor.

Att det vore af stor vigt för institutionerna att ega en pålitlig och användbar
vaktmästarepersonal, vore uppenbart. Lyckligtvis syntes i allmänhet
icke några större svårigheter råda vid universitetet i Upsala i afseende å
förvärfvandet af eu dylik personal. Detta kunde måhända innebära, att
ifrågavarande tjenster, trots det fordrande arbetet och den för närvarande
knappa aflöningen, dock ansåges icke sakna fördelar. Hvilken hänsyn man
än toge härtill, funnes i ett annat förhållande skälig anledning att, särskilt
såvidt institutionsvaktmästarne anginge, ej höja aflöningen utöfver
hvad departementschefen föreslagit, Genom att man begränsade sig till
denna förhöjning vunne man nemligen i fråga om desse vaktbetjente eu
önskvärd öfverensstämmelse med motsvarande förhållanden i Lund, såvida
deri förmån af två ålderstillägg, hvardera ä 100 kronor, som departementschefen
vore sinnad föreslå för åtskillige institutionsvaktmästare i
Lund, blefve dem tillerkänd. I regeln skulle då för vaktbetjente vid de
större institutionerna inom båda universiteten förmånerna blifva eu lön

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

af 600 kronor jemte fri bostad eller ersättning derför, 100 kronor, samt
rätt till två ålderstillägg, hvartdera å 100 kronor.

Den löneförhöjning af 100 kronor, som departementschefen nu förordat,
ansåge han böra tillkomma jemväl den vaktmästare vid universitetsbiblioteket,
för hvilkens aflönande 1899 års Riksdag beviljat medel.
Samma Riksdag hade nemligen anslagit ett belopp af 6Ö0 kronor till aflöning
åt en tredje vaktmästare vid biblioteket, med rätt till två ålderstillägg,
hvartdera å 100 kronor. För denne vaktmästare vore, enligt departementschefens
åsigt, en löneförhöjning af 100 kronor påkallad samtidigt med en
sådan ökning för de båda öfrige biblioteksvaktmästarne.

De löneförhöjningar, departementschefen nu förordat, utgjorde:

För en hvar af de vid fysiska, medicinskt-kemiska, fysiologiska,
anatomiska, patologiska, zoologiska, zootomiska, astronomiska
och meteorologiska institutionerna, vid institutionen för allmän
kemi, vid laboratoriet för analytisk kemi samt vid
botaniska museet och laboratoriet anstälde 12 vaktmästarne

100 kronor.......................................................................................... kr. 1,200: —

För vaktmästaren vid meteorologiska institutionen särskilt

såsom ersättning för saknad af fri bostad ............................. » ] 00: —-

För en hvar af tre vaktmästare vid universitetsbiblioteket

100 kr. ..................................................................... »

För biträde vid konstmuseet ......................................................... »

För en hvar af två underträdgårdsmästare och två trädgårds rnedhjelpare

100 kr................................... »

För portvakten...................................................................................... »

Summa kr.

300: -100: —

400: —
100: —

2,200: —

Under åberopande af hvad departementschefen i detta ärende anfört,
tillstyrkte han alltså, att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att, för
ökande af lönerna åt vissa vaktbetjente vid universitetet i Upsala i enlighet
med det af departementschefen framstälda förslag, bevilja ett ordinarie
anslag af 2,200 kronor.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må för ökande af lönerna åt vissa
vaktbetjente vid universitetet i Upsala, i enlighet med
det i statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den
13 januari 1900 omförmälda förslag, bevilja ett ordinarie
anslag af 2,200 kronor.

Statsutsokttets Vltåtande N:o 9.

6:o). Kongl. Maj:t har vidare föreslagit Riksdagen att för höjande af Ang.
den till laboratorn i experimentel fysiologi vid universitetet i Lund nuA//^aj"^"0''”’
utgående aflöningen från 3,000 kronor till 4,500 kronor, af hvilket belopp • experimentel

1,500 kronor skulle utgöra tjenstgöringspenningar, på nämnda universitets ^y£«»T ''
stat bevilja ett ordinarie anslag af 1,500 kronor under vilkor, att den
tjenstgöringsskyldighet, som hittills ålegat befattningens innehafvare, kunde
ökas på sätt Kongl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma.

Till statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen anmält,
att bland de af kanslern för rikets universitet förordade framställningar
om beredande af anslag till universitetet i Lund en afsåge utverkande af
förbättrade aflöningsförmåner för innehafvaren af laboratorsbefattningen i
experimentel fysiologi. Frågan härom hade väckts af professorn i fysiologi
och embryologi vid nämnda universitet M. G. Blix, hvilken i afseende
derå uti en till det större akademiska konsistoriet ingifven skrifvelse anfört,
bland annat, följande.

%Vid universitetet i Lund hade de yttre betingelserna för de medicine
studerandes undervisning i fysiologi så småningom ryckt upp i nära jemnhöjd
med hvad som förefunnes vid landets två andra medicinska bildningsanstalter.
Det återstode nu att taga ett ytterligare steg: att tillförse laboratorn
i experimentel fysiologi samma löneförmåner, som tillkomme laboratorn
i experimentel fysiologi och medicinsk fysik vid universitetet i
Upsala samt laboratorn i experimentel fysiologi vid karolinska medikokirurgiska
institutet, nemligen 4,500 kronor, och samtidigt tillförbinda
laboratorn vidgad undervisningsskyldighet i öfverensstämmelse med instruktionerna
för de båda andra nyss omförmälde laboratorerna. Samma
skäl, som på sin tid föranledt Riksdagen att höja dessa båda laboratorers
aflöningar till 4,500 kronor, talade ock för löneförhöjningen till laboratorn
i experimentel fysiologi i Lund. Dessa skäl vore behofvet af ökad undervisning
och handledning vid fysiologiens studium samt utsigten att genom
högre aflöning vinna, att platsen framgent såsom hittills blefve väl, och
dessutom varaktigt, besatt.

Ett annat skäl tillkomme, som vore af mera personlig, men derför
icke af alldeles oväsentlig art. Det vore väl bekant, att deu nuvarande
innehafvaren af ifrågavarande laboratorsbefattning, S. G. Hedin, genom
sin flitiga och synnerligen framstående vetenskapliga verksamhet gjort sitt
namn vida kändt och högt aktadt. Utsigterna att för någon längre tid
få behålla honom vid den plats, der han nu med så stor heder och framgång
verkade, vore visserligen icke mycket stora. Möjligen skulle de blifva
större, om lönen höjdes. Sådant oafsedd syntes det emellertid väl anstå
universitetet att se till, det en man af Hedins vetenskapliga rang blefve

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

bättre afl onåd, än som nu skedde, likasom det vore välbetänkt, om hans
framstående lärareegenskaper mera än hittills blefve tagna i anspråk.
Kunde alltså icke en fortvarande höjning i aflöningen vid laboratorstjensten
i fråga utverkas, borde åtminstone ett personligt lönetillskott å

1,500 kronor beredas Hedin, att utgå så länge han vid sin befattning
qvarstode.

Vederbörande akademiska myndigheter i Lund hade, enligt hvad i
statsrådsprotokollet meddelas, anslutit sig till den af professor Blix gjorda
framställningen; varande af det större konsistoriet vid dess yttrande bilagd
laboratorn Hedins meritförteckning, utvisande, bland annat, att Hedin, som
efter aflagda examina år 1886 promoverats till filosofie samt år 1898 till
medicine doktor, förordnats till docent förstnämnda år i kemi samt år
1893 i medicinsk kemi, att han från början af år 1895 förestått laboratorsbefattningen
i experimentel fysiologi i Lund och den 20 december 1895
utnämnts till ordinarie innehafvare af tjensten samt att han utöfvat en
omfattande vetenskaplig författareverksamhet.

För egen del har departementschefen anfört följande.

Aflöningen vid ifrågavarande laboratorsbefattning utgjorde nu 3,000
kronor. Med samma belopp hade tillförene utgått aflöningarna åt laboratorn
i experimentel fysiologi och medicinsk fysik vid universitetet i Upsala
samt åt laboratorn i experimentel fysiologi vid karolinska institutet. Dessa
laboratorers löner hade dock vid riksdagarne åren 1885 och 1892 höjts
till 4,500 kronor, och, såsom redan antydts, hade dervid åberopats enahanda
skäl, som nu ansetts betinga förhöjning i aflöningen för laboratorn i experimentel
fysiologi vid universitetet i Lund. I båda fallen hade uppstälts
såsom vilkor för höjningen, att den tjenstgöring, som dittills ålegat vederbörande
laborator, borde kunna ökas på sätt Kongl. Maj:t funne skäligt
bestämma.

Tvifvelsutan vore det med fullt fog, som enahanda förhöjning nu begärdes
för ifrågavarande laborator i Lund. Då ökad undervisning i experimentel
fysiologi vore af nöden, syntes man ej på förmånligare sätt kunna
anordna sådan än genom att ålägga laboratorn större tjenstgöringsskyldighet,
hvilket åter betingade, att honom tillerkändes förbättrad aflöning.
Departementschefen ville ej stanna vid att föreslå ett personligt lönetilläggåt
den nuvarande innehafvaren af tjensten. För departementschefens åsigt
om löneförhöjningens behöflighet utöfvade önskan att bereda den nuvarande
laboratorn höjd lön icke någon afgörande betydelse. Men väl kunde hans
förtjenster åberopas såsom ett ytterligare skäl att ej fördröja genomförandet
af likställighet i aflöningen för de tre omförmälda laboratorsbefattningarna.

På grund åt'' hvad sålunda blifvit anfördt, har departementschefen

Statsutskottets Utlutande N:o !).

hemstält, att Kong! Maj:t måtte hos Riksdagen göra ifrågavarande framställning.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må, för höjande af den till laboratorn
i experimentel fysiologi vid universitetet i Lund nu
utgående aflöningen från 3,000 kronor till 4,500 kronor,
af hvilket belopp 1,500 kronor skola utgöra tjenstgöringspenningar,
på nämnda universitets stat bevilja ett ordinarie
anslag af 1,500 kronor, under vilkor, att den
tjenstgöringsskyldighet, som hittills ålegat befattningens
innehafvare, må kunna ökas på sätt Kongl. Maj:t kan
finna skäligt bestämma.

7:o). Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att till materiel m. m. Ang.
för den rättsmedicinska institutionen vid universitetet i Lund på ordinarie™.”/^''®*
stat bevilja ett anslag af 500 kronor. medicinska

Af statsrådsprotokollet inhemtas, att professorn i patologisk anatomi ,ns‘u"^”en
och rättsmedicin vid universitetet i Lund H. Bendz i en till det större n
akademiska konsistoriet aflåten skrifvelse anfört följande.

Rättsmedicinen hade länge varit i saknad af egen sjelfständig institution
vid universitetet i Lund. De rättsmedicinska liköppningarna hade
verkstälts i ett rum å den gamla anatomiska institutionen, och instrument
samt öfriga utensilier hade lånats dels från anatomisalen, dels och framför
allt från den patologiska institutionen, öfriga mera utförliga undersökningar
vid särskilda fall hade företagits å den patologiska institutionen,
som likaledes i sitt museum kunde hysa tillvaratagna rättsmedicinska
preparat. Det hade sålunda i främsta rummet varit den patologiska institutionens
förtjenst, att de rättsmedicinska undersökningarna kunnat på
behörigt sätt fullföljas och att början till upprättande af ett rättsmedicinskt
museum kunnat göras. Olägenheterna vid denna ställning för rättsmedicinen
hade icke gifvit sig synnerligen starkt till känna, medan den patologiska
institutionen varit inrymd i samma byggnad som den anatomiska,
inom hvars område de rättsmedicinska undersökningarna, såsom nämnts,
skedde. Äfven sedan den för patologiska institutionen uppförda nybyggnaden
för ett par år sedan tagits i bruk, hade förhållandena, om ock med
svårighet, kunnat ordnas, så länge de anatomiska och patologiska institutionerna
ännu legat i omedelbar närhet till hvarandra.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Nu hade emellertid andra förhållanden inträdt. I den nya anatomiska
byggnaden hade numera särskild lägenhet för den rättsmedicinska undervisningen
upplåtits. Derigenom hade för dess behof fullt lämpliga lokaler
erhållits och möjlighet gifvits för anordnandet af en tidsenlig rättsmedicinsk
anstalt i Lund. Men dessa lokaler saknade möblering och utrustning; alla
utensilier för verkställandet af en obduktion, såsom instrument m. m.,
måste för hvarje gång lånas från den numera teinligen aflägse belägna
patologiska institutionen, och härvid mötte ej sällan svårigheter, då liköppningar
samtidigt skulle ske å båda ställena. För den rättsmedicinska
undervisningen och det vetenskapliga bedrifvandet af denna disciplin erfordrades
alltså såväl möblering och utrustning af de till densammas förfogande
upplåtna båda rummen — obduktionsrummet samt musei- och
arbetsrummet — som ock en någorlunda fullständig utredning med instrument
af olika slag. För ändamålet kräfde den rättsmedicinska institutionen
ett anslag för en gång af 2,400 kronor. •

För användningen af detta anslag hade Bendz, med stöd af lemnade
kostnadsförslag och prisuppgifter, redogjort sålunda:

Möbler, deribland större museiskåp och ett obduktionsbord .. kr. 1,100

Ett större mikroskop å 340 kr. och ett enklare å 160 kr. .. » 500:

Ett spektroskop ............................................. » 75:

Obduktionsinstrument och öfriga utensilier för liköppningar,

såsom våg, skålar, baljor m. m.............................................. » 200:

Kapellinredning.............. » 175:

Glasvaror, hufvudsakligen för museet, och utensilier för arbetsrummet
............................................................................. » 350:

Summa kr. 2,400: —

Vidare hade Bendz framhållit behofvet af ett årsanslag af 500 kronor,
afsedt att bestrida kostnader för uppvärmning och belysning af lokalerna,
gas- och vattenförbrukning, uppassning och handräckning, underhåll och
tillökning af instrumentmaterielen, sprit och andra konserveringsvätskor,
anskaffande af vid undervisningen nödvändiga rättsmedicinska uppslagsböcker
och planscher samt rättshandlingar i utskrift.

I framställningen hade Bendz anhållit, att nämnda anslag måtte utverkas
åt den rättsmedicinska institutionen. Utöfver hvad redan anförts
hade Bendz, till stöd för sin hemställan, erinrat om den stora betydelse,
som förtrogenhet med rättsmedicinen och särskildt hithörande undersökningar
hade för hvarje embetsläkare, samt om nyttan af ett rättsmedicinskt
museum i den södra delen af landet. Han hade tillika, med hänsyn till

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

det rättsmedicinska museet, påpekat, att genom vederbörande myndigheters
tillmötesgående det rättsmedicinska obduktionsmaterialet i Lund vore jemförelsevis
rikligt.

Den af Bendz gjorda hemställan hade upptagits af det större konsistoriet
vid dess framställning om beredande åt anslag till universitetet i
Lund, och kanslern för rikets universitet hade förenat sig med konsistoriet
samt förordat beviljandet af de utaf Bendz begärda anslagsposterna.

Äfven departementschefen funne sig böra, i hvad på honom ankornme,
medverka till framgången af de af honom nu omförmälda yrkandena om
anslag för den rättsmedicinska institutionen i Lund. . Departementschefen
erinrade tillika derom, att institutionens saknad af nödig utrustning uttryckligt
framhållits i den af Riksdagens revisorer nyligen afgifna berättelse
öfver verkstäld granskning af statsverkets tillstånd, styrelse och
förvaltning år 1898. Förbehållande sig att vid anmälan af de extra ordinarie
anslagsbehofven få återkomma till frågan om det för en gång
begärda anslaget, hemstälde departementschefen nu, att Ivongl. Maj:t
matte föreslå Riksdagen att på ordinarie stat för universitetet i Lund
bevilja ett anslag af 500 kronor till materiel in. m. för den rättsmedicinska
institutionen derstädes.

Den af departementschefen omförmälda, af Riksdagens revisorer gjorda
erinran angående den rättsmedicinska institutionens bristande utrustning,
hvilken erinran torde böra i detta sammanhang af utskottet tagas under
öfvervägande, innefattas i § 3 af revisorernas berättelse angående Lunds
universitet och innehåller, att de två rum inom den för anatomiska institutionen
uppförda byggnad, hvilka vore afsedda för den rättsmedicinska
undervisningen, saknade möbler och all slags utredning i öfrigt samt
materiel, samt att revisorerna till följd häraf ansett denna lokal gifvetvis
icke kunna tillgodose det med densamma afsedda ändamål.

Utskottet, som ansett sig icke böra afstyrka Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, har emellertid velat i anledning af densamma uttala önskvärdheten
deraf, att vid framställningar angående ordinarie anslag till
materiel m. m. vid akademiska institutioner måtte till ledning vid bedömandet
af anslagsbehofven meddelas Riksdagen upplysning angående de
anslag, som för likartade ändamål disponeras af andra, jemförliga institutioner.

Utskottet får sålunda, med afseende jemväl å ofvanberörda af Riksdagens
revisorer gjorda erinran, hemställa,

Bill. till Rikstl Prut. 1900. 4 Sand. 1 Afd. 9 lläfl. 5

Ang.

underhall a
ett kliniskt l
boratorinm
Lund.

[8.]

34 Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställ ning, må på ordinarie stat för universitetet
i Lund bevilja ett anslag af 500 kronor till materiel
m. m. för den rättsmedicinska institutionen derstädes.

f 8:o) Vidare har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att för underhåll
fi-och förkofran af ett kliniskt laboratorium vid sjukvårdsinrättningarne i
! Lund på ordinarie stat för universitetet i Lund bevilja ett anslag af 1,000
kronor.

Enligt det i ärendet förda statsrådsprotokoll hafva inom medicinska
fakulteten vid universitetet i Lund af vederbörande klinikchefer gjorts en
framställning af följande innehåll.

Den kliniska undervisningen livilade numera sä godt som uteslutande
på de kliniska undersökningsmetoderna. Det vore dessas mångsidiga utveckling,
som utgjorde ett af de mest utmärkande dragen hos våra dagars
läkekonst. Denna utveckling berodde på att man sökt tillgodogöra sig
den erfarenhet, som vunnits vid arbetssättet inom de fysiologiska och medicinskt-kemiska
laboratorierna samt genom att vid dertill egnade fall
tillämpa dem vid undersökning af den sjuka organismen. Dessa undersökningsmetoder,
lånade från fysiologien och kemien, fordrade emellertid
hjelpmedel, som den kliniska undervisningen under tidigare skeden ej behöft,
men som numera vore att anse såsom nödvändiga vilkor för en
tidsenlig klinik.

Oafsedt utlandets rikare utrustade institutioner i antydd rigtning,
kunde nämnas, att såväl i Stockholm som i Upsala kliniska laboratorier
funnes, hvilka, om än icke att likställa med de bättre utländska, dock
nödtorfteligen fylde behofvet. Lund hade hittills i detta afseende stått
tillbaka. Orsaken härtill vore emellertid icke att söka i ett förbiseende
eller bristande intresse hos klinikföreståndarne vid Lunds lasarett, utan i
den omständigheten, att det första vilkoret för ett kliniskt laboratorium,
nemligen nödig och lämplig lokal för detsamma, hittills ej funnits att
tillgå vid omförmälda sjukvårdsinrättning.

Genom nybyggnad inom lasarettskomplexet hade nu en sådan lokal
vunnits; och då borde ingen tid försummas att vidtaga nödiga åtgärder
för att bringa ett dylikt kliniskt laboratorium till stånd. För detta ändamål
borde man begära dels ett anslag för en gång af 10,000 kronor till
inredning och utrustning af ett kliniskt laboratorium vid Lunds sjukvårds -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

inrättningar, dels ett årligt anslag af 1,000 kronor för sagda laboratoriums
underhåll och nödtorftiga förökande.

I framställningen härom förklarade sig medicinska fakulteten enhälligt instämma;
och så väl det större akademiska konsistoriet i Lund som kanslern för
rikets universitet hade hemstält om de sålunda begärda anslagens utverkande;
varande vid konsistoriets yttrande i frågan fogad en af e. o. professorn i
pediatrik och praktisk medicin i Lund C. H. Hildebrand undertecknad
»approximativ kostnadsberäkning för anordnandet af ett kliniskt laboratorium».
Bland de 45 olika posterna i denna å 10,000 kronor slutande
förteckning har departementschefen, förutom en post å 963 kronor för oförutsedda
utgifter, nämnt följande:

Mikroskop ...........................................................................................

2 arbetsmikroskop...........................................................................

Elektrisk apparat ...........................................................................

Polarisationsapparat.......................................................................

Analysvåg.......................................................................................

Platina och redskap...................................................................

Registreringscylinder med sfygmograf, kardiograf och tidmätare
.....................................................................................

Röntgenapparat ...............................................................................

Allmän laboratorieutrustning........................................................

kr. 1,000
» 300

» 600
» 500

» 300

» 350

» 500

» 2,000
» 1,500

Då behofvet af de båda anslagen syntes fullt utredt genom hvad som
i ärendet andragits hos medicinska fakulteten, funne departementschefen
sig böra till alla delar understödja den gjorda framställningen. Med förmälan
att han skulle återkomma till frågan om det begärda anslaget å

10,000 kronor vid anmälan af tillfälliga behof, hänförliga under åttonde
hufvudtiteln, tillstyrkte departementschefen i detta sammanhang, att Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på ordinarie stat för universitetet i
Lund bevilja ett anslag af 1,000 kronor för underhåll och förkofran af
ett kliniskt laboratorium vid sjukvårdsinrättningarna i Lund.

Med framhållande af det utaf utskottet i nästföregående punkt 7:o)
af detta utlåtande uttalade önskemål i fråga om blifvande framställningar
angående vissa anslagsbehof för akademiska institutioner, hemställer utskottet,

att Riksdagen, med bifall till lvongl. Maj:ts förevarande
framställning, må på ordinarie stat för universitetet
i Lund bevilja ett anslag af 1,000 kronor för
underhåll och förkofran af ett kliniskt laboratorium vid
sjukvårdsinrättningarna i Lund.

Statsutskottets Utlåtande N:o .9.

materiel för ■ 9:0^ K°ngl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att till ökning af de nu

J^avatomhka1^ materiel för de anatomiska och histologiska institutionerna "vid univerochtoo/ojMÄ-ositetet
i Lund utgående anslag af 2,800 kronor för den förra och 750
''”‘TionT”''''‘kronor för den senare på ordinarie stat bevilja ett belopp af 2,500 kronor.

[9.] Vid detta ärendes föredragning inför Kong]. Maj:t har departements chefen

erinrat, hurusom vid 1894 års riksdag beviljats ett anslag å 149,000
kronor för uppförande af en ny byggnad åt anatomiska institutionen vid
universitetet i Lund. Sedan detta anslag i särskilda poster utgått å extra
stat under åren 1895, 1896 och 1897, hade byggnaden under sistnämnda
år blifvit färdig att användas för sitt ändamål.

Efter det sedermera två läsår förflutit och institutionens föreståndare,
professorn H. O. Lindgren, derunder haft tillfälle att stadga sitt omdöme
om institutionens behof af medel för driftkostnaden under de nya förhållandena,
hade professor Lindgren i en till det större akademiska konsistoriet
i Lund ingifven skrift väckt fråga om beredande af ökadt anslag för
ändamålet.

Berörda skrift, för hvilken departementschefen ansåge sig böra redogöra,
innehölle till en början en erinran att institutionens årsanslag för närvarande
utgjorde 3,550 kronor, fördeladt i ett anslag på 2,800 kronor till den »anatomiska»
och ett på 750 kronor till den »histologiska» institutionsafdelningen.
Denna uppdelning af anslaget hade sin grund deri, att eu ordnad histologisk
undervisning först kommit till stånd år 1878, då nämnda anslag å
750 kronor erhållits. Emellertid vore den makro- och den mikroskopiska
anatomien endast olika sidor af samma vetenskap, som för öfrigt kunde
uppdelas i åtskilliga andra discipliner; och i enlighet härmed vore ock
den anatomiska och den histologiska institutionen endast olika, i hvarandra
sammanflytande afdelningar af samma institut. Fördenskull och då vidare
nämnda institutioner i Lund hade samme föreståndare och vore inrymda
i samma byggnad med enhetlig uppvärmning, belysning, gas- och vattenledning
m. m., kunde anslaget gerna vara ett enda för den anatomiska
institutionen i dess helhet, så mycket mera som af det sagda vore klart,
att fördelningen af anslagen på de särskilda afdelningarna under de gifna
förhållandena i ganska vidsträckt mån måste ske på ett ungefär.

Det vore uppenbart, att, då institutionen endast beträffande byggnadernas
underhåll kunde påräkna bidrag från universitetets fonder, men för
allt öfrigt vore hänvisad till årsanslaget, detta borde vara så afpassadt,
att det med iakttagande af sparsamhet och klok hushållning först och
främst räckte till för bestridande af institutionens samtliga driftkostnader
och för det andra lemnade skäligt öfverskott till förvärfvande af nödiga
nya arbetsverktyg, museiföremål, specialliteratur, naturalier m. m.

Statsutskottets Utlåtande N:o !).

I den gamla institutionsbyggnaden, der under senare tider allting
varit trångt och otillräckligt, hade man, hvad driften anginge, kunnat taga
sig fram med förvånande små medel. Med besparingar från årsanslaget hade
tillförene en sällsynt vacker och dyrbar komparativ skelettsamling förskaffats
åt institutionen. För egen del hade Lindgren främst lagt vigt vid att
förse institutionen med en tidsenlig vetenskaplig utrustning för arbete och
undervisning, men dervid dock inskränkt sig till det nödvändigaste i syfte
att med de medel, som efter hand besparades, kunna, så snart den efterlängtade
nya institutionsbyggnaden kommit till stånd, fylla de då tydligare
framträdande luckorna i nämnda utrustning. Emellertid hade det till nybyggnaden
beviljade anslaget till följd af inträdda betydliga stegringar å
arbets- och materialpris blifvit otillräckligt. Då universitetets reservfond
endast kunnat tillskjuta en del af det bristande, hade institutionens besparade
medel måst tillgripas för fullbordande af byggnadens inredning i
dess väsentligaste delar.

Det läge i sakens natur, att driftkostnaden för det nya institutet, som
vore i besittning af tillräckliga och rymliga lokaler, hvilka medgåfve ett
mångsidigare och intensivare arbete, än hvad förut kunnat ega rum, måste
uppgå till vida större belopp än för det gamla. Frånsedt de af nyss omförmälda
omständigheter framkallade extra utgifter, som vore af öfvergående
art, visade ock räkenskaperna en ganska betydlig underbalans under
de nya förhållandena.

Till ådagaläggande deraf hade Lindgren i en tablå sammanfört utgifterna
för hvardera af läsåren 1897—1898 och 1898—1899 i vissa hufvudposter,
sammanslagna för den »anatomiska» och den »histologiska» institutionen.

Denna tablå vore af följande innehåll:

Läsåret Läsåret

1897—1898. 1898-1899.

Likfrakt och graföppning ................................ kr. 647: 27 720: 81

Bränsle ..................................................................... » 1,439: 96 1,787: 75

Gas ........................................................................... » 213: 66 30: 72

Elektrisk belysning........... ..................................... »-- 890: 78

Vatten ....................................................................... » 74: 58 184: —

Biträde till städning och rengöring m. m............. » 252: 66 366: 41

Kemikalier, preparationsvätskor in. in. ................... » 335: 23 230: 99

Sprit ....................................................................... » 288: 34 --

Undervisningsmateriel, preparat, planscher m. m. » 293: 56 276: 37

Instrument, apparater, glas in. in....................» 2,044: 82 635: 59

Transport kr. 5,590: 08 5,123: 42

Statsutskottets Utlåtande N:o 0.

Läsaret Läsaret

1897-1898. 1898-1899.

Transport kr. 5,590: 08 5,123: 42

Förbrukningsmateriel, tvätt, husgeråd m. in. ........ » 310: 72 179: 17

Papper, böcker, pennor, kritor m. ni....................... » 193: 07 120: 82

Smärre reparationer, slipning m. in...................... » 228: 93 183: 91

Planteringen omkring institutionen ..................... »-- 574: 20

Möbler, skåp, ställningar in. m.............................. » 2,605: 01 107: 25

Flyttning till nya byggnaden................................ » 288: 50 --

Summa kr. 9,216: 31 6,288: 77

Dessa summor utgjorde tillsammans ett belopp af 15,505 kronor 8 öre,
enligt hvad Lindgren uppgifvit fördeladt med 12,450 kronor 80 öre på
den »anatomiska» och med 3,054 kronor 28 öre på den »histologiska» institutionens
räkenskaper.

Af de å tablån förekommande posterna vore, anmärkte Lindgren, rubriken
»flyttning» tillfällig, och detsamma gälde i viss mån om rubriken
»möbler, skåp m. in.». Instrumenter, apparater och glas vore läsåret
1897—-1898 inköpta till relativt stort belopp, hvarför medelårsutgiften för
desamma borde beräknas lägre. Rubriken »biträde till städning och rengöring»
berodde derpå, att institutet till sin betjening egde endast en vaktmästare,
med lön af 600 kronor jemte husrum, hvilken numera hade att
sköta äfven värmeapparaten och i allt fall omöjligen räckte till att på ett
tillfredsställande sätt hålla institutets alla utensilier och lokaler i ordning,
hvarför en städerska måst anställas. Manligt biträde fordrades dessutom
emellanåt vid likens förflyttning för jordfästning in. m. Då elektriskt ljus
numera användes till belysning, gas åter hufvudsakligen till kokning,
blefve utgiften för gasen hädanefter ringa, men belysningen komme att
ställa sig ganska dyr. Det elektriska ljuset vore dock till synnerlig nytta
vid arbetet på dissektionssalen äfvensom i öfriga lokaler. Vattenafgiften
utginge numera efter mätare och åtgången vore beroende på arten och
omfånget af vissa preparationer. Den svåraste höjningen i driftkostnaden
förorsakades af värmeledningen. Senaste läsårets utgift för bränsle
uppginge, såsom syntes, ehuru vintern varit blid, till det höga beloppet af
nära 1,800 kronor mot vid pass 1,450 kronor läsåret 1897—1898. Man
hade hoppats, att bränslekostnaden skulle nedgå, sedan byggnaden hunnit
uttorka, och i sjelfva verket visade det sig också, att bränsleåtgången varit
mindre under läsåret 1898—1899 än under det föregående, samt att stegringen
berodde på de mycket höjda stenkols- och kokspriserna.

Ville man försöka att uppställa en approximativ utgiftsberäkning för
den närmaste framtiden, komme denna att ställa sig sålunda:

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Liktransporter och graföppning..................................... kr. 750: —

Bränsle ...................................................... » 1,750: —

Gas ................................................... » 50: —

Elektrisk belysning...................................................................... » 1,000: —

Vatten ............................................................................................. » 200: —

Biträde till städning, rengöring m. in. ...................................... » 400: —

Kemikalier, preparationsvätskor m. m........................................ » 300: —

Sprit.................................................. » 200: —

Undervisningsmateriel, museiföremål m. m. ............................ » 500: —

Instrumenter, apparater, glas m. in.......................................... » 1,000: —

Förbrukningsmateriel, tvätt, husgeråd ......................................... » 150: —

Böcker, papper, pennor, kritor m. m...................................... » 150: —

Smärre reparationer, slipning m. m.............................................. » 200: —

Planteringen................................................................ » 500: —

Diverse............................................................................................ » 350: —

Summa kr. 7,500: —

Med de besparingar å denna summa, som något år möjligen kunde
ernås, skulle i första rummet ett annat års brist utjemnas; återstoden
blefve tillgänglig för samlingarnas förökande.

Då det anatomiska museets sammanlagda årsanslag för närvarande
vore 3,550 kronor, erfordrades, enligt nyss angifna beräkning, en ökning i
anslaget af 3,950 kronor. Härom borde alltså framställning göras.

Professor Lindgrens omförmälda yrkande understöddes af medicinska
fakulteten och hade upptagits af det större konsistoriet i dess framställning
hos Kongl. Maj:t om utverkande hos Riksdagen af anslag för åtskilliga
ändamål. Kanslern för rikets universitet hade ock biträdt ifrågavarande
an slagsyrkande.

För egen del liar departementschefen anfört:

Att efter de anatomiska och histologiska institutionernas inflyttande i
rymligare och modernare inredda lokaler de för dessa institutioner anvisade
anslag till materiel skulle visa sig otillräckliga, hade utan tvifvel
varit att på förhand motse. Den af professor Lindgren gjorda utredningen
ådagalade, att äfven andra förhållanden medverkat till behofvet af en
anslagsförhöjning.

I fråga om beloppet af den begärda förhöjningen ansåge departementschefen
sig böra föreslå någon nedsättning. I afseende härå erinrade han,
att, då Kongl. Maj:t år 1887 gjort framställning till Riksdagen om ökning
med 1,700 kronor af det till anatomiska institutionen i Lund då utgående
materielanslaget, 1,800 kronor, Riksdagen funnit antagligt, att en förhöj -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

ning af 1,000 kronor vore tillräcklig, och uttalat, att hvad derutöfver erfordrades
kunde — på sätt egde rum vid motsvarande institutioner i Upsala
och Stockholm — betäckas genom afgifter af dissekanterna. Enligt
hvad departementschefen inhemtat hade emellertid hittills dylika afgifter
icke utgått i Lund. Vid beräknandet af det erforderliga anslagsbeloppet
borde, enligt departementschefens mening, nu tagas hänsyn till att sådana
afgifter borde äfven i Lund upptagas af de studerande. Det syntes departementschefen
derför skäligt, att ökningen af statsanslaget begränsades
till 2,500 kronor. Att särskilja detta belopp å de båda institutionerna
syntes, efter hvad professor Lindgren anfört, vara hvarken nödigt eller
lämpligt, utan syntes detsamma kunna i en för båda gemensam post
anvisas.

Departementschefen hemstälde fördenskull, att Kong! Ma:jt måtte hos
Riksdagen göra nu ifrågavarande framställning.

Med framhållande af det utaf utskottet här ofvan under punkt 7:o)
af detta utlåtande uttalade önskemål i fråga om blifvande framställningar
angående vissa anslagsbehof för akademiska institutioner, hemställer utskottet,

att Riksdagen, med bifall till Ivongl. Maj:ts förevarande
framställning, må, till ökning af de nu till materiel
för de anatomiska och histologiska institutionerna
vid universitetet i Lund utgående anslag af 2,800 kronor
för den förra och 750 kronor för den senare, på ordinarie
stat bevilja ett belopp af 2,500 kronor.

An9- 10:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att dels såsom aflöning till

« ™dTniTr-e 11 Tiy vaktmästare vid universitetsbiblioteket i Lund bevilja ett ordinarie
siietsbibiioteketanslag af 600 kronor,

''tillagg åiium dels medgifva, att såväl denne vaktmästare som innehafvare af de nu
vaktbe/jente vid universitetet i Lund befintliga vaktmästaretjensterna vid de anatomiska,
astronomiska, fysiologiska, fysiska, kemiska, medicinskt-kemiska och patologiska
institutionerna samt biblioteket må eg a att komma i åtnjutande af
två ålderstiUägg, hvardera å 100 kronor, efter 5 och 10 års väl vitsordad
tjenstgöring, med rätt för en hvar af nämnde vaktmästare att räkna sig
till godo den tid han derförut varit utan afbrott såsom vaktmästare med
full tjenstgöring i universitetets tjenst anstäld,

dels ock förklara, att ifrågavarande ålderstillägg skola utgå af det
under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslag »ålderstillägg».
Departementschefen har till statsrådsprotokollet i ärendet anmält, att

vid universitetet.

[10.]

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

det större konsistoriet vid universitetet i Lund hos Kongl. Maj:t hemstält
dels om ett årligt anslag af 600 kronor till en vaktmästare vid universitetsbiblioteket,
med rätt till två ålderstillägg, hvardera å 100 kronor,
att åtnjutas det ena efter fem, det andra efter tio års väl vitsordad tjenstgöring,
dels om enahanda rätt till ålderstillägg åt innehafvare af nuvarande
vaktmästarebefattningar vid vissa af universitetets institutioner.

Den förstnämnda af dessa framställningar grundade sig på universitetsbibliotekariens
uttalande om behofvet af ytterligare en vaktmästare vid
biblioteket. Detta egde blott en ordinarie vaktmästare, under det att kongl
biblioteket i Stockholm dipsonerade fem och universitetsbiblioteket i Upsala
tre sådana. Vid Lunds universitetsbibliotek funnes full sysselsättning för
minst två ordinarie vaktmästare, och det arbete, som utförts af en extra
vaktmästare, hvars arfvode utgått af reservfonden, hade visat sig alldeles
oumbärligt. Anslag till en ny ordinarie vaktmästare vid biblioteket vore
derför af behofvet påkalladt.

Att för denne vaktmästare begärts rätt till ålderstillägg sammanhängde
med att konsistoriet, enligt den andra af ifrågavarande framställningar,
ansett sig böra påyrka dylik rätt för vissa andra institutionsvaktmästare.
För framställningen härom ansåge sig departementschefen nu böra redogöra.
Densamma hade gjorts först år 1898 och sedermera upprepats följande
år. De vaktbetjente, som i framställningen afsåges, åtnjöte hvardera
ett arfvode af 600 kronor jemte fri bostad. Otillräckligheten häraf ansåge
konsistoriet vara uppenbar med hänsyn ej mindre till de i Lund
gällande höga prisen på lifsförnödenheter än äfven till de fordringar pa
duglighet, som stäldes på vaktmästarne, helst göromålen vid institutionerna
alltmer loge deras tid i anspråk, så att föga tillfälle för dem funnes till
extra förtjenst. Då behofvet af löneförbättring för dem gjorde sig med
åren mera känbart, ansåge konsistoriet densamma lämpligen böra komma
dem till godo i form af ålderstillägg och hemstälde derför, att Kongl.
Maj:t täcktes bereda vaktmästarne vid universitetets anatomiska, astronomiska,
fysiologiska, fysiska, kemiska, medicinskt-kemiska och patologiska
institutioner samt vid biblioteket rätt till två ålderstillägg, hvartdera å
100 kronor, att utgå efter nyss angifna grunder.

Ifrågavarande framställningar hade vunnit understöd af kanslern för
rikets universitet, hvilken funnit ålderstillägg åt institutionsvaktmästarne
vara af behofvet påkallade med hänsyn till de af konsistoriet omförmälda
förhållanden.

Departementschefen ansåge, att det, efter hvad som anförts, icke borde
råda något tvifvel derom, att den mera tillfälliga anordningen med en ur
reservfonden aflönad extra vaktmästare vid biblioteket numera borde erUih.
till Rikad. Prot. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 9 Höft. 6

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

sättas genom anställandet af en ordinarie vaktmästare vid nämnda institution.
Departementschefen funne sig derför böra föreslå utverkande af det
begärda statsanslaget till en sådan vaktmästare.

Beträffande ålderstillägg åt såväl denne som innehafvarne af vissa
andra af konsistoriet angifna vaktmästaretjenster vid universitetet i Lund
vore departementschefen — såsom framginge af hvad af honom anförts
vid tillstyrkan af löneförhöjning åt vissa vaktbetjente vid universitetet
i Upsala — beredd att förorda nyssnämnda förmåns utverkande. I likhet
med hvad han uttalat rörande löneförhöjningen i Upsala, ansåge departementschefen
någon förbättring af nu ifrågavarande vaktmästares aflöningsvilkor
vara skälig och, såsom hau redan anmärkt, skulle en lämplig öfverensstämmelse
mellan löneförmånerna för vederbörande betjente vid de båda
universiteten åvägabringas genom införandet af den begärda rätten till
ålderstillägg åt vissa vaktbetjente i Lund samtidigt med löneförbättring åt
vissa vaktbetjente i Upsala. De begärda ålderstilläggen kunde, enligt departementschefens
mening, lämpligen utgå af åttonde hufvudtitelns förslagsanslag
till dylika.

Departementschefen tillstyrkte alltså, att Kong! Maj:t måtte till Riksdagen
aflåta proposition af ofvan angifna innehåll.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må

a) bevilja ett ordinarie anslag af 600 kronor såsom
aflöning till en ny vaktmästare vid universitetsbiblioteket
i Lund;

b) medgifva, att såväl denne vaktmästare som innehafvare
af de nu vid universitetet i Lund befintliga vaktmästaretjensterna
vid de anatomiska, astronomiska, fysiologiska,
fysiska, kemiska, medicinskt-kemiska och patologiska
institutionerna samt biblioteket må ega att komma
i åtnjutande af två ålderstillägg, hvardera å 100 kronor,
efter 5 och 10 års väl vitsordad tjenstgöring, med rätt
för en hvar af nämnde vaktmästare att räkna sig till
godo den tid han derförut varit utan afbrott såsom
vaktmästare med full tjenstgöring i universitetets tjenst
anstäld; samt

c) förklara, att ifrågavarande ålderstillägg skola utgå
af det under riksstatens åttonde hufvu dtitel uppförda
förslagsanslag: ålderstillägg.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

11 :o) Kong].. Maj:t har vidare föreslagit Riksdagen att, för höjande af lr^rd>_
det till aflönande af trädgårdsdrängar vid universitetets i Lund botaniska drängar vid
institution nu bestämda belopp, 800 kronor, till 2,000 kronor, bevilja ett40''™"^"**''''
ordinarie anslag af 1,200 kronor. Lund.

I afseende å denna anslagsbegäran har departementschefen till stats- [n.]
rådsprotokollet meddelat, att professorn i botanik vid universitetet i Lund
S. Berggren i en till det större konsistoriet derstädes ingifven skrifvelse
anfört följande.

Under de senaste 30 åren hade universitetets botaniska trädgård haft
ett anslag af 800 kronor årligen till aflönande af trädgårdsdrängar.

Arbetslönernas stegring, i synnerhet under de sista åren, hade förorsakat,
att nämnda belopp blifvit otillräckligt. Då för 15—20 år sedan
tre trädgårdsarbetare dermed kunnat skäligen aflönas, hade beloppet under
senare år räckt till betalning åt endast två. Dessa hade måst nästan
uteslutande användas för skötseln af växterna i de åtta växthusen. Arbetet
härmed kräfde nemligen minst två biträden åt trädgårdsmästaren, hvilken
hade att dels leda, dels utföra de mångahanda bestyren med omplantering,
sånjng m. m. På grund af den låga aflöningen hade biträdena efter kort
tid, oftast ett år, lemnat sina anställningar vid trädgården för att annorstädes
söka erhålla bättre aflönade fenster. Trädgårdsmästaren hade derför
fått nöja sig med mer eller mindre ovana arbetare till biträden, och dessas
hjelp hade visat sig otillräcklig. Till förekommande af alltför ofta inträffande
ombyte af arbetskrafter hade under de senaste åren botaniska
trädgårdens årsanslag anlitats för höjande af den äldste och mest erfarne
trädgårdsdrängens aflöning. Härigenom hade detta årsanslag, som förutom
till bränsle i växthusen under vintern äfven skulle användas till aflönande
af legda dagsverkare ute i trädgården under sommaren, mast
vidkännas en ej ringa utgift. Denna hade varit så mycket mera känbar,
som i följd af prisstegring å bränslet kostnaden för inköp deraf inedtoge
nära eu fjerdedel af hela årsanslaget samt vidare daglönerna till de
legda arbetarne oupphörligt stigit. Omförmälda förhållanden hade vållat,
att en fullständigare vård af frilandsväxter måst eftersättas. Desslikes hade
utgifterna för herbariets vidmagthållande och förökande måst mer och mer
inskränkas.

Professor Berggren hade vidarejemfört löneförhållandena förde vid botaniska
institutionerna i Upsala och Lund anstälde betjente, dervid anmärkande
att den bostadsförmån, som kunde beredas trädgårdsdrängarne i Lund,
vore ett enda rum, för närvarande bebodt af den yngre af dem, medan
den äldre sjelf bekostade sig bostad. I fråga om den nämnda jemförelse!!

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

hänvisade departementschefen, beträffande förhållandena i Upsala, till hvad
han i det föregående redan anfört.

Under åberopande af omöjligheten att, utan anlitande af det för den
systematiska botanikens institutionsafdelning bestämda anslag, med nuvarande
anslag af 800 kronor kunna anskaffa dugliga och tillräckliga biträden
vid skötseln af växthusen och trädgården hade Berggren slutligen hemstält,
att konsistoriet ville söka utverka ett anslag af 1,200 kronor till höjning
i det nuvarande anslaget till trädgårdsdrängar vid univesitetets botaniska
trädgård.

Denna framställning hade, enligt hvad i statsrådsprotokollet vidare
meddelas, af konsistoriet remitterats till filosofiska fakultetens matematisknaturvetenskapliga
sektion.

Inom sektionen hade professor Berggren yttrat: Innan den af Malmöhus
läns landsting bekostade trädgårdselevskolan vid Alnarp blifvit inrättad,
hade blifvande trädgårdsmästare begagnat sig af den utbildning i yrket,
som stått att vinna genom att ett eller annat år tjenstgöra såsom trädgårdsdrängar
vid botaniska trädgården i Lund. Denna institution hade
på sådant sätt kunnat vinna dugliga biträden. Efter nämnda skolas.inrättande
begagnade man sig för sin utbildning hellre af den för vanlig
trädgårdsskötsel lämpade undervisningen vid densamma. Oaktadt på
senaste tiden efter livartannat 200 kronor och 400 kronor af årsanslaget
till trädgården såsom lönetillökning tilldelats den äldste och mest erfarne
medhjelpare^ hade denne icke kunnat erhålla så hög aflöning, som på
annat håll stode honom till buds.

E. o. professorn i botanik B. Jönsson förklarade sig instämma i
Berggrens framställning, hvilken afsåge ett ytterst trängande behof. Den
begärda tillökningen i anslag vore nödig för att botaniska trädgården
skulle erhålla erforderlig vård och ans. Vidare påkallades höjningen i
anslaget äfven af behofvet att genom bättre löneförmåner kunna vid institutionen
fästa ett biträde, dugligt att vid förefallande behof inträda som
vikarie för trädgårdsmästaren.

Sektionen hade derefter enhälligt beslutit att tillstyrka bifall till Berggrens
framställning, och densamma hade sedermera vunnit såväl konsistoriets
som kanslerns för rikets universitet understöd.

Hvad i detta ärende anförts ansåge departementschefen tillräckligt
ådagalägga behofvet af en förhöjning i anslaget till trädgårdsdrängar vid
botaniska institutionen i Lund. Önskvärdheten häraf frarnginge ock vid
eu jemförelse mellan detta anslags i staten för universitetet i Lund den
13 november 1885 faststälda belopp, 800 kronor, och de förmåner, som
motsvarande betjente vid botaniska trädgården i Upsala åtnjöte. Såsom

Statsutskottets inlåtande N:o 9.

departementschefen redan omförmält, utginge för närvarande i Upsala dels
till hvardera af två underträdgårdsinästare 700 kronor, dels till hvardera
af två trädgårdsinedhjelpare 400 kronor; och alla fyra egde fri bostad
samt rätt till två ålderstillägg, hvardera å 100 kronor. Derjemte uppbure
de två medhjelparne särskilda dagspenningar, uppgående till omkring 170
kronor årligen för dem hvardera.

Skulle så den af departementschefen nyss föreslagna ökningen i lönen
med 100 kronor för en hvar af omförmälde fyra betjente gå i verkställighet,
blefve missförhållandet ännu mer i ögonen fallande. Det borde vid allt
detta framhållas, att den bestående skilnaden för närvarande ingalunda
borde vara försvarad af de båda institutionernas inbördes betydelse.

Departementschefen ansåge alltså, att en ökning af nu ifrågavarande
anslag vore af nöden. Beträffande ökningens belopp kunde hvad som af
vederbörande begärts, innefattande en höjning med 150 proc., synas väl högt
tilltaget. Departementschefen förmenade dock, att hvad som anförts i afseende
å institutionens behof verkligen påkallade en så afsevärd förhöjning,
som ifrågasatts. Om denna beviljades, skulle man dels kunna skäligen
aflöna en vid institutionen mera stadigt fäst person, kompetent att vid
behof inträda i stället för trädgårdsmästaren, dels ock ega tillräckliga
medel öfver till att ersätta en andre trädgårdsdräng och till att befria
materielanslaget från eu del utgifter, som borde utgå från anslaget till
trädgårdsdrängar.

Efter eu dylik förhöjning konime förhållandena vid botaniska institutionen
i Lund att blifva någorlunda likstälda med dem vid institutionen
i Upsala.

På grund af den gjorda framställningen hemstälde departementschefen
fördenskull, att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att, för höjande al det
till aflönande af trädgårdsdrängar vid universitetets i Lund botaniska
institution nu bestämda belopp, 800 kronor, till 2,000 kronor, bevilja ett
ordinarie anslag af 1,200 kronor.

Utskottet har funnit sig böra tillstyrka en sådan förhöjning af förevarande
anslag, att möjlighet beredes till anställande vid botaniska trädgården
i Lund af tre trädgårdsdrängar i stället för två, som nu äro i
sådan egenskap derstädes anstälda. Men derest sådan ökning af den fast
anstälda personalen kommer till stånd, anser sig utskottet kunna antaga,
att de från anslaget till trädgården nu bestridda utgifterna till aflönande
af tillfälligt legda dagsverkare skulle kunna nedbringas, sä att, om och i
den mån sådant skulle visa sig behöfligt, det från sistnämnda anslag under
senare tiden lemnade tillskott af 400 kronor till lönetillökning åt en af

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

trädgårdsdrängarna fortfarande skulle kunna från nämnda anslag utgå och
anslaget ändock lemna tillräckliga medel till de ändamål, för hvilka detsamma
egentligen är afsedt, På dessa skäl har utskottet ansett sig böra
hemställa, att ökningen i anslaget till trädgårdsdrängar må bestämmas till
allenast 800 kronor.

Utskottet hemställer sålunda,

att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må, för höjande af det till aflönande
af trädgårdsdrängar vid universitetets i Lund
botaniska institution nu bestämda belopp, 800 kronor,
till 1,600 kronor, bevilja ett ordinarie anslag af 800 kronor.

Under förutsättning af bifall till hvad utskottet under punkterna
2:o)—11 :o) föreslagit, kommer anslaget till universiteten, nu 812,224
kronor, att ökas med tillhopa 12,100 kronor eller till 824,324 kronor.

Karolinska mediko-kirurgiska institutet.

arfvode''a e, Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att till arfvode åt en

”™mK«u''i™amanuens vid karolinska mediko-kirurgiska institutets kemiska laboratorium
kemiska ubo- på ordinarie stat bevilja ett belopp af 900 kronor.

7V I fråga om detta ärende har departementschefen till statsrådsproto kollet

erinrat, att Riksdagen alltsedan år 1889 i anledning af derom af
Kongl. Maj:t gjorda framställningar hvarje år på extra stat anvisat ett
belopp af 900 kronor till arfvode åt eu amanuens vid karolinska medikokirurgiska
institutets kemiska laboratorium.

Lärarekollegiet vid nämnda institut hade nu hos universitetskanslern
hemstält om utverkande för samma ändamål af enahanda anslagsbelopp
jemväl för år 1901, dervid lärarekollegiet upprepat sina förut gjorda framställningar
om anslagets uppförande på ordinarie stat. Kollegiet hade härvid
påpekat, att behofvet af en amanuens å det kemiska laboratoriet icke vore
af tillfällig art, utan förvisso komme att fortfara, så länge karolinska institutet
med sin nuvarande organisation egde bestånd, och städse vore
starkt framträdande.

Universitetskanslern hade tillstyrkt bifall till lärarekollegiets hemställan.

Då behofvet af en amanuens å institutets kemiska laboratorium
sålunda alltjemt komme att gorå sig gällande och syntes blifva konstant,
ansåge departementschefen sig böra hemställa, det Kongl. Maj:t måtte
föreslå Riksdagen att till arfvode åt en dylik amanuens på ordinarie stat
bevilja ett belopp af 900 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Emot hvad sålunda föreslagits har utskottet icke funnit anledning
till erinran, och hemställer alltså,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må till arfvode åt en amanuens
vid karolinska mediko-kirurgiska institutets kemiska
laboratorium på ordinarie stat bevilja ett belopp af 900
kronor.

13:o) Vidare har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att medgifva förhöjning
i det till karolinska mediko-kirurgiska institutets fysiologiska anstalts
underhåll och drift utgående årliga anslag från 2,000 kronor till

3,000 kronor, eller med 1,000 kronor.

Efter derom af Kongl. Maj:t gjord framställning beviljade 1890 års
Riksdag förhöjning af det å karolinska mediko-kirurgiska institutets stat
till fysiologiska anstaltens underhåll och drift uppförda anslag från 1,500
kronor till 2,000 kronor. Efter hemställan af institutets lärarekollegium
hade nu, enligt hvad i statsrådsprotokollet meddelas, kanslern för rikets
universitet gjort framställning hos Kongl. Maj:t om detta anslags ökande
till 3,000 kronor.

Till stöd för denna sin hemställan hade lärarekollegiet anfört, att, trots
den af 1890 års Riksdag medgifna ökning, hade det under de gångna
åren visat sig, att anslaget varit långt ifrån tillräckligt för de dermed
afsedda behofven. För att icke arbetet å det fysiologiska laboratoriet
skulle lida något väsentligt afbräck, hade derför de nödiga penningemedlen
anskaffats på annat sätt. De summor, med hvilka bristerna i anstaltens
årsanslag sålunda måst fyllas, hade under åren 1891—1898 uppgått till
sammanlagdt 7,600 kronor eller i medeltal 950 kronor för år, oberäknadt
de anslag, hvilka lärarekollegiet, efter ansökan, ur tillgängliga fonder tilldelat
personer, som å laboratoriet utfört vetenskapliga arbeten. Från laboratoriet
hade under åren 1889—1898 utgått icke mindre än 46 experimentella
undersökningar''. Äfven ur undervisningens synpunkt vore årsanslagets
ökande nödvändigt, då laboratoriet, särskilt beträffande sinnesfysiologien,
i hög grad behöfde förstärkning af den till dess förfogande
stående undervisningsmateriel.

På grund af hvad sålunda anförts och då arbetet å institutets
fysiologiska laboratorium icke syntes komma att framdeles blifva mindre
omfattande än hittills varit fallet, hemstälde departementschefen, att Kongl.
Magt måtte till Riksdagen göra framställning om ofvannämnda förhöjning
i det till fysiologiska anstaltens underhåll och drift utgående årliga anslag.

Ang.

förhöjning i
anslaget till
fysiologiska
anstalten.

[13.]

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

att Riksdagen, med bifall till Kong!. Majt:s förevarande
framställning, må medgifva, att det till karolinska
mediko-kirurgiska institutets fysiologiska anstalts
underhåll och drift utgående årliga anslag, nu 2,000
kronor, höjes till 3,000 kronor, eller med 1,000 kronor.

g. 14:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att till höjande af af a^Mngen9/s,

^n^nSen för laborator]) i bakteriologi vid karolinska mediko-kirurgiska
laboratorn i institutets patologisk-anat ondska institution till 4,500 kronor, hvaraf
bakunoiog,. kronor skulle utgöra tjenstgöringspenningar, bevilja på ordinarie

L14-J stat ett anslag af 2,500 kronor, med förklarande, att förordnande för
laboratorn må från och med början af år 1901 utfärdas utan inskränkning
till viss tid.

Till det i ärendet förda statsrådsprotokoll har departementschefen
erinrat, att Kongl. Maj:t i proposition till 1894 års Riksdag äskat ett årligt
anslag af 3,000 kronor för anställande vid karolinska mediko-kirurgiska
institutets patologisk-anatomiska institution af eu på högst 4 år i sänder
förordnad laborator i bakteriologi. Riksdagen hade emellertid ansett, att
en del af undervisningen i nämnda ämne fortfarande borde, såsom dittills,
kunna ombesörjas af innehafvare af docentstipendium, samt beviljat för
ifrågakomna ändamål ett årligt anslag af allenast 2,000 kronor.

I sammanhang med öfriga anslagskraf för institutet hade universitetskanslern
nu gjort framställning hos Kongl. Maj:t om proposition, afseende
omförmälda anslags höjande till 4,500 kronor.

Denna kanslerns framställning hade närmast förunledts af en till
honom inkommen skrifvelse, deri lärarekollegiet vid institutet påpekat
önskvärdheten af anslagets höjande på sätt nyss nämnts. I skrifvelsen
hade lärarekollegiet anfört, bland annat. Under åren 1891 — 1893 hade visserligen
det ena af de två rörliga docentstipendierna vid institutet tilldelats
docenten i bakteriologi, och äfven år 1894 innehade samme docent detta
stipendium; men då vid institutet funnes flere andra docenter, hvilka jemlik!
de för docentstipendierna gällande bestämmelser kunde med samma
rätt göra anspråk på att komma i åtnjutande af denna förmån, hade
lärarekollegiet numera ansett sig icke böra tilldela docentstipendium
åt docenten i bakteriologi. Det af Riksdagen anförda skäl för bestämmande
af laboratorns arfvode till endast 2,000 kronor hade alltså bortfallit.
Det kunde emellertid, enligt lärarekollegiets förmenande, icke bestridas,

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

att, med den omfattning, arbetet vid det bakteriologiska laboratoriet numera
erhållit, äfven det belopp af 3,000 kronor, som från början ifrågasatts,
icke utgjorde skälig ersättning för laboratorn, derest denne, såsom önskligt
och tillbörligt vore, skulle kunna helt och hållet egna sig åt sin ansvarsfulla
tjenstgöring. Enligt den för laboratorn i bakteriologi gällande instruktion
ålåge det denne: att handleda de studerande, som å laboratoriet önskade öfva
sig i bakteriologiska undersökningars utförande och der idka studier, samt för
öfrig! med råd och upplysningar tillhandagå äfven andra dertill qvalificerude,
som efter erhållet vederbörligt tillstånd å laboratoriet ville utföra dylika
undersökningar och forskningar; att hvarje lästermin vid de öfningar, som
det ålåge alla medicine studerande att, för afläggande af medicine kandidatexamen,
genomgå vid den patologisk-anatomiska institutionen, deltaga i
undervisningen genom meddelande af med praktiska öfningar förenade
kurser i bakteriologi till den utsträckning och det omfång, som efter samråd
med vederbörande professorer i patologisk anatomi bestämdes; att
utöfva närmaste tillsynen öfver det bakteriologiska laboratoriet och handhafva
vården af den materiel, som der förefunnes; samt att bidraga till
den patologisk-anatomiska undervisningen genom anskaffande af bakteriologiskt
material och utförande af bakteriologiska undersökningar, när deraf
gjordes behof och sådant lämpligen kunde ske. Laboratorn sorterade visserligen
under den patologisk-anatomiska institutionen, men hvarken professorn,
extra ordinarie professorn eller laboratorn i patologisk anatomi
kunde i detalj ingripa i undervisningen och verksamheten på det bakteriologiska
laboratoriet. Den dagliga uppsigten derstädes och det magtpåliggande
ansvaret för möjligen förekommande försummelser, hvilka,
såsom känd! vore, kunde hafva de mest ödesdigra följder, hvilade derför
närmast på laboratorn i bakteriologi. Detta jemte den laboratorn åliggande
undervisningen och handledningen af dem, som idkade studier å laboratoriet,
gjorde, att han under hela läsåret vore fullt upptagen och bunden
af sin verksamhet å laboratoriet, och något skäl syntes derför icke förefinnas,
hvarför denne laborators aflöning skulle vara lägre än laboratorns
i fysiologi, hvilken faststälts till 4,500 kronor. I likhet med hvad som
gälde för den sistnämnde, ansåge lärarekollegiet, att, under förutsättning
att aflöningen faststäldes till nu nämndt belopp, icke heller för laboratorn
i bakteriologi någon inskränkning i tiden för förordnandet borde
stadgas.

På grund af hvad sålunda förekommit och då samma skäl, som föranledt
Riksdagen att år 1892 till nu ifrågasatt belopp höja aflöningen till
laboratorn i fysiologi vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, syntes
departementschefen tala för bifall till den nu gjorda framställningen,
Bih. till llilcsd. Prut. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 9 Haft. 7

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Ang.

höjning af
anslaget till
praktisk utbildning
af
blifvande
lärare.

[15-]

hemstälde departementschefen om aflåtande till Riksdagen af nu ifrågavarande
proposition.

Utskottet har fäst sin uppmärksamhet dervid, att, enligt hvad i statsrådsprotokollet
meddelats, Kongl. Maj:t i proposition till 1894 års Riksdag
angående inrättande af ifrågavarande laboratorstjenst ansett aflöningen
för tjenstens innehafvare kunna bestämmas till 3,000 kronor. Då genom
hvad till stöd för den nu gjorda framställningen blifvit anfördt, det icke
synes vara visadt, att det år 1894 enligt lärarekollegiets vid karolinska
institutet hemställan af Kongl. Maj:t föreslagna aflöningsbeloppet numera
skulle vara otillräckligt, har utskottet ansett sig böra förorda,, att ifrågavarande
tjensteman aflöning må höjas till samma belopp, eller 3,000
kronor, deraf 2,250 kronor böra utgöra lön och 750 kronor tjenstgöringspenningar.

Emot förslaget derom, att förordnande för ifrågavarande tjensteman
hädanefter skulle utfärdas utan inskränkning till viss tid, har utskottet
icke funnit anledning till erinran.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må till höjande af aflöningen
för laboratorn i bakteriologi vid karolinska medikokirurgiska
institutets patologisk-anatomiska institution
till 3,000 kronor, hvaraf 750 kronor skola utgöra tjenstgöringspenningar,
bevilja på ordinarie stat ett anslag af

1,000 kronor, med förklarande att förordnande för
laboratorn må från och med början af år 1901 utfärdas
utan inskränkning till viss tid.

Under förutsättning af bifall till denna hemställan äfvensom hvad utskottet
förut hemstält under punkterna 12:o) och 13:o), skulle ordinarie anslaget
till karolinska mediko-kirurgiska institutet, hvilket anslag nu uppgår
till 197,950 kronor, komma att ökas med tillhopa 2,900 kronor eller
till 200,850 kronor.

Allmänna läroverken.

15:o) Vidare har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att öka anslaget
till praktisk utbildning af blifvande lärare vid de allmänna läroverken
med 11,000 kronor eller från 20,500 kronor till 31,500 kronor.

Vid föredragning inför Kongl. Maj:t af detta ärende har departementschefen
anmält, att föreståndarne för den praktiska profarskursen vid samt -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

liga de läroverk, vid hvilka profårskurs funnes anordnad, i skrifvelse till
Kong]. Maj:t framhållit otillräckligheten af det anslag, som för närvarande
vore beviljadt till ersättning åt de lärare, hvilka biträda med lärarekandidaters
handledning, och till stöd för denna sin framställning anfört
följande.

I kongl. kungörelsen den 16 juni 1875, genom hvilken profårets nuvarande
anordning hufvudsakligen blifvit bestämd, funnes intet stadgadt
om beloppet af eller grunderna för ersättningen åt handledande lärare, utan
föreskrefves endast, att föreståndaren för den praktiska profårskursen i
den berättelse, han terminligen egde att till ecklesiastikdepartementet afgifva
öfver kursen, äfven skulle föreslå arfvoden åt de handledande lärarne.
Då emellertid hos olika profårsföreståndare olika principer angående
beloppen af de handledandes arfvoden gjort sig gällande och
närmare bestämmelser i detta hänseende uppenbarligen vore af nöden,
både år 1883 på det af dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet till
Stockholm sammankallade möte af profårsföreståndare blifvit faststäldt, att
vederbörande profårsföreståndare vid beräkning af arfvoden åt handledande
lärare skulle utgå från ett belopp af högst 120 kronor i terminen för hvarje
lärarekandidat, en beräkning som grundade sig på den förutsättningen, att
hvarje lärarekandidat genomginge profår i tre läroämnen och att således
den terminliga handledareersättningen skulle utgå med 40 kronor lör
kandidat och läroämne. Då i allmänhet vid hvart och ett af de fem
profårsläroverken tio lärarekandidater tillhörde profårskursen, skulle alltså
beloppet af handledarearfvodena vid hvarje läroverk komma att uppgå
till 1,200 kronor för terminen eller till 2,400 kronor om året, och tillsammans
för de fem profårsläroverken till 12,000 kronor om året.

Sedan år 1883 hade emellertid förhållandena inom profårsinstitutionen
väsentligen förändrats. I samma mån som insigten om profårets nytta
vuxit in både i lärarnes och lärarekandidaternas medvetande samt en
småningom mognad praktisk erfarenhet skapat och utvecklat en bestämd
metod i prolarsarbetets bedrifvande, i samma mån hade äfven arbetet
ökats för alla dem, som hade med profårskursen att göra, och icke minst
för de handledande lärarne, hvilka numera måste egna en ganska dryg
tid åt konferenser, åt genomgående af skrittliga arbeten och icke minst åt
den enskilda handledning, som måhända vore den vigtigaste faktorn för
åstadkommande af ett godt profårsresultat. Dåde man härtill, att det
ofta visade sig lämpligt att öfverlemna en kandidat åt flere än en handledare
i samma ämne under eu termin, så läge det väl i öppen dag, att
40 kronor för handledningen i detta ämne vore en väl liten summa att
dela mellan lärare, som visserligen numera enligt luroverksstadgan vore

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

skyldiga att _ deltaga i profårsarbetet, men för hvilka dock detta arbete
upptog® åtskillig tid utom deras egentliga tjenst och derför borde lämpligen
ersättas, om det icke skulle kännas allt för betungande och derigenom
blifva mindre fruktbringande.

Vidare hade det under årens lopp blifvit allt mera vanligt, att lärarekandidater
anmälde sig önska genomgå profår i fyra ämnen. Visserligen
vore profårsföreståndaren icke förpligtad att villfara en dylik begäran,
men då den ju alltid hade sin grund i lärarekandidaternas önskan att
draga sa stor nytta som möjligt af sitt profår och att genom betyg i flere
ämnen öka utsigterna till framtida befordran på lärarebanan, vore det i
allmänhet svårt för profårsföreståndaren att vägra dem tillfälle till ökad
lärareutbildning; åtminstone kunde han ej gerna göra det af hänsyn till
handledarnes ersättning. Men följden häraf hade tydligen blifvit, att den
till sitt belopp bestämda ersättningen åt handledarne måst fördelas på
flere och att arfvodet för hvar och en blifvit ännu knappare. Profårsföreståndarne
ansåge derför, att billigheten fordrade, att anslaget åt de
handledande lärarne höjdes med 10 kronor eller från 40 till 50 kronor i
terminen för hvarje kandidat och ämne, samt att särskild ersättning till
samma belopp lemnades för det fjerde ämnet, der sådant inginge i kandidats
profårskurs.. Den ökade kostnaden för kandidaternas handledning
under förutsättning af endast tre profämnen för hvarje kandidat skulle
sålunda utgöra 30 kronor i terminen eller 60 kronor om året för hvarje
kandidat, och om, man beräknade, att 50 lärarekandidater årligen genomginge
profarskurs, skulle för en dylik förhöjning erfordras ett årligt belopp
af 3,000 kronor. Antoge man vidare, att 3/g af lärarekandidaterna
önskade genomgå profår i ett fjerde ämne, skulle för 30 kandidaters handledning
deruti kräfvas 100 kronor årligen för hvar och en af dessa 30
eller tillsammans 3,000 kronor.

. Då det vore af vigt för vårt högre skolväsendes framtid, att profårsinstitutionen
finge kraftigt utveckla sig och att denna utveckling icke
hämmades genom allt för lag ersättning åt dem, på hvilka profårsarbetets
välde berodde, nemligen handledarne, ansage sig derför profårsföreståndarne
böra hemställa, att Kongl. Maj:t måtte af Riksdagen äska en förhöjning
i årsanslaget till profårskursen med 6,000 kronor.

För egen del har departementschefen anfört följande:

_ Dll praktisk utbildning af blifvande elementarlärare hade 1874 års
Riksdag beviljat 15,000 kronor på extra stat. Samma belopp hade äfven
beviljats de närmast följande aren och år 1878 uppförts på ordinarie
stat. Med dessa medel hade i enlighet med kongl. kungörelsen den 16

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

juni 1875 upprättats pro fårskinn vid fyra läroverk. Då emellertid antalet
kandidater, som anmälde sig till genomgående af profår, snabbt ökades,
och man ej ansåge lämpligt, att mer än tio kandidater samtidigt vore
sysselsatta dermed vid samma läroverk, hade snart behof af profärskurs
vid ännu ett läroverk visat sig. För fyllande af detta behof hade Kongl.
Maj:t af 1881 års Riksdag begärt en ökning af det ifrågavarande anslaget
med 5,500 kronor. Denna framställning hade af Riksdagen bifallits. Sedan
1882 hade sålunda berörda anslag utgått med 20,500 kronor årligen och
hade profärskurs varit anordnad vid fem läroverk, nemligen allmänna
läroverken i Upsala och Lund samt högre latinläroverket å Norrmalm,
högre allmänna läroverket å Södermalm och högre realläroverket i Stockholm.
Anslaget hade sålunda fördelats, att till de fem föreståndavne för
den praktiska profårskursen utgått 5,000 kronor med 1,000 kronor till
hvardera, till tre föreståndare för den teoretiska profårskursen 3,500
kronor med 1,000 kronor till hvardera af föreståndarne i Upsala och
Lund samt 1,500 kronor till föreståndaren i Stockholm, samt till handledning
af lärarekandidaterna i de särskilda ämnena 12,000 kronor.

Att sistnämnda belopp vore otillräckligt för det dermed afsedda ändamålet,
ansåge departementschefen föreståndarne för den praktiska profårskursen
hafva till fullo ådagalagt, och mot beloppet af den af dem föreslagna
förhöjningen hade departementschefen intet att invända. Men
departementschefen funne äfven anslaget till arfvoden åt föreståndarne för
profårskursen vara otillräckligt. Hvad föreståndarne för den praktiska
kursen anginge, hade dessa till åliggande hufvudsakligen att vid hvarje
termins början uppgöra plan för kursens ordnande, att noga följa kursens
utveckling och tillse, att den lände kandidaterna till bästa gagn, samt att
vid hvarje termins slut afgifva till ecklesiastikdepartementet redogörelse för
profårstjenstgöringens anordning och gång. För det besvär, föreståndarne
för den praktiska kursen till följd häraf tillskyndades, och för det stora
ansvar, som hvilade på dem, syntes de, enligt departementschefens mening,
icke vara godtgjorda med nyssnämnda arfvode af 1,000 kronor hvar,
utan borde detta belopp höjas med 500 kronor för eu hvar af de fem föreståndarne
eller med tillhopa 2,500 kronor.

Den tjenstgöring, som ålåge föreståndarne för den teoretiska kursen,
vore åter: att hålla två föreläsningar i veckan öfver vigtigare delar af
pedagogikens teori äfvensom af dess historia, med särskildt, afseende på
det svenska undervisningsväsendets utveckling; dock kunde den ena af dessa
föreläsningar efter föreståndarens bepröfvande utbytas mot diskussioner
öfver pedagogiska frågor, att granska och bedöma de afhandlingar och
uppsatser öfver lättare pedagogiska eller metodologiska ämnen, som hvarje

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

lärarekandidat hade att författa, samt biträda kandidaterna vid val af ämnen
för dessa uppsatser äfvensom att pröfva kandidaternas insigter i pedagogikens
teori och historia. Att denna tjenstgöring ingalunda vore obetydlig,
vore lätt att inse, helst om man betänkte, att de, som här skalle undervisas
och pröfvas, redan undergått akademiska examina och somliga till
och med sådana, som medförde lektorskompetens. Lade man härtill, att
den vetenskapliga pedagogiken saknade målsmän vid våra universitet och
att derför det arbete, som af bemälde föreståndare nedlades på detta
ämne, icke öppnade dem någon utsigt till akademisk befordran, ansåge
departementschefen tydligt framgå, att det arfvode, som för närvarande
utginge till föreståndarne för den teoretiska kursen och som i Upsala och
Lund vore mindre än ett docentstipendium, ingalunda motsvarade det
arbete, som af dem fordrades, och de anspråk på föregående studier, som
på dem måste ställas. Departementschefen ansåge derför, att arfvodena åt
föreståndarne för den teoretiska profårskursen i Upsala och Lund borde
höjas med 750 kronor hvartdera eller från 1,000 kronor till 1,750 kronor
samt att arfvodet för föreståndaren i Stockholm borde ökas med 1,000
kronor eller från 1,500 kronor till 2,500 kronor. Den sistnämnde hade
visserligen icke att hålla flere föreläsningar än de i Upsala och Lund, men
han hade i regeln att handleda tre gånger så många eller trettio kandidater,
hvilkas uppsatser han skulle granska och bedöma, och hvilkas insigter i
pedagogikens teori och historia han skulle pröfva, hvarjemte han hade att
bistå kandidaterna vid val af literatur och ämnen för deras pedagogiska
uppsatser. För öfrigt kunde han, hvilken hade sin verksamhet förlagd till
stad, som saknade universitet, icke förena sitt föreståndareskap med akademisk
verksamhet i närbeslägtadt ämne.

Lades till det belopp af 2,500 kronor, som departementschefen sålunda
funne erforderligt till höjning af arfvodena för den teoretiska profårskursens
föreståndare, dels det belopp af 6,000 kronor, som kräfdes till ökning af
ersättningen åt de handledande lärarne, och dels de 2,500 kronor, som
erfordrades till föreslagen höjning af arfvodena åt föreståndarne för den
praktiska profårskursen, så uppginge den erforderliga höjningen till 11,000
kronor.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemstälde departementschefen,
att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att öka anslaget till praktisk
utbildning af blifvande lärare vid de allmänna läroverken med 11,000
kronor eller från 20,500 kronor till 31,500 kronor.

Emot Kongl. Majds framställning, i hvad densamma afser ökning af
förevarande anslag med 6,000 kronor för beredande af ökad ersättning åt

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

de lärare, hvilka vid profårskurserna biträda med lärarekandidaters handledning,
har utskottet icke funnit anledning till erinran. Likaså har utskottet
ansett sig böra förorda, att den af Kong!. Maj:t för höjande af de
fem föreståndarnes för den praktiska profårskursen arfvoden begärda förhöjningen
i samma anslag med 2,500 kronor må af Riksdagen beviljas.
Hvad deremot angår Kongl. Maj:ts förslag, att för höjande af arfvodena
för den teoretiska profårskursens föreståndare ifrågavarande anslag måtte
ökas med 2,500 kronor, deraf 750 kronor ansetts böra tillkomma en hvar
af dessa föreståndare i Upsala och Lund samt 1,000 kronor beräknats
såsom ökning i föreståndarens för den teoretiska profårskursen i Stockholm
arfvode, har utskottet visserligen ansett skäligt, att någon förhöjning
i arfvodena beredes äfven dessa tre föreståndare, men då den nu utgående
högre aflöningen för föreståndaren för den teoretiska profårskursen i Stockholm
torde kunna anses tillräckligt motsvara det honom åliggande större
arbete samt ökade göromål icke blifvit för någondera af ifrågavarande
tre befattningshafvare ifrågasatta, har utskottet funnit förhöjningen böra
bestämmas till allenast 500 kronor för en hvar af föreståndarne för de
teoretiska profårskurserna.

Förhöjningen på det hela i förevarande anslag skulle alltså enligt
utskottets åsigt kunna begränsas till 10,000 kronor.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må öka anslaget till praktisk utbildning
af blifvande lärare vid de allmänna läroverken
med 10,000 kronor eller från 20,500 kronor till 30,500
kronor.

Under förutsättning af bifall härtill kommer reservationsanslaget till
allmänna läroverken, nu 3,049,361 kronor, att ökas till 3,059,361 kronor.

16:o) Uti eu inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 54) har herr ,elctAn9''

C. Wallis hemstält, att Riksdagen måtte för sin del besluta, att rektorerna vid deTemvid
de fetnklassiga läroverken i hufvudstaden skulle, i likhet med öfrigau rektorer i riket, blifva efter tio års väl vitsordad tjenstgöring berättigadestTckholmupptill
uppflyttning i högre lönegrad. flyttning i

Beträffande de skäl, hvarå denna framställning grundats, hänvisar h°9\rgerad,
utskottet till motionen.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Då frågan om de allmänna läroverkens organisation och de vid dem
anstälde lärarnes löneförmåner för närvarande är föremål för utredning
genom en af Kongl. Maj:t för ändamålet tillsatt komité och det icke synes
utskottet lämpligt, att, innan komiténs förslag nfgifvits och blifvit i behörig
ordning pröfvadt, någon åtgärd i den rigtning, som af motionären
föreslagits, af Riksdagen vidtages, får utskottet hamställa,

att herr Wallis’ förevarande motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Folkundervisningen.

, Ang''n 17:o) Kongl. Makt har föreslagit, att, för beredande af medel för till sikiärames

wdgocloseende åt vissa lärares och lärarinnors rätt till ålderstillägg, det under
foikskote- riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda anslaget till seminarier för folkriema
m. fl. skolelärares bildande matte irån och med ar 1901 ökas med 700 kronor.
"LtfrTiöne-'' Ifrågavarande anslagsbehof härleder sig, enligt hvad departements grad.

chefen till statsrådsprotokollet yttrat, deraf att genom Kongl. Maj:ts och
[1 G.] Riksdagens beslut de vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna
anstälda lärare och lärarinnor i musik och sång äfvensom de lärare och
lärarinnor, som jemlikt § 13 mom. 3 i gällande seminariestadga äro eller
varda förordnade vid seminariernas öfningsskolor, tillförsäkrats rätt att erhålla,
de förre två ålderstillägg å tvåhundra kronor hvartdera efter respektive
fem och tio års tjenstgöring och de senare ett ålderstillägg å trehundra
kronor efter tio års tjenstgöring, räknadt från och med början af kalenderåret
närmast efter det, då förordnande å här afsedd tjenst första gången
erhållits. Af en inom ecklesiastikdepartementet gjord beräkning å de
belopp, som för tillämpning af ofvannämnda beslut borde under år 1901
utgå, framginge, att för beredande af medel till omförmälda ålderstillägg
under år 1901 erfordrades ett ytterligare belopp af 700 kronor.

Med anledning af Kongl. Maj:ts förevarande framställning hemställer
utskottet,

att för beredande af medel för tillgodoseende af
ofvan omförmälda lärares och lärarinnors rätt till ålderstillägg
det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda
anslaget till seminarier för folskolelärares bildande
må från och med år 190! ökas med 700 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

18:o) Kongl Maj:t har vidare föreslagit Riksdagen att dels höja för- aJ^\m
slagsanslaget till understöd åt folkhögskolor från nuvarande belopp af understöd åt

55.000 kronor med 65,000 kronor eller till 120,000 kronor; ^ _ folkhögskolor

dels medgifva, att af anslaget tinge såsom understöd åt sådana i verk- L -J

samhet varande folhögskolor i riket, som visat sig gagneliga och af Kongl.

Maj:t pröfvades vara i behof af dylikt understöd, utgå

a) till folkhögskola, som påginge minst 20 veckor, högst 3,000 kronor,

b) till qvinlig folkhögskola, som påginge omkring 12 veckor, högst
1,800 kronor,

c) till qvinlig kurs, som samtidigt med manlig folkhögskola påginge
med väsentligen skild undervisning, högst 1,000 kronor,

d) till en andra årskurs vid af staten understödd folkhögskola högst

2.000 kronor, dock endast för såvidt i samma kurs ett antal elever, motsvarande
minst fjerdedelen af dem, som under närmast föregående läsår
genomgått den första årskursen, fortfarande begagnade undervisningen;
samt derjemte

e) till anordnande af parallelafdelningar vid folkhögskola, da sadant
pröfvades vid undervisningen i öfningsämnena vara oundgängligen erforderligt,
extra anslag af högst 1,000 kronor för hvarje dylik skola;

allt under vilkor att landsting, kommuner eller enskilde, hvar för sig
eller gemensamt, till vederbörade skola eller kurs lemnade bidrag, hvilka,
inberäknadt skolafgifter, sammanlagdt uppginge till minst enahanda belopp
som statsbidraget, samt att berättelse öfver skolans eller kursens verksamhet
årligen af skolstyrelsen ingåfves såväl till Kongl. Maj:t som till vederbörande
landsting,

dels ock tillåta, att af ifrågavarande förslagsanslag ett belopp af högst

3.000 kronor tinge enligt de närmare bestämmelser, som Kongl. Maj:t kunde
finna lämpligt meddela, användas till understöd för utbildning af lärare
och lärarinnor vid folkhögskolor.

Vid föredragning inför Kongl. Maj:t af detta ärende har departementschefen
till statsrådsprotokollet anmält, att ordföranden i styrelsen för folkhögskolan
å Hvilan O. Andersson, föreståndaren för samma skola L. Holmström
samt föreståndaren för södra Kalmar läns folkhögskola V. Sjögren,
såsom komiterade för det under år 1898 i Göteborg församlade sjunde
svenska folkhögskolemötet, till Kongl. Maj:t inkommit med en framställning
rörande ökade anslag till folkhögskoleväsendet. Då denna framställnings
syfte i flere afseenden synts departementschefen behjertansvärdt, anhölle
han att få redogöra för dess innehåll, dervid likväl lemnande åsido den
del af framställningen, som anginge anslag till stipendier åt mindre bemedlade
elever vid folkhögskolor. Till denna del ville departementschefen
Bih. Ull Riksd. Prot. 1900. 4 Sami. 1 Åfd. !> Ilä/l. «

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

återkomma vid anmälan af de extra ordinarie anslagsbehofven under riksstatens
åttonde hufvudtitel.

Ivomiterade hade till en början yttrat:

Genom kongl. kungörelsen af den 18 maj 1878 vore bestämdt, att
folkhögskola kunde komma i åtnjutande af ett årligt anslag af högst

2,000 kronor och, der en andra afdelning blifvit inrättad, högst 3,000
kronor; dock mot vilkor, bland annat, att »landsting, kommuner eller
enskilde, hvar för sig eller gemensamt, dertill lemna bidrag, hvilka, inberäkna^
skolafgifter, sammanlagdt uppgå till minst enahanda belopp som
statsbidraget». — Härmed vore en god hjelp vunnen för folkhögskolorna,
och de hade ock under den sedan dess förflutna tiden utvecklat sig rätt
kraftigt såväl beträffande undervisningens omfång och innehåll som med
hänsyn till lokaler, undervisningsmateriel och lärarekrafter. Förtroendet
för dessa läroanstalter hade derför vuxit, hvarom bland annat den omständighet
bure vittne, att sammanlagda elevantalet under lärokursen 1897
1898 uti 28 af rikets folkhögskolor utgjort 844 unga män och 570
unga^ qvinnor eller tillsammans 1,414 elever, under det att motsvarande
tal ar 1877 1878 hade varit 570 och 73 eller tillsammans 643 elever.

Men denna utveckling hade ock stält större fordringar på folkhögskolorna.
Först och främst hade behofvet af ökade lärarekrafter vuxit i samma mån,
som dels nya läroämnen intagits och dels en större omfattning gifvits de
ursprungliga ämnena, t. ex. bokföring, fältmätning och afvägning, ritning,
kemi, helsolära, statskunskap, nationalekonomi, allmän historia och gymnastik.
Denna mera omfattande undervisning hade ej kunnat genomföras
med mindre än att de två hufvudlärarne ansträngts öfver liöfvan eller
ock en tredje lärare blifvit anstäld, till hvilkens nöjaktiga aflönande i
allmänhet fattats medel. Införandet af dagliga gymnastiska öfningar hade
visat sig medföra sa stora fördelar med hänsyn till lärjungarnes utveckling,
såväl kroppsligen som andligen, att man, der fullt lämplig lokal
kunnat anskaffas, icke velat nedlägga dessa öfningar. De hade nemligen
medfört en hurtighet, vaksamhet och lystring, som haft det bästa inflytande
på det dagliga arbetet i skolan. Ej” mindre än 10 skolor hade lyckats
anskaffa medel till uppbyggande af stora, rymliga gymnastiksalar, som
desslikes begagnades som samlingssalar vid större möten; och flere skolor
hade begynt insamla medel till dylika. Gymnastikundervisningen medförde
emellertid större utgifter än de flesta folkhögskolor i längden kunde
bära. Ty oberäknad! amortering af kostnaden för gymnastikbyggnaden
stälde sig de årliga utgifterna, lågt räknadt, sålunda:

Statsutskottets Utlåtande N:o 9. 59

gymnastiklärares arfvode 120 timmar ä 2 kronor kr. 240: —

gymnastiklärarinnas arfvode 72 timmar ä 2 kronor... » 144: —
underhåll, uppvärmning och städning af gymnastik byggnaden

minst.........................................................» 150: — 534; —

5 % å byggnadssumman, 8,000 kronor................................................... 400: —

summa kr. 934: —

De gymnastiska öfningarnas införande hade sålunda ådragit folkhögskolorna
en årlig utgift af i rundt tal 900 kronor. Beräknades ej någon
ränta på byggnadssumman, utgjorde dock den årliga utgiften öfver 500
kronor. Vidare hade en mera omfattande undervisning i de naturvetenskapliga
ämnena medfört ökade utgifter för undervisningsmateriel, så
mycket mera som den korta lärokursen gjorde det nödvändigt att kunna
göra undervisningen visserligen koncentrerad, men just derför så åskådlig
som möjligt, på det att det meddelade måtte kunna fattas utan längre
förklaringar. Ytterligare hade det sjunkande penningevärdet vållat, att de
löner, som under folkhögskolans första år ansetts goda, numera vore väl
låga, hvilket gälde både föreståndarne och de öfrige lärarne. De förres
kontanta lön plägade vexla mellan 2,000 och 3,000 kronor jemte fri bostad
— endast i sällsynta fall vore de högre — och andre läraren finge
ofta nöja sig med ett arfvode af 1,000 å 1,200 kronor. Det vore tydligt,
att dessa löneförmåner numera ej kunde locka unge män med begåfning
och goda kunskaper in på folkhögskolebanan; och det kunde befaras, att
det skulle ställa sig än sämre för framtiden, om särskildt andre lärarnes
ekonomiska ställning ej blefve förbättrad. Men folkhögskolans uppfostrande
arbete vore just af den art, att det kräfde män ej blott med kunskaper
utan med framstående begåfning, om de skulle kunna utöfva något godt
och varaktigt inflytande på ungdomen. Till följd häraf vore det högst
vigtigt, att de krafter, med hvilka föreståndareplatserna efter hand besattes,
vore goda samt att ej allt för låga löner verkade afskräckande
för dem, som annars af inre kallelse och håg kände sig manade att
arbeta i folkhögskolans tjenst. Vigtigt vore äfven, att de unge män, som
ville egna sig åt folkhögskolan, finge tillfälle till utbildning för detta
kall. Då det på alla andra skolområden fordrades eu bestämd qvalifikation,
vore det ej för tidigt att ställa detta kraf äfven på folkhögskolelärarne.
Vid de större danska skolorna, men äfven vid en och annan
svensk skola, uppehälle sig årligen flere unga män och qvinnor från Finland
för att utbilda sig till sin blifvande verksamhet. Deras studietid
räckte vanligen minst ett hälft år, och de hade i regeln så stora reseanslag,
att de dermed kunde bestrida sina utgifter. De finge dervid pröfva

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

sina krafter och sin håg samt kunde med sig anställa en nyttig sjelfpröfning,
på samma gång som de finge en inblick i folkhögskolans innersta
väsen samt finge lära sig, huru man skulle tränga till lärjungarnes
hjertan. Vigtigt vore, att äfven i vårt land reseanslag stode dem till
buds, som önskade utbilda sig för folhögskolearbetet. Äfven äldre folkhögskolemän
behöfde stundom komma ut till andra bygder och andra
skolor för att uppfriskas med nya idéer och stärka sig till nya ansträngningar.
Det borde slutligen i detta sammanhang framhållas, att lärarne
vid folkhögskolorna hittills åtminstone ej haft någon utsigt till pension,
hvithet naturligtvis äfven motverkade en önskvärd tillströmning af goda
krafter till folkhögskolorna. Visserligen hade lärarne vid sina allmänna
möten, senast vid mötet i Göteborg, plägat afhandla möjligheten af att
kunna bereda sig pension, men man hade ännu ej kunnat finna någon lösning
på denna fråga.

Sedan komiterade sålunda framlagt det behof af ökade anslag, som
förefunnes för att folkhögskolorna skulle kunna med framgång fullfölja
sin verksamhet, hade komiterade beträffande storleken af stat sans! agen till folkhögskolorna
och vilkoren för dessa anslags erhållande yttrat: Enligt officiella
uppgifter räknade under årskursen 1897—1898 Sveriges 28 manliga folkhögskolor
844 elever och de 20 qvinliga folkhögskolorna 570 elever,
således i medeltal ungefär 30 elever i hvarje manlig och 28 i hvarje qvinlig
folkhögskola, under det. att de 13 af staten understödda och med folkhögskolor
förenade landtmannaskolorna endast räknade 149 elever eller i
medeltal 12 elever i hvarje. Men dessa landtmannaskolor kunde tilldelas
ända till 3,000 kronor och i enskilda fall 4,000 kronor, när nemligen
ingen lägre landtbruksskola funnes inom länet, såsom förhållandet vore i
Visby och Kristianstads län. Det syntes komiterade vara rättmätigt, att
folkhögskolan kunde erhålla minst lika högt anslag. I flere folkhögskolor,
manliga såväl som qvinliga, hade under åtskilliga år elevantalet varit så
stort, att man nödgats dela klassen i parallelafdelningar, eller i flere fall
bort göra det, om tillgångarna så medgifvit. Detta gälde sådana ämnen
som svenska språket, räkning, skrifning, bokföring, ritning, i hvilka det ej
vore möjligt att undervisa ett större antal. Dertill komme, att alla stilrättningar
blefve högst betungande, när elevantalet vore stort. Men en
sådan delning medförde behof af nya lärare, och de ökade skolafgifterna
försloge ej till dessas aflönande, i synnerhet som det alltid funnes en eller
annan utgiftspost, som behöfde betäckas, när inkomsterna för skolan tillfälligtvis
något litet ökades. På grund häraf vore det önskvärdt, att folkhögskolor
med högt elevantal kunde efter Ivongl. Maj:ts bepröfvande af
disponibla medel erhålla en viss summa utöfver stadgadt maximibelopp, när

Statsutskottets Utlåtande N:o 0. 61

det nemligen visats, att en tillökning af lärarekrafterna blifvit nödvändig.
Och såsom stöd för en sådan förhöjning af anslaget till en eller annan skola
kunde anföras, att det alltid blefve billigare att med ett begränsadt belopp,
kanske ett tusen kronor, understödja en dylik större skola än att nödgas
upprätta och underhålla en ny. I alla föredragsämnen, såsom historia,
nationalekonomi, statskunskap, geografi, literatur och delvis äfven naturlära,
kunde det för öfrigt anses som en otvifvelaktig fördel att hafva ett ^stort
åhörareantal, ty det eggade och inspirerade läraren att få tala till många.
Redan under första decenniet af folkhögskolans tillvaro hade behofvet af
en andra årskurs eller öfre afdelning i den manliga folkhögskolan framträdt.
En sådan kurs hade redan i november 1876 inrättats vid en af
rikets äldsta folkhögskolor. Denna andra årskurs hade blifvit föredömet
för de sedan år 1887 uppkomna landtmannaskolorna, som ju företrädesvis
vore teoretiska landtbruksskolor. Den öfre afdelningen hade på de flesta
ställen lemnat plats för landtmannaskolan, men dock bibehållit sig vid tre
folkhögskolor. På sätt vid förutnämnda folkhögskolemöte i Göteborg
uttalats, förestode utan tvifvel snart den tid, då många af landsbygdens
söner och döttrar önskade få en högre humanistisk och medborgerlig bildning
än som kunde meddelas under eu lärokurs. Det syntes derför vara
skaf att ej anse denna öfre afdelning öfverflödig vid sidan om landtmannaskolan.
Men det anslag, som enligt 1878 års Riksdags beslut kunde utgå
till en sådan afdelning, vore ej tillräckligt för ändamalet, utan borde kunna
stiga till 2,000 kronor, så att det medgåfve anställandet af tillräckliga
lärarekrafter. Att en sådan öfre afdelning kunde komma att begagnas af
dem, som önskade utbilda sig till lärare, borde ej lemnas oanmärkt. Hvad
slutligen den qvinliga folkhögskolan anginge, funnes intet särskildt stadgadt
^beträffan de anslag till densamma. I de flesta fall hade skolorna
för qvinlig ungdom varit förenade med manliga skolor, och för närvarande
vore så förhållandet med alla. De flesta hade sin verksamhet under tre
sommarmånader, och de af Kongl. Maj:t dem tilldelade anslagen hade i
allmänhet ej öfverstigit 1,200 kronor. Endast en qvinlig folkhögskola vore
förlagd till vinterhalfåret och hade i flere ämnen gemensam undervisning med
den manliga skolan. Men det vore ej osannolikt, att folkhögskolor uteslutande
för qvinlig ungdom komine att uppstå, såsom för öfrigt verkligen vant
förhållandet på 1870-talet med två skånska, nu nedlagda skolor. Vidkommande
beloppet af de särskilda anslagen till de qvinliga folkhögskolorna
horde för qvinlig folkhögskola, som stode fullt fristående och pågmge
minst tjugo veckor, högsta anslaget kunna uppgå till tre tusen kronor.
Till qvinlig skola åter, som vore förlagd vid manlig folkhögskola,
men endast påginge omkring tre månader, borde maximibeloppet vara tva

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

tusen kronor; och samma belopp borde qvinlig skola kunna erhålla, som
påginge samtidigt med och vid sidan af manlig folkhögskola samt hade
lika lång, men i väsentliga delar sjelfständig kurs. För ett dylikt anslag
talade särskildt den omständigheten, att anordnandet af qvinlig skola vid
sidan af och samtidigt med den manliga medförde behofvet af betydligt
ökade lokaler för undervisningen och för de unga qvinnornas logerande
under skolans tak. Kursen vore ock längre än den plägade vara, då den
qvinliga skolan vore förlagd till sommaren. Detta syntes tala för, att samskola
borde kunna erhålla större anslag än som kunde tillfalla enbart
manlig eller enbart qvinlig skola. Beträffande vilkoren för anslagens bekommande
hade det nämnda mötet i Göteborg anslutit sig till den uppfattningen,
att det fortfarande vore af betydelse, att motsvarande belopp i
öfriga inkomster erfordrades för att erhålla statsanslag. Derigenom ådagalades,
att skolan atnjöte allmänhetens och de lokala myndigheternas erkännande.
Sålunda ville komiterade uttala, att vilkoren i kongl. kungörelsen
af den 18 maj 1818 borde bibehållas oförändrade, hvad anginge
anslagen till den egentliga folkhögskolan, det vill säga första årskursen,
vare sig manlig eller qviidig skola. Men anslaget till andra, årskursen
eller den öfre afdelningen borde kunna utgå utan fordran af motsvarande
belopp i öfriga inkomster. Det kunde nemligen anses som en fullt betryggande
kontroll, att de lokala myndigheterna understödde den egentliga
folkhögskolan. Det syntes derjemte i närvarande tider ej vara möjligt att
af landsting utverka särskildt anslag till en öfre afdelning, och ett fasthållande
af samma vilkor för statsanslags bekommande till den öfre afdelningen
som till den egentliga folkhögskolan skulle antagligen medföra,
att någon andra årskurs ej skulle komma till stånd. Slutligen ville komiterade
med hänsyn till det andra i kongl. kungörelsen den 18 maj 1878
uppstälda vilkoret. i afseende å andra årskursen, nemligen att »ett antal
elever, motsvarande minst fjerdedelen af dem, som under närmast föregående
läsår genomgått den första årskursen, fortfarande begagnar undervisningen»,
uttala önskvärdheten af att dessa bestämmelser måtte tolkas
eller förtydligas i öfverensstämmelse med Riksdagens skrifvelse af den 14
maj 1878, således pa det sätt att antalet elever skulle uppgå till minst
fjerdedelen af elevantalet i första årskursen under närmast föregående år.
Enär dock elevantalet i folkhögskolorna plägade vexla synnerligen mycket,
sa att det sprunge upp ett år och sjönke hastigt ett följande, syntes det
vara mest önskvärd^, att vilkoret blefve så uppstäldt, att antalet elever
skulle vara minst fjerdedelen af medeltalet elever i den första årskursen
under senast förflutna fem läsår eller, för yngre skolor, så länge de varit
i verksamhet. Emedan endast ett ringa fåtal dylika högre kurser syntes

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

komma till stånd, borde det stadgas, att eleverna i den högi’e kursen
finge hafva tillhört hvilken folkhögskola som helst, ja äfven att till
elev i undantagsfall kunde antagas ung man eller qvinna, som visserligen
ej genomgått folkhögskola, men kunde styrka sig ega kunskaper,
fullt jemnbördiga med dem, som den egentliga folkhögskolan afsage att
meddela. Genom en dylik bestämmelse blefve den öfre afdelningen tillgänglig
för dem. som, i besittning af nödiga kunskaper, ville göra sig förtrogna
med folkhögskolans arbete och deråt möjligen tänkte egna sina
krafter.

På grund af hvad komiterade sålunda anfört, anhöllo de, att Kong!
Maj:t måtte till Riksdagen aflåta proposition

dels om nödiga medels beviljande, på det att understöd måtte under
öfriga hittills bestämda vilkor kunna tilldelas

a) åt manlig eller qvinlig folkhögskola, som påginge minst 20 veckor,
med högst tre tusen kronor;

h) åt qvinlig folkhögskola med omkring 12 veckors kurs med högst
två tusen kronor;

c) åt qvinlig kurs, som med väsentligen skild undervisning påginge samtidigt
med manlig folkhögskola, likaledes med högst tva tusen kronor;

d) åt folkhögskola, manlig eller qvinlig, som hade ett större elevantal
än som lämpligen kunde uti öfningsämnena i en afdelning undervisas, med
extra anslag efter Kongl. Maj:ts bepröfvande; samt

e) åt en andra årskurs eller öfre afdelning vid af staten understödd
folkhögskola med högst två tusen kronor, under vilkor tillika att elevantalet
skulle uppgå till minst fjerdedelen af medeltalet elever i första årskursen
under fem närmast föregående läsår, men oberoende af det belopp,
hvartill öfriga inkomster uppginge;

dels ock om ett anslag till understöd åt folkhögskolelärare eller -lärarinnor
eller andra unga män och qvinnor, som vid någon af nordens folkhögskolor
önskade utbilda sig till lärarekallet vid dessa undervisningsanstalter.

Vid framställningen hade fogats dels utdrag af protokollet vid förutnämnda
folkhögskolemöte i Göteborg, utvisande, bland annat, att vid mötet
närvarit 3 medlemmar af folkhögskolestyrelser samt 16 föreståndare jemte
25 lärare och lärarinnor vid folkhögskolor, och dels en tabell rörande antalet
elever vid de svenska folkhögskolorna under kursen 1897—1898.

I anledning af ifrågavarande framställning hade, enligt hvad i
statsrådsprotokollet vidare meddelas, efter remiss, utlåtanden afgifvits
af vederbörande länsstyrelser, af livilka åtskilliga tillika öfverlemnat
yttranden från folkhögskolornas styrelser eller föreståndare, från landsting
eller deras förtroendemän. I fråga om punkterna a), h) och e) i

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

framställningen tillstyrktes nästan enhälligt de gjorda förslagen, ehuruväl
beträffande två folkhögskolor förklarades, att de såge sig i stånd att
utan ökade statsbidrag uppehålla sin undervisning. Vidkommande den
under punkten d) väckta frågan om särskildt anslag åt manlig eller qvinlig
folkhögskola med större elevantal än som lämpligen kunde vid undervisningen
i skolans öfningsäinnen sammanhållas i en afdelning, hade af länsstyrelsen
i Skaraborgs län framhållits, att dylikt understöd borde utgå
endast under förutsättning af motsvarande bidrag från orten; och fem
länsstyrelser: i Jönköpings, Malmöhus, Skaraborgs, Vestmanlands och Vesternorrlands
län, ville uppställa enahanda vilkor beträffande den i punkten e)
afsedda förhöjningen i anslag till en andra afdelning. Hvad slutligen
anginge frågan om anslag till utbildning af lärare och lärarinnor vid folkhögskolor,
hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län, som
i allmänhet motsatt sig anslagsyrkandena, afstyrkt förslaget härom; och
äfven Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län förhölle sig
afvisande i denna fråga. I öfrigt hade vederbörande mer eller mindre
kraftigt understödt de i afseende härå samt i punkten e) uttalade önskemål.

För egen del har departementschefen anfört följande:

Förslagsanslaget till understöd åt folkhögskolor vore för närvarande i
riksstaten uppfördt med ett belopp af 55,000 kronor. Till detta belopp
hade anslaget blifvit höjdt af 1893 års Riksdag, sedan dåvarande departementschefen,
med omförmälan af de utgifter, som under åren 1887—1891 bestridts
af ifrågavarande anslag, för Kongl. Maj:t påvisat behofvet af en
ökning med 15,000 kronor i det förut bestämda anslaget, 40,000 kronor,
samt Kongl. Maj:t härom gjort framställning till Riksdagen. Anspråken
på understöd från berörda anslag hade emellertid fortfarande varit i
stigande, och de understöd, som under år 1899 anvisats å anslaget, hade
sammanlagd t uppgått till 80,090 kronor. Det hade alltså visat sig, att
redan med de vilkor och förutsättningar, som nu vore gällande i fråga
om anslag till folkhögskolor, meranämnda förslagsanslag ej räckte till för
mötande af de kraf, som med folkhögskoleväsendets fortgående utveckling
uppkomme.

En förhöjning af anslaget påkallades emellertid ännu kraftigare genom
de anspråk på ökade understöd till de särskilda skolorna och de yrkanden
om ändringar i öfrigt af vilkoren för dylika understöds åtnjutande, som
utgjorde hufvudinnehållet i den af departementschefen nyss återgifna framställningen.

De vilkor, som nu gälde i fråga om anslag till understöd åt folkhögskolor,
innehölles i kongl. kungörelsen den 18 maj 1878 och vore i väsent -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

liga delar omförmälda af komiterade. Såsom en hufvudsaklig bestämmelse
i dessa vilkor framstode den fordringen, att statsunderstödet skulle motsvaras
af bidragen från orten jemte skolafgifterna. Med hänsyn till den frihet
från statskontroll, som utmärkte folkhögskoleväsendet i vårt land, utgjorde
nämnda vilkor en så betydelsefull garanti för att statsbidraget ej komme
en deraf oförtjent anstalt till de], att detta vilkor syntes departementschefen
böra fortfarande i allo fasthållas.

Vidkommande de maximibelopp, som nu föresloges för understöd åt
olika slag af folkhögskoleanstalter, ansåge departementschefen komiterade
hafva anfört goda skäl för behofvet af ökade anslag. Departementschefen
ansåge alltså önskligt, att åt ‘ manlig eller qvinlig eller hufvudsakligen
samundervisande folkhögskola, som påginge minst 20 veckor,
ett understöd af högst 3,000 kronor måtte kunna beredas. Beträffande
åter understöden till vissa qvinliga folkhögskolor, hvilka komiterade
föreslagit till ett maximibelopp af 2,000 kronor, borde någon jemkning
kunna ske. Understödet åt qvinlig folkshögskola med omkring 12 veckors
kurs syntes lämpligen kunna begränsas till högst 1,800 kronor, hvarigenom
en rigtig proportion i förhållande till kurs å 20 veckor ernåddes. Understödet
till qvinlig kurs, »som med väsentligen skild undervisning pågår samtidigt
med manlig folkhögskola», syntes kunna vidkännas en något större
nedsättning. I regeln vore väl vid en dylik kurs undervisningen så vidt
möjligt gemensam med den manliga undervisningen utom i de för kursen
speciella ämnena, såsom qvinlig slöjd och huslig ekonomi äfvensom gymnastik.
Vid sådant förhållande ansåge departementschefen beloppet af statsunderstödet
till en dylik kurs kunna sättas till högst 1,000 kronor. Skulle i följd af
elevantalets storlek skild undervisning äfven i andra ämnen vara erforderlig,
syntes den utväg böra anlitas, som äfven för andra fall af komiterade
föreslagits, nemligen att ett extra anslag efter Kongl. Maj:ts bepröfvande
borde kunna anvisas, då elevantalet vid folkhögskola vore större än som
lämpligen kunde uti öfningsämnena i en afdelning undervisas. Ett dylikt
extra anslag kunde uppenbarligen någon gång på grund af lokala förhållanden
särskild! vara af nöden, då elevantalet plötsligt sprunge upp. Högst 1,000
kronor syntes i nu afsedda fall erfordras. Beträffande understöd till en
andra årskurs hade departementschefen intet att erinra mot det föreslagna
högre maximibeloppet. Men såsom framginge af hvad departementschefen
redan uttalat, borde enligt hans åsigt kräfvas motsvarande bidrag från
orten äfven i fråga om detta slag af understöd. I afseende åter å elevBih.
till Rik ed, Prof. 1900. 4 Samt. 1 Afd. 9 Häft. 9

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

imtalet ansåge departementschefen sig icke böra tillstyrka någon ändring
i de bestämmelser, som hittills tillämpats och hvilka syntes honom bättre
än de af komiterade föreslagna tjena till en garanti för att den andra
årskursen skulle verka fruktbringande.

Det begärda anslaget till utbildning för folkhögskolelärarens kall
funne departemenschefen slutligen egnadt att vidmagthålla och stärka de
egenskaper, som särskilt höfdes eu god lärare i folkhögskolan. För ändamålet
borde ett belopp af förslagsanslaget till understöd åt folkhögskolor
ställas till Kongl. Maj:ts förfogande att användas enligt de närmare bestämmelser,
som Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt föreskrifva.

Med hufvudsaklig hänsyn till nuvarande folkhögskolor, utgörande,
med inberäknande af eu nyligen i Öfver Torneådalen öppnad, ett antal
af 29, de flesta med både manliga och qvinliga afdelningar, skulle följande

summor kunna beräknas vara till understöd erforderliga:

till folkhögskolor med minst 20 veckors kurs ....................... kr. 87,000: —

» qvinliga folkhögskolor med omkring 12 veckors kurs . » 36,000: —-

» qvinlig kurs vid manlig folkhögskola med väsentligen

skild undervisning ............................................................. » 4,000: —

» andra årskursen ......................................................................... » 20,000: —

Härtill skulle komma dels understöd för elevernas fördelning i flere
afdelningar, förslagsvis 10,000 kronor, dels ett belopp af högst 3,000 kronor
till understöd för utbildning af folkhögskole-lärare och -lärarinnor. Förslagsanslaget
skulle alltså komma att uppgå till omkring 160,000 kronor.
Då emellertid motsvarande bidrag från landstingens sida enligt departementschefens
mening icke kunde påräknas för de närmaste åren, syntes
man — helst anslaget vore uppfördt såsom förslagsanslag — för närvarande
kunna inskränka sig till anslagets förhöjning till 120,000 kronor,
motsvarande en ökning i det nuvarande beloppet med 65,000 kronor.

På grund af hvad departementschefen nu anfört, tillstyrkte han, att
Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen aflåta nu förevarande proposition.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran emot någon annan
punkt af Kongl. Maj:ts förevarande framställning än den, som afser anslag
till en andra årskurs vid folkhögskolorna. Beträffande denna punkt vill
utskottet till en början anmärka, att behofvet af så högt maximibelopp
som 2,000 kronor såsom anslag till en andra årskurs vid af staten understödd
folkhögskola icke synes utskottet vara ådagalagdt. Departements -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

chefens i statsrådsprotokollet lemnade framställning utvisar nemligen, att
de af sjunde svenska folkhögskolemötet år 1898 i Göteborg utsedde
komiterade, hvilkas hos Kongl. Maj:t gjorda framställning i ämnet ligger
till grund för Kongl. Maj:ts förslag, visserligen ansett understödet till
andra årskursen böra kunna stiga till 2,000 kronor, men härvid förutsatt,
att det vilkor för statsanslags erhållande, att folkhögskolan skulle förfoga
öfver andra inkomster till samma belopp som statsanslaget, endast skulle
gälla i fråga om anslagen till första årskursen och sålunda icke tillämpas
beträffande anslag till andra årskursen. Då emellertid Kongl. Maj:ts förslag
afser, att statsanslaget till andra årskursen skulle ifrågakomma
endast under vilkor att från landsting, kommuner eller enskilde utginge
anslag till minst samma belopp som statsanslaget, skulle enligt Kongl.
Maj:ts förslag, derest från vederbörande myndigheter eller enskilda personer
i orten så stort anslag erhölles, att skolan vore berättigad att erhålla
statsanslag till belopp af 2,000 kronor, statsanslaget och de öfriga
anslagen tillsammans uppgå till 4,000 kronor eller dubbelt så högt belopp,
som folkskolemötets förtroendemän ansett vara erforderligt. Med de af
Kongl. Maj:t föreslagna vilkor skulle det af nämnda förtroendemän
äskade högsta understöd för andra årskursen kunna uppnås, om statsanslaget
bestämdes till högst 1,000 kronor; och har utskottet derför
ansett sig böra föreslå den ändring i Kongl. Maj:ts förslag, att anslag
till andra årskursen vid folkhögskola förklaras icke få öfverstiga sistnämnda
belopp.

Äfven i ett annat afseende har utskottet funnit sig böra föreslå förändring
i nämnda vilkor. Utskottet har nemligen ansett, att vid beräkningen
af elevantalet för åtnjutande af understöd till en andra årskurs
icke nödvändigtvis bör tagas hänsyn till huruvida eleverna bevistat
närmast föregående årskurs vid folkhögskola, hvadan ordet »fortfarande»
synts böra ur det i sådant hänseende föreslagna vilkoret utgå.

Enligt departementschefens beräkning skulle för bekostande af statsbidrag
till andra årskursen erfordras ett belopp af 20,000 kronor, hvilket
belopp emellertid på grund af den utaf utskottet tillstyrkta förändringen
af grunderna för beräkningen af nämnda statsbidrag synes kunna nedsättas
till hälften eller 10,000 kronor. Höjningen i anslaget på det hela
.skulle sålunda enligt utskottets åsigt kunna begränsas till 55,000 kronor,
hvarigenom anslaget skulle komma att för år 1901 uppgå till 110,000
kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

att Riksdagen må

a) medgifva, att såsom understöd åt sådana i verksamhet
varande folkhögskolor i riket, som visat sig
gagneliga och af Kongl. Maj:t pröfvas vara i behof af
dylikt understöd, må utgå

till folkhögskola, som pågår minst 20 veckor, högst

4.000 kronor;

till qvinlig folkhögskola, som pågår omkring 12
veckor, högst 1,800 kronor;

till qvinlig kurs, som samtidigt med manlig folkhögskola
pågår med väsentligen skild undervisning, högst

1.000 kronor;

till en andra årskurs vid af staten understödd folkhögskola
högst 1,000 kronoi’, dock endast för såvidt i
samma kurs ett antal elever, motsvarande minst fjerdedelen
af dem, som under närmast föregående läsår
genomgått den första årskursen, begagna undervisningen;
samt derjemte

till anordnande af parallelafdelningar vid folkhögskola,
då sådant pröfvas vid undervisningen i öfningsämnena
vara oundgängligen erforderligt, extra anslag
af högst 1,000 kronor för hvarje dylik skola;

allt under vilkor att landsting, kommuner eller enskilde,
hvar för sig eller gemensamt, till vederbörande
skola eller kurs lemna bidrag, hvilka, inberäknadt skolafgifter,
sammanlagdt uppgå till minst enahanda belopp
som statsbidraget, samt att berättelse öfver skolans eller
kursens verksamhet årligen af skolstyrelsen ingifves såväl
till Kong! Magt som till vederbörande landsting;

b) tillåta, att ett belopp af högst 3,000 kronor må
enligt de närmare bestämmelser, som Kongl. Maj:t kan
finna lämpligt meddela, användas till understöd för
utbildning af lärare och lärarinnor vid folkhögskolor;
samt,

c) under förutsättning af bifall till hvad utskottet

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

under mom. a) och b) här ofvan hemstält, höja förslagsanslaget
till understöd åt folkhögskolor från nuvarande
belopp af 55,000 kronor med 55,000 kronor eller till

110,000 kronor.

19:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen måtte dels, för sin del, Ano

godkänna de i statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för den Utredande af
januari 1900 angifna grunder för utdelande af statsbidrag till främjande™^’™"*"?
af undervisningen i slöjd, med rätt för Kongl. Maj:t att, när i särskilda '' ÖJ
fall omständigheterna dertill föranledde, meddela understöd af statsmedel
för ifrågavarande ändamål utan hinder deraf att någon afvikelse från
nämnda grunder egt rum, dels och höja det under riksstatens åttonde
hufvudtitel uppförda förslagsanslag med titel »bidrag till aflönande af
lärare i slöjd vid folkskolorna», nu uppgående till 110,000 kronor, med

130,000 kronor eller till 240,000 kronor.

Vid föredragning af detta ärende har departementschefen till statsrådsprotokollet
erinrat, hurusom med anledning af en inom 1899 års Riksdag
väckt motion Riksdagen i skrifvelse den 13 maj samma år hos Kongl.

Maj:t anhållit, det Kongl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida det i kongl.
kungörelserna den 1 juni 1894 och den 29 maj 1896 föreskrifna vilkor
för meddelande af statsbidrag åt lärare och lärarinnor, som i slöjd undervisa
i skolåldern varande gossar och flickor, att undervisningen skall
pågå under hela den för folkskolan bestämda årliga lästiden, kunde böra
undergå förändring i syfte, att statsbidrag måtte kunna utgå, äfven om
undervisningen fortginge under kortare tid, äfvensom att Kongl. Maj:t,
derest så funnes vara lämpligt, måtte till Riksdagen inkomma med det
förslag i ämnet, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

I Riksdagens skrifvelse hade till en början erinrats om innehållet i de
omförmälda kungörelserna. I den förstnämnda af dessa stadgades, »att
skoldistrikt, som genom intyg af vederbörande folkskoleinspektör visat sig
hafva på ändamålsenligt sätt i folkskola eller särskild slöjdskola anordnat
undervisning i slöjd för gossar, utan att undervisningen i folkskolans
läsämnen derigenom eftersättes, må af statsmedel för hvarje skola, hvari
antalet slöjdande gossar uppgår till minst tio, erhålla ett årligt understöd
af 75 kronor, derest undervisningen uti ifrågavarande ämne pågår minst
fyra timmar i veckan under hela den för folkskolan bestämda arliga lästiden,
samt att skoldistrikt, om i en dylik skola antalet af dem, som

[18.]

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

deltaga i slöjdundervisningen, är så stort, att de för denna undervisning
äro delade i två eller flere afdelningar, -må på här ofvan angifna vilkor
för hvarje sådan afdelning, hvari antalet uppgår till minst femton, erhålla
likaledes ett årligt understöd af 75 kronor, skolande förenämnda understöd
utgå från förslagsanslaget till bidrag till aflönande af lärare i slöjd vid
folkskolorna.»

I den andra af de båda kungörelserna föreskrefves, att skoldistrikt,
som genom intyg af vederbörande folkskoleinspektör visade sig hafva på
ändamålsenligt sätt i folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola
anordnat undervisning i qvinlig slöjd, bestående i stickning, stoppning,
lappning, linne- och klädsömnad samt, der omständigheterna sådant inedgåfve,
i spånad och väfning samt flätningsarbeten, utan att undervisningen
i folkskolans läroämnen derigenom eftersattes, finge af statsmedel för hvarje
skola, hvari antalet slöjdande flickor uppginge till minst tio, erhålla ett
årligt understöd af 30 kronor, derest undervisningen uti ifrågavarande
ämnen påginge minst fyra timmar i veckan under hela den för folkskolan
bestämda årliga lästiden, samt att skoldistrikt, om i en dylik skola antalet
af dem, som deltoge i slöjdundervisningen, vore så stort, att de för denna
undervisning vore delade i två eller flere afdelningar, finge på här förut
angifna vilkor för hvarje sådan afdelning, hvari antalet slöjdande uppginge
till minst tjugufem, erhålla likaledes ett årligt understöd af 30 kronor,
äfvensom att förenämnda understöd skulle utgå af förslagsanslaget för beredande
af undervisning i slöjd åt i skolåldern varande flickor.

I motiveringen till omförmälda motion hade anförts, bland annat, att
motionären villigt medgåfve, att det vid affattandet af ett lagstadgande af
nu ifrågavarande beskaffenhet, afsedt att tillämpas vid tusentals skolor,
som inom vidt skilda trakter af vårt land arbetade under mycket olikartade
förhållanden, måste vara ytterst svårt, för att ej säga omöjligt, att
finna en bestämmelse om lärotid, som vore för alla tillfredsställande.
Hvad i städerna äfvensom här och der på landet utan nämnvärd svårighet
läte sig genomföras, vore på landsbygden i allmänhet antingen med största
svårigheter förenadt eller ock omöjligt att verkställa. Betecknande vore
det äfven, att vid riksdagarne 1894 och 1896, då nämnda stadgande om
årlig lärotid varit föremål för öfverläggning inom kamrarne samt af
Riksdagen antagits, af representanter från olika delar af riket uttalats —
endels ganska allvarliga — betänkligheter mot fastställande af åtta månaders
slöjdtid. Vigtiga grunder hade dock, enligt motionärens förmenande,

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

bort föranleda eu begränsning till minst sex månader. 1 sådant fall hade
föreskriften kommit i öfverensstämmelse med den åsigt, som flertalet af
rikets folkskoleinspektörer vid 1894 års möte uttalat, ty desse, som hade
att på nära håll öfvervaka folkskolornas verksamhet och för den skull
måste anses ega eu noggrann kännedom om hvad man af dem med
hänsyn till deras olika organisation och vexlande lokala förhållanden rimligtvis
kunde begära, hade, särskildt beträffande den qvinliga slöjden, ej
vågat föreslå längre undervisningstid än minst sex månader. Då skolslöjden,
utom sin ej oväsentliga uppgift att bibringa en för det praktiska
lifvet nödig och nyttig handfärdighet, hade en stor uppfostrande betydelse
och derjemte åt barnen beredde en behöflig omvexling under deras trägna
sysslande med skolans läsämnen, skulle nog nyssnämnde målsmän för
folkundervisningen hafva strängt fasthållit fordran, att slöjdundervisningen
borde bedrifvas under hela den för folkskolan bestämda årliga lästiden,
såvida de ej fruktat, att en sådan bestämmelse mångenstädes ej kunnat
efterlefvas och att dess tillvaro i en folkskolestadga skulle befinnas menlig,
när det blefve ifrågasatt att införa slöjd i skolor, som arbetade under
ogynsamma förhållanden.

Öfvertygad om behofvet af ändring i nämnda hänseende, hade motionären
funnit sig föranlåten att till 1898 års Riksdag aflemna en motion,
hvari det hemstäldes, att i den punkt i kong], kungörelsen den 29 maj
1896 angående anslag för beredande af undervisning i slöjd åt i skolåldern
varande flickor, som innehölle vilkoren för erhållande af statsbidrag,
orden ''derest undervisningen uti ifrågavarande ämne pågår minst fyra
timmar i veckan under hela den för folkskolan bestämda årliga lästiden»
måtte utbytas mot följande: »derest undervisningen uti ifrågavarande

ämne pågår minst fyra timmar i veckan under minst sex månader af året,
eller ock under den kortare tid, under hvilken undervisningen i den egentliga
folkskolan fortgår.» Att de svårigheter, som vore oskiljaktigt förbundna
med en under folkskolans hela lästid fortgående slöjdundervisning,
ej blott försports inom det län motionären tillhörde, eller Göteborgs och
Bohus'' län, utan äfven annorstädes på landsbygden, ansåge motionären
framgå dels deraf, att vid diskussioner inom kamrarne representanter
från åtta län uttalat sig till förmån för motionen, dels deraf, att Första
Kammaren bifallit densamma och att inom Andra Kammaren, der votering
ej förekommit, talrika instämmanden åtföljt yrkandet om bifall till
motionärens förslag.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Motionären hänvisade i öfrigt till riksdagshandlingarna för år 1898
(motionen n:o 65 och kamrarnes protokoll för den 20 april, Första Kammarens
n:o 24 och Andra Kammarens n:o 28).

Den ändring, som vid Riksdagen år 1898 begärts med afseende på
undervisningstid, hade galt slöjden för flickor. Att så skett, hade berott
på, att svårigheterna att erhålla statsbidrag för de i qvinlig slöjd undervisande
framträdt betydligt skarpare än i fråga om dem, som undervisade
i goss-slöjd. Ty då undei’visningen i qvinlig slöjd inom Göteborgs och
Bohus län till största delen bestriddes af småskolelärarinnor (165 under
år 1898; medräknades lärarinnor vid mindre folkskolor och biträdande
vid folkskolor, uppginge antalet till 198), och äfven i andra län nämnda
lärarinnor i stort antal undervisade i slöjd, men dessa lärarinnor af helt
naturliga skäl måste undervisa sina egna skolbarn hufvudsakligen under
den ljusare och blidare årstiden och för den skull måste under vårterminen
senare börja och under höstterminen tidigare sluta sina skolor,
stälde sig vilkoret att undervisa i slöjd under hela den för folkskolan bestämda
årliga lästiden helt annorlunda och ogynsammare för dem än för
undervisare i goss-slöjd, hviika samtlige vore lärare i folkskolan. Den i
slöjd undervisande folkskoleläraren gjorde ju ingen uppoffring genom att
slöjda hela den stadgade tiden, om detta eljest vore möjligt, ty han måste
ju ändå under samma tid stanna på sin station för att undervisa barnen
i folkskolans öfriga läroämnen, men den i slöjd undervisande småskolelärarinnan,
som ej finge under hela läsåret undervisa sina småskolebarn
samtidigt med folkskolan, som under sitt läsår oftast måste bo ensam i
ett enstaka beläget skolhus och som väl kunde behöfva att under sin
ferietid få vistas hos föräldrar eller anhöriga på annan ort, måste i de
flesta fall, såvida hon ville komma i åtnjutande af statsbidrag, begifva sig
till sin skola en månad tidigare och stanna der qvar en månad längre
enkom för bestridande af fyra timmars slöjdundervisning i veckan, som
hon hade att meddela folkskolans flickor. Om betydelsen af detta skäl
för ändring i fråga om tiden för flickors undervisning i slöjd ej syntes
kunna förnekas, vore det likväl ej det enda eller ens det förnämsta. Andra
kunde anföras, som i lika grad gälde goss-slöjd och flick-slöjd och af
hviika det framginge, att, om en ändring i ofta nämnda afseende för de
undervisande vore önsklig, den icke mindre vore önsklig och behöflig för
de slöjdande barnen. Äfven om slöjdundervisningen meddelades uteslutande
af folkskolans lärare och lärarinnor, råkade man på landsbygden ut för

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

nästan oöfvervinneliga svårigheter. Så blefve förhållandet särskild! under
den mörkaste årstiden vid vårterminens början och under sista delen af
höstterminen. Huru skulle man under sådan årstid kunna ifrågasätta
slöjdundervisning, om barnen, efter att hafva sysselsatts med ^undervisning
så länge de kunde se vid dagsljus, derefter skulle slöjda vid konstgjord
belysning och sedan vandra hem i mörker, stundom på obanade
stigar, kanske genom skogar och vildmarker, en väglängd, som ej sällan
kunde uppgå till eu half mil, ja derutöfver. Ville man åter för afvärjande
af denna olägenhet bereda utrymme åt slöjden medelst minskande
af timantalet, som vore anslaget åt folkskolans öfriga läroämnen, hindrades
man af föreskriften, att folkskoleinspektör, när statsbidrag söktes, skulle
»intyga, att skoldistriktet på ändamålsenligt sätt anordnat undervisning i
slöjd för gossar eller flickor, utan att undervisningen i folkskolans läsämnen
derigenom eftersattes». Och skulle än saken till äfventyrs under den
mörka årstiden kunna någorlunda tillfredsställande ordnas i sådana folkskolor,
der barnen åtnjöte daglig undervisning, t. ex. på det sätt, att de
fem första dagande i veckan användes till undervisning i läsämnen och
lördagen till slöjd, så stode man deremot fullkomligt rådlös med afseende
på andra grupper af folkskolor, som till mycket stort antal för närvarande
funnes och säkerligen under eu lång framtid komme att finnas i vårt land.
Så vore förhållandet i alla fasta folkskolor med hvarannandagsläsning.
Huru skulle det i skolor, der barnen åtnjöte undervisning endast tre dagar
i veckan, låta sig göra att under den mörka årstiden, som åtminstone
kunde beräknas till två månader af läsåret, undantaga eu dag i veckan
till slöjd? Samma svårigheter mötte i nästan alla s. k. mindre folkskolor,
der småskog- och folkskoleafdelningarna besökte skolan vexelvis hvarannan
dag. Och livad anginge de i glest befolkade trakter i stor mängd förekommande
flyttande folkskolorna, vore det val uppenbart, att man ej till
förmån för slöjden kunde taga någon enda timme från de öfriga ämnena,
hvadan äfven i dessa skolor slöjdundervisningen under den mörkaste tiden
blefve omöjliggjord, såvida man ej ville slöjda vid lampljus och låta barnen
gå hem i mörker eller ock inskränka slöjden till de i skolans närmaste
granskap boende, hvilket, huru orimligt det vore, enligt hvad från fullt
trovärdigt håll uppgifvits, i följd af nu gällande vilkor för erhållande af
statsbidrag flerstädes hade egt rum.

Af det ofvan sagda ansåge motionären framlysa, att bestämmelserna
med afseende på undervisningstid i folkskoleslöjden vid en stor mängd
af skolor ej kunde efterlefva?. Och då motionären förestälde sig, att det
för staten, som för folkundervisningen gjort och gjorde så störa uppoff Bih.

till Riktat. Prat. 1.000. 4 Samt. 1 A fel. .9 Höft. 10

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

ringar, borde vara önskvärd!-, att de rika understöden måtte komma så
många som möjligt till godo, hade motionären ansett den olägenheten, att
slöjdtiden i någon mån förkortades, vara vida mindre än den, att nu
gällande stadgande bibehölles med påföljd, att ett af folkskolans vigtigare
läroämnen aldrig finge inträda i eu stor del af de svenska skolorna och
i följd deraf många fattiga hem blefve beröfvade det gagn och den glädje,
som eljest kunnat komma dem till del.

Vidare — yttrade departementschefen — hade uti Riksdagens ifrågavarande
skrifvelse omtalats, hurusom, då statsutskottet vid 1898 års riksdag
till behandling före!) af t den af motionären då väckta motionen, utskottet
förklarat sig ej kunna förorda hvad i samma motion föreslagits
och som skäl dertill anfört, dels att någon på erfarenhet grundad öfvertygelse
om behöfligheten af förändring i gällande bestämmelser ännu icke
kunnat vinnas, dels att den af motionären föreslagna förändringen strede
mot den grundsats, som vid slöjdundervisningens införande i våra folkskolor
framhållits, eller att den skulle bereda en nyttig omvexling mellan
själs- och kroppsarbete och förekomma en ensidig utveckling på grund af
sysselsättning med endast bokliga studier, hvarför slöjdundervisningen borde
meddelas i folkskolan och såsom en nödvändig del af det hela ingå bland
öfriga undervisningsämnen, och dels att deri ifrågasatta förändringen kunde
leda dertill, att undervisningen i slöjd lomme att till tiden inskränkas vid
vissa skolor, der den för närvarande påginge under hela den för folkskolan
bestämda årliga lästiden.

Statsutskottet vid 1899 års riksdag hade deremot, enär det af motionären
vid 1898 års riksdag väckta förslaget, på sätt motionären åberopat,
blifvit af Första Kammaren antaget och äfven inom Andra Kammaren
vunnit tillslutning, och då vidare den föreliggande motionen afsåge förändringar
i bestämmelserna om statsbidrag till slöjdundervisning icke
endast för flickor, utan äfven för gossar, visserligen icke ansett sig
böra föreslå Riksdagen att i enlighet med motionärens förslag omedelbart
besluta förändring i omförmälda bestämmelser, men funnit sig böra hemställa,
att en skrifvelse i ämnet måtte till Kong! Maj:t aflåtas med hemställan
om utredning, huruvida vilkoren för tillgodonjutande af statsbidrag
för slöjdskolor lämpligen borde undergå förändring i sådant syfte,
som i motionen föreslagits, och med anhållan tillika, att Kongl. Magt,
derest sa funnes vara lämpligt, måtte till Riksdagen inkomma med det
förslag i ämnet, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

Detta statsutskottets förslag hade af Riksdagen bifallits.

Riksdagens ofvannämnda skrifvelse hade, enligt hvad i statsråds -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

protokollet vidare meddelas, genom remiss den 19 maj 1899 blifvit för
afgifvande af utlåtanden öfverlemnad till öfverståthållareembetet och Kongl.
Maj:ts samtlige befallningshafvande, till domkapitlen i riket med förständigande
att höra vederbörande folkskoleinspektörer samt till Stockholms
stads konsistorium och öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor.

Några af dem, som på grund häraf i ärendet sig yttrat, hade hemstält,
att Riksdagens framställning icke måtte vinna Kongl. Maj:ts bifall, och
dervid anfört hufvudsakligen följande. Den för slöjdundervisning i folkskolorna
tillmätta tiden vore redan enligt nu gällande bestämmelser
väl knapp för att med denna undervisning skulle kunna vinnas resultat,
motsvarande dertill beviljade anslag. Dessutom borde slöjdundervisningen,
hvars betydelse vore ej blott att bibringa teknisk färdighet, utan framför
allt att verka som uppfostringsmedel, likställas med ötriga läroämnen i
stället för att, såsom nu, intaga eu undantagsställning i förhållande till
dem. Derför förelåge intet skäl att göra medgifvande i afseende på den
föreskrifna årliga undervisningstiden. Förkortade man denna, stärkte man
nemligen den på många håll rådande uppfattningen af slöjden som ett
biämne. Bibehölle man åter nu gällande bestämmelser, hvilka för öfrigt
— åtminstone beträffande undervisningen i qvinlig slöjd — egt gällande
kraft under för kort tid för att man skulle kunnat komma till bestämd
åsigt om behöfligheten af deras förändring, skulle sannolikt äfven i sådana
skolor, der slöjdundervisningen ännu icke vore tillfredsställande anordnad,
införandet af en bättre ordning påskyndas. Eu ändamålsenligare anordning
af slöjdundervisningen skulle kunna införas i landets skolor, om t. ex.
undervisningen började något tidigare, än nu vanligen vore förhållandet,
och om allt för lång middagsrast ej medgåfves. Mot motionärens påstående,
att den för slöjden föreskrifna årliga undervisningstiden borde inskränkas
för småskolelärarinnans skull, som i annat fall, om hon vore äfven slöjdlärarinna
i folkskola, måste uppehålla sig i skoldistriktet äfven på tider,
då småskolan ej vore i gång, kunde invändas, att det vore jemförelsevis
sällsynt och i alla händelser icke någonstädes nödvändigt, att småskolans
läseterminer in föl le på andra tider än folkskolans, samt titt man kunde
ifrågasätta, huruvida det vore vigtig!, att lärarinnornas intressen tillgodosåges
på bekostnad af undervisningen i ett bland folkskolans vigtigare
läroämnen. Äfven under den mörkare årstiden kunde slöjd inrymmas på
folkskolans arbetsordning. Den konstgjorda belysningen vore nemligen
icke skadligare för barnen under slöjdtimmarne än under andra lärotimmar,
och i vissa delar af landet måste barnen gå hem i skymning eller mörker,
äfven om slöjdundervisning icke förekomme i skolan. Hvad sålunda blifvit

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

sagdt till stöd för bibehållande af nu gällande bestämmelser rörande den
årliga undervisningstiden i slöjd gälde äfven, då fråga vore om mindre
gynsamt anordnade skolor. Särskildt beträffande sådana skolor, der barnen
endast hvarannan dag infunne sig i skolan, vore dessa så otillfredsställande
anordnade, att de snarare borde afskaffas än till skada för slöjdundervisningen
föranleda minskning i den tid, som blifvit åt denna anslagen.
Slutligen hade föreskriften, att slöjdundervisningen skulle pågå hela den
tid, folkskolan vore i verksamhet, haft det goda med sig, att många barn
derigenom förmåtts att på de bestämda lärotiderna ordentligt infinna sig
till skolarbetet och att utan afbrott begagna undervisningen till dess de
fått tillstånd att afgå från skolan.

Beträffande Stockholm och de flesta öfriga städer vore, enligt vederbörande
myndigheters yttranden, inga förändringar i nuvarande föreskrifter
rörande slöjdundervisningen erforderliga.

De flesta af dem, från hvilka utlåtanden infordrats, hade emellertid
ansett, att behof af ändring i nu gällande bestämmelser rörande tiden för
slöjdundervisningen gjort sig gällande. Till stöd for denna åsigt hade
de framhållit och ytterligare utvecklat de skäl, som af motionären framstälts.
Särskildt hade dervid betonats den omständigheten, att med nuvarande
lagstiftning det kunde hända, att en församling, der slöjdundervisning
påginge t. ex. fem månader om året, kunde få fullt statsbidrag, under det
en annan, der det slöjdades 6 å 7 månader årligen, icke kunde erhålla
något bidrag af allmänna medel till ifrågavarande undervisning, om nemligen
folkskolans årliga undervisningstid vore bestämd till åtta kalendermånader.

Beträffande den ändring, som borde vidtagas i nu gällande föreskrifter
rörande slöjdundervisning i folkskolan, hade mycket vexlande åsigter
uttalats.

Några hade förklarat sig ej hafva något att erinra mot motionärens
framställning.

Andra hade ansett önskvärdt, att, utan förkortande af den sammanlagda
minimitiden, jemkning vidtoges beträffande föreskriften om visst
antal slöjdtimmar i veckan. Så hade t. ex. föreslagits, att de nuvarande
bestämmelserna skulle bibehållas som hufvudregel, men att det undantagsvis,
der sådant visade sig nödvändigt, skulle medgifvas, att slöjdundervisningen
inskränktes till 23 veckor om året samtidigt med folkskolans
undervisningstid, men i sådant fall med minst sex timmars undervisning i
veckan, så att minst 138 timmar om året fortfarande komme hvarje slöjdafdelning
till del.

Ett annat förslag i samma syfte vore, att den under de två vinter -

Statsutskottets Utlåtande N:o .9.

månaderna, då slöjdundervisningen skulle inställas, uppkommande bristen
i slöjdtimma nies antal skulle fyllas antingen genom ökning i timantalet
under de sex återstående månaderna eller genom komplettering under
ferierna.

Med hänsyn särskilt till slöjdundervisningen för flickor hade den åsigt
uttalats, att, om åtta månaders årlig undervisningstid bibehölles, statsbidragborde
få utgå, äfven om denna tid endels sammanfölle med småskolans
och mindre folkskolans lästid, i hvilket fall folkskolans flickor dock vore
i tillfälle att deltaga i slöjdundervisningen under största delen af folkskolans
undervisningstid.

Åtskilliga af dem, som afgifvit utlåtande i frågan, hade förmenat, att
inskränkning borde göras i den nu för slöjdundervisningen föreskrifna årliga
undervisningstiden, och att skoldistrikten detta oaktadt borde få utbekomma
hela beloppet af det nu för ändamålet anslagna statsbidraget. Dock hade
dervid några gjort det förbehåll, att inskränkningen skulle få vidtagas
endast i det fall, att den pröfvades vara af behofvet påkallad.

Angående omfattningen af den förordade inskränkningen hade olika
meningar framstäf. Så hade föreslagits, att undervisningen i slöjd skulle
årligen pågå minst sex månader, eller under 25 veckor med minst fyra
timmar i veckan, eller under 20 veckor med minst fem timmar i hvarje
vecka, eller fyra timmar i veckan under sex månader och två timmar
hvarje vecka under läsårets två mörkaste månader, eller till 100 timmar,
fördelade på minst 25 veckor och med minst två timmar i hvarje vecka,
vare sig i samband med repetitionsförhören i skolor, der läsning påginge
sex timmar dagligen, eller å ljusare dagar såsom en sjette arbetstimme i
skolor, der undervisning meddelades fem timmar om dagen, eller 120
timmar eller 130 timmar, med rätt för skolråden att på lämpligaste sätt
fördela dem under folkskolans lästid.

I många af utlåtandena hade uttalats den farhågan, att, derest den stadgade
undervisningstiden förkortades, utan att samtidigt dermed det för slöjdundervisningens
främjande anslagna statsbidrag gjordes med hänsyn till
beloppet lieroende af slöjdundervisningstidens längd, denna tid skulle äfven
i sådana skolor, i hvilka slöjdundervisning utan svårighet kunde pågå
under åtta månader af året eller eljest under folkskolans hela årliga lästid,
komma att lida afsevärd afknappning. Till förebyggande af att på
sådant sätt det med statsbidraget afsedda ändamålet skulle i väsentlig mån
förfelas hade åtskilliga utvägar föreslagits. Så borde inskränkning af
undervisningstiden få ega rum endast i vissa slag af skolor, t. ex. fasta
skolor med afdelningsläsning och flyttande skolor.

Enligt andra förslag borde undervisningstiden — såsom departements -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

chefen i annat sammanhang redan antydt — få förkortas endast när vederbörande
myndighet, Kong! Magt, Kongl. Maj:ts befallningshafvande eller
domkapitlet, efter folkskoleinspektörens hörande, pröfvat en sådan förkortning
vara af behofvet påkallad.

Många af dem, som afgifvit utlåtanden uti ifrågavarande ärende, hade
ifrågasatt, att statsbidraget skulle sänkas i den mån, undervisningstiden
förkortades, antingen på det sätt att uti folkskolor, der hinder mötte för
åtta månaders undervisning i slöjd — flyttande folkskolor, och skolor, der
folk- och småskoleafdelningarna undervisades på skilda tider — statsbidraget
skulle utgå med visst flxt lägre belopp än eljest, t. ex. hälften,
eller ock, i likhet med hvad beträffande fortsättningsskolor funnes föreskrifvet,
så att statsbidraget skulle ställas i direkt förhållande till den
särskilda minimitid, hvilken blifvit antingen i lagen faststäld eller, på sätt
förut vore sagdt, efter pröfning för visst fall bestämd.

Några af dem, som yttrat sig rörande nedsättning af den årliga undervisningstiden,
hade ansett, att denna i vissa skolor kunde sättas så lågt
som till fyra månader. I ett af utlåtandena hade föreslagits, att, enär den
årliga undervisningstiden i skolor med åtta månaders undervisningstid om
året, efter afräkning af helgdagarna, syntes kunna beräknas till 128 timmar
årligen, samt barnen för vinnande af det med skolslöjden afsedda resultat
kunde anses behöfva en undervisningstid af minst två läsår med nu stadgade
minsta undervisningstid för slöjd eller omkring 256 timmar, till följd
hvaraf och då hvarje barn gemenligen under sin skolålder bevistade folkskolan
under fyra år, minimitiden för hvarje barns undervisning i slöjd
skulle kunna sättas till 64 timmar för hvarje läsår, skoldistrikt, som föranstaltade
undervisning i slöjd under kortare tid än 128 timmar under
läsåret, dock minst 64 timmar, borde vara berättigad! att erhålla för 64
timmars undervisning hälften och för hvarje 16 timmars ytterligare undervisning
derutöfver en åttondedel af det statsunderstöd, skoldistriktet enligt
nu gällande bestämmelser för hel undervisningstid egde med hänsyn till
lärjungeantalet tillgodonjuta.

I sammanhang med sålunda framstälda förslag om statsunderstödets
minskning i proportion till undervisningstidens längd hade vissa bland de
hörda myndigheterna och tjenstemännen hemstält om höjning i visst fall
af statsbidragets belopp, särskild! beträffande anslaget till främjande af
den qvinliga slöjdundervisningen.

Några hade föreslagit, att statsbidrag till främjande af goss-slöjd
måtte utgå med 75 kronor, om undervisningen pågått åtta månader, med
65 kronor, derest undervisningstiden uppgått till sju månader, och med 55
kronor, om undervisning uti ifrågavarande ämne meddelats endast sex

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

månader. Beträffande den qvinligt slöjden skulle den, eldigt samma förslag,
understödjas med 40 kronor för åtta månaders undervisning samt
med So kronor för sju månaders och med 30 kronor för sex månaders
undervisning.

Enligt ett annat förslag deremot borde statsanslaget till goss-slöjd
utgå med 80, 60 och 40 kronor och till flickslöjd med 40, 30 och 20
kronor, allt efter som undervisningen pågått åtta, sju eller sex månader.

Äfvenledes hade det förslag fram staka, att statsbidragets storlek för
slöjdskola med minst tio elever, då fråga vore om goss-slöjd, måtte vid
minst 3OV2 veckors — d. v. s. åtta månaders, minskade med fyra till fortsättningsskola
använda veckor — undervisning utgå med 80 kronor, men
vid sex månaders undervisning med 60 kronor, att sådant anslag till flickslöjd
måtte för samma tider utgå med respektive 40 och 30 kronor, för
hvarje skola med tio eller skolafdelning med tjugufem elever, allt under
förutsättning, att hvarje barn åtnjöte undervisning hela den ifrågavarande
tiden, men att deremot till skolor, der olika afdelningar på olika tider af
året undervisades i slöjd, måtte i fråga om slöjd för gossar lemnas ett
statsbidrag af 40 kronor och i fråga om slöjd för flickor ett statsbidrag
af 20 kronor för hvarje slöjdafdelning af tio elever, som undervisades fyra
månader af året, dock att icke mer än två sådana bidrag finge lemnas åt
hvarje skola för goss-slöjd och ej heller mer än två åt hvarje skola för
flickslöjd.

I samband härmed hade äfven hemstälts, huruvida det icke borde stadgas,
att, om de slöjdande barnens antal i en flyttande skola på de stationer,
mellan hvilka skolan flyttade, uppginge till tio, statsbidrag skulle kunna
erhållas.

Vidare hade ifrågasatts, att statsanslaget till slöjdskolorna skulle af
vederbörande skoldistrikt reqvireras först i december, då dels genom inspektioner,
dels genom utdrag ur slöjdjournaler kunde styrkas, att antalet
slöjdande barn varit i regel det lagstadgade icke blott under årets tre
första månader, utan under hela året.

Jemväl den önskan hade uttalats, att bestämmelserna om statsbidrag
till främjande af undervisning i slöjd för gossar måtte få tillämpas äfven
på sådana mindre folkskolor, i hvilka undervisning i goss-slöjd meddelades.

Erforderligt ansåges äfven vara, att förbud utfärdades mot att förlägga,
slöjdundervisningen uteslutande till lördagen eller i allmänhet till en enda
veckodag med fyra till sex timmar i följd, hvilket, vore i strid med slöjdundervisningens
sanna intresse jemväl ur den synpunkten, att många föräldrar
ogerna läte sina barn besöka skolan endast för att deltaga i slöjdundervisningen.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Slutligen hade hemstälts, huruvida icke, derest i ärendet föreslagna
ändringar i större eller mindre man komme till utförande, de många föreskrifter,
hvilka för närvarande gälde i afseende på anslagen för slöjdundervisningen
och som iner eller mindre skulle beröras af dessa ändringar,
nemligen kungl. kungörelserna den 26 oktober 1886, den 1 juni 1894
och den 29 maj 1896 samt kungl. cirkulären af de båda sistnämnda dagarne,
dervid lämpligen kunde och borde sammanföras till en enda allmän
författning.

Vidare har departementschefen erinrat, att samme motionär, som väckt
den motion, hvarom nu varit fråga, till 1899 års Riksdags ompröfvande
framlagt en annan motion jemväl rörande slöjdundervisningen. I denna
hade han hemstält, att Riksdagen ville besluta, att slöjdskolor för gossar
och flickor måtte blifva likstälda med öfriga i Kongl. Maj:ts cirkulär till
Kongl. Maj:ts befallningshafvande den 28 maj 1897 omnämnda skolor i
i fråga om utbekommande af lönetillskott af allmänna medel. Med anledning
deraf hade Riksdagen i skrifvelse den 13 maj 1899 hos Kongl. Maj:t
anhållit, att Kongl. Maj:t måtte efter verkstäld utredning till Riksdagen inkomma
med förslag till sådan förändring i gällande bestämmelser angående
tillgodonjutande af statsunderstöd för slöjdundervisning, att dylikt understöd
måtte kunna utbetalas jemväl för slöjdundervisning, som vid nyinrättad
slöjdskola eller vid folkskola, der slöjdundervisning ej förut meddelats,
tagit sin början å annan tid af kalenderåret än vid vårterminens
början.

Till stöd för omförmälda framställning hade Riksdagen åberopat de i
motionen anförda skäl, hvilka vore i hufvudsak följande. Genom kong],
kungörelsen den 1 juni 1894 vore såsom vilkor för erhållande af statsbidrag
stadgadt, att undervisningen i slöjdskola för i skolåldern varande
gossar skulle fortgå »minst fyra timmar i veckan under hela den för folkskolan
bestämda årliga lästiden.» Emellertid hade ofta inträffat, att eu
nyinrättad slöjdskola ej trädt i verksamhet förr än vid höstterminens
början, och då för dylik skola ingifvits ansökan om statsbidrag för
denna kortare tid af året, under hvilken slöjdundervisning vid skolan bedrifvits,
hade sådan ansökan alltid blifvit afslagen under hänvisning till
förut anförda stadgande. Annorlunda hade naturligen ej kunnat ske, och så
länge ifrågavarande stadgande oförändradt qvarstode, kunde dylika ansökningar
icke bifallas. Giltig anledning till ändring i detta afseende syntes
obestridligen förefinnas. Den enklaste konseqvens tycktes nemligen fordra,
att slöjdskolorna uti ifrågavarande hänseende likstäldes med andra skolor,
så att äfven för slöjdskolorna finge gälla hvad i berörda fall vore stadgadt

Statsutskottets Utlåtande N:o .9.

i kong!. cirkuläret den 28 maj 1897. I sådana skoldistrikt, der läsaret
började med höstterminen — och deras antal blefve med hvarje år allt
större — vore det ju det allra naturligaste, att en beslutad slöjdskola
trädde i verksamhet vid höstterminens början. Många omständigheter
kunde dessutom göra det omöjligt att få en beslutad slöjdskola i gång vid
början af vårterminen.

Det i motionen afsedda stadgandet i det numera upphäfda cirkuläret
den 28 maj 1897, hvilket stadgande återfunnes i det nu gällande kongl.
cirkuläret den 27 maj 1898 till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga
län rörande förändrade bestämmelser angående lönetillskott af allmänna
medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor, innehölle — yttrade
departementschefen — att för utbekommande af lönetillskott af allmänna
medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor och småskolor hinder ej
borde möta vare sig deraf att en småskola eller mindre folkskola under
årets lopp förändrats till folkskola, i hvilken händelse lönetillskott till det
för hvarje fall bestämda belopp finge utgå för de tider af året, då hvardera
skolan varit i verksamhet, eller deraf att ny läraretjenst eller ny
skola inrättats under så framskriden tid af året, att af sådan anledning
undervisningen ej kunnat fortgå hela den stadgade tiden, i hvilken händelse
lönetillskott finge utgå för den tid undervisningen bedrifvits.

Öfver Riksdagens ifrågavarande framställning hade, enligt hvad
departementschefen meddelat, genom remiss den 19 maj 1899 utlåtanden
infordrats från öfverståthållareembetet, Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande,
domkapitlen, Stockholms stads konsistorium och öfverstyrelsen
för Stockholms stads folkskolor äfvensom, genom domkapitlen, från rikets
folkskoleinspektörer; och hade samtlige, Indika sålunda blifvit i ärendet
hörda, tillstyrkt eller åtminstone icke motsatt sig bifall till Riksdagens
hemställan.

Såsom skäl för vidtagande af den föreslagna förändringen hade dervid
hufvudsakligen åberopats, att det vore både följdrigtigt och rättvist att, i
fråga om skolslöjden uti ifrågavarande hänseende medgifva samma förmån,
som vore stadgad beträffande statens bidrag till den öfriga folkskoleundervisningen,
helst ett allmännare införande i folkskolorna af berörda vigtiga
läroämne derigenom otvifvelaktigt skulle befordras. Härjemte hade framhållits,
att det i de allt talrikare fall, der läsåret toge sin början med
höstterminen, vore både naturligare och ändamålsenligare, att slöjdskola
öppnades vid läsårets början, då schema uppgjordes att gälla för året i
dess helhet, än vid kalenderårets början, som infölle midt i den undervisningstid,
hvarunder de äldre barnen flitigast besökte skolan. Pa sadant,
Bill. till lii/csd. Prat. 1.900. 4 Samt. I Afd. it luft. 11

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

sätt blefve slöjdundervisningen mera metodiskt anordnad från början och
mera fruktbringande i längden.

Beträffande de närmare vilkoren för åtnjutande af den förmån, hvarom
nu vore fråga, hade olika åsigter uttalats.

I flera utlåtanden hade den mening framstälts, att, enär den årliga
undervisningen i folkskolorna vore fördelad på två terminer och det syntes
lämpligt, att ett nytt läroämne ej infördes å annan tid än från och med
en termins början, då jemväl arbetsordning för terminsundervisningen plägade
uppgöras, skäl icke vore för handen till annan ändring uti berörda
syfte, än att bidrag af allmänna medel till slöjdundervisning finge utgå,
der denna undervisning toge sin början i sammanhang med höstterminen,
en regel, som lämpligen ock kunde tillämpas å en vid höstterminens begynnelse
nyinrättad särskild slöjdskola. I synnerhet med hänsyn till folkskolor
med afdelningsläsning likasom till de flyttande skolorna borde det
stadgas såsom vilkor för erhållande af statsbidrag, att nyanordnad slöjdundervisning
skulle pågå minst höstterminen, enär det vore hvarken behöfligt
_ eller nyttigt att bestämma en kortare tid. Men statsbidrag till
undervisning^ i slöjd, meddelad i nyinrättad slöjdskola, borde dock, enligt
ett förslag, få utgå för hösttermin endast för så vidt slöjdskolan vore stäld
i samband med folkskola eller mindre folkskola, der läsåret toge sin början
med nämnda termin.

I nära anslutning till dessa förslag hade hemstälts, att statsbidrag till
under året anordnad slöjdundervisning skulle få utgå endast i det fall, att
undervisningen påginge under minst halfva den för distriktets slöjdskolor
bestämda årliga arbetstiden, i hvilket fall statsbidraget borde nedsättas till
hälften af det för år bestämda beloppet. Enligt eu annan mening borde,
då särskilda slöjdskolor, hvilka alltid komme att blifva ett fatal, kunde
utan men för annan läroanstalt begynna sitt arbete vid hvilken tid på
aret som helst, statsanslag till dessa skolor erhållas utan hänsyn till tiden
för deras öppnande.

Beträffande statsbidragets belopp i detta fall hade föreslagits, att det
borde beräknas för månad, så att det för goss-slöjd skulle utgå med 10
kronor och för flickslöjd med 5 kronor för arbetsmånad, dock ej till högre
belopp för år än 80 kronor för förra slaget af slöjd och 40 kronor för
det senare. I åtskilliga utlåtanden hade förordats stadgande derom, att, om
slöjdundervisning anordnades så sent under året, att den ej kunde pågå
åtta manader, statsbidrag till främjande af denna undervisning likväl skulle
kunna erhållas, dock ej för kortare årlig undervisningstid än två månader.
Eu af dem, från hvilka utlåtanden infordrats, hade hemstält om bifall till

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

motionärens framställning, under förutsättning likväl, att beslutet om en
slöjdskolas inrättande under en kortare tid än sex månader af kalenderåret
tillika innehölle bestämmelse om att samma slöjdskola måste pågå
äfven under det närmast följande kalenderåret och efter samma plan, som
vid beslutets fattande blifvit faststäld.

Hvad vidare anginge sättet för beräknande af statsbidragets belopp hade
de flesta af dem, som blifvit i ärendet hörda, tillstyrkt, att bidraget skulle,
i öfverensstämmelse med kongl. cirkuläret den 27 maj 1898 och enligt
hvad i Riksdagens skrifvelse blifvit anfördt, utgå för den tid undervisningen
bedrifvits. Dock hade härvid gjorts framställning om, att undervisningstiden
måtte beräknas i fulla kalendermånader och understödet bestämmas
till deremot svarande beloj^p. 1 motsats häremot hade i ett utlåtande
yrkats, att, i fall slöjdskola inrättats under så framskriden tid af
året, att undervisningen af sådan anledning ej kunnat fortgå hela den
stadgade tiden, statsbidrag borde utgå för det antal timmar undervisningen
bedrifvits.

Uppmärksamheten hade i några utlåtanden fästs derpå, att särskild
bestämmelse vore af nöden derom, att, derest i förut befintlig slöjdskola
eller i folkskola, der undervisning i slöjd meddelades, ny, till statsbidrag
eljest berättigad slöjdafdelning inrättades å annan tid än vid vårterminens
början, understöd äfven i sådant fall finge utgå.

Slutligen hade den åsigt uttalats, att statsbidrag borde kunna erhållas
icke blott under den i Riksdagens skrifvelse afsedda förutsättning, utan
äfven, på sätt uti kongl. cirkuläret den 27 maj 1898 omförmäldes, i andra
fall, der sådana oförutsedda och oförvållade hinder för undervisningens
fortgång inträffat, att de icke kunnat af skoldistriktet undanrödjas, till
exempel om lärarebefattning blefve ledig och icke kunde under återstoden
af läsåret på lämpligt sätt besättas eller uppehållas, eller om undervisningen
måst på grund af farsot under någon tid inställas.

Departementschefen har vidare till statsrådsprotokollet yttrat:

De många skiftande förslag, som i de inkomna utlåtandena framstälts,
hade ansetts kräfva en ytterligare af sakkunnige från olika delar af landet
verkstäld utredning. Kongl. Maj:t hade derför bemyndigat departementschefen
att för utredning af ifrågavarande jemte vissa andra till folkundervisningen
hörande frågor sammankalla fem sakkunnige. Dessa hade den 1
sistlidne november sammanträdt och den 23 i samma månad öfverlemnat
till ecklesiastikdepartementet utlåtande angående vilkoren för erhållande
af statsbidrag för slöjdundervisningen vid folkskolorna. Uti utlåtandet
hade de framstält följande förslag till föreskrifter rörande anslag för beredande
af undervisning i slöjd åt i skolåldern varande gossar och flickor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

»1. Skoldistrikt, som genom intyg af vederbörande folkskoleinspektör
visar sig hafva på ändamålsenligt sätt i folkskola eller särskild slöjdskola
anordnat undervisning i slöjd för i skolåldern varande gossar, bestående i
träslöjd och, der omständigheterna sådant medgifva, i metallslöjd, eller i
folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola nndervisning i slöjd
för i skolåldern varande flickor, bestående i stickning, linnesömnad, stoppning
och lappning samt, der omständigheterna sådant medgifva, i klädsömnad,
spånad, väfnad och flätningsarbeten, utan att undervisningen i
folkskolans öfriga läroämnen derigenom eftersättes, må af statsmedel för
hvarje skola, hvari minst tio gossar eller tio flickor varit för slöjdundervisningen
vid hvarje lästermins början inskrifna och, så länge de tillhört
skolan, i allmänhet uti densamma deltagit, eller, om i en dylik skola antalet
af dem, som deltagit i slöjdundervisningen, varit så stort, att de för
denna undervisning varit delade i två eller flere afdelningar, för hvarje
sådan afdelning, hvari minst femton slöjdande gossar eller minst tjugufem
slöjdande flickor varit för slöjdundervisningen vid hvarje lästermins början
inskrifna och, så länge de tillhört skolan, i allmänhet uti densamma deltagit,
erhålla ett årligt understöd af 80 kronor för dylik skola eller dylik
afdelning med slöjdande gossar och af 40 kronor för dylik skola eller
dylik afdelning med slöjdande flickor, derest undervisningen uti ifrågavarande
ämne antingen

a) pågått minst fyra timmar i veckan under åtta undervisningsmånader,
hvarje kalendermånad beräknad till trettio dagar, eller

b) under högst två månader af den mörkare årstiden pågått endast
två timmar i veckan, men under lika lång tid af den ljusare delen
af året fortgått sex timmar i veckan, fördelade på minst två dagar, och
under återstående undervisningsmånader fyra timmar i veckan, eller

c) under högst två månader af den mörkare årstiden varit instäld,
men under dubbelt så lång tid af den tjusare delen af året fortgått
sex timmar i veckan, fördelade på minst två dagar, och under återstående
undervisningsmånader fyra timmar i veckan;

börande tiden för undervisning i slöjd falla inom den folkskolas eller
mindre folkskolas undervisningstid, som de slöjdande barnen tillhöra,
eller ock dels inom nämnda skolas, dels inom småskolans undervisningstid.

2. Om vid folkskola eller mindre folkskola undervisningen i slöjd
under högst två månader af den mörkare årstiden pågått endast två itimmar
i veckan och under återstående sex undervisningsmånader fyra timmar
i veckan, må efter uppfyllande af öfriga i mom. 1 angifna vilkor sju
åttondedelar af förenämnda understöd uppbäras.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

3. Om vid sådan skola, som i nästföregående mom. omförmäles,
undervisningen i slöjd under högst två månader af den mörkare årstiden
varit instäld, men under återstående sex undervisningsmanader pagatt fyra
timmar i veckan, må under enahanda vilkor tre fjerdedelar af det understöd
uppbäras, sam kan erhållas för åtta månaders undervisning.

4. Om slöjdundervisning anordnats blott å en station för flyttande
skola eller blott för en afdelning af en eller flere årsklasser af skola, der
olika årsklasser undervisas på skilda tider af året, ma för halfva antalet
af de i mom. 1—.3 upptagna undervisningsmånader understöd af statsmedel
uppbäras med hälften af de belopp, som kunna erhallas enligt i
samma mom. angifna bestämmelser och vilkor.

5. Förenämnda understöd skola utgå från förslagsanslagen till bidrag
för aflönande af lärare i slöjd vid folkskolorna och för beredande af
undervisning i slöjd åt i skolåldern varande flickor. Ansökningar dylikt understöd, affattade enligt faststäldt formulär .och försedda med
deri angifna uppgifter, skola, särskild! för gossar och särskild! för flickor,
till folkskoleinspektören insändas i två exemplar, hvaraf det ena, försedt
med hans intyg, bör af skolrådet (skolstyrelsen) ingifvas eller med allmänna
posten insändas till Kongl. Maj:ts befallningshafvande efter början
af december månad det år, för hvithet understödet sökes, eller senast före
utgången af januari månad följande år, börande hinder för utbekommande
af understöd icke möta vare sig a) deraf, att undervisningen i följd af
farsot måst för någon tid inställas, eller b) deraf, att slöjdundervisning
vid folkskola, mindre folkskola, särskild slöjdskola eller för slöjd afdelning.
vid dylika skolor anordnats under en så framskriden del af året, att af
sådan anledning undervisningen ej kunnat fortgå hela den för statsbidrags
erhållande bestämda tiden, i hvilket fall understödet må utgå för det antal
hela månader, undervisningen bedrifvits, dock ej för kortare tid än
från höstterminens början, eller c) deraf, att två eller flere slöjdafdelningar
under året förenats till ett mindre antal, i hvilket fall understödet för det
öfverskjutande antalet afdelningar må utgå för det antal hela månader,
dessa undervisats särskild!, eller d) deraf, att antalet slöjdande barn vid
en folkskola eller mindre folkskola vid höstterminens början nedgått under
tio, i hvilket fall understöd må utgå för det antal hela månader, slöjdundervisningen
i enlighet med i mom. 1—3 angifna bestämmelser fortgått
under vårterminen, eller e) deraf, att vid flyttande skola de i inom. 1 omnämnda
antalen af slöjdande gossar eller flickor äro fördelade pa de olika
stationerna.»

De sakkunnige hade sålunda föreslagit, att för erhållande af helt
statsbidrag till främjande af undervisning i slöjd skulle lordras, att under -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

visningen påginge fyra timmar i veckan under åtta undervisningsmånader.
I regel borde derjemte slöjdundervisningen bedrifvas under samma tid af
året som den öfriga undervisningen i den skola, de slöjdande tillhörde.
Men da mångenstädes anordnande af undervisning i qvinlig slöjd försvårats
derigenom att lärarinnan i småskolan, om hon derjemte användts som
slöjdlärarinna i folkskolan, nödgats, derest folkskolans och småskolans lästerminer
icke sammanfallit, uppehålla sig i skoldistriktet endast för fyra
timmars undervisning i veckan, kunde ifrågavarande slöjdundervisning så
anordnas, att tiden för densamma folie dels inom den folkskolas eller den
mindre folkskolas undervisningstid, som de slöjdande barnen tillhörde, och
dels inom småskolans undervisningstid.

Da emellertid alla de svårigheter vid undervisningens anordnande,
som af motionären blifvit framhållna, ej kunde afhjelpas genom ofvannämnda
åtgärd, hade de sakkunnige vidare rörande fördelning af den
till slöjdundervisning anslagna tiden framstält olika förslag för att derigenom
i möjligaste mån tillgodose olika behof och önskningar. Dervid
hade de utgått från åsigten, att minskning i tiden icke finge ske utan
godtgörelse antingen på det sätt, att förlorad tid toges igen genom ökning
\ veckotimmarnes antal under annan tid, eller på det sätt, att minskad
tid motsvarades af minskadt statsunderstöd. Skulle det nemligen, som
motionären föreslagit, tillåtas, att tiden för slöjdundervisningen minskades
till sex månader med fyra timmar i veckan utan att statsbidraget nedsattes,
skulle följden blifva, att sex månaders undervisning i slöjd blefve regel
åtminstone i landsbygdens skolor.

Beträffande den närmare motiveringen till de af de sakkunnige framstälda
förslag i nu berörda afseenden har departementschefen, i den mån
ytterligare redogörelse derför icke nu komrne att af honom lemnas, hänvisat
till de sakkunniges omförmälda utlåtande, som blifvit till trycket
befordradt.

För egen del har departementschefen anfört följande:

Enligt departementschefens förmenande borde nu gällande bestämmelser
rörande tiden för slöjdundervisningen i folkskolan fortfarande, så
vidt möjligt vore, till sina hufvudgrunder qvarstå oförändrade. Det vore
nemligen af vigt, att läsning och slöjd på lämpligt sätt omvexlade med
hvarandra; och någon förkortning i den nu till ifrågavarande undervisning
anslagna tiden syntes icke böra ske, derest undervisningen skulle medföra
fullt gagn. Denna departementschefens åsigt vunne stöd af erfarenheten
och fackmäns utsagor; och departementschefen ville, till ytterligare bekräftande
af densamma, fästa uppmärksamheten derpå, att en komité, som

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

i Finland haft uppdrag att utarbeta program till läro- och läseböcker för
Finlands folkskolor, i sitt under år 1899 afgifna betänkande föreslagit, att
undervisning i handarbete skulle under skolans hela arbetstid meddelas
fyra timmar i veckan.

Departementschefen kunde derför icke instämma i motionärens förslag,
hvilken om det antoges, sannolikt skulle hafva till följd, att undervisning
i slöjd komme att meddelas endast under sex månader af året i många
skolor, der den utan större svårigheter skulle kunna bedrifvas under hela
läsåret.

Då emellertid åtskilliga skolor i vårt land arbetade under lokala förhållanden,
som gjorde det mycket svårt, om ej omöjligt, att i dem anordna
slöjdundervisning med iakttagande af de vilkor, som nu voi*e föreskrifna
för erhållande af statsbidrag till främjande af denna undervisning, syntes
det vara skäl att, med hänsyn till dessa skolor, medgifva några förändringar
i eljest gällande bestämmelser uti ifrågavarande hänseende. Dessa
förändringar borde då gå ut på antingen en annan fördelning af de till
slöjdundervisningen anslagna timmarne eller en inskränkning uti den för
ändamålet föreskrifna tiden.

Men för att förebygga missbruk af medgifvande^ att bidrag af allmänna
medel till beredande af undervisning i slöjd för i skolåldern varande
gossar och flickor Ange utgå, äfven om slöjdundervisning ej påginge
hela den bestämda årliga lästiden, vore det, enligt departementschefens
åsigt, af nöden att för sådant fall stadga, att statsunderstödets
belopp skulle bestämmas i proportion till undervisningstidens längd.

Äfven i vissa andra fall ansåge departementschefen undantag från
den allmänna regeln böra medgifvas. I afseende härå erinrade han om
stadgandet i kongl. kungörelsen angående anslag för lärares aflöning vid
fortsättningsskolor den 11 september 1897, att skoldistrikt, som inrättade
fortsättningsskola, egde att till den fortsatta undervisningen använda högst
fyra veckor af folkskolans ordinarie undervisningstid. Det syntes departementschefen
billigt, att, om slöjdundervisning anordnades vid en folkskola,
hvars arbetstid blifvit förkortad derigenom, att en del af densamma upptoges
af fortsättningsskolan, skoldistriktet finge rätt antingen att låta slöjdundervisningen
i folkskolan fortgå äfven inom fortsättningsskolans arbetstid
eller att uppbära för sju månaders slöjdundervisning sju åttondedelar
af det statsbidrag till dylik undervisning, som vore bestämdt för en undervisningstid
af åtta månader. Likaså syntes det, enär småskolelärarinnor i
många skoldistrikt användes äfven som slöjdlärarinnor i folkskolor, vara
skäl medgifva, att, der så funnes nödigt, undervisningen i slöjd i folkskolan
finge, med rätt att derför åtnjuta statsbidrag, pågå äfven inom

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

småskolans undervisningstid. Eu begränsning i den tid, slöjdundervisning
sålunda Unge ega rum under fortsättningsskolas eller småskolas arbetstid,
vore dock nödig, på det att läsning och sysselsättning med slöjd måtte
under största delen af läsåret omvexla med hvarandra; och såsom lämplig
gräns härför ansåge departementschefen kunna stadgas en maximitid af
två månader.

I likhet med de sakkunnige ansåge departementschefen vidare, att
det för rätt till statsbidrag nu bestämda minimiantalet slöjdande borde
finnas vid hvarje lästermins början samt sedan under lästerminens lopp;
dock borde, enligt departementschefens mening, dervid den modifikation
göras, att statsbidragets utbekommande icke finge förhindras deraf att
enskilda barn varit frånvarande vissa dagar eller deraf att enskilda barn
under terminens lopp genom flyttning eller dödsfall afgått från skolan.
Om deremot vid vårterminens slut så många barn afgått från skolan, att
minimiantalet ej uppnåddes, finge bidrag icke utgå, derest ej vid höstterminens
början detta antal ånyo blifvit fyldt.

Jemväl syntes det depai’tementschefen billigt, att, om slöjdundervisning
lämpligen kunde anordnas endast på en af de stationer, mellan hvilka
flyttande skola flyttade, eller endast i en afdelning af sådan fast skola
med afdelningsläsning, i hvilken afdelningarna undervisades på skilda tider,
statsbidrag finge utgå till understödjande af denna undervisning på föreskrifna
vilkor, dock under förutsättning att undervisningen påginge under
minst fyra månader.

De uttalanden departementschefen nu gjort hänförde sig till Riksdagens
först omförmälda skrifvelse. Hvad åter anginge Riksdagens anhållan
om utredning och förslag rörande sådan förändring i gällande
bestämmelser angående tillgodonjutande af statsunderstöd för slöjdundervisning,
att sådant understöd måtte kunna utbetalas jemväl för slöjdundervisning,
som tagit sin början å annan tid af kalenderåret än vid vårterminens
början, hade de sakkunnige, såsom nämndt, föreslagit, att hinder
för utbekommande af dylikt statsbidrag icke måtte möta deraf, att slöjdundervisning
vid en folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola
eller för slöjdafdelning vid sådana skolor anordnades under en så framskriden
tid af året, att undervisningen ej kunnat fortgå hela den lagstadgade
tiden, utan att ifrågavarande bidrag måtte få utgå för den tid,
undervisningen bedrifvits, dock blott för hela månader och ej för kortare
tid än från höstterminens början.

Mot detta förslag hade departementschefen intet annat att erinra, än
att en i sak oväsentlig omredigering af det föreslagna stadgandet syntes
för tydlighetens skull böra ega rum.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Lika med åtskilliga af dem, som i ärendet hörts, funne departementschefen
lämpligt, att, då nu betydande ändringar i kongl. kungörelserna
angående anslag för beredande af undervisning i slöjd åt i skolåldern
varande gossar den 1 juni 1894 och angående anslag för beredande åt
undervisning i slöjd åt i skolåldern varande flickor den 29 maj 1896
skulle ega rum, dessa författningar underginge förändring äfven i andra
delar än Riksdagen angifvit samt derpå sammansloges till en gemensam
författning. I afseende härå har departementschefen anfört följande.

I kongl. kungörelsen den 1 juni 1894 vore ej angifvet, hvilka arter af slöjd
borde förekomma vid undervisningen i slöjd för gossar. Så hade deremot
skett i kongl. kungörelsen den 29 maj 1896 angående anslag för beredande
af undervisning i slöjd för flickor. För likformighetens skull ansåge departementschefen
lämpligt, att slöjdarterna angåfves, äfven då fråga vore
om undervisning i slöjd för gossar. Beträffande åter frågan, hvilka slöjdarter
borde förekomma vid gossarnes undervisning, hade departementschefen
intet att invända mot de sakkunniges förslag, helst detta öfverensstämde
med hvad som i detta hänseende angåfves såväl i kongl. kungörelsen
den 11 september 1877 angående anslag för beredande af undervisning
i slöjd åt i skolåldern varande barn som i normalplanen för landets tolkoch
småskolor.

Välbetänkt syntes det vidare vara att, såsom de sakkunnige föreslagit,
ej stadga undervisning i klädsömnad som nödvändigt vilkor för erhållande
af statsbidrag till undervisningen i slöjd för flickor.

År 1871 hade Riksdagen beslutit att å riksstatens åttonde hufvudtitel
uppföra 1,100,000 kronor såsom förslagsanslag under benämning »lönetillskott
åt lärare vid folkskolor och småskolor». De anslag, som sammanfattades
under denna titel, skulle under vissa vilkor användas till aflönande
af lärare eller lärarinnor vid folk- och småskolor. Derjemte hade
Riksdagen öfverlåtit åt Kongl. Maj:t att, när omständigheterna dertill föranledde,
i särskilda fall medgifva någon afvikelse från de föreskrifna vilkoren.
Det hade visat sig, att detta beslut varit synnerligen välbetänkt.
Många lättnader hade derigenom åstadkommits beträffande skoldistrikt, för
hvilka lokala förhållanden beredt svårigheter vid fullgörande af här ifrågavarande
vilkor. Med föranledande häraf ansåge departementschefen, att
det vore lika välbetänkt att i fråga om statsbidrag till främjande af slöjdundervisningen
öfverlåta åt Kongl. Maj:t att, när omständigheterna sådant
föranleda, i särskilda fall medgifva någon afvikelse från de vilkor, som
kunde blifva bestämda för erhållande af statsbidrag för det ändamål,
hvarom här vore fråga.

Hvad vidare anginge det belopp, med hvilket statsbidrag skäligen

Bih. till Riksd. Prot. 1900. 4 Sami. 1 Afd. .9 Haft. 12

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

borde utgå, hade de sakkunnige föreslagit en höjning af statsbidraget för
undervisning i slöjd för gossar till 80 kronor öra året och för undervisning
i slöjd för flickor till 40 kronor om året för hvarje skola eller slöjdafdelning
med normalundervisningstid af åtta månader om året.

Såsom skäl härför hade de sakkunnige beträffande understödet till
slöjdundervisningen för gossar i främsta rummet påvisat lämpligheten att,
om föreslagen delning af statsbidraget i förhållande till undervisningstiden
godkändes, kunna röra sig med jemna tiotal vid division med undervisningsmånadernas
antal (8). Ökningen i det för hvarje skola eller slöjdafdelning
utgående statsbidraget ansåge departementschefen ej medföra
någon ökning i statens totalutgifter för nämnda ändamål, enär åtskilliga
skolor, ^som nu erhölle fullt statsbidrag, enligt de sakkunniges förslag skulle
få det åtnjutna statsbidraget nedsatt till 70, 60 och 40 kronor.

Angående åter understödet till undervisningen i slöjd för flickor hade
de sakkunnige anfört, bland annat, att det hittills utgående beloppet vore
allt för lagt i förhållande till den tid, möda och ansträngning, som undervisningsarbetet
kraf de, i jemförelse med det belopp, som uppbures till
understödjande af undervisningen i slöjd för gossar. Äfven om slöjdlärarinnans
arfvode i de flesta fall ökades utöfver statsunderstödet medelst
bidrag, som utginge från skoldistriktet och länets landsting eller hushållningssällskap,
vore det ömkligt, att statens bidrag till hennes aflöning
höjdes, enär den tid, som atginge till utbildning af småskolelärarinnor och
slöjdlärarinnor, medförde så pass stora kostnader, att man icke utan någon
förökning af lönen kunde påräkna att erhålla lämpliga och väl utbildade
slöjdlärarinnor. Denna höjning af statsbidraget till undervisning i slöjd
för flickor från 30 till 40 kronor för hvarje skola eller slöjdafdelning
skulle emellertid utan tvifvel medföra en motsvarande höjning af statens
totalutgifter för ändamålet, d. v. s. från 90,000 kronor till 120,000 kronor
om året. Derutöfver syntes icke dessa utgifter, åtminstone under den
närmaste tiden, komma att stiga, ty äfven om understödets ökande och
de föreslagna lättnaderna i undervisningens anordnande med afseende på
tiden derför framkallade inrättande af slöjdundervisning i flere skolor, der
sådan nu icke vore anordnad, så kunde man antaga, att den derigenom
åstadkomna ökningen i statens utgifter skulle motvägas af den minskning,
som uppstode derigenom, att understödet komrae att utgå med lägre belopp
till ett icke ringa antal skolor.

De skäl, hvilka de sakkunnige sålunda anfört för sitt förslag om höjning
af ifrågavarande statsbidrag, syntes departementschefen vara fullt
rigtiga; och departementschefen ansåge sig derför böra instämma uti
nämnda förslag. Enligt hans förmenande borde således statsbidraget till

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

hvarje skola eller slöjdafdelning, i hvilken meddelades undervisning i slöjd
för gossar, höjas från 75 kronor till 80 kronor, och statsbidraget till hvarje
skola eller slöjdafdelning, der det meddelades undervisning i slöjd för
flickor, höjas från 30 kronor till 40 kronor.

Ehuru, såsom de sakkunnige anmärkt, den föreslagna höjningen af
statsbidraget till slöjdundervisning för gossar icke i och för sig kunde antagas
medföra ökad utgift för statskassan, kräfdes dock en ökning af det
för ändamålet nu bestämda förslagsanslag.

I riksstaten för år 1900 vore detta anslag, liksom under flere föregående
år, under åttonde hufvudtiteln uppfördt såsom »bidrag till aflönande af
lärare i slöjd vid folkskolorna» med 110,000 kronor. Enligt till ecklesiastikdepartementet
inkomna uppgifter hade å anslaget för år 1898 utbetalats
ej mindre än 236,590 kronor 57 öre. Då anslaget måst så betydligt
öfverskridas, ansåge departementschefen lämpligt, att detsamma i
1901 års riksstat höjdes med belopp af, i rundt tal, 130,000 kronor och
sålunda uppfördes med ett belopp af 240,000 kronor.

Anslaget för anordnande af qvinlig slöjd i folkskola in. m. vore i
riksstaten år 1900 uppfördt med 90,000 kronor. För år 1898 hade å
detta anslag utbetalats 88,365 kronor. Då sålunda nämnda förslagsanslag
ännu icke öfverskridits och då man icke kunde förutse, hvilket inflytande
förslagen att höja statsbidraget för understödjande af qvinlig slöjd och
att samtidigt dermed bereda lättnader i vilkoren för statsbidragets erhållande
komme att hafva på de samfälda kostnaderna för ifrågavarande
ändamål, borde, enligt departementschefens mening, anslaget för anordnande
af qvinlig slöjd i folkskola in. in. i riksstaten för år 1901 uppföras med
samma belopp som i föregående års riksstat.

Departementschefen ansåge sålunda, att i fråga om rätt att komma
i åtnjutande af statsbidrag i förevarande afseende följande bestämmelser
borde blifva gällande:

»1) att skoldistrikt, som i folkskola eller särskild slöjdskola för gossar
anordnat undervisning i slöjd, bestående i träslöjd och, der omständigheterna
så medgifva, metallslöjd, må för hvarje sådan skola, i hvilken
under ett kalenderår minst tio gossar varit för deltagande i slöjdundervisningen
vid hvarje lästermins början inskrifna och, så länge de tillhört
skolan, i allmänhet uti denna undervisning deltagit, af statsmedel erhålla
ett understöd för samma år å 80 kronor, derest ej mindre, enligt intyg
af vederbörande folkskoleinspektör, slöjdundervisningen varit på ändamålsenligt
sätt anordnad, utan att undervisningen i folkskolans öfriga läroämnen
derigenom eftersatts, än äfven samma undervisning under året

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

pågått minst fyra timmar i veckan under åtta månader eller två timmar
i veckan under två månader, fyra timmar i veckan under fyra månader
och sex timmar i veckan, fördelade på minst två dagar, under två månader
eller ock fyra timmar i veckan under två månader och sex timmar
i veckan, fördelade på minst två dagar, under fyra månader, hvarje månad
i alla dessa fall beräknad till trettio dagar, samt tiden för slöjdundervisningen
sammanfallit med arbetstiden i den skola, till hvilken de slöjdande
gossarne hört, eller ock till en del med denna skolas och till återstående
delen, dock ej mera än en fjerdedel, med småskolas eller fortsättningsskolas
inom distriktet arbetstid;

2) att skoldistrikt, om j dylik folkskola eller särskild slöjdskola antalet
af de i slöjdundervisningen deltagande varit så stort, att de för denna
undervisning fördelats på två eller flere afdelningar, likaledes må på ofvan
angifna vilkor för hvarje sådan slöjdafdelning, i hvilken antalet slöjdande
uppgått till minst femton, erhålla ett årligt understöd af statsmedel å
80 kronor;

3) att skoldistrikt, som i folkskola, mindre folkskola eller särskild
slöjdskola för flickor anordnat undervisning i slöjd, bestående i stickning,
linnesömnad, stoppning och lappning samt, der omständigheterna så medgifva,
klädsömnad, spånad, väfning och flätningsarbeten, må under enahanda
vilkor, som i mom. 1) och 2) äro angifna, för hvarje skola, i hvilken
minst tio, eller hvarje slöjdafdelning, i hvilken minst tjugufem flickor deltagit
uti ifrågavarande undervisning, erhålla af statsmedel ett årligt understöd
å 40 kronor;

4) att, om i folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola undervisning
i slöjd väl icke pågått under åtta månader af kalenderåret, men
meddelats åtminstone två timmar i veckan under två månader och fyra
timmar i veckan under sex månader eller fyra timmar i veckan under
sju månader eller ock fyra timmar i veckan under sex månader, skoldistriktet
må, derest öfriga i mom. 1)— 3) omförmälda vilkor blifvit uppfylda,
för hvarje skola eller slöjdafdelning bekomma i de två första af
här angifna fall sju åttondedelar och i sista fallet tre fjerdedelar utaf det
understöd af statsmedel, som enligt nyssnämnda mom. kunnat för åtta
månaders undervisning erhållas;

5) att, om slöjdundervisning anordnats å allenast en af de stationer,
mellan hvilka flyttande skola, flyttar, eller i endast en afdelning af sådan
fast skola, hvilkens särskilda afdelningar undervisas olika tider af året,
skoldistriktet må erhålla en åttondedel af de i mom. 1)—3) omförmälda
statsunderstöd för hvarje hel månad, beräknad till trettio dagar, undervisning
uti ifrågavarande ämne meddelats, dock under förutsättning ej mindre

Statsutskottets Utlåtande N:o 9

att de i mom. 1)—-3) föreskrifna vilkor angående slöjdundervisningens ändamålsenliga
anordnande utan eftersättande af undervisning i öfriga ämnen
samt om antalet i denna undervisning deltagande och om samma undervisnings
förhållande till skolans eller annan skolas arbetstid blifvit uppfylda,
än äfven att slöjdundervisningen under det år, för hvilket understöd
ifrågasättes, pågått minst tre månader och att slöjdtimmarne under året,
fördelade enligt de i inom. 1) omnämnda grunder, uppgått till ett sammanlagdt
antal af minst fyra timmar för hvarje vecka undervisningen
meddelats; samt

6) att, om slöjdundervisning i folkskola, mindre folkskola eller särskild
slöjdskola eller i slöjdafdelning af dylik skola begynt under en så
framskriden del af ett kalenderår, att af den anledning undervisning ej
kunnat under samma år ega rum så lång tid, som för statsbidrags bekommande
här ofvan föreslårifvits, skoldistriktet dock må, derest stadgade
vilkor i öfrigt uppfylts, erhålla sådant understöd för det antal hela, på
angifvet sätt beräknade, månader, undervisningen bedrifvits, dock endast
i det fall att densamma pågått åtminstone från höstterminens under året
början.»

På grund af hvad departementschefen sålunda anfört, hemstälde han,
att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att

dels, för sin del, godkänna de af departementschefen angifna grunder
för utdelande af statsbidrag till främjande af undervisningen i slöjd, med
rätt för Kong!. Maj:t att, när i särskilda fall omständigheterna dertill föranledde,
meddela understöd af statsmedel för ifrågavarande ändamål utan
hinder deraf att någon afvikelse från nämnda grunder egt rum,

dels ock höja det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslag
med titel bidrag till aflönande af lärare i slöjd vid folkskolorna
, nu uppgående till 110,000 kronor, med 130,000 kronor, eller till

240,000 kronor.

Derest nämnda förslag blefve af Kongl. Maj:t godkändt och vunne
Riksdagens bifall, skulle, enligt hvad departementschefen antoge, Kongl.
Maj:t framdeles komma att utfärda närmare föreskrifter i fråga om den administrativa
anordningen och sättet för utbetalningen af statsbidrag i
förevarande afseende.

1 sammanhang med Kongl. Maj:ts berörda framställning har utskottet
till behandling förehaft en af herrar Nydal och L. G. Broomé inom
Andra Kammaren väckt motion (n:o 118), deri yrkats, att Riksdagen
måtte, med godkännande i öfrigt af Kongl. Maj:t,s proposition angående
anslag för beredande af undervisning i slöjd, besluta, att statsbidrag för

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

slöjdundervisning finge utgå äfven för sådan slöjdafdelning, som bestode
af mindre än 15 gossar eller 25 flickor, i det fall att antalet gossar eller
flickor i en folkskoleafdelning ej uppginge till nämnda antal, men samtliga
i afdelningen varande gossar eller flickor deltoge i slöjden.

I fråga om de skal, hvarå motionärerna grundat detta förslag, får utskottet
hänvisa till motionen.

De af chefen för ecklesiastikdepartementet i statsrådsprotokollet angifva
grunder för utdelande af statsbidrag till slöjdundervisningens främjande
hafva icke gifvit utskottet anledning till annan erinran än att, då
det synes kunna befaras, att genom den föreslagna bestämmelsen, att skoldistrikt
skulle vara berättigad! till statsunderstöd för slöjdundervisning
för gossar endast under förutsättning att undervisningen afsåge träslöjd
eller metallslöjd, andra arter af slöjdundervisning, för hvilka enligt nu
gällande bestämmelser statsunderstöd kan åtnjutas, skulle derifrån uteslutas,
men tillräckliga skäl till en sådan inskränkning icke lära kunna
anföras, utskottet icke ansett förslaget derom, att rätten till statsunderstöd
för slöjdundervisning för gossar skulle inskränkas till undervisning i träslöjd
och metallslöjd, böra af Riksdagen godkännas.

I fråga om det förslag, som innefattas i ofvanberörda motion, har
utskottet icke ansett sig kunna biträda detsamma, enär utredning icke
föreligger vare sig om hvilken rubbning i de enligt Kongl. Maj:ts proposition
föreslagna grunder för statsbidragens utdelande skulle föranledas åt
ett bifall till förslaget, eller om beloppet af de ökade kostnader för statsverket,
hvartill ett sådant bifall skulle gifva anledning.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

att Riksdagen må,

a) med afslag å herrar Nydals och Broomés förevarande
motion, för sin del godkänna de i statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden den 13 januari 1900
angifna grunder för utdelande af statsbidrag till främjande
af undervisningen i slöjd, dock att skoldistrikts
rätt till statsunderstöd för slöjdundervisning för gossar
icke bör inskränkas till undervisning i träslöjd och
metallslöjd, äfvensom medgifva, att Kongl. Maj:t må,
när i särskilda fall omständigheterna dertill föranleda,
meddela understöd af statsmedel för ifrågavarande ändamål
utan hinder deraf, att någon afvikelse från nämnda
grunder egt rum; samt

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

b) höja det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda
förslagsanslag med titel »bidrag till aflönande af
lärare i slöjd vid folkskolorna», nu uppgående till

110,000 kronor, med 130,000 kronor, eller till 240,000
kronor.

20:o) Vidare har Kongl. Makt föreslagit Riksdagen att

'' to J to to _ statsbidrag till

dels i fråga om aflönande i vissa fall af vikarie för extra ordinarie vikarie för
eller biträdande lärare eller lärarinna vid folkskola samt för lärare eller ‘aHe lärare
lärarinna vid mindre folkskola eller småskola godkänna följande grunder, vid folkskolor
nemligen: r"''9j

1) att, derest vid folkskola anstäld extra ordinarie lärare eller lärarinna,
till hvilkens aflöning bidrag af allmänna medel utgår, på grund af sjukdom
åtnjuter tjenstledighet och vid folkskolelärareseminarium examinerad
vikarie för honom eller henne är förordnad under oafbrutet minst eu
månad af den faststälda undervisningstiden af åtta månader om året,
vikarien för den tid, hvarunder hans förordnande varar, skall åtnjuta
arfvode efter antingen minst 600 kronor eller minst 500 kronor för nyssnämnda
undervisningstid, allt eftersom tjenstinnehafvarens minimilön
uppgår till eller understiger 600 kronor, eller i förra fallet 7 5 kronor och
i senare fallet 62 kronor 50 öre för läsmånad, hvarje månad beräknad till
30 dagar, hvarjemte vikarien skall förses med tjenlig, skolan närbelägen
bostad, bestående af ett rum, med vedbrand, eller ock erhålla ersättning
derför, beräknad efter minst 50 kronor för åtta månaders undervisningstid,
äfvensom med belopp, som af skoldistriktet bestämmes, undfå godtgörelse
för resekostnad, der sådan i fråga kommer;

2) att, då blädande lärare eller lärarinna vid folkskola eller lärare
eller lärarinna vid mindre folkskola eller småskola, till hvilkens aflöning
bidrag af allmänna medel utgår, på grund af sjukdom åtnjuter tjenstledighet,
arfvode till vikarie skall beräknas sålunda, att, derest vid småskoleseminarium
examinerad eller af folkskoleinspektör enligt § 6 i kongl.
kungörelsen den 5 juni 1885 angående lönetillskott af allmänna medel för
lärare och lärarinnor vid folkskolor och småskolor pröfvad vikarie är förordnad
under oafbrutet minst eu månad af den faststälda årliga undervisningstiden,
vikarien för den tid, hvarunder hans förordnande varar, åtnjuter
arfvode efter minst 300 kronor för åtta månaders undervisningstid,
eller 37 kronor 50 öre för läsmånad, hvarje månad beräknad till 30
dagar, och i öfrigt samma förmåner som vikarie för extra ordinarie lärare
vid folkskola samt, om oexaminerad vikarie förordnas, till denne utgår

Statsutskottets Utlåtande N:o .9.

arfvode efter ''250 kronor för åtta månaders undervisningstid, eller 31 kronor
25 öre för läsmånad, och i öfrigt samma förmåner, som tillkomma examinerad
vikarie;

3) att, om enligt läkarebetyg sjukdom, på grund hvaraf extra ordinarie
-eller biträdande lärare eller lärarinna vid folkskola eller lärare eller lärarinna
vid mindre folkskola eller småskola erhåller ledighet och vikarie för
honom eller henne förordnas på sätt ofvan sägs, är sådan, att densamma
gör läraren eller lärarinnan oförmögen att vederbörligen uppehålla sin
tjenst, men ej af sådan beskaffenhet, att vid betygets utfärdande läkaren
kan med visshet intyga, att sjukdomen för all framtid hindrar den sjukes
återinträde i tjenstgöring, samt läraren eller lärarinnan icke uppnått sextio
års ålder och i vederbörlig ordning förklarats berättigad till helt ålderdomsunderstöd,
vikariens aflöning skall utgöras sålunda, att tjenstinnehafvaren
af sin lön afstår ett belopp, motsvarande en fjerdedel af vikariens
kontanta ininimiaflöning, samt två tredjedelar af samma minimiaflöning utgå
af statsmedel och återstoden erlägges af skoldistriktet, hvilket det jemväl
skall åligga att förse vikarien med bostad jemte vedbrand eller ock
lemna honom ersättning derför äfvensom att, der så ifrågakommer, godtgöra
honom resekostnad;

4) att, då oexaminerad vikarie förordnas, statsbidrag till dennes aflöning
må på nämnda sätt utgå, derest folkskoleinspektör vitsordar, att vikarien
befunnits duglig;

5) att, der läkarebetyg ej kan utan synnerlig kostnad eller svårighet anskaffas,
nyssnämnda bestämmelser i fråga om vikariens aflöning skola,
derest genom intyg af vederbörande skolråds ordförande vitsordas, att
läraren eller lärarinnan under ledighet varit af sjukdom urståndsatt att
vederbörligen uppehålla sin tjenst, gälla, ändock att sjukdomens beskaffenhet
icke blifvit genom läkarebetyg ådagalagd, likväl ej för längre tid än
högst tre månader;

6) att, då enligt läkarebetyg sjukdom, på grund hvaraf icke ordinarie
lärare eller lärarinna erhållit tjenstledighet, är af sådan beskaffenhet, att
läraren eller lärarinnan till följd deraf är urståndsatt att vidare återinträda
i tjenstgöring, vikariens aflöning skall utgöras af läraren eller lärarinnan
utan tillskott af allmänna medel eller bidrag af skoldistriktet;

7) att icke ordinarie lärare eller lärarinna, som uppnått sextio års ålder
och i vederbörlig ordning förklarats berättigad till helt ålderdomsunderstöd,
skall, då på grund af sjukdomsfall behof af vikarie för honom eller
henne inträder, ensam utgöra vikariens aflöningsförmåner; samt

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

8) att livad här är föreslaget icke gäller i fråga om tjenstledighet, som
åtnjutes af vikarierande lärare eller lärarinna, utom i det fall, att nämnda
lärare eller lärarinna uppehåller tillfälligtvis ledig befattning;

dels beträffande grunderna för nu gällande stadganden om aflöning
af vikarie för sjuk ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola medgifva
den jemkning, att deri omförmälda läkarebetyg må vara af enahanda innehåll
med hvad här ofvan under mom. 3) föreslagits;

dels ock, i stället för det nu befintliga förslagsanslag å 40,000 kronor,
med titel »bidrag till aflönande i vissa fall af vikarie för ordinarie lärare
eller lärarinna vid folkskola», uppföra, under benämning: »bidrag till aflönande
i vissa fall af vikarie för lärare eller lärarinna vid folkskola eller småskola»,
ett förslagsanslag å 75,000 kronor för att i enlighet med såväl
redan bestämda som här ofvan föreslagna grunder användas såsom bidrag
till aflönande i vissa fall af vikarie för sådan ordinarie, extra ordinarie
och biträdande lärare eller lärarinna vid folkskola samt lärare eller lärarinna
vid mindre folkskola och småskola, som af sjukdom urståndsättes att
fullgöra sin tjenst, med rätt för Kongl. Maj:t att, när i särskilda fall
omständigheterna dertill föranleda, meddela understöd af statsmedel för
ifrågavarande ändamål utan hinder deraf att någon afvikelse från nämnda
grunder egt rum.

I detta ärende äfvensom angående en i ämnet inom Andra Kammaren
väckt motion (n:o 97) kommer sammansatta stats- och lagutskottet att
framdeles under riksdagens lopp afgifva utlåtande, hvilket statsutskottet
skolat för Riksdagen

anmäla.

Genom bifall till hvad utskottet under punkterna 17:o) — 19:o) här
ofvan föreslagit kommer ordinarie anslaget till folkundervisningen, nu
5,528,025 kronor, att ökas med tillhopa 185,700 kronor eller till 5,713,725
kronor, hvilket belopp emellertid kan komma att ytterligare ökas genom
Riksdagens beslut i anledning af dels Kongl. Maj:ts under nästföregående
punkt 20:o) omförmälda framställning och dels de inom Andra Kammaren
väckta, af statsutskottet till sammansatta stats- och lagutskottet öfverlemnade
motionerna n:is 18, 65, 86, 87, 97 och 130.

llih. till

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

De tekniska läroverken.

Ang. tn 21:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, för att möjliggöra

Ttillämpad ombildning af den nu i staten för tekniska högskolan upptagna professu»ärmeiära.
ren i allmän och tillämpad fysik till en professur i elektroteknik, på. ordi[20.
] narie stat för högskolan bevilja till aflöning åt en extra lärare i tillämpad
värmelära ett anslag af 2,000 kronor.

I afseende å detta ärende har departementschefen meddelat följande:

Alltsedan år 1890 hade innehafvaren af professuren i allmän och tilllämpad
fysik vid tekniska högskolan varit befriad från undervisningen i
allmän fysik. Denna anordning hade haft sin grund dels deri att vederbörande
professor enligt Kong! Maj:ts föreskrift utöfvat föreståndarebefattningen
vid högskolan och dervid behöft lindring i sina undervisningsåligganden,
dels deri att ifrågavarande ämnens utveckling fordrat ökade lärarekrafter.
För uppehållande af undervisningen i allmän fysik både först af den besparade
föreståndarelönen utgått ett arfvode af 2,000 kronor årligen till en
extra lärare. Sedan 1898 års Riksdag beviljat anslag till aflöning åt eu
lektor i allmän fysik, hade ämnet numera fått en sjelfständig ordinarie
företrädare vid högskolan.

Professorns undervisning vore alltså, som sagdt, begränsad till att omfatta
tillämpad fysik. Emellertid hade en ytterligare uppdelning af professurens
läroområde ansetts vara af behofvet påkallad. I afseende härå hade
styrelsen för högskolan i en till Kongl. Maj:t ingifven framställning anfört
följande.

Den nuvarande till tillämpad fysik inskränkta professuren omfattade
till den vida större delen elektroteknik och derjemte tillämpad värmelära.
Dessa båda kunskapsgrenar vore af väsentligt olika beskaffenhet och
förutsatte mycket olika förstudier samt olika slag af praktisk utbildning.
Det vore uppenbarligen för undervisningen lämpligast, att särskilda lärare
funnes vid högskolan för dessa båda så vidt skilda grenar af fysikens
tillämpningar. Med den utveckling elektrotekniken numera erhållit vore
för öfrigt en särskild professorsplats i detta läroämne oundgänglig. För
att visa omfattningen af den nuvarande elektrotekniken vore det till fyllest
att erinra, att den innehölle, bland annat, läran om dynamomaskiners
teori och konstruktion, den elektriska belysningen, den elektriska kraftöfverföringen,
genom Indika våra vattenfalls värde i hög grad förökats,
telegrafien och telefonien, åskledares konstruktion m. in. Flere bland dessa
af den moderna elektroteknikens underafdelningar vore i sig sjelfva af

Statsutskottets Utlåtande N:o .9.

betydande omfattning. Härtill komme, att den elektrotekniska undervisningen
erfordrade vidsträckta laborationer och konstruktionsöfningar samt
att nära nog alla högskolans elever borde deltaga åtminstone i de mera
elementära delarne af densamma, äfvensom att ett stort antal elever specielt
egnade sig åt elektrotekniken. Vid den nu pågående reorganisationen af
högskolan skulle vidare en särskild fackskola för elektroteknik upprättas
och i samband dermed borde undervisningen utvidgas. Då dertill komme,
att den nuvarande innehafvaren af professuren i fråga redan uppnått pensionsåldern,
och det vore önskvärd!, att vid hans afgång platsen besattes
med en person, som specielt egnat sig åt elektrotekniken och på hvilken
icke tillika andra härför främmande kompetensfordringar skulle behöfva
uppställas, syntes tiden vara inne att verkställa den ifrågasatta förändringen.

För att uppehålla den undervisning i tillämpad värmelära, som enligt
förslaget skulle afskiljas från ifrågavarande professur, ansåge styrelsen, att
eu ny extra lärarebefattning med en aflöning af 2,000 kronor årligen borde
upprättas. Äfven denna undervisning vore, enligt hvad styrelsen framhållit,
af stor praktisk betydelse. Till ådagaläggande häraf hade styrelsen
erinrat derom, att till nämnda undervisning hörde, bland annat, den
mycket vigtiga och omfattande läran om byggnaders uppvärmning och
ventilation samt de konstruktionsöfningar, som dermed stode i samband.

I afseende å den sålunda föreslagna anordningen hade styrelsen särskilt
anmärkt, dels att den nuvarande extra lärarebefattningen i elektroteknik
vid högskolan icke skulle deraf beröras, dels att hvad styrelsen anfört
icke både afseende på undervisningen i elektrokemi, hvilken hvilade på en
helt annan grund än den öfriga elektrotekniska undervisningen och till
hvars tidsenliga ordnande styrelsen framdeles ville återkomma.

Hvad styrelsen sålunda föreslagit syntes departementschefen väl grundadt.
Departementschefen tillstyrkte derför, att Kongl. Maj:t måtte hos
Riksdagen göra nu förevarande framställning.

Utskottet, som icke funnit anledning till erinran emot berörda framställning,
hemställer alltså,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må, för att mfrjliggöra ombildning
af den nu i staten för tekniska högskolan upptagna professuren
i allmän och tillämpad fysik till en professur i
elektroteknik, på ordinarie stat för högskolan bevilja ett
anslag af 2,000 kronor till aflöning åt en extra lärare i
tillämpad värmelära.

100

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

22:o) Kongl. Maj:t liar föreslagit Riksdagen att för höjande af den
till professorn i grufvetenskap vid tekniska högskolan från staten utgående
aflöning från dess nuvarande belopp, 4,700 kronor, till 6,000 kronor, deraf
"4,000 kronor skulle utgöra lön och 2,000 kronor tjenstgöringspenningar,
bevilja ett ordinarie anslag af 1,300 kronor.

Till det i ärendet förda statsrådsprotokoll har departementschefen
meddelat, att aflöningen på stat åt professorerna vid teknologiska institutet
utgjort vid tiden närmast före dess ombildning till den nuvarande tekniska
högskolan i allmänhet 4,500 kronor, dervid för två af desse professorer fri
bostad ingått i lönen med ett beräknadt belopp af 500 kronor för hvardera.
Professorn i grufvetenskap ensam hade uppburit ett lägre belopp,
3,200 kronor.

På sätt inhemtades af vederbörande komiterades den 4 november 1873
till Kongl. Maj:t afgifna betänkande och förslag angående åtskilliga läroverks
förening med teknologiska institutet och bildandet af en teknisk högskola,
hade professorn i grufvetenskap, utöfver den af statsmedel utgående aflöningen,
åtnjutit ett arfvode af 800 kronor årligen från jernkontoret såsom ersättning
för den praktiska undervisningen i grufvetenskap. Den mindre lön,
som denne professor åtnjutit, i jemförelse med de öfrige professorerna vid
läroanstalten, upplystes i nämnda betänkande hafva haft sin grund i det
mindre antal timmar, under hvilka det ålegat honom att meddela undervisning.
Komiterade hade emellertid förklarat, att omständigheterna dåmera
påkallade, att innehafvaren af ifrågavarande professur finge åtnjuta full
professorslön. De ansåge dock, att denna lärarelön på stat borde bestämmas
endast till 3,500 kronor, emedan det vore antagligt, att jernkontorets
bidrag komme att höjas till 1,000 kronor.

Vid 1876 års riksdag hade sedermera de i staten för tekniska högskolan
upptagna professorsafiöningarna i allmänhet höjts med 33 1/s %. De
löner, om dittills utgått med 4,500 kronor, hade sålunda faststälts till 6,000
kronor. En något större förhöjning hade kommit professorn i grufvetenskap
till del, i det att hans lön höjts från 3,200 kronor till 4,700 kronor,
deraf 1,500 kronor tjenstgöringspenningar. Departementschefen antoge, att
man dervid måhända, i likhet med förutnämnda komiterade, beräknat en
ytterligare förhöjning i det från jernkontoret utgående tillskottet till bemälde
professors aflöning.

Nu hade, i eldighet med lärarekollegiets vid tekniska högskolan tillstyrkan,
styrelsen för högskolan till Kongl. Maj:t inkommit med framställning
om att statsanslaget till aflöning åt professorn i grufvetenskap måtte höjas
till 6,000 kronor. Styrelsen hade till stöd härför åberopat, dels att denne
professors undervisningsskyldighet — hittills något mindre än öfrige pro -

Statsutskottets Utlåtande N:o .9.

101

fessorers undervisningstid under lästerininerna — borde i någon man ökas,
dels att han dessutom under 5—7 veckor under sommaren hela dagande
vore sysselsatt med praktisk undervisning i grufbrytning och gr utmätning
äfvensom i magnetiska mätningar för uppsökande af jernmalmer m. in.,
dels ock slutligen, att undervisningen i geovetenskap erhållit ännu större
betydelse än förut, sedan aflagd afgångsexatnen i fackskolan för geovetenskap
med fyraårig lärokurs lemnade kompetens till inträde i rikets bergsstat.
På dessa skäl både redan komiterade för afgifvande af förslag till
högskolans utvidgning och omorganisation år 1891 tillstyrkt, att professorn
i grufvetenskap skulle erhålla lika aflöning som andra högskolans professorer;
och då dessa skäl qvarstode i oförsvagad kraft — särskildt i betraktande
af den stora betydelse gr uf han dteringen egde för Sverige — ansåge
styrelsen, att det nu vore på tiden att söka bringa detta komiterades förslag
i verkställighet.

För egen del har departementschefen anfört.

Jernkontorets till bemälde professors aflöning lemnade tillskott, hvilket
numera, enligt departementschefen lemnad upplysning, utginge med ett
belopp af 500 kronor, hvartill komine resekostnads- och traktamentsersättning,
vore, enligt departementschefens åsigt, icke att anse annorlunda än
såsom en gratifikation, den der jernkontoret utan någon sin skyldighet
lemnade och som jernkontoret, hvilket i afseende å detta tillskott fattade
beslut år efter år, egde rätt att, närhelst kontoret så funne för godt, indraga.
Gratifikationen kunde för närvarande betraktas såsom en personlig
gärd åt den nuvarande professorns, O. G. Nordenströms, framstående förtjenster
om den svenska grufhandteringen och kunde ej heller med säkerhet
påräknas för en vid Nordenströms snart stundande afgång blifvande
efterträdare.

Att bemälde professor icke borde aflönas lägre än de öfrige professorerna
vid högskolan, ansåge departementschefen styrelsen hafva tydligt ådagalagt.
Att dervid jernkontorets bidrag hvarken fylde den erforderliga summan
eller med säkerhet kunde påräknas för framtiden, hade departementschefen
nyss påpekat. 1 öfrigt syntes detsamma icke heller böra tagas i betraktande
vid fastställande af aflöningen åt ifrågavarande statens embetsman,
utan nödig fyllnad af statsmedel borde, enligt departementschefens mening,
begäras af Riksdagen. Vid den eventuella höjningen syntes samtidigt aflöningen
böra fördelas i lön och tjenstgöringspenningar på sätt som gälda
för öfrige professorer.

På grund af hvad departementschefen sålunda anfört, hemstälde han
hos Kongl. Maj:t om aflåtande till Riksdagen af det förslag, nu ifrågavarande
framställning innefattar.

102

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

I tskottet hor ansett sig böra tillstyrka, att sådan förhöjning af professorns
i grufvetenskap aflöning af statsmedel må af Riksdagen beviljas, att nämnda
aflöning med tillägg af det från jernkontoret till ifrågavarande professor
numera utgående anslag a 500 kronor må uppgå till samma belopp, hvarmed
professorerna vid tekniska högskolan i allmänhet äro aflönade, eller
0,000 kronor. Af professorns i grufvetenskap sålunda från statsverket
utgående aflöning å 5,500 kronor synas 4,000 kronor lämpligen böra utgöra
lön och 1,500 kronor tjenstgöringspenningar.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må, för höjande af den till professorn
i grufvetenskap vid tekniska högskolan från staten
utgående aflöning från dess nuvarande belopp, 4,700
kronor, till 5,500 kronor, deraf 4,000 kronor skola utgöra
lön och 1,500 kronor tjenstgöringspenningar, bevilja
ett ordinarie anslag af 800 kronor.

Under förutsättning af bifall till hvad utskottet under punkterna 21:o)
och 22ro) föreslagit, kommer ordinarie anslaget till de tekniska läroverken,
nu 450,075 kronor, att ökas med tillhopa 2,80o kronor eller till 452,875
kronor.

Medicinalstyrelsen med dithörande stater.

veterinär- 23:0) Vidare har Kongl. Magt föreslagit Riksdagen att öka ordinarie
adminiso-atio-anslaget till mcdicinalstyrelsen från dess nuvarande belopp, 78,650 kronor,
r^f»ti 11 85,550 kronor, eller med 6,900 kronor, deraf till aflöning åt ett medi''y
sc" einalråd ° 6,400 kronor, att utgå med 4,400 kronor såsom lön och 2,000
L d kronor såsom tjenstgöringspenningar, samt beträffande återstående beloppet,
500 . kronor, till förhöjning af det i styrelsens stat upptagna anslag till
medikamentsräkningars granskning, vikariatsersättning, renskrifning, flitpenningar
och tillfälliga biträden, hvilket sistnämnda anslag i sådant fall
skulle komma att uppgå till 16,500 kronor, äfvensom medgifva, att lönen
för innehafvaren af ifrågavarande medicinalrådsembete måtte i likhet med
hvad som ^gälde för de nuvarande ledamöterna i medicinalstyrelsen, kunna
efter fem år ökas med 600 kronor.

Vid föredragning af detta ärende har departementschefen till statsrådsprotokollet
erinrat, hurusom Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen år
1898 föreslagit ökning åt anslaget till landtbruksstyrelsen, i syfte bland

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

103

annat att dit skulle öfverflyttas den centrala förvaltningen af det civila
veterinärväsendet, för hvilket ändamål i staten för landtbruksstyrelsen skulle
upptagas aflöning för ytterligare eu ledamot. Uti det vid nämnda proposition
fogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 14 januari
1898 hade redogjorts dels för de förslag, som under de senare årtiondena
framstälts i fråga om veterinärärendenas öfverflyttning från först sundhetskollegium
och sedermera medicinalstyrelsen till annan myndighet, dels ock
för de åligganden, livilka jemlik! den för medicinalstyrelsen gällande instruktion
tilikomme styrelsen beträffande veterinärväsendet. Till denna
redogörelse anhölle departementschefen att nu få hänvisa.

Efter att hafva erinrat, hurusom Kongl. Maj:t genom beslut den 18
maj 1894 föreskrifvit, att eu af Kongl. Magt dertill särskild! förordnad
legitimerad veterinär skulle hos medicinalstyrelsen deltaga i handläggningen
af veterinärärenden samt att eu sådan veterinär sedermera alltjemt varit
af Kongl. Magt dertill mot särskild godtgörelse förordnad, hade dåvarande
departementschefen yttrat, att det helt naturligt varit att förutse, att den
år 1894 sålunda vidtagna anordning, om än utgörande eu väsentlig förbättring
af förut rådande förhållanden, icke skulle kunna för framtiden
blifva till fyllest. I betraktande å ena sidan af den betydande ökningen
under senare åren af nämnda ärendens antal och å andra sidan af den
erkända vigt, som läge uppå att dessa ärenden behandlades icke allenast
med skyndsamhet utan derjemte med synnerlig omtanke och sakkunskap,
syntes det departementschefen tydligt, att för deras behöriga beredning
och föredragning redan nu måste kräfvas mera tid och arbetskraft, än
man rimligtvis kunde begära af den veterinär, som enligt gällande bestämmelser
skulle i medicinalstyrelsen handlägga hithörande frågor. Icke
allenast vore den godtgörelse, som ansetts böra denne veterinär tillerkännas,
alltför låg med hänsyn till de sig alltjemt ökande göromålen. Ett missförhållande
endast i detta afseende skulle väl kunnat afhjelpas, utan att
derför någon förändring beträffande veterinärärendenas behandling behöfde
ifrågasättas. Dertill komme emellertid ock att, med hänsyn till den betydelse
veterinärväsendet hade för jordbruksnäringen i vårt land samt
den deraf följande ansvarsfullheten af de åligganden, som tilikomme eu
föredragande af veterinärärenden uti det embetsverk, som hade den
centrala ledningen af veterinärväsendet sig anförtrodd, det icke kunde anses
lämpligt eller skäligt, att denne föredragande i längden skulle bibehållas
vid eu så osäker tjensteställning, som han i egenskap af tillfälligt förenklad
ledamot i embetsverket måste intaga. Denna omständighet innebure, i
betraktande särskild! af veterinärväsendets hastiga utveckling, utan tvifvel
i och för sig fullt tillräckliga motiv för eu snar förändring af de uti före -

104

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

varande afseende nu rådande förhållanden, och syntes den departementschefen
derför ock utgöra ett mycket talande skal för att den definitiva
lösningen af den sedan så många år tillbaka väckta, men tills nu alltjemt
undanskjutna frågan om ändrad organisation af ledningen för veterinärväsendet
så vidt möjligt påskyndades. För angelägenheten häraf talade i
öfrigt icke allenast af departementschefen omförmälda framställningar i
dylikt syfte, utan äfven andra uttalanden i ämnet, som gjorts af i frågan
närmast intresserade.

Beträffande de särskilda förslag till frågans lösning, hvilka framstälts,
hade dåvarande departementschefen funnit sig i likhet med landtbruksstyrelsen
och på de af denna styrelse anförda skäl icke kunna förorda
vare sig inrättandet af ett särskilt embetsverk för veterinärärendenas
handläggning eller deras öfverlemnande till lärarekollegiet vid veterinärinstitutet
eller några bland kollegiets ledamöter. Den särskilda sakkunskap,
som lärarekollegiet besutte, kunde, på sätt landtbruksstyrelsen framhållit,
lämpligare tillgodogöras derigenom, att det lemnades öppet för den administrativa
myndighet, som finge veterinärärendena sig anförtrodda, att i förekommande
speciella frågor inhemta yttrande af kollegiet,

De förslag, som åsyftat inrättandet af en särskild byrå för veterinärärenden
inom civildepartementet, hade departementschefen ansett ännu
mindre böra vinna bifall. Att förläna en dylik byrå sjelfständig beslutanderätt
skulle ej stå i öfverensstämmelse med grunderna för vår administration,
och mot en sådan anordning talade i öfrigt samma skäl, som
anförts mot inrättandet af ett fristående embetsverk. Om åter handläggningen
af veterinärärendena skulle uppdragas åt en byrå utan dylik
beslutanderätt, kornme detta tydligen att innebära, att afgörandet af hithörande
frågor, i den mån de ej skulle anmälas inför Konungen i statsrådet,
skulle åligga chefen för civildepartementet, en anordning lika
olämplig ur praktisk hänsyn som för departementschefen betungande.

Endast två möjligheter till en nöjaktig lösning af frågan hade departementschefen
derför ansett återstå, nemligen att veterinärärendena antingen
fortfarande bibehölles af medicinalstyrelsen eller ock öfvertoges af landtbruksstyrelsen,
samt att, hvilkendera styrelsen kornme att utöfva inseendet
öfver veterinärväsendet, i denna styrelse en ordinarie ledamotsplats för
dessa ärendens handläggning inrättades.

Den medicinska sakkunskap, som funnes inom medicinalstyrelsen
representerad, gjorde det ur djursjukvårdens synpunkt otvifvelaktigt mest
önskvärdt, att veterinärärendena fortfarande blefve der handlagda. Härför
talade dessutom det samband, som i många fall förefunnes mellan veterinära
frågor och den allmänna hygienen, likasom äfven att nämnda styrelse

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

105

genom mångårig behandling af dessa ärenden vunnit en synnerligen rik
erfarenhet uti hithörande ämnen. För öfverflyttning till landtbruksstyrelsen
af öfverinseendet öfver veterinärväsendet kunde å andra sidan äfven
kraftiga skäl anföras. Efter att hafva redogjort för dessa, hade departementschefen
förordat, att till landtbruksstyrelsen måtte från medicinalstyrelsen
öfverflyttas det civila veterinärväsendet, och i enlighet dermed
hade äfven Kongl. Maj:ts till Riksdagen i denna fråga aflåtna förslag
affättats. Vidkommande det militära veterinärväsendet hade i 1898 års
statsverksproposition i sammanhang med frågan om förändrad organisation
af arméns centrala styrelse föreslagits inrättande af en särskild arméns
sjukvårdsstyrelse, som skulle öfvertaga vissa af de till medicinalstyrelsens
behandling nu hörande militära veterinärärenden.

Af dessa Kongl. Maj:ts förslag hade ej någotdera vunnit Riksdagens
bifall. I afseende å den föreslagna omorganisationen af landtbruksstyrelsen
hade Riksdagen yttrat följande:

»Frågan om inrättande af ett nytt statsdepartement, der jordbrukets
intressen särskildt skulle tillgodoses, har redan länge stått på dagordningen
och har i väckta motioner vid innevarande års riksdag ånyo dragits
under Riksdagens pröfning. Då åsigten om lämpligheten af jordbruksnäringens
förläggande under ett särskildt departement lärer vara ganska
allmän, torde före frågans närmare utredning, och på det ej dess lyckliga
lösning må på något sätt förhindras, några åtgärder nu icke böra vidtagas
för en omorganisation af det embetsverk, som för närvarande har förvaltningen
af jordbruksärendena sig anförtrodd. Riksdagen har sålunda icke
funnit sig kunna medgifva den i statsrådsprotokollet föreslagna öfverflyttningen
af de civila veterinärärendena till landtbruksstyrelsen och deraf
följande ökning af embetsverkets personal.

»Beträffande förslaget om de civila veterinärärendenas öfverflyttning
till landtbruksstyrelsen från medicinalstyrelsen, hyser Riksdagen i alla
händelser tvifvelsmål om lämpligheten deraf, enär Riksdagen för sin del
icke är öfvertygad om att genom eu sådan öfverflyttning de olägenheter,
som hufvudsakligen föranledt förslaget om en förändring i veterinärväsendets
administration, skulle undanrödjas, och sålunda ej heller vågar
antaga, att det misstroende mot ledningen af vårt lands veterinärväsende,
som för närvarande på vissa håll är rådande, derigenom skulle häfvas.
Riksdagen är dessutom tveksam så väl i fråga om lämpligheten af att
helt och hållet skilja administrationen af den veterinära sjukvården från
den myndighet, som handhafver sjukvården och hygienen i allmänhet,
som om ändamålsenligheten af att från hvarandra skilja det civila och
det militära veterinärväsendet, hvilket sistnämnda eldigt Eders Kongl.

Bih. till RUcsd. Vrot. 1900. 4 Samt. 1 A/d. 9 Höft. 14

106

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Maj:ts förslag skulle komma att förläggas till arméförvaltningens siukvaras
byra.»

Efter att hafva gjort detta uttalande, hade Riksdagen anmält, bland
annat, att Kongl. Maj:ts under förutsättning åt de civila veterinärärendenas
öfverflyttning till landtbruksstyrelsen gjorda förslag om att i landtbruksstyrelsens
stat måtte upptagas aflöning för ytterligare en ledamot ej blifvit
af Riksdagen bifallet.

Frågan om den centrala veterinäradministrationens tidsenliga ordnande
hade, enligt hvad i statsrådsprotokollet meddelas, af medicinalstyrelsen i
skrifvelse den 30 september 1898 åter blifvit dragen under Kongl. Maj:ts
pröfning. Efter en återblick på fråga,ns historiska utveckling hade medicinalstyrelsen
yttrat:

»Ställningen är således fortfarande sådan den blef genom ofvannämnda
nådiga bref till medicinalstyrelsen den 18 maj 1894, och någon anledning
synes icke finnas för antagandet, att frågan under närmaste tiden skall
komma att lösas vare sig genom veterinärärendenas öfverflyttning till
landtbruksstyrelsen eller på någon af de andra vägar, som från olika
håll ifrågasatts och som inneburit antingen skapandet af eu byrå för
veterinärärenden direkt under civildepartementet eller förläggandet af
veterinäradministrationen till veterinärinstitutet. Medicinalstyrelsen måste
således förutsätta, att veterinärärendenas handläggning, åtminstone tills
vidare,_ skall komma att förblifva ett styrelsens åliggande. I denna förutsättning
styrkes medicinalstyrelsen af uttalanden under allra senaste
liden dels uti Riksdagen, dels från veterinärkretsar. Vid behandlingen
varen 1898 inom Riksdagen af ofvanberörda nådiga proposition uttalades
temligen allmänt den åsigten, att veterinärärendena lämpligen borde hos
medicinalstyrelsen bibehållas, och äfven styrelsens dåvarande ordförande
gaf såsom riksdagsman oförbehållsamt till känna sin åsigt, att dessa ärenden
med största sakkännedom borde kunna handläggas i medicinalstyrelsen,
ehuruväl han af angifna opportunitetsskäl förordade deras förflyttning till
landtbruksstyrelsen. Landets veterinärer hafva, då deras älsklingstanke
att få en veterinärbyrå inom civildepartementet icke synts kunna förverkligas,
med sällspord enighet uttalat sig för veterinäradministrationens
qvarstannande under medicinalstyrelsen. Så skedde uti en af »Svenska
veterinärläkareföreningens styrelse och komiterade» undertecknad skrift,
som utdelades till ledamöterna af 1898 ars riksdag. Så skedde äfven vid
ett talrikt besökt möte, som nyssnämnda förening hållit i hufvudstaden
under loppet af september 1898.

-»Då medicinalstyrelsen således fortfarande måste betrakta sig såsom
veterinärväsendets målsman inom administrationen, så kan styrelsen icke

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

107

underlåta att påkalla Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet för den
brist, som vidlåder det nuvarande sättet för veterinärärendenas ombesörjande,
samt att framställa förslag till dess afhjelpande. Bristen ligger
enligt styrelsens förmenande förnämligast uti den provisoriska arten af den
nuvarande anordningen. Föredraganden för veterinärärenden förordnas
allenast för ett år i sänder och mot ett arfvode, hvars låga belopp tydligen
hänvisar till att för uppdraget söka en veterinär med annan, fastare
anställning, som han jemte sin befattning i medicinalstyrelsen har att bestrida.
Första gången förordnades till föredragande dåvarande föreståndaren
vid veterinärinstitutet professoren C. A. Lindqvist, för hvilken förordnandet
förnyades åren 1895 och 1896, hvarefter och sedan Lindqvist
efter uppnådd pensionsålder afgått, enahanda uppdrag åren 1897 och 1898
gafs åt Lindqvists efterträdare såsom veterinärinstitutets föreståndare, professoren
J. P. Lundgren, som derför från det under riksstatens sjette
hufvudtitel uppförda förslagsanslaget till förekommande och hämmande af
smittosamma sjukdomar bland husdjuren uppbär ett arfvode af 3,900
kronor med skyldighet likväl att sjelf aflöna det biträde vid bestridandet
af den honom åliggande undervisningsskyldighet vid veterinärinstitutet,
som på grund af hans uppdrag inom medicinalstyrelsen kan blifva erforderligt.
Ersättningen åt den veterinär, som vid förhinder för föredraganden
förordnas att uppehålla hans göromål, utgår från samma anslag
med ett belopp, motsvarande 2,000 kronor för år.

)>Det är uppenbart, att tvenne så fordrande uppgifter som att vara
dels lärare och föreståndare vid veterinärinstitutet, dels föredragande för
veterinär är en den hos medicinalstyrelsen icke i längden kunna utan stora
olägenheter anförtros åt samma person. Redan den omständigheten, att
en del af en ordinarie professors undervisningsskyldighet år efter år måste
öfverlåtas på en yngre, tillförordnad lärare, visar det intrång, läroverket
lider af sammankopplingen. Likaledes ligger det för öppen dag, att medicinalstyrelsen
för veterinärärendena icke kan påräkna allt det planmessiga
arbete, som dessa ärendens omfattning och vigt onekligen påkalla af en
föredragande, hall må vara än så duglig, hvilken nödgas dela sitt intresse
mellan dem och ett annat, icke mindre magtpåliggande embete, i all synnerhet
då hans anställning i styrelsen är begränsad till ett år åt gången.

»Botemedlet ligger nära till hands och består enligt styrelsens mening
uti inrättandet af en ordinarie tjenst för en veterinärledamot hos medicinalstyrelsen,
hvilket styrelsen således vill i underdånighet föreslå. Då
eu dylik befattning i vigt vore fullt jemförlig med en medicinalrådssyssla,
så anser styrelsen också, att samma aflöning och ställning borde tillkomma
föredraganden för veterinärärendena, som nu tillkomma medicinalråden.

108

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Han skulle således aflönas med 6,400 kronor, hvaraf 2,000 kronor tjenstgöringspenningar
och 4,400 kronor lön, som efter fem år skulle kunna
höjas med 600 kronor. Dessutom erfordras för vikariatsersättning under
semester och tjensteresor ett belopp, som ej bör beräknas lägre än till 500
kronor, hvarmed således styrelsens anslag för vikariatsersättningar med
mera borde höjas.

»Genom att i nådig proposition föreslå 1898 års Riksdag inrättandet af
ett motsvarande embete hos landtbruksstyrelsen, dit veterinäradministrationen
skulle förlagts, har Eders Kongl. Maj:t redan pröfvat och godkänt
behofvet af det nya embetet. Medicinalstyrelsen vill likväl genom framläggande
af en tablå öfver antalet till styrelsen under de senare åren inkomna
veterinärärenden, jemförd med hela antalet till styrelsen inkomna
ärenden, antyda, huru stor del af arbetet inom styrelsen kan anses komma
på veterinärledamoten.

ir.	Inkomna	Deraf veterinär-
ärenden.	ärenden.
1891	............ 7,165	468
1892	........... 8,182	584
1893	............ 8,985	792
1894 ...	9,236	794
1895 ..........	........... 8,830	894
1896	......... 9,298	1,037
1897	..... 9,284	913

»I jemförelse med antalet mål, som komma på andra föredragande
ledamöter, kunna veterinärärendena enligt denna öfversigt visserligen icke
anses för betungande. Men lägges härtill, att föredraganden måste besöka
platser, der smittosamma kreaturssjukdomar yppa sig, bearbeta inkomna
rapporter och dylikt samt dessutom bör söka förvärfva den grundliga
kännedom om landets alla veterinärförhållanden, som styrelsen behöfver
till ledning för sina beslut, så lider det icke tvifvel, att arbetet, väl skött,
helt kräfver sin man. Styrelsen hyser äfven den mening, att veterinärledamoten
behöfver biträdet af en amanuens, som likaledes bör vara veterinär,
pa samma sätt som medicinalråden till sitt biträde ega andra
läkare såsom amanuenser. Intill dess erfarenhet vunnits angående den
omfattning, veterinäramanuensens arbete komme att få, torde dock ersättning
åt denne tjensteman böra beredas af samma anslag — förslagsanslaget
till förekommande och hämmande af smittosamma sjukdomar
bland husdjuren — från hvilket föredragandens arfvode för närvarande

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

109

utgår, hvarför någon ökning i styrelsens stat för ändamalet icke nu ifragasättes.
Komme äfven ledningen af de nu hos landtbruksstyrelsen behandlade
tuberkulinärendena att anförtros åt veterinärledamoten i medicinalstyrelsen,
så behöfde han gifvetvis dessutom hafva till sitt förfogande
arbetskrafter någorlunda motsvarande dem, som nu för detta ändamål
stå till landtbruksstyrelsens förfogande.

*Men då det särskild!, från veterinärt håll ifrågasatts,. att tvenne veterinärer
»med rösträtt», hvithet väl maste anses liktydigt med tvenne
veterinärledamöter, skulle hos medicinalstyrelsen anställas, sa vill styrelsen
uttala sin bestämda mening, att sådant hvarken är behöfligt eller för arbetets
rationella ordnande Renligt. Såsom motiv för nyssnämnda förslag
har anförts, att en särskild veterinär skulle behöfvas för de militära veterinärärendenas
behandling. Dessa äro dock jemförelsevis få och hafva
hittills utan olägenhet kunnat föredragas af samma person, som handlagt
de civila veterinärärendena. Förslaget om tvenne röstberättigade veterinärers
införande i medicinalstyrelsen innebär för öfrig!, att dessa jemte
ordföranden skulle bilda en »särskild veterinärafdelning», hvars ärenden
således icke skulle komma styrelsens öfriga, ledamöter vid. En dylik anordning
kan styrelsen så mycket mindre förorda, som den tydligen skulle
stå i den bestämdaste motsägelse mot de hufvudargument, som från alla
håll, äfven veterinärläkareföreningen, anförts för veterinärärendenas bibehållande
hos medicinalstyrelsen, eller det påtagliga sambandet mellan de
veterinära frågorna och den allmänna hygienen, medicinalstyrelsens mångåriga
vana vid hithörande frågors behandling samt vigten af att djursjukvården
tillgodogör sig den medicinska sakkunskap, som förut finnes hos
medicinalstyrelsen. Genom inrättandet af en särskild veterinärafdelning
skulle ju de fördelar kastas öfver bord, Indika kunde hemtas från angifna
omständigheter. Ingen fråga kunde föredragas i styrelsens plenum,_ och
generaldirektören vore beröfvad rätten att till öfverläggning om veterinärfrågor
tillkalla andra ledamöter af styrelsen, hvilkas speciella sakkunskap
han ansåge böra få göra sig gällande. Styrelsen tror icke, att uppoffringen
af nu antydda utvägar att förskaffa grundligare utredning för vigtigare
frågor skulle uppvägas af vinsten att erhålla tvenne beslutande veterinärer
i stället för eu. Det tyngre arbetet för styrelsens ordförande samt vid
protokollsföringen, hvithet synes blifva en nödvändig följd af en särskild,
mera fristående afdelnings inrättande inom styrelsen, förtjenar också säkerligen
mycket afseende.

> Den af medicinalstyrelsen nu föreslagna nye veterinärledamoten i
styrelsen, för hvilken styrelsen föreslår benämningen veterinärrad, borde
enligt styrelsens åsigt få hufvudsakligen samma ställning inom styrelsen,

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

som nu tillkommer den tillförordnade föredraganden. Han skulle således
bereda alla veterinärfrågor och inför styrelsen föredraga samt med sin röst
deltaga i afgörandet af sådana, som eldigt medicinalstyrelsens instruktion
skulle behandlas kollegialt. De öfriga skulle han föredraga inför generaldirektören
enligt § 30 af samma instruktion. För att bereda veterinärledamoten
en mera sjelfständig verksamhet torde emellertid en del ärenden,
som nu äro pleniärenden, kunna öfverflyttas till dem, som underkastas
det enklare behandlingssättet. Härom utbeder sig styrelsen att, i händelse
af bifall till förslaget i hufvudsak, framdeles få göra särskild underdånig
framställning.

»Här angifna ställning är i hufvudsak densamma, som för en veterinärledamot
i medicinalstyrelsen föreslogs af veterinärinstitutets lärarekollegium
i. det yttrande, som åtföljde styrelsens underdåniga utlåtande den 2
februari 1894 i anledning af hushållningssällskapens ombuds underdåniga
framställning den 14 november 1893. Lärarekollegiets förslag innebar
nemligen, att en veterinär skulle anställas såsom ledamot inom medicinalstyrelsen
med skyldighet för honom att, bereda och inför styrelsen föredraga
veterinärärenden, att i besluten om sådana deltaga, att på grund af
inkomna rapporter och årsberättelser från veterinärläroverken samt från
civila och militära veterinärer årligen upprätta redogörelse deröfver i sammanhang
med den berättelse öfver medicinalväsendet, som af styrelsen
afgifves, samt att taga initiativ till förbättringar i landets veterinärväsende.
Denna ordning för veterinärärendenas behandling skulle kunna tillämpas
utan väsentlig rubbning af styrelsens öfriga arbetsordning.»

På grund af hvad styrelsen sålunda anfört, hade styrelsen hemstält,
att Kong! Maj:t måtte till Riksdagen aflåta proposition dels derom att i
den för medicinalstyrelsen faststälda stat måtte upptagas aflöning för en
ny ledamot med benämning veterinärråd till samma belopp och med enahanda
ålderstillägg och öfriga förmåner, som bestämts för medicinalråd,
dels ock derom att anslaget i samma stat till medikamentsräkningars
granskning, vikariatsersättning, renskrifning, flitpenningar och tillfälliga
biträden, hvithet från och med år 1899 utgör 1(1,000 kronor, måtte höjas
med 500 kronor.

Fn från medicinalstyrelsens hemställan i viss mån afvikande mening
hade uttalats af föredraganden för veterinärärenden, hvilken ansett, att
dessa . ärenden endast i generaldirektörens frånvaro borde handläggas
kollegialt, men eljest afgöras af generaldirektören ensam efter rådplägning
antingen endast med föredraganden eller, om ärendets vigt och beskaffenhet
ansages sadant fordra, med vissa eller alla styrelsens ledamöter. Föredraganden
för veterinär ärenden hade vidare ansett, att inom medicinalstyrelsen

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

borde bildas en veterinärbyrå med särskild notarie, samt hemstält, att
utöfver de af medicinalstyrelsen ifrågasatta anslag måtte begäras jemväl
medel att aflöna eu sådan notarie. En bland medicinalstyrelsens ledamöter
både funnit sig ej kunna biträda styrelsens omförmälda förslag, som lian
befarade skulle medföra ett undanträngande af de medicinska ärendena,
hvilkas handläggning dock borde anses vara medicinalstyrelsens främsta
och egentliga uppgift.

Då medicinalstyrelsens berörda framställning icke föranledt proposition
till 1899 års Riksdag, hade styrelsen i skrifvelse den 25 september 1899
å nyo påkallat Kongl. Maj:ts uppmärksamhet för ifrågavarande vigtiga angelägenhet.
Styrelsen vore, säges i denna skrifvelse, fortfarande lifligt
öfvertygad, att, om veterinärärendenas behandling fortfarande skulle åligga
medicinalstyrelsen — och någon förändring härutinnan syntes, sedan
Kongl. Maj:ts proposition till 1898 års Riksdag om dessa ärendens öfverflyttning
till landtbruksstyrelsen icke vunnit Riksdagens bifall, knappast
vara att under den närmaste tiden förvänta — det vore af största vigt
för landets veterinära helso- och sjukvård, att den i styrelsens ofvannämnda
skrifvelse den 30 september 1898 föreslagna förändringen snart komme
till stånd. Beträffande bristerna i det nuvarande sättet för veterinärärendenas
handläggning inom styrelsen och de fördelar, skapandet af en ordinarie
veterinär]edamot derstädes skulle medföra, äfvensom angående omfattningen
af den nye ledamotens embetsverksamhet anhölle styrelsen att
få i hufvudsak åberopa den utredning af dessa frågor, som i styrelsens
berörda skrifvelse af den 30 september 1898 blifvit lemnad. Härutöfver
ville styrelsen emellertid framhålla såsom, enligt styrelsens mening, kraftigt
talande skäl för den ifrågasatta förändringen erfarenheterna från de farsoter
bland husdjuren, som särskildt under de senaste åren hemsökt vårt land.
Under slutet af år 1897 hade den smittosamma mul- och klöfsjukan utbrutit
i mellersta Sverige. Sedan med stora ansträngningar farsoten blifvit i
denna trakt hämmad, hade den emellertid å nyo utbrutit under följande
vår, denna gång inom södra delen af landet. Och under 1899 års sommar
hade en såsom sporadisk länge i vårt land förefintlig sjukdom, mjeltbranden,
plötsligt uppträdt såsom farsot och kraft betydande offer bland nötboskapen
särskildt inom ett län. Vid det hastiga utbrottet af sådana
epizootier måste i regel medicinalstyrelsens föredragande för veterinärärenden
såsom styrelsens sakkunnige ledamot sjelf ofördröjligen besöka de
smittade ställena, extra veterinärer måste anskaffas för dessa orters behof
— något, som vid nu rådande brist på veterinärer vore förenadt med de
största svårigheter — och, då de i författningarna gifna bestämmelser ej
vid dylika tillfällen vore tillräckliga, speciella föreskrifter, lämpade efter

112

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

den förevarande farsotens natur och de lokala förhållandena inom den
trakt, der den utbrutit, af styrelsen skyndsamt utarbetas. Och sedan
sålunda de första åtgärderna till farsotens hämmande vore vidtagna,
följde, så länge epizootien varade, ett ytterst träget utbyte af meddelanden
mellan styrelsen, å ena sidan, och vederbörande länsstyrelser, länsveterinärer
och extra veterinärer å den andra. Allt detta arbete måste hufvudsakligen
falla på den tillförordnade veterinärreferenten, hvilken vid sidan
af sina åligganden hos styrelsen alltid haft en ansvarsfull plats inom veterinärinstitutet
att samtidigt fylla. Om det hittills lyckats styrelsen att,
trots den nuvarande svaga organisationen af dess veterinära krafter, på
ett nöjaktigt sätt leda åtgärderna vid sådana för landets ekonomi hotande
farsoter, hade detta för visso icke kunnat ske utan mycket stora svårigheter
och med eftersättande af andra vigtiga göromål. Med sådana förhållanden
för ögonen kunde styrelsen ej annat än förnya sin begäran om
en mer betryggande anordning uti ifrågavarande afseende.

På grund af hvad sålunda anförts hade medicinalstyrelsen nu hemstält,
det Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen aflåta proposition, i syfte dels
att i den för medicinalstyrelsen fastställa stat måtte upptagas aflöning för
en ny ledamot med benämning veterinärråd till samma belopp och med
enahanda ålderstillägg och öfriga förmåner, som för medicinalråd vore
bestämdt, dels att anslaget i samma stat till rnedi k am entsr åkningars
granskning, vikariatsersättning med mera måtte höjas med 500 kronor.

Härifrån afvikande meningar af enahanda innehåll som de, hvilka
förekommit vid den i medicinalstyrelsens skrifvelse den 30 september
1898 gjorda hemställan, hade jemväl nu uttalats af samma personer som
vid nyssnämnda tillfälle.

För egen del har departementschefen anfört:

Då Kongl. Maj:ts förslag att till landtbruksstyrelsen öfvei‘flytta de
civila veterinär ärenden, som nu tillhörde medicinalstyrelsens behandling,
icke vunnit Riksdagens bifall, ansåge departementschefen någon annan
utväg att på ett tillfredsställande sätt lösa den nu så länge på dagordningen
befintliga frågan om den centrala veterinäradministrationens tidsenliga
ordnande icke återstå än att låta hithörande ärenden fortfarande handläggas
af medicinalstyrelsen. Denna mening syntes ock numera nästan
enhälligt omfattas af de sakkunnige i vårt land. Med hänsigt härtill och
på de af medicinalstyrelsen i dess ofvanberörda skrivelser den 30 september
1898 och den 25 september 1899 anförda skäl ansåge departementschefen
den provisoriska anordning, som under de senare åren och jemväl för tiden
till den 1 juni 1900 vidtagits för ifrågavarande ärendens beredning och
föredragning inom medicinalstyrelsen, nu böra utbytas mot en fastare

Statsutskottets Utlåtande tl:o ti. jjg

organisation i den af medicinalstyrelsen antydda retning. Härför erfordrades
uppförande i medicinalstyrelsens stat af aflöning åt en föredragande
ör veterinärärenden, hvilken i likhet med de öfriga civila ledamöterna af
sagda styrelse, enligt departementschefens mening, borde benämnas medicinalråd
och ega åtnjuta enahanda löneförmåner som dessa ledamöter. Vidare
ansåge departementschefen, lika med medicinalstyrelsen, att, om eu
sådan organisation beslötes, det i styrelsens stat upptagna anslag till vikariatsersattmng
m. m. måste höjas med det af medicinalstyrelsen i sådant afseende
föreslagna belopp. . Ett bifall härtill skulle föranleda en ganska måttlioökning
i statens utgifter för den centrala veterinäradministrationen, hvilken
Uie i p. ,n nuvaraiyle provisoriska anordningen, såsom förut vore nämndt
medförde utbetalning bland annat af särskildt arfvode, eller 8,900 kronor
Öl ar räknadt, åt föredraganden af veterinärmål inom medicinalstyrelsen.
Hvad anginge frågan om den ordning, i hvilken, derest den tilltänkta
organisationen komme till stånd, veterinärärendena borde inom medicinalstyrelsen
handläggas, ansåge departementschefen, att Kong! Maj:t framdeles
skulle komma att fatta beslut, sedan förslag till erforderliga ändringar i
medicinalstyrelsens instruktion blifvit vederbörligen uppgjordt.

I enlighet med hvad sålunda blifvit anfördt tillstyrkte departementschefen,
att Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen aflåta nu ifrågavarande
framställning.

Emot hvad sålunda af Kongl. Maj:t föreslagits har utskottet icke
funnit anledning till erinran; och hemställer alltså utskottet,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må

a) i den för medicinalstyrelsen faststälda stat uppföra
aflöning till ytterligare ett medicinalråd med 6,400
kronor, deraf 4,400 kronor lön, som efter fem år kan
höjas med 600 kronor, och 2,000 kronor tjenstgöringspenningar;
samt

b) höja det i medicinalstyrelsens stat upptagna
anslag till medikamentsräkningars granskning, vikariatsersättning,
renskrifning, flitpenningar och tillfälliga biträden,
nu 16,000 kronor, med 500 kronor eller till

16,500 kronor.

1 händelse af bifall till hvad utskottet sålunda föreslagit, kommer

Bih. till Ttiksd. Prot. 1900. 4 Samt. 1 Afd. 9 Haft. 15

114

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Ang.

delning af
Pajala provin
sialläkaredistrikt.

[23.]

anslaget till medicinalstyrelsen, nu 78,650 kronor, att höjas med 6,900
kronor till 85,550 kronor.

24:o) Kong!. Maj:t har föreslagit Riksdagen, att för inrättande af ytterligare
en pro v i n sia lläkaretj enst i Norrbottens län ordinarie anslaget till
medicinalstyrelsen med dithörande stater måtte höjas med 2,500 kronor
äfvensom att af deri nu odisponerade delen af anslaget till fixa tjenstgöringspenningar
finge användas 1,000 kronor för denna nya provinsialläkaretjenst.

Föredragande departementschefen har till statsrådsprotokollet i detta
ärende anmält, att Jukkasjärvi socknemän anhållit, det Kong!. Maj:t måtte
taga i öfvervägande, huruvida Pajala provinsialläkaredistrikt kunde delas i
två distrikt sålunda, att ett nytt provinsialläkaredistrikt, omfattande
Jukkasjärvi och Enontekis’ socknar, inrättades med station för den blifvande
provinsialläkaren i Vittangi kyrkoby. Med anledning af denna ansökning
både yttranden afgifvits ej mindre af vederbörande provinsial- och
förste provinsialläkare, Enontekis’ socknemän samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län än äfven den 13 mars 1899 af medicinalstyrelsen.

Af nämnda handlingar inhemtades följande. Pajala provinsialläkaredistrikt,
som omfattade Pajala socken och Tärendö kapellförsamling äfvensom
Jukkasjärvi och Enontekis’ lappmarkssocknar eller tillhopa 271,208
qvadratnymd, utgjorde en areal, i det närmaste motsvarande Malmöhus,
Kristianstads, Blekinge, Kalmar och Gotlands län tillsammans. Inom
detta distrikt, som emellertid hyste endast omkring 9,300 invånare, funnes
icke någon distrikts- eller enskildt praktiserande läkare^ hvadan uppenbart
vore, att hvarken den allmänna helso- och sjukvården eller den
enskilda sjukvården kunde inom detta ofantliga, på kommunikationer vanlottade
område på ett tillfredsställande sätt bestridas af en enda läkare.
Visserligen förekomme, utom de två tjensteresor, som provinsialläkaren i
Pajala enligt af Kongl. Maj:t erhållet bemyndigande hittills årligen fått företaga
till Enontekis’ kyrkoby Karesuando, ytterst sällan några besök af läkaren
till distriktets aflägsnare delar till följd af det stora afståndet, men för
eu sådan tjensteresa eller sjukbesök till distriktets utkanter vid norska
gränsen åtginge en tid af närmare tre veckor, och under denna tid funnes
vid sådana tillfällen ingen läkare att tillgå för sjukvård eller tjensteförrättningar
inom distriktets öfriga, tätare befolkade delar. Befolkningen vore
i allmänhet fattig, och kostnaden för ett läkarebesök på längre afstånd
representerade eu utgift, som i de flesta fall öfverskrede den torftiga befolkningens
tillgångar. Vid åtskilliga svårare sjukdomsfall torde ock urakt -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

115

låtenheten att eftersända läkare till någon del bero på den ringa utsigt,
som förefunnes, att läkaren skulle hinna komma tillstädes, innan patienten
dött eller tillfrisknat. I anseende till befolkningens ytterst torftiga vilkor
funnes ingen utsigt att få dessa missförhållanden afhjelpta genom inrättande
af en extra provinsialläkarebefattning.

Ifrågavarande framställning angående delning af Pajala provinsialläkaredistrikt
hade på det lifligaste förordats af såväl provinsialläkaren
och förste provinsialläkaren som Kongl. Maj:ts befallningshafvande och
Enontekis’ socknemän. Beträffande åter platsen för den blifvande provinsialläkarens
station hade olika meningar förekommit. Provinsialläkaren
och Enontekis’ socknemän hade ansett, att densamma borde förläggas till
Soppero by. Till stöd härför hade provinsialläkaren anfört: att, derest
läkarestationen förlädes i Vittangi, Jukkasjärvi skulle få nästan alla fördelarne,
Enontekis ingen; att afståndet mellan Vittangi och Karesuando kyrkobyar
vore 10,6 mil och att der byggdes allmän landsväg, hvilken om några
år borde vara färdig; att Soppero by, hvarest funnes poststation och gästgifveri,
vore belägen inom Jukkasjärvi socken på ett afstånd af 5 mil från
Vittangi och 5,6 mil från Karesuando, samt att, då i Svappavaara på 2,8
mils afstånd från Vittangi samt Luossavaara och Kirunavaara omkring
6,5 mil från Vittangi, samtliga inom Jukkasjärvi socken, hvilka möjligen
kunde ifrågasättas som läkarestation, kunde väntas inom kort uppstå en
storartad industri, derstädes komme att behöfvas en särskild läkare, hvilken
då väl äfven komme att närmast anlitas af distriktets vestra del. Enontekis’
socknemän hade såsom skäl, hvarför de till läkarestation förordat
Soppero by, åberopat dels hvad provinsialläkaren anfört och dels att Soppero
by, som utgjordes af tre afdelningar med en talrik befolkning, komme
att jemte Enontekis’ kommun åtminstone vintertid skaffa sig och underhålla
direkt förbindelse mellan Soppero och Jukkasjärvi gamla kyrkoby,
sedan jernvägen öppnats för trafik och grufrörelsen trädt i verksamhet,
en förbindelse af omkring 6 mils längd, hvilken användts såsom kyrkväg
under den tid, då Jukkasjärvi by varit församlingens enda kyrkoplats.
Emellertid ville socknemännen, om större svårigheter skulle yppas
för läkarestationens förläggande till Soppero och frågan derpå kunde
falla, äfven förena sig om stationens förläggande till Vittangi. Kongl.
Maj:ts befallningshafvande och förste provinsialläkaren hade deremot biträdt
den gjorda framställningen jemväl med afseende på läget för läkarens
bostad. Kongl. Maj:ts befallningshafvande både såsom skäl härför
anfört, att Vittangi by läge inom den jemförelsevis tätast befolkade delen
af det ifrågastälda distriktet, under det att Soppero utgjorde en i ödemarken
belägen enstaka by, hvilken ännu icke vore medelst väg förenad med

116

Statsutskottets Utlåtande JV.-o 9.

angränsande bygd. Förste provinsialläkaren hade tillika ansett, att genom
stationens förläggande till Soppero skulle den tätast bebyggda delen af
distriktet, den omkring Vittangi, förlora mera, än hvad den glesare bebyggda
trakten kring Karesuando skulle derpå vinna. Dessutom skulle läkaren,
derest han vore bosatt i Vittangi, hafva lättare att komma till de blifvande
stora folkcentra vid malmbergen, hvilka han som tjensteläkare ju
måste då och då besöka. Att förlägga stationen till Luossavaara eller
Kirunavaara, centralpunkten för malmfälten, vore emellertid ej lämpligt,
enär derstädes med första komma att stationeras en jernvägsläkare, hvilken
komme att tillgodose den omgifvande ortens sjukvård, och den öfriga aflägsna
delen af distriktet då ej finge stort mera nytta af läkaren, än om
han vore boende i Pajala.

Enontekis’ socknemän hade äfven påpekat, att hvar än läkarestationen
förlädes inom det nya provinsialläkaredistriktet, för så vidt det ej
blefve till Enontekis, blefve afståndet till densamma så stort, att den fattigare
befolkningen kring Karesuando omöjligen kunde på egen bekostnad
anlita läkarens hjelp. Till dennes skyldigheter borde derför ock höra att
två gånger vintertid och en gång sommartid vara för befolkningen derstädes
tillgänglig i kyrkobön å de tider, då församlingsborna plägade vara
mera talrikt samlade vid sin kyrka. Genom denna anordning skulle ock
inkomsten på praktik kunna betydligt upphjelpas.

Beträffande löneförmånerna för den blifvande läkaren hade provinsialläkaren
i sitt yttrande anmärkt, att inkomsten på praktik för denne kunde
antagas blifva ytterst ringa dels till följd af befolkningens gleshet, dels emedan
en afsevärd del af densamma vore nomadiserande. Lönen och tjenstgöringspenningarne
borde derför så bestämmas, att de i och för sig kunde
anses tillräckliga, i synnerhet som lefnadskostnaderna i dessa trakter på
grund af det nära granskapet till Gellivare årligen stegrades. Med instämmande
häri hade förste provinsialläkaren i detta hänseende föreslagit,
att den blifvande läkaren skulle i likhet med flertalet af provinsialläkarne
i Norrbottens län erhålla, utom de för provinsialläkare i allmänhet bestämda
förmånerna, 1,000 kronor i fixa tjenstgöringspenningar.

Medicinalstyrelsen både i ärendet anfört följande. Den komité, som
haft i uppdrag att granska uppgjordt förslag till instruktion för läkare
med flere i samband dermed stående frågor, hade dervid bland annat jemväl
haft att yttra sig angående en ansökning från Pajala kommun om
ökad lön åt distriktets provinsialläkare, enär svårighet mött att till tjensten
erhålla ordinarie innehafvare. Komitén hade afstyrkt bifall till denna
ansökning, då den föreslagna löneförhöjningen icke ansetts leda till det
åsyftade målet, enär enligt komiténs åsigt denne provinsialläkare alltjemt

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

117

komme att sakna tillräcklig medicinsk verksamhet och nästan all enskild
praktik. Komitén hade i sitt den 5 april 1887 afgifna betänkande anfört,
att staten genom de föreslagna förste provinsialläkarne samt befintliga
provinsialläkare tillräckligt sörjt för sina egentliga uppgifter, den allmänna
helso- och sjukvården, de rättsmedicinska förrättningarna och tillsynen
öfver medicinalväsendet med hvad dertill hörde, men att staten likväl icke
borde undandraga sig att medverka till att afhjelpa det beaktansvärda behof
af ökade läkarekrafter för den enskilda sjukvården, som flerstädes på landsbygden
förefunnes. Härvid borde dock i hvarje fall bero på befolkningen
i sådana orter att taga initiativ till upprättande af extra provinsialläkaredistrikt,
till hvilka staten, då befattningen ansåges behöflig och bidrag af
staten erforderligt, borde lemna bidrag till läkarens aflönande i regeln
till samma belopp som det från orten utfästa — dock ej högre än 1,500
kronor. Skulle likväl i vissa glest befolkade delar af landet befolkningens
fattigdom eller andra särskilda omständigheter gifva anledning till statsbidragets
bestämmande i annat förhållande eller till högre belopp än

1,500 kronor, borde ärendet underställas Kongl. Maj:ts och Riksdagens
pröfning.

Ett fall, der staten borde ingripa, syntes medicinalstyrelsen här föreligga.
Förhållandena vore nu i många afseenden olika mot för 10 å 12
år''"sedan; krafvel på lättare tillgänglig läkarevård hade ökats; landsting
och kommuner hade mångenstädes lemnat afsevärda bidrag till sjukvårdsanstalter
m. m. och likaså till upprättande af extra provinsialläkaredistrikt.
Öfver ett fyrtiotal nya extra provinsialläkaredistrikt med bidrag af staten
till läkarens aflönande hade inrättats, deribland 6 inom Norrbottens län,
af hvilka fyra åtnjöte 1,500 kronor och två 1,000 kronor hvart i årliga statsbidrag.
Hvad nu beträffade Jukkasjärvi och Enontekis’ lappmarkssockriar,
kunde, såsom af handlingarna framginge, icke ifrågasättas, att dessa socknar
skulle kunna bilda extra provinsialläkaredistrikt eller erbjuda lönebidrag
för sådanas upprättande, men af såväl humanitära som andra skäl
syntes staten icke böra undandraga sig att här träda emellan för att bereda
denna fattiga, i landets nordligaste utkanter lefvande, med eu karg
natur och ett hårdt klimat kämpande samt i mycket tillbakasätta befolkning
möjlighet till erhållande af läkarevård, hvilket ej syntes kunna ske
på annat sätt än derigenom, att staten derstädes inrättade ett nytt ordinarie
provinsialläkaredistrikt. Äfven om en extra provinsialläkarebefattning
skulle inrättas vid Euossavaara, sedan grufdrift i malmfälten i denna
ort kommit till stånd, kunde, enligt styrelsens mening, en derstädes stationerad
läkare icke tillika vara tjensteläkare för Jukkasjärvi och Enontekis’
kommuner, då en sålunda anståld läkare ej syntes kunna medgifvas så

118

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

lång frånvaro från sin station, som resor till dessa orter till följd af de
långa afstånden kräfde.

Medicinalstyrelsen hade på grund häraf hemstält om inrättande af det
ifrågasatta provinsialläkaredistriktet med station för läkaren i Vittangi
kyrkoby. Tillika hade styrelsen föreslagit, att en sådan läkare, utöfver
provinsialläkares löneförmåner enligt 1890 års stat, måtte tilldelas fixa
tjenstgöringspenningar till belopp af 1,000 kronor om året samt erhålla
uppdrag att på statens bekostnad, tills vidare 3 gånger årligen, 2 gånger
under vintern och 1 gång under sommaren, på förut bestämda tider besöka
Karesuando för att der under minst 2 dagar hvarje gång vara för
befolkningen tillgänglig för mottagning af sjuka, tillse vaccinationen med
mera, mot det att kommunen tillhandahölle lämplig mottagningslokal med
erforderlig städning, belysning och uppvärmning.

Statskontoret, öfver ansökningen hördt, hade i den 4 maj 1899 afgifvet
utlåtande meddelat, att enligt den af 1890 års Riksdag fastställa
aflöningsstat provinsialläkarne åtnjöte lön med 1,875 kronor och
tjenstgöringspenningar med 625 kronor eller tillsammans i första lönegraden
2,500 kronor samt att lönen efter tio år kunde höjas med 500
kronor och efter femton år med ytterligare 500 kronor. Dessa aflöningsförmaner
utginge, lönen och tjenstgöringspenningarne från åttonde hufvudtitelns
anslag till medicinalstyrelsen med dithörande stater » samt löneförhöjningarna
från samma hufvudtitels anslag till »ålderstillägg». Provinsialläkarne
uppbure derjemte från åttonde hufvudtitelns anslag till »hyresersättning
åt provinsialläkare» 750 kronor om året. Dessutom åtnjöte
ett färre antal provinsialläkare till olika belopp s. k. fixa tjenstgöringspenningar,
hvilka utginge från anslaget till »medicinalstyrelsen med dithörande
stater». I detta hänseende förekomma följande:

Till förbättring af lönevilkoren för provinsialläkare i sådana distrikt,
hvarest, till följd af befolkningens gleshet eller fattigdom och distriktens
vidd eller besvärlighet i afseende på sjukvårdens handhafvande, svårighet
vid inträffade ledigheter uppstått att finna sökande till tjensterna eller
hvarest läkarnes inkomster befunnits allt för knappa i förhållande till
deras lefnadsbehof, hade första gången af 1859—60 årens Riksdag och
sedermera tid efter annan anvisats medel, hvilka blifvit benämnda fixa
tjenstgöringspenningar. Jemlikt kongl. brefven den 26 mars 1861 och
den 8 april 1864 skulle dessa tjenstgöringspenningar åtnjutas endast af
den, som tjensten förrättade, och således under ordinarie provinsialläkarens
tjenstledighet af hans vikarie; och skulle, om någon af de befattningar,
med hvilka fixa tjenstgöringspenningar vore förenade, vid inträffad ledighet,
oaktadt de sålunda beviljade löneförmånerna, efter tre på hvarandra

119

Statsutskottets Utlåtande K:o 9.

följande ansökningstiders utgång i brist pa sökande blefve o tillsatt, det i
följd häraf obegagnade beloppet tjenstgöringspenmngar,. uppå sundhetskollegii
anmälan till Kongl. Maj:t, på något annat deraf i behof varande
provinsialläkaredistrikt öfverflyttas. Enligt skrifvelse till Kongl. Maj:t. den
20 mai 1890, i anledning af Kongl. Majds proposition angående ordnande
af den allmänna och enskilda helso- och sjukvården i riket, hade Riksdagen,
i sammanhang med fastställande af aflöningsförmaner för piovmsialläkarestaten,
medgift, att de för det dåvarande utgående fixa tjensto-öringspenningar,
tillhopa 1 7,300 kronor, finge bibehållas, till dess om em
kunde blifva annorlunda bestämdt; men hade Riksdagen emellertid anhållit,
att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och i hvad man
indragning eller nedsättning till beloppet af de fixa tjenstgöringspennmo-arne
kunde ega rum, samt, så fort ske kunde, till Riksdagen inkomma
med den framställning, hvartill omständigheterna kunde föranleda. Efter
det medicinalstyrelsen på grund häraf erhållit befallning att efter vederbörandes
hörande till Kongl. Maj it inkomma med yttrande och förs ag,
om och i hvad mån eu sådan indragning eller nedsättning kunde ske,
samt medicinalstyrelsen, med öfverlemnande af infordrade ^yttranden från
vederbörande provinsialläkare och länsstyrelser, afgifvit utlåtande och förslag
i ämnet, hade Kongl. Maj:t, enligt- beslut den 5 augusti 1892,
förordnat, att de genom kongl. brefvet den 20 mars 1861 för provinsialläkaren
i Stockholms distrikt bestämda fixa tjenstgöringspenmngar, 500
kronor om året, skulle indragas med utgången af augusti manad 1892,
samt att de fixa tjenstgöringspenmngar, som anvisats dels enligt kongl.
bref den 8 april 1 864 för provinsialläkarne i Gislaveds distrikt inom Jönköpings
län och Ölands norra distrikt inom Kalmar län med 300 kronor
åt den förre och 500 kronor åt den senare, allt årligen, dels enligt kongl.
bref den 0 september 1878 för provinsialläkarne i Nysätra och i Nordmalings
distrikt inom Vesterbottens län med 500 kronor om året åt hvardera,
skulle indragas vid dåvarande tjensteinnehafvarnes afgång. Till följd häraf
funnes för närvarande å anslaget till fixa tjenstgöringspenmngar odispo neradt

ett belopp af 1,500 kronor. _

För egen del har departementschefen anfört, att han, i likhet med
de myndigheter, hvilka yttrat sig i detta ärende, ansåge, att inrättandet af
ett särskildt ordinarie provinsialläkaredistrikt, omfattande Jukkasjärvi och
Enontekis’ socknar, vore af oundgängligt behof påkalladt samt att föihållandena
vore sådana, att provinsialläkaren i detta nya distrikt borde,
förutom vanliga löneförmåner enligt 1890 ars stat, åtnjuta 1,000 kronoi
i fixa tjenstgöringspenmngar; och hemstälde departementschefen derför,
att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen, att för inrättande af ytterligare

120

Statsutskottets inlåtande K:o It.

en provmsialläkaretjenst i Norrbottens län ordinarie anslaget till medicinalstyrelsen
med dithörande stater måtte höjas med 2,500 kronor äfvensom
att åt den nu odisponerade delen af anslaget till fixa tjenstgörhmspenningar
finge användas 1,000 kronor för denna nya provmsialläkaretjenst.

Utskottet som törutsätter, att Kongl. Maj:t, derest den ifrågasatta
delningen åt 1 ajala provinsialläkaredistrikt skulle komma att af Riksdagen
medgifva*3, v''(l delningens genomförande kommer att egna särskild uppmärksamhet
åt frågan, hvarest provinsialläkaren i det för Junosuando och
Knontekis socknar nybildade distriktet lämpligen bör vara stationerad
har ansett sig böra tillstyrka bifall till förevarande af Kongl. Makt ojorda
framställning och hemställer alltså, '' P

att Riksdagen må medgifva,

a) # att för inrättande af ytterligare en provinsialläkarenen
st i Norrbottens län ordinarie anslaget till
medicinalstyrelsen med dithörande stater höjes med

2,500 kronor; samt

b) att af den nu odisponerade delen af anslaget
till fixa tjenstgöringspenningar vid vissa provinsialläkaretjänster
må användas 1,000 kronor för denna nya provinsialläkaretjenst.

Vid bifall till hvad som af utskottet föreslagits i punkterna 23:o)
och 24:o) kommer ordinarie anslaget till medicinalstyrelsen med dithörande
stater, nu 502,250 kronor, att ökas med tillhopa 9,400 kronor eller till
511,650 kronor.

Hyresersättning åt provinsialläkare.

Ans- 25:o) Med

»»^”»“^ställer utskottet,

provinsialläkare
i Norrbottens
län.

[24.]

anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning, hem #

aR Riksdagen ma för beredande af hyresersättning
åt innehafvaren af den under punkten 24:o) nämnda
läkaretjenst höja det under riksstatens åttonde hufvudtitel
uppförda förslagsanslag med titel »hyresersättning
åt provinsialläkare», nu högst 103,500 kronor, med
750 kronor eller till högst 104,250 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

121

Barnmorskeimdervisningen och barnhördshusen.

26ro) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, på det barnmorske- -*«g- o
lärarne vid baromorskeundervisningsanstalterna i Stockholm och Göteborghärnmonkeiämåtte
kunna årligen komma i åtnjutande af en och en half månads och Göte

mester, derest medicinalstyrelsen funne sådan ledighet kunna utan hinder''0”^ e
för göromålens behöriga gång medgifvas, dessa anstalters ordinarie stats- [2 5.]
anslag måtte höjas med 125 kronor till vikariatsersättning vid hvardera
anstalten eller sammanlagdt med 250 kronor.

Till det i ärendet förda statsrådsprotokoll har departementschefen
erinrat, hurusom Riksdagen, med godkännande af ett utaf Kongl. Maj:t
fraxnlagdt förslag till ny stat för barnmorskeundervisningsanstalterna i
Stockholm och Göteborg, år 1879 beviljat för dess tillämpning erforderlig
förhöjning i det ordinarie anslaget till dessa anstalter samt medgifvit, att
vilkoren för vederbörande löntagares skyldighet att vid tjenstledighet afstå
till vikarie de i aflöningen ingående tjenstgöringspenningar finge af Kongl.

Maj:t bestämmas, dock så att statsverket icke betungades med särskilda utgifter
för tjensternas behöriga uppehållande. Genom beslut den 10 oktober
1879 hade Kongl. Maj:t föreskrifvit, att, då barnmorskelärare vid någondera
af nämnda anstalter åtnjöte tjenstledighet, vare sig från tjensten i dess helhet
eller från föreläsningars hållande, han skulle till den vikarie, som kunde
varda förordnad att bestrida hans tjenstgöringsskyldighet, afstå tjenstgöringspenningarna
för den tid, sådant förordnande varade, dock att tjenstgöringspenningar
icke skulle afstås vid ledighet, som inträffade under ferier.

Nu hade barnmorskeläraren i Stockholm professor C. M. Sondén hos medicinalstyrelsen
anmält behofvet åt rätt till semester för barnmorskeläraren
i Stockholm och dervid anfört att, då sådan rätt vore beviljad för en stor
mängd embets- och tjensteman, det syntes billigt, att äfven barnmorskeläraren
komme i åtnjutande af denna förmån, och att det syntes egendomligt
att barnmorskeläraren, som på samma gång vore öfverläkare vid södra
barnbördshuset, i sistnämnda egenskap åtnjöte semester, men icke i sin
egenskap af barnmorskelärare.

1 skrifvelse till Kongl. Maj:t den 13 oktober 1899 hade medicinalstyrelsen,
enär denna barnmorske lä rar ens begäran måste anses billig och semester behöflig,
helst undervisningen fortginge hela året om utan ferier, och samma
behof af semester förefunnes äfven beträffande barnmorskeläraren i Göteborg,
hemstält, att proposition till Riksdagen måtte aflåtas derom, att förmanen
af sex veckors årlig semester måtte beredas lärarne vid barnrnorskeundervisningsanstalterna
i Stockholm och Göteborg samt att i den för dessa an Bih.

till Riksd. Prot. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 9 Haft. 10

122

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Ang.
undervisningsmateriel
vid
barnmorskeundervisnings

anstalten i
Stockholm.

[26.]

stalter gällande aflöningsstat xnåtte upptagas ett anslag å tillhopa 250
kronor till ersättning åt vikarier under berörda semester.

Då departementschefen icke hade något väsentligt att anmärka mot
hvad medicinalstyrelsen sålunda föreslagit, har departementschefen, under
erinran att Riksdagen ar 1891, i anledning af Kongl. Maj:ts framställning
i ett likartadt ämne, medgifvit, att de vid hospital och asyler
för sinnessjuke anstälde biträdande läkare och underläkare finge åtnjuta
viss årlig semester, och anvisat medel till arfvoden åt vikarier, hos Kongl.
Maj:t. hemstält om aflåtande till Riksdagen af nu ifrågavarande framställning.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:t förevarande
förslag, må, på det barnmorskelärarne vid barnmorskeundervisningsanstalterna
i Stockholm och Göteborg
må kunna årligen komma i åtnjutande af en och
eu half månads semester, derest medicinalstyrelsen finner
sådan ledighet kunna utan hinder för göromålens behöriga
gång medgifvas, höja dessa anstalters ordinarie
statsanslag med 125 kronor till vikariatsersättning vid
hvardera anstalten eller sammanlagdt med 250 kronor.

27:o) Kong!. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen måtte för anskaffande
och vidmagthållande af erforderlig undervisningsmaterial vid barnmorskeundervisningsanstalten
i Stockholm höja det till anstalten utgående årliga
''anslag med 500 kronor.

Departementschefen har till statsrådsprotokollet meddelat, att barnmorskeläraren
i Stockholm professor C. M. Sondén hos medicinalstyrelsen anmält
behof af ärligt anslag för anskaffande och vidmagthållande af erforderlig
undervisningsmateriel vid barnmorskeundervisningsanstalten i Stockholm.

Till stöd för berörda framställning hade nämnde barnmorskelärare anfört,
att vid ifrågavarande undervisningsanstalt saknades anslag till undervisningsmateriel.
Visserligen hade anstalten, jemlikt kongl. bref den 20 juli 1897,
erhållit ett tillfälligt anslag af 1,200 kronor, men dessa medel, afsedda för
reparation och nyanskaffning af åskådningsmateriel m. in., hade dertill
blifvit använda i enlighet med ett af medicinalstyrelsen den 20 april 1898
godkändt förslag. För de städse återkommande behofven af medel till
bestridande af kostnaderna för teckningar, schemata, preparat, förvaringskärl
och förvaringsvätskor samt de tid efter annan behöfliga reparationerna

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

123

af redan befintlig materiel saknades alla medel. Till berörda ändamål
vore ett årligt anslag af omkring 500 kronor väl behöfligt.

Under vitsordande af behofvet utaf ett dylikt årligt anslag både medicinalstyrelsen
i skrifvelse till Kong!. Maj:t den 13 oktober 1899 anhållit,
att Kongl. Maj:t måtte föreslå nästsammanträdande Riksdag att bevilja ett
årligt anslag af 500 kronor för anskaffande och vidmagthållande af erforderlig
undervisningsmateriel vid omförmälda barnmorskeundervisningsanstalt.

Med åberopande af hvad sålunda i ämnet anförts och under erinran
att för barnmorskeundervisningsanstalten i Göteborg utginge ett årligt anslag
af 2,000 kronor till undervisningsmateriel och andra ändamål, har departementschefen
hemstält, att Kongl. Maj:t måtte hos Riksdagen göra nu förevarande
framställning.

Utskottet, som icke funnit anledning till erinran mot hvad sålunda
blifvit föreslaget, hemställer,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande
framställning, må, för anskaffande och vidmagthållande
af erforderlig undervisningsmateriel vid barnmorskeundervisningsanstalten
i Stockholm, höja det till
anstalten utgående årliga anslag med 500 kronor.

Vid bifall härtill och till hvad under nästföregående punkt af utskottet
föreslagits skulle anslaget till barnmorskeundervisningen och barnbördshusen,
nu 42,108 kronor, komma att ökas med sammanlagdt 750 kronor
eller till 42,858 kronor.

Naturhistoriska riksmuseum:

28:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att till höjande af natur- Ang.
historiska riksmuseets årliga expensmedelsanslag bevilja 1000 kronor, hvar- hsCtnr-”J
igenom museets ordinarie anslag, nu uppgående till 76,450 kronor, skullew« att ökas till 77,450 kronor. expensmedels Vid

föredragning inför Kongl. Maj:t af detta ärende har departementschefen
anmält, att vetenskapsakademien uti skrifvelse till Kongl. Maj:t den [27.]

13 september 1899 gjort framställning om höjande af det till naturhistoriska
riksmuseet för närvarande utgående årliga expensmedelsanslag med 1,000
kronor eller från 11,000 kronor till 12,000 kronor.

124

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Redan år 1877 hade vetenskapsakademien hos Kongl. Maj:t anmält
behofvet af detta anslags höjande från 7,470 kronor, hvarmed detsamma
da utgått, till 12,000 kronor, och proposition i sådant syfte hade aflåtits
till 1878 års Riksdag, men Riksdagen hade då endast beviljat en förhöjning
af 2,900 kronor. Vid 1893 års riksdag hade Kongl. Maj:t i
statsverkspropositionen föreslagit, att Riksdagen måtte till höjande af expensmedelsanslaget
bevilja 1,630 kronor. Till svar härå hade Riksdagen anfört,
att det synts Riksdagen uppenbart, att museet vore i behof af ökade medel
för sina expenser, men att, då den äskade förhöjningen i expensmedelsanslaget
delvis skulle användas till amorterande af eu till omkring 4,000
kronor uppgående brist å samma anslag samt någon utredning icke förelåge,
huruvida, sedan bristen blifvit betäckt, hela förhöjningen kunde vara
erforderlig, det förefallit Riksdagen rigtigare, att medel för bristens betäckande
anvisades på extra stat och att i stället höjningen i det ordinarie
anslaget begränsades i motsvarande mån. Med beräknande att omförmälda
brist skulle kunna på fyra års tid amorteras med ett anslag af 1,000
kronor om året, hade Riksdagen ansett höjningen i expensmedelsanslaget lämpligen
kunna inskränkas till 630 kronor. I öfverensstämmelse härmed hade
Kongl. Maj:ts berörda framställning blifvit af Riksdagen på det sätt bifallen,
att Riksdagen dels till höjande af museets årliga expensmedelsanslag beviljat
630 kronor, dels ock till amorterande af den å expensmedelsanslaget
uppkomna brist på extra stat för år 1894 anvisat ett belopp af 1,000
kronor.

Det ordinarie anslaget till expenser vid naturhistoriska riksmuseet hade
derefter utgått med 11,000 kronor årligen, hvarjemte till den uppkomna
bristens betäckande anvisats på extra stat för hvart och ett af åren 1895
och 1896 ett anslag af 1,000 kronor och för år 1897 ett anslag af 705
kronor.

Till stöd för den nu gjorda framställningen hade akademien åberopat
innehållet i en af intendenterna vid museet till akademien aflåten skrifvelse,
deri anförts hufvudsakligen följande. Vid 1897 års slut hade i expensmedelsanslaget
förefunnits en återstående brist af 867 kronor 50 öre, och
under 1898 hade denna brist ytterligare ökats med ej mindre än 1,154
kronor 64 öre, så att den vid 1899 års början uppgått till 2,022 kronor
14 öre. Enär ett sådant förhållande ej länge kunde fortfara utan att bristen
sprunge upp till en hög summa, hade intendenterna tagit i allvarligt öfvervägande
dels orsaken till stegringen i utgifter under detta anslag dels ock
möjligheten att göra besparingar i dessa utgifter utan att detta skulle menligt
inverka på museets verksamhet.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

125

Expensmedlens användning för olika ändamål under år 1898 framginge
af följande öfversigt:

Städning och rengöring ............................................................... kr. 2,407: 02

Frakt och transporter.................................................................... » 924: 1 1

Aflöningar...............•...........................;...................... .................... » 1,650: —

Vatten och renhållning .......................... » 799: 88

Bränsle och belysning .................................................................... » 3,751: 24

Tillsyn m. m., då museet är öppet för allmänheten .............. » 933: 50

Reparationer och andra tillfälliga utgifter....................... » 477: 15

Diverse...................................................................... » 711: 10

Mineralogiska afdelningens särskilda expenser .......................... » 5Q0: —

Summa kronor 12,154: —

Utgifterna för städning och rengöring hade under de senaste åren
något ökats, ty under slutet af 1880-talet hade de uppgått i medeltal till
omkring 2,200 kronor. Denna ökning hade berott dels på en utvidgning af
museets lokaler och dels på en förhöjning i allmänt gällande arbetspriser.
Allt efter museilokalernas storlek (6—8 rum) och beskaffenhet utginge afgift
en för städning nu med 10—15 kronor i månaden. Då det, i betraktande
deraf att museets lokaler innehölle en mängd dyrbara och ömtåliga
föremål, vore nödvändigt att för städningen använda endast synnerligen
ordentliga och pålitliga personer, ansåge intendenterna det omöjligt att
under nuvarande förhållanden göra någon besparing å utgifterna under
denna titel.

Kostnaden för frakt och transporter berodde helt och hållet på antalet
och omfattningen af de samlingar, som under året ankomme till eller afginge
från museet, och kunde derför ej på förhand med någon grad af visshet
beräknas. Den hade i allmänhet uppgått till 1,100 å 1,200 kronor, men
hade t. ex. åren 1886 och 1889 stigit öfver 1,600 kronor och understege
således under år 1898 ej obetydligt det normala. Då det vore sjelfkärt,
att museets verksamhet ovilkorligen kräfde tillgång på medel för naturaliernas
försändande m. m., syntes det vara alldeles nödvändigt att af expensmedlen
för detta ändamål årligen kunna beräkna en summa af minst
1,100 kronor.

Aflöningarna, som utginge till kamreraren, vaktmästaren och eldaren,
hade sedan mer än 1 5 år tillbaka ej undergått någon förändring och måste,
då man toge i betraktande den ökning i lefnad somkostnad er, som under
de sista åren egt rum, anses såsom ganska lågt beräknade.

Afgiften för vatten och renhållning hade redan 1889 uppgått till 751
kronor 11 öre och hade således sedan den tiden endast helt obetydligt

126

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

ökats. Då emellertid Stockholms renhållningsaktiebolag under år 1899 höjt
sina afgifter, vore snarare en höjning än en sänkning i denna post att för
framtiden motse.

Trots utvidgningen af museets lokaler samt trots den betydliga förhöjning
i pris på ved och kol, som under de senaste åren egt rum, hade
det lyckats — hufvudsakligen genom anläggning af bränslebesparande
värmeledningar äfven i museets mindre afdelningar samt deraf beroende
inskränkning i eldandet med ved i kakelugnar — att ej allenast hindra
denna post att stiga, utan äfven att nedbringa utgiften under det belopp,
hvartill den för ett och annat år uppgått. Utgiften härför hade under
början och midten af 1880-talet vexlat mellan 2,000 och 3,000 kronor,-men
efter upprättandet af en ny afdelning vid museet, nemligen den växtpaloeontologiska,
samt utvidgningen af den etnografiska afdelningen stigit så
betydligt, att den åt 1889 uppgått till 3,937 kronor 43 öre. Utgiften för
ifrågavarande ändamål hade under år 1898 således varit nära 200 kronor
mindre än under år 1889. Sedan emellertid nu alla möjliga inbesparingar
på denna utgiftspost blifvit gjorda samt då prisen på bränsle fortfarande vore
i stigande, trodde sig intendenterna icke kunna för framtiden beräkna denna
utgift lägre än till 3,800 kronor.

Då museet — utom under månaderna november och december — tre
dagar i veckan hölles öppet för allmänheten, vore detta förenadt med ej
ringa kostnad, och denna kostnad hade på senare tid ökats, derigenom att
den växtpahcontologiska afdelningen, som vore inhyst i annan lokal, också
hölles öppen för allmänheten. Äfven denna utgiftspost syntes ej kunna
minskas, för så vida museet ej skulle hållas stängdt för allmänheten en
längre tid af året än nu vore förhållandet. En inskränkning af den tid,
då museet vore tillgängligt för allmänheten, syntes emellertid vara en åtgärd,
som endast i yttersta nödfall borde vidtagas, och skulle helt säkert
blifva föremål för berättigad! klander från allmänhetens sida.

Den utgift, som under år 1898 upptagits under rubriken »reparationer
och andra tillfälliga utgifter», hade uppkommit dels genom en utvidgning
och förbättring af värmeledningen (262 kronor 40 öre) och dels genom
tryckning af en för allmänheten afsedd »handledning» vid besök i museet
(214 kronor 75 öre). Enär dessa utgifter endast mindre ofta återkomme,
torde vara tillräckligt, att under denna rubrik uppfördes endast en årlig
summa af 100 kronor.

I den summa, som uppförts under titeln »diverse», inginge dels några
fasta, årligen återkommande utgifter, såsom brandförsäkring (520 kronor
94 öre) och afgift för brandskåp (50 kronor), dels ock åtskilliga mera

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

127

vexlande, men dock årligen återkommande mindre utgifter, t. ex. för skrifmaterialier,
räkenskapernas inbindning in. m.

Till mineralogiska afdelningen hade slutligen af expensmedlen sedan
lång tid tillbaka utgått ett af Riksdagen beviljadt anslag af 500 kronor
för inköp af kemikalier m. in., som för laboratoriet vore beböfliga. Då,
enligt hvad intendenten för denna afdelning upplyst, i detta anslag ingen
besparing utan olägenhet för afdelningens verksamhet kunde göras, syntes
äfven denna post böra fortfarande upptagas till samma belopp som hittills.

På grund af den sålunda lemnade utredningen angående ifrågavarande
expensmedels användning ansåge intendenterna det omöjligt att för framtiden
få debet och kredit å berörda anslag att gå ihop, om ej för de särskilda
utgiftsposterna årligen i medeltal funnes att tillgå minst följande

belopp, nemligen:

för städning och rengöring ........................................................... kr. 2,400: —

» frakt och transporter ...... » 1,100: —

» aflöningar............................................................. » 1,650:

» vatten och renhållning ....... » 800: —■

» bränsle och belysning .......................................................... » 3,800: —

» tillsyn in. in., då museet är öppet för allmänheten ........ » 950: —

» reparationer .............................................................................. * 100:

» diverse.......................................................................................... * 700: —

» mineralogiska afdelningen.............................. » 500: —

Summa kronor 12,000

Då af hvad sålunda blifvit anfördt framginge, att det för ifrågavarande
ändamål hittills uppförda ordinarie anslag länge visat sig otillräckligt, och
det belopp, hvarmed vetenskapsakademien nu hemstält att anslaget måtte
ökas, syntes departementschefen väl afpassadt efter behofvet, tillstyrkte
departementschefen, det Kong! Maj:t måtte föreslå Riksdagen att till
höjande af naturhistoriska riksmuseets årliga expensmedelsanslag bevilja

1,000 kronor, hvarigenom museets ordinarie anslag, nu uppgående till
76,450 kronor, skulle komma att ökas till 77,450 kronor.

Emot denna framställning har utskottet icke funnit anledning till
erinran; och hemställer alltså utskottet,

att Riksdagen, med bifall till Kong! Maj:ts förevarande
framställning, må till höjande af naturhistoriska
riksmuseets årliga expensmedelsanslag bevilja 1,000
kronor.

128

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Ang.

höjdt anslag
till serafimerlasarettet.

[28.]

Vid bifall härtill kommer museets ordinarie anslag, nu uppgående
till 76,450 kronor, att ökas till 77,450 kronor.

Lasaretts underhåll.

29:o). Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att anslaget till serafimer.
lasarettet måtte höjas från sitt nuvarande belopp, 82,100 kronor, med
37,900 kronor eller till 120,000 kronor.

I fråga om detta ärende har departementschefen till statsrådsprotokollet
yttrat:

Med bifall till Kongl. Maj:ts gjorda framställning hade 1888 års Riksdag
till serafimerlasarettets om- och tillbyggnad samt förseende med nödig
utredning beviljat ett anslag af 465,400 kronor. För ändamålet hade under
vissa vilkor bidrag anvisats jemväl af Stockholms stadsfullinägtige och
Stockholms läns landsting. Enligt byggnadsplan^! skulle lasarettet komma
att innehålla 400 sjuksängar. Vid slutet af år 1891 hade de nya byggnaderna
för polikliniken, medicinska, gynekologiska och oftalmiatriska afdelningarna
samt ekonomibyggnaden varit fullbordade, och under år 1893
hade ombyggnaden af det för den kirurgiska afdeluingen afsedda gamla
lasarettshuset afslutats.

Sedan direktionen öfver serafimerlasarettet gjort framställning om
beredande af ökade tillgångar för sjukvårdens upprätthållande vid serafimerlasarettet
och i sammanhang dermed fråga blifvit af lärarekollegiet
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet väckt om förvärfvande för nämnda
instituts räkning af den till institutets område gränsande, serafimerlasarettet
tillhöriga tomten n:o 4 i qvarteret Glasbruket å Kungsholmen,
hade Kongl. Maj:t till 1894 års Riksdag aflåtit proposition i ämnet. Till
svar härå hade Riksdagen anfört: att, på sätt direktionen öfver serafimerlasarettet
yttrat och af karolinska mediko-kirurgiska institutets lärarekollegium särskild!
framhållits, Riksdagen ansåge, att, sedan serafimerlasarettet genom oinoch
tillbyggnad försatts -i det skick, att det kunde lemna plats för 400
sjuksängar, det vore af vigt, att sängantalet derstädes höjdes till det
sålunda i byggnadsplanen afsedda, på det att den kliniska undervisningen
vid lasarettet måtte genom tillräcklig sjukmateriel kunna på ett fullt tillfredsställande
sätt ordnas; att för vinnande af detta mål en höjning i
det då till lasarettet utgående anslaget syntes böra medgifvas, hvarvid
Riksdagen, som funnit sig böra bifalla Kongl. Majt:s förslag om detta
anslags höjande med 53,000 kronor, följaktligen velat anknyta den förutsättning,
att antalet sjuksängar vid lasarettet ökades till 400; att direk -

S''! nts utskott ds Utlutande N:o 9.

120

tionen visserligen uppgifvit, att berörda anslagshöjning jemte lasarettets
öfriga inkomster icke skulle bereda tillfälle till anbringande af ett högre
sängantal än 350, men att Riksdagen dervid velat erinra, dels att något
högre bidrag från Stockholms stad än det då utgående torde kunna beräknas,
då staden, som förbundit sig att för åren 1894—1896 lemna bidrag
af sex tiondedelar af kostnaden för de å frinummer vårdade sjuke
från staden, skäligen torde finna sig föranlåten att för framtiden till lasarettet.
utgifva högre ersättning, dels ock att dagkostnaden, som, efter
hvad Riksdagen inhemtat, under år 1893 nedgått, torde kunna genom iakttagande
af sorgfällig sparsamhet ytterligare nedbringas, hvarjemte Riksdagen
förestälde sig, att i vissa fall någon afgift möjligen skulle kunna
affordras patienter å poliklinikerna; att Riksdagen för sin uppfattning om
dagkostnadens minskning och höjning af bidraget från Stockholms stad
funne särskildt stöd deri, att chefen för ecklesiastikdepartementet vid detta
ärendes föredragning dels uttalat den mening, att den dåvarande höga
kostnaden för hvarje patients dagliga underhåll å lasarettet möjligen skulle
kunna för framtiden nedbringas, hvilket borde kunna ske i högre grad,
om patientantalet derstädes vunne en mera betydlig tillökning, dels förklarat,
att man syntes kunna med skäl förvänta, att Stockholms stad efter
den utredning, som numera åstadkommits angående otillräckligheten af
det bidrag, hvilket derifrån utginge till underhåll å lasarettet af sjuke
från staden, skulle befinnas villig att öka detta bidrag; att, hvad slutligen
beträffade det vid ifrågavarande anslagshöjning föreslagna vilkor om öfverlemnande
till karolinska mediko-kirurgiska institutet af tomten n:o 4 i
qvarterét Glasbruket, Riksdagen, ehuruväl, då så nyligen som år 1892 för
institutets byggnadsbehof beviljats 120,800 kronor, deraf återstående 45,800
kronor beviljats att för år 1895 utgå, ytterligare byggnader för institutet
icke borde kunna på lång tid ifrågakomma och följaktligen tomtens förvärfvande
för institutet icke för närvarande syntes vara af byggnadsbehof
påkalladt, dock funnit sig, med hänsyn till den lämpliga reglering af
institutets tomt, som derigenom skulle vinnas, böra bifalla Kongl. Maj:ts
förslag i detta afseende; samt att Riksdagen alltså, med bifall till hvad
Kongl. Maj:t föreslagit och under vilkor, att tomten n:o 4 i qvarteret
Glasbruket å Kungsholmen med derå befintliga byggnader utan ersättning
och med full eganderätt samt fri från inteckning öfverlätes till
staten för att införlifvas med den af karolinska mediko-kirurgiska institutet
disponerade tomten n:o 3 i samma qvarter, höjt anslaget till serafimerlasarettet
från sitt dåvarande belopp, 29,100 kronor, med 53,000 kronor
till 82,100 kronor. Efter det omförmälda fastighet n:o 4 i qvarteret Glasbruket.
å Kungsholmen blifvit af seraljmerlasarettet utan ersättning och fri

Bill. till /tiktid. Vrot. Utdö 4 Sami. I Afd. H Haft.

130

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

från inteckning öfverlåten till Kongl. Maj:t och kronan samt lagfart å
fånget meddelats, hade Kongl. Maj:t genom beslut den 12 oktober 1894
förklarat sig hafva funnit det af Riksdagen stadgade vilkor för tillgodonjutande
af det förhöjda anslaget till seraf™ erlasarett et vara uppfyldt.

I skrifvelse till Kongl. Maj:t den 20 september 1899 hade gerad merlasafettets
direktion framhållit behofvet af ytterligare förhöjning i anslaget
till lasarettet och dervid anfört följande.

Fem år hade i det närmaste förflutit, sedan serafimerlasarettet kommit i
åtnjutande af det från och med 1895 utgående förhöjda statsanslaget, 82,100
kronor. Under denna tidrymd hade till fullo ådagalagts otillräckligheten af
detta belopp för upprätthållande på tillbörligt sätt af ett kliniskt sjukhus
sådant som serafimerlasarettet, der Sveriges samtliga läkare skulle erhålla
eu väsentlig del af sin utbildning och som följaktligen borde i alla afseenden
utgöra ett mönstersjukhus. Underhållskostnaden vid ett sjukhus,
som i likhet med lasarettet vore inredt i öfverensstämmelse med nutidens
alla fordringar, blefve alltid betydlig, särskildt med hänsyn till de stora
anspråk, som stäldes på utrymme, ventilation och värmeledning med ombyte
af luft inom de för sjukvården begagnade lokalerna tre gånger i
timmen o. s. v., samt i betraktande af den talrika personal, som för sjukvårdens
mönstergilla upprätthållande inom ett sådant sjukhus nödvändigt
påkallades. Utöfver dessa oundvikliga kostnader vid ett tidsenligt sjukhus
i allmänhet drabbades lasarettet af en väsentligt ökad utgiftsstat, som
måste föras på undervisningens konto. För att motsvara sitt ändamål att
vara den förnämsta kliniska undervisningsanstalt i vårt land, hade lasarettets
nybyggnad måst ske på ett helt annat sätt och i långt större skala
än vid ett sjukhus, som ej hade ett sådant ändamål att fylla. För undervisningens
lämpliga bedrifvande måste vid lasarettet för närvarande utrymme,
uppassning m. m. beredas för de många olika klinikerna, ej blott
för de stora medicinska och kirurgiska utan äfven för den gynekologiskn,
den oftalmologiska och den neurologiska. I sjuk- och operationssalarne,
åtminstone de större, hade plats måst beredas för ett stort antal läkarekandidater
att närvara vid sjukronderna eller operationerna. De vetenskapliga
institutionerna: föreläsnings- och • operationssalar, laboratorier af
flerehanda slag o. s. v., hade kostat stora summor och gjorde det fortfarande
genom den särskilda betjening de erfordrade samt genom betydligt
ökade kostnader för belysning, uppvärmning och ventilering m. in.
För att, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts af Riksdagen år 1894
godkända framställning, kunna med de anslag eller öfriga inkomster,
serafimerlasarettet hade att påräkna, möjliggöra uppsättande och underhåll
af 400 sjuksängar, på sätt vid byggnadernas uppförande beräknats, hvil -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

131

ket antal ansetts erforderligt för den kliniska undervisningens ordnande
på fullt tillfredsstSilande sätt, hade direktioneu låtit sig angeläget vara
att vidtaga alla till buds stående åtgärder för vinnande af så stor sparsamhet
som möjligt. I sådant afseende kunde anföras: att, sedan en framställning
om nedsatt pris för vatten från Stockholms stads vattenledning
ej ledt till önskadt resultat och borrningar efter vatten å lasarettets tomt
förgäfves anstalta, en särskild vattenledning blifvit anlagd från Mälaren
till lasarettets tvätt- och badinrättning, hvarigenom en afsevärd besparing
vunnits i de dryga kostnaderna för fyllandet af det stora vattenbehofvet;
att, efter det lasarettsdirektionen med föranledande af de mycket betydliga
kostnaderna för medicinalier till Kong! Maj:t ingått med anhållan om
rättighet att hålla eget sjelfständigt apotek, men denna begäran återkallats,
genom vänlig öfverenskommelse innehafvaren af ett utaf stadens
förnämsta apotek förbundit sig att till ej obetydligt nedsatt pris lemna
för lasarettet behöfiiga medicinalier; samt att ändringar i spisordningen
vidtagits för vinnande af besparing, så långt sig göra läte utan att minska
näringsvärdet eller ändamålsenligheten af patienternas mathållning. Att söka
ernå ökad inkomst genom den i sig sjelf motbjudande åtgärden af sjukvårdsafgiftens
höjande, hvilket tyngst skulle drabba det stora antalet föga bemedlade
sjuka, hade äfven ifrågasatts men ej ansetts redligt, så länge afgiften vid stadens
sjukhus icke i samma mån höjdes. Följden kunde eljest blifva, att lasarettet,
endast då i vidsträcktare grad anlitades, när plats saknades vid andra
sjukhus. Äfven den förhoppning hade slagit fel, att efter sängantalets
höjande från 250 till 350, hvilket skett den 1 januari 1895, då det förhöjda
statsanslaget, börjat utgå, dagkostnaden för hvarje patient skulle
minskas i samma man hela underhållskostnaden fördelades på ett större
sängantal. Denna dagkostnad, som år 1893 utgjort kr. 1: 89 och 1894
kr. 1: 97, både visserligen nedgått år 1895 till kr. 1: 78,i och 1898 till

kr. 1: 73,3 men sedan stigit år 18,97 till kr. 1: 90 samt, år 1898 till

kr. 2: 08,l och komme utan tvifvel att, år 1899 blifva än högre, då de

flesta leveranspriser alltjemt ökats.

Direktionen hade vidare i sin nämnda skrifvelse andragit: Vid beviljande
af anslag till serafimerlasarettets om- och tillbyggnad hade Stockholms
stadsfullmägtige föreskrifvit, bland annat, följande vilkor för kommunens
bidrag till sjukvården vid lasarettet att gälla från den tid byggnadsföretaget
blifvit utfördt och lasarettet i sitt utvidgade skick öppnadt till begagnande
Under de tre första åren närmast efter nämnda tid skulle bidraget
utgå med sex tiondedelar af kostnaden för de å frinummer vårdade sjuke
från staden, utgifterna för fastigheternas underhall och onera, för hegrafningskostnader
och för understöd till fattiga vid deras utskrifning deri icke inbe -

132

Statsutskottets Utlåtande N:o f).

räknade. Efter denna tid skulle ersättningen utgå enligt den beräkning,
att staden borde betala hvad som återstode, sedan från den på ofvannämnda
sätt bestämda sjukvårdskostnaden afräknats det belopp, som å
de för stadens räkning använda frisängar i förhållande till hela antalet
sängar belöpte af afkastning^ å de donationer till lasarettet, vid hvilka
icke sådana vilkor vore fästade, att de ej finge tagas i anspråk för detta
ändamål, dock att stadens ersättning för hvarje underhållsdag icke finge
öfverstiga hvad för sjuka i allmänt rum af andra lägst erlades. Stadens
efter dessa grunder beräknade bidrag skulle bestämmas för fem år i sänder
genom öfverenskommelse mellan lasarettsdirektionen och stadsfullmägtige.
I öfverensstämmelse härmed och sedan mot slutet af år 1893
byggnadsarbetet blifvit afslutadt samt lasarettet i sitt utvidgade skick öppnadt
till begagnande, hade under åren 1894—1896 afgiften för de å frinummer
vårdade sjuke från staden utgått med sex tiondedelar af kostnaden,
på ofvannämnda sätt beräknad. Från och med år 1897 hade deremot
ersättningen för hvarje underhållsdag icke skolat öfverstiga hvad för sjuke
i allmänt rum af andra lägst erlades eller 75 öre per dag, en afgift, som
utgjorde knappast fyra tiondedelar af verkliga medelkostnaden under de
tre åren 1893—1895. Med framhållande af serafimerlasarettets ogynsamma
ekonomiska ställning gjorde lasarettsdirektionen den 8 juli 1 896 till Stockholms
stadsfullmägtige framställning om att stadsfullmägtige måtte medgifva,
att kommunens bidrag till sjukvården vid serafimerlasarettet skulle
fortfarande, under närmast följande fem år, räknade från och med är 1897,
utgå med samma belopp som under åren 1894 — 96 eller sex tiondedelar
af kostnaden för de å frinummer derstädes vårdade sjuke från staden, utgifterna
för fastigheternas underhåll och onera, för begrafningskostnader
och för understöd till fattiga deri icke inberäknade; och blef denna direktionens
framställning af stadsfullmägtige med beredvillighet bifallen. Då
under början af år 1899 sjukvårdsinrättningarna i hufvudstaden visade sig
alldeles otillräckliga, träffades öfverenskommelse med stadens myndigheter
att till utgången af år 1901 för ytterligare 50 sjuksängar å serafimerlasarettet
utöfver de 100, som enligt då gällande öfverenskommelse skulle der
tillhandahållas medellöse sjuke från Stockholms kommun, erlägga i dagafgift
den verkliga för det löpande året beräknade medelkostnaden, deri
ej inräknade utgifterna för fastigheternas underhåll och onera, för begrafningskostnader
och understöd till fattiga patienter vid deras utskrifning.
Derigenom hade för lasarettet möjliggjorts att från den 1 september 189''.)
upprätta så många nya sängar, att hela antalet för närvarande uppginge till
389 eller i det närmaste till det ursprungligen afsedda af 400. Äfven
med Stockholms läns landsting hade ny öfverenskommelse träffats af inne -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

133

håll att under en tid af 10 År från och med år 1S95 ersättning för vård
af sjuke från länet skulle utgå med sex tiondedelar af den för hvarje år
beräknade verkliga sjukvårdskostnaden å lasarettet, deri likväl icke inräknade
utgifterna för fastigheternas underhåll, onera, begrafningskostnader
och understöd till fattiga vid deras utskrifning, hvarjemte från nämnda
ersättning afdrag skulle ega rum såväl för ett åt statsverket lemnadt tillskott
för länets sjukvård som ock af den afkastning a en till serafimerlasarettet
donerad fond, som möjligen icke komme att tagas i anspråk
för friplatser för sjuke från länet. För lasarettsdirektionen maste det dock
vara uppenbart, att hvad som vunnits genom dessa åtgärder eller hvad
som möjligen ytterligare kunde på liknande sätt ernas, blefve alldeles
otillräckligt för betryggande åt möjligheten att under någon längre följd åt
år på tillfredsställande sätt upprätthålla lasarettets verksamhet i samma utsträckning
som för närvarande utan betydligt ökade tillgångar.^ Under de
senast förflutna fyra åren 1895- 1898 hade af lasarettets kapital mast tillskjutas
sammanlagdt 82,574 kronor för utgifternas bestridande eller i medeltal
omkring 20,643 kronor årligen. Skulle det så fortfara, kunde den tid ej
vara långt aflägsen, då detta kapital blefve helt och hållet ödelagdt, ehuru
tillkommet hufvudsakligast genom testamenten eller gafvor delvis för
underhåll af frisängar eller till andra särskilda ändamål samt ofta lemnadt
under förbehåll att kapitalet ej Ange förskingras. I sin skrifvelse
till Kongl. Maj:t den 25 oktober 1893, hvaraf Kongl. Maj:ts framställning
till följande årets Riksdag föranledts, hade lasarettsdirektionen framhållit,
att, så vidt då kunnat beräknas, för underhåll af 400 sjuksängar
skulle erfordras ett ökadt statsanslag af 68,000 kronor årligen. Den
förhöjning i anslaget, som Kongl. Maj:t åt Riksdagen äskat och af denna
beviljats, under förutsättning att 400 sjuksängar vid lasarettet underhölles,
hade dock belöpt sig endast till 53,000 kronor eller hvad lasarettsdirektionen
i sin förenämnda skrifvelse ansett nödigt för vidmagthallande
af allenast 350 sängar, det antal, hvartill lasarettsdirektionen i brist
på tillgängliga medel nödgats inskränka sig ända till den 1 september
1899, från hvilken tid den nyss åberopade öfverenskommelsen med
Stockholms stad föranledt sängarnes ökande till redan nämnda antal.
Oaktadt således ända till början af sistlidne september endast 350^ sängar
vid lasarettet effektivt upprätthållits, sedan det från och med ar 189o
ökade statsanslaget utgått, hade, på sätt redan framhållits, erfarenheten
ådagalagt omöjligheten af att dermed bestrida kostnaden ens för detta
inskränktare sängantal. Äfven med den högre summan 68,000 kronor,
som af direktionen år 1893 beräknats såsom oundgängligt tillskott för
underhåll af 400 sängar, hade ej kostnaden under dessa år kunnat be -

134

Statsutskottets Utlåtande N:o .9.

täckas för underhåll af det mindre antalet 350 sängar, och all anledning
vore till den förmodan, att bristen under år 1899 och den närmaste framtiden
skulle blifva än större. Lasarettsdirektionen kunde ej heller förbise,
att med den lifliga trafik af tusentals menniskor, som egde rum inom
lasarettet, samt den mångfald byggnader, maskinerier, ångpannor och dyrbara
anstalter af hvarjehanda slag, som der förefunnes, den tid ej kunde
vara aflägsen, då betydande kostnader måste tagas i anspråk för nödvändiga
reparationsarbeten. Utöfver den hittills varande årliga bristens
belopp, 20,643 kronor, som uppstått under det sängantalet endast utgjort
350, måste följaktligen kunna påräknas ett årligt afsevärdt tillskott, så
framt verksamheten vid lasarettet skulle kunna på tillbörligt sätt upprätthållas
med ett sängantal af 400. Någon tillförlitlig beräkning af det dertill
erforderliga beloppets storlek vore ej möjlig att här framlägga, men
med ganska stor sannolikhet eller snarare visshet syntes kunna antagas,
att det nuvarande statsanslagets höjande med 37,900 kronor eller från
82,100 kronor till 120,000 kronor vore det lägsta möjliga, så framt någon förhoppning
skulle kunna hysas om målets vinnande. Ehuru det vore af ringa
ekonomisk betydelse, ville direktionen dock anföra, att, sedan lasarettet
kommit i åtnjutande af det höjda statsanslaget, rättighet frånkänts detsamma
att fortfarande uppbära vissa inkomster, livilka sedan äldre tider
varit lasarettet tillförsäkrade under benämning kollektmedel, burskapsafgitter,
bötesmedel och biljardafgifter, hvaraf hela inkomsten dock merendels
uppgått endast till ett eller annat tusental kronor årligen. Då lasarettsdirektionen
för att betrygga serafimerlasarettets verksamhet i hela den utsträckning,
hvartill det vore ämnadt, nu ansett sig nödsakad att ånyo vända sig
till Kongl. Maj:t med eu anhållan om ökadt understöd af statsmedel, hade
detta skett, enär direktionen måste säga sig, att det dock ytterst vore
lrån undervisningssynpunkt, som så stor vigt läge derpå, att sjukhusets
hela utrymme ofördröjligen komirie till användning. Detta önskemål
både varmt och uttryckligt framhållits redan i karolinska mediko-kirurgiska
institutets lärarekollegii skrifvelse till Kongl. Magt den 23 november
1893 äfvensom i universitetskanslerns utlåtande i samma ämne den 5 december
nyssnämnda år. Båda dessa myndigheter hade bär uttalat den
bestämda åsigten, att lasarettet »ej kan fylla sin uppgift såsom den undervisningsanstalt,
vid hvilken alla svenska läkare författningsenligt måste
erhålla den väsentligaste delen af sin praktiska utveckling, med ett mindre
statsanslag än det, som kräfves för underhåll af hela det sängantal, hvarför
sjukhuset är afsedt». Direktionen hade också endast för främjande af
denna lasarettets uppgift Rom undervisningsanstalt, med undertryckande
af sina ekonomiska betänkligheter, ansett som sin skyldighet att tillmötesgå

Statsutskotten Utlåtande. N:o 9.

135

Stockholms si ads i början af år 1899 gjorda framställning om öka dt sångantal
vid lasarettet för stadens fattiga sjuka, val vetande, att staden i motsatt
fall måst vidtaga skyndsamma åtgärder för att å egna sjukhus inrymma det
äskade antalet sjuksängar. Den af karolinska mecliko-kirurgiska institutets
lärarekollegium så bestämdt förordade och af lasarettets öfverläkare och
kliniska lärare i undervisningens intresse så efterlängtade tudelningen åt
de medicinska och kirurgiska klinikerna kunde nu först blifva eu verklighet.
och det ständigt växande patienttilloppet vore en borgen för att deri
kliniska undervisningen på hvar och en af de fyra afdelningarna skulle i
afseende på sjukmaterial blifva fullt tillfredsställande och sa .skänka de
fördelar, hvilka dermed åsyftats. Äfven vid den för undervisningen så
vigtiga polikliniken hade tilloppet af sjuke varit i raskt fortgående stegring
(år 1898 behandlades der 22,901 personer) och sålunda möjliggjort
ett allt intensivare och mångsidigare tillgodoseende af undervisningens
kraf. Så hade t. ex. sedan .‘1 år en särskild öronpoliklinik skapats, der
genom enskild läkares offervillighet undervisning meddelades, och i samband
med de medicinska och kirurgiska klinikernas klyfning skulle öfverläkarne
å nämnda kliniker i vida större utsträckning än hvad förut varit,
dem möjligt låta också poliklinikens rika material lända till undervisningens
fromma.

För hvar och en, som bevittnat detta lasarettets alltjemt ökade förtroende
som sjukvårdsanstalt och dermed förknippade ökade betydelse som
klinisk läroanstalt, syntes det så mycket sorgligare, om detta sjukhus nu,
då det ändtligen nått sin afsedda omfattning, skulle nödgas delvis stänga
sina sjuksalar och ställa sina alumner på förknappning. Till afvärjande
af denna beklagliga och för lasarettets uppgift ödesdigra utväg, den enda
dock, som stolle direktionen öppen för att rädda återstoden af lasarettets
fonder, anhölle direktionen, att Kong!. Maj:t måtte hos Riksdagen söka
utverka det förenämnda erforderliga tillägget till seratimerlasarettets statsunderstöd
eller .">7,900 kronor, hvarigenom hela årsanslaget komme att
utgå med 120,000 kronor.

Enligt erhållen befallning hade, yttrade vidare departementschefen,
universitetskanslern med skrifvelse den 21 november 1899 till Kongl. Maj:t
öfverlemnat. ett åt lärarekollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet
i ärendet afgifvet yttrande, h vil ket kanslern åberopa t såsom eget utlåtande.
Detta yttrande vore af följande innehåll:

Genom remiss ä den af lasarettsdirektionen ar 1898 hos Kongl. Maj:t
gjorda framställning i samma sylte som den nu föreliggande hade lärarekollegiet
beredts tillfälle att i skrifvelse af den 23 november 1893 kraftigt
understödja direktionens uppfattning såväl om lasarettets oundgängliga

136

Statsutskottets Utlåtande N:o 9}

behof af ökadt anslag för att kunna fylla sin uppgift af klinisk undervisningsanstalt,
som ock om rättmätigheten af detta anslags utgående af
statsmedel. Att här ingå på en närmare motivering af denna åsigt,
hvilken lärarekollegiet fortfarande hyste, skulle endast medföra ett upprepande
af hvad redan blifvit i frågan anfördt af direktionen, kollegiet
och kanslern. På grund af jemförelse med förhållandena vid flere af utlandets
kliniker hade lärarekollegiet vid nämnda tillfälle framhållit, att
endast genom sängantalets ökande till 400 kunde åt de särskilda klinikerna
vinnas den för undervisningens nöjaktiga bedrifvande erforderliga
storleken, och af detta skäl hade också kollegiet uttryckligen förordat den
anslagssumma, 68,000 kronor, som lasarettsdirektionen då ansett behöflig
för beläggning af sjukhusets hela sängantal. Erfarenheten hade under de
sedan dess förflutna 5 åren ådagalagt, att äfven nämnda anslag skulle
varit otillräckligt för att betrygga det åsyftade ändamålets vinnande.
Detta förhållande bevisade endast vanskligheten att noggrant beräkna
kostnaderna för utvidgandet af sjukhusets verksamhet, hvilket äfven af
lasarettsdirektionen i dess skrifvelse af 1893 framhållits; och ville lärarekollegiet
härvid särskildt betona, att just lasarettets egenskap af kliniskt
sjukhus gjorde denna svårighet synnerligen stor. Omedelbart efter anslagets
beviljande hade nemligen lasarettet satts i tillfälle att arbeta under
yttre förhållanden, hvilka väsentligt afvikit från dem, som förut varit
rådande. Från slutet af 1891, då de nya lasarettsbyggnaderna börjat
tagas i anspråk, och intill den 1 januari 1895, då utrymme kunde erbjudas
för 350 patienter, hade nemligen det sängantal (250) hvaröfver sjukhuset
förfogade, varit alldeles otillräckligt för den fördelning på 7 olika kliniker,
som afsetts i den definitiva sjukhusplanen. Stora delar af byggnadskomplexen
hade stått obegagnade, och vid den provisoriska beläggningen
af sjukhuset, som då anordnats, hade helt naturligt af ekonomiska skal
afdelningarna måst koncentreras inom så få delar som möjligt af sjukhuset.
Så hade till exempel den gynekologiska kliniken helt och hållet
indragits; det stora kliniska laboratoriet hade till största delen användts
som operationsafdelning; eu stor del af den kirurgiska klinikens patienter
hade inrymts i ett par rum, afsedda till förrådsrum, och så vidare. Med
1895 års början hade åter ej allenast öppnats ett erforderligt antal sjukrum
för ytterligare 100 sängar, utan de olika klinikerna hade förflyttats
till de för dem afsedda egentliga lokaler med deras dagrum, isoleringsocli
förrådsrum, samt särskilda arbetsrum för läkarne. Det stora laboratoriet
hade tagits i anspråk för sitt egentliga ändamål; operationsafdelningen
hade inflyttats i den derför inrättade särskilda byggnaden. Denna isärsprängning
åt de förut samboende afdelningarna till sjukhusets alla skilda

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

137

delar hade naturligtvis måst medföra såväl en betydande ökning af personalen,
i synnerhet sjukvårds- och städerskepersonalen, som ock eu högst
ansenlig stegring af driftkostnaderna, framför allt posterna för uppvärmning,
belysning och renhållning. Det hade synts lärarekollegiet, som om
lasarettsdirektionen vid dess 1898 gjorda beräkning, fotad på medeldagskostnaden
under dä bestående provisoriska förhållanden, måhända ej fäst
tillräckligt afseende vid den fördyring af sjukvården, som måste blifva
en följd af denna lokalernas och personalens betydande förstoring. Att
ett stort kliniskt sjukhus med flere skilda afdelningar äfven i andra hänseenden,
till exempel i fråga om kostnaderna för medikament, förbandsoch
andra förbrukningsartiklar måste ställa sig betydligt dyrare än ett
för samma sängantal beräknadt, men icke kliniskt sjukhus, vore ett af
erfarenheten från alla håll bekräftadt och lätt insedt faktum. Den oundgängliga
decentraliseringen i administrationen af ett sådant kliniskt sjukhus,
dess vida större och delvis ofta skiftande läkarestab, krafvet på rikare
omvexling i behandlingsmetoden, det intensivare vetenskapliga arbetet,
studenternas deltagande i sjukvården, specielt på den kirurgiska kliniken
och polikliniken, vore faktorer, som jemte flere andra förklarade nyssnämnda
förhållande. En vigtig anledning till att de beräknade kostnaderna
för lasarettets verksamhet i den vidgade omfattning, densamma egt
under de senaste fem åren, så betydligt öfverskridits, läge, såsom direktionen
framhållit, äfven deruti att de flesta leveranspriser under de senaste
åren högst betydligt stegrats. Med beaktande af alla de nu antydda förhållandena
funne lärarekollegiet val förklarligt, att kostnaderna för seraflmerlasarettets
verksamhet öfverskrida de gjorda beräkningarna, och med
kännedom om den erfarna och samvetsgranna skötsel, som städse egnats
sjukhusets ekonomi, vore kollegiet öfvertygadt om att ingen annan utväg
funnes att för framtiden kunna upprätthålla lasarettets verksamhet i hela dess
ursprungligen afsedda och nu ernådda omfattning än genom förvärfvandet
af ett fullt betryggande tillägg till anstaltens nuvarande statsanslag.

Med stöd af hvad såväl i skrifvelse]! af den 23 november 1893 som
ock nu blifvit anfördt, ardiölle alltså lärarekollegiet i deri kliniska undervisningens
intresse och således äfven till den svenska läkarebildningens
fromma att få för sin del på det varmaste understödja den af serafimerlasarettets
direktion gjorda framställningen om ökande af seraflmerlasarettets
årsanslag med 37,900 kronor.

För att ytterligare styrka det trängande behofvet af ökadt statsanslag
till serafimerlasarettet hade dess direktion med skrifvelse den 22 november
1899 till ecklesiastikdepartementet öfverlemnat ett af Stockholms helsovårdsnämnd
uppgjord t tryckt förslag till utgifts- och inkomststat för år 1900.

Bill. till Hilesd. Prot. 1900. 4 Samt. 1 Afd. 9 Höft. 18

1 38

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

En jemförelse mellan den af nämnden föreslagna staten för år 1900 och
det af Stockholms stadsfullmägtige beviljade årsanslaget enligt 1895 års
stat eller samma år, från och med hvilket det nuvarande statsanslaget
till serafimerlasarettet utgår, stälde sig enligt handlingarna sålunda:

Enligt staten Enligt förslaget

för ar 1895 till stat för år

kronor 1900 kronor

Sabbatsbergs sjukhus (340 sängar)................ 178,000: — 243,990: —

Sängantalet för år 1900 beräknadt till 372
och för halfva året med 48 derutöfver
för en nyuppförd paviljong för lungsotspatienter.

S:t Görans sjukhus (340 sängar) .................. 129,750:— 182,690: —

Katarina » (175 » ).................... 78,830:— 86,910: —

Mar5a * (165 5> ) 78,100:— 112,100: —

Summa 464,680: — 625,690: —

Aidroges. från de i sista kolumnen stående belopp den inkomst, som
beräknades tillfalla stadens sjukhus nästan uteslutande genom afgifter af
betalande patienter, skulle den verkliga utgiften för staden under år 1900
med tillämpning af den utaf helsovårdsnämnden föreslagna stat, som, efter
hvad . departementschefen inhemtat, blifvit i hithörande" delar af stadsfullmägtige
godkänd, uppgå:

vid Sabbatsbergs sjukhus till......................................... kr. 206,690:_

(förutom beräknad kostnad för uppförande af en asyl
för hastigt insjuknade 50,000 kronor).

» S:t Görans sjukhus till.................................................... » 170,390: —

» Katarina » » ....................•................................ » 33 gQO:_

» Maria » » ................................................... » 101,800: —

Lasarettsdirektionen hade vidare omnämnt, att, sedan styrelserna för
stadens sjukvårdsinrättningar enhälligt afstyrkt ifrågasatt förhöjning i afgifterna
för betalande sjuke vid dessa inrättningar, helsovårdsnämnden
ansett sig ej böra föreslå en dylik åtgärd. Någon sådan höjning i afgifterna
^ vid serafimerlasarettet ansåge direktionen följaktligen ej heller
böra ifrågakomma.

Sedermera hade direktionens ordförande i skrifvelse till ecklesiastikdepartementet
af den 27 december 1899 meddelat, att den af direktionen
lemnade uppgift om sängantalet vid vissa af Stockholms stads egna sjukhus,
hvilken uppgift hemtats ur de tryckta officiella berättelserna angående
stadens kommunalförvaltning, i två fall icke vore rigtig, i det att, enligt

Slalsu/slrolht.s UtJiitaiulrN:o 9.

139

upplysning från förste stadsläkaren i Stockholm, detta antal vid S:t Görans
sjukhus icke vore 340, utan 298 och vid Katarina sjukhus icke 175, utan
165. Jemförelse!! med serafimerlasarettet blefve derigenom, enligt ordförandens
åsigt, för detta lasarett än mera fördelaktig.

Då behofvet af en ökning i serafimerlasarettets årsanslag med det af
direktionen begärda belopp syntes departementschefen vara genom den nu
lemnade utredningen ådagalagdt, och annan utväg att fylla detta behof,
enligt departementschefens förmenande, ej förefunnes, än att medel dertill
anvisades af staten, som det af ålder ansetts tillhöra att sörja för den
medicinska undervisningen, i hvars intresse nu föreliggande framställning
tillkommit, tillstyrkte departementschefen, det Kong! Maj:t måtte föreslå
Riksdagen, att anslaget till serafimerlasarettet måtte höjas från sitt nuvarande
belopp, 82,100 kronor, med 37,900 kronor eller till 120,000 kronor.

Ehuru utskottet anser, att större bidrag till serafimerlasarettets underhåll,
än som för närvarande utgå från Stockholms stad och Stockholms
län, skäligen böra kunna derifrån påräknas, vill likväl utskottet, som förutsätter,
att, derest behof af ytterligare ökning i lasarettets inkomster skulle
komma att yppas, statsverket icke skall komma att härför anlitas, förorda
bifall till Kongl. Maj:ts förevarande framställning; och hemställer alltså
utskottet,

att Riksdagen må medgifva, att anslaget till serafimerlasarettet
höjes från sitt nuvarande belopp, 82,100
kronor, med 37,900 kronor eller till 120,000 kronor.

Hospitals underhåll.

30:o) Kongl. Maj:t har vidare föreslagit Riksdagen att medgifva, att Ang.
vid hospital eller asyl för sinnessjuke anstäld tjensteman, i hvilkens afAvlöningsförmåner
ej redan inginge lyse, måtte, om han vore å anstalten städer för
boende och elektrisk belysning der anordnats, kunna efter medicinal-404*’''''"^40’’*''
styrelsens pröfning få på statens bekostnad elektrisk belysning i sin ["99]
bostad.

Till statsrådsprotokollet i detta ärende har departementschefen anmält,
att medicinalstyrelsen i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 25 september
1899 hemstält, att Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen aflåta proposition
derom, att fri elektrisk belysning af boställena måtte tillerkännas läkare
och syssloman å de statens anstalter för sinnessjuke, der sådan belysning
funnes anordnad. Härom hade medicinalstyrelsen anfört, att då elektrisk

140

Statsutskottets Utlåtande N:o !).

belysning inledts i samband med nybyggnad eller större tillbyggnad af
hospital eller asyl, såsom förhållandet varit med anstalterna i Piteå och
Vadstena, samt löner för dessa anstalters tjensteman derefter af Riksdagen
beviljats, förmånen af fri elektrisk belysning ingått bland aflöningsförmånerna
för de tjensteman, i hvilkas bostäder sådan belysning anbringats.
Om deremot sådan belysning anordnats å äldre anstalter, der aflöningen
för tjenstemännen redan varit faststäld, hade medicinalstyrelsen icke ansett
sig berättigad på annat sätt förfara, än att styrelsen bestämt den betalning,
som dessa tjensteman hade att erlägga för erhållande af elektrisk belysning
för sina bostäder. Vid afgörandet, huruvida elektrisk belysning skulle
få användas i bostäder, hvilkas innehafvare icke vore berättigade till fritt
bruk af detta lyse, äfvensom vid bestämmandet oaf storleken af betalningen
derför hade emellertid svårigheter uppstått. A ena sidan hade det nemligen
för minskande af eldfara för anstalten varit önskvärdt, att tjenstemännen
icke använde i sina bostäder någon annan belysning än den
elektriska, men å andra sidan hade det synts obilligt att ålägga dem en
alltför stor utgift i jemförelse med den, som eljest varit behöflig, då ett
billigare belysningsmedel begagnats. Det hade på denna grund ej varit
lätt att finna ett riktigt afpassadt pris, hvarjemte beräkningen af åtgången
af elektrisk ström varit förenad med svårigheter. Gifvetvis hade också
på detta sätt löneförmånerna utan verklig anledning stält sig olika för
läkare och syssloman å de anstalter, hvilkas tjensteman jemte vanliga löneförmåner
äfven erhölle fri elektrisk belysning, och för motsvarande funktionärer
å öfriga anstalter. Om deremot alla dessa tjensteman finge åtnjuta
samma förmåner, skulle ojemnheten i nämnda hänseende försvinna
och svårigheten vid tillämpningen icke vidare förefinnas.

För egen del har departementschefen anfört, att då aflöningsförmånerna
åren 1885 och 1886 bestämts för läkare och andra tjensteman vid
de flesta hospitalen, hade förmånen af lyse väl tillerkänts de biträdande
läkarne, men deremot icke öfverläkare eller syssloman, ehuru dessa fått
sig tillförsäkrade så väl boställsvåning som ved. Vid fastställande af aflöningsstater
för Lunds asyl den 6 juni 1890, för Piteå hospital den 24
maj 1893 samt för Vadstena hospital och asyl den 29 maj 1896 hade
öfverläkarne vid anstalterna i Piteå och Vadstena, sysslomannen vid Piteå
hospital och asylläkaren i Lund tillagts förmånen af elektrisk belysning, den
sistnämnde dock endast under förutsättning att sådan belysning vid asylen
anordnades. För asylläkaren i Upsala hade medicinalstyrelsen föreslagit
såsom aflöningsförmån elektrisk belysning, men sedan departementschefen
vid frågans föredragning för Kongl. Maj:t anmärkt, att det syntes mindre
lämpligt att i staten såsom en bland aflöningsförmån erna för asylläkaren

Statsutskottet.s Utlåtande N:o U.

141

upptaga elektrisk belysning, samt såsom sin mening uttalat, att detta uttryck
lämpligen kunde utbytas mot ordet lyse, hvilket emellertid ej borde hindra,
att berörda förmån utginge i form af elektrisk belysning, hade Kongl. Maj:t i
enlighet dermed aflåtit proposition till Riksdagen, som vid dess behandling
ej haft något att i denna del erinra, och hade i öfverensstämmelse dermed
uppgjord stat af Kongl. Maj:t blifvit faststäld den 19 maj 1899. Likasom
i fråga om asylläkaren i Upsala ansåge departementschefen hinder ej föreiinnas
för medicinalstyrelsen att äfven för andra vid hospital eller asyler
anstälda personer, i hvilkas löneförmåner inginge lyse, låta detta utgöras
af elektrisk belysning, der sådant lämpligen kunde ske. Deremot kunde,
enligt departementschefens åsigt, utan särskildt medgifvande elektrisk belysning
af bostad icke af hospitalsmedlen bekostas för sådana vid statens
anstalter för sinnessjuke anstälda tjensteman, med hvilkas befattningar
lyse ej följde såsom en aflöningsförmån. Goda skal syntes departementschefen''
likväl tala för att vid berörda anstalter elektrisk belysning måtte
på statens bekostnad få användas i alla de bostadslägenheter, der sådan
belysning vore anordnad, utan afseende å den befattning, bostadens innehafvare
beklädde. För att så måtte kunna ske, borde emellertid, enligt
departementschefens mening, Riksdagens samtycke inheintas med afseende
å de tjensteman, hvilka fått sin aflöning af Riksdagen bestämd, utan att
lyse ingått bland aflöningsförmånerna.

Departementschefen tillstyrkte derför, att Kongl. Maj:t matte hos Riksdagen
göra nu förevarande framställning.

Utskottet, som icke haft något att erinra emot hvad Kongl. Maj:t sålunda
föreslagit, hemställer,

att Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning må af
Riksdagen bifallas.

31:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen, att den ined sysslomans- *”!>■
befattningen vid Nyköpings hospital förenade aflöning måtte bestämmas^®’1
att efter den nuvarande innehafvarens afgång skola utgå med kontantlomanmn vid

2,800 kronor, deraf två tredjedelar lön och en tredjedel tjenstgöringspenningar,
jemte bostadsvåning, ved och lyse. [30.]

Till det i ärendet förda statsrådsprotokoll har departementschefen
erinrat, hurusom Kongl. Maj:t genom beslut den 5 juni 1885, jemlik! Riksdagens
beslut, faststält ny lönestat för tjenstemännen vid åtskilliga af rikets
hospital och dervid bestämt aflöningen åt sysslomannen vid Nyköpings
hospital till 800 kronor jemte bostadsvåning och ved.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Efter det nämnda hospital genom nybyggnad utvidgats från 70 till
114 sjukplatser, hade medicinalstyrelsen i skrifvelse den 26 september

1890 hos Kongl. Maj:t hemstält, att, då sysslomannens göromål komme
att väsentligt ökas genom hospitalets utvidgning, hans kontanta aflöning
måtte höjas till 1,200 kronor, och dervid framhållit, att styrelsen
kunnat föreslå löneförhöjning till så ringa belopp, endast af det skäl att
dåvarande sysslomannen tillika innehade annan aflönad tjenst. Med anledning
af denna medicinalstyrelsens framställning hade Kongl. Maj:t är

1891 föreslagit Riksdagen att medgifva berörda löneförhöjning. Riksdagen,
som inhemta!, att hospitalets dåvarande syssloman tillika vore länsbokhållare
i Södermanlands län, i hvilken egenskap han åtnjöte aflöning till belopp af
sammanlagdt 3,000 kronor jemte sportler, hade emellertid vid sådant förhållande
ansett, att någon höjning i denne hospitalstjenstemans aflöning
icke för det dåvarande borde ifrågakomma.

Sedan Nyköpings hospital ytterligare utvidgats, så att sjukplatserna
ökats till 140, och derigenom en motsvarande förökning i sysslomannens
göromål och ansvar uppstått, hade medicinalstyrelsen i skrifvelse den 12
februari 1897 hos Kongl. Maj:t å nyo gjort framställning om löneförhöjning
åt sysslomannen, men denna framställning hade ej föranledt någon Kongl.
Maj:ts åtgärd.

Nu hade medicinalstyrelsen åter i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 29 september
1899 anmält behofvet af löneförbättring för ifrågavarande tjensteman.

I sådant afseende hade medicinalstyrelsen anfört, att enligt dess åsigt man
icke kunde förvänta att för den nu bestämda aflöningen, 800 kronor, vid
nuvarande sysslomannens afgång erhålla en för tjensten fullt duglig person,
äfvensom att det vore betänkligt att åt en så svagt aflönad tjensteman
anförtro en så stor uppbörd som den, hvilken numera tillkomine sysslomannen
vid detta hospital. Nuvarande sysslomannen A. Dahl, hvilken den
17 mars 1876 tills vidare förordnats till syssloman och med sysslomansbefattningen
förenade länsbokhållaretjenst i Södermanlands län, vore född den

II september 1836 och hade i mars 1860 blifvit anstäld såsom extra ordinarie
landskontorist, till följd hvaraf han enligt gällande bestämmelser
den 11 september 1901 vore berättigad till pension från allmänna indragningsstaten.
Senast vid samma tid borde han äfven, enligt medicinalstyrelsens
mening, lemna sin sysslomansbefattning, från hvilken han på
grund af sjukdom, som vore att anse sjisom obotlig, allt sedan början af
september 1896 åtnjutit tjenstledighet. Åtgärder måste derför vidtagas för
sysslomansbefattningens besättande med annan person; och då befattningen,
med den utveckling hospitalet nu vunnit, toge en persons hela tid
i anspråk och till följd deraf icke kunde eller borde förenas med annan

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

14B

tjenst, måste den nye sysslomannen beredas en häremot svarande ersättning.

A Nyköpings hospital funnes för närvarande 140 sjukplatser eller
dubbelt så många som när sysslomansbefattningen senast tillsattes. Derest
eu af medicinalstyrelsen i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 29 september 1899
föreslagen ytterligare utvidgning af hospitalet komme till stånd, skulle
Nyköpings hospital inom den närmaste framtiden kunna bereda vård åt 173
patienter och således kunna likställas med Göteborgs hospital, som hade
175 sjukplatser; och då sysslomannen vid sistnämnda hospital, på grund
af Kongl. Maj:ts förenämnda beslut den 5 juni 1885, åtnjöte 2,800 kronors
aflöning jemte boställsvåning och ved, ansåge medicinalstyrelsen samma
aflöningsförmåner äfven böra tillkomma sysslomannen vid Nyköpings hospital
och dessutom fri elektrisk belysning, enär dylikt lyse nu funnes å
hospitalet infördt. Medicinalstyrelsen hade derför hemstält, att till Riksdagen
måtte aflåtas proposition derom att sysslomannen vid Nyköpings hospital
måtte, efter nuvarande sysslomannens afgång, få åtnjuta en kontant aflöning
af 2,800 kronor, deraf två tredjedelar såsom lön och en tredjedel
såsom tjenstgöringspenningar, jemte boställsvåning, ved och elektrisk belysning.

På grund af hvad sålunda anförts och under åberopande af sitt yttrande
i nästföregående punkt af det vid statsverkspropositionen fogade
statsrådsprotokollet om elektrisk belysning af vissa hospitalstjenstemäns
bostäder, hemstälde departementschefen hos Kongl. Maj:t om aflåtande till
Riksdagen af nu ifrågavarande förslag.

Utskottet, som anser, att vid bestämmandet af aflöningsförmånerna
för hospitalssysslomän patienternas vid hospitalet antal icke bör vara ensamt
afgörande, har så mycket mindre kunnat finna en så betydlig löneförhöjning,
som af Kongl. Maj:t blifvit föreslagen för sysslomannen vid Nyköpings
hospital, vara af behofvet påkallad, som antalet derstädes intagna patienter
i allt fall understiger patientantalet å samtliga de hospital inom riket,
hvilkas syssloman åtnjuta 2,800 kronors aflöning. Deremot har utskottet
ansett sig böra förorda, att en förhöjning af sysslomannens aflöning till

1,800 kronor må af Riksdagen beviljas.

Emot förslaget, att rätt till lyse skulle nämnde befattningshafvare tillerkännas,
har utskottet icke något att erinra.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må bestämma, att den med sysslo -

144

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

mansbefattningen vid Nyköpings hospital förenade aflöning
skall efter den nuvarande innehafvarens afgång
utgå med kontant 1,800 kronor, deraf två tredjedelar
lön och en tredjedel tjenstgöringspenningar, jemte boställsvåning,
ved och lyse.

Bifall härtill och till hvad som af utskoltet föreslagits under punkten
30:o) föranleder icke någon ändring i det till 900,000 kronor uppgående
förslagsanslaget till hospitals underhåll.

Öfriga ordinarie anslag.

*n£di 32:o) Beträffande öfriga ordinarie anslag, som i riksstaten för inne ''

”ne anslag, varande år finnas under åttonde hufvudtiteln uppförda, har Kongl. Maj:t icke
[31.] föreslagit någon annan förändring, än att, för jemnande af hufvudtitelns
slutsumma, förslagsanslaget till skrifmaterialier och expenser, ved m. m.,
för närvarande upptaget till 23,066 kronor, måtte höjas med 2 kronor
eller till 23,068 kronor.

Utskottet hemställer,

att samtliga ifrågavarande anslag, som här ofvan
icke blifvit omförmälda, må för år 1901 fastställas till
samma belopp som i innevarande års riksstat; dock att
i anslaget till skrifmaterialier och expenser, ved m. rn.
må få göras den jemkning, som till jemnande af hufvudtitelns
slutsumma kan erfordras.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

145

Extra anslag.

Med anledning af de till tillfälliga behof, hänförliga under åttonde
hufvudtiteln, gjorda framställningar får utskottet afgifva följande yttranden
och förslag.

Riks- och landsarkiven.

33:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning får utskottet
hemställa,

att Riksdagen må till arfvoden åt extra ordinarie
tjenstemän i riksarkivet på extra stat för år 1901 anvisa
ett belopp af 1,700 kronor.

Ang.

arfvoden åt
e. o. tjenstemän
i riksarkivet.

[32.]

34:o) Till fortsatt utgifvande i tryck af sådana skrifter och handlingar,Angifning till
som äro af vigt för fäderneslandets historia, har Kongl. Maj:t för år 1901 ut9uttorUka^
äskat 3,000 kronor, eller samma belopp, som under flera föregående år handlingar.
för berörda ändamålet beviljats; och hemställer utskottet, [33.]

att Riksdagen till fortsatt utgifvande i tryck af
sådana skrifter och handlingar, som äro af vigt för
fäderneslandets historia, må bevilja för år 1901 ett extra
anslag af 3*000 kronor.

35:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning, hem -Ang. anslag till
ställer utskottet, _ iT/elska"*/,-

att Riksdagen må, till fortsatt utgifvande genom dagsakter».
riksarkivet af »Svenska riksdagsakter jemte andra hand- [34.]
lingar, som höra till statsförfattningens historia under
tidehvarfvet 1521—1718», på extra stat för år 1901 bevilja
ett anslag af 1,500 kronor.

Bih. titt Rilcsd. Prot. 1900. 4 Samt. 1 Afd. 9 Raft.

146

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Nationalmuseum.

Ang. anslag till 36:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att till vård, underhåll
^Industriella 0°k tillökning af stadens konstindustriella samlingar på extra stat för år
samlingar. 1901 bevilja ett belopp af 5,100 kronor.

[35.] Af det i ärendet förda statsrådsprotokoll inhemtas, att intendenten

vid nationalmuseum uti skrifvelse till Kongl. Maj:t den 21 september 1899
hemstält om beredande för år 1901 af ett extra anslag af 4,000 kronor
för vård, underhåll och tillökning af statens konstindustriella samlingar,
hvilket anslag jemte det belopp af 1,000 kronor, som af museinämnden
kunde anvisas å inlåtande förevisningsmedel, intendenten anhållit måtte
få användas efter samma fördelning, som senast för år 1900 blifvit faststäld.
I denna framställning hade museinämnden instämt, dock under
uttalande af den önskan, att derest den af nämnden samtidigt gjorda, af
departementschefen under punkten 1 i det vid statsverkspropositionen
fogade statsrådsprotokoll berörda framställning angående förändrad användning
af förevisningsmedlen vunne Kongl. Maj:ts bifall, fördelningen af de
till konstslöjdsamlingen anvisade medel måtte undergå motsvarande förändring.

Såsom den vid behandlingen af frågan om lönereglering för vaktmästarne
vid nationalmuseum lemnade redogörelse gåfve vid handen, hade
statskontoret under viss förutsättning hemstält, det Kongl. Maj:t måtte af
Riksdagen äska erforderlig förhöjning af 1,100 kronor i det under många
år under åttonde hufvudtiteln på extra stat med 4,000 kronor uppförda
anslaget för vård, underhåll och tillökning af statens konstindustriella samlingar,
och har departementschefen, under åberopande af hvad han härom
yttrat i punkten 1 af statsrådsprotokollet, tillstyrkt, det Kongl. Maj:t måtte
föreslå Riksdagen att för nyss omförmälda ändamål bevilja på extra stat
för år 1901 ett anslag af 5,100 kronor.

Utskottet, som icke har något att erinra emot Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, hemställer,

att Riksdagen må till vård, underhåll och tillökning
af statens konstindustriella samlingar bevilja på extra
stat för år 1901 ett anslag af 5,100 kronor.

Ang. anslag
för bevakning
af nationalmuseibyggnaden.

[36.]

37:o) I anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning, hemställer
utskottet,

att Riksdagen, i likhet med hvad för åren 1899
och 1900 egt rum, må för anordnande af nattlig bevak -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

147

ning vid nationalmuseibyggnaden bevilja på extra stat
för år 1901 ett anslag af 2,000 kronor.

38:o) Sedan i anledning af eu utaf Kongl. Maj:t gjord framställningen''/, anslagm
om anslag för restaurering af ta for, tillhörande statens i nationalmusei
råd, i landsortsmuseer och å de kongl. slotten, företrädesvis Gripsholm, be- hörande stallning
a konstsamlingar, 1899 års Riksdag för berörda ändamål beviljat [‘f^Ungår.

25,000 kronor och deraf på extra stat för år 1900 anvisat 5,000 kronor, j-gy j
har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att af det sålunda beviljade anslaget
på extra stat för år 1901 anvisa 5,000 kronor.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må för restaurering af tafior, tillhörande
statens i nationalmusei förråd, i landsortsmuseer
och å de kongl. slotten, företrädesvis Gripsholm, befintliga
konstsamlingar, af förut beviljadt anslag på extra
stat för år 1901 anvisa 5,000 kronor.

39:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att för biträde vid vård Biträde vid
och tillhandahållande af handtecknings- och gravyrsamlingen i national-handteckmngsmuseum
äfvensom för vetenskaplig bearbetning af museets samlingar på
extra stat för år 1901 bevilja ett belopp af 2,500 kronor. m. m.

Till statsrådsprotokollet i detta ärende har föredragande departements- [38.]
chefen anmält, att intendenten vid nationalmuseum i skrifvelse till Kongl.

Maj:t den 21 september 1899 gjort framställning om anslag för biträde
vid vård och tillhandahållande af handtecknings- och gravyrsamlingen i
nationalmuseum m. in. och i sådant afseende anfört följande.

Enligt gällande förevisningsordning hölles handtecknings- och gravyrsamlingen
tillgänglig endast två dagar i veckan, tisdagar och fredagar,
men behofvet af att här, liksom i kongl. biblioteket och riksarkivet, hålla
denna, samling öppen alla de hvardagar, då museet i öfrigt vore tillgängligt
för allmänheten, vore numera oafvislig! Besöken i samlingarna
hade ej blott öfver hufvud ökats, utan dessa användes också mera än
förut till verkliga studier, hvarjemte material härifrån flitigt hemtades till
illustrerade arbeten af alla slag, såväl tidskrifter som sjelfständiga vetenskapliga
verk. Detsamma gälde konstslöjdsainlingen, som flitigt begagnades,
specielt af lärjungar vid de tekniska skolorna. Studiebesöken hade
sålunda derstädes under år 1898 uppgått till 545. Vid gravyrsamlingen
hade samtidigt 720 nummer (blad, portföljer, volymer) utlemnats till kopiering
eller genomseende, och under samma tid hade fotografier tagits af

148

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

85 nummer. Ett ytterligare skäl att dagligen hålla handtecknings- och
gravyrsamlingen öppen vore, att å tisdagar och fredagar, då musei samtliga
afdelningar vore fritt tillgängliga, gravyrsalen, som tillika vore visningssal,
öfversvämmades af vanliga besökande, som genom sitt kommande
och gående hindrade de studerande, hvarför studierna der påginge under
särskildt ogynsamma förhållanden. För att kunna tillhandagå de studerande
med nödiga upplysningar och öfvervaka framtagning och inläggning
af blad och portföljer måste sålunda en vetenskapligt bildad tjensteman,
hvars tid deraf fullt upptoges, alla dagar tjenstgöra i samlingen.

Ett annat arbete, för hvars utförande likaledes ökad arbetskraft behöfdes,
vore inventarieväsendets fullständigande. Detta gälde i hufvudsak
det fullständiga beskrifvandet af samlingens äldre delar, hvilka till en stor
del blott vore ofullständigt och summariskt förtecknade och i detta skick
på sin tid (186<>-talet) öfvertagits af nationalmuseum från f. d. kongl.
museum. De omkring 5,000 målningar, häri ej inberäknad den till omkring
4,400 nummer uppgående Dahlgrenska samlingen af miniatyrer, som
nu tillhörde staten och vore stälda under nationalmusei myndigheters tillsyn
och vård, vore visserligen alla förtecknade, och öfver en del af dem,
särskildt öfver de i nationalmuseum befintliga, vore beskrifvande förteckningar
upprättade, men dessa beskrifningar behöfde fullständigas och samtliga
afdelningar borde samarbetas till ett helt i ett gemensamt hufvudinventarium,
hvilket sålunda skulle omfatta f. d. kongl. musei samling,
de äldre samlingarna i Gripsholm, Drottningholm och andra kongl. slott,
tillväxter 1866 —1880 och tillväxter 1880—1899. Af handteckningssamlingen,
som i sin helhet räknade omkring 24,000 (23,960) nummer, vore
den äldre delen, f. d. kongl. musei samling, med omkring 12,800 nummer,
endast summariskt förtecknad med undantag af omkring 2,000 nummer,
öfver hvilka en detaljerad beskrifning under senare år upprättats af intendenten.
På samma sätt förhölle det sig med gravyrsamlingen, som i sin
helhet räknade omkring 91,000 (91,315) nummer, hvaraf den från f. d. kongl.
museum härstammande, endast summariskt förtecknade delen utgjorde omkring
50,000 nummer. Den delning af ifrågavarande samling mellan
nationalmuseum och kongl. biblioteket, som blifvit verkstäld den 13 juli
1866, hade äfvenledes vållat åtskillig oreda i katalogväsendet, hvarigenom
äldre förteckningars användning väsentligen försvårades. De nummertal,
med hvilka man rörde sig inom handtecknings- och gravyrsamlingen, vore,
som syntes, så höga, att det ej vore möjligt att utan mångårig öfning i
minnet behålla en öfversigt af densamma. Samlingen voi’e i afseende på
vård och bruk närmast jemförlig med en boksamling, der volymerna i
regel motsvarades af de enskilda teckningarna och gravyrerna, och den

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

149

måste såsom en sådan katalogiseras. För att den beqvämt skulle kunna
begagnas och vara användbar för de studier, för hvilka den allt mera
gjordes till föremål, måste, på sätt vid andra museer, t. ex. i Berlin, vore
fallet och nådiga stadgan för nationalmuseum också föreskrefve, öfver densamma
upprättas ej blott en accessionskatalog, i hvilken föremålen infördes
i den ordning de inkomme i samlingen, utan äfven nominalkataloger, der
uppslagsordet vore vederbörande konstnärs namn, samt realkataloger, der
uppslagsordet angåfve bladets innehåll. Denna senare vore af synnerlig
vigt, när det vore ett porträtt, som främstäldes, men äfven när det gälde
ett konstindustrielt föremål, ett arkitekturverk, en utsigt o. d., som eftersöktes.
En början till en porti*ättkatalog vore visserligen gjord i nationalmuseum,
men mycket återstode att göra.

Vidare kräfde likaledes samlingarna å de kongl. slotten, i rundt tal
omkring 3,000 nummer, en ständig och ökad tillsyn; särskild! gälde detta
Gripsholin, hvars synnerligen dyrbara porträttsamling hvarje år tillväxte,
der omflyttningar till följd häraf ej sällan förekomme och der det ofta
gälde att besvara med anledning af der befintliga porträtt gjorda frågor
eller att verkställa fotograferingar. För dessa arbeten måste direkt eller
indirekt nationalmusei tjensteman anlitas. För bestämmande och beskrifning
af vissa delar af samlingen, t. ex. samlingen af egyptiska fornsaker
och samlingen af antika vaser, men äfven för äldre skulpturer, teckningar
och dylikt kräfdes stundom anlitande af specialister inom eller utom landet,
för hvilkas arbete någon, om ock ringa, ersättning borde kunna beredas.

För nu uppräknade arbeten vore den ordinarie tjenstemannapersonalen,
bestående af tre personer, ingalunda tillräcklig, alldenstund deras tid väsentligen
måste upptagas af de löpande göromålens skötande. Dit hörde
förande af accessionskatalogen öfver de olika samlingarna, hvilket arbete
verkstäldes af intendenten i fråga om handtecknings- och gravyrsamlingen
samt af de båda amanuenserna beträffande tafvel- och skulptursamlingen
samt konstslöjdsamlingen, ett ej ringa arbete, då samlingarnas totaltillökning
från år 1880, när de nuvarande tjenstemännen anstäldes, och till
slutet af år 1898 vore nära 36,000 nummer eller i rundt tal 36 procent
af numerären i dess helhet, på sätt eu intendentens skrifvelse bilagd tabell
utvisade. Särskild! vore det omöjligt för intendenten att framtaga och
tillhandahålla efterfrågade handteckningar och gravyrer, då hans tid till
en stor del upptoges af administrativa göromål och rådfrågningar. Till
de löpande göromålen hörde vidare verkställande af och tillsyn öfver nödiga
omflyttningar och gallringar, utgifvande af kataloger och skötande
af musei numera ej obetydliga förlagsverksamhet, tillsyn öfver det alltjemt

150

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

växande biblioteket och vård af den betydande materiel, som för samlingarnas
exponerande och underhåll vore behöflig, såsom skåp, montrer, ramar,
piedestaler, kataloger, portföljer m. in., skriftligt eller muntligt besvarande
af i tjensten ingångna synnerligen talrika förfrågningar samt den
officiella brefvexlingen. Den tid, som sålunda för de ordinarie tjenstemännen
kunde blifva öfrig för att medhinna ett mera vetenskapligt bearbetande
och ett mera ingående studium af samlingarna, hvartill dessas
dyrbarhet och rikhaltighet borde gifva och gåfve anledning, måste således
blifva alltför ringa, hvilket ur flere synpunkter vore att beklaga. Att
museitjenstemännen icke dess mindre sökt efter förmåga fylla äfven denna
pligt, framginge, enligt intendentens mening, af de förteckningar på utgifna
arbeten, som åtföljde årsberättelserna, hvilka sedan år 1881 förelåge i tryck.

Af nu omförmälda förhållanden ansåge intendenten framgå, att en ej
ringa del af de för samlingarnas vård och bearbetning nödvändiga göromålen
icke af de ordinarie tjensteman nen kunde medhinnas; men det vore
dessutom af stor vigt att vid en så betydande institution som nationalmuseum
hafva att tillgå vetenskapligt bildade, med göromålen och samlingarna
förtrogna personer, hvilka i händelse af förfall för de ordinarie
tjenstemännen kunde träda i deras ställe och utan afbrott fortsätta museiarbetet.
Till arfvoden åt extra ordinarie tjensteman funnes för närvarande
på musei stat anvisade 1,200 kronor, hvilka fördelats på två extra ordinarie
tjensteman med resp. 800 och 400 kronor årligen. Den äldre af
dessa vore anstäld sedan år 1886. Härtill komme 450 kronor till vikariatsersättning.
Att på dessa vilkor kunna ålägga en extra ordinarie tjensteman
full daglig tjenstgöring kunde, enligt intendentens åsigt, knappast
ifrågasättas. Utom dessa två hade under de senare åren tre extra tjensteman
utan särskilt arfvode tidtals arbetat vid musei samlingar.

I sammanhang härmed hade intendenten erinrat, att vid kongl. biblioteket,
som egde ordinarie tjensteman af tre grader, medan nationalmuseum blott
egde tjensteman af två grader, funnes disponibla för motsvarande ändamål

7,500 kronor, vid statens historiska museum omkring 4,200 kronor och
vid riksarkivet 7,500 kronor.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hade intendenten hemstält, om
beredande af ett extra anslag för år 1901 till belopp af 2,500 kronor för
biträde vid vård och tillhandahållande af handtecknings- och gravyrsamlingen
äfvensom för den vetenskapliga bearbetningen af särskilt äldre
delar af samlingarna.

Nationalmusei nämnd, som till Kongl. Maj:t öfverlemnat ifrågavarande
framställning, hade dervid förklarat sig till afla delar instämma i densamma.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

151

Då det genom den af intendenten vid nationalmuseum i frågan lemnade
utredning syntes departementschefen vara ådagalagdt, att vid museum
kräfdes ett ökadt antal arbetskrafter, som enligt departementschefens mening
lämpligen borde anskaffas på det sätt museimyndigheterna antydt, hemstälde
departementschefen hos Kongl. Maj: t om aflåtande till Riksdagen af
nu ifrågavarande framställning.

Utskottet har visserligen på grund af utredningen i ärendet ansett
sig böra förorda, att ett anslag för ifrågavarande ändamål må af Riksdagen
beviljas. Men då det icke synes vara ådagaladt, att så stort årligt
belopp, som enligt intendentens vid nationalmuseum hemställan blifvit af
Kongl. Maj:t äskadt, är för ändamålet behöfligt, har utskottet funnit sig
böra hemställa om beviljande af ett något lägre anslag; och torde, derest
anslaget bestämmes till 2,000 kronor, behofvet i förevarande afseende kunna
antagas vara på ett nöjaktigt sätt tillgodosedt.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må på extra stat för år 1901
bevilja ett anslag af 2,000 kronor för biträde vid vård
och tillhandahållande af handtecknings- och gravyrsamlingen
i nationalmuseum äfvensom för vetenskaplig bearbetning
af museets samlingar.

Lifrustkammaren.

40:o) På grund af Kongl. Maj:ts i sådant afseende gjorda framställ- AnrJning
får utskottet hemställa, ZftZmmarL

att Riksdagen, i likhet med hvad förut egt rum,
må på extra stat för år 1901 anvisa ett anslag af 5,800
kronor för tillsyn, underhåll och vård af lifrustkammarens
samlingar m. m.

41:o)

Domkapitlens expeditioner.

Vidare hemställer utskottet,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts derom
gjorda framställning och i likhet med hvad för flere

Ang.

anslagför löneförbättring
åt
tjenstemännen
vid domkapitlens
expeditioner.

[40.]

152

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

föregående år egt rum, må på extra stat för år 1901
anvisa ett anslag af 3,716 kronor för beredande af löneförbättring
åt tjenstemännen vid domkajpitlens expeditioner.

Ang. 42:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen måtte för betäckande

“täckande af af brister i domkapitlens expeditionskassor samt för oförutsedda, oundgänglig
i dom-liga behof vid deras expeditioner på extra stat för år 1901 anvisa ett beÄZ>PP
af 5,000 kronor.

I fråga om detta ärende har departementschefen till statsrådsprotokollet
yttrat följande.

I yttranden den 14 januari och den 26 april 1895 till statsrådsprotokollet
hade dåvarande departementschefen erinrat derom, att år efter år, för tillgodoseendet
af oafvisliga behof vid domkapitlens expeditioner i domkapitlens
expeditionskassor uppstått betyd ande brister, för hvilkas betäckande från åttonde
hufvudtitelns medel tillgångar icke kunnat beredas, och att vid sådant förhållande
icke funnits någon annan utväg än att låta dessa brister till de
belopp, hvartill de efter granskning i kammarrätten befunnits uppgå, hufvudsakligen
gäldas genom medel, som på Kongl. Maj:ts befallning af statskontoret
förskotterats. År efter år hade sedermera dessa förskott af Riksdagen
ersatts, och för betäckande af dylika brister för de år 1892 närmast
föregående åren hade på derom af Kongl. Maj:t gjord framställning vid
samma 1895 års riksdag beviljats ett belopp af 10,245 kronor 56 öre.

Naturligtvis hade detta tillvägagångssätt att genom nödtvungna förskott
betacka uppkommande, oundvikliga brister varit i hög grad oegentligt;
och sedan Kongl. Maj:ts till omförmälda Riksdag aflåtna proposition om
lönereglering för domkapitlens tjensteman och betjente, hvilken proposition
jemväl afsett afhjelpande af det angifna missförhållandet, af Riksdagen
förkastats, hade omedelbarligen särskild proposition aflåtits om anvisande
på extra stat för år 1896 af 5,000 kronor för betäckande intill sistnämnda
belopp af brister i domkapitlens expeditionskassor i den mån de
anmäldes och till siffran i behörig ordning faststäldes. Den motivering,
som föranledt Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning, återfunnes i
dåvarande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den 26 april
1895 och visade, att för beloppets bestämmande till 5,000 kronor då endast
kunnat läggas till grund en temligen approximativ beräkning. I detta yttrande
hade anförts, dels att expeditionskassornas utgifter —som utgjordes af kostnader
för vaktmästare, för skrifmaterialier och dylikt samt endast med några
tiotal kronor för aflöning åt tjensteman — för så vidt domkapitlen skulle kunna
såsom embetsmyndigheter fungera, vore oeftergifliga, dels ock att bristen
under år 1892 ökats med 4,868 kronor 23 öre och under år 1893 med

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

158

ytterligare 4,651 kronor 56 öre, siffror som dock af departementschefen
ansetts vara lägre än de belopp, som för framtiden antoges komma att
motsvara bristernas årliga ökning, af den anledning att vissa af de bidrag,
som dittills från annat håll än staten utgått, vore af beskaffenhet att icke
med säkerhet kunna påräknas, samt att ärendenas antal hos domkapitlen
företedde en gifven ökning.

Det å extra stat sålunda äskade beloppet 5,000 kronor hade blifvit
af Riksdagen beviljadt, och hade samma belopp vid riksdagarne 1896, 1897,
1898 och 1899 år efter år beviljats för betäckande af brister, uppkomna
före år 1897. Från och med sistnämnda år hade ett ordinarie anslag af 5,500
kronor uppförts å åttonde hufvudtiteln under rubriken »domkapitlens
expeditioner» till förstärkande af domkapitlens expeditionskassor, och hade
detta anslag för hvart och ett afåren 1897—1900 mot redovisningsskyldighet
fördelats på vederbörande domkapitel med belopp, vexlande från 180 till

1,000 kronor. Huruvida detta ordinarie anslag skulle visa sig tillräckligt
för att dermed förekomma vidare brister i expeditionskassorna, vore visserligen,
på sätt som vid dess äskande befarades, i hög grad tvifvelaktigt;
men innan ytterligare erfarenhet vunnits, ansåge departementschefen förhöjning
i detta ordinarie anslag ej böra ifrågasättas. Af de utaf Riksdagen
beviljade nyssnämnda extra anslagen, hvarom nu vore fråga, hade, sedan
de anmälda bristernas belopp blifvit efter granskning i kammarrätten till
siffran faststälda, intill denna dag af Kongl. Maj:ts anvisats tillsammans
25,197 kronor 49 öre, deraf under år 1899 under förskottstitel 5,197
kronor 49 öre, af hvilket förskott 5,000 kronor komine att ersättas af det
för år 1900 beviljade extra anslaget.

Ej blott för betäckande af ännu återstående före år 1897 uppkommen
brist i expeditionskassorna, utan än mera för tillgodoseendet af andra
oafvisliga behof vid domkapitlen ansåge departementschefen nödvändigt att
söka hos Riksdagen utverka ett fortfarande utgående af detta extra anslag
för år 1901. De till de ecklesiastika konsistorierna för närvarande utgående
och på dessa myndigheter af Kongl. Maj:t fördelade statsanslag vore
så knappt tillmätta, att hvarken någon öfverflyttning af medel från det ena
till det andra konsistoriet kunde ega rum eller för de särskilda konsistorierna
funnes något att för tillfälliga utgifter vid konsistoriet disponera utöfver hvad
direkt anvisats för expeditionens oundgängliga behof. Departementschefen har
härvid erinrat om huruledes, sedan den del af lönen till konsistorievaktmästaren
i Strengnäs, som tillförene bestridts från dervarande s. k. stiftskassa,
den 1 maj 1898 eldigt beslut af stiftets prestmöte upphört att derifrån utgå,
man måst såsom ersättning för ecklesiastikåren 1898—1899 och 1899 —1900
till nämnde vaktmästare för omförmälda mistade löneinkomst af 241 kronor

Bill. till lliktid. Prot. 1,900. 4 Sami. 1 Afd. 0 Höft.

154

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Ang.

lönereglering
för tjenstemannen
vid de
ecklesiastika
konsistorierna.

18 öre årligen låta dessa belopp af statskontoret förskotteras. Härmed kunde
komma att fortfara i flera år, och otvifvelaktigt skulle ock flere sådana bidrag,
som hittills frivilligt erlagts, komma att upphöra. Skulle det ifrågavarande
extra anslaget beviljas, så borde ock dermed kunna bestridas vissa tillfälliga
utgifter, som vore af den beskaffenhet, att staten icke gerna kunde undandraga
sig deras gäldande. Äfvenledes borde, enligt d e p ar t e in e n t s c h e fe n s
mening, detta anslag, intilldess noggrannare erfarenhet vunnits, om en förhöjning
i det omförmälda ordinarie anslaget till förstärkande af domkapitlens
expeditionskas6or blefve oundviklig, få anlitas för betäckande
af vissa mindre brister, som efter år 1897, såsom det syntes mera tillfälligtvis,
uppstått i expeditionskassorna och hvarom framställning från
några domkapitel redan gjorts.

På grund af hvad departementschefen sålunda anfört, hemstälde
lian, att Kongl. Maj:t måtte på extra stat för år 1901 af Riksdagen
äska ett belopp af 5,000 kronor, att användas för betäckande af brister
i domkapitlens expeditionskassor samt för oförutsedda, oundgängliga behof
vid deras expeditioner.

Enär enligt hvad af statsrådsprotokollet synes framgå, de brister i
domkapitlens expeditionkassor, som uppkommit före år 1897, då ordinarie
anslag till domkapitlens expeditioner började utgå, numera blifvit till
större delen betäckta, och vid sådant förhållande anslagets bestämmande
för år 1901 till samma belopp, som för de närmast föregående åren beviljats,
icke synes utskottet vara af behofvet påkalladt, har utskottet ansett
anslaget för nästkommande år höra af Riksdagen uppföras till allenast
hälften af det belopp, som af Kongl. Maj:t blifvit äskadt, eller till 2,500
kronor.

Utskottet hemställer alltså,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på
det sätt bifallas, att Riksdagen på extra stat för år 1901
beviljar ett anslag af 2,500 kronor, att användas för
betäckande af brister i domkapitlens expeditionskassor
samt för oförutsedda, oundgängliga behof vid deras
expeditioner.

43:o) Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 28) har herr
■G. Sundberg anhållit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
hemställa om en efter föregången erforderlig utredning å nyo utarbetad
.framställning till Riksdagen i syfte att åstadkomma eu efter tidsförhållan -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

155

dena afpassad lönereglering för den vid de ecklesiastika konsistorierna
anstälda tjenstemannapersonal.

I motionen har erinrats derom, att en af Kongl. Maj:t till 1895 års
Riksdag aflåten proposition i förevarande ämne icke blifvit af Riksdagen
bifallen.

Utskottet delar visserligen motionärens uppfattning, att de nuvarande
aflöningsförhållandena för domkapitlens tjensteman äro olämpliga och
otidsenliga, men då utskottet är öfvertygadt derom, att Kongl. Maj:t, med
afseende å hvad i denna fråga förut förekommit, skall utan någon derom
af Riksdagen framstäf anhållan, då så finnes lämpligt, till Riksdagen inkomma
med förnyad framställning i ämnet, får utskottet hemställa,

att herr Sundbergs förevarande motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Universiteten.

44:o) På grund af Kongl. Makts derom gjorda framställning hem- An9-

,11 , , xx x o J O arfvode &t en

ställer utskottet, lärare i Jinsk att

Riksdagen må, i likhet med hvad för åren 1899 språk
och 1900 egt rum, till arfvode åt eu lärare vid universitet Tuptlia.
tetet i Upsala, som kan finnas villig och lämplig att [42.]
derstädes meddela undervisning i jinsk-ugriska språk,
särskildt lappska och finska, på extra stat för år 1901
bevilja ett anslag af 2,500 kronor.

45:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att för anställande under Ang.
vtterligare sex år vid universitetet i Upsala af lektorer i tyska, franska ansla9 t,n
och engelska språken bevilja ett anslag af 36,000 kronor och deraf på lektorer i
extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 6,000 kronor. uPenia.

Departementschefen har till statsrådsprotokollet erinrat om följande [43-]
förhållanden.

Sedan Riksdagen, som år 1888 på Kongl. Maj:ts framställning beviljat
medel för anställande under sex år vid universitetet i Upsala af lektorer
i tyska, franska och engelska språken, år 1894 till enahanda ändamål
för ytterligare sex år beviljat 36,000 kronor, hade af detta anslag för
hvardera af åren 1895—1900 anvisats 6,000 kronor till anställande vid
universitetet af lektorer i nämnda språk. Hela anslaget vore således nu

156

Statsutskottets .Utlåtande N:o 9.

anvisadt. Med anledning deraf hade vederbörande akademiska myndigheter
gjort framställning om utverkande af fortfarande anslag för ändamålet
och dervid, under åberopande att erfarenheten ådagalagt lämpligheten
och nödvändigheten af dylika lektorers fortsatta anställande vid
universitetet, begärt anslagets uppförande å ordinarie stat; och hade i öfrigt
till stöd för framställningen hänvisats till hvad som blifvit anfördt till
förmån för fortsatt anslag år 1894.

Med anledning af den gjorda framställningen har departementschefen,
som till fullo uppskattade lektorsinstitutionens värde för de moderna språkstudiernas.
framgångsrika bedrifvande vid universitetet, men ansåge, att
anslaget tills vidare borde bibehållas som extra, tillstyrkt, att Kongl. Maj:t
måtte till Riksdagen göra nu förevarande framställning.

Med anledning häraf hemställes utskottet,

att Riksdagen må för anställande under ytterligare
sex år vid universitetet i Upsala af lektorer i tyska,
franska och engelska språken bevilja ett anslag af 36,000
kronor och deraf på extra stat för år 1901 anvisa ett
belopp af 6,000 kronor.

Ang. 46:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning får utskottet

undervisnin- hemställa,

att Riksdagen må, för uppehållande af undervisningen
och examinationen i geografi vid universitetet i Upsala,
på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 1,000
kronor.

gen i geografi
vid Upsala
universitet.

[44.]

Ang.

anslag till
universitetsbiblioteket

i Upsala.

[45.]

47:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning får
utskottet hemställa,

att Riksdagen, i likhet med hvad för innevarande
år egt rum, må på extra stat för år 1901 anvisa ett
belopp af 3,500 kronor till arfvoden åt extra ordinarie
amanuenser vid universitetsbiblioteket i Upsala.

anda9''för ■ Maj:t har föreslagit Riksdagen att till inköp af konst inköp

aftconst-hisUrisk undervisningsmateriel, att införlifvas med Upsala universitets muhistonsk
seum för bildande konst, på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af
materiel 5000 kronor.

[46.] . ^ statsrådsprotokollet inhemtas, att Upsala universitets museum för

bildande konst, hvilket enligt den för museet utfärdade stadga såsom en

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

157

akademisk institution i främsta rummet borde afse undervisningen i konsthistoria,
enligt samma stadga utgjordes af: a) målningar i olja, vattenfärg
och krita, b) handteckningar och gravyrer, c) marmor-, brons- och gipsafbildningar
efter antika och moderna skulpturverk, d) fotografier, litografier,
xylografier, hufvudsakligen efter arkitektoniska konstverk. För ifrågavarande
museum funnes i den för universitetet gällande stat af den 13
november 1885 upptaget ett anslag af 300 kronor till materiel.

Uppenbart vore, att detta anslag ej försloge till att i någon väsentlig
mån öka museets samlingar. Institutionens prefekt, professorn J. H. E.
Schack, hade derför väckt fråga om ett statsanslag för en gång till inköp
för museets räkning af konsthistorisk undervisningsmateriel. I afseende
härå hade af honom till humanistiska sektionens protokoll anförts hufvudsakligen
följande:

En del af materielanslaget till museet erfordrades naturligen för sjglfva
museisamlingens vidmagthållande, lokalens vård, uppvärmning m. in. Återstoden
användes för den konsthistoriska undervisningens upprätthållande.
I första rummet måste för detta ändamål inköpas nödiga böcker och tidskrifter.
Genom dessa inköp hade sammanbragts ett litet bibliotek af
något öfver 150 volymer, ett antal, som i anseende till den dithörande litteraturens
dyrbarhet ej kunde anses ringa. Vidare måste egentlig undervisningsmateriel
anskaffas, alltså sådana afbildningar af konstverk, hvilka
erfordrades såsom åskådningsmateriel vid föreläsningar och lärjungarnes
examensstudier. Af dylika afbildningar hade öfverallt, der konsthistoriska
studier idkades, samlingar anlagts. Det vore uppenbart, att utan dem
all konsthistorisk undervisning blefve lika omöjlig, som ett kemiskt studium
utan laboratorium eller ett botaniskt utan växtsamlingar. Föreläsningar
öfver konstverk, hvilkas utseende den studerande icke kände,
lemnade honom naturligen ingen behållning; och för läraren vore det
hardt när omöjligt att föreläsa öfver konstens utveckling, då han ej kunde
illustrera sitt föredrag med någon åskådningsmateriel. Vore läraren icke
tecknare, framstode omförmälda olägenhet än starkare. Hvad Upsala
universitets konstmuseum anginge, egde detsamma endast en mindre samling
undervisningsmateriel af nu angifven art. Att denna samling hittills
fått stå tillbaka för de öfriga kraf, som stäldes på materielanslaget, berodde
ej blott på bildernas dyrbarhet, utan äfven på de äldre reproduktionssättens
brister. Nyare etsningar och gravyrer hade naturligen på
grund af bristande medel alls icke kunnat inköpas. Det fotografiska
reproduktionssättet åter hade länge varit så föga utveckladt, att man
dragit i betänkande att nedlägga kostnader på inköp af dess alster, hvilka
både gåfva eu dålig föreställning om originalen och dessutom efter någon

158

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

tid lätt utplanades. Under de senare åren hade emellertid den fotografiska
konsten vunnit en sådan utveckling, att bilderna numera kunde sägas på
ett fullt nöjaktigt, ofta rent af förträffligt, sätt återgifva originalen, och
genom nyare metoder hade också hållbarheten högst betydligt ökats.

Med hänsyn härtill och i anseende till de fotografiska reproduktionernas
jemförelsevis billiga pris hade prefekten ansett, att man i allmänhet
kunde begränsa sig till inköp af dylika för ökande af konstmuseets undervisningsmateriel.
För ändamålet hade lian, med ledning af för honom tillgängliga
försälj ningskataloger från Bruchman i Mttnchen, Alinari i Florens,
Photographische Gesellschaft i Berlin, Paul Robert i Paris m. fl., beräknat
ett belopp af 6,500 kronor vara erforderligt. Huru denna summa
förslagsvis skulle användas, angåfves i en af prefekten lemnad särskild
specifikation sålunda:

Antik skulptur ......................................

Italiensk målarekonst ...........................

Italiensk skulptur......................................

Italiensk arkitektur.................................

Tysk målarekonst.......................................

Tysk arkitektur ..........................................

Flandrisk och holländsk målarekonst...

Fransk och engelsk arkitektur..............

Franskt måleri och skulptur.................

..................... kr.	1,800	—
........................ »	1,000	■—
... ....................... >	400	—
........ ................. »	500	—
........................... »	500	■—
......................... »	300	—
.......................... »	1,000	—
........................... »	700	—
......................... »	300	—
Summa kr.	6,500	—

Enligt hvad af prefektens förutnämnda skrifvelse inhemtades, hade af
enskild person skänkts ett belopp af 1,000 kronor såsom bidrag till denna
summas betäckande. Då vidare ett belopp af 500 kronor skulle kunna
för ändamålet tillskjutas ur museikassans behållning — hvilken vid 1898
års slut utgjort 568 kronor 24 öre — erfordrades till nyssnämnda summas
betäckande ett belopp af 5,000 kronor. Detta belopp hade prefekten förgäfves
sökt att erhålla från universitetets reservfond. Det återstode således
endast att för ifrågavarande inköp söka utverka ett extra statsanslag å
samma belopp.

Med anledning af prefektens härom gjorda framställning hade derefter
det akademiska konsistoriet, i enlighet med humanistiska sektionens tillstyrkan,
hemstält om beredande af det för ändamålet erforderliga statsanslaget;
och kanslern för rikets universitet hade särskildt framhållit önskvärdheten
af att detta anslag blefve beviljadt.

Hvad prefekten anfört om behofvet af tillräcklig åskådningsmateriel
för den konsthistoriska undervisningen vid universitetet i Upsala syntes

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

159

departementschefen icke kunna jäfvas. Då, såsom lätt insåges, konstmuseets
materielanslag icke försloge till att bekosta en så ansenlig ökning af dess
samlingar, som nu ifrågasatts, och universitetet ej heller i öfrigt egde
nödiga medel för ändamålet, borde staten enligt departementschefens mening
icke undandraga sig att tillskjuta hvad som, enligt hvad nyss nämnts,
erfordrades till fyllande af det utaf prefekten beräknade beloppet.

Departementschefen tillstyrkte fördenskull, det Kongl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen att till inköp af konsthistorisk undervisningsmateriel, att införlifvas
med Upsala universitets museum för bildande konst, på extra
stat för år 1901 anvisa ett belopp af 5,000 kronor.

Behofvet af ett anslag för ifrågavarande ändamål finner utskottet vara
ådagalagdt; men då det synes kunna antagas, att en för den konsthistoriska
undervisningens behof tillräcklig samling af undervisningsmateriel
skulle kunna anskaffas för något lägre kostnad, än som enligt statsrådsprotokollet
af museets prefekt beräknats, har utskottet ansett sig böra
föreslå, att anslaget måtte af Riksdagen bestämmas till 3,500 kronor.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:t förevarande
framställning, må på extra stat för år 1901
bevilja ett anslag af 3,500 kronor till inköp af konsthistorisk
undervisningsmateriel, att införlifvas med Upsala
universitets museum för bildande konst.

49:o) Kongl. Maj:t har vidare föreslagit Riksdagen att medgifva, att
det utaf 1899 års Riksdag för till- och ombyggnader samt dermed förbundna
förbättringar vid akademiska sjukhuset i Upsala vilkorligt beviljade
anslag, 201,188 kronor, finge utgå utan hinder deraf, att de utaf Riksdagen
vid anslagets beviljande fästade vilkor icke blifvit i allo uppfylda,
samt att af nämnda anslag, hvaraf redan anvisats 150,000 kronor till
utgående år 1900, på extra stat för år 1901 anvisa återstående beloppet
51,188 kronor.

Vid föredragning inför Kongl. Maj:t af detta ärende har departementschefen
erinrat, a"t Kongl. Maj:t uti den till 1899 års Riksdag aflåtna proposition
angående statsverkets tillstånd och behof för Riksdagen framlagt
förslag att till fyllande af den summa, som beräknats för till- och ombyggnader
samt dermed förbundna förbättringar vid akademiska sjukhuset
i Upsala, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med bifogade ritningar och
förslag, bevilja ett anslag af 293,835 kronor och deraf på extra stat för
år 1900 anvisa ett belopp af 150,000 kronor; hvaremot och då, pa sätt i

Ang.

nybyggnader
m. m. vid
akademiska
sjukhuset i
Upsala.

[47.]

160

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

det till ärendet hörande statsrådsprotokoll erinrats, förhöjning i årsanslaget
till akademiska sjukhuset skulle blifva erforderlig först sedan
byggnadsarbetena fullbordats, framställning derom icke ansetts för det dåvarande
böra göras.

Riksdagen, som i betraktande af de kostnader, hvilka länen i allmänhet
måste vidkännas för uppförande och underhåll af sjukhus, ansett billigheten
fordra, att, derest akademiska sjukhuset fortfarande såsom hittills
tillika skulle vara Upsala läns sjukhus, länet i väsentligen högre grad än
som af Kongl. Magt föreslagits borde deltaga i kostnaderna för dess utvidgning,
samt derjemte ansett sig böra med afseende å sjukhusets årliga
driftkostnader föreslå vissa förändringar i det uti förutnämnda statsrådsprotokoll
delvis intagna, af landstinget för dess del godkända kontrakt
emellan landstinget och universitetet i Upsala, hvilka förändringar Riksdagen
jemväl ansett böra uppställas såsom vilkor för statsanslaget, hade
för ifrågavarande ändamål beviljat ett anslag af 201,188 kronor och deraf
på extra stat för år 1900 anvisat ett belopp af 150,000 kronor, dock
under vilkor:

att från Upsala läns landstingsområde för enahanda ändamål beviljades
200,000 kronor antingen såsom anslag eller, efter öfverenskommelse
med universitetet, i form af räntefritt lån;

att, sedan för sjukvården användts dels de inkomster, öfver hvilka
sjukhuset disponerade, och dels de afgifter, som landstingsområdet enligt
förut omförmälda, af landstinget antagna kontraktsförslag vore skyldigt
erlägga, staten och landstinget till täckande af derutöfver gående kostnader
för vården af sjuke från landstingsområdet bidroge med hälften hvardera;
samt

att landstinget för underhåll af sjukhusets byggnader lemnade ett
årligt bidrag af 1,000 kronor.

Dessutom hade Riksdagen förklarat, att, derest landstinget skulle, på sätt
Riksdagen föreslagit, tillförbindas att till väsentlig del såväl bekosta sjukhusets
byggnader och deras underhåll som ock deltaga i sjukhusets driftkostnader,
billigheten jemväl syntes fordra, att landstinget tillerkändes
rättighet att genom insättande i sjukhusets direktion af halfva antalet
direktionsledamöter öfva inflytande på sjukhusets förvaltning.

o Sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala län på grund af
erhållen remiss anmodat länets landsting att till Kongl. Maj:t afgifva
yttrande i fråga om de vid anslaget sålunda fästade vilkor, hade Kongl.
Maj:ts befallningshafvande jemte eget, den 21 sistlidne oktober afgifvet
utlåtande, öfverlemnat 1899 års landstings yttrande i ämnet tillika
med de tryckta landstingshandlingarna och transsumt af landstingets

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

161

protokoll, utvisande, bland annat, att landstinget beslutit ställa sig Riksdagens
omförmälda vilkor till efterrättelse på det sätt, att landstinget
såsom bidrag till kostnaderna för ifrågavarande till- och ombyggnader
anslagit ett belopp af 200,000 kronor att, enligt af det större akademiska
konsistoriet vid Upsala universitet till landstinget gjord framställning, utgå
i form af räntefritt lån, samt i öfrigt med allenast den ändring att landstinget
till högst 7,500 kronor årligen fixerat det bidrag, som skulle ifrågakomma
att utgå från landstingsområdet för täckande af den brist, hvilken
kunde uppstå i kostnaderna för vården af sjuke från landstingsområdet,
sedan tillgängliga inkomster dertill blifvit använda.

Efter erhållen remiss hade sedermera kanslern för rikets universitet
dels i ärendet hört vederbörande vid Upsala universitet, dels ock den 24
sistlidne november deri afgifvit infordrad t utlåtande; och hade dervid så väl
större akademiska konsistoriet, direktionen för det akademiska sjukhuset
och universitetets drätselnämnd som ock universitetskanslern uttalat sig
till förmån för landstingets förslag. Den sistnämnde hade sålunda, i likhet
med konsistoriet och drätselnämnden, hemstält, att till 1900 års Riksdag
måtte aflåtas proposition om bifall till landstingets föreliggande förslag
och att följaktligen den brist, som möjligen kunde uppstå i kostnaderna
för vården af sjuke från landstingsområdet sedan tillgängliga inkomster
dertill blifvit använda, skulle täckas af statsmedel, i den mån ersättning
till densammas betäckande ej komrne att af landstinget utgå.

Då berörda af landstinget vidtagna, mindre väsentliga jemkning i de
utaf Riksdagen för beviljande af ifrågavarande anslag uppstälda vilkor
föranledde dertill, att denna anslagsfråga borde ånyo föreläggas Riksdagen,
har departementschefen, i syfte att närmare belysa det sålunda föreliggande
spörsmålet, i hvad mån staten skulle, under förutsättning af bifall till
landstingets förslag, komma att bidraga till de blifvande årliga driftkostnaderna
vid sjukhuset, erinrat och meddelat följande.

År 1895 hade till Upsala läns landsting af en för ändamålet tillsatt
komité afgifvits förslag till kontrakt mellan landstinget och universitetet,
innehållande bland annat:

i § 1, att universitetet skulle tillhandahålla landstinget minst 170
sjuksängar, hvaraf omkring 14 i isolering6paviljongen och minst 25 å
kurhusafdelningen, samt »fullgöra alla de skyldigheter och förbindelser,
af hvad beskaffenhet de vara må, som enligt nu gällande eller framdeles
blifvande författningar åligga länets lasarett och kurhus»;

i § 4, att för den sjukvård, universitetet leinnade för länets räkning,
universitetet skulle i ersättning erhålla 1 krona 35 öre för hvarje af de
första 33,000 sjukdagarne — hvilken ersättning skulle utgå för hvarje år,

Bill. till Riksd. Prot. 1900. 4 Sand. 1 Afd. .9 Häft. 21

162

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

äfven om det verkliga antalet sjukdagar för året understege detta tal —
och 1 krona 50 öre för hvarje af de Överskjutande sjukdagarne under året;

i § 6, att landstinget skulle till sjukhusbyggnadernas underhåll bidraga
med 1,000 kronor årligen;

i § 7 — jemte stadganden derom, att länet skulle mot inteckning i
sjukhusets byggnader lemna universitetet ett räntefritt lån å 107,353
kronor 64 öre, så att landstingets hela i sjukhuset intecknade fordran
skulle belöpa sig till 150,000 kronor att en af fem ledamöter bestående
nämnd skulle afgöra vissa frågor vid ett eventuelt upphörande af universitetets
och landstingets gemenskap i sjukhuset;

i § 13, att kontraktet skulle gälla i fyrtio år; samt
i § 14, att vid slutet af hvar femårsperiod, om endera parten det
önskade, en komité skulle tillsättas, bestående af sex personer, tre valda
af det större akademiska konsistoriet och tre af landstinget, hvilken
komité det ålåge att för universitetet och landstinget framlägga förslag
till de ändringar i kontraktet, hvilka af förhållandena påkallades, utan att
dock de i §§ 1 och 7 angifna hufvudgrunder rubbades.

»Enas», hette det vidare i förslagets § 14, »icke universitetet och
landstinget om hvad sålunda föreslagits, hänskjutes frågan till afgörande
af eu nämnd, så sammansatt som i § 7 föreskrifves.»

Landstinget hade genom beslut den 18 september 1895 för sin del
antagit förslaget till kontrakt, ehuru med följande förändringar, nemligen
att § 6 uteslutits och att i § 14 sista punkten »Enas icke — — — föreskrifves»
likaledes uteslutits; hvarjemte landstinget dels tillfogat, att de förereslagna
byggnaderna skulle af universitetet uppföras inom tre år efter det
förslaget bli hvit af vederbörande myndigheter stadfästadt, dels ock besluti t,
att gällande aftal emellan landstinget och universitetet skulle upphäfvas samt
i stället det sålunda af landstinget antagna kontraktet träda i tillämpning
från och med den 1 januari året efter det ifrågavarande byggnadsarbeten
fullbordats; och skulle det bestående aftalet angående sjukvården å akademiska
sjukhuset i hvad på landstinget ankomme ega bestånd till dess
det antagna kontraktet kunde träda i tillämpning.

Den 20 september 1898 hade landstinget, bland annat, med föranledande
af en utaf det större akademiska konsistoriet gjord framställning och
en inom landstinget väckt motion beslutit, att dess i sjukhusfrågan den 18
september 1895 fattade beslut skulle fortfarande ega giltighet, dock med
vilkor, att svar å landstingets anbud från universitetet afgåfves före den
1 juli, 1899, äfvensom, på hemställan af konsistoriet, att förutnämnda af
1895 års landsting ur kontraktet uteslutna moment: »Enas icke —■ — —
föreskrifves» finge i vederbörande paragraf åter insättas.

Statsutskottets Utlåtande N:o f).

163

I nära öfverensstämmelse med nu omförmälda mellan landstinget och
universitetet preliminärt upprättade nya kontrakt hade, på sätt ock inherntades
af förutnämnda vid 1899 års statsvorksproposition fogade statsrådsprotokoll,
landstingets ersättningsskyldighet under de senare åren utgjorts.

Till 1899 åi’S landsting hade det större akademiska konsistoriet, med
anledning af samma års Riksdags beslut i frågan, öfverlemnat dels förslag
till deraf påkallade ändringar i nyssnämnda kontrakt, med anhållan
att landstinget behagade för sin del godkänna desamma under förutsättning
att berörda af Riksdagen fattade beslut komme att vinna Kongl.
Maj:ts stadfästelse, dels ock en med hänsyn till sjukhusets räkenskaper för
år 1898 verkstäld beräkning af den andel i eventuel brist, som med
tillämpning af Riksdagens beslut skulle kunna belöpa på landstinget. Med
afseende särskildt å de erforderliga tilläggen till § 4 i kontraktet hade konsistoriet
framhållit, att något annat sätt för bestämmandet af fördelningen af
omförmälda kostnader för landstingsområdets sjukvård icke syntes konsistoriet
möjlig eller lämpligen kunna åstadkommas, än att direktionen för det
akademiska sjukhuset, som enligt Riksdagens uttalade mening för framtiden
skulle bestå af lika många ledamöter från landstinget som från universitetet,
erhölle uppdrag att med ledning af hvarje års räkenskaper uppgifva,
huru stort belopp af möjligen uppkommen brist skulle kunna anses
föranledt af kostnader för vården af sjuke från landstingsområdet och
sålunda i enlighet med Riksdagens beslut borde till hälften af landstinget
betalas. De inkomster, som sjukhuset nu disponerade, landstingets afgifter
oberäknade, och som enligt Riksdagens beslut skulle i och för sjukvården
användas, vore: a) statsanslag 1,000 kronor till materiel och 2,500 kronor
för vård af fattige sjuke från andra län; b) afkastning af donationer, hvilken
enligt en vid konsistoriets skrifvelse i ämnet fogad bilaga uppginge till 8,807
kronor 85 öre; c) åtskilliga andra anslag enligt universitetets stat, hvari
bland annat inginge afgifter af sjuke, vårdade å enskilda rum, samt af
sådana sjuke från andra län, vårdade å allmänt rum, för hvilkas vård
landstinget ej svarade; samt dj särskildt bidrag till barnbördsafdelningen.
Med vissa af de särskilda inkomsttitlarna vore emellertid förbundna förpligtelser
för sjukhuset att bestrida med dem afsedd sjukvård.

Enligt den af konsistoriet verkstälda beräkningen, hvilken dock icke
vore afsedd att ligga till grund för de ändrade förhållanden, som för framtiden
till följd åt sjukhusets utvidgning komme att inträda, utan endast
vore afsedd att utgöra eu ledning för bedömandet af huru kostnaderna
under nuvarande faktiska förhållanden skulle beräknas och landstinget påföras,
skulle, med eu beräknad inkomstsumraa af 107,268 kronor, hvaraf
46,734 kronor bidrag från landstinget och 33,423 kronor 85 öre lego -

164

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

sängsmedel af betalande patienter, och en beräknad utgiftssumma af 110,754
kronor 73 öre, den del af bristen, som motsvarade kostnaderna för vården
af sjuke från landstingsområdet, blifva omkring 2,970 kronor, hvaraf landstinget
skulle ersätta hälften eller 1,485 kronor.

Det af konsistoriet framlagda förslaget till kontrakt hade, med tillägg
af bestämmelse om förutberörda maximibelopp af 7,500 kronor för landstingets
årliga fyllnadsbidrag, den 20 september 1899 blifvit af landstinget för
dess del i hufvudsak godkändt att träda i tillämpning från och med den
1 januari året efter det omförmälda byggnadsarbeten fullbordats. Jemte
bibehållande af § 1 oförändrad och med införande i § 7 af beloppen

200,000 kronor i stället för 107,353 kronor 64 öre samt 242,646 kronor
36 öre i stället för 150,000 kronor, hade sålunda en ny paragraf tillfogats af
innehåll, att landstinget bidroge till sjukhusbyggnadernas underhåll med
ett belopp af 1,000 kronor årligen samt åt § 4 gifvits följande lydelse:

>§ 4.

»För den sjukvård, som vid akademiska sjukhuset för länets räkning
vare sig å lasaretts- eller kurhusafdelningen besörjes, ersätter länet universitetet
med en afgift af en krona trettiofem öre för hvarje inom antalet
trettiotretusen (33,000) dagar fallande sjukdag ■— hvilken ersättning utgår
för hvarje år, äfven om det verkliga antalet sjukdagar för året understiger
detta tal — samt en krona femtio öre för hvarje sjukdag, som
öfverskjuter nämnda antal (33,000).

»Sedan för sjukvården användts dels möjliga behållningar från föregående
räkenskapsår, dels de inkomster, som tillkomma sjukhuset för sjukvården
på grund af statsanslag och särskilda kommunala anslag, af bestämmelser
i universitetets stat (inkomster af Mälby frälseränta, dekanatsmedel,
studentkårens sjukhusbidrag, stipendieböter och universitetets egna
legosängsmedel) och af donationer, dels ock ofvan nämnda afgifter, som
landstingsområdet är skyldigt erlägga, skola landstinget och staten till
täckande af derutöfver gående kostnader för vården af sjuke från landstingsområdet
bidraga med hälften hvardera, dock så att detta landstingets
årsbidrag ej må öfverstiga 7,500 kronor.

»För hvarje år skall sjukhusets direktion, sedan räkenskaperna afslutats,
verkställa beräkning af kostnaderna för vården af sjuke från landstingsområdet
samt med stöd deraf uppgifva, hvilket belopp landstinget enligt
stadgandet i föregående moment har att ytterligare erlägga. Direktionens
utlåtande i förevarande afseende skall åtfölja räkenskaperna, då dessa till
lasarettsdirektionen öfverlemnas.»

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

165

Vidare hade i 11 § af kontraktet stadgat?, att sjukhusets direktion skulle
bestå af sex ledamöter, af hvilka landstinget och universitetet utsåge
hvardera tre, samt att landstinget äfven skulle utse nödigt antal suppleanter.

I bestämmelserna angående revision af kontraktet, sådana desamtna
blifvit vid landstingen åren 1895 och 1898 affattade, hade deremot icke
gjorts någon ändring.

Kongl. Majrts befallningshafvande i Upsala län hade derefter uti
sitt förut omnämnda utlåtande af den 21 oktober 1899 förklarat, att åd
det af omförmälda, utaf det större akademiska konsistoriet meddelade utredning
ville synas, att många år torde komma att förflyta innan bristen
blefve så stor, att landstingsområdets bidrag till densammas betäckande
uppginge till 7,500 kronor, samt landstingets beslut i förevarande hänseende
följaktligen vore af ringa praktisk betydelse, Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ansett sig kunna förorda verkställighet af beslutet, för
så vidt Kongl. Maj:t skulle finna sådant kunna ske utan Riksdagens
hörande.

Direktionen för det akademiska sjukhuset, Upsala universitets drätselnämnd
och det större akademiska konsistoriet hade härpå, såsom förut
nämnts, i afgifna utlåtanden förordat godkännande af landstingets ifrågavarande
beslut Direktionen hade dervid särskild! framhållit, att man vid
den beräkning, som legat till grund för det större akademiska konsistoriets
i sammanhang med ärendets föregående behandling gjorda hemställan om
utverkande af ett årligt statsanslag af 17,500 kronor till driftkostnaderna
för sjukhusets sjukvård, endast tagit hänsyn till den i kontraktets § 4
fixerade ersättning från landstinget för dess vårdade sjukes sjukdagar, men
att de numera antagna bestämmelserna, rörande revisioner, som efter hvarje
femårsperiod kunde ifrågakomma, otvifvelaktigt måste anses innebära, att
dessa utgifter dervid kunde revideras, d. v. s. också höjas, om sådant af
ändrade kostnadsförhållanden föranleddes, och att landstingets behandling
af ärendet äfven syntes ådagalägga, att landstinget på detta sätt fattat
revisionernas betydelse. Under sådana förhållanden hade direktionen ansett
det vara så litet sannolikt, att det fyllnadsanslag, som eldigt de af
Riksdagen med beviljandet af byggnadsanslaget, förbundna vilkor skulle af
staten och landstinget med lika stora andelar tillskjutas, komrne att öfverstiga
det belopp af 15,000 kronor, som motsvarades åt det utaf landstinget
för dess del åtagna maximibeloppet 7,500 kronor, att landstingets
beslut äfven i denna punkt kunde förklaras tillfredsställande. För öfrig!,
hade direktionen också framhållit, att landstingets åtagna årsbidrag i sjelfva
verket vore 8,500 kronor, enär landstinget äfven bifallit vilkoret om årligt
bidrag med 1,000 kronor till underhåll af sjukhusets byggnader.

166

Statsutskottets Utlåtande N:o 0.

Drätselnämnden likasom ock det större akademiska konsistoriet hade
likaledes hållit före, att den brist, som kunde uppstå i kostnaderna för vården
af sjuke från landstingsområdet, sedan alla tillgängliga inkomster dertill
blifvit använda, äfven under särdeles ogynsamma förhållanden icke i
nämnvärd mån kunde komma att öfverstiga 15,000 kronor, helst som
landstinget medgifvit, att revision af kontraktet på angifvet sätt skulle
kunna efter påfordran hvart femte år vidtagas, hvilken revision, derest
den skulle hafva någon praktisk betydelse, gifvetvis, på sätt vid förhandlingarna
inom landstinget jemväl framhållits, kunde medföra sådan höjning
af landstingets bidrag till sjukvården, som kunde af förhållandena påfordras.

Såväl drätselnämnden som konsistoriet hade såsom skäl för godkännande
af landstingets förslag ytterligare framhållit, att det för Upsala
universitet och den medicinska undervisningens ändamålsenliga bedrifvande
vore en angelägenhet af största vigt och betydelse, att ifrågavarande tilloch
ombyggnader med dermed sammanhängande förbättringar vid det
akademiska sjukhuset komme till verkställighet.

Universitetskanslern hade för sin del såsom eget utlåtande åberopat
hvad det större akademiska konsistoriet anfört och hemstält.

För egen del har departementschefen anfört följande.

Af hvad sålunda i förevarande ärende ytterligare förekommit framginge
till en början, att de utaf Riksdagen för beviljande af ifrågavarande anslag
å 201,188 kronor uppstäda vilkor blifvit i sina väsentliga delar uppfylda.
Upsala läns landsting hade nemligen, i enlighet med Riksdagens framställning,
icke blott beviljat till de ifrågasatta till- och ombyggnaderna m. m.
ett ytterligare bidrag, hvarigenom det från statsverket erforderliga anslagsbeloppet
blifvit minskadt med närmare] 100,000 kronor, utan äfven förbundit
sig att till sjukhusbyggnadernas underhåll lemna ett årligt bidrag
af 1,000 kronor. Landstinget hade vidare åtagit sig att, sedan för sjukvården
användts tillgängliga inkomster, till täckande af derutöfver gående
kostnader för vården af sjuke från landstingsområdet bidraga med hälften
af dessa kostnaders belopp. Dervid hade visserligen gjorts den inskränkning,
att detta landstingets årsbidrag ej finge öfverskrida 7,500 kronor;
men denna jemkning i de af Riksdagen med anslaget förbundna vilkor
syntes icke vara af sådan betydelse, att den borde gifva anledning till
några betänkligheter. Ty äfven om, efter sjukhusets utvidgning, driftkostnaderna
mot förmodan skulle i en framtid växa derhän, att, sedan de
enligt kontrakt från landstingsområdet utgående sjukdagsafgifterna jemte
sjukhusets öfriga inkomster anlitats, ifrågavarande brist skulle stiga öfver

15,000 kronor eller det belopp, vid hvilket landstingsområdet skulle befrias

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

167

från skyldighet att lemna ytterligare bidrag, så skulle likväl, på sätt i ärendet
hörda myndigheter erinrat, den möjligheten i allt fall stå öppen att förmedelst
revision af kontraktet i mån af behof höja berörda sjukdagsafgifter
och att sålunda fylla bristen utan statsverkets ytterligare betungande.

Då slutligen ifrågavarande byggnadsansliig, på sätt närmare blifvit
utveckladt i det statsrådsprotokoll, som åtföljt statsverkspropositionen vid
1899 års riksdag, vore af oafvisligt och trängande behof påkalladt, i hvilket
hänseende departementschefen anhölle att få erinra om de betydande sanitära
och administrativa missförhållanden, som vore rådande vid det nuvarande
akademiska sjukhuset, samt, framför allt, om den kliniska undervisningens
kraf på utvidgade lokaler och . ökadt material, och då, såsom jemväl
framginge af samma protokoll, universitetet icke vore i tillfälle att åtaga
sig någon ansvarighet i fråga om den årliga kostnaden för sjukhusdriften,
tillstyrkte departementschefen, att Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen afgifva
förslag af ofvan angifna innehåll.

Då af skäl, som departementschefen i statsrådsprotokollet anfört, den
af Upsala läns landsting beslutade jemkning i de utaf 1899 års Riksdag
vid beviljandet af ifrågavarande anslag till akademiska sjukhuset i Upsala
fästade vilkor icke torde kunna anses vara af beskaffenhet att böra hindra
anslagets utgående, samt någon anledning till erinran emot framställningen
i öfrigt ej förekommit, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må

a) medgifva, att det utaf 1899 års Riksdag för tilloch
ombyggnader samt dermed förbundna förbättringar
vid akademiska sjukhuset i Upsala vilkorligt beviljade
anslag, 201,188 kronor, må utgå utan hinder deraf
att de utaf Riksdagen vid anslagets beviljande fästade
vilkor icke blifvit i allo uppfylda; samt

b) på extra stat för år 1901 anvisa återstoden,

51,188 kronor, af berörda, förut beviljade anslag för
till- och ombyggnader samt dermed förbundna förbättringar
vid akademiska sjukhuset i Upsala.

50:o) Kongl. Maj:t har vidare föreslagit, att Riksdagen måtte till upp- ''införande
och utrustning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med uppgjorda $ Såta
ritningar och förslag, af en ny laboratoriebyggnad för institutionen för inmiiuiionen
allmän och analytisk kemi vid universitetet i Upsala bevilja ett anslag af ''

168

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

294,408 kronor och deraf på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af

150,000 kronor.

På derom gjord framställning aflat Kongl. Maj:t till 1898 års Riksdag
proposition om beviljande af ett anslag af 273,561 kronor till uppförande
och utrustning af eu ny laboratoriebyggnad för institutionen för
allmän och analytisk kemi vid universitetet i Upsala. Hvad Kongl. Maj:t
föreslagit vann emellertid icke Riksdagens bifall.

Vid ärendets behandling hade statsutskottet icke haft något att erinra
mot den gjorda framställningen, utan tillstyrkte bifall till densamma.
Åtskilliga utskottets ledamöter uttalade dock i afgifven reservation, att de
visserligen funnit, det institutionen för allmän och analytisk kemi vid
universitetet i Upsala vore i behof af ökadt utrymme, men dock betviflade
nödvändigheten att för ändamålet uppföra en byggnad af den betydande
kostnad, som i den kongl. propositionen afsåges. Dessa ledamöter hade
nemligen förestält sig, att andra, mindre kostsamma utvägar till afhjelpande
af de framhållna bristerna skulle kunna utfinnas, såsom genom förändrad
inredning af den af institutionen nu delvis disponerade byggnaden eller
genom någon mindre tillbyggnad af densamma eller genom anordningar
i båda dessa hänseenden. Med anledning häraf funne samma ledamöter,
som ansåge nödigt och önskvärdt, att en undersökning i berörda syfte
blefve verkstäld, sig icke böra tillstyrka bifall till hvad Kongl. Magt i
ämnet föreslagit.

Till det vid statsverkspropositionen för innevarande år fogade statsrådsprotokollet
har föredragande departementschefen anmält, att hos Kongl.
Maj:t sedermera ånyo gjorts hemställan om proposition, afseende beredande
af ökadt utrymme åt institutionen för allmän och analytisk kemi vid
universitetet i Upsala.

Professorn i allmän och åkerbrukskemi vid nämnda universitet P. T.
Cleve samt e. o. professorn i analytisk kemi derstädes O. Widman hade
i skrifvelse till den matematisk-naturvetenskapliga sektionen af filosofiska
fakulteten vid universitetet den 14 september 1898, med bifogande af ritningar
och kostnadsförslag samt under åberopande af sin förut i ämnet
gjorda, i protokollet öfver ecklesiastikärenden för den 14 januari 1898
närmare omförmälda framställning, upptagit det för 1898 års Riksdag
framlagda nybyggnadsförslaget med de modifikationer, hvartill de ansett
frågans behandling inom Riksdagen böra föranleda.

Under framhållande att de ansåge behofvet af den ifrågasatta utvidgningen
till fullo ådagalagdt och enhändt, anföra Cleve och Widman
till eu början, att de redan i sin förra framställning sökt åvägabringa
den af reservanterna i statsutskottet ifrågasatta utredning, men att, då

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

169

denna ej inom Riksdagen ansetts tillfredsställande, de ansett sig böra egna
denna fråga en särskild uppmärksamhet och att Widman, hufvudsakligen
i ändamål att än ytterligare vidga sin erfarenhet med afseende å laboratorieundervisningens
ordnande och laboratoriers inrättande, under sommaren
1898 besökt ett större antal kemiska laboratorier i utlandet. De hade
härefter yttrat:

Såsom de redan i sin förra framställning påpekat, behöfdes oundgängligen
3 stora laborationssalar för hufvudmassan af laboranter och en stor
föreläsningssal, hvilka 4 salar måste vara höga, ljusa och väl ventilerade
och hafva i sin omedelbara närhet några smärre rum för speciella ändamål.
Dessutom vore det för undervisningens rätta bedrifvande nödvändigt, att
vederbörande professor hade sitt arbetsrum förlagdt i samma våning som
de laborationssalar, i hvilka han skulle lemna undervisning, så att han
hade en snabb och beqväm tillgång till lärjungarne och dessa till honom.

Rummens höjd i det gamla trevåningshuset vexlade mellan 3,6 meter
i nedersta och 3 meter i den öfverstå våningen. Denna höjd vore alldeles
otillräcklig för lokaler, som vore afsedda för sådana kemiska laborationer,
som här vore i fråga, vid hvilka helsovådliga ångor ständigt utvecklades.
För ökande af höjden åtminstone i bottenvåningen hade inom Riksdagen
framkastats den tanken, att man skulle kunna sänka golfven. Källarhvalfven
vore emellertid så låga — på sina ställen icke mer än manshöga
— att detta ej läte sig göra. För att i det gamla huset erhålla
lokaler af tillräcklig höjd återstode derför blott en möjlighet, nemligen
att låta mellanvåningen till två tredjedelar af husets längd försvinna och
indela huset i två våningar i stället för de nuvarande tre. Med en så
våldsam och i sig sjelf mycket kostsam åtgärd, hvarigenom dessutom alla
tre boställsvåningarna med deras kapitalvärde af 45,000 kronor 1,800
kronors årlig afkastning, kapitaliserad efter 4 % — uppoffrades, skulle
man i golfyta blott vinna för kemiska institutionen en tillökning motsvarande
eu af de nuvarande laboratorievåningarna, då fysiska institutionen
måste erhålla en af de fyra nya våningarna i ersättning för den laboratorievåning,
den genom förändringen komrne att förlora. Då arealen i hvar
och eu af dessa nya våningar, innerväggar inberäknade, icke blefve större
än omkring 238 qvadratineter, och hvarje af de ofvannämnda af behofvet
påkallade salarne jemte tillhörande smårum kräfde omkring 234 qvadratmeter,
skulle således det vunna utrymmet blott räcka till för 3 af dessa
4 salar, och då blefve dessutom icke något utrymme alls öfrigt för laboratorium
i qvantitativ analys, arbetsrum och lokaler för professorerna,
biblioteksrum, rum för arbeten i fysikalisk kemi m. m.

Fn tillbyggnad vore således i alla händelser oundgängligen nödvändig.

Bill. till Riksd. IVut. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 9 Haft. 22

170

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Under sådana förhållanden torde det vara uppenbart, att det vore mest
praktiskt att förlägga de höga rummen i denna. Fråga blefve då, hvar
denna tillbyggnad skulle förläggas för att man skulle kunna samtidigt
tillgodogöra sig så mycket som möjligt af lokalerna i gamla huset och
dock få institutionen ändamålsenligt ordnad.

Undervisningen hade hittills, så vidt det på grund af lokalernas beskaffenhet
kunnat genomföras, varit så fördelad mellan professorn i allmän
och åkerbrukskemi samt e. o. professorn i analytisk kemi, att den senare
haft på sin lott undervisningen i qvalitativ och qvantitativ oorganisk
analys, hvartill slutit sig såsom förberedelse oorganiska syntetiska laborationer,
Indika af utrymmesskäl utförts på ordinarie professorns afdelning,
under det att åter den ordinarie professorn handhaft undervisningen i
organisk kemi och ledt specialundersökningarna i oorganisk kemi. Denna
fördelning vore i hufvudsak naturlig och skulle ej lida någon väsentlig
förändring, äfven om, såsom i Cleves och Widmans förra skrifvelse framhållits
såsom önskningsmål, i framtiden den ena professuren finge organisk
kemi och den andra oorganisk kemi till läroområde. E. o. professorn
behöfde nu på sin afdelning, utom egna arbetsrum, ett laboratorium för
syntetiska laborationer, ett för qvalitativ analys och ett för qvantitativ
analys; den ordinarie professorn åter, utom egna arbetsrum, blott ett
laboratorium för organisk kemi och specialundersökningar i oorganisk
kemi. Men dessutom behöfdes för gemensamt bruk föreläsningssal med
tillhörande förberedningsrum och biblioteksrum. För en jemnare fördelning
af utrymmet och af andra skäl kunde dessa senare lämpligen förläggas
till ordinarie professorns afdelning. Af nu uppräknade lokaler
kunde båda professorernas arbetsrum, laboratoriet för qvantitativ analys
och biblioteket mycket väl läggas i det gamla huset, i synnerhet om der
infördes någon ventilation. Tillbyggnaden hade således att inrymma de
fyra stora salarne, som behöfde större höjd än det gamla huset kunde
erbjuda, jemte tillhörande smårum samt för öfrigt en jordvåning för inrymmande
af maskineri för uppvärmning och ventilation samt förråd af
kemikalier och glassaker in. m. Närmast till hands läge att använda
institutionens båda nuvarande afdelningar i någorlunda oförändradt skick
och utvidga dem med hvar sin tillbyggnad, som då skulle springa ut från
huset åt gårdssidan. Härmed vunne man visserligen en reduktion till det
minsta möjliga af kostnaderna för omändring af de gamla lokalerna, men
vid närmare undersökning hade detta visat sig outförbart af både organisatoriska
och ekonomiska skäl. Då de nuvarande båda afdelningarna vore
skilda genom en kall förstuga, som ginge tvärt genom huset och ej kunde
afstängas, derför att nedgången till källarne vore der förlagd, och då för

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

171

öfrigt inga korridorer genom de nuvarande afdelningarna funnes eller
kunde inredas utan att förstöra rummen, blefve nemligen de båda afdelningarna
på detta sätt alldeles isolerade från hvarandra. Förråden af
kemikalier, glaskärl och en mängd instrument och apparater kunde och
borde emellertid vara gemensamma för båda afdelningarna, och dessutom
vore, såsom redan nämnts, föreläsningssalen och biblioteket afsedda för
gemensamt bruk. Under sådana förhållanden vore gifvet, att ifrågavarande
anordning skulle verka i hög grad hindrande och störande både på de
experimentella arbetena och på undervisningen. Förbindelsen mellan de
olika lokalerna inom hvar afdelning blefve ock på detta sätt obeqväm
och oändamålsenlig. För öfrigt skulle redan en och naturligtvis ännu
mera två utbyggnader, äfven om de med täckta gångar förbundes med
det gamla huset, utestänga ljus från det senare och göra flere rum i detta,
om ej alldeles oanvändbara, dock olämpliga. Hvad åter den ekonomiska
sidan beträffade, vore det lätt att inse, att kostnaderna för två så stora
envåningsbyggnader med hvar sin grund och hvar sitt tak maste blifva
högst betydligt högre än för en tvåvåningsbyggnad och skilnaden vida
högre än den jemförelsevis obetydliga kostnaden för förändring af en eller
annan boställsvåning till laboratorierum. Men härtill komme, att ett tillfredsställande
uppvärmnings- och ventilationssystem för en i planet sa
oerhördt utsträckt komplex, som alla lokalerna tillsammans skulle bilda,
blefve ytterst svårt att åstadkomma och mycket dyrt både i anläggning
och drift.

På dessa och för öfrigt flere andra skäl hade Cleve och Widman
icke ansett sig behöfva uppgöra något detaljeradt. förslag i denna rigtning,
då ett sådant redan från början måste betraktas såsom olämpligt. Alla
de nu nämnda olägenheterna kunde i sjelfva verket undvikas, om man
uppförde eu enda tillbyggnad i två våningar. Häraf blefve en följd, att
man af det gamla huset finge taga i anspråk, utom en af de nuvarande
afdelningarna på nedre botten, någon af de öfre vaningarna. Det funnes
då icke längre något, som hindrade att förlägga hela tillbyggnaden till
gafveln af det gamla huset, hvarigenom man vunne två stora fördelar,
först att inga af de nuvarande lokalerna komme att i nämnvärd man lida
men af ljusinskränkning, och vidare att tillbyggnaden kunde läggas tvärt
för gafveln. Förbindelsen mellan lokalerna i det gamla huset och i det
nya blefve då ganska beqväm, i det att man icke behöfde passera genom
eu hel laboratorieafdelning för att komma till en annan, hvilket skulle
blifva fallet, om det nya huset med en kortsida förenades med det gamla.

Enligt nyss utvecklade förslag skulle tillbyggnaden inrymma, jemte
tillhörande smårum, 4 omkring 5,5 meter höga salar, 2 i hvardera hufvud -

172

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

våningen. Tillbyggnaden måste derför få samma höjd som det gamla
huset. Af lokalerna i detta behöfdes icke och kunde icke användas mer
än 2 våningar, som då skulle blifva dels det nuvarande analytiska laboratoriet
på nedre bottnen, dels professorns i fysik nuvarande, 2 trappor upp
belägna boställsvåning. I öfverensstämmelse härmed hade arkitekten A.
T. Lignell uppgjort fullständiga ritningar och kostnadsförslag till en sådan
tillbyggnad. Att ytterligare i detalj redogöra för dess indelning ansåge
Cleve och Widman vara öfverflödigt, utan ville de i detta afseende hänvisa
till ritningarna och den motivering för hvarje särskilt rum, som
funnes angifven i deras förra framställning. Kostnadsförslaget upptoge
följande slutsummor:

sjelfva byggnaden med gas- och vattenledningar.............. kr. 147,792:

diverse förändringar af lokalerna i det gamla huset.....

inredning....................................................................................

värmeledning och ventilation .............................................

hvartill komme erforderlig komplettering af instrument
och utensilier .........................

5,000

23,556

32,600

10,000:

tillhopa kr. 218,948:

Såsom ritningarna utvisade, innehölle byggnaden, utom de ofta nämnda
4 salarne med tillbehör, åtskilliga smårum för fysikalisk kemi och bostadsrum
för amanuenser. Dessa hade man så att säga fått till skänks derigenom
att man, för att i högsta möjliga grad tillgodogöra sig utrymmet, öfverallt
utom der salarne vore belägna afdelat hufvudvåningarna på höjden i två
våningar, hvilka senare således blott blefve 2,8—2,4 meter höga. I nyssnämnda
kostnadsförslag inginge inredning och värmeledning med ventilation
med samma summor som i det för 1898 års riksdag framlagda förslag.
Då af den gamla inredningen i e. o. professorns nuvarande afdelning blott
en ringa del kunde användas och lokalerna för öfrigt i det hela blefve
af ungefär samma storlek som i sistnämnda förslag, hade kostnaden för
inredning icke kunnat upptagas lägre. Beträffande ventilationen borde
omnämnas, att för luftvexlings införande i de uti det gamla huset förlagda
lokalerna en mängd lufttrummor måste på den gamla vinden sammanföras
och förses med en särskild ventilator, hvarigenom ventilatorernas antal i
nu förevarande förslag blefve 3 i stället för 2 i det föregående. Någon
nedsättning kunde derför icke heller här ifrågasättas, snarare torde kostnaderna
komma att ökas.

_ I nyss anförda kostnadsberäkning vore således de tre sista posterna
å^ tillsammans 66,156 kronor gemensamma för båda förslagen, hvaremot
på sjelfva byggnadsarbetena en besparing kunnat göras af 54,613 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

173

Från den kemiska institutionens synpunkt vore detta förslag antagligt,
om det ock vore i flere hänseenden sämre än det förut framlagda. Särskild!
blefve utrymmet i professorernas arbetsrum så begränsad!, att det knappast
kunde medgifva arbetsplats åt studerande, som arbetade under en professors
speciella ledning eller biträdde vid dennes undersökningar. Den i bottenvåningen
stationerade professorn, som finge dela vågrum med hela afdelningen
för qvantitativ analys, komme fortfarande att sakna ett särskildt
ruin för förbränningsanalyser, grofarbeten, större distillationer och explosiva
arbeten o. s. v.

Genom den nu ifrågasatta förändringen skulle den kemiska institutionen
taga i anspråk professorns i fysik boställsvåning, men lemna ifrån sig
det lika stora nuvarande så kallade syntetiska laboratoriet på nedre botten
samt dessutom nuvarande föreläsningssalen. Hvad som vunnes i ökadt
utrymme för de andra i huset befintliga institutionerna, hvilka alla dock,
enligt hvad under ärendets föregående behandling upplysts, vore i stort
behof af ökadt utrymme, skulle således inskränka sig till den nuvarande
kemiska lärosalen. Den fysiska institutionen skulle förlora sin nuvarande,
i omedelbar förbindelse med institutionen stående boställsvåning och
dessutom lida obehaget af att få ett kemiskt laboratorium inredt till och
med i samma våning, hvari den ytterst ömtåliga fysiska instrumentsamlingen
förvarades, och i ersättning sannolikt blott erhålla en tvifvelaktig
utsigt att med medicinskt-kemiska och farmakodynamiska institutionerna
få dela 11/2 lägenhet på nedre botten.

Af hvad de sålunda anfört hade Cleve och Widman ansett framgå
önskvärdheten af att det äldre nybyggnadsförslaget genom möjlig modifiering
gjordes för Riksdagen antagligt och framhållit, att detta sätt för frågans
lösning vore det fördelaktigaste icke blott för den kemiska institutionen
utan än mer för den fysiska och de båda andra i den nu befintliga
byggnaden inrymda institutionerna, den medicinskt-kemiska och den farmakologiska,
för hvilka, derest den kemiska institutionen komme att qvarstanna
inom byggnaden, nya anslagsyrkanden inom en snar framtid otvifvelaktigt
måste komma att framställas.

Departementschefen har vidare i korthet erinrat om beskaffenheten af
de! nybyggnadsförslag, som framlagts för 1898 års Riksdag.

Hvad den nya byggnadens läge beträffade, skulle densamma förläggas
i den gamla byggnadens omedelbara närhet, så att nuvarande boställsvåningen
för prefekten skulle kunna användas. Då universitetet egde
lämplig mark för ändamålet, behöfdes ej något särskildt anslag till tomt.
Ett mindre, nu till trädskola användt, staden tillhörigt område vore dock

174

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

enligt departementschefens åsigt behöfligt, men kunde utan kostnad för
ändamålet förvärfvas.

Enligt planen skulle den nya byggnaden uppföras i två våningar af
5,5 meters inre höjd jemte en souterrainvåning samt innefatta ett midtelparti
och två bakåt utlöpande flyglar. I den framställning af Cleve och
Widman, som föregått den kongl. propositionen till 1898 års Riksdag,
hade lemnats en redogörelse för byggnadens tillämnade inredning. Af
denna redogörelse inhemtades hufvudsakligen följande:

Genom hufvudingången i fasadens midt komme man in i en vestibul,
som innehölle hufvudtrappan till öfre våningen. Strax till höger vore
ingång till ett boställsrum för eldaren, hvilken på samma gång finge tjenstgöra
som portvakt, i den mån hans tid sådant medgåfve. Från vestibulen
inträdde man, efter att hafva passerat en halftrappa, i nedre hufvudvåningen,
som vore afsedd till laboratorium för organisk kemi. Man befunne sig
då i en stor korridor, som ginge midt igenom hela midtpartiet. Närmast
till venster befunne sig det lilla skrif- och mottagningsrummet för professorn.
Detta mätte i höjd cirka 3 meter eller hälften af våningens normala
höjd. Der bredvid vore professorns arbetsrum, som vore afsedt för,
utom professorn, en eller två laboranter. På andra sidan af detta arbetsrum
funnes två mindre rum, det ena vågrum och förvaringsrum för finare
apparater och instrument, det andra professorns förbrännings- och destillationsrum;
från detta senare komme man öfver den stora korridoren och
genom en mindre korridor till venstra flygeln, som bland annat innehölle
den stora salen för oorganisk syntes. För utrymmets tillgodogörande i
största möjliga grad vore ett parti af flygeln på höjden indeladt i två
våningar. Den nedre inrymde på ena sidan ett arbetsrum för vaktmästaren,
hvilket vore i hög grad behöfligt, samt ett expeditionsrum för amanuenserna,
på den andra sidan ett mindre kapprum och ett förrådsrum.

Den nyssnämnda stora laborationssalen vore 9,5 meter bred mellan
fönsterkapellen samt 14 meter lång. Salen finge ljus genom 5 stora fönster
på hvardera sidan. I fönstren vore drogskåpen placerade, hvarigenom
dessa blefve ljusa och lätt tillgängliga. Arbetsplatsernas antal vore 46.
Med eu luftvexling så stark, att luften förnyades fyra gånger i timmen,
blefve luftqvantiteten lör laborant omkring 75 kubikmeter i timmen. På
andra sidan om den stora salen funnes två rum, det ena för grofarbeten
och stinkande ämnen, det andra för svafvelväteapparater. Den nu beskrifna
salen kunde äfven användas för öfningar i föreläsningsexperiment
på deo tider, då syntetiska öfningar ej hölles.

Återvände man till hufvudingången, hade man till höger laboratoriet
för qvantitativa analyser. Denna säl, som upplystes af 6 fönster, kunde

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

175

lätt inrymma IG laboranter. Den närliggande högra flygelns lokaler vore
hufvudsakligen afsedda för qvalitativ analys. Här befunne sig en garderob
och ett amanuensrum samt ett väl skyddadt, men dock lätt tillgängligt
vågrum för laboranterna äfvensom ett mindre förbränningsrum. Äfven
här vore mellanpartiet på höjden indeladt i två våningar. Den stora laborationssalen
för qvalitativ analys vore till storlek och inredning fullkomligt
lika med den motsvarande i den venstra flygeln. Innanför funnes ett rum
för svafvelväte och för afdunstning af starkt rykande ämnen samt en
trappuppgång till den ofvanför belägna föreläsningssalen.

I den högra af de båda entresolerna funnes, utom en toilett för qvinliga
laboranter, ett rum för titreringsanalyser samt ett rum för specialarbeten
i oorganisk kemi eller för någon docent, som ej hade särskild befattning
vid laboratoriet. I den venstra entresolen vore två bostadsdubletter
för amanuenser inrymda.

I öfre våningen befunne sig strax invid trappan ett mindre, öfver
professorns mottagningsrum i nedre våningen beläget entresolrum, som vore
mörkt samt afsedt för polarisationsbestämningar och fotografiska arbeten.

I öfre våningen funnes eu liknande stor korridor som i den nedre
våningen. Till venster läge såsom på nedre botten den här tjenstgörande
professorns mottagnings- och skrifrum, laboratorium, vag- och förbränningsrum.
En mindre korridor ledde in i venstra flygeln. Der funnes till
venster ett särskildt. destillationsrum och ett docent- eller amanuensrum,
till höger ett förrådsrum och en garderob. Rätt fram komme man in i
den stora salen för organiska laborationer. Då sådana arbeten kräfde
vida större utrymme för hvarje laborant än preliminära öfningsarbeten i
oorganisk syntes och qvantitativ analys, vore salen beräknad blott för 16
laboranter. Vid yttre ändan af denna sal läge 8 mindre rum, ett vågrum,
ett s. k. kanonrum för explosiva arbeten och ett rum för förbränningsanalyser
och för grofarbeten.

Återvände man nu till våningens hufvudingång, hade man till venster
utgång till en balkong, afsedd för arbeten i fria luften med särskildt giftiga
ämnen, samt något längre fram i korridoren till höger ett biblioteksrum.
Detta kunde rymma ända till 800 hyllmeter. Längre fram i korridoren
till höger befunne sig två rum för arbeten i fysikalisk kemi.

I högra flygelvåningen funnes först 2 rum, det ena för samlingar och
apparater till föreläsningar, det andra utgörande ett förberedningsrum för
föreläsningsexperiment. Detta senare läge alldeles intill den stora föreläsningssalen
och vore skildt från denna genom eu af ett drogskåp genombruten
vägg. Drogskåpet kunde öppnas åt båda sidor.

Föreläsningssalen vore ett stort, från båda sidor väl belyst rum, som

176

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

rymde omkring 140 åhörare, placerade på bänkar, hvilka höjde sig öfver
hvarandra. Ett entresolrum kunde användas som kapprum för åhörarne.
Ett vid sidan om föreläsningssalen beläget rum vore afsedt för spektralanalytiska
undersökningar.

Äfven i denna våning vore de mellan hufvudbyggnaden och de i flyglarne
förlagda salarne liggande partierna indelade på höjden till ett par
mindre entresolvåningar. Den venstra hade man tänkt sig indelad till
bostad för en s. k. privatassistent, som biträdde någon af professorerna vid
vetenskapliga undersökningar. Den högra innefattade ett ganska stort rum,
som vore afsedt för inhysande af ett elektriskt batteri och för elektrokemiska
arbeten.

Undervisningen i fysikalisk kemi, när en sådan kunde komma att anordnas
vid universitetet, kunde således disponera, utom spektralrummet och
det förut omförmälda mörkrummet, 2 rum i andra våningen och nyssnämnda
entresolrum.

Aterstode nu att redogöra för användningen af källarvåningen. Till
densamma ledde ingångar från båda sidorna och från den inre gården.
Hufvudbyggnaden genomlöptes af en korridor. Inträdde man genom den
venstra, sydöstra porten, hade man till höger ett rum för gasanalyser, ett
annat för jäsningsförsök, vidare ugnsrum för pyrokemiska arbeten, ångpannerum
och maskinrum. Veke man nu af till venster, hade man til
höger klosettrum, till venster ett uppvärmningsrum för den friska ventila
tionsluften, rätt fram den stora bränslekällaren och längst bort innanför
trappan till föreläsningssalen en liten iskällare för förvaring af is till
laboratoriearbeten under den varmare årstiden. I venstra flygeln hade man
närmast den stora korridoren till venster klosettrum och förrädshissen till
de öfre våningarna, till höger ett andia rum för uppvärmning af ventilationsluft.
Rätt fram vore det stora förrådsrummet för syror, kemikalier af
alla slag och för glas- och porslinskärl. Rummet torde för öfrigt, om så
påfordrades, kunna afdelas till ett eller annat mindre rum för speciella
kemiska arbeten.

Beträffande uppvärmningen och ventilationen ville departementschefen
nämna, att förslaget afsåge användande af ånglågtrycksystemet med hufvudsakligen
lokala värmekroppar för uppvärmningen och varmluftsystem för
ventilationen samt med förstärkande af ventilationen vid behof medelst
af elektromotorer drifna flägtar för evakueringsluften.

Kostnadsförslagen i fråga om sjelfva byggnaden och inredningen vore
uppgjorda år 1897 af arkitekten E. V. Langlet, förslaget rörande värmeledning
och ventilation samma år af ingeniören V. Dahlgren.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9. 177

För en laboratoriebyggnad, uppförd efter nu angifven plan, skulle
enligt verkstälda kostnadsberäkningar erfordras:

för sjelfva byggnaden med gas- och vattenledning ............ kr. 207,405: —

för inredning .............................................................................. » 23,556: —

för värmeledning och ventilation............................................ » 32,600: —

hvartill komme för den komplettering af instrumenter
och utensilier, som nödvändiggöres af det ökade antalet
arbetsplatser...................................................................... .. » 10,000: —

summa kr. 273,561: —

Öfverintendentsembetet, hvars utlåtande öfver byggnadsförslaget inhemtades,
hade i fråga om de föreslagna uppvärmnings- och ventilationsanordningarna
för nybyggnaden åberopat ett af ingeniören H. Theorell afgifvet
utlåtande, hvari, med vitsordande af det tilltänkta systemets synnerliga
ändamålsenlighet för ifrågavarande fall, framstälts vissa erinringar, hvilkas
iakttagande vid en fullständigare utarbetning af ingeniören Dahlgrens
förslag ansåges kunna utan svårighet och utan nämnvärd ökning af
kostnaden iakttagas.

Beträffande sjelfva byggnaden hade öfverintendentsembetet ansett sig
böra föreslå allenast, att, jemte det vissa mindre betydande arkitektoniska
förändringar vidtoges, taklisten, för höjande af byggnadens utseende, påmurades,
att vissa i öfverintendentsembetets utlåtande omförmälda ändrade
anordningar beträffande balkongen å husets baksida vidtoges samt att
vissa i flyglarne anbragta jernkolonner ersattes af jernbalkar af sådana
dimensioner, att de kunde utan stöd under midten bära de derå hvilande
bjelklagen. Tillika hade öfverintendentsembetet meddelat, att, äfven om de
af embetet ifrågastälda förändringarna komme att förorsaka någon mindre
ökning i sjelfva byggnadskostnaden, de särskilda kostnadsberäkningarnas
slutsumma, 273,561 kronor, dock ej torde behöfva öfverskridas.

Det nybyggnadsförslag, hvarför sålunda redogjorts, hade, enligt hvad
i statsrådsprotokollet vidare meddelas, af Cleve och Widman i deras berörda
skrifvelse den 14 september 1898 underkastats förnyad granskning
i syfte att söka nedbringa kostnaden.

Hvad först beträffade programmet för nybyggnaden, hade bemälde
professorer icke funnit någon ändring deri kunna vidtagas, som vore af
betydelse för kostnadsfrågan. Alla de föreslagna lokalerna vore behöfliga
och nödvändiga, hvilket särskildt Widman under sin förut omnämnda
utländska resa haft rikt tillfälle att erfara. Den enda anmärkning angående
de särskilda lokalernas storlek, som med skäl kunde göras, vore
att utrymmet för den fysikaliskt-kemiska afdelningen, sedan en ordnad

Bill. till liiksd. Prot. 1900. 4 Sami 1 Afd. 9 Häft. ‘13

178

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

undervisning i fysikalisk kemi kommit till stånd, troligen snart skulle visa
sig vara för litet tilltaget. Cleve och Widman vore derför ock betänkta
på att genom hufvudtrappans omkastning till venster på bekostnad af
professorernas s. k. privatlaboratorier skaffa något ökadt utrymme åt denna
afdelning och i allmänhet de laboratorielokaler, som vore förlagda i midtpartiet
norr om ingången. Angående byggnadens plan och inredning
hade under samma resa ytterligare bekräftelse vunnits på deras ändamålsenlighet.
Hufvudsakligen samma system hade följts vid alla nyare tyska
laboratorier, der icke tomtens figur lagt oöfvervinneliga hinder i vägen
för dess genomförande. Öfverallt hade vederbörande institutionsprefekter
uttalat sin belåtenhet med systemet, der det blifvit genomfördt, eller sitt
beklagande, att de icke kunnat besegra hindren, der ett annat måst tillgripas.
Beträffande det förut uppgjorda förslaget till värmelednings- och
ventilationssystem syntes böra omnämnas, att ett nästan i detalj liknande
system blifvit infördt på professor v. Millers nybygda laboratorium för
farmaceutisk kemi i Munchen och der visat sig funktionera förträffligt.
Med afseende åter på lokalernas inredning gåfve den samlade erfarenheten
från främmande laboratorier anledning till vidtagande af vissa smärre
förändringar, som emellertid snarare komme att föranleda ökade än minskade
kostnader. Ökningen vore dock icke större, än att den syntes kunna täckas
af den upptagna summan för oförutsedda utgifter.

Om de båda professorerna således icke beträffande byggnadens inre
såge sig i stånd att föreslå någon reducering af kostnadsförslaget, vore
lyckligtvis icke detsamma förhållandet med byggnadens yttre. Då förslaget
uppgjordes, hade man utgått från den tanken, att byggnaden borde
ega'' ett visserligen icke praktfullt, men dock tilltalande yttre, och i fasaden
hade derför upptagits en rad listverk af huggen kalksten och en
kupolartad prydnad på taket. Förslagsställarne hade anmodat arkitekten
Lignell att undersöka, i hvad mån besparing kunde vinnas genom förenkling
af fasaden. Han hade kommit till det resultat, att en rad poster i
det ursprungliga kostnadsförslaget kunde alldeles strykas och att andra
kunde väsenligt nedsättas, hvarigenom en minskning af ända till 34,303
kronor uppnåddes. Ny fasadritning vore i öfverensstämmelse härmed uppgjord.
Då byggnadens lämplighet för sitt ändamål häraf icke lede någon
inskränkning, hade Cleve och Widman för sin del ingenting att invända
mot denna förenkling.

Med denna förändring skulle således en helt och hållet ny byggnad
med inredning och fullständig utrustning kräfva en utgift af 239,258
kronor, under det att tillbyggnadsförslagets genomförande komme att
kosta inalles 218,948 kronor. Skilnaden skulle således blifva 20,310 kro -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

179

nor, men härvid vore att märka, att enligt tillbyggnadsförslaget en boställsvåning
skulle komma att indragas, hvilken nu gåfve statsverket en
årlig hyra af 600 kronor, motsvarande ett kapitalvärde af 15,000 kronor.
Denna summa borde således afdragas för att man skulle komma till den
verkliga besparing, som genom tillbyggnadsförslaget vunnes, och denna
reducerades således till 5,310 kronor.

I sjelfva verket vore det för öfrigt äfven möjligt, att denna återstod
komme att försvinna. Universitetet egde nemligen icke hela den mark,
som af tillbyggnaden, skulle tagas i anspråk. Denna skulle komma att
springa temligen långt fram i Engelska parken utöfver tomtgränsen, och i
hela dess längd skulle behöfvas en tomtremsa för sjelfva byggnaden, hvarförutom
universitetet väl behöfde något område utomkring byggnaden, så
att det under alla omständigheter vore försäkradt om fritt tillträde och
tillräckliga ljusgator. Huruvida staden vore villig att afstå från det
ifrågavarande området och i sådant fall på hvilka vilkor, derom kunde
Cleve och Widman för närvarande icke lemna någon upplysning. Att
hoppas vore dock, att staden, om det ovilkorligen behöfdes, skulle, om
ock med hänsyn till den vackra parken ogerna, afstå från den behöfliga
marken och att förvärfvandet af tomtområdet skulle kunna ske mot ersättning
genom tomtbyte utan direkt penningutgift för statsverket. För
att härom åstadkomma fullständig utredning hade behöfts en framställning
till stadsfullmägtige i Upsala, hvilken bemälde professorer under frågans
nuvarande läge icke trott vara nödvändig.

Vägdes mot hvarandra fördelarne och olägenheterna af det ena eller
andra af de båda föreliggande förslagen, funne de båda professorerna, att
till fördel för tillbyggnadsförslaget talade:

en möjlig kontant besparing af 5,310 kronor,

mot detsamma:

1) att kemiska institutionen Unge bättre placerade, lämpligare och
särskildt i källarvåningen rymligare lokaler enligt nybyggnadsförslaget;

2) att genom eu nybyggnad 2Va våningar i stället för 1 Va blefve i
det gamla huset lediga till fördelning mellan de qvarvarande institutionerna,
hvilkas behof af ökadt utrymme icke af E/^ våning kunde tillfredsställas; 3)

att, om institutionen för allmän och analytisk kemi helt och hållet
utflyttades ur huset, den fysiska institutionen blefve befriad från sitt farligaste
granskap, nemligen just de laboratorier, i hvilka skadliga ångor
hufvudsakligen utvecklades, under det att enligt tillbyggnadsförslaget kemiskt
laboratorium komme att inrymmas till och med i samma våning
som den fysiska instrumentsamlingen; och

180

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

4) att om eller, rättare sagdt, när i en framtid kemiska institutionen
behöfde ännu större utrymme, sådant mycket lätt kunde erhållas genom
att sammanbinda de båda flyglarne i den föreslagna nya byggnaden, men
icke gerna kunde åstadkommas genom ytterligare tillbyggnad af det gamla
huset.

Under sådana förhållanden funnes fördelarne af en nybyggnad så vida
uppväga och öfverväga den obetydliga besparing, som ett genomförande
af tillbyggnadsförslaget möjligen skulle kunna medföra, att ett antagande
af det senare icke gerna kunde af någon påyrkas. Förslagsställarne trodde
till och med, att dessa fördelar vore af den betydenhet, att, äfven om
den ifrågasatta förenklingen af byggnadens yttre blott delvis eller icke
alls skulle tillvinna sig vederbörande myndigheters bifall, nybyggnadsförslagets
genomförande ändock skulle komma att i längden visa sig ekonomiskt
fördelaktigare.

Cleve och Widman hade afslutat sin framställning med en anhållan om
utverkande af ett anslag å 239,258 kronor eller möjligen högre belopp
intill 273,561 kronor för uppförande och fullständig utrustning af en ny
byggnad för nu ifrågakomna ändamål, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de vid framställningen fogade ritningar.

Vid ärendets behandling i den matemätisk-naturvetenskapliga sektionen
hade professorn i fysik K. J. Ångström hufvudsakligen yttrat följande: Det
upprättade förslaget till tillbyggnad af den gamla byggnaden med användande
af redan befintligt utrymme vore uppgjordt utan tillbörlig hänsyn
till den fysiska institutionens behof och berörde så nära dess intressen, att
det icke kunde lemnas oanmärkt. Det slutliga förslag, man önskade förelägga
Riksdagen, afsåge visserligen en nybyggnad, men det vore af vigt,
att tillbyggnadsförslagets brister kraftigt och mångsidigt belystes. Det
utrymme, som för närvarende stode till den fysiska institutionens förfogande,
vore redan i och för sig för knappt, något som äfven i förslaget
till den kemiska institutionens nybyggnad erkändes. Då den nuvarande
s. k. kemiska byggnaden i slutet af 1850-talet uppfördes, hade detta skett
under öfverinseende af en kemist, hvilken väl kunnat taga nödig hänsyn
till de dåvarande behofven för de kemiska arbetena, men icke för de
fysikaliska, detta så mycket mindre, som fysiska laborationer för de studerande
på denna tid alls icke förefunnits. Med den ofantliga utveckling,
som den fysiska vetenskapen, och särskildt de experimentela arbetena inom
områdena optik och elektricitet, under de senaste decennierna erhållit,
vore det uppenbart, att äfven den fysiska institutionens behof af ökadt
och tidsenligt utrymme i en snar framtid måste tillgodoses. Tidsenlig kunde
visserligen den nuvarande lokalen aldrig blifva, men om ökadt utrymme

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

181

blefve oundgängligen nödvändigt, stode dock, om ej andra utvägar kunde
beredas, ett sådant till institutionens förfogande, så länge den kunde disponera
öfver den nuvarande, i omedelbart samband med den öfriga lokalen
stående boställsvåningen. Användandet af den för prefekten i fysik
afsedda boställsvåningen på det sätt, som förutsattes i tillbyggnadsförslaget,
innebure således uppenbart ett försämrande af det redan förut icke
synnerligen fördelaktiga utrymme, hvaröfver den fysiska institutionen
kunde disponera, och frånsedt de skäl, som af förslagsställarne sjelfva
anförts, vore, enligt Ångströms åsigt, ensamt detta tillräckligt för att bevisa
ifrågavarande tillbyggnadsförslags oantaglighet. Ångström ville således
framhålla, att, om boställsvåningen för prefekten vid den fysiska institutionen
måste till annat ändamål användas, detta under för handen varande
omständigheter blott borde ske försatt utvidga sistnämnda institutions egna
arbetslokaler. För egen del måste Ångström dock beteckna en sådan åtgärd
såsom i hög grad betänklig, ty vid kanske inga andrå experimentalundersökningar
vore prefektens personliga närhet så nödvändig som just vid de
fysikaliska, detta icke blott på grund af undersökningarnas allmänna natur,
utan äfven på grund af de ömtåliga och dyrbara apparater, med hvilka
dessa utfördes. Från estetisk synpunkt vore väl dessutom tillbyggnadsförslaget
det fulast möjliga, och tvifvelaktigt torde väl vara, huruvida
staden genom denna tillbyggnad skulle vilja förstöra en del af den
vackra Carolinaparken. Men frånsedt detta vore det, enligt Ångströms
mening, en ganska betänklig åtgärd att sammanbygga ett stort, tungt,
nytt hus med ett gammalt, hvars grund lemnade mycket öfrig! att önska.
Då vidare så litet som blott 2 våningar, frånsedt kemiska prefektens
boställsvåning, bibehölles af den gamla lokalen, finge det hela mer karakteren
af en misslyckad och oändamålsenlig nybyggnad än en tillbyggnad.
Anslutande sig till de af professorerna Cleve och Widman anförda skäl,
ville Ångström derför bestämdt uttala som sin åsigt, att det föreliggande
förslaget om tillbyggnad af den nuvarande byggnaden under inga omständigheter
borde komma till utförande.

Med åberopande af hvad såväl Cleve och Widman som Ångström
anfört, hade den matematisk-naturvetenskapliga sektionen bestämdt uttalat
sig mot genomförande af tillbyggnadsförslaget och på det kraftigaste förordat
uppförandet af en ny byggnad i enlighet med det af de två förstnämnda
professorerna framlagda förslag.

Jemväl det akademiska konsistoriet hade på det bestämdaste afstyrkt
utförandet af den ifrågasatta tillbyggnaden och lifligt biträdt nybyggnadsförslaget,
som, enligt konsistoriets mening, tillgodosåge ett i hög grad
trängande behof vid universitetet. Kanslern för rikets universitet hade

182

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

vid handlingarnas öfverlemnande till Kongl. Maj:t förklarat sig vilja på det
kraftigaste förorda framställning om beviljande af nybyggnadsanslaget.

Öfverintendentsembetet, hvars utlåtande i frågan inhemtats, hade,
med vidhållande af sitt förut afgifna, af departementschefen omförmälda
yttrande, vidare anfört, att, med afseende å de under senast förflutna
året i väsentlig grad ökade pris å byggnadsmaterialier och arbetsbiträden,
det ursprungliga ritningsförslaget till en nybyggnad numera icke
kunde bringas till verkställighet för den derför beräknade kostnad. Denna
kostnad, utgörande enligt det omarbetade ritningsförslaget 173,102 kronor,
måste, beräknad efter allenast 11 kronor 30 öre för kubikmeter, anses för
lag och böra ökas till omkring 203,220 kronor, motsvarande 14 kronor
för kubikmeter. Om, såsom embetet ur åtskilliga synpunkter funne ömkligt,
ritningsförslaget skulle ytterligare omarbetas, på sätt embetet medelst
en genom dess försorg uppgjord ny, utlåtandet bifogad ritning låtit närmare
åskådliggöra, skulle sistnämnda kostnadsbelopp komma att ökas med
omkring 5,000 kronor. Den beräknade kostnaden för tillbyggnad och
förändring af den nuvarande byggnaden, 147,792 kronor eller 13 kronor
60 öre för kubikmeter, syntes deremot embetet för ändamålet tillräcklig,
ehuru en dylik tillbyggnad af praktiska skäl enligt embetets åsigt icke
vore att förorda.

Med anledning af detta utlåtande hade universitetsmyndigheterna å nyo
hörts i ärendet. Efter uppdrag af matematisk-naturvetenskapliga sektionen
hade Cleve och Widman i skrifvelse den 27 januari 1899 inkommit till densamma
med en af åberopade handlingar åtföljd ytterligare utredning af frågan,
i skrifvelsen hade de båda professorerna anfört, att då öfverintendentsembetets
kostnadsberäkningar tydligen blott vore approximativa, samt priserna
å byggnadsmaterial och arbetsbiträden stälde sig olika i Upsala och
I hufvudstaden, hade de anmodat arkitekten Lignell, hvilken sedan flera
år vore anstäld såsom byggnadschef vid det stora asylbygget invid Upsala
och således borde vara väl förtrogen med priserna derstädes, att, med
ledning af embetets erinringar och med tillgodogörande af den inom embetet
uppgjorda nya ritningen, utarbeta ny detaljerad och på nuvarande
priser grundad kostnadsberäkning för den föreslagna nybyggnaden. Byggmästaren
A. Ankarstrand, hvilken allt sedan slutet af 1870-talet varit
verksam såsom praktisk byggmästare i Upsala, hade på de båda professorernas
anmodan granskat sagda kostnadsförslag och skriftligen förklarat
sig villig att för den summa, som deri uppgåfves, sjelf åtaga sig uppförandet
af ifrågavarande byggnad. Enligt detta kostnadsförslag skulle
för en nybyggnad, uppförd enligt de af öfverintendentsembetet modifierade
ritningarna, erfordras:

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

183

för sj elfva byggnaden med gas-, vatten- och afloppsledningar kr. 185,844

» inredning ....................................................................................... » 23,556:

» värmeledning och ventilation................................................. » 32,600:

hvartill komme för den komplettering af instrument och
utensilier, som nödvändiggjordes af det ökade antalet
arbetsplatser, enligt beräkning............................................. » 10,000:

tillhopa kr. 252,000: —.

Enligt en ny, likaledes af arkitekten Lignell med användande af samma
priser gjord beräkning skulle, fortsatte Cleve och Widman, kostnaden för
den ifrågasatta tillbyggnaden jemte fullständig utrustning ställa sig sålunda: -

för sjelfva tillbyggnaden med
gas-, vatten- och afloppsledningar
............................ kr. 146,982: —

för ändringar i gamla huset » 6,000: — kr. 152,982: —

» inredning ..................................................... » 23,556: —

» värmeledning och ventilation.................. » 32,600: —

» den komplettering af instrument och
utensilier, som nödvändiggjordes af det

ökade antalet arbetsplatser ..................... > 10,000: — kr. 219,138:—,

hvartill komme på grund af en boställsvånings indragning

en årlig utgift å 600 kronor, kapitaliserad efter 4 % » 15,000:-

tillhopa kr. 234,138:—.

De båda professorerna hade påpekat, att den minskning i utgift, som
skulle kunna vinnas genom tillbyggnadsförslagets utförande, således blefve
17,862 kronor. Såsom förut framhållits, vore dock denna utsigt till besparing
mycket oviss. Tillbyggnadsförslaget förutsatte nemligen förvärfvandet
af ett Upsala stad tillhörigt tomtområde utan direkt utgift för statsverket,
och detta kunde möjligen ej låta sig genomföra. De skäl, som talade för
en ny byggnads uppförande, vore af den betydelse, att de till fullo uppvägde
de besparingar, som genom tillbyggnadsförslagets utförande möjligen
skulle kunna ernås.

Cleve och Widman hade derför fortfarande på det bestämdaste afstyrkt
tillbyggnadsförslaget samt uttalat sig för en framställning om utverkande
af ett anslag å 252,000 kronor för uppförande och fullständig utrustning
af den ifrågasatta nya byggnaden.

Denna framställning hade tillstyrkts af samtliga vederbörande akademiska
myndigheter.

184

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

I en ytterligare, af åberopade handlingar åtföljd skrifvelse till den
mateinatisk-naturvetenskapliga sektionen den 9 september 1899 hade, yttrade
departementschefen vidare, Cleve och Widman emellertid anfört, att då det
vore allmänt bekant, att arbets- och materialkostnader under de senaste åren
i högst väsentlig grad stigit icke blott med afseende å byggnadsarbeten utan
äfven och kanske i ännu högre grad på andra handtverksområden och särskilt
beträffande snickeriarbeten, de ansett sig nödsakade att underkasta
nybyggnadsförslaget en förnyad granskning. Byggmästaren Ankarstrand
hade i afgifvet yttrande förklarat, att, om ock priserna sedan januari 1899
något ändrats, påkallade detta dock icke nu någon ny beräkning i fråga
om sjelfva byggnadsarbetet, utan vidblefve han sitt i de båda professorernas
skrifvelse den 27 januari 1899 omförmälda yttrande. Cleve och Widman hade
anmodat snickarmästarne F. Widlund och C. J. Ahlström att uppgöra ett
nytt, på nu gällande priser grundadt kostnadsförslag för inredningen, och
enligt detta förslag vore här en betydlig ökning erforderlig, i det slutsumman
uppginge till icke mindre än 33,444 kronor. Beträffande slutligen
kostnaden för värmeledning och ventilation hade ingeniören Dahlgren,
som uppgjort det ursprungliga kostnadsförslaget, i skrifvelse förklarat, att
anslagssumman behöfde ökas med omkring 20 procent eller till 39,120
kronor. Enligt dessa nya, på nu gängse priser grundade kostnadsberäkningar
skulle således för den ifrågasatta nybyggnaden och dess fullständiga
utrustning erfordras:

för sjelfva byggnaden med gas-, vatten- och afloppsledningar kr. 185,844

inredning .................................................................................... » 33,444

och ventilation ............................................... » 39,120

värmeledning

hvartill komme för den komplettering af instrument och
utensilier, som nödvändiggjordes af det ökade antalet
arbetsplatser, enligt beräkning ........................................ » 10,000: —

tillhopa kr. 268,408: —

Då posterna för inredning samt för värmeledning och ventilation vore
beräknade blifva alldeles desamma för den eventuelt ifrågasatta tillbyggnaden
som för den nya byggnaden och således måste höjas för den ena
lika väl som för den andra, inverkade de nu gjorda förhöjningarna icke
i någon mån störande på den belysning af förhållandet mellan dessa båda
byggnadsförslag, Cleve och Widman i sina föregående skrivelser gifvit.

Under åberopande af hvad de sålunda och förut i ärendet andragit,
hade de båda professorerna anhållit om utverkande af ett anslag å 268,408
kronor för uppförande och fullständig utrustning af en ny byggnad för
institutionen för allmän och analytisk kemi i hufvudsaklig öfverensstäm -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

185

melse med de uppgjorda och af öfverintendentsembetet modifierade ritningarna.

I denna anhållan hade, under åberopande af hvad de förut i ärendet
anfört, såväl den matematisk-naturvetenskapliga sektionen som det större
akademiska konsistoriet förenat sig, och kanslern för rikets universitet hade,
med hänvisning till sitt senast i frågan afgifna yttrande, jemväl tillstyrkt
bifall till framställningen.

Med anledning af hvad sålunda i ärendet ytterligare förekommit hade
öfverintendentsembetet anbefalts att inkomma med förnyadt utlåtande.
Embetet, som ansett sig böra afgifva yttrande allenast beträffande det
slutligen föreliggande kostnadsförslaget, såvidt det anginge sjelfva byggnadsarbetet
jemte gas-, vatten- och afloppsledningar samt anordnande af värmeledning
och ventilation, hade efter verkstäld granskning anfört att, medan
den uppgifna kostnaden för värme- och ventilationsanordningar från embetets
sida icke gifvit anledning till anmärkning, embetet mot kostnadsförslaget
i öfrigt funnit sig böra erinra:

att i förslaget icke upptagits någon post för jernkonstruk -

tionerna för uppbärande af bjelklagen i flyglarnes salar,

hvartill finge antagas åtgå................................................... kr. 5,000: —*

att priset för tegelmurning borde höjas från 7 5 kronor till
90 kronor per 1,000 tegel, hvarigenom kostnaden för

denna del af arbetet komme att ökas med........................ » 8,000: —

att för stenhuggeriarbetena borde beräknas tillkomma ett

omkostnadsbelopp af................................................................. » 1,000: —

samt att, då den summa af 18,855 kronor, som vore afsedd
såväl för oförutsedda utgifter som för administration,
torde behöfva disponeras ensamt för förstnämnda ändamål,
för administrationen borde beräknas ett belopp af » 12,000: -

hvadan kostnadsförslagets slutsumma enligt embetets åsigt

borde höjas med ....................................................... kr. 26,000: —

Detta öfverintendentsembetets utlåtande hade föranledt ärendets återremitterande
till de akademiska myndigheterna. Professorerna Cleve och
VVidman, till hvilka matematisk-naturvetenskapliga sektionen öfverlemnat
handlingarna för åvägabringande af förberedande utredning, hade i skrifvelse
till sektionen den 8 december 1899 anfört: Beträffande den af öfverintendentsembetet
först anmärkta posten å 5,000 kronor hade visserligen
de båda professorernas sakkunniga biträde tänkt sig, att bjelklagen i
fiyglarnes salar skulle kunna uppbäras endast af sidomurarne, men då en
förstärkning medelst jernkonstruktion här otvifvelaktigt skulle bereda ökad
Bih. till Rik ed. Prot. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 9 Håft. 24

186

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

och behöflig trygghet, vore det mindre välbetänkt att icke fästa afseende
vid embetets förslag. Priset för tegelmurning hade arkitekten Lignell och
byggmästaren Ankarstrand under januari 1899 ansett kunna upptagas till
75 kronor per 1,000. Då emellertid öfverintendentsembetet, hvars sakkunskap
i detta hänseende måste tillerkännas högsta vitsord, fortfarande
vidhölle sin åsigt alt denna beräkning vore för låg, torde äfven denna
post böra höjas till föreslaget belopp eller med 8,000 kronor, hvartill
Lomme en förhöjning å kostnaden för stenhuggeriarbeten med 1,000 kronor.
Beträffande slutligen oförutsedda utgifter och administration läge det i
sakens natur, att åtminstone de förra ej kunde på något sätt direkt beräknas.
Arkitekten Langlet liksom äfven arkitekten Lignell hade enligt
under gångna tider vedertagen sed upptagit kostnaden härför till 10 procent
af förslagets slutsumma. Då emellertid öfverintendentsembetet, som
besutte bästa kännedom om nu gängse arkitektarfvoden och den rikaste
erfarenhet vid bedömande af hvad som kunde erfordras för oförutsedda
utgifter vid uppförande af allmänna byggnader, ansett, att denna post
borde höjas med icke mindre är 12,000 kronor, torde äfven i detta hänseende
embetets anvisning böra följas, och detta så mycket mer, som kostnaden
för gas-, vatten- och afloppsledningar blott kunnat approximativt
beräknas och den härför afsedda, sedan våren 1897 icke höjda summan
väl torde behöfva en förstärkning.

Med anledning af öfverintendentsembetets utlåtande ville Cleve och
Widman således hemställa, att det bchöfliga anslaget för uppförande och
fullständig utrustning af en nybyggnad för institutionen för allmän och
analytisk kemi måtte beräknas enligt följande belopp:

för sjelfva byggnaden med gas-, vatten- och afloppsledningar kr. 211,844

» inredning .................. » 33,444

» värmeledning och ventilation................................................. » 39,120

hvartill komme för den komplettering af instrument och
utensilier, som nödvändiggjordes af det ökade antalet
arbetsplatser.............................................................................. » 10,000:

eller tillhopa kr. 294,408: —

Slutligen ville Cleve och Widman erinra derom, att, då arkitekten
Lignell enligt alldeles samma grunder beräknat kostnaden å ena sidan för
den ifrågavarande nybyggnaden och å andra sidan för den i de båda professorernas
skrifvelse den 14 september 1898 eventuel! ifrågasatta tillbyggnaden,
den nu föreslagna förhöjningen dels helt och hållet dels proportionelt
drabbade äfven tillbyggnadsförslaget, och att således denna förhöjning
icke i väsentlig mån inverkade störande på den belysning af för -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

187

hållandet mellan dessa båda byggnadsförslag, som Cleve och Widman i
sin nyssnämnda skrifvelse gifvit.

I hvad de båda professorerna sålunda anfört och hemstält hade såväl
den matematisk-naturvetenskapliga sektionen som det akademiska konsistoriet
instämt, och universitetskanslern hade vid handlingarnas återställande
till Kongl. Maj:t tillstyrkt utverkande af ett nybyggnadsanslag till
belopp af 294,408 kronor.

För egen del har departementschefen anfört.

Lika med sin företrädare i embetet insåge departementschefen vigten
af att här föreliggande ytterst behjertansvärda behof blefve med snaraste
afhjelpt. Nybyggnadsförslagets företräde framför förslaget om till- och
ombyggnad ansåge departementschefen till fullo ådagalagdt; och då det
förras genomförande skulle — oafsedt möjligheten att nödgas från Upsala
stad lösa för tillbyggnaden erforderlig tomtplats — ställa sig endast obetydligt
dyrare, tvekade han ej att förorda uppförandet af en helt och
hållet ny byggnad.

Mot kostnadsberäkningarna för denna, sådana de nu slutligen förelåge,
hade departementschefen ej anledning till anmärkning, men då
departementschefen ansåge, att kostnaderna för ifrågavarande byggnadsföretag
lämpligen kunde fördelas på två år, hemstälde departementschefen,
att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att till uppförande och utrustning,
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med uppgjorda ritningar och förslag, af
en ny laboratoriebyggnad för institutionen för allmän och analytisk kemi
vid universitetet i Upsala bevilja ett anslag af 294,408 kronor och deraf
på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 150,000 kronor.

På grund af hvad i detta ärende förekommit får utskottet, som förutsätter,
att frågan om utförandet af förevarande byggnadsarbete kommer
att behandlas i den ordning, hvarom i kongl. förordningen angående statens
upphandlings- och entreprenadväsende med mera finnes stadgadt,
hemställa,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må till uppförande och utrustning,
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med uppgjorda
ritningar och förslag, af en ny laboratoriebyggnad för
institutionen för allmän och analytisk kemi vid universitetet
i Upsala bevilja ett anslag af 294,408 kronor och
deraf på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af

150,000 kronor.

Ang.

utgifva nät
(tf juridiska
läroböcker.

[49.]

188 Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

öl:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen måtte för utgifvande
i tryck af vederbörligen granskade anteckningar efter föreläsningar, hållna
inom juridiska fakulteterna vid rikets universitet, å extra stat för år 1901
bevilja ett anslag af 4,000 kronor, att användas enligt de närmare föreskrifter
Kongl. Maj:t kunde finna godt bestämma.

Af statsrådsprotokollet inhemta?, att justitieombudsmannen, under
åberopande af 19 § i den för honom utfärdade instruktion, i en till Kongl.
Maj:t ingifven framställning anfört följande.

En hvar, som vid någotdera af de båda svenska universiteten idkat
juridiska studier, hade säkerligen erfarit, hurusom dessa studier i hög grad
försvårats genom den rådande bristen på juridiska läroböcker i egentlig
mening. Vid undervisningen användbara arbeten hade visserligen af
trycket utkommit inom flere grenar af den svenska rättsvetenskapen, och
dessutom hade såväl i äldre som nyare tider, ehuru undantagsvis, förekommit,
att till rigtigheten granskade anteckningar efter juridiska föreläsningar
utgifvits i litografisk! öfvertryck. Utan att ingå i någon redogörelse
för vår juridiska litteratur, kunde man emellertid påstå det vara ett faktum,
att de juris studerande varit och fortfarande vore i väsentlig mån
hänvisade till begagnande af otryckta — d. v. s. på vanligt sätt handskrifna
eller, såsom det, enligt uppgift, i Upsala sedan flere år tillbaka
vore vanligt, medelst användande af s. k. hektograf mångfaldigade —
anteckningar efter akademiska föreläsningar. Som dylika anteckningar
enligt sakens natur ofta vore ofullständiga eller eljest felaktiga, kunde
det icke betviflas, att, i samma mån de bildade grundvalen för studierna,
dessas resultat blefve osäkra och bristfälliga. Pet vore emellertid icke
hänsynen till den studerande ungdomens behof som närmast gifvit justitieombudsmannen
anledning att fästa uppmärksamhet vid hithörande förhållanden.
Frågan berörde nemligen omedelbart lagskipningen, och det vore
förnämligast på denna grund justitieombudsmannen ansett sig böra upptaga
densamma. Domaren och den administrative embetsmannen måste,
för att rätt kunna tolka lagens bestämmelser, ega till sitt förfogande
annan litteratur än lagen -sjelf. Om man nu särskildt fäste sig vid utöfningen
af domarekallet, hade ju domaren i regeln ej tid och ofta ej heller fallenhet
att på egen hand företaga några djupgående undersökningar, och i hvarje
fall underlättades domarens arbete väsentligen, likasom ock resultatet deraf
blefve pålitligare, om han till ledning för sitt omdöme hade att tillgå
vetenskapliga utläggningar af de lagar, han skulle tillämpa. Det kunde
derför med fog påstås, att en säker rättsskipning ovilkorligen förutsatte en
god juridisk litteratur. I sådant hänseende behöfdes i främsta rummet
praktiskt uppstapla läroböcker, som fullständigt redogjorde för lagarnes

189

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

förhistoria, lagbudens rätta mening och grund samt deras hittillsvarande
tillämpning äfvensom för nutida förslag till lagarnes förbättring..

Till att utarbeta dylika läroböcker, egnade att på samma gång begagnas
vid de akademiska studierna och bilda hjelpredor för den praktiske
juristen, hade enligt sakens natur universitetens juris professorer de största
förutsättningar. Af dem hade ock såväl under senaste tider som derförul
eu ganska ”betydlig författareverksamhet utvecklats. Att denna, såsom
redan framhållits, likväl icke räckt till att fylla behofvet af läroböcker,
syntes bero på flere omständigheter. I detta hänseende borde erinras,
hurusom de akademiska lärarne i ett land som vart vore till antalet fa,
äfvensom att deras tid vore i hög grad upptagen af examensbestyr och
andra embetsgöromål. Ej heller vore, enligt justitieombudsmannens mening,
den omständigheten utan betydelse, att juris professorer rri) eket
användes i andra allmänna värf och ej sällan befordrades till andra
embeten samt derigenom hindrades att utföra de planer, de kunde hafva
haft beträffande sådan författareverksamhet, hvarom fråga vore. Slutligen
kunde antagas, att ekonomiska hänsyn äfven gjorde sig gällande. Det
ifrågavarande synnerligen svåra arbetet vore, enligt justitieombudsmannens
förmenande, i regeln jemförelsevis litet lönande eller åtminstone till sitt
ekonomiska resultat osäkert, då den köpande publiken kunde blifva

ganska liten. . .. „

Orsakerna måtte nu vara hvilka som helst; den brist, som i ifrågavarande
hänseende förefunnes, vore af allvarlig beskaffenhet, och da det
blifvit af en redan allt för lång tids erfarenhet till fullo bestyrkt, att
bristen ej kunde antagas blifva genom enskild företagsamhet afhjelpt,
syntes ståten höra, i sitt eget intresse låta sig angeläget vara, att åtgärder
i berörda syfte blefve vidtagna. Huru ett sådant statens ingripande lämpligast
skulle i detalj ordnas, derom kunde meningarna utan tvifvel vara
delade. Justitieombudsmannen förestälde sig, att uppdrag att författa
läroböcker i de särskilda delar af den svenska positiva rätten, hvari tidsenliga
läroböcker nu saknades, borde lemnas åt lämpliga personer, dervid
de juridiska fakulteternas lärare väl i främsta rummet komme i åtanke
men äfven praktiska jurister med vetenskapliga intressen borde kunna
ifrågakomma. De utsedda personerna borde vidare, i den man sådant
vore möjligt, beredas befrielse från sina andra göromål, och nödigt blefve
säkerligen derjemte, åtminstone i vissa fall, att statsanslag för ändamales

Sedan kanslern lör rikets universitet anbefalts att efter vederböiandet,
hörande till Kongl. Maj:t afgifva utlåtande öfver den af justitieombudsmannen
sålunda gjorda framställningen, hade, enligt hvad i statsråd*-

190

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

protokollet vidare meddelas, kanslern infordrat yttranden från de juridiska
fakulteterna vid rikets båda universitet.

Juridiska fakulteten i Upsala hade dervid anfört.

Fakulteten vore ense med justitieombudsmannen, då han såsom ett
önskemal framhölle en tillökning af den svenska juridiska litteraturen. Ej
mindre rigtig vore justitieombudsmannens åsigt, att juridiska läroböcker
skulle såväl för den juridiska undervisningen som för rättsskipningen medföra
stora fördelar. Deremot måste fakulteten såsom förfelad beteckna
den utväg, justitieombudsmannen anvisat till afhjelpande af den hos oss
befintliga bristen på juridisk litteratur. Författandet af en god juridisk
lärobok vore icke första steget på en juridisk författarebana, utan det
vore slutresultatet af undersökningar, företagna af lärobokens författare
eller andra inom den disciplin, som läroboken skulle behandla. Rätta
sättet att verka för läroböckers utgifvande vore således att befordra kommentarier
öfver gällande lagar samt monografiska framställningar af särskilda
partier inom en viss disciplin, hvarvid visserligen den historiska
redogörelsen i ämnet icke vore den minst vigtiga. När tillräckliga förberedande
arbeten sålunda blifvit gjorda, vore tiden inne att skrida till
författandet af handböcker eller läroböcker. Under det detta arbete på
det förberedande stadiet särskildt kommentarer till lagarne — syntes
kunna fullgöras saväl af teoretiska som praktiska jurister, kunde, enligt
fakultetens åsigt, författandet af läroböcker eller handböcker endast af
skolade universitetslärare på ett tillfredsställande sätt fullgöras. Detta författareskap
måste dock, liksom hvarje vetenskapligt arbete, utgå af författarens
eget initiativ; endast sålunda komme det att infalla på en tidpunkt,
da nödvändiga förutsättningar för ett godt resultat verkligen vore tillstädes.
Att Kongl. Maj:t skulle utse författare af juridiska läroböcker, vore i flere
afseenden mindre lyckligt. \ alet skulle för Kongl. Maj:t vara förenadt
med stora svårigheter. Den, som stälde höga kraf på sitt arbetes qvalitet,
skulle oftast vägra att ataga sig en dylik beställning, utan hellre föredraga
att sjelf afgöra både om och när han borde gå till ett dylikt arbete. De°i.
som egde mindre sjelfkritik och svagare förutsättningar, blefve måhända
den, hos hvilken uppdraget stannade. Detta, att ett författarearbete, låt
vara af mindre god qvalitet, verkstäldes, vore dock i sig ingen stor skada
för samhället, om icke genom statens uppdrag liksom ett vederhäftighets,
nt.yg gifvits åt såväl författaren som hans arbetsprodukt. Dessa på uppdrag
af staten författade läroböcker blefve utan tvifvel af mången ansedda
såsom ett slags lagförklaringar; och vore deras qvalitet underhaltig, komme
detta att medföra vådor för samhället, långt större än bristen på juridisk
litteratur.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

131

Undervisningen vid universiteten — hvilken för öfrigt aldrig kunde
ersättas af läroböcker — korarne dock att häraf lida mindre men, då det
väl aldrig kunde ifrågasättas, att eu universitetslärare skulle kunna tvingas
att vid sin undervisning följa en viss lärobok, den måtte nu vara författad
på statens uppdrag eller ej. Värre blefve det dock i den juridiska
eller administrativa praxis. Der komme utan tvifvel den pa offentligt
uppdrag författade läroboken att för mangen framstå såsom eu beqväm
vägvisare, hvars efterföljande upphäfde såväl det egna lagtolkningsarbetet
som den egna ansvarigheten.

Men om sålunda fakulteten icke kunde godkänna det förslag till var
juridiska litteraturs förökande, som justitieombudsmannen framstält, ansåge
dock fakulteten, att den af justitieombudsmannen påpekade och af fakulteten
erkända bristen på svensk juridisk litteratur kunde genom statens
ingripande i väsentlig mån, ehuru visserligen icke med ett slag^afhjelpas.
Enligt fakultetens mening borde detta statens ingripande ske på följande
sätt. Först och främst skulle från statens sida beredas tillräckliga anslag
för att utgifva juridiska tidskrifter, hvilkas medarbetare erhölle skäliga
honorar. Härigenom skulle man tillvarataga alla de undersökningar, som
tjenade till grundval för större arbeten. Derjemte borde ledamot af juridisk
fakultet, som förklarade sig beredd att utgifva juridiskt arbete, beviljas
erforderlig tjenstledighet utan minskning i tjenstgöringspenningarne
samt beredas bidrag till utrikes resa, der sådan pröfvades nödvändig för
arbetets fullbordande. Vidare syntes dylik fakultetslärare böra berättigas
till ersättning för tryckningskostnader, der ej dessa och ett rimligt författai’ehonorar
kunde betäckas genom försäljningen af ett utgifvet arbete.
Och slutligen borde, enligt fakultetens mening, andra i juridiska frågor
förfarna personer tillerkännas motsvarande understöd i och för utgifvande
af juridiska skrifter, såvida de befunnes tillräckligt qvalificerade för att
fylla den uppgift, de sålunda stält för sig. Det fordrades alltså offer
från det allmännas sida, men de3sa vore ej större, än att de till fullo rättfärdigades
af det resultat, de vore egnade att framkalla. Detta resultat
skulle utan tvifvel inom en icke alltför aflägsen framtid blifva icke blott
goda juridiska läroböcker, utan äfven värderika juridiska handböcker.

Juridiska fakulteten i Lund hade med anledning af remissen öfverlemnat
ett protokollsutdrag, innefattande de särskilda fakultetsmedlemmarnes
hvar för sig afgifna yttranden. Dessa sammanfölle i mångt och mycket
med Upsala-fakultetens nyss af departementschefen återgifva mening, och
har departementschefen derför inskränkt sig till eu redogörelse för det
väsentligare innehållet i desamma.

Det visade sig af dessa yttranden, att man ej mindre i Lund än i

102

Statsutskottets Utlåtande X:o !).

Upsala behjerta! de stora olägenheterna af den erkända bristen på juri
diska läro- och handböcker. Men äfven i Lund hade man framhållt de betydande
svårigheter, som mötte i afseende å att i ett slag fullständigt afhjelpa
dessa olägenheter. Såsom medverkande orsaker härtill hade man
angifvit åtskilliga omständigheter och det framginge, att hindren ansåges värst
såväl af mera personlig art, sammanhängande med befordringsförhållanden
och arbetskrafternas splittring genom förvaltningsbestyr m. m., som ock
grundade på sakförhållandena i och för sig.

Visserligen hade man påpekat, att bristen på juridiska läro- och handböcker
ej gjorde sig lika känbar i alla ämnen och att densamma i öfrigt
skulle för nagra delar af den svenska rätten med mindre svårighet kunna
afhjelpas.. Men i stor omfattning hade vederbörande ansett mycket allvarliga
hinder förefinnas för universitetens rättslärde att, i hvad på dem
ankomme, arbeta på utgifvandet af fullt mönstergilla, systematiska lärooch
handböcker, ehuru det oaktadt försök härtill icke alldeles saknades.

1 afseende, å dessa hinder hade förnämligast framhållits två omständigheter.
Dels erinrades, att ansenliga partier af det nuvarande svenska rättssystemet
ej vore kodifierade. De särskilda bestämmelserna stode att finna
i eu mängd författningar, som delvis vore föråldrade och i sin tillämpning
modifierade af rättspraxis, hvilken dessutom måste fylla vissa luckört
lagstiftningen. Dels papekades det äfven deraf påverkade omdaningsarbetet
på lagstiftningens område, hvilket arbete särskilt under de senare decennierna
varit mycket lifligt, förorsakande ganska talrika, ibland genom
gripande ändringar i rätten.

Med det förstnämnda af dessa båda förhållanden sammanhängde det
inkast, som från vissa håll gjorts gällande. Författandet af juridiska lärouch
handböcker af den betydelse och det värde, som justitieombudsmannen
afsåge, måste, hade man anmärkt, föregås af ett flitigt, juridiskt författarskap,
rigtadt på uttömmande behandling af särskilda, begränsade institut och
afskudda. delar af rätten. Dylika monografier förefunnes ännu blott i ringa
omfattning hos oss. Förr än ett vidsträcktare område af rätten blifvit
genom utgifvandet af sadana af handlingar bearbetad t, ansåges det gagnlöst
att på alla punkter upptaga ett läro- och handboksförfattande af förut
an gifven art. Man kunde visserligen söka vinna ändamålet t. ex. genom
att tillsätta en redaktionskomité. Men att framdrifva arbetet skulle ej vara
lämpligt. Det maste komma af den intresserades eget initiativ, ej såsom
ett bestämdt uppdrag.

Med det . senare af de båda nyssnämnda förhållandena stode åter eu
annan betänklighet i mycket nära samband. Utgifvandet af juridiska lärooch
handböcker i vart land förklarades i och för sig vara förknippadt med

Statsutskottets Utlåtande N:o .9.

193

störa ekonomiska svårigheter. Det kunde icke begäras, att vederbörande
skulle för ändamålet underkasta sig uppoffringar. Men dessa hotade att
blifva afsevärda särskildt genom lagstiftningens af omständigheterna framkallade
stora rörlighet. I följd deraf skulle nemligen de utgifna böckerna
snart blifva föråldrade samt nya upplagor eller tillägg erfordras, allt till
kostnad för utgifvaren. Af denna anledning hade framstälts delvis enahanda
förslag till statens mellankomst som de inom Upsalafakulteten
väckta.

Om alltså juridiska fakulteten i Lund, i likhet med fakulteten i Upsala,
förhållit sig tvekande inför justitieombudsmannens framställning, hade
likväl inom förstnämnda fakultet antydts en utväg att tillgodose de mest
trängande behofven vid sjelfva undervisningen. Detta skulle ske genom
att låta öfverse och å trycket — såsom »manuskript» — utgifva de af
justitieombudsmannen omförmälda framställningar af den svenska rättsvetenskapens
särskilda delar, hvilka lemnats i föreläsningar och nu i handskrifna
eller hektograferade anteckningar utgjorde den väsentliga examensliteraturen.
Väl kunde de läroböcker, som på detta sätt åvägabragtes, icke
alltid få bestående värde, men efter hand skulle de ju kunna förbättras.
I hvarje fall skulle man genast afhjelpa de nu rådande, ofta betydande
svårigheterna för de studerande att åtkomma den literatur, som inginge i
de juridiska examenskurserna.

Vid öfverlemnandet af de juridiska fakulteternas yttranden hade
kanslern anfört bland annat:

Den del af justitieombudsmannens framställning, som företrädesvis
väckt kanslerns intresse, vore den, som berörde bristen på juridiska läroböcker
i egentlig mening, och den menliga inverkan denna omständighet
måste utöfva på examensstudierna vid universiteten. Justitieombudsmannens
erinran i detta afseende syntes vara förtjent af den största uppmärksamhet.
Ty huru stor betydelse än föreläsningarna hade för den blifvande juristens
utbildning, vore det dock omöjligt för honom att endast genom dessa
under rimlig tid inhemta det nödiga läromaterialet. Detta måste vid sidan
af de af honom afbörda föreläsningarna på många punkter kompletteras
eller med nya delar tillökas, och han kunde derför med rätta sägas hafva
anspråk på att i eu lätt tillgänglig och kontrollerad form finna det kunskapsförråd
sammanfördt, hvari han måste ådagalägga tillfredsställande
insigter, för att hans examen skulle kunna godkännas. Den brist, som
nu i detta afseende förefunnes, borde i främsta rummet afhjelpas. Detta
kunde ock utan alltför stort dröjsmål och svårighet ske, om man blott icke
från början stälde fordringarna för högt. Dels vore nemligen bristen ingalunda
fullständig, dels vore vid båda universiteten inom flere af de juri Bih.

till Rilcsd. Prof. 1,900. 4 Sand. 1 Afd. 9 Raft. 25

194 Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

diska disciplinerna eller delar af dessa ett mycket godt förarbete undangjordt,
som återfunnes i bandskrifna eller hektograferade anteckningar efter
vederbörande lärares föreläsningar. Genom den inom juridiska fakulteten
i Lund föreslagna utvägen att låta öfverse och af trycket utgifva nämnda
anteckningar skulle mycket kunna vinnas. Då det så ofta invändes, att
innehållet i en lärares föreläsningar äfven inom samma område måste
successivt undergå jemkningar eller förändringar på grund af hans egen
vidgade uppfattning af ämnet, förändrad eller ny lagstiftning o. s. v., så
kunde härpå svaras, att ej heller läroboken behöfde vara oföränderlig.
Intill dess en ny upplaga visade sig af nöden, kunde vid behof utgifvas
numrerade supplement, innehållande de ändringar och tillägg, på Indika
man ansåge sig vilja särskildt fästa uppmärksamhet.

Kanslern hade vidare äfven uttalat sig till förmån för åstadkommande
af systematiska handböcker, föregångna af vetenskapliga arbeten å juridikens
särskilda områden.

Äfven hade kanslern betonat nödvändigheten af statens ingripande
genom understöd såväl för den ena som för den andra arten af nu omförmäld
juridisk-literär verksamhet. Särskildt hade han fäst sig vid förslaget
om understöd till juridiska tidskrifter.

Kanslern hade slutligen anfört, att naturligen intet af hvad i omförmälda
afseenden föreslagits kunde komma till stånd utan de vetenskapliga arbetarnes
frivilliga medverkan och intresse för saken. Men man skulle dock
ega mycket större utsigt till framgång, om åt bemödandena gåfves nödig
enhet och ledning. 1 detta afseende ansåge sig kanslern böra fästa uppmärksamheten
på tanken att tillsätta en redaktionskomité, bestående exempelvis
af tre ledamöter, bland dem eu juris professor från hvartdera universitetet.
Denna komité skulle hafva till uppgift dels ätt för åvägabringande
af egentliga läroböcker för de juridiska examina och för utarbetande af
kommentarer eller handböcker i rättens olika delar sätta sig i förbindelse
med personer, som kunde anses hugade och skicklige att i det ena eller
andra ämnet so det förefintliga behofvet till godo, och med dem träffa
förberedande aftal, dels att öfvervaka och, der sä visade sig nödigt, genom
antagen särskild redaktör leda utgifvandet af den ifrågasatta juridiska tidskriften,
dels ock i öfrig! till Ivongl. Maj:t göra de framställningar och
afgifva de förslag, som föranleddes af dess förenämnda uppgifter.

Riksdagens justitieombudsman hade sedermera lemnats tillfälle att
yttra sig med anledning af de utlåtanden, som sålunda i detta ärende afgifvits.
Dervid hade justitieombudsmannen anfört, bland annat, följande.

Af de juridiska fakulteternas utlåtanden framginge, att fakulteternas
medlemmar med betonande af de svårigheter, som skulle möta vid ett

Statsutskottets Utlåtande N:o .9.

195

författarearbete, sådant som det af justitieombudsmannen ifrågasatta, framhållit,
att fullgoda juridiska läroböcker icke kunde åstadkommas utan en föregående
bearbetning af rättsvetenskapens särskilda delar. Justitieombudsmannen
både för sin del icke underskattat de anförda svårigheterna, men ansett
behofvet af juridiska läroböcker vara så trängande, att staten i sitt eget
intresse borde redan nu anlita de till buds stående medel, som direkt eller
indirekt kunde bidraga till det åsyftade ändamålets vinnande. Af synnerlig
vigt vore, att frågan ej uppskötes, utan det maktpåliggande arbetet, i den
mån sådant läte sig göra, utan dröjsmål påbörjades. Genom en lämplig
fördelning och i öfrigt planmessig anordning åt arbetet kunde säkerligen
tiden för dess utförande väsentligen förkortas.

På sätt äfven kanslern för rikets universitet framhållit,^skulle för juris
studerande erforderliga läroböcker utan alltför stort dröjsmål kunna astädkommas
hufvudsakligen genom att i tryck utgåfves anteckningar efter
vederbörande lärares föreläsningar. Redan pa detta sätt tillkomna juridiska
läroböcker af relativt provisorisk beskaffenhet skulle vid sidan af de
fördelar de genom förkortning af studietiden och beredande af ökad säkerhet
i fråga om studiernas resultat skulle medföra för den studerande ungdomen
— derutöfver vara af den största betydelse för lagskipningen och
af ovärderlig nytta lör de praktiska juristerna. För att universitetsstudierna
skulle kunna behörigen fylla sin ''uppgift att vara grundläggande för
juristens praktiska utbildning syntes nemligen vara en nödvändig förutsättning,
att åt deras resultat bereddes varaktigt värde genom att det vid
universitetet inhemtade läromaterialet vore i beqväm form tillgängligt
äfven för framtiden.

Derjemte vore emellertid högeligen önskvärdt, att utförandet af de förberedande
undersökningar och specialarbeten, som kunde anses ° höra
föregå utgifvandet af mera genomarbetade juridiska läroböcker, sä vidt
möjligt, uppmuntrades och i mån af behof understöddes. Mycket kunde
i detta afseende göras från det allmännas sida. bärskildt förtjenade frågan
om anslag till utgifvande af en juridisk tidskrift uppmärksamhet.

Äfven det framstälda förslaget om tillsättande af eu redaktionskomité
med den af kanslern antydda sammansättning och uppgift ville justitieombudsmannen
tillstyrka.

För egen del har departementschefen yttrat:

Det behof, hvarom justitieombudsmannen i sin framställning erinrat
och hvars tillvaro af alla erkändes, vore af dubbel art: dels vore det sa att
säga pedagogiskt, anginge den juridiska universitetsundervisningen, dels gälde
frågan att bereda literära hjelpmedel för höjande af den allmänna juridiska
bildningen i landet, stödjande af lagtillämpningen och underlättande af

196

Statsrtskottets Utlåtande N:o 9.

lagstiftningsarbetet. Dessa båda uppgifter vore, såsom det anmärkts, i
väsentlig mån olikartade.

Att söka fullständigt afhjelpa de från de båda särskilda synpunkterna
framträdande olägenheterna och behofven skulle, såsom nogsamt framginge
af hvad i frågan anförts, vara ett synnerligen vidtutseende företag. Med
skäl hade ock erinrats, att tidpunkten ännu ej syntes vara inne att direkt
söka åvägabringa sådana omfattande, systematiska läro- och handböcker,
som justitieombudsmannens framställning hufvudsakligen afsåge. Man hade
vidare gjort gällande, att ett initiativ från statens sida härvid näppeligen
vore på sin plats, särskildt då fråga vore om juridiska handböcker till hjelp
vid lagskipningen i landet, hvilka handböcker, då de vore af underhaltig
beskaffenhet, skulle, om de tillkommit genom statens initiativ och sålunda
utrustats med det offentliga uppdragets insegel, kunna förorsaka skada
i stället för afsedt gagn. För sin del gillade departementschefen denna
uppfattning och ville fördenskull icke under närvarande förhållanden tillråda
en sådan åtgärd som till exempel tillsättandet af en redaktionskomité
med förut antydt uppdrag. Hvad beträffade frågan om statsunderstöd åt
juridiska tidskrifter ville departementschefen erinra, att för svenskt juridiskt
författarskap stode för närvarande två tidskrifter närmast till buds,
nemligen »Tidsskrift for retsvidenskab > och »Hytt juridiskt arkiv». Af
dessa hade den sistnämnda tillförene under åtskilliga år åtnjutit anslag af
statsmedel. Det förhölle sig nu så, att den literära juridiska produktionen
i landet vore så litet omfattande, att något särskildt understöd till nämnda
tidskrifter icke vore af nöden för att bereda plats åt denna produktions
alster. Snarare mötte svårighet för tidskrifterna att mot skäliga honorar
erhålla dylika till fyllande af sitt omfång. Under sådana förhållanden
borde det naturligen än mindre ifrågasättas att med anlitande af offentligt
understöd öka dylika tidskrifters antal.

Den uppfattning, departementschefen sålunda gjort gällande, hindrade
naturligen icke, att en person, som till juridiskt författarskap kände sig
hugad, skulle kunna till främjande deraf erhålla ekonomiskt understöd från
statens sida eller, om han vore i statens tjenst, för ändamålet nödig ledighet
från sina tjenstegöromål, då han sådant begärde, hvarvid för hvarje
särskildt fall pröfning af arbetets nytta för det allmänna och understödets
behöflighet kunde ega rum.

Under ärendets behandling hade en utväg ifrågasatts afträda bot på de
nuvarande missförhållandena åtminstone i fråga om bristen på läroböcker
för de juridiska examensstudierna. Inom juridiska fakulteten i Lund hade
tanken uttalats, och såväl universitetskanslern som justitieombudsmannen
hade funnit densamma värd uppmärksamhet. Den afsåge att förvandla de

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

197

förutnämnda handskrift^ eller hektograferade anteckningarna efter föreläsningar
till hjelpmedel vid examensläsningen, i bättre form och med
större vederhäftighet än dessa s k. »kollegier» vanligen besutte. Dervid
kräfdes äfven att de läroböcker, låt vara af provisorisk art, som sålunda
skulle bringas till stånd, i de studerandes intresse blefve lättare tillgängliga
och prisbilligare än de nämnda »kollegierna».

Att uppnå dessa nu antydda syftemål syntes, under förutsättning af
nödig medverkan, ej behöfva möta några o öfverst gli ga svårigheter. Det
funnes, såsom sagdt, i nämnda »kollegier» ett godt material för verkets
utförande. Under sakkunnig ledning skulle de upptecknade föreläsningarna
lätt nog kunna omredigeras för att sedan såsom anteckningar — utan de
större anspråk, som stäldes på fullt utarbetade läroböcker — tryckas och
tillhandahållas de studerande. Den sakkunniga ledningen kunde naturligen
blott tillkomma vederbörande professor eller någon docent. För att undanröja
de ekonomiska svårigheterna vid planens realiserande samt möjliggöra,
att priset på de sålunda tillkomna läroböckerna kunde sättas så
billigt, som önskligt vore, borde anslag af statsmedel lemnas. Handhafvandet
och användandet af dessa medel samt omsorgen om verkets igångsättande
och fullföljande skulle tillkomma de båda juridiska fakulteterna. Men
naturligen skulle det bero på vederbörandes fria åtagande att ikläda sig
den befattning af ledare vid de särskilda uppgifternas utförande, hvarom
departementschefen nyss talat.

Hufvudsakligen i enlighet med dessa antydningar skulle tilläfventyrs
företaget kunna åvägabringas. De rådande svårigheterna för dem, som
förbi redde sig till juridiska examina, syntes vara af den art och betydenhet,
att man snarligen borde göra åtminstone ett försök att, såvidt på nu angifna
väg vore möjligt, råda bot för dem. För ändamålet kunde lämpligen extra
anslag, till saminanlagdt belopp af 4,000 kronor för båda universiteten,
ställas till de juridiska fakulteternas förfogande. För medlens användande
skulle fakulteterna redogöra inför Kong! Maj:t. Att man genom ett arbete
af nu antydd beskaffenhet i viss man äfven skulle se den praktiske juristens
behof till godo, vore af justitieombudsmannen framhållet.

Under åberopande af hvad han sålunda anfört, har departementschefen
hos Kong! Maj:t hemstält om afgifvande till Riksdagen af nu ifrågavarande
förslag.

Utskottet, som icke haft något emot Kongl. Maj:ts förevarande framställning
att erinra, hemställer,

att Riksdagen må för utgifvande i tryck af vederbörligen
granskade anteckningar efter föreläsningar, hållna

198

Statsutskottets Utlåtande N:o .9.

inom juridiska fakulteterna vid rikets universitet, på extra ''
stat för år 1901 anvisa ett anslag af 4,000 kronor, att
användas enligt de närmare föreskrifter, Kongl. Maj:t
kan finna godt bestämma.

Ang. anslag
till universitetslektorer

i Lund.

[50].

52:o) Sedan Riksdagen år 1895 för anställande under sex år vid universitetet
i Lund af lektorer i tyska, franska och engelska språken beviljat
ett anslag af 36,000 kronor, och deraf för hvartdera af åren 1896, 1897,
1898, 1899 och 1900 anvisat 6,000 kronor, har Kongl. Maj:t nu föreslagit
Riksdagen att af omförmälda anslag för år 1901 anvisa återstående 6,000
kronor.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må till lektorer i tyska, franska och
engelska språken vid universitetet i Lund på extra stat
för år 1901 af förut beviljadt anslag anvisa återstående
beloppet 6,000 kronor.

Ang. lönetillägg
åt
akademikamreraren

O. G. Regnell.

53:o) På
utskottet,

[51.]

grund af Kongl. Majds derom gjorda framställning hemställer

att Riksdagen må, i likhet med hvad för hvart och
ett af åren 1892 —1900 egt rum, såsom personligt lönetillägg
för år 1901 åt akademikamrer av en i Lund Oscar
Gerhard Regnell, på extra stat för sistnämnda år bevilja
750 kronor, deraf 150 kronor såsom tjenstgöringspennin
gar.

Ay. arfvode 54:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning
"''.tT hemställer utskottet,

Söderberg. att Riksdagen må, i likhet med hvad för år 1900

[52.] egt rum, såsom särskilt arfvode åt docenten vid uni versitetet

i Lund Sven Otto Magnus Söderberg för år
1901 anvisa ett extra anslag å 3,000 kronor, med vilkor
att Söderberg under nämnda år egnar sin tjenst åt
nämnda universitets historiska museum samt mynt- och
medaljkabinett.

förbin “lärår 55:o) Kongl. Majd har vidare föreslagit Riksdagen att för uppehållande

plats t ento- af undervisning i entomologi och vård af de entomologiska samlingarna vid
moiogi i universitetet i Lund på extra stat för år 1901 bevilja ett belopp af 3,000

[53.] kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

199

Föredragande departementschefen har till statsrådsprotokollet anmält,
att större akademiska konsistoriet i Lund i enlighet med filosofiska fakultetens
matematisk-naturveter,skapliga sektions derom gjorda framställning
anhållit, att Kongl. Maj:t måtte af Riksdagen utverka ett anslag på ordinarie
stat af 8,000 kronor för upprättande af en lärareplats i entomologi
vid universitetet i Lund med skyldighet för innehafvaren af densamma
att föreläsa i entomologi två timmar i veckan samt att utöfva den närmaste
tillsynen och vården af de vid universitetet befintliga entomologiska samlingarna.

Förevarande framställning hade tillkommit på förslag af professorn i
zoologi vid nämnda universitet A. W. Quennerstedt, hvilken rörande behofvet
af anslaget i fråga inom sektionen anfört hufvudsakligen följande.

Alltsedan 1840-talet hade vid Lunds universitet meddelats offentlig
undervisning i systematisk entomologi två timmar i veckan. Detta läroämne
hade visserligen ej räknat talrika, men i stället dess mer hängifna
idkare; och ehuruväl detsamma ej varit särskildt examensämne, hade dock
examinatorn i zoologi städse tagit hänsyn till de större insigter inom denna
gren af vetenskapen, som examinander förvärfva! Men sedan adjunkten i
entomologi Carl Gustaf Thomson nyligen aflidit samt det docenten Simon
Bengtsson meddelade förordnande att i Thomsons ställe upprätthålla undervisningen
i entomologi med höstterminen 1899 utginge, kornrne, derest ej
särskilda åtgärder vidtoges, inom vårt land någon undervisning i systematisk
entomologi ej att meddelas.

Huru vigtig kännedomen om insektverlden i praktiskt hänseende vore
— för skogskultur, åkerbruk och trädgårdsskötsel — kunde lätt inses. En
kraftig påminnelse derom hade de senaste åren gifvits genom den s. k.
nunnans härjningar. Ehuruväl meddelandet af tillämpad kunskap i ämnet
ej i första hand tillhörde universiteten, utan särskilda institutioner och
anstalter, hade denna kunskap i allt fåll sin lifsrot i den vetenskapliga
forskningen och måste lida, derest entomologien, som endast kunde med
framgång föreläsas af eu specialist på området, försvunne från den akademiska
undervisningen. På detta område hade Lunds universitet jemväl
goda traditioner att bevara. Ty från universitetet hade sedan lång tid
tillbaka utgått vigtiga och omfångsrika originalarbeten öfver olika delar
af vårt lands insektfauna; och utan att underskatta det värdefulla, som
inom denna vetenskapsgren framkommit från andra håll, kunde med fog
det omdömet fällas, att Lunds universitet länge varit hufvudort för denna
del af naturforskningen inom vårt land.

Om nu den föreliggande frågan ur undervisningens synpunkt vore
betydelsefull, vore det särskildt glädjande att kunna framhålla, att för

200

Statsutskottets Utlåtande N:o .9.

undervisningen funnes material i betydande utsträckning i de enfomologiska
samlingar, hvilka för universitetet vore så mycket mer dyrbara och värdefulla,
som de till den största delen hopbragts af framstående lundensiska
forskare — Follin, Zetterstedt, Dahlbom, Thomson — och utgjordes af
s. k. typsamlingar, d. v. s. de innehölle de exemplar, efter hvilka forskarne
beskrifvit de särskilda arterna i sina omfångsrika arbeten, och det vore
till dem kommande forskare i tvistiga fall hade att vädja, hvarför dessa
samlingar helt enkelt vore oersättliga. Det vore derför af största vigt, att
de dyrbara samlingarna blefve väl vårdade; och härtill komme, att dessa
donerats till universitetet i förlitande på att de der skulle blifva föremål
för pietetsfull vård. Väl vore det sant, att institutionsföreståndaren i sista
hand bure ansvaret äfven för denna del af samlingarna, men i sjelfva
verket kunde han ej på behörigt sätt vårda dem. Detta vore endast möjligt.
för den, som hade till uppgift att ständigt tillse samlingarna och
omedelbart kunde gripa in, derest samlingarna angrepes af skadedjur eller
eljest vore utsatta för fara att blifva förstörda.

Den lärare i entomologi, som sålunda behöfdes, borde benämnas intendent
vid de entomologiska samlingarna och i fråga om aflöning vara
likstäld med observator och laborator i kemi samt tillsättas i samma
ordning som desse. Visserligen funnes vid några institutioner s. k.
assistenter, som årligen af kanslern förordnades. Men vid ifrågavarande
institution vore en assistentplats ej tillfyllest. Ty assistentlönen, 1,500
kronor, vore för ringa för att en person, som ej hade några biinkomster,
för någon längre tid skulle låta nöja sig dermed; och en befattning af
tillfällig natur kunde dock ej i längden innebära garanti för att dess
innehafvare vore i besittning af vare sig den vetenskapliga mognad eller
det intresse för samlingarna, som här vore nödiga. Ifrågavarande läroämne
öppnade ej heller de utsigter till befordran, som funnes på andra
håll, och hade följaktligen ej så talrika idkare, hvarför det ej vore
möjligt att ständigt finna yngre förmågor, beredda att för någon tid egna
sig åt uppgiften. Skulle denna rätt fyllas, behöfdes nödvändigt en fast
plats och en kompetenspröfning, liknande den, som gälde för öfriga fasta
lärareplatser.

Härtill komme en omständighet, som vore särskilt, värd att beakta.
Vid 1889 års riksdag hade, på det att en extra ordinarie professor inom
juridiska fakulteten vid universitetet i Lund måtte kunna tillsättas, beviljats
ett anslag af 4,000 kronor årligen att utgå intill dess adjunktslöner
blefve härför tillgängliga. Så hade nu genom Thomsons borrgång blifvit
förhållandet, och ett af Riksdagen på extra stat för universitetet i Lund

Statsutskottets Uti ätande N:o !).

201

beviljadt anslag blefve derigenom nu fri gjordt och kunde för ifrågavarande
ändamål användas.

Kanslern för rikets universitet hade, enligt hvad i statsrådsprotokollet
meddelas, uti afgifvet utlåtande förordat bifall till den gjorda framställningen.

Sedermera hade intendenten för naturhistoriska riksmuseets entomologiska
samlingar, professorn C. Aurivillius, uti skrifvelse framhållit den
stora betydelsen af föreliggande fråga, särskildt ur synpunkten af de
dyrbara entomologiska samlingarnas nödiga vård och tillgänglighet för
forskaren, samt dervid påpekat, att, derest i framtiden ingen i entomologi
sakkunnig funnes anstäld i Lund, det skulle blifva omöjligt att derifrån
erhålla upplysningar eller lån af insekter från samlingarna, hvarförutom
otvifvelaktigt samlingarna utan nödig vård inom kort ginge sin
undergång till mötes. Genom öfverenskommelse mellan de stora museerna
i och utom Europa vore det numera möjligt för forskaren att genom
museernas bemedling till låns erhålla det material, han för sina studier
behöfde. Jemväl till naturhistoriska riksmuseum inginge derför ofta förfrågningar
eller begäran om lån af material från Sverige, och vid museelemnades
då uppgift om hvart man borde vända sig, i fall de önskade fort
merna ej funnes i museet. Skulle nu ingen entomolog blifva anstäld i
Lund, nödgades intendenten i alla sådana fall, då det gälde samlingarna
i Lund, svara, att de önskade formerna väl funnes, men vore otillgängliga
för alla dem, som ej hade tid och råd att å stället företaga sina forskningar.

Då det syntes departementschefen angeläget, ej blott att undervisning
i entomologi på tillfredsställande sätt meddelades vid universitetet i Lund,
utan äfven och än mer att de derstädes befintliga dyrbara entomologiska
samlingarna såväl erhölle nödig vård som ock blefve för den vetenskapliga
forskningen lätt tillgängliga, men ifrågavarande ändamål, åtminstone icke
för närvarande, kräfde ett anslag å ordinarie stat, tillstyrkte departementschefen,
att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att för uppehållande af
undervisning i entomologi och vård åt de entomologiska samlingarna vid
universitetet i Lund på extra stat för år 1901 anvisa ett anslag af 3,000 kronor.

Då antalet af dem, hvilka i vårt land egna sig åt entomologiska studier,
icke torde vara så stort, att det kan med visshet påräknas, att någon
fullt kompetent person alltid må vara att tillgå för uppehållande af eu
lärarebefattning i ämnet vid Lunds universitet, har utskottet ansett beviljandet
af anslag för ifrågavarande ändamål böra vara beroende derpå, att
härtill förefinnes fullt lämplig person. På grund af i statsrådsprotokollet

Bill. till Riksd. Prof. 1900. 4 Sami. 1 Afd. .9 Käft. 2(3

202

Statsutskottets Utlåtande N:o t).

meddelade upplysningar synes det kunna antagas, att, derest anslaget beviljades,
förordnande att uppehålla undervisningen och vårda de entomologiska
samlingarna skulle bomma att meddelas för docenten vid nämnda
universitet Simon Fredrik Bengtsson, hvilken förut bestridt sådan tjenstgöring.
I anledning af dessa upplysningar har utskottet icke velat motsätta
sig anslagets beviljande; dock anser utskottet detsamma böra få utgå
endast under förutsättning att fullt lämplig person för bestridandet af
ifrågavarande tjenstgöring finnes att tillgå.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

att Riksdagen, i anledning af Kongl. Majrts förevarande
framställning, må på extra stat för år 1901
bevilja ett anslag af 3,000 kronor för uppehållande af
undervisning i entomologi och vård äf de entomologiska
samlingarna vid universitetet i Lund, att utgå under
förutsättning att fullt lämplig person för tjenstgöringens
bestridande finnes att tillgå.

Ang. aflöning
åt en assistent i
matematik vid
universitetet i
Lund.

[54.]

5(ko) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning,
hemställer utskottet,

att Riksdagen må, i likhet med hvad för innevarande
år egt rum, till aflöning åt en assistent i matematik
vid universitetet i Lund på extra stat för år 1901
anvisa ett belopp af 1,500 kronor.

Ang. arfvode
åt en assistent
vid växtfysiologiska
laboratoriet
i Lund.

[55.]

57:o) Vidare hemställer utskottet,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts derom
gjorda framställning, må, i likhet med hvad för åren
1897, 1898, 1899 och 1900 egt rum, jemväl för år 1901
på extra stat anvisa ett belopp af 1,500 kronor till aflöning
åt en assistent vid växtfysioloc/iska laboratoriet
vid botaniska institutionen i Lund.

Mg. arfvode 58:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning, får ut åt

en inströ ° ° 00 07

mentmakare SKOttet hemställa,

vidfysiologiska
institutionen
i Lund.

[56.]

att Riksdagen må, i likhet med hvad för de senare
åren egt rum, till arfvode åt en instrumentmakare vid

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

203

fysiologiska institutionen i Lund för år 1901 anvisa ett
extra anslag af 500 kronor.

o9:o) I anledning af Kongl. Mairts derom gtorda framställning, hem- Ang. anslag

,.m ,''i .. , B J till extra biträ ställer

utskottet, _ *„ vid uni.

att Riksdagen, i likhet med hvad för innevarande verntetsbibiioår
egt rum, må till arfvoden åt extra biträden vid uni- teke*''Ll‘ndversitetsbiblioteket
i Lund för år 1901 på extra stat an- L57-J
visa ett belopp af 2,500 kronor.

00:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning och Ang inköp af
under hänvisning till hvad i det under punkt 7:o) här ofvan upptagna.,,™''^’
ärende af departementschefen anförts beträffande beliofvet af ett anslag /*■ rättsmediför
en gång till inköp af inventarier för den rättsmedicinska mstitutionen''™ne*
vid universitetet i Lund, hemställer utskottet, [5g J

att Riksdagen må till inköp af möbler, instrument
m. m. för den rättsmedicinska institutionen vid universitetet
i Lund på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp
af 2,400 kronor.

film) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning Ang. anslag
och under hänvisning till hvad i det under punkt 8:0) här ofvan upp-^,
tagna ärende af departementschefen anförts beträffande behofvet åt anslag kiMskt laboför
en gång till ett kliniskt laboratorium i Lund, hemställer utskottet, ‘

att Riksdagen må, till inredning och utrustning af [59.]
ett kliniskt laboratorium vid sjukvårdsinrättningarna i
Lund, på extra stat för år 1901 bevilja ett belopp af

10,000 kronor.

62:o) Kongl. Maj:t har vidare föreslagit Riksdagen att dels medgifva, Ang. anslag
att det af Riksdagen år 1897 beviljade extra anslag af 108,000 kronor
till ny- och tillbyggnad för biblioteket vid universitetet 1 ljumI finge i stället teubibiioteket
användas för uppförande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med derför nu
uppgjorda ritningar och förslag, af en till Helgonabaeken förlagd nyhygg- L
nåd för nämnda bibliotek, dels ock för samma nybyggnad bevilja ett ytterligare
extra anslag af 195,000 kronor samt häraf på extra stat för är 1901
anvisa 100,000 kronor.

Till det i ärendet förda statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen
yttrat följande.

204

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Sedan vid föregående tillfällen fråga varit å bane att medelst ett anslag
af 30,000 kronor åstadkomma en önskvärd utvidgning af lokalerna
vid universitetsbiblioteket i Lund, men förslaget härom — hvilket endast
för en begränsad framtid tillgodosett behofvet af ökadt utrymme — icke
vunnit Kongl. Maj:ts godkännande, hade ett nytt förslag, afseende ny- och tillbyggnad
för nämnda bibliotek, framlagts. Detta förslag både gått ut på
att efter rifning af f. d. konsistoriehuset, hvilket användes för bibliotekets
behof, å platsen för detta hus uppföra en nybyggnad, som medelst eu
särskild byggnad skulle sammanbindas med det gamla bibliotekshuset.
Till genomförande af detta förslag hade Kongl. Maj:t i framställning till

1897 års Riksdag begärt beviljande af ett extra anslag af 168,000 kronor,
deraf 84,000 kronor borde anvisas att utgå under år 1898. Framställningen
hade af Riksdagen bifallits, och sedan de för den ifrågasatta ny- och tillbyggnaden
af arkitekten H. Sjöström upprättade ritningarna bli hvit af
Kong]. Maj:t faststälda, både de akademiska myndigheterna genom kongl.
bref den 28 maj 1897 erhållit underrättelse härom samt om det beviljade
anslaget, hvaraf anvisade 84,000 kronor stälts till det akademiska konsistoriets
förfogande för ändamålet. Återstående 84,000 kronor hade sedermera
af 1898 års Riksdag anvisats att utgå under år 1899; och hade
äfven dessa medel genom kongl. bref den 27 maj 1898 blifvit stälda till
det akademiska konsistoriets förfogande.

Det sålunda godkända förslaget hade emellertid icke kommit till utförande;
detta beroende derpå, att, såsom inhemtades af en den 9 november

1898 utaf det större akademiska konsistoriet hos Kongl. Maj:t gjord framställning,
man funnit eu alldeles ny och, såsom man ansett, förmånligare
lösning af den för biblioteksinstitutionen derstädes synnerligen vigtiga
angelägenheten. Följande denna framställning, ville departementschefen
nu redogöra för, huruledes man bragts att frångå det gamla förslaget,
och att söka andra utvägar för tillgodoseende af bibliotekets kraf
på ökadt utrymme.

Under hösten 1897, sedan arkitekten Sjöström i samråd med universitetets
bibliotekarie och räntmästare uppgjort förslag till kontrakt, arbetsbeskrifning
och materialförteckning, hvilka af universitetets drätselnämnd
godkänts, hade drätselnämnden utbjudit arbetets utförande på entreprenad,
men de inkomna anbuden hade visat sig sluta å betydligt högre belopp,
än som af Sjöström beräknats. Sedan på drätselnämndens uppdrag Sjöström
och universitetets byggnadskonduktör efter samråd med bibliotekarien
uppgjort förslag till förenklingar i ritningar och beskrifning för byggnadsföretaget
samt arbetet derefter å nyo utbjudits på entreprenad, hade det
lägsta ingifna anbudet det oaktadt befunnits vara så högt, att, om till

Statsutskottets V tidt ande N:o 9.

205

entreprenadbeloppet lades kostnaden för de för byggnaden nödvändiga
utgifter, som icke inginge i entreprenaden, samtliga kostnader beräknats
med 34,500 kronor öfverstiga det beviljade anslaget. Med anledning deraf
hade drätselnämnden ingått till det större konsistoriet med hemställan, att
konsistoriet ville hos Kongl. Magt utverka antingen proposition till Riksdagen
om ett ytterligare anslag af 31,500 kronor för byggnadsföretagets
utförande eller, derest Kongl. Maj:t skulle hona detta olämpligt, tillstånd
att för byggnaden använda 20,000 kronor af bibliotekskassans och högst

14,500 kronor af reservfondens tillgångar.

Innan denna framställning blifvit af det större konsistoriet behandlad,
hade till konsistoriet inkommit en skrifvelse från stadsfullmägtige i Lund,
hvaruti fullmägtige uttalat den önskan, att den öppna plats vid Lundagård,
som uppstått genom nedrifning af det gamla konsistoriehuset, hädanefter
måtte förblifva obebyggd, hvarjemte fullmägtige, under förhoppning om
tillmötesgående från konsistoriets sida, förklarat sig villige att, i den mån
det kunde anses skäligt samt för universitetets och stadens gemensamma
syften gagneligt, bidraga till genomförande af nämnda önskemål.

Derjemte hade åtskilliga af staden Lunds invånare uti en till universitetets
drätselnämnd stäld skrift meddelat, att de sammanskjutit och till
drätselnämndens förfogande stälde ett belopp af 1,000 kronor för att låta
genom sakkunniga personer såväl utröna, huruvida icke annan lämplig
plats för ett nytt bibliotekshus kunde i staden beredas, som ock uppgöra
de förslag och kostnadsberäkningar, som för åstadkommande af ett sådant
hus erfordrades.

Vid behandlingen af delta ärende hade inom konsistoriet yppats mycken
tvekan om lämpligheten af den beslutade ny- och tillbyggnadens verkställande,
då de dertill anvisade medlen visade sig vara otillräckliga, och
dertill komme, att, när i eu framtid ytterligare utvidgningar af bibliotekshuset
blefve nödvändiga, plats för desamma svårligen kunde beredas i
sammanhang med den förutvarande byggnaden. Då det vore eu synnerlig
fördel, i fall en helt och hållet ny byggnad för biblioteket kunde åstadkommas,
uppförd för detta ändamål i enlighet med nutidens fordringar
och derjemte så belägen, att framdeles erforderliga tillbyggnader kunde utan
svårighet och allt för stora kostnader verkställas, hade konsistoriet den 7
januari 1898 besluta tillsätta eu komité för åstadkommande af utredning
af möjligheten att bereda medel för en ny biblioteksbyggnad och till
ledamöter i denna komité utsett professorerna grefve G. K. Hamilton,
M. Weibull och A. M. Alexandersson.

Dessa komiterade hade den 20 september 1898 inkommit med utlåtande,
hvaruti de såsom plats för eu blifvande ny biblioteksbyggnad ifrågasatt

206

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

antingen en del af Helgonabacken eller eu del af tomterna n:o 277 B och 300
vid Klementstorget och S:t Petri Kyrkogata eller ock tomterna n:o 22 C
1—3 vid Sandgatan.

Af dessa tomter skulle, enligt af komiterade från vederbörande inh
em tade upplysningar, delen af n:o 277 B och 300 betinga 60,000 kronor
samt tomterna n:o 22 C 1—3 55,000 kronor. Beträffande Helgonabacken
kunde till följd af dess jordnatur — då den vore indelad till biskopslön —
ingen uppgift ä priset erhållas, men komiterade hade inhemtat, att en närgränsande
del af Helgonagårdens likaledes till biskopslön indelade säteri
år 1886 upplåtits till tomt åt Allhelgonakyrkan mot en årlig afgäld för
tunnland åt 31,5 kubikfot spanmål, ''/s råg, l/3 korn och ''/3 hafre, att lösas
efter medelmarkegångspris, samt beräknat, att den årliga afgälden svårligen
komrnc att öfverstiga 200 kronor.

De fordringar, som beinäldc komiterade ansett framför andra böra
ställas på platsen för eu offentlig biblioteksbyggnad, voi-e ett fritt, mot
eldfara skyddadt läge, skydd för buller och dam samt tillräckligt utrymme
för en framtida utvidgning. Förläggandet af biblioteksbyggnader i offentliga
planteringar hade de från dessa synpunkter ansett särdeles lämpligt, och de
hade påpekat, hurusom med hänsyn härtill platserna valts för kongl. biblioteket
i Stockholm och det nya, särdeles mönstergilla biblioteket i Kiel.
Helgonabacken hade de ock funnit synnerligen väl uppfylla nyss omförmälda
fordringar. Planteringen å Helgonabacken vore väl ej, yttrade komiterade,
rättsligt sedt, af offentlig natur, men erbjöde dock samma fördelar. Det
funnes ingen sannolikhet för, att i det närmaste granskapet tomter blefve
upplåtna för privatbyggnader, hvilka annars kunde medföra eldfara. Ej
heller funnes något störande granskap eller någon trafik, som upphvirflade
dam. Platsen vore ock så stor, att utrymme utan svårighet kunde beredas
för lämpliga tillbyggnader, då sådana i eu framtid kunde finnas behöfliga.
Såsom en ofördelaktig omständighet skulle möjligen belägenheten i en utkant
af staden kunna anses. Men inom staden Lund funnes öfver hufvud
inga afsevärda afstånd, och Helgonabacken vore enligt komiterades beräkningar
ej mer än omkring 350 meter aflägsen från universitetsplatsen.
Dertill komme, att de akademiska lärarne och de studerande hufvudsakligen
vore boende i stadens nordliga delar och att stadens byggnadsverksamhet,
så vidt den vände sig till förut obebyggda tomtplatser, i främsta
rummet vore hänvisad till dessa trakter. Tomterna n:o 277 B och 300
erbjöde till en viss grad samma företräden som Helgonabacken, men en
ökad trafik å det till salu- och marknadstorg upplåtna Klementstorget
kunde dock i framtiden verka ännu mera störande, än redan nu vore fallet,
hvartill komme olägenheterna af dam, rök och buller från ej aflägsna

Statsutskottet/* Utlåtande N:n !).

207

fabriksetablissement och från den närbelägna, bangården. Dessa tomter
vore dessutom föga mera centralt belägna än Helgonabacken. Tomterna
n:o 22 C 1—-3 vore omgifva af närbelägna höga byggnader, hvaraf eldfara
kunde vållas, och dess beskaffenhet lade hinder i vägen för ett planförslag
med tanke på framtida utvidgning, hvarjemte byggnaden der ej
komme att värdigt framträda. Af dessa skäl och särskilt med hänsyn
till den ekonomiska sidan ansågo komiterade platsen å Helgonabacken för
tjena ett afgjordt företräde.

Med anlitande af de af åtskilliga samhällsmedlemmar sammanskjuta,
nyss omnämnda medel, Indika stälts till komiterades förfogande, hade, enligt
hvad departementschefen vidare meddelat, på komiterades uppdrag af arkitekten
A. Hellerström blifvit utarbetade situationsplan, skizzer och kostnadsförslag,
det senare slutande å en summa af 432,814 kronor.

Till beredande af medel härför hade komiterade föreslagit följande
utvägar.

Det af Riksdagen redan beviljade anslaget för ny- och tillbyggnad
af nuvarande bibliotekshuset utgjorde 168,000 kronor. Komiterade hade
ansett, att tillstånd borde kunna utverkas dertill, att dessa medel tinge
användas för den nya biblioteksbyggnad^), och beräknat dem med besparade
räntor uppgå till 176,000 kronor.

Enligt ett till komiterade lemnadt utdrag af Lunds stad sfi) 11m ägti ges
protokoll af den 13 maj 1898 hade fullmägtige, i förhoppning att Lundagård
hädanefter såsom nu måtte förblifva obebyggd, beslutit att af stadens
medel anslå 50,000 kronor såsom bidrag till uppförande af eu helt ny
universitetsbiblioteksbyggnad på annan tomt än den för eu tillbyggnad af
det gamla bibliotekshuset utsedda. Detta anslag skulle fördelas på fem år
och utgå med eu femtedel årligen.

Då det nya bibliotekshuset enligt arkitektens beräkning komme
att erbjuda 27,934 löpineter, under det att nuvarande bokförrådet ej
upptoge mera än 9,000 löpmeter samt ny- och tillbyggnaden beredde eu
ökning af 13,450 löpmeter, hade komiterade med skäl ansett sig kunna
antaga, att en ganska lång tid komme att förflyta, innan hela den nya
byggnaden behöfde tagas i anspråk för bibliotekets behof. Då det vidare
varit komiterade bekant, att svenska akademien vore i behof af utvidgade
lokaler för sitt ordboksarbete och äfven betänkt på att för ändamålet
låta uppföra egen, mot eldfara betryggande och i öfrigt ändamålsenlig
byggnad, hade komiterade, som insett fördelen af att genom upplåtelse
af de till eu början för biblioteket obehöfliga lokalerna för ett annat
vigtigt vetenskapligt ändamål göra dessa för universitetet inkomstbringande,
utan att dermed olägenheter, såsom ökad eldfara in. in., vore

208

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

förenade, på grund af muntliga förhandlingar med ordbokens hufvudredaktör
låtit uppgöra förslag till lämplig inredning i en del af den nya
byggnadens öfverstå våning, hvarefter svenska akademien på gjord framställning
tillkännagifvit sin benägenhet att på 10 år öfvertaga ifrågavarande
lokal mot en årlig hyra af 2,000 kronor, dervid tillika den möjlighet
tagits i betraktande, att, när en gång ett slikt hyresaftal kommit till stånd,
det skulle komma att ytterligare förlängas. Enligt ett till konsistorium
sedermera ingifvet utdrag af svenska akademiens protokoll den 15 september
1898 hade akademien beslutit att för en tid af 10 år, räknad från
den 1 oktober 1901, för ett årligt belopp af 2,000 kronor förhyra en
lägenhet i det blifvande universitetsbibliotekshuset, derest en sådan byggnad
komme till stånd, under förbehåll att kostnaderna för lägenhetens uppvärmning
inginge i det nämnda årliga hyresbeloppet, samt förklarat sig
villig att godkänna det på dessa grunder uppgjorda kontrakt, som kunde
komma att till akademien af vederbörande öfverlemnas.

Under förutsättning, att en bestämd hyresinkomst sålunda årligen i 10
år kunde påräknas, hade komiterade tagit i öfvervägande, huruvida något
anslag till byggnadsföretaget möjligen kunde erhållas ur akademikassan.
T sammanhang härmed hade till sparbanken i Lund hemstälts, huruvida
jemväl densamma skulle vilja bidraga till vinnandet af ett önskemål, som
flera omständigheter visat vara omfattadt af samhällets lifligaste intresse,
samt för ändamålet räntefritt ställa ett större eller mindre belopp på längre
eller kortare tid till universitetets förfogande att återbetalas med de småningom
inflytande hyresmedlen. Denna hemställan hade sparbanken tillmötesgått
genom att, under förutsättning att det nya bibliotekshuset komme
att förläggas å annan plats i staden än å Lundagård, bevilja 30,000
kronor att af universitetet i högst 20 år räntefritt innehafvas. Genom
att fondera de genom det tioåriga hyreskontraktet inflytande medlen,
som komiterade antagit erlagda förskottsvis årligen, samt genom deras
förräntande efter eu räntefot af 4 procent, skulle enligt komiterades beräkning
vid tjugonde årets slut förefinnas en kapitaltillgång, som icke
blott medgåfve återställandet af de 30,000 kronor, som af sparbanken i
Lund öfverlätes åt universitetet för byggnadens utförande, utan äfven ersättandet
af ett anslag derutöfver, hvilket komiterade — med hänsyn till
att staden Lunds ofvannämnda anslag komme att utgå under fem år med
en femtedel hvartdera året och sålunda någon ränteförlust för universitetet
uppkoinrne, samt jemväl för slutsiffrornas afrundande i det anslag, som
från Riksdagens sida erfordrades —- föreslagit till 2,314 kronor, hvarigenom
alltså akademikassans hela tillskott skulle blifva 32,314 kronor, hvaraf

Statsutskottets Utlåtande N:o .9. 2Ö9

sparbanker! i Lund, på sätt nyss nämnts, omedelbart ville tillhandahålla

30,000 kronor.

För beredande af medel att utföra den tillbyggnad till nuvarande
bibliotekshuset, hvartill det beviljade anslaget befunnits otillräckligt, hade,
yttrade komiterade vidare, drätselnämnden alternativt föreslagit utverkandet
af Kongl. Maj:ts tillstånd att för denna få använda ‘20,000 kronor af bibliotekskassan
och högst 14,500 af reservfonden. Komiterade hade så mycket
mindre tvekat att tillstyrka utgåendet af dessa anslag till den nya byggnaden,
som universitetet påtagligen hade större fördel af att få en helt
och hållet ny biblioteksbyggnad, samt dessutom en högst sannolik förlängning
af hyresaftalet med svenska akademien komme att tillföra universitetet
medel att, derest så ansåges nödigt, å nyo förstärka de ifrågavarande
fonderna.

De medel, komiterade sålunda ansett kunna stå till buds, uppginge
till 29*2,814 kronor. Aterstode således att åvägabringa 140,000 kronor,
som icke syntes kunna erhållas på annat sätt än genom ytterligare anslag
af Riksdagen.

För ett förnyadt hänvändande till Riksdagen hade komiterade ansett
tillräcklig grund förefinnas redan genom den förändring af sakläget, som
inträdt derigenom, att det för tillbyggnaden afsedda anslaget visat sig
betydligt — med omkring 20 procent — understiga det belopp, som verkligen
erfordrades för dess utförande. Man kunde draga i tvifvelsmål,
huruvida eu ytterligare uppoffring af statsmedel borde sättas i fråga fölen
anordning, hvilken, såsom innefattande utvidgning af bibliotekslokalerna
genom tillbyggnad, dock måste betecknas såsom ej fullt tillfredsställande,
och skäl vore att taga i öfvervägande, huruvida icke en fullständig nybyggnad
med större fördel läte sig åstadkommas. Omdömet härom åter
måste utfalla helt olika nu än vid den tidpunkt, då fråga om bibliotekslokalernas
utvidgning först väcktes, sedan det visat sig, att betydliga bidrag
till en nybyggnads utförande kunnat erhållas från institutioner på
platsen, och att eu del af kostnaden kunde amorteras genom upplåtelsen
af »scriptorium åt svenska akademien mot årlig hyresersättning. Lunds
stadsfullmägtige och sparbanken i Lund hade af intresse för en för samhället
dyrbar anstalt ej mindre än af estetiska hänsyn utfäst sig bidraga
med afsevärda belopp för att vinna eu ändring i den afsedda byggnadsplan;
och man borde, i förlitan på Riksdagens frikostighet för kulturändamål,
hoppas, att Riksdagen skulle bevilja det visserligen i sig betydande,
men jemförelsevis ej höga belopp, som från densamma ytterligare erfordrades
till vinnande af betydelsefulla fördelar för en anstalt, af vigt ej
blott för universitetet, utan för hela södra Sverige.

Bill. till Riksd. Prut. 1900. 4 Samt. 1 Afd. ,9 Häft.

210

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Komiterade hade följaktligen hemstält, att konsistoriet ville ingå till
Kongl. Maj:t med framställning rörande uppförande af en ny biblioteksbyggnad
och beredande af medel dertill i enlighet med hvad komiterade
föreslagit.

Öfver detta komiterades förslag hade konsistoriet inhemtat utlåtande
dels af universitetsbibliotekarien E. Tegnér, dels ock af universitetets drätselnämnd.

Bibliotekarien Tegnér, hvilken i likhet med komiterade ansett uppförandet
af en helt och hållet ny biblioteksbyggnad medföra synnerliga
fördelar, hade ej funnit något att invända mot det föreslagna sättet att dertill
bereda medel. Hvad särskild! beträffade tillskottet ur bibliotekskassan,
hvars årliga afkastning onekligen syntes högst behöflig till täckande af
bibliotekets utgifter för bokinköp m. in., helst, som dess inkomster af statsanslag
visat sig år från år mer otillräckliga, ville bibliotekarien dock icke
motsätta sig användandet af denna utväg för vinnande af byggnad sfrågans
snara lösning och förklarade sig med afseende på den i ritningarna angifna
grundplan och inredning ej hafva något väsentligt att anmärka.

Deremot ville bibliotekarien icke biträda komiterades förslag att förlägga
den nya biblioteksbyggnaden å Helgonabacken. Helgonabacken läge,
anmärkte han, i en utkant af staden, och det ökade afståndet komme
säkerligen att medföra olägenheter och tidspillan för de besökande. Dertill
komme, att denna plats, såsom belägen utom stadsområdet, saknade
gasbelysning och polisbevakning; och trycket i stadens vattenledning vore
icke tillräckligt att verka på vederbörligt sätt, särskilt i en på denna
höjd belägen byggnads öfre våningar, hvilket, förutom andra olägenheter,
i synnerhet medförde fara vid eldsolycka. Äfven ansåge bibliotekarien
denna byggnadsplats genom sin starka sluttning mindre lämplig och hyste
tvekan, huruvida icke markens beskaffenhet, kräfde kostsamma åtgärder för
vinnande af byggnadsgrund med tillbörlig fasthet och för utestängande af
fuktighet.

Bibliotekarien hade derför ansett, att den af komiterade eventuel ifrågasatta
platsen å tomterna 277 B och 300 såsom bättre belägen, med god
byggnadsgrund, tillräckligt vattentryck, gasbelysning och möjlighet af tillsyn
genom stadens polisväsen, egde ett afgjordt företräde’. Visserligen
blefve kostnaden enligt bibliotekariens beräkning 60,000 kronor högre än
enligt komiterades förslag, men detta borde med hänsyn till fördelarne ej
utgöra något hinder; och hemstälde derför bibliotekarien, att konsistoriet,
med uttalande af den meningen, att byggnaden borde förläggas å den af''
honom föreslagna platsen, ville anhålla om ett med 60,000 kronor ökadt
ytterligare statsanslag.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

211

Drätselnämnden hade anmärkt, dels att, då det af komiterades utlåtande
icke med visshet kunde slutas, att det lån sparbanken i Lund förklarat
sig villig lemna universitetet att i högst 20 år räntefritt innehafvas, finge
hela denna tid innestå utan årlig amortering, det, enligt nämndens mening,
vore klokast att icke beräkna någon räntevinst å de årliga hyresmedel,
hvilka svenska akademien skulle komma att erlägga, enär de, i den mån
de inflöte, måste användas till amorteringar af sparbankslånet, dels ock
att man, enligt nämndens förmenande, icke borde i byggnadssumman inberäkna
besparade räntor å det redan beviljade statsanslaget, enär dessa
icke kunde till siffran med någon säkerhet angifvas och för öfrigt nog
komine att visa sig nödvändiga till täckande af åtskilliga för byggnadsföretagets
utförande oförutsedda utgifter, hvadan från de beräknade tillgångarna
borde afföras beräknade räntemedel, 10,314 kronor, och summan
af det statsanslag, hvarom framställning hos Kongl. Maj:t skulle göras,
härmed ökas.

Vidare hade drätselnämnden meddelat:

att, då i universitetets utgiftsstat af den 13 november 1885 akademikassans
tillgångar vore beräknade till 632,101 kronor 93 öre och årliga
af kastningen deraf efter 5 procent till 31,600 kronor, under det att sagda
kassa den 1 januari 1898 egde ett kapital af 721,002 kronor 8 öre, hvaraf
ränteafkomsten för år 1897 uppgått till 34,449 kronor, det på grund häraf
kunde antagas, att akademikassan kunde bära såväl en eventuel utgift å

10,000 kronor, som skulle blifva nödig för återbetalning af lånet hos sparbanken
i Lund, derest det nya bibliotekshusets öfre våning icke komme
att disponeras af svenska akademien för längre tid än tio år, som ock
möjligen uppkommande ränteförlust å belopp, som kassan till äfventyrs
måste förskottera, i följd deraf att det belopp ä 50,000 kronor, Lunds stad
för byggnadsföretaget utlofvat, skulle utgå med 10,000 kronor årligen i
fem år, äfvensom den årliga till 200 kronor beräknade afgälden för Helgonabackens
upplåtelse;

att universitetets reservfond, afsedd för täckande af universitetets
vetenskapliga och ekonomiska behof, vid 1898 års början hade ett kapital
af 48,412 kronor 55 öre, hvilket under år 1898 redan icke obetydligt
ökats, hvadan ett tillskott af 14,500 kronor syntes för ifrågavarande ändamål
ur samma fond kunna utgå;

samt att universitetets bibliotekskassa, uppkommen dels genom besparingar
i äldre tider å dåvarande årsanslag, dels ock genom donation
af professorn Ahlman, till belopp af 11,253 kronor 57 öre — hvilken
donations årsafkastning enligt donators bestämmelse skulle användas till
inköp af teologisk litteratur — den 1 januari 1898 utgjort 41,306 kronor

212

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

21 öre eller, om nämnda donationsbelopp derifrån afdroges, 30,052 kronor
(!4 öre, och att drätselnämnden, särskildt med hänsyn dertill att en ökning
i bibliotekets årsanslag kunde vara att hoppas, ville förorda, att angifna
beloppet 20,000 kronor af bibliotekskassans tillgångar måtte få användas
för ifrågavarande ytterst vigtiga biblioteksändamål.

Ytterligare hade drätselnämnden anfört, att den vid granskning af
ritningarna och kostnadsförslaget, dervid nämnden biträdts af universitetets
byggnadskonduktör samt öfverlagt med arkitekten Hellerström och byggmästaren
H. O. Forsberg i Lund, ansett 1) att golfven i bokmagasinen
borde framför bokhyllorna förses med s. k. viktoriaplattor i stället för
cement, hvilket senare medförde en myckenhet dam till skada för böckerna,
2) att källaren borde höjas, så att dess botten icke lades under jordytan,
desto hellre som afsigten vore att i källarvåningen inreda bostad åt bibliotekets
vaktmästare, samt 3) att papp borde anbringas å yttertaket under
skiffer- eller plåtbeklädnaden, genom hvilka åtgärder kostnaden komme att
ökas med 17,346 kronor. Bland kostnaderna borde jemväl inräknas flyttningen
af bibliotekets bokförråd från nuvarande biblioteksbyggnaden till
den nya, hvilken kostnad kunde för summans afrundande anslås till 7,654
kronor, hvarigenom det anslag af statsmedel, som vore erforderligt, blefve
ökadt med ytterligare 25,000 kronor. För öfrigt hade nämnden ej funnit
något att anmärka mot ritningarna eller kostnadsförslaget.

Enligt hvad drätselnämnden tillika meddelat, hade byggmästaren
Forsberg skriftligen förbundit sig att för ett belopp af 386,807 kronor 20
öre utföra arbetet i dess helhet med undantag af kostnaderna för elektriska
ljusledningar, värmeledning, hyllinredning, arkitekt- och kontrollantarfvoden
samt flyttning af bokförrådet. Detta belopp öfverstege visserligen
med 2,647 kronor 20 öre de för ifrågavarande del af arbetet beräknade
kostnader, men nämnden ansåge, att motsvarande besparingar skulle kunna
göras på annat håll, särskildt i arkitekt- och kontrollantarfvodet.

Uti den af departementschefen förut omförmälda, den 9 november 1898
dagtecknade framställning från det större akademiska konsistoriet hade
konsistoriet, efter redogörelse för de af departementschefen nu omtalade
åtgärder, vidare anfört, att konsistoriet för sin del ansåge, att uppförandet
af en helt och hållet ny biblioteksbyggnad skulle medföra synnerliga fördelar.
I stället för att såsom en nödfallsutväg sammanbinda den gamla
och den nya biblioteksbyggnaden, skulle genom det nya förslaget åstadkommas
ett helgjutet planmessigt utfördt byggnadsverk, hvilket såväl till
det yttre som till sin inredning kunde vara ett värdigt minnesmärke af
vår samtid och ett motstycke till de många andra vetenskapliga anstalter,
som universitetet med tillfredsställelse och tacksamhet räknade som sin till -

Statsutskottets Utlutande N:o 9.

213

Lurighet. Forskningsmaterialet skulle i eu sådan lokal blifva lött tillgängligt,
allting kunde der anläggas i större omfång och institutionen blefve
af betydelse icke blott för universitetet, utan för hela den landsända, hvars
största offentliga bibliotek komme att der förvaras. Utrymmet skulle enligt
nybyggnadsförslaget vinna en tillökning af öfver 111,400 löpmeter eller inemot
50 procent mera än enligt tillbyggnadsplanen. De till en början för
biblioteket icke nödvändiga lokalerna komme ej att stå improduktiva,
hvarken i ekonomiskt eller vetenskapligt hänseende, tack vare den föreslagna
upplåtelsen af desamma för svenska akademiens ordboksarbete.
Härtill komme, att genom nybyggnad olägenheter undvekes, som vidlådde
tillbyggnadsplanen. Det nära granskapet till akademiska föreningen med
dess eldfarliga teater innebure alltid en verklig våda för en byggnad med
den höjd, hvartill den ifrågavarande skulle uppföras. Fn vidare utvidgning
af bibliotekets utrymme kunde svårligen åstadkommas på den gamla
platsen utan nya fristående tillbyggnader, som för biblioteksarbetet måste
medföra de största olägenheter, hvaremot den nya byggnaden, förlagd å
Helgonabacken, erbjöde hardt när obegränsade utvidgningsmöjligheter.

Genom uppförande af en ny biblioteksbyggnad komme, hade konsistoriet
vidare anmärkt, andra högst afsevärda fördelar att vinnas. Den nuvarande
biblioteksbyggnaden blefve nemligen derigenom disponibel för andra universitetets
behof. Konsistoriet hade från de särskilda fakulteterna och
sektionerna inhemtat utlåtanden angående de behof, för hvilka kräfdes ett
ökadt utrymme; och hade konsistoriet i fråga härom anfört följande:

»Sedan det nya universitetshuset blifvit uppfördt, har genom Eders
Kongl. Maj:ts nådiga stadga af den 17 april 1891 seminarieundervisningen
gjorts obligatorisk för filosofiska fakultetens flesta läroämnen. De seminarier,
som sedan åtskilliga år förefunnits inom juridiska och teologiska fakulteterna,
lära väl äfven snart blifva officiel! föreskrifna. Hvad de sistnämnda
beträffar, har af den s. k. prestbildningskomitén förslag i detta
syfte nyligen afgifvits. Från såväl teologiska och juridiska fakulteterna
som från humanistiska sektionen har lifligt framhållits behofvet af lokaler
för seminarieundervisningen. Denna undervisning meddelas nu i universitetshusets
lärosalar, i hvilka ock seminariernas fackbibliotek i allmänhet
äro inrymda. Med dessas alltjemt pågående utvidgning blir utrymmet i
lärosalarne otillräckligt, och kunna seminariernas bibliotek och öfningslokaler
långt ifrån hållas tillgängliga i den omfattning, behofvet kräfver.
Anskaffandet af nya seminarielokaler torde derför inom kort blifva en
nödvändighet. Genom nuvarande biblioteksbyggnadens ledigblifvande kan
detta behof på ett tillfredsställande sätt fyllas, antingen genom densammas
upplåtande direkt för detta ändamål eller derigenom att geologiska institu -

214

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

tionen, på sätt dess t. f. föreståndare framhållit såsom synnerligen fördelaktigt,
deruti inrymmes och anatomiska institutionens gamla byggnad, som
anvisats till geologiska institutionen, i stället upplåtes till seminarierna.

-Vidare har föreståndaren för universitetets historiska museum samt
mynt- och medaljkabinett framhållit, att historiska museets nuvarande lokal
i källarvåningen under universitetshusets aula är i vissa hänseenden mindre
lämplig och att en vida fördelaktigare plats derför kunde beredas i bibliotekshusets
bottenvåning. Mynt- och medaljkabinettets nuvarande lokal i
universitetshusets öfverstå våning är äfven otillräcklig, och kan eu vida
bättre sådan åstadkommas genom upplåtande af tvenne rum i bibliotekshusets
tredje våning, hvaruti denna samling förr varit inrymd, och i hvilka
de för myntkabinettets räkning iakttagna anordningarna ännu äro bevarade.

»Genom dessa institutioners förflyttning till gamla bibliotekshuset
vinnes äfven ett ökadt utrymme och lämpligare lokaler för universitetets
konstsamlingar, hvars t. f. föreståndare framhållit det alltjemt stegrade
behofvet häraf.

»Konsistoriet anser sig icke i detta sammanhang kunna ingå på en
närmare granskning af den olika vigten af dessa behof eller framlägga
något detaljeradt förslag om gamla bibliotekshusets användning för deras
tillfredsställande. Men af det redan anförda torde tillräckligt tydligt
framgå, att samtliga lokaler i gamla bibliotekshuset, om detsamma genom
uppförandet af ett nytt blifver disponibelt, äro erforderliga för sådana
behof af ökadt utrymme, hvarför eljest anslag inom den närmare framtiden
måste begäras.»

Under nu omförmälda förhållanden hade konsistoriet ansett det vara sin
pligt att hos Kongl. Maj:t göra framställning om beredande af medel för en ny
biblioteksbyggnad. Den behöfliga summan vore, yttrade vidare konsistoriet,
visserligen i och för sig icke obetydlig, men med hänsyn till de störa fördelar,
som genom dess beviljande kunde uppnås, måste den anses synnerligen
billig. Lunds stad och sparbanken i Lund hade genom att med en
beredvillighet, som kanske icke vid ett annat tillfälle och i ett annat sammanhang
kunde påräknas, anslå medel åstadkommit eu högst afsevärd
minskning i det statsanslag, som eljest blefve behöfligt, och genom uthyrandet
af vissa delar af den ifrågasatta byggnaden åt svenska akademien
vunnes ytterligare besparing. Tillfredsställandet af åtskilliga andra behof
af ökadt utrymme och förbättrade lokaler vore ju äfven ett tungt vägande
skäl.

Beträffande läget för den ifrågavarande byggnaden hade konsistoriet
funnit Helgonabacken afgjordt vara att föredraga framför hvarje annan plats,
som konsistoriet ansett kunna ifrågasättas. Vid undersökning, som arki -

Statsutskottets Utlåtande''N:o 9.

215

tekten Hellerström verkstält, hade grunden befunnits vara af utmärkt beskaffenhet,
åtgärder vore å bane att öka effektiviteten af staden Lunds
vattenledning, och om biblioteksbyggnaden uppfördes å ifrågavarande plats,
ansåge konsistoriet, att gatubelysningen och polisuppsigten inom kort komme
att dit utsträckas. Det i alla händelser obetydliga afståndet både konsistoriet
funnit ej komma att utgöra någon vidare olägenhet. Framför allt
hade konsistoriet påpekat, att hvarje annan plats genom kostnaden för
förvärfvande af tomt ansenligt komme att öka utgifterna.

Hvad anginge komiterades förslag att bereda medel för byggnadens utförande,
hade konsistoriet delat drätselnämndens mening, att såsom tillgångar
för byggnadsföretaget ej borde beräknas ränta å det redan beviljade byggnadsanslaget,
ej heller å de från svenska akademien inflytande hyresmedel,
detta så mycket mindre, som enligt protokoll vid styrelsens för sparbanken
i Lund sammanträde den 9 augusti 1898, hvilket protokoll kommit
konsistoriet till hända, efter det komiterade afgifvit sitt betänkande, styrelsen
besluta att, under förutsättning att det nya bibliotekshuset komme
att förläggas å annan plats i staden än å Lundagård, till universitetet
mot behörig förbindelse, som af sparbanken godkändes, utlemna ett räntefritt
lån å 30,000 kronor att amorteras under loppet af högst 20 år.

Härigenom skulle det belopp, som borde förskotteras af akademikassan,
komma att utgöra 30,314 kronor och det af komiterade beräknade belopp
af erforderligt statsanslag ökas med i rundt tal 10,000 kronor.

Äfvenledes hade konsistoriet ansett, att, i enlighet med drätselnämndens
anmärkning, golfven på ömse sidor om bokhyllorna borde förses med viktoriaplattor,
att källaren borde höjas, så att dess botten icke läge under jordytan,
samt att papp borde anbringas å yttertaket under skiffer eller plåtbeklädnaden,
äfvensom att utgifterna för flyttningen af bibliotekets bokförråd
från nuvarande bibliotekshuset till det nya borde ingå i kostnadsförslaget,
hvilket genom dessa åtgärder skulle höjas med ytterligare 25,000
kronor.

Konsistoriet hade på grund af hvad sålunda anförts hemstält, att
Kongl. Maj:t måtte

dels medgifva, att en ny byggnad för Lunds universitets bibliotek finge
uppföras i enlighet med nämnda, af arkitekten Hellerström uppgjorda situationsplan,
ritningar och kostnadsförslag med de af konsistoriet angifna
förändringar och tillägg för en beräknad kostnad af 457,814 kronor, med
rätt att såväl i situationsplanen vidtaga nödiga jemkningar som vid byggnadens
utförande göra nödiga och nyttiga mindre ändringar, hvarigenom
kostnaderna icke höjdes;

dels af Riksdagen utverka, att det redan beviljade anslaget till en

216

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

ny- och tillbyggnad för bibliotekshuset finge för den nya byggnaden användas
;

dels medgifva, att det af stadsfullmägtige i Lund beviljade anslag,

50,000 kronor, och det af sparbanken i Lund erbjudna lån, 30,000 kronor,
finge på uppgifva vilkor mottagas; att af akademikassan finge såväl förskotteras
ett belopp af 30,314 kronor, hvaraf dock 30,000 kronor
skulle genast ersättas med ofvannämnda lån, hvilket skulle amorteras med
den af svenska akademien inflytande hyra för en del af den nya byggnaden,
som ock utbetalas dels den ränteförlust, hvilken uppkomme derigenom,
att det af staden Lund utfästa bidrag komrae att fördelas på 5 år, dels
de framtida amorteringar å sparbankslånet, hvilka möjligen ej komine att
betäckas genom influtna hyresmedel, dels ock den årliga afgäld, som
komine att erläggas för upplåtandet af byggnadsområde å Helgonabacken;
samt att af universitetets bibliotekskassa finge utgå till byggnadsföretaget
ett belopp af 20,000 kronor och af dess reservfond ett belopp af högst

14,500 kronor;

dels ock af Riksdagen utverka ett ytterligare anslag för ändamålet
af 1 75,000 kronor.

Vid framställningen hade fogats dels kopia af en utaf stadsingeniören
A. O. I. Jakobsson den 16 april 1898 upprättad karta öfver det jordområde,
som i nordost närmast angränsade staden Lund, å hvilken kopia plats
för den ifrågasatta nya biblioteksbyggnaden funnes utmärkt å Helgonabacken,
dels förutnämnda, af arkitekten Hellerström upprättade ritningar
med tillhörande kostnadsförslag, slutande å ett belopp af 432,814 kronor.
Enligt de bland ritningarna befintliga planerna vore i källarvåningen inrymda,
jemte ångpannerum och kolförråd, bostadslägenhet af tre rum och
kök m. in., packrum och bokupplag. Bottenvåningen irmehölle, bland
annat, två läsesalar, låneexpedition och rum för bibliotekarien, hvilka fyra
lokaler sträckte sig upp genom första halfvåningen, vidare arbetsrum, bokmagasin
och visningsrurn. I fjerde och femte halfvåuingarna funnes arbetsrum
och »scriptoriuin >. Andra och tredje halfvåningarna upptoges
uteslutande af rum för boksamlingen. Derjemte vore betydande delar af
såväl källarvåningen och bottenvåningen som fjerde och femte halfvåningarna
reserverade för boksamlingen.

Beträffande kostnadsförslagets slutsumma ansåge departementschefen
sig böra nämna, att deri inginge utgifterna för anläggning af elektriska
ljusledningar och värmeledning samt arkitekt- och kontrollantarfvoden.

Kanslern för rikets universitet, som till Kongl. Maj:t öfverlemnat konsistoriets
nu af departementschefen omförmälda framställning, hade dervid
yttrat, bland annat, att den nya, nu föreslagna byggnaden för universitets -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

217

biblioteket syntes med afseende på ändamålsenlighet, utrymme och trygghet
erbjuda vida större fördelar än den nuvarande med dess ifrågasätta tillbyggnad
och väl vara värd de ökade kostnader, som kräfdes. Då derjemte
genom antagande af det nu framlagda förslaget universitetet i det
gamla bibliotekshuset skulle erhålla lokaler för ändamål, hvartill eljest
nybyggnader skulle erfordras, funne kanslern det nya förslaget till lösning
af frågan innebära så beaktansvärda fördelar och ett så afgjordt företräde
framför det äldre förslaget, att kanslern ansåge sig ega fullgiltig anledning
att på det kraftigaste förorda konsistoriets ifrågavarande framställning.

I ärendet hade, enligt hvad i statsrådsprotokollet meddelas, till en
början öfverintendentsembetet blifvit hördt. Denna myndighet hade förklarat
sig biträda konsistoriets mening rörande behofvet af åtskilliga tillägg till
de ifrågavarande ritningarna m. m. Mot dessa ritningar hade embetet
vidare för sin del anmärkt, att, på sätt embetet låtit medelst tilläggsblad
till ritningarna närmare utmärka, stora trappan borde dels, för att blifva
mindre brant, något förändras, dels, för erhållande af bättre belysning,
förses med takfönster. Tillika borde den utbyggda läsesalens yttertak
höjas, och då fasaderna enligt embetets åsigt icke vore rätt tillfredsställande
ur monumental synpunkt, syntes dessa böra, innan ritningarna definitivt
antoges, undergå erforderlig omarbetning i nämnda hänseende.
Öfverintendentsembetet, som ansett den af konsistoriet påyrkade ökning i
kostnadsförslagens slutsumma vara af behofvet påkallad, hade slutligen
anmärkt, att, om än sagda förslag icke kunde med hänsyn till de högt uppdrifna
prisen på byggnadsmaterialier och arbetsbiträden anses vara synnerligen
högt beräknadt, byggnaden i fråga dock borde, derest vid arbetets
detaljerade utförande möjliga förenklingar vidtoges samt om djupet
till grundbotten icke befunnes större, än ritningarna utvisade, och ej heller
behöfde förstärkas, kunna verkställas för det angifna kostnadsbeloppet,
hvilket icke heller genom de af embetet föreslagna förändringarna behöfde
öfverskridas.

Härefter hade kammarkollegium anbefalts att, efter vederbörandes
hörande, i ärendet afgifva utlåtande. Med anledning deraf hade kammarkollegium
hört biskopen i Lunds stift, såsom indelningshafvare vid ITelgonabackcn,
domkapitlet i Lund samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Malmöhus län. Af dessa hade biskopen yttrat, att han, från sin synpunkt
såsom indelningshafvare, ej hade något att invända mot det föreliggande
nya förslaget, under förutsättning att till biskopen i Lunds stift Lomme att
erläggas en efter vederbörlig uppskattning faststäld årlig afgäld och att
med tomtens öfverlåtande äfven komme att följa förpligtelse för universi Bih.

till llikad. Krot. 1900. 4 Samt. 1 Afd. 9 Häft. 28

218

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

tetet att hålla den i en eller annan form afsöndrade delen af Helgonabacken
i värdigt och prydligt skick.

Domkapitlet åter hade förklarat sig icke hafva något att erinra mot den
ifrågasatta upplåtelsen, under vilkor att det till upplåtelse afsedda jordområdet
blefve i behörig ordning uppmätt och kartlagdt, att den årliga
afgälden derför, efter indelningshafvarens hörande, af Kongl. Maj:ts
befallningshafvande på förslag af skattläggningsmän bestämdes, samt att
universitetet tillförbund es att, om och när sådant ansåges behöfligt och
påkallades, på sin bekostnad uppsätta och underhålla lämplig hägnad omkring
området.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande slutligen hade uttalat sig i öfverensstämmelse
med indelningshafvaren och domkapitlet.

Kammarkollegium hade för sin del i afgifvet utlåtande, dervid de
af kollegium infordrade yttranden bifogats, tillkännagifvit att enligt
de handlingar, som legat till grund för kong], resolutionen den 22 december
1876 angående lönereglering för biskopen i Lunds stift, den så
kallade Helgonabacken utgjorde en del af de säteriet n:r 1, 31/2 mantal
Helgonagård tillhöriga, jemlikt samma resolution biskopen på lön anslagna
helgona- eller biskopsvångarna; att Kongl. Maj:t den 1 maj 1885 inedgifvit,
att dessa vångar finge på 20 år från 1886 års fardag utarrenderas
efter de grunder och på det sätt, som kongl. brefvet den 11 juli
1862 bestämde, men att Helgonabacken, som utgjorde en parkanläggning,
likväl — såsom jemväl syntes framgå af taxerings- och mantalslängderna
— undantagits från arrendet och fortfarande innehades af biskopen i Lunds
stift: samt att genom kongl. bref den 9 oktober 1868 och den 11 december
1885 afsöndringar förut egt rum från n:r 1 Helgonagård till utvidgning
af folkskolelärareseminariets trädgård och till plats för kyrka.

I öfrigt hade kammarkollegium anfört, att, för såvidt Kongl. Maj:t
funne ny biblioteksbyggnad böra uppföras på den föreslagna platsen,
kollegium icke hade något att erinra vid att den för berörda ändamål
erforderliga mark, hvars storlek och läge det ankomme på Kongl. Maj:t
att efter framdeles skeende anmälan bestämma, finge från Helgonabacken
för alltid afsöndra, dock under vissa af kollegium angifna vilkor. Dessa
vilkor sammanfölle med dem, som af indelningshafvaren och domkapitlet
uppstälts, med tillägg att afgälden, hvilken borde fullt motsvara den
minskning i inkomster, som genom afsöndringen tillskyndades indelningshafvaren,
skulle bestämmas i spån mål eller annan räntepersedel och lösas
efter tioårigt medelmarkegångspris samt att, derest träd eller buskar för
biblioteksbyggnaden måste afrödjas, desamma skulle reserveras för boställets
behof.

Statsutskottets Utlåtande N:o .9.

219

Vid sin under september månad 1899 bos Kongl. Maj:t gjorda
anmälan af de anslagsbehof, det akademiska konsistoriet önskade framburna
till 1900 års Riksdag, hade konsistoriet erinrat om nu omförmälda
nybyggnadsfråga. Dervid hade konsistoriet emellertid uttalat betänkligheter
mot den föreslagna åtgärden att af bibliotekskassan och
reservfonden bidraga med vissa föreslagna belopp. Denna åtgärd afsåge,
säde konsistoriet, att med anlitande af alla möjliga utvägar minska
beloppet af det statsanslag, som blefve nödvändigt. Mot densamma kunde
invändas, dels att afkastningen af bibliotekskassans kapital vore afsedd
för bokinköp, dels ock att försvagandet af reservfonden, hvars anlitande
för betydliga utgifter till andra ändamål vore att emotse, medförde, att,
derest genom ytterligare stegring i pris å materialier och arbetslöner någon
brist i anslaget skulle uppstå, denna svårligen kunde täckas af reservfonden,
under det att universitetet icke egde andra medel, som kunde
derför disponeras.

Konsistoriet hade derför numera hemstält, att, med uteslutande af bidragen
från bibliotekskassan och i eservfonden, ett statsanslag måtte för
ändamålet af Riksdagen utverkas med ett till 210,000 kronor jemnadt
belopp.

Bibliotekarien Tegnér, med hvilken professorn C. V. L. Charlier förenat
sig, hade, med instämmande i öfrigt i konsistoriets förändrade anslagsyrkande,
förklarat sig vidhålla sin förut uttalade mening om Helgonabackens
olämplighet såsom plats för det nya bibliotekshuset.

Kanslern för rikets universitet hade vid öfverlemnande till Kongl.
Maj:t af konsistoriets ändrade hemställan gjort gällande, att framställningen
till Riksdagen borde begränsas till det förut afsedda beloppet, 175,000
kronor. Skulle dock en af konsistoriet gjord framställning om ökning
med 9,000 kronor i bibliotekets årsanslag för bokinköp m. m. icke vinna
afseende, ansåge kanslern, att bidrag från universitetets bibliotekskassa icke
borde tagas i anspråk för den nya biblioteksbyggnaden. Ökningen i statsanslaget
borde i sådant fall sättas till 195,000 kronor.

För egen del har departementschefen anfört.

Behofvet af ökadt utrymme för universitetsbiblioteket i Lund vore
redan tillförene ådagalagdt och af Riksdagen genom bifall till Kongl.
Maj:ts år 1897 i ämnet gjorda framställning erkändt. Det hade nu visat
sig'' att den förut afsedda utvägen för tillgodoseende af nämnda behof
skulle kräfva väsentligt större kostnader än som beräknats — utan tvifvel
en följd af de senare årens höjda arbets- och materialpris. Det vore då naturligt,
att man tagit i öfvervägande den yppade möjligheten att på eu

220

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Iiy Väg, visserligen med ganska mycket ökade kostnader, vinna vida större
fördelar, än det gamla förslaget inneburit, samt försätta hela biblioteksinstitutionen
i ett modernt och för eu lång framtid fullt tillfredsställande
skick. Detta önskemål syntes departementschefen obestridligen varda uppnådt
genom antagandet af den nu framlagda planen till nybyggnad. Tilllika
hade af konsistoriet med rätta framhållits, hurusom detta nybyggnadsförslag,
vid sidan om bibliotekets intressen, medförde afsevärda fördelar
till förmån för andra institutioners behof, ity att deras kraf på nya eller
ökade lokaler kunde utan särskild kostnad för ny byggnad tillgodoses
genom upplåtelse af lägenheter, hvilka vid bibliotekets förflyttning blefve
lediga. Departementschefen ansåge fördenskull kraftiga skäl talför att,
med öfvergifvande af den förut beslutade ny- och tillbyggnaden, söka
genomföra den nu ifrågasatta planen till en fullständig nybyggnad. Vidkommande
särskildt den föreslagna platsen för det nya bibliotekshuset
funne departementschefen de i afseende härå gjorda invändningarna sakna
betydelse.

Hvad härefter beträffade beredandet af de enligt uppgjordt kostnadsförslag
erforderliga medel för nybyggnadens utförande vore departementschefen
af den åsigt, att man för ändamålet ej borde anlita den s. k. bibliotekskassan,
hvilken tvifvelsutan vore väl behöflig för sitt egentliga ändamål.
Att så förhölle sig, framginge redan deraf, att hemställan gjorts^ att Kongl.
Maj:t matte hos Riksdagen begära ökning med 9,000 kronor i anslaget
för bokinköp in. m. Departementschefen hade derför och då han icke
ansett sig böra för närvarande tillstyrka någon framställning till Riksdagen
i berörda afseende, anslutit sig till kanslerns i hans senaste yttrande i
frågan alternativt uttalade mening att, utöfver förutnämnda af Riksdagen
anvisade anslag af 168,000 kronor, ett belopp af 195,000 kronor borde
äskas af Riksdagen. Det sålunda ifrågasatta nya statsanslaget ansåge departementschefen
kunna fördelas å två år.

I öfrigt antoge departementschefen, att Kongl. Maj:t skulle finna hinder
icke möta för tillstånd att på af konsistoriet angifvet sätt fylla den erforderliga
summan. . Ej heller funnes, enligt departementschefens åsigt, någon
betänklighet vid att, i enlighet med kammarkollegii förslag, afsöndra och
mot afgäld från akademikassan upplåta det område af Helgonabacken,
som kunde varda bestämdt till nödigt utrymme för biblioteksbyggnaden.
Dessa frågor borde dock, enligt departementschefens mening, af Kongl.
Maj:t till afgörande företagas först sedan Riksdagen besluta angående erforderligt
statsanslag.

På grund af hvad han nu anfört hemstälde departementschefen, att
Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

221

dels medgifva, att det af Riksdagen år 1897 beviljade extra anslag
af 168,000 kronor till ny- och tillbyggnad för biblioteket vid universitetet
i Lund finge i stället användas för uppförande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med derför nu uppgjorda ritningar och förslag, af en till Helgonabacken
förlagd nybyggnad för nämnda bibliotek,

dels ock för samma nybyggnad bevilja ett ytterligare extra anslag
af 195,000 kronor samt häraf på extra stat för år 1901 anvisa 100,000
kronor.

De skäl, som anförts för frångående af planen att genom tillbyggnad
till universitetsbibliotekets i Lund gamla byggnad bereda ökadt utrymme
åt biblioteket och för uppförande i stället af en ny biblioteksbyggnad å
Helgonabacken hafva synts utskottet vara af beskaffenhet att böra af
Riksdagen godkännas.

Vid granskning af den framlagda planen till nybyggnad har emellertid
utskottet funnit det anmärkningsvärd!, att under det, enligt hvad
statsrådsprotokollet utvisar, bibliotekets nuvarande bokförråd upptager eu
hyllängd af endast 9,000 löpmeter samt den förut föreslagna ny- och
tillbyggnaden varit afsedd att bereda en ökning till 22,450 löpmeter, det
nya bibliotekshuset beräknats lemna utrymme för icke mindre 27,934
löpmeters hyllängd. Utskottet vill i detta sammanhang erinra derom, att
universitetsbibliotekarien i Lund i den skrifvelse, som legat till grund för
Kong]. Maj:ts till 1897 års Riksdag gjorda framställning om anslag för
ny- och tillbyggnad, beräknat, att åtskilliga tusental hyllmeter inom tillbyggnaden
under den närmaste framtiden, kanske under årtionden, icke
skulle behöfva användas och att i de lediga lokalerna skulle tills vidare
kunna beredas plats för beslägtade samlingar, exempelvis ett provinsarkiv
för de södra provinserna och universitetets eget arkiv.

Då någon giltig anledning att bereda biblioteket större utrymme än
som år 1897 ansågs erforderligt så mycket mindre synes föreligga, som
med hänsyn till den föreslagna nybyggnadens belägenhet möjlighet till
dess framtida utvidgning i händelse af behof måste antagas komma att
alltjemt förefinnas, har utskottet ansett, att för byggnadskostnadernas
nedbringande sådana inskränkningar i byggnadsplanen böra vidtagas, att
hyllutrymmet minskas ungefär till hvad som i 1897 års förslag varit afsedt.
1 sådant syfte har utskottet efter inhemtande af sakkunnig persons
yttrande ansett sig böra föreslå, att dels byggnadens höjd minskas med en
halfvåning och dels den på byggnadens norra sida utbyggda läsesalen ur
byggnadsplanen uteslutes, hvilka förändringar jemväl med afseende å
byggnadens arkitektur synas vara önskvärda. Enligt gjorda beräkningar

222 Statsutskottets Utlåtande N:o 0.

skulle härigenom hyllutrymmet minskas med 5,200 meter och byggnadskostnaden
kunna nedbringas med sainmanlagclt omkring 68,000 kronor.

Derest den i norra delen af byggnadens bottenvåning förlagda mindre
läsesalen skulle befinnas vara för ändamålet otillräcklig, synes utan svårighet
ökadt utrymme kunna beredas genom att till läsesal anordna någon
del af den angränsande bibliotekssalen; och torde ej heller hinder böra
möta för biblioteket att, på sätt föreslaget blifvit, till svenska akademiens
förfogande upplåta det härför beräknade utrymmet, derest en sådan upplåtelse
skulle finnas vara för biblioteket förmånlig, i hvilket afseende
utskottet dock, särskildt med hänsyn dertill, att lokalernas uppvärmning
synes vara afsedd att bekostas af biblioteket, hyser vissa tvifvelsmål.

På dessa skäl har utskottet ansett sig böra förorda, att ett anslag af

127,000 kronor måtte af Riksdagen beviljas för nybyggnadens utförande
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet omförmälda
ritningar, sålunda förändrade, som af utskottet här ofvan angifvits. Af
nämnda belopp synes lämpligen 75,000 kronor böra anvisas för år 1901.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen må,

a) medgifva, att det af Riksdagen år 1897 beviljade
extra anslag af 168,000 kronor till ny- och tillbyggnad
för biblioteket vid universitetet i Lund må i stället användas
för uppförande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de i statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
för den 13 januari 1900 omförmälda ritningar och förslag
sålunda ändrade, som af utskottet här ofvan angifvits,
af en till Helgonabacken förlagd nybyggnad för
nämnda bibliotek; samt

b) för samma nybyggnad bevilja ett ytterligare extra
anslag af 127,000 kronor samt häraf på extra stat för
år 1901 anvisa 75,000 kronor.

Karolinska mediko-kirorgiska institutet.

arfvode åt en 63:o) K°ngl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att till arfvode åt en
amanuens vid amanuens vid karolinska mediko-kirurgiska institutets medicinska poliklinik
poUkUniken ® serafimerlasarettet på extra stat för år 1900 anvisa 900 kronor,
j-gj j Af det i ärendet förda statsrådsprotokoll inhemtas, att lärarekollegiet

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

223

vid karolinska mediko-kirurgiska institutet i skrifvelse till kanslern för
rikets universitet hemstält om utverkande å ordinarie stat af anslag till
belopp af 900 kronor till arfvode åt en amanuens vid institutets medicinska
poliklinik å serafimerlasarettet.

Såsom skäl för berörda hemställan hade kollegiet anfört: För att det
rikhaltiga materialet å den medicinska polikliniken skulle kunna vederbörligen
tillgodogöras vid den medicinska undervisningen, erfordrades med
nödvändighet, dels att detsamma för nämnda ändamål behörigen ordnades
så att de vigtiga, för undervisningen lämpliga sjukdomsfallen blefve skilda
från de oväsentliga och för undervisningen oanvändbara, dels ock att
vederbörande lärare vid sjelfva demonstrationerna erhölle nödig hjelp och
handräckning. Såväl det ena som det andra af nämnda vilkor förutsatte
emellertid tillgång på kunnigt biträde, och något sådant funnes icke,
derest ej en särskild amanuens blefve anstäld å polikliniken. Den kliniska
amanuensen och underläkaren å lasarettet vore nemligen fullt upptagna
vid kliniken och sjukvården i sjukrummen, hvartill komme att den polikliniska
undervisningen vidtoge omedelbart efter den kliniska och att
alltså sjukmaterialet å polikliniken måste vara ordnadt redan innan kliniken
slutat. Dessutom måste polikliniken fortgå äfven de dagar i veckan,
då poliklinisk undervisning ej meddelades, enär i motsatt fall, eller om
allmänheten icke hade tillfälle att dagligen erhålla råd och hjelp å polikliniken,
det för undervisningen värdefulla polikliniska materialet snart
skulle utsina. Många för undervisningen i hög grad vigtiga fall förekomme
nemligen äfven de dagar, då någon undervisning icke meddelades,
men de besökande hänvisades då till undervisningstiderna, och derigenom
kunde tillgången på lämpligt material alltjemt uppehållas. — Visserligen
hade äfven å den medicinska polikliniken särskilda amanuenser varit anstälda,
men något bestämdt arfvode för dem funnes icke, utan lärarekollegiet
både, då någon ersättning billigtvis borde dem tillkomma, sökt
bereda sådan genom stipendier från en af institutets fonder, afsedd^ för
vid institutet studerande medicine kandidater. Men oafsedt att ifrågavarande
stipendiebelopp vore ganska ringa och icke kunde beräknas alltid
vara att tillgå för nu omförmälda ändamål, enär de vore donerade, icke
för att användas till arfvoden vid vissa befattningar, utan för att tjena
som belöning och uppmuntran för flit och framgång i studier, medförde
äfven begränsningen i donationsmedlens disposition till allenast medicine
kandidater stora svårigheter för erhållande af lämpliga polikliniska amanuenser,
och några medel, som kunde användas såsom ersättning åt medicine
licentiater för uppehållande af amanuensbefattning vid polikliniken,
egde institutet icke till sitt förfogande. Det läge emellertid i sakens natur,

224

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

att i allmänhet afslutad medicinsk kurs borde vara erforderlig för nämnda
befattning, derest materialet skulle kunna på ett tillfredsställande sätt tillgodogöras
för undervisningen.

Jemväl universitetskanslern hade framhållit den stora vigten af att nu
ifrågavarande anslag beviljades.

Af hvad sålunda förekommit ansåge departementschefen den nu
ifrågavarande amanuensens behöflighet vara till fullo ådagalagd, men då
departementschefen ej funne skäl att, åtminstone för närvarande, tillstyrka
det erforderliga anslagets äskande på ordinarie stat, hemstälde han, det
Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att till arfvode åt en amanuens vid
karolinska jnediko-kirurgiska institutets medicinska poliklinik å serahmerlasareltet
på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 900 kronor.

Då, enligt hvad utskottet inhemtat, amanuenserna vid den medicinska
och den kirurgiska polikliniken vid universitetet i Upsala i årligt arfvode
åtnjuta allenast 750 kronor hvardera samt någon anledning att bestämma
arfvodena för innehafvarne af motsvarande befattningar vid karolinska
institutet till högre belopp icke synes föreligga, får utskottet, som i öfrigt
icke haft något att emot framställningen erinra, hemställa,

att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må till arfvode åt en amanuens
vid karolinska mediko-kirurgiska institutets medicinska
poliklinik å serafimerlasarettet, på extra stat för år
1901 anvisa ett belopp af 750 kronor.

arföl9''åt enr., ^ Kougk Maj:t har vidare föreslagit Riksdagen att på extra stat

amanuens vid. ^ ^ tttul anvisa 900 kronor till arfvode åt en amanuens vid karolinska
0^^amediko-kirur9iska institutets _ oftalmiatriska poliklinik å serafimerlasarettet.
i"g2 1 Vid. ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t har departementschefen

L 0 anmält, hurusom universitetskanslern med anledning af lärarekollegiets vid
karolinska mediko-kirurgiska institutet derom gjorda framställning hos
Kongl. Maj:t hemstält om utverkande af ett anslag å 900 kronor till
arfvode åt en amanuens vid institutets oftalmiatriska poliklinik å serafimerlasarettet.

I lärarekollegiets berörda framställning hade hufvudsakligen anförts
följande.

Lnder de senaste tio aren hade antalet besökande å ögonpolikliniken
nästan för hvarje år betydligt ökats. Intill början af år 1889 hade den
under klinikchefens ledning kunnat skötas af underkirurgen vid sidan af den

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

225

kirurgiska polikliniken. Då vid början af nämnda år en särskild amanuens
i oftalmiatrik blifvit tillsatt i sammanhang med den kort förut inrättade
särskilda undervisningen i oftalmiatrik, hade denne amanuens äfven öfvertagit
den befattning vid ögonpolikliniken, som dittills ålegat underkirurgen.
Till följd af det ökade patientantalet hade det emellertid snart blifvit
omöjligt för den kliniske amanuensen att ensam tjenstgöra både vid kliniken
och polikliniken i oftalmiatrik, och vid hans sida hade derför måst
ställas . en poliklinisk amanuens, som med honom delade arbetet på polikliniken.
Huru patientantalet å polikliniken under de senaste tio åren
vuxit, framginge af följande uppgifter:

År	1889	var	antalet patienter 2,015	och operationer	213
»	1890		»	» 2,129	»	»	177
»	1891	»	»	» 2,009	»	»	170
»	1892	»	»	* 2,228	»	»	225
»	1893	»	»	» 2,526		»	341
»	1894	»	»	» 2,769	»	»	268
	1895	»	»	» 3,198	»	»	325
»	1896	»	»	» 3,740	»	»	347
»	1897	»		» 4,014	»	»	232
»	1898	»	»	» 4,144	»	»	252.

Då emellertid en stor del af dessa patienter besökte polikliniken flere
gånger, många till och med dagligen under flere månader, borde, enligt
lärarekollegiets åsigt, antalet besök uppskattas till 3 a 4 gånger mera än antalet
patienter. Hvilken betydelse den på detta sätt växande polikliniken skulle
hafva för undervisningen, vore uppenbart. Ej nog med att sjukmaterialet
derstädes användes tre dagar i veckan under de tider, då den obligatoriska
undervisningen påginge, utan äfven eljest besöktes polikliniken dagligen af
medicine kandidater under längre eller kortare tid, då de under vederbörlig
tillsyn och ledning öfvade sig med undersökning af ögonsjuka,
användande af ögonspegeln, bestämmande af glasögon, receptskrifning och
dylikt. Allt detta hade medfört ökade anspråk på. den polikliniske amanuensen.
Honom ålåge det i första hand mottaga, undersöka och i journalen
införa de ögonsjuka, om dem göra anteckningar, lemna dem den
första behandlingen, assistera vid och sjelf utföra operationer, utvälja de
patienter, som lämpade sig för undervisningen, biträda vid handledandet af
de studerande, lemna dem råd och upplysningar vid undersökningen af
de ögonsjuka in. in. Hans dagliga arbete, helg- och söckendag, kräfde
Bih till Rilcsd. Prat. 1900. 4 Samt. 1 Afd. 9 Håft. 29

226

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

numera 4 å 5 timmar. Då emellertid ingen som helst direkt ersättning
eller godtgörelse lemnades amanuensen för hans myckna arbete samt till
och med den rätt till tjenstårsberäkning, hvaraf han förut varit i åtnjutande,
genom kongl. kungörelsen den 19 oktober 1894 blifvit honom beröfvad,
hade det naturligtvis varit förenadt med ej ringa svårighet att till
platsen i fråga erhålla lämpliga personer. Endast undantagsvis hade någon
medicine licentiat befunnits villig åtaga sig tjensten, och densamma hade derför
i allmänhet måst uppehållas genom medicine kandidat. Denne, som
behöfde använda en del af sin tid till examensstudier, hade vanligen ej
kunnat stanna längre tid vid ifrågavarande befattning, utan leinnat den
efter några månader, så snart han sjelf blifvit nödtorftligen utbildad i
specialfacket. Huru täta ombytena varit, framginge deraf att, sedan amanuensbefattningen
år 1892 inrättats, ej mindre än 17 olika personer
beklädt densamma. Ett så ofta inträffande ombyte kunde emellertid icke
vara till båtnad vare sig för behandlingen af de sjuke eller för undervisningen
i ämnet. Det vore synnerligen önskligt, dels att till amanuens vid
polikliniken erhölles en medicine licentiat, dels ock att tjensten under
längre tid, än hittills varit fallet, uppehölles af en och samma person.
Dessa önskningsmål skulle utan tvifvel uppnås, derest det begärda anslaget
blefve beviljadt.

För egen del har departementschefen förklarat, att han ansåge behofvet
af nu ifrågakomna amanuenstjenst, som redan under flere år
upprätthållits af personer, hvilka derför ej åtnjutit någon direkt ersättning,
vara obestridligt. För att kunna för platsen förvärfva fullt kompetenta
personer och undvika allt för täta ombyten derå vore det, enligt departementschefens
åsigt, emellertid nödvändigt, att åt dess innehafvare någon
ersättning bereddes. Departementschefen hemstälde derför, det Kongl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen att till arfvode åt en amanuens vid karolinska
mediko-kirurgiska institutets oftalmiatriska poliklinik å serafimerlasarettet
på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 900 kronor.

Under åberopande af de skäl, som af utskottet anförts till stöd för
dess under nästföregående punkt 63:o) gjorda hemställan, tillstyrker utskottet,

att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må till arfvode åt en amanuens
vid karolinska mediko-kirurgiska institutets oftalmiatriska
poliklinik å serafimerlasarettet på extra stat för år 1901
anvisa ett belopp af 750 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

227

65:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom framstälda förslag får Ang.

utskottet hemställa, _ Zlanulnf vid

att Riksdagen må, i likhet med hvad under en följd gynekoiogMa
af år egt rum, för år 1901 på extra stat anvisa 900
kronor till arfvode åt en amanuens vid Karolinska
mediko-kirurgiska institutets gynekologiska klinik.

66:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning får anfjg9''m
Utskottet hemställa, kliniker för

att Riksdagen, i likhet med hvad för de senare åren . barn~

o i smkaomar.

egt rum, må på extra stat för år 1901 anvisa: TRål

a) till en pediatrisk klinik vid kronprinsessan Lo- *-visas vårdanstalt för sjuka barn ett belopp af 1,800
kronor; och

b) till en poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm

2,800 kronor, att utgå under vilkor, att Stockholms stad
för polikliniken tillskjuter samma belopp för år 1901.

67:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning hemställer anfjfför

Utskottet, teckningar i

att Riksdagen, på sätt för de senare åren egt rum, vet^(‘sf°lpf9a
må till bekostande af teckningar i vetenskapliga ändamål [gg n''
vid karolinska institutet bevilja ett extra anslag för år
1901 af 1,500 kronor.

68:o) Med anledning af hvad Kongl. Maj:t derom föreslagit, hemställer atf£9''m

utskottet, materiel för

att Riksdagen må för anskaffande och underhåll afoftaimiatnska

o kiLmiKPn

materiel för oftalmiatriska kliniken vid karolinska insti- r,,,, -i
tutet på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 500 L
kronor.

69:o) Kongl. Maj:t har föreslaget Riksdagen att till aflönande af ett M

vaktmästarebiträde vid karolinska mediko-kirurgiska institutets bakteriologiska vaktmästarelaboratorium
på extra, stat för år 1901 anvisa ett belopp af 500 kronor.^^*^!^
Föredragande departementschefen har till statsrådsprotokollet i detta laboratoriet.
ärende erinrat, hurusom på Kongl. Maj:ts framställning 1899 års Riksdag [67.]
beviljat medel för aflönande af en vaktmästare vid karolinska medikokirurgiska
institutets bakteriologiska laboratorium.

Redan i skrifvelse till universitetskanslern den 16 november 1898

228

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Ang.

anslag till
fyllande af
brist i allmänna
materielanslaqet.

[68.]

hade institutets lärarekollegium anhållit om utverkande af ett anslag å
500 kronor till aflönande af ett vaktmästarebiträde vid bakteriologiska
laboratoriet, dervid kollegiet hänvisat på åtskilliga allmänt kända händelser,
som nyss förut inträffat vid ett bakteriologiskt laboratorium i Wien
under derstädes pågående undersökningar af pestbacillen och hvilka händelser
ytterligare ådagalagt, huru i hög grad vigtigt det vore, att vid de
bakteriologiska laboratorierna iakttoges den största möjliga renlighet och
noggrannhet, på det att icke de smittämnen, som vid dessa laborationer
användes, skulle spridas till dem, som vore sysselsatta med laborationerna,
eller andra, utomstående personer.

I skrifvelse till universitetskanslern den 6 september 1899 hade lärarekollegiet
förnyat sin berörda anhållan och dervid anfört, att de arbeten,
som vid det bakteriologiska laboratoriet måste öfverlemnas åt vaktmästare,
vore i hög grad tidsödande, isynnerhet vid vissa tider, då laborationerna
för undervisningsändamål påginge och laboranternas antal kunde uppgå
till mer än 20 samtidigt. Särskild! under dessa hvarje termin återkommande
perioder af ökadt arbete vore i och för rengöringen af lokalerna,
diskning af kulturkärl m. m. ett biträde åt vaktmästaren af behofvet påkalladt
för att så mycket som möjligt förekomma smittämnenas spridning.

Universitetskanslern hade vid anmälan af institutets anslagsbehof tillstyrkt
bifall till lärarekollegiets nu nämnda framställning.

Med anledning af hvad sålunda förekommit hemstälde departementschefen
hos Kongl. Maj:t om aflåtande till Riksdagen af nu ifrågavarande
framställning.

Då utskottet icke funnit behofvet af ifrågavarande anslag vara på ett
tillfyllestgörande sätt ådagalagdt, hemställer utskottet,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke må
af Riksdagen bifallas.

70:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, till täckande af den
del af bristen i karolinska mediko-kirurgiska institutets allmänna materielanslag
för år 1897, hvilken afsåge poster, ingående i 1898 års räkenskaper,
på extra stat för år 1901 anvisa 1,691 kronor.

Till det i ärendet förda statsrådsprotokoll har departementschefen erinrat,
hurusom i protokollet öfver ecklesiastikärenden den 13 januari 1899
funnes omförmäld en af lärarekollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska
institutet gjord framställning om anvisande af medel för täckande af den
under år 1897 uppkomna bristen i institutets allmänna materielanslag.

Statsutskottets Utlåtande N;o 9.

229

Enligt hvad institutets räkenskaper för nämnda år utvisat, hade bristen
utgjort 2,689 kronor 69 öre. Denna siffra hade emellertid icke innehållit
hela den under år 1897 uppkomna bristen, da tva poster, upptagande
närmare omförmäld tryckningskostnad till sammanlagdt belopp af 1,691
kronor, kommit att inflyta i 1898 års räkenskaper, ehuru de bort upptagas
i räkenskaperna för år 1897. Lärarekollegiet hade derför hemstält, att
framställning måtte göras hos Riksdagen om anvisande af 4,880 kronor 69
öre till fyllande af berörda brist.

Då frågan om betäckande af den del af den angifna bristen, som
afsett poster- ingående i 1898 års räkenskaper, icke lämpligen syntes böra
göras till föremål för ompröfning, innan sistnämnda års räkenskaper behörigen
afslutats, hade departementschefen vid ärendets föredragning tillstyrkt
proposition, afseende allenast fyllande af den brist, som a anslaget
uppstått enligt 1897 års räkenskaper.

Denna departementschefens hemställan hade Kongl. Maj:t gillat, och
propositionen i ämnet hade af 1899 ars Riksdag blifvit bifallen.

Sedan räkenskaperna för år 1898 numera blifvit afslutade, hade saväl
lärarekollegiet som universitetskanslern hemstält, att af Riksdagen måtte
äskas erforderliga medel för täckande af den del af bristen i institutets allmänna
materielanslag för år 1897, hvilken afsåge poster, ingående i 1898
års räkenskaper; och har departementschefen tillstyrkt, att Kongl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen att för sadant ändamål pa extra stat för ar 1 901
anvisa ett belopp af 1,691 kronor.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, ma pa extra stat för ar 1901
bevilja ett anslag af 1,691 kronor för täckande af den
del af bristen i karolinska mediko-kirurgiska institutets
allmänna materielanslag för år 1897, hvilken afser poster,
ingående i 1898 års räkenskaper.

Allmänna läroverken och pedagogierna.

7 l:o) Med anledning Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning hem- m

c+ Jill pr

att Riksdagen må till tillfällig löneförbättring åt
lärarne vid de allmänna läroverken och pedagogierna, L69.J

230

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

att utgå efter samma grunder som för innevarande år,
på extra stat för år 1901 anvisa enahanda belopp, som
för ändamålet är i detta års riksstat uppfördt, eller
429,725 kronor.

arfvode* åt 72:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen måtte till ar/voden åt
extra lärare, extra och vikarierande ämneslärare vid de allmänna läroverken på extra
[70.] stat för år 1901 anvisa 148,000 kronor.

För nämnda ändamål anvisade 1899 års Riksdag på extra stat för
innevarande år 131,800 kronor. Det har emellertid, enligt hvad i statsrådsprotokollet
meddelas, visat sig, att det anslag af 2,000 kronor till aflöning
af en extra ordinarie lektor vid hvartdera af allmänna läroverken i Vesterås,
Lulea, Östersund och Kristianstad, som-af 1898 års Riksdag beviljats för
undervisningens utsträckning vid dessa läroverk till sjunde klassen äfven
pa reallinien, icke för ändamålet varit tillräckligt, då undervisning å nämnda
linie skulle anordnas inom båda afdelningarna af sjunde klassen. För innevarande
läsår hade nemligen derutöfver för sagda ändamål kräfts aflöning
åt en extra lärare med 1,800 kronor vid två af berörda läroverk, vid
hvilka redan nu en öfre sjunde realklass upprättats. Genom lärjungeantalets
ökning, särskildt i de lägre klasserna, vid ett flertal läroverk hade
dessutom anspråken på extra lärarekrafter stegrats. Departementschefen
hade derför ansett sig böra föreslå Kongl. Maj:t att af Riksdagen äska på
extra stat för år 1901 till arfvoden åt extra och vikarierande ämneslärare
vid de allmänna läroverken ett belopp af 148,000 kronor.

Utskottet, som icke funnit anledning till erinran emot hvad sålunda
föreslagits, hemställer,

att Riksdagen må på extra stat för år 1901 bevilja
ett anslag af 148,000 kronor till arfvoden åt extra och
vikarierande ämneslärare vid de allmänna läroverken.

anslag^ ut- .73:0) Kongl. Maj:t har vidare föreslagit Riksdagen att, för beredande
sträckning af af tillfälle till utsträckning af undervisningen å reala linien vid allmänna
VvfdraUmänna^rover^et * Hernosand till och med sjunde klassen, på extra stat för år
läroverket i 1901 anvisa 2,000 kronor till aflönande af en extra ordinarie lektor.
Hernosand. Vid föredragning inför Kongl. Maj:t af detta ärende har departeL71\l
mentschefen anmält, att eforus öfver Hernösands stifts allmänna läroverk
med öfverlemnande af en utaf läroverkskollegiet vid allmänna läroverket
i Hernosand derom gjord framställning och under instämmande i de af

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

231

kollegiet anförda skäl hos Kongl. Magt anhållit, det Kongl. Magt måtte
vidtaga åtgärder, ledande dertill att fullständig undervisning äfven å reallinien
infördes vid nämnda läroverk; och hade sedermera framställning
i enahanda syfte gjorts af stadsfullmägtige i Hernösand, till hvilken framställning
såväl magistraten derstädes som Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Vesternorrlands län tillstyrkt bifall.

Till stöd för de gjorda framställningarna hade läroverkskollegiet och
stadsfullmägtige anfört följande. Då sjette och sjunde realklasserna vid
allmänna läroverket i Hernösand under åren 1877—1880 indrogos, syntes
motiven dertill varit dels det dåvarande ringa antalet lärjungar i dessa
klasser, dels ock beräkningen att, då samtidigt allmänna läroverket i Sundsvall
gjordes fullständigt på reallinien, de lärjungar, som genomgått femte
realklassen i Hernösand, skulle för fortsättning af sina studier öfvergå till
läroverket i Sundsvall. Denna beräkning hade emellertid icke visat sig
rigtig, ty under åren 1877—1897 hade, efter hvad Hernösands läroverks
matrikel utvisade, ej flere än nio eller — då anteckningarna delvis vore
ofullständiga — på sin höjd sjutton lärjungar från Hernösands femte realklass
afgått till läroverket i Sundsvall. Orsaken härtill vore antagligen
att söka i afståndet och de vintertiden besvärliga kommunikationerna mellan
de båda städerna, hvartill kornme, beträffande lärjungar från Hernösands
stad, att föräldrarnes i allmänhet svaga förmögenhetsvilkor i de flesta fall
gjorde för dem omöjligt att sända sina söner till läroverk utom staden.
Det lede emellertid intet tvifvel, att, om dessa hindrande omständigheter ej
förefunnes, skulle åtminstone numera, då realstudierna beträffande såväl
det anseende, de åtnjöte, som de fördelar, de skänkte, blifvit i det närmaste
jemnstälda med de klassiska, största delen af lärjungarne i fjerde ocli femte
realklasserna, uppgående för åren 1888—1897 i medeltal till respektive 13
och 8, fortsätta studierna på reallinien. Under nu rådande förhållanden
hade deremot lärjungarne antingen nödgats att, sedan de genomgått tredje
klassen, öfvergå på latinlinien äfven om deras håg och fallenhet afgjordt
legat åt de reala studierna, hvarigenom läroverkets högre klasser blifvit
uppblandade med element, som derstädes ej varit på sin plats, eller ock
både de tvungits att, då de lemnat femte realklassen, afbryta sina studier
och med otillräcklig teoretisk underbyggnad kasta sig in på någon af dessa
lägre praktiska banor, der utsigten till en någorlunda sjelfständig ställning
i allmänhet vore föga god. Tydligt vore derför, att lärjungeantalet i de
ifrågasatta nya realklasserna skulle betydligt öfverstiga ofvannämnda medeltal
för femte realklassen, särskilt om man toge i beräkning dels att i
många fall lärjungar från nordligare delen af provinsen, ehuru de haft
kortare eller åtminstone ej längre väg till Hernösand, föredragit läroverket

232

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

i Umeå såsom varande fullständigt på reallinien, dels ock den starka utveckling
på det industriel oområdet, som de senare åren utmärkt trakten
kring Hernösand, särskildt Ångermanelfvens floddal, och som måste hafva
till följd att, derest läroverket i Hernösand gjordes fullständigt å reallinien,
lärjungar från den staden omgifvande landsbygden, der intresset för praktisk
verksamhet starkt framträdde, skulle i ökadt antal tillföras läroverket.
Jemförde man läroverket i Hernösand med läroverken i Östersund och
Luleå, hvilka länge varit försedda med reallinie i sjette klassen och nyligen
genom anslag af Riksdagen blifvit tillökade med en sjunde realklass, visade
det sig, att Hernösands läroverk, ehuru i saknad af reallinie i sjette och
sjunde klasserna, dock i fråga om lärjungeantalet vore jemnstäldt med läroverket
i Östersund och stode framför läroverket i Luleå. Lika starka och
delvis samma skäl, som talat för fullständig reallinie vid sistnämnda två
läroverk, kunde otvifvelaktigt anföras till förmån för läroverket i Hernösand.

Vidare hade läroverkskollegiet påpekat de olägenheter, som med afseende
å lärareprofven uppstode af den nuvarande anordningen. Vid läroverket
i Hernösand skulle nemligen alla prof för lärareplatser vid de allmänna
läroverken inom stiftet afläggas, och upprepade gånger hade inträffat,
att för lektorsprof i vissa ämnen såväl lärjungar som lärare från
andra läroverk måst begifva sig till Hernösand.

I ärendet hade jemväl ingifvits dels utdrag af stadsfullmägtiges protokoll
den 14 november 1899, utvisande att stadsfullmägtige anslagit ett
belopp af 10,000 kronor för beredande af det ökade utrymme för
skolan, som genom undervisningens ifrågasatta utsträckning kunde blifva
erforderligt, dels ock utdrag af läroverkskollegiets protokoll den 16 i samma
månad, deri funnes redogjordt för de förändringar och nybyggnader vid
läroverkshuset, som föranleddes af den ifrågastälda utvidgningen. Kollegiet
hade som sin åsigt uttalat, att lärorummens antal, äfven om åtskilliga
klasser skulle komma att delas i parallelafdelningar, skulle blifva fullt tillräckligt
liksom äfven att rummen, hvad storlek beträffade, skulle blifva
fullt tillfredsställande och i stånd att mottaga äfven ett högst betydligt
ökadt lärjungeantal. Kollegiet ansåge, att läroverket i stadens nyssnämnda
anslag och sin egen jubileumsfond, uppgående till öfver 30,000 kronor, egde
medel, fullt tillräckliga för verkställande af de tilltänkta förändrings- och
nybyggnadsarbetena.

Hvad läroverkskollegiet och stadsfullmägtige i saken andragit syntes
departementschefen ådagalägga behofvet och gagnet af den föreslagna utsträckningen
af undervisningen vid läroverket i Hernösand. Då utsträckningen
enligt hans åsigt borde ske allenast gradvis med en klass hvarje
år, skulle för densammas genomförande till en början fordras allenast

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

233

anställandet af en ny lärare vid läroverket, De grunder, som för riksdagarne
åren 1898 och 1899 varit bestämmande vid anvisande af medel
till utsträckning af undervisningen å reallinien vid läroverken i Vesterås,
Kristianstad, Östersund och Luleå, ansåge departementschefen äfven i nu
föreliggande fall ega tillämplighet och hemstälde förty, att Kongl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen att, för beredande af tillfälle till utsträckning af
undervisningen å reala linien vid allmänna läroverket i Hernösand till och
med sjunde klassen, på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 2,000
kronor till aflönande af en extra ordinarie lektor.

Emot hvad sålunda af Kongl. Maj:t föreslagits har utskottet icke
funnit anledning framställa någon erinran; och får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen må för beredande af tillfälle till utsträckning
af undervisningen å reala linien vid allmänna
läroverket i Hernösand till och med sjunde klassen på
extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 2,000 kronor
till aflönande af en extra ordinarie lektor.

Under förutsättning af bifall härtill samt till hvad utskottet under
nästföregående punkt hemstält, skulle extra anslaget för år 1901 till arfvoden
åt extra och vikarierande ämneslärare vid de allmänna läroverken
komma att utgöra sammanlagdt 150.000 kronor.

Högre skolor för qvinlig ungdom.

74:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen måtte på extra stat Ang.
för år 1901 anvisa 6,000 kronor till resestipendier åt föreståndarinnor och rea lärarinnor vid högre skolor iör qvinlig ungdom och samskolor, under högre skovilkor
och bestämmelser Kongl. Maj:t kunde finna godt föreskrifva. l°uJgTom''oeh

Föredragande departementschefen har till statsrådsprotokollet anmält, samskolor.
att åtskilliga föreståndare och föreståndarinnor för högre läroverk för qvinlig [72.]
ungdom uti en den 12 juni 1899 till Kongl. Maj:t ingifven skrifvelse anhållit,
att Kongl. Maj:t måtte bereda tillfälle för vid sådana läroverk anstälda
språklärarinnor att af statsmedel erhålla resestipendier för språkstudier
i främmande land.

Till stöd för den sålunda gjorda framställningen hade till en början
anförts följande.

De framsteg, som undervisningen inom de högre flickskolorna på senare

Bill. till Rikad. Prof,. 1900. 4 Sami. 1 Afd 9 Raft. 30

234

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

tider gjort, hade visat sig icke minst på språkundervisningens område. I
samma mån som undervisningen i språk tagit en mera konkret och praktisk
form, hade emellertid fordringarna på en lärarinnas kunskaper och färdighet
i det språk, hvari hon undervisade, blifvit betydligt skärpta. Detta
hade skett till en '' sådan grad, att numera en språklärarinna näppeligen
kunde tillfredsställande sköta sin undervisning, derest hon icke upprepade
gånger med icke alltför långa mellantider kunde få tillfälle att genom
studier i främmande land följa med det lefvande språkets fortgående utveckling
och särskildt uppöfva sin färdighet i att muntligen uttrycka sig
fullt rigtigt. Den principen, att en lärare i ett främmande lefvande språk
sjelf borde på detta språks egen mark hafva gjort sig förtrogen med detsamma,
vore ju också af statsmagterna erkänd genom de icke obetydliga
resestipendier, som för språkstudier i främmande land utginge af statsmedel
till lärare vid de allmänna läroverken.

Med stor tacksamhet erkännande, att genom den med anledning af
Kongl. Maj:ts proposition af Riksdagen för några år sedan beviljade höjning
af statsbidraget till de högre flickskolorna dessas ekonomiska ställning
i betydlig grad förbättrats, hade petitionärerna emellertid påpekat,
att flickskolornas ekonomi ännu ej vore sådan, att den gjorde det möjligt
för flickskolorna att gälda andra utgifter än sådana, som omedelbart
ålåge dem. Till stöd för rigtigheten häraf behöfde endast åberopas den
omständigheten, att de högre flickskolornas ekonomi än i dag hufvudsakligen
stödde sig på elevernas afgifter. Och äfven om mot petitionärernas
förmodan och åsigt denna inkomstkälla skulle kunna ökas genom förhöjning af
afgifterna, vore det tvifvel underkastadt, huruvida detta ur samhällets synpunkt
kunde vara lämpligt och öfverensstämma med att undervisningen
vid de allmänna läroverken vore nästan afgiftsfri. Då de högre flickskolornas
ekonomi vore sådan, som den sålunda angifvits, kunde på deras
utgiftsstat icke uppföras någon post till resestipendier af ifrågavarande
natur, vare sig den skulle utgå som högre löner åt språklärarinnor, hvaremot
flere skäl talade, eller annorledes.

Vidare hade till grund för framställningen andragits.

Frågan, huruvida icke språklärarinnorna sjelfva skulle kunna bekosta
sina utländska studieresor, måste obetingadt besvaras nekande. Lärarinnelönerna
vid de högre flickskolorna utginge med olika belopp från något
under till något öfver 1,000 kronor årligen, beroende på lokala och andra
förhållanden, och kunde i genomsnitt anses utgöra 1,000 kronor årligen. En
sådan lön, hvilken betydligt understege mången i praktiskt yrke anstäld
qvinnas, kunde omöjligt i och för sig förslå till att bekosta utländska resor.
Redan bostad och mat för året kunde icke beräknas till lägre än 600 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

235

Sedan korame utgifter till kläder, böcker, resor, pensionsafgift och skatter
m. m., hvartill kunde läggas det svåra och tyvärr ej^ sällsynta, fall, att
lärarinnan hade skuld från sin studietid att gälda. Da någon tillräcklig
besparing på lärarinnelönen i och för bekostande af utländska resor således
icke kunde åstadkommas, återstode den utvägen, att lärarinnan genom
enskild undervisning under terminer och ferier skulle söka skaffa sig de
nödiga medlen, men genom tjenstgöringen i skolan förbrukades för visso
så mycket af både kroppsliga och andliga krafter, att dylikt extra arbete
blefve sådan sten på redan förut tung börda, att bördan krossade sin bärarinna.
Det borde derför anses vara nödvändigt, att ferierna finge vara hvad de
vore ämnade till, nemligen en hvilotid, och det så mycket mer som i annat
fall största fara vore för handen, att lärarinnorna rätt snart genom öfveransträngning
skulle förlora helsa och arbetsförmåga och att den svenska
flickskolan beröfvades många af sina mest nitiska och dugande krafter.
Möjlighet för lärarinnorna att sjelfva bekosta sina studieresor kunde följaktligen
icke anses förefinnas.

öfver ifrågavarande framställning hade domkapitlen äfvensom direktionen
öfver Stockholms stads undervisningsverk, efter erhållen remiss,
afgifvit utlåtanden och dervid, med åberopande af de i den gjorda framställningen
anförda skäl, samtliga gjort hemställan derom, att Kongl. Maj:t
i anledning af framställningen måtte bereda, lärarinnor i främmande lefvande
språk vid landets högre flickskolor tillfälle att med stipendier af
allmänna medel företaga studieresor i utlandet. En ledamot af domkapitlet
i Visby hade dock varit af annan mening och på anförda skäl ansett, att
domkapitlet icke bort förorda ifrågavarande framställning. I fråga, om
storleken af det för ändamålet erforderliga beloppet hade af domkapitlet
i Göteborg yttrats, att ett belopp borde anvisas, som vore minst lika
stort som det, hvilket vore bestämdt till resestipendier för lärare i främmande
lefvande språk vid rikets allmänna läroverk.

Efter det nu nämnda utlåtanden afgifvits, hade emellertid åtskilliga
lärarinnor vid flickskolor och samskolor under november månad nästlidet
år till Kongl. Maj:t ingifvit en framställning derom att, derest Kongl. Maj:t
komme att på grund af nyss omförmälda hemställan hos Riksdagen begära
anslag af allmänna medel till resestipendier åt lärarinnor, denna begäran
måtte erhålla sådan form, att af de eventuelt beviljade medlen resestipendier
måtte kunna tilldelas lärarinnor vid högre flickskolor för bedrifvande
af företrädesvis språkstudier, men äfven studier beträffande undervisningen
i andra ämnen och beträffande skolors organisation och förvaltning, samt
att stipendierna måtte kunna sökas och innehafvas äfven af vid samskolor
anställa lärarinnor.

236

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Såsom skäl härför hade i hufvudsak anförts följande.

Ej blott beträffande undervisningen i främmande lefvande språk utan
jemväl i fråga om undervisningen i skolans öfriga ämnen hade under
senare tider anspråken på lärarinnorna betydligt stegrats. En följd deraf
vore, att för lärarinnorna allt större behof gjort sig gällande att förvärfva
djupare insigter såväl i de särskilda ämnena som i deras metodiska behandling
vid skolundervisning. Särskildt för dem, som hade att undervisa
i . historia och geografi, vore studieresor af stor betydelse, och anmärkningsvärdt
vore det äfven, af hvilket gagn det kunde vara för flickskolorna,
om deras föreståndarinnor sattes i tillfälle att taga kännedom om
skolornas organisation i andra länder.

Att såväl Kongl. Maj:t som Riksdagen behjertat vigten af att bereda
tillfälle för dem, som arbetade i skolans tjenst, att företaga studieresor,
framginge dels af de anslag, som för sådant ändamål beviljats att årligen
utgå till lärare vid rikets allmänna läroverk, dels af det reseunderstöd,
som senaste Riksdag för år 1900 å extra stat beviljat åt lärare och lärarinnor
vid folkskolorna i riket.

Enahanda skäl, som talade för beviljande af reseunderstöd åt lärarinnor
vid de högre flickskolorna, gälde äfven rörande stipendier till lärarinnor
anstälda vid samskolor, af hvilka under de senare åren ett icke ringa
antal upprättats i riket. De vid dessa skolor anstälda lärarinnorna egde
samma utbildning och ungefär samma ekonomiska ställning som lärarinnorna
vid de högre flickskolorna, och det vore derför högst önskvärdt,
om de förra kunde komma i åtnjutande af samma förmåner som de
senare.

Af ett till departementschefen öfverlemnadt utdrag af protokoll, hållet
hos Pedagogiska sällskapet i Stockholm den 11 november sistlidet år, framginge,
att berörda sällskap beslutit uttala sin lifliga anslutning till den af
departementschefen nu senast omförmälda framställningen.

För egen del har departementschefen anfört följande.

Visserligen hade det understöd, som från statsverket utgått till högre
skolor för qvinlig. ungdom, på senare tider i väsentlig mån ökats samt
utsträckts äfven till vissa samskolor. Otvifvelaktigt vore ock, enligt departementschefens
åsigt, att dessa läroanstalter härigenom satts i stånd att
bättre än förut fylla sin uppgift. Men tydligt vore dock, att dessa läroanstalter
icke, vare sig af dem tilldelade understödsmedel eller af andra
tillgångar, kunde vara i tillfälle att åt sina lärarinnor lemna bidrag till
studieresor för deras ytterligare utbildning i de särskilda läroämnena eller
för att i andra land taga kännedom om motsvarande skolors organisation,
förvaltning m. in.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

237

Då emellertid dylika studieresor vore af stor betydelse ej blott för
undervisningen i främmande lefvande språk, utan äfven för undervisningen
i andra ämnen samt för skolornas anordning i det hela och då våra högre
flickskolor, enligt departementschefens förmenande, näppeligen kunde hålla
jemna steg med dylika läroanstalter i andra länder eller med våra högre
gossläroverk, derest icke deras lärarepersonal sattes i tillfälle att begagna
ifrågavarande utbildningsmedel, ansåge departementschefen af synnerlig
vigt, att dylikt tillfälle bereddes bemälda lärarepersonal. Med hänsyn till
det stora antal lärarinnor, som verkade vid berörda läroanstalter, och de
talrika ansökningar om reseunderstöd, som af sådana lärarinnor redan
ingifvits, ehuru något särskildt anslag för ändamålet för närvarande ej
funnes, ansåge departementschefen det erforderliga beloppet böra beräknas
till åtminstone 6,000 kronor.

Departementschefen hemstälde derför, att Kongl. Maj:t måtte hos Riksdagen
göra nu omförmälda framställning.

Utskottet, som funnit sig böra tillstyrka förevarande af Kongl. Maj:t
gjorda framställning, hemställer alltså,

att Riksdagen må på extra stat för år 1901 bevilja
ett anslag af 6,000 kronor till resestipendier åt föreståndarinnor
och lärarinnor vid högre skolor för qvinlig
ungdom och samskolor, under de vilkor och bestämmelser,
Kongl. Magt kan finna godt föreskrifva,

Högre lärarinneseminariet.

75:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning, hemställer
utskottet,

att Riksdagen må för beredande åt lärare och
lärarinnor vid högre lärarinneseminariet af tillfällig löneförhättring
jemväl för år 1901, att utgå efter samma grunder
som den för innevarande år beviljade, för nämnda
år på extra stat anvisa enahanda belopp som för år
1900 eller 3,250 kronor.

Ang.

tillfällig löneförbättring.

[73]

hemställer utskottet:

76:o) Med anledning af hvad Kongl. Maj:t i sådant afseende föreslagit,fjerdfnlrtkur.

sen samt

a) att Riksdagen må för fortsatt uppehållande
den valfria fjerde årskursen vid högre lärarinneseminarietvid seminariet.

[74.]

238

Statsutskottets Utlåtande N:o .9.

på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 3,000
kronor; samt

b) att Riksdagen må för beredande af fortsatt undervisning
i huslig ekonomi vid seminariet och dermed förenade
normalskolan för flickor på extra stat för år 1901
anvisa ett belopp af 5,000 kronor.

Ang. 77:o) Kongl. Makt har föreslagit Riksdagen att för uppförande af en

statens normal-jör statens normalskola för flickor afsedd byggnad, i hufvudsaklig öfverfiickorm^m
enssfämmelse med uppgjorda ritningar, samt för verkställande af vissa
[75.] ändrings- och reparationsarbeten i seminariets och normalskolans nuvarande
lärohus, bevilja ett anslag af 315,187 kronor-och deraf på extra
stat för år 1901 anvisa ett belopp af 115,187 kronor.

Föredragande departementschefen har till statsrådsprotokollet anmält,
att direktionen öfver högre lärarinneseminariet i skrifvelse till Kongl. Maj:t
den 14 september 1899 med bifogande af ritningar, beskrifning och kostnadsförslag
till en nybyggnad för statens normalskola för flickor, ämnad att uppföras
å en obebyggd del af den tomt, som vore upplåten åt högre
lärarinneseminariet och nämnda dermed förenade skola, anhållit, att Kongl.
Maj:t måtte hos Riksdagen äska anslag å 300,000 kronor till en dylik läroverksbyggnad.
Vidare hade direktionen begärt utverkande af ett anslag å 15,187
kronor, som enligt jemväl öfverlemnadt kostnadsförslag erfordrades för reparation
och ändringar i det nuvarande läroverkshuset. Sina framställningar
i dessa afseenden hade direktionen på följande sätt närmare utfört och
med skäl beledsagat.

Sedan flere år tillbaka hade högre lärarinneseminariet och normalskolan
för flickor varit mycket trångbodda i sin nuvarande gemensamma lokal.
Behofvet af en nybyggnad eller en tillbyggnad till det nuvarande läroverkshuset
hade nemligen gjort sig starkt känbart redan i slutet af 1880-talet, och allt ifrån den tiden hade man sökt efter medel och utvägar att
få detta behof tillgodosedt. Med anledning af eu utaf rektor till direktionen
ingifven »promemoria angående de förenade läroverkens behof af en större
lokal» hade direktionen år 1892 vändt sig till en arkitekt, som anmodats
att uppgöra två alternativa förslag till nybyggnad för normalskolans räkning.
Det ena af dessa förslag hade afsett nybyggnad å en till läroverkets
egendom gränsande tomt, som eventuelt stått att köpa, det andra förslaget
hade gått ut på att lägga det nya skolhuset delvis å egen tomt och delvis
å stycken af granntomter, till hvilkas förvärfvande utsigt förefunnits. Men
sedan preliminära ritningar och kostnadsberäkningar uppgjorts, hade båda
dessa förslag visat sig draga så stor kostnad, att direktionen ansett inga

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

239

utsigter Unnas att få dem utförda. Direktionens bemödande hade derför
sedermera åsyftat att få till stånd en antaglig ritning till en skolhusbyggnad,
belägen helt och hållet inom gränserna af läroverkets nuvarande
tomt, Detta hade till en början synts möjligt endast under den förutsättning,
att läroverket kunde få rätt att bygga fasad emot en till dess tomt
gränsande blindgata, som vore enskild egendom. Sedan underhandlingarna
med gatans egare angående förvärfvandet af dylikt servitut misslyckats,
hade direktionen varit betänkt på att söka få köpa det angränsande hus,
med hvilket eganderätten till sagda blindgata följde. Denna affär hade
emellertid visat sig så pass vansklig, att direktionen helst ville undvika att
inlåta sig på densamma. Ett nytt försök att tillgodogöra sig den befintliga
tomten hade derför gjorts; och man hade slutligen lyckats erhålla eu
förslagsritning, som visade möjligheten att, med användande af en mindre
del af skolans lekplan, å denna tomt uppföra en för normalskolan tillräcklig
och lämplig byggnad, som ej fordrade fasad åt blindgatan. Det
vore detta förslag, som direktionen nu ville underställa Kongl. Maj:ts pröfning,
i förhoppning att det skulle varda af Kongl. Maj:t gilladt och till
utförande befrämjadt.

Såsom af den ritningarna åtföljande beskrifningen ° framginge, vore
den föreslagna nya byggnaden afsedd till lokal för en åtta-klassig skola
med två parallelafdelningar inom hvarje klass. Afsigten vore ock att der
inrymma hela den utvidgade normalskolan med undantag af de förberedande
klasserna eller småskoleklasserna, hvilka jemte seminariets afdelningar
skulle qvarstanna i det gamla skolhuset. Detta vore nemligen
ej större, än att det jemnt räckte för seminariet och småskolan, sedan åtskilliga
vigtiga kraf blifvit tillgodosedda.

Hvad som framför allt gjorde en nybyggnad för eu utvidgad normalskola
nödvändig, vore den omständigheten, att skolan i dess nuvarande
skick vore ett alldeles otillräckligt öfningsfält för seminariets lärjungar.
Ehuru skolan vore belagd med så många öfnings- och proflektioner, som
den rimligen kunde bära, finge hvarje seminarieelev ej gifva mer än lö
dylika lektioner, afgångsprofvet inräknadt, under hela sin kurs. Att elevernas
praktiska utbildning af sådan anledning måste blifva bristfällig, vore
uppenbart, särskildt genom eu jemförelse med förhållande]ia vid vara öfriga
lärare-bildningsanstalter. Vid de allmänna läroverk, som vore profarsläroverk,
finge hvarje lärareelev under profåret gifva omkring 70 öfningsoch
proflektioner, och vid folkskolelärareseminarierna gåfve hvarje elev
under sin seminariekurs omkring 40 dylika lektioner. Dock finge profkandidaten
begränsa sin praktiska kurs till tre ämnen och eleven vid folkskolelärareseminariet
koncentrera sig pa elementära kurser inom de sa

240

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

kallade svenska ämnena, under det att elevernas praktiska utbildning vid
högre lärarinneseminariet måste vara mångsidigare med afseende på såväl
ämnen som kurser. De ämnen, som måste inrymmas i detta läroverks
praktiska kurs, vore så pass många, att under nuvarande förhållanden
öfningen i några af ämnena måste inskränkas till en enda lektion, så att
inan ej ens hade tillfälle att förvissa sig om huruvida den kritik, som
gifvits, blifvit rätt uppfattad och tillgodogjord.

Till adagaläggande att öfningslektionernas antal vid seminariet för
närvarande ej kunde blifva på något effektivt sätt ökadt, både direktionen
framhållit: att de elever i den obligatoriska kursen, hvilka samtidigt skulle
öfvas, vore i medeltal sjuttiofem; att de klasser, till hvilka öfningslektioner
för dessa elever kunde förläggas, ej vore flere än nio — första förberedande
klassen vore nemligen befriad från öfningslektioner, och högsta, åttonde,
klassen vore reserverad för de prof, som aflades af eleverna i seminariets »valfria
fjerde arskurs» —; att utrymme saknades för tillfällig delning af öfningsklasserna;
att öfningslektionerna ej kunde jemnt fördelas på hela läsåret,
enär några veckor vid terminernas början och slut af praktiska och pedagogiska
skäl maste undantagas; och åt t, då seminarieeleverna hade sig
tillerkänd en viss valfrihet med afseende på den praktiska kursens ämnen,
öfningslektionernas antal måste begränsas derhän, att de rymdes i skolan,
äfven da de blefve i någon mån ojemnt fördelade på de olika läroämnena.

Dessutom hade man, fortsatte direktionen, att, då det gälde att tillgodogöra
^ normalskolan såsom öfningsskola för seminariet, taga i betraktande
tva mycket vigtiga omständigheter. Först och främst måste man
taga hänsyn till att normalskolan ej vore ämnad att vara endast ett bihang
till högre lärarinneseminariet eller ett medel för seminarieelevernas praktiska
öfning, utan att den, såsom svenska statens enda högre flickskola,
äfven fatt sig tilldelad en annan mycket magtpåliggande uppgift, nemligen
att vara en norm eller ett mönster för rikets öfriga högre skolor för qvinlig
ungdom. Om denna sistnämnda uppgift ej skulle helt och hållet förfelas,
maste normalskolan med matta och varsamhet begagnas som öfningsfält
för nybörjare i undervisningskonsten. Ett motsatt förfaringssätt skulle för
öfrigt snart hämna sig pa seminariet sjelft. Seminariets elever blefve nemligen
praktiskt bildade för sin kommande lärareverksamhet ej endast genom
öfningslektioner med tillhörande kritik och anvisningar, utan ock genom
de förebilder, skolan erbjöde dem af undervisning, kunskapsresultat, organisation
och disciplin, och det vore derför af stor vigt, att skolan i dessa
afseenden hade att uppvisa sådant, som vore godt och mönstergilt. Men
äfven med bästa förmåga och vilja;hos lärarepersonalen, blefve detta ej möjligt,
om skolan finge arbeta under allt för ogynsamma förhållanden.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

241

Vid skolans anlitande såsom Odlingsfält för seminariet måste man,
hade direktionen vidare yttrat, för det andra taga i betraktande, att normalskolan
icke vore en friskola — såsom folkskolelärareseminariernas öfningsskolor
och till en viss grad de allmänna läroverken vore — utan en läroanstalt,
som af föräldrar och målsmän kräfde dryga afgifter för barnens
undervisning, och att skolan jemväl af denna anledning ej finge på något
sätt uppoffras för seminariet eller behandlas som blott medel för detta. #
Sloge man in på en sådan väg, skulle normalskolan snart blifva fattig på
lärjungar, helst skolafgifterna vore endast obetydligt lägre än i några af
Stockholms privata högre flickskolor, och dermed skulle äfven de förenade
läroverkens ekonomi, som till en god del hvilade på skolafgifterna i normalskolan,
blifva rubbad och undergräfd.

Den nödvändiga förbättringen af seminarieelevernas praktiska utbildning
kunde derför, anmärkte direktionen, under gifna förutsättningar endast på
två sätt vinnas: antingen genom en väsentlig minskning af seminarieelevernas
antal eller genom en utvidgning af öfningsfältet medelst anordnande af
parallelklasser i normalskolan. Den förstnämnda utvägen syntes ej vara
att tillråda, då tillgången på lärarinnor, som utexaminerats från högre
lärarinneseminariet, redan nu vore mindre än efterfrågan, då behofvet af
så qvalificerade lärarinnor vore i stigande och då inträdessökande tillströmmade
i så stort antal, att äfven många väl kompetenta sökande årligen
måste tillbakavisas. Den enda lämpliga utväg, som återstode, syntes alltså
vara den af direktionen antydda väsentliga utvidgningen af normalskolan
— en förändring, som förutsatte anskaffandet af nya lokaler för samma
skolas räkning.

Komme normalskolan att bestå af åtta dubbla elementarklasser och
tre småskoleklasser, alltså af 19 särskilda skolafdelningar, och blefve genom
befintligheten af några reservrum möjlighet gifven att för vissa lektioner
ytterligare dela dessa afdelningar, så borde antalet af öfnings- och
proflektioner kunna uppbringas till minst trettio för hvarje seminarieelev,
utan att normalskolan lede någon egentlig skada. En så beskaffad normalskola
blefve ett någorlunda tillfyllestgörande medel för seminariets
praktiska kurs, så länge seminarieelevernas antal ej vore större än för
närvarande. Skulle det framdeles visa sig, att ett större antal seminariebildade
lärarinnor ovilkorligen behöfdes för de högre flickskolornas räkning,
borde detta behof tillgodoses genom upprättande å annan ort af en
ny likartad anstalt för lärarinnebildning.

Utom det nu anförda hufvudskälet för eu nybyggnad för normalskolans
räkning hade direktionen ansett sig böra påpeka äfven några andra
omständigheter, som visade, huru önskligt det vore, att de förenade läroverken

Bill. till Riksd. I\ot. 1900. 4 Sami. I Afd. 9 Raft. 31

242

Statsutskottets Utlåtande Is:o 9.

finge ett större utrymme och förbättrade yttre hjelpmedel. I afseende härå
hade direktionen yttrat:

»För den naturvetenskapliga undervisningen erfordras vid de metoder,
som i våra dagar användas, särskilda lärorum med speciel utrustning. För
hela denna mångsidiga undervisning (i zoologi, botanik, fysik, kemi, fysiologi
och helsolära) disponera båda läroverken tillsamman endast ett enda
. lärorum, i livilket äfven största delen af den tillhörande undervisningsmaterielen
måste inrymmas. Häraf härflyta många olägenheter, och bland
annat lägger denna omständighet väsentliga hinder i vägen för en i pedagogiskt
afseende lämplig uppställning af läsordningen. Det rum, som
skulle vara kemiskt laboratorium, är så trångt, mörkt och osundt, att det
endast i ringa mån kan användas.

»För teckningsundervisningen på högre stadier kräfvas också lärorum
af särskild beskaffenhet. Men då läroverket saknar särskild ritsal, måste
åttonde klassens rum användas för teckningsundervisningen i seminariet
och de högsta skolklasserna, hvadan nämnda klass vissa timmar blir husvill
och måste inqvarteras uti än det ena, än det andra främmande klassrummet.

»För vissa arter af qvinlig slöjd äro särskilda lokaler med särskilda
hjelpmedel erforderliga. Läroverket har inga andra lokaler för slöjdundervisning
än de vanliga klassrummen, och derför måste några vigtiga arter
af qvinlig slöjd från läroplanen uteslutas.

»På grund af det ringa utrymmet i den för båda läroverken gemensamma
gymnastiksalen blifva gymnastiklagen flera, än som af pedagogiska
skäl erfordras, och gymnastiklektionerna förlagda till fem olika tider på
dagen. Detta medför en olika fördelning af dagens lärotimmar för olika
klasser samt för vissa gymnastiklag, dels en mindre lämplig tid för gymnastiken,
dels en för kort frukostrast. Af brist på utrymme måste vissa
lärorum användas äfven till omklädningsrum för gymnastiken samt till
förvaring af flickornas gymnastikdrägter.

»För läroverkets bibliotek, som af seminariets elever flitigt anlitas,
saknas en enhetlig lokal med tillräckligt utrymme. Biblioteket är derför
förlagdt på tre skilda håll inom läroverkshuset och i rum, som tillika
användas för andra ändamål.

»Några lärorum, som från början ej varit afsedda för dylik användning,
lemna mycket öfrigt att önska i hygieniskt afseende, särskildt med
hänsyn till belysningen.

»En högtidssal, som kunde rymma samtliga lärjungarna, saknas. Den
bönsal, som finnes, begagnas af seminariets elever, men i normalskolan
förrättas bönerna i några af de större klassrummen.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

243

»För undervisningsmateinelen finnas ingå andra förvaringsrum att tillgå
än några mörka skrubbar. Denna materiel maste derför antingen placeras,
der den far illa eller der den blir svårtillgänglig, och ehuru det vore synnerligen
vigtigt för en lärarebildningsanstalt att vara väl utrustad med
tidsenlig materiel, får man vid högre lärarinneseminariet i det hänseendet
inskränka sig till det minsta möjliga af brist på plats lör materielens förvarande.

»Åtskilliga andra fakta, som vittna om, i hvilken grad seminariet och
normalskolan äro trångbodda i sin gemensamma lokal, kunde anföras.
Men det sagda torde vara tillräckligt såsom ytterligare stöd för direktionens
underdåniga framställning rörande en nybyggnad för normalskolans
räkning.»

Hvad anginge kostnaden för den ifrågasatta nybyggnaden, hade direktionen
hänvisat till det vid dess framställning fogade kostnadsförslaget, slutande
å ett belopp af 300,000 kronor.

Såsom redan anförts, borde, enligt direktionens mening, det nuvarande
läroverkshuset komma att användas ensamt för seminariets och småskolans
räkning. Detta hus kräfde emellertid ovilkorligen vissa reparationer, till
hvilkas bestridande tillgängliga medel ej räckte, hvarjemte de nya förhållandena
komme att betinga några ändringar i husets inredning. Kostnaden
för dessa reparationer och ändringar hade, såsom nämnts, uppskattats

till 15,187 kronor. _ _

De vid framställningen fogade ritningarna till nybyggnaden, beskrdningen
till densamma samt de å förutnämnda belopp slutande kostnadsförslagen
till nybyggnaden och till förändringarna i den nuvarande byggnaden"
vore uppgjorda af arkitekten G. A. Nilsson. Ur beskrifningen har
departementschefen anfört följande.

Nybyggnaden vore förlagd å norra delen af tomten. Den bestode af en
hufvudlänga i öster och vester, en mot denna vinkelrät flygelbyggnad
ungefär i midten af tomten samt slutligen eu med flygelbyggnaden sammanhängande
byggnad, inrymmande gymnastik-, sång- och bönsal. Genom
denna anordning bildades å norra delen af tomten tva gårdar, förutom den
södra gården. Fn gång sammanbunde den gamla byggnaden med den
nya, hvilken sistnämnda utom porten i sammanbindningsgangen hade till
öfre gården ledande portar i midten af södra fasaden, till de nedre gardarne
ledde två portar, eu till hvardera. Nybyggnaden vore försedd med två
trappor, en större af sten samt en mindre jerntrappa. Korridorsystemet
vore tillämpadt i byggnaden och lärorummen förlagda långs eu korridor,
som lemnade direkt tillträde till alla klassrum. Samtliga dessa hade sina
fönster mot öster eller söder.

244

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Nybyggnaden inrymde, utom ekonomilokaler, förstugor, tamburer,
toaletter m. m. dylikt, följande lokaler: 16 större klassrum, 3 mindre
reservrum, 1 fysikaliskt laboratorium, 1 kemiskt laboratorium, 1 för de
båda sistnämnda lokalerna gemensamt lärorum, 1 större sal för naturhistoriska
samlingar, 1 till denna sal hörande lärorum, 1 rum för historisk
och geografisk materiel, 2 större salar för slöjd, 1 större sal för
teckning, 1 större gymnastiksal jemte 2 omklädningsrum, 1 större sångsal,
1 större bönsal, 1 mottagningsrum för föreståndarinnan, 1 mottagningsrum
för klassföreståndarinnorna, 1 samlingsrum för lärarinnorna, 1 af två
rum och kök bestående bostadslägenhet för vaktmästaren samt 1 rum för
städerska.

Byggnadens grundmurar skulle gjutas af beton med på pålar hvilande
betonpelare och mellan dessa pelare slagna betonhvalf. Byggnadens murar
skulle uppföras af tegel. För dess uppvärmning och ventilation skulle användas
ingeniören V. Dahlgrens system, för den artificiella belysningen gas.

Vid direktionens framställning vore äfven fogad en af seminariets rektor
uPP"j°rd plan för användning af det nuvarande läroverkshuset ensamt för
högre lärarinneseminariets och småskolans räkning. För närmare utveckling
af denna plan och till grund för äskandet af förutnämnda anslag å 15,187
kronor hade direktionen i en den 3 november 1899 till Kongl. Maj:t aflåten
skrifvelse anfört, bland annat, följande.

Högre lärarinneseminariets och normalskolans gemensamma lokal hade
under de senare åren kraft åtskilliga rätt kostsamma reparationer, såsom
insättning af ny ångpanna och delvis nya ledningsrör i värmeapparaten,
omläggning af husets plåttak och inläggning af delvis nya golf i flera
lärorum och förstugor. Utgifterna för dessa reparationer, hvilka bekostats
af de medel, som stode till direktionens förfogande — skolafgifterna i
normalskolan — hade varit så dryga, att de uttömt de små besparingar,
som för några år sedan funnits, och under senaste tiden till och med
vållat svårighet att få inkomsterna att räcka till för de löpande utgifterna.
Då direktionen derför ej såge sig i stånd att medelst de till dess disposition
stälda medlen bekosta de större reparationer, som fortfarande vore
af nöden, men å andra sidan reparationsarbetet ej utan skada för huset
och de hygieniska förhållandena kunde afbrytas, hade direktionen funnit
sig uppfordrad att i sammanhang med de tillämnade ändringarna i det
nuvarande läroverkshusets inredning begära medel för vissa reparationer
- omläggning af de återstående gamla uttrampade golfven och insättning
åt nya fönsterbågar i stället för de gamla murknade. Utgifterna härför
inginge alltså i förutnämnda beräknade anslagsbelopp 15,187 kronor.

Hvad de tillämnade ändringarna anginge, vore de vilkor för förverk -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

245

ligandet af flera vigtiga önskningsmål, nemligen att erhålla bostad inom
läroverkshuset för biträdande föreståndarinnan i seminariet, att erhålla en
ändamålsenlig lokal för seminariets bibliotek, att vinna ökadt utrymme i
några af seminariets lärorum, äfvensom att få flera samt större och sundare
lärorum för småskoleelevernas undervisning.

Förslaget att bereda bostad för seminariets föreståndarinna inom läroverkets
lokal innebure ej någon nyhet, utan åsyftade återgång till en
förutvarande anordning. Ända till och med vårterminen år 1889 hade
nemligen föreståndarinnan haft bostad, bestående af tre rum och kök, i
läroverkshuset. Nämnda år hade dock bostadslägenheten blifvit indragen
för att användas till andra mer oundgängliga behof, bland annat till lokal
för läroverkets bibliotek, som förut varit inrymdt i rektorsexpeditionen
och lärarerummet. De beaktansvärda skäl, som från början förestafvat
direktionens länge vidhållna fordran, att seminariets föreståndarinna borde
hafva sin bostad inom läroverkshuset, gälde fortfarande och vore ytterligare
förstärkta genom den omständigheten, att lektioner och tentamina
numera i större utsträckning än förut vore förlagda till eftermiddags- och
aftontimmar.

Den lokal, som enligt planen skulle användas till föreståndarinnebostad,
vore den gamla bostadslägenheten, tillökad med ett rum åt solsidan,
det nuvarande lärarerummet. Tillökningen vore grundad på sanitära
skäl, enär de öfriga rummen vore dels mycket mörka, dels i fullständig
saknad af solbelysning. Lärarnes samlingsrum skulle enligt planen förläggas
till annan lokal i samma våning, hvarigenom ock möjlighet uppstode
att erhålla en för detta rum och direktionsrummet — rektorsexpeditionen
— gemensam, någorlunda rymlig, tambur i stället för den högst
otillräckliga, som nu vore att tillgå.

Hvad anginge seminariets bibliotek, vore detsamma, som under de tio
senaste åren mycket ökats, för närvarande, spridt på olika håll. För bibliotekets
rätta vård och användning vore det emellertid af vigt, att det erhölle
en enhetlig lokal. En fullt ändamålsenlig sådan skulle vinnas i
fjerde och åttonde skolklassernas nuvarande, bredvid hvarandra liggande
klassrum.

De rum, som för närvarande vore använda för seminarieelevernas
undervisning, vore både i fråga om luftutrymme och i afseende å golfyta
otillräckliga. Det vore synnerligen önskligt, att större lärorum kunde erhållas,
åtminstone för seminariets båda lägsta afdelningar, hvilkas elever
— i följd deraf att de flesta läroämnena på detta stadium vore obligatoriska
— under flertalet af lärotimmar vore fulltaliga. Med hänsyn härtill
vore i planen afsedt att utvidga två af seminariets lärorum genom att till
hvardera lägga hälften af den mellanliggande nuvarande kontorslokalen.

246

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Direktion hade i sin framställning vidare redogjort för den tillämnade
användningen i öfrigt af det gamla lärohusets lokaler. Dervid
hade särskildt påpekats, att en rymlig lokal för småskoleelevernas undervisning
i slöjd kunde vinnas genom att sammanslå tvenne skolklassers
nuvarande läsrum. I fråga om behofvet af en dylik lokal hade direktionen
erinrat om de nyare åsigter, enligt hvilka slöjden borde inträda i
skolan från första början och blifva ett hufvudinedel särskildt för småskolebarnens
bildning, samt framhållit, att statens normalskola borde ututrustas
med de yttre vilkor, som erfordrades, för att denna vigtiga sida
af småbarnsundervisningen skulle kunna blifva väl tillgodosedd.

Direktionens ifrågavarande framställning innehölle slutligen dels en
sammanfattande öfversigt af den användning, lokalerna i den nuvarande
byggnaden skulle få enligt den plan, för hvilken departementschefen nu
i vissa delar redogjort, dels en hänvisning till ett vid framställningen fogadt
yttrande af förste stadsläkaren J. Andersson och läroanstalternas läkare
E. Sederholm.

I detta yttrande hade desse anfört, att de vid besigtning af seminariets
och normalskolans lokaler funnit dem, äfven vid lågt stälda anspråk, i
flera hänseenden lemna mycket öfrigt att önska. I en del af lärorummen
vore ljustillgången i betänklig grad otillräcklig. Flere af rummen lemnade
ej på långt när eleverna det utrymme, som till betryggande af deras
goda helsotillstånd ansåges oundgängligen nödvändigt. I åtskilliga fall
måste lärosalar tillika användas till förvaring af gymnastikdrägter och
undervisningsmateriel samt till omklädningsrum, hvilket otvifvelaktigt inverkade
på luftens beskaffenhet och otillbörligt inkräktade på golfytan.
Kapprummen vore äfven synnerligen trånga och skumma, några nästan
mörka. Vidare vore ventilationssystemet till sin anordning otillfredsställande
och syntes flerstädes ej alls funktionera. I flera af klassrummen
kändes luften förskämd och tryckande. Alla de nämnda olägenheterna
vore af så allvarlig beskaffenhet, att de nödvändigt borde snarast möjligt
afhjelpas.

I anledning af direktionens förstomförmälda framställning hade öfverintendentsembetet
afgifvit infordradt utlåtande. Detta innehölle hufvudsakligen
följande.

Mot de i ärendet företedda ritningarna hade embetet, särskildt med
hänsyn till de svårigheter, som den tillgängliga byggnadsplatsen erbjöde,
icke funnit orsak till någon hufvudsakligare erinran. Emellertid hade embetet
ansett sig böra, på sätt genom ritningarna vidfästa tilläggsblad närmare
åskådliggjorts, anmärka:

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

247

att hufvudingången från gården'' borde, för att blifva rymligare, anordnas
såsom en större port med bred portgång i stället för med de å ritningarna
angifna två portarne och dubbla hvalfven, i sammanhang hvarmed
den midt öfver porten anbragta stenmuren lämpligen borde utbytas
mot en dubbel cloisonvägg;

att, då bönsalen, gymnastiksalen och sångsalen, Indika hvar för sig
vore afsedda att kunna rymma hela elevantalet, icke vore så väl försedda
med utgångar och trappor, att de, vid möjligen yppadt behof, hastigt
kunde utrymmas, norra delen af den utmed berörda salar liggande korridoren
— hvari en mörk kommunikationstrappa vore föreslagen att förläggas
— borttoges och tillädes samma salar, hvilka genom en sådan åtgärd
icke blott blefve större, utan derjemte erhölle fördelaktigare form, samt
att i stället en ljus reservtrappa anbringades, ledande direkt från oftanämnda
salar ned till gården;

att, enär enligt de understälda ritningarna yttertaket öfver bönsalen
skulle komma att ligga så nära innertaket, att olägenheter deraf utan
tvifvel skulle uppstå, murarne kring bönsalen borde höjas, så att isolerande
luftrum bildades mellan omförmälda båda tak;

att sängsalen vore alltför låg, hvarför bjelklaget borde sänkas mellan
nämnda sal och gymnastiksalen — som i allt fall blefve en meter högre än
det vid läroverket för närvarande begagnade gymnastikrum — och att i
följd häraf några trappsteg, ledande från den bredvidliggande korridoren
till sångsalen, borde anbringas;

samt att klosetterna i källaren invid stora trappan borde, för beredande
af erforderligt utrymme i källargången, förläggas med sin långsida
utmed denna.

Hvad härefter anginge det till ritningarna hörande kostnadsförslaget,
hade öfverintendentsembetet ansett detsamma vara uppgjordt med synnerlig
omsorg och vid granskning deraf icke funnit någon anledning till påminnelse
från embetets sida. Ehuru de af embetet föreslagna ändringarna
beräknades medföra en ökad kostnad af omkring 1,000 kronor, hade embetet
ansett, att, äfven med iakttagande af förändringarna, den antagna
kostnadssumman för nybyggnaden, 300,000 kronor, icke behöfde öfverskridas.

Beträffande slutligen de tillämnade om ändringarna inom den nuvarande
byggnaden och den för dessas genomförande beräknade kostnad
af 15,187 kronor hade öfverintendentsembetet, som af förslagsställaren
härom under hand inhemtat åtskilliga närmare upplysningar, förklarat sig
icke hafva funnit något att i denna del af ärendet invända.

I sammanhang med nu ifrågavarande ärende har departementschefen

248

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

ansett sig ej böra underlåta att omförmäla, hurusom direktionen i en samtidigt
med dess sistberörda skrifvelse af den 3 november 1899 hos Kongl.
Maj:t gjord framställning yttrat sig om såväl den ökning af anslaget till
högre lärarinneseminariet och normalskolan, som den senares förseende
med dubbla afdelningar inom klasserna 1—8 skulle medföra. Utvidgningen
föranledde naturligen en betydande tillökning af lektionstimmarnes
antal, hvilket åter betingade ökning af lärarekrafterna. Direktionen hade
till utredning i saken lemnat en detaljerad öfversigt af inkomsterna och
utgifterna. Det framginge deraf, att, då utgifterna beräknades till 76,925
kronor och tillgångarna till 55,985 kronor, ordinarie lärarelöner och lönetillägg
dervid oberäknade, en brist af i rundt tal 21,000 kronor skulle
behöfva fyllas med statsmedel. Direktionen hade ej nu gjort någon anhållan
om beredande af denna förökning af statsanslaget; och tydligt vore,
att densamma först blefve af nöden, sedan nybyggnaden fullbordats och
de ändrade anordningarna i det nuvarande läroverkshuset hunnit vidtagas.

För egen del har departementschefen förklarat, att han beträffande
de nu föreliggande anslagsfrågorna ansåge hvad direktionen anfört ådagalägga
det otvifvelaktiga behofvet af den föreslagna anordningen med
parallelklasser i den egentliga normalskolan. Att detta ej kunde genomföras
utan beredande af högst väsentligt ökadt utrymme, att sådant erfordrades
jemväl för att tillgodose åtskilliga andra vigtiga behof vid de
förenade läroanstalterna samt att de för ernåendet af detta och andra för
anstalternas verksamhet betydelsefulla önskemål nu ifrågasatta utvägar
och anordningar enligt departementschefens mening vore de lämpligaste,
som stode till buds, allt detta syntes departementschefen likaledes framgå
af hvad i ärendet förekommit. Departementschefen funne sig derför böra
biträda de af direktionen i afseende härå framstälda, af departementschefen
omförmälda förslag, allenast med de ändringar, som innefattadess
i de af öfverintendentsembetet uttalade anmärkningar. Mot de uppgjorda
kostnadsberäkningarna hade departementschefen, med hänsyn till hvad
embetet anfört, icke något att erinra.

Under åberopande af hvad departementschefen sålunda, anfört har
han tillstyrkt, att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att för uppförande
af en för statens normalskola för flickor afsedd byggnad, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med uppgjorda ritningar samt för verkställande
af vissa ändrings- och reparationsarbeten i högre lärarinneseminariets
och normalskolans nuvarande lärohus bevilja ett anslag af 315,187
kronor och deraf på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 115,187
kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 0.

249

Ehuru utskottet funnit det vara genom utredningen i ärendet ådagalagdt,
att de lokaler, som för närvarande användas af statens normalskola
för flickor, äro för sitt ändamål otillräckliga och otjenlig;!, har utskottet
likväl icke ansett sig böra förorda bifall till det nu föreliggande förslaget
till beredande af utvidgade lokaler för skolan. Visserligen torde enligt
nämnda förslag det för byggnaden afsedda tomtutrymmet hafva blifvit
på bästa möjliga sätt tillgodogjord!, men utskottet har funnit det vara
härigenom så mycket mera uppenbart, att den ifrågavarande tomtens otillräckliga
areal och olämpliga form omöjliggöra uppförandet derstädes af
fullt tillfredsställande byggnader för skolan. Bland de olägenheter, som
komme att föranledas af förslagets genomförande, vill utskottet särskildt
framhålla normalskolans och seminariets förläggande till olika byggnader,
hvarigenom förbindelsen mellan dem skulle väsentligen försvåras, norrnalskolebyggnadens
inpressande i inre delen af ett tätt bebygdt qvarter, lekplatsens
otillräcklighet och svårigheterna att erhålla tillfredsställande belysningsförhållanden.
Med afseende härå och då åtgärder af den omfattande
och kostsamma beskaffenhet som de nu föreslagna icke synas
böra vidtagas, med mindre utsigt finnes till ernående af ett fullt tillfredsställande
resultat, har utskottet ansett den af Kongl. Maj:t ifrågasatta utvägen
för tillgodoseende af skolans behof af tidsenliga lokaler icke böra
anlitas. Nämnda ändamål lärer enligt utskottets förmenande näppeligen
kunna vinnas annorlunda än derigenom, att skolan jemte lärarinneseminariet
förflyttas till ny tomt, som kan lemna utrymme för tidsenliga nybyggnader
jemte erforderlig lekplats, dervid den köpeskilling, som för den
nu begagnade tomten kan erhållas, synes böra användas såsom bidrag
till byggnadskostnaderna, Utskottet har härvid icke förbisett, att en sådan
förflyttning kan antagas medföra vida större utgifter, än som skulle föranledas
af det nu föreliggande förslaget. Emellertid skulle statens kostnader
kunna i väsentlig mån nedbringas, derest, såsom utskottet anser
kunna utan obillighet ifrågasättas, Stockholms stad, som med årliga anslag
understödjer åtskilliga andra högre flickskolor inom staden och som
otvifvelaktigt måste anses draga fördel af normalskolan, skulle finnas benägen
att i någon mån medverka till skolans förflyttande, exempelvis
genom kostnadsfri upplåtelse af lämplig tomt.

Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
må af Riksdagen bifallas.

Bill. till Riksd. Prat. 1900. 4 Sand. 1 Afd. 9 Häft.

250

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

klasserna.

[76.]

Folkundervisningen.

« éh ållon de ° ^:0) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att för uppehållande under

under 1901 af undervisningen uti de vid folkskolelärareseminariet i Göteborg

af undervis- och f olkskolelärarinneseminariet i Kalmar anordnade parallelklasser äfven7id3™mint-
för stipendier åt elever i dessa klasser på extra stat för år 1901 beriema
i Gä

mar inrättade Till det i ärendet förda statsrådsprotokoll har föredragande departemoentsc^efön
erinrat, att, sedan Riksdagen, på Kongl. Maj:ts framställning,
pa extra stat för år 1900 beviljat för anordnande af parallelklasser vid
två af rikets folkskolelärareseminarier ett anslag af 19,400 kronor, från
och med början af höstterminen 1899 en parallelklass inrättats vid folkskolelärareseminariet
i Göteborg och en dylik vid folkskolelärarinneseminariet
i Kalmar.

I den beräkning, som sistlidet år gjorts angående kostnaderna för
inrättande af parallelklasser vid folkskolelärareseminarierna, hade intet särskilt
belopp upptagits till stipendier åt eleverna i dessa klasser, enär man ej
kunnat förutse, huru försöket att anordna parallelklasser skulle aflöpa. De
af eleverna uti de i Göteborg och Kalmar anordnade parallelklasserna,
som ansetts vara i behof af understöd, hade derför sistlidne hösttermin
erhållit sådant af de medel, som vore anslagna till stipendier åt seminarieelever,
och hvilka i riksstaten såväl för 1899 som för 1900 vore uppförda
med ett belopp å 75,000 kronor. En följd häraf hade blifvit, att det understöd,
som kommit behöfvande seminarieelever till del, blifvit jemförelsevis
lagt, i synnerhet då man toge i betraktande de för närvarande höga
lefnadsomkostnaderna. Skulle nu, i enlighet med de framställningar,
departementschefen i nästföljande två punkter af det vid statsverkspropositionen
fogade statsrådsprotokollet komme att göra, flere nya seminarieklasser
varda inrättade, komme ifrågavarande understöd att än ytterligare
minskas, enär, om obemedlade elever äfven i de ifrågasatta nya
klasserna skulle erhålla understöd från de till stipendier åt seminarieelever
för närvarande anslagna medlen, dessa skulle komma att fördelas mellan
ett större antal. Häraf skulle, då de flesta af dem, som sökte inträde vid
folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna, vore obemedlade, följden
kunna blifva, att nämnda seminarier icke erhölle beräknadt antal elever.
Det, syntes departementschefen derför vara af behofvet påkalladt, att
åtgärder vidtoges för att tillförsäkra fattiga seminarieelever understöd
åtminstone till ungefär så högt belopp, som kunde tilldelas sådana före
anordnandet af parallelklasser, eller i medeltal omkring 70 kronor årligen.
Andamålet syntes departementschefen lämpligast kunna vinnas på det sätt,

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

251

att tills vidare, innan förhållandena på detta område hunnit fullständigare
ordnas, ett visst belopp, afsedt till stipendier åt behöfvande scminarieelever,
upptoges bland kostnaderna för de särskilda nya klasserna, både
de två, som redan inrättats i Kalmar och Göteborg, och de, om kvilkas
inrättande departementschefen ofvan nämnt.

Om man antoge, att i hvarje för 25 elever beräknad klass funnes 22
å 23 obemedlade — ett antal, som visserligen icke vore för stort, då t. ex.
vid seminariet i Linköping höstterminen 1899 alla de inskrifna eleverna,
på ett undantag när, ansetts kunna komma i atanke vid utdelningen af
stipendier — och om man vidare antoge, att hvarje behöfvande elev
erhölle i understöd 35 kronor hvarje termin, koinme sålunda terminligen
att erfordras ungefär 800 kronor till stipendier åt de obemedlade eleverna
i hvarje klass. Angående parallelklasserna i Göteborg och Kalmar borde,
enligt departementschefens åsigt, detta belopp utgå för höstterminen 1900
samt för båda terminerna under år 1901.

Till uppehållande under år 1901 af undervisningen uti den vid folkskolelärareseminariet
i Göteborg anordnade parallelklassen erfordrades, enligt
från domkapitlet derstädes inkomna uppgifter, följande belopp:

till en extra ordinarie adjunkt ................................................. kr. 1,800:

» en lärare vid seminariets öfningsskola .............................. * 1,500:

» lärare i öfningsämnena och läraren i småskoleafdelningen

af öfningsskolan ..........................................................................

» belysning, uppvärmning, renhållning, läkarearfvode m. m.

Till dessa belopp borde läggas, enligt hvad här ofvan
blifvit anfördt, 2,400 kronor till stipendier åt behöfvande
elever under höstterminen 1900 samt vår- och höstterminerna
1901............................................................

1,200: —
700: —.

_2,400: —

Summa kr. 7,600: —

Domkapitlet i Kalmar hade uti infordradt yttrande uppgift, att 4,300
kronor erfordrades för uppehållande under år 1901 af undervisningen uti
den vid folkskolelärarinneseminariet derstädes anordnade parallelklassen,
enligt följande fördelning:

till en extra ordinarie adjunkt........................................ kr. 1,800:

» en lärarinna vid seminariets öfningsskola .................... * 1,500:

» uppehållande af undervisningen uti öfningsämnena ...... » 800:

» belysning, uppvärmning, renhållning m. m. ........... * ^00; •

Till dessa belopp borde likaledes läggas 2,400 kronor,
afsedda till stipendier åt behöfvande seminarieelever under

höstterminen 1900 samt vår- och höstterminerna 1901 ...... 8 2,400:

Summa kr. 6,700: —

252 Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

På grand af hvad sålunda blifvit anfördt hemstälde departementschefen
om afgifvande till Riksdagen af nu omförmälda förslag.

Utskottet, som icke haft något att erinra emot Kongl. Maj:t förevarande
framställning, hemställer,

att Riksdagen må på extra stat för år 1901 bevilja
ett anslag af 14,300 kronor för uppehållande under år
1901 af undervisningen uti de vid folkskolelärareseminarieti
Göteborg och folkskolelärarinneseminariet i Kalmar
anordnade parallelklasser, äfvensom för stipendier åt
elever i dessa klasser.

andorn ■ , J2:0) Kongl Maj:t har föreslagit, att Riksdagen måtte till uppförande,
anordnande od hufvudsaklig öfverensstämmelse med uppgjorda ritningar, af erforderliga
eskoi7£arinthy°,gnadeJ för ett folkskolelärarinneseminarium i Landskrona bevilja ett
seminarium, ansla£ af 224,000 kronor och deraf på extra stat för år 1901 anvisa
[77.] 124,000 kronor äfvensom för begynnande af verksamheten vid nämnda

seminarium vid början af höstterminen 1900 samt uppehållande af undervisningen
vid seminariet under samma termin äfvensom vår- och höstterminerna
1901 uppföra på extra stat för år 1901 ett belopp af 17 8O0
kronor.

Departementschefen har vid föredragning inför Kongl. Maj:t af detta
ärende erinrat, hurusom uti den af Riksdagen den 13 maj 1899 till Kongl.
Maj:t aflåtna skrifvelse angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel Riksdagen anfört, bland annat, att, sedan Kongl
Maj:t föreslagit Riksdagen att för anordnande af parallelklasser vid två
folkskoleläraresemmaner på extra stat för år 1900 bevilja ett anslag af
19,400 kronor, hade Riksdagen, i sammanhang med Kona!. Maj:ts
berörda framställning, till behandling förehaft en inom Riksdagen väckt
motion, deri yrkats, att Riksdagen måtte i skrifvelse till K omd.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t ville, så snart ske kunde, till Riksdagen
inkomma med förslag om inrättande å derför lämplig ort inom Malmöhus
eller _ Kristianstads län af ett seminarium för utbildande af folkskolelärarmnor.

Såsom stöd för sin framställning hade motionärerna, som ansåge behofvet
af ökad tillgång på lärarekrafter för folkskolan vara åda^alao-dt
genom hvad chefen för ecklesiastikdepartementet i ärendet yttrat, anfört
att motionärerna hyste en från Kongl. Maj:ts förslag något afvikande
mening i afseende a lämpligaste sättet för behofvets tillgodoseende. Motionärerna
ansåge nemligen, att inrättande snarast möjligt af ett nytt

Statsutskott ds Utlåtande N:o .9.

253

seminarium skulle vara den rigtigaste utvägen, och befarade, att genom
anordnande af parallelklasser tillkomsten af ett nytt seminarium skulle
försvåras eller åtminstone fördröjas. För denna uppfattning hemtade motionärerna
ett stöd i de antydningar, som i det statsrådsprotokoll, hvilket
åtföljde Kong! Majrts berörda framställning, förekomme derom, att vid
början af läsåret 1900—1901 parallelklasser borde anordnas vid ytterligare
två seminarier. Det väntade resultatet af en sådan anordning
skulle blifva, att, sedan parallelklasser inrättats vid fyra seminarier, man
skulle årligen kunna utexaminera lika många elever, som om ett nytt
seminarium anordnades. Så länge parallelklasserna komrne att fungera,
skulle de sålunda träda i stället för ett nytt seminarium och göra inrättandet
af ett sådant öfverflödigt. Och sedan början en gång blifvit gjord
med inrättande af parallelklasser, kunde, enligt motionärernas förmenande,
en sådan anordning naturligen endast småningom upphöra i den mån,
som de särskilda årsklasserna af elever hunnit fullständigt genomgå de
föreskrifna kurserna och blifvit från vederbörande seminarier utexaminerade.
Fn indragning af parallelklasserna kunde ej heller väntas blifva
genomförd utan motstånd från ortsmyndigheternas sida, och de anordningar,
som under tiden måst vidtagas för utvidgning af seminariets lokaler
m. m., skulle antagligen i och med parallelklassernas indragning till större
eller mindre del visa sig obehöfliga och onyttiga.

Hvad som särskildt föranledt motionärerna att för Riksdagen framhålla
denna deras uppfattning af flen nu ifrågavarande angelägenheten vore den omständigheten,
att i de båda skånska länen behofvet af ett derstädes förlagdt
folkskolelärarinneseminarium sedan lång tid tillbaka gjort sig gällande. Allt
för ofta hade det i dessa län inträffat och inträffade det alltjemt, att unga
qvinnor med afgjord håg och fallenhet för lärarinnekallet nödgades afstå
från sin önskan att dertill förskaffa sig erforderlig utbildning allenast af
den orsak, att genomgåendet af ett seminarium på aflägsen ort — i Kalmar,
Stockholm eller Skara —• vore förbundet med afsevärdt högre kostnader,
än fallet skulle varit, om en sådan bildningsanstalt för qvinliga
elever funnits att tillgå på närmare håll. Vidare hade inom de båda
nämnda länen under de senaste åren visat sig eu afgjord benägenhet att i
allt större utsträckning använda qvinliga lärarekrafter, och i synnerhet
vore detta enligt motionärernas mening fallet i städer, köpingar och
större stationssamhällen, der ett flertal lärare anstäldes vid samma skola.
Erfarenheterna rörande qvinnans deltagande i folkskolans arbete hade nemligen
i Skåne liksom i andra delar af landet varit sådana, att den misstro,
som i åtskilliga afseenden förefunnits emot qvinnans lämplighet och
duglighet för lärarinnekallet, allt mer och mer gifvit vika och att i stället

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

2-r>4

flen öfvertygelsen börjat göra sig gällande, att det vore önskvärd!., om
qvinliga arbetskrafter kunde i än högre grad, än hittills varit fallet, komma
till användning i skolans tjenst. Då sålunda vigtiga skäl syntes motionärerna
tala för, att den utvidgning af seminarieundervisningen, hvars behöflighet
påvisats i nämnda statsrådsprotokoll, måtte väsentligen komma den
qvinliga seminarieundervisningen till godo, ansåge motionärerna rätta tiden
vara kommen för förverkligande af det nämnda, inom Skåne lifligt kända
önskemålet. Att det qvinliga seminarium, som enligt motionärernas åsigt
borde snarast möjligt inrättas, borde förläggas till lämplig ort inom Skåne,
syntes motionärerna vara betingadt redan af provinsens talrika befolkning,
uppgående enligt senaste befolkningsstatistiken till nära en åttondedel af
rikets hela folkmängd. Då det dessutom kunde med visshet antagas, att
ett sådant seminarium skulle komma att anlitas äfven af befolkningen i
Blekinge och södra delen af Halland, syntes motionärerna något tvifvel
icke kunna råda derom, att dess rätta plats vore att söka inom Skåne.
Det skulle också helt visst inom denna provins väcka förstämning och
missnöje, om genom åtgärder af annan art utsigterna till erhållande af
ett qvinligt seminarium inom provinsen undanskötes till obestämd framtid.

Af hvad motionärerna sålunda anfört ansåge de framgå, att de helst
önskaf''föreslå Riksdagen beviljande af erforderligt anslag för upprättande
å lämplig ort inom Malmöhus eller Kristianstads län af ett seminarium
för utbildande af folkskolelärarinnor, men då nödig utredning angående
den härför behöfliga kostnaden icke stode motionärerna till buds, helst
som den del af kostnaderna, som afsåge anskaffande af tomt och byggnader
för seminariet, vore beroende på den ort, dit seminariet knnde komma
att förläggas, och det närmare bestämmandet af orten syntes lämpligen
böra öfverlemnas åt Kongl. Maj:t, så ansåge motionärerna sig för närvarande
— utan att i detta sammanhang framställa något yrkande beträffande
det af Kongl. Maj:t begärda anslaget för anordnande af parallelklasser
— endast böra hemställa, att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:t
aflåta en skrifvelse af ofvan angifna innehåll.

Uti Riksdagens .ifrågavarande skrifvelse hade derefter yttrats:

Riksdagen hade icke tilltrott sig att bedöma, huruvida inrättandet
af ett nytt "seminarium för qvinliga elever vore af ett nära förestående
behof påkalladt, eller inom hvilken del af landet ett sådant seminarium,
om detsamma befunnes erforderligt, lämpligast borde förläggas, men då
en utredning af dessa förhållanden syntes Riksdagen vara önskvärd, hade
Riksdagen trott sig böra, i anledning af berörda motion, hos Kongl.
Maj:t göra hemställan om verkställande af en sådan utredning, dervid
Kongl. Maj:t icke torde underlåta att jemväl taga i öfvervägande hvad

Statsutskottets Utlåtande N:o !J.

255

af motionärerna blifvit anfördt i fråga om lämpligheten al det 113. a
seminariets förläggande inom Malmöhus eller Kristianstads län.

Riksdagen anhölle derför — jemte det anmälan gjordes derom, att,
Riksdagen i anledning af Kongl. Maj:ts omförmälda framställning pa
extra stat för år I9l)0 beviljat för anordnande af parallelklasser vid
två af rikets folkskolelärareseminarier ett anslag af 19,400 kronor att
Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida inrättandet af ett nytt
seminarium för utbildande af folkskolelärarinnor kunde vara åt behofvet
påkalladt samt inom hvilken del af landet ett sadant seminarium, om
detsamma befunnes erforderligt, lämpligast borde förläggas..

Med .anledning al ofvan anförda skrivelse från Riksdagen hade,
enligt hvad i statsrådsprotokollet meddelas, utlåtanden blifvit infordrade
från domkapitlen och Stockholms stads konsistorium samt från samtliga
seminarierektorer och folkskoleinspektörer i riket.

Uti de afgifna utlåtandena hade hufvudsakligen följande meningar
framstälts rörande ifrågavarande ärende.

Ett nytt qvinligt seminarium vore ej af behofvet pakalladt. Som
skäl för denna mening hade anförts följande.

Det rådde brist på lärare, ej på lärarinnor, och bristen på lärare
komme ej att afhjelpas derigenom, att man utbildade ett större antal
lärarinnor än hittills. Antalet folkskolelärarinneseminarier vore ännu i
förhållande till lärarinnetjensterna vid folkskolan fullt tillräckligt. Man
borde derför uppskjuta frågan om inrättande af ett nytt seminarium,
åtminstone till dess man genom erfarenhet kände något rörande verkningarna
af de vid två af nu befintliga seminarier anordnade parallelklasser.
Det nya seminariet skulle nemligen om någon tid möjligen blifva
öfverflödigt, derest den öfverklagade lärarebristen vore tillfällig och kunde
afhjelpas genom de åtgärder till dess häfvande, som redan vore vidtagna.
Dessutom vore att befara, att, om större antal lärarinnor utbildades, 4n
hittills varit fallet, och om åtskilliga af dessa vunne anställning vid skolor,
deri lärare förut tjenstgjort, följden skulle blifva, att ej få män af. dem,
som utbildats till lärarekallet, blefve utan anställning. Då lärarinnan
mycket fortare än läraren förbrukade sina krafter och detta ofta till följd
deraf, att hon hängåfve sig åt sitt kall med mera ifver och större viljekraft
än mannen, vore det orätt att genom inrättande af ännu ett seminarium
inlocka flera unga qvinno!'' på en bana, der de blefve i förtid
utslitna. Derjemte borde man betänka, att, da behofvet af lärarinnor
sannolikt snart komme att fyllas derigenom, att de nu befintliga läroanstalterna
för utbildande af lärarinnor vid folkskolan årligen utsände större
antal till anställning vid nämnda skola behöriga elever än tillförene, helst

256

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

sedan en af dessa anstaltei'' blifvit utvidgad med en parallelafdelning, det
kunde inträffa, att, om ett nytt qvinligt seminarium inrättades, många
qvinnor skulle föranledas att, till förfång för andra förment oansenliga
och mödosammare värf samt till skuldsättning och framtida bekymmer
för egen del, lata utbilda sig för en bana, på hvilken de först sent eller
törhända aldrig funne användning.

En annan åsigt innefattades i följande uttalande. Den lärarebrist, som
för närvarande vore rådande, kunde icke häfvas derigenom, att man inrättat
parallelafdelningar vid ett manligt och ett qvinligt seminarium.
Det vore sålunda nödvändigt att bereda tillfälle för ett. större antal unga
män och qvinnor att förskaffa sig föreskrifven behörighet för anställning
vid folkskola, än som nu kunde vinna dylik utbildning vid de befintliga
läroanstalterna med deras nuvarande organisation. Detta kunde ske antingen
genom att inrätta nya seminarier eller genom att utvidga de gamla.
För närvarande torde man böra välja den senare utvägen. Den ledde
nemligen hastigare till det åsyftade inålet, vore förenad med mindre kostnader
samt hade i pedagogiskt hänseende företräde t. ex. deruti, att, just
derför att flere lärare blefve anstälda vid seminariet, dessa kunde användas
pa ett sätt, som mera toge hänsyn till deras individuella håg och begåfning.

Andra af dem, hvilkas utlåtanden i ärendet infordrats, hade som
sin mening uttalat, att det vore synnerligen önskvärdt, att ett nytt qvinligt
seminarium snarast möjligt inrättades. Som stöd för denna åsigt hade
anförts följande.

Anordnandet af parallelafdelningar vid nu befintliga seminarier vore
endast en provisorisk åtgärd, som ej borde förhindra inrättandet af ett
nytt. seminarium, när ett sådant vore af behofvet påkalladt. Det vore
nemligen fördelaktigare ått söka afhjelpa den öfverklagade lärarebristen
genom att inrätta nya seminarier än genom att utvidga de gamla, ty i
senare fallet skulle antalet elever i de utvidgade läroanstalterna blifva så
stort, att vederbörande lärare ej skulle kunna tillbörligt öfvervaka och
vårda sig om dem på sådant sätt, som bäst passade för hvars och ens
individualitet. Qvinnor vore synnerligen lämpliga som lärarinnor i folkskolan,
enär de i allmänhet mer än män betonade den uppfostrande sidan
af lärareverksamheten, In artill komme, att den omständigheten, att en
lärare med familj, särdeles i trakter, der lefnadsomkostnaderna vore dyra,
hade svårt att kunna draga sig fram med de lärarebefattningen åtföljande
löneförmånerna, gjorde det önskvärdt, att lärarinnor till större antal än
hittills anstäldes vid folkskolan. Flera skoldistrikt, som af nämnda anledningar
velat anställa lärarinnor vid sina skolor, hade af brist på sådana
nödgats antaga lärare.

Statsutskottets Utlutande N:o 9.

Behofvet af ett nytt lärarinneseminarium framginge för öfrigt deraf,
att antalet af de qvinliga lärarekrafterna vid folkskolan tillväxte starkare
än antalet af de manliga, hvarjemte det vore att märka, att de förra
raskare omsattes, dels med anledning af giftermål eller af val utaf annat
lefnadsyrke, dels på grund af fortare skeende förslitning och dermed
följande tidigare afgång från skolarbetet med eller utan pension. Andra
anledningar dertill, att efterfrågan efter lärarinnor för närvarande vore
större än tillförene, vore, dels att med storindustriens hastigare utveckling
och med den deraf förorsakade uppväxten af folkrika arbetarecentra följde
upprättandet af nya skolafdelningar jemte anställning af nya lärare, till
större delen qvinliga, och dels att i åtskilliga skoldistrikt på senare tiden
framträdt en benägenhet att förändra eu flyttande skola till två fasta utan
underlag af småskolor samt att man ansåge, att i dylika skolor lärarinnor
vore synnerligen lämpliga, enär de under eu del af året komme att läsa
endast med småskolebarn. Den redan nu framträdande bristen på lärarinnor
kunde ej afhjelpas derigenom, att år 1903 från Kalmar seminarium
afginge omkring 25 elever mer än under vanliga förhållanden, utan komme
att för hvarje år i betänklig grad tilltaga, om icke inom närmaste tiden
ett nytt seminarium blefve upprättadt för utbildande af lärarinnor. Med
fog kunde sålunda ingenting invändas mot inrättande af ett dylikt seminarium,
dock under förutsättning att samtidigt vidtoges åtgärder för
utbildande af större antal lärare än hittills, enär brist på sökande framför
allt visade sig, när fråga vore om besättande af mera ansträngande befattningar,
för hvilka å ena sidan skolråd och församlingar kräfde lärare
och som, å andra sidan, lärarinnor tvekade att öfvertaga.

I det af departementschefen här förut omnämnda statsrådsprotokollet
hade visats, att vid slutet af år 189(5 verklig lärarebrist egde rum. Under
tioårsperioden 1887—189(5 hade nemligen antalet nyinrättade och ledigblifna
tjenster med minst 89 öfverskjutit antalet af de lärare, som under
samma tidsskede sökt anställning vid folkskolan. Derjemte hade under år
189(5 erfordrats omkring 114 lärare för att uppehålla deras befattningar,
som af sjukdom varit urståndsätta att sjelfva tjenstgöra. Efter år 189(5
hade bristen på lärare blifvit än stöm:. Under år 1897 hade nemligen
antalet nyinrättade och ledigblifna tjenster uppgått till 288. Ungefär lika
stort hade antalet af dem, som samma år ingått i folkskolans tjenst, varit,
men antalet af dem, som erfordrats till uppehållande af sjuka lärares
tjenster, hade ökats med 15. År 1898 kunde, enligt departementschefens åsigt,
ledigblifna och nyinrättade tjenster beräknas till 2G9 och antalet af dem,
som sökte anställning vid folkskolan, till 28!). Härvid vore att märka,
att under år 1898 ett ovanligt litet antal lärare sökt afsked med pension,

It it,, till Rikad. Prot. 1900. 4 Samt. / A fä. 9 Raft. 33

258

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

enär så många som möjligt velat stå qvar vid sina tjenstår till följande år.
Till följd af den år 1898 beviljade löneförhöjningen kunde de nemligen
då komma i åtnjutande af högre pensionsbelopp, än om de afgått från sina
befattningar under sistnämnda år. Enligt de sannolikhetsberäkningar, som
kunnat anställas, komrne under år 1899 antalet af dem, som öfverflyttades
till pensionsstat, att uppgå till omkring 125. Antoge man, att under
nämnda år lika många lärare som under det närmast föregående, eller 80,
komme att genom döden eller af annan anledning lemna sina befattningar
samt att 150 nya tjenster inrättades, skulle antalet af ledigblifna och nyinrättade
befattningar vid folkskolan under ifrågavarande år uppgå till
355. Af de 299 elever, som vid slutet af vårterminen 1899 tagit afgångsexamen,
hade, enligt hvad departementschefen trodde, högst 290 ingått i
folkskolans tjenst. Efter år 1890 kunde sålunda antalet ledigblifna och
nyinrättade tjenster med all sannolikhet antagas hafva med omkring
•50 öfverskjutit antalet af dem, som under samma tid efter genomgången
lärokurs vid seminarium tagit anställning vid folkskola. Detta antal
komme dock att något minskas, om man loge med i beräkningen sådana,
som förklarats behöriga att innehafva tjenst vid folkskola, ehuru de icke
genomgått folkskolelärareseminarium. Härtill komme, att man enligt
departementschefens åsigt med all sannolikhet kunde antaga, att minst 125
lärare årligen erfordrades för att uppehålla deras tjenster, som af sjukdom
vore hindrade att sjelfva sköta dem.

Sedan år 1890 hade lärarebristen sålunda ej obetydligt ökats, och efterfrågan
hade visat sig större än tillgången, ej endast clå det galt lärare, utan
äfven då fråga varit om lärarinnor.

Under åren 1889—1898 hade från de qvinliga seminarierna utexaminerats
1,081 elever. Af dessa, hade enligt hvad departementschefen
antoge, omkring 980 ingått i folkskolans tjenst. Nyinrättade och ledigblifna
befattningar för lärarinnor trodde departementschefen under ifrågavarande
tid hafva uppgått till ungefärligen samma antal, hvarvid dock vore
att märka, att antalet lärarinnor, som afgått med pension år 1898, varit,
af orsak som departementschefen förut omförmäla mycket litet. Derjemte
kunde man beräkna, att de lediga vikariaten för sjuk lärarinna, åtminstone
efter år 1894, årligen uppgått till minst 5<‘’, till hvilkas uppehållande, om
man antoge att hvarje vikariat räckt 4 månader, erfordrade 25 lärarinnor.

Behofvet af lärarinnor för uppehållande af lärarinnebefattningarna vid
folkskolan hade i någon man fylts af dem, som Kongl. Maj:t medgifvit
rätt att innehafva lärarinnebefattning vid nämnda skola, ehuru de ej
genomgått seminarium.

Helt visst skulle ännu flere tjenster vid folkskolor besatts af lärarinnor,

Statsutskottets Utlåtande N:o 0.

259

om sådana funnits att tillgå. Under de senare åren hade nemligen visat
sig en allt större benägenhet att använda lärarinnor. År 1888 hade
funnits 1,228 ordinarie och extra ordinarie folkskolelärarinnor; år 1897
hade deras antal uppgått till 1,900. Under samma tid hade antalet lärare
ökats från 4,326 till 4,673. Och det vore icke epdast i städerna antalet
lärarinnor tillväxt, utan äfven på landsbygden. År 1888 hade 505 folkskolelärarinnor
tjenstgjort på landsbygden och 723 i städerna; år 1897
hade motsvarande tal varit 849 och 1,051.

För afhjelpande af den rådande lärarebristen hade, på sätt under
punkt 76 i statsrådsprotokollet omförmälts, sedan Riksdagen på Kongl. Maj:ts
framställning beviljat derför erforderliga medel, vid början af innevarande
läsår seminarierna för qvinliga elever i Kalmar och för manliga i Göteborg
blifvit utvidgade, hvardera med en parallelafdelning. Men denna åtgärd
vore, såsom departementschefen yttrat redan i det statsrådsprotokoll,
hvilket åtföljt nämnda framställning, icke tillräcklig för att hafva den
förefintliga bristen på lärare. Detta framginge, enligt departementschefens
förmenande, af följande beräkning. De nuvarande seminarierna, äfven
sedan två af dem blifvit utvidgade med parallelafdelningar, kunde, enligt
departementschefens åsigt, i medeltal utexaminera omkring 325 elever
årligen. Af dessa komme, eldigt hvad departementschefen antoge, omkring
310 att ingå i folkskolans tjenst. Detta antal komme med all sannolikhet
att understiga antalet af de under året nyinrättade och ledigblifna
tjensterna, hvilka, äfven om man beräknade antalet af de lärare, som under
året toge afsked med pension, till endast 85, dem, som genom döden eller
af annan anledning leinnade sina tjenster, likaledes till 85 och de nyinrättade
tjensterna till 150, dock enligt departementschefens åsigt uppginge till
320. Härtill komme befattningar, som under innehafvarnes sjukdom måste
uppehållas af vikarier.

Under förutsättning att folkmängden i landet årligen ökades och att
befattningarna i folkskolan, dels i samband dermed och dels till följd deraf
att undervisningen i henne allt bättre och bättre tillgodosages, jemväl årligen
växte i antal, syntes sålunda de nuvarande seminarierna, äfven sedgn
två af dem blifvit utvidgade på ofvan nämnda sätt, ej kunna utbilda
erforderligt antal lärare och lärarinnor. Det vore sålunda icke tillrådligt
att, såsom några förmenade, uppskjuta med att vidtaga vidare anordningar
för utbildande af större antal lärare och lärarinnor, till dess man fått se
verkningarna af de redan inrättade parallelafdelningarna.

Många af dem, som afgifvit utlåtande i för handen varande ärende,
hade såsom departementschefen förut meddelat — påyrkat att man,
för att kunna utbilda erforderligt antal lärare och lärarinnor, borde fortgå

260

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

pa flen redan inslagna vägen. För sagda måls vinnande borde man sålunda
anordna parallelafdelningar vid det ena efter det andra af nu befintliga
seminarier. Andra förmenade, att det vore fördelaktigare att inrätta
nya seminarier. Ehuru man kunde gifva blifvande lärare och lärarinnor
tillfredsställande utbildning för lärarekallet i de med parallelafdelningar
försedda seminarierna, och ehuru en sådan utvidgning af läroanstalterna
skulle kunna medföra beaktansvärda fördelar, på hvilka departementschefen
fäste Kongl. Maj:ts uppmärksamhet, då han sistlidna år hemstält,
att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att bevilja medel
till anordnande af parallelafdelningar vid två seminarier, ansåge departementschefen
ej kunna bestridas, att bästa sättet för vinnande af ifrågavarande
ändamål dock vore att inrätta nya seminarier, helst som man väl
finge antaga, att, äfven om Riksdagen ansloge medel till anordnande af nya
läroanstalter, Riksdagen detta oaktadt skulle bevilja hvad som erfordrades
för att de gamla seminarierna måtte komma i sådant skick, att de ej af
förefintliga brister hindrades från att på tillfredsställande sätt fylla sin
uppgift. ^ Derigenom att Riksdagen hos Kongl. Maj:t anhållit, att Kongl
Magt måtte låta utreda, huruvida inrättandet af ett nytt seminarium för
utbildande af folkskolelärarinnor kunde vara af behofvet påkalladt, syntes
också Riksdagen hålla före, att lärarebristen borde afhjelpas genom inrättande
af nya läroanstalter.

Helst borde två nya seminarier, ett manligt och ett qvinligt, inrättas,
tv endast derigenom skulle man kunna utbilda erforderligt antal lärare
och lärarinnor och sålunda undanrödja de svårigheter, med hvilka skolråden
hade att kämpa för uppehållande af folkskolelärarebefattningarna. Men
då det skulle medföra ansenliga kostnader att samtidigt bygga och i öfiigt
anordna två seminarier, syntes det departementschefen lämpligt att till en
början nöja sig med att iordningställa ett nytt seminarium och att samtidigt
utvidga ett gammalt med en parallelklass. Till frågan härom anhölle
departementschefen att sedermera få återkomma.

Motionärerna i ärendet hade föreslagit, att det nya seminariet skulle
afses för qvinliga elever. Häremot hade det anmärkts, att lärarinnor blefve
förr utslitna än lärare, och att det derför vore hårdt att locka in dem på
lärarebanan. Visserligen vore det sant, att lärarinnor sletes ut förr än lärare,
,rien .*e kunde också tidigare än läraren lemna sin befattning, då de för
sitt lifsuppehälle kunde nöja sig med afkortad pension. För öfrig!, vore
enligt departementschefens åsigt lärarinneverksamheten ej menligare för
helsan ån åtskilliga andra sysselsättningar, åt hvilka qvinnan måste egna
sig för att vinna sin utkomst.

Man hade ock uttalat farhågan att genom upprättande af ett nytt folk -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

261

skolelärarinneseminarium inånga fattiga qvinnor skulle förledas att, till
förfång för andra förment oansenligare och mödosammare värf samt till
skuldsättning och framtida bekymmer för egen del, låta sig utbildas fölen
bana, på hvilken de först sent eller törhända aldrig funne användning.
Men då man erinrade sig, att intet öfverskott af lärare och lärarinnor för
närvarande funnes samt att de under ett år ledigblifna och nyinrättade
tj ens ter na vid folkskolan till antalet öfversköte de från seminarierna under
samma år utgångna eleverna, som sökte anställning vid nämnda skola, syntes
intet skäl vara för farhågan, att anordnandet af ett nytt qvinligt seminarium
skulle medföra, att åtskilliga af de vid de qvinliga seminarierna utbildade
eleverna först sent eller törhända aldrig skulle vinna anställning
i det kall, hvartill de utbildats. Skulle emellertid det oförmodade inträffa,
att det blefve öfverflöd på lärarinnekandidater, stode ju alltid den utvägen
öppen att efter behof indraga de vid de gamla seminarierna inrättade
parallelafdelningarna.

Som skäl för förslaget att, för att kunna utbilda erforderligt antal
lärarinnor, utvidga ännu ett qvinligt seminarium med parallelafdelning hade
anförts, att man derigenom hastigai-e vunne det afsedda ändamålet än
genom att inrätta ett nytt seminarium. Men departementschefen ville
fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet derpå, att målet kunde vinnas lika fort,
om, derest beslut fattades, att ett nytt seminarium skulle inrättas, man ej
väntade på att sätta det i gång till dess erforderliga byggnader blifvit uppförda,
utan, under förutsättning att behöfliga medel dertill ansloges, så anordnade,
att första seminarieklassen och småskoleafdelningen af seminariets
öfningsskola trädde i verksamhet redan vid början af läsåret 1900—1901,
samt att vid början af läsåret 1901 — 1902 intoges en ny första klass, sedan
en andra klass bildats af den förutvarande första, och en ny första klass
intoges i öfningsskolans småskoleafdelning, sedan af dess förra andra klass
bildats en första klass i folkskoleafdelningen o. s. v. En sådan anordning
borde ej möta några större svårigheter. Erforderliga lokaler trodde departementschefen
kunna erhållas i den stad, der seminariet koinine att förläggas.
Efter fyra år — eller vid slutet af vårterminen år 1904 — skulle utbildade
elever kunna utgå från det nya seminariet, som törhända två år, sedan
det börjat sin verksamhet, fått inflytta i sina egna lokaler.

Kostnaderna för det nya seminariet under läsåret 1900 — 1901 samt
höstterminen 1901 skulle, enligt departementschefens åsigt, komma att
uppgå till 17,800 kronor enligt följande beräkning:

Arfvode till en tillförordnad rektor efter 8,500 kronor för år kr. 5,250: —
Arfvode till en lärarinna med adjunkts tjenstgöring höstterminen
1901 efter 1,800 kronor för år............................ 900: —

262

Statsutskottets Utlåtande N:o i).

Arfvode till en lärarinna i öfningsskolans småskoleafdelning

efter 1,500 kronor för år..................................................... kr. 2,250: —

Arfvode till en lärarinna i öfningsskolans folkskoleafdelning

höstterminen 1901 ................................................................... » 750: —

Tillfälliga lärarebiträden i öfningsämnena samt ett och annat

läroämne ......................................................................... » 3,250: —

Stipendier till seminarieelever, 800 kronor för hvarje termin » 2,400: —

Uppvärmning, belysning och städning, läkarearvode in. m.... » 900: —

Skolinventarier och undervisningsmateriel ........................... » 1,500: —

Oförutsedda utgifter .............................................. » 000: —

Då det för närvarande rådde brist äfven på lärarinnor; då en stor
mängd unga qvinnor, som ville utbildas för lärarinnekallet, årligen af
brist på utrymme måste bortvisas från seminarierna — år 1899 både antalet
inträdessökande vid de qvinliga seminarierna uppgått till 387, af hvilka
166 vunnit inträde, hvaremot en stor mängd måst afvisas på grund
af bristande utrymme —; då i många trakter visat sig eu allt mer stigande
benägenhet för att anställa lärarinnor i folkskolans tjenst och då
slutligen erfarenheten under eu följd af år vitsordat, att qvinnan synnerligen
väl lämpade sig för lärarinnekallet, ansåge departementschefen sig
hafva tillräcklig anledning att förorda inrättandet af ett nytt, för qvinliga
elever afsedt seminarium.

Beträffande derefter frågan, i hvilken del af landet det ifrågasatta
nya seminariet borde förläggas, hade i några af de i ärendet afgifna utlåtandena
uppmärksamhet fästs derpå, att Strengnäs stift vore det enda stift
på fastlandet, inom hvilkets område ingen anstalt för bildande af folkskolelärare
funnes, ehuru stiftet vore rätt vidsträckt och folkrikt och dess folkskoleväsen,
som stode ganska högt, fortfarande vore stadt i utveckling.
Då dertill komma, att brist på lärare för närvarande rådde äfven inom
detta stift, syntes skäl vara för handen att återgifva Strengnäs stift det
seminarium, som på 1860-talet flyttats derifrån till Stockholm. Visserligen
hade hittills jemförelsevis få qvinnor från Södermanland sökt inträde
vid seminarierna, men förlädes inom stiftet ett seminarium, skulle detta
helt visst ej komma att sakna elever.

Departementschefen ville gerna medgifva, att mycket goda skäl blifvit
anförda för det ifrågasatta nya seminariets förläggande till Strengnäs stift,
så mycket hellre som stadsfullmägtige i stiftsstaden besluta erbjuda staten
för seminariebyggnaden erforderlig tomt äfvensom för anläggning af eu
trädgård behöflig mark, dock kunde, enligt departementschefens mening,
lör närvarande mellersta Sverige ej med fog göra anspråk på ett nytt

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

263

seminarium framför södra Sverige. Med hänsyn till folkmängden ^torde
nemligen den förra delen af vårt land vara rikligare försedd med sadana
läroanstalter, hvarom här vore fråga, än den senare.

De flesta af dem, hvilkas yttrande blifvit införd radt, hade ock förenat
sig med motionärerna derom, att det nya seminariet borde förläggas
i Skåne.

Med fullt skäl ansåge departementschefen sig kunna instämma i detta
förslag. Den talrika befolkningen i denna del af landet vore nemligen en
borgen för, att ett der förlagdt seminarium kunde påräkna så många
inträdessökande, att bland dem ett godt urval af sådana, som lämpade
sig för lärarinnekallet, årligen kunde göras. Man hade så mycket hellre
grundad anledning att antaga detta, som hos manga unga skanska qvinno!1
af allmogeklass under den senare tiden visat sig en stor benägenhet att
blifva lärarinnor. Under aren 1889 — 1898 hade ej mindre än 145 qvinnor
från Skåne varit inskrifna som elever i folkskolelärarinneseminarierna,
ehuru de mast begifva sig från sina hem till aflägsna orter för att vinna
den äskade utbildningen.

År 1897 hade i Skåne och grannlandskapen Blekinge och Halland funnits
19.1 lärarinnebefattningar vid folkskolan. Detta antal koinme med all
sannolikhet att betydligt ökas, särdeles i de många städerna, talrika stationssamhällena
och andra orter med stor industriel verksamhet, sa snart
tillgången på lärarinnor bletve rikligare. 1 städernas äfvensom i åtskilliga
andra orters skolor, i hvilka många lärarekrafter vore erforderliga, använde
man nemligen i allmänhet flere lärarinnor än lärare, ty då de uti
ifrågavarande orter jemförelsevis höga lefnadskostnaderna nödgade församlingarna
att höja lärarelönerna öfver det i lag föreskrifna beloppet, kunde
lärarinnorna åtnöja sig med lägre tillägg än lärarne. Eu ej obetydlig del
af dem, som erhållit sin utbildning i det nya seminariet, skulle sålunda,
om detta förlädes i Skåne, kunna få sin framtida verksamhet förlagd till
kringliggande trakter, hvilken omständighet syntes departementschefen
vara° ett talande skäl för det ifrågaställa seminariets anordnande i sistnämnda
landskap, helst ju dess invånare, såsom motionärerna anfört, länge
hyst önskan att ett folkskolelärarinneseminarium måtte dit förläggas.

Behofvet af ännu ett qvinligt seminarium i södra Sverige framginge
äfven deraf, att antalet inträdessökande i de för denna del af landet förnämligast
afsedda folkskolelärarinneseminarierna i Kalmar och Skara vore
så stort, att icke ens hälften af dem under de senare åren kunnat der
intagas. Så voro i Skara:

264

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

år 1895	de inträdessökande	180,	de intagna 38
» 1896			120	» » 25
» 1897		i • ■ » .	114	» » 31
» 1898	»		113	» » 36
» 1899	»	»	118	» » 32 och
i Kalmar: år 1895	de inträdessökande	in,	de intagna 42
• » 1896	»	»	108	» » 26
» 1897	»	»	105	» » 26
.» 1898	»		102	» » 26
* 1899	»	»	129	» » 49.

Den 4 augusti 1899 hade till Kongl. Maj:t inkommit en skrifvelse från
drätselkammaren i Landskrona, hvari denna på grund af ett af stadsfullmägtige
derstädes den 17 derförutgångne juni fattadt beslut erbjudit
staten att, om det ifrågasatta nya seminariet komme att förläggas till
nyssnämnda stad, för ändamålet få inköpa stadens nu egande sjukhus för
ett pris af 40,000 kronor. Skulle emellertid Kongl. Maj:t föredraga att
för det nya seminariet låta uppföra en fullständigt ny byggnad, vore Landskrona
stad villig att för ändamålet kostnadsfritt upplåta en tillräckligt
stor och välbelägen byggnadstomt.

Omförmälda skrifvelse hade remitterats till öfverintendentsembetet
samt till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län och domkapitlet
i Lund. Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som anskaffat utredning
angående Landskrona stads åtkomst till stadens sjukhus med
tillhörande tomt, hade förklarat sig från de synpunkter, Kongl. Maj:ts
befallningshafvande trott sig böra beakta, ej hafva något att erinra mot
bifall till de^ af staden Landskrona gjorda erbjudanden. Domkapitlet i
Lund, som hållit före, att platsen för det ifrågastälda seminariet skäligen
icke borde väljas pa grund af det ena eller andra samhällets mera eller
mindre ekonomiskt fördelaktiga erbjudanden, hade ansett Landskrona i och
för sig icke vara någon olämplig plats för seminariet. Öfverintendentsembetet
hade anmodat intendenten hos embetet E. Jacobsson att i ämnet
förebringa utredning. Sedan intendenten Jacobsson i afgifven promemoria,
som delgifvits stadsfullmågtige i Landskrona, af anförda skäl afstyrkt
inköpet af förberörda sjukhusbyggnad och i stället föreslagit, att det ifråga.
t^ matte förla^^as å en byggnadstomt om 40,000 qvadrat meter

i S:t Olofs Vång, norr om S:t Olofsgatan i Landskrona, under vilkor
att tomten gåfves vissa närmare angifna gränser, att S:t Olofs- och Prinsessgatorna
fullständigt iordningstäldes, att qvarteret närmast söder om tom -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

265

ten i fråga icke bebyggdes, att vatten-, aflopps- och gasledningar afgiftsfritt
anordnades till tomtgränsen och att vederbörlig tomtkarta anskaffades,
samt, i anledning häraf, drätselkammaren, å stadsfullmägtiges vägnar, i
skrifvelse till Kongl. Maj:t den 11 september 1899 afgifvit utfästelse att, på
de af intendenten Jacobsson föreslagna vilkor, för seminariet aflåta ofvannämnda
tomt, dock under förbehåll, att upplåtelsen gälde allenast så
länge tomten användes för afsedda ändamålet och att de öfver tomten
gående vattenledningsrören finge qvaidigga, så länge staden beböfde dem,
så vida de icke råkade i kollision med de blifvande byggnaderna, i hvithet
fåll de skulle dragas vid sidan af dessa, hade Kongl. Maj:t genom remiss
den 18 i sistnämnda månad anbefalt öfverintendenfsembetet att, om nyss
angifna jordområde befunnes lämpligt att derå uppföra byggnader för ett
folkskolelärarinneseminarium, låta uppgöra och till Kongl. Maj:t inkomma
med härför nödiga ritningar och kostnadsförslag.

Med skrifvelse den 12 sistlidne december hade öfverintendentsembetet,
enär embetet i likhet med intendenten Jacobsson och på af honom anförda
grunder ansåge, dels att förvärfvandet för afsedda ändamålet af omhandlade
sjukhusbyggnad icke vore att förorda, dels ock att ofvan angifna
tomtområde vore för det med detsamma tillämnade syfte särdeles
lämpligt, till Kongl. Maj:t öfverlemnat af extra ordinarie arkitekten hos
embetet G. Hermansson, på embetets uppdrag, uppgjorda och af embetet
för dess del efter granskning godkända ritningar och kostnadsförslag
till byggnader för ett folkskolelärarinneseminarium, ämnadt att
förläggas å den tomt i Landskrona, hvarom ofvan förmälts, och hade
embetet dervid erinrat följande.

Ofvannämnda tomt hade, med hänsyn till rådande förhållanden å
angränsande jordområden, vid skedd utstakning måst gifvas en bredd af
108 meter och ett djup af 370 meter, hvilken omständighet emellertid
medförde den fördelen, att den vid S:t Olofsgatan belägna delen af tomten,
som gifvetvis måste anordnas på ett prydligare sätt och förty blefve dyrbarare
att. underhålla, icke vore särdeles stor och att den till undervisning
i trädgårdsskötsel afsedda, vanligen mindre fordrande delen af densamma
erhölle ett mera afskildt läge. Enligt de uppgjorda ritningarna vore seminariebyggnaden
föreslagen att förläggas med hufvudfasaden i linie med
det närbelägna lasarettets framsida på ett afstånd af cirka 75 meter från
S:t Olofsgatan och att, i motsats till hvad fallet vore vid öfriga seminaricbyggnader
i riket, inrymma endast skollokaler och bostad för vaktmästare,
men icke boställe för rektor, för hvilken sådant vore beredt i eu särskild
byggnad. Denna anordning vore närmast föranledd af de i de äldre
seminarierna ofta öfverklagade olägenheterna af sammanförande i samma

llih. till Riked. Prut. 1900. 4 Sand. 1 Afd. 9 Haft. 3t

266

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

byggnad af °skol- och boställsrum, af hvilka olägenheter här endast torde
böra fram hallas, att, vid inträffande fall af smittosam sjukdom inom
rektors familj, svårigheter ofta uppstode för undervisningens ordnande och
upprätthållande, att den förskämda luften från skollokalerna svårligen
kunde utestängas från rektors bostad samt att öfver de stora skolsalarne
en beqväm inredning icke utan betydande kostnader kunde åstadkommas
och att i flere rektorsbostäder inom de nu förefintliga seminariebyggnaderna
sättningar af golf och mellanväggar uppkommit genom bristfälliga
bjelklag öfver de stora rummen, för undvikande hvaraf dyrbara förstärkningar
erfordrades. Det föreslagna gymnastikhuset vore inredt i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med nutida fordringar på lokaler för gymnastikundervisningen.
Beträffande de ifrågasatta byggnadernas storlek och inredning
hade embetet åberopat, jemte ritningarna, innehållet af en skrifvelsen
bilagd, af intendenten Jacobsson den 12 sistlidne december upprättad
till embetet afgifven promemoria,

Slutligen hade embetet förmenat att, med afseende å gällande höga
arbets- och materialpris, arbetskostnaden enligt embetets åsigt icke kunde
antagas komma att understiga det upprättade kostnadsförslagets slutsumma
224,01)0 kronor. .

Sedan, pa sätt departementschefen framdeles komme att närmare omförmäla,
jemväl blifvit ifrågasatt, att det nya seminariet borde förläggas i
Helsingborg, både den 17 november 1891) till Kongl. Maj:t inkommit ytterligare
en skrifvelse från drätselkammaren i Landskrona, hvari yttrats:
Det hade kommit till stadsfullmägtiges i Landskrona kännedom, att det
för södra Sverige projekterade lärarinneseminariet möjligen redan hösten
1900 skulle tråda i verksamhet, i följd hvaraf pi’ovisoriska lokaler erfordrades
under tiden, till dess de nya seminariebyggnaderna hunne blifva
färdiga. Å stadsfullmägtiges vägnar finge derför drätselkammaren tillförbinda
Landskrona stad, att, derest det nya seminariet komme att dit förläggas,
redan. hösten 1900 och till dess seminariets egna nybyggnader
kunde tagas i bruk, kostnadsfritt upplåta för ändamålet lämpliga lokaler
antingen i stadens nuvarande sjukhus, som med innevarande års utgång
ej vidare komme att användas för sitt hittills varande ändamål, eller
också i den åt allmänna läroverket förut upplåtna byggnad, som, fortfarande
obegagnad, sedan densamma hösten 1897 utrymts af läroverket,
af nuvarande egaren stälts till stadens disposition.

Sedan drätselkammaren lemnat en närmare redogörelse för de till provisoriskt
bruk för seminariet erbjudna lokalerna, hade drätselkammaren
yttrat, att det hitintills varit en känd och erkänd sak, att lefnadskostnadema
i Landskrona vore väsentligen billigare än i Helsingborg, sär -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

267

skildt beträffande hyrorna, som i Landskrona knappast torde uppgå till
mera än 50 å 60 procent af hvacf de betingade i dess nämnda grannstad.
Till belysande af detta förhållande åberopade drätselkammaren åtskilliga
bifogade intyg, hvilkas rigtighet vitsordades af drätselkammaren. Att
lefnadskostnaderna i Landskrona vore billigare än i Helsingborg, framginge
emellertid tydligast af det faktum, att arbetarne inom alla yrken i sistnämnda
stad hade en timaflöning, som med 2 till 5 öre öfverstege den
aflöning, som arbetare i Landskrona inom samma yrke uppbure.

Slutligen hade drätselkammaren med afseende på lärjungarnas vid
allmänna läroverket i Landskrona kostnader för inackordering hänvisat till
uppgifter, som lemnats af läroverkets rektor. Enligt dessa vexlade inackorderingspriset
mellan 20 och 40 kronor för månad. För inackordering,
som omfattade endast bostad med uppvärmning, belysning och tillsyn, betalades
för hvarje lärjunge 7,50 till 8 kronor i månaden. Af lärjungar, som,
sedan de genomgått läroverket i Landskrona, nu fortsatte sina studier
i Helsingborg, betalade derstädes eu 55 kronor i månaden, en annan,
som sjelf bekostade sig möbler, sängkläder och linne, 35 kronor för
månad.

Den 19 sistlidne september hade, enligt hvad i statsrådsprotokollet
vidare meddelas, stadsfullmägtige i Helsingborg beslutit att utse en komité
med uppdrag att vidtaga erforderliga åtgärder för att få det ifrågastälda
nya folkskolelärarinneseminariet förlagdt till nämnda stad. Med anledning
deraf hade de utsedde komiterade inkommit till Kongl. Maj:t med en den
23 september 1899 dagtecknad skrifvelse, hvari de yttrat, att de med
stöd af sitt erhållna uppdrag tilltrodde sig att å stadens vägnar erbjuda
upplåtelse kostnadsfritt af för seminariet erforderlig tomt samt att i afseende
å densammas läge komiterade tänkte sig endera af på bifogad karta utmärkta
stadsfarmerna n:is 85, 118 och 124, hvilka samtliga, belägna å höjdplatån
ofvanför de äldre tätare bebyggda stadsdelarne, uppfylde alla anspråk på
fritt och friskt läge, bästa grundförhållanden, beqväma förbindelser med
stadens öfriga delar samt närhet till stadens centrum och till folkskolorna.
Som skäl för seminariets förläggande till Helsingborg hade komiterade
anfört, bland annat, det varma intresse, hvarmed staden vårdat sig om
sitt folkskoleväsen och den jemförelsevis höga ståndpunkt, hvartill detta
kommit. Fn fortsatt utveckling deraf skulle nemligen i oj ringa grad
främjas deraf, att en läroanstalt för bildande af folkskolelärarinnor förlädes
j staden, ty detta skulle ju medföra, att eu grupp fackmän inom folkskolans
område tillförsäkrades Helsingborg. Men seminariets förläggande
dit skulle blifva till gagn äfven för seminariets elever, enär dessa derigenom
finge tillfälle att under sin utbildningstid lära känna eu fullständig, väl

268

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

ordnad folkskola, inrymd i ändamålsenliga lokaler och försedd med tidsenlig
materiel. För seminariets förläggande till Helsingborg talade vidare,
att det läge i folkrik trakt och stode genom många och goda förbindelseleder
i liflig beröring med orter inom såväl det egna landskapet som sydvestra
Småland och södra Halland, för Indika landsdelar det nya seminariet
i första hand vore afsedt. För öfrigt vore Helsingborg en stad. som med
hänsyn till helsosamt läge intoge ett framstående rum.

Komiterades skrifvelse hade remitterats till domkapitlet i Lund, som
i afgifvet utlåtande förmenat, att Helsingborgs stad i och för sig icke vore
eu olämplig ort för det ifrågasatta nya seminariet.

öfverintendentsembetet, hvars yttrande i ärendet blifvit infordradt,
hade hållit före, att, derest den nya seminarieinrättning, om hvars upprättande
fråga blifvit väckt, af Kongl. Magt pröfvades lämpligen böra förläggas
till Helsingborg och om icke annan tilläfventyrs fördelaktigare
byggnadsplats derstädes kunde erhållas, tomten n:o 85 för ändamålet egde
afgjordt företräde framför de andra, i komiterades skrifvelse angifna tomterna,
, dock under vilkor att densamma genom utbyte eller tillägg af mark
från angränsande områden gåfves eu regelbunden form — såsom förslagsvis
blifvit af embetet, å den ärendet tillhörande kartan angifvet —
och med en areal, icke understigande 5 tunnland, komme att bilda ett af
minst 12 meter breda gator omgifvct sjelfständigt qvarter, hvarjemte vederbörande
borde tillförbindas att — utom att draga försorg om upprättande
af behörig tomtkarta och afvägningsplan — låta såväl stensätta
och ordna de tomten omgifvande gatorna på enahanda sätt som öfriga
kommunikationsleder inom staden, som ock framdraga belysnings-, vattenoch
afloppsledningar till tomtgränsen.

T skrifvelse den 7 november 1899 hade stadsfullmägtige i Helsingborg
erbjudit sig att, för anläggande åt ett folkskolelärarinneseminarium i
nämnda stad och til! nyttjande, så länge tomten såsom plats för seminariet
användes, upplåta det å bifogad plankarta med gröna gränslinier angifna område,
omfattande farmen n:o 75 samt delar af farmerna n:is 84 och 85 i staden
och i areal innehållande 20,000 qvadratmeter, samt att i afseende å detta
erbjudande i öfrigt utfästa, att utmed tomtens norra och södra sidor skulle
upptagas gator af tolf meters bredd, försedda med kör- och gångbanor
samt att gas-, vatten- och afloppsledningar af staden skulle anordnas till
tomtens gräns.

Derjemte, hade stadsfullmägtige förbundit sig att kostnadsfritt upplåta
lämpliga provisoriska lokaler för seminarieund .-rvisningens utöfvande under
tiden för seminariebyggnadens uppförande eller för tiden från och med
höstterminens början år 1900 till och med vårterminen 1903.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

269

I afseende å den ifrågavarande tomtens bebyggande hade dock stadsfullrnägtige,
med hänsyn till stadens vattenverks strax öster derom belägna
grundvattenledning, gjort det förbehåll, att byggnad icke finge förläggas
å tomtens östligaste del, utan att denna skulle användas till trädgård
eller park.

Slutligen hade stadsfullmägtige förmält, att tomten komme att bilda ett
sjelfständigt qvarter, då det vore afsedt, att, området mellan ifrågavarande
tomt och stadens grundvattenledning skulle utläggas till plantering.

De omförmälda komiterade hade sedermera inkommit med en ny,
den 23 november 1899 dagtecknad skrifvelse. Deruti hade de till eu början
redogjort för beskaffenheten af de provisoriska lokaler, som Helsingborg
hade att erbjuda, i händelse Riksdagen skulle bevilja erforderliga medel icke
endast till det ifrågastälda nya seminariet, utan ock till dettas igångsättande,
innan de för detsamma afsedda byggnaderna hunnit fullbordas.
Derefter hade komiterade anfört, att de, för att utröna de sannolika kostnader,
som vistelsen vid läroanstalten, om denna förlädes till Helsingborg, skulle
medföra för seminariets blifvande elever, låtit anställa undersökning rörande
de utgifter, som lärjungarne i dervarande högre allmänna läroverks högsta
klass finge vidkännas vid så kallad hel inackordering hos familjer af medelklass.
Dels torde nemligen åldern för dessa läroverkets elever och de
blifvande seminarieeleverna vara ungefärligen densamma, dels torde också
de hem, som erbjödc inackordering, i båda fallen tillhöra samma medelklass.
Skilnaden blefve, att inaekorderingspriset snarast stälde sig jemförelsevis
lägre för qvinlig än för manlig ungdom, hvarjemte tillfällena
till dylik inackordering säkerligen vore talrikare för den förra än för den
senare. Undersökningen rörande inaekorderingspriset i Helsingborg för
ungdomen vid allmänna läroverket derstädes hade blifvit verkstäld af
dettas rektor, och resultatet framginge af eu skrifvelsen bifogad prisuppgift.

Med skrifvelsen följde derjemte eu af stadens byggnadschef afgifven
beskrifning angående den ifrågavarande tomtens ytinnehåll, gränser, kommunikationstillgångar,
byggnadsgrund och lämplighet för trädgårdsplantering,
hvarjemte i nämnda beskrifning upplystes, bland annat, att tomtens
ytinnehåll utgjorde 20,000 qvadratineter, att marken bestode af grus med
mycket fast och god byggnadsgrund samt vore lämplig för planteringar
samt att erforderliga ledningar för vatten och gas m. in. förefunnes.

Enligt omförmälda prisuppgift kunde ynglingar i åldern 15—19 år
erhålla fullständig inackordering för ett pris, som varierade mellan 25 och
37,33 kronor för månad; ynglingar med något större anspråk betalade vanligen
45 kronor pr månad. Endast eu af lärjungarne i allmänna läroverkets
sjunde klass betalade 50 kronor. För eldadt rum erlades det 8 å 10

270

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

kronor för månad. Lärare vid läroverket, som ej hade eget hem. kunde
å spisningsställen erhålla fullt tillfredsställande hel kost för 35 a 40 kr.
för månad.

Slutligen har departementschefen anfört följande.

Enligt departementschefens förmenande kunde det ifrågastälda nya
folkskolelärarinneseminariet med fördel förläggas vare sig i Helsingborg
eller i Landskrona. Båda. städerna läge uti folkrik trakt, vore försedda
med beqväma samfärdsmedel samt erbjöde goda tillfällen för seminariets
elever att få hyra tjenliga bostäder och att få inackordera sig uti aktningsvärda
familjer. Båda hade äfvenledes utfäst sig att kostnadsfritt dels till
seminariet upplåta lämplig byggnadstomt samt erforderligt område för
trädgårdsanläggningar, dels hålla läroanstalten till hända provisoriska lokaler,
i händelse man skulle vilja låta den tråda i verksamhet, innan dess byggnader
hunnit blifva fullbordade.

Till förmån för Landskrona talade dock dels att den tomt, staden
utfäst sig lemna till seminariet, både med hänsyn till storlek och fritt
och vackert läge öfverträffade den plats, som Helsingborg för ändamålet
upplåtit, ehuruväl äfven denna vore lämplig och för behofvet tillräcklig,
dels ock att lefnadskostnaderna i Landskrona syntes vara något billigare
än i Helsingborg, hvilket ju måste vara af mycket stor betydelse, då
fråga vore om inrättande af eu läroanstalt, hvars flesta elever sannolikt
komme att räknas bland de mindre bemedlade eller obemedlade.

Beträffande de ritningar till det ifrågastälda nya seminariet, som
öfverintendentsembetet låtit uppgöra, syntes det departementschefen synnerligen
välbetänkt, om, såsom embetet föreslagit, seminariet försåges med
egen gymnastiklokal, enär det för läroanstalten föreslagna läget förutsatte,
att eleverna skulle erhålla all till deras utbildning hörande undervisning
inom anstalten. För öfrigt hade erfarenheten lärt, att de seminarier,
hvilka icke hade egna gymnastiklokaler, finge kämpa med stora svårigheter.
Deras elever försatte nemligen mångenstädes mycken för dem dyrbar tid
genom de långa vandringarna till och från gymnastiklokalerna; timmarna
för gymnastiköfningarna måste ej sällan förläggas till olämplig tid på
dagen och hinder lades i vägen för uppgörande af en ändamålsenlig arbetsordning.
Dertill komme, att seminarierna nödgades på en och annan ort
betala en mycket hög hyra — ända till 500 kronor årligen — för rätten
att få begagna ett annat läroverk tillhörig gymnastiklokal. På de af
embetet anförda grunder ansåge departementschefen jemväl mycket lämpligt,
att rektor finge sin bostad i egen byggnad. Derigenom undanröjdes många
olägenheter, som måste blifva en följd deraf, att boställslägenheter och

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

271

undervisningslokaler inrymdes uti samma byggnad. Hvad åter anginge
sjelfva seminariebyggnaden, syntes den departementschefen inrymma de
lokaler, som nu för tiden ansåges erforderliga, för att undervisningen i alla
ämnen skulle kunna bedrifvas med rätt framgång och för att den behöfliga
undervisningsmaterielen skulle kunna med omsorg vårdas. De flesta af nu
förefintliga seminarier lede af brist på utrymme. Detta berodde, bland
annat, derpå, att, sedan de för dem afsedda byggnaderna uppförts, ifrågavarande
läroanstalter utvidgats med ännu en årsklass samt att ett nytt
undervisningsämne, slöjd, tillkommit. Derjemte hade undervisningen i
teckning tagit ett stort steg framåt och kräfde numera ett särskildt för
den anordnadt rum. Slutligen hade undervisningsmaterielen under de ''
senare åren i hög grad ökats, och det fordrades sålunda större utrymme
för dess förvarande än tillförene. Departementschefen ansåge det vara
skäl, att, när ny seminariebyggnad skulle uppföras, göra den sådan, att
den motsvarade de anspråk, som med rätta numera stäldes på en dylik.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, hemstälde departementschefen,
att Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen afgifva förslag af ofvan
angifna innehåll.

Vid öfvervägande af hvad sålunda blifvit af Kongl. Maj:t föreslaget,
bär utskottet icke funnit anledning till annan erinran än att kostnaden
för rektorsbostaden, hvilken enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle uppgå till
.‘13,605 kronor, synes vara högre tilltagen än behofvet påkallar. En för
detta ändamål afsedd byggnad torde, enligt utskottets åsigt, kunna på ett
fullt tillfredsställande sätt uppföras för omkring 6,000 kronor mindre än
af Kongl. Maj:t beräknats.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet,

att Riksdagen i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande
framställning må

a) till uppförande af erforderliga byggnader för ett
folkskolelärarinneseminarium i Landskrona bevilja ett
extra anslag af 218,000 kronor och deraf anvisa 124,000
kronor att utgå under år 1901;

b) för begynnande af verksamheten vid nämnda
seminarium vid början af höstterminen 1900 samt uppehållande
af undervisningen vid seminariet under samma
termin äfvensom vår- och höstterminerna 1901 uppföra
på extra stat för år 1901 ett belopp af 17,800 kronor.

272

Statsutskottets Utletande N:o t).

Angående
inrättande aj
en parallelklass
vid
seminariet i
Vexil).

[78.]

80:o) Kongl. Maj:t hav föreslagit Riksdagen att för anordnande af en
parallelklass vid folkskolelärareseminariet i Vexla på extra stat för år 1901
anvisa ett belopp af 11,200 kronor.

Af det i ärendet förda statsrådsprotokollet inhemtas, att rektor vid
folkskolelärareseminariet i Vexiö i skrifvelse den 7 oktober 1899 till domkapitlet
derstädes anfört följande.

Då den brist på lärarekrafter för folkskolorna, som ganska länge varit
rådande, mer och mer gjorde sig känd, hade rektor och lärare vid folkskoleläraresemenariet
i Vexiö ansett sig skyldiga att af godkända inträdessökande
mottaga så stort antal, som utrymmet på något sätt kunnat tillåta.
Hösten 1898 hade derför intagits 30 elever i första klassen. Men enär
somliga lärorum icke kunde rymma så stort elevantal, och flere klassers
delning på grupper för undervisning i slöjd på slöjdsalen, som ej rymde
mer än högst 24 elever, medförde svårigheter, samt den praktiska utbildningen
af eleverna skulle blifva lidande genom för stort elevantal i flere
klasser, hade den första-klass, som vid innevarande läsårs början bildats,
hållits vid ett antal af 24, hvilket antal för Vexiö seminarium med dess
nuvarande lokaler ej utan olägenhet kunde öfverskridas i mer än en af
de samtidigt befintliga klasserna. Någon väsentligare ökning af antalet
utexaminerade lärjungar vore derför icke att påräkna från Vexiö seminarium
under förhand eu va rande förhållanden, i synnerhet som en eller
annan elev under kursens fortgång af olika anledningar afginge. Men
genom förhyrande af nödiga lokaler skulle utrymme kunna beredas
för eu parallelklass, hvarigenom hvart ijerde år ett dubbelt antal elever
mot det annars vanliga skulle kunna utexamineras. Vid tvenne af rikets
seminarier hade under år 1899 sådana parallelklasser blifvit anordnade.
Genom inrättande af dylika vid ytterligare två seminarier skulle samma
ökning af antalet examinerade lärare, som kunde vinnas genom upprättande
af ett nytt seminarium, hastigare och billigare åstadkommas. Om
nya parallelklasser skulle påtänkas, borde Vexiö ihågkommas såsom plats
för en sådan, emedan Småland hade stort behof af rikare tillgång på lärare,
uppfödda i denna landsdel, vana vid dess förhållanden och ej skyende att
taga anställning vid dess flyttande skolor. Den årliga ökningen af inträdessökande,
hvilkas antal vid senaste inträdespröfningen uppnått till 69, lemnade
icke rum för någon farhåga, att elever i Vexiö skulle komma att
saknas för en parallelklass. Enär ett större antal elever kräfde flere afdelningar
i öfningsskolan för att de blifvande lärarne skulle erhålla tillfredsställande
och tillräckliga praktiska öfningar, samt enär öfningsskolan
vid ett seminarium borde kunna uppvisa och göra dess elever bekanta
med en fullständig folkskola, innefattande småskola, egentlig folkskola och

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

273

folkskolans högre afdelning, borde i sammanhang med anordnande af
parallelklass en folkskolans högre afdelning med särskild lärare läggas till
öfningsskolan. Utrymme för den nu ifrågasatta utvidgningen af seminariet
kunde, intill dess att nybyggnad för väl kända behof kunde utverkas,
åstadkommas genom förhyrande af två lärorum. I samma närbelägna
hus, der gymnastiklokal för seminariet vore förhyrd, nemligen goodtemplarordens
hus, funnes att hyra tvenne salar, som vore ganska lämpliga såsom
lärorum. Hvartdera rummet hölle 10,8 meter i längd, 5,9 meter i
bredd och 3,1 meter i höjd samt hade en fönstersida med 4 fönster. Då
luftvexlingsventiler vore anbragta i väggarna, kunde omkring 40 personer
med iakttagande af tillbörliga raststunder utan helsovådlig luftförskämning
uppehålla sig i rummet. Till hvartdera rummet hörde ett rymligt
afklädningsrum. Såsom ersättning för hyra, belysning, uppvärmning,
städning och renhållning begärdes för båda rummen med afkädningsrummen
ett årligt belepp af 500 kronor.

På grund af det anförda hade rektor hemstält, att domkapitlet måtte
hos Kongl. Maj:t göra framställning om åtgärder för inrättande af en
parallelafdelning vid folbskolelärareseminariet i Vexiö och af en folkskolans
högre afdelning vid dess öfningsskola och för anslag af nödiga
medel till arfvoden åt en extra ordinarie adjunkt, en lärare i öfningsskolan
och de lärare i öfningsämnen, som erhölle ökad tjenstgöring, samt
till hyra, belysning, uppvärmning och renhållning af nödiga lokaler äfvensom
(för en gång) till anskaffande af nya skolmöbler och undervisningsmateriel.
Rektor hade härjemte erinrat, att för uppehållande af en parallelklass
vid hvartdera af två seminarier 1899 års Riksdag beviljat följande

årliga belopp:

arfvode till en extra ordinarie adjunkt................................. kr. 1,800: —

» » » lärare i öfningsskolan ..................................... » 1,500: —

arfvoden till lärarne i öfningsämnen .................................. » 1,200: —

till hyra för lokal............................................................................... » 700: —

» belysning, uppvärmning, renhållning, läkarearvode in. in. » 600: —

tillsammans kr. 5,800: —

samt till inköp af skolmöbler undervisningsmateriel för en

gång.......................................................................... kr. 1,000: —

Domkapitlet i Vexiö hade med skrifvelse den 11 oktober 1899 till
Kongl. Maj:t öfverlemnat rektors vid folkskolelärareseminariet derstädes
här ofvan omförmälda skrifvelse och dervid på de af rektor framstälda
grunder hemstält, att Kong]. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder
för vinnande af berörda ändamål.

Bill. till Rilcsd. Prot. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 9 Höft.

274

Statsutskottets Utlutande N:o 9.

För egen del bär föredragande departementschefen anfört.

År 1878 hade utbetalats bidrag af statsmedel eller så kalladt lönetillskott
till aflönande af 4,283 ordinarie och extra ordinarie folkskolelärare
och -lärarinnor. Samma år hade inrättats ännu ett seminarium,
folkskola ärarinneseminariet i Umeå. Man hade nemligen ansett, att man
vid de förut befintliga elfva seminarierna icke skulle kunna utbilda för
folkskolan erforderligt antal lärare och lärarinnor, sedan lärare- och lärarinnebefattningarna
vid folkskolan stigit till ofvan angifna antal. Och man
hade så mycket större skäl till detta antagande, som befattningarna vid
nämnda skola ökats till antal i samband såväl meod folkmängdens i landet
tillväxt som med undervisningens förbättring. År 1897 hade antalet af
ordinarie och extra ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolan stigit
till 6,573. Våra nuvarande seminarier — till antalet tolf — kunde icke,
sedan lärare- och lärarinnebefattningar vid folkskolan stigit upp till ett så
högt antal som det nyssnämnda, utbilda så många lärare och lärarinnor,
som vore behöfliga för att ersätta de vid folkskolan redan an stål da lärare och
lärarinnor vid deras afgång från innehafvande befattningar och för att träda
i stället för dem, hvilka af sjukdom eller annan anledning vore hindrade
från att sjelfva handhafva sina tjänster, samt slutligen för att öfvertaga
de nya befattningar, hvilka bär och hvar i landet årligen inrättades, helst
som folkskolelärare och -lärarinnor funne användning äfven vid många
andra läroanstaltor än folkskolan, såsom t. ex. folkskolelärareseminariernas
öfningsskolor, döfstuinskolor, af stat, landsting eller enskilde inrättade
seminarier för bildande af lärare och lärarinnor vid småskolor, barnhem
m. in.

Hvarje seminarium, med den organisation det i allmänhet för närvarande
hade, vore nemligen från början beräknadt för omkring 100 elever,
det vill säga för omkring 25 i hvarje klass, hvilket ock enligt departementschefens
mening vore det högsta antal, som fullt tillfredsställande
kunde skötas. Från de tolf seminarierna skulle sålunda årligen utexamineras
300 elever, af hvilka högst 290 syntes kunna beräknas ingå i folkskolans
tjenst. Toge man med i beräkningen de elever, som komme att .
utexamineras från det ifrågasatta nya seminariet samt från de redan vid
två seminarier inrättade parallelafdelningar, kunde de, som årligen sökte
anställning vid folkskolan, beräknas till 325 elever .Men dettakantal vore,
såsom departementetschefen förut visat under punkterna 76 och 77 i det
vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokollet, alldeles för litet
för att kunna motsvara det årliga behofvet af nybildade lärare och lärarinnor.
För a.tt bereda rikligare tillgång på för tjenstgöring i folkskolan
utbildade lärare och lärarinnor, hade departementschefen tillstyrkt Kong!.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

275

Maj:t föreslå Riksdagen att bevilja erforderliga medel för anordnande af
ett nytt folkskolelärarinneseminarium. Men derigenom blefve såsom
departementschefen förut ant.ydt — bristen pa lärarekrafter för folkskolan
ej afhjelpt. Härtill skulle erfordras ännu ett nytt seminarium. Men dels
för att undvika de dryga omkostnader, som skulle blifva följden af det
samtidiga inrättandet af två nya seminarier, dels för att förekomma utbildningen
af allt för många lärare och lärarinnor med hänsyn till det
förefintliga behofvet, i händelse att af någon omständighet, som på förhand
ej kunnat förutses och beräknas, de ledigblifna och nyinrättade
tjensterna ej skulle uppgå till det antal, som man antagit på gi lind af
hittills gjorda erfarenheter, ansåge departementschefen det vara tillrådligt
att för närvarande nöja sig med att, i stället för att anordna ännu ett
nytt seminarium, utvidga ett af de gamla med en parallelafdelning,
hvilken ju kunde indragas, om den ej längre ansåges behöflig. ^

Af de skal, som rektor vid seminariet i Vexiö anfört, ansåge departementschefen
det synnerligen lämpligt, att en dylik utvidgning företoges
med seminariet i Vexiö från och med början ai nästkommande läsåi.^

Beträffande kostnaderna för anordnande af en parallelklass vid folkskola
rareseminariet i Vexiö, skulle dessa, enligt departementschefens åsigt,
komma att årligen belöpa sig till 6,800 kronor efter följande beräkning,
arfvode till en extra ordinarie adjunkt 1 CAA''

» • » » lärare i öfningsskolan......

arfvoden till lärarne i öfningsämnena

kr. 1,800:
» 1,500:
» 1,200:
» 500:

» 200:
» 1,600:

-------- * -------O .

hyra för lokal, uppvärmning, belysning, renhållning in. m.

läkarearfvode m. in.........................................................

stipendier till eleverna.........................................................

Derjemte erfordrades till inköp af skolmöbler och undervisningsmateriel
för en gång ............................................ . ® —

Då störa svårigheter mött att erhålla sökande och vikarier till befattningar
vid de flyttande skolorna, som till stort antal förekomme i »Smaland,
borde parallelafdelningen vid seminariet i Vexiö träda i verksamhet sa
fort ske kunde, eller redan vid början af läsåret 1900—1901. för detta
ändamål borde sålunda erforderliga medel vara disponibla redan år 1900
till ett belopp af 4,400 kronor, nemligen 1,000 kronor till inköp af skolmöbler
och undervisningsmateriel samt återstoden till aflönande af lärare,
hyra, belysning, uppvärmning, renhållning, läkarearfvode, stipendier till
eleverna in. in. under höstterminen nämnda ar.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemstälde departementschefen,
att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att på extra stat för år
1901 bevilja för anordnande af en parallelklass vid folkskolelärareseminariet
i Vexiö 11,200 kronor.

276

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

I sammanhang med Kongl. Maj:ts berörda framställning har utskottet
till behandling förehaft en i Andra Kammaren af herr J. Widén in. fl.
väckt motion (n:o 90), deri yrkats att Riksdagen måtte, med afslag å
Kongl. Maj:ts proposition om beviljande af medel till anordnande af en
parallelklass vid folkskolelärareseminariet i Vexiö, i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t snarast möjligt till Riksdagen inkomma
med utredning och förslag om inrättande i Strengnäs af ett seminarium
för utbildande af folkskolelärare.

Efter att hafva erinrat om såväl Kongl. Maj:ts ofvanberörda framställning
som ock den under nästföregående punkten i utskottets utlåtande
omförmälda framställning om anordnande af ett nytt folkskolelärarinneseminarium
i Landskrona, hafva motionärerna till stöd för sin motion
anfört följande:

Att stor brist rådde på lärare och lärarinnor vid folkskolorna i riket,
vore sedan länge kändt och erkändt; och regeringen hade ytterligare konstaterat
detta faktum samt jemväl framhållit och visat, att denna brist varit
i ständigt fortgående ökning.

Att densamma härledde sig icke från brist på personer, som vore hågade
att egna sig åt lärarekallet, utan af bristande utrymme i de af staten
upprättade undervisningsanstalterna, hade också vid flera tillfällen
blifvit uppvisadt. Såsom ytterligare bevis derpå kunde framhållas, att enligt
uppgift i Svensk Läraretidning år 1899 inträde vid seminarierna sökts
af 461 män och 278 qvinnor, af Indika endast 221 män och 167 qvinnor
vunnit inträde; äfven med antagande, att en stor del af de utestängda
blifvit underkända vid pröfningarna, qvarstode i allt fall ett betydande
antal sökande, som måst uteslutas af brist på utrymme.

Rörande sättet för afhjelpande af denna brist hade emellertid meningarna
varit mycket delade. Så hade en de! myndigheter, som yttrat sig
i frågan, ansett, att behofvet af lärarekrafter skulle lämpligast och billigast
fyllas genom inrättande af parallelklasser vid några af de redan befintliga
seminarierna. Andra åter hade ansett nödigt, att ett eller flera
nya seminarier inrättades. Så hade domkapitlet i Upsala i infordradt utlåtande
u tal åt sig för inrättande af två nya seminarier, ett, för folkskolelärare
i Strengnäs och ett för lärarinnor-" i sydvestra Sverige, förslagsvis
i Helsingborg eller Halmstad; samma mening hade uttalats af seminarierektorn
i Karlstad; domkapitlet i Vesterås, deri instämmande med seminarierektorn
i Falun, hade ansett ett nytt folkskolelärareseminarium böra
inrättas i Strengnäs eller Örebro; folkskoleinspektören i Södermanland
hade förordat inrättandet af ett nytt lärarinneseminarium för mellersta
Sverige, exempelvis i Strengnäs eller någon af städerna Norrköping, Jön -

Stalsutskottets Utlåtande N:o 9.

277

köping eller Örebro. Regeringen hade till en början anslutit sig till den
förstnämnda åsigten och hade af 1899 års Riksdag begärt anslag till anordnande
af parallelklasser vid två folkskolelärararinneseminarier. Samtidigt
hade emellertid af herr Ivar Månsson jemte åtskilliga andra representanter
från sydliga Sverige väckts motion, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville, så snart ske kunde,
till Riksdagen inkomma med förslag om inrättande på derför lämplig ort
inom Malmöhus eller Kristianstads län af ett seminarium för utbildande
af folkskolelärarinnor. I denna motion hade motionärerna framhållit, att
inrättande snarast möjligt af ett nytt seminarium skulle vara den rigtigaste
utvägen för tillgodoseende af behofvet af lärarekrafter. I skrifvelse
till Kongl. Maj:t hade ock Riksdagen, jemte det att det begärda anslaget
till parallelklassen beviljats, anhållit om utredning, huruvida ett nytt seminarium
för qvinliga elever vore erforderligt och inom hvilken del af
landet det i sådant fall lämpligast borde förläggas, dervid Kongl. Maj:t, enligt
Riksdagens förmenande, icke skulle underlåta att jemväl taga i öfvervägande
hvad af motionärerna blifvit anfördt i fråga om lämpligheten af
det nya seminariets förläggande inom Malmöhus eller Kristianstads län.

Frukten af den sålunda begärda utredningen förelåge i Kong]. Maj:ts
ofvan berörda proposition till detta års Riksdag.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet angående förevarande ärende
hade chefen för ecklesiastikdepartementet anfört, att det enligt hans mening
ej kunde bestridas, att bästa sättet för vinnande af ändamålet, fyllande
af behofvet på lärarekrafter, vore att inrätta nya seminarier, samt att helst
två nya seminarier, ett manligt och ett qvinligt, borde inrättas, enär man
endast derigenom skulle kunna utbilda erforderligt antal lärare och lärarinnor
och sålunda undanrödja de svårigheter, med hvilka skolråden hade
att kämpa för uppehållande af folkskolelärarebefattningarna. Det ansågs
dock medföra alltför stora kostnader att samtidigt bygga och i öfrigt anordna
två seminarier, och derför hade det ansetts lämpligt att till en
början nöja sig med att iordningställa ett nytt seminarium och att samtidigt
utvidga ännu ett annat med en parallelklass.

Den utredning, som blifvit förebragt, gåfve alltså, enligt hvad motionärerna
vidare anfört, otvetydigt vid handen, såväl att den öfverklagade
lärarebristen vore konstant som att det enda fullt lämpliga sättet att råda
bot härpå vore inrättandet af två nya seminarier, ett qvinligt och ett
manligt. Det läte sig, enligt motionärernas förmenande, icke bestridas,
att det förra borde förläggas i Skåne, som hittills saknat ett qvinligt seminarium,
men det syntes också å andra sidan uppenbart, att behofvet
kräfde ett ytterligare seminarium, för män, i mellersta Sverige; och af

278

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

de för detta föreslagna platserna ansåge motionärerna någon tvekan icke
böra förefinnas, att Strengnäs vore den lämpligaste. Inom Strengnäs stift
funnes, som bekant, för närvarande icke något seminarium; det i Stockholm
fylde, såsom domkapitlens och folkskoleinspektörernas yttranden
gåfve vid handen, icke bristen på lärare inom mellersta Sverige. Strengnäs
stad vore väl belägen i en synnerligen vacker trakt, med ett helsosamt
klimat och numera jemväl försedd med goda kommunikationer.
Lefnadskostnaderna i Strengnäs vore jemväl billiga; såsom jemföi''else
kunde framhållas, att inackorderingsafgiften för lärjungar i allmänna läroverkets
högre klasser hos familjer af medelklassen bestege sig till 30 å 40
kronor pr månad; för elever vid seminariet borde den ställa sig något
billigare. Rum med eldning och städning trodde motionärerna kunde
erhållas till 50 kronor för 8 månader, då två delade ett rum; och mat
kunde fås till ett pris af 6 kronor i veckan. Enligt till kongl. ecklesiastikdepartementet
gjordt meddelande hade stadsfullmägtige i Strengnäs
erbjudit sig till staten upplåta för byggande af ett lärarinneseminarium
erforderlig tomt äfvensom för anläggning af en trädgård behöflig mark;
och tvifvel kunde, enligt motionärernas mening, ej råda, att detta erbjudande
finge gälla äfven med afseende på ett lärareseminarium.

Då regeringen icke nu ansett sig böra komma med förslag om inrättande
af ett nytt seminarium jemväl för lärare, hade detta, enligt chefens
för ecklesiastikdepartementet yttrande, varit af förnämligast två skäl, nemligen
dels för att undvika de dryga kostnader, som skulle blifva följden
af det samtidiga inrättandet af två nya seminarier, dels för att förekomma
utbildningen af allt för många lärare eller lärarinnor, för den händelse det
befintliga behofvet skulle visa sig mindre, än man beräknat. Hvad det
sista af dessa skäl anginge, ansåge motionärerna att, på sätt redan förut antvdts
och jemväl i departementschefens yttrande erkändes, det vore utom
allt tvifvel, att en konstant lärarebrist förelåge, hvilken ej kunde afhjelpas
genom de två redan inrättade parallelklasserna och det nya lärarinneseminariet.
Det förra skälet vore deremot talande nog. Och derför borde
ock, enligt motionärernas åsigt, uppförandet af byggnader för det nya
lärareseminariet icke heller komma i fråga, förrän det föreslagna lärarinneseminariet
blifvit fullbordadt, hvilket ju antoges ske inom två år. Men
då ett förslag härom måste föregås af närmare utredning om det blifvande
seminariets läge, uppgörande af ritningar dertill med flere omständigheter,
som inverkade på frågans bedömande, syntes tiden redan nu vara inne
att vidtaga dessa förberedelser.

Härtill förelåge derjemte just nu ett, såsom det syntes, afgörande
skäl. Kongl. Maj:t hade, såsom ofvan vore nämndt, föreslagit inne -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

27 9

varan de års Riksdag att på extra stat för år 1901 bevilja 11,200 kronor
för anordnande af eu parallelklass vid folkskolelärareseminariet i Vexiö.
Då man, såsom i det ofta anförda yttrandet till statsrådsprotokollet,
medgåfve, att för behofvets fyllande erfordrades tvenne nya seminarier,
syntes det olämpligt att nedlägga kostnader på inrättande af en parallelklass
vid ytterligare ett förutvarande seminarium. Såsom motionärerna
till 1899 års Riksdag framhållit, skulle det möta svårigheter att,
indraga redan inrättade parallelklasser, dels derför att de i dessa intagna
eleverna måste hinna fullständigt genomgå kurserna och från
seminariet utexamineras, innan parallelklasserna indroges, dels till följd
af det motstånd mot en dylik åtgärd, som motionärerna antoge alltid
skulle möta från ortsmyndigheternas sida och jemväl af andra skäl. I
allmänhet syntes det ock vara lämpligare att söka afhjelpa den öfverklagade
lärarebristen genom att inrätta nya seminarier än genom att
utvidga de gamla, ty i senare fallet skulle antalet elever i de utvidgade
anstalterna blifva så stort, att vederbörande lärare ej skulle kunna tillbörligt
öfvervaka och vårda sig om dem pa sådant sätt, som bäst passade
för hvars och ens individualitet. Uppenbart vore ock, att flera i
skilda landsdelar befintliga seminarier skulle hafva en bättre verkan
med afseende å tilloppet af lämpliga sökande med efter landsdelarnes
behof passande begåfning och kynne, än om några få större seminarier
anordnades.

Men, sade man, då behofvet vore trängande och man ej genast
ville påbörja uppförandet af ett ytterligare nytt seminarium, återstode
ej annat än att anordna parallelklasser vid ett förut befintligt. Detta
vore ju sant. Motionärerna trodde sig dock kunna meddela, att, under
förutsättning af att ett seminarium komme att i Strengnäs inrättas,
svårigheter icke skulle möta att derstädes, på samma sätt som skett i
Landskrona, erhålla provisoriska lokaler för seminarieundervisningens
utöfvande under tiden för seminariebyggnadernas uppförande. Enligt
protokoll vid skolrådssammanträde den 23 november 1899, hade Strengnäs
stads församlings skolråd besluta, med afseende på ett blifvande
lärarinneseminarium i Strengnäs, erbjuda regeringen hyresfritt tillhandahållande
af tvenne lärosalar i det nya folkskolehuset under ett eller
eventuel! två års tid; och det vore all anledning att antaga, att detta
erbjudande finge gälla äfven med afseende på ett blifvande seminarium
för'' lärare samt att ytterligare behöfliga provisoriska lokaler äfven kunde
anskaffas.

Då utskottet delar den af motionärerna uttalade uppfattningen, att
behofvet af ökade lärarekrafter för folkskolan hellre bör tillgodoses

280

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Ang.

anslag till
löneförbättring
m. m. &
lärare vid
folkskolelärareseminarierna.

[79.]

genom inrättande af ett nytt seminarium än genom anordnande af parallelklasser
vid de förut befintliga seminarierna, och då den farhåga, departementschefen
uttalat, att i händelse ett nytt seminarium för manliga
elever inrättades,, möjligen kunde komma att utbildas flere lärare
än behofvet . kräfde, icke synts utskottet vara grundad, har utskottet
icke ansett sig böra tillstyrka, att vid ännu ett seminarium för manliga
elever skulle anordnas en parallelklass. Det af motionärerna framstälda
förslaget om aflåtande til! Kong!. Maj:t af en skrifvelse i ämnet har
utskottet deremot ansett sig böra biträda; dervid utskottet emellertid
velat uttala den mening, att, ehuru giltiga skäl synas hafva blifvit anförda
för seminariets förläggande till någon ort inom Strengnäs stift,
Riksdagen likväl så mycket mindre torde höra i sakens nuvarande skick
uttala sig angående den stad, dit seminariet bör förläggas, som till
utskottets kännedom kommit, att städerna Strengnäs och Örebro, hvardera.
staden under förutsättning att seminariet blefve dit förlagdt, erbjudit
sig vidtaga vissa åtgärder för underlättande af seminariets inrättande.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet:

a) att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
må af Riksdagen bifallas; samt

b) att Riksdagen, i anledning af herr Widéns m. fl.
ofvannämnda motion, må i skrifvelse till Kong], Makt
anhålla, det måtte Kongl. Maj:t efter verkstäld utredning
till Riksdagen inkomma med förslag angående
inrättande inom Strengnäs stift af ett seminarium för
utbildande af folkskolelärare.

81:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning,
hemställer utskottet,

att Riksdagen må, i likhet med hvad för innevarande
år egt rum, till löneförbättring åt lärare och
lärarinnor vid folkskolelärareseminarierna samt till
arfvoden åt teckningslärare för extra tjenstgöring och
extra arfvoden åt musiklärare vid dessa seminarier
efter samma grunder, som blifvit för år 1900 bestämda,
på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp
af 36,300 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o .9.

281

S2:o) Kongl. Maj:t har vidare föreslagit, att Riksdagen måtte till Ang.
understöd enligt de närmare bestämmelser Kongl. Maj:t kunde finna
godt föreskrifva, åt mindre bemedlade manliga och qvinliga lärjungar vid lärjungar vid
sådana folkhögskolor, som åtnjöte bidrag af statsmedel, på extra stat förfolk*°9‘*°lorår
1901 bevilja ett anslag af 25,000 kronor. L°0.J

I fråga om denna anslagsbegärau har departementschefen till statsrådsprotokollet
yttrat följande.

Såsom departementschefen förut omförmält, hade komiterade för
det under år 1898 i Göteborg församlade sjunde svenska folkhögskolemötet
till Kongl. Maj:t. inkommit med framställning rörande ökade anslag
till folkhögskoleväsendet. För denna framställning hade departementschefen
lemnat redogörelse vid anmälan om de ordinarie anslagsbehofven
under riksstatens åttonde hufvudtitel; dock hade han då lemnat å sido
den del af ofvannämnda framställning, som beträffade anslag till stipendier
åt mindre bemedlade elever vid folkhögskolor. På denna del deraf
anhölle departementschefen att nu få fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet.

Angående den fråga, hvarom här vore tal, hade komiterade anfört,
att de blifvit anmodade anhålla, att, då det ej lände till en ynglings
eller flickas bästa att komma till en folkhögskola vid för unga år, det
vilkor måtte uppställas för erhållande af understöd af allmänna medel,
att manlig elev skulle hafva uppnått 18 år och qvinlig elev 16 år före
kursens slut. Elever af lägre ålder skulle således ej anmälas som sökande
till understöd. Att det nu på extra stat uppförda beloppet kräfde
en förhöjning, hafva komiterade framhållit. Derigenom kunde större
understöd lemnas åt verkligt behöfvande elever och folkhögskolans
arbete komma ännu flere af de mindre bemedlade till godo.

Vederbörande länsstyrelser hade, enligt hvad departementschefen
förut meddelat, efter erhållen remiss afgifvit utlåtanden rörande den
ifrågavarande framställningen och dervid jemväl öfverlemnat yttranden
från folkhögskolestyrelser och föreståndare för folkhögskolor samt äfven
från landsting eller deras förtroendemän. I dessa utlåtanden och yttranden
hade olika åsigter uttalats rörande det af komiterade föreslagna,
förut omförmälda vilkor för att mindre bemedlade elever vid folkhögskolorna
skulle komma i åtnjutande af understöd utaf allmänna medel.

De flesta af dem, som i denna sak yttrat sig, hade i likhet med
komiterade och på af dem angifven grund ansett, att understöd af allmänna
medel borde tilldelas endast sådan manlig elev, som uppnått 18
år före kursens slut, och endast sådan qvinlig elev, som före sagda tid
fy It 16 år.

Bill. till ltiktd. Prat. 1000. 4 Hand. 1 Af,t. !) Raft. 30

282

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Några åter hade framhållit den meningen, att det ifrågasatta vilkoret
borde bortfalla och som skäl derför anfört hufvudsakligen följande.

Hittills hade den grundsats häfdats vid svenska folkhögskolan, att
yngling helst borde hafva fylt 18 år för att blifva antagen till elev, men
att det i hvarje särskild! fall dock borde få bero af skolstyrelsens bepröfvande,
huruvida undantag från denna allmänna regel borde medgifvas,
enär det ju ej sällan visat sig, att eu jmgling vid ännu ej fylda 18 år
kunnat förete sådana vitsord om mogenhet och begåfning, att deraf framgunga,
att han i skolan skulle försvåra sin plats mycket bättre än mången
äldre skulle kunna. Men hade någon blifvit till elev antagen och såsom
sådan vore skyldig att deltaga i allt skolans arbete, borde han ock
hafva rätt att komma i åtnjutande af understöd i händelse af behof.
Sattes en bestämd åldersgräns som kompetensvilkor för erhållande
af stipendium, gjordes en betänklig inskränkning i folkhögskolans hittills
varande uppgift att söka göra sitt arbete fruktbärande och gagnande för
folket uti möjligast vida kretsar; och då det oftast vore hos den i torftiga
omständigheter fostrade ynglingen, för hvilken det ej vore likgiltigt
att med onödig väntan förspilla ett år, som man påträffade större begåfning
och mottaglighet för intellektuel undervisning, skulle det åsyftade
förbudet framför allt gå ut öfver den fattiga delen af folkets barn, dem
till skada och läroverket till ingen båtnad. Ofta hade det nemligen inträffat,
att, när en sådan fattig begåfvad yngling till följd af minderårighet
pcb bristande utrymme blifvit nekad inträde, denne efter utträdet
i praktiska lifvet sedermera saknat tid och tillfälle att besöka skolan
och sålunda gatt miste om dess fostrande ledning, undervisning och inflytande.
Orättvist och obilligt vore det ju ock, om folkhögskolan
vägrade att taga hand om sådana yngre personer, som, ehuru de icke
uppnått eu viss föreskritven ålder, ville begagna sig af undervisningen
derstädes för att bereda sig för inträde i någon annan läroanstalt, så
vida sådant kunde ske utan förändring af skolans metod och program.
Den enda grunden för berättigande till delaktighet i statsunderstödet
för mindre bemedlade elever vid folkhögskolorna borde vara elevs
villighet, ordentlighet, flit och förmåga att göra sig till godo skolans
undervisning.

Slutligen hade också den åsigt blifvit uttalad, att komiterades förslag
om bestämmande af viss minimiålder, för att elev vid folkhögskola
skulle vara berättigad till understöd af särskildt dertill anslagna medel,
visserligen syntes hafva goda skäl för sig, men att någon proposition
till Riksdagen icke syntes vara för ändamålet behöflig.

I sammanhang med redogörelsen för innehållet uti de infordrade

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

283

utlåtandena ville departementschefen omnämna, att till ecklesiastikdepartementet
inkommit från styrelsen för Örebro läns folkhögskola en
skrifvelse, hvari styrelsen protesterat mot komiterades förslag, att en
mindre bemedlad elev vid folkhögskola ej skulle vara berättigad till
erhållande af understöd af dertill anslagna medel, om han ej fylt 18 år
före kursens slut; och hade dervid styrelsen åberopat sig på hufvudsakligen
samma skäl, som här ofvan anförts emot det af komiterade ifrågasatta
ytterligare vilkoret för att komma i åtnjutande af understöd af de
för ändamålet anslagna medel.

Vidare har departementschefen erinrat, hurusom Riksdagen under
eu följd af år, på Kongl. Maj:t framställning, på extra stat beviljat anslag
till understöd åt mindre bemedlade, vare sig manliga eller qvinliga,
lärjungar vid sådana folkhögskolor, som åtnjöte bidrag af statsmedel.
De senaste åren hade det anslag, som för detta ändamål blifvit
anvisadt, uppgått till ett belopp af 20,000 kronor.

Sedan Riksdagen anmält, att Riksdagen anslagit ifrågavarande
medel, hade Kongl. Maj:t utfärdat ett cirkulär till Kongl. Majrts befallningshafvande
i de särskilda länen och dervid förordnat, att styrelse
öfver folkhögskola, som önskade, att andel af ifrågavarande anslag måtte
ställas till dess förfogande, skulle före viss föreskrifven tid till Kongl.
Maj:t inkomma med ansökning om det belopp, som åstundades, samt
dervid meddela uppgift om antalet i skolan närvarande lärjungar och
huru många af dessa kunde anses mindre bemedlade.

De vilkor, som hittills varit föreskrifna för erhållande af understöd
utaf ifrågavarande anslag, hade sålunda varit, att, skolan, vid hvilken
lärjunge vore inskrifven, skulle åtnjuta understöd af statsmedel samt att
lärjunge, för hvilken dylikt understöd söktes, skulle vara mindre bemedlad.
Till dessa vilkor ville komiterade, såsom departementschefen
förut omnämnt, lägga ännu ett, nemligen att före lärokursens slut manlig
lärjunge skulle hafva uppnått 18 år och qvinlig lärjunge 16 år.

Då folkhögskolans lmfvudsakliga uppgift icke vore att meddela
något visst kunskapsmått utöfver det, som bibringades i folkskolan, och
icke heller att vara någon förberedande skola för andra läroanstalter,
utan ifrågavarande skolas väsentliga syfte vore att utveckla lärjungarnes
själskrafter, att uppehålla deras intresse för allt sant, skönt och godt, att
förädlande inverka på deras vilja, att väcka deras fosterlandskärlek och
att dana deras medborgarsinne, syntes det otvifvelaktigt-, att de, som
ämnade söka inträde i folkhögskolan, i allmänhet borde, efter det de
inhemtat hvad i folkskolan meddelades, genom att någon tid deltaga i
praktiska lifvot. samla erfarenhet och vinna en viss mognad, innan de

284

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

begjuta arbetet i folkhögskolan. Först derefter kunde de nemligen i allmänhet
med rätt fördel göra sig till godo den undervisning och det
uppfostrande inflytande, som folkhögskolan ville och kunde bjuda dem.
Det syntes departementschefen derför, att komiterade hade anfört talande
skäl för sitt förslag att bestämma eu viss minimiålder för erhållande af
understöd åt de medel, som Riksdagen anvisat för att bereda tillfälle
åt mindre bemedlade män och qvinnor att deltaga i folkhögskolans
arbete, samt att den föreslagna åldern i allmänhet icke vore för hög.

Men å andra sidan ansåge departementschefen det icke kunna
förnekas, att åtskilliga unga män och qvinnor, som ännu icke uppnått
den för erhållande af här ifrågavarande understöd föreslagna åldern,
hade både rikare begåfning och större mognad än mången, som hunnit
denna ålder. Många sådana mindre bemedlade unga män och qvinnor
skulle af brist på medel ej kunna göra sig till godo folkhögskolans undervisning
och uppfostran, derest de icke Ange åtnjuta understöd det år,
då deras förhallanden i öfrigt medgåfve, att de genomginge ifrågavarande
skolas lärokurs. Erfarenheten gåfve nemligen vid handen, att
eu mindre bemedlad yngling, som ej finge besöka folkhögskolan, då
han dertill vore beredd och då han deraf skulle afen eller annan anledning
hafva synnerligt gagn, ofta, sedan han kommit ut i praktiska lifvet,
finge hvarken tid eller i öfrigt tillfälle att deltaga i skolans arbete.

Under sådana förhållanden ansåge departementschefen det ej vara
välbetänkt att från rätten att åtnjuta understöd af allmänna medel alldeles
utestänga elev vid folkhögskola, som, ehuru han ej uppnått den
för erhållande af dylikt understöd föreslagna åldern, likväl egde den
begåfning och mognad, att han med fördel kunde begagna undervisningen
vid sådan skola. Styrelse för folkhögskola borde, enligt departementschefens
mening, sålunda i regel fördela den skolan tilllkommande
andel af ifrågavarande statsanslag mellan sådana mindre bemedlade lärjungar,
Indika uppnått den såsom vilkor för understöds erhållande
ifrågasatta åldern, men styrelsen borde dock hafva rätt att i särskilda
behjertansvärda fall tilldela understöd äfven åt yngre lärjunge, som
gjort sig deraf förtjent.

Såsom departementschefen redan angifvit, hade de ifrågavarande
understödsmedlen under de senaste åren utgått med ett belopp af 20,000
kronor för år. År 1898 både stipendiebeloppet i medeltal för mindre bemedlade
manliga och qvinliga lärjungar med lika lång lärokurs uppgått till
omkring 40 kronor och för mindre bemedlade qvinliga lärjungar med
kortare lärokurs till omkring 25 kronor. År 1899 hade motsvarande tal
varit omkring 39 och 24 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

285

Du det till följd af stegrade lefnadskostnader m. in. vore af behof
påkalladt, så väl att stipendiebeloppen något höjdes som att flere än
hittills kunde komma i åtnjutande af stipendier, och då det vore att
motse, att elevantalet vid folkhögskolan under närmaste framtiden
komme att ökas, syntes det departementschefen, finnas talande skäl fölen
höjning af det hittills utgående beloppet till stipendier åt mindre
bemedlade lärjungar vid folkhögskolorna. Men då det ej kunde beräknas,
huru stor ökningen af elevantalet under de närmaste åren blefve, borde,
enligt departementschefens åsigt, för närvarande ej ifrågasättas större
förhöjning uti det ifrågavarande anslaget än från 20,000 till 25,000
kronor.

På grund af hvad departementschefen sålunda anfört hemstälde
han, att Kong!. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att. till understöd, enligt
de närmare bestämmelser Kong]. Maj:t. kunde, finna godt löreskrifva,
åt mindre bemedlade manliga och qvinliga lärjungar vid sådana folkhögskolor,
som åtnjöte bidrag af statsmedel, på extra stat för år 1901
uppföra ett belopp af 25,000 kronor.

Emot hvad sålunda föreslagits har utskottet icke funnit anledning
till annan erinran än att de skäl, som anförts för uppställande af det
vilkor för erhållande af statsunderstöd, att elev skulle vara i den ålder
att före kursens slut komme att uppnås af manlig elev 18 år och åt
qvinlig elev 16 år, icke synes utskottet hafva blifvit genom hvad
departementschefen i ämnet anfört vederlagda, till följd hvaraf utskottet
ansett sig böra förorda, att vid anslagets beviljande nämnda vilkor må
för dess användning uppställas.

På grund häraf hemställer utskottet,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på
det sätt bifallas, att Riksdagen på extra stat för år
1901 beviljar ett anslag af 25,000 kronor till understöd,
enligt de närmare bestämmelser Kongl. Maj:t kan finna
godt föreskrifva, åt mindre bemedlade manliga och
»pinliga lärjungar vid sådana folkhögskolor, som åtnjuta
bidrag af statsmedel, dock att sådant understöd
endast må tilldelas elev, som är i den ålder att före
kursens slut komma att uppnås af manlig elev 18 år
och af qvinlig elev 16 år.

862

Statsutskottets Utlåtande N:o 0.

Ang. resestipendier
åt
folkskolelärare
och
lärarinnor.

[81.]

83:o) Med anledning af Kong!. Ma,j:ts derom gjorda framställning
hemställer utskottet,

att Riksdagen ma, i likhet med hvad för innevarande
år egt rum, på extra stat för år 1901 anvisa ett
anslag af ‘1,000 kronor att användas till resestipendier
åt folkskolelärare och folkskolelärarinnor, enligt de vilkor
och bestämmelser, som Kong! Maj:t kan finna skäligt
föreskrifva.

gym nantik bygg- # 84:o) Kongl. Maj:t, har föreslagit, att Riksdagen måtte till uppförande,

tkoiJårafhué'' hufvudsaklig öfverensstämmelse med derför uppgjorda ritningar och förseminariet
i slag,. af en k,ii™,-, bevilja ett belopp af 50,000 kronor och deraf på extra stat för år 1901
[82.] anvisa 30,000 kronor.

Vid föredragning inför Kongl. Maj:t af detta ärende har departementschefen
omförmält, hurusom domkapitlet i Kalmar hos Kongl. Maj:t
hemstält, det Kongl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder för anordnande
vid folkskolelärarinneseminariet derstädes af eu ändamålsenlig gymnastiklokal.
I anledning häraf har departementschefen till en början redogjort
för hvad vederbörande åtgjort för ärendets utredning.

Sedan rektorn vid nämnda seminarium begärt af föreståndaren vid
gymnastiska centralinstitutet yttrande rörande den till seminariet hörande
gymnastiksal, hade nämnde föreståndare i skrifvelse den 26 januari 1897
anfört.

Salens ringa längd och bredd, resp. 11,5 och 4,5 meter, nödvändiggjorde,
att hvarje seminarieklass öfvades för sig. En sådan klass utgjordes
emellertid i allmänhet af 20 till 30 medlemmar. Det lägsta antalet i någon
klass af ifrågavarande seminarium vore 26 och det högsta antalet vore
29; vid tvåledig uppställning korame sålunda 13 till 11 individer i hvarje
led. En hvar af dessa borde i ledet hafva ett utrymme af ungefär en
meter, hvilket gjorde, att salen blefve till hela sin längd upptagen af ett
sådant led. Men på ena gafvelväggen funnes eu ganska stor kamin, som
i och för sig förkortade utrymmet för de gymnastiserande; och då hettan
från nämnda kamin blefve alltför stark vid eldning, under det att temperaturen
i rummets andra ända samtidigt kunde vara alltför sval, minskades
härigenom utrymmet ytterligare för en gymnastiserande afdelning. Med
salens bredd förhölle det sig på motsvarande sätt. Tvåledig uppställning
betingade ett afstånd af 1 meter mellan leden, och för de fristående öfningarna
måste leden ytterligare skiljas från hvarandra 1,25 meter, hvarjemte
genom den s. k. luckbetäckningen ytterligare erfordrades 1,25 meter för

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

287

båda leden tillsammans. Summan af dessa afstånd utgjorde 3,5 meter, som
sålunda vore måttet på den bredd eller det djup, som en tvåledig afdelning,
uppstäld för gymnastik, intoge. Tänkte man sig denna afdelning i
flankställning eller rotekolonn, såsom benämningen numera vore, gåfve
salen tydligen icke det utrymme, som beliöfdes för eu mängd rörelser,
hvilka fordrade denna uppställningsform; så t. ex. komme vid en armutåtsträckning
händerna på de ytterst stående ovilkorligen mot väggarne.
Det vore också tydligt, att eu afdelning af ifrågavarande storlek icke hade
nog utrymme ens för mindre förflyttningar, vare sig framåt eller bakåt
eller till någondera sidan. För att möjliggöra dessa och andra vigtiga
rörelsers öfvande blefve det nödvändigt att belydligt minska de angifna
afstånden, men detta blefve till men för rörelsernas korrekta utförande
och för deras inverkan på individernas utveckling samt till stor skada för
de blifvande lärarinnornas uppfattning om gymnastikens väsen och densammas
bedrifvande med frisk, växande ungdom. Ännu sämre stälde sig
utrymmet, när en klass eller den till seminariet hörande öfningsskolan
delades i flere afdelningar, såsom det borde ske i och för instruktionsöfning.
Missförhållandena här vore sådana, att man kunde känna sig
frestad afråda från dylika öfningar. Det vore nemligen tydligt, att dessa
öfningar under förevarande förhållanden icke kunde gifva den bild af
raskhet och lifaktighet, som borde paras med gymnastisk verksamhet.
Detta vore så mycket mer att beklaga, då det gälde seminarieelever, hvilka
i sin ordning skulle vara bärare af gymnastikens idé och tillämpning i
olika trakter af landet. Det, som blifvit sagdt om utrymmet, gälde den
tomma salen. Några redskap måste likväl gifvetvis finnas. Huru enkla
och väl anordnade de än vore, toge de dock något utrymme från salen,
som derigenom blefve ännu otjenligare. Omklädnadsrummen vore för
små, obeqväma och kalla. Salens väggar vore af den bräckliga beskaffenhet,
att temperaturen derinom under vintern alltid vore mycket ojemn, stundom
omöjlig att höja till mer än + 6 gr. oaktadt flere timmars skarp
eldning. Sjelfva byggnaden i sin helhet vore, enligt rektors meddelande,
af sakkunnig person förklarad oförtjent af underhåll. Af det anförda
funne sig föreståndaren för gymnastiska centralinstitutet pligtig förklara,
att gymnastiksalen vid Kalmar seminarium måste anses fullkomligt otjenlig
till sitt nuvarande bruk.

Seminariets rektor hade, enligt hvad departementschefen meddelat,
öfverlemnat nyss anförda skrifvelse till domkapitlet i Kalmar och dervid
i skrifvelse den 6 februari 1897 yttrat, bland annat, följande.

I följd af gymnastiksalens otillräckliga utrymme, som omöjliggjorde,
att flere klasser der kunde med någon fördel sammanföras vid öfningarna,

288

Statsutskottets Utlåtande, N:o !).

och då någon artificiel belysning cj kunde i salen anordnas, måste
gymnastiköfningarna delvis förläggas till för elever och lärarinna mycket
olämpliga tider, hvarigenom dessa öfningar ej medförde den nytta, de under
andra förhallanden kunde göra. Under de senaste dagarne hade
temperaturen i gymnastiksalen icke på förmiddagarne kunnat uppbringas till
mer än ett par grader öfver fryspunkten, i följd hvaraf rektor af nödig
omtanke om elevernas helsa nödgats inställa gymnastiköfningarna. Med
anledning häraf och då undervisningen i gymnastik enligt gällande
seminariestadga inginge i seminariets undervisningsplan, anhölle rektor, att
domkapitlet ville vidtaga sådana åtgärder, som kunde finnas erforderliga
för att seminariet måtte erhålla en tjenlig gymnastiksal. Man kunde,
enligt rektors förmenande, hoppas, att statsmagterna skulle befinnas villiga
att bevilja de härför erforderliga medlen, så mycket hellre som seminariet,
tack vare Cecilia Fryxells storartade donation, fått sina öfriga utmärkta
lägenheter med en jemförelsevis mycket ringa uppoffring af statsmedel.

Med vitsordande af rektors uppgifter hade domkapitlet öfverlemnat
handlingarna i ärendet till öfverintendentsembetet för den åtgärd, hvartill
de kunde föranleda.

Öfverintendentsembetet, som genom intendenten för kronans under
einbetets inseende stälda hus i landsorten utrönt, att det ifrågavarande
gymnastikhuset måste anses för sitt ändamål obrukbart, hade låtit upprätta
ritningar till ett nytt gymnastikhus och öfversändt dessa jemte kostnadsförslag,
slutande å 56,000 kronor, med skrifvelse den 16 augusti 1898 till
domkapitlet. Dervid hade embetet föreslagit, att, då det nuvarande gymnastikhuset
enligt einbetets mening komme att tills vidare bibehållas, det
ifrågastälda nya måtte erhålla plats närmast vester om förstnämnda hus,
med vare sig lång- eller kortsida åt Spikgatan, hvarjemte embetet framhållit
nödvändigheten deraf, att noggrann undersökning med afseende å
grundförhållandena af sakkunnig verkstäldes och derefter å einbetets kostnadsförslag
iakttoges den ändring, hvartill den sålunda gjorda undersökningen
kunde gifva anledning.

Rektor vid seminariet, till hvilken ärendet remitterats, hade i skrifvelse
till domkapitle* den 20 december 1898 anfört hufvudsakligen följande.

Rektor hade dels anmodat en arkitekt Löfmark att, granska ritningarna
och kostnadsförslaget i syfte att kostnaderna måtte kunna i möjligaste
mån nedbringas, dels ock föranstaltat om gräfningar på den för den
nya byggnaden ifrågasätta platsen för utrönande af grundens beskaffenhet.
Löfmark hade utarbetat skrifvelsen bifogade ritning och kostnadsförslag,
som i några punkter skilde sig från öfverintendentsembetets. T einbetets

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

289

förslag vore upptagna eu slöjdsal samt fyra afklädningsrum i en med
småfönster försedd jordvåning med cementgolf. Men en särskild slöjdsal
vore för seminariet obehöflig, och olämpligt syntes att förlägga afklädningsrummen
i en jordvåning, som gerna blefve kall och fuktig. Spring i
trappor blefve ock deraf nödvändigt. I stället för det trapphus, som upptagits
på embetets ritning, hade å den nya ritningen föreslagits en tillbyggnad,
inrymmande två mindre förvaringsrum, fyra tillräckligt stora
afklädningsrum samt en läktare, hvilken särskild! vid gymnastikuppvisningar
och äfven vid andra tillfällen borde blifva till stort gagn. — I
det nya förslaget hade formen på gymnastiksalen något ändrats. Golfytan
i salen vore i samma förslag endast ett par qvadratmeter mindre än
i embetets. Höjden vore densamma i båda förslagen. Anordningen med
så kallad centraluppvärmning och duschrum hade frångåtts i nya förslaget,
enär den förra skulle blifva alltför dyr och de senare vore mindre nödvändiga.
I stället för elektrisk belysning, som ej funnes i Kalmar, upptoge
det nya förslaget belysning med gas såsom billigare. Det nya
kostnadsförslaget understege embetets med 13,000 kronor. Det vore
knappast troligt, att embetets förslag kunde utföras för 56,000 kronor.
Uppfördes byggnaden med 2 stens vägg i stället för 2 y2 stens, skulle det
nya kostnadsförslaget kunna nedbringas med inemot 2,000 kronor. Fast,
naturlig grund för byggnaden funnes. Då föreståndaren för gymnastiska
centralinstitutet förklarat den till seminariet hörande gymnastikbyggnaden
för sitt ändamål otjenlig, och då genom intendenten öfver kronans under
öfverintendentsembetets inseende stälda hus i landsorten utrönts, att samma
byggnad vore för sitt ändamål obrukbar, hemstälde rektor, att domkapitlet
ville till Kongl. Maj:t göra framställning om vidtagande af åtgärder för
uppförande af ny gymnastiklokal för ifrågavarande seminarium.

Domkapitlet hade med skrifvelse den 21 december 1898 till Kongl.
Maj:t öfverlemnat de omförmälda ritningarna jemte kostnadsförslag och
dervid anhållit, det Kongl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för uppförande,
så fort ske kunde, af nytt gymnastikhus för seminariet, enär det gamla
gymnastikhuset, enligt af behörig person afgifvet yttrande, vore för sitt
ändamål obrukbart.

öfverintendentsembetet, hvars yttrande i ärendet derefter blifvit infordradt,
hade i utlåtande den 19 september 1899 anfört:

att embetet, som jemväl för sin del ansåge af behofvet påkalladt, att
för seminariet koinrne att beredas nya och tidsenliga gymnastiklokaler,
funne sig, om än det hos embetet upprättade förslag härtill enligt embetets
förmenande vore det, som ur olika synpunkter bäst tillfredsstälde nutida
fordringar, likväl kunna, i fråga om yttre arkitektur och konstruktion,

Bill. till Bikul. Prof. 1900. 4 Samt. 1 Afd. 9 Häft. 37

Statsutskottets Vtlåtande N:o 9.

29Ö

lemna utan anmärkning den genom seminarierektors försorg, förnämligast
af sparsamhetshänsyn, anskaffade ritning till ifrågavarande nybyggnad;

att båda de å den till ärendet hörande situationsplan angifna alternativförslag
till den tillämnade byggnadens läge syntes embetet lika antagliga;
samt

att embetet — som i detta sammanhang ville framhålla, att det af
rektor ifrågasatta utbyte af 2 ''/, stens vägg mot en allenast 2 stens sådan
icke vore att förorda — vid granskning af det utaf Löfmark upprättade
kostaadsförslaget icke funnit anledning till annan erinran, än att det till
oförutsedda utgifter och arfvode för tillsyn och ritningar upptagna belopp,
2,011 kronor 25 öre, borde anslås till endast oförutsedda utgifter och ett
belopp af ytterligare 2,000 kronor beräknas för ritningar, tillsyn, besigtningar
och dylikt, till följd hvaraf förslagets slutsumma skulle komma att
uppgå till 45,000 kronor, men att embetet, då erfarenheten från de senare
åren gifvit vid handen, att under den tid, som förflöte mellan kostnadsoch
ritningsförslags till en byggnad uppgörande och sjelfva arbetenas påbörjande,
väsentliga, på förhand icke beräkneliga prisstegringar inträffade,
för sin del ansåge klokheten bjuda, att, derest Kong! Maj:t pröfvade
skäligt att vid här omhandlade byggnadsföretags utförande det af Löfmark
upprättade förslag skulle följas, det statsanslag, som för ändamålet komme
att hos Riksdagen äskas, bestämdes till 50,000 kronor.

Då enligt Kong! Maj:ts stadga för folkskolelärareseminarierna i riket den
29 januari 1886 undervisning skulle meddelas i gymnastik, och då den
lokal, som vid folkskolelärarinneseminariet i Kalmar härför användes, af
vederbörande myndigheter förklarats för ändamålet obrukbar, hemstälde
departementschefen om aflåtande till Riksdagen af nu förevarande proposition.

Utskottet, som funnit behofvet af den ifrågasatta gymnastikbyggnaden
vara ådagalagdt, har emellertid ansett det för byggnadens åstadkommande
begärda anslaget vara väl högt tilltaget. Då enligt det kostnadsförslag,
som ligger till grund för Rongl. Maj:ts under punkten 79:o) här ofvan
omförmälda framställning om anslag för inrättande af ett nytt folkskolelärarinneseminarium
i Landskrona, den för sistnämnda seminarium afsedda
gymnastikbyggnad skulle betinga ett pris af allenast 39,601 kronor, har
utskottet ansett sig kunna förutsätta, att en för sitt ändamål fullt lämplig
gymnastikbyggnad skall kunna vid Kalmar seminarium uppföras för enahanda
kostnad, eller i rundt tal 40,000 kronor, till hvilket belopp anslaget
sålunda synes utskottet böra bestämmas.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

291

Utskottet hemställer alltså,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det
sätt bifallas, att Riksdagen till uppförande af en gymnastik -byggnad vid folkskolelärarinneseminariet i Kalmar bebeviljar
ett belopp af 40,000 kronor och häraf på extra
stat för år 1901 anvisar 25,000 kronor.

85:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att på extra stat för år Ang.
1901 anvisa ett anslag af 44,450 kronor att, sedan från Jockmocks sockens^"®^ fö/r
skogsmedelsfond ett belopp af 10,000 kronor tillskjutits, användas till be- bildande af
täckande af i öfrigt nödiga kostnader för uppförande vid Murjeks stations-jkouiärarToch
samhälle, å staten tillhörig mark, af de för seminariet för bildande af -lärarinnor,
lappska småskolelärare och småskolelärarinnor jemte bostäder för seminarie- [88.]
elever erforderliga byggnader, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med derför
uppgjorda ritningar och förslag.

Departementschefen har till statsrådsprotokollet erinrat, hurusom Kongl.

Maj:t den 21 maj 1875 besluta, att ett seminarium för bildande af lappska
småskolelärare och -lärarinnor skulle upprättas i Mattisuddens by inom
Jockmocks socken af Norrbottens län. Den teoretiska undervisningen vid
seminariet skulle bestridas af en lärare, som likaledes skulle vara seminariets
föreståndare. Till seminarieelevernas praktiska öfningar skulle vid
seminariet inrättas en öfningsskola, der undervisning meddelades af en lärare
eller lärarinna, hvilken tillika skulle leda nämnda praktiska öfningar.

Seminariet hade inom kort trädt i verksamhet, men öfningsskolans
inrättande hade fördröjts, i det att, enligt Kongl. Maj:ts förordnande, en
af svenska missionssällskapet i Mattisudden anordnad skola till en början
fått tjena i hennes ställe. Sedan missionssällskapets skola upphört, hade
den från början tillämnade öfningsskolan jemlikt kongl. bref den 13 februari
1891 trädt i verksamhet.

Ifrågavarande seminarium hade alltifrån sin början i sin mån bidragit
till folkupplysningens främjande i de trakter af landet, till hvilkas fromma
dess inrättande anbefalts; och det hade efter hand utvecklat sig så, att
dess kurs, som i begynnelsen varit ettårig och genom kongl. bref den 9
mars 1883 bestämts till tvåårig, jemlikt Kongl. Maj:ts den 6 oktober 1899
fattade beslut skulle från och med läsåret 1900—1901 blifva treårig. I
sammanhang med dessa utsträckningar af kursen hade förordnats om anställande
af lärare till föreståndarens biträde, så att jemte honom två
examinerade folkskolelärare eller -lärarinnor skulle framdeles deltaga i
undervisningen vid seminariet.

292

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Omkostnaderna för seminariet och öfningsskolan bestredes, enligt hvad
i statsrådsprotokollet meddelas, af förslagsanslaget till lappmarks ecklesiastikverk.
Förutom de till lärarelöner och kostnader för materiel anvisade
belopp, utginge från sagda anslag:

» » öfningsskolans lokaler

hyresersättning åt föreståndaren

.............................................. kr.	450: —
>	120: --
»	500: —
Tillhopa kr.	1,070: —

Tillika utginge enligt kongl. bref den 15 juli 1898 från omförmälda
förslagsanslag ett årligt belopp af 200 kronor såsom hyresersättning åt
lärarinnan vid öfningsskolan, hvaremot den åt henne förut upplåtna bostad
skulle uthyras och de inflytande medlen redovisas bland de till seminariet
anvisade statsmedlen.

Såsom af det nyss anförda framginge, måste lokaler förhyras såväl för
seminariet och öfningsskolan som till lärarebostäder. Detta förhållande
hade i flera afseenden vållat olägenheter, hvilka i förening med andra omständigheter
gifvit anledning till framställningar af vederbörande derom,
att seminariet och öfningsskolan måtte förflyttas från Mattisudden till
Murjeks jernvägsstation samt byggnader af staten uppföras derstädes både
för läroanstalterna och för seminarieeleverna. Departementschefen anhölle
att få redogöra för de olika framställningar, som i afseende å seminariets
förläggning m. m. gjorts under de senare åren och hvilka, som sagd!, slutligen
åsyftat en väsentlig omskapning af seminariets förhållanden.

I en till domkapitlet i Hernösand under år 1894 aflåten skrifvelse hade
D. Alltfort, i egenskap af föreståndare för seminariet i Mattisudden, framhållit,
att lokalerna för såväl seminariet som den vid seminariet befintliga
öfningsskolan icke motsvarade de anspråk, som på dem billigtvis kunde
ställas. De två salar, som funnes i seminariebyggnaden, vore för små för
det alltmer ökade elevantalet, Sedan dåmera en biträdande lärare blifvit
anstäld och då två klasser samtidigt, med hvar sin lärare, skulle undervisas
vid seminariet, hade den till slöjdrum använda salen jemväl måst
användas till klassrum, och häraf hade åtskilliga olägenheter uppkommit.
I fråga om öfningsskolan vore det än sämre stälclt. Både lärosalen och
öfningslärarinnans bostad vore små. De vore derjemte synnerligen kalla,
något, som ej utan mycket känbara kostnader kunde ändras. Trots dessa
brister och olägenheter betingade dock omförmälda för seminariets och
öfningsskolans behof förhyrda lokaler en ganska dryg hyresafgift. —
Jemväl föreståndarens förhyrda bostad lemnade mycket öfrigt att önska.
Då Ahlfort år 1888 flyttat till Mattisudden, hade han erhållit samma

Statsutskottets Utlåtande N:o 0.

293

bostad, som företrädaren haft, utgörande ett rum och kök. på nedre
bottnen samt två vindsrum, ett på hvardera gafveln af byggn.ingen. Sedan
några år tillbaka hade emellertid Ahlfort mast åtnöja sig med det
ena af vindsrummen jemte uppbärande af hyresersättningen föröde öfriga
bostadslokalerna, hvilka icke vidare upplätes af egarne. ^ De sålunda inträdda
förhållandena hade vållat svårigheter i afseende å erhållandet af
kost, i det att Ahlfort för hvarje måltid nödgats förflytta sig öfver Lule eif,
och sedan han längre och kortare tider intagit sina måltider å olika ställen,
vore han nu i förlägenhet, huru han framdeles skulle fa kosthåll.
För öfrigt blefve det i längden olidligt att försaka allt, som kunde kallas
hem och hemtrefnad.

Ahlfort hade derför anhållit, att domkapitlet måtte, utverka uppförandet
af en ändamålsenlig seminariebyggnad å kronan tillhörig tomt i
Mattisudden, hvilken byggnad borde inrymma ej mindre. lärosalar för
seminariets och öfningsskolans elever, slöjdrum och gymnastiksal än äfven
bostad åt föreståndaren.

Vid Ahlforts skrifvelse hade varit fogade ritningar och kostnadsförslag,
uppgj°rda af byggmästaren E. G. Kristiansson i Jockmock. Beträffande
kostnadsförslaget, hvilket slutade å 25,283 kronor 45 öre, deri inberäknade

1,500 kronor för en uthusbyggnad samt visst belopp för anskaffande af
skolbänkar och gymnastikattiralj m. m., hade Ahlfort i skrifvelsen anmärkt,
att kostnaderna syntes vara ganska högt beräknade och borde kunna nedbringas,
om erforderligt virke fritt erhölles från kronomark.

öfver föreståndarens framställning hade domkapitlet hört inspektor, för
seminariet, kyrkoherden M. T. Berlin. Denne, som vitsordat, att seminariets
verksamhet varit till stor fördel för skolväsendet i lappmarken, särskild!
inom Norrbottens län, och att seminariet ännu under en lång framtid
vore af nöden för att med lärarekrafter underhålla redan befintliga
skolor och möjliggöra inrättandet af flere sådana, hade kraftigt understöd!
föreståndarens förutnämnda hemställan. Inspektor hade bestyrkt,, att
de åt seminariet upplåtna lokalerna icke vore ändamålsenliga, och påvisat,
att, om lokaler fortfarande skulle hyras för seminariets räkning, de redan
nu dryga hyrorna ytterligare måste ökas för anskaffande af särskild slöjdlokal
och gymnastiksal. Slutligen hade inspektor gjort åtskilliga anmärkningar
i afseende å kostnadsberäkningarna, hvilka han delvis funnit för
höga, samt mot vissa detaljer i ritningarna och de afsedda anordningarna.

Med anledning af inspektörs anmärkningar hade seminarieföreståndaren
förständigats att införskaffa nytt kostnadsförslag. Byggmästaren Kristiansson
hade dock vidhållit, att de särskilda posterna i det uppgjorda förslaget ej
vore för höga, men under förutsättning, att virke erhölles från kronan för

294

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

visst, billigt pris samt genom skolsalarnes af inspektor föreslagna minskning
m. in., nedbragtes slutsumman till 22,239 kronor 45 öre.

Sedan domkapitlet inhemta! uttalande från Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län, hvilken myndighet bland annat anmärkt, att
de uppgjorda ritningarna måste omarbetas för att kunna tjena till ledning
vid arbetets utförande, hade domkapitlet den 30 januari 1895 hos Kongl.
Maj:t gjort, framställning i ämnet. Dervid hade domkapitlet anfört, att
de för seminariets räkning förhyrda rum genom seminariets utvidgning
blifvit otillräckliga för dess behof. De utgående hyrorna vore för öfrigt
mycket höga i förhållande till lokalernas beskaffenhet. Domkapitlet tillstyrkte
uppförandet af en byggnad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad som föreslagits. Tillika anmärkte domkapitlet, att, derest bostad ej
kunde i seminariebyggnaden beredas lärarinnan i öfningsskolan, hyresersättning
borde henne tillerkännas.

Efter erhållen remiss hade öfverintendentsembetet uti skrifvelse den
12 mars 1895 utlåtit sig, att embetet icke funnit anledning till anmärkning
mot de uppgjorda kostnadsberäkningarna. Deremot hade embetet
ansett sig icke kunna förorda de understälda ritningarna att i oförändradt
skick lända till efterrättelse vid byggnadsarbetets utförande, utan låtit
upprätta nya ritningar till den tilläinnade seminariebyggnaden. I enlighet
med embetets ritningsförslag skulle, med bibehållande af de öfriga rummens
storlek, allenast skolsalarne minskas i öfverensstämmelse med den
åsigt, seminariets inspektor härutinnan uttalat. -— Bland öfriga af embetet
vidtagna ändringar och anordningar kunde nämnas, att å byggnadens vind
inredts ett för lärarinnan i öfningsskolan afsedt rum. Enligt hvad embetet
tillkännagifvit, borde den för arbetets utförande beräknade kostnad
icke . behöfva i nämnvärd mån ökas genom de af embetet föreslagna förändringar
eller tillägg i afseende å de ursprungliga ritningarna.

. I ärendet hade härefter statskontoret afgifvit infordradt utlåtande den
14 juni 1895. Beträffande kostnadsförslaget hade statskontoret erinrat, att
detsamma ej upptoge någon post för tillsyn å byggnadsarbetet. Statskontoret
hade i öfrigt uttalat sig till förmån för förslaget om uppförande af egna
byggnader för seminariets räkning, dervid dock statskontoret antydt, att
utredning saknades, huruvida Mattisuddens by vore en så lämplig förläggningsort
för seminariet, att icke dettas förflyttande till annan ort framdeles
kunde såsom önskvärd! ifrågasättas.

Den af statskontoret sålunda framkastade frågan hade föranledt ärendets
öfverlemnande till Kongl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet,
med befallning till dem att, efter vederbörandes hörande, inkomma med
yttrande och förslag rörande den ort inom lappmarkerna, till hvilken ifråga -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

295

varande seminarium lämpligast borde förläggas. I sådant afseende hade
då seminariets inspektor Berlin föreslagit den inom Arvidsjaurs sockens
södra del belägna byn Glommersträsk, dervid bifogande utdrag af protokoll
vid bystämman med Glommersträsks byamän, hvilket protokollsutdrag
utvisade, att byamännen förbundit sig att upplåta ett jordområde till
byggnadsplats och trädgård för seminariet samt att till moderat pris mottaga
seminariets elever till inackordering. Emot detta af inspektor framsida
förslag hade emellertid uppträdt seminariets föreståndare Alltfort,
som fasthållit vid Mattisudden såsom den lämpligaste förläggningsorten för
seminariet. Seminarieföreståndaren hade tillika åberopat, att saväl Mattisuddens
byamän som Jockmocks kommun ville underkasta sig uppoffringar
för att undgå seminariets förflyttande till Glommersträsk. I sådant afseende
framginge af två vid föreståndarens yttrande bilagda protokollsutdrag,
dels att Jockmocks socken ville till uppförande af en seminariebyggnad
i Mattisudden bidraga med 10,000 kronor, derest beloppet finge utgå af
de genom försäljning af skog från socknens allmänning inflytande medel,
dels att Mattisuddens byamän iklädde sig vissa förbindelser i fråga om
tillhandahållande af husrum och föda åt seminarieeleverna samt förbunde
sig att kostnadsfritt upplåta jord för tillökning af tomtplats för den
ifrågasatta seminariebyggnaden.

Såväl Kongl. Maj:ts befallningshafvande som domkapitlet hade ock i
afgifna yttranden vidhållit, att seminariet fortfarande borde vara förlagdt
i Mattisudden.

I fråga härom hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som afgifvit
yttrande den 10 februari 1897, anmärkt bland annat, att seminariets uppgift
vore att fylla lärarebehofvet i de delar af lappmarken,_ der lappska
språket uteslutande talades. Från denna synpunkt måste Mattisudden anses
vara mera centralt belägen än Glommersträsk, i synnerhet som vissa delar
af den ännu nordligare belägna Gellivare församling hyste en sa godt som
uteslutande lappsktalande befolkning, samt Arvidsjaurs socken i afseende
på odlingens utbredning samt lapparnes öfvergång till bofast lif och svenskt
talspråk af alla Norrbottens läns lappmarkssocknar vore närmast jemförlig
med angränsande lappmarkssocknar inom Vesterbottens län, der lapparnes
antal oupphörligt minskades, och den tid ej syntes vara långt aflägsen, då
de vore försvunna. Till förmån för Mattisudden talade jemväl den omständigheten,
att af de 194 elever, som alltsedan seminariets början varit
der intagne, 70 varit från Jockmock-Qvickjock, 18 från Gellivare och 29
från Arjepluog.

Jemväl domkapitlet hade i sitt den 24 februari 1897 afgifna utlåtande
betonat Mattisuddens företräde på den af Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

296

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

såsom nyss nämnts, angifva grund. Såsom eu annan omständighet, hvilken
utöfvade ett bestämmande inflytande på domkapitlets åsigt i frågan, hade
domkapitlet framhållit den stora betydelse, lättheten eller svårigheten att i
seminariets öfningsskola erhålla lappsktalande barn, måste ega för ett seminarium
med uppgift att utbilda lärare, hvilka skulle undervisa på lappska
språket. Om seminariet bortföre att vara förlagdt till Jockmocks församling,
der hela befolkningen förstode lappska språket, vore det lätt att tillgodose
nämnda intresse. Deremot skulle seminariet komma att kämpa
med stora svårigheter i oinförmälda afseende, derest det blefve förlagdt
till Arvidsjaurs församling med dess uteslutande svensktalande befolkning.
Slutligen hade domkapitlet påpekat, hurusom genom Mattisuddens byamäns
förutnämnda beslut en hittillsvarande olägenhet i fråga om seminariets
förläggning i Mattisudden syntes blifva för framtiden afvärjd.

Med anledning af det i utsigt stälda kontanta bidraget till seminariebyggnaaens
uppförande hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande anbefalts
att, efter vederbörandes hörande, å nyo afgifva utlåtande i ärendet.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade då hört delegarne i Jockmocks
sockens allmänning vid sammanträde å kommunalstämma den 26 december
1897 samt med eget utlåtande till Kongl. Maj:t öfverlemnat utdrag af protokollet
vid stämman. Detta protokollsutdrag innehöll, bland annat, följande:
»Enär till allmänningsdelegarnes kunskap kommit, att nuvarande föreståndaren
för seminariet i Mattisudden ej ansåg sig kunna förorda seminariets
förläggande till denna plats, men delegarne i allmänningen jemväl till fullo
fattade seminariets stora betydelse för socknen, beslöto de att förbinda sig
att antingen hembjuda staten 10,000 kronor för seminariebyggnads uppförande
eller ock att för nämnda summa uppföra lämplig bostadslägenhet
för omkring tjugu elever, i hvilket senare fall de fordrade en årlig hyresersättning
af hvarje elev af tio kronor, att användas för byggnadens underhåll.
Såsom vilkor för här ofvan gjorda erbjudanden uppstälde allmänningsdelegarne,
att seminariet skulle förläggas inom Jockmocks socken,
och att de 10,000 kronor, som beslutet afsåge, finge tagas af allmänningsfondens
kapital, oberoende af huruvida det ena eller andra alternativet
kunde komma att af staten godtagas».

Kongl. Maj ds befallningshafvande hade i sitt utlåtande, afgifvet den
14 februari 1898, anmärkt, att det ifrågasatta användandet af allmänningsfondens
kapital visserligen ej stode i öfverensstämmelse med det för fonden
af Kongl. Maj:t faststälda reglementet, men förklarat sig med hänsyn till
fondens storlek icke tveka att tillstyrka medgifvande till att ifrågavarande
bidrag finge utgå från fonden. Vidare hade Kongl. Majds befallningshafvande
gifvit bekräftelse å den i nyssnämnda protokollsutdrag förekom -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

297

mande antydan om den dåvarande nye seminarieförestandarens, 0. M.
Martelius’, åsigt om Mattisuddens otjenlighet såsom förläggningsort för
seminariet.

Hvad sålunda förekommit hade föranledt ny remiss till Kongl. Maj:ts
befallningshafvande och domkapitlet, med befallning att, efter vederbörandes
hörande, åter taga i ompröfning, till hvilken ort inom lappmarkerna ifrågavarande
seminarium för framtiden helst borde förläggas, samt till Kongl.
Maj:t inkomma såväl med yttrande och förslag i ämnet som och med utredning
af kostnaderna för uppförande af de för seminariet nödiga byggnaderna
på den ort, som dertill kunde blifva föreslagen.

Sedan domkapitlet med anledning af denna remiss i ärendet hört
den nye föreståndaren för seminariet äfvensom Ahlfort, som dåmera kallats
till kyrkoherde i Jockmocks pastorat och förordnats till seminariets inspektor,
hade domkapitlet i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 17 augusti
1898 yttrat följande.

Då domkapitlet den 24 februari 1897 hemstält, att ifrågavarande
seminarium måtte fortfarande vara förlagdt till Mattisuddens by, hade
domkapitlet såsom hufvudskäl härtill anfört, dels att med hänsyn dertill,
att detta seminarium hade till uppgift att utbilda lärare och lärarinnor
till duglighet att på lappska undervisa barn, som endast förstode
och talade nämnda språk, Mattisudden — såsom ock Kongl. Maj:ts befallningshafvande
kraftigt betonat — egde ett för ändamålet i fråga
synnerligen lämpligt och centralt läge, och dels att det i Jockmocks församling,
der hela befolkningen förstode lappska, icke erbjöde någon svårighet
att till seminariets öfningsskola erhålla lappsktalande barn. Ehuru
sedan dess icke något förekommit, som kunde jäfva betydelsen eller rigtigheten
af dessa skäl, hade likväl nu till domkapitlets kännedom kommit
omständigheter, som så kraftigt talade för seminariets förflyttning ifrån
Mattisudden, att domkapitlet med tillfredsställelse helsat tillfället att i
saken afgifva förnyadt utlåtande. Till stiftets biskop hade nemligen i
början af december 1897 från serninarieföreståndaren Martelius, som förordnats
att från den 1 maj samma år vara föreståndare vid seminariet,
och hvilken för ty icke förut haft tillfälle att yttra sig i nu förevarande
fråga, ingått eu skrifvelse, hvari Martelius på ett synnerligen öfvertygande
sätt framhållit, att, sedan elevernas antal nu väsentligen ökats, svårigheterna
för dessa att i Mattisudden erhålla bostad och kost vore så stora
samt förhållandena derstädes äfven i öfrigt så ogynsamma för elevernas
fysiska och moraliska utveckling, att det enligt Martelius’ åsigt måste anses
vara af behofvet påkalladt, att seminariet för framtiden förlädes till annan,
lämpligare ort än Mattisudden. Den af föreståndaren omförmälda bostadsBili.
till Kilcsd. Prot. 1900. 4 Sami. 1 Afd. .9 Käft. 38

298

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

bristen skulle visserligen kunna afhjelpas genom uppförande af en särskild
bostadsbyggnad för eleverna; men de i öfrigt anmärkta förhållandena vore
mycket betänkliga, och beträffande dem innehölle Martelius’ skrifvelse
hufvudsakligen: att jordbruket i dessa trakter till följd deraf, att odlingslägenheterna
till största delen bestode af myrar och ängar, som ofta läge
flere mil från byn, samt på grund af de genom skogsdriften högt uppdrifna
arbetsprisen icke lönade sig; att det för ty vore för eleverna, hvilka, såsom
beroende af stipendier, mestadels måste lefva på kredit, förenadt med stora
svårigheter att förskaffa sig de vanligaste alstren af jordbruk och boskapsskötsel,
såsom potatis, mjölk och smör; att till och med brödbrist vissa
tider förekommit; att färskt kött och fisk der vore en både sällsynt och
dyr vara, och att, då det under flere veckor till följd af det män och
hästar upptagande skogsafverkningsarbetet kunde vara omöjligt att från
den omkring 7 mil aflägsna Murjeks jernvägsstation få matvaror afhemtade,
eleverna vanligen vore hänvisade att lifnära sig af bröd, salt sill och fläsk
samt kaffe; att denna enformiga och knappa kost verkade hos eleverna
en allmän kraftnedsättning och oförmåga att med tillbörlig framgång bedrifva
studierna; att i byns enda handelsbod varorna vore oskäligt dyra
och ofta af underhaltig beskaffenhet; att det äfven visat sig vara mycket
svart att fa ved hemkörd och att det inträffat, att elever under långa tider
icke kunnat erhålla annat bränsle, än hvad de för tillfället kunnat samla
pa marken eller i skogen; att i nu omförmälda hänseenden icke någon
bättring vore att förvänta, utan fast hellre försämring, i det att det vore
att antaga, att befolkningen, hvilken nu af fruktan att förlora seminariet
visade något tillmötesgående, skulle komma att mot eleverna uppträda mera
ogent, om Mattisudden bestämdes skola för framtiden vara seminariets förläggningsort;
att skogsdriften i trakten, utom det att den hämmat alla
andra näringar och gifvit penningen ett förvånande ringa värde, äfven ditlockat
en mängd löst arbetsfolk samt framalstrat lönkrögeri och öppen
osedlighet, hvadan Mattisudden äfven ur moralisk synpunkt vore olämplig
såsom förläggningsort för ett seminarium; samt att på samtliga, nu anförda
grunder det enligt Martelius’ åsigt vore nära nog omöjligt att å nuvarande
plats bibehålla seminariet med dess tillväxande antal elever. Dessa af
Martelius sålunda anförda uppgifter och skäl hade i en till domkapitlet
ingången skrifvelse af den 10 januari 1898 bekräftats af komministern i
Neder-Luleå, regementspastorn T. H. Svartengren, som under åren 1880—
1888 förestått meranämnda seminarium och hvilken af denna anledning anmodats
att i saken afgifva yttrande. I sistberörda skrifvelse hade Svartengren,
lika medMartelius, framhållit de stora svårigheter, mot hvilka seminariets

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

299

såväl lärare som elever måste kämpa i Mattisudden, och önskvärdheten
deraf, att denna läroanstalt förlädes till lämpligare ort.

Domkapitlet hade vidare anfört. Att domkapitlet först nu erhållit
kännedom om och inför Kongl. Maj:t framdroge angifna förhållanden, berodde
derpå, att domkapitlet till följd af Mattisuddens aflägsna belägenhet allenast
haft att rätta sig efter vederbörande inspektörs och föreståndares uppgifter
och dessa uppgifter förut icke haft något att i nu nämnda afseenden förmäla.
Då förhållandena nu emellertid blifvit för domkapitlet kända och
något tvifvel om deras förekomst icke skäligen kunnat ifrågasättas, hade
domkapitlet ansett sig böra se sig om efter en annan plats, dit seminariet
kunde med större trygghet för framtiden förläggas. Domkapitlet hade
dervid utgått från den utgångspunkt, som på sin tid föranledt domkapitlet
att förorda Mattisudden, nemligen att seminariet borde ligga å
plats inom Luleå elfdal, der den så kallade luleålappskan — hvilken vore
att betrakta såsom normal-lappska — talades, och helst inom Jockmocks
församling såsom central ort för det område af lappmarken, för hvilket
seminariet vore afsedt att utbilda lärarekrafter; och domkapitlet hade nu
funnit Murjeks stationssamhälle i Jockmock vara en för seminariet ur alla
synpunkter lämplig förläggningsort. Äfven Martelius och Svartengren samt
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvars yttrande i detta hänseende
domkapitlet inhemtat, hade på särskilda skäl ansett Murjek erbjuda stora
fördelar framför Mattisudden, hvarjemte äfven seminariets inspektor, kyrkoherden
Ahlfort, hvilken förut utan förbehåll talat för seminariets bibehållande
i Mattisudden, i sitt sist afgifna yttrande i saken under viss förutsättning
tillstyrkt dess förflyttning till Murjek. Förutom att Murjek åtnjöte
daglig jernvägsförbindelse med och tillförsel från kustlandet och
större orter, en förmån, som i lappmarken icke kunde nog högt uppskattas,
hade Murjek, ehuru ett helt nyligen bildadt samhälle, enligt uppgift, redan
nu omkring ett dussin gårdar, småskola samt tre handelslägenheter, hvarjemte
der funnes god tillgång på bränsle och fasta tomtplatser. Beläget
på ett afstånd af endast tre kilometer från Murjeks by, dit landsväg framdragits,
samt utgörande en utfartsväg från Jockmocks socken till Luleå -Gellivare jernväg, hade stationssamhället tillika utan tvifvel att vänta en
snar utveckling, hvilket äfven framginge deraf, att upprättande af ordnad
plan för dess bebyggande redan befunnits nödigt. På grund af hvad sålunda
anförts och då enligt seminarieföreståndaren Martelius’ uppgift elevernas
resor till seminariet skulle nästan utan undantag blifva både kortare och
billigare till Murjek än till Mattisudden, samt öfningsskolan äfven i Murjek
kunde erhålla lappska barn i tillräckligt antal, och slutligen det af sockneinännen
gjorda erbjudandet af 10,000 kronor såsom bidrag till seminarie -

300

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

byggnads uppförande icke vore bundet vid Mattisudden såsom plats för
seminariet, kunde domkapitlet icke tveka att med frånträdande af sitt förut
för Mattisudden lemnade förord tillstyrka, att det lappska småskolelärare-
och -lärarinneseminariet måtte förflyttas från Mattisudden till
Murjek. — Det af delegarne i Jockmocks sockens allmänning den 17
maj 1896 gjorda erbjudande till staten af 10,000 kronor såsom bidrag för
eventuelt uppförande af seminariebyggnad i Mattisudden, derest detta belopp
finge utgå af de medel, som inflöte genom försäljning af skog från allmänningen,
hade jemlikt handlingarna i ärendet bifogadt kommunalstämmoprotokoll
af den 26 december 1897 närmare bestämts, i det att allmänningsdelegarne
förbundit sig att, under förutsättning att seminariet förlädes i
Jockmocks socken och att beloppet finge tagas ur allmänningsfondens
kapital, antingen hembjuda staten 10,000 kronor för seminariebyggnads
uppförande eller ock för nämnda summa uppföra lämplig bostadslägenhet
för omkring 20 elever, för hvilket senare fall emellertid för byggnadens
underhåll fordrades en årlig hyresersättning af 10 kronor för hvarje elev.
Af de sålunda framstälda alternativen funne domkapitlet det förra vara att
utan tvekan föredraga, då å den ena sidan viss hyresersättning fordrats
för det hus, allmänningsdelegarne skulle komma att uppföra, samt å den
andra man med erfarenhet af det vårdslösa sätt, hvarpå hus i lappmarken
vanligen byggdes, icke kunde, trots eventuel kontroll, ega tillräcklig trygghet,
att huset af allmänningsdelegarne uppfördes med den omsorg, som det
hårda klimatet i dessa trakter kräfde. Med hänsyn till de stora och
många olägenheter, som i Mattisudden visat sig såsom följder af seminarieelevernas
inackorderande hos befolkningen, kunde domkapitlet icke heller
finna lämpligt, att eleverna äfven i Murjek, ehuruväl der bättre tillfällen till
inackordering kunde erbjuda sig än i Mattisudden, uteslutande hänvisades att
på enahanda sätt förskaffa sig bostad och kost, utan funne domkapitlet det
nödigt att genom statens försorg i Murjek uppfördes, förutom seminariebyggnad,
äfven bostadshus för en större del elever. 1 den från Kongl.
Maj:ts befallningshafvande till domkapitlet senast aflåtna skrifvelse i
ärendet förutsattes, att de med tanke på Mattisudden uppgjorda kostnadsförslag
samt ritning till seminariebyggnad kunde följas äfven i Murjek.
För den föreslagna bostadsbyggnaden syntes genom Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes åtgörande kostnadsförslag och ritning böra anskaffas
och underkastas vederbörlig pröfning, i hvilket afseende domkapitlet under
meddelande af den upplysning, att elevernas antal under vårterminen 1898
utgjort 33, ville föreslå, att byggnaden måtte inrymma rum för minst 20
elever samt kök med handkammare äfvensom derjemte bostad för matmoder.
Domkapitlet hölle nemligen före, att en husmoder borde antagas

Statsutskottets Utlåtande N:o .9.

301

att mot skäligt pris hålla eleverna kost, samt att saväl nämnda husmoder
som måhända äfven eleverna till statsverket skulle utgifva en mindre hyresersättning
för bostaden.

På grund af det sålunda anförda hade domkapitlet hemstält om vidtagande
af åtgärder, ledande till

att det nu i Mattisudden förlagda lappska seminariet förflyttades till
Murjek, så snart för seminariet nödiga byggnader blifvit der uppförda;

att i Murjek genom statens försorg uppfördes dels enligt redan uppgjordt
kostnadsförslag och granskad ritning en seminariebyggnad med
nödiga uthus och dels enligt kostnadsförslag och, ritning, som i vederbörlig
ordning upprättades, en bostadsbyggnad, innehållande rum för minst 20
elever, kök med handkammare samt bostad för matmoder, likaledes jemte

nödiga uthus; , . .

att tomtplatser för berörda byggnader, derest dertill lämplig kronojord
funnes i Murjek, utan ersättning upplätes af sådan mark, samt virke till
byggnaderna kostnadsfrittlemnades från uärinastliggandekronopark; äfvensom
att kostnaden för seminariebyggnadens uppförande i första. rummet
bestredes af de 10,000 kronor, som Jockmocks sockens allmännings delegare
för ändamålet erbjudit, och resten af samma kostnad samt kostnaden
för de öfriga föreslagna byggnaderna af statsverket.

I de från seminariets föreståndare Martelius och inspektor Ahlfort infordrade,
af domkapitlet i dess utlåtande vidrörda yttranden hade betonats de
störa svårigheter, som rådde i afseende a anskaffande af bostäder och kost åt
seminariets elever. Föreståndaren hade vidare anmärkt, att om seminariet
skulle förblifva inom lappmarken, syntes Jockmocks socken vara den lämpligaste
platsen för detsamma. Men då öfverallt inom socknen skogsafverkningen
så hämmat andra näringar, att bönderna sjelfva måste köpa så väl
jordbruks- som ladugårdsprodukter, vore det nödvändigt, att en plats med
lätta kommunikationer valdes, der man utan stora svårigheter kunde från
andra håll bekomma lifsmedel. Den enda plats inom Jockmock, soin fylde
detta vilkor, vore Murjeks jernvägsstation. Dertill kornme, att jordmånen i
trakten kring Murjek uppgifvits vara synnerligen bördig. Om befolkningen
i eu framtid kornme att mera än för närvarande egna sig åt jordbruk,
vore det antagligt, att behöfliga jordbruks- och ladugårdsprodukter skulle
kunna erhållas på platsen. Hvarken i Murjek eller på någon annan plats
inom Jockmock blefve emellertid seminariet betryggadt med afseende pa,
bostäder, såvida ej särskilda sadana inrättades för ett visst antal elever.
Martelius erinrade i afseende härå om det af delegarne i Jockmocks
sockens allmänning gjorda anbud. Under förutsättning, att det sålunda blefve
sörjdt för lämpliga bostäder åt eleverna, syntes Murjek blitva eu mycket

302

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

lämplig plats för seminariet. Föreståndaren tillstyrkte lifligt seminariets
snara förflyttning från Mattisudden samt — under nyssnämnda förutsättning
dess förläggande till Murjek. I Ahlforts yttrande hade framhållits, att
Ahlfort ingalunda tillförene varit okunnig om de svårigheter, som i fråga
om elevernas inackordering alltid gjort sig gällande i Mattisudden. Derför
hade Ahlfort ock påverkat byamännen i syfte att underlätta elevernas
uppehåll i Mattisudden. Emellertid hade nu lämpligare förläggningsort
uppstått i det nybildade Murjeks stationssamhälle. Enligt Ahlforts åsigt
läge. dettas företräde just deri, att eleverna sluppe den långa resan från
Murjek till Mattisudden samt mycket billigare och lättare kunde skaffa
sig sina lifsförnödenheter. Hvad åter beträffade möjligheten för eleverna
att erhålla lämplig bostad, vore densamma mindre i Murjek än i Mattisudden.
Bostadsfrågan måste derför tillfredsställande ordnas, och endast
om så skedde, kunde Ahlfort tillstyrka seminariets förflyttning till Murjek.

Vid öfverlemnande af domkapitlets nyss omförmälda utlåtande hade
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i den 10 oktober 1898 afgifvet yttrande
förklarat sig till alla delar biträda domkapitlets förändrade uppfattning
i fråga om seminariets förläggningsort. Då Kongl. Maj:ts befallningshafvande
förut fasthålla vid Mattisudden såsom lämpligaste platsen
för seminariet -—- vid den tiden hade någon annan anledning till anmärkning
mot Mattisudden än den der rådande bostadsbristen icke försports —
hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande dermed hufvudsakligen och
i främsta rummet afsett att betona nödvändigheten af seminariets förläggande
till ungefär samma trakt af länet, der det dittills haft sin verksamhet,
äfvensom Mattisuddens företräde framför andra platser, som då
kunde ifrågasättas. Under den tid, som sedan dess förflutit, hade Murjeks
stationssamhälle ytterst snabbt utvecklats; och Kongl. Maj:ts befallningshafvande
tvekade derför icke nu att i likhet med domkapitlet vid
jemförelse mellan Mattisudden och Murjeks stationssamhälle såsom seminariets
förläggningsort gifva det senare obetingadt företräde. Vidkommande
kostnaden för uppförandet a sistnämnda plats af de för seminariet nödiga
Ryggraderna hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande genom seminariets
inspektor, kyrkoherden Ahlfort, införskaffat utredning, hvilken verkstälts
af förutnämnde byggmästaren Kristiansson; och hänvisade Kongl.
Maj:ts befallningshafvande till berörda utredning, bifogande densamma vid
sin skrifvelse i ämnet. Kristiansson hade jemväl lemnat en summarisk
uppgift a kostnaden för uppförande i Murjek af en för 20 seminarieelever
afsedd bostad med tillhörande uthus. Någon ritning dertill hade
Kongl. Maj:ts befallningshafvande varit ur stånd att utan allt för stor tidsutdrägt
anskaffa. Den plats, der seminariet lämpligen borde uppföras, vore

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

303

belägen å ett område, som genom Kong! Maj:ts befallningshafvnndes
utslag den 15 december 1890 angående afvittringen inom Jockmocks socken
för kronans räkning undantagits för att användas till byggnads- och upplagsplats.
Ivongl. Maj:ts befallningshafvande erinrade i fråga härom, att
Jockmocks kommun hos Kongl. Maj:t anhållit om upplåtelse af berörda
område. I händelse denna ansökning bifölles, borde erforderligt område
för seminariets behof undantagas. Med hänsyn till det af Jockmocks
kommun gjorda erbjudandet att till seminariets uppförande bidraga med
10,000 kronor ur socknens allmänningsfond, ansåge sig Kongl. Maj:ts
befallningshafvande böra upplysa, att denna fond utgjorde 753,491 kronor
51 öre, hvilket belopp den 28 september 1899, då en del stubbören ytterligare
skulle inflyta, komme att ökas till 1,324,457 kronor 27 öre.

Af den vid Kongl. Maj:ts befallningshafvandes skrifvelse fogade utredning
inhemtades, att byggmästaren Kristiansson ansett, att kostnaden för
seminariebyggnaden numera borde i följd af stigande arbets- och materialpris
höjas med 932 kronor 84 öre, dervid skilnaden i transportkostnad till Mattisudden
och till Murjek tagits i beräkning. Det ifrågavarande bostadshuset,
afsedt för 20 elever jemte rum för eu husmoder, hade Kristiansson ansett böra
innehålla 13 rum, deraf 10 för lärjungarne. Under förutsättning, att virke
erhölles af kronan till ett pris af 50 öre för träd, skulle kostnaden för
en dylik byggnad uppgå till 11,687 kronor, hvartill komme ett belopp af
1,832 kronor för nödiga uthus till elevbostaden. Enligt Kristianssons beräkning
skulle den sammanlagda byggnadskostnaden komma att utgöra
36,691 kronor 29 öre.

Sedan ärendet härefter, med föranledande af domkapitlets hemställan,
att virke till de ifrågasatta byggnaderna måtte kostnadsfritt lemnas från
närmast liggande kronopark, remitterats till domänstyrelsen, hade öfverjägmästaren
i Norrbottens län blifvit anbefald att yttra sig i frågan. Denne
hade dervid anfört, att hinder ej syntes möta att från ej allt för aflägset
ställe å kronopark invid Murjek erhålla för de ifrågasatta byggnaderna erforderligt
virke; men att detta skulle kostnadsfritt bekommas från statsskogarne,
syntes oegentligt, om verklig beräkning öfver dessa skogars afkastning
skulle kunna genomföras. Både vid jernvägsbyggnader och för
framdragande af telegrafledningar hade värdet af erforderligt virke från
statsskogarne i vederbörlig ordning guldits och tillförts skogsmedlen.

För egen del hade domänstyrelsen i utlåtande den 24 januari 1899
hemstält, att, derest seminariet i fråga blefve förlagdt till Murjek, erforderligt
virke till uppförandet af de nya byggnaderna derstädes måtte utlemnas
från kronoskog efter skogsförvaltningens utsyning och emot erläggande af
ett pris, som efter i orten gällande värde blefve bestämdt af styrelsen.

304

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Härefter hade öfverintendentsembetet anbefalts att upprätta och till
Kongl. Maj:t inkomna med ritningar till det för seminarieeleverna afsedda
bostadshuset samt dervid afgifva ej mindre utlåtande rörande kostnaden
för nämnda byggnad än äfven förnyadt yttrande i fråga om kostnadsförslagen
till öfriga ifrågasatta byggnader.

Till åtlydande häraf hade öfverintendentsembetet med utlåtande den 19
september 1899 öfverlemnat hos embetet uppgjorda ritningar till förberörda
bostadshus, enligt Indika byggnaden, som skulle innehålla 10 rum för 20
elever jemte för dessa afsedt kök och handkammare och två rum samt kök
för en husmoder, vore ämnad att uppföras i två våningar och att —
inberäknad omkostnaden för en uthusbyggnad af spantervirke och timmer
med ett ytinnehåll af 70 qvadratmeter och inrymmande vedbodar m. in.,
till hvilken byggnad embetet icke ansett af nöden att uppgöra ritning —
betinga en kostnad af 30,500 kronor. Den öfverintendentsembetet anbefalda
iörnyade granskning af kostnadsförslagen till seminariebyggnad med
tillhörande uthus hade från embetets sida icke gifvit anledning till annan
anmärkning, än att, med hänsyn till nu rådande höga arbetspris, kostnaden
för uppförande af seminariebyggnaden synts böra höjas med cirka 4,200
kronor, eller från beräknade 23,783 kronor 45 öre till 28,000 kronor, och för
uthusbyggnaden från beräknade 1,500 kronor till 2,000 kronor; och skulle,
jemväl med afseende å nu gällande pris, bekommande af fritt virke kunna
föranleda en besparing af 1,486 kronor samt uteslutande ur kostnadsförslagen
af posten för skolbänkar, kateder m. m. en sådan på 1,700 kronor.

Vid öfverintendentsembetets skrifvelse hade funnits fogadt ett af
arkitekten hos embetet F. Eckert uppgjordt kostnadsförslag till bostadsbyggnaden.
slutande å 28,000 kronor samt derjemte upptagande ett belopp
af 2,500 kronor för dertill hörande uthusbyggnad.

Slutligen hade statskontoret, efter erhållen remiss, den 23 oktober
1899 afgifvit förnyadt utlåtande i ärendet. Dervid hade statskontoret anfört
följande:

Af handlingarna syntes framgå, att en förflyttning af det lappska småskolelärare-
och -lärarinneseminariet från Mattisuddens by vore ur flere
synpunkter synnerligen önskvärd, samt att bland föreslagna förläggningsorter
Murjeks stationssamhälle fylde de kraf, som i detta hänseende borde
ställas på en sådan ort. Och då det väl kunde med visshet antagas, att
seminariet för längre framtid vore för sitt ändamål behöfligt, ehuru den
lappska rasen vore i tillbakagång och allt mera öfverginge till svenskt
talspråk, ansåge sig statskontoret kunna tillstyrka, att medel anvisades för
uppförande å statens bekostnad af nödiga byggnader för seminariet, De

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

305

medel, som för ändamålet vore af nöden, uppginge, enligt hvad upplysts,
till följande belopp:

för seminariebyggnad ...........................................................kronor 28,000:

» uthusbyggnad ............................................................... » 2,000: —

» bostadshus m. m. åt elever............................................. * 30,500: —

tillsammans kronor 60,500: —
Efter afdrag af dels en post för skolbänkar, kateder m.m.,
hvilken lämpligen icke borde i detta sammanhang beräknas
................................................................. kr. 1,700: —

och dels det belopp, som ifrågasatts att för
ändamålet utgå från Jockmocks sockens

skogsmedelsfond ............................................» 10,000: — » 11,700: —

återstode sålunda kronor 48,800: —
Då förslagsanslaget till lappmarks ecklesiastikverk, hvarifrån kostnaderna
för seminariet bestredes, årligen öfverskridits med ansenliga belopp, år 1895
med 17,352 kronor 73 öre, år 1896 med 17,606 kronor 10 öre, år 1897
med 26,316 kronor 61 öre samt år 1898 med 13,686 kronor 19 öre, och
således ej lemnade tillgång till en utgift, så betydlig som den nu ifrågasatta,
ville statskontoret hemställa, att framställning i ärendet måtte aflåtas
till Riksdagen. Förslaget om uppförande af ett boningshus för 20
elever hvilade på förutsättningen af att derstädes anstäldes en husmoder,
som mot af eleverna erlagd inackorderingsafgift komme att tillhandahålla
dem kost. Då det icke kunde ifrågasättas, att vare sig denna husmoder
eller eleverna, hvilka, på grund af kongl. brefven den 21 maj 1875 och
den 6 oktober 1899, för sina studier af statsmedel undfinge särskildt årligt
understöd i form af stipendier, skulle hyresfritt begagna boningshuset, och
då tillika en dylik husmoders lämplighet borde före antagandet noggrant
pröfvas, hemstälde statskontoret, det Kongl. Maj:t — med förklarande
att inflytande hyresmedel skulle inlevereras till statskontoret för att såsom
särskilda uppbördsmedel tillgodoföras anslaget till lappmarks ecklesiastikverk
— täcktes anmoda domkapitlet i Hernösand att framdeles och innan
ifrågavarande boningshus togcs i anspråk för sitt ändamål inkomma med
förslag ej mindre till närmare bestämmelser i fråga om antagande af
husmoder samt storleken af den inackorderingsafgift hon egde af eleverna
uppbära, än äfven till de belopp, hvarmed hyresersättningen borde lämpligen
utgå.

Statskontoret både vidare yttrat: Enligt hvad af handlingarna fram
ginge, hade delegarne i Jockmocks sockens skogsmedelsfond såsom bidrag
till uppförande af ifrågavarande byggnader erbjudit ett belopp af 10,CFC

Bill. tia Rikta. Prof. 1900■ 4 Samt. 1 Afd. 9 Raft.

306

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

kronor att af fonden utgå. Af kong! brefvet till Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län den 20 April 1897 angående fastställelse
af reglemente för berörda fond, hade statskontoret inhemtat, att
Kongl. Majrts befallningshafvande heslutat om all användning af fondens
afkastning under iakttagande af vissa i det kongl. brefvet meddelade
bestämmelser. Af dessa bestämmelser — hvilka statskontoret delvis återgifvit
— funne statskontoret framgå, att nu ifrågasatta utgift från fonden
icke vore öfverensstämmande med de af Kongl. Maj:t i berörda bref meddelade
föreskrifter om användning af fondens afkastning, vid hvilket.
förhållande statskontoret hemstälde, det Kongl. Maj:t täcktes förklara
.hinder af berörda föreskrifter icke möta för Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län att låta i enlighet med delegarnes fattade
beslut från fonden utgå ett belopp af 10,000 kronor såsom bidrag till
uppförande af seminariebyggnaden vid Murjek. Beträffande det område,
å hvilket byggnaderna skulle uppföras, ville statskontoret erinra om innehållet
i kongl. brefvet till kammarkollegium den 29 mars 1899 angående
upplåtelse åt enskilde af viss del af ett vid afvittringen inom Jockmocks
socken för kronans räkning afsatt område invid Murjeks jernvägsstation,
dervid tomtplats för nu ifrågastälda byggnader blifvit reserverad.

Slutligen hade statskontoret erinrat, hurusom domkapitlet uti skrifvelse
den 22 mars 1899, i sammanhang med gjord framställning om ut
sträckning af undervisningskursen vid småskolelärare och -lärarinneseminariet
i Mattisudden in. in., ifrågastält, att, efter seminariets förflyttning till Murjek,
den, enligt nu föreliggande ritningar, till slöjdrum derstädes afsedda lokal
borde nyttjas till läsrum, hvarjemte ett slöjdrum borde inredas på vinden
eller i den till elevbostad afsedda byggnad.

Beträffande sistnämnda förslag hade sedermera arkitekten Eckert utfört
ändringar å ritningsförslaget, gjorda å vid ritningen fästa lappar af kalkerväf.
Enligt ändringsförslaget vore slöjdsalen förlagd å vinden öfver
boningsrummen och intill lärarinnans rum. Närmare beskrifning i afseende
härå innefattades i en af Eckert den 14 november 1899 aflåten promemoria.
Kostnaden för anordnandet af slöjdsalen å vinden vore beräknad till 700
kronor, men vissa i samband med denna anordning stående ändringar
medförde ingen ökad kostnad.

För egen del har departementschen anfört följande.

Hvad i detta ärende förekommit syntes oförtydbart. utvisa, att förhållandena
vid Mattisuddens seminarium i flere afseenden vore mycket ogynsamma.
På sätt vederbörande anfört, vore stora svårigheter af olika slag
förknippade med seminariets nuvarande förläggning samt med dess saknad
af egna lämpliga lokaler. Departementschefen tvekade derför ej att

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

307

på det lifligaste instämma i den numera af föreståndare, inspektor, domkapitel
och öfriga myndigheter, som yttrat sig i afseende å de vid seminariet
rådande olägenheterna, enhälligt uttalade mening, att seminariet borde
förflyttas från Mattisudden och erhålla egna lokaler för undervisningen
samt till bostäder åt vederbörande lärare. Dervid syntes man, såsom på
goda grunder gjorts gällande, äfven böra sörja för bostad och kost åt en
del af seminariets elever. Ett bostadshus för dessa borde således uppföras
och särskilda anordningar och bestämmelser, på sätt af domkapitlet och
statskontoret ifrågasatts, vidtagas i afseende ä deras kosthåll. Hvad beträffade
den plats, dit seminariet borde förflyttas, ansåge departementschefen
den vidlyftiga utredningen i ärendet hafva ådagalagt, att Murjeks
stationssamhälle bäst motsvarade de fordringar, som af särskilda anledningar
måste ställas på ifrågavarande seminariums förläggningsort. Såsom
redan antydts, funnes derstädes å kronan tillhörig mark område förbehållet
för seminariets behof. Den af Kong! Maj:t till 1899 års Riksdag gjorda,
af Riksdagen bifallna framställning angående upplåtelse åt enskilde af viss
del af ett vid afvittringen inom Jockmocks socken för kronans räkning
afsatt, område invid Murjeks jernvägsstation, hade nemligen afsett att från
denna upplåtelse skulle undantagas, bland annat, den mark, som kunde
finnas erforderlig för seminariet för bildande af lappska småskolelärare
och -lärarinnnor, för den händelse att platsen för detta seminarium komme
att förläggas till Murjeks stationssamhälle.

Under ärendets fortgång hade den frågan framkastats, huruvida seminariet
för framtiden vore för sitt ändamål behöflig!. I annat fall kunde
tilläfventyrs de omförmälda olägenheterna af att hyra lokaler för seminariet
anses förlora i betydelse. Seminariets inspektor hade dock bestämdt
uttalat, att dess verksamhet för en längre framtid vore nödvändig för att
med lärarekrafter förse i lappmarken redan befintliga skolor samt möjliggöra
inrättandet af nya; och så vidt departementschefen kunnat inhemta, funnes
ej anledning att på grund af ett motsatt antagande qvarhålla seminariet i
dess nuvarande ogynsamma omständigheter.

Departementschefen vore alltså af den mening, att de för seminariet
erforderliga, nu ifrågasatta byggnader borde af staten uppföras vid Murjeks
jernvägsstation å område, som för ändamålet kunde derstädes upplåtas af
kronan. 1 afseende å de för nämnda byggnader hos öfverintendentsembetet
uppgjorda eller delvis omarbetade ritningar, med deri slutligen
vidtagna ändringar, både departementschefen ej något att erinra. Beträffande
kostnadsförslagen hade han intet annat att mot dem anmärka, än att de
af öfverintendentsembetet angifna beloppen, tillhopa 60,500 kronor, borde
minskas med 5,850 kronor, enär, enligt honom lemnad muntlig upplysning,

308

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

en misskrifning egt ram i kostnadsförslaget i fråga om värdet af behöfligt
murtegel, hvilket värde bort upptagas till allenast 650 kronor i stället för
6,500 kronor. De nu ifrågavarande kostnaderna skulle alltså komma att
tillhopa uppgå till 54,650 kronor. Härtill borde dock läggas dels 700
kronor för anordnandet af slöjdsal å seminariebyggnadens vind, enligt
arkitekten Eckerts förslag, dels kostnaden för tillsyn å byggnadsarbetet,
förslagsvis beräknad till 800 kronor, hvadan slutsumman skulle utgöra
56,150 kronor.

T detta belopp vore kostnaden för nödigt virke inberäknad. Departementschefen
hade ej heller, med hänsyn till hvad från skogsstatens sida anmärkts,
ansett det böra ifrågasättas, att icke ersättning för det virke,
som enligt meddelad upplysning kunde, uppå framdeles skeende befallning,
från kronoparkerna tillhandahållas för byggnadsarbetet, borde bestridas af
byggnadsmedlen.

I enlighet med vederbörande myndigheters uttalade mening borde från
nyssnämnda summa af 56,150 kronor afdragas ett belopp af 1,700 kronor,
utgörande beräknad kostnad för skolbänkar m. m. Vid betäckande! af
återstoden utaf nämnda summa komme de af delegarne i Jockmocks
sockens allmänning framstälda erbjudanden i öfvervägande. I fråga derom
torde Kongl. Maj:t framdeles vilja meddela tillåtelse att, på sätt allmänningsdelegarne
alternativt erbjudit, af allmänningsfondens medel disponeras
ett belopp af 10,000 kronor såsom bidrag åt staten vid uppförande af
bostadshus för seminarieeleverna.

Efter frånräknande af omförmälda belopp å 1,700 kronor och 10,000
kronor återstode af nyssnämnda slutsumma 44,450 kronor, hvilket belopp
alltså nu erfordrades från statens sida. På sätt statskontoret anmärkt, ansåge
departementschefen det ej kunna ifrågasättas att med en så ansenlig
utgift belasta förslagsanslaget till lappmarks ecklesiastikverk, utan erforderliga
medel borde, enligt departementschefens mening, begäras af Riksdagen.

På grund af hvad departementschefen sålunda anfört, tillstyrkte han,
att Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen aflåta framställning af ofvan angifna
innehåll.

Utskottet har icke något att erinra emot förflyttningen af ifrågavarande
seminarium till Murjeks jernvägsstation och anser jemväl, att uppförandet
derstädes af en ny seminariebyggnad bör af staten bekostas.
Deremot har utskottet, som icke vill förneka, att en bostadsbyggnad behöfver
uppföras för eleverna vid seminariet, icke funnit sig kunna tillstyrka,
att kostnaderna härför skulle af statsverket bestridas. Enligt statsrådsprotokollet
föreligger ock ett erbjudande från delegarne i Jockmocks

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

309

sockens allmänning att på bekostnad af socknens skogsmedelsfond låta
uppföra lämplig bostadslägenhet för omkring 20 elever, hvilka skulle hvar
för sig i årlig byra betala 10 kronor. Visserligen hafva allmänningsdelegarne
enligt berörda erbjudande inskränkt bidragets belopp till 10,O0o
kronor, under det kostnaderna för bostadsbyggnaden enligt Kongl. Maj:ts
förslag skulle belöpa sig till väsentligen högre belopp. Men utskottet har
ansett, dels att kostnaderna för bostadshuset böra kunna nedbringas under
det af Kongl. Maj:t beräknade beloppet och dels att, om så skulle erfordras,
högre anslagsbelopp än 10,000 kronor bör kunna från allmänningsfonden
för ifrågavarande ändamål påräknas. Med afseende a nu anförda omständigheter
har utskottet ansett statsanslagets belopp böra nedsättas till

30,000 kronor, att användas för uppförande af seminariebyggnad jemte
dertill hörande uthus, hvarjemte såsom vilkor för anslagets utgående synes
böra föreskrifvas, att Jockmocks sockens skogsmedelsfond bör, i stället för
att utgifva det enligt Kongl. Maj:ts framställning förutsatta bidraget, bekosta
uppförande vid seminariet enligt af Kongl. Maj:t faststäld ritning af
ett bostadshus för, utom en husmoder, 20 elever, hvilka böra erlägga den
hyresersättning, som i af Kongl. Maj:t bestämd ordning kan komma att
af vederbörande myndighet fastställas.

Utskottet hemställer alltså,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af
Riksdagen på det sätt bifallas, att Riksdagen på extra
stat för år 1901 anvisar ett anslag af 30,000 kronor, att
användas för uppförande vid Murjeks stationssamhälle,
å staten tillhörig mark, af byggnad jemte uthus, för seminariet
för bildande af lappska småskolelärare och småskolelärarinnor,
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
derför uppgjorda ritningar och förslag, under vilkor att
af Jockmocks sockens skogsmedelsfond bekostas uppförande
vid seminariet, enligt af Kongl. Maj:t faststäld
ritning, af ett bostadshus för, utom en husmoder, 20
elever, hvilka böra erlägga den hyresersättning, som i
af Kongl. Maj:t bestämd ordning kan komma att af
vederbörande myndighet fastställas.

86:o) Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 100) har herr^^a k
G. Jansson i Krakerud, med hvilken herr A. Cervin med flere instämt, tommaricurter
föreslagit, att Riksdagen måtte för år 1901 bevilja ett anslag af 6,000 r" landet -

310

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

kronor att användas till understöd åt sommarkurser på landet under följande
vilkor:

att understödsbelopp, som utgåfves för hvarje sådan sommarkurs,
endast finge afse arfvoden till föreståndare, föreläsare eller kursledare och
reseersättning för föreståndare, föreläsare, kursledare eller kursdeltagare,
samt att det icke finge öfverstiga 800 kronor;

att landsting, kommuner eller enskilde för anordnande af sådana
kurser skulle tillskjuta minst lika mycket som staten;

att sommarkursernas angelägenheter skulle vårdas af en styrelse, som
antoge föreståndare samt kunniga, dugliga och för denna undervisning
lämpliga lärare;

att sommarkurserna sträckte sig öfver 1 t dagar och omfattade minst
4 genomgående föreläsningsserier;

att alla politiska och religiösa strider från föreläsningarna och särskild!
anordnade diskussioner uteslötes;

att sommarkurserna vore underkastade de vilkor och kontroller, som
af Kongl. Maj:t pröfvades nödiga och lämpliga.

I fråga om de skäl, hvarpå motionärerna grundat ifrågavarande hemställan
— hvilken hufvudsakligen afsett att tillmötesgå folk- och småskolelärarekarens
intressen och behof — tillåter sig utskottet att hänvisa till
motionen.

Då vid 1899 års riksdag en motion af enahanda innehåll var föremål
för statsutskottets behandling, förklarade utskottet sig visserligen icke
vilja förneka, att kurser af den beskaffenhet, som i motionen afsåges, kunde
i de orter, der de med lifligt intresse omfattades, medföra gagn och vara
förtjenta af understöd från ortsmyndigheternas sida; men då utskottet
icke funnit dessa kurser vara af sådant allmänt gagn, att desamma borde
vid sidan af de föreläsningskurser för arbetsklassen, hvilka redan länge
erhållit statsbidrag, med statsmedel understödjas, ansåg sig utskottet böra
hemställa, att motionen icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Denna statsutskottets hemställan bifölls af Riksdagens båda kamrar.

På de skäl, som, enligt hvad sålunda angifvits, blifvit af statsutskottet
vid 1899 års riksdag anförda, hemställer utskottet,

att herr Janssons förevarande motion icke må af
Riksdagen bifallas.

Statsutskottets Utlåtande N:o 0.

311

De tekniska läroverken.

87:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen måtte till förstärkning
af lärarekrafterna vid tekniska högskolan på extra stat för år 1901 anvisa
ett belopp 14,300 kronor.

Föredragande departementschefen har till statsrådsprotokollet erinrat,
hurusom i det af Kongl. Maj:t för 1899 års Riksdag framlagda förslag
till provisorisk utvidgning af tekniska högskolan, afseende att i första årskursen
mottaga ett från 100 till 125 ökadt antal ordinarie elever, den på
extra stat erforderliga årsutgiften för undervisningen, sedan utvidgningen
fullständigt genomförts, beräknats sålunda:

för första årskursen ................................................................ kr. 4,200: —

» andra » ........... ............................ ......» 4,000: —

> tredje » ............ .....«•...... ......................:................ » 6,100: —

Summa kr. 14,300: —

På det att redan vid 1899 års hösttermin det förökade antalet elever
skulle kunna mottagas i första årskursen, hade Riksdagen af nämnda
summa, i enlighet med Kongl. Maj:ts hemställan, beviljat ett anslag af 8,300
kronor, hvaraf 2,100 kronor komme att åtgå för år 1899 och 6,200 kronor
för år 1900, nemligen 4,200 kronor för första årskursen och 2,000
kronor för andra årskursen under höstterminen.

För är 1901 skulle efter samma beräkningsgrund erfordras 8,200
kronor för första och andra årskurserna samt 3,050 kronor för tredje
årskursen under höstterminen, alltså inalles 11,250 kronor. Styrelsen för
högskolan hade emellertid, på grund af en utaf lärarekollegiet gjord framställning,
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhållit, att hela den för den fullständiga
utvidgningen beräknade summan, 14,300 kronor, måtte för år
1901 anvisas.

Enligt hvad dels i nämnda skrifvelse, dels i eu densamma Inlagd, af
högskolans föreståndare afgifven promemoria anförts, påkallades detta af
nödvändigheten att anordna utvidgad undervisning i tredje årskursen
under hela ar 1901. Förhållandet vore att, förutom det stora tilloppet
till första årskursen — 190 kompetente sökande hade anmält sig till inträde
derstädes såsom ordinarie elever höstterminen 1899 —- äfven många
direkt sökte inträde till de högre årskurserna såsom ordinarie, specialeller
extra elever. Lärarekrafterna äfven i dessa årskurser komme derför
att starkt tagas i anspråk. Visserligen skulle föreståndaren kunna vägra

Ang.

anslug Ull
förstärkning
af lärarekrafterna
vid
tekniska högskolan
.

[84.]

312

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Ang. anslag
till en biträdande

lärare in. in.
vid tekniska
skolan i Stockholm.

[85.]

att mottaga extra elever, men detta vore eu åtgärd, som ogerna användes,
så framt ej alldeles tvingande skäl förelåge. Säkerligen skulle en sådan
vägran föranleda mycket och berättigadt missnöje samt för öfrigt vara
föga lämplig, när så många inträdessökande funnes.

Då styrelsens ifrågavarande framställning syntes departementschefen
mycket behjertansvärd, hemstälde han om aflåtande till Riksdagen af nu
förevarande framstå lin i ng.

På grund af hvad i ärendet blifvit anfördt hemställer utskottet,

att Riksdagen må till förstärkning af lärarekrafterna
vid tekniska högskolan bevilja ett anslag på extra stat
för år 1901 till belopp af 14,300 kronor.

88:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att på extra stat för år
1901 bevilja till förstärkning af lärarekrafterna vid tekniska skolan i Stockholm
2,000 kronor, samt till inköp och underhåll af inventarier och undervisningsmateriel
vid samma skola 750 kronor eller tillhopa 2,750 kronor.

Till statsrådsprotokollet i detta ärende har föredragande departementschefen
omförmält, att stj^relsen för tekniska skolan i Stockholm i skrifvelse
den 23 augusti 1897 hos Kongl. Maj:t anhållit om utverkande åt skolan
af dels ett anslag för en gång till belopp af 10,000 kronor för anskaffande
af diverse inventarier och undervisningsmateriel, dels ock en årlig förhöjning
i anslaget till underlärare med 4,000 kronor samt i anslaget till inventarier
och undervisningsmateriels inköp och underhåll, belysning med
mera med 1,500 kronor. Men då behofvet af dessa ökade inkomster företrädesvis
tillkommit genom den betydande tillväxten af i afton- och söndagsskolan
inskrifua lärjungar, hade styrelsen ifrågasatt, huruvida icke
Stockholms stadsfullmägtige kunde vara villige att bevilja skolan dessa
medel. Med anledning häraf hade styrelsens framställning remitterats till
Stockholms stadsfullmägtige, hvilka i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 1
april 1898 anfört, bland annat:

»I betraktande deraf att tekniska skolan i Stockholm är en statsanstalt,
finna stadsfullmägtige det ej kunna ifrågakomma, att staden skulle bidraga
till det begärda anslaget för en gång till ökande af skolans inventarier
och fasta undervisningsmateriel, hvilket allt blir en statens tillhörighet.

»Hvad åter angår det anmälda behofvet af tillökning i skolans årsanslag,
framgår af styrelsens skrifvelse, att med denna anslagshöjningåsyftas
att rikligare tillgodose afton- och söndagsskolan, eller den afdelning,
som, på samma gång den är af största nytta för staden, tillika är mest

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

313

jemförlig med de af kommunerna å andra orter understödda tekniska
yrkesskolorna. Vid sådant förhållande hafva stadsfullmägtige funnit sig
ej böra helt och hållet afvisa denna del af framställningen, hvarför fullmägtige
till svar å den nådiga remissen förklara Stockholms stad villig
att öka sitt årliga anslag till tekniska skolan härstädes med 2,000 kronor
till förhöjning i anslaget till underlärare och med 750 kronor till förhöjning
i anslaget till inventariers och undervisningsmateriels inköp och underhåll,
belysning med mera, att för första gången upptagas i budgeten för
det år, för hvilket Riksdagen för enahanda ändamål anslår minst samma
belopp, och sedan utgå så länge statsanslaget fortfarande utgår.»

Sedermera hade också, med anledning af derom gjord proposition,
1899 års Riksdag på extra stat för år 1900 anvisat, förutom ofvanberörda
belopp å 10,000 kronor, till förstärkning af lärarekrafterna vid skolan

2,000 kronor samt till inköp och underhåll af inventarier och undervisningsmateriel
750 kronor, hvilka anslag genom beslut den 19 maj 1899
blifvit af Kongl. Maj:t stälda till styrelsens förfogande.

Uti skrifvelse till Kongl. Maj:t den 25 september 1899 hade styrelsen
nu anhållit om fortsatt anslag från statens sida för skolans räkning och
dervid anfört följande.

Styrelsen funne, såsom styrelsen redan tillförene för Kongl. Maj:t
framhållit, en omorganisation af skolan vara af behofvet påkallad, dels
på grund af de svårigheter, som genom den stora och ständigt ökade
tillströmningen af lärjungar till skolans alla afdelningar, men i synnerhet
till den tekniska afton- och söndagsskolan, uppkomme, när det gälde att
behörigen tillgodose undervisningens kraf, dels ock med hänsyn till industriens
utveckling, som utom annat gjorde inrättandet af nya undervisningsgrenar
önskligt. Styrelsen hade också genom skolans föreståndare låtit
verkställa den för ifrågasatt omorganisation behöfliga förberedande utredningen
och ärnade, sedan denna utredning nu afslutats, utan uppskof öfvergå
till frågans vidare behandling, hvadan styrelsen hyste den förhoppningen
att under år 1900 kunna till Kongl. Maj:t inkomma med utredning och
förslag i ämnet, Emellertid kunde vid sådant förhållande omorganisationen
icke förväntas blifva genomförd tidigare än under år 1902. Det funnes
dock ingen anledning antaga, att skolan under år 1901 skulle kunna pa
ett tillfredsställande sätt upprätthålla undervisningen utan fortsatt tillfälligt
understöd af .stat och kommun. Tvärtom visade inskrifningen af lärjungar
för innevarande läroår en ökad tillströmning, hvilken vida öfverstege föregående
års, i det att redan före början af 1899 års hösttermin i afton- och
söndagsskolan inskrifvits 461 lärjungar mot 268 vid samma tidpunkt under
år 1898.

Bill. till 1 liksd. Prof. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 9 Häft.

Ang.

anslag till
vissa af de
tekniska elementarskolorna.

[86.]

314 Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Pa grund °af det anförda anhölle styrelsen, att Kong!. Maj:t ville
hos Riksdagen åt skolan utverka på extra stat för år 1901 dels ett anslag
af 2,000 kronor till lärarekrafternas förstärkande, dels ock ett anslag af
150 kronor till inköp och underhåll af inventarier.

Samma skäl, som föregående år förmått Kongl. Maj:t att föreslå
och Riksdagen att för angifna ändamål bevilja ett lika stort anslag som
det af styrelsen för ar 1901 begärda, har departementschefen ansett äfven
nu föreligga. Särskildt har han ansett sig dervid böra erinra om det sammanhang,
som förefunnes mellan beviljandet af nu ifrågasatta statsunderstöd
och utgåendet af det bidrag, skolan tills vidare åtnjöte af Stockholms
stad. På grund häraf har departementschefen tillstyrkt, att Kongl. Maj:t
matte hos Riksdagen göra nu ifrågavarande framställning.

Utskottet, som icke funnit anledning till erinran emot hvad sålunda
af Kongl. Maj:t föreslagits, hemställer alltså,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må på extra stat för år 1901
bevilja:

a) till förstärkning af lärarekrafterna vid tekniska
skolan i Stockholm 2,000 kronor; samt

b) till inköp och underhåll af inventarier och
undervisningsmateriel vid samma skola 750 kronor;

eller tillhopa 2,750 kronor.

89:0). Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att på extra stat för år
1901 anvisa för uppehållande af verksamheten vid

tekniska elementarskolan i Norrköping:

till betjeningens aflöning ....................................... kr. 250: _

» lyshållning, uppvärmning in. m.................. » 1,300: — kr. 1,550: —

tekniska elementarskolan i Malmö:

dels under läsåret 1900 — 1901:

till betjeningens aflöning.................................... kr. 850: — ''

» lyshållning, uppvärmning m. m. .................. » ] ,550: —

* en parallelafdelning i första årskursen ...... » 3,000: _

Transport kr. 5,400: —

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

315

Transport kr. 5,400: —
dels ock under höstterminen 1901:

4/9 af nyssnämnda tre belopp, tillhopa utgörande

5,400 kronor ............................................. » 2,400: —

till en parallelafdelning i andra årskursen ...... » 1,550: — kr. 9,350: —

samt

tekniska elementarskolan i Borås:

till betjeningens aflöning..................................... kr. 850: —

» lyshållning, uppvärmning m. m. .............. » 1,600: — kr. 2,450: —

eller sammanlagdt 13,350 kronor.

I fråga om denna anslagsbegäran har föredragande departementschefen
till statsrådsprotokollet yttrat följande.

Hos Kong!. Maj:t hade styrelserna för de tekniska elementarskolorna
gjort framställningar dels om meddelande af nya bestämmelser för skolornas
verksamhet, dels ock om förhöjning af de till skolorna enligt den
15 juni 1877 faststälda stater utgående anslag.

Då emellertid dessa frågor tarfvade eu vidlyftig utredning, som ännu
icke åvägabragts, vore departementschefen icke beredd att för Ivongl. Maj:t
framlägga fullständigt förslag i berörda hänseenden, men då åtskilliga
anslagskraf vore af den beskaffenhet, att deras fyllande, enligt departementschefens
förmenande, icke kunde utan stora olägenheter uppskjutas, ansåge
departementschefen, att, i afbidan på framläggandet af nya stater för
de tekniska elementarskolorna, af Riksdagen borde på extra stat äskas erforderliga
anslag för afhjelpande af de mest trängande behofven.

Hvad först beträffade tekniska elementarskolan i Norrköping., hade
skolans styrelse redan i skrifvelse den 25 februari 1897 framhållit otillräckligheten
af de i skolans stat upptagna anslagsbelopp. Den tekniska
elementarskolan hade, yttrade styrelsen, allt från sin början haft synnerligen
god hjelp af den med densamma förenade Ebersteinska söndags- och
aftonskolan, men denna skolas tillgångar vore så hardt anlitade, att ökade
bidrag derifrån icke vore att påräkna. Bland annat vore till betjeningens
aflöning i staten uppfördt ett belopp af 500 kronor, men åren 1878 - -

1890 hade vaktmästarelönen utgått med 530 kronor och från och med

1891 med 605 kronor. Denna lön ansåge styrelsen skäligen böra höjas
till 650 kronor i betraktande deraf, att vaktmästaren egnade all den tid,
som från de egentliga vaktinästaregöromålen för honom blefvc öfrig, till
utförande utan särskild ersättning af en mängd aldrig trytande reparationer
och andra arbeten, som för skolan vore behöfliga.

Det anslagsbelopp, som mest af alla visat sig otillräckligt, vore det,

316

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

som uppförts till lyshållning, uppvärmning in. m., utgörande allenast 900
kronor. I verkligheten hade under åren 1887—1896 åtgått 1,837 kronor
i medeltal hvarje ar, oaktadt den Ebersteinska skolan dessutom under
samma tid i och för lyshållning, uppvärmning och renhållning tillskjutit
i medeltal 592 kronor om aret. I dessa summor vore ändock icke inräknade
de belopp,^ hvarmed den elektriska installationen vid skolan amorterats.
För att åstadkomma bättre belysning i ritsalarne och på samma
gång tillgodose den mekaniska verkstadens behof af drifkraft hade år
1892 anskalfats en gasmotor med tillhörande dynamomaskin och elektriska
glödlampor för en sammanlagd kostnad af öfver 7,500 kronor.
Denna summa hade varit afsedd att under årens lopp amorteras, hvartill
äfven den Ebersteinska söndags- och aftonskolan, som vissa aftnar i veckan
begagnade ^de ifrågavarande salarne, skulle proportionsvis bidraga. Med
tillskott från en af Ebersteinska skolans fonder hade vid 1894 års slut
amorterats sammanlagdt nära 3,300 kronor, hvartill dock den tekniska
elementarskolan ej kunnat bidraga med mer än 550 kronor. Återstoden
af skulden för den elektriska installationen uppginge fortfarande till öfver
4,200 kronor, ty sedan år 1894 hade ingendera af de båda skolorna haft
medel att fortsätta amorteringen, och någon utsigt förefunnes ej heller
att med skolornas dåvarande tillgångar vidare kunna minska nämnda
skuldbelopp. ^ Styrelsen ansage det emellertid icke alldeles omöjligt att
från annat hall framdeles kunna anskaffa de för den slutliga amorteringen
behöfliga medlen och ville derför endast föreslå, att kostnaden för lyshållning,
uppvärmning m. m., hvilken snarare syntes hafva benägenhet att
ökas än minskas, måtte i elementarskolans stat upptagas till samma belopp,
hvartill den under aren 1887—1896 belöpt sig, eller i rundt tal

l, 850 kronor.

I skrifvelse till Kongl. Maj:t den 5 oktober 1899 hade styrelsen emellertid
anmält, bland annat, att styrelsen såge sig nödsakad föreslå ytterligare
ökning å nu ifrågakomna två anslagstitlar. Vaktmästarens göromål hade
ökats med det växande elevantalet, och lefnadskostnaderna hade under de
senare åren stigit, ^ Med afseende härå samt på grund af det i allo utmärkta
sätt, hvarpå den nuvarande vaktmästaren med pligttrohet, påpasslighet
och skicklighet egnat alla sina krafter uteslutande åt skolans tjenst,
hade styrelsen funnit skäligt att från 1898 års början höja vaktmästarens
aflöning till 750 kronor. Det hade ock visat sig, att med växande elevantal
och i allmänhet ökade pris kostnaderna för lyshållning, uppvärmning,
rengöring, trycksaker, annonser, skrifmaterialier och diverse utgifter,
hvilka samtliga skulle bestridas af anslaget till lyshållning, uppvärmning

m. m., ej kunnat nedbringas under 2,000 kronor om åretÅ Icke ens detta

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

317

belopp komme att för år 1899 vara tillräckligt, i det att på grund af vedprisens
oerhörda stegring endast för bränsle derunder utgifvits ungefär 200
kronor mer än under år 1898. Da en förhoppning om ett nedgående i
nu rådande pris vore mycket osäker, vagade styrelsen ej föreslå, att an
slaget till lyshållning, uppvärmning m. in. sattes till lägre belopp, än som
för år 1899 visat sig erforderligt, eller 2,200 kronor.

I skrifvelse till Kongl. Maj:t den 11 november 1897 hade styrelsen för tekniska
elementarskolan i Malmö framhållit, hurusom styrelsen sett sig nödsakad
öfverskrida åtskilliga i den faststälda staten uppförda an slagsbelopp. Till
betjeningens aflöning upptoges i staten 500 kronor. Från och med ar 1889
hade dock aflöningen till skolans vaktmästare utgått med 600 kronor årligen,
men med skyldighet för honom att ombesörja all städning inom
skolan. Då skolan hösten 1896 inflyttat i en ny byggnad, hade vaktmästarens
göromål för städning och renhållning i väsentlig grad ökats.
Detta hade föranledt en fördelning af göromalen, sa att större delen af
städningen och renhållningen ombesörjts af särskilda för ändamalet anstälda
personer, hvilka härför under läsaret 1896 -1897 uppburit 350
kronor. Vaktmästarens lön hade samtidigt nedsatts till 550 kronor. . Da
skolans lokaler uppvärmdes medelst i källarvåningen förlagda tre större
varmluftsapparater, hade det varit nödvändigt att för dessas skötsel och
vård anställa en särskild eldare, hvilken, till yrket maskinarbetare, vore
skyldig att på de tider, då apparaterna ej vore i verksamhet eller kräfde
ständig tillsyn, utan särskild ersättning utföra de inom skolan förekommande
mindre reparationer, som lämpligen kunde af honom utföras, hvarjemte
det ålåge honom att ombesörja gårdens renhållning. Eldarens ersättning
utginge med 450 kronor årligen. Skolans utgifter för betjening,
städning och renhållning uppginge alltså till 1,350 kronor om aret, eller
850 kronor öfver det faststälda anslaget, och komme antagligen att under
den närmaste framtiden stiga än mera.

Anslagsbeloppet till lyshållning, uppvärmning m. m., i staten upptaget
till 900 kronor, hade sedan mer än tio ar tillbaka visat sig otillräckligt.
De skolans utgifter, som skulle med detta anslag bestridas, hade år från
år i mån af"stegrade kol- och vedpris, förbättrad belysning i skolrummen
in. in. väsentligen ökats, i synnerhet från och med det skolan tagit i
besittning de nya lokalerna, hvilka till antalet vore flere och till utrymmet
större än de rum, skolan disponerat i den gamla byggnaden. Men
hade utgifterna sålunda ökats, hade dock såväl lärare som lärjungar i
deras arbete kunnat beredas alla de fördelar, som fullt tidsenligt uppvärmda
och ventilerade samt väl belysta lokaler erbjöde. Under läsåret

318

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

1896—1897 hade nu ifrågakomna utgifter uppgått till ungefär 2,450 kronor,
eller 1,550 kronor mer än det i staten uppförda anslag.

T ytterligare skrifvelse den 26 oktober 1899 både sistbemälda
styrelse ^ vidare . anfört, att styrelsen under en lång följd af år, med
tanke på do. utgifter, som skulle uppstå genom inflyttningen i de nya skollokalerna,
gjort besparingar å skolanslaget samt att med dessa besparingar
kunde betäckas den brist i skolanslaget, som uppstode för år 1899 och
en del af året 1900, men att för läsåret 1900—1901 och för höstterminen
1901 intet återstode af besparingarna.

I sin sistnämnda skrifvelse hade styrelsen jemväl gjort framställning
i fråga om parallelafdelningar i två af skolans klasser.

Med anledning af sistberörda framställning erinrade departementschefen
derom, att styrelsen i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 7 juli 1899 anhållit om
anvisande af ett anslag å 3,000 kronor för anordnande under läsåret
1899 — 1900 af en parallelafdelning i första årskursen vid skolan. Denna
begäran hade föranledts af en utaf skolans rektor till styrelsen ingifven
skrift, deri rektorn anfört, bland annat, att han vid flera tillfällen och särskild^
vid början^ af höstterminen 1898 haft anledning fästa styrelsens
uppmärksamhet pa missförhållandet emellan antalet inträdessökande till
tekniska o elementarskolan och det antal, som kunnat emottagas. Detta
missförhållande hade på senare åren blifvit så stort att något måste ^öras
för att söka häfva detsamma. Att missförhållandet icke vore tillfälligt
framgmge deraf, att under åren 1891 — 1898 de inträdessökandes antal
utgjort, respektive 34, 42, 45, 38, 48, 42, 36 och 58, af hvilka antagits
respektive 23, 27, 34, 30, 36, 32, 27 och 37. I skolans nya lokaler vore
visserligen lärosalarna afsedda för 36 lärjungar i hvarje afdelning, ett
antal, som öfverstege det högsta lärjungeantal, som vid de allmänna^läroverken
finge förekomma i en afdelning, men då hänsyn toges till de qvarsittande,
kunde i regel högst 30 ordinarie lärjungar hvarje år mottagas
och. af de 46, som höstterminen 1898 anmält sig såsom sökande till ordinarie
elevplats, hade blott 28 kunnat erhålla inträde. Angående de extra
eleverna vore. föreskrifvet, att de blott i mån af utrymme och befintliga
lararekrafter finge antagas, och man vore således berättigad att utan betänkande
— om ock med ledsnad - afvisa öfverskottet. Då Malmö samhälle
genom bekostande af rymliga och tidsenliga lokaler gjort hvad på
samhället ankomme för att tillgodose industriens behof af skolade ämnessvenner,
vore naturligt, att förvägrandet af inträde åt kompetente sökande
måste väcka missnöje, synnerligast som vid de allmänna läroverken vore
vanligt att genom inrättande af parallelafdelningar söka motsvara behofvet
af öka dt antal platser. Då anledning vore att antaga, att vid höstterminen

319

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

1899 de inträdessökandes antal ytterligare skulle ökas, emedan efterfrågan
på utgångna elever fortfarande vore stor, och då de lokala förhållandena
ej lade hinder i vägen för inrättande af en parallelafdelning till. nedersta
afdelningen, hade derför rektor hemstält om utverkande af anslag till lärarekrafter
för en sådan afdelning. Enligt en af rektor verkstad beräkning
erfordrades för ändamålet det belopp, hvarom styrelsen, på sätt nyss
nämnts, gjort framställning.

Då det syntes vara särdeles angeläget, att den ifrågasätta parabelklassen
redan med höstterminen 1899 kunde inrättas, hade Kongl. Maj.t
genom beslut den 11 augusti 1899 anvisat af allmänna besparingarna a
anslå o-en under riksstatens åttonde hufvudtitel ett belopp af o,000 kronor
för anordnande under läsåret 1899—1900 af en parallelafdelning i första
årsklassen vid skolan.

Styrelsen hade nu, enligt hvad departementschefen vidare meddelat,
anhållit om utverkande af anslag till enahanda belopp för parallelafdelningens
uppehållande under läsåret 1900-1901 och till dermed proportionelt
belopp för dess uppehållande under höstterminen 1901. Vidare hade
styrelsen påpekat, hurusom den nu i skolans första arskurs inrättade parallelafdelningen
medförde, under antagande, att tillströmningen af lärjungar icke
afsevärdt minskades, att äfven en parallelafdelning måste inrättas i skolans
andra årskurs. De nuvarande förhållandena tydde dock derpå, att detta
kunde, om ock med svårighet, uppskjutas till hösten 1901. Arliga kostnaden
för parallelafdelningen i andra årskursen kunde begränsas till 3,500
kronor, så länge hela antalet lärjungar i denna årskurs icke blefve större,
än att de kunde undervisas gemensamt i ritämnena. För höstterminen
1901 behöfdes således fyra niondedelar af sistnämnda belopp eller i jemnadt
ts»l 1 kronor.

Äfven för tekniska elementarskolan i Borås hade ifrågasatts en höjning
af anslagen till betjeningens aflöning och till lyshållning, uppvärmning
m. m., upptagna till resp. 500 och 900 kronor. 1 skrifvelse till Kongl.
Makt den 23 december 1898 hade skolans styrelse rörande dessa .anslag
anfört: Sedan skolan från och med höstterminen 1898 erhållit utvidgade

lokaler, vore det icke möjligt att med de medel, som stode till buds, aflöna
erforderlig betjening. Skolans lokaler vore inrymda i tre särskilda .byggnader,
en större hufvudbyggnad, innehållande läsrum, ritsalar, samlingar,
bibliotek och embetslokaler samt vaktmästarebostad in. in., en verkstadsbyggnad
för det mekaniska verkstadsarbetet samt. en laboratoriebyggnad
för ''"den kemiskt tekniska undervisningen med dertill hörande laboratorierum,
läsrum och samlingar in. in. Hufvudbyggnadens äldre del uppvärmdes
med kaminer och kakelugnar, under det för den nya tillbygg -

320

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

nåden, som blifvit färdig hösten 1898, användes kaloriferer enligt centraluppvärmningssystemet.
Verkstadsbyggnaden erhölle sin uppvärmning dels
från verkstadens ångpanna och ångmaskin, dels från kakelugnar och kaminer.
Laboratoriebyggnaden uppvärmdes med kaloriferer på samma sätt som den
nya delen af hufvudbyggnaden. Kostnaderna för betjening komme att,
enligt hvad styrelsen beräknat, för framtiden ställa sig på följande sätt.
Ln vaktmästare, som hade att sköta all eldning och städning i hufvudbyggnaden
jemte eldning af kalorifererna i laboratoriebyggnaden, kunde
svårligen erhållas för en mindre kostnad än 800 kronor om året förutom
fri bostad, ved och lyse. Då nemligen denne vaktmästare utom öfriga
göromål, som hörde till hans tjenst, icke kunde ensam förrätta all förekommande
° eldning och städning jemte skötsel af den elektriska belysningen,
maste han hafva till sitt biträde en tjenstepiga, för hvilken han
tinge vidkännas en^ kostnad, som icke gerna kunde beräknas till mindre
än 300 kronor om aret. Kostnaden för städning af laboratoriebyggnaden
med. diskning och renhållning in. in. derstädes kunde icke beräknas lägre
än till 250. kronor om aret. För uppeldning af ångmaskinen å verkstaden
och betjening af öfriga eldstäder samt städning in. in. hade styrelsen beräknat
en kostnad af 200 kronor årligen samt derjemte för extra arbeten
af hvarjehanda slag 100 kronor om året. Styrelsen ville derför föreslå,
att anslaget till betjeningens aflöning höjdes till ett belopp af 1,350
kronor.

Angående anslaget till lyshållning, uppvärmning in. in. saknade styrelsen
ännu tillräcklig erfarenhet för att kunna med bestämdhet uppgifva
kostnaderna för belysning och uppvärmning af skolans tre byggnader. Då
Borås stad saknade gasverk, måste skolans lokaler upplysas med elektriskt
ljus, hvilket visserligen vore i alla afseenden det bästa och lämpligaste,
men äfven medförde större kostnader. Priset pa bränsle hade äfven under
de senare åren stigit högst betydligt. Under sådana förhållanden hade
styrelsen beräknat kostnaden för ljus och ved samt diverse utgifter till ett
belopp af 2,500 kronor årligen.

I skrifvelse den 24 november 1899 hade styrelsen åberopat hvad i
den föregående skrifvelsen rörande nu ifrågakomna två anslagstitlar anförts
och. tillika omnämnt, att prisen å ved och koks på några år i Borås
stigit med icke mindre än 50 procent, på samma gång skolans lokaler till
utrymmet mer än fördubblats.

De behof, hvarför departementschefen sålunda redogjort, ansåge han vara
så trängande, att deras fyllande ej längre kunde uppskjutas; och hemstälde
han derför, att Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen afgifva förslag af ofvan
angifna innehåll.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

321

Utskottet, som icke funnit anledning till erinran emot Kong! Maj:ts
förevarande framställning, hemställer,

att Riksdagen må på extra stat för år 1901 anvisa

a) för uppehållande af verksamheten vid tekniska
elementarskolan i Norrköping 1,550 kronor, deraf till
betjeningens aflöning 250 kronor och till lyshållning,
uppvärmning m. in. 1,300 kronor,

b) för uppehållande af verksamheten vid tekniska
elementarskolan i Malmö 9,350 kronor, deraf dels under
läsåret 1900—1901 till betjeningens aflöning 850 kronor,
till lyshållning, uppvärmning m. m. 1,550 kronor
och till en parallelafdelning i första årskursen 3,000
kronor, dels och under höstterminen 1901 fyra niondedelar
af nyssnämnda tre belopp, tillhopa utgörande 5,400
kronor, eller 2,400 kronor och till en parallelafdelning
i andra årskursen 1,550 kronor; samt

c) för uppehållande af verksamheten vid tekniska
elementarskolan i Borås 2,450 kronor, deraf till betjeningens
aflöning 850 kronor och till lyshållning,
uppvärmning m. m. 1,600 kronor;

eller sammanlagdt 13,350 kronor.

90:o) Kongl. Maj:t har vidare föreslagit Riksdagen dels att medgifva, att Ang.
en teknisk elementarskola finge upprättas i Hernösands stad, under vilkora”*^Jfa“‘
att staden såväl, i enlighet med af dess stadsfullmägtige gjordt erbjudande, «« teknisk
för skolan bekostade nödiga och efter nutidens kraf fullt lämpliga lokaler**™^"//
uti särskild för ändamålet uppförd byggnad å välbelägen tomt och med-norr-Ws tan.
gåfve rätt till fri vattenförbrukning, som ock för framtiden underhölle [87.]
byggnaden samt anskaffade och kostnadsfritt tillhandahölle tillräcklig lokal
för° skolan, intill dess berörda särskilda läroverkshus hunnit blifva färdigt
och åt skolan upplåtet, dels ock att för inrättande af en första årsklass af
nämnda skola från början af höstterminen 1901 på extra stat för samma
år bevilja ett anslag af 10,000 kronor.

Vid föredragning inför Kongl. Maj:t af detta ärende har departementschefen
anmält, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesternorrlands län
med skrifvelse den 22 september 1899 till Kongl. Maj:t öfverlcmnat och
till bifall förordat en af berörda läns landsting hos Kongl. Maj:t gjord
framställning angående inrättande af en teknisk elementarskola inom

Bih. till Rilcsd. Prof. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 9 Höft. 41

322

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

länet, Till stöd för sin ansökning hade landstinget framhållit, hurusom vårt
land under senast förflutna årtionden gjort mycket stora framsteg på industriens
område^ Genom jernvägsnätets utsträckning, särskilt i Norrland,
hade förut svartillgängliga trakter blifvit öppnade för allmänheten och
deras naturalster atkornliga för industriens bearbetning. Företagsamhet
hade väckts till lif och stora kapital hade nedlagts i nya industriella företag
i hela vart land, men i all synnerhet i Norrland. Den tid vore ej
långt aflägsen, då man med djupt bekymmer sett, huru den förut blomstrande
jernindustrien allt mer och mer aftynade. Förutom jordbruket
hade skogshandteringen synts vara den enda storindustri, som hos oss
kunde känna sig fullt hemmastadd och mägtig af en stor utveckling. Nu
hade emellertid förhållandena högst väsentligt förändrats. Ett stort antal
nya industrier hade uppstått. Nytt hopp och friskt mod hade väckts.
Man hade med glädje insett, att vi med klokt och insigtsfull användande
af vart lands rika naturliga tillgångar kunde på många områden med
framgång täfla på verldsmarknaden.

Men nutidens industri hvilade på de moderna naturvetenskapernas
storartade resultat. För en framgångsrik industriel verksamhet under nuvarande
och helt visst än mera under kommande förhållanden fordrades
derför oundgängligen en pa teoretiska studier grundad teknisk bildning.
Detta. underlag af nödig och för de särskilda industrigrenarne lämpad
teoretisk och teknisk bildning vore behöflig! ej blott för den, som vid
hvarje särskild! verk hade högsta ledningen af industrien i sin hand, utan
äfven för arbetsledare i allmänhet, för verkstadsförmän och till och med
i inanga fall för de enskilda arbetarne. De stora industriidkande länderna
både för länge sedan insett nödvändigheten och betydelsen af att bereda
sina industrimän möjlighet att förvärfva en för den moderna industrien
behöflig teknisk bildning, utan hvilken en framgångsrik täfling på verldsmarknaden
icke vore möjlig. Norge, Danmark och Finland hade också i
förhållande till folkmängden i detta afseende gjort mera än vi.

Betydelsen af tillräcklig teoretisk och teknisk bildning för en fruktbringande
industriel verksamhet och således äfven behofvet af sådana läroanstalter,
som kunde meddela dylik bildning, hade klart och på ett sakkunnigt
sätt framhållits redan i det utlåtande, som den 21 november
1875 afgifvits till Kongl. Maj:t af den komité, hvilken erhållit uppdrag
att inkomma med betänkande och förslag angående den lägre tekniska
undervisningen i riket. Hvad denna komité i sitt utlåtande yttrat om
behofvet särskild! af lägre tekniska läroverk eller s. k. tekniska elementarskolor
hade af erfarenheten till fullo bekräftats. För närvarande egde vi
fyra af staten inrättade och underhållna tekniska elementarskolor, nem -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

323

ligen i Norrköping, Malmö, Örebro och Borås. Dessa läroanstalter hade
under de sista åren sett sitt elevantal fördubblas, och numera måste årligen
ett stort antal kompetente inträdessökande tillbakavisas på grund af
bristande utrymme och lärarekrafter. Redan häraf framginge tillräckligt
tydligt, att behofvet af teknisk bildning i vårt land gjort sig allt mer och
mer känbart.

Tiden vore derför nu inne att inrätta åtminstone ännu ett tekniskt
elementarläroverk, och landstinget hölle före, att detta läroverk borde förläggas
till Norrland. Redan 1874 års förut nämnda komité hade framhållit
behofvet af en sådan läroanstalt derstädes. Komiterade hade nemligen i sitt
utlåtande yttrat: »Bland de delar af landet, der upprättandet af dylika
skolor för öfrigt skulle vara behöfligt, synes det komitén som Norrland med
den starka industriella utveckling det numera erhållit och till följd af de
stora afstånd, som der förefinnas, företrädesvis borde komma i åtanke.»

Sedan år 1874 hade behofvet af en teknisk läroanstalt i Norrland
blifvit allt tydligare. Folkmängden i Norrland hade sedan nämnda tid
betydligt ökats; kommunikationerna hade förbättrats. Norrland betraktades
nu allmänt såsom Sveriges framtidsland i industrielt afseende. Alltför
allmänt bekant för att behöfva med siffror särskildt påvisas vore äfven,
att industrien i Norrland under de senaste åren undergått en storartad
och löftesrik utveckling. Men det mesta återstode dock ännu att göra,
ty Norrlands naturtillgångar vore på många områden snart sagdt outtömliga.
I de många vattenrika floderna egde Norrland en billig drifkraft.
Råmaterialier af flerehanda slag funnes i stor tillgång, men hade hittills i
blott ringa mån tillvaratagits och högst obetydligt förädlats. Biprodukters
tillgodogörande hade i allmänhet försummats. För ett framgångsrikt tillgodogörande
af Norrlands rika naturliga tillgångar kräfdes bland annat
teoretisk och teknisk bildning, och då de nuvarande i mellersta och södra
Sverige belägna tekniska elementarläroverken vore öfverbefolkade och icke
ens kunde mottaga alla inträdessökande, borde tydligen ett nytt sadant
läroverk upprättas och förläggas till Norrland.

Landstinget ansåge frågan om ini’ättandet af ett lägre tekniskt läroverk
i Norrland vara så trängande, att densamma icke utan stor skada
längre kunde uppskjutas, och landstinget vore öfvertygadt, att denna nya
läroanstalt hade sin rätta plats inom Vesternorrlands län, emedan detta
län, i fråga om Norrland i dess helhet, vore mest centralt beläget, räknade
större folkmängd än något af de nordligare belägna länen samt egde
de flesta industriella anläggningarna.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, både landstinget anhållit,
att Kongl. Maj:t måtte låta inom Vesternorrlands län upprätta ett tekniskt

324

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

elementarläroverk samt genom proposition hos Riksdagen utverka för
ändamålet nödigt anslag.

Öfver denna ansökning hade utlåtanden infordrats af styrelserna för
de tekniska elementarskolorna i Norrköping, Malmö, Örebro och Borås,
och hade samtliga dessa styrelser tillstyrkt bifall till densamma. Härvid
hade af styrelsen för tekniska skolan i Örebro samt lärarekollegiet vid
skolan i Norrköping framhållits den stora ökning i antalet inträdessökande
vid de tekniska elementarskolorna, som under de senaste åren
inträdt och förorsakat dels att utrymme och lärarekrafter vid dessa skolor
tagits i anspråk till det yttersta, dels att ett ej obetydligt antal kompetente
inträdessökande mast tillbakavisas. Af en statistik öfver inträdessökande
under sista decenniet vid Örebro skola, fördelade efter de län,
inom hvilka de haft sitt hemvist, framginge, att mer än tredjedelen hade
tillhört det län, inom hvilket skolan vore belägen, och att i allmänhet antalet
inträdessökande vore betydligt större för de län, som läge närmare
läroverksstaden än för dem, som läge mer aflägset. Från öfre Norrland
hade inträdessökande visserligen årligen förekommit, men deras antal hade
icke varit synnerligen stort. Äfven vid skolan i Norrköping studerade
emellertid åtskilliga, som i nämnda landsdel hade sitt hemvist.0 Att, sades
det af bemälda myndigheter, antalet studerande från öfre Norrland vid de
tekniska elementarskolorna vore temligen litet, berodde utan tvifvel på
det störa afståndet och deraf förorsakade kostnader äfvensom på föräldrars
och malsmäns obekantskap med de tekniska elementarskolornas uppgift,
arbetssätt och vunna resultat. Upprättades deremot på lämplig punkt
inom berörda, i industrielt afseende lifskraftiga landsdel en tekn ^elementarskola,
skulle den antagligen lätt erhålla ett tillräckligt antal lärjungar.

Vidare hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesternorrlands
län, som för vinnande af upplysning om hvilka förmåner kunde erhållas
från det samhälle, till hvilket det ifrågasatta läroverket, i händelse det
komine till stånd, blefve förlagdt, inhemtat yttranden i detta afseende från
stadsfullmägtige i Hernösand, Sundsvall och Örnsköldsvik, med skrifvelse
den 30 november 1899 öfverlemnat nämnda yttranden och dervid gifvit
till känna, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande för sin del icke funnit
skäl att i anledning af desamma sig vidare utlåta.

Af stadsfullmägtiges berörda yttranden framginge: att stadsfullmägtige
i Hernösand den 28 november 1899 enhälligt besluta, att Hernösands
stad skulle, för så vidt det i landstingets ofvanberörda framställning ifrågasatta
tekniska elementarläroverket blefve förlagdt till Hernösand, för detsamma
bekosta nödiga och efter nutidens kraf fullt lämpliga lokaler uti
särskildt för ändamalet uppförd byggnad å välbelägen tomt äfvensom med -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

325

gifva rätt till fri vattenförbrukning; att stadsfullmägtige i Sundsvall förklarat,
att Sundsvalls stad skulle, derest det beslötes, att ifrågavarande läroverk
skulle förläggas till denna stad, bekosta för detsamma nödig och efter
nutidens kraf fullt lämplig lokal samt att staden redan från och med hösten
1900 kunde för det påtänkta läroverket upplåta en byggnad, som för det
närmaste behofvet och intill dess skolan blefve fullständigt organiserad kunde
anses vara fullt tillräcklig, och ville stadsfullmägtige vid detta anbud endast
fästa det vilkor, att Sundsvalls tekniska afton- och söndagsskola måtte,
såsom i öfriga städer, der tekniska elementarskolor funnes, få för sin verksamhet
använda det tekniska elementarläroverkets lokal på tider, då densamma
icke upptoges för läroverkets eget behof; samt att stadsfullmägtige
i Örnsköldsvik den 1 november 1899 besluta att, om ineranämnda läroverk
förlädes till Örnsköldsvik, för detsamma upplåta fri tomt på lämpligt
ställe inom staden och fri granit från stadens berg för läroverksbyggnaden
samt möjligen, efter stadens förmåga, lemna kontant bidrag
till byggnadens uppförande.

Såsom skäl för den tekniska elementarskolans förläggande till Hernösand
hade stadsfullmägtige i denna stad framhållit: stadens erkändt sunda
och centrala läge med goda kommunikationer såväl i förhållande till
Yesternorrlands län som Norrland i dess helhet; den störa, mångartade
industriella verksamheten inom orten, hvarigenom lätt och riklig tillgång
till åskådnings- och undervisningsmateriel kunde beredas skolan; det stora
förråd af lärarekrafter, som i staden med dess många och olikartade
bildningsanstalter redan nu funnes samladt och hvarifrån biträde vid undervisning
af mera tillfällig eller extraordinär beskaffenhet vid förefallande
behof ”lätteligen kunde erhållas; samt slutligen äfven den omständigheten,
att det ur disciplinär synpunkt borde vara fördelaktigare att förlägga ett
läroverk af ifrågavarande slag till en mindre stad än till en större sådan
med i ett och annat afseende mera så att säga storstadsaktiga förhallanden.

Stadsfullmägtige i Sundsvall, som sagt sig mycket väl inse, att länets
kraftfulla och i förhoppningsrik utveckling stadda industri hade oafvisligt
behof af en teknisk läroanstalt, hade såsom sin öfvertygelse förklarat, att ett
sådant läroverk hade sin rätta plats i Sundsvall. Såsom stöd för denna
åsigt anfördes, att Sundsvalls stad onekligen vore länets och för öfrigt hela
det egentliga Norrlands mest centralt belägna och folkrikaste stad samt
förnämsta affärscentrum. Sundsvall utgjorde för öfrigt medelpunkten i
ett af landets största industriområden. I staden och dess omnejd vore
ett stort antal industriella verk af olika slag belägna, hvarigenom skolan
komme att verka i en för henne naturlig omgifning samt erhölle rika
tillfällen att genom besök vid de olika industriella anläggningarna göra

326

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

sin undervisning praktiskt fruktbärande samt sina elever förtrogna med
den verksamhet, för hvilken de skulle förberedas. Vidare egde Sundsvall
ett högre allmänt realläroverk, hvars fem nedre klasser °så talrikt besöktes
af stadens och ortens ungdom, att alla dessa klasser för närvarande
vore fördelade på parallelafdelningar. Men det största antalet af dessa
lärjungar slutade med femte klassen sina skolstudier och egnade sig åt
det praktiska lifvets yrken och näringar. Helt visst skulle många af dessa
ynglingar tillgodogöra sig det tekniska läroverkets undervisning, om ett
sådant läroverk funnes på stället. 1 staden verkade dessutom en teknisk
afton- och söndagsskola, som i fråga om lärjungeantal vore en bland
landets största skolor af detta slag. Häraf framginge uppenbarligen, att
staden och orten hade och kände stort behof af sådan bildning, som för
det praktiska lifvet vore nödvändig.

Slutligen hade stadsfullmägtige erinrat, att 1874 års komité efter sitt
af departementschefen förut ordagrant omnämnda yttrande tillagt: »Inom
Norrland åter torde knappt någon punkt vara för en teknisk läroanstalt
mera lämplig än Sundsvall». Denna komiterades åsigt hade under de
senast gångna ‘25 åren af erfarenheten till fullo bekräftats; och ansåge
stadsfullmägtige, att af hvad sålunda blifvit antydt otvifvelaktigt framginge,
att Sundsvall vore rätta platsen för den tekniska läroanstalten i
fråga.

Till förman för Örnsköldsvik såsom plats för det föreslagna tekniska
läroverket hade slutligen anförts, att Örnsköldsvik vore den för Norrland
centralast belägna staden efter kusten midt emellan Stockholm och Haparanda,
hvarjemte staden genom kort statsbana vore förbunden med norrländska
stambanan och hade lifliga ångbåtsförbindelser med de öfriga delarne af landet.
Vidare måste det anses vara af synnerlig vigt för de studerande, att lefnadskostnaderna
i Örnsköldsvik borde blifva billigare än uti en större stad.

Af hvad i ärendet förekommit ansåge departementschefen framgå, att
en teknisk elementarskola för Norrland, och särskildt för Vest ernor clan ds
län, vore högeligen af behofvet påkallad; och då detta behof, i följd af
det uppsving industrien under de sista aren vunnit, för närvarande gjorde
sig kraftigt gällande, syntes det önskvärdt, att en dylik skola utan uppskof
matte komma till stå.nd. Svårare vore det, enligt departementschefens
mening, . att afgöra, till hvilken stad den lämpligast borde förläggas.
Emellertid ansåge departementschefen sig på af stadsfullmägtige i Hernösand
anföi da skäl och särskildt med hänsyn till lättheten att i denna stad
erhålla lärare i sadana ämnen, som endast med ett fåtal timmar i veckan
inginge: i skolans undervisningsplan och som derför måste skötas af extra

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

327

lärare, böra föreslå, att meraberörda tekniska elementarskola
Hernösand.

Staten för eu hvar af de tekniska elementarskolorna i
Malmö och Borås upptoge:

1 föreståndare, som tillika vore lektor, lön ........................ kr.

3 lektorer med lön af 3,000 kronor för hvarje.................... »

arfvode till extra lärare:

i mineralogi och geognosi.................................................... *

» bokföring och handelslära ....... *

» svenska språket ..................................................:................ s

» frihandsteckning................................................................. *

» modellering.................................................. *

» gymnastik........................................................................ *

bidrag till kostnaden för undervisningen i främmande språk »

anslag till assistenter och repetitörer........................... *

» » verkstaden, för undervisning och materiel ....... »

kemiska och fysiska laborationer ....... *

bibliotek och öfriga samlingar.................................................. *

bestridande af sekreterare- och kamreraregöromalen ........... »

betjeningens aflöning.................................................................... *

lyshållning, uppvärmning in. m............................._■

förlädes till
Norrköping,

4,000: —
9,000: -

200

300

400

500

300

200

400

800

3.000
800

1.000
300
500
900

Summa kr. 22,600

Härtill komrae, att lektorerna egde rätt till tre alderstillägg, hvartdera
å 500 kronor, efter 5, 10 och 15 års väl vitsordad tjenstgöring.

Såsom i det föregående antydts, hade förslag framstälts till ändring
och höjning af denna stat, som, sedan den 1877 faststälts, förblifvit i
det närmaste oförändrad. Hvad den nu ifrågasatta tekniska elementarskolan
anginge, syntes för närvarande blott behof vas ett extra anslag, ly derest
upprättandet af skolan blefve beslutadt, vore det, enligt departementschefens
åsigt, lämpligt att dess första klass höstterminen 1901 trädde i verksamhet,
alldenstund särskild för skolan afsedd läroverksbyggnad med verkstad och
laboratorier måste finnas att tillgå, da skolans andra klass skulle börja
sill verksamhet, men sådan byggnad, enligt departementschefens förmenande,
näppeligen hunne uppföras och iordningställas förr än till början af höstterminen
1902. Anslagsbehofvet för år 1901 ansåge departementschefen
derför kunna inskränkas till 10,000 kronor, nemligen 4,000 kronor för
undervisningens uppehållande, 1,000 kronor till uppvärmning, lyshållning
och betjening samt 5,000 kronor till anskaffande af erforderlig inredningsoch
undervisningsmateriel.

328

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Pa grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställde departementschefen,
att Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen afgifva förslag af ofvan angifna
innehåll.

I sammanhang med Kongl. Maj:ts berörda framställning har utskottet
till behandling förehaft en i Andra Kammaren af herr M. Arhusiander
* väckt motion (n:o 46), deri yrkats, att Riksdagen måtte — med
afslag å Kongl. Majrts förevarande framställning, i hvad den afser skolans
förläggande till Hernösand — för sin del besluta, dels att en teknisk
elementarskola skulle upprättas i Sundsvalls stad, under vilkor
att staden såväl, i enlighet med af dess stadsfullmägtige gjordt erbjudande,
för skolan bekostade nödiga och efter nutidens kraf fullt lämpliga
lokaler uti särskild för ändamålet uppförd byggnad å välbelägen
tomt och medgafve rätt till fri vattenförbrukning, som ock för framtiden
underhölle byggnaden samt.anskaffade och kostnadsfritt tillhandahölle
tillräcklig, lokal för skolan, intill dess berörda särskilda läroverkshus
kunnat blifva färdigt och åt skolan upplåtet, dels ock att för inrättande
af en första årsklass af nämnda skola från början af höstterminen
1901 på extra stat för samma år bevilja ett anslag af 10,000
kronor.

Efter att hafva omförmält Kongl. Maj:ts ofvanberörda framställning
äfvensom redogjort för vissa, delar af departementschefens yttrande till
statsrådsprotokollet, har motionären till bemötande af hvad som enligt
statsrådsprotokollet anförts för ifrågavarande skolas förläggande till
Hernösand i stället för till Sundsvall anfört följande.

Hvad först beträffade det skäl departementschefen hufvudsakligen
fästat sig vid, nemligen den större tillgången på lärarekrafter i Hernösand,
ansåge motionären det endast behöfva påpekas, att Sundsvall
egde ett fullständigt elementarläroverk på reallinien samt dessutom ett
välskött och högt ansedt handelsinstitut, hvarifrån med visshet enligt
motionärens åsigt kunde erhållas lämpliga extra lärarekrafter lika lätt
som i Hernösand.

Vidkommande åter de skäl, Hernösands stadsfullmägtige hade framhållit
för skolans förläggande till den staden, nemligen »stadens erkändt
sunda och centrala läge med goda kommunikationer», så kunde
väl detta enligt motionärens förmenande i ännu högre grad sägas om
Sundsvall, ty nämnda stad, som egde bättre och lifligare kommunikationer
än Hernösand både till lands och sjös, vore belägen mellan de
tvenne stora elfvarne Ljungans och Indalselfvens utlopp i hafvet med
friskt och sundt läge.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

329

Beträffande den industriella verksamheten, antoge motionären att
det vore en känd sak, att Hernösand näppeligen i något afseende
kunde jemföras med Sundsvall, och ville motionären endast omnämna,
att enligt tullkammarens berättelse för 1899 industrien å de orter, som
tillhörde sistnämnda stads distrikt, representerades af 57 anläggningar,
deraf 39 ångsågar och hyflerier, 3 trämassefabriker, 4 mekaniska verkstäder,
7 ölbryggerier, 1 ångtegelbruk, 1 gasverk, 1 elektricitetsverk,
1 snickerifabrik — dessutom funnes i orten 1 större fabrik för tillverkning
af calciumcarbid, 1 d:o för tillverkning af kolsyrad kali och
under anläggning ett större elektricitetsverk samt en större trämassefabrik.

Folkmängden i Sundsvall vore ungefär dubbelt så stor som i Hernösand,
och vore det derför enligt motionärens åsigt af synnerlig vigt,
att ifrågavarande skola förlädes till den folkrikaste orten.

På grund af alla de skäl, som såväl af Sundsvalls stadsfullmägtige
som af motionären blifvit anförda, ansåge motionären, att Sundsvall
egde obestridliga företräden och betingelser för skolans förläggande
till nämnda stad.

Till bestyrkande af de i motionen meddelade uppgifter har motionären
till utskottet ingifvit åtskilliga handlingar, innehållande upplysningar
angående förutvarande läroanstalter i Sundsvall, antalet och
omfattningen af de industriella anläggningarna af olika slag mom staden
och i dess omnejd, person- och godstrafiken vid stadens jernvägsstation
och hamn, stadens befolkningsförhållanden .m. m.; hvarjemte
till utskottet inkommit utdrag af stadsfullmägtige^ i Sundsvall protokoll
vid sammanträde den 15 februari 1900, utvisande, att stadsfullmägtige
då medgifvit, att ifrågavarande läroanstalt, derest densamma
förlädes till Sundsvall, finge komma i åtnjutande af afgiftsfritt vatten
från stadens vattenledning.

Utskottet, som funnit behofvet af en för Norrland afsedd teknisk
elementarskola vara till fullo ådagalagdt, har i fråga om lämpligaste
orten för denna skola kommit till den uppfattning, att på de skäl, som
af stadsfullmägtige i Sundsvall och motionären blifvit anförda, staden
Sundsvall, hvarest de industriella intressena synas i högre grad än i
Hernösand vara förherskande, bör i främsta rummet ifrågakomma såsom
förläggningsort för skolan.

Bill. till Rikad. Prof. 1900. 4 Sami. 1 Åfd. 9 Häft. 42

330

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen, med bifall till herr Arhusianders
förevarande motion och med afslag å Kongl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning, i hvad densamma skiljer sig
från berörda motion, må

a) medgifva, att en teknisk elementarskola må upprättas
i Sundsvalls stad, under vilkor att staden såväl, i
enlighet med af dess stadsfullmägtige gjordt erbjudande,
för skolan bekostar nödiga och efter nutidens kraf fullt
lämpliga lokaler uti särskild för ändamålet uppförd byggnad
å välbelägen tomt och medgifver rätt till fri vattenförbrukning,
som ock för framtiden underhåller byggnaden
samt anskaffar och kostnadsfritt tillhandahåller tillräcklig
lokal för skolan, intilldess berörda särskilda läroverkshus
kunnat blifva färdigt och åt skolan upplåtet;
samt

b) för inrättande af en första årsklass af nämnda
skola från början af höstterminen 1901 på extra stat för
samma år bevilja ett anslag af 10,000 kronor.

''uiuTrelik1 91:°) Kongl. Maj:t har vidare föreslagit Riksdagen att till understöd

‘nishTlrkes- ^ör tre år åt lägre tekniska yrkesskolor under det i statsrådsprotokollet öfver
skolor, ecklesiastikärenden den 13 januari 1900 omförmälda vilkor samt till be[88.
] stridande af kostnader för inspektion af dessa skolor bevilja ett extra anslag
åt 180,000 kronor och deraf på extra stat för år 1901 anvisa ett
belopp af 60,000 kronor.

Af åberopade statsrådsprotokollet inhemtas, att till understöd åt lägre
tekniska yrkesskolor och till bestridande af kostnader för deras inspektion
under en följd af år anvisats extra anslag, under vilkor att det
bidrag, som åt dessa medel komme att utbetalas till understöd åt sådan
skola, icke tinge öfverskjuta hvad vederbörande kommun kontant tillsköte
åt skolan. Ifrågavarande anslag hade under de senaste åren utgjort 45,000
kronor.

Hos Kongl. Maj:t hade nu styrelsen för tekniska skolan i Stockholm
gjort framställning om förhöjning af nämnda på extra stat anvisade anslag
samt dervid anfört:

Det måste anses oointvistadt., att de lägre tekniska yrkesskolorna hade
en vigtig uppgift att fylla, hvarför ock understöd af allmänna medel redan
länge till dem utgått. Men om de skulle kunna motsvara de fordringar,

Statsutskottets Utlåtande N:o 0.

331

gom på dem kunde och borde ställas, vore det nödvändigt, att de icke
på grund af bristande medel sattes ur stånd att motsvara de kraf, byartill
Industriens fortgående utveckling i allt högre grad gafve anledning
Enligt stvrelsens åsigt vore dock för närvarande ställningen ju* 1 ''

hänseende otillfredsställande. Redan år 1896, då berörda anslag forsta
gången utgått med det till 45,000 kronor förhöjda beloppet både af 32
Tekniska yrkesskolor begärts understöd till ett sammanlagdt belopp af
Ä kronor, följande" året hade det begårda imderstödsbeloppet stigit
till 45,800 kronor, år 1898 hade af 33 skolor begärts tillsammans 48 800
kronor och slutligen år 1899 af 34 skolor 50,900 kronor. Efter allt att
döma blefve för ”år 1900 ställningen ännu ogynsammare, utom af andra
osäker de för att dessa skolor icke kunde undgå att röna verkan af den

nuvarande allmänna prisstegringen och i följd häraf ^ j^rnTa^ka
beo-ära ökade understöd. Derest nu jemväl nya skolor hommt, att söka

statsbidrag, till hvilket antagande anledning icke''“ka''dlssa
vidt styrelsen kunde finna, intet annat val än att ar J
nva skolor hvarje understöd, äfven om de deraf vore ån sa förtjent, eller
ock ytterligare ^reducera de äldre skolornas statsbidrag. Det syntes styrelsen7
icke kunna betviflas, att härigenom det med de lägre tekniska
yrkesskolorna afsedda gagnet skulle allvarligt sättas i fara^och att vart
uärins-slif sedermera i sill ordning skulle deraf rona en skadlig inverkan.
Styrelsen hemstälde derför, att Kongl. Maj:t måtte af Riksdagen

utverka en förhöjning af det till understöd åt lägre tekniska yrkesskolor
utverka en iurnojm g enii£t styrelsens förmenande icke

60 Jof k,tokeri inbegripet nödiga medel till beströ

dånde aÄadeåa för skolornas inspektion fh ^“"ndl

rdfer f e“’ Ä Ä

Wie ™ af dertill hvarje skola utgående a,.slagsbeloppet otvifvelaktigt
medförde1 i skolornas orginisatioi, och verksamhet,? detta belopp sunde
övpras för eu något längre tidrymd, exempelvis tre ar. . 0 o,

Liksom stvreken för tekniska skolan i Stockholm, hvdken . ..langa ar

lss VÄZÄ CtÄtfÄÄf

tiirjrm det af styrelse!] föreslagna beloppet till understöd åt niimnda skolor
val behöflig! om Kongl. Maja skulle kunna undgå svårigheten att. nödga.

antingen neka°nytillkänna skolor allt understöd eller, för att , någon man

332

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Ang.

anslag till en
extra lärare
i sjukgymnastik.

[89.]

Ang.

Ökadt biträde
vid hospitalsärendenas
behandling.

[90.]

kunna se dem till godo, minska förut utgående anslag till de äldre skolorna
och dermed pa ett betänkligt sätt rubba den ekonomiska grundvalen för
dessas verksamhet.. Välbetänkt syntes departementschefen äfven styrelsens
förslag, att utdelningen af understöd åt de tekniska yrkesskolorna måtte
ske för tre ar i sänder. Så hade länge utan olägenhet varit förhållandet
med understöden till högre flickskolor, och de tekniska yrkesskolorna hade
nu vunnit den utveckling och fasthet i sin organisation, att ett dylikt
förfaringssätt borde lända dem till afgjord fördel. Departementschefen hemstälde
alltså, att Kongl. Maj:t ville föreslå Riksdagen att till understöd för
tre år åt lägre tekniska yrkesskolor på ofvannämnda, för innevarande
år bestämda vilkor samt till bestridande af kostnader för inspektion af
dessa skolor, bevilja ett extra anslag af 180,000 kronor samt att deraf anvisa
60,000 kronor att utgå under år 1901.

Emot hvad sålunda blifvit föreslaget har utskottet icke funnit anledning
till erinran; och får alltså utskottet hemställa,

att Riksdagen må till understöd för tre år åt lägre
tekniska yrkesskolor på de i statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden för den 13 januari 1900 angifna, för
innevarande år bestämda vilkor samt till bestridande af
kostnader för inspektion af dessa skolor, bevilja ett anslag
af 180,000 kronor samt deraf på extra stat för år
1901 anvisa 60,000 kronor.

Gymnastiska centralinstitutet,

92:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning
hemställer utskottet,

att Riksdagen må för aflönande af en extra lärare
i sjukgymnastik vid gymnastiska centralinstitutet, i likhet
med hvad för åren 1899 och 1900 egt rum, på extra
stat för ar 1901 bevilja ett anslag af 2,500 kronor.

Medicinalstyrelsen med dithörande stater.

93:o) . Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att på extra stat för år
1901 anvisa dels till arfvode för granskning af hospitalens räkenskaper
1,200 kronor, dels ock till ökadt biträde hos medicinalstyrelsen vid hospitalsärendenas
behandling 7,500 kronor, dock under förbehåll, att deraf inne -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

333

hölles ett belopp, motsvarande hvad serafimerordensgillets förre sekreterare
T. A. Billbergh kunde komma att af de till honom för år 1901 i ersättning
för sekreterareaflöning från allmänna indra gningsstaten utgående
medel afstå till bekostande af biträde åt medicinalstyrelsen vid handläggning
af sekreteraregöromål å hospitalsafdelningen.

Beträffande detta ärende har föredragande departementschefen till
statsrådsprotokollet erinrat, hurusom medicinalstyrelsen i skrifvelse den
29 september 1897 hemstält, det Kong! Maj:t måtte till Riksdagen aflåta
proposition, att å ordinarie stat måtte anvisas till aflöning dels åt en kamrerare
lön 8,000 kronor och tjenstgöringspenningar 1,500 kronor, summa
4,500 kronor, dels ock åt en notarie, tillika sekreterare, lön 1,800 kronor och
tjenstgöringspenningar 1,200 kronor, summa 3,000 kronor, med, rättighet för
en hvar af dem att efter fem års tjenstgöring kunna komma i åtnjutande af
ålderstillägg å lönen med 500 kronor och efter tio års tjenstgöring med
ytterligare 500 kronor, samt med skyldighet för dessa tjensteman att biträda
medicinalstyrelsen vid handläggning af hospitalsärenden och att vara underkastade
samma vilkor, som i kongl. kungörelsen den 1 juni 1877 vore
bestämda för åtnjutande af de från 1878 års början faststälda nya löneförmånerna
för sagda styrelse. Uti sin berörda skrifvelse hade medicinalstyrelsen
hufvudsakligen anfört, att den lifliga byggnadsverksamheten, den
vidlyftiga förvaltningen och de många ekonomiska angelägenheterna förorsakat”
att styrelsen, i brist på tillräckliga biträden, offrat allt för mycken
tid åt detaljerna af hospitalsangelägenheterna, hvilka blifvit så mycket
mera betungande, som hela hospitalsväsendet fått en betydligt ökad omfattning,
så att hospitalens antal, som vid början af år 1877 utgjort 9 med
1,543 sjukplatser, vid slutet af år 1895 uppgått till 13 med 4,259 sjukplatser;
att hospitalens underhåll, som år 1877 kraft endast 745,541
kronor, år 1895 medfört en kostnad af 1,896,268 kronor 82 öre; samt att
under år 1877 diariiförts 425 mål rörande hospitalsväsendet, men år 1895
icke mindre än 996. De från serafimerordensgillet, som före år 1877 varit
öfverstyrelse för hospitalen, öfverflyttade tjenstemännen hade väl i början af
detta tidsskede haft någorlunda goda arbetskrafter, hvilka dock under årens
lopp aftagit, under det att göromålen tilltagit. Den från serafimerordensgillet
öfverflyttade sekreteraren, som vore född år 1815, hade under senare
åren varit tjenstledig på grund af läkarebetyg, och hans tjenst hade under
ifrågavarande tid uppehållits af en yngre tjensteman för en fjerdedel af
lönen, eller 500 kronor årligen. För (in så obetydlig ersättning kunde
man emellertid ej förvänta att erhålla en person, som betraktade detta
förordnande annorlunda än såsom en öfvergångsplats till något bättre och
som annat än på denna grund vill*! deråt egna eu del af sin tid, hvaraf

334

Statsutskott ds Utlåtande N:o 0.

åter blefve en följd, att någon större vana vid ärendenas handläggning
icke kunde förvärfvas. Sedan serafimerordensgillets förre kamrerare under
år 1897 aflidit, hade medicinalstyrelsen förlorat den hjelp vid de ekonomiska
nospitalsärendenas handläggning, som vid dessa ärendens öfverflyttning
varit afsedd. Biträde af kansliet och räkenskapskontoret vid hospitalsärendenas
handläggning kunde numera icke påräknas eller begäras till den
utsträckning behofvet påkallade. De styrelsens ledamöter, som närmast
haft att handlägga hospitalsärendena, hade genom den otillräckliga hjelpen
å det ekonomiska området sällan fått komma i åtnjutande af semester,
hvarjemte föreskrifven inspektion af hospitalen äf Samina skäl hufvudsakligen
afsett ekonomiska eller administrativa frågor och beträffande sjukvården
måst inskränkas till det nödvändigaste, under det att inspektion af
lasaretten endast undantagsvis kunnat ske. Under sådana förhållanden
hade styrelsen ansett den tidpunkt hafva inträdt, då en förstärkning af
styrelsens arbetskrafter särskildt på detta område blifvit en tvingande nödvändighet.
Att åstadkomma en sådan förstärkning genom att, såsom iöneregleringskomitén
jemväl ifrågasatt, inrätta en särskild ledamotsplats för
de vigtiga ekonomiska ärendena, med hvilken kamrerarebefattningen då
kunde förenas, vore enligt styrelsens åsigt icke tillfredsställande och för
ifrigt mindre fördelaktigt för sinnessjukvården, hvilken fortfarande borde
vara stäld under rent medicinsk myndighet, hvarför den tjensteman, som
finge uppdraget att biträda vid de ekonomiska ärendenas handläggning,
borde tilldelas en underordnad ställning utan rätt att deltaga i besluten.
Denne tjensteman skulle för utförande af sitt uppdrag erhålla tillfälle att
följa hospitalsärendenas behandling i styrelsen, biträda, då en utredning
i hithörande ekonomiska frågor behöfdes, föra anteckningar om ingångna
entrepenadkontrakt och öfverenskomna arbetsbeting samt i anledning häraf
gjorda utbetalningar, granska af hospitalsdirektionerna uppgjorda förslag
till utgiftsstater för anstalterna och derifrån lemnade leveransanbud samt
verkställa bokslut öfver de till hospitalen anslagna medel m. in. Då dessa
göromål vore af största vigt och ganska omfattande samt påfordrade en
kunnig och erfaren persons hela arbetstid, borde aflöningen för denne
tjensteman icke beräknas till lägre belopp än den, som åtnjötes af styrelsens
kamrerare. Att för samma ändamål anställa en tjensteman med lägre
aflöning under kamrerarens förmanskap å styrelsens räkenskapskontor
skulle icke bereda styrelsen den hjelp vid hospitalsärendenas handläggning,
som med denne tjensteman vore afsedd. Den af styrelsen föreslagne tjenstemannen
skulle möjligen kunna medhinna granskningen af hospitalsräkenskaperna,
men då det vore osäkert, om kamreraren för hospitalsärendena
skulle hafva tillräcklig tid till detta arbete, borde det för när -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

335

varande utgående arfvodet af 1,200 kronor till en revisor bibehållas, till
dess nödig erfarenhet i detta hänseende vunnits. För erhållande^ af behöflig!
biträde vid de af hospitalsärendena föranledda kansligöromålvore
nödvändigt, att styrelsen tilldelades sa stort anslag till aflöning åt en
notarie, tillika sekreterare, att en duglig tjensteman kunde finna med sin
fördel förenligt att qvarstå i denna tjenst en längre tid och förvärfva erfarenhet
vid Chandläggning af dessa ärenden, som i mycket afveke från
dem, hvilka eljest förekomme inom embetsverken.

Uti sitt häröfver afgifna utlåtande af den 16 november 1897 hade
statskontoret anfört, hvad först anginge de hospitalsväsendet rörande
ekonomiska ärendena, att, enligt hvad af grunderna för den ar 1877 beslutade
organisationen af medicinalstyrelsen framginge, dessa ärenden, med
undantag af revisionsgöromålen, ansetts skola handläggas af styrelsens
räkenskapskontor, och att särskilda anordningar då vidtagits för att göra
det möjligt för den derstädes anstälde kamreraren att utföra detta jemte
honom i öfrigt åliggande bestyr. Med afseende dera att kontoret tills
vidare skulle erhålla biträde af serafimerordensgillets kamrerare, hade vidare
åtgärd ej ansetts behöflig, än att å kontoret inrättades en ny tjenstebefattning
i första lönegraden och medel beviljades till ett extra biträde.
Sedan serafimerordensgillets förre kamrerare Stolpe aflidit, hade medicinalstyrelsen
emellertid förlorat den hjelp vid de ekonomiska hospitalsärendenas
handläggning, som vid organisationen af embetsverkets personal tillsvidare
påräknats. Såväl i anledning häraf som med afseende å den, enligt hvad
medicinalstyrelsen förmält, betydliga utvecklingen af hospitalsväsendet, ^sedan
öfverstyrelsen för hospitalen anförtroddes sundhetskollegium, ansage
statskontoret åtgärder oundgängligen böra vidtagas för att i nu förevarande
hänseende bereda medicinalstyrelsen nödigt biträde. Efter statskontorets
tanke vore emellertid icke genom medicinalstyrelsens framställning ådagalagdt,
att för sådant ändamål skulle erfordras inrättande af en ny afdelning
inom styrelsen genom anställande derstädes af eu tjensteman i andra lönegraden.
Det syntes statskontoret deremot, att erforderligt biträde vid handläggningen
af de hospitalen rörande ekonomiska angelägenheterna skulle
kunna, “med anslutning till grunderna för medicinalstyrelsens nuvarande
organisation, vinnas genom ökande af arbetskrafterna a räkenskapskontoret,
hvilket redan, enligt hvad statskontoret inhemtat, jemlikt faststäld arbetsordning
ombesörjde den pa, styrelsen ankommande förvaltning af till hospitalen
anvisade medel och deröfver upprättade räkning. För det närvarande
syntes annan åtgärd härutinna n icke höra vidtagas, än åt t tillgång bereddes
till aflöning af ökadt biträde till belopp, motsvarande aflöningen för en
tjensteman i första lönegraden, eller 3,000 kronor. Beträffande det åt

336

Statsutskottets Vilåtande N:o 9.

medicinalstyrelsen ifrågasatta biträde å styrelsens kansli, hade statskontoret
anfört, att, då det enligt statskontorets åsigt vore uppenbart, att något
verksamt biträde numera icke kunde, såsom vid öfverflyttningen af hospitalsväsendet
till medicinalstyrelsen varit afsedt, påräknas af den till hög ålder
komne förre sekreteraren hos serafimerordensgillet, detsamma måste anses
vara af behofvet påkalladt, och syntes böra kunna tillgodoses på enahanda
sätt, som af statskontoret föreslagits i fråga om biträde åt räkenskapskontoret,
helst statskontoret ansåge, att hvarken i det ena eller andra
hänseendet för närvarande någon ändring i den för medicinalstyrelsen
gällande aflöningsstat genom inrättande af nya tjenstebefattningar borde
ifrågakomma, utan att de till ökadt biträde vid hospitalsärendenas behandling
erforderliga medel lämpligen borde tillsvidare å extra stat anvisas.

Då detta ärende föredragits inför Kongl. Maj:t i statsrådet den 14
januari 1898 hade föredragande departementschefen yttrat, att, ehuru han
ansage medicinalstyrelsen hafva anfört goda skäl för att två nya ordinarie
tjensteman måtte hos styrelsen anställas, han likväl funne sig, i betraktande
af hvad statskontoret yttrat och enär någon tids erfarenhet beträffande
sättet för ordnandet af hithörande arbeten enligt departementschefens förmenande
borde afvaktas, samt då det med hänsyn till väckta förslag dels
om ändring i medicinalstyrelsens organisation, dels ock om vissa ärendens
öfverflyttning från medicinalstyrelsen till andra myndigheter förefölle mindre
lämpligt att ifrågasätta anslag till nya ordinarie tjensteman hos styrelsen,
böra för det dåvarande inskränka sig till en hemställan om utverkande af
ett extra anslag för beredande af det för medicinalstyrelsen i förevarande
hänseende behöfliga biträde. Sedan Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att
pa extra stat för år 1899 till ökadt biträde hos styrelsen vid hospitalsärendenas
behandling anvisa en summa af 6,000 kronor, dock under förbehåll
att deraf innehölles ett belopp, motsvarande hvad serafimerordensgillets
förre sekreterare T. A. Billbergh kunde komma att af de till honom
för sistnämnda år i ersättning för sekreterareaflöning från allmänna indragningsstaten
utgående medel afstå till bekostande af biträde åt styrelsen vid
handläggning af sekreteraregöromål å hospitalsafdelningen, hade Kongl.
Maj:ts sålunda gjorda framställning af Riksdagen blifvit bifallen. Med
samma förbehåll hade Riksdagen jemväl för år 1900 för omförmälda ändamål
anvisat ett extra anslag af 6,000 kronor.

I skrifvelse till Kongl. Maj:t den 25 september 1899 hade medicinalstyrelsen,
enligt hvad departementschefen vidare meddelat, förnyat sin i
ofvan berörda skrifvelse af den 29 september 1897 gjorda framställning
om anvisande på ordinarie stat af aflöning åt en kamrerare och en notarie,
tillika sekreterare, å styrelsens afdelning för hospitalsärenden.

Statsutskottets Utlåtande A:o 9.

337

Till stöd för sin nu föreliggande framställning i detta ämne hade
medicinalstyrelsen anfört, bland annat, att för handläggning af de ekonomiska
ärendena jemte bokslutet ett biträde varit förordnadt och för kansligöromålen
en extra ordinarie tjensteman, hvarjemte under år 1899 ett
mindre belopp blifvit reserveradt till arfvode åt ett juridiskt kunnigt biträde.
Medicinalstyrelsens kamrerare hade fortfarande handhaft till hospitalen
anvisade medel, upprättat räkning deröfver, utskrifvit anordningar
och granskat räkningars öfverensstämmelse med kontrakt, anbud och fattade
beslut. De extra ordinarie biträdena hade antingen för endast korf
tid kunnat bibehållas vid dessa göromål eller ock hade de derå användt
blott en del af sin arbetstid. Sålunda hade den under år 1898 förordnade
tjenstemannen för de ekonomiska hospitalsärendenas handläggning, hvilken
vore syssloman vid ett af rikets hospital, endast qvarstannat till årets slut
och såsom skäl dertill anfört, att hans aflöning vore för liten och hans
ställning som tjensteman osäker. Att derefter finna en för uppdraget användbar
kraft hade mött stora svårigheter. Då eu lämplig person slutligen
erhållits, hade denne mottagit uppdraget blott på försök och betingat sig
att samtidigt få innehafva annan befattning. Kanslibiträdet för hospitalsafdelningen
hade hela tiden tjenstgjort både i medicinalstyrelsen och i
annat embetsverk. För handläggningen af vissa juridiska frågor, såsom
hospitals vägunderhållsskyldighet, vattenrätt m. m., hade utredning verkstälts
af annan extra ordinarie tjensteman. Delningen af göromålen på
så många händer hade varit oundviklig men icke i allo förmånlig. Då
exempelvis det extra biträdet tillhandahölle kontraktsförslag för spekulanter
vid arbetens utbjudande på entreprenad, men styrelsens kamrerare förvarade
de afslutade kontrakten och, när räkningar för verkstälda arbeten
inlemnades, granskade räkningarnas öfverensstämmelse med kontrakten,
vore denna fördelning af göromålen icke egnad att, på något håll bereda
fullständig insigt i entreprenadsarbetets egentliga beskaffenhet och kunde
föranleda misstag. Beträffande det extra biträdets göromål i öfrigt upplyste
vidare medicinalstyrelsen, att han genomginge de leveransförslag, som
hospitalsdirektionerna understälde styrelsens pröfning, samt att granskningen
af de årligen från hospitalsdirektionerna inkomna utgiftsstaterna och jemförelsen
af dem alla till åstadkommande af likformighet jemväl utgjorde
hans åliggande. Derjemte förekomma ständiga ansökningar från hospitalen
rörande persedel- och inventarieanskaffningar, löneförhöjningar och understöd
in. in., hvilka ansökningar måste granskas; och till denna granskningerfordrades
kännedom om varor och löner. En duglig person på denna
plats skulle genom sin verksamhet kunna för staten åstadkomma besparingar
af långt högre belopp än det, hvartill hans lön uppginge. Det vore
tull till Riktat. Prof. 1900. 4 Samt. 1 Afä. 9 Raft. «

Statsutskottets Utlåtande N:o It.

338

visserligen öfverensstämmande med den från år 1878 införda organisationen
för styrelsen, om dess kamrerare jemte allt det arbete, som ansetts utgöra
full, sysselsättning för honom, innan hospitalsväsendet öfverflyttades till
styrelsen, äfven kunde sköta alla de ekonomiska hospitalsärendena. Då
kamreraren emellertid redan vore fullt upptagen med de göromål han nu
skötte och allt som oftast behöfde extra hjelp, kunde sådant icke ifrågasättas.
Den anordning, som år 1877 vidtagits för att räkenskapskontoret
skulle kunna sköta äfven hospitalsförvaltningens ekonomiska del, hade visat
sig otillräcklig. Görornålen ökades dessutom år från år, i hvilket hänseende
kunde anföras, att Upsala asyl med 800 sjukplatser skulle blifva färdig
under år 1899, att förslag vore väckt att uppföra en ny asyl med 1,000
platser, samt att de diariiförda ärendena å hospitalsafdelningen år 1896
uppgått till 917 och år 1898 till 1,332 nummer. På grund af hvad sålunda
anförts hade medicinalstyrelsen hemstält, det Kongl. Maj:t måtte till
näst sammanträdande Riksdag aflåta proposition, att å ordinarie stat måtte
anvisas till aflöning dels åt en kamrerare lön 3,000 kronor, tjenstgöringspenningar
1,500 kronor, eller tillsammans 1,500 kronor, dels åt en notarie,
tillika sekreterare, lön 1,800 kronor, tjenstgöringspenningar 1,200 kronor,
eller tillsammans 3,000 kronor, med rättighet för en hvar af dem att efter
5 års tjenstgöring kunna komma i åtnjutande af ett ålderstillägg å lönen
med 500 kronor och efter JO års tjenstgöring med ytterligare 500 kronor,
samt med skyldighet för dessa tjensteman att biträda medicinalstyrelsen
vid handläggning af hospitalsärenden och att vara underkastade samma
vilkox>, som i • kongl. kungörelsen den 1 juni 1877. vore bestämda för åtnjutande
af de från 1878 års början faststälda nya löneförmånerna för
sagda styrelse.

Statskontoret, som erhållit befallning att yttra sig öfver medicinalstyrelsens
sistberörda framställning, hade uti den 24 oktober 1899 afgifvet
utlåtande till en början erinrat derom, att Kongl. Maj:t, enligt
beslut den 12 maj 1876, förordnat, bland annat: att serafimerordensgillets
befattning med hospitalen i riket såväl som med allmänna hospitalsfonden
och den af ordensgillet förvaltade Malmö barnhusfond skulle
med ingången af år 1877 upphöra; att, med vissa undantag, alla hospitalens
fastigheter, frälseräntor och andra afgälder af fast egendom äfvensom
öfriga tillgångar från samma tid skulle indragas till statsverket;
att inseendet öfver och vården om hospitalens fasta egendom, med
undantag af de hus, tomter och lägenheter, som vore för dessa sjukvårdsanstalters
omedelbara ändamål till begagnande upplåtna, skulle öfvertagas
af kammarkollegium; att med uppbörden af och redovisningen för hospitalsfondens
till statsverket indragna inkomster skulle förhållas på sätt, som i

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

339

afseende å statens inkomster af enahanda slag i allmänhet vore eller blefve
stadgadt; samt fett i allt öfrig! den serafiinerordensgillet tillkommande befattning
såsom öfverstyrelse för hospitalen i riket skulle uppdragas åt
sundhetskollegium, som från början af år 1877 skulle vara öfverstyrelse
för hospitalen och jemväl öfvertaga förvaltningen af den Adelswärdska
donationsfonden. I sammanhang härmed hade det å riksstatens åttonde
hufvudtitel uppförda anslag till sundhetskollegium med medicinalstäten af
Riksdagen blifvit ökadt med 2,200 kronor, att utgå med 1,000 kronor till
arfvode åt en revisor och 1,200 kronor till arfvode åt en amanuens,
hvarjemte å allmänna indragningsstaten uppförts de åt serafimerordensgillets
sekreterare, kamrerare och förste vaktmästare anslagna löner och arfvoden,
att under deras lifstid utgå med följande belopp: för sekreteraren 2,000
kronor, för kamreraren 2,000 kronor och för vaktmästaren 500 kronor,
mot skyldighet för dem att i deras befattningar biträda sundhetskollegium,
såsom blifvande öfverstyrelse för hospitalen. Under år 1877 hade sundhetskollegium
ombildats med benämning medicinalstyrelsen samt erhållit
ny stat från och med påföljande år. De för reglerande af embetsverkens
löner tillsatta komiterade hade ansett, att de förvaltnings- och räkenskapsgöromål,
''som skulle komma att tillhöra medicinalstyrelsen, gjorde det nödvändigt,
att biträde bereddes kamreraren, som då varit verkets ende ordinarie
kameraltjensteman. Redan då hade nemligen kamrerarens göromål
varit af den vigt och omfattning, att de kräfde en fördelning. Då emellertid
den blifvande medicinalstyrelsen tills vidare komme att åtnjuta biträde
af seratimerordensgillets dåvarande kamrerare, hade räkenskapskontorets
behof af ökade arbetskrafter för den närmaste tiden synts blifva tillräckligt
tillgodosedt, om endast en ny ordinarie tjensteman å detsamma anstäldes,
under förutsättning likväl att medel stäldes till styrelsens disposition för
aflönande af ett extra biträde. I enlighet härmed hade i staten för medicinalstyrelsen
uppförts för en kassör och bokhållare lön 1,800 kronor och
tjenstgöringspenningar 1,200 kronor eller tillhopa 3,000 kronor, hvarjemte
uti det å staten med 1 1,000 kronor uppförda anslaget till tillfälliga biträden
in. in. inräknats arfvode å 1,200 kronor till ett extra biträde å räkenskapskontoret.
Tillika hade förutsatts, att revisionen af hospitalsräkenskaperna
skulle skiljas från medicinalstyrelsen och öfverflyttas till kammarrätten.
Vid fortsatt handläggning af denna senare angelägenhet hade emellertid
ådagalagts, att eu sådan öfverflyttning skulle möta mångahanda svårigheter,
hvarför Kongl. Maj:t under en följd af år till medicinalstyrelsens förfogande
för ändamålet från under åttonde hufvudtiteln tillgängliga medel
anvisat ett anslag af 1,200 kronor årligen. Då det emellertid icke kunde
anses lämpligt, att ''ett år efter år fortlöpande arbete inom ett embetsverk

340

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

på sådant sätt godtgjordes, hade Kongl. Maj:t föreslagit 1884 års Riksdag
att till arlvode för granskning af hospitalens räkenskaper uppföra
å medicinalstyrelsens stat ett årligt anslag af 1,200 kronor. Riksdagen
hade emellertid ansett det kunna antagas, att eu del af ofvannämnda, å
medicinalstyrelsens stat uppförda anslag å 11,000 kronor för medikamentsräkningarnas
granskning, vikariatsersättningar, renskrifning, flitpenningar
och tillfälliga biträden icke skulle allt framgent behöfva användas på sätt
då skedde, hvadan Riksdagen endast på det sätt bifallit Kongl. Maj:ts
framställning, att Riksdagen, till arfvode för granskning af hospitalens
räkenskaper, å medicinalstyrelsens stat uppfört för år 1885 ett extra anslag
af 1,200 kronor. Detta anslag hade fortfarande årligen på extra stat
anvisats.

Af hvad medicinalstyrelsen anfört, fortsatte statskontoret uti sitt
ifrågavarande utlåtande, syntes framgå, att de senaste årens erfarenhet
gifvit vid handen, det två nya ordinarie tjenstebefattningar vore inom
styrelsen behöfliga för behörigt handläggande af hospitalsärendena. Enligt
statskontorets tanke hade emellertid medicinalstyrelsen icke anfört någon
omständighet, som ådagalagt behofvet att från räkenskapskontoret afskilja
förvaltningen och räkenskapsföringen af de till hospitalen anvisade medel.
Med iakttagande af eu annan fördelning af göromålen än den under senaste
år pröfvade kunde, enligt statskontorets uppfattning, denna angelägenhet
bäst och enhetligast samt med minsta kostnad för statsverket
ordnas genom utveckling af styrelsens räkenskapskontor samt anställande
derstädes under kamrerarens förmanskap af en ny ordinarie tjensteman i
första . lönegraden jemte erforderliga biträden, samt genom uppförande
å ordinarie stat af en notarie för handläggning af hospitalsärendena,
hvilken notarie jemväl borde ega juridisk utbildning. Statskontoret, som
i öfrigt aberopade sitt utlåtande i samma ämne af den 1(5 november
1897, kunde alltså icke i annan mån frånträda sin då uttalade mening,
än att statskontoret, med afseende å de senaste årens erfarenhet, funne sig
böja hemställa om uppförande på ordinarie stat för medicinalstyrelsen af
två nya ordinarie tjenster i första lönegraden.

Medicinalstyrelsen, som lemnats tillfälle att yttra sig i anledning af
innehållet i statskontorets berörda utlåtande, hade uti den 20 december
1899 afgifvet utlåtande anfört följande.

I sin skrifvelse i ämnet den 29 september 1897 hade medicinalstyrelsen
framhållit det oundgängliga behofvet af de föreslagna två
ordinarie tjensterna, en kamreraretjenst i andra lönegraden och en
notarie- (tillika sekreterare-)tjenst i första lönegraden, derest de vigtiga
hospitalsärendena skulle kunna på ett tillfredsställande sätt behandlas.

Statsutskottet» Utlåtande N:o .9.

341

Då medicinalstyrelsen nu vågat förnya sin berörda framställning, så hade
det skett sedan en ny allvarlig pröfning af alla på ärendet inverkande omständigheter
styrkt styrelsen i den uppfattningen, att det nuvarande provisoriska
tillståndet vore ohållbart och derför till stor skada för ifrågavarande
vigtiga del af medicinalstyrelsens förvaltningsområden. En särskild
anledning för medicinalstyrelsen att återkomma till sitt förslag afår 1897
hade styrelsen äfven funnit uti det yttrande i ämnet, som af föredragande
departementschefen aflåtits till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
den 14 januari 1898, och i enlighet med hvithet yttrande Kongl.
Maj:t af samma års Riksdag äskat, i stället för uppförande å ordinarie
stat af de af styrelsen begärda två tjensterna, ett extra anslag af 6,000
kronor för att bereda medicinalstyrelsen behöfligt biträde vid liospitalsärendenas
handläggning. Ehuru då föredragande departementschefen ansett
medicinalstyrelsen hafva anfört goda skäl för att två nya ordinarie tjensteman
måtte hos styrelsen anställas hade han nemligen funnit sig, i betraktande
af hvad statskontoret derom yttrat och enär någon tids erfarenhet
beträffande sättet för ordnandet af hithörande arbeten borde afvaktas samt
då det, med hänsyn till väckta förslag dels om ändring i styrelsens organisation
dels ock om vissa ärendens öfverflyttning från styrelsen till andra
myndigheter, förefölle mindre lämpligt att ifrågasätta anslag till nya tjensteman
hos styrelsen, för det dåvarande nödsakad att inskränka sig till nyssberörda
hemställan om ett provisoriskt ordnande af frågan genom ett
anslag på extra stat.

De två års erfarenhet, som sedermera vunnits, hade i medicinalstyrelsens
tanke otvifvelaktigt bekräftat behofvet af de två föreslagna nya tjensterna;
och de antydda förslagen om ändring i medicinalstyrelsens organisation,
hvilka för öfrigt aldrig haft afseende på hospitalsärendena, vore numera,
enligt styrelsens förmenande, att anse såsom förfallna. De väsentligaste
hindren för dåvarande departementschefen att tillstyrka medicinalstyrelsens
förslag — otillräcklig erfarenhet och andra sväfvande organisationsfrågor
hade sålunda synts styrelsen vara undanröjda. Emellertid hade det visat sig,
att statskontoret icke heller nu ansett sig höra i hela dess omfattning tillstyrka
medicinalstyrelsens förslag. Och då hänsynen till statskontorets mening
utgjort den tredje af de betänkligheter, som för två år sedan hindrat
dåvarande departementschefen att föreslå Kongl. Magt att till 1898 års Riksdag
aflåta proposition i enlighet med medicinalstyrelsens mening, ansåge
styrelsen sig nu höra med någon utförlighet motivera sin från statskontoret
ännu, såsom framginge af statskontorets senast afgifna yttrande
i ämnet, i eu väsentlig punkt skiljaktiga mening.

1 sitt yttrande öfver medicinalstyrelsens förstnämnda skrifvelse den

3''42

Statsutskottets Utlåtande N:n 9.

29 september 1897 hade statskontoret hemstält, att för det dåvarande
ingen ändring borde vidtagas uti den för styrelsen gällande aflöningsstat
genom inrättandet af nya tjenstebefattningar, utan att de till ökadt
biträde vid hospitalsärendenas behandling erforderliga medlen lämpligen
borde tills vidare å extra stat anvisas. Uti det nya yttrandet af
den 24 oktober 1899 funne sig statskontoret så till vida böra frånträda
sin förut uttalade mening, att statskontoret med afseende på de senare
årens erfarenhet nu ansåge sig böra hemställa om uppförande på ordinarie
stat för medicinalstyrelsen af två nya tjenster i första lönegraden. Men
i öfrigt vidhölle statskontoret sin förut uttalade åsigt och föresloge således,
att en af de nya tjenstemännen i första lönegraden skulle anställas på
medicinalstyrelsens räkenskapskontor under kamrerarens förmanskap, under
det att medicinalstyrelsen hemstält, att eu tjensteman i andra lönegraden
och med mera sjelfständig ställning måtte anställas.

Statskontorets mening grundade sig derpå, att medicinalstyrelsen icke
skulle hafva »anfört någon omständighet, som ådagalagt behofvet att från
räkenskapskontoret afskilja förvaltningen och räkenskapsföringen af de till
hospitalen anvisade medel . Härvid hade dock statskontoret förbisett, att
förvaltning och räkenskapsföring af hospitalsmedlen skulle komma att utgöra
blott en mindre del af den föreslagne nye kamrerarens åligganden.
Gälde det endast denna del, skulle frågan antagligen kunna ordnas i enlighet
med statskontorets åsigt. Men medicinalstyrelsen trodde sig hafva
visat, att befattningen skulle blifva vida mera omfattande, och vore det
hufvudsakligen med hänsyn till dithörande åligganden utöfver räkenskapsföringen
och dessa vore icke mindre vigtiga — som styrelsen nödgades
vidhålla sin mening om behofvet af en tjensteman i andra lönegraden.
Till ytterligare förtydligande af sin åsigt härutinnan ville styrelsen
närmare redogöra för eu del af de göromål, som skulle komma att
fordras af den nye tjenstemännen.

I egenskap af öfverstyrelse för hospitalen hade medicinalstyrelsen att
årligen fastställa utgiftsstat för hvarje särskild af de för närvarande 13
anstalterna. Den pröfning, som måste föregå fastställelsen, innefattade en
detaljerad granskning af vederbörande direktioners förslag till aflöningar
åt. hela den talrika sjukvårdspersonalen och ekonomibetjeningen, till bespisning
af sjuka och friska, till anskaffning af sängutredning och beklädnadspersedlar,
hästar, fordon och redskap med mera, till åtgärder för
gårdars . och egoområdens underhåll och så vidare. Denna förberedande
granskning skulle för medicinalstyrelsens chef och föredragande medicinalråd
blifva allt för tidsödande, om de icke hade tillgång till ett biträde,
som deråt kunde odeladt egna sig under tillräckligt lång tid, i hvilkct

Statsutskottets Utlåtande N:o 0.

343

afseende styrelsen finge meddela, att arbetet toge en persons hela arbetskraft
i anspråk under åtminstone eu månad årligen. Skulle räkenskapskontoret
lemna biträdet, kunde dess granskning knappast sträcka sig till
annat än en kontroll öfver att de olika posterna vore rätt uträknade.
Annorlunda stälde sig saken, om biträdet utgjordes af en person med de
qvalifikationer medicinalstyrelsen tänkt sig, det vill säga en person, som
i detalj kände till administrationen vid ett sjukhus. Denne person skulle
nemligen kunna uppfatta den verkliga innebörden af hvarje utgiftspost och
i tveksamma fall genom korrespondens inskaffa upplysningar Irån anstalterna.
Hospitalsdirektionerna uppgjorde visserligen med erkännansvärd
omsorg sina förslag till stater, men slappades den sakliga granskningen
hos medicinalstyrelsen, skulle det säkerligen icke dröja länge, innan sa
stora olikheter hade uppstått på de skilda anstalterna, att det helas sammanhållande
skulle blifva hardt när omöjligt. Helt naturligt sökte äfven
hvarje direktion att för sin anstalt förvärfva sa stora förmaner som möjligt,
och det måste vara eu uppgift för den jemförande granskningen hos
ö fy erstyrelsen att fördela anslagen så, att icke den ena anstalten iinge sta
efter för den andra. Det behöfdes icke heller synnerligen lång tids erfarenhet
för att inse, att talrika tillfällen att föranleda minskade utgifter
för statsverket vid ifrågavarande granskning erbjöde sig för en verkligt
sakkunnig person. Då statskontoret uttalat den mening, att »donna angelägenhet
bäst och enhetligast samt med minsta kostnad för statsverket
ordnas genom utveckling af styrelsens räkenskapskontor samt anställande
derstädes under kamrerarens förmanskap af eu tjensteman i första lönegraden
jemte erforderliga biträden», sa syntes statskontoret hafva tagit
hänsyn allenast till skilnaden i lönen för en tjensteman i första och andra
lönegraden. Medicinalstyrelsen hölle emellertid före, att de besparingar
en i sjukhusadministration specielt sakkunnig kamrerare, i motsats till ett
underordnadt biträde på räkenskapskontoret, kunde föranleda, skulle mångfaldigt
uppväga den i sjelfva verket obetydliga besparing på lönen, som
skulle följa med den af statskontoret förordade oganisationen.

Hospitalsstaterna behandlades under senare hälften af hvarje år.
Under våren infölle ett liknande arbete, i det att hospitalsdirektionerna
då skulle inkomma till medicinalstyrelsen med förslag till de reparationer,
Indika under den varma årstiden borde vid anstalterna utföras. Dessa
förslag afsåga väl till stor del sådana arbeten, för hvilkas bedömande medicinalstyrelsen
måste anlita sin i byggnadsärenden biträdande arkitekt,
men innefattade också talrika, detaljer rörande tvättinrättningar, köksinredning,
bagerier med mera, som hörde till sjuk vårdsanstalter åt hithörande
slag och för hvilkas förstående och bedömande grundlig kännedom

344

Ståls-utskottets Utlåtande N:o 9.

om och vana vid sjukhusadministration vore af nöden. Vid handla ökningen
af dessa detaljer skulle kamreraren på hospitalsafdelningen kunna
lemna ett biträde, soin motsvarade arkitektens i rena byggnadsfrågor. Att
eu underordnad. tjensteman på räkenskapskontoret i dylika frågor skulle
vara a^ alldeles ingen nytta för medicinalstyrelsen, läge i öppen dag.

Medicinalstyrelsen hade äfvenledes att årligen granska de anbud
på leveranser af lifsförnödenheter, som af de olika direktionerna understäldes
styrelsens pröfning. Hithörande ärenden måste, med hänsyn till
föreskrifterna i kong!. förordningen angående statens upphandlings- och
entrepi enadväsende med mera den 1^ november 1893, slutbehandlas inom
viss kort tid och toge derför under den årstid, då de inkomme, medicinalstyrelsens
tid strängt i anspråk. Naturligtvis förutsatte behandlingen
af dessa ärenden en omfattande varukännedom och erfarenhet beträffande
artiklarnes pris i marknaden samt vexlingarna deri. Att dylika kunskaper
ej kunde förutsättas hos medicinalstyrelsens räkenskapskontor, vore lika
uppenbart, som att en i sjukhusväsendet väl bevandrad tjensteman skulle
vara af största nytta för medicinalstyrelsen vid sagda ärendens behandling,
äfvensom att härvidlag rika tillfällen funnes för honom att genom jemförelse^
mellan förhållandena vid de olika hospitalen åstadkomma rättelser,
förbättringar och besparingar.

Vidare skulle medicinalstyrelsen utfärda allmän stat för beklädnad,
sängutredning och utspisning samt äfven besluta angående tillfälliga utgifter
vid hospitalen. Bestämmelserna härom föranledde under hela året
talrika skrivelser från hospitalsdirektionerna. Än gälde det att anskaffa
en bakugn af ny konstruktion, än vore det fråga om att ersätta en utsliten
tvättapparat, att anskaffa badkar af förändrad modell och så vidare.
för nöjaktig utredning af dylika frågor kräfdes ej sällan besök på verkstäder
eller uti sjukvårdsanstalter; åtminstone vore det visst, att frågorna,
■så behandlade, löstes billigast och förmånligast för staten. Men utan eu
tjensteman med den ställning och de qvalifikationer, medicinalstyrelsen
föreslagit, torde styrelsen i allmänhet få nöja sig utan den utredning af
aiendena, som på antydda sätt kunde anskaffas och äfven under de närmast
förflutna åren ofta och med fördel hade anlitats. Vid öppnandet af nya
anstalter eller afdelningar för sinnessjuka — såsom just nu i Upsala —
tillkomme omfattande förarbeten för anskaffande af hel uppsättning af
möbler och inventarier. Att räkenskapskontoret i sådana fall skulle kunna
lemna något biträde, kunde knappast väntas. Deremot kunde, enligt
styrelsens förmenande, ingen med förhållandena bekant bestrida, att en
liospitalskamrerare dervid skulle vara i stånd att göra betydande tjenster.

\ id de inspektioner på statens sinnessjuk vårdsanstalter, hvilka årligen

Stafsvfskottets Utlåtande Nio 9.

345

skulle förrjlttas af någon medicinalstyrelsens medlem, förekomme ofta ekonomiska
frågor af stor vigt. Inspektor behöfde dervid ej sällan biträde
och hade sig också tillerkänd rätten att anlita sådant. Härtill vore kamreraren
å styrelsens afdelning för hospitalsärenden synnerligen lämplig,
helst han derigenom också skulle förskaffa sig nödig detaljkännedom om
de skilda anstalterna.

Att räkenskapsföringen af de till hospitalsväsendet anslagna medel
med hvad dertill hörde mycket väl kunde verkställas af samma person,
som utförde de i det föregående anförda göromålen, det hade de sistförflutna
två årens erfarenhet tillfyllest ådagalagt. Alla de tre sjukhussysslomän,
hvilka under tiden, en efter annan, biträdt medicinalstyrelsen
vid de ekonomiska hospitalsärendenas handläggning, hade nemligen väl och
ordentligt handhaft den dem ålagda räkenskapsföring.

Hvad styrelsen sålunda anfört ådagalade, enligt dess uppfattning,
dels att styrelsen vid handläggning af hospital särendena hade mycket stort
behof af en tjensteman med en genom föregående tjenstgöring på större
sjukhus förvärfvad sakkunskap uti alla sådana praktiskt ekonomiska sjukvårdsdetaljer
— således icke endast räkenskapsföring — som på hospitalen
hörde till sysslomännens. tjensteområde, dels äfven att anställandet af
en sådan tjensteman kunde antagas blifva till ren pekuniär fördel för staten.

Behofvet skulle emellertid, såsom i det föregående ofta framhållits,
icke kunna fyllas genom anställande af ett nytt biträde å styrelsens
nuvarande räkenskapskontor. Med den ställning och den aflöning, som
tillkomme en tjensteman i första lönegraden, torde för det första ingen
person med den kompetens, som fordrades, låta sig nöja. De svårigheter,
hvarmed medicinalstyrelsen under de senaste två åren haft att kämpa vid
anställandet af de extra biträden, hvartill medel stått till styrelsens förfogande,
visade tillfyllest, att denna uppfattning vore rigtig. För det andra
skulle det, om förstärkningen i arbetskrafter förlädes till räkenskapskontoret,
blifva styrelsens nuvarande kamrerare, hvilken hade att svara för förenämnda
utredningar. Men med den omfattning, hans tjensteverksamhet redan hade,
kunde man icke förutsätta, att han nöjaktigt skulle kunna fullgöra denna
nya uppgift. Om han också skulle kunna förvärfva sig den nödiga särskilda
sakkännedomen, hvilket likväl icke kunde ske på den vanliga ernbetsmannabanan,
så skulle i alla fall hans öfriga göromål icke tillåta
honom att vid behof egna sig uteslutande åt hospital särendena eller att
vara borta från tjensterummet så lång tid, som behöfdes för att åtfölja,
generaldirektören eller vederbörande medicinalråd på inspektionsresor, af
hvilka den till de norrländska hospitalen plägade taga två veckor i anspråk.
Styrelsen insåge icke heller, hvilka af ofvan antydda göromål,

Uih. Ull Riked. Vrot. 1900. 4 Samt. 1 Afd. 9 Haft. 44

346

Stat utskottets Utlåtande N:o 9.

utom det egentliga bokföringsarbetet, gom af kamreraren skulle kunna
anförtros åt den af statskontoret föreslagne tjenstemannen i första lönegraden,
hvilkens omdöme uti sjukvårdsfrågor knappast skulle kunna blifva
af någon nytta för hans öfverordnade.

För att ytterligare motivera sin åsigt hade medicinalstyrelsen trott
sig böra anföra äfven följande. Den frågan läge nära till hands, huru
ärendena förut kunnat gå sin jemna gång utan den tjensteman, som nu
ansåges så nödvändig. Först och främst borde härvid framhållas, att
svårigheterna naturligtvis ökats blott småningom, men växt med hvarje
ny anstalt eller utvidgning af en äldre. Hvad som varit möjligt år 1877,
då samtliga statens anstalter för sinnessjuka rymde 1,559 sängar och i
ärligt, underhåll kostade 745,541 kronor, kunde icke utföras, då, efter
tillkomsten af Lunds hospital, Lunds asyl, Kristinehamns och Piteå hospital
samt Upsala asyl och efter utvidgning af hospitalen i Upsala, Nyköping,
Vftdstena och Hernösand, samtliga anstalterna innehölle 4,271
sjukplatser, hvilket representerade en tillökning med 174 procent, och
krä-fde en utgiftssumma af mera än 2,000,000 kronor om året. Äfvenledes
finge det icke förglömmas, att styrelsen alltjemt haft biträde vid
de ekonomiska hospitalsärendenas behandling af en utom räkenskapskontoret,
stående person. Till sin död år 1897 hade serafimerordensgillets
förre kamrerare Stolpe, hvilken genom ett mångårigt sysslande med
hospitalsärenden deruti förvärfvat en värdefull erfarenhet, tjenstgjort.
Sedan efter Stolpes död medicinalstyrelsen hos Kongl. Maj:t hemstält om proposition
till Riksdagen om lön för en kamrerare för hospitalsärendena, hade
i afvaktan pa ärendets utgång såsom styrelsens biträde anstalts sysslomannen
vid Upsala hospital S. Lundeberg, som tjenstgjort till utgången af år
1898 . men då återgått till sin sysslomanstjenst, emedan han icke funnit
sig ti 1 Ifredastä 1 d med den aflöning och den ställning, som tillkomme ett
extra biträde. Sedermera hade aftal träffats med dåvarande kommissarien
vid Stockholms stads och läns kurhus A. Marcus, som, sedan lian
erfarit medicinalstyrelsens afsigt att förnya den förut gjorda framställningen
om anställandet af en kamrerare för hospitalsärendena, åtagit sig
att tills vidare och jemte det lian fortfarande skötte sin bemälda tjenst
gå styrelsen tillhanda vid beredningen af ifrågavarande ärenden. Nyligen
utnämnd till intendent vid allmänna barnhuset i Stockholm, hade emellertid
äfven Marcus afått från styrelsens tjenst. Derefter hade det lyckats
medicinalstyrelsen att för platsen förvärfva sysslomannen vid serafimerlasarettet,
intendenten John Willners, hvilken med sin erfarenhet i sjukhusadministrativa-
frågor förenade den kompetens till tjenstebefattningar
vid de centrala embetsverken, som enligt kongl. förordningen den 12

Statsutskottets Utlåtande K:o 9.

347

maj 1865 följde med aflagd examen till rättegångsverken. Willners hade
emellertid i likhet med sina två företrädare uttryckligen gifvit tillkänna,
att han icke vore sinnad qvarstå i medicinalstyrelsens tjenst, derest han
icke koinme i åtnjutande af den föreslagna lönen på ordinarie stat i andra
lönegraden.

Under en följd af år hade emellertid på grund af den bristfälliga
organisationen medicinalstyrelsens chef och vederbörande ledamot nödgats
använda långt mera tid än rimligt varit och synnerligen träget arbete på
detaljer uti hospitalsekonomien. Föredragande medicinalrådet, som under
många år bestridt lasaretts- och hospitalsläkaretjenst och således egde
god insigt i hithörande frågor, hade visserligen äfven till tjenstepiga att
handlägga dem; men ärendena hade till antal och omfång så vuxit, att
lian under förhandenvarande förhållanden nödgats eftersätta andra vigtiga
delar af sitt tjensteområde. Sålunda medgåfve honom tiden numera
blott ytterst sällan att verkställa inspektioner på lasaretten, och det kunde
befaras, att vårt lands sjukhusväsende, som under ett tidigare skede varit
föremål för synnerligen liflig omvårdnad från medicinalstyrelsens sida och
derunder utvecklats på ett särdeles glädjande sätt, härpå skulle lida.
Äfven inagtpåliggande hospitalsärenden, som mera direkt anginge sjukvården
och Indika derför ingen annan tjensteman inom medicinalstyrelsen
än vederbörande medicinalråd kunde bearbeta, måste månad efter månad
uppskjutas, emedan de löpande ekonomiska ärendena, som ofta kräfde
omedelbar handläggning, loge alltför mycken tid i anspråk. Sådana vigtiga
frågor förelåge för närvarande angående ordnandet af sa kallade
öfvervakningsafdelningar, angående sjukskötareväsendet samt angående
spisordningens omarbetning. Till samma, medicinalråds föredragning hörde
dessutom rättsmedicinska yttranden angående sinnesbeskaffenhet. Sådana
ärenden inkomme i medeltal en gång i veckan, men hopade sig stundom
och upptoge då, eftersom de alltid vore af ytterst grannlaga natur samt
merendels anginge häktade personel- och derför måste omedelbarligen handläggas,
ofta föredragandens tid helt och hållet.

Vid dylika tillfällen, vid semester för föredraganden, då hån vore
frånvarande på inspektionsresor och äfven vid andra tillfallen nödgades
derför generaldirektören direkt taga befattning med de ekonomiska hospital
rendenas detaljer och detta i en omfattning, som måste betecknas
såsom orimlig. Styrelsens förre chef hade, såsom bekant vore, egt ovanlig
insigt i sådana ärenden. Hade så icke varit förhållandet och ha,do
icke styrelsens nuvarande ordförande på grund af sin föregående verksamhet
vid administrationen af Stockholms stads sjukhus och såsom
mångårig ledamot af direktionen för Stockholms hospital redan vid genc -

348

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

raldirektörSembetets mottagande egt speciel erfarenhet på detta område,
så hade antagligen afsevärda rubbningar inträ dt i hospitalsförvaltningen
på grund af bristande arbetskrafter inom detta område. Det kunde dock
icke vara med statens fördel förenligt, att chefen för ett embetsverk af
den omfattning och mångsidighet som medicinalstyrelsen skulle nödgas
så godt som oafbrutet använda en betydlig del af sin tid på detaljer af
här angifven art.

Naturligtvis hade äfven räkenskapskontorets arbete med hospitalsärenden
växt, särskilt vid granskning af utbetalningar för nybyggnader, men
arbetsbördans tillväxt der vore dock icke tillnärmelsevis sådan som för
styrelsens chef och för föredraganden för hospitalsärenden. Räkenskapskontorets
göromål hade dock med åren växt af äfven andra anledningar,
och behöflig lättnad kunde enligt styrelsens förslag der åstadkommas genom
alla hospitalsärendens öfverflyttning till den föreslagne nye kamrerarens
handläggning.

Anställandet af två kamrerare i ett embetsverk vore måhända en
mindre vanlig anordning, men detta syntes icke medicinalstyrelsen böra
hafva inflytande på frågans afgörande. En organisation borde framför
allt vara ändamålsenlig, och, om medicinalstyrelsens säregna ställning såsom
öfverstyrelse för hospitalen fordrade en afvikelse från den för andra
embetsverk vanliga typen, så borde sådant enligt styrelsens mening icke
mota betänkligheter. Och om vid tiden för medicinalstyrelsens öfvertagande
af hospitalsförvaltningen den afsigten förefunnits, att styrelsens
räkenskapskontor en gång skulle öfvertaga hela den förberedande handläggningen
af de ekonomiska hospitalsärendena, så hade afsigten dock
aldrig blifvit genomförd, och hospitalsväsendets utveckling hade sedan
dess varit så enorm, att det icke borde väcka någon undran, om den år
1877 uppgjorda planen för ärendenas behandling icke vidare kunde med
fördel tillämpas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och med åberopande i öfrigt
af de skäl, som andragits ej mindre i medicinalstyrelsens skrifvelse den
29 september 1897 än äfven i styrelsens skrifvelse den 25 september 1899,
måste medicinalstyrelsen med all den styrka, som finge anses ligga i en
på erfarenheten grundad bestämd öfvertygelse, vidhålla sin hemställan om
proposition till näst sammanträdande Riksdag i det syfte, som framginge
af styrelsens sistnämnda skrifvelse af den 25 september 1899.

Vidare hade medicinalstyrelsen i en annan skrifvelse af den 27 september
1899, enär granskning af hospitalens räkenskaper fortfarande, likasom
i flere år skett, måste verkställas inom medicinalstyrelsen, som likväl
saknade erforderliga arbetskrafter och medel till ersättning för detta

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

349

vigtiga arbete, hemstält, det Kongl. Maj:t måtte till näst sammanträdande
Riksdag aflåta proposition derom, att till arfvode åt särskild person för
revision af hospitalens räkenskaper måtte å medicinalstyrelsens stat äfven
för år 1901 beviljas ett extra anslag af 1,200 kronor.

Departementschefen har för egen del anfört, att han ansåge medicinalstyrelsen
hafva på ett öfvertygande sätt visat, hurusom den i hög grad
ökade omfattning, hospitalsväsendet hos oss under senaste tider erhållit,
kräfde ökade arbetskrafter för handläggning af hospitalsärenden hos
medicinalstyrelsen, om styrelsen skulle kunna på ett tillfredsställande sätt
fullgöra sina skyldigheter såsom det centrala förvaltningsorganet för denna
vidlyftiga och kostsamma administration. Den erfarenhet, som medicinalstyrelsen
under de två sista åren vunnit i afseende å behofvet af biträden
å hospitalsafdelningen inom styrelsen, syntes jemväl hafva bekräftat, att
det svårligen läte sig göra att tillgodose detta behof med det extra anslagsbelopp
af 6,000 kronor om året, som för ändamålet stått till medicinalstyrelsens
förfogande. Och då det måste vara till föga vinst för det allmänna,
om genom bristande kontroll och glanskning till följd af otillräckliga
arbetskrafter hos den centrala myndigheten fara uppstode, att statens
utgifter för hospitalsväsendet skulle blifva större än de med något ökade
arbetskrafter hos denna myndighet kunde vara, tvekade departementschefen
icke att tillstyrka, att till medicinalstyrelsens förfogande måtte för ändamålet
ställas ett anslag till det belopp af 7,500 kronor om året, medicinalstyrelsen
ansett oundgängligen nödvändigt. Dock ansåge departementschefen
för närvarande icke lämpligt att, såsom medicinalstyrelsen äskat,
beloppet uppfördes å ordinarie stat.

1 afseende å medicinalstyrelsens framställning om anvisande jemväl
för år 1901 af ett extra anslag å 1,200 kronor till arfvode för granskning
af hospitalens räkenskaper hade departementschefen icke något att
erinra.

Departementschefen hemstälde fördenskull, att Kongl. Maj:t måtte till
Riksdagen aflåta nu ifrågavarande framställning.

Utskottet har funnit giltiga skäl vara anförda för beviljande af ökadt
anslag till biträde hos medicinalstyrelsen vid hospitalsärendenas behandling.
Men då utskottet icke anser, att genom de anordningar, som i händelse
af bifall till Kongl. Maj:ts framställning skulle möjliggöras, dessa ärendens
behandling skulle blifva på ett fullt tillfredsställande sätt ordnad, har
utskottet funnit sig böra föreslå, att för närvarande och i afbidan på
förevarande frågas definitiva lösning anslagshöjningen må af Riksdagen beviljas
med allenast hälften af det utaf Kong]. Maj:t i sådant afseende

350

Statsutskottets Utlutande N:o 0.

äskade beloppet eller med 750 kronor utöfver det belopp, hvarmed anslaget
förut plägat utgå, och anslaget sålunda bestämmes till 6,750 kronor.

Emot framställningen, i hvad densamma afser anslag till arfvode för
granskning af hospitalens räkenskaper har utskottet icke funnit anledning
till erinran.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa,

att Riksdagen må på extra stat för år 1901 anvisa

a) till arfvode för granskning af hospitalens räkenskaper
ett belopp af 1,200 kronor; samt

b) till ökadt biträde hos medicinalstyrelsen vid
hospitalsärendenas behandling en summa af 6,750 kronor,
under förbehåll att deraf innehålles ett belopp, motsvarande
hvad serafiinerordensgillets förre sekreterare
T. A. Billbergh kan komma att af de till honom för år
1901 i ersättning för sekreterareaflöning från allmänna
indragningsstaten utgående medel afstå till bekostande
af biträde åt medicinalstyrelsen vid handläggning af
sekreteraregöromål å hospitalsafdelningen.

Sanatorier.

för^åstadkmn- 94:o) KorigL Maj:t hal’ föreslagit Riksdagen, att för åstadkommande
mande af ett af ett. sanatorium för lungsotspatienter i södra Sverige af förut beviljadt
sanatorium, anslag på extra stat för 1901 anvisa återstoden, 250,000 kronor.

[91.] Af det i ärendet förda statsrådsprotokollet inhemtas, att sedan Riks dagen

i skrifvelse den 4 maj 1898 anmält, att Riksdagen för åstadkommande
af ett sanatorium för lungsotspatienter i södra Sverige samtidigt
med de två, som vore afsedda att för insamlade medel anordnas i norra
och mellersta delarne af landet, på extra stat beviljat 850,000 kronor
och deraf under riksstatens åttonde hufvudtitel till utgående under år 1899
anvisat 350,000 kronor, Kongl. Maj:t lemnat komitén för jubileumsfonden
tillfälle att inkomma med utlåtande i anledning af berörda skrifvelses innehåll.
Uti skrifvelse den 15 september 1898 hade komitén, som inhemtat,
att Kongl. Ma,j:t anförtrott åt chefen för Kongl. Maj:ts hofförvaltning
att under inseende af riksmarskalken omhänderhafva och förvalta jubileumsfondens
medel, hemstält, bland annat, att Kongl. Maj:t måtte bemyndiga
chefen för hofförvaltningen att emottaga och under samma bestämmelser,
som för gåfvofonden vore eller blefve af Kongl. Maj:t meddelade,

Statsutskottets Utlutande N:o 9.

351

omhänderhafva och förvalta de medel, Riksdagen för åstadkommande i
södra Sverige af ett sanatorium för lungsotspatienter anvisat under riksstatens
åttonde hufvudtitel för utgående under år 1899. Denna hemställan
hade den 7 oktober 1898 af Kong]. Maj:t bifallits.

Efter det Riksdagen af det till nyssnämnda sanatorium beviljade
anslag ytterligare på extra stat för år 1900 anvisat 250,000 kronor,
hade Kongl. Maj:t den 19 maj 1899 lemnat chefen för hotförvaltningen
enahanda bemyndigande i afseende å detta belopp.

Departementschefen tillstyrkte nu, det Kongl. Maj:t ville föreslå Riksdagen
att af ifrågavarande anslag på extra stat för år 1901 anvisa återstoden,
250,000 kronor.

1 anslutning härtill hemställer utskottet,

att Riksdagen må för åstadkommande af ett sanatorium
för lungsotspatienter i södra Sverige af förut
beviljadt anslag på extra stat för år 1901 anvisa återstoden,
250,000 kronor.

Barnmorskeundervisningen och barnbördshuseii.

95:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen, att på extra stat föi-Ang. andag till
år 1901 anvisa ett anslag af 2,000 kronor till anordnande af repetitions- lZTr°/ör
kurser för äldre barnmorskor och till beredande, så vidt ske kunde, af fri barnmorskor.
bostad eller hyresbidrag åt deltagarinnorna deri under den tid de genom- [92.]
ginge dessa kurser.

Sedan Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda
framställningar, anvisat på extra stat för år 1899 ett anslag af 3,000
kronor och för år 1900 ett anslag af 2,000 kronor till anordnande af
repetitionskurser för äldre barnmorskor och till beredande, så vidt ske
kunde, af fri bostad eller hyresbidrag åt deltagarinnorna deri under den
tid, de genomginge dessa ''kurser, har, enligt hvad i statsrådsprotokollet
meddelas, medicinalstyrelsen i skrifvelse till Kong]. Maj:t den 29 september
1899 anhållit, att Kong]. Maj:t ville hos Riksdagen göra framställning
om anvisande jemväl för år 190i af ett anslag till sagda ändamål. Medicinalstyrelsen
hade dervid anfört, att under hösten hvart och ett af åren
1898 och 1899 samt under våren sistnämnda år såväl i Stockholm som i
Göteborg anordnats dylika kurser med tillsammans under båda åren 123
äldre barnmorskor. Då kurserna med begärlighet omfattats af barnmorskorna
och äfven gynnats af flere landsting med bidrag för barnmorskor -

352

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

nas resor till och från läroanstalterna eller uppehåll derstädes, ansåge
medicinalstyrelsen önskvärdt, att sådana kurser måtte komma till stånd
icke blott under år 1900, hvartill medel beviljats, utan äfven under år
1901.

I enlighet med hvad medicinalstyrelsen hemstält, har departementschefen
tillstyrkt, det Kongl. Maj:t måtte hos Riksdagen göra nu förevarande
framställning.

På grund af hvad sålunda förekommit hemställer utskottet,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Majrts förevarande
framställning, må på extra stat för år 1901 anvisa
ett anslag af 2,000 kronor till anordnande af repetitionskurser
för äldre barnmorskor och till beredande, så vidt
ske kan, af fri bostad eller hyresbidrag åt deltagarinnorna
deri under den tid, de genomgå dessa kurser.

Vetenskapsakademien.

andande af 1 S01^1/ Maj:t ^vidare föreslagit, att Riksdagen måtte till an ny

meridian- sKalland6 lör otockholms observatorium af en ny mevidiancivket jemte ett
cirkel m. m. nytt astronomiskt pendelur, på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af
[93.] 33,000 kronor. 11

Vid föredragning inför Kongl. Maj:t af detta ärende har departementschefen
anmält, att vetenskapsakademien på framställning af föreståndaren
för Stockholms observatorium, professor Karl Bohlin, hos Kongl. Maj:t
anhållit, att Kongl. Maj:t måtte till 1900 års Riksdag aflåta proposition om
anvisande af 33,000 kronor för anskaffande åt observator^ af en ny,
tidsenlig meridiancirkel och ett nytt, tidsenligt astronomiskt pendelur, i
sammanhang hvarmed akademien förbundit sig att, om detta anslag blefve
anvisadt, af egna medel bekosta ifrågasatt ombyggnad för instrumentets
ändamålsenliga inrymmande, en kostnad, som enligt uppgjord uno-efärlioberäkning
belöpte sig till 6,000 eller 7,000 kronor.

Med åberopande af de skal, som observatoriets föreståndare i sin till
akademien i ämnet aflåtna skrifvelse andragit till styrkande af det ifrågasatta
anslagets behöflighet, hade akademien för egen del anfört, att akademien
länge haft nogsam kännedom derom, att det åldriga instrument,
kallad t meridiancirkel, med dertill hörande pendelur, hvaraf observator^
i Stockholm för närvarande vore i besittning, på långt när icke uppfylde
de fordringar, som nutidens praktiska astronomi stälde på ett dylikt in -

Statsutskottets Utlåtande N:o !).

3 5 IS

strument i afseende å dermed anstiilda iakttagelsers noggrannhet, men att
akademien sett och fortfarande såge sig ur stånd att af egna medel
bestrida kostnaden för anskaffande af ett nytt tidsenligare motsvarande
instrument.

Observatoriets föreståndare, hvars förutberörda framställning blifvit
af de utaf akademien förordnade inspectores öfver observatorium f. d.
kommendörkaptenen friherre C. Skogman och f. d. generaldirektören grefve
R. Cronstedt uti särskildt afgifvet utlåtande lifligt förordad, hade i förutnämnda
skrifvelse anfört hufvudsakligen följande.

Det hade i observatoriets årsberättelser på senare tider ofta blifvit
framhållet, att den meridiancirkel, med hvilken de löpande observationerna
hittills blifvit utförda, icke längre kunde anses försvara sin plats såsom
hufvudinstrument för vetenskapliga observationer på observatorium. Härtill
komme, att ett observationsarbete, som trots nämnda instruments brister
företagits med detsamma, nemligen utarbetande af en stjernkatalog, innehållande
stjernor utvalda ur British Association Catalogue för år 1850,
för närvarande nalkades sin fullbordan. Att efter detta arbetes afsilning
skrida till upptagande af en ny, längre observationsserie med användande
af samma meridiancirkel vore utan tvifvel icke att tillråda. Anskaffandet
af ett nytt, tidsenligt meridianinstrument vore dessutom för närvarande
så mycket mera önskvärdt, som tillfälle nu erbjöde sig för observatorium
att deltaga i ett observationsarbete af fundamental art enligt förslag af
Berlinerakademiens ständige sekreterare, geheimerådet A. Auwers, hvilken
kunde sägas vara Europas förnämsta auktoritet på precisionsastronomiens
område. Det gälde härvid ett samarbete mellan flere observatorier för
härledning af precisionsbestämningar för vissa polstjernor, hvilka skulle
ingå i den definitiva fundamentalkatalog, som af geheimerådet Auwers
förbereddes. I sammanhang dermed skulle vid Stockholms observatorium,
äfvenledes enligt ett af geheimerådet Auwers framstäldt förslag, en observationsserie
af ett ovanligare intresse komma till utförande, nemligen observation
af ett system af stjernor under iakttagande af deras afbandning
genom framför objektivet placerade s. k. gitter för ernående af en bestämd
ljusintensitet. Det vore sålunda en särskildt utbildad precisionsmetod,
som skulle komma til! användning, en metod, som vore egnad och afsedd
att eliminera sådana observationsfel af egentligen fysiologisk natur, som
härrörde af de observerade stjernornas olika ljusstyrka.

De ifrågavarande observationerna skulle, såsom nämndt, utföras på ett
antal särskildt utvalda stjernor, hvilka skulle ingå i en fundamentalkatalog.
Anspråken på en sådan fundamentalkatalog, hvarpå andra observationer
sedermera skulle komma, att grumlas, både på senare tider skärpts, i det

Uih. till lliistl. Vrot. 1900. 4 Sami. I Aftl. t) Höft. 4b

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

il 5 4

de nya fotografiska observationsmetoderna genom sin större noggrannhet
och säkerhet äfven fordrade mera fulländade positioner för referensstjernorna.
Blott instrument af framstående egenskaper kunde således vid
ofvannämnda observationer komma till användning, och för Stockholms
observatorium blefve anskaffandet af en ny meridiancirkel, derest observator^
skulle kunna deltaga i det ifrågavarande arbetet, en nödvändighet.

Men härtill komme, att detta önskemål äfven i och för sig gjorde
sig gällande. Den på observator^ befintliga meridiancirkeln vore bristfällig
icke blott derutinnan att den ej mera vore ett modernt instrument,
hvilket framginge redan deraf att den år 1856 befunnits vara i behof af
en genomgående reparation. Den vore i sjelfva verket behäftad med stora
ofullkomligheter i sina väsentliga delar. Det behöfde blott framhållas,
att till följd af oregelbundenheter i instrumentets delar den med detsamma
observerade latituden blefve afvikande, allt efter som instrumentet
befunne sig med sin graderade cirkel åt öster eller åt vester. Att ett
dylikt förhållande innebure en absurditet, vore ju tydligt, utan att man
närmare inginge på förklaringen häraf. En annan olägenhet framträdde i
cirkelns gradering. Att afstånden mellan de olika delstrecken vore något
olika vore en omständighet, med hvilken astronomen alltid måste räkna,
äfven om delningsfelen såsom i detta fall icke vore stora eller irregulier.
Betänkligare vore den bristfälligheten hos graderingen, att delstrecken
mångenstädes på cirkeln icke vore fullt raka, hvilket hade till följd, att
observatören stannade i ovisshet om * hvilken del af strecket det vore
rigtigast att mäta. Härtill komme flere rent praktiska olägenheter, såsom
att instrumentets omläggning i dess lager vore förenad med svårighet
och fara.

Meridiancirkeln utgjorde genom sin enkla konstruktion astronomens
tillförlitligaste precisionsinstrument och ansåges derför med rätta vara det
förnämsta och vigtigaste tillbehör på ett observatorium. Af våra svenska
observatorier vore det endast observatoriet i Lund, som hade en god
meridiancirkel. Densamma hade anskaffats år 1874 och hölle 6 tums eller
16 centimeters öppning och 7 fots brännvidd, samt vore ett genom dermed
utförda observationer i vetenskapens annaler kändt. instrument. Då det
gålde att för Stockholms observatorium anskaffa en ny meridiancirkel,
borde man emellertid taga hänsyn till ej blott det ändamål, som för närvarande
afsåges, utan äfven till instrumentets framtida användning. Det
vore tydligt, att meridianobservationerna i framtiden skulle erhålla ökad
betydelse i stellarfotografiens tjenst, i det man måste sörja för att å hvarje
fotografisk plåt ett tillräckligt antal noga bestämda stjernor funnes, Indika
kunde tjena såsom referenspunkter vid uppmätningen af de öfriga foto -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

355

graferade stj ernorna. För att försäkra sig härom finge man vara beredd
på att med meridiancirkeln leverera positioner för stjernor ända till
nionde storleksklassen. Att underskrida 19 centimeters öppning vore
derför ej tillrådligt. Med ett objektiv af denna storlek nådde man med
meridiancirkeln i Berlin jemt och nätt stjernor af tionde storleken. Observatoriet
i Paris egde icke mindre än tre meridiancirklar, af Indika en hölle
24 centimeters eller 9 parisertums öppning samt hade en längd af närmare
fyra meter. Observatoriet i Marseille hade en meridiancirkel om
19 centimeters öppning och likaså observatoriet i Bordeaux. Vid observatorierna
i Strassburg, Bonn och Miinchen hade meridiancirkeln ett 16
centimeters objektiv och vid observatoriet i Kiel stode man för närvarande
i begrepp att anskaffa en ny 22 centimeters meridiancirkel.

För utrönande af huru priset för en meridiancirkel med 8 parisertums
öppning skulle ställa sig, hade underhandlingar blifvit af professor Bohlin
öppnade med firman A. Repsold & Söhne i Hamburg; och hade denna
firma förklarat sig beredd att för omkring 30,000 tyska riksmark leverera
en dylik meridiancirkel med alla nutidens förbättringar och tillbehör, i
hvilket pris kostnaderna för instrumentets inpackning och försändning
dock icke vore inberäknade.

Till observationerna med meridiancirkeln hörde emellertid äfven ett
astronomiskt pendelur. De nyare astronomiska pendeluren med qvicksilfverpendel
och echappement af modern konstruktion betingade ett pris af
omkring 2,000 kronor. Anskaffandet af ett nytt pendelur innebure således
en jemförelsevis ringa tillökning till priset för sjelfva instrumentet
och vore på det högsta att tillråda, derest en i öfrigt tidsenlig utrustning
af meridianrummet skulle komma till stånd.

Kostnaden för en ny meridiancirkel jemte ny normalpendel stälde
sig enligt det anförda, samt. då hänsyn toges till transport och tull, pa
följande sätt:

Meridiancirkel från Repsold & Söhne i Hamburg .

Astronomiskt pendelur ..........................................

Tull och transport samt extra utgifter .................

kr. 27,000
» 2,000
» 4,000

Summa kronor 33,000

Med anledning af hvad sålunda blifvit af vetenskapsakademien samt
af föreståndaren för Stockholms observatorium och dess inspectores anfördt,
hemstälde departementschefen hos Kong], Maj:t om aflåtande till Riksdagen
af förevarande proposition.

Dä, enligt hvad utskottet inhemta t, det lärer vara tvifvel underkastad t.,
huruvida genom de enligt Kong!. Majtts framställning ifrågasatta anord -

356

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Ang.

arfvoden för
vård af aka
demiens samlingar
m. m.

[94.]

Ang.

anslag till
museets afdelning
för
arkegoniater
och fossila
växter.

[95.]

ningarna syftet med det äskade anslaget skulle på ett tillfredsställande
sätt vinnas, hemställer utskottet,

att Kong]. Maj:ts förevarande framställning icke
må af Riksdagen bifallas.

Vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien.

97:o) Med anledning af Kong]. Maj:ts derom gjorda framställning och
då, enligt hvad i statsrådsprotokollet upplyses, de extra anslag å tillsammans
9,200 kronor, som för ändamål, tillhörande akademiens verksamhet,
blilvit för innevarande år liksom för flera föregående år beviljade, äro för
samma ändamål fortfarande erforderliga, hemställer utskottet,

att Riksdagen må på extra stat för år 1901 anvisa
följande anslag till vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien; a)

till arfvoden åt vetenskapligt bildade biträden
vid ordnandet och vården af de under akademiens inseende
stälda samlingar samt till aflöning åt vaktbetjening
4,000 kronor;

b) till undersökning och beskrifning af fäderneslandets
fornlemningar m. m. 3,200 kronor; samt

c) till utgifvande af planschverk öfver fornsaker
och andra märkvärdiga föremål i statens historiska
museum in. m. 2,000 kronor.

Naturhistoriska riksmuseum.

98:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning hemställer
utskottet,

_ att Riksdagen må på extra stat jemväl för 1901
anvisa ett belopp af 2,000 kronor till inköp och insamling
äf naturalier vid naturhistoriska riksmuseets afdelning
för arkegoniater och fossila växter, till arbetsbiträden
derstädes och till bestridande af andra med
arbetena vid afdelningen förenade utgifter.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

357

99:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att på extra stat för år
1901 uppföra en summa af 7,300 kronor till vård, underhall och förkofran etnografiska
af naturhistoriska riksmuseets etnografiska samling. samling.

Till statsrådsprotokollet i ärendet har departementschefen erinrat, [96.]
hurusom Riksdagen år 1897 med anledning af Kongl. Majrts derom gjorda
framställning anvisat till vård, underhåll och förkofran af nämnda samling
på extra stat för år 1898 ett anslag af 7,300 kronor, hvaraf 4,500 kronor
varit afsedda till arfvode åt en särskild föreståndare för samlingen. Riksdagen
hade emellertid ansett, att, då ett tillfredsställande resultat icke
kunde af denne föreståndare uppnås, utan att fullt lämpliga lokaler bereddes
för de samlingar, som skulle ställas under hans vård, omförmälda
arfvode icke borde utgå, förr än visshet vunnits derom, att en ändamålsenlig
museibyggnad blefve för samlingarna uppförd. I sin till Kongl. Maj:t
aflåtna skrifvelse i ämnet hade Riksdagen anfört, att, enligt hvad den inhemtat,
utsigter förefunnes att genom enskild offervillighet skulle kunna
åstadkommas en nybyggnad för ifrågavarande samlingars inrymmande.

Till upprättande af ett etnografiskt museum i hufvudstaden hade nemligen
stiftelsen Lars Hiertas minnes styrelse afsatt ett belopp af 25,000 kronor,
och för samma ändamål uppgåfves likaledes 25,000 kronor vara af två
namngifna personer afsätta och utlofvade. Byggnadsföretaget v ore beräknadt
skola kosta 74,000 till 75,000 kronor,'' deruti dock icke inbegrepes
värdet a.f erforderlig tomt, hvilken Riksdagen ansåge kunna beredas a
kronans mark i den trakt, der nordiska museet vore förlagdt. Af nämnda
skäl hade Riksdagen, som ansett en gynsam lösning af byggnad sfrågan
kunna inom kort tid förväntas, föreskrifvit att den till arfvode åt föreståndaren
afsedda delen af anslaget ej finge utgå, förrän visadt blifvit, att
omförmälda för uppförande af eu nybyggnad för samlingen beräknade
belopp åstadkommits.

Till 1898 års Riksdag hade Kongl. Maj:t åter gjort framställning om
uppförande å extra stat af en summa af 7,300 kronor till vård. underhåll
och förkofran af naturhistoriska riksmuseets etnografiska samling. Riksdagen,
som på de af 1897 års Riksdag anförda skäl ansett, att den del af
nu ifrågavarande anslag, som vore afsedd till arfvode åt en särskild föreståndare
för samlingen, borde för år 1899 beviljas under samma vilkor
som för år 1898 blifvit föreskrifvet, både i öfrigt icke något mot framställningen
att erinra och hade alltså för ifrågavarande ändamål pa extra
stat för år 1899 bevilja! likaledes 7,300 kronor, hvaraf dock 4,500 kronor,
afsedda till arfvode åt en särskild föreståndare för berörda samling, skulle
utgå under samma vilkor som af 1897 års Riksdag i sadant afseende bestämts.

I skrifvelse till Kongl. Maj:t den 14 september 1898 hade vetenskaps -

358

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

akademien åberopat eu från intendenten vid naturhistoriska riksmuseet till
akademien ingifven skrifvelse, deri beträffande det till en föreståndare för
samlingen afsedda beloppet, 4,500 kronor, anförts att, oaktadt allvarliga
försök gjorts att af enskilda personer utverka bidrag till uppförande af en
nybyggnad för samlingen, dessa försök dittills varit förgäfves och således
det af Riksdagen vid beviljande af föregående anslag erkända behofvet af
särskild föreståndare för samlingen ej kunnat tillgodoses; att detta behof
emellertid ingalunda förminskats utan snarare tilltagit; samt att, särskildt
med hänsyn till de möjligen befintliga utsigterna att Riksdagens förväntan
om tillräckliga enskilda bidrag till ifrågavarande ändamål skulle gå i uppfyllelse,
uppenbart vore, att eu särskild föreståndare för samlingen, med
offentligt uppdrag och med ansvar för sin verksamhet såväl som för sin
uraktlåtenhet, skulle i denna rigtning kunna verka med långt större kraft
än någon annan. I anledning deraf hade akademien anhållit, att ehuru
det då icke lyckats att på enskild väg få för det tilltänkta byggnadsföretaget
sainladt mer än 60,000 kronor, hvilken summa icke vore för
ändamålet tillräcklig, proposition måtte till Riksdagen aflåtas derom, att ett
anslag till lika stort belopp som det för hvart och ett af åren 1898 och
1899 beviljade, eller 7,300 kronor, måtte anvisas äfven för år 1900 samt
att den de! af anslaget, som vore afsedd till arfvode åt en särskild föreståndare
för den etnografiska samlingen, eller 4,500 kronor, måtte få från
och med sistnämnda år utgå, äfven om det af Riksdagen uppstäda vilkoret
då ännu icke befunnits vara uppfyldt. Efter det Kongl. Maj:t i
enlighet härmed gjort framställning till 1899 års Riksdag, hade Riksdagen
i skrifvelse den 13 maj 1899 anfört, hurusom Riksdagen vid pröfning af
detta ärende funnit, att anställandet af en föreståndare för de ifrågavarande
samlingarnas underhåll och vård icke borde genom ett fortsatt uppställande
från Riksdagens sida af det af 1897 och 1898 årens riksdagar vid anslaget
fastade vilkor uppskjutas till en obestämd framtid, helst som för åstadkommande
af en byggnad för samlingarna med nuvarande högt uppdrifna
pris på materialier och arbetskraft syntes erfordras vida högre belopp
än det härför beräknade samt något statsanslag till byggnadskostnaderna
icke syntes böra påräknas. På grund häraf och då Riksdagen i öfrigt
icke haft något att emot Kongl. Maj:ts framställning erinra, hade, med
bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag, på extra stat för år 1900
blifvit uppförd eu summa af 7,300 kronor till vård, underhåll och förkofran
af naturhistoriska riksmuseets etnografiska samling.

I eldighet med vetenskapsakademiens nu gjorda anhållan tillstyrkte
departementschefen, att Kongl. Maj:t måtte hos Riksdagen göra nu förevarande
framställning.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

359

Med anledning häraf hemställer utskottet,

att Riksdagen må, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
förslag, på extra stat för år 1901 uppföra en
summa af 7,300 kronor till vård, underhåll och förkofran
af naturhistoriska riksmuseets etnografiska samling.

Meteorologiska centralanstalten.

I00:o) 1 anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning hem- aJ%tiU

stallpv Utskottet, väder! eks att

Riksdagen må, i likhet med livad för innevarande
år egt rum, på extra stat för år 1901 anvisa m. >».

a) till upprätthållande af fullstä ndigt ordnad väderleks- [97.]
tjenst vid meteorologiska centralanstalten 9,050 kronor,
deraf 500 kronor såsom personligt tillägg i arfvodet åt
nuvarande amanuensen vid anstalten Hugo Emanuel
Hamberg och 3,000 kronor såsom anslag till vetenskapligt
biträde vid väderlekstjensten, samt

b) till upprätthållande af en meteorologisk station i
Gellivare 300 kronor.

Undervisningsanstalter för döfstumma och blinda.

Ang.

undervisningen

30 800^> öfver&ri9a

? döfstumma.

[98.]

1 Öl :o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att till uppehållande af anslag m
vid de i Vadstena och Bollnäs anordnade läroanstalter för läroanstalter
öfver ånga döfstumma anvisa ett extra anslag för år 1901 af
kronor.

1 fråga om detta ärende har departementschefen till statsrådsprotokollet
yttrat följande.

1 enlighet med Kongl. Maj:ts förordnande den 7 oktober 1898 hade
läroanstalten i Skara för öfveråriga döfstumma upphört med sin verksamhet
vid slutet af vårterminen 1899.

Enligt från vederbörande föreståndare infordrade uppgifter hade höstterminen
1899 elevantalet i läroanstalterna, i Vadstena och Bollnäs föi
öfveråriga döfstumma utgjort 7<>, nemligen 31 i Vadstena och 39 i Bollnäs.

Då hvar och eu af ifrågavarande läroanstalter varit beräknad för omkring
(JO elever, syntes det nuvarande jemförelsevis låga elevantalet i
de båda qvarvarande anstalterna, hvilket antal jemväl sannolikt med

360

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

hvarje ar korame att ytterligare minskas, hän tyda på, att åtminstone en
af de bada anstalterna kunde under den närmaste framtiden begynna afvecka.
Enär emellertid undersökning härom ännu ej kunnat anställas,
ansåge departementschefen, att medel jemväl under år 1901 borde beviljas
för uppehållande af undervisningen vid ifrågavarande läroanstalter, helst
som härigenom ej lades något hinder i vägen för en afveckling af endera
eller båda läroanstalterna, när en sådan ansåges böra begynna.

Direktionen öfver läroanstalten i Vadstena för öfveråriga döfstumma
både i sitt till Kongl. Maj:t ingifna förslag till stat för läroanstalten för
år 1900 förmält, att den ansåge, att 14,400 kronor behöfde användas för
uppehållande af läroanstalten under sagda år.

Direktionen öfver läroanstalten i Bollnäs för öfveråriga döfstumma
hade beräknat anstaltens utgifter under år 1900 till samma belopp som
under näst föregående aret, eller till 16,400 kronor, och hade ej ifrågasatt
någon minskning i utgifterna för år 1901.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt hemstälde departementschefen,
att Kongl. Maj:t måtte hos Riksdagen göra nu förevarande
framställning.

På grund åt hvad i ärendet förekommit, hemställer utskottet,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må för uppehållande af undervisningen
vid de i Vadstena och Bollnäs anordnade läroanstalter
för öfveråriga döfstumma, på extra stat för år
1901 bevilja ett anslag af 30,800 kronor.

Äng.

anslag till j*a
handtverksskolan
i Kristinehamn
för
blinda.

[99.]

10-:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning
utskottet hemställa,

att Riksdagen må, till handtverk sskolan i Kristinehamn
för blinda, på extra stat för år 1901 bevilja ett
anslag till enahanda belopp, som för detta ändamål
under närmast föregående år anvisats, eller 10,000 kronor.

Ang.

anslag till
förskolan
för blinda å
Tomteboda.

[100.]

q103:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen måtte på extra stat
för ar 1901 bevilja 8,600 kronor för uppehållande af förskolans för blinda
å Tomteboda verksamhet.

Departementschefen har vid föredragning inför Kongl. Maj:t af detta
ärende anmält, hurusom direktionen för institutet för blinda med en till
kongl. ecklesiastikdepartementet stäld skrifvelse den 1 1 sistlidne november
— under erinran, att direktion» n i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 15 november

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

361

1898 redan afgifvit förslag till stat för förskolan för blinda å Tomteboda
för skolåret 1900—1901, slutande å 13,700 kronor — öfverlemnat förslag
till stat jemväl för skolåret 1901—1902, slutande å 18,500 kronor,
och dervid meddelat, att för uppehållande af undervisningen in. m. vid
förskolan under år 1901 erfordrades ett till 8,600 kronor uppgående bidrag
af allmänna medel.

Det förslag till stat, som åtföljde ofvannämnda skrifvelse, hade följande
lydelse:

Förslag till stat för förskolan för blinda å Tomteboda skolaret 1901 1902.

Utgifter:

fastighetens underhåll ................................................................... kr.

en första lärarinna..........................................................................3... »

två lärarinnor..........................>.......................................................... 8

två vårdarinnor och två tjenarinnor .......................................... *

kosthåll för 30 barn och 4 tjenarinnor efter 60 öre om

dagen.....................................................l.u.i.............................. *

beklädnad af 30 barn efter 50 kronor för hvarje................. »

tvätt och renhållning ....................................................................... *

bränsle och lyshållning ................................................................. *

sjukvård. ...... 8

undervisnings- och arbetsmateriel ................................................ *

inventarier.................................................................................. *

sekreterare och kamrerare............................................................ *

diverse utgifter........................................................................... 8

Summa kr. 18,500: —

i ou
1,200
2,000
800

7,446

1.500
300

2.500
200
500
600
300
404

Inkomster:

årsafgift för 30 barn, 300 kronor för hvarje........

behöfligt statsanslag....................................................

............ kr. 9,000: —

............ » 9,500: —

Summa kr. 18,500: —

I sammanhang härmed har departementschefen erinrat om det af direktionen
uppgjorda förslag till stat för ifrågavarande skola under skolåret 1 900—
1901, som läge till grund för beräkningen af statsanslaget för år 1900:

Bill. till Rikad. Prot. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 9 Haft.

362

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Förslag till stat för skolan för blinda å Tomteboda skolåret 1900—1901.

Utgifter:

en första lärarinna ........................................................................ kr.

en lärarinna....................................................................................... »

en vårdarinna och två tjenarinnor...................................i........... »

kosthåll för 20 barn och 3 tjenare efter 60 öre om dagen »
beklädnad af 20 barn efter 50 kronor för hvarje................. »

tvätt och renhållning ...................................................................... >

bränsle och lyshållning..................................................................... »

sjukvård .............................................................................................. »

undervisnings- och arbetsmateriel ............................................... »

inventarier.....i....................................................................................... »

sekreterare och kamrerare............................................................... »

diverse utgifter............................''...................................................... »

1,200

1,000

575

5,037

1,000

200

2,500

150

500

600

300

638

Summa kr. 13,700

Inkomster:

årsafgifter af 20 barn, 300 kronor för hvarje
behöfiigt statsanslag..............................................

.............. kr. 6,000: —

............:■■■ » 7,700: —

Summa kr. 13,700: —■

Anledningen till att kostnaderna för förskolan beräknats till högre
belopp under skolåret 1901—1902 än under skolåret 1900—1901 vore, att
den vid början af höstterminen 1901 skulle utvidgas med ännu en klass.

Jemlikt de ofvan meddelade förslagen till stat erfordrades för förskolans
uppehållande under vårterminen 1901 utom årsafgifterna för barnen hälften
af det för skolåret 1900—1901 beräknade statsanslaget, eller 3,850 kronor,
och för höstterminen 1901 utom årsafgifterna för barnen hälften af det för
skolåret 1901 — 1902 beräknade statsanslaget, eller 4,750 kronor. För uppehållande
af förskolans verksamhet under år 1901 erfordrades sålunda af
allmänna medel ett bidrag å 8,600 kronor.

Så länge förskolan ännu icke hunnit komma i full verksamhet, ansåge
departementschefen det vara lämpligt, att erforderligt anslag till densamma
fortfarande uppfördes på extra stat.

På grund af hvad sålunda förekommit har departementschefen hemstält,
att Kongl. Maj:t måtte hos Riksdagen göra nu förevarande framställning.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

363

Med anledning häraf hemställer utskottet,

att Riksdagen må på extra stat för år 1901 bevilja
för uppehållande af förskolans för blinda a Tomteboda
verksamhet 8,600 kronor.

104:o) På grund af hvad Kongl. Maj:t derom föreslagit, får utskottet^;»»*^^

llGlIlStällä blindskrifter

att Riksdagen må på extra stat för år 1901 anvisa: ”■

a) till tryckning af blindskrifter 2,500 kronor; och LlOl-J

b) till understöd åt, blindlärareelever samt till reseunderstöd
åt blindlärare 1,200 kronor.

ör

''exiö.

105») Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att på extra stat för
1901 till förhyrande af lokal för förskolan för blinda i Vexla bevilja ett af lokal för
anslag af 4,000 kronor under medgifvande tillika, att den besparing af/“™ ^
hyresmedlen, som kunde uppstå derigenom att skolan under ar 1901 r q g 1
komme att inflytta i egen lokal, finge användas dels för bestridande af L
kostnaderna för den hyrda lokalens återställande i dess förutvarande skick
och dels till bekostande af skolans flyttning till den egna lokalen.

Af statsrådsprotokollet inhemtas, att styrelsen för förskolan för blinda
i Vexiö i skrifvelse den 14 september 1899 hos Kongl. Maj:t anhållit, att Kongl.

Maj:t måtte hos Riksdagen äska ett anslag å 4,000 kronor till förhyrande
af lokal för skolan under år 1901 samt att, derest den nya blindskolebyggnaden,
såsom afsedt vore, blefve till inflyttning färdig sistnämnda års
sommar och lokal åt skolan sålunda icke behöfde förhyras under samma
års sista qvartal, den besparing a hyresmedel, som härigenom komme att
uppstå, måtte få användas dels till bestridande af kostnaderna för återställande
af inredningen i de nu förhyrda lokalerna i dess förut varande
skick, hvartill styrelsen i hyreskontrakt den 12 december 1883 måst förbinda
sig, och dels till bekostnad af skolans öfverflyttning i den nya byggnaden.

Med anledning häraf hemställer utskottet,

till

att Riksdagen må på extra stat för år 1901 till
förhyrande af lokal för förskolan för blinda i Vexiö
bevilja ett anslag af 4,000 kronor, äfvensom medgifva
att den besparing af hyresmedlen, som kan uppstå derigenom
att skolan under år 1901 kommer att inflytta
i egen lokal, må användas dels för bestridande af kostnaderna
för den hyrda lokalens återställande i dess

364

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

förutvarande skick och dels till bekostande af skolans
flyttning till den egna lokalen.

stipendier*till „ , 106j°) Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 36) har herr
föreståndare Kobert Eklundh föreslagit, att Riksdagen måtte på extra stat för år 1901

2oL:L^6™ oc} til1 Kong!- Maj:ts förfogande ställa ett anslag af 1,500 kronor
att användas för resestipendier åt föreståndare, lärare och lärarinnor vid
rikets abnormskolor (döfstumskolor, blindskolor och idiotanstalter) på de
vilkor och under de närmare bestämmelser, Kongl. Makt kunde finna skäligt
föreskrifva.

Såsom stöd för sitt förslag har motionären åberopat motiven till en
af herrar E. Hammarlund och Fr. Berg vid 1899 års riksdag inom Andra
Kammaren väckt motion (n:o 169), deri anförts, bland annat:

>Ett af de kraftigaste medlen för åstadkommande af en i verklig
mening praktisk och tidsenlig yrkesbildning är som bekant studieresor. &

Med erkännande af denna sanning har man sedan lång tid tillbaka
äfven hos oss ansett lämpligt, att staten genom utdelande af stipendier
bereder tillfälle för sådana personer, som under någon tids verksamhet
gjort sig förtrogna med sitt yrke, att härutinnan genom studieresor ytterligare
förkofra sig. Man torde ock hafva varit ense derom, att staten,
da den pa sadant sätt främjat den fortsatta utbildningen, väsentligt gagnat
icke blott de enskilda personer, som af stipendierna kommit i åtnjutande,
utan ock. hela deras yrke och såmedelst äfven det allmänna.»

Rigtigheten häraf ansåge motionären en hvar kunna vitsorda. Af
alla, som. med intresse följde våra läroanstalters utveckling, hade också
med glädje och tacksamhet helsats det Riksdagens beslut, enligt hvilket,
med föranledande af ofvan anmärkta motion, till Kongl. Maj:ts förfogande
stälts ett anslag af 4,000 kronor för resestipendier åt folkskolelärare och
folkskolelärarinnor.

Likaledes måste en hvar vän af våra bildningsanstalter med största
tillfredsställelse se, att Kongl. Magt af innevarande års Riksdag äskat anslag
icke blott i ofvan angifvet syfte, utan ock såväl till utveckling af vårt
folkhögskoleväsende samt till understöd för utbildning af lärare och lärarinnor
vid folkhögskolor som ock till resestipendier åt föreståndarinnor
och lärarinnor vid högre skolor för qvinlig ungdom och samskolor.

Om, såsom önskligt och antagligt vore, dessa anslagskraf af Riksdagen
bifölles, skulle måhända mången anse. att, i sådant syftemål, allt vore väl
bestäldt; men så vore dock icke förhållandet.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

365

Åtminstone en kategori af lärare och lärarinnor stode fortfarande
utom räkningen och vore således i saknad af den stora förmån, ifrågavarande
resestipendier kunde bereda dem, som deraf komme i åtnjutande,
nemligen: lärare och lärarinnor vid rikets abnormskolor (döfstumskolor,
blindskolor och idiotanstalter).

Denna lärarepersonal, hvars lifsuppgift enligt motionärens åsigt vore
icke oväsentligt svårare än exempelvis folkskolelärarens, hade utan tvifvel
lika mycket, om icke mera än folkskolans lärarekårs, behof af att genom
studieresor vinna ytterligare insigt och skicklighet för sitt kall samt att
tillgodogöra sig de erfarenhetsrön, som i andra länder vunnits.

För öfrigt skulle det ju vara stridande mot rättvisa och billighet, om
man nekade abnormskolornas lärare och lärarinnor ett för resestipendier
åt dem erforderligt belopp, då man för sådant ändamål anslagit medel åt,
snart sagdt, alla andra lärarekårer i vårt land.

Utskottet, som emot hvad i motionen föreslagits icke haft annat att
erinra än att det föreslagna beloppet, vid jemförelse med hvad till andra
kårer för samma ändamål beviljas, synts väl högt och lämpligen torde
kunna nedsättas till 1,000 kronor, hemställer,

att Riksdagen, i anledning af herr Eklundhs förevarande
motion, må på extra stat för år 1901 uppföra
och till Kongl. Maj:ts förfogande ställa ett anslag af

1,000 kronor att användas för resestipendier åt föreståndare,
lärare och lärarinnor vid rikets abnormskolor
(döfstumskolor, blindskolor och idiotanstalter) på de
vilkor och under de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t
kan finna skäligt föreskrifva.

Undervisningsanstalter för vanföra och lyfta.

Ang.

understöd för

107:o). Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen måtte på_ extra stat0“^a"“^*.
för år 1901 anvisa ett belopp af 10,000 kronor till understöd, i öfverens-»™
stämmelse med de i statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för den lyda verk13
januari 1900 angifna grunder, åt de i Göteborg, Karlskrona, Helsing- •ömhet.
borg och Stockholm af föreningarna för bistånd åt vanföra inrättade [103.]

366

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

undervisningsanstalter för vanföra och lytta samt för bekostande af dessa
anstalters inspektion.

Departementschefen har vid föredragning af detta ärende anmält, att
styrelserna för föreningarna i Göteborg, Karlskrona, Helsingborg och
Stockholm för bistånd åt vanföra och lytta i en till Kongl. Maj:t stäld
skrifvelse gjort framställning om erhållande af årligt statsunderstöd för
upprätthållande af föreningarnas verksamhet.

Beträffande föreningarnas tillkomst, omfattningen af deras verksamhet
och deras ekonomiska ställning hade i berörda skrifvelse lemnats i hufvudsak
följande upplysningar:

Föreningarna hade bildats efter mönster af den på initiativ af den
danske prestmannen och filantropen Hans Knudsen i Köpenhamn år 1872
stiftade föreningen »Samfundet, som antager sig vanföre og lemhestede».
Utgående från den principen att sysslolöshet alstrar demoralisation till
såväl kropp som själ, hade pastor Knudsen först sökt genom inrättandet
af en ortopedisk poliklinik att förbättra den vanföres kroppsliga lyte
samt sedan genom en arbetsskola att lära den vanföre ett yrke, hvarigenom
han kunde sjelf bidraga till sitt uppehälle. Vid den störa internationella
läkarekongressen i Köpenhamn år 1884 hade Knudsen, för att
söka sprida sin ide till andra länder, icke blott föranstaltat en exposition
af skolans ax-beten, utan ock satt kongi-essens ledamöter i tillfälle att
sjelfva åse ett tiotal af skolans elever i full sysselsättning.

Den menniskovänliga idé, Knudsen sålunda sökt realisera, hade väckt
liflig anklang och snart förverkligats äfven i vårt land. Den 3 mars
1885 hade > Föreningen för bistånd åt vanföra i Göteborg» konstituerats
på ekonomiskt, underlag af genom enskild offervillighet hopsamlade medel.
Vid samma tillfälle hade antagits stadgar, som i hufvudsak hade den
danska föreningens till förebild. Enligt dessa stadgar handhades föreningens
förvaltning af en styrelse, som utgjordes af sex personer, af hvilka
minst tre borde vara läkare. Vid den offentliga sammankomst, som skulle
ega rum hvarje år inom utgången af mars månad, afgåfve styrelsen
berättelse öfver det föx-flutna årets verksamhet, hvarjemte aflemnades revisorernas
berättelse öfver granskning af räkenskaper och styrelsens förvaltning.
Dessa berättelser skulle tryckas och utdelas bland föi-eningens
medlemrnar. . Förutom två af föreningen valde revisorer, hade äfven stadsfullmägtige
i Göteborg rätt att utse två sådana. Efter verkstäld granskning
skulle revisionsberättelsen öfverlemnas till stadsfullmägtige, som derpå
bestämde angående ansvarsfrihet för den tid revisionen omfattade.

Föreningens inkomster hade utgjorts dels af frivilliga årsbidrag, dels
af räntan å gåfvor och donationer, hvarjemte Göteborgs utskänknings -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

367

aktiebolag årligen lemnat af sina vinstmedel en summa varierande mellan
800 och 1,600 kronor. Ur Renströmska fonden hade föreningen för eu
gång erhållit 15,000 kronor såsom tillfällig hjelp vid iordningställandet
af föreningens år 1894 förvärfvade fastighet. Efter det föreningen fått
emottaga flere större donationer, hade enligt revisorernas berättelse
föreningens kapitalbehållning vid 1897 årsslut uppgått till 187,994 kronor.

Föreningens utgifter under åren 1893—1897 hade belöpt sig till:

år 1893 ........................................................... kr. 13,969: —

» 1894 ........................................................... * 27,114: —

» 1895 ............................................................ » 19,181: —

» 1896 ............................................................ » 20,506: —

» 1897 ............................................................ * 19,575: —

Genom donation egde föreningen sedan år 1894 en egen fastighet,
af gifvarinnan benämnd »Gabriel Lundgrens minne», inom hvilken föreningens
hela verksamhet numera vore förlagd.

Föreningens verksamhet vore fördelad på:

1) Arbetsskolan. Det läge, sades det i berörda skrifvelse, i sakens
natur, att den undervisning, som här meddelades, måste ske efter helt
annan metod än den, som gälde för vanlig slöjd. Man hade bär att göra
med många former af kroppslyten, hvadan metoden måste individualiseras.
Det gälde att taga hänsyn icke allenast till fallenheten, utan äfven
till arten och graden af lytet. Uppmärksamheten måste rigtas på att
genom enkla, sinnrikt konstruerade verktyg vid arbetet söka ersätta den
förlorade eller deformerade lemmen. De vanligast förekommande formerna
af vanförhet vore medfödt kroppslyte (t. ex. saknad af hand^ eller
arm), förlamning i ena eller andra kropp skaf vo.n i följd af i barnaaldern
genomgången hjern- eller ryggmärgssjukdom samt genom olycksfall förorsakad
förlust af en eller annan lem. Härjemte förekomme andra arter af
vanförhet, som kunde vara hinderliga vid utförande af vanliga arbeten.
Hufvudsyftet med skolans verksamhet vore att på möjligast korta tid
bibringa eleverna den högsta grad af yrkesskicklighet för att sätta dem i
stånd att kunna genom eget arbete bereda sig sitt upphälle. De arbeten,
som företrädesvis förekomme inom skolan, vore: för manliga elever:
snickeri, svarfning, rörstolsflätning, korgmakeri, borstbinderi och skomakeri,
samt för gvinliga elever: sömnadsarbeten af alla slag, väfnad och
tricotstickning.

För hvarje arbete, som eleven utförde, erhölle lian betalning med
afdrag af kostnaden för materialet, På detta sätt erhölle eleven alltid
sin ersättning, äfven om arbetet förblefve osåldt. Föreningen stode såsom

368

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

arbetsgivare risken. Under åren 1893—1897 hade till elever för verkstad
arbeten utbetalts följande belopp:

år 1893 ............................................................... kr. 2,749: —

» 1894 .............................................................. » 2,526: —

» 1895 .............................................................. » 2,967: —

» 1896 ............................................................... » 3,473: —

» 1897 ............................................................... » 3,644: —

För elever, hvilka röjt anlag för andra yrken än dem, som läge
inom skolans undervisningsområde, hade föreningen — visserligen i ett
fåtal fall till yrkesmästare erlagt en viss summa för deras vidare utbildning.

Nästan alla elever, som undervisats i de inom skolan förekommande
yrken, hade genom föreningens bemedling erhållit platser hos olika yrkesmästare.
Såväl de elever, som på egen hand ville fortsätta med det
arbete de inlärt, som de, hvilka erhölle platser hos yrkesmästare, försåges
på föreningens bekostnad med erforderliga verktyg. Dessa senare vore
dock föreningens egendom och kunde alltså ej af eleverna försäljas, utan
måste vid dödsfall återlemnas.

Föreningen sökte sörja för elevernas lekamliga behof genom att dagligen
för dem anordna middagsspisning.

Från skolans öppnande den 3 oktober 1885 till 1897 års slut hade
elevantalet utgjort 135. Af dessa hade 22 varit enarmade och 27 haft ena
armén obrukbar i följd af genomgången sjukdom i centralorganen. De
Övriga hade varit behäftade med olika lyten, som i mer eller mindre grad
försvårat deras antagande i vanliga yrken. Undervisningen bestrede&s af
föreståndarinnan, två lärarinnor och timlärare i olika yrken. Skolans
arbeten afyttrades dels genom en vid jultiden anordnad utställning, dels
genom försäljning i skolans lokal. För att underlätta intagandet af elever
från närgränsande län hade Göteborgs läns landsting alltsedan år 1885
och Elfsborgs läns landsting sedan år 1895 beviljat hvartdera 800 kronors
årliga anslag, hvilka dock uteslutande vore afsedda för elevers från
nämnda län uppehälle och vistelse i Göteborg m. m., hvadan af dessa
anslag ej den minsta fördel kommit föreningen till godo. Anslagen utanordnades
på det vilkor, att landstingen bidroge med två tredjedelar,
såvida den kommun den vanföre tillhörde eller enskild person förblinda
sig att bidraga med en tredjedel.

2) Föreningens orthopediska poliklinik. Nyttan af denna högst vigtiga
del af föreningens verksamhet vore, anfördes det vidare, påtaglig.
En missbildning, som hos ett barn i tid blefve observerad, kunde mången

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

369

gång genom ändamålsenlig orthopedisk behandling, om icke helt och
hållet häfvas, åtminstone betydligt förbättras. Den mera burgne försummade
ej heller att för sitt missbildade barn söka den hjelp, som i detta
hänseende vore möjlig, men för den fattige stälde sig saken annorlunda.
Betydande svårigheter uppstode ofta för den senare att från den offentliga
fattigvårdens sida erhålla de kostsamma bandager, som för ett konseqvent
genomförande af en dylik behandling vore nödvändiga. Liknande förhållanden
egde rum vid ett genom sjukdom eller olycksfall ådraget lyte. Fattigvården,
förut nog betungad, kunde ej i hvarje sådant fall lemna hjelp. Det
vore alltså uppenbart, hvilken betydelse föreningens verksamhet i detta hänseende
hade, då den icke allenast underlättade tillfället för den fattige att i tid
erhålla lämplig behandling, utan äfven förhjelpte honom att erhålla kostnadsfria
bandager och öfriga hjelpmedel, som kunde bidraga att lindra
hans lyte.

Den orthopediska polikliniken, helt och hållet anordnad efter sin
danska förebild, hade öppnats år 1890 och vore sedan år 1894 inrymd i
föreningens egendom »Gabriel Lundgrens minne». Den vore öppen två
dagar i veckan och sköttes af två läkare. Från år 1890 till 1897 års
slut hade den varit besökt af 618 patienter (barn och äldre personer).
Kostnaden för densamma hade under dessa år uppgått till:

år 1890 ........................................................... kr. 2,194: —

» 1891 ........................................................... * M08: “

» 1892 ......................................................... » 2,053: “

» 1893 ............................................................. » 2,312: —

» 1894 ........................................................... * 2,483: —

» 1895 ........................................................... » 2,791: —

» 1896 ............................................................. * 2,749: —

» 1897 .............................................................. » 2,347: —

Förutom nu beskrifva Göteborgs förening hade i Sverige bildats liknande
föreningar i Karlskrona år 1895, i Helsingborg år 1897 och i
Stockholm år 1891. Angående dessa föreningar, som ännu ej hade ordnade
orthopediska kliniker vid sidan af sin öfriga verksamhet, ville sökandena
lemna följande redogörelse:

»Föreningen till bistånd åt vanföra och, lyfta i Karlskrona.»

På initiativ af en enskild man inom Karlskrona samhälle hade redan
den 8 april 1885, mera på försök, öppnats en arbetsskola för vanföra.
Denna hade likväl trädt i verksamhet först den 19 oktober samma år,
Bill. till Riksd. Prot. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 9 Häft. 47

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

37Ö

sedan läraren för densamma genomgått en fullständig kurs vid arbetsskolan
i Köpenhamn. Den 6 mars 1886 hade föreningen med nyss angifna
namn bildats. Föreningens stadgar hade dock antagits först den
24 mars 1887. Oaktadt de små tillgångar, öfver Indika föreningen haft
att förfoga, hade den dock utöfvat en välsignelserik verksamhet, hvarom
dess årsberättelser bure vittne. Föreningens kapital hade vid 1897 års
slut uppgått till 7,623 kronor. Frivilliga årsbidrag hade utgjort under
år 1896 164 kronor samt under år 1897 148 kronor. Elevantalet hade
från skolans öppnande till 1897 års slut 31, deraf fem varit
enarmade och de öfriga på annat sätt lytta. Under åren 1893—1897
hade föreningen haft följande utgifter:

år 1893 ............................ kr. 630: —

* 1894 .................................................................. » 834: —

» 1895 .................................................................. » 700: —

* 1896 ................................................................ » 599: —

» 1897 ................................................................ » 281: —

verksamhet måst betydligt inskränkas.

*Föreningen för bistånd åt vanföra i Skåne» — med arbetsskola och
styrelse i Helsingborg.

. Denna förening hade stiftats den 17 september 1887, då stadgar antagits
och styrelse valts. Dess arbetsskola, vid hvilken föreståndarinna,
biträdande lärarinnor och lärare vore anstälda, hade öppnats den 15 november
1887. Föreningen, som utvecklat en rastlös verksamhet, hade
rönt liflig uppmuntran och kraftigt understöd såväl från staden Helsingborg
som från angränsande län. Första året hade insamlats ett grundkapital
af 15,385 kronor och utgifterna under samma år hade belöpt
sig till 1,267 kronor. Redan andra året, 1888, hade utgifterna stigit till
7,361 kronor. Af denna summaa hade likväl utbetalts 623 kronor till eleverna
för verkstälda arbeten. År 1889 hade föreningen af Helsingborgs
sparbank erbjudits ett lån å 30,000 kronor på det billiga vilkoret af 3%
ränta, hvarjemte stadsfullmägtige i nämnda stad beviljat fri tomt på
stadens mark. På grund af detta tillmötesgående från stadens sida hade
redan den 1 april 1890 arbetsskolan kunnat inrymmas i föreningens eget
hus, deri plats äfven kunnat beredas för ett internat. Såsom ett erkännande
af föreningens verksamhet hade Malmöhus läns landsting under flera
år lemnat anslag, som under hvart af de senaste åren uppgått till 2,000
kronor. Äfven Kristianstads läns landsting hade ett och annat år medelst

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

371

anslag, dock till mindre belopp, gifvit stöd åt föreningens verksamhet.
Föreningens utgifter hade uppgått till:

år	1890 ..........................	............................. kr.	7,957	—
»	1891 ..........................	.............................. »	11,680	—
»	1892 ................	»	10,638	—
»	1893 .............................	»	10,805	—
»	1894 .......................	»	8,259	—
»	1895	t	9,027	_
»	1896 .............................	»	8,257	—
»	1897 ............................	.............................. »	8,059	—

Från arbetsskolans öppnande till 1897 års slut hade denna varit
besökt af 116 elever, deraf 9 enarmade. Fri middagsspisning lemnades
eleverna äfven här. Föreningens tillgångar hade den 31 december 1897
utgjort 60,325 kronor; frivilliga årsbidrag hade under år 1896 influtit till
belopp af 1,300 kronor och under år 1897 till belopp af 1,380 kronor.
Redan i 1895 års berättelse hade styrelsen nödgats uttala sitt bekymmer
öfver, att föreningens tillgångar varit så begränsade, att den ej såge sig
i stånd att tillgodose alla hjelpsökandes kraf. Den omständighet, att denna
förening erbjöde hem för de vanföra, hade medfört, att äfven af många vanföra,
som vore bosatta utom Skåne, sökts föreningens hjelp, hvilken ock
reglementsenligt kunnat lemnas. Då således skäl vore att antaga, att
föreningens verksamhet framgent komme att utvecklas, då föreningen hade
en skuld af 30,000 kronor, som så småningom måste gäldas, då för en
följ drigtig utveckling af föreningens verksamhet torde vara erforderligt,
att i föreningens fastighet inrättades arbetsstugor, der utgångna elever,
hvilka icke annorstädes vunnit anställning, kunde lemnas tillfälle att förtjena
sitt uppehälle och hvilkas inrättande med stöd af uppgjordt förslag
syntes böra beräknas till 10,000 kronor, och då det slutligen, om det ock
kunde förväntas, att årsbidrag till föreningen från landstingen i Skåne
fortfarande komme att utgå, torde böra förutses, att frivilliga bidrag från
enskilde och inrättningar ej komme att framgent så rikligt till föreningen
inflyta som hittills, ansåge denna förenings styrelse, att det, för att föreningens
framtida verksamhet skulle varda tryggad, kräfdes årligt understöd
af staten till belopp af minst 8,000 kronor.

»Föreningen för bistånd åt hytta och vanföra i Stockholm».

Denna förening hade under ofvan angifna namn bildats den 8 mars
1891, men dess stadgar hade antagits först den 14 december samma år.

372 Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Följande år den 12 januari hade dess arbetsskola öppnats. Redan under
första året hade mottagits 25 elever. Genom kraftigt understöd af stadens
läkare och andra för saken nitälskande personer hade under år 1891 insamlats
ett grundkapital af 22,000 kronor, med hvilken summa föreningens
verksamhet tagit sin början. Den 31 december 1892 hade kapitalet ökats
till 28,176 kronor. Sedan hade visserligen kapitalet ökats, så att det vid
1897 års slut uppgått till 82,368 kronor, men föreningens tillgångar hade
också i hög grad tagits i anspråk för dess verksamhet, såsom framginge
deraf, att föreningens utgifter belöpt sig till

år	1892 ..................	.......................... kr.	4,087
»	1893 ..........................	»	6,521
	1894 ....................	.................... ........ >	8,493
	1895 .......................	......................... »	9,407
»	1896 ......................	........................ »	12,528
»	1897 ......................	........................... »	14,204

Dessa siffror visade, att föreningen i längden svårligen kunde uppehålla
sin verksamhet i den fastslagna rigtningen utan att komma i åtnjutande
af offentligt understöd. För verkstälda arbeten hade till arbetsskolans
elever utbetalts:

år 1892 .............................................................. kr. 508: —

» 1893 ............................................................... » 911; —

8 1894 ............................................................. » 1,320: —

» 1895 ............................................................... » 1,769: —

» 1896 ............................................................ » 2,706: —

» 1897 ............................................................ » 2,844: —

Elevantalet hade från arbetsskolans öppnande till 1897 års slut utgjort
91, deraf flere varit enarmade och halfsidigt förlamade. Som föreningen
lemnats tillfälle att sända elever, som varit i behof af orthopedisk behandling,
till den långt före skolans grundande inrättade orthopediska
polikliniken i Stockholm, hade föreningen ej ansett nödigt att inrätta en
egen orthopedisk poliklinik.

Då de olika föreningarna, hvilkas verksamhet nu berörts, hade samma
syftemål, följde deraf, att deras stadgar vore i hufvudsak öfverensstämmande.
Fn § vore gemensam för dem alla, den nemligen, att föreningarnas
uppgift icke vore att träda i den allmänna fattigvårdens ställe, utan
att framför allt sätta den vanföre i det läge, att fattigunderstöd för honom
måtte kunna undvikas.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

373

Granskade man nu de olika föreningarnas ekonomiska ställning, framginge,
att Göteborgsföreningen i följd af sitt större kapital vore i ekonomiskt
hänseende bäst lottad. Men genom sin orthopediska poliklinik både
den också betydligt belastat sin budget. Det vore derför ett lifsvilkor
för föreningen att erhålla ett offentligt understöd, såvidt densamma skulle
kunna ostördt fortsätta sin verksamhet.

Redan 1895 års revisorer anmärkte, att föreningens kapitalställning
betydligt rubbats, i det behållningen då utvisade en minskning af. nära

3,000 kronor, och samma anmärkning upprepades år 1896, då minskningen
belöpte sig till 1,536 kronor. Visserligen hade dessa missförhållanden
senare utjemnats genom en donation, men på dylika lyckliga omständigheter
kunde icke i längden byggas.

Hvad de öfriga föreningarnas ställning vidkomme, framginge äfven
tydligt, att dessa vore i behof af ett säkrare understöd, än som vore att förvänta
från en oberäknelig allmänhet. För alla föreningar gälde den iakttagelsen,
att under de första åren, medan allmänhetens intresse ännu vore
varmt för den goda saken, de alla fått röna stora bevis på välvilja både
i pekuniärt och annat hänseende. Men i den mån allmänhetens intresse
började aftaga, minskades bidragen från densamma. Förut betalande ledamöter
utginge af en eller annan anledning, utan att nya ledamöter inträdde
i samma mån, dödsfall inträffade, allt omständigheter, som verkade minskning
af föreningarnas inkomster. Men å andra sidan stäldes stegrade kraf
på hjelp från föreningarna. Arbetsbefolkningen ökades i de större städerna
genom de stora industriella anläggningar, som der uppstode. I dessa fabriker
inträffade ofta olycksfall, som toge föreningarnas bistånd i anspråk.

Någon fullt användbar statistik för belysning af de förhållanden, som
läge till grund för ifrågavarande framställning, funnes, sades det vidare,
icke att tillgå, enär uppgifter alldeles saknades om antalet af t. ex. sådana,
som genom sjukdomar i centralorganen blifvit förlamade i ena eller andra
sidan. Deremot lemnade medicinalstyrelsens berättelser en belysande inblick
i denna fråga; och kunde af dessa inhemtas, att under femårsperioden
1891—1895 å patienter, för olika orsaker intagna å landets sjukvårdsinrättningar,
gjorts ett stort antal operationer å de öfre och nedre
extremiteterna, hvilka operationer kunde anses medföra absolut vanförhet.
Derjemte förekomme en mängd andra skador å händer, fötter och andra
delar af kroppen, som i mer eller mindre mån försvårade för den skadade
utöfvandet af hans forna yrke. För nämnda femårsperiod hänvisades till
följande tablå:

374

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

år 1891 1892

Amputation å öfverarm ...................... 21 23

» » underarm.................... 35 55

» » lår.................................. 83 100

» » underben..................... 90 78

Exarticulation å handled .................. — —

» » armbågsled............... — —

Summa 229 256

Smärre operationer å fötter och händer,
som verkade hindrande vid
återtagandet af den föregående
sysselsättningen .................................. 382 446

1893	1894	1895
28	21	28
18	45	41
103	83	93
96	101	119
15	21	11
1	1	2
261	272	294.
457	402	463.

Yrkesinspektionens verksamhet lemnade i fråga om olycksfall under arbete
några uppgifter, som kunde vara af intresse, om de också, då flere af
dessa genom olycksfall skadade aterfunnes såsom vårdade å sjukvårdsinrättningarna,
icke vore fullt lämpliga såsom statistiskt material. Enligt
yrkesinspektörernas berättelser hade inträffat

år 1892 ....................... 791 olycksfall (dervid 33 dött)

» 1893 ........................ 696 » ( » 42 » )

» 1894 ...................... 1,042 » ( » 34 » )

» 1895 ........................ 1,392 » ( » 63 » )

»'' 1896 ...................... 1,479 » ( » 74 » ). I

I fortsättningen af berörda skrifvelse hette det vidare: »Den vanföres
lott är i och för sig ofta bitter nog. Dock går pröfningen lättare att bära
för den, som antingen är född med sitt lyte eller genom sjukdom i barnaåldern
ådragit sig detsamma. Dessa fördraga sitt lyte i regeln lätt och
synas ej vidare reflektera öfver sitt sysslolösa lif. Men den deremot, som
vid en framskriden ålder (20 30 ar) träffas af ett olycksfall, hvarigenom

han förlorar en arm, hand eller ben, är långt mera beklagansvärd. Redan
den psykiska depression, som åtföljer en större eller mindre operation,
verkar ofta djupt ingripande; och det är ej att undra öfver, om han vid
utträdet från sjukhuset känner sig modlös öfver de dystra framtidsutsigter,
som vänta. Det är just da, ja, sa att säga, vid sjukhusets port, som han
behöfver stödjande och uppmuntrande tagas om hand, på det han ej må
frestas att hemfalla åt en demoraliserande sysslolöshet. Att i dylika fall
tråda räddande emellan är också, vid sidan af många andra, en af föreningarnas
vackraste uppgifter. Man behöfver blott genomläsa föreningar -

Statsutskottets Utlåtande N:o fl.

375

nas årsberättelser för att finna, huru inånga enarmade, som genom deras
arbetsskolor blifvit satta i det lyckliga läge, att de numera sjelfva genom
eget arbete kunna försörja sig. Denna föreningarnas stora betydelse i
socialt hänseende kan derför ej nog kraftigt framhållas.»

Härefter förekomme uti förevarande skrifvelse en redogörelse för
hvad i Danmark, Finland och Norge blifvit från statens sida gjordt för
de i dessa länder befintliga föreningarna med enahanda syftemål som de
här ifrågavarande; och inhemtades häraf, att den danska staten redan tidigt,
till och med i föreningens tredje arbetsår, 1874, understödt dess verksamhet
med ett anslag af 2,000 kronor, hvilket år 1877 höjts till 4,000 kronor,
år 1890 till 15,000 kronor och år 1894 till 22,500 kronor, hvilken
sistnämnda summa föreningen fortfarande åtnjöte i årligt anslag. I
Finland hade man äfven tidigt ansett sig böra understödja den finska
föreningen, hvars verksamhet vore förlagd till Helsingfors. I föreningens
tredje arbetsår, 1893, hade kejserliga senaten beviljat föreningen ett
anslag af 3,000 mark, som redan året derpå höjts till 7,000 mark att utgå
årligen under lem år. Efter dessa fem år hade anslaget höjts till 12,000
mark. Derjemte hade föreningen beviljats ett räntefritt lån å 110,000
mark för uppförande af eget hus och utan åt erbetalningsskyldighet. Hvad
slutligen Kristiania för eningen anginge, hade den i sitt andra verksamhetsar,
1893, af Norges Storting beviljats ett anslag af 960 kronor, som året derpå
höjts till 1,500 kronor och för närvarande utginge med 2,500 kronor.
Men dessa anslag betydde dock föga, jemfördt med den summa, som tillfallit
föreningen genom Konungens storsinnade handling att till föreningen
skänka hela jubileumsfonden —- 300,000 kronor. Det vore uppenbart,
hvilket mägtigt inflytande denna Konungens handling koinme att utöfva
på föreningens utveckling. Derigenom rigtades med ens hela landets
uppmärksamhet på en sak, som, hur behjertansvärd den än vore, skulle
behöfva åratal för att intränga i folkmedvetandet.

Sökandena hade slutligen anfört, att de ville erinra: att föreningarna
för bistånd åt vanföra, efter hvad genom nu återgifna framställning torde
vara ådagalagdt, utöfvat stor och välsignelserik nytta, _ särskilt för den
fattigare befolkningen; att åt liknande föreningar i de öfriga skandinaviska
länderna samt i Finland frikostiga anslag beviljats för deras fortsatta verksamhet;
samt att i Sverige anstalter för sinnessjuka, blinda, döfstumma,
idioter och — från år 1898 — epileptiska sinnesslöa barn åtnjöte anslag
från statens sida, hvadan således rättvisa och billighet syntes bjuda, att
de i Sverige befintliga föreningarna för bistånd åt vanföra äfven måtte erhålla
samma förmån; och hemstälde sökandena, att Kongl. Maj:t matte hos
ltiksdagcn väcka proposition derom, att ett årligt statsunderstöd af minst

376

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

25,000 kronor, såsom nödvändigt för att föreningarna skulle kunna ostördt
fortsätta sin verksamhet, måtte beviljas samma föreningar till fördelning
dem emellan på det sätt Kongl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma.

Vid ansökningen både fogats tryckta berättelser angående föreningarnas
verksamhet under år 1898.

Pa grund af erhallna remisser hade utlåtanden i ämnet afgifvits af
öfverståthållareembetet samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs
och Bohus län, Malmöhus län och Blekinge län, hvilka myndigheter dervid
anfört i hufvudsak följande.

_ Ofverståthållareembetet: De ifrågavarande föreningarnas ändamål vore
angifyet genom deras benämning; dock ville embetet ur stadgarne för
föreningen i Stockholm framhålla, hurusom denna förening hade till syfte
att bistå obemedlade lytta och vanföra, men andligt normala personer
genom att meddela dem ändamålsenlig undervisning i slöjd och utveckla
dem till den skicklighet och de färdigheter, som lämpade sig för deras
anlag, krafter och kroppstillstånd, så att de i möjligaste måtto sattes i
tillfälle att försörja sig sjelfva, i hvilket hänseende föreningen jemväl ville
söka anskaffa lämpliga platser åt utlärda elever.

Om ock de ifrågavarande föreningarnas syftemål vore af beskaffenhet
att närmast falla inom den enskilda välgörenhetens område, syntes det
dock uppenbart, att staten, i hvars intresse det läge, att dess medlemmar
erhölle erforderlig undervisning och utbildning och som i sådant hänseende
. tillgodosåge såväl den allmänna som vissa slag af den abnorma
undervisningen, hade grundad anledning att jemväl understödja den verksamhet,
som afsage att bereda lytta och vanföra sådan undervisning och
utbildning, som vore nödig för att de skulle kunna blifva nyttiga samhällsmedlemmar.

Ofverståthållareembetet ville derför för sin del tillstyrka, att till Riksdagen
aflätes proposition om årligt statsunderstöd åt de i Sverige redan
befintliga och möjligen blifvande nya föreningar för bistånd åt vanföra
och lytta.

Beträffande det af sökandena ifrågasatta beloppet 25,000 kronor,
kunde detsamma, med hänsyn till föreningarnas årsutgifter för verksamheten,
hvilka år 1897 uppgått till nära 45,000 kronor, väl icke anses för
högt, derest verksamheten skulle i någon väsentlig mån kunna utvidgas;
dock ansåge öfverståthållareembetet, att anslaget till hvarje anstalt borde,
i öfverensstämmelse med hvad som gälde för anslag åt anstalter för sinnesslöa,
begränsas till visst belopp för år eller halfår och till viss bestämd
maximitid för hvarje elev och såsom vilkor föreskrifvas, att anstalten
skulle vara underkastad lämplig inspektion och skyldighet att aflemna

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

377

års- eller halfårsredogörelse för anstaltens verksamhet och förvaltning.
Derjemte och då, hvad beträffade föreningen i Stockholm, dennas verksamhet
enligt stadgande företrädesvis afsåge hufvudstaden och endast undantagsvis
personer från annan ort, men en dylik inskränkning icke syntes
vara öfverensstämmande med förmånen af statsunderstöd, ansåge öfverståthållareembetet,
att såsom ytterligare vilkor för statsunderstöds åtnjutande
borde stadgas, att tillträde till anstalten skulle vara oberoende af
den inträdessökandes boningsort.

Kongl. Maj ds befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län: Det

synnerligen behjertansvärda ändamål, för hvilket föreningarna redan
under flere år verkat, vore otvifvelaktigt väl värdt att kraftigt understödjas.
Af de i den gjorda framställningen förekommande redogörelser
för föreningarnas verksamhet framginge, att krafven på hjelp från föreningarna
år från år stegrats. Ehuru från enskilda personer en storartad
offervillighet till förmån för föreningarna gjort sig gällande, hade föreningarna
likväl icke kunnat fylla alla dessa kraf; och vid flere tillfällen syntes
föreningarnas tillgångar hafva mast tagas i anspråk i långt högre grad
än som för deras ekonomiska trygghet varit gagneligt.. Det vore derför
tvifvel underkastadt, att föreningarna äfven för framtiden skulle lyckas
att endast med de medel, som genom den enskilda offervilligheten tillfördes
dem, bereda hjelp och bistånd i den omfattning, som vore önskvärd;
och enda medlet för förverkligandet häraf syntes vara, att föreningarna
sattes i tillfälle att under vissa betingelser komma i åtnjutande af en redan
på förhand beräknelig inkomst. I sådant syfte borde staten, ^enligt Kongl.
Majt:s befallnitigshafvandes förmenande, understödja medelst årliga anslag,
hvilka lämpligen borde utgå med visst belopp för hvar och en af det antal
personer, som under nästföregående år städse njutit undervisning vid föreningens
arbetsskola eller varit å dess orthopediska poliklinik såsom patient
intagen. För åtnjutande af sadant statsunderstöd borde derjemte, enligt
samma embetsmyndighets åsigt, föreskrifvas, att föreningen skulle vara
underkastad den inspektion, Kongl. Maj:t kunde finna godt förordna, samt
skyldig att afgifva redogörelse för sin verksamhet och förvaltning.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande ville alltså hemställa, att Kongl.
Maj:t måtte till Riksdagen aflåta proposition om beviljande till understöd
åt de i riket befintliga föreningarna för bistånd åt vanföra af ett anslag
å 25,000 kronor eller det belopp, som för ändamålet kunde anses erforderligt.

Konql. Maj ds befallningshafvande i Malmöhus län: Ehuru ifrågavarande‘framställning
icke innefattade en fullständig statistik angående
antalet vanföra och lytta, framginge dock, att sådana funnes till stort

Bill. Ull BUcstl. Prut. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 9 Häft. 48

378

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

antal, likasom att deras hårda öde kunde mildras dels genom förbättring
af det kroppsliga lytet och dels derigenom att de finge lära ett yrke,
medelst h vilket de kunde sjelfva bidraga till sitt uppehälle. Att omsorgen
om de vanföras och lyttas behandling skulle direkt utöfvas af staten,
borde, enligt Kongl. Maj:ts befallningshafvandes mening, ej ifrågakomma,
och atf denna omsorg skulle åläggas kommunerna såsom en skyldighet,
ansåge samma embetsmyndighet åtminstone ännu ej kunna ifrågasättas.
Den verksamhet, som i antydda afseendet vöre af nöden, måste således
för närvarande tillkomma den enskilda välgörenheten, antingen helt och
hållet enskildt eller ock genom derför bildade föreningar, men det syntes,
som. om staten icke borde undandraga sig att genom något bidrag understödja
föreningar i deras verksamhet för vanföras och lyttas hjelpande.
Olika meningar kunde dock råda, huruvida statens understöd borde, såsom
sökandena föreslagit, lemnas genom ett bestämdt, mellan föreningarna
delad t. anslag eller genom ett för hvarje förening bestämdt anslag eller
huruvida understödet borde till förening utgå såsom ett bestämdt årligt
anslag för hvarje lytt eller vanför, som å föreningens anstalt varit föremål
för omvårdnad, dervid möjlighet funnes dels att låta anslaget utgå
med högre eller lägre belopp, allt eftersom den vanföre varit helt och
hållet intagen å arbetshem eller endast å sådant åtnjutit undervisning,
dels att låta någon de! af understödet användas till minskning af det bidrag,
som af vederbörande fångvårdsstyrelse tilläfventyrs skolat erläggas.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande ville för sin del gifva företräde åt den
senare utvägen, helst, derest särskildt fast anslag lemnades åt hvarje förening
och detta bestämdes till hvad som erfordrades utöfver enskilda och
kommunala bidrag, enskildas och kommuners intresse att bidraga till föreningarnas
verksamhet måste slappas.

I hvad fall som helst syntes föreningarnas arbetshem och poliklinik
höra underkastas någon inspektion från statens sida för lämplig kontroll
öfver anslagets rätta användande.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som i ärendets nuvarande skick
icke tilltrodde sig att yttra sig om det belopp, hvarmed statsbidrag
borde utgå, eller om de vilkor, som för åtnjutande af sådant borde uppställas,
hemstälde, att Kong]. Maj:t måtte vidtaga åtgärd för att åt föreningar
för bistånd åt vanföra och lytta bereda något understöd af statsmedel
.

Kongl. Maj:ts befallning shaj vande i Blekinge län: I arbetsskolan
för vanföra och lytta i Karlskrona hade, enligt vederbörande styrelsers
årsberättelser, elevantalet utgjort 9 till 13 år 1886, 12 år 1887 8 år
1888, 7 år 1889, 7 år 1890, 2 till 4 år 1891, 7 år 1892, 7 år 1893, 5
år 1894, 4 år 1895, 4 år 1896, 3 till 4 år 1897 och 3 år 1898. Under

Statsutskottets Utlåtande N:o !).

379

sistnämnda år hade föreningen för bistånd åt vanföra och lyfta i Karlskrona
beslutit att tills vidare upphöra med sin verksamhet. Skälen till
detta beslut hade uppgifvits vara, att arbetsskolans lärare uppsagt sin
plats och afflyttat till annan ort, att elevantalet vore för ringa för att
motsvara föreningens uppoffringar och att föreningen misslyckats i sina
försök att erhålla bättre lokal för skolan än den förut innehafda, hvilken
icke varit för ändamålet lämplig.

Då det ändamål, för hvilket föreningarna för bistånd åt vanföra bildats,
måste anses såsom synnerligen behjertansvärdt och välvärdt, att staten
till dess förverkligande bidroge, och då vidare sådant bidrag syntes vara
nödi°t, för att föreningarna skulle kunna fortsätta med sin verksamhet,
hemstälde Kongl. Maj:ts befallningshafvande, det Kongl. Maj:t, med föranledande
af den i ärendet gjorda ansökningen, måtte väcka proposition
hos Riksdagen derom, att ett årligt statsunderstöd af 25,000 kronor
måtte ställas till Kongl. Maj:ts förfogande för att, efter de grunder och
under de vilkor Kongl. Maj:t pröfvade skäligt bestämma, tilldelas de i
Sverige befintliga föreningar för bistånd åt vanföra.

För eo-en del har departementschefen till en början erinrat, hurusom
för närvarande icke funnes någon allmänt gällande föreskrift om särskild
undervisning för sådana olyckliga, som uti ifrågavarande framställning
afsåges. I gällande fattigvårdsförordning stadgades att, då någon i följd
af vanförhet eller lyte vore oförmögen att genom arbete förvärfva hvad
till lifvets uppehållande oundgängligen erfordrades och lian saknade egna
medel samt underhåll och vård af annan, nödtorftig fattigvård skulle
honom lemnas. Men hvarken fattigvardssamhålle ellei annan kunde alåggas
att bereda dylik person tillfälle att få lära ett yrke, genom hvilket han
kunde sjelf förtjena sitt uppehälle eller åtminstone efter måttet af krafter
och begåfning dertill bidraga.

Det läge dock i statens intresse, att så många som möjligt af dess
medborgare&fostrades att blifva nyttiga samhällsmedlemmar; och det tillhörde,
enligt departementschefens förmenande, i allt fall en kristen stats
uppgifter att bidraga dertill, att de i kroppsligt eller andligt afseende
icke* normalt utvecklades olyckliga belägenhet mildrades så mycket, som
omständigheterna kunde medgifva. Derför hade staten icke inskränkt sig
allenast till främjande af den allmänna folkundervisningen, utan i vårt
land utgåfves äfven årligen af statsmedel stora summor till läroanstalter
för döfstumma, blinda och sinnesslöa, åt hvilka såmedelst bibringades såväl
boklig undervisning som undervisning i kroppsligt arbete. Särskilt
i de läroanstalter, som vore anordnade för abnorma barn, intoge slöjdundervisningen
eif framstående rum. Rättvisa och billighet krtfde, att

380

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

staten bidroge till anskaffande af sådan undervisning äfven åt vanföra
och lyfta.

Departementschefen ansåge dock, att staten icke, åtminstone ej för
närvarande, direkt borde vidtaga anordningar, hvarigenom vare sig obemedlad^
vanföra och lyfta eller bemedlade sådana kunde erhålla den

undervisning, hvarom här vore fråga. Den enskilda välgörenheten hade

tagit kraftigt om hand den verksamhet, som vore erforderlig för att gifva

dn vanföra och lyfta sådan utbildning, att äfven de måtte kunna egna

sig åt gagneliga sysselsättningar, och det borde, enligt departementschefens
mening, åtminstone tills vidare, så fortfara. Men staten syntes böra understödja
de enskilda personer och föreningar, som gjort till sin uppgift att
sätta sådana olyckliga i stånd att genom nyttigt arbete fylla sin tid och,
i fall af behof, förtjena hvad till lifvets nödtorft hörde.

I hvilken utsträckning detta statens understöd lämpligast borde gifvas,
kunde vara tveksamt. Då emellertid erfarenheten rörande de vanföras och
lyttas undervisning vore jemförelsevis ringa, trodde departementschefen
tiden ännu ej vara inne att bevilja anslag af statsmedel att i allmänhet
utgå till skolor för vanföra och lyfta, såväl de redan befintliga som dem,
hvilka framdeles kunde varda inrättade, och att för sådant ändamål utfärda
en allmän författning om dylikt anslag, utan ansåge departementschefen
för närvarande statsunderstöd böra beredas endast åt de läroanstalter af
ifrågavarande slag, för hvilkas uppehållande bidrag nu blifvit begärdt
och hvilka, på grund af de utaf departementschefen lemnade redogörelser
för dessa skolor, samtliga syntes honom förtjenta att uppmuntras. Härvid
ansåge departementschefen sig böra anmärka, att arbetsskolan i Karlskrona
för vanföra och lyfta, hvilken för närvarande syntes, på grund
af nämnda under år 1898 fattade beslut, vara instäld, dock enligt
departementschefens åsigt åter skulle komma i gång, derest gynsamma
förhållanden derför inträdde; hvadan hinder ej borde möta att tilldela
jemväl denna skola bidrag, att utgå sedan hon återtagit sin verksamhet.

Ett sådant bidrag, som departementschefen nu omnämnt, syntes icke
för närvarande böra uppföras a ordinarie stat. Den sak, hvarom fråga
vore, befunne sig nemligen ännu i outveckladt skick, och man saknade
tillräcklig erfarenhet och sakkunskap för bestämmande, med större säkerhet,
af lämpliga grunder för beräkningen af statsanslaget och vilkor för
detsammas åtnjutande. Det anslagsbelopp, som kunde finnas vara erforderligt,
borde derför, enligt departementschefens mening, åtminstone tills
vidare uppföras allenast på extra stat.

För närvarande syntes utdelandet af statsunderstöd lämpligen böra
ske sålunda, att hvarje af de sökande föreningarna erhölle ett visst be -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

381

lopp för hvar och en person, som undervisades vid föreningens skola,
samt likaledes ett visst belopp för hvar och en person, som jemte undervisning
erhölle på föreningens bekostnad bostad eller föda eller båda dessa
förmåner. Genom en sådan fördelningsgrund bereddes de särskilda föreningarna
full rättvisa, då hvarje skola blefve tillgodosedd i mån af dess
storlek och omfattning, på samma gång som härigenom vunnes enkelhet
och reda i afseende å statsbidragets beräknande.

Beträffande åter det belopp, som borde beräknas för hvarje af nämnda
personer, ville departementschefen erinra derom, att i fråga om döfstumma
och sinnesslöa statsbidrag utginge med 250 kronor, för år räknadt, för
hvarje barn, som åtnjöte undervisning och underhåll inom af landsting anordnad
skola, och med 125 kronor om året för hvarje barn, som i skolan
erhölle endast undervisning, samt att, när fråga vore om enskilda skolor,
statsbidraget utginge i förra fallet med 100 kronor och i senare fallet med
50 kronor årligen. Hvad sålunda gälde för nämnda enskilda skolor, syntes
departementschefen kunna tillämpas i nu förevarande fall, så mycket hellre
som åtminstone vissa af eleverna uti ifrågavarande läroanstalter åtnjöte,
jemte undervisning, äfven andra förmåner, såsom middagsspisning, bostad och
stundom fullt underhåll på vederbörande förenings bekostnad. Bidrag af
statsmedel skulle sålunda kunna utgå med 50 kronor, för år räknadt, för
hvarje vanför eller lytt person, som uti någon af ifrågavarande läroanstalter
erhölle undervisning, samt derutöfver för hvarje person, åt hvilken
af vederbörande förening anskaffades någon eller några af förenämnda
förmåner, ett deremot afpassadt belopp, dock ej öfverstigande 50 kronor
årligen. Då statsbidragets hufvudsakliga ändamål skulle vara att underlätta
ifrågavarande föreningars uppgift att lära vanföra och lyfta att
utföra för dem lämpliga kroppsliga arbeten, på det de måtte kunna på
gagneligt sätt använda sin tid, borde, enligt departementschefens åsigt,
vid beräkning af bidragets storlek icke medtagas andra personer än dem,
som verkligen erhölle undervisning i eu förenings arbetsskola. Sålunda
borde icke beräknas sådana personer, som på föreningens bekostnad åtnjöte
endast läkarevård.

Departementschefen ansåge vidare, att det vore lämpligast, att utbetalningen
skedde halfårsvis och att anslaget för hvarje halfår beräknades efter
antalet af lärjungar, som under halfåret åtnjutit undervisning under minst
tre månader. Med afseende nemligen derå, att antalet elever under loppet
af ett år vexlade ganska mycket, syntes en rättvisare fördelning af statsbidraget
kunna ske, om detsamma utdelades halfårsvis i stället för t. ex.
hvarje helt år. Vilkor åter i fråga om minimitid af undervisning vore,
enligt departementschefens åsigt, nödvändigt för att förekomma missbruk.

382

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Ytterligare ville departementschefen anmärka, att, derest bidrag af
statsmedel koinme att lemnas till ifrågavarande läroanstalter, staten, enligt
hans mening, borde tillerkännas rätt att öfvervaka, att bidragen medförde
det gagn, hvilket de vore afsedda att bereda. Detta syntes honom lämpligast
kunna ske derigenom, att bestämmelse meddelades om rätt för statsmyndigheterna
att anställa inspektioner öfver de särskilda anstalterna, när
sadant ansåges af behofvet påkalladt, samt om skyldighet för anstalternas
styrelser att till ecklesiastikdepartementet insända årsredogörelser för anstalternas
verksamhet.

Vid beräkning af storleken af det anslag, som vore erforderligt för
utdelande af statsbidrag i enlighet med de af departementschefen nu
nämnda grunder, ville departementschefen utgå från det antal elever, som
enligt årsredogörelserna för ifrågavarande läroanstalters verksamhet under
år 1898 åtnjutit undervisning i anstalterna. Nämnda år hade uti anstalten
i Göteborg undervisats omkring 30, i Helsingborg 31 och i Stockholm 41,
eller tillhopa omkring 101 elever. Beräknade man statsbidrag för en hvar
af dessa elever till 75 kronor årligen, skulle det erforderliga statsanslaget
uppgå till 7,575 kronor. Men då antagligt vore att, om statsbidrag till
anstalternas uppehållande beviljades, elevantalet vid nyssnämnda tre anstalter
komme att hastigt tillväxa och att jemväl anstalten i Karlskrona
återupptoge sin verksamhet, samt då anställande af erforderliga inspektioner
äfven medförde åtskilliga kostnader, ansåge departementschefen
statsanslagets belopp böra bestämmas till 10,000 kronor.

På grund af hvad departementschefen sålunda anfört, hemstälde han,
att Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen göra framställning af ofvan angifna
innehåll.

Utskottet har på de skäl, som i statsrådsprotokollet blifvit angifna,
ansett understöd af statsmedel böra beredas ifrågavarande föreningar och
har icke funnit anledning till erinran emot de af departementschefen angifna
grunder för understödets fördelning emellan de särskilda föreningarna.
Då emellertid statsbidraget åtminstone tills vidare torde böra för hvarje
vanför eller lytt person beräknas till något lägre belopp än departementschefen
föreslagit, har utskottet ansett anslaget kunna bestämmas till 7,500
kronor; och får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må på extra stat för år 1901
anvisa ett belopp af 7,500 kronor att användas dels i
öfverensstämmelse med ofvan angifna grunder till understöd
åt de i Göteborg, Karlskrona, Helsingborg och Stock -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

383

holrn af föreningarna för bistånd åt vanföra inrättade
undervisningsanstalter för vanföra och lyfta, dels ock
för bekostande af dessa anstalters inspektion.

Hospitalsvården.

108:o). Med anledning af Kong! Maj:ts derom gjorda framställning Ang.

1 . v, 7 , , , . , ° anslag till

hemställer utskottet, . jerfsö sjukhus

att Riksdagen må, i likhet med hvad för inne- för spetelsk.
varande år egt rum, på extra stat jemväl för år 1901 [104.]
bevilja ett anslag af 18,000 kronor till underhåll af
Jerfsö sjukhus för spetelske.

109:o). Kongl. Maj:t har vidare föreslagit, att Riksdagen måtte på Ang.
extra stat för år 1901 bevilja ett anslag af 41,750 kronor till inköp för bugning"«/
Nyköpings hospitals räkning af det invid hospitalet belägna, Nyköpings stad Nyköpings
tillhöriga fattighus med tillhörande tomt samt till utförande af de för fattighusets
omändring till anstalt för sinnessjukas vård erforderliga byggnads- L100-!
arbeten.

Departementschefen har till statsrådsprotokollet anmält, att medicinalstyrelsen
uti skrifvelse till Kongl. Maj:t den 27 september 1899 gjort framställning
om anslog till inköp för Nyköpings hospital af stadens invid
hospitalet belägna fattighus med tillhörande tomt. Af handlingarna i
detta ärende inhemtades, hurusom direktionen för nämnda hospital efter
underhandling med stadens myndigheter om inköp af ifrågavarande fastighet
och efter erhållet anbud jemte värderingsinstrument, hvarigenom staden
förklarat sig villig att till Kongl. Maj:t och kronan försälja samma
fastighet för en kontant köpeskilling af tjugutusen kronor med tillträdesrätt
den 1 oktober 1900 och med skyldighet för köparen att ensam
vidkännas de med lagfart af köpet förenade kostnader, hos medicinalstyrelsen
hemstält, pitt styrelsen måtte vidtaga erforderliga åtgärder
för förvärfvande af berörda fastighet. Till stöd för sin hemställan hade
direktionen anfört: att en utvidgning af hospitalsområdet vid flere tillfällen
framhållits såsom önskvärd; att denna utvidgning kunde erhållas
genom inköp af nämnda fastighet, genom hvilket förvärf hospitalet jemväl
skulle undgå att på samma plats erhålla det störande granskapet af en
fabrik, som helt visst eljest skulle komma att der anläggas; att hospitalsområdet
genom förvärfvande af fattighustomten skulle få en, så att säga,

384

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

naturlig afrundning eller begränsning dels mot den förbiflytande ån, dels
mot den gata, som nu begränsade sistnämnda tomts södra sida; samt att
i fattighusbyggnaden skulle kunna inredas rum för patienter, hvarigenom
det stora behofvet af flere platser för sinnessjuka i någon mån kunde
tillgodoses.

I sin förutnämnda skrifvelse hade medicinalstyrelsen anfört: Nyköpings
fattighus läge ungefär 3 meter från den del af hospitalets område, der en
promenadgård för sinnessjuka vore förlagd, och fattighusets tomt gränsade
på en lång sträcka intill hospitalsoinrådet. Häraf hade många olägenheter
uppstått. Då nu fattighuset med tillhörande tomt kunde för måttligt
pris förvärfvas, syntes detta gynsamma tillfälle icke böra försummas.
Genom det ifrågasatta förvärfvet skulle hospitalet undgå olägenheterna
af fattighusets eller en eventuel fabriksanläggnings omedelbara närhet, och
hospitalsområdet erhålla en väl behöflig utvidgning samt blifva bättre
fredadt, än som för närvarande vore förhållandet, hvarvid medicinalstyrelsen
ville framhålla, att den gata, som efter inköp af fattighustomten skulle
utgöra en del af den nya gränsen för hospitalsområdet, vore högst obetydligt
trafikerad. Dertill komme, att sjelfva fattighusbyggnaden vore användbar
för hospitalets behof. Vid den besigtning, som medicinalstyrelsens i
b y g g n ad s är e n d e n biträdande arkitekt utfört, hade nemligen denna byggnad
befunnits vara ett stenhus i fullgodt skick och kunna för eu kostnad af

18,000 kronor omändras, så att 33 sinnessjuka erhölle plats derstädes.
Störande sinnessjuka kunde väl ej vårdas i denna byggnad, på grund af
närheten till en gata, och det kunde ej heller ifrågasättas att der bereda
plats för män, emedan hospitalets jordområde ej vore så stort, att flere
män än de, som för närvarande vårdades å hospitalet, kunde der sysselsättas
med jordbruksarbete. Till en afdelning för lugna eller slöa och bräckliga
sinnessjuka qvinnor lämpade sig emellertid fattighusbyggnaden mycket väl,
och lokalerna kunde anordnas på sätt eu styrelsens skrifvelse bifogad skiss
utvisade. De arbetsföra qvinnorna skulle sysselsättas i trädgård, kök och
tvätt eller med qvinlig slöjd i arbetssalen; för de slöa och bräckliga skulle
särskild afdelning med sofplats i större gemensamt rum eller i enkelrum
inredas; dag-, mat- och badrum skulle äfven anordnas, allt utan synnerlig
förändring af byggnaden. På den gafvel af byggnaden, som vore vänd
mot gatan, skulle fönstren till patientrummen åt gatan igenmuras, hvarvid
det äfven borde framhållas, att endast ett hörn af byggnaden gränsade
omedelbart till gatan. För erhållande af lämpliga klosetter skulle ett litet
utsprång på södra gafveln tillbyggas. Utrymmet vore beräknadt till ungefär
5 qvadratmeter för hvarje patient i de gemensamma sofrummen och
till omkring 10 qvadratmeter i enkelrummen, hvilket utrymme motsvarade

Statsutskottets Utlåtande 1\T:o 9.

385

det, som i allmänhet hitintills lemnats för sinnessjuka å statens anstalter
Då kostnaden för fastigheten skulle uppgå till 20,000 kronor och byggnadsändringarna
skulle betinga en kostnad af 18,000 kronor, skulle genom
det ifrågasatta köpet erhållas plats för 33 sinnessjuka qvinnor för ett pris
af mindre än 1,200 kronor för hvarje plats, hvilket måste anses såsom
ett mycket billigt pris, som närmast öfverensstämde med det, hvartill
hvarje plats uppgått efter ombyggnaden af det gamla sockerbruket i Vadstena
till en vårdanstalt för sinnessjuka män. Dertill kornme förutnämnda
förmåner, som skulle tillfalla hospitalet genom detta köp.

På grund af det anförda hade medicinalstyrelsen hemstält, att Ivongl.
Maj:t måtte till Riksdagen aflåta proposition derom, att för inköp af Nyköpings
stads invid dervarande hospital belägna fattighus med tillhörande
tomt måtte beviljas ett anslag af 20,000 kronor.

Kammarkollegium, hvars yttrande häröfver infordrats, hade i skrifvelse
till Kongl. Maj:t den 17 oktober 1899 förklarat sig icke hafva något att
erinra dervid, att ifrågakomna fastighet, hvilken vore belägen inom den
faststälda stadsplanen och enligt 1898 års taxeringslängd öfver bevillningsfri
egendom fått sig påfördt ett taxeringsvärde af sammanlagdt 21,100 kronor,
förvärfvades med full eganderätt och mot den fordrade köpeskillingen

20,000 kronor, hvilken syntes vara till skäligt belopp beräknad.

Sedan öfverintendentsembetet erhållit befallning att, efter granskning
af de till detta ärende hörande ritnings- och kostnadsförslag, afgifva utlåtande,
huruvida något kunde vara att vid berörda förslag erinra, hade
embetet i skrifvelse den 21 november 1899 allenast anmärkt, att, enär å
planritningen öfver våningen en trappa upp funnes angifven en stenvägg,
gående tvärs öfver de i bottenvåningen belägna så kallade dagrummet och
arbetssalen, utan att nödig bäring för densamma vore antydd, sådan gifvetvis
vore af nöden, hvadan embetet låtit å ritningen i fråga med prickade
linier utmärka läget för de för sagda ändamål erforderliga jernbjelkar; att, då
emellertid i de företedda kostnadsberäkningarna ett så relativt högt belopp
som 300 kronor vore upptaget för »ankarjern och grofsmide», för denna
summa, enligt embetets förmenande, kunde anskaffas jemväl de, enligt hvad
nyss förmälts, af embetet såsom nödiga ansedda jernbjelkarne; att, som,
efter hvad embetet varit i tillfälle att under hand inhemta, byggnaden i
fråga vore ämnad att förses med centraluppvärmning, men något omkostriadsbelopp
härför icke återfunnes i det uppgjorda kostnadsförslag, likasom
eu dylik anordning icke heller funnes å ritningarna utvisad, till sagda
förslags slutsumma syntes böra läggas ett belopp af minst 3,000 kronor;
samt att en i oftanämnda kostnadsberäkningar uppförd post å 453 kronor
75 öre för oförutsedda utgifter, som, med hänsyn till ifrågavarande arbeliih.
till lliksd. Prot. UtOO. 4 Sami. 1 Afcl. 9 Höft. 49

386

Statsutskottets Utlåtande A7:o 9.

tens egenskap att utgöra förändringsarbeten inom en äldre byggnad, måste
anses väsentligt för lag, syntes böra höjas till 1,200 kronor.

Sedan Kongl. Maj:t genom remiss lemnat medicinalstyrelsen tillfälle
att inkomma med utlåtande i anledning af hvad öfverintendentsembetet
sålunda anmärkt, hade medicinalstyrelsen i skrifvelse den 4
december 1899 anfört, att medicinalstyrelsen med sin ifrågavarande
framställning allenast afsett att föreslå förvärfvandet för statens räkning
af förberörda område med derå befintliga byggnader. Den skiss till förändrad
inredning af nuvarande fattighusbyggnaden, hvilken styrelsen
låtit sin i byggnadsärenden biträdande arkitekt uppgöra, hade haft till
ändamål hufvudsakligen att ådagalägga, hurusom dylik ominredning vore
utförbar för rimlig kostnad, eu omständighet, som styrelsen ansåge vara
ett kraftigt skäl lör det föreslagna förvärfvet. Först sedan Kongl. Magt
och Riksdagen medgifvit inköpet, både styrelsen ämnat ingå till Kongl.
Makt med en af fullständiga ritningar och kostnadsförslag åtföljd framställning
att af förslagsanslaget till hospitals underhåll få disponera nödiga
medel till byggnadernas förändrade inredning. Den handlingarna nu åtföljande
kostnadsberäkningen afsage allenast de egentliga, för förändringen
erforderliga byggnadsarbetena. Till dessa komine dels, såsom öfverintendentsembetet
erinrat, uppvärmningsanordningar, dels äfven diverse ledningar
för vatten och aflopp samt belysningsanläggning. Hvad anginge kostnaderna
för uppvärmningen, ansåge medicinalstyrelsen i likhet med öfverintendentsembetet
di ssa kostnader komma att uppgå till minst 3,000 kronor.
Ledningarna för vatten m. in. syntes kunna åstadkommas för mindre än
},000 kronor. Äfven om den af öfverintendentsembetet påyrkade höjningen
i den för oförutsedda utgifter beräknade summan iakttoges, borde således
hela kostnaden för fattighusets omändring anslås till i rundt tal 23,000
kronor. Med anledning häraf borde äfven den i medicinalstyrelsens ofvanberörda
skrifvelse den 27 september 1899 intagna beräkning angående kostnaden
för hvarje hospitalsplats, som kunde erhållas genom fattighusets
inköp och förändring, rättas till omkring 1,300 kronor i stället för »mindre
än 1,200 kronor».

Den sålunda påkallade förändringen hade emellertid icke i någon
man kunnat ändra medicinalstyrelsens uppfattning om önskvärdheten af
det i styrelsens nyssberörda skrifvelse föreslagna köpet.

Enligt ett den 12 december 1899 af borgmästaren i Nyköping utfärdadt
gravationsbevis vore omförmäkla, Nyköpings stad tillhöriga, fastighet,
som betecknats med n:is 7 6 A och 83% inom stadens tredje qvarter, icke
besvärad af någon som helst inteckning.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

387

För egen del bär departementschefen anfört. . n .

Genom inköp för Nyköpings hospitals räkning, på sätt nu blifvit
ifrågasatt, af det invid hospitalet belägna fattighus med tillhörande tomt
och derå befintliga byggnaders omändring för hospitalets behof skulle tor
eu måttlig kostnad kunna vinnas en afsevärd minskning i den fortfarande
allmänt öfverklagade bristen på platser för sinnessjukas vård. Enär de åt
myndigheterna i sådant afseende föreslagna åtgärder syntes departementschefen
ändamålsenliga, tvekade han icke att hemställa om aflåtande^ proposition
till Riksdagen i berörda syfte. Då emellertid här vore fråga om
en icke obetydlig utvidgning af Nyköpings hospital, syntes enligt de asigtei,
som förut gjort sig gällande i liknande fall, af Riksdagen böra begäras de
medel, som erfordrades icke blott till inköp af fastigheten, 20,000 kronor,
utan äfven till utförande af de för den tilltänkta förändringen behöfiiga
egentliga byggnadsarbetena, hvilka senare departementschefen trodde kunna
beräknas medföra en kostnad af 21,750 kronor. Den summa som derutöfver
åtginge till den omändrade byggnadens utrustning för sitt nya
ändamål, ansåge departementschefen kunna, såsom i dylika fall vant vanligt
af Kongl. Magt anvisas från förslagsanslaget till hospitals underhall.
På grund häraf tilistyrkte departementschefen, att Kongl. Maj:t matte hos
Riksdagen göra nu förevarande framställning.

Med anledning af hvad sålunda förekommit, hemställer utskottet,

att Riksdagen må på extra 6tat för ar 1901 bevilja
ett anslag af 41,750 kronor dels till inköp för Nyköpings
hospitals räkning af det invid hospitalet belägna, Nyköpings
stad tillhöriga fattighus med tillhörande tomt,
dels ock till utförande af de för fattighusets omändring
till anstalt för sinnessjukas vård erforderliga byggnadsarbeten.

110:o.) Uti en af Kongl. Maj:t till Riksdagen afbiten, den 22 decem1899
dagtecknad
ropande af utdrag1 af

ner

Ang.

anslag för an c\>

Dv i * /,

ordnande af
nä runda en asyl för

dag föreslagit

proposition (n:o 14) har Kongl. Maj:t under
. ... protokollet öfver ecklesiastikärenden för ,

Riksdagen att ej mindre medgifva, att till anordnande Qf Realad.

låtas för statsverkets räkning utarrenderade förra landshöfdingebostället
mantal Rostad i Naglums socken af Elfsborgs lita, jemte de a nämnda
egendom befintliga, kronan tillhöriga byggnader, med skyldighet for

asyl för sinnessjuka, i hufvudsaklig enlighet med hvad medicinalstyrelsen [106j
i ad ant afseende föreslagit, finge från och med den 14 mars 1901 upp ,

1 __f/imi 1J1T1 fl S H ( »Tf 11 T\ OPfi\) O Stel] IG t 1

388

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

domänstyrelsen att tills vidare, intill dess Kongl. Maj:t kunde finna godt
annorlunda bestämma, förvalta den till egendomen hörande skogsmark,
men med rätt för asylförvaltningen att låta i skogen anordna promenader
föi de sjuka och att å mossar och annan derför lämplig mark verkställa
nyodlingar,

än äfven, dels till uppförande af de för asylen erforderliga byggnader
samt anläggning af spårväg och vattenledning till asylen in. in. i hufvudsaklig
enlig-het med de för detta ändamål upprättade ritningar, dock med
Kong], Maj.t förbehållen rätt att låta deri göra sådana jemkningar, som
kunde finnas erforderliga eller lämpliga och ej föranledde öfverskridande
eif de beiäknade kostnadernas slutsumma, dels ock till ersättning åt e°*endomens
nuvarande arrendator för det han före arrendetidens utgång frånträdde
arrendet bevilja ett anslag af 2,613,700 kronor och deraf på extra
stat för ar 1901 anvisa ett belopp af 378,700 kronor.

Enligt åberopade statsrådsprotokollet har departementschefen vid föredragning
af detta ärende anfört följande.

Genom bref till medicinalstyrelsen af den 29 oktober 1897 hade
Kongl; Maj:t funnit godt föreskrifva, att — för afgifvande af förslag till
lämplig plats för en ifrågasatt asyl för vård af sinnessjuka hufvudsakligen
från vestra Sverige, hvilket förslag jemväl borde angifva, huru för
asylen skulle lämpligen kunna beredas tillgång till godt hushålls vatten och
nödigt aflopp för spillvatten, samt vara åtföljdt såväl af karteskisser, utvisande
det ungefärliga läget för nödiga byggnader vid asylen, som ock
af bei åkning utaf kostnaderna för inköp af den för asylen behöfliga arealen
med meia af medicinalstyrelsen skulle tillsättas en kommission, bestående
af dåvarande generaldirektören Aug. Almén såsom ordförande samt
medicinalstyrelsens i. hospitalsbyggnadsärenden biträdande arkitekt hofintendenten
A. Kumlien jemte tre andra af styrelsen förordnade sakkunnige
personer såsom ledamöter.

Sedan medicinalstyrelsen på grund häraf förordnat medicinalrådet G.
Bolling samt e. o. professorerna S. ödman och E. Hjertström såsom ledamöter
i kommissionen, hade denna kommission, efter att såsom grundval
för sina forskningar efter tjenlig plats för den ifrågasatta asylen hafva
uppstält vissa fordringar, besökt mer än tio olika platser inom Hallands,
Elfsborgs och Skaraborgs län, undersökt, huru de uppstäda fordringarna,
pa dessa olika platser kunde uppfyllas, samt slutligen i en till medicinalstyielsen
den 7 maj 1898 afbiten, af kartor, eskisser, beskickningar och
and ra bilagor åtföljd skrifvelse afgifvit berättelse öfver utförandet, af sitt
uppdrag och dervid meddelat, att kommissionen beslutit såsom den lämpligaste
och fördelaktigaste platsen för det angifna ändamålet föreslå krono -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

389

domänen Restad invid Venersborg, hvaremot kommissionen funnit åtskilligt
att anmärka mot öfriga af kommissionen besökta platser.

Angående kronodomänen Restad innehölle asylkommissionens skrifvelse
hufvudsakligen fejande.

»Förra landshöfdingebostället ett mantal Restad i Naglums socken och
Vane härad af Elfsborgs län erbjuder så afgjorda fördelar framför öfriga
för asylen ifrågasatta egendomar, att samma Restad förtjena;1 en noggrann
beskrifning. Egendomen Restad är belägen söder om Venersborg invid
Göta eif, öster om Carlsgraf med Brinkebergs sluss. Afståndet från boningshusen
vid Restad efter landsvägen till Venersborgs kyrka är 6 kilometer
och till Rånnums jern vägsstation 5,5 kilometer, hvilken senare väg
kan minskas till 2,5 kilometer, derest man med båt far öfver Göta eif
midt emot Restad.

a) Den till egendomen Restad hörande jordarealen utgöres, enligt af
landtmätare uppgjordt sammandrag af befintliga beskrifningar öfver egendomen,
i jemnade tal af:

odlad mark (åker och äng)....................... 194 tunnland

betes- och skogsmark.................................. 170 »

impedimenter och undantag................... 18 »_

Summa 382 tunnland.

På spridda områden af egendomen finnas 9 torp, inberäknade i den
ofvan angifna arealen. Af samtliga inegorna återstå, sedan betes- och
skogsmark frånräknats, 212 tunnland, hvaraf:

	åker	äng impedimenter	summa
under gårdens eget bruk	........ 91	14 13	= 118 tunnland
under torpares bruk........	.......... 36	52 6	= 94
	Summa 127	66 19	= 212 tunnland.

Jordarealen är alltså fullt tillräcklig för bedrifvande af jordbruk med
sysselsättning tillika åt alla för jordbruksarbeten användbara patienter.
Odlingslägenheter finnas flerstädes å skogen, hvarigenom en för patienterna
särdeles passande sysselsättning kan dem beredas och detta för öfrigt med
afsevärd ekonomisk fördel.

b) Restad erbjuder ett i högsta grad fridfullt, af naturliga gränser
skyddadt läge. Inegorna med befintliga och blifvande byggnader skyddas
åt vester af Carlsgraf med Brinkebergs sluss och kulle, åt söder och öster
af Göta eif, åt norr af egendomens betydliga skogsmark. Ingen allmän
eller eljest trafikerad väg finnes inom eller öfver egendomens egor. Inegorna
hafva eu förmånlig lutning åt söder åt Göta eif. Byggnadsplats^;

390

Statsutskottet Utlåtande N:o 9.

har ett vackert, åt söder öppet, solbelyst läge, 15 meter högt öfver elfven,
så att platsens dränering jemte aflopp för allt spillvatten kan åstadkommas
utan nämnvärda kostnader. Afståndet från elfven till midten af byggnadskomplexen
är 400 meter.

c) I närheten af byggnadsplats^! tinnes tillräcklig, halfvuxen barrskog
af god växtkraft, hvarest utan svårighet, kunna anordnas parker och
promenader till patienternas förströelse. Åtskilliga på inegorna nära
byggnads plåt sen befintliga, med ek och annan löfskog bevuxna bergbackar
eller iinpedimenter lämpa sig äfvenledes särdeles väl till parkanläggningar
och kunna patienterna derstädes relativt lätt öfvervakas.

d) Vester om och på lämpligt afstånd från de nuvarande boningsoch
ekonomihusen vid Restad finnes en fullt lämplig byggnadsplats för
asylens många hus, tillräckligt stor och af rektangulär form. Planeringen
kommer ej att kräfva större utgifter än vanligt, enär den sten, som behöfver
aflägsnas, med fördel kan användas till grundläggning för husen
in. m. Dränering af grunderna och aflopp för spillvatten kunna med lätthet
åstadkommas, på sätt redan är nämndt. Boningshusen få ett vackert
och väl skyddadt. läge, öppet för södersol. Till skydd mot kalla vindar
tjenar den starkt kuperade skogbevuxna marken mot norr samt åt öster
i någon mån de aflägsnare, höga Halle- och Hunneberg.

e) Den nedanför byggnadsplatsen flytande Göta eif erbjuder en obegränsad
tillgång på godt vatten, som efter en föregående föga kostsam
filtrering blifver fullgodt till mat och dryck och öfriga hushållsbehof. Från
en vid elfven anlagd pumpinrättning bör vattnet efter derstädes verkstäld
filtrering uppfodras till ett på lämplig plats uppfördt vattentorn, tillräckligt
stort och högt äfven för eldsläckningsbehof, på sätt vid våra hospital
och asyler är brukligt.

Mot ofvan under d) och e) uttalade fördelaktiga omdömen beträffande
byggnadsplats ens lämplighet och elfvattnets godhet kan invändas, såväl att
den å Vargön i Göta eif ofvan Restad belägna stora trämassefabriken kan vid
nordnordostliga vindar förorena luften vid Restad med illa luktande gaser,
som ock att samma fabrik ständigt förorenar elfvattnet. Vargö trämassefabrik
använder sedan 1888 och efter fabrikens betydliga utvidgning 1892
för cellulosans renande från hartser m. m. två väsentligt olika metoder,
nemligen behandling dels med kaustikt natron, dels med kalciumsulfit.
Vid den förra metoden förorenas luften, vid den senare åter elfvattnet.
Sedan natronluten upplöst en del ämnen ur veden, intorkas den, upphettas
ytterligare och förbrännes slutligen efter tillsats af surt natriumsulfat. De
dervid bortgående gaserna förbrännas visserligen, men ej så fullständigt,
att icke luften från eldstaden medför eu del illaluktande gaser och vid

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

391

vissa vindar kan kännas obehaglig vid Venersborgs stad och enligt uppgift
äfven vid Trollhättan samt än mer vid det närmare belägna Restad, dock
endast vid de tillfällen, då en helt svag nordnordost!^ vind drifver röken
utefter elfven. Sådan vind lär dock sällan förekomma, hvarpå såsom ett,
om ock ovanligt, exempel må anföras, att, ehuru läkare och andra i
Venersborg lofvat begagna första gynsainma tillfälle att besöka Restad,
så snart luften der kändes besvärande genom röken från Vargöfabriken,
dock intet sådant tillfälle lär hafva förekommit från november 1897 till
april 1898. Vid kommissionens senaste besök å Restad den 25 och
26 april 1898 kändes s. k. Vargöluft med en något främmande, men
ingalunda besvärande lukt. Den 26 april fördes mycken rök utefter elfven,
och luften kändes då något besvärande midt emot och nära fabriken, men
endast helt obetydligt vid Restads boningshus och än mindre vid den
blifvande, mera aflägsna byggnadsplatsen. Vid starkare nordnordostlig vind
och vid alla andra vindar lär Restad ej besväras det minsta af nämnda
förorening i luften från Vargöfabriken. Nämnda förbränningsprodukter
kunna ej med skäl anses vara menliga för helsan i den ofantliga utspädning
de förekomma i luften, men kommissionen har likväl med hänsyn
till frågans betydelse inhemtat ytterligare upplysningar från sakkunnige män,
förtrogna med de lokala förhållandena vid Restad, och från dessa personer
erhållit tillfredsställande upplysningar. Särskildt förtjenar att här återgifvas
följande utlåtande af provinsialläkaren i Venersborg C. A. Frinian:
»Under åren 1890—1894 var af enskild person vid Restad en asyl ''för
nervsjuka och lindrigt sinnessjuka qvinnor’ inrättad. Under denna tid
besökte undertecknad, som antagen läkare derstädes, Restad en å två gånger
hvarje vecka, och får jag af förekommen anledning intyga, att jag under
denna tid aldrig märkte någon s. k. Vargölukt, som näinnvärdt besvärade
mig, och, hvad jag anser vara mera betydande, hörde jag aldrig af sjuksköterskor
eller af de i många hänseenden mycket känsliga patienterna
någon klagan öfver elak lukt från Vargö pappersbruk. Venersborg den
13 Januari 1898. Carl A. Friman, provinsialläkare.» Af detta upplysande
utlåtande framgår, att, äfven om luften vid nordnordostlig vind någon gång
skulle kännas obehaglig, deraf icke kan befaras något menligt inflytande
för den personal, som skulle komma att vistas vid eu asyl å Restad. Detta
bekräftas ytterligare af ett utlåtande af stadsläkaren Karl Bylund, sa
lydande: »Anmodad utaf herr generaldirektören August Almén att yttra
mig, huruvida den omtalade lukt, som sprides från Vargö fabrik, kan vara
synnerligen besvärande för dem, som bo å egendomen Restad, får jag, som
temligen noga känner till förhållandena der i trakten, som min mening
framhålla, att ifrågavarande lukt, förnimbar på ett ganska obehagligt sätt

392

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

för Vargö fabriks omgifningar i allmänhet, likväl torde kännas mera sällan
ä Restad. Detta beroende af vindförhållandena. För att lukten skall
träffa nämnda egendom, måste den komma med vind från nord eller nordnordost.
Men denna förekommer sällan, och då vanligen med stor styrka,
i h\ ilket fall den stryker öfver en så nära belägen plats. Är vinden svag
deremot, då förnimmes nog lukten, som då liksom sjunker ner öfver de
nära liggande, ja, äfven aflägsna partier. Hvad det sanitära inflytandet på
traktens befolkning angår, så har jag, som många år varit läkare på
egendomar i närheten af Vargön, aldrig kunnat finna något skadligt sådant
uppkommit. Icke heller har jag i staden härstädes, som under rådande
svaga sydostliga vindar får rätt obehagliga känningar af Vargön, kunnat
spåra något, som kan gifva anledning till den förmodan, att denna lukt,
som utan tvifvel är af högst obehaglig art, kunnat medföra något men
för invånarnes helsa. Venersborg den 26 april 1898. Karl Bylund,
stadsläkare.»

Beträffande åter vattnets förorenande genom uttappning i Göta eif af
lut, innehållande kalciumsulfit jemte ur veden upplösta hartser in. m., får
ej förbises, att, äfven om en myckenhet förbrukad lut utsläppes i elfven,
dess kolossala vattenmassa deraf förorenas endast till en försvinnande
ringa del. . Enligt lemnade uppgifter beräknas den i elfven utsläppta
kalciumsulfitluten till 30 kubikmeter i dygnet, och då vattenmängden i
elfven. beräknas vexla mellan 350 och 650 kubikmeter i sekunden eller
vid minsta vattenmängden i elfven till 30 millioner kubikmeter för dygn,
skulle alltså äfven vid lägsta vattenståndet i elfven 1 del lut komma att
blandas med 1 million delar elfvatten. Då sylfit eller svafvelsyrlighet
i utspädd form med fördel användts vid förvaring eller konservering af
ömtaliga födoämnen, kan den i tillräckligt utspädd form ej anses vara i
och för sig menlig. Men enär frågan om vattnets beskaffenhet och godhet
förtjenar det största afseende, har kommissionen genom handelskemisten
i Stockholm filosofie doktorn C. Setterberg låtit undersöka vid olika tider
och ställen genom apotekaren A. Enger i Venersborg ur elfven tagna prof
på dess vatten. Dessa prof togos första gången den 1 december 1897
och andra gången den 6 januari 1898 på lämpligt afstånd från stranden.
Profvet n:o 1 togs vid elfvens norra strand rätt nedanför den blifvande
byggnadsplatsen, profvet n:o 2 vid södra eller motsatta stranden af elfven
likaledes midt för byggnadsplatsen, profvet n:o 3 togs vid Önafors ur en
mindre, ofvanför Vargön utgående gren af elfven, hvilken gren återförenar
sig med elfven nedanför Vargöfabriken. Profvet n:o 4 togs endast en gång
den 6 januari 1898 från en vik af elfven vest-sydvest om Vargön vid
Restads område, till hvilken vik spill vattnet från Vargön under urna omständigheter
kan komma.

Statsutskottets Utlåtande N.''o 9.

393

De af doktor Setterberg vunna resultaten sammanställas nedan i
tabellarisk form, beräknade i gram för 100,000 gram vatten, dervid
kolumnen a betecknar de vattenprof, som togos den 1 december 1897,
och kolumnen b prof, tagna den 6 januari 1898. Samtliga vattenprof
hade ett vackert utseende med ren smak utan lukt, voro klara, färglösa
eller af en ytterligt svagt gul färg.

		100,000 gram vatten utvisa
			2	3	4
	a	b	a	b	a	b	b
Fasta ämnen .............................................	4,2	4,6	5,o	4,2	4,4	3,8	3,6
Hårdhetsgrad enligt Clark...................	0,60	0,25	0,60	0,25	0,60	0,25	0,25
Syreförbrukning enligt Almén............	0,40	0,39	0,62	0,41	0,37	0,42	0,40
Klor............................................................	1,07	1,07	1,78	1,07	1,07	1,07	1,24
eller klornatrium .................................	1,77	1,77	2,93	1,77	1,77	1,77	2,05
Svafvelsyra ...............................................	spår	spår	spår	spår

Häraf synes att samtliga vattenprofven varit så lika, att ingen skilnad
dem emellan kunnat uppvisas med undantag för profvet n:o 2 a, taget
vid elfvens södra eller vestgöta-sida, der vattnet antagligen rönt någon
om ock ringa förorening från Vargöfabriken, enär mängden af fasta ämnen,
syreförbrukning och klor är större än för något annat prof. Någon den
minsta förorening från Vargöfabriken af vatten, taget på 3 olika ställen
utanför Restads egor, kan deremot ej spåras. Vattnet i elfven är godt
och bör efter vanlig sandfiltrering blifva än bättre, och ingen anledning
finnes att antaga, det elfvattnet utanför Restad kan komma att förorenas
af spillvatten från Vargöfabriken, äfven om denna i en framtid skulle
komma att betydligt utvidgas.

fj Allt orenadt vatten, såsom bad- och spillvatten in. m., kan utan
minsta svårighet afledas från den högt belägna byggnadsplatsen åt
vester nedanför den sista Brinkebergsslussen till den nedanför befintliga
Göta eif och så långt nedanför den blifvande intagningen af hushållsvatten,
att dettas förorenande af spillvattnet omöj liggöres. Detta
kan ske så mycket lättare, som elfven har rinnande vatten och ingen
bakström eller »ida» förefinnes vid stranden nedanför byggnadsplatsen
eller i dess närhet.

g) Afståndet från Venersborgs kyrka till byggnadsplatsen är, såsom
ofvan är sagdt, 6 kilometer, hvilket möjligen skulle kunna synas vara

Bill. tiU Riktat. Prut, 1900. 4 Sand. 1 Afd. 9 Haft. 50

394

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

val långt, då transporterna mellan dessa båda platser måsta ske med
hjuldon.

h) Kommunikationerna blifva likväl för tyngre varor beqväma. Äfven
om matvaror och andra lätta, ofta behöfliga varor måste transporteras
med hjuldon, såsom redan är nämndt, 6 kilometer från Venersborg, 5,5
kilometer från Rånnums jernvägsstation och en eller annan kilometer
från egendomar belägna å södra sidan af Göta eif, så är dock elfven
under den större delen af året segelbar förbi Restad ända till Vargön,
och kunna ångbåtar och segelfartyg följaktligen lägga till vid en nedanför
byggnadsplatsen uppförd brygga, hvarifrån alla tunga varor utan
nämnvärda kostnader med anstaltens spårväg kunna föras direkt till asylområdet.
. Dessa beqväma sjökommunikationer förtjena att noga beaktas,
enär derigenom vinnas billiga transporter icke endast under byggnadstiden,
för tegel, sand och kalk, trä- och jernvaror m. m. utan äfven för
framtiden för stenkol, ved och andra för asylens underhåll nödiga varor.
Dessa lyckliga, kommunikationer sjöledes komma således att högst väsentligt,
nedbringa byggnadskostnaderna och det framtida underhållet,
om härmed jemföras de kostnader, som skulle uppstå, om alla de nämnda
varorna skulle transporteras på jernväg eller landsväg.

i) Enär trakten kring Restad är bördig och kommunikationerna
göda, höra lifsförnödenheter kunna erhållas till skäliga och jemförelsevis
billiga priser. .Alldenstund denna fråga är af icke ringa betydelse för
en asyls framtida underhåll, har kommissionen inhemtat uppgifter om
leveransprisen under år 1897 vid de lasarett, i hvilkas närhet plats för
en asyl varit ifrågasatt. Af de i en vid kommissionens skrifvelse fogad
bilaga tabbellariskt sammanförda priser å de vigtigaste proviantartiklarne
vid lasaretten i Halmstad, Varberg, Borås, Venersborg och Falköping
synes, att de lägsta priserna förekommit vid Varbergs lasarett, och att
priserna vid Venersborgs lasarett varit låga samt i allmänhet lägre än
vid öfriga lasarett utom Varbergs.

k) Priset å egendomen Restad ställer sig ojemförligt billigare än
föi någon annan till asyl ifrågasatt egendom. Sedan kongl. domänstyrelsen
faststält ett värde af 1,400 kronor för utarrendering för statsverkets
räkning under 20 år från den 14 mars 1888 af förra landshöfdingebostället
ett mantal Restad och anbud derå infordrats vid auktion,
bär. airendet enligt högsta anbudet fastställa till 2,155 kronor årligen
på i kontrakt af den lo juli 1887 närmare angifna vilkor. — — — —

Punkten 15 i kontraktet har följande lydelse: »Arrendator!! tillförbindes
att, ^der sådant för allmännyttigt ändamål å kronans vägnar
fordras, afstå egendomen tillhörig mark äfvensom inkomstgifvande lägenhet
mot åtnjutande af minskning i arrendeafgiften, motsvarande den

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

395

förlust honom tillskyndas.» Häraf synes att all för asylens uppförande
erforderlig jord jemte nödiga vägar kan erhållas dervid arrendatoin
dock skall hållas skadeslös för häraf vållade olägenheter och förlust, enligt
kommissionens åsigt helst efter träffad öfverenskommelse eller, der
så ej kan ske, efter värdering — under förutsättning att medgifvande
dertill erhålles af domänstyrelsen och att Kongl. Maj:t beslutar, att
asylen skall förläggas till Restad. Alla till egendomen hörande inegor
behöfvas ej för asylens räkning under den vanligen långa byggnadstiden
och icke heller under de närmast följande åren, men arrendatorn
är skyldig, såsom ofvan är visadt, att äfven före arrendetidens slut
afstå för asylen behöflig mark. Äfven för framtiden torde vara lämpligt,
att domänstyrelsen förfogar öfver den egendomen tillhöriga skogsmark
och skog, dock med rätt för asylens målsmän att i skogen anordna
promenader för de sjuka och att a mossar och annan derför lämplig
mark verkställa nyodlingar. Alla å inegorna befintliga mer eller mindre
skogbevuxna bergbackar eller impedimeter böra dock såsom föi patien
ternas förströelse behöfliga fritt disponeras för asylens behof.

Kapitaliseras det nuvarande arrendet 2,155 kronor efter eu räntefot
af 4 eller 4,5 procent, blifver värdet af egendomen utan skog 53,8 i 5
eller 47,889 kronor eller i rundt tal omkring 50,000 kronor;, ett pris
så lågt, att något dermed jemförligt icke kunnat ifrågasättas vid någon
annan till plats för asylen föreslagen egendom, och detta oafsedt att
Restad erbjuder eu här anordnad asyl så många och störa, fördelar,
såsom ett isoleradt, väl skyddat läge, utmärkta sjökommunikationer,
god byggnadsplats, obegränsad tillgång på godt vatten,, lätt^ aflopp för
spillvatten m. in., fördelar, hvilka icke finnas förenade vid någon annan
för eu asyl ifrågasatt, af kommissionen besökt egendom.

Den å särskild karta utmärkta byggnadsplatsen bär en längd af 410
meter och en bredd af 200 meter med två afskurna hörn samt omfattar
ungefär 77,000 qvadratmeter eller väl 15 tunnland. Byggnadsplatsen är
större än motsvarande plats vid Lunds och Upsala asyl och erbjudei
fullt tillräckligt utrymme för sjukpaviljonger och ekonomihus. Kommissionen
har tänkt sig, att husen skulle.anordnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med motsvarande anordningar vid Lunds och Upsala
asyler, på sätt i en bilagd karteskiss är antydt, dock med de jemk
ningar, hvilka vid uppgörandet af fullständiga ritningar och planer

kunna finnas behöfliga. „ , c . nA(1

Kommissionen anser anstalten böra beräknas för vald åt l,uuu
sinnessjuke, enär det nuvarande bchofvet af platser för vård af obotligt
sinnessjuke är ovanligt stort och äfven för den närmaste framtiden

396

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

lär förblifva så stort, att det ingalunda kan tillgodoses med det ofvan
an g i fn a antalet sjukplatser. En mindre anstalt kan för öfrigt ej tillrådas
af det skäl, att priset, beräknadt för sjukplats, då blefve mycket
högt såväl för byggnadernas uppförande som ock för det årliga underhållet
för hvarje sjuk. Att redan från början anordna en anstalt för
ett större antal patienter än 1,000 synes deremot från sjukvårdens synpunkt
ej rådligt. . Skulle det emellertid i en framtid visa sig vara behöfligt
och lämpligt att än flera sjuka härstädes vårdas, finnes intet
hinder att vid Restad. för sådant ändamål i närheten af liufvudanstalten
anordna fristående villor enligt cottagesystemet, enkelt inredda och
anordnade för vård af uteslutande lugna patienter, som med fördel
kunde sysselsättas med jordbruksarbeten, eller ock å torpen inrätta
joi dbrukskolonier (farmsystemet). Restad lämpar sig särdeles väl härför
genom egendomens läge och storlek.

Anordnandet vid Restad af en större anstalt för vård af asylpatienter
eller obotliga sinnessjuka synes kommissionen vara välbetänkt, men
samma anstalt bör derför icke afses uteslutande för asylpatienter, enär

är högeligen önskvärdt, att ett mindre antal botliga sinnessjuke
flan närmaste .landskap, Vestergötland, Dalsland, Bohuslän och Halland,
må kort efter insjuknandet samt utan långa och dyra transporter kunna
erhålla vård vid den blifvande anstalten med dess för dessa landskap
geografiskt fördelaktiga läge. Härtill kommer äfven ett annat skäl,
nemligen att anstaltens läkare svårligen kunna i längden bibehålla sitt
intresse, för de sinnessjukas vård oförminskadt och följa med psykiatriens
utveckling, derest icke äfven nyligen insjuknade och botliga sinnessjuke
intagas å den blifvande anstalten. Kommissionen anser derför två paviljonger
behöflig;* för vård af omkring 75 botliga sjuka af hvartdera
könet.,, hufvudsakligen från ofvannämnda län, och att öfriga omkring
850 sjukplatser böra afses för asylpatienter utan afseende på dessas
hemort.

Då Restads egendom synes vida bättre lämpad för anordnandet
derstädes af en större, asyl för vård af sinnessjuka än någon annan
ifragasatt, af kommissionen besökt egendom och derjemte erbjuder
många och afsevärda fördelar med hänsyn såväl till asylens första anordnande
som dess framtida underhåll, tvekar kommissionen icke att
förorda asylens förläggande till Restad samt att härför nödiga åtgärder
må snarast möjligt vidtagas.»

Åberopande den berättelse och utredning kommissionen lemnat
rörande det åt densamma gifna uppdraget, hade medicinalstyrelsen,
enligt hvad i statsrådsprotokollet vidare meddelas, i skrifvelse till Kongl.''

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

397

Maj:t den 20 juni 1898 för sin del äfven förordat antagandet af kronodomänen
Restad såsom plats för en asyl för vård af sinnessjuke hufvudsakligen
från vestra Sverige. Da egendomen Restad vore en till
år 1908 utarrenderad kronodomän och arrendekontraktet förbunde arrendatorn
att, der sådant för allmännyttigt ändamål å kronans vägnar fordrades,
afstå egendomen tillhörig mark äfvensom inkomstgifvande lägenhet
mot åtnjutande af minskning i arrendeafgiften, motsvarande den
förlust honom tillskyndades, kunde, enligt medicinalstyrelsens åsigt,
ingen svårighet uppstå att till måttligt pris erhålla den ringa del af
egendomen, som under byggnadstiden erfordrades. Sedan den påtänkta
asylen blifvit färdig och tagits i bruk, behöfdes efterhand för densamma
mera af egendomens område, men det kunde förutses, att den större
delen af egendomen utan men för anstalten kunde brukas, af arrendator!),
så länge den bestämda arrendetiden varade. Medicinalstyrelsen
delade likaledes kommissionens åsigt, att den ifrågasatta asylen icke
borde beräknas för ett mindre antal än 1,000 sinnessjuke; att en afdelning
för ungefär 75 sinnessjuke af hvardera könet borde anordnas
å asylen, för att botliga sinnessjuke för närmaste landskap — Vestergötland,
Dalsland, Bohuslän och'' Halland — måtte kunna kort tid efter
insjuknandet derstädes erhålla vård och behandling; samt att öfriga
omkring 850 sjukplatser borde afses för asylpatientei utan afseende pa

dessas hemort. _

Efter erhållen remiss hade domänstyrelsen i ärendet infordrat yttranden
af egendomen Restads arrendator, kronofogden i orten och Kongl.
Maj:t befallningshafvande i Elfsborgs län samt, med öfverlemnande af
dessa yttranden, den 24 oktober 1898 afgifvit utlåtande. Domänstyrelsen
hade dervid meddelat:

att ifrågavarande egendom enligt derå under 1886 verkstäld arrendeuppskattning
vore belägen 0,2 mil från Brinkebergskulla slussar, 0,6 mil
från Venersborgs stad, 0,5 mil från Rånnums station på Uddevalla—
Venersborg—Herrljunga jernväg samt 0,4 mil från cjyarn,

att enligt år 1873 upprättad karta med beskrifning öfver egendomens
inegor dessa då utgjordes af 76 har 32,39 ar åker, 37 har 99,20 ar vallar
och bergbackar med impedimenter eller tillsammans 114 har 31,59 ar,
hvartill kom me enligt under år 1886 upprättadt skogsindelningsförslag
65 har 45 ar utmark, deraf 47 har 11 ar skogbeväxt mark och 18 har

34 ar impedimenter; _

att vid arrendeuppskattningen, dervid likväl karta med beskntmng
icke företeddes, till hufvudgården då brukades omkring 51 har 83 ar, be -

398

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

stående af svartmylla, sand och lermylla på lerbotten af god beskaffenhet,
fn från jordstenar och rör;

• j att egendomen med undantag af till Trollhatte kanalbolag afsöndrad
jord blindt^ genom domänstyrelsens kontrakt den 15 juli 1887 utarrenderad
under 20 års tid från den 14 mars 1888 mot ett årligt arrende af 2,155
kronor, samt att arrenderätten sedermera genom styrelsens resolution den
11 februari 1897 öfverlåtits till nuvarande arrendatorn E. Carlström å
(Jnafors;

att arrendatorn enligt 15 punkten af detta kontrakt tillförbundits att,
derest sadant för allmännyttigt ändamål å kronans vägnar fordrades,
afstå egendomen tillhörig mark äfvensom inkomstgifvande lägenhet mot
åtnjutande af minskning i arrendeafgiften, motsvarande den förlust honom
tillskyndades;

att, egendomens skogs- och hagmark enligt kontraktets 9 punkt åtföljde
arrendet med arrendatorn förbehållen rätt till såväl skogsfångst som
bete för kreatur, och hade skogshushållningsplan blifvit af styrelsen fastställa
den 18 maj 1887 att tjena till efterrättelse under nu löpande arrendeperiod,
enligt hvilken plan årliga virkesafkastningen blifvit bestämd
att uttagas med 5,8 kubikmeter genom hjelpgallring, hvarförutom erforderlig
rensningshuggning föreskrifvits skola ega rum å hela skogen;

att till egendomen funnits 7 insynade torp med deraf utgående 22
mansdagsverken i veckan att å egendomen på arrendatorns kallelse utgöras,
af hvilka torp ett, benämndt Dalen, hvaraf utgjorts 4 mansdagsverken
i veckan, enligt styrelsens beslut den 27 augusti 1897 förklarats skola afhysas,
jemte det de till torpet hörande egoområden skulle läggas under
hufvudgården;

att å hufvudgården funnes följande kronan tillhöriga åbyggnader,
nemligen:

Do) karaktershus af timmer, täckt med tegel på läkt, brädfodradt,
oljemåladt, 47 meter långt, 21 meter bredt, 7 meter högt, indeladt till 6
rum, tambur och förstuga pa nedra bottnen samt 4 rum på vinden, brandförsäkradt
för 10,000 kronor;

2:o) flygelbyggnad af timmer, täckt med skiffer, brädfodrad, oljemålad,
34 meter lång, 18 meter bred och 8 meter hög, inredd till 4 rum med
eldstad, 2 mindre rum utan eldstad, kök med spis och bakugn, brygghus
med inmurad panna a nedra botten samt å vinden 2 gafvelrum, brandförsäkrad
för 5,000 kronor;

3:o) magasin eller spanmålsbod, 2lV2 fot lång, 211/., fot bred och 16
fot hög pa knut af timmer, täckt med tegel på bräder, brädfodrad, rödmålad,
uppförd a fristående stenpelare och indelad till 2 våningar med

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

399

loft, brandförsäkrad för 500 kronor, hvilken byggnad, enligt styrelsens
beslut den 27 augusti 1897 skulle inom den 1 november 1898 vara
tillbyggd till lika längd, bredd och höjd som äldre magasinet med resvirke
och bräder samt täckas med tegel på bräder;

4:o) ladugård, innehållande:

o) ladugårdsfasadbyggnad, 61 meter lång, 10V3 meter bred och 91/5
meter hög, täckt med tegel på bräder, indelad till fähus af timmer med
golf, foderbord och vattenrännor af cement; fårhus af timmer med cementgolf
och i bredd härmed foderlada, långloge, stall af timmer, foder- och
selkammare samt vagnbod och redskapshus, brandförsäkrad för 6,000
kronor,

b) sädeslada i vinkel med sistnämnda byggnad och sammanbyggd
med denna, 251/i meter lång, 1 1 ''*/10 meter bred och 9 1/5 meter hög af
stolpar och bräder, täckt med tegel på bräder, indelad till lador och längs
byggnadens hela vestra sida långloge med inkörsportar från båda gaflarne,

c) tröskverkshus och tröskloge, 9 meter i fyrkant och 43/4 meter högt,
uppfördt af resvirke och bräder, täckt med tegel på bräder intill vestra
långväggen af sädesladan, dessa båda sistnämnda byggnader brandförsäkrade
för 4,000 kronor.

5:o) hemlighus af resvirke och bräder; samt

6:o) svinhus och vedbod, det förra af gråsten med golf och foderhoar
af cement, den senare uppförd af resvirke och bräder ofvanpå svinhuset
till lika dimensioner som detta, brandförsäkradt för 500 kronor.

Samtliga dessa byggnader befunno sig i utmärkt skick, och hade
ladugården och svinhuset med vedboden blifvit nyuppförda under åren
1894 och 1895. Underlydande torp vore ock försedda med nödiga åbyggnader
i godt skick.

I det utlåtande, som affordrats arrendatorn och hvartill domänstyrelsen
hänvisade, hade denne framhållit de olägenheter, som genom
asylens anläggande å egendomen blefve en följd såväl för honom personligen
som för egendomens framtida skötsel, och för de förluster af flerahanda
slag, som för honom derigenom skulle uppstå, samt anhållit, att,
om Kongl. Maj:t bestämde, att asylen i fråga skulle förläggas till Restad,
arrendatorn måtte lösas från arrendet till egendomen den 14 mars det år,
då arbetet med asylbyggnaderna koinme att påbörjas, samt att Kongl.
Maj:t måtte medgifva honom ersättning med i handlingarna Inlagd promemoria
specificerade belopp, tillhopa 28,760 kronor, för de direkta och
indirekta förluster och obehag, som orsakades honom genom arrendets
aflemnande.

Vederbörande kronofogde hade med hänsyn till den särdelning af

400

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

egendomen, som orsakades af asyltomtens utbrytning, ansett kunna ifrågasättas,
huruvida ej för staten blefve fördelaktigt att tillmötesgå arrendatorns
önskan att blifva skild från arrendet, synnerligast som arrendet för qvarvarande
åkerjorden till följd af försvårad brukning med mera måhända
komme att ställa sig så lågt, att den förlust, som genom arrendets upphörande,
pa sätt arrendatorn påyrkat, komme att drabba statsverkets, fullt
komme att motvägas af fördelen att under byggnadstiden disponera hela
egendomen med dess åbyggnader, hvarjemte kronofogden, som, under förutsättning
att Kongl. Maj:t beaktade arrendatorns ersättningsanspråk och
öfriga yrkanden i vidsträcktare mån än hvad de sammanfölle med bestämmelserna
i förut åberopade 15 punkten af arrendekontraktet, ansett dessa
anspraks och yrkandens lösning böra ske på godvillighetens väg för undvikande
af måhända mångåriga tvister, hemstält, att, derest Kongl. Maj:t
beslutade, att asylen skulle förläggas till Restad, och de af arrendatorn
framstälda ersättnings- med flera kraf icke komme att vinna Kongl. Maj:ts
bifall, samtliga arrendatorns ersättningskraf äfvensom hans yrkande att
varda befriad från arrendet måtte hänskjutas till afgörande af skiljemän
till det antal, 3 § af lagen om sådana den 28 oktober 1887 bestämde,
och valda på sätt i berörda lag angåfves, med rätt för staten och arrendatorn
att inför skiljemännen framställa sina anspråk, samt att hvad skiljemännen
beslöte skulle gälla såsom laga kraftegande beslut äfven hvad
staten vidkomme. Vid kronofogdens utlåtande hade funnits fogadt ett af
arrendatorn afgifvet bevittnadt förklarande att han för sin de! godkände
alla uppkommande tvistefrågors lösning enligt lagen om skiljemän.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade såsom eget utlåtande åberopat
hvad kronofogden i ärendet anfört.

Den kommisson, som haft till uppdrag att afgifva förslag till lämplig
plats för ifrågavarande asyl — yttrade domänstyrelsen vidare — hade
i fråga om den för asylen behöfliga arealen endast föreslagit, att till byggnadsplats
måtte få användas omkring 15 tunnland af Restads egendom,
men deremot icke afgifvit förslag till de områden i öfrigt, som för det
med asylen afsedda ändamålet efter byggnadernas uppförande kunde erfordras,
ehuru denna sistnämda fråga hade nära sammanhang med såväl
asylens anläggande å Restad som med arrendatorns ersättningsanspråk och
egendomens framtida förvaltning. Af handlingarna inhemtades emellertid,
att afsigten vore att sysselsätta ett stort antal patienter med jordbruksarbeten,
att i skogen anordna promenader för de sjuka, att å mossar och
annan derför lämplig mark verkställa nyodlingar samt att fritt för asylens
behof disponera alla å inegorna befintliga mer eller mindre skogbevuxna
bergbackar och impedimenter. Under sådana förhållanden syntes det domän -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

401

styrelsen, såsom om egendomen komme att såsom arrendegård förlora sitt
egentliga värde och att för statsverket vore fördelaktigast att upplåta egendomen
i dess helhet för asylens behof; och borde detta lämpligast ske
fardagen det år, hvarunder byggnadsarbetet komme att påbörjas, då för
detta arbetes utförande gifvetvis vore behöfliga att disponera, utom sjelfva
byggnadsområdet, upplagsplatser, bostäder för tillsyningsman och arbetare,
plats för dragare och redskaper med mera. som vore erforderligt för så
stort byggnadsföretag som det. ifrågavarande.

Visserligen vore, såsom förut anförts, arrendatorn skyldig för ändamålet
afstå egendomen tillhörig mark äfvensom inkomstgifvande lägenhet
mot åtnjutande af minskning i arrendeafgiften, motsvarande den förlust
honom tillskyndades, och tillkomme honom enligt styrelsens förmenande
att, derest han ej åtnöjdes med den ersättning i form af minskning i arrendet,
som honom komme att erbjudas, sin talan mot kronan i denna del
anhängiggöra genom stämning till laga domstol; men den förlust, som
honom genom byggnadsföretaget komme att tillskyndas, kunde i fall såsom
detta icke afse endast minskning i inkomsten för honom fråntagen jord,
utan äfven intrång och skada i öfrigt i egendomens skötsel med flera
olägenheter, som under byggnadsarbetet kunde uppkomma. För undvikande
af de rättegångar, som sannolikt skulle uppkomma mellan asylen och
arrendatorn för slitande af tvistigheter dem emellan rörande de ersättningar,
hvarpå arrendatorn komme att göra anspråk, icke endast för jord,
utan äfven för skada och intrång med mera under den tid, nybyggnadsarbetet
komme att pågå, syntes lämpligast, att arrendatorn berättigades att
enligt sin önskan redan före arbetets påbörjande blifva från arrendet skild.

De ersättningsanspråk, som af arrendatorn, i fal! så blefve förhållandet,
frainstälts, syntes styrelsen delvis öfverdrifna och till en del obefogade,
men en del förefölle dock vara af beskaffenhet att lämpligast böra genom
skiljedom afgöras.

Med stöd af hvad nu anförts hemstälde domänstyrelsen, att, derest
Kong!. Maj:t. till medicinalstyrelsens framställning om asylens förläggande
å Restad lemnade bifall, Kongl. Maj:t måtte i sammanhang dermed förklara:
att asylen skulle öfvertaga egendomen i dess helhet den 14 mars
det år, hvarunder arbetet med byggnaderna påbörjades; att arrendatorn
samma dag berättigades lemna, egendomen samt att alla ersättningsanspråk
från arrendatorns sida för arrendets tidigare afträdande än det kontraktsenliga
med mera skulle afgöras af skiljemän i enlighet med lagen derom
den ''28 oktober 1887.

Skulle emellertid till asylen endast upplåtas den ifrågasatta byggnadstomten,
hemstälde styrelsen, att dervid fästes såsom vilkor, att tomten

Bih. till Rilcsd. Prof. 1.900. 4 Sami. 1 Afd. 9 Höft. bl

402

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

skulle så ordnas, att den egendomen tillhörande grustägten icke folie inom
tomtområdet och således för egendomens behof bibehölles, samt att stängsel
omkring området af asylen skulle uppsättas och för framtiden underhållas.

Genom beslut den 18 november 1898 hade Kong]. Maj:t, enligt hvad
departementschefen vidare meddelat, uppdragit åt medicinalstyrelsen ej
mindre att med biträde, der så erfordrades, af särskildt sakkunnige,
dem styrelsen egde tillkalla, uppgöra och till Kongl. Maj:t afgifva fullständigt,
af ritningar och kostnadsberäkningar åtföljdt förslag till en å
kronodomänen Restad förlagd asyl, beräknad för omkring 1,000 sinnessjuka,
deraf ungefär 150, hälften af hvardera könet,, botliga patienter från
Vestergötland, Dalsland, Bohuslän och Halland, samt de öfriga, asylpatienter,
utan afseende på hemorten, än äfven att afgifva yttrande med anledning
af hvad domänstyrelsen uti sitt ofvanberörda utlåtande anfört i ärendet.
Vidare hade Kongl. Maj:t genom remiss den 24 april 1899 befäl! medicinalstyrelsen
att afgifva utlåtande angående en af ledamöterna af Riksdagens
Andra Kammare H. Amnéus och C. G. Bergendahl hos Kongl. Maj:t
gjord framställning, att den nu föreslagna anstalten för sinnessjuka måtte
förläggas till länderiet Fredriksberg i närheten af Falköping. Derjemte
hade särskilda komiterade, tillsatta af stadsfullmägtige i Falköping, dels
direkt till medicinalstyrelsen insändt en skrifvelse i ärendet med anhållan,
att densamma måtte bringas till regeringens och Riksdagens kännedom,
dels till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län ingifvit ett
duplettexemplar af samma skrifvelse, hvilket, sedan detsamma blifvit till
Kongl. Maj:t öfverlemnadt, remitterats till medicinalstyrelsen för att biläggas
öfriga dithörande handlingar.

Då dessa frågor stode i nära samband med hvarandra, hade medicinalstyrelsen
i utlåtande af den 29 september 1899, hvarvid fogats alla till
ärendet hörande handlingar, anhållit, att frågorna finge i ett sammanhang
underställas Kongl. Maj:ts pröfning.

Hvad först anginge framställningen om ifrågavarande asyls förläggande
till länderiet Fredriksberg i närheten af Falköping, hade förslagsställarne
afsett att få densamma pröfvad, innan arbetet med ritningarna
till en å Restad förlagd asyl hunnit börja eller väsentligen fortskrida.
Härvid erinrade medicinalstyrelsen, att sagda ritningar vid tiden för framställningens
ingifvande till Kong]. Maj:t redan voro i hufvudsak färdiga.
Senare derå utfördt arbete hade uteslutande haft till uppgift att genom
möjliga inskränkningar nedbringa kostnaden för anstaltens byggnader.

I sjelfva saken fäste medicinalstyrelsen först uppmärksamheten derpå,
att då riksdagsmännen Amnéus och Bergendahl framhölle Falköping såsom
en för en sinnessjukvårdsanstalt för vestra Sverige mera centralt be -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

403

lagen plats än Venersborg, hade de utgått från ett af dem sjelfva gjordt
antagande, att med vestra Sverige härvid afsåges ej blott Halland, Bohuslän,
Vestergötland och Vermland, utan äfven Örebro och Jöntiöpings län.
Denna utgångspunkt vore en helt annan än den, som varit ledande såväl
för den kommission af sakkunnige, från hvilken förslaget om. Restad såsom
plats för den nya asylen först utgått, som äfven för medicinalstyrelsen,
hvilka båda ansett, att sagda anstalt borde mottaga botliga patienter
från Vestergötland, Dalsland, Bohuslän och Halland, men asylpatienter
äfven från andra delar af riket. Då det företrädesvis vore för förra
slaget af patienter, som det vore af större vigt att hafva kort väg till en
kuranstalt, syntes Venersborg, med afseende fästadt på sistnämnda fyra
landskap, åtminstone icke kunna anses sämre beläget än Falköping. För
sjuka från Örebro län likasom från Vermland läge Kristinehamns hospital
beqvämast till, och patienter från Jönköpings län kunde utan svårighet
föras till någondera af anstalterna i Vadstena, Vexiö eller Lund. . För
asylpatienter, hvilka i allmänhet en lång följd af år, ofta föi hela lifvet,
qvarblefve på vårdanstalten, betydde för öfrigt resans längd mindi e, i
synnerhet som de, vanligen flera samtidigt, i derför särskildt afsedd jernvägsvagn
skulle föras från hospitalen till asylerna.

I fråga om de företräden eller olägenheter för öfrigt, som de föreslagna
platserna — Restad nära Venersborg och k redriksberg invid Falköping
— erbjöde, hade, yttrade medicinalstyrelsen, asylkommissionen af
1897—98 så utförligt redogjort för dem begge, att medicinalstyrelsen
kunde åtnöjt sig med att hänvisa till och åberopa kommissionens utredning,
hvilken föregått Kongl. Maj:ts uppdrag till medicinalstyrelsen uti
bref den 18 november 1898 att uppgöra förslag till en å kronodomänen
Restad förlagd asyl för sinnessjuka. Då emellertid några af riksdagsmännen
Amnéus och Bergendahl mot sagda utredning rigtade anmärkningar
förtjenade att närmare granskas, hade styrelsen, hvars ordförande
och föredragande för hospitalsärenden besökt båda platserna, ansett
sig böra till bemötande ytterligare upptaga dessa anmärkningar. Medicinalstyrelsen
yttrade sig utförligt derom och behandlade äfven gjord
erinran om olägenheten för Restad åt lukten från Vargö pappersmasse
fabrik, hvarom åberopats ett af några personer från trakten af Venersborg
utfärdadt intyg, enligt hvilket denna lukt skulle vara mycket besvärande
för bostäder, belägna i den från fabriken kommande vindens
rigtning. Det nämnda intyget, som undertecknats jemväl åt Restads
nuvarande arrendator, hvilken förut förklarat sig länge hafva efterst! rifva t
att komma iill Restad och ogerna lemna egendomen, syntes, medicinalstyrelsen
icke vara af beskaffenhet att böra rubba tilliten till kommns -

404

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

sionens opartiska utredning. Medicinalstyrelsen kunde icke heller finna
det rimligt, att staten skulle låta förhindra sig från att för ett allmännyttigt
ändamål begagna en sin egendom, emedan en fabrik underläte
att vidtaga nödiga åtgärder till förstörande af de från densamma utgående,
illaluktande ångorna. Någon teknisk svårighet att borttaga eller
väsentligen mildra lukten i detta fall ansåge medicinalstyrelsen väl icke
finnas. Och lede -- såsom man velat göra troligt — en vidsträckt och
folkrik nejd, der till och med en residensstad vore belägen, utaf fabriken
i fråga, då tillkomme det helt visst ortens helsovårdsmyndigheter att
inskrida för att åvägabringa rättelse. Något oundvikligt och bestående
ondt, som borde uti föreliggande fråga tillmätas afgörande vigt, kunde
medicinalstyrelsen således icke se uti »Vargölukten».

Medicinalstyrelsen förmälde sig efter den gjorda utredningen ingalunda
kunna tillstyrka den nya asylens förläggande till Fredriksberg.
Icke heller ansåge medicinalstyrelsen något skäl vara förebragt, hvarför
planen att bygga vid Restad skulle öfvergifvas. Skulle emellertid så
ske, bletve det, enligt styrelsens mening, nödvändigt att söka upp någon
annan plats än Fredriksberg. Dermed skulle dock följa ett nytt uppskof
med den högst nödiga anstaltens påbörjande, hvilket medicinalstyrelsen
ansåge sig höra på det kraftigaste afstyrka. Bristen på plats för
sinnessjuka vore nemligen för närvarande mycket stor, och det kunde
med visshet förutses, att denna nöd icke afhjelptes, med mindre än att
kraftiga åtgärder vidtoges. Öfverstyrelsens för hospitalen årsberättelse
för år 1897 utvisade, åt! 4,271 platser för sinnessjuka funnes å statens
anstalter och att antalet sinnessjuka i riket uppginge till 9,340. Till
jemförelse härmed kunde anföras, att i Holland, som hade ungefär samma
invånareantal som Sverige, år 1897 vårdades å anstalter 7,326 sinnessjuka.
. Ehuru det ej med visshet kunde beräknas, huru många af de
sinnessjuka i vårt land, som behöfde anstaltsvård, kunde man dock, med
kännedom derom, att vård å anstalt allt mer söktes, att sannolikt icke
alla sinnessjuka vore kända och att af de 4,271 å statens sinnessjukvardsanstalter
sistnämnda ar befintliga sjukplatserna 150 vore upptagna
af idioter, med bestämdhet säga, att platserna vore för få. Ett ytterligare
bevis derpå utgjorde den enligt rapporter från de olika anstalterna
den 1 september 1899 uppgjorda lista på de sinnessjuka, för hvilka
plats beviljats i man af uppstående ledighet, hvilken lista slutade å eu
summa af 775. Då Upsala asyl kom me att inrymma ungefär 800 patienter,
syntes deraf, att, redan innan denna anstalt tagits i bruk, patienter
funnes för densamma till nästan fullt antal. Omsättningen å asylerna
voro dessutom obetydlig, hvarför det kunde antagas, att inom

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

405

kort samma nöd inträffade, i fall ej snart eu ny anstalt uppfördes. Eu
sådan förmodan hade så mycket mera skäl för sig, som, enligt hvad
förut anförts, det verkliga antalet sinnessjuka i landet sannolikt vore
större än det uppgifna. Utom de kända otullkomligheter, som vidlådde
de uppgifter, hvilka lemnades härom i vårt land, tydde jemförelsen med
andra länder härpå. Sålunda hade Preussen år 1884 24,3 sinnessjuka
på 10,000 af landets invånare och England år 1894 30,6 på samma
antal. Tillämpades dessa förhållanden på Sveriges ungefär 5,000,000
invånare, skulle de sinnessjukas antal härstädes uppgå till 12,000 å

16,000 i stället för enligt nu föreliggande uppgifter omkring 9,000. Ett
uppskof med uppförande af eu ny anstalt skulle derför, enligt styrelsens
åsigt, komma att hafva svåra följder för staten, kommuner och enskilda
personer.

För uppgörande af förslag till asyl å kronodomänen Restad af angifven
art och beskaffenhet hade medicinalstyrelsen, med stöd af kongl.
brefvet den 18 november 1898, tillkallat öfverläkaren vid Kristinehamns
hospital A. Envall, öfverläkaren vid Stockholms hospital professor E.
Hjertström och öfverläkaren vid Upsala hospital professor T. Nerander
för att biträda styrelsens ordförande, föredraganden i hospitalsärenden
och styrelsens i byggnadsärenden biträdande arkitekt vid fullgörandet
af detta arbete. Af dessa personer hade fullständiga, af hofintendenten
Kumlien uppgjorda ritningar och kostnadsberäkningar till den föreslagna
anstalten jemte särskilt utlåtande, innefattande redogörelse för de grundsatser,
som vid arbetets utförande blifvit följda, och beskrifning öfver
anstaltens olika byggnader m. m. blifvit till medicinalstyrelsen öfverlemnade.
I utlåtandet hade anförts bland annat följande:

>Den erfarenhet, som vid äldre anläggningar vunnits såväl inom
som utom riket, har noggrant beaktats. Inom riket har emellertid något
fullt liknande byggnadsföretag icke förut blifvit utfördt. Det stora antalet
sjuka, som å den nya anstalten skola vårdas, sammanförandet ai
hospitals- och asylpatienter i samma anstalt, planen att utanför och
likväl i samband med den slutna anstalten bereda vård för patienter, som
under åtnjutande af den större frihet, deras tillstånd medgåfve, skulle
sysselsättas med jordbruksarbete — allt detta betingar särskilda, vid
tidigare hospitalsanläggningar icke i samma mån tillämpade anordningar.

Att. inom eu gemensam anstalt sammanföra hospitals- och asylpatienter
(akut och kroniskt sinnessjuka) medför stora fördelar vid sjukvården och
förvaltningen samt åstadkommer tillika eu afsevärd besparing, enär förflyttning
af patienter, som varit akut och blifvit kroniskt sinnessjuka, till

406

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

en stundom aflägsen asyl, såsom eljest måste ske, derigenom undvikes.
För de akut sinnessjuka fordrar emellertid den moderna, humanare rigtningen
af sinnessjukvården särskildt inrättade lokaler, der åt dem kan
beredas en mera noggrant genomförd ändamålsenlig behandling än den,
som förr ansetts behöflig och varit vanlig. Sålunda böra utvägar finnas
att genom trägen tillsyn och omvårdnad tidigt i sjukdomens början hålla
dessa sjuka till ordning och snygghet samt för öfrigt bereda dem särskild
behandling i likhet med de i vanlig mening kroppsligt sjuka. Erfarenheten
har nemligen visat, att utsigterna till helsans återvinnande för de
sjuka på detta sätt ökas. Planen har derför varit att för de akut sinnessjuka
föreslå lokaler, som mera öfverensstämma med dem, som finnas å
ett vanligt sjukhus, bereda dem riklig tillgång på luft och ljus samt tillika
ordna så, att ett nödigt antal af dem skall kunna ständigt öfvervakas,
antingen flera tillsammans eller några få i samma rum, eller slutligen eu
för sig i enkelrum med oläst, vanligen öppen dörr. Den större delen af
de sålunda öfvervakade beräknas skola hållas till sängs. Då bad i olika
former är ett godt hjelpmedel särdeles vid behandling af akut sinnessjuka,
äro badrummen på de för dessa sjuka afsedda afdelningar så beqvämt förlagda,
att bad kunna utan tidsutdrägt gifvas och de sjuka med lätthet
tillses af sjukvårdsbetjeningen under badningcn.

För de akut sinnessjuka, som icke kunna vårdas å öfvervakningsafdelningarna
och äro för mycket störande för medpatienterna, behöfvas
särskilda lokaler. En mindre paviljong (isoleringspaviljongen) är dertill
afsedd, belägen inom asyl paviljongernas råd, men likväl närmare den egentliga
hospitalspaviljongen än asylafdelningens isoleringspaviljong. Ehuru
båda afdelningarnas isoleringspaviljonger hafva likartadt ändamål, kan asylafdelningens
isoleringspaviljong icke ersätta hospitalsafdelningens, emedan
de akut sinnessjukas våldsamhetsutbrott kräfva en noggrannare tillsyn än
de kroniskt sinnessjukas, som redan kanske i åratal haft sådana utbrott af
oförändrad beskaffenhet och redan kommit till ovanor, hvarifrån man vill
söka rädda nyligen insjuknade.

Asylafdelningarna eller de kroniskt sinnessjukas afdelningar skola deremot
enligt förslaget inrättas såsom enkla boningsrum, dervid sofruinmen
i allmänhet äro beräknade för flera sjuka, dock ej öfverskridande tolf i
hvarje ruin. Särskilda rum äro afsedda för tillfälligt sjuka eller för isolering
vid inträffande fall af smittosamma sjukdomar.

Hvarje för sjuka afsedd byggnad innehåller äfven enkelrum eller
isoleringsrum, till mindre antal å afdelningarna för lugna, men i riklig
mängd å afdelningarna för stormande, oroliga eller osnygga.

Erfarenheten vid våra nuvarande anstalter har lärt, hvilka svårig -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

407

heter som uppstå för sjukvården, om för många patienter sammanföras i
samma sj ukvårdsafdelning. Skall en noggrannare behandling komma till
stånd, måste antalet patienter på hvarje afdelning vara begränsad^. På
denna grund har hvarje hospitalsafdelning beräknats för endast 15 patienter.
Asylafdelningarna åter hafva beräknats kunna utan olägenhet inrymma i
allmänhet det dubbla antalet patienter på hvarje sj ukvårdsafdelning, undan -tagandes vissa afdelningar för våldsamma.

De olägenheter för sjukvården, hvilka uppstått å Lunds asyl, derigenom
att de sjuka i en del af paviljonger skola intaga sina måltider i
jordvåningen, stundtals vistas i bottenvåningens dagrum, arbeta på verkstäderna
tre trappor upp och slutligen tillbringa natten i sofrum eu, två
å tre trappor upp, hafva uti ifrågavarande förslag afhjelpts sålunda, att
ingen paviljong fått större höjd än tre våningar, och att de tre våningar
höga asylpaviljongerna sammanbundits med en byggnad, innehållande matsalar
på nedra bottnen och verkstäder i öfvervåningen. Dag- och sofrum
hafva anordnats i samma våning på det sätt, att korridorerna utanför sofrumrnen
gjorts tillräckligt breda för att kunna tjena som dagrum. . Härigenom
tiilgodogöres äfven utrymmet bättre, och tillsynen af patienter,
som tillfälligtvis fått ligga qvar i sofrummen på dagen, underlättas.

Likasom asylerna i Lund och Upsala föreslås att uppföra denna anstalt
enligt paviljongsystemet sålunda, att för hvarje grupp af patienter af likartad
sinnesbeskaffenhet och samma kön beräknas en paviljong. Mans- och
q vinspaviljongerna äro fullständigt analoga och utgöra 5 par, nemligen
ett par för konvalescerande, lugna, halforoliga och oroliga akut sinnessjuka;
ett par för lugna och half! ugna, kroniskt sinnessjuka; ett par för oroliga och
orenliga kroniskt sinnessjuka; ett par för våldsamma, stormande och svårt
osnvgga, akut sinnessjuka och slutligen ett par för våldsamma, stormande
och svårt osnygga, kroniskt sinnessjuka. De särskilda paviljongerna äro sä
långt skilda från hvarandra, att de på alla sidor hafva fri tillgång till luft
och ljus, , men likväl så nära, att en öfverflyttning af patienter från den ena
till den andra byggnaden icke kan möta några svårigheter. Paviljongerna
äro vidare stäldå 1 rad efter hvarandra, hvarje paviljong i rigtningen norr
och söder, så att deras långsidor belysas på ena sidan af förmiddagssolen,
på andra sidan af eftermiddagssolen. Hvarje paviljong har sina särskilda
promenadgårdar, vid afdelningarna för lugna försedda med lågt staket,
vid isoleringsafdelningarna inhägnade med tätt plank och vid afdelningarna
för mer eller mindre oroliga och opålitliga sjuka omgärdade med ett i
förhållande till de sjukas tillstånd afpassadt stängsel. Dessa paviljonger
jemte dertill hörande förvaltnings- och ekonomibyggnader utgöra den slutna

408

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

anstalten, som blifvit ordnad hufvudsakligen efter samma grunder som
rikets öfriga hospital och asyler.

Förslaget afser emellertid att äfven åtminstone i någon mån bereda
plats för lugna och arbetande patienter i mindre byggnader (villa- eller
cottage-systemet), der de sjuka kunna få eu både för anstalten och dem
sjelfva nyttig sysselsättning med jordbruksarbete, befrias från åsynen af de
mera sjuka samt tillika erhålla den förmån att, om ett återfall eller svårare
anfall inträffar, kunna under den tiden återflyttas till hufvudanstalten.
Sa länge vart lands sinnessjukanstalter icke lernnat utrymme för andra
än de i det hela svårare formerna af sinnessjukdom, har behofvet af byggnadsanordningar,
liknande de nu föreslagna villorna, gjort sig mindre
gällande. Förhallandena synas emellertid ändra sig, i samma mån som
antalet platserna anstalterna ökas, och tidpunkten torde nu vara kommen
att äfven i vårt land utsträcka den äfven här tillämpade tvångsfria behandlingen
(det s. k. no restraint-systemet) för eu del af de sinnessjuka
derhän, att sadana sjukas hela 1 if och verksamhet å anstalterna ordnas i
större öfverensstämmelse med deras föregående lefnadssätt, än som kan ske
å för övervakning särskilt beräknade sammanträngda anstalter. Ett steg
i denna retning är att fördela de lugnare, arbetsföra sjuka i mindre, från
den stora sjukhuskomplexen något afskeda boningshus eller villor, dock
beroende af den för hela anstalten gemensamma hushållningen och af eu
väl af vägd tillsyn från sjukvårdens sida. Fördelen häraf för icke blott de
kroniskt, . utan ock för de akut sinnessjuka, Indika denna behandling kan
komma till godo, är uppenbar och af utlandets sjukvårdserfarenhet i stort
omfång bekräftad. Olägenheterna af att samla ett större antal sinnessjuka
inom slutna anstalter kunna också härigenom lättare undvikas.

x\tt beräkna det antal sinnessjuka, som vid denna anstalts första beläggning
kan befinnas lämpa sig för dylik behandling till mer än 10%
af hela sjukantalet lärer dock af flera skäl icke vara rådligt, och då anstalten
beräknats för 1,000 patienter, ansågs vid uppgörande af första
förslaget till denna anstalt tre villo]-, två för män och en för qvinnor,
hvar och en afsedd för 20 sjuka, någorlunda motsvara behofvet för närvarande,
helst som ett mindre antal qvinnor, tillhörande nämnda kategori
af sjuka, hvilka beräknas erhålla sysselsättning i anstaltens ekonomiafdelningar,
med fördel syntes kunna få bostad i en särskild afdelning i hufvud -komplexen.

En annan möjlighet att framdeles utvidga anstalten kunde bestå i att
fördela patienterna gruppvis a aflägsnare delar af området i smärre arbetskolonier
enligt det i utlandet pröfvade s. k. farmsystemet. Äfven härtill
lemna!- visserligen denna anstalt med sina stora egovidder och odlings -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

409

möjligheter invid de å området fördelade torplägenheterna afsevärda tillfällen.
En sådan anordning, som dock endast i ringa mån kan öka patientantalet
och redan derför ej gör villor öfverflödiga, kan emellertid icke
genomföras förr, än anstalten någon tid varit i lull verksamhet samt
patienternas arbetskraft och individuella beskaffenhet blifvit noga kända af
anstaltens egen sjukvårdskår.

Vid de första öfverläggningarna, dervid planen för uppförande af
denna asyl förekom till behandling, beslöts att med fullt tillämpande af
den nutida sjukhushygienens fordringar tillmäta utrymmet å sjukafdelningarna,
att föreslå uppförandet af ofvannämnda paviljonger och tre villor
för de sjuka samt byggnader för förvaltningen och ekonomien. Vidare
beslöts, att eu särskild byggnad med familjebostad skulle uppföras för eu
af de biträdande läkarne, ett centralbad för arbetande patienter skulle uppbyggas,
ett svagdricksbryggeri förenas med pumphuset och ett begrafningskapell
sammanföras med obduktionshuset. Då emellertid kostnadsberäkningarna
utvisade, att detta förslag skulle medföra en kostnad af omkring
.‘1,51)0,000 kronor, beslöts att söka nedbringa denna summa genom att, så
långt sådant kunde ske, inskränka utrymmet å sjukpaviljongerna, att för
närvarande föreslå uppförandet af blott eu patientvilla och att från förslaget
utesluta boställshuset för en af biträdande läkarne, centralbadet,
svagdricksbryggeriet och begrafningskapellet. Det ursprungliga förslaget
torde fä anses såsom det bästa från sjukvårdens synpunkt, men det senare,
nu såsom det definitiva framstälda, är vida billigare, på samma gång som
det från sjukhushygienisk synpunkt kan betecknas såsom fullt försvarligt.
Paviljongerna för akut sinnessjuka lemna skäligen godt utrymme. A asylafdelningarna
är luftkuben för hvarje patient mera begränsad, men inskränkningen
torde å dessa afdelningar icke medföra någon olägenhet,
alldenstund derstädes intagna patienter äro mera i behof af eu anstalts
hägn än af en direkt behandling för deras sinnessjukdom. Efter den gjorda
reduktionen är utrymmet å asylpaviljongernas sofrum beräknadt till omkring
5 qvadratmeter för hvarje patient, uti samma paviljongers isoleringsrum
till mellan och uti matsalarne bordsutrymmet till 0,55 meter. På hospitalsafdelningarna
har utrymmet icke reducerats så mycket, i det att detsamma
i det definitiva förslaget bestämts för hvarje patient till omkring 6 qvadratmeter
i de större gemensamma sofrummen, omkring 10 qvadratmeter i
de mindre öfvervakningsrummen och i enkelrummen. Rummens höjd
är beräknad till 3,5 meter i alla sjuklokaler.

Vid första anläggningen torde man kunna nöja sig med allenast eu
patientvilla, enär i början ej så många patienter af den beskaffenhet, att

tutt till Hand. prof. l!)OU. 4 Sand. 1 A fri. 9 Hiift. 52

410

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

de kunna erhålla den större frihet, som vistelsen i eu villa medför, lära
komma till denna anstalt. I den mån behofvet af flera villor uppstår,
kunna flera sådana efter hand uppföras enligt nu framstäld plan.

Behofvet af familjebostad för en af de biträdande läkarne kan anses
vara oafvisligt. En så stor anstalt bör icke göras beroende af en enda
persons förmåga och grundliga insigter. Vid öfverläkarens sida erfordras
en biträdande läkare, som kan med full sakkännedom ersätta öfverläkare!!
under dennes semester och tillfälliga förfall och lemna öfverläkaren ett
godt stöd vid sjukvården. Denna sakkännedom kan emellertid ej förvärfvas
utan längre tids erfarenhet rörande sinnessjuk vården i allmänhet och särskild!
å samma anstalt. Endast undantagsvis kan det dock förväntas, att
eu biträdande hospitalsläkare skulle finna sig uti att qvarstanna tillräckligt
länge för ^ att vinna nyss antydda qvalifikation, om det förvägras honom
att bilda familj. Blott de biträdande läkare, som vilja för eu kortare tid
utbilda sig i psykiatrien och sedan öfvergå till annan läkareverksamhet
eller hoppas på en snar befordran, torde finna sig till freds med ungkarlsbostad.
Pa sådan grund beslöts först att föreslå familjebostad i särskild
byggnad för en biträdande läkare, som sålunda i afseende på bostad skulle
blifva likstäld med sysslomannen. Då det emellertid sedermera visade sig
nödvändigt att nedbringa kostnaden för hela anstalten, ändrades detta
förslag pa det sätt, att en biträdande läkare skulle få familjebostad och eu
två rum, men båda i administrationshuset.

Centralbadet kan äfven undvaras tills vidare och så länge antalet arbetande
patienter icke är så stort, att det kan medföra olägenheter att
bereda dem bad å de respektive afdelningarna,

Bryggeriet var ursprungligen påtänkt för att kunna bereda anstalten
tillgång pa godt och billigt dricka. Då emellertid detta ändamål skulle
kunna vinnas genom varans utbjudande till täflan åt närbelägna bryggerier,
hvaraf resultatet icke på förhand kan beräknas, torde ett uppskof med
bryggeriets uppförande vara lämpligt, till dess närmare erfarenhet i saken
vunnits.»

Inom anstaltens inhägnade område skulle i enlighet med den lemnade
redogörelsen förläggas fem par sjuk paviljonger med ett afstånd af omkring
5() meter mellan hvarje paviljong i samma rad och omkring 90
meter från den ena till den andra paviljongsraden. Manspaviljongerna
skulle upptaga södra och qvinspaviljongerna norra delen af området.
Vester om sjukpaviljongerna skulle förläggas nödiga ekonomibyggnader,
ett verkstadshus i linie med manspaviljongerna och ett bageri i linie med
qvinspaviljongerna. Framför sjukpaviljongerna i midten på östra sidan
af anstaltskomplexen skulle administrationsbyggnaden ligga och i samma

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

411

linie samt mot den vestra delen af området köks- och tvättbyggnad, angpanne-
och maskinhus samt bostadshus för manlig ekonomibetjening. ° Alla
byggnader inom komplexen skulle förenas genom underjordiska gangar,
der alla ledningar för uppvärmning, vattenanskaffning och elektrisk belysning
skulle placeras.

Utom det inhägnade området skulle anläggas villan för män, vattentorn,
portvaktstuga, obduktionshus, boställshus för öfverläkare och syssloman,
pumphus och vattenfiltrum. Förslaget innehölle dessutom kostnadsberäkning
för spårväg till underlättande af allehanda transporter inom anstaltens
område, planering och stängsel, soltält, vedbod för bageriet, kolgård,
fotogénkällare, ångbåtsbrygga och diverse uthus. I förslaget hade
icke beräknats några särskilda kostnader för bostäder åt en del funktionärer
och ekonomibetjening, som skulle få tillräckligt utrymme i kronodomänens
karaktershus och flygelbyggnad.^ Da domänen tillhöriga, magasin,
ladugård, sädeslada, tröskverkshus och svinhus vore i godt stånd, hade
någon särskild kostnad för dylika byggnader icke heller i förslaget upptagits.

Anstalten skulle förses med afloppsledning, vattenledning, centraluppvärmning
medelst ånga och elektrisk belysning. Centraluppvärmningen
vore beräknad för hela asylkomplexen med dess byggnad för ekonomien
med undantag af bageriet. De rör, som skulle leda angan, skulle utgå
från ångpannehuset genom förenämnda underjordiska gångar till alla de
byggnader, som skulle sålunda uppvärmas.

Kostnaderna för aidäggning å Restad af den föreslagna anstalten för
sinnessjuka hade beräknats sålunda:

Hospitals- och asylbyggnader:

För män.

Hospitalspaviljong n:o 1 ............................ kr. 57,000:

Hospitalspaviljong n:is 2, 3, 4 och 5 ......... » 112,500:

Asylpaviljong för lugna patienter............... » 134,000:

Asylpaviljong för osnygga och oroliga patienter
...................................................... * 156,600: —

Asvlpavibong för osnygga och våldsamma

patienter............................................ » 169,000: —

Matsalspaviljong ....................................... * 47,300: kr. (176,400: —

Transport kr. 676,400: —

412

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

„ . Transport kr.

rör qvinnor.

Samma antal byggnader som för män ................................ kr.

Dessutom en paviljong efter det s. k. öppendörrsystemet »

Administrationsbyggnader.

Administrationshuset................................ kr. 152,000: —

Ekonomibyggnaden....................................... > 133,000: —

öfverläkarens bostad................................... » 35,500: —

Sysslomannens bostad ............................. » 23,400: —

Boställshuset................................................ » 44 000: —

Bageri........................................................ » 33,000: —

Yerkstadshus................................................... » 22,500: —

Angpanne- och maskinhus ......................... » 48,000: —

Pumphus ................................... » 11,000: —

Lik- och obduktionshus ............................... » 7,300: —

Grindstuga ................................................ » 8,500: —

Vedbod för bageriet............................... » 1,200: —

Afträdesbyggnad för yttre betjeningen..... » 800: —

Uthusbyggnad för boställshuset................ » 700: —

Fotogénkällare ....................... » 1,150: —

Kolgård vid ångbåtsbryggan ................... » 1,000: —

Sammanbindningsgångar under marken

mellan byggnaderna ........................ » 30,000: — »

Inredningsarbeten samt ledningar för vatten, värme
och belysning ni. m.

Värmeledning enligt ingeniör H. Theorells

förslag................................................... kr. 170,000: —

Inre vatten- och afloppsledningar enligt

P. A. Sjögrens förslag......................... » 100,000: —

Yttre vattenledningar enligt kapten F. V.

Hansens förslag................................ » 120,000: —

Ledningar för elektrisk belysning enligt

ingeniör Axel Estelles förslag ............ » 80,000: —

Köks- och tvättapparater enligt Nya aktiebolaget
Atlas förslag........................... » 69,500: —

Askledningar enligt ingeniör John Anderssons
förslag............................................. » 13,130: —

Transport kr.

676,400:

676,400:

35,000:

553,050:

552,630:

,493,480:

Statsutskottets Utlåtande N:o .9.

413

Transport kr. 2,493,480: —

Planeringar och stängsel.

Schaktning och planering............................ kr. 4,450:

Inhägnad med plank och staket................ » 8,000:

Större och mindre soltält......................................................

Ångbåtsbrygga vid elfven jemte 2 dykdalber

12,450: —
10,000: —
10,000: —

Spärr ägsanläggning.

Fast materiel enligt John Fröléens förslag .................... ''■

Summa kr.

9,000; —
2,534,930: —

I anledning af domänstyrelsens förslag om hela kronodomänen Restads
öfvertagande för hospitalsväsendets räkning från byggnadstidens början
hade medicinalstyrelsen i sin skrifvelse den 29 september 1899 anfört
följande.

Då den kommission, som blifvit utsedd att afgifva förslag till plats
för den nya asylen, till en början endast begärt 15 tunnland af egendomen
Restad jemte nödiga vägar för uppförande af den tilltänkta anstalten,
syntes af kommissionens skrifvelse härom, att detta skett under förutsättning
af godvillig öfverenskommelse eller antaglig värdering angående
den ersättning, som borde tillkomma arrendatorn. Hade tillfredsställande
öfverenskommelse med arrendatorn kunnat träffas, hade detta sätt sannolikt
också blifvit billigast för staten såväl under byggnadstiden som under
de första åren af asylens verksamhet. Då arrendetiden tagit slut, hade
egendomen kunnat utan någon särskild ersättning till arrendatorn i sin
helhet tagas i besittning. Som emellertid arrendatorn framstält stora
anspråk på ersättning och utgången af en rättegång derom enligt styrelsens
förmenande vore oviss, syntes den bästa utvägen vara den af domänstyrelsen
föreslagna. Härigenom gjordes endast den afvikelse från den
ursprungliga planen, att egendomens öfvertagande af asylföivaltningen

påskyndades. ‘ 0

Vid uppförandet hittills af anstalter för sinnessjuka. pa plats, der
ingen anstalt förut funnits, såsom vid Kristinehamn och Piteå, hade tillsynen
öfver jordområdet, byggnadsarbetet och utredningen af anstalten
ombesörjts af medicinalstyrelsen ensam, till dess anläggningen blifvit
färdig, hvarefter en direktion blifvit tillsatt. Detta förfaringssätt hade
emellertid redan vid uppförandet af nyssnämnda anstalter medfört ett
tungt tillägg till medicinalstyrelsens öfrig» arbeten. Då statens anstalter

414

Statsutskottets Utlåtande N;o 9.

för sinnessjuka nu ökats både i antal och omfattning, blefve ett sådant
tillvägagående hädanefter omöjligt, helst då det, såsom här, äfven gälde
skötseln af en stor landtegendom. Men svårigheten kunde afhjelpas genom
att redan från. början 1 insätta eu direktion, som öfvertoge sistnämnda
bestyr och derjemte blefve den lokala myndigheten under byggnadstiden
äfven i ° andra hänseenden. Ordnades förvaltningen på detta sätt, borde
ingå svårigheter uppstå genom ett bifall till domänstyrelsens förslag, och
afsevärda fördelar skulle vinnas. Några, stridigheter med en förutvarande
arrendator skulle då ej kunna uppstå, behöfliga upplagsplatser blefve tillgängliga,
egendomen med alla dess byggnader komme att disponeras af
asylförvaltningen, och patienternas sysselsättande med alla de arbeten, som
förekomme vid eu egendoms skötsel, kunde redan från början planläggas
och allt mer befordras utan hinder af en arrendators Önskningar och intressen,
hvilket icke hindrade, att för asylen öfverflödig jord kunde på nya
vilkor utarrenderas. J

Da således sinnessjukvården skulle vinna på ett, snart öfvertagande af
kronodomänen Restad för asylförvaltningens räkning och nuvarande arrendator!!,
vore villig att afstå densamma, samt då genom anlitande af skiljemän
ersättningen till arrendator!! borde kunna begränsas till eu måttlig summa,
tillstyrkte medicinalstyrelsen, att Kongl. Maj:t, på sätt domänstyrelsen före*
slagit, matte förklara, att asylförvaltningen skulle öfvertaga egendomen i
dess helhet den 1 1 mars det ar, hvarunder arbetet med byggnaderna påbörjades,
att arrendator!! samma dag berättigades lemna egendomen, samt
att alla ersättningsanspråk från arrendator^ sida skulle afgöras af skiljemän
i enlighet med lagen derom den 28 oktober 1887.

Beträffande det af de sakkunnige uppgjorda förslaget till anläggning
af eu asyl å domänen Restad hade medicinalstyrelsen, efter att hafva granskat
detsamma, förklarat sig förorda förslaget till antagande och yttrat, att om till
den beräknade anläggningskostnadens slutsumma, 2,534,930 kronor, lades
det kapitaliserade värdet af domänen Restad, beräknadt efter den årliga
arrendesumman till 50,GOD kronor, och det af arrendator» begärda skadeståndet,
. 28,764 kronor, hela utgiften för erhållande af eu anstalt med

1.000 sjukplatser skulle komma att uppgå till 2,613,694 kronor eller
2,613 kronor 69 öre för hvarje sjukplats. Detta pris måste anses såsom
mycket billigt, om härmed jemfördes priset för sjukplats å förut uppförda
anstalter. Sålunda hade kostnaden för Piteå hospital, som tagits i bruk
årJ 893 och rymde 300 sängar, uppgått till 20,000 kronor för jordområdet,

965.000 kronor för det först verkstälda byggnadsarbetet och 68,090 kronor
för de senare uppförda byggnaderna och för utförande af elektrisk belysmngsanläggning
eller tillsammans 1,053,090 kronor, utgörande 3,510 kronor

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

415

för hvarje sjukplats. Kristinehamns hospital, som äfvenledes hade •100
sängar och tagits i bruk år 1887, da byggnadskostnaderna voro lägre,
hade betingat ett pris af 936,220 kronor 80 öre eller 3,121 kronor för
hvarje sjukplats, men vid detta hospital hade sedermera flera byggnadsarbeten
verkstälts och elektrisk belysning införts.

I utlandet hade anstalterna för sinnessjuka i regeln betingat än högre
pris. Såsom exempel anfördes anstalten Herzberge invid Berlin, beräknad
för 1,000 patienter och tagen i bruk år 1893, å hvilken hvarje sjukplats
kostat 5,050 riksmark, och anstalten Gehlsheim invid Rostock, beräknad
för 250 patienter och tagen i bruk år 1896, der kostnaden för hvarje
sjukplats uppgått till 5,400 riksmark.

Derjemte borde bemärkas, att kostnadsberäkningarna för dim nu föreslagna
anstalten voro uppgjorda efter nuvarande höga pris pa arbete och
bvggnadsmateriel.

På grund af det anförda hade medicinalstyrelsen hemstält, det Kongl.
Maj:t måtte till näst sammanträdande Riksdag aflåta proposition derom, att
kronodomänen Restad i Naglums socken, \ äne härad och Elfsborgs län
måtte upplåtas för anläggande af en asyl för sinnessjuka och för detta
ändamål få öfvertagas af medicinalstyrelsen den 14 in ars det ar, da byggnadsarbetet
påbörjades, dock att domänstyrelsen matte erhålla i uppdrag
att förvalta den egendomen tillhöriga skogsmark, men med rätt för asylens
målsmän att i skogen låta anordna promenader för de sjuka, och att å
mossar och annan därför lämplig mark verkställa nyodlingar; att nuvarande
arrendator!! af berörda kronodomän för afträdandet af egendomen
före arrendetidens utgång måtte tillerkännas den ersättning högst
28,761 kr. — som af skiljemän, tillsatta enligt lagen om sådane rlen^ 28
oktober 1887, kunde varda bestämd; samt att för anläggande af ifrågavarande
asyl måtte utöfver förutnämnda ersättning beviljas ett anslag pa
extra stat af en till 2,535,000 kronor afrundad summa, deraf för år 1901

ett belopp af 350,000 kronor. o

Sedan öfverintendontsembetet genom remiss erhållit befallning att
yttra sig i ärendet, hade på embetets anmodan f. d. professorn vid tekniska
högskolan J. E Cedorblom afgifvit ett memorial beträffande de vid
asylen föreslagna värmeledningarna, uti hvilket memorial endast anmärkts,
att värmeledning till två paviljonger för våldsamma patienter icke upptagits
i kostnadsförslaget, hvars slutsumma derför Itorde ökas med 10,500
kronor. Under åberopande- häraf hade öfverintendontsembetet i utlåtande
den 5 december 1899, vidkommande ritnings- och kostnadsförslagen, i

416

Statsutskottets inlåtande N:o 9.

ifrigt anförl, hurusom desamma från embetets sida icke gifVit anledning*
till annan erinran, än att embete!, för sin del, med hänsyn till för närvarande
radande, särdeles höga och i allt fall osäkra prisförhållandeti
ansett försigtighet en bjuda, att en post å vid pass 50,000 kronor upptoges
för oförutsedda utgifter, hvadan, derest den af f. d. professor Cederbloin
påyrkade förhöjning i omkostnadsbeloppet för värmeledningen, eller 10,500
kronor, medräknades, den summa, som för betäckande af anläggningskostnaden
för ifrågavarande asyl torde komma att af Riksdagen äskas,
syntes höra bestämmas i rundt tal till 2,595,000 kronor.

Medicinalstyrelsen, som lemnats tillfälle att yttra sig med anledning
af hvad sålunda anmärkts, hade i skrifvelse den 11 december 1899 anfört, att,
ehuru i hvar och en af de särskilda, med styrelsens förslag följande
kostnadsberäkningar ett, mindre belopp äfsetts till oförutsedda utgifter,
medicinalstyrelsen likväl, med hänsyn till de af öfverintendentsembetet
framhalta osäkra prisförhållandena, som för närvarande rådde, och till
den större erfarenhet på detta område, hvaröfver embetet förfogade, icke
både något att erinra vid embetets förslag att med omkring 50,000 kronor
höja den beräknade kostnadssumman.

Vidkommande f. d. professor Cederbloms anmärkning, att kostnadsförslag^
för asylens uppvärmning upptoge två paviljonger mindre, än
som föreslagits till uppförande, hade detta förhållande uppkommit på
följande sätt. Den ifrågavarande kostnadsberäkningen hade i juli sistlidna
år. af ingeniören H. Theorell uppgjorts på grund af ett förslag, enligt
hvilket hospitals- och asylafdelningarnas våldsammaste patienter tänktes
sammanförda i en byggnad för hvardera könet, Vid den slutliga granskning,
som för ändamålet tillsatta komiterade underkastade sagda förslag,
hvilket tillkommit allenast i sylte att söka nedbringa byggnadskostnaderna,
visade det sig emellertid, att detsamma icke kunde genomföras utan stora
olägenheter för sjukvården, hvadan planen att sammanföra hospitals- och
asylpatienter af sagda kategori måste öfvergifvas och i stället två paviljonger
för hvardera könet anordnas, en större för asyl- och en mindre
för hospitalspatienter. De två smärre hospitalspaviljonger, hvilkas utelemnande
f. d. professor Cederbloin anmärkt, tillkommo sålunda visserligen,
efter det att ingeniören Theorells förslag uppgjorts; men i sammanhang
med de nya byggnadernas upptagande i byggnadsplanen minskades
i samma omfattning de stora asylpaviljongerna för våldsamma, hvadan,
enligt komiterades mening, hvilken äfven delades af ingenören Theorell,
ingen nämnvärd ändring i kostnaden för värmeledningen borde uppkomma.
Af denna anledning hade icke någon omräkning af kostnadsförslaget företagits.
I hvarje fall borde dock ökningen i kostnaden till följd af nämnda
paviljongers tillkomst icke kunna uppgå till det af f. d. professor Ceder -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

417

blom beräknade beloppet af 10,500 kronor. Skulle derför Kongl. Maj:t
anse lämpligt att i kostnadsförslaget upptaga det af öfverintendentsembetet
föreslagna beloppet af 50,000 kronor, så funne medicinalstyrelsen det ännu
mindre behöfligt att ytterligare öka samma kostnadsförslag med förenämnda,
af f. d. professor Cederblom föreslagna belopp. Hela kostnaden för asylens
anläggande, hvilken kostnad i medicinalstyrelsens förslag upptagits i jemnadt
tal till 2,535,000 kronor, skulle således, om nämnda summa å 50,000
kronor jemväl uppfördes i förslaget, kunna beräknas i rundt tal till 2,585,000
kronor, oafsedt ersättningen till nuvarande arrendatorn af den till plats
för asylen afsedda kronodomänen.

Af den nu lemnade redogörelsen ansåge departementschefen framgå,
att fastän i vårt land på senare tid genom anläggning af nya eller utvidgning
af äldre anstalter för sinnessjukas vård mycket åtgjorts för att
afhjelpa den länge kända bristen på lämpliga platser för vård af sådana
sjuka, ett stort och oafvisligt behof af en betydligt ökad tillgång pa dylika
platser fortfarande gjorde sig gällande. För att tillgodose detta behof
syntes departementschefen den under nuvarande förhållanden lämpligaste
åtgärden vara att på kronodomänen Restad anlägga en asyl, i butvudsak
så anordnad som medicinalstyrelsen föreslagit. För detta ändamål borde,
enligt departementschefens åsigt, egendomens nuvarande arrendator berättigas
att lemna egendomen den 14 mars 1901, eller det år, då, för den
händelse anslag för ändamålet beviljades, arbetet med anläggning af byggnader
för asylen, enligt hvad departementschefen antoge, borde påbörjas,
och syntes egendomen böra få vid samma tid öfvertagas af medicinalstyrelsen,
dock att domänstyrelsen borde erhålla i uppdrag att tills vidare,
intill dess Kong! Maj:t kunde finna godt annorlunda bestämma, förvalta
den till egendomen hörande skogsmark, men med rätt för asylförvaltningen
att låta i skogen anordna promenader för de sjuka och att å
mossar och annan derför lämplig mark anställa nyodlingar. Vidkommande
den ersättning, som borde lemnas arrendatorn för det han före
arrendetidens utgång frånträdde arrendet, delade departementschefen myndigheternas
åsigt om lämpligheten deraf att denna ersättning finge bestämmas
af skiljemän, dock icke till högre belopp än di n af arrendatorn
i berörda afseende fordrade summa 28,764 kronor. Mot de uppgjorda
ritnings- och kostnadsförslag^! syntes departementschefen något väsentligt
ej vara att erinra. Till den af medicinalstyrelsen begärda slutsumman

2,585,000 kronor borde emellertid, enligt departementschefens mening, för
att tillgång måtte finnas till utbetalande af ersättning åt arrendatorn,
böra läggas 28,700 kronor, och syntes af dessa medel ett belopp af 378,700
kronor behöfva disponeras under år 1901.

Bih. till Rikad, Frot. 1000. 4 Sami. 1 Afd. O Haft.

53

418

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

På grund häraf har departementschefen efter samråd med chefen för
finansdepartementet hemstält, att Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen aflåta
proposition af ofvan angifna innehåll.

Emot Kongl. Maj:ts förevarande framställning har utskottet icke annat
att erinra än, att, då den af arrendatorn fordrade ersättningen skall bestämmas
genom skiljemän och sålunda nu ej kan till beloppet fixeras men
i hvarje fall bör kunna betydligt nedbringas, enligt utskottets förmenande
medel till denna utgift böra kunna åtminstone till största delen beredas
tran den post å 50,000 kronor, som blifvit utöfver kostnadsförslag upptagen
för oförutsedda utgifter. Utskottet anser derför, att dels totalkostnaden
för ifrågavarande anstalt bör minskas med ett belopp, som motsvarar
den fordrade ersättningssumman, eller från 2,613,700 kronor till 2,585,000
kronor och dels det för år 1901 äskade beloppet må nedsättas från 378,700
kronor till 365,000 kronor.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, med bifall till hvad Kongl. Maj:t
föreslagit, må

a) medgifva, att till anordnande åt en asyl för
sinnessjuke, i hufvudsaklig enlighet med hvad medicinalstyrelsen
i sådant afseende föreslagit, må från och
med den 14 mars 1901 upplåtas för statsverkets räkning
utarrenderade förra landshöfdingebostället 1 mantal
Restad i Naglums socken af Elfsborgs län, jemte de å
nämnda egendom befintliga, kronan tillhöriga byggnader
med skyldighet för domänstyrelsen att tills vidare, intill
dess Kong]. Maj:t kan finna godt annorlunda bestämma,
förvalta den till egendomen hörande skogsmark,
men med rätt för asylförvaltningen att låta i
skogen anordna promenader ‘för de sjuka och att å
mossar och annan derför lämplig mark verkställa nyodlingar;
samt

b) dels till uppförande af de för asylen erforderliga
byggnader samt anläggning af spårväg och vattenledning
till asylen in. m. i hufvudsaklig enlighet med de
för detta ändamål upprättade ritningar, dock med
Kong], Maj:t förbehållen rätt att låta den göra sådana
jemkningar, som kunna finnas erforderliga eller lämpliga
och ej föranleda öfverskridande af de beräknade
kostnadernas slutsumma, dels ock till ersättning åt
egendomens nuvarande arrendator för det han före
arrendetidens utgång frånträda- arrendet bevilja ett

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

419

anslag af 2,585,000 kronor och deraf på extra stat för
år 1901 anvisa ett belopp af 365,000 kronor.

11 l:o). Uti eu inom Första Kammaren väckt motion (n:o 3) har herr a»j. ^

A. von Möller föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t sKr„ngi. £aj''{
anhålla om uppgörande och framläggande för Riksdagen af fullständig
för att åt de sinnessjuke måtte beredas behöflig vård.

1 motionen anföres, bland annat, att äfven om Riksdagen bifölle
Kongl. Maj:ts proposition, afseende en ny asyl vid Restad, dock fortfarande
komme att saknas plats för omkring 4,000 patienter, hvilka, enligt

kongl. stadgan angående sinnessjuke den 2 november 1883, vore berätti gade

till intagning å hospital eller asyl; att härigenom landstingen,
kommunerna och enskilde tvingades att öfvertaga statens skyldighet att
bereda de sinnessjuke vård; att i sådana fall den sjukes behandling blefve
ytterst otillfredsställande, och utsigterna om hans vederfående följaktligen
väsentligt förminskade; att det faktum, att mången bland dessa olyckliga,
hvilken, derest han i rätt tid kommit under en ändamålsenlig behandling,
skulle tillfrisknat samt återvunnits åt sin familj och samhället, nu i följd
af bristen på plats vid höspitalen ginge hopplöst förlorad, syntes vara ett
missförhållande så sorgligt, att det icke längre borde få fortfara; samt
att för dess afhjelpande kraftiga och skyndsamma åtgärder vore af nöden.

Då för att åt de sinnessjuke må beredas behörig vård några andra
särskilda åtgärder icke torde vara af nöden, än att hospital och asyler i
tillräcklig omfattning anläggas, samt genom bifall till hvad utskottet under
nästföregående punkt hemstält ett afsevärdt steg till det förevarande behofvets
afhjelpande skulle tagas, har utskottet, som förutsätter, att denna
angelägenhet fortfarande kommer att vara föremål för Kongl. Maj:ts uppmärksamhet,
icke ansett, att för närvarande något Riksdagens uttalande
i ämnet är af nöden.

Utskottet hemställer sålunda,

att herr von Möllers förevarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Diverse anslag.

112:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning hem- an^m

Ställer utskottet, svenska

att Riksdagen, i likhet med hvad för atskilhga föregående
år egt rum, må jemväl för år 1901 på extra *“ ^
stat anvisa ett belopp af 2,000 kronor till svenska förn- L -J

skriftsällskapet.

420

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

andag''till 13:0] Ko°ugl. Majd har föreslagit Riksdagen att, för beredande af

beredande affehgionsvard åt svenske sjömän i utländska hamnar samt åt andra derstädes
Äflsi# uppehållande landsmän, pa extra stat för år 1901 bevilja ett belopp
män m. ji i 15jU00 kronor.

utländska

hamnar.

[108.]

Till statsrådsprotokollet i ärendet har departementschefen yttrat följande.

Under flere föregående år hade Riksdagen på Kong! Maj:ts framställning
beviljat på extra stat anslag af 10,000 kronor till beredande af
religionsvard åt svenske sjömän i utländska hamnar samt åt andra derstädes
sig uppehållande landsmän. Detta anslag hade, enligt Kongl
Maj:ts beslut den 14 juli 1899, för år 1900, i likhet med hvad derföre
egt rum, fördelats på tre för nyssnämnda ändamål nu anstälde svenske
prestman i Kiel, West-Hartlepool och Dunkerque med 3,5(>0 kronor till
den förste, 4,500 kronor till den andre och 2,000 kronor till den tredje,
hvilken tillika innehade pastorsbefattningen vid svenska församlingen i
Paris. °

Det sålunda hittills anvisade belopp erfordrades fortfarande; och behof
hade jemväl gjort sig gällande att få anslagsbeloppet ökadt.

Uti en den^ 5 oktober 1898 aflåten skrifvelse hade nemligen samma års
kyrkomöte anhållit hos Kongl. Maj:t om proposition till Riksdagen om
anslag af allmänna medel till religionsvard åt svenske sjömän samt andra
utvandrade och passerande landsmän i Köpenhamn.

I berörda skrifvelse hade till en början, under hänvisning till eu
i ämnet vid mötet väckt motion, anförts, hurusom den protestantiska kyrkan
alltid låtit sig angeläget vara att lemna kyrklig själavård åt utvandrade
eller utrikes bosatta landsmän, att de svenska statsmagterna under senare
tider erkänt behofvet af religionsvård åt svenske sjömän i utländska hamnar,
för hvilket ändamål nyssnämnda årliga anslag anvisats, samt att,
enligt vederbörliga embetsberättelse^ de i detta syfte anstälde prestmännens
arbete flitigt tagits i anspråk. Vidare hade framhållits, att Köpenhamn enligt
sista tillgängliga folkräkningsuppgifter inom sitt område hade icke mindre
än 15,553 i Sverige födda invånare, deraf 5,414 män och 10,139 qvinnor,
sålunda ett större antal menniskor än åtskilliga medelstora svenska provinsstäder,
att af dess utländska skeppsfart ungefär en tredjedel vore
svensk och att under år 1896 der förekommit 8,720 expeditioner af inoch
utgående fartyg, hemmahörande i Sverige och med hufvudsakligen
svensk besättning. Derjemte vore att beakta, att en stor mängd
svenskt sjöfolk begåfve sig till Köpenhamn för att der söka anställning,
samt att en ännu betydligare skara af arbets- och tjenstsökande från vårt
land, utan att blifva inregistrerade i Köpenhamns folkmängdssiffra, likväl

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

421

der uppehälle sig under kortare eller längre tider. Mot den invändning,
som syntes kunna göras derom, att den danska kyrkan vore evangeliskluthersk
likasom vår och att danska språket vore lätt att inhemta för vara
landsmän samt att dessa sålunda i själavardshänseende skulle vara föga
annorlunda stälda än i sitt hemland, ansåges med fullt fog kunna erinras
om den betydande magt, som tillkomme det traditionella, det invanda på
dessa här afsedda områden, och att följden deraf ofta blefve den, att, da
den kyrkliga undervisningen och uppbyggeisen icke bjödes en menniska
i de nationella och kända formerna, de blefve helt och hållet försummade.
Härtill komme, att presterskapet i Köpenhamn, likasom i alla större städer,
vore så öfverhopadt af arbete, att det oaktadt det mest lofvärda nit icke
kunde räcka till för en missionerande verksamhet bland i staden mera
tillfälligt vistande utländingar. För att i någon mån afhjelpa den kyrk
liga och sedliga nöden bland våra landsmän i Köpenhamn, syntes det vara
i "hög grad ömkligt, att derstädes anstäldes en svensk prestman, hvilken
lämpligen borde förses med manligt eller qvinligt biträde i det omfattande
diakoniarbetet inom sitt verksamhetsområde. Häraf borde ingalunda behöfva
följa, att i Köpenhamn skulle byggas någon svensk kyrlm eller stiftas
någon svensk församling, utan det gålde blott att vidmagthalla och utveckla
det andliga lif, som behöfde modersmålet till samfärdsmedel. Köpenhamns
kyrkostyrelse och presterskap skulle säkerligen ställa sig mycket
välvilliga och tillmötesgående mot en sådan anordning. Redan nu hade
helt frivilligt och med egna uppoffringar flere prestman från Lunds stift
uti Köpenhamn hållit svensk gudstjenst, men deras arbete kunde naturligtvis
icke vara tillräckligt, och i hvarje fall hölle deras embeten dem i
regel bundna på annan ort.

Sedan med anledning af kyrkomötets förberörda skrifvelse samtliga
domkapitel, Stockholms stads konsistorium, hofkonsistorium och svenska
kyrkans missionsstyrelse affordrats yttranden, hade dessa myndigheter
enhälligt tillstyrkt bifall till kyrkomötets framställning, dervid särskilt
domkapitlet i Upsala och missionsstyrelsen framhållit, att det årliga anslaget
för berörda ändamål icke borde sättas lägre än till 5,000 kronor, hvarjemte
missionsstyrelsen för sin del betonat, att de till styrelsen årligen inflytande
medel fullkomligt toges i anspråk för missionsverksamhet i andra städer
än Köpenhamn.

För egen del bar departementschefen anfört.

Det föreliggande förslaget om beredande af religionsvård för den stora
mängd icke blott sjöfarande, utan ock arbets- och tjenstsökande svenska
undersåtar, som uppehälle sig i Köpenhamn, syntes vara i hög grad behjertad
värdi Den erfarenhet, som vunnits vid behandlingen af inter -

422

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

nationella fattigvårdsärenden i afseende å den nöd och de olyckor, hvari
många, särskild! qvinliga, arbets- och tjenstsökande svenskar råkat i Danmark,
gjorde, att hvarje åtgärd, som i någon mån kunde bidraga till förekommande
eller lindrande af detta onda — och en sådan åtgärd syntes
departementschefen den föreslagna vara — måste anses önskvärd.

Af de medel, som genom kollekter och andra frivilliga bidrag inginge
till svenska kyrkans missionsstyrelse, kunde, såsom ock af styrelsen i dess
nyssberörda utlåtande framhållits, ej lemnas något bidrag, enär styrelsens
medel till fullo toges i anspråk för dess öfriga verksamhet.

Under sådana förhållanden tvekade departementschefen icke att föreslå
påkallande af Riksdagens medverkan för nu angifna ändamål; och då detta
ändamål i det närmaste anslöte sig till det, som förutnämnda af Riksdagen
hittills beviljade extra anslag afsåge att fylla, hemstälde departementsschefen
om afgifvande till Riksdagen af nu ifrågavarande förslag.

Med anledning af hvad sålunda förekommit, hemställer utskottet,

att Riksdagen må, för beredande af religionsvård
åt svenske sjömän i utländska hamnar samt åt andra
derstädes sig uppehållande landsmän, å extra stat för
år 1901 bevilja ett belopp af 15,000 kronor.

andag till . Sedan 1898 års Riksdag, med bifall till Kongl. Maj:ts derom

åtgärder för gjorda framställning, på extra stat beviljat till anställande af tre kontrakts™Jig\on!vZda^un^te''''
“10m Södra lappmarkens kontrakt samt de delar af Vester bottens
inom Hemö- andra och tredje kontrakt, som tillhöra lappmarken, 18,000 kronor, deraf
i app^kt ai an de kronor att utgå under år 1899, och till resekostnadsersättning åt dessa

/örMmZmyar.kontraktsadjunkter 2,250 kronor, deraf 750 kronor att utgå under sist[109.
] nämnda år, samt 1899 års Riksdag anvisat för år 1900 af anslaget till
kontraktsadjunkterna 6,000 kronor och af anslaget till resekostnadsersättning
åt dessa 750 kronor, har Kongl. Maj:t, som den 2 september 1898
och den 19 maj 1899 meddelat närmare bestämmelser rörande anslagens
användande, föreslagit Riksdagen att för år 1901 anvisa återstoden af de
beviljade anslagen, nemligen af anslaget till kontraktsadjunkterna 6,000
kronor och af anslaget till resekostnadsersättning åt dessa 750 kronor.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Majrts förevarande
framställning, må på extra stat för år 1901
anvisa af förut beviljade anslag

423

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

a) till anställande af tre kontraktsadjunkter inom
Södra lappmarkens kontrakt samt de delar af Vesterbottens
andra och tredje kontrakt, som tillhöra lappmarken
6,000 kronor; samt

b) till resekostnadsersättning åt dessa kontraktsadjunkter
750 kronor.

115:o) Sedan 1899 års Riksdag, med bifall till Kongl. Maj:ts derom aJnaggtiU
omorda framställning, på extra stat beviljat dels till anställande af tva åtgärder för
kontraktsadjunkter inom Vesterbottens fjerde kontrakt 12,000 kronor, dela! retigiontvård

4,000 kronor att utgå under år 1900, dels till resekostnadsersättning åt inom Hemödessa
kontraktsadjunkter 1,500 kronor, deraf 500 kronor att utgå under
år 1900, dels ock till två stipendier för utbildande vid universitet ai församlingar.
prester, förtrogna med finska språket, 4,500 kronor, deraf 1,500 kro- [110*]
nor att utgå under år 1900, har Kongl. Maj:t, som den 19 maj 1899 meddelat
närmare bestämmelser rörande anslagens användande, föreslagit Riksdagen
att af de sålunda beviljade beloppen anvisa för år 1901: af anslaget
till kontraktsadjunkterna 4,000 kronor, af anslaget till resekostnadsersättning
åt dessa 500 kronor samt af anslaget till stipendiers inrättande 1,500
kronor.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må af förut beviljade anslag på
extra stat för år 1901 anvisa

a) till anställande af två kontraktsadjunkter inom
Vesterbottens fjerde kontrakt 4,000 kronor;

b) till resekostnadsersättning åt dessa kontraktsadjunkter
500 kronor; samt

c) till två stipendier för utbildande vid universitet
af prester, förtrogna med finska språket, 1,500 kronor.

116:o) Kongl. Maj:t bär föreslagit, att Riksdagen måtte, till resesti- a^nagglill
pendier åt prestman under de vilkor och bestämmelser Kongl. Maj:t kunde,.esej finna godt föreskrifva, på extra stat för år 1901 anvisa 5,000 kronor. *

Vid föredragning inför Kongl. Maj:t af detta ärende har departements- Llll-J
chefen anmält, hurusom senast församlade allmänna kyrkomöte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t den 5 oktober 1898 anhållit, det Kongl. Maj:t måtte hos
Riksdagen göra proposition om anslag af allmänna medel till ett passande

424

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

belopp att delas i flere, större och mindre, resestipendier, afsedda för utrikes
studier af företrädesvis yngre prestman, som redan inträdt i svenska
kyrkans tjenst. Till stöd för den framställning inom kyrkomötet, som
föranledt dess nämnda skrifvelse, hade anförts: att betydelsen af den personliga
samfärdseln erkändes inom alla yrken och stånd icke minst derigenom,
att man sökte bereda de olika yrkenas idkare, särskildt under
deras ungdoms- och utbildningstid, ökade tillfällen att besöka främmande
länder för att der studera sin vetenskap, sin konst, sin samhällsuppgifts
odling och vilkor; att det egentligen vore endast ett stånd, det presterliga,
som bhfvit lottlöst i dessa samfundets framsteg, ehuru man måste erkänna,
att utländska studieresor vore lika behöfliga och nyttiga för de blifvande
själasörjarne som för några andra af samfundets medlemmar; att, om
också vara svenska prester utom vårt lands gränser icke funne samma
betingelser i bekännelse och kyrlcoförhållanden, som de vore vana att
lefva under här hemma, detta ingalunda minskade den nytta, de kunde
hemta af här antydda utrikes studier; samt att man minst af allt kunde
fordra eller vänta sadana resor pa egen bekostnad af kyrkans yngre
presterskap, da, såsom bekant, dess aflöning icke vore sådan, att den medgåfve
en dylik uppoffring; och hade kyrkomötet för sin del i sin nämnda
skrifvelse uttalat, att nyttan af utrikes studier jemväl för prestmannen
syntes icke kunna bestridas, i synnerhet om dessa studier bedrefves först
efter afslutad akademisk kurs i hemlandet, då det kunde antagas, att stipendiaten
vunnit erforderlig stadga i omdömet och en viss kritisk förmåga.

öfver denna framställning hade utlåtanden inhemtats från domkapitlen,
Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium, dervid bifall till
framställningen tillstyrkts af samtliga dessa myndigheter med undantag af
domkapitlet i Vexiö, som, ehuru domkapitlet vore långt ifrån att underskatta
betydelsen af studieresor, företagna i främmande länder, då domkapitlet
fast hellre ansåge sådana ega en i hög grad både väckande och
fostrande betydelse, dock icke ansett sig böra till ifrågavarande framställning
tillstyrka bifall, så länge ännu större och vigtigare intressen för den
svenska kyrkan och dess presterskap framstode med anslagskraf, som endast
i begränsad mån kunde vänta att blifva tillgodosedda.

Beträffande de ifrågasatta stipendiernas antal, storlek och fördelning
hade särskilda förslag afgifvits af domkapitlen i Upsala, Strengnäs, Vesterås,
Hernösand och Visby.

Domkapitlet i Upsala hade föreslagit stipendiernas antal till tre att,
med belopp af 1,500 kronor för hvartdera, årligen utgå för utrikes studier
af yngre prestman inom svenska kyrkan under en tid af sex månader

425

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

enligt uppgifven plan och med skyldighet att inom lika lång tid efter
återkomsten till fäderneslandet afgifva berättelse om hvad under resan inhemtats
i fråga om derunder gjorda iakttagelser.

Af domkapitlet i Strengnäs hade uttalats den önskan, att, derest Riksdagen
beviljade de nödiga medlen, Rongl. Maj:t matte utfärda sadana
bestämmelser, att stipendierna blefve i tur och ordning disponerade på
de respektive stiften till utdelande åt företrädesvis yngre prestman, som
inträdt i svenska kyrkans tjenst. Tre af domkapitlets ledamöter hade
dock härifrån varit af skiljaktig mening och, enär de af domkapitlet önskade
bestämmelserna syntes nämnda ledamöter vara olämpliga och kunna
komma att verka hindrande för det med reseunderstödet afsedda syftet,
ansett det böra åt Kongl. Maj:t öfverlemnas att, utan föreskrift af inskränkning
för hvarje gång till bestämdt stift, tilldela de mest förtjente
presterliga sökandena af Riksdagen eventuel beviljade reseanslag.

Domkapitlet i Vesterås hade anfört, att, då det väl icke kunde vara att
vänta, att ett större antal stipendier skulle beviljas, domkapitlet ansåge
lämpligt, att antalet af sådana stipendier bestämdes till åtta, hvaraf fyra
större och fyra mindre; att i afseende på stipendiernas storlek ändamålsenligt
syntes vara att fastställa ett belopp af 1,000 kronor för de större
stipendierna, hvilka borde vara beräknade för utrikes vistelse under fyra
månader, och 750 kronor för de mindre, beräknade för utrikes vistelse
under tre månader; samt att sålunda till ifrågavarande resestipendier erfordrades
ett årligt anslag af 7,000 kronor.

Domkapitlet i Hernösand hade, beträffande stipendiernas antal och
storlek, tänkt sig, att stipendierna borde blifva tretton till antalet, tolf
afsedda för de tolf stiften och ett för Stockholms stad, att de tretton
stipendierna delades i sju större, hvart och ett å 1,000 kronor, och sex
mindre, hvart och ett å 500 kronor, att innehafvare af ett större stipendium
skulle vara förpligtad till en utrikes studieresa i fyra månader och
innehafvare af mindre stipendium till en dylik resa i två månader samt
att således för ändamålet borde af allmänna medel årligen anslås ett belopp
af 10,000 kronor.

Slutligen hade domkapitlet i Visby föreslagit: att stipendiernas antal
måtte bestämmas till tio å 1,000 kronor hvardera; att stipendierna skulle
fördelas på de olika stiften efter samma proportion, som vid utseende af
ombud vid kyrkomötet tillämpades; att stipendierna skulle af vederbörande
stiftsstyrelse utdelas åt densamma underlydande prestman, som egde derför
nödiga förutsättningar; att stiftsstyrelse, då så befunnes lämpligt, skulle ega
uppskjuta utdelning af stipendierna och reservera för ändamålet anslagna
medel, tills väl qvalificcrade sökande sig anmält; samt att stiftsstyrelse

Bill. till Riltsd. Prot. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 9 Hå/t. 54

426

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

likaledes skulle ega att för hvarje särskildt fall lemna bestämmelse rörande
den längre eller kortare tiden för tillämnad resa, pröfva för densamma
angifvet syfte äfvensom afgöra, på hvilket sätt stipendiat borde åläggas att
styrka, det han af den föreslagna resan dragit vinst i framför allt praktiskt
afseende genom inhemtande af goda erfarenheter vid beröringen med
anderika personer och rigtningar.

Från vara grannländer hade departementschefen låtit infordra upplysningar
om huruvida stipendier för ifrågavarande ändamål derstädes utdelades.
Till svar derå hade meddelats, att hvarken i Norge eller Danmark
staten anslagit något belopp till reseunderstöd åt prester, men att deremot i
Finland sådant understöd utginge sedan tretton år tillbaka. Genom en
kejserlig kungörelse den 11 februari 1886 hade nemligen, för att bereda
en eller flere prestman af evangelisk-lutherska kyrkan i Finland årligen
tillfälle att genom resor till utlandet fullkomna sina teologiska studier och
vinna närmare kännedom om andra länders kyrkliga förhållanden, till resestipendier
för berörda ändamål af allmänna medel beviljats en summa af

4,000 mark om aret; om sättet och vilkoren för stipendiernas utbetalande
och åtnjutande skulle kejserliga senaten för Finland ega förordna. Anslaget
fördelades i två stipendier om 2,000 mark hvardera, beräknade för en utrikes
resa under minst fem manader, och syntes numera disponeras i tur
och ordning af de fyra stiften i storfurstendömet. Ansökning om erhållande
af stipendium ingåfves till vederbörande domkapitel och skulle vara åtföljd
af meritförteckning samt rese- och studieplan, upptagande resans syftemål,
den eller de orter, stipendiaten hade för afsigt att besöka, samt den tid,
resan komme aftära. Stipendiat utsåges bland de sökande af domkapitlet
efter pröfning såväl af de uppgifna syftemålens inbördes vigt och värde
för kyrkan eller vetenskapen som reseplanens beskaffenhet och sökandens
förmåga att utföra densamma; några särskilda kompetensvilkor vore ej
stadgade; företrädesvis blefve stipendierna utdelade till yngre prestman.
Resan skulle anträdas inom viss tid, och efter dess afslutande skulle berättelse
öfver densamma afgifvas.

Den sak, som här vore ifrågasatt, ansåge departementschefen vara
särdeles behjertansvärd. Stora kraf stäldes i våra tider på presterskapets
utbildning i såväl teoretiskt som praktiskt hänseende; och otvifvelaktigt
vore, att sådan utbildning, som icke vunnes allenast genom studier vid
universiteten och arbete inom den verksamhetskrets, till hvilken presten
efter afslutade universitetsstudier vanligen vore hänvisad, i icke ringa mån
skulle befrämjas genom utrikes resor. Särskildt kunde, enligt departementschefens
förmenande, rörande de nyare rigtningar, som flerstädes i

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

427

utlandet framträdt såväl inom teologiens mera teoretiska delar som i afseende
på församlings- och själavård, en noggrannare och för det yngre
presterskapet väl behöflig kännedom om dessa rigtningars både förtjenster
och fel icke erhållas utan studier å ort och ställe för
deras framträdande och utveckling. Men till anträdande af utrikes resor
egde högst få af presterna, åtminstone af de yngre bland dem, hvilka frågan
nu egentligen afsåge, tillfällen; oftast vore de utan enskild förmögenhet, och
de löner, de efter erhållna befattningar uppbure, lemnade sällan medel
dertill. Vid sådant förhållande vore det rimligt, att staten i detta, liksom
den gjort i flere andra dylika fall, trädde hjelpande emellan; och departementschefen
funne fördenskull grundade skäl att biträda kyrkomötets ifrågavarande
framställning.

I afseende å det till stipendier erforderliga belopp syntes icke vara
lämpligt att nu ifrågasätta ett högre anslag än 5,000 kronor. Beträffande
sättet och vilkoren för stipendiernas utdelande anhölle departementschefen
att framdeles få tillfälle att närmare yttra sig. Dock ville departementschefen
här anmärka, att en föreskrift om att stipendierna skulle i tur
och ordning cirkulera mellan stiften icke syntes vara tillrådlig, då en
dylik anordning lätt skulle kunna verka hindrande för det med stipendierna
afsedda ändamål, derigenom att en yngre förtjent prestman blefve
utestängd från att komma i fråga till reseunderstöd på den grund, att
understöd nyligen utdelats inom det stift, han tillhörde. Att öfverlemna
stipendiernas utdelande åt stiftsstyrelserna kunde, enligt departementschefens
åsigt, vid sådant förhållande icke heller ifrågakomma, utan ansåge
departementschefen detta böra förbehållas Kongl. Maj:t efter inbuntande
af yttranden från domkapitlen och konsistorerna.

Departementschefen heinstälde alltså, det Kongl. Maj:t måtte hos
Riksdagen göra nu förevarande framställning.

Utskottet, som i likhet med föredragande departementschefen anser,
att ifrågavarande stipendier böra utdelas af Kongl. Maj:t efter inhemtande
af yttranden från domkapitlen och konsistorierna, har icke funnit något
att emot Kongl. Maj;ts förevarande framställning erinra och hemställer
alltså,

att Riksdagen må till resestipendier åt prestman,
under de vilkor och bestämmelser Kongl. Maj:t kan
finna godt föreskrifva, anvisa på extra stat för år 1901
ett belopp af 5,000 kronor.

428

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Ang. anslag
till nordiska
museet.

[112.]

Ang.

anslag till
tidskrift för
landsmål m. m.

L113.]

117:o). Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, på extra stat för år
1901, anvisa ett belopp af 25,000 kronor, att ställas till styrelsens för
nordiska _ museet förfogande för att enligt dess bestämmande användas för
museet tillhörande ändamål.

Vidare har i två särskilda motioner, väckta den ena (:no 21) i Första
Kammaren af herr S. Wieselgren m. fl. och den andra (n:o 106) i Andra
Kammaren af herr P. Waldenström in. fl,., sammanstämmande föreslagits,
att Riksdagen matte på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 50,000
kronor att ställas till styrelsens för nordiska museet förfogande för att
enligt dess bestämmande användas för museet tillhörande ändamål.

Beträffande de skål, hvarå motionärerna grundat sin berörda hemställan,
hänvisar utskottet till motionerna.

Utskottet har ansett sig böra förorda, att det af Kongl. Maj:t för
ifrågavarande ändamål äskade anslaget må af Riksdagen beviljas, på sätt
allt ifrån år 1890 årligen egt rum. Deremot och då utskottet har sig
bekant, att nordiska museet enligt bestämmelserna för ett med Kong!.
Maj:ts tillstånd anordnadt, ännu ej afslutadt penningelotteri fått sig tillförsäkrade
betydliga inkomster, hvaraf någon del redan torde hafva
kommit museet till godo, samt att ansökning om tillstånd till anordnande af
ännu ett penningelotteri lärer hafva af museistyrelsen till Kongl. Maj:t ingifvits,
har utskottet under sådana förhållanden icke funnit anledning föreligga
att enligt motionärernas förslag tillstyrka beviljandet af högre anslag
till museet än som under de senare åren plägat utgå.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning och med afslag å herrar S. Wieselgrens
in. fl. och P. Waldenströms in. fl. ofvan berörda
motioner, i hvad de skilja sig från Kongl. Maj:ts förslag,
må på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 25,000
kronor, att ställas till styrelsens för nordiska museet
förfogande för att enligt dess bestämmande användas för
museet tillhörande ändamål.

118:o). På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning, hemställer
utskottet,

att Riksdagen, i likhet med hvad för åren 1898,
1899 och 1900 egt rum, må för år 1901 anvisa ett
extra anslag af 3,650 kronor, att på de vilkor, Kongl.
Maj:t kan finna lämpligt bestämma, användas till under -

429

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

stöd för utgifvande äfven under sistnämnda år af
tidskriften »Nyare bidrag till kännedom om de svenska
landsmålen och svenskt folklif».

119:o). Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att för åstadkommande
af en utförlig ordbok öfver Gotlands folkmål af förut beviljadt anslag på^^ ^
extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 1,100 kronor. ordbok öfver

Till det i ärendet förda statsrådsprotokollet har departementschefen Gödande

anfört följande. _ ril4.1

Sedan fråga uppstått om åstadkommande af en ordbok öfver gotlands- l

målet, på grundval af bröderna P. A. Säves och Carl Säves i Upsala
universitets bibliotek förvarade samlingar, hade Gotlands läns landsting
beslutit att för nämnda ändamål under hvartdera af åren 1899 1903 af

landstingsmedel utbetala 300 kronor eller tillhopa 1,500 kronor, dock
under vilkor att i öfrigt nödiga medel för ändamålet blefve genom statsanslag
eller på annat sätt garanterade.

1899 års Riksdag hade sedermera, för åstadkommande af en utförlig
ordbok öfver Gotlands folkmål, beviljat ett anslag af 5,500 kronor och
deraf på extra stat för år 1900 anvisat 1,100 kronor att utgå på de vilkor,

Kongl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma.

Jemte det Kongl. Maj:t den 30 november 1899 stält det anvisade
beloppet till det större akademiska konsistoriets i Upsala förfogande
för det dermed afsedda ändamålet, hade Kongl. Maj:t beträffande ifrågavarande
anslags användande faststält följande vilkor och bestämmelser,

nemligen: , .

att anslaget finge utbetalas mot qvitto af professorn vid universitetet
i Upsala A. Noreen och e. o. professorn derstädes J. A. Lundell med
hälften den 1 februari och andra hälften den 1 september hvarje år anslaget
utginge; .

att före slutet af hvarje år skulle till ecklesiastikdepartementet algiivas

summarisk redogörelse för årets arbeten och medlens användning;

samt att af anslaget finge i öfverensstämmelse med den plan, som framlagts
för Gotlands läns landsting, högst 7, användas för redaktionsarbetet
samt 4/7 reserveras för tryckningskostnaden.

Såsom Riksdagens skrifvelse rörande detta ämne utvisade, hade afsetts,
att berörda af Riksdagen beviljade anslag skulle fördelas på en tid af fem
år med eu femtedel årligen; och departementschefen hemstälde derför nu,
att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att af det beviljade anslaget på
extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 1,100 kronor.

430

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
Utskottet hemställer,

att Riksdagen må för åstadkommande af en utförlig
ordbok öfver Gotlands folkmål af förut beviljadt anslag
på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 1,100
kronor.

Ang.

anslag till
D Nordiskt
medicinskt
arkiv».

[115.]

120:o) På grund af Kong]. Maj:ts derom framstälda förslag hemställer
utskottet, °

att Riksdagen må, till understöd för fortsatt utgifvande
af tidskriften »Nordiskt medicinskt arkiv»,
jemväl för år 1901 på extra stat bevilja ett anslag af

3,000 kronor.

anslag nu . 121:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts framställning och under hän tidskriften

visning till hvad i ärendet blifvit till statsrådsprotokollet (sid. 381) anfördt
Tantal får utskottet hemställa,

[116.]

att Riksdagen må, i likhet med hvad för åren 1896
—1900 egt rum, till understöd för fortsatt utgifvande
af tidskriften »Acta mathematica», på extra stat för år
1901 anvisa 3,000 kronor.

ansiaq''till fe .12?:Q°) K°n^L kar vidare föreslagit Riksdagen att på extra stat

föreläsning*-"*.^ ^01 anvisa ett belopp af 65,000 kronor att under de vilkor Kongl

JZXJl Maj;Vk„ fi*na !käliSt bestämma användas till understöd åt sådana
[117 ] ™s*a^er eer föreningar, som anordnade föreläsning skur ser för arbets Statsrådsprotokollet

i ärendet innehåller följande upplysningar.

. För är 1885 hade Riksdagen till Kongl. Maj:ts förfogande under
vissa vilkor stält ett extra anslag af 15,000 kronor, att användas till
understöd åt sådana anstalter eller föreningar, som anordnade föreläsnino-skurser
för arbetsklassen.. År efter år hade sedermera anslag för nämnda
ändamål af Kongl. Maj:t äskats och af Riksdagen beviljats. För hvart
“f.af årei[ 1895 och 1896 hade anslagsbeloppet bestämts till
25 000 kronor, för år 1897 till 30,000, för år 1898 till 35,000 kronor
°f*rår 1899 45,000. För år 1900 hade beviljats ett extra anslag

åt 55,000 kronor att användas till understöd åt sådana anstalter eller föreningar
under följande vilkor:

att understödsbelopp, som utgåfves till hvarje anstalt eller förening,

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

431

endast finge afse föreläsningskurser af nämnda slag och icke finge öfverstiga
3,000 kronor, för år räknadt;

att kommuner eller enskilde för anordnande af sådana föreläsningskurser
tillsköte minst lika mycket som staten;

att anstaltens angelägenheter vårdades af en styrelse, som antoge
föreståndare och lärare;

att föreläsningarna ordnades regelbundet, visst antal timmar i veckan
under fem till åtta månader och i väl afpassade kurser, dock att, hvad
beträffade anstalt, som hade sin verksamhet å landsbygden eller dels i
stad dels å landet, Kongl. Maj:t egde att härutinnan göra de eftergifter,
som omständigheterna kunde påkalla;

att anstalten förfogade öfver kunniga och dugliga, för denna undervisning
lämpliga lärarekrafter samt tillräcklig och passande undervisningsmateriel
;

att alla politiska och religiösa strider eller förhandlingar vid föreläsningarna
eller undervisningen blefve förbjudna; samt

att anstalten eller föreningen skulle vara skyldig att underkasta sig
de vilkor och kontroller, som i öfrigt af Kongl. Maj:t pröfvades nödiga
och lämpliga.

Ansökningar om understöd från berörda, för år 1900 anvisade, anslag
å 55,000 kronor hade, enligt hvad i statsrådsprotokollet meddelas, inkommit
från 100 särskilda anstalter eller föreningar, deribland 27, hvilka
icke förut åtnjutit understöd för ifrågavarande ändamål. De af alla
dessa anstalter och föreningar begärda understödsbelopp uppginge till
sammanlagdt 61,332 kronor, hvadan åtskilliga af de sökande ej kunnat
erhålla hela de begärda beloppen. Enär det sålunda visat sig, att intresset
för anordnande af sådana föreläsningskurser, hvarom här vore fråga, så
ökats, att ej heller det till 55,000 kronor förhöjda anslaget varit för det
afsedda ändamålet tillräckligt, och då anledning icke förekomme till antagande,
att detta intresse skulle under den närmaste framtiden minskas,
syntes ett ökadt anslag för år 1901 vara af behofvet påkalladt. Detta anslag
ansåge departementschefen kunna bestämmas till 65,000 kronor. Hvad
anginge de vilkor, som borde stadgas för erhållande af sådant understöd,
hvarom här vore fråga, syntes enahanda bestämmelser lämpligen kunna meddelas,
som af Riksdagen beslutits, då anslag för nämnda ändamål senast
beviljades.

På grund af hvad departementschefen sålunda anfört, hemstälde han,
att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1901
bevilja ett anslag af 65,000 kronor att, under de vilkor Kongl. Maj:t

432

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

kunde finna skäligt bestämma, användas till understöd åt sådana anstalter
eller föreningar, som anordnade föreläsningskurser för arbetsklassen.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen, med bifall till Kong!. Maj:ts förevarande
framställning, må för år 1901 bevilja ett extra
anslag af 65,000 kronor, att på de i statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden den 13 januari 1900 angifna
vilkor användas till understöd åt sådana anstalter eller
föreningar, som anordna föreläsningskurser för arbetsklassen.

^utbildande af 123:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen måtte på extra stat
i&rarinnor i för år 1901 anvisa ett belopp af 6,300 kronor att under de vilkor Kongl.
huslig ekonomi.jyjaj.t kunde finna skäligt bestämma, användas till understöd åt de vid
[118.] Upsala enskilda läroverk och Ateneum för flickor i Stockholm samt af
Göteborgs allmänna folkskolestyrelse anordnade undervisningskurser för
utbildande af lärarinnor i huslig ekonomi.

Uti proposition till 1896 års riksdag föreslog Kongl. Maj:t Riksdagen
att under vilkor, som Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt bestämma,
på extra stat för år 1897 bevilja följande belopp för undervisning i huslig
ekonomi, nemligen:

till den med Upsala enskilda läroverk förenade fackskolan för utbildning
af lärarinnor i huslig ekonomi 3,200 kronor;

till Göteborgs allmänna folkskolestyrelse för utbildande af lärarinnor
i huslig ekonomi för folkskolan 1,300 kronor; samt

till lärarinnekursen i huslig ekonomi vid Ateneum för flickor i Stockholm
1,500 kronor.

Ifrågavarande framställning blef af Riksdagen i så måtto bifallen, att
Riksdagen på extra stat för år 1897 anvisade ett belopp af 5,000 kronor
att, under de vilkor Kongl. Maj:t, kunde finna skäligt bestämma, användas
till understöd åt de vid Upsala enskilda läroverk, af Göteborgs
allmänna folkskolestyrelse och vid Ateneum för flickor i Stockholm
anordnade undervisningskurser för utbildande af lärarinnor i huslig
ekonomi.

På förnyade framställningar af Kongl. Maj:t har Riksdagen jemväl
för hvart och ett af åren 1898, 1899 och" 1900 för nyssnämnda ändamål
beviljat ett belopp af 5,000 kronor. Detta anslag hade, enligt hvad i
statsrådsprotokollet meddelas, under de fyra år, det sålunda utgått, af

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

433

Kongl. Maj:t fördelats emellan ifrågavarande tre läroanstalter på^det sätt,
att årligen tilldelats åt Upsala enskilda läroverk 2.200 kronor, åt Göteborgs
allmänna folkskolestyrelse 1,300 kronor samt åt Ateneum för flickor i
Stockholm 1,500 kronor.

I sina årligen upprepade framställningar om erhållande af statsbidrag
hade styrelsen för Upsala, enskilda läroverk gång efter annan framhållit,
att det anslag, som stälts till dess förfogande, befunnits för knappt tilltaget;
och i särskilda under år 1899 till Kongl. Maj:t ingångna skrivelser
hade styrelserna för samtliga berörda lärokurser anhållit, att dem måtte
beredas ökadt bidrag af statsmedel till nu ifrågavarande undervisning och
dervid till stöd för framställningarna hufvudsakligen anfört, följande.

Styrelsen för Upsala enskilda läroverk hade framhållit, hurusom i
omförmälda framställning till 1896 års Riksdag beräknats för fackskolan
vid läroverket, i enlighet med styrelsens ansökan, ett belopp åt
3,200 kronor. Sedan likvisst Riksdagen nedsatt det af Kongl.’ Maj: t
äskade anslaget från 6,000 till 5,000 kronor, hade understödet för fackskolan
i Upsala begränsats till 2,200 kronor. Hvarje gånget år hade
emellertid blott gifvit styrelsen uy bekräftelse på rigtigheten af den först
uppstäda beräkningen. Styrelsen hade nödgats dels att sätta lönerna för
föreståndarinna och lärarinnor — 1,000 kronor jemte bostad för den förra,
6UO—700 kronor (utan bostad) för de senare — så lågt, att de icke .stode
i rätt förhållande hvarken till lefnadskostnaderna eller till de. aflöning^,
som vid andra skolor gåfves, dels att årligen genom på enskild väg insamlade
medel och genom skuldsättning å styrelsens ansvar betäcka ständigt
återkommande deficit. Båda dessa utvägar finge naturligtvis anses
såsom provisoriska och kunde ej i längden med någon framgång anlitas.
Från och med höstterminen 1899 hade fackskolan genom enskilda gynnares
mellankomst dels fått egen, för ändamålet särskilt lämpad lokal, dels
vunnit en betydlig tillökning i materiel, hvarigenom undervisningen i
vissa af fackskolans afdelningar kunnat ytterligare utvidgas. Men trots
dessa för en gång gifna understöd och trots styrelsens bemödande att genom
inkomsten af betalande elever utom lärarinnekurserna upphjelpa, anstaltens
ekonomi, gåfve denna alltjemt anledning till bekymmer, och styrelsen
såge sig föranledd att ånyo upprepa sin hemställan om höjning af
statsanslaget.

Från fackskolan hade under år 1898 utexaminerats tillsammans elfva
lärarinnor; i slutet af vårterminen 1899 ytterligare åtta. I lärarinnekurserna
hade höstterminen 1899 undervisats nitton elever. Om det förtroende,
anstalten åtnjöte, vittnade den omständigheten, att till de lärarinnekurser,
som började i januari 1899, anmält sig 46 inträ dessökande, bland

Bih. tiU Biksd. Prof. 1900, 4 Samt. / Afä, 9 Höft. 55

434

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

hvilka plats kunnat beredas blott för sjutton. Af de åtta lärarinneelever,
som vårterminen 1899 utexaminerats, hade sex elever, som önskat anställning,
redan fått sådan; af de öfriga två stode en i begrepp att gifta sig
och en hade öfvergått till annan verksamhet. Som ett särskildt företräde
hos fackskolan i Upsala kunde åberopas mångsidigheten i lärarinneelevernas
praktisk-pedagogiska utbildning, då tillfälle bereddes till öfnings- och
proflektioner såväl med barn från folkskola och högre skola som med
äldre elever i husmoders- och fortsättningskurserna.

I sammanhang härmed ville styrelsen påpeka, att sedan aktiebolaget
Upsala enskilda läroverk på de af detsamma grundlagda läroanstalterna,
enskilda läroverket och fackskolan för huslig ekonomi, uppoffrat hela sitt
aktiekapital och under hösten 1898 upplöst sig, ledningen af båda anstalterna
öfvertagits af ett för ändamålet bildadt sällskap med samma
namn och att sällskapets medlemmar enligt för detsamma gällande stadgar
icke af anstalterna egde draga någon ekonomisk vinst, hvadan numera
fackskolan för huslig ekonomi i Upsala fullständigt hade karakteren af en
publik institution till allmänt gagn.

På grund af det sålunda anförda hemstälde styrelsen, att Kongl. Maj:t
ville af. de medel, .som för ändamålet kunde komma att för år 1901 beviljas,
tilldela den med Upsala enskilda läroverk förenade fackskolan för
huslig ekonomi ett understöd af 3,200 kronor.

Fackskolans inspektor, professor O. Hammarsten, hade, enligt hvad
departementschefen vidare meddelat, vitsordat, att arbetet och undervisningen
inom skolan bedrifvits med berömvärd skicklighet och nit samt
på ett, enligt hans mening, särdeles praktiskt och ändamålsenligt sätt,
äfvensom. uttalat den förhoppningen, att fackskolan, sedan den numera
inflyttat i egna, rymligare lokaler, skulle med ännu större framgång än
förut kunna verka för sin vigtiga uppgift.

Enligt hvad departementschefen inhemtat, hade följande förslag till
inkomst- och utgiftsstat för skolan uppgjorts för år 1900:

Inkomster

elevafgifter af lärarinneelever...........................

» » elever i husmoderskursen .

anslag af staten ................................................

» » staden ................................................

» » folkskolan............................................

» » enskilda läroverket .........................

ränta å grundfonden ......................................

brist........................................................................

.................. kr. 2,400

—

.................. » 4,200

—

..................... » 2,200

—

................... » 500

—

...................... » 150

—

.................... » 300

—

...................... » 75

—

.................... » 1,168

—

Summa kronor 10,993

—

Statsutskottets Utlåtande N''o 9.

485

Utgifter

hyra......................................................................

löner .....................................................................

afgifter för lektioner ................................

sekreterarearfvode ............................................

ränta på skulder............................................

ved och lyse ......................................................

tvätt och rengöring..........................................

städerskans lön ..................................................

hushållet............................................................

lärarinnornas middagskost.............................

inventarier...........................................................

annonsering och tryckningskostnad ..........

tidskrifter och böcker.........................

diverse .................................................................

..................... kr. 1,800: —

.......... » 4,850: —

............... » 648: —

........ » 100: —

.......... » 440: —

......... » 900: —

... » 500: —

.................. » 80: —

...... » 225: —

........ » 450: —

...................... » 200: —

..... » 500: —r

............ » 100: —

...................... » 200: —

Summa kronor 10,993: —

Domkapitlet i Upsala, hvars utlåtande i ärendet infordrats, hade på de
till stöd för styrelsens ansökning anförda skäl, hvarvid domkapitlet förklarat
sig icke hafva något att erinra eller tillägga, tillstyrkt bifall till
ansökningen.

Göteborgs allmänna folkskolestyrelse hade till en början meddelat, att
de undervisningskurser för utbildande af lärarinnor i huslig ekonomi för
folkskolan, hvilka folkskolestyrelsen anordnat i Göteborg under åren
1897, 1898 och 1899 och till hvilka Kongl. Maj:t beviljat ett anslag af
1,300 kronor om året, varit så inrättade, att undervisningskursen hvarje
år begynt i januari månad och fortgått under fyra och en half månader.
Då emellertid erfarenheten under de gångna tre åren visat, att denna undervisningstid
varit allt för kort och att i följd häraf lärarinneeleverna
blifvit öfveransträngda, hade folkskolestyrelsen, i förhoppning att Kongl.
Maj:t måtte fortfarande bevilja anslag härtill, beslutit utsträcka ifrågavarande
undervisningskurs till två terminer, så att den skulle fortgå från
början af september månad till omkring den 1 maj, med en månads uppehåll
vid jul, och alltså förlängas till sju månader. Förutom det att den
öfverklagade öfveransträngningen härigenom förebyggdes, skulle den fördelen
vinnas, att eleverna kunde få mera praktisk öfning, hvilket visat sig
vara behöflig! 1 enlighet med folkskolestyrelsens nämnda beslut skulle
undervisningskursen från början af september 1899 anordnas efter en af
styrelsen bilagd plan och följande kostnadsberäkning:

436

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Inkomster:

ber?) k nåd t statsanlag ...............................

af gifter af 6 elever a 50 kronor .................

.......... kr. 1,600: —

............... » 300: —

Summa kr. 1,900: —

Utgifter:

föreståndarinnans lön ...............................

arfvode för lektioner i teoretiska ämnen

bränsle och belysning ................................

inventarier .......................................................

städning och rengöring ..............................

hyra för lokal ......................... ....................

diverse omkostnader.........................................

........ kr. 800: —

.............. » 500: —

........... » 130: —

............. » 60: —

» 45: —

.............. » 300: —

.............. » 65: —

Summa kr. 1,900: —

På grund häraf anhölle folkskolestyrelsen om ett anslag af 1,600 kronor
om året att utgå under tre år från och med år 1900 för anordnande
vid Göteborgs skolkök af kurser för utbildande af skolköks!?!rarinnor för
folkskolan.

Göteborgs domkapitel hade i infordradt utlåtande tillstyrkt bifall till
folkskolestyrelsens anhållan.

Styrelsen för Ateneum f ör flickor hade slutligen i sin förutberörda skrifvelse,
som inlemnats till ecklesiastikdepartementet den 18 november 1899,
anfört, bland annat, följande.

För att kunna gifva eleverna en grundligare praktisk utbildning och
vana att leda arbetet i ett större skolkök hade undervisningslokalen under
läsåret 1898—1899 utvidgats genom anordnandet af ett större kök med
inredning —- spisar, hyllor, bord m. m. —, lämpad efter fyra hushåll
i stället för två, hvarjemte åtskilliga andra förbättringar vidtagits. I sammanhang
härmed hade antalet ökats af folkskolebarn, hvilka såsom öfningsklass
för lärarinneeleverna två dagar i veckan erhölle fri undervisning
och fri middagskost. Genom dessa förbättringar och stegrade priser å särskilt
lifsmedel hade utgifterna för kursen blifvit väsentligt ökade. Föreståndarinnans
lön, som hittills utgått med 700 kronor för år jemte bostad,
behöfde äfven höjas.

Inkomster och utgifter för kursen under år 1898 vore följande:

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

437

Inkomster:

terminsafgifter a 75 kronor för 6 elever (högsta antalet) kr.

betalade middagar........................................................................... *

sålda bakverk in. ..................................................................... *

statsbidraget för 1898 .................................................................. *

saldo förlust .............................................. *

Summa kr.

900: —
509: 08
261: 87
1,500: —
822: 60

3,993: 55

Utgifter:

beräknad hyra för lokalen .................................................. ^r *

''ved och gas ................................................................... *

löner .....................................................................................................

inköp af matvaror.................................... s

kemikalier, förbrukningsartiklar och diverse ........................... *

tvätt och städning ........................................................................... *

ränta och slitning å inventarierna samt underhåll ................. »

Summa kr.

800: —
225: —
1,280: —
1,150: 86
94: 15
189: 10
254: 44

3,993: 55

Styrelsen hemstälde derför, att åt ifrågavarande kurs matte beredas ett
anslag för år 1901 af 2,000 kronor.

Läroverkets inspektor, kanslirådet C. W. Kastman, hade på förfrågan
intygat, att enligt hans förmenande kursen vore ändamålsenligt anordnad,
undervisningen bedrefves med mycken skicklighet och stort allvar samt
undervisningsmaterielen vore tillräcklig och tidsenlig samt i godt stånd.

öfver denna ansökning hade genom remiss den 20 sistlidne november
utlåtande infordrats af direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk,
men sådant .utlåtande hade ännu icke till departementet inkommit.

I)e skäl, som af styrelsen för Upsala enskilda läroverk och Göteborgs
allmänna folkskolestyrelse anförts för höjning af hittills utgående anslag
till af dem anordnade kurser för utbildande af lärarinnor i huslig ekonomi,
syntes departementschefen öfvertygande; och då behof vet af dylika lärarinnor
tycktes vara i stigande, ansåge han sig böra tillstyrka Kong). Maj:t att
för berörda kurser i Upsala och Göteborg begära ökning af hittills utgående
anslag till ifrågasatta belopp. Beträffande åter Ateneum för flickor
förelåge icke sådan utredning, att någon höjning af nu till samma undervisningsanstalt
utgående anslag kunde ifrågasättas; men uppenbart syntes
departementschefen, att sistnämnda anslagsbelopp fortfarande vore ^ohöfligt.

Departementschefen hemstälde derför, att Kongl. Maj:t måtte hos
Riksdagen göra nu förevarande framställning.

Statsutskott^ Utlåtande N:o 9.

Med anledning af hvad sålunda förekommit, hemställer utskottet

att Riksdagen må på extra stat för år 1901 anvisa
ett belopp af 6,300 kronor, att under de vilkor, Kong!.
Maj:t kan finna skäligt bestämma, användas till understöd
åt de vid Upsala enskilda läroverk och Ateneum
för flickor i Stockholm samt af Göteborgs allmänna
folkskolestyrelse anordnade undervisningskurser för utbildande
af lärarinnor i huslig ekonomi.

andag till , 124:o). . Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att å extra stat för

vattenhöjd- ai 1901 anvisa 2,800 kronor för underhåll och tillsyn af de i riket inrättade
*tationer vatten^^m^tnin9sstationema m. m.

h jo i Ffo’ detta ändamål har Riksdagen på derom af Kongl. Maj:t gjorda
1 -J framställningar alltsedan år 1891 årligen beviljat 2,500 kronor, men sedan
detta belopp, enligt hvad departementschefen till statsrådsprotokollet meddelat,
numera befunnits otillräckligt, i det att observationshusen blefve år
efter år i allt större behof af mer eller mindre omfattande reparationer,
hvartill äfven komme, att ledningsrören vid en af nämnda stationer behöfde
ofta upprensas, har departementschefen, i enlighet med styrelsens
för nautisk-meteorologiska byrån i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 20
september 1899 gjorda hemställan, tillstyrkt, att Kong]. Maj:t måtte af
Riksdagen för ändamålet äska 2,800 kronor.

Med anledning af hvad sålunda förekommit, hemställer utskottet,

att Riksdagen må på extra stat för år 1901 anvisa
till underhåll och tillsyn af de i riket inrättade vattenhöjdmätningsstationerna
m. m. 2,800 kronor.

andag''för 1 2o:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom framstälda förslag hemställer

utgifvande ocAUtskottct,

att Riksdagen må, i likhet med hvad för hvartdera
af åren 1895—1900 egt rum, jemväl för år 1901 å
extra stat anvisa ett anslag af 4,000 kronor, att mot
redovisningsskyldighet ställas till svenska nykterhetssällskapets
förfogande för utgifning och spridning af
nykterhetsskrifter.

spridande af
nykterhetsskrifter.

[120.]

anslag till 126:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att på extra stat för år

Ä 1901 bevilJa ett ans.la2. af 3>000 k™nor att utgå till understöd åt kurSans-Soud
a?1stalten Sans Souci invid Upsala på vilkor, som af Kongl. Maj:t pröfvades

invid Upsala. lämplig^.

[121.]

Statsutskottets Uilåiande N:o 9.

439

I fråga om denna anslagsbegäran har departementschefen till statsrådsprotokollet
anfört följande.

För hvart och ett af åren 1894—1900 hade Riksdagen beviljat ett
extra anslag af 2,000 kronor att utgå till understöd åt räddningshemmet
för drinkare vid Sans Souci invid Upsala, numera benämndt kuranstalten
Sans Souci, på vilkor, som af Kongl. Maj:t pröfvades lämpliga. De vilkor
för anslagens åtnjutande, som af Kongl. Maj:t i följd häråt vid meddelande
af föreskrift om anslagens utbetalning faststäits, hade, med någon modifikation
för de tre sista åren, fått enahanda innehåll, som återgifvits i
departementschefens anförande till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
den 14 januari 1895 vid föredragning af då gjord ansökning om
anslag till nämnda anstalt.

I skrifvelse till Kongl. Maj:t den 29 september 1899 hade styrelsen
för ifrågavarande kuranstalt anhållit, att Kongl. Maj:t måtte allt framgent
och närmast för år 1901 hos Riksdagen begära, att ett anslag af 3,000
kronor måtte för nämnda anstalt beviljas. Detta anslag, hade styrelsen
i berörda skrifvelse anfört, vore af nöden, för så vidt anstalten skulle
kunna fortsätta sin verksamhet i samma utsträckning som hittills. Det
hade emellertid länge varit ett önskningsmål att bereda densamma eu
utvidgad verksamhet, men någon möjlighet härtill hade icke funnits, så
länge anstalten varit betungad med en skuldsumma, som vida öfverstigit
dess tillgångar. Då anstalten omorganiserats i oktober 1898, hade
styrelsen för afhjelpande af anstaltens svåra, ekonomiska ställning utfärdat
ett upprop till allmänheten, hvilket haft det lyckliga resultat, att eu
summa af 4,100 kronor influtit. Styrelsen hade derigenom blifvit i stånd
ej blott att minska skuldsumman till 8,000 kronor, hvilket belopp ungefär
motsvarade anstaltens tillgångar i fastigheter och inventarier, utan äfven
att vidtaga en utvidgning af anstalten, så att vid densamma numera
kunde beredas plats för 8 patienter. Emellertid önskade styrelsen att
ytterligare utvidga verksamheten vid Sans Souci och hade i enlighet
dermed fattat ett eventuel! beslut att låta tillbygga anstalten enligt ritning
och kostnadsförslag, som bifogats styrelsens framställning. Kostnaden för
utvidgningen, hvarigenom anstalten skulle vinna ytterligare 4 patientplatser,
skulle enligt berörda kostnadsförslag uppgå till 2,115 kronor 42
öre. En sådan utvidgning, som betydligt skulle öka föreståndarens arbete,
gjorde det tillika till en tvingande nödvändighet att bereda denne, hvilken
för en tid af två år åtagit sig platsen mot en ersättning af endast 300
kronor för år, en förbättrad ekonomisk ställning. Det vore uppenbart
att en lämplig föreståndare icke kunde, helst sedan anstalten utvidgats
till att inrymma 12 patientplatser, erhållas och bevaras å anstalten mot

440

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

lägre kontant ersättning än 1,000 kronor för år, så mycket mindre som
det vore styrelsens mening, att denna lön skulle beviljas endast åt en
gift föreståndare och mot vilkor att dennes hustru utan särskild ersättning
skulle förestå hushållet och fungera som husmoder vid anstalten.
Huru nödvändig för anstaltens behöriga skötsel en sådan löneförbättring
än vore, blefve det dock omöjligt att åstadkomma densamma med anstaltens
nuvarande tillgångar, äfven om dessa ej toges i anspråk för en
tillbyggnad, och ännu mer omöjligt, om så skedde, något som dock af
många skäl vore önskvärdt. Under sådana förhållanden såge styrelsen
icke någon annan utväg än att hos Kongl. Maj:t begära, ej blott att det
hittills gifna anslaget måtte fortfarande beviljas, utan äfven att ett tillägg
dertill af 1,000 kronor måtte erhållas, så att anslaget för år 1901 blefve
tillsammans 3,000 kronor.

Af den redogörelse för anstaltens verksamhet under år 1898, som af
anstaltens legitimerade läkare och dess föreståndare afgifvits och funnes
ansökningen Inlagd, samt af öfriga vid ansökningen fogade handlingar
inhemtades, enligt hvad departementschefen vidare anfört, att under nämnda
år å anstalten vårdats 11 patienter från olika landskap och af olika *
samhällsklasser, af hvilka patienter 5 under året utgått och 6 funnits qvar
å anstalten vid årets slut; att af de 5 utgångna patienterna 3 blifvit fullständigt
botade, men de två återstående återfallit i det gamla begäret och
den ene af dessa ånyo intagits å anstalten; att antalet ansökningar och
förfrågningar om plats å anstalten under tiden 1 oktober 1898-—27 september
1899 utgjort 32; att vattenledning framdragits till och inledts i
bonings- och brygghuset samt varmbad anordnats i brygghuset; att en
del nya inventarier inköpts; samt att tillgångarna utöfver skulderna deri
31 december 1898 utgjorde 555 kronor 29 öre.

Medicinalstyrelsen, hvars yttrande i ärendet infordrats, hade den 30
oktober 1899 afgifvit utlåtande, deri medicinalstyrelsen anfört att, då
ändamålet med ifrågavarande kuranstalts verksamhet vore i hög grad behjertansvärdt
och det af anstaltens styrelse nu begärda anslaget°å 3,000
kronor vore nödvändigt, om ej blott anstaltens välsignelsebringande arbete
skulle kunna fortgå såsom hittills, utan äfven den ifrågasatta, af en ökad
efterfrågan på platser betingade utvidgningen af anstalten skulle komma
till stånd, samt då de af Kongl. Maj:t jemlikt beslut den 1 juni 1894 och
den 19 maj 1899 för statsanslagets åtnjutande föreskrift^ vilkor blifvit af
anstalten uppfylda, medicinalstyrelsen tillstyrkte, att Kongl. Maj:t måtte
af Riksdagen äska på extra stat för år 1901 ett anslag af 3,000 kronor
till understöd åt berörda anstalt samt att, om anslaget beviljades, Kongl.
Maj:t måtte för åtnjutande deraf föreskrifva enahanda vilkor, som genom

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

441

nyssnämnda beslut blifvit bestämda, äfvensom att af anslaget ett belopp
af 1,000 kronor skulle utgå, först sedan den föreslagna tillbyggnaden utförts.

För egen del har departementschefen förklarat, att hvad anstaltens
styrelse i sin nu gjorda framställning anfört syntes honom tydligen visa,
att anstalten behöfde ökadt årligt understöd från det allmänna för att
kunna uppehålla sin verksamhet i dess nuvarande omfattning, oafsedt
huruvida densamma, på sätt blifvit ifrågasatt, komme att än ytterligare
ökas, sedan den påtänkta tillbyggnaden blifvit verkstäld. Vid sådant förhållande
kunde departementschefen icke finna det vara lämpligt att, såsom
medicinalstyrelsen föreslagit, såsom vilkor för utfående af en del utaf det
anslag, hvarom här vore fråga, föreskrefves, att en sådan tillbyggnad, som
nyss nämnts, komme till stånd, utan ansåge departementschefen vilkoren
för anslagets åtnjutande höra affattas i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad som i sådant afseende stadgats beträffande det anslag, hvilket
af Riksdagen beviljats för år 1900.

Departementschefen hemstälde derför hos Kongl. Maj:t om aflåtande
till Riksdagen af nu ifrågavarande framställning.

Utskottet-, som icke haft något att erinra mot hvad Kongl. Maj:t i
detta ärende föreslagit, hemställer,

att Riksdagen må på extra stat för år 1901 bevilja
ett anslag af 3,000 kronor att utgå till understöd åt
kuranstalten Sans Souci invid Upsala på vilkor, som af
Kongl. Maj:t pröfvas lämpliga.

127:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att på extra stat för år
1901 bevilja ett anslag af 7,500 kronor att utgå till understöd åt Stock- Stockholms
holma alkoholisthem på vilkor, som af Kongl. Maj:t pröfvades lämpliga. ai^hoirnhem,

Departementschefen har till statsrådsprotokollet erinrat, hurusom, se- [122.]
dan på ansökningar af styrelsen för Stockholms alkoholisthem Kongl.

Maj:t i 1898 och 1899 års statsverkspropositioner föreslagit Riksdagen att
bevilja nämnda hem anslag för år 1899 af 17,500 kronor och för år 1900
ett anslag af 7,500 kronor, hade Kongl. Maj:ts berörda framställningar
blifvit på det sätt bifallna, att Riksdagen på extra stat beviljat hemmet
för år 1899 ett anslag af 2,000 kronor och för år 1900 ett anslag af

4,000 kronor, att utgå på vilkor, som af Kongl. Maj:t pröfvades lämpliga.

Vid meddelande af föreskrifter om ifrågavarande anslags utbetalande både
Kongl. Maj:t tillika faststält de vilkor, som skulle gälla för anslagens åtnjutande;
och voro dessa vilkor följande:

Bill. till Kikna. Prof. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 9 Höft.

56

442

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

att hemmets förvaltning skulle handhafvas af en i Stockholm befintlig
styrelse, som antoge föreståndare för anstalten;

att anstalten skulle stå under inseende af Hans Kongl. Höghet Hertigen
af Vestergötland eller, om han ansåge sig dertill förhindrad, af en utaf
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län förordnad inspektor;
att de i anstalten intagna sjukas vård öfvervakades af legitimerad läkare;
samt att till medicinalstyrelsen stäld berättelse med redogörelse för
anstaltens verksamhet under året före utgången af mars månad nästföljande
år af anstaltens styrelse och läkare aflemnades till förste provinsialläkaren
i länet.

Styrelsen för hemmet hade i skrifvelse den 20 sistlidne september
anhållit, det Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att bevilja ett anslag
för år 1901 af 7,500 kronor till understöd åt hemmet; och hade styrelsen
till stöd för denna framställning hufvudsakligen anfört, att utgifterna
för år 1898 uppgått till 19,793 kronor 48 öre; att, ehuru
gåfvomedel influtit till belopp af 4,102 kronor — en summa, som icke
syntes kunna påräknas för framtiden — stiftelsen måst för utgifternas
bestridande med 4,920 kronor 56 öre öka sin redan förut betydande skuld,
som enligt ansökningen bifogad revisionsberättelse vid 1898 års början
utgjort 23,952 kronor 68 öre; samt .att utan kraftigare hjelp från det
allmännas sida, än hvad hittills lemnats, stiftelsens tillgångar snart torde
vara uttömda och stiftelsen nödgas upphöra med sin för det allmänna
gagnerika verksamhet.

Af hemmets vid den gjorda framställningen fogade berättelse för
år 1898 inhemtades, bland annat, att af de under år 1898 vårdade 34
pensionärerna 8 utskrifvits förbättrade med hopp om varaktigt tillfrisknande,
1 utskrifvits med okändt resultat, 6 återfallit, 7 afvikit eller afvisa^
från hemmet samt 10 qvarvarit vid årets slut. Då hade äfven
varit qvar 2 pensionärer, som utskrifvits, men, efter att hafva återfallit,
å nyo intagits.

Efter erhållen remiss hade medicinalstyrelsen den 15 sistlidne december
öfver ifrågavarande framställning afgifvit utlåtande och dervid
öfverleranat i ärendet infordrade yttranden af förste provinsialläkaren och
Kong]. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län.

Förste provinsialläkaren både anfört, att ifrågavarande stiftelse hade
till uppgift att dels genom lämplig vård af personer, hemfallna åt dryckenskapslasten,
återgifva dem deras genom alkoholmissbruk förstörda krafter,
dels sedermera skaffa dem, som vore deraf i behof, lämplig sysselsättning,
samt att mycket uppmuntrande resultat erhållits, i det från hemmets öppnande
den 1 april 1897 till den 15 november 1899 af 60 intagna 25 ut O -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

443

gått såsom botade, men att hemmets ekonomiska ställning emellertid vore
sådan, att utan kraftigt understöd hemmet måste upphöra med sin verksamhet;
och hade förste provinsialläkaren på grund häraf och då det måste
anses synnerligen önskligt, att såväl hemmets allmännyttiga verksamhet
måtte fortfara, som äfven att mindre bemedlade måtte komma i delaktighet
af dess vård, tillstyrkt, att statsanslaget måtte ökas till begärda 7,500
kronor under de vilkor, som för det nu utgående statsanslaget af Kongl.

Maj:t faststälts.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade, instämmande i hvad förste
provinsialläkaren i ämnet yttrat, äfven för sin del tillstyrkt bifall till

ansökningen. M .

För egen del hade medicinalstyrelsen anfört, att, då Kongl. Maj:t
till 1899 års Riksdag aflåtit proposition om anslag å 7,500 kronor
för att stiftelsen Stockholms alkoholisthem måtte kunna fortsätta sm
gagnande verksamhet och äfven bevilja friplatser, och då hemmets nuvarande
ekonomiska ställning icke medgåfve beviljandet af en sådan för
det allmänna vigtig förmån, ja, icke en gång kunde särdeles länge göra
det möjligt att fortsätta med hemmets verksamhet, såvida ej det nu begärda
förhöjda anslaget beviljades, medicinalstyrelsen tillstyrkte bifall
till den af styrelsen för alkoholisthemmet nu gjorda anhållan och hemstälde,
det Kongl. Maj:t måtte till näst sammanträdande Riksdag aflåta
proposition derom, att till alkoholisthemmet matte på extra stat för år
1901 anslås ett belopp af 7,500 kronor och att för åtnjutande af detta
anslag måtte föreskrifvas samma vilkor, som blifvit för år 1900 uppstälda
i kongl. brefvet den 19 maj 1899.

Hvad sålunda förekommit syntes departementschefen ådagalägga, att
ifrågavarande alkoholisthem vore fortfarande förtjent att komma i åtnjutande
af statsanslag, samt att detta anslag nu borde bestämmas till det
belopp, som hemmets styrelse begärt och medicinalstyrelsen förordat, eller

7,500 kronor. . n

Departementschefen hemstälde derför, att Kong]. Maj:t matte till Riksdagen
aflåta proposition af ofvan angifna innehåll.

Utskottet, som på grund af de upplysningar, utskottet erhållit om
anstaltens verksamhet, funnit tvifvelaktigt, _ huruvida densamma bör med
förhöjdt statsanslag understödjas, anser sig icke höra tillstyrka beviljande
af större belopp för ■ nu ifrågavarande ändamål än det för innevarande
år beviljade, hvadan utskottet hemställer,

att Riksdagen må, i anledning af Kongl. Maj:ts
förevarande framställning, pa extra stat för ar 1901

444

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

bevilja ett anslag af 4,000 kronor, att utgå till understöd
åt Stockholms alkoholisthem på vilkor, som af
Kongl. Maj:t pröfvas lämpliga.

tmuppfösande 128:o). Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen måtte på extra stat

af en kapell- för ar 1901 bevilja ett anslag af 6,000 kronor för uppförande af en kaSödZ9BergLPeJlb^na i Södra Bergnäs by i hufvudsaklig öfverensstämmelse med af
hy. ötvermtendentsembetet uppgjord ritning, under förutsättning att till kapell[123.
] byggnaden efter af vederbörande jägmästare, der så erfordrades på bekostnad
af de byamän, hvilka vid sammanträde den 6 mars 1898 åtamt
sig ansvara för byggnadens underhåll, verkstäld utstämpling från kronoskog
kostnadsfritt utfinges det för byggnaden erforderliga virke.

I fråga om detta ärende har departementschefen till statsrådsprotokollet
anfört följande.

• , ^en i Norrbottens län belägna Arjepluogs socken, omfattande ett

ytinnehåll af något mera än 146 qvadratmil eller nära nog lika mycket som
landskapen Skane, Halland och Blekinge tillsammantagna, men med rino-a
folkmängd, uppgående den 31 december 1897 till allenast 2,139 invånare,
funnes för närvarande en kyrka och två kapell: Arjepluogs kyrka, belägen
ungefär sex mil från socknens sydligaste gräns, ett kapell, förr i Löfmokk,
numera i Jäckvik ungefär sex mil nordvest från kyrkan och sju mil från
norska gränsen, samt ett kapell i Norra Bergnäs, beläget ungefär fyra
mil norr om kyrkan.

Under år 1897 hade inom socknen väckts förslag om uppförande af
ännu en kapellbyggnad, nu i den sydligaste delen af socknen. Uti en
till Kongl. Maj:t stäld och af kyrkoherden i församlingen G. Calleberg,
jemte eget tillstyrkande yttrande, till domkapitlet i Hernösand insänd
ansökning hade nemligen byamännen i Slagnäs och kringliggande
byar anhallit, att Kongl. Maj:t måtte anslå nödiga medel till uppförande
af ett ^kapell i Södra Bergnäs by eller å annan lämplig plats i orten
samt låta förordna om kapellets uppförande och om gudsrjensters hållanae
i detsamma. Till stöd för ansökningen hade af byamännen och
kyrkoherden Calleberg anförts: Södra Bergnäs by, belägen ungefär fem mil
sydost från kyrkan och en mil norr om Slagnäs by, vore att anse såsom,
näst kyrkoplatsen, den mest centrala ort inom socknen, enär i nämnda båda
byar med omnejd bodde något mera än en fjerdedel af socknens hela befolkning,
på kortare afstånd från södra Bergnäs by än från kyrkan. Från
dessa trakter, som saknade landsväg och hvilkas invånare för sina kyrkofärder
maste taga väg öfver de stora sjöarne Storafvan och Uddjaur, blefve
dessa färder ofta försvarade vintertid af dåligt väglag och sommartid af

Statsutskottets Utlåtande N:o .9.

445

storm, hvartill koinme, att det funnes många fattiga, hvilka ej kunde bekosta
sig och de sina en kyrkofärd på fem till sex mil. Under nuvarande
förhållanden mötte fördenskull stora svårigheter för många från dessa orter
att besöka kyrkan, och behofvet af ett nytt kapell, der gudstjenst med
nattvardsgång af församlingens pastor kunde förrättas vissa, åtminstone
fyra gånger årligen, vore sålunda mycket trängande. Komme ett sådant
kapell till stånd, skulle traktens befolkning, äfven den fattigare, derigenom
få tillfällen att blifva delaktiga af den kyrkliga gudstjenstens fördelar och
lättare bevaras från separatim, som hotade att söderifrån inkomma i
socknen. Jemväl åtskilliga lappar skulle deraf få gagn. Byamännen i
orten vore emellertid urståndsätta att göra några utgifter för uppförande
af ett dylikt kapell, och enskilda personer funnes ej, som dertill vore
villige. Ej heller funnes någon utsigt att kunna förmå församlingen att
göra sådant offer för en särskild sockendel, då församlingen, som måste
på sin under reparation varande kyrka påkosta många tusen kronor, i
öfrigt vore så betungad med utgifter för olika ändamål, att, då fråga på
våren 1897 tant om reparation af Jäckviks kapell, församlingens kyrkostämma,
ehuru den ansett en sådan reparation nödvändig, dock icke
kunnat besluta att till kostnaden derför bidraga. Annan möjlighet förefunnes
derför ej att få till stånd ett kapell i Södra Bergnäs, än att detsamma
blefve uppfördt på statens bekostnad, liksom fallet varit med
kapellen i Jäckvik och Norra Bergnäs. Beloppet af de utgifter, statsverket
derigenom finge vidkännas, borde ej verka afskräckande, då kapellet,
för den händelse det derför erforderliga virket finge tagas å kronoskog,
borde kunna uppföras, med sittplatser för 150—200 personer och fullständig
inredning, för en kostnad af 5,000 kronor, och särskild hänsyn i
allt fall borde tagas dertill, att från lappmarkens skogar högst afsevärda
belopp inflöte till statsverket.

Öfver ansökningen hade domkapitlet infordrat yttranden af kontraktsprosten
G. Ilöijer och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens
län; och hade kontraktsprosten Höijer i sitt afgifna yttrande, under
tillstyrkande af bifall till den gjorda framställningen, anfört, att de för
densamma andragna skäl syntes honom tillräckligt ådagalägga, såväl att
behofvet af ett kapell i sydöstra delen af Arjepluogs socken vore
mycket trängande och att Södra Bergnäs by vore den för kapellet mest
lämpliga platsen, som äfven att församlingens förut nog mycket anlitade
ekonomiska bärkraft vore allt för svag för att kunna draga den kostnad,
hvilken kapellbyggnadens uppförande måste betinga, hvadan kapellet icke
kunde komma till stånd utan anslag af allmänna medel.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län hade införskaffat

446

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

från församlingen dels dess yttrande öfver ansökningen, i hvilket yttrande
församlingen, under vitsordande utaf behofvet af det föreslagna kapellet
och ° lämpligheten af den derför utsedda plats, förklarat sig icke kunna
anslå medel till kapellets uppförande, utan allenast vilja bekosta församlingens
pastor skjuts till och från kapellet vid hans tjensteförrättningar
derstädes, dels ock eskissritning till det ifrågasatta kapellet jemte materialoch
kostnadsförslag, slutande, under förutsättning att behöfligt virke fritt
erhölles från kronan, å eu summa af 5,000 kronor. I afgifvet utlåtande
hade derefter Kongl. Maj:ts befallningshafvande anfört, att denna
embetsmyndighet, som funne behofvet af kapellets uppförande till fullo
ådagalagdt, ville vitsorda, att församlingens ekonomiska ställning för närvarande
icke utan de skattskyldiges oskäliga betungande medgåfve beloppets
uttaxering, hvadan Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansåge
sig böra tillstyrka, att nödiga medel liksom ock kostnadsfritt byggnadsvirke
från kronomark för ändamålet utverkades; dock hade Kongl.
Maj:ts befallningshafvande såsom sin åsigt uttalat, att vid anvisande af
eventuelt anslag borde förbindas det vilkor, att församlingen ansvarade för
att kapellet antingen på bekostnad af de utaf dess inrättande närmast
intresserade byarne eller direkt af församlingen behörigen underhölles.

Sedan handlingarna återremitterats till kyrkoherden Calleberg och
Arjepluogs församling med förfrågan, om de åtoge sig, pastor den af
Slagnäs byamän i deras gjorda framställning ifrågasatta predikoskyldighet,
och församlingen att uppfylla det af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
föreslagna vilkoret med afseende på kapellets underhåll, hvarjemte
pastor skulle hafva att inkomma med den ytterligare utredning,
som han funne nödig rörande antalet af och folkmängden i de byar,
som kunde få gagn af kapellet i Södra Bergnäs, samt om kapellets betydelse
för lappallmogen, hade, med anledning häraf, kyrkoherden Calleberg
till domkapitlet insändt dels utdrag af protokoll, hållet å extra kyrkostämma
med Arjepluogs församling den 20 mars 1898, dels ock eget
yttrande jemte en särskild förteckning, utvisande antalet af och folkmängden
i de byar och lägenheter, hvilka närmast vore intresserade af
inrättandet utaf ett kapell i Södra Bergnäs, samt antalet af socknebor och
lappar, som deraf kunde få gagn. Af dessa handlingar inhemtades, att
kyrkoherden Calleberg gerna åtoge sig den af sökandena ifrågasatta
predikoskyldigheten och tillika vore öfvertygad, att hvilken pastor som
helst,'' som nitälskade för själavården inom församlingen, skulle komma
att vara af samma åsigt; att, sedan vid sammanträde den 6 mars 1898
byamännen i Bergnäs, Strömholm, Grannas, Sjulnäs, Slagnäs, Kalön, Långviken,
Sundholm, Krutaholm, Storbosund och Storön samt åborna å Ny -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

447

liden och Rebackudden enhälligt åtagit sig att, för den händelse nödiga
medel ansloges till uppförande af ett kapell i Södra Bergnäs, ansvara för
att kapellet blefve på deras bekostnad behörigen underhållet, samt byamännen
i Bergnäs enat sig om att kostnadsfritt upplåta lämplig byggnadsplats
å Bergnäsholmen, församlingen å nyssnämnda kyrkostämma förbundit
sig att genom de skattskyldige i förutnämnda byar behörigen
underhålla den ifrågasatta kapellbyggnaden; att 44o personer, deraf 82
hel- och halflappar, funnes i Bergnäs och sexton andra byar och lägenheter
inom en mil från Bergnäs, hvilka alla hade 4 6 mil till kyrkan;

att derjemte funnes 185 personer, deraf 58 hel- och halflappar, i tio andra
byar och lägenheter, som hade kortare väg till Bergnäs än till kyrkan;
att dessutom 74 lappar vissa årstider brukade vistas närmare Bergnäs än
kyrkan; att således, dessa sista inberäknade, 702 personer, deraf 214 heloch
halflappar, borde kunna få gagn af ett kapell i Södra Bergnäs; samt
att folkmängden i orten under det sista decenniet växt med öfver 34
procent och fortfarande visade samma tendens att tillväxa, hvadan, enligt
kyrkoherden Callebergs förmenande, antalet af dem, för hvilka det ifrågasatta
kapellet kunde vara till nytta, säkerligen komrne att inom nagra ar
betydligt ökas.

Uti det utlåtande, hvarmed domkapitlet i Hernösand öfverlemnat
handlingarna i ärendet till Kongl. Maj:t, hade domkapitlet anfört följande.
Att själavården inom Ärjepluogs vidsträckta församling vore
ordnad på ett ytterst otillfredsställande sätt, läte sig ej förneka. _ Det
vore naturligtvis en ren omöjlighet för den ende prestmannen i församlingen,
om han än vid fullgörandet af sina tjenstealigganden insatte
sin yttersta kraft, att räcka till för en församling, hvars till öfver

2,000 personer uppgående befolkning vore spridd öfver en yta af mer än
128 gamla qvadratmil. Här, om någonstädes, vore derför en förstärkning
af de presterliga krafterna af behofvet påkallad. Men för närvarande
stälde sig särskildt ur ekonomisk synpunkt oöfverstigliga hinder i vägen
för uppnående af detta mål. Domkapitlets sträfvande maste derför tills
vidare gå ut på att få partiella förbättringar af själavården inom Arjepluogs
församling till stånd. En ny länk i kedjan af åtgärder i detta
syfte blefve knuten, om ett kapell inrättades i Södra Bergnäs. Det trängande
behofvet af eu gudstjenstlokal i denna del af församlingen vore på
det klaraste uppvisadt i handlingarna. Invånarne i åtskilliga byar, för
hvilka Södra Bergnäs utgjorde en centralpunkt, skulle af ett sadant
kapell hafva det största gagn. I stället för att dessa byars invånare
nu, på grund af vägens längd och de svårigheter naturen sjelf
beredde, hvartill för många komrne eu tryckande fattigdom, ytterst

448

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

sällan, enligt domkapitlets förmenande, blefve i tillfälle att besöka
•ii S o S’ skulle de, om ett kapell på den föreslagna orten komme
till stånd, i detta kapell å regelbundet återkommande tider af året
blifva delaktiga af en kyrkligt ordnad gudsijensts alla fördelar. Men
huru betydelsefull för befolkningen i denna nejd af församlingen
nagan. om inrättande af ett kapell i Södra Bergnäs än vore, kunde den
dock ej bringas till lösning, med mindre det för sagda kapells uppförande
erforderliga beloppet erhöllcs af statsmedel. Församlingens ekonomiska
ställning vore för närvarande sådan, att den vore urständsatt bära nya
bördor. Församlingen hade derför endast kunnat åtaga sig att bekosta
pastors tjensteresor till och från det ifrågasatta kapellet samt att på grundvalen
af de utaf kapellbyggnaden närmast intresserade byarnes omförmälda
förbindelse ansvara för samma byggnads underhåll, hvarförutom
byamännen i Södra Bergnäs kostnadsfritt upplåtit byggnadstomt. På grund
af hvad sålunda anförts hemstälde domkapitlet, som icke hade något att
erinra ^ot. (ten ^uppgjorda ritningen med tillhörande kostnadsförslag, det
kongl. Magt måtte dels bereda för uppförande af ett kapell på den
för ändamalet upplatna tomten i Södra Bergnäs by erforderliga medel
samt från kronopark kostnadsfritt anvisa nödigt byggnadsvirke, dels ock
i sammanhang dermed förordna, att gudsfjenster skulle förrättas i sagda
kapell till antal och på tider, som af domkapitlet efter vederbörandes
hörande bestämdes.

. Sedan handlingarna till ecklesiastikdepartementet inkommit, hade,
enligt hvad i statsrådsprotokollet vidare meddelas, infordrade utlåtanden
i ärendet afgifvits af öfverintendentsembetet, domänstyrelsen och statskontoret.

öfverintendentsembetet hade dervid anmält, att embetet funnit de
understälda ritningarna icke kunna till fastställelse förordas och att
embete^ af sådan anledning låtit upprätta ett helt nytt ritningsförslag till
den ifrågastälda kapellbyggnaden. Vidare hade samma embete meddelat,
att saväl embetets nyssnämnda förslag som det genom församlingens försorg
upprättade ritningsförslaget, för hvilket kostnaden gifvetvis vore väl
lagt beräknad, enligt embetets åsigt betingade samma arbetskostnad eller
omkring 6,000 kronor; och hade uti yttranden, som på embetets föranstaltande
öfver dess förslag afgifvits af församlingen, kyrkoherden Calleberg och domkapitlet,
inga andra anmärkningar mot förslaget framstälts, än att kyrkoherden
Calleberg gjort vissa mindre betydande erinringar i fråga om
kapellets beklädnad och yttertak.

Domänstyrelsen, som vid sitt utlåtande fogat af styrelsen införskaffade
yttranden från jägmästare^'' i Arjepluogs revir och öfver -

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

449

jägmästaren i Norrbottens distrikt, både för egen del anfört, att, då Arjepluogs
socken hade egna besparingsskogar eller allmänningar, från hvilka,
efter hvad öfverjägmästaren upplyst, genom virkesförsäljning redan bildats
en allmänningsfond om 350,000 kronor, styrelsen icke ansage virke från
kronoskog, med undantag af torrvirke, böra till kapellbyggnaden utlemnas,
med mindre derför till statsverket utgåfves ersättning, hvilken horde utgå
efter hälft markegångspris eller med eu krona 75 öre för bjelkträd samt
en krona 25 öre för större och 70 öre för mindre sågtimmerträd,
hvarjemte, derest Kong! Maj:t funne godt medgifva utlemning från
närbelägna kronoöfverloppsmark af virke till kapellbyggnaden, föreskrift
borde lemnas derom att utlemnandet skulle ske efter af vederbörande
jägmästare verkstäld utstämpling, derför han, för den händelse utstämplingen
ej kunde verkställas i sammanhang med annan tjensteförrättning i
orten, skulle ega tillgodonjuta ersättning för resekostnad enligt gällande
resereglemente.

Slutligen hade statskontoret i fråga om den af domänstyrelsen omförmälda
allmänningsfond erinrat om följande förhållanden. Från Arjepluogs
sockens allmänning hade försålts ett större timmerparti för ett belopp^
337,868 kronor 90 öre, hvilka medel skulle under åren 1897 och
1898 inflyta till herörda allmänningsfond, som dessutom tillfördes årliga
intägter genom försäljning af torr och vindfäld skog samt år 1906 ytterligare
komme att ökas med, enligt beräkning, omkring 300,000 kronor
genom försäljning af då till afverkning enligt hushållningsplanen bestämda
timmerpartier. Genom det af Ivongl. Maj:t den 14 maj 1897
faststälda reglemente för Arjepluogs skogsmedelsfond hade föreskrifvits,
att Kong! Maj:ts befallningshafvande egde besluta om all användning
af fondens afkastning under iakttagande af följande bestämmelser, nemligen
att, sedan kostnaderna för allmänningarnas bevakning, der sådan,
utöfver den staten genom sina tjensteman bestrede, kunde vara nödig, för
fondens förvaltning och för granskning åt dess räkenskaper samt för
alla dermed i samband stående åtgärder äfvensom på allmänningen belöpande
utskylder blifvit afdragna, skulle, i den mån fondens afkastning
dertill lemnade tillgång, bestridas i följande ordning: å jordbruksfastigheterna
inom socknen belöpande fastighetsbevillning, för jordbruksfastigheterna
utgående landstingsskatt, för jordbruksfastigheterna utgående bidrag
till skjutsentreprenaderna samt för jordbruksfastigheterna bestämda bidrag
till presterskapets aflöning; att härnäst finge af fondens årsaf kastning utgå
såsom bidrag till utgörande af den de väghålluingsskyldiga hemmanen
inom socknen enligt lag påhvilande tunga ett årligt belopp, som tills
vidare bestämts till högst 10,000 kronor, hvarvid det skulle ankomma

Bih. till Rilcsd. Vrot. 1900. 4 Sami. 1 Afd. !) Haft. 57

450

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

pa Kongl. Maj:ts befallningshafvande att inom angifna gränser årligen
fastställa beloppet äfvensom bestämma det sätt, hvarpå bidraget finge
tillgodokomma de väghållningsskyldige; att af den behållning i årsafkastningen,
som, sedan alla nu omförmälda utgifter blifvit bestridda, uppstode,
fyra tiondedelar skulle afsättas till bildande af en fond i och för
befolkningens understöd vid missväxtår, företrädesvis genom beredande
af arbetsförtjenst vid inom kommunen anordnade allmännyttiga arbeten;
att, när understödsfonden uppgått till 100,000 kronor, vidare afsättning
till densamma ej skulle ega rum; att, i den män berörda belopp komme
att genom anlitande förminskas eller helt och hållet användas, fonden
genom årliga afsättningar skulle till förutnämnda kapitalbelopp återbringas;
att det ankomme pa Kongl. Maj:ts befallningshafvande att, innan
någon del af understödsfonden användes, pröfva behofvet och sättet
för användningen; samt att återstående delen af skogsmedelsfondens afkastning,
finge användas till andra för delegarne och kommunen nyttiga
ändamål, såsom jordbrukets befrämjande genom understöd till utdikningar,
genom odlingsföretags uppmuntrande och annorledes, boskapsskötselns befrämjande,
kommunikationsväsendets utveckling, särskild! genom understöd
till byvägars anläggande, strömrensningar in. m. äfvensom till bidrag vid
utgörande af utgifter, som socknens kommunal- eller kyrkostämma beslutit,
dock att fondens afkastning icke kunde användas för sådant kommunalt
ändamål, för hvilket kommunens medlemmar enligt lag vore underkastade
uttaxering, med mindre hela utskyldsbeloppet för samma ändamål
och således jemväl den del deraf, som belöpte på icke jordegande medlemmar
af kommunen, toges af fondens afkastning. Församlingens rätt

förfoga öfver skogsmedelsfondens afkastning vore sålunda inskränkt
pa sadant sätt, att användning deraf till den ifrågasatta kapellbyggnaden
icke kunde för det närvarande ifrågakomma, då afkastningen, enligt statskontorets
förmenande, icke lemnade tillgång till bestridande af alla de i
reglementet bestämda utgifter, hvilka i främsta rummet borde af fonden
utgöras.

För egen del har departementschefen anfört, att af hvad i ärendet
sålunda förekommit syntes honom till fullo ådagalagdt såväl att ett
trängande behof förefunnes af den ifrågastälda nya kapellbyggnaden som
äfven att densamma lämpligen borde förläggas å den dertill föreslagna
platsen.

Departementschefen funne det vidare vara uppenbart, att byggnaden
icke utan statens mellankomst kunde bringas till stånd, då de derför
närmast intresserade byarne icke mägtade åtaga sig de erforderliga kostnaderna
och ej heller socknens skogsmedelsfond derför kunde anlitas samt

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

451

församlingen — hvilken, enligt departementschefens åsigt, icke kunde åläggas
att bekosta kapellbyggnad för den ifrågavarande aflägsna delen af socknen
— äfven om församlingen framdeles genom skogsmedelsfondens afkastning
komme att tillskyndas en betydande lättnad i sina utgifter, dock för närvarande
i ekonomiskt afseende befunne sig i en så tryckt ställning, att
någon möjlighet för densamma ej förefunnes att ens bidraga till byggnadens
uppförande. I detta sistnämnda hänseende ville departementschefen,
med ledning af uppgifterna i statistiska centralbyråns till Kongl. Maj:t afgifna
berättelse för år 1897 angående kommunernas fattigvård och finanser,
erinra om följande förhållanden.

Inom församlingen, hvars folkmängd, såsom ofvan nämnts, den 31
december 1897 utgjorde 2,139 personer, belöpte sig samma år det påförda
fyrktalet för i mantal satt jord till 4,021, för annan fastighet till 74 och
för Ofri ga beskattningsföremål till 5,701. Utdebiteringen per fyrk hade för
i mantal satt jord uppgått till 2 kronor 24 öre eller väsentligt mera än i
någon af länets öfriga kommuner och vore bland de högsta utdebiteringar i
riket, samt för annan fastighet och öfriga beskattningsföremål till 60 öre.
Relativa beloppet af kommunernas inom Norrbottens län tillgångar utgjorde
vid 1897 års slut per invånare 6 kronor 66 öre, men inom Arjepluogs
kommun endast 2 kronor 17 öre. Enahanda belopp af kommunernas
skulder hade vid samma tid inom länet uppgått till 5 kronor 41 öre,
men inom Arjepluogs kommun till 18 kronor 67 öre. Under det att behållningen,
den lägsta i riket, för länet utgjorde 1 krona 25 öre per invånare,
utvisade sålunda en jemförelse mellan relativa beloppen af Arjepluogs
kommuns tillgångar och skulder per invånare en brist af icke
mindre än 16 kronor 50 öre. Relativa beloppen af kommunernas inom
länet utgifter år 1897 belöpte sig per invånare till 6 kronor 99 öre, men
inom Arjepluogs kommun till 14 kronor 64 öre.

Det syntes departementschefen sålunda nödvändigt, om kapellbyggnaden
nu skulle kunna komma till stånd, att staten åtoge sig kostnaderna
för densammas uppförande, och ett ytterligare stöd för billigheten häraf
funne departementschefen i den omständigheten, att, pa sätt den förebragta
utredningen gåfve vid handen, kapellet enligt departementschefens förmenande
komme att i rätt stor utsträckning besökas jemväl af lappbefolkningen,
hvars andliga behof det af gammalt ansetts vara mindre församlingens
än statens uppgift att tillgodose. Det syntes departementschefen
ock vara skäligt, att, i likhet med hvad förr medgifvits i fråga om kapellbyggnad
i Qvickjock, äfven i förevarande fall kostnadsfri utsyning för
byggnaden från kronoskog finge ega rum.

På grund af hvad departementschefen sålunda anfört och då de för

452

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

ändamalet erforderliga medel enligt hans åsigt icke, såsom skett i fråga
°mo kapellen i Jäckvik och Norra Bergnäs, lämpligen borde anvisas till
utgående utaf förslagsanslaget till lappmarks ecklesiastikverk, hvilket anslag
under en följd af år varit så starkt anlitadt, att detsamma städse utvisat
brist, har departementschefen hemstält, det Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen,
att för uppförande af en kapellbyggnad i Södra Bergnäs by i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med den af öfverintendentsembetet uppgjorda
ritning Riksdagen måtte — under förutsättning att till kapellbyggnaden
efter af vederbörande jägmästare, der så erfordrades på bekostnad af de
byamän, hvilka vid ^sammanträde den 6 mars 1898 åtagit sig ansvara för
byggnadens underhall, verkstäld utstämpling från kronoskog kostnadsfritt
utfinges det för byggnaden erforderliga virke — på extra stat för år 1901
bevilja ett belopp af 6,000 kronor.

Utskottet anser det äskade anslaget böra af Riksdagen beviljas
men vill i anledning af Kongl. Majrts förslag, att för kapellbyggnaden
erforderligt virke skulle från kronoskog kostnadsfritt utfås, erinra derom,
att enligt departementschefens tillstyrkan något förslag om kostnadsfri
upplåtelse af virke icke afgifvits i sammanhang med Kongl. Majrts under
punkten 85:o) här ofvan omförmälda framställning ornaaslag till eu
semin Brobyggnad in. m. i Murjeks stationssamhälle. Då domänstyrelsen
ansett annat virke än torrvirke icke böra till ifrågavarande kapellbyggnad
utlemnas, med mindre derför utgåfves ersättning enligt viss
af domänstyrelsen angifven beräkningsgrund, har utskottet, som delar
domänstyrelsens i detta afseende uttalade uppfattning, icke kunnat biträda
Kong], Majrts framställning om kostnadsfritt tillhandahållande af
virke från kronoskog till byggnaden.

Utskottet får alltså hemställa,

att Kongl. Majrts förevarande framställning må af
Riksdagen på det sätt bifallas, att Riksdagen för uppförande
af en kapellbyggnad i Södra Bergnäs by i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med den af öfverintendentsembetet
uppgjorda ritning må på extra stat för år 1901
bevilja ett belopp af 6,000 kronor.

Ang. anslag för

bestridande
af kostnader
för vissa utredningar
rörande
presterskapets
löneförhållanden

in. in.

129:o) Med anledning af Kong], Majrts derom gjorda framställning
och under hänvisning till hvad departementschefen till statsrådsprotokollet
(sid. 402) i ärendet anfört, hemställer utskottet

att Riksdagen må, i likhet med hvad för åren
1898, 1899 och 1900 egt rum, för bestridande af kost -

[124.]

Statsutskottets Utlåtande N:o .9.

453

naderna för utredningar angående presterskapets ajlöningsförhällanden
med mera, på extra stat för år 1901
anvisa ett förslagsanslag af 10,000 kronor.

130:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning hem ställer

utskottet, _ biblioteket i

att Riksdagen må, i likhet med hvad för inne- Stockholm.
varande år egt rum, till det af Stockholms läraresäll- [125.]
skap grundade pedagogiska biblioteket i Stockholm på
extra stat jemväl för år 1901 anvisa ett belopp af
2,500 kronor.

131:o) Uti punkten 126 af statsverkspropositionen har Kongl Maj:t^»j. dyrtidsföreslagit
Riksdagen att till beredande, i enlighet med de i statsrådsprotokollet
öfver finansärenden den 8 sistlidne januari angifna grunder, L -J
af dyrtidstillägg för innevarande år åt en del tjenstemän och betjente i
ecklesiastikdepartementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli samt till
ecklesiastikdepartementet hörande embetsverk och kårer å extra stat
för år 1901 anvisa såsom förslagsanslag ett belopp af 522,000 kronor.

I detta ärende har utskottet förut under Riksdagens lopp afgifvit
utlåtande (n:o 11), med anledning hvaraf Riksdagen redan i ärendet
fattat beslut; hvilket utskottet endast skolat här

anteckna.

132:o). Af statsrådsprotokollet inheintas, att statskontoret i skrifvelse^
till Kongl. Maj:t den 18 november 1899 — med förmälan att statskontoret,® förskott.
på grund af kongl. bref den 31 december 1897, den 3 mars 1898 till ^27.]
intendenten vid nationalmuseum utbetalt under förskottstitel ett belopp
af 2,000 kronor för anordnande tills vidare af nattlig bevakning vid nationalmuseibyggnaden,
samt att af nämnda summa blifvit den 11 november 1899
till statskontoret återlevereradt ett belopp af 160 kronor 79 öre — hemstält,
att ersättning för återstoden af omförmälda förskott, 1,839 kronor
21 öre, måtte statskontoret beredas.

Vidare hade statskontoret i skrifvelse jemväl af den 18 november 1899
till ersättning anmält ett belopp af 6,000 kronor, hvilket statskontoret,
enligt föreskrift i kongl. bref den 18 november 1898, den 8 december
sistnämnda år under förskottstitel utanordnat till disposition af medicinalstyrelsen
till bestridande af utgifter för allmänna barnbördshus^ i Stockholm.

I ytterligare skrifvelse af den 18 november 1899 hade statskontoret
till ersättning anmält medel, som till den af Kongl. Maj:t den 15 april
1898 tillsatta komité för uppgörande af förslag till behöjliga förändringar

454

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

i gällande bestämmelser angående lasarettsväsendet blifvit af statskontoret,
på grund af kongl. brefven af sistnämnda dag samt af den 3 februari’
den 2J mars, den 19 maj och den 2 juni 1899, af under händer varande
medel förskottsvis utbetalda, nemligen:
resekost.nadsersättning och traktamente samt arfvode till

komiténs ordförande och ledamöter ................................ kr. 4 715: 10

godtgörelse för aflönande af vikarier åt komitéledamöterna,

lasarettslåkarne P. J. C. Lundgren och L. Grundberg » 1,370: —

arfvode till komiténs sekreterare............................................» 2’oOO: _

till bestridande af utgifter för komitén ............................... » l’oOO:

för tryckning m. in. af komiténs betänkande ..................... » l’726: 04

eller tillsammans kr. 10,811: 14

dock med afdrag af ett belopp af 116 kronor 40 öre, hvilket af det till
bestridande af utgifter för komitén utbetalda belopp blifvit till räntekammaren
återlevereradt, hvadan till ersättning återstode ett belopp af
10,694 kronor 74 öre.

Slutligen hade statskontoret i skrifvelse den 5 innevarande månad
tillkännagifvit, att statskontoret på grund af föreskrift i kongl. bref den
24 november 1899 under förskottstitel till direktionen öfver högre lärarinneseminariet
utbetalt ett belopp af 1,185 kronor till gäldande af kostnader
för ritningar och kostnadsförslag dels till den redan omförmälda
nybyggnaden för statens normalskola för flickor, dels till de afsedda
reparations- och förändringsarbetena inom seminariets och normalskolans
nuvarande gemensamma lokal; och hade statskontoret dervid anhållit, att
Kongl. Maj:t måtte bereda ersättning för de sålunda förskjutna medlen.

För återgäldande af berörda förskott — 1,839 kronor 21 öre, 6,000
kronor, 10,694 kronor 74 öre samt 1,185 kronor — tillhopa 19,718 kronor
r,1-?’ ]iar Kongl. Maj:t, i enlighet med departementschefens hemställan,
af Riksdagen äskat ett extra anslag för år 1901 till belopp af 19 719
kronor.

I anledning af statskontorets ofvanberörda anmälan angående ett för
allmänna barnbördshuset i Stockholm utgifvet belopp af 6,000 kronor
far utskottet erinra, att 1899 ars Riksdag på Kongl. Maj:ts framställning
beviljat förhöjning i allmänna barnbördshusets ordinarie anslag med 6,000
kronor, att barnbördshusets direktion i sin skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
behofvet af ökadt ordinarie anslag tillika hemstält, det Kongl.
Maj:t täcktes antingen förordna, att antalet qvinnor, som finge å barnbördshuset
intagas, skulle från den tid, Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt

455

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

att bestämma, minskas till 70 i månaden, eller, för att möjliggöra barnbördshusets
verksamhet i samma omfattning som hittills, bevilja barnbördshuset
af disponibla medel ett extra anslag af 6,000 kronor för hvardera
af åren 1898 och 1899, samt att, sedan Kongl. Maj:t på grund af
berörda hemställan på extra stat för år 1900 af Riksdagen äskat ett anslag
af 6,000 kronor, detta anslag, hvilket enligt statsrådsprotokollet i
ärendet afsett att möjliggöra barnbördshusets verksamhet under ar 1899 i
samma omfattning som förut, af Riksdagen beviljats, hvaremot något
extra anslag, som afsett barnbördshusets verksamhet under år 1898, icke
blifvit äskadt.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må, till ersättning af förenämnda
förskott, på extra stat för år 1901 bevilja ett belopp af
19,719 kronor.

133:o) Uti en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 19) har herr Ang.
Gustaf Axel Berg, med hvilken herrar L. Grundberg och T. Säve instämt,
föreslagit, att Riksdagen för åstadkommande af en fullständig sammanfatt- stämmeUer
ning af gällande föreskrifter och bestämmelser rörande de donationer ochröruaonndeer
stiftelser, för hvilka redogörelser inginge i de allmänna räkenskaperna, stiftelser.
måtte på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 8,000 kronor;
samt att Riksdagen vid bifall härtill måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t behagade på lämpligt sätt låta anordna och till
trycket befordra en sådan sammanfattning.

Till stöd för sin framställning har motionären åberopat innehållet uti
den berättelse angående statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning under år 1898, som Riksdagens revisorer
den 30 november 1899 afgifvit, deruti revisorerna anfört följande:

»I skrifvelse till Konungen den 8 maj 1897 anhöll Riksdagen, att
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådana åtgärder, som kunde finnas nödiga för åstadkommande af kontroll
öfver vården och förvaltningen af fromma stiftelser inom landet.

Af skrifvelsen framgår, att berörda hemställan afsett endast sådana fromma
stiftelser, hvilkas räkenskaper icke redan äro föremål för granskning af
någon statens myndighet.

Men äfven beträffande de donationer och stiftelser, för hvilka redogörelser
ingå i de allmänna, kammarrättens och statsrevisionens granskning
underkastade räkenskaperna, torde gälla, att deras förvaltning under nuvarande
förhållanden icke kan på ett tillfredsställande sätt kontrolleras.

456 Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

En granskning af dem kan nemligen enligt revisorernas förmenande icke
blifva fullt effektiv utan tillgång till de urkunder, som ligga till grund
för vederbörande donationer och stiftelser, ty endast genom jemförelse
med sadana handlingar kan bedömas, om medlen i förekommande fall
verkligen blifvit. för behöriga ändamål använda. Med afseende härå hafva
revisorerna funnit önskvärdt, att föreskrift lexnnades derom, att vid räkenskaperna
för allmän institution, som har att förvalta allmänna donationer
eller. stiftelser, skola fogas tryckta eller skrifna, till rigtigheten bestyrkta
afskrifter af de stadganden, som blifvit i afseende å donationerna eller
stiftelserna meddelade.

o Revisorerna hafva emellertid funnit, att denna fråga möjligen kan ses
från en mera allmän synpunkt, enär det i många fall torde vara ej blott
för räkenskapsgranskaren, utan äfven för den stora allmänheten eller enskilde
bland densamma af vigt och intresse att kunna erhålla kännedom
om hvad i förevarande afseende blifvit i förekommande fall förordnadt;
och med hänsyn, härtill hafva revisorerna ansett sig böra alternativt
ifrågasätta, huruvida icke lämpligen en sammanfattning borde upprättas
och till trycket befordras, upptagande samtliga gällande föreskrifter rörande
nu omförrnälda donationer och stiftelser.»

Tillika hade revisorerna meddelat en förteckning öfver samtliga de
donationer och stiftelser, för hvilka redogörelser vore i de allmänna räkenskaperna
intagna, och utvisade denna förteckning, som åtföljde revisorernas
berättelse, att sammanräknade antalet af dessa donationer och stiftelser
utgjorde 1,813.

Sammanförde man de donationer och stiftelser, hvilkas nuvarande
belopp funnes i förenämnda förteckning angifna, efter de hufvudtitlar,
under hvilka de redovisades, belöpte enligt uträkning, som motionären
latit verkställa, följande summor å nedannämnda hufvudtitlar:

2:dra

hufvudtiteln .......

.................. 4,500:

_

6: te

dito .........

73

7:de

dito .........

.................... 3,473,708:

29

8:de

dito

................... 15,912,854:

38

9:de

dito .........

.................. 297,712:

38

tillsammans 19,724,361: 78.

I fråga om dessa sålunda framlagda sifferuppgifter vore dock några
ganska beaktansvärda anmärkningar att framställa.

Till en början borde sålunda bemärkas, att bland de förtecknade
donationer och stiftelser funnes ett antal af icke mindre än 97 stycken,
hvilkas kapitalbelopp icke ens framginge af de för granskning senast

457

Statsutskottets Utlåtande Ako 9.

aflemnade räkenskaperna, hvadan dessa belopp icke kunnat uti den lxäi
ofvan angifna summan af 19,724,361 kronor 78 öre inräknas.

Vidare kunde förtjena att anmärkas, att,, i fråga om en eller annan
af de uti förteckningen upptagna fonder, fondens belopp öfverskrede
det i förteckningen angifna. Så upptoges behållningen af Kongl. och
Hvitfeltska stipendieinrättningen till 372,956 kronor 45 öre; men häruti
inginge icke värdet af de 130 hemman, som tillhörde stipendieinrätt
ningen, beroende detta derpå, att hvarken något fastighetskonto funnits
upplagdt uti den till stipendieinrättningen hörande och för granskning
framlagda räkenskap, eller värdet af fastigheterna på annat sätt der

angifvits. _ . ,

Slutligen kunde i detta sammanhang framhållas, att nere ap de
verk och inrättningar, som vore skyldiga att för granskning af Riks
dagens revisorer aflemna sina räkenskaper, dervid, enligt hvad mota?
nären trodde sig veta, icke uppgifva en del fonder, som vore ställa
under deras förvaltning, och detta af det skäl, atf de icke ansåge sig
vara till redovisning för dessa fonder på sådant sätt skyldiga ett
förhållande, som åtminstone uti en del fall enligt motionärens åsigt vore

förtjent af närmare undersökning.

I anslutning till hvad reyisorerna alternativt ifrågasatt, funne niotio
nären alltså af största vigt, att eu sammanfattning af gällande föreskrifter
rörande ifrågavarande donationer och fonder blefve upprättad
och till trycket befordrad Härvid

vore dock att märka:

dels att sammanfattningen af stiftelseurkunderna skulle omfatta icke
allenast de ursprungligen gifna bestämmelserna, utan äfven de förändrade
bestämmelser, som under tidernas lopp kunde hafva tillkommit,

dels att uti sammanfattningen icke behöfde inrymmas urkunderna
angående de donationer och fonder, i fråga om hvilka vederbörande
verk och inrättningar redan låtit upprätta och trycka fullständiga samlingar,
utan endast hänvisning lemnades till dessa samlingar, for sa

vidt de vore lätt tillgängliga. ... Tt i i

Som exempel på sådana upprättade samlingar anföides Upsala och
Lunds akademier. Vid Upsala akademi funnes nemligen upprättade 8
samlingar af »testamenten och författningar om stipendier, gjorda åt
enskilda, för studerande vid kongl. akademien i Upsala», af livilka samlingar
den första utkommit i forsta upplagan år 1793, den andra 1810,
den tredje 1811, den fjerde 1828, den femte 1851, den sjette 1866, den
sjunde 1880 och den åttonde 1892-

lull. till Jlikul. Prut. mot). 4 Sami. 1 Afd. .9 Haft. 58

458

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Vid Lunds akademi funnes tre samlingar af »testamenten och författningar
om stipendier, stiftade af enskilde för studerande vid kongl.
akademien i Lund», af hvilka samlingar den första utkommit 1810, den
andra 1829 och den tredje 1850, hvarjemte år 1876 utgifvits af O. G.
Regnéll ett sammandrag af detta universitets stipendieförfattningar.

För åstadkommande af nu ifrågasatta samling af urkunder hade
motionären ansett sig böra föreslå, att Riksdagen måtte bevilja lämpligt
anslag, hvilket motionären med hänsyn till urkundernas talrikhet och
den deraf föranledda höga tryckningskostnaden icke ansett kunna sättas
till lägre belopp än 8,000 kronor.

Med anledning af revisorernes af motionären oinförmälda framställning
hafva statskontoret och kammarrätten i gemensamt afgifvet utlåtande
hufvudsakligen anfört följande:

Lika med Riksdagens revisorer ansåge embetsverken en fullt effektiv
granskning af redogörelserna för oinförmälda donationer och stiftelser icke
kunna ega rum, utan att vederbörande revisorer sattes i tillfälle att förskaffa
sig kännedom om innehållet af de urkunder, som läge till grund
för samma donationer och stiftelser.

Beträffande de olika sätt för vinnande af sådan kännedom, som af
Riksdagens revisorer alternativt ifrågasatts, syntes det embetsverken, som
om det senare alternativet, enligt hvilket en sammanfattning borde upprättas
och till trycket befordras, upptagande samtliga gällande föreskrifter
rörande oinförmälda donationer och stiftelser, vore i och för sig, om hänsyn
icke toges till kostnaderna, att föredraga, helst derigenom äfven på
fullt tillfredsställande sätt tillgodosåges det intresse, som, på sätt Riksdagens
revisorer erinrat, allmänheten kunde hafva deraf, att för densamma underlättades
möjligheten att erhålla kännedom om hvad rörande vissa donationer
eller stiftelser funnes bestämdt.

Med afseende å det stora antalet af ifrågavarande donationer och
stiftelser samt den, enligt hvad kammarrättens tredje revisionskontor upplyst,
betydande omfattningen af de redan nu i tryck befintliga urkunderna
till en del af samma donationer och stiftelser, syntes det dock antagligt,
att utarbetandet och tryckningen af en sådan »sammanfattning», som ofvan
omförmälts, skulle, derest den erhölle den fullständighet, som syntes erfordras
för att med ledning af densamma räkenskapsgranskningen skulle
kunna blifva fullt effektiv, medföra rätt afsevärda kostnader för statsverket.
Med hänsyn härtill och då, enligt hvad embetsverken inhemtat, för eu
ganska stor del af ifrågavarande donationer och stiftelser urkunder redan
funnes i tryck tillgängliga, ansåge sig embetsverken icke för sin del böra

459

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

förorda det ifrågasatta utarbetandet af en särskild sammanfattning af urkunderna
till samtliga ifrågavarande donationer och stiftelser.

Icke heller ansåge embetsverken det för vinnande af det utaf Riksdagens
revisorer i afseende å räkenskapsgranskningen åsyftade mål vara
erforderligt att, på sätt revisorerne i första rummet ifrågasatt, skrifta eller
tryckta, till rigtigheten bestyrkta afskrift^ af urkunderna till vederbörande
donation eller stiftelse årligen insändes utan syntes det, såsom kammarrättens
tredje revisionskontor jemväl erinrat, vara i sådant afseende tillfyllest,
att dylika afskrift^ funnes för vederbörande revisorer tillgängliga
i Riksdagens bibliotek och i kammarrätten, dit de för sådant ändamål
skulle af*donationernas och stiftelsernas vederbörande förvaltare insändas.

För tillgodoseende af allmänhetens intresse af att kunna erhålla kännedom
om ifrågavarande urkunders innehåll kunde lämpligen föreskrift meddelas
derom, att sådana afskrifter af urkunderna, som nyss omförmälts,
skulle insändas jemväl till vissa andra bibliotek än Riksdagens och kammarrättens
för att sålunda vara för allmänheten tillgängliga.

I anslutning till den af statskontoret och kammarrätten i ämnet
uttalade uppfattning, har utskottet icke ansett sig för närvarande höra
tillstyrka de åtgärder, som i motionen föreslagits, helst någon utredning
icke föreligger rörande de kostnader, som dessa åtgärder skulle föranleda.
Deremot anser utskottet, att Riksdagen i anledning af Riksdagens revisorer
omförmäla erinran bör hos Kongl. Maj:t gorå framställning derom, att
Kongl. Magt måtte taga under öfvervägande, hvilka åtgärder lämpligen
kunna höra vidtagas i syfte att Riksdagens revisorer och kammarrätten
må vid granskning af räkenskaper, i hvilka ingå redogörelse för donationer
och stiftelser, ega tillgång till gällande föreskrifter och bestämmelser
rörande dessa donationer och stiftelser.

Utskottet hemställer alltså,

a) att Riksdagen med anledning af Riksdagens revisorers
omförmälda erinran, må hos Kongl. Magt anhålla,
att Kongl. Maj:t måtte taga under öfvervägande,
hvilka åtgärder lämpligen kunna böra vidtagas i syfte
att Riksdagens revisorer och kammarrätten ma vid
granskning af räkenskaper, i hvilka ingå redogörelser
för donationer och stiftelser, beredas tillgång till gällande
föreskrifter och bestämmelser rörande dessa donationer
och stiftelser; samt

460

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Ang. anslag
till en lånefond
för
fattigt''år dsanstalters

inrättande.

b) att, vid bifall till hvad utskottet under mom. a)
bär ofvan hemstält, herr Bergs förevarande motion icke
må till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

134:o) Uti en inom Andra kammaren väckt motion (n:o 26) har herr
J. Larsson i Presstorp föreslagit, att Riksdagen måtte bevilja ett anslag
af 500,000 kronor till bildande af en under statskontorets förvaltning
stående lånefond för understödjande af tidsenliga fattiggårdsanstalters inrättande
medelst lån på högst fyratio års återbetalningstid, löpande med.
tre procents årlig ränta och under i öfrigt, billiga vilkor, som af Kongl
Mäj:t med afseende å det åsyftade ändamålets vinnande fastställas.

I fråga om de skäl, hvarå motionären grundat denna framställning,
får utskottet hänvisa till motionen.

Då enligt gällande lagstiftning inrättandet af fattigvårdsanstalter åligger
vederbörande kommuner och icke statsverket samt någon särskild anledning
för staten att i förevarande afseende träda hjelpande emellan icke
synes förefinnas, får utskottet hemställa,

att herr Larssons förevarande motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 30 mars 1900.

På statsutskottets vägnar:

CHR, LUNDEBERG.

t

iStatsutskottets Utlåtande N:o 9.

461

Reservationer:

vid punkt I8:ö) (angående anslag till understöd åt folkhögskolor):

af herrar H. Andersson, S. G. von Frusen, I. Månsson, tf. Boström,
0. Larsson, A. Göransson och D. Persson, hvilka ansett, att utskottet

bort hemställa,

att Riksdagen må

a) medgifva — — —’'' högst 1,000 kronor;

till en andra årskurs vid af staten understödd folkhögskola
högst 4,000 kronor, dock endast för såvidt i
samma kurs ett antal elever, motsvarande minst fjor dydelen
af dem, som under närmast föregående, läsår
genomgått den första årskursen, begagnar undervisningen;
samt derjemte — — — —

b) tillåta, att ett belopp af högst 3,000 kronor må
enligt de närmare bestämmelser, som Kongl. Maj:t kan
finna lämpligt meddela, användas till understöd för
utbildning af lärare och lärarinnor vid folkhögskolor;
samt

c) under förutsättning af bifall till hvad utskottet,
under mom. a) och b) här ofvan hemstält, höja förslagsanslaget
till understöd åt folkhögskolor från nuvarande
belopp af 55,000 kronor med 65,000 kronor
eller till 120,000 kronor;

samt att i följd häraf vid slutet af punkten 20:o) bort intagas följande

sammanräkning: . ,

»Genom bifall till hvad utskottet under punkterna 17:o) 1 .ho) här

ofvan föreslagit kommer ordinarie anslaget till folkundervisningen, nu
5,528,025 kronor, att ökas med tillhopa 195,700 kronor eller till 5,723,725
kronor, hvilket belopp emellertid kan komma att ytterligare ökas genom
Riksdagens beslut i anledning af dels Kongl. Maj:ts under nästföregående

462

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

punkt ’20:o) omförmälda framställning och dels de inom Andra Kammaren
väckta, af statsutskottet till sammansatta stats- och lagutskottet öfverlemnade
motionerna n:is 18, 65, 86, 87, 97 och ISO»;

vid punkt 22:o) (angående höjning af lönen för professorn i geovetenskap
vid tekniska högskolan):

af herrar C. Persson, A. Göransson och D. Persson;

vid punkt 77:o) (angående nybyggnad för statens normalskola för
flickor):

af herr S. G. von Friesen mot viss del af motiveringen;

vid punkt 80:6) mom. a) (angående ifrågasatt inrättande af parallelklass
vid folkskolelärareseminariet i Yexiö):

af herrar J. A. Sjö och O. Erickson;

vid punkt 80:o) mom. b) (angående skrifvelse i fråga om inrättande
i Strengnäs stift af ett folkskolelärareseminarium):

af herrar A. G. L. Bilting och -7. A. Sjö;

vid punkt 90:o) (angående inrättande af en teknisk elementarskola i
Sundsvall):

af herrar B. Boström, O. Larsson och C. J. Öberg, hvilka ansett,
att utskottet bort hemställa om Riksdagens bifall till Kongl. Maj:ts framställning-
i ämnet;

vid punkt 111:6) (angående väckt förslag om skrifvelse till Kongl.
Maj:t rörande sinnessjukvården):

af herrar /. Wijk, C. G. S. Ehrenborg och J. A. Sju, hvilka yrkat,
att utskottet matte hemställa, att herr von Möllers ifrågavarande motion
måtte af Riksdagen bifallas;

vid punkt 117:6) (angående anslag till Nordiska museet):

af herrar N. Fosser och grefve Ph. Klingspor, hvilka ansett,

att utskottet bort hemställa, att Riksdagen, med
bifall till herrar Wieselgrens och Waldenströms i ämnet
väckta motioner, måtte på extra stat för år 1901 anvisa
ett belopp af 50,000 kronor att ställas till styrelsens
för Nordiska museet förfogande för att enligt dess bestämmande
användas för museet tillhörande ändamål;

af herrar F. E. Pettersson, S. G. von Friesen och A. Göransson mot
den af utskottet använda motiveringen;

af herr II. Andersson;

463

Ståls-utskottets Utlåtande N:o it.

vid punkt 127:o) (angående anslag till Stockholms alkoholisthem):
af herr D. Persson.

Det skulle här antecknas, att herrar II. P. P. Tamm, K. Bolinstedt
och G. D. R. Tornerhjelm icke deltagit i förestående hufvudtitels behandling
inom utskottet. .... # .

Likaledes skulle här antecknas, att herr E. Fränekel icke närvarit vid
handläggningen af punkterna l:o) — 89:o) i detta utlåtande.

464

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Bil.

Tabell öfver ordinarie anslagen under

1900 års riksstat anslår:

Indelning och dermed

Anvisning

kontant.

jemförlig anvisning,

på ''förlag. Ramma

Friheter. Ersättningar.

Tpt

Kronor ö. Kronor ö. Kronor ö. Kronor ö.

17,000

81,800

45,100

73,200

58,850

30,089

28,174

55,000

812,224

—j 2,500 —

1,201,4371

337,087,

5,841

17,000

81,800

45,100

73,200

58,850

369,676

34,015

55,000

812.224

2,500

-;342,928

1“I

1,546,865 —

Ecklesiastik Departemeutschefen.

........................................................

Departementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli

Riks- ock landsarkiven..................................................

Kongl. biblioteket..........................................................

Nationalmuseum (deraf fyra särskilda reservations varande

belopp.................................................

Ökas med .............................................................

Kleresistaten....................................................................

Domkapitlens expeditioner .............................................

Lappmarks ecklesiastik verk, förslagsanslag..................

Universiteten (deraf 162,700 kronor förslagsanslag).

Tillkommer: till ett docentstipendium inom teolo i

Upsala............................................

till en assistent vid patologiska insti»
en amanuens vid zootomiska instihöjning
af lönerna för vissa vakthöjning
af afiöningen åt laboratorn i

tetet i Lund......................................

till materiel m. m. för den rättsmediför
underhåll och förkofran af ett kli inrättningarna

derstädes ..................

ökning af auslagen till materiel för

institutionerna derstädes ..................

aflöning till en ny vaktmästare vid
höjning af atiöningen åt trädgårdstionen
derstädes.................................

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

46 o

Litt. A.

riksstatens Åttonde hufvudtitel.

departementet.

anslag å tillhopa 26,800 kronor). Nu -

58,850: —

1,000: —

Nuvarande belopp...................................... 812,224:

siska fakulteten vid universitetet
° *........................... 1,500: —

tutionen derstädes........................ 1,000:

tutionen derstädes........................ 500:

betjente derstädes.............. 2,200:

experimentet fysiologi vid universi cinska

institutionen derstädes...... 500:

niskt laboratorium vid sjukvårds .

................................................... 1,000: —

de anatomiska och histologiska
................................................... 2,500: —

biblioteket derstädes............... 600:

drängar vid botaniska institu .

........................................ 800: — 12,100:

Förslag till blifvande riksstat:

Anvisning i
kontant.

Indelning och dermed !
jemförlig anvisning,

på förslag. j

Friheter. Ersättningar.;

Sömma.

Transport

Kronor

17,000

81,800

45,100

73,200

59,850

30,089

28,174

55,000

824,324

Kronor

Bih. till Riked.''''Prot. 1900. 4 Sami. 1 Afd. .9 Haft.

2,500

Kronor

337,087
5,841

1,214,537|—| 2,500

Kronor

17,000

81,800

45,100

73,200

59,850

369,676

34,015

55,000

824,324

342,928|—| 1,559,965|
59

466

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

1900 års riksstat anslår:

Anvisning

kontant.

i

Indelning och dermed
jemförlig anvisning,
på förslag.

Summa.

Friheter.

Ersättningar.

Kronor

ö.

Kronor

Ö.

Kronor

Ö.

Kronor

Ö.

1,201,437

197,950

3,049,361

5,000

35,000

—

2,500

342,928

—

1,546,865

197,950

3,049,361

5,000

35,000

—

200,000

—

—

—

—

—

200,000

_

43,500

—

—

—

—

43,500

—

24,406

—

—

—

760

—

25,166

_

5,528,025

5,528,025

Karolinska mediko-kirurgiska institutet (deraf 14,500

anslag, högst). Nuvarande belopp ...........................

Tillkommer: arfvode åt en amanuens vid institutets
höjning i anslaget till institutets fysiolohöjning
af aflöningen för laboratorn i

Allmänna läroverken, reservationsanslag. Nuvarande
Okas å anslaget till praktisk utbildning af blifvande
Understöd åt extra ordinarie lärare vid allmänna läro anslag

................................................

Understöd åt enskilda läroverk, förslagsanslag, högst
Högre skolor för qvinlig ungdom
Högre lärarinneseminariet

Pedagogier och folkskolor ...........................................

Folkundervisningen:

Seminarier för folkskolelärares bildande. Nuvarande

Ökas med...........................................................

Stipendier för semiuarieelever...............................

Arfvoden och resekostnadsersättning åt folkskoie Undervisniugsmateriel

in. m. för folkskolor...............

Understöd åt högre folkskolor

Tpt 10,284,679

2,500

343,688

Öfver detta anslag kommer utlåtande

10,630,867

fram att afgifyas,

Bidrag till aflönande af vikarie under öfningslärares

förslagsanslag ........................................................

Bidrag till aflönande af lärare och lärarinnor vid selärarinnors
bildande, förslagsanslag .....................

Till befrämjande af folkundervisningen bland de i

förslagsanslag ......................................................

Lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor,
Understöd åt folkhögskolor, förslagsanslag. NuÖkas
med .....................................

Understöd för aflönande af lärare vid fortsättningsBidrag
till aflönande af lärare i slöjd vid folk varande

belopp...................................

Ökas med

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

467

Förslag till blifvande riksstat:

Anvisning i
kontant.

Indelning och dermed
jemförlig anvisning,
på förslag.

Summa.

Friheter. Ersättningar.

kronor till tandläkareinstitutet, förslags -

kemiska laboratorium............... 900

giska anstalts underhåll och drift 1,000
bakteriologi ......................... 1,000

belopp ..........................................

lärare med .........................................

Transport
197,950: —

2,900

8,049,361

10,000

verken under förfall på grund af sjukdom, förslags -

belopp......

inspektörer.

334,025: —

700: — 334,725

.......... 75,000

.......... 95,000

20,000

.......... 20,000

eller ett gemensamt reservationsanslag 544,725
vid folkskolelärareseminarium sjukdom,

4,000: —

minarier för småskolelärares och småskole .

................................................................. 20,000: —

rikets nordligare trakter bosatta finnar,

....................n............................................ 45,000: —

förslagsanslag*)..................................... 4,570,000: —

varande belopp ...................... 55,000: —

............................................ 55,000: — 110,000: —

skolan, förslagsanslag................................ 50,000: —

skolorna, förslagsanslag. Nu .

................. 110,000: —

......................................... 180.000: — 240,000: —

Kronor
1,214,537

200,850

3,059,361

5,000
35,000
200,0001—
43,500
24,406

Transport 5,583,725: —

4,782,654

Kronor

2,500

Kronor

342,928

760

2,500|-

343,688

Kronor

1,559,965

200,850

3,059,361

5,000

35,000

200,000

43,500

25,166

— 5,128,8421-

468

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Tpt

1900 års riksstat anslår:

Anvisning i
kontant.

Indelning och dermed
jemförlig anvisning,
på förslag.

Friheter. [Ersättningar.

Samma.

Kronor ö. Kronor ö. Kronor ö. Kronor

10,284,679

450,075

37,150

502,250

103,500

12,000

42,108

8,250

58.500

10.500
145,000

3,000

8,250

14,460

29.450
65,400
51,200

76.450

25,050

Tpt 11,927,272

2.500

343,688

2,500|—(343,688

10,630,8671—

450,075

37,150

502,250

103,500

12,000

42,108

8.250

58.500

10.500
145,000

3,000

8.250
14,460

29.450
65,400
51,200

76.450

25,050

12,273,460

För anordnande af qvinlig slöjd i folkskola, mindre

anslag ..................................................................

Bidrag till aflönande i vissa fall af vikarie för ordinarie

anslag*) ................................................,............

De tekniska läroverken. Nuvarande belopp ...............

Tillkommer: aflöning åt en extra lärare i tillämpad
höjning i afiöningen för professorn i

Gymnastiska centralinstitutet.........................................

Medicinalstyrelsen med dithörande stater (deraf i,500
belopp...................................................................

Tillkommer: aflöning till ett nytt medicinalråd ......

höjning af anslaget till medikamentsför
inrättande af eu ny provinsial Hyresersättning

åt provinsialläkare, förslagsanslag,

Okas med...................................................................

Bidrag till extra provinsialläkares aflönande, förslagsBarnmorskeundervisningen
och barnbördshuseu. Nu Tillkommer:

till vikariatsersättning.......................

för anskaffande och vidmagthållande af
vid barnmorskeundervisningsanstalten

Ortopediska institutet..................................................

Veterinärundervisniugen

Vaccinationens befrämjande, reservationsanslag............

Till bestridande af kostnader för allmän helso- och

Svenska läkaresällskapet ...............................................

Svenska akademien ......................................................

Vetenskapsakademien

Vitterhets-, historie- ochs antiqvitetsakademien (deraf
Akademien för de fria konsterna (deraf tvenne reMusikaliska
akademien (deraf 6,000 kronor reserva Naturhistoriska

riksmuseum. Nuvarande belopp .........

Ökas å expensmedelsanslaget med
Meteorologiska centralanstalten (deraf 16,000 kronor

Öfver detta anslag kominer utlåtande att framdeles afgifvas.

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

469

Förslag till blifvande riksstat:

Anvisning i
kontant.

Indelning och dermed
jemförlig anvisning,
på förslag.

Samma.

Friheter.

Ersättningar.

Kronor ö.

Kronor ö.

Kronor ö.

Kronor ö.

Transport 5,583,725: —
folkskola eller särskild slöjdskola, förslags .

................................................................. 90,000: —

lärare eller lärarinna vid folkskola, förslags 40,

000: -

............................................................. 450,075:

värmelära vid tekniska högskolan 2,000: —
grufvetenskap derstädes........... 800: — 2,800:

kronor reservationsanslag). Nuvarande

................................................ 6,400

räkningars granskning m. m.... 500

läkarekonst i Norrbottens län... 2,500

högst. Nuvarande belopp .................

502,250:

9,400

4,782,654

5.713,725

452,875

37,150

103,500

750

anslag........................................................................

varande belopp ........................................ 42,108:

..................................................... 250: —

erforderlig undervisningsmateriel
i Stockholm ............................... 500: —

750:

sjukvård, förslagsanslag ....

450 kronor reservationsanslag)....................

servationsanslag å tillhopa 24,500 kronor)
tionsanslag) ................................................

reservationsanslag)

76,450: —

1,000: —

Transport

511,650 —

104,250;—

12,000 —

42,858

8,250

58.500

10.500
145,000

3,000

8,250

14,460

29.450
65,400
51,200

77.450
25,050

12,153,672

2.500

343,688

5,128,842

5,713,725

452,875

37,150

511,650

104,250

12,000

42,858

8,250

58.500

10.500
145,000

3,000

8,250

14,460

29.450
65,400
51,200

77.450
25,050

2,500 — 343,688]—112,499,860

470

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Tpt

1900 års riksstat anslår:

Anvisning i
kontant.

Indelning och dermed
jemförlig anvisning,
på förslag.

Friheter. [Ersättningar.!

Summa.

S:a

Kronor

11,927,272
259,650

9,564

75.000
97,874

900.000

78.000
2,750

28,380

150.000
1,028

30.000

80.000
1,500

23,066

15,000

Kronor

2,500

Kronor

343,688

13,679,084|—! 2,500 —

169,400

Kronor

12,273,460 -259,650 -

9,564-

75.000 -97,874 -

900.000 -

78.000
2,750 -

28,380

150.000
170,428

30.000

80.000
1,500

23,066

15,000

513,088)—j 14,194,672

Undervisningsanstalter för döfstumma och blinda:

Till befrämjande af döfstumundervisningen, förInstitutet
för blinda
Förskolan för blinda i Vexiö
Fattigvården i Stockholm och landsorten
Fattigvården i allmänhet, förslagsanslag

Lasaretts underhåll. Nuvarande belopp........................

Ökas å anslaget till serafimerlasarettet med ..........

Hospitals underhåll, förslagsanslag

Stora barnhuset i Stockholm.....................

Frimurare barnhuset

Barnhusen i landsorten....................................

Uppfostringsanstalter för siunesslöa barn, förslags Kyrkors

underhåll...........................................

Resestipendier samt läroböckers och lärda verks ut Ålderstillägg,

förslagsanslag.......................................

Rese- och traktamentspenningar, förslagsanslag ........

Skrifmaterialier och expenser, ved m. m., förslagsOkas
för jemnande af hufvudtitelns slutsumma med
Extra utgifter, reservationsanslag

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

471

slagsanslag...

anslag..................................

gifvande, reservationsanslag

anslag. Nuvarande belopp

Förslag till blifvande riksstat:

Anvisning i
kontant.

Indelning och dermed
jemförlig anvisning,
på förslag.

Friheter. Ersättningar.

Summa.

Transport

200,000: —
50,150: —
9,500: —

97,874: —
37,900: —

23,066: —
2: —

Summa

Kronor

Ö.

Kronor

Ö.

Kronor

Ö.

Kronor

Ö.

12,153,672

259,650

9,564

75.000

135,774

900.000

78.000
2,750

28,380

150.000
1,028

30.000

80.000
1,500

23,068

15,000

2,500

343,688

12,499,860

259,650

9,564

75.000

135,774

900.000

78.000
2,750

28^380

150.000
170,428

30.000

80.000
1,500

23,068

15,000

—

—

—

169,400

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

13,943,386

—

2,500|—

513,088

—

14,458,974

1-

472

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Bil. Litt. B.

Tabell öfver extra ordinarie anslagen under riksstatens

Åttonde hufvudtitel.

Kronor

ö.

Ecklesiastikdepartementet.

Riks- och landsarkiven:

Till arfvoden åt extra ordinarie tjensteman i riksarkivet... 1,700: —

» fortsatt utgifvande i tryck af sådana skrifter och hand-lingar, som äro åt vigt för fäderneslandets historia ... 3,000: —

» fortsatt utgifvande af »Svenska riksdagsakter» m. m. 1,500: —

6,200

Nationalmuseum:

Till vård, underhåll och tillökning af statens konstindu-striella samlingar........... 5,100: —

För anordnande af nattlig bevakning vid nationalmusei-

byggnaden ........................................................ 2,000: —

» restaurering af taflor, tillhörande statens i national-

musei förråd m. in. befintliga konstsamlingar ............ 5,000: —

» biträde vid vård och tillhandahållande af handteck-nings- och gravyrsamlingen äfvensom för vetenskaplig
bearbetning af samlingarna ................................ 2,000: —

14,100

Lifrustkammaren:

För tillsyn, underhåll och vård af samlingarna......................................

5,800

Domkapitlens expeditioner:

För beredande af löneförbättring åt tjenstemännen vid dessa

expeditioner ................................................................. 3,716: —

» betäckande af brister i domkapitlens expeditionskassor
samt för oförutsedda oundgängliga behof vid deras
expeditioner................................................................... 2,500: —

6,216

Transport

32,316

—

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

473

Transport

Universiteten:

Till arfvode åt eu lärare vid universitetet i Upsala i finsk ugriska

språk............................................................... 2,500

» lektorer i tyska, franska och engelska språken vid

universitetet i Upsala ................................................... 6,000

För uppehållande af undervisningen och examinationen i

geografi vid universitetet i Upsala .............................. 1,000

Till arfvoden åt extra ordinarie amanuenser vid universitetsbiblioteket
i Upsala ................................................ 3,500

» inköp af konsthistorisk undervisningsmateriel, att införlifvas
med Upsala universitets museum för bildande

konst ............................................................................. 3,500: —

För till- och ombyggnader m. m. vid akademiska sjukhuset
i Upsala ............................................................. 51,188: —

Till uppförande och utrustning af en ny laboratoriebyggnad
för institutionen för allmän och analytisk kemi vid

universitetet i Upsala ................................................... 150,000

För utgifvande i tryck af anteckningar efter föreläsningar,

hållna inom juridiska fakulteterna vid rikets universitet 4,000
Till lektorer i tyska, franska och engelska språken vid

universitetet i Lund ...................................................... 6,000

» personligt lönetillägg åt akademikamreraren i Lund

Oscar Gerhard Regnell.................................................. 750

» särskildt arfvode åt docenten vid universitetet i Lund

Sven Söderberg............................................................. 3,000

För uppehållande af undervisning i entomologi m. m. vid

universitetet i Lund...................................................... 3,000

Till aflöning åt en assistent i matematik vid universitetet

i Lund ......................................................................... 1,500

» aflöning åt en assistent vid växtfysiologiska laboratoriet

vid botaniska institutionen i Lund ............................. 1,500

» arfvode åt en instrumentmakare vid fysiologiska institutionen
i Lund ........................................................ 500

» arfvoden åt extra biträden vid universitetsbiblioteket

i Lund ........................................................................ 2,500

» inköp af möbler, instrument m. m. för den rättsmedicinska
institutionen vid universitetet i Lund ..... 2,400

» inredning och utrustning af ett kliniskt laboratorium

vid sjukvårdsinrättningarna i Lund.............................. 10,000

» nybyggnad för biblioteket vid universitetet i Lund ... 75,000

Kronor

32,316

327,838

Transport |

360,154

60

Bill. till Riksd. Prot. 1900. 4 Sami. 1 Afcl. .9 Haft.

474

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Kronor ö.

Transport

360,154

Karolinska mediko-kirurgis 1ca institutet:

Till arfvode åt en amanuens vid institutets medicinska poliklinik
å serafimerlasarettet ....................................... 750: —

» arfvode åt en amanuens vid institutets oftalmiatriska

klinik å serafimerlasarettet .......................................... 750: _

» arfvode åt en amanuens vid institutets gynekologisk»

klinik ....... 900: —

» en pediatrisk klinik vid kronprinsessan Lovisas vårdanstalt
för sjuka barn .................................................. 1,800: _

» en poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm ............ 2,800: —

» bekostande af teckningar i vetenskapliga ändamål vid

institutet ....................................................................... 1,500: _

» anskaffande och underhåll af materiel för oftalmiatriska

kliniken vid institutet .................................................. 500: —

» täckande af brist i institutets materielanslag ........... 1,691: —-

Allmänna läroverken och pedagogierna:
Till tillfällig löneförbättring åt lärarne vid de allmänna

läroverken och pedagogierna......................................... 429,725: —

» arfvoden åt extra och vikarierande ämneslärare vid de

allmänna läroverken..................................................... 150,000: —

Högre skolor för qvinlig ungdom:

Till resestipendier åt föreståndarinnor och lärarinnor vid

högre skolor för qvinlig ungdom och samskolor..............................

Högre lärarinneseminariet:

För tillfällig löneförbättring åt lärare och lärarinnor vid

semiuai''iet....................................................................... 3,250: —

» uppehållande af den valfria fjerde årskursen vid seminariet.
........................................................................ 3,000: —

» undervisning i huslig ekonomi vid seminainet och

normalskolan för flickor................................................ 5,000: —

6,000 —

11,250 —

Folkundervisningen:

För uppehållande af undervisningen xxti de vid folkskolelärareseminariet
i Göteborg och folkskolelärarinneseminariet
i Kalmar anordnade parallelklasser äfvensom
för stipendier åt elever i dessa klasser ................

Transport

14,300: —
14,300: —

967,820

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

475

Transport 14,300: —

Till uppförande af erforderliga byggnader för ett folkskole lärarinneseminarium

i Landskrona .............................. 124,000: —

För begynnande af verksamheten vid folkskolelärarinneseminariet
i Landskrona och uppehållande af undervisningen
derstädes.....................................:................. 17,800: —

Till löneförbättring åt lärare och lärarinnor vid folkskolelärareseminarierna
samt arfvoden åt teckningslärare
för extra tjenstgöring och extra arfvoden åt musiklärare
vid dessa seminarier .......................................... 36,300: —

» understöd åt mindre bemedlade manliga och qvinliga
lärjungar vid sådana folkhögskolor, som åtnjuta bidrag

af statsmedel.................................................................. 25,000: —

» resestipendier åt folkskolelärare och folkskolelärarinnor 4,000: —

» uppförande af en gymnastikbyggnad vid folkskole lärarinneseminariet

i Kalmar ....................................... 25,000: —

» uppförande vid Murjeks stationssamhälle af byggnad
m. m. för seminariet för bildande af lappska småskolelärare
och småskolelärarinnor....................................... 30,000: —

Kronor

De tekniska läroverken:

Till förstärkning af lärarekrafterna vid tekniska högskolan 14,300

» förstärkning af lärarekrafterna vid tekniska skolan i

Stockholm ................................................................... 2.000

» inköp och underhåll af inventarier och undervisningsmateriel
vid tekniska skolan i Stockholm ................. 750

» uppehållande af verksamheten vid tekniska elementarskolan
i Norrköping...................................................... 1,550

» uppehållande af verksamheten vid tekniska elementarskolan
i Malmö............................................................... 9,350

» uppehållande af verksamheten vid tekniska elementarskolan
i Borås ............................................................... 2,450

För inrättande af en första årsklass vid en teknisk elementarskola
i Sundsvall ................................................ 10,000

Till understöd åt lägre tekniska yrkesskolor samt till
bestridande af kostnader för inspektion af dessa
skolor............................................................................ 60,000: —

Gymnastiska centralinstitutet:

Till aflönande åt en extra lärare i sjukgymnastik vid institutet

Transport

967,820!-

276,400!—

100,400

2,500

1,347,120

476

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Kronor

Ö.

Transport

1,347,120

__

Medicinalstyrelsen med dithörande stater:

Till arfvode för granskning af hospitalens räkenskaper...... 1,200: —

» ökadt biträde hos medicinalstyrelsen vid hospitals-

ärendenas behandling ................................... 6,750-

7,950

Sanatorier:

För åstadkommande af ett sanatorium för lungsotspatienter i södra Sverige

250,000

—

Barnmorskeundervisningen och barnhördshusen:

Till anordnande af repetitionskurser för äldre barnmorskor m. m.......

2,000

—

Vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien:

Till arfvoden åt vetenskapligt bildade biträden vid ord-nandet och vården af de under akademiens inseende
stälda samlingar samt till aflöning åt vaktbetjening ... 4,000: —

» undersökning och beskrifning af fäderneslandets forn-

lemningar in. m...................................................... 3 200-

» utgifvande af planschverk öfver fornsaker och andra

märkvärdiga föremål i statens historiska museum...... 2,000: —

9,200

Naturhistoriska riksmuseum:

Till inköp och insamling af naturalier vid museets afdel-ning för arkegoniater och fossila växter, till arbets-biträden derstädes och till bestridande af andra med

arbetena vid afdelningen förenade utgifter................. 2,000: —

» vård, underhåll och förkofran af museets etnografiska

samling.......................................................................... 7.300: —

9,300

Meteorologiska centralanstalten:

Till upprätthållande af fullständigt ordnad väderlekstjenst

vid anstalten................................................ 9 050-

» upprätthållande af en meteorologisk station i Gellivare 300: —

9,350

Transport

1,634,920

—

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

477

Transport

Undervisningsanstalter för döfstumma och hlinda:

För uppehållande af undervisningen vid läroanstalterna i

Yadstena och Bollnäs för öfveråriga döfstumma.........

Till handtverksskolan i Kristinehamn för blinda...............

För uppehållande af förskolans för blinda å Tomteboda

verksamhet....................................................................

Till tryckning af blindskrifter........................................• ••

» understöd åt blindlärareelever och reseunderstöd åt

blindlärare ......................................................._........

» förhyrande af lokal för förskolan för blinda i Vexiö...
För resestipendier åt föreståndare, lärare och lärarinnor
vid rikets abnormskolor (döfstumskolor, blindskolor
och idiotanstalter) .......................................................

30,800:

10,000:

8,600:

2,500:

1,200:

4,000:

1,000: —

Kronor

Undervisningsanstalter för vanföra och lyfta:

Till understöd åt undervisningsanstalter för vanföra och lyfta m. m,...

llospitalsvården:

Till underhåll af Jerfsö sjukhus för spetelske..................... 18,000: —

» inköp för Nyköpings hospital af ett Nyköpings stad

tillhörigt fattighus in. m......................................... 41,750: —

» uppförande af de för eu å Restad i Elfsborgs län
förlagd asyl för sinnessjuke erforderliga byggnader
m. in. ...................... ............................................ 365,000: -

Diverse anslag:

Till svenska fornskriftsällskapet ..........................................

För beredande af religionsvård åt svenske sjömän ni. fl.

i utländska hamnar ......................................................

Till anställande af tre kontraktsadjunkter inom södra lappmarkens
kontrakt samt de delar af Vesterbottens andra

och tredje kontrakt som tillhöra lappmarken ............

» resekostnadsersättning åt dessa kontraktsadjunkter......

2,000: —

15,000: —

6,000

750

1,634,920

58,100

7,500

424,750

Bill. till Jiiksd. Prof. 1900. 4 Sand.

Transport 23,750: — j 2,125,270]—,
1 Afd. 9 Höft. (il

478

Statsutskottets Utlåtande N:o 9.

Kronor ö.

.. „ Transport

Till anställande af två kontraktsadjunkter inom Vester bottens

fjerde kontrakt ...............................................

» resekostnadsersättning åt dessa kontraktsadjunkter......

» två stipendier för utbildande vid universitet af prester,

förtrogna med finska språket ......................................

» resestipendier åt prestman............................................

» nordiska museet ...........................................................

» understöd för utgifvande äfven under år 1901 af tidskriften
»Nyare bidrag till kännedom om de svenska

landsmålen och svenskt folklif»....................................

För åstadkommande af en utförlig ordbok öfver Gotlands
folkmål ................................

Till understöd för fortsatt utgifvande af tidskriften »Nordiskt
medicinskt arkiv» ...............................................

» understöd för fortsatt utgifvande af tidskriften »Acta

mathematica».................................................................

» understöd åt sådana anstalter eller föreningar, som

anordna föreläsningskurser för arbetsklassen ...............

» understöd åt vissa undervisningskurser för utbildande

af lärarinnor i huslig ekonomi ....................................

För underhåll och tillsyn af de i riket inrättade vatten höjdmätningsstationerna

m. m.......................................

» utgifning och spridning af nykterhetsskrifter ............

Till understöd åt kuranstalten San Souci invid Upsala......

» understöd åt Stockholms alkoholisthem........................

För uppförande af eu kapell byggnad i Södra Bergnäs by
» bestridande af kostnaderna för utredningar angående
presterskapets löneförhållanden m. m., förslagsanslag
Till det af Stockholms läraresällskap grundade pedagogiska

biblioteket i Stockholm ...................................

» ersättning för af statskontoret utbetalda förskott ......

23,750: —

4,000: —
500: —

1,500: —
5,000: —
25,000: —

2,125,270

3,650: —

1,100: —

3,000: —
3,000: —
65,000: —

6,300

2,800

4.000

3.000

4.000

6.000

10,000

2,500

19,719

Summa 2,

193,819 —
319,089)—|

Anm. Öfver. af. Kongl. Maj:t föreslaget anslag till dyrtidstillägg åt en del tjensteman och betjente i
ecklesiastikdepartementets afdelning af Kongl. Maj ds kansli samt till ecklesiastikdepartementet
hörande embetsverk och kårer har utskottet förut afgifvit utlåtande.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1900.

.................. kr. 2,400	—
.................. » 4,200	—
..................... » 2,200	—
................... » 500	—
...................... » 150	—
.................... » 300	—
...................... » 75	—
.................... » 1,168	—
Summa kronor 10,993	—

2:dra	hufvudtiteln .......	.................. 4,500:	_
6: te	dito .........		73
7:de	dito .........	.................... 3,473,708:	29
8:de	dito	................... 15,912,854:	38
9:de	dito .........	.................. 297,712:	38

1900 års riksstat anslår:
	Indelning och dermed
Anvisning kontant.	jemförlig anvisning, på ''förlag. Ramma
Friheter. Ersättningar.

Anvisning kontant.	i	Indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag.	Summa.
	Friheter.	Ersättningar.
Kronor	ö.	Kronor	Ö.	Kronor	Ö.	Kronor	Ö.
1,201,437 197,950 3,049,361 5,000 35,000	—	2,500		342,928	—	1,546,865 197,950 3,049,361 5,000 35,000	—
200,000	—	—	—	—	—	200,000	_
43,500	—	—	—		—	43,500	—
24,406	—	—	—	760	—	25,166	_
5,528,025						5,528,025

Förslag till blifvande riksstat:
Anvisning i kontant.	Indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag.	Summa.
Friheter. Ersättningar.

	Kronor	ö.
Ecklesiastikdepartementet. Riks- och landsarkiven: Till arfvoden åt extra ordinarie tjensteman i riksarkivet... 1,700: — » fortsatt utgifvande i tryck af sådana skrifter och hand-lingar, som äro åt vigt för fäderneslandets historia ... 3,000: — » fortsatt utgifvande af »Svenska riksdagsakter» m. m. 1,500: —	6,200
Nationalmuseum: Till vård, underhåll och tillökning af statens konstindu-striella samlingar........... 5,100: — För anordnande af nattlig bevakning vid nationalmusei- byggnaden ........................................................ 2,000: — » restaurering af taflor, tillhörande statens i national- musei förråd m. in. befintliga konstsamlingar ............ 5,000: — » biträde vid vård och tillhandahållande af handteck-nings- och gravyrsamlingen äfvensom för vetenskaplig bearbetning af samlingarna ................................ 2,000: —	14,100
Lifrustkammaren: För tillsyn, underhåll och vård af samlingarna......................................	5,800
Domkapitlens expeditioner: För beredande af löneförbättring åt tjenstemännen vid dessa expeditioner ................................................................. 3,716: — » betäckande af brister i domkapitlens expeditionskassor samt för oförutsedda oundgängliga behof vid deras expeditioner................................................................... 2,500: —	6,216
Transport	32,316	—

	Kronor	Ö.
Transport	1,347,120	__
Medicinalstyrelsen med dithörande stater:
Till arfvode för granskning af hospitalens räkenskaper...... 1,200: — » ökadt biträde hos medicinalstyrelsen vid hospitals- ärendenas behandling ................................... 6,750-	7,950
Sanatorier:
För åstadkommande af ett sanatorium för lungsotspatienter i södra Sverige	250,000	—
Barnmorskeundervisningen och barnhördshusen:
Till anordnande af repetitionskurser för äldre barnmorskor m. m.......	2,000	—
Vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien:
Till arfvoden åt vetenskapligt bildade biträden vid ord-nandet och vården af de under akademiens inseende stälda samlingar samt till aflöning åt vaktbetjening ... 4,000: — » undersökning och beskrifning af fäderneslandets forn- lemningar in. m...................................................... 3 200- » utgifvande af planschverk öfver fornsaker och andra märkvärdiga föremål i statens historiska museum...... 2,000: —	9,200
Naturhistoriska riksmuseum:
Till inköp och insamling af naturalier vid museets afdel-ning för arkegoniater och fossila växter, till arbets-biträden derstädes och till bestridande af andra med arbetena vid afdelningen förenade utgifter................. 2,000: — » vård, underhåll och förkofran af museets etnografiska samling.......................................................................... 7.300: —	9,300
Meteorologiska centralanstalten:
Till upprätthållande af fullständigt ordnad väderlekstjenst vid anstalten................................................ 9 050- » upprätthållande af en meteorologisk station i Gellivare 300: —	9,350
Transport	1,634,920	—