FÖRSLAG

TILL

LAG

ANGÅENDE

ERSÄTTNING AF ALLMÄNNA MEDEL I VISSA FALL FÖR SKADA,
FÖRORSAKAD AF EMBETS- ELLER TJENSTEMAN, SOM MED
UTSÖKNINGSMÅL HAR BEFATTNING,

SAMT TILL

ANDRA DERMED SAMMANHÄNGANDE FÖRFATTNINGAR,

AFGIFNA

DEN GENOM NÅDIGT BESLUT DEN 8 MARS 1895 FÖRORDNADE KOMITÉ.

■----*->33 «•*-=*-*

STOCKHOLM

TVÄR HjF.GGSTRÖMS BOKTRYCKERI
läBCi.

\ - - ■ ■

• , . 4, : .ti -V t ■

TILL KONUNGEN.

Enligt nådigt bref den 8 Mars 1895 har Eders Kong!. Maj:t funnit
godt att åt en komité uppdraga att utreda, huruvida och under hvilka
vilkor statsmakten må kunna ikläda sig ansvar för skada och förluster,

som kunna varda enskilde samhällsmedlemmar tillskyndade genom felaktig
embetsförvaltning af de myndigheter, hvilka jemlikt 1 kap. Utsökningslagen
den 10 Augusti 1877 med utsökningsmål hafva befattning,
samt derefter inkomma med underdånigt betänkande och förslag i ämnet;
och har Eders Kongl. Maj:t genom samma nådiga bref förordnat till
ordförande i denna komité undertecknad Annerstedt samt till ledamöter
undertecknade Bagge, Cavalli och Erickson äfvensom dåvarande Byråchefen
C. E. Cassel.

Sedan den sistnämnde på ansökan blifvit den 4 Oktober 1895 i
nåder entledigad från uppdraget att vara ledamot i komitén, täcktes
Eders Kongl. Maj:t samma dag till ledamot i hans ställe utse undertecknad
Marks von Wurtemberg.

Till fullgörande af det nådiga uppdraget får komiten härmed i
underdånighet öfverlemna:

dels förslag till

T.o) Lag angående ersättning af allmänna medel i vissa fall för skada,
förorsakad af embets- eller tjensteman, som med utsökningsmål
har befattning;

2:o) Lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 11 § Handelsbalken; samt

3:o) Lag angående ändrad lydelse af 85, 86, 143 och 164 §§ Utsökningslagen
den 10 Augusti 1877;
dels ock förslag till

4:o) Kungörelse angående ändrad lydelse af vissa paragrafer i Kungörelsen
om kronofogdes och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål
samt angående hvad vid Utsökningslagens tillämpning i vissa
andra fall skall iakttagas den 12 Juli 1878;

5:o) Kungörelse angående ändrad lydelse af 9 § i Förordningen angående
förändrade föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder,
allmänna afgifter m. m. den 12 Juli 1878.

6:o) Kungörelse angående ändrad lydelse af § 25 i Instruktionen för
landshöfdingarne i rikets län samt de vid länsstyrelserna anstälde
tjenstemän den 10 November 1855;

7:o) Kungörelse angående inventering i vissa fall hos embets- och
tjensteman, som med utsökningsmål ega taga befattning-,

8:o) Kungörelse angående ändrad lydelse af § 17 i Instruktionen för
kronofogdarne den 10 November 1855-,

9:o) Kungörelse angående ändrad lydelse af 4 § i Förordningen angående
stadsfogdes tillsättning och om vilkoren för erhållande af
sådan befattning den 12 Juli 1878;

10:o) Kungörelse angående skyldighet för stadsfogde att hålla kassajournal;
samt

1 bo) Kungörelse angående förbud för embets- och tjenstemän, som
med utsökningsmål hafva befattning, att i eget namn i bankinrättning
insätta tjenstemedel;
äfvensom motiv till dessa förslag.

Derest ifrågavarande förslag varda godkända, torde, på sätt i motiven
anförts, bestämmelse böra meddelas om rätt för kronofogde och
stadsfogde att för postförsändelser i utsökningsmål använda tjenstefrimärken
och tjenstebrefkort, hvarjemte synes böra förordnas att tryckta
blanketter till kassajournaler och summariska utdrag deraf äfvensom till
de meddelanden, som enligt det af komitén föreslagna tillägg till 18 §
i Kungörelsen om kronofogdes och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål
m. m. den 12 Juli 1878, skola af utmätningsman aflåtas, böra genom
länsstyrelserna tillhandahållas kronofogdarne.

Underdånigst

L. ANNERSTEDT.

A. H. Bagge. H. Cavalli.

Oskär Erickson. E. Marks v. Wurtemberg.

Stockholm den 24 Januari 1896.

\ •
'' V

Förslag

till

Lag

angående ersättning af allmänna medel i vissa fall för skada, förorsakad
af embets- eller tjensteman, som med utsökningsmål har

befattning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Tillgriper och förskingrar embets- eller tjensteman, som enligt 1
Kap. Utsökningslagen eger att med utsökningsmål taga befattning,
penningar, värdehandlingar eller annat, som han enligt Utsökningslagen
fatt om händer, skall ersättning för det tillgripna och förskingrade utgå
af allmänna medel.

2 §•

Är embets- eller tjenstemannen af domstol förklarad saker till tillgreppet
och förskingringen, skall den, som vill för det tillgripna och
förskingrade erhålla ersättning af allmänna medel, inom sex månader
från den dag domstolens utslag meddelades till Konungens Befallningshafvande
ingifva sin till Kammarrätten stälda ansökning om ersättningens
utbekommande. Har embets- eller tjenstemannen aflidit eller
rymt, och kan i följd deraf frågan om ansvar för tillgreppet och förskingringen
ej af domstol pröfvas, skall ansökningen ingifvas inom sex
månader från den dag, Konungens Befallningshafvande låtit i allmänna
tidningarne kungöra, att brist yppats i medel eller annat, som den
döde eller afvikne i kraft af sin tjenst haft om händer.

Inkommer ej ansökningen inom den tid nu är sagd, hafve sökanden
sin rätt mot Kronan förlorat.

3 §•

Har ansökning, som i 2 § afses, till Konungens Befallningshafvande
inkommit, åligger det Konungens Befallningshafvande att densamma
jemte eget utlåtande till Kammarrätten insända; och varde Kammarrättens
advokatfiskal i målet hörd.

Pröfvar Kammarrätten sökanden hafva visat sin rätt, eller finnes
hans anspråk uppenbart obefogadt, varde ersättningsfrågan af Kammarrätten
afgjord. I annat fall varde sökanden hänvisad att efter stämning
utföra sin talan vid allmän domstol i den ort, der tillgreppet och förskingringen
egt rum.

Öfver Kammarrättens utslag må klagan föras hos Konungen inom
den tid och i den ordning, som gälla för fullföljd af besvär i balansmål;
dock må utslaget gå i verkställighet utan hinder deraf, att det ej
vunnit laga kraft.

4 §•

Varder sökanden hänvisad att sin talan vid allmän domstol utföra,
stånde ock Kronan fritt att genom sakens instämmande äska pröfning
af sökandens rätt.

5 §.

Har ersättning enligt denna lag utgått, ege Kronan att söka sitt
åter af den eller dem, som äro för det tillgripna och förskingrade
ansvarige.

6 §•

Varder embets- eller tjensteman, som förklarats saker till tillgrepp
och förskingring, frikänd i högre Rätt, ege Kronan söka återvinning
af hvad såsom ersättning enligt denna lag blifvit utbetaldt.

7 §•

Hvad förut i denna lag är stadgadt skall ega tillämpning jemväl
der embets- eller tjensteman, hvarom i 1 § sägs, tillgriper och förskingrar hvad

han fatt om händer enligt särskilda stadganden om utmätning
för kommunalutskylder, allmänna afgifter med mera,

influtna bötesandelar, Indika ej tillkomma Kronan, samt
hvad för fullföljd af talan blifvit nedsatt och å tjenstens vägnar af
honom tagits om händer så

ock der kronofogde tillgriper och förskingrar andra medel, som
i fögderiets specialräkning skola redovisas eller eljest af honom å
tjenstens vägnar till redovisning emottagits.

I fall, som i denna § sagda äro, skall dock ersättning af allmänna
medel ej utgå för hvad ledamot i magistrat eller stadsfogde tillgriper
och förskingrar af stadens medel.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 189 .

Förslag’

till

Lag

angående ändrad lydelse af 17 Kap. 11 § Handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 Kap. 11 § Handelsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

H §•

Derefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors, fattigkassors
och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare*, Kronans,
Rikets Ständers, städers och allmänna af Konungen stadfästade
kassors, penningeverks och inrättningars fordringar hos de tjensteman,
som äro satte att deras inkomster uppbära, för hvad af sådan uppbörd
hos dem .innestår; så ock fordringar i öfrigt hos Kronans embets- eller
tjensteman för egendom, som desse, i och för embete eller tjenst, emottagit.
Hav ersättning af allmänna medel utgått för hvad embets- eller
tjensteman tillgripit och förskingrat, skall, der Kronan af honom
söker sitt åter, den fordran utgå med förmånsrätt som nu är sagd.

Hvad nu är stadgadt skall icke ega tillämpning i förmånsrättstvister,
hvilka göras anhängiga före utgången af December månad 189 .

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 85, 86, 143 och 164 §§ Utsökningslagen
• den 10 Augusti 1877.

Härigenom förordnas, att 85, 86, 143 och 164 §§ Utsökningslagen
den 10 Augusti 1877 skola erhålla följande ändrade lydelse:

85 §.

Utmätningsmannen åligger att, då fast egendom blifvit tagen i mät,
genast anmäla det hos öfverexekutor och tillika, om gäldenären vid
utmätningen uppgifvit auktionsställe, såsom i 94 § sägs, gifva det tillkänna.

Har fast egendom blifvit utmätt för icke intecknad fordran, vare
utmätningsmannen pligtig att genast å landet till domaren och i stad
till Rätten insända bevis om utmätningen och beloppet af den fordran,
hvarför utmätningen skett.

86 §.

Har borgenär, som sökt utmätning, lemnat gäldenär anstånd
med betalningen, må ej målet derigenom uppehållas utöfver sex
månader. Fortfar anståndet vid utgången aj nämnda tid, vare ansökningen
förfallen och gånge verkstäld utmätning åter.

143 §.

Medel, som till utmätningsman influtit och borgenär tillkomma,
skola, utom i fall som i 137 § sägs, under åtta veckor hållas borgenären
till banda hos utmätningsmannen. Varda medlen ej under
deri tid eller derefter före ingången af nästföljande kalendermånad
af borgenären lyftade, skola de ofördröjligen aj utmätningsmannen
i länets ränteri nedsättas; och ege utmätningsmannen sedermera
att med beviset om nedsättningen till borgenären redovisa. Lag
samma vare om fordringsbevis, som för utmätnings vinnande blifva
af borgenär aflemnadt och efter målets handläggning bör till
honom återställas.

Försummar borgenär att ur utmätt egendom taga betalning, hafve
ej rätt till ränta från den tid det af honom berott att betalning njuta,
der ej på grund af stadgandet i 138 § sådan ränta må honom tillgodokomma.

Har någon fått lyfta köpeskillingsmedel, innan frågan om bättre
rätt dertill blifvit slutligen pröfvad, och finnes han sedan pligtig att det
lyftade eller någon del deraf återbära, gälde ränta efter sex för hundrade
om året.

164 §.

All nödig kostnad för utmätning samt utmätt egendoms vård och
försäljning, så ock för köpeskillingens fördelning skall ur den utmätta
egendomen gäldas; kostnad, som ej sålunda gulden varder, skall af
sökanden betalas och må, der den ej vid anfordran gäldas, hos
honom utmätas.

Sökes utmätning på grund af dom eller utslag, som ej vunnit laga
kraft, vare sökanden pligtig att utmätningskostnaden förskjuta, om utmätningsmannen
det äskar.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 189 .

Förslag

till

Kungörelse

angående ändrad lydelse af vissa paragrafer i Kungörelsen om
kronofogdes och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående
hvad vid Utsökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas
den 12 Juli 1878.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 16, 18 och 19 §§ i Kungörelsen
om kronofogdes och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående
hvad vid Utsökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas
den 12 Juli 1878 skola erhålla följande ändrade lydelse:

l §•

Den dagbok, som kronofogde och stadsfogde böra hålla öfver alla
mål, i hvilka utmätning eller annan deras åtgärd enligt Utsökningslagen
äskas, skall så inrättas och föras, att i särskilda kolumner upptagas:

3. —-----—------------

4. --------------------

6.------------------

9.------------------

10. —------—----------

11. vid årets slut balanserade belopp:
ej influtna;

i länets ränteri nedsatta;
innestående hos förrättningsmannen.

2 §.

Vid dagbokens förande iakttages:

1. —--— —---------—____

3. i fjerde och femte kolumnerna skall för den sökande och den,
mot hvilken verkställighet sökes, jemte deras namn, utsättas titel eller
hemvist samt för sökanden jemväl postadress, der sådan uppgifvits
eller eljest är för fogden känd;

4. —----—---— —------_--

5. ----— —------—-----

0. — — — — —--------------

7. i nionde kolumnen antecknas hvarje af förrättningsmannen i

målet vidtagen åtgärd, som icke är af beskaffenhet att anteckning derom
i sjunde kolumnen skett; och skall i nionde kolumnen alltid utsättas
dagen, då åtgärd vidtagits, hinder mött, medel influtit, medel afsändls
för nedsättning i länets ränteri, bevis om nedsättningen ankommit
eller betalnings- eller förmånsrättsanspråk blifvit af annan än den sökande
framstäf t;

9. — — — —------- —----ll-----

fl.--

12. — —

13. — —

Då vid köpeskillingsfördelning, som af utmätningsman verkställes,
medel jemlikt 136 § Utsökningslagen böra i länets ränteri nedsättas,
åligger det utmätningsmannen att för sådant ändamål medlen genast
insända till öfverexekutor, som har att nedsättningen verkställa. Lag
samma vare, der medel vid fördelningen blifvit borgenär tillagda och
icke inom fyra veckor derefter af honom hos utmätningsmannen blifvit
lyftade.

Penningar och fordrings b ev is, hvit ka enligt 143 § Utsökningslagen
böra i länets ränteri nedsättas, skola af fogden till ränteriet
insändas, hvarefter beviset öfver nedsättningen af fogden förvaras
för att vid målets redovisning sökanden tillhandahållas.

18 §.

Då borgenär skriftligen begärt att medel, som skola honom tillhandahållas,
måtte under uppgifven adress med posten öfversändas,
åligger det kronofogde eller stadsfogde att medlen under assurans enligt
adressen ofördröjligen afsända; och må fogden dervid göra afdrag
för porto och assuransafgift jemte den ersättning, som särskilt är stadgad.
Det assuransbevis, som angående sålunda afsända medel af postanstalt
meddelas, eger fogden använda såsom verifikation till dagboken.
År sådan begäran, som nyss är sagd, ej framstäf, och är borgenärens
adress för fogden känd, åligger det i de fall, då sammanträde
för fördelning af köpeskilling icke egt rum, fogden att, då
penningar influtit och är o för lyftning tillgängliga, derom skriftligen
underrätta borgenären med uppgift om den tid, då medlen,
derest de ej lyftas, komma att till länets ränteri insändas.

Eger borgenär att återbekomma aflemnadt fordringsbevis, skall
fogden, om borgenärens adress är för honom känd, lemna borgenären
skriftlig underrättelse om den tid, inom hvilken fordringsbeviset
må återtagas hos fogden.

19 §.

Nedsättas penningar hos kronofogde eller stadsfogde till fullgörande
af Hofrätts dom enligt hvad i 39 § Utsökningslagen sägs, skall anteckning
derom ske i nionde kolumnen af dagboken.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 Januari 189 .

Förslag

till

Ku ngörelse

angående ändrad lydelse af 9 § i Förordningen angående förändrade
föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder,
allmänna afgifter m. m. den 12 Juli 1878.

Härigenom förordnas, att 9 § i Förordningen angående förändrade
föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder, allmänna
afgifter m. m. den 12 Juli 1878 skall erhålla följande ändrade lydelse:

« §•

Hvad i uppbördsförfattningarna stadgas om redovisning för kronoutskylder
och andra i sammanhang med dem debiterade utskylder <9ch
afgifter lände till efterrättelse-, och åligger det stadsfogde, hos hvilken
handräckning för uttagande af sådana utskylder eller afgifter blifvit
begärd, att så skyndsamt afgifva redovisning, att vederbörande uppbördsman
må kunna fullgöra den honom enligt samma författningar åliggande
redovisningsskyldighet.

Begäres hos kronofogde eller stadsfogde eller i stad, der stadsfogde
ej finnes, hos magistrat handräckning för indrifning af andra utskylder
eller afgifter, åligger det fogden eller magistraten att till den, som hand 3 -

väckningen påkallat, aflemna eller öfversända influtna medel åtminstone
en gång under hvarje kalendermånad, samt att skyndsamt och
sist inom tre månader f rån den dag handräckningen begärdes afgifva
redovisning i ärendet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 Januari 189 .

Förslag

till

Kungörelse

angående ändrad lydelse af § 25 i Instruktionen för landshöfdingarne
i rikets län samt de vid länsstyrelserna anstälde tjensteman
den 10 November 1855.

Härigenom förordnas, att § 25 i Instruktionen för landshöfdingarne
i rikets län samt de vid länsstyrelserna anstälde tjenstemän den 10
November 1855 skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 25.

Mom. 1. Om under länsstyrelsens inseende stäld uppbördsman
beträdes med tillgrepp, förskingring eller brist vid redovisning af allmänna
medel eller annat, som under uppbördsmannaansvar blifvit honom
anförtrodt, eller vid dödsfall sådant förhållande yppas, tillhör det Kong].
Maj:ts Befallningshafvande att, med iakttagande af hvad gällande författningar
derom stadga, skyndsamt vidtaga nödiga åtgärder till bevarande
af det allmännas rätt samt om förhållandet och dessa åtgärder
hos Statskontoret och Kammarrätten göra anmälan äfvensom ombesörja
utredning af balansen och till Kammarrätten afgifva utlåtande
öfver dess belopp.

„ Mom. 2. Har embete- eller tjensteman, som enligt I Kap.
Utsökningslagen eger att med utsökningsmål taga befattning aflida
eller rymt, och yppas vid inventering eller annorledes brist i medel

eller annat, som han å tjenstens vägnar haft om händer, åligger
det Kongl. Maj.ts Befallningshafvande att ofördröjligen derom utfärda
kungörelse, som införes i allmänna tidningarne; skolande
denna kungörelse jemväl intagas i länskungörelserna med uppgift
om dagen, då den varit i allmänna tidningarne införd.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 Januari 189 .

Förslag

till

Kungörelse

angående inventering i vissa fall hos embets- och tjensteman,
som med utsökningsmål ega taga befattning.

Härigenom förordnas:

§ 1.

Minst en gång hvarje år skall af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
eller den han i sitt ställe förordnar hos kronofogde och stadsfogde äfvensom
hos magistrat, som utöfvar utmätningsmans befattning, förrättas
inventering af de penningar och värdehandlingar, fogden eller magistraten
å tjenstens vägnar emottagit.

§ 2.

Har utmätningsman aflidit eller rymt, åligger det Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande att sjelf eller genom ombud anställa inventering efter
den döde eller afvikne. Lag samma vare, om magistratsledamot, som
är till öfverexekutor förordnad, dör eller afviker.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 Januari 189 .

Förslag

till

Kungörelse

angående ändrad lydelse af § 17 i Instruktionen för kronofogdarne

den 10 November 1855.

Härigenom förordnas, att § 17 i Instruktionen för kronofogdarne
den 10 November 1855 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Kronofogde åligger:

t:o) att enligt särskildt meddelade föreskrifter föra dagbok i
utsökningsmål och att i diarium dag för dag anteckna i öfriga mål
och ärenden ankomna skrivelser samt aflemnade eller insända handlingar
med upplysning om de åtgärder, som i hvarje ärende vidtagas,
eller, der åtgärderna i särskild längd antecknas, uppgift å
dagen, då ärendet slutligen redovisas;

att för hvarje år enligt föreskrifvet formidär föra kassajournal,
som skall för hvarje månad afslutas och af kronofogden
undertecknas ;

•ko) att inom åtta dagar efter hvarje månads utgång till Kongl
Maj ds Befallningshafvande insända summariskt utdrag af kassa
journalen, upptagande behållningen vid månadens början, under
månaden influtna medel och verkslälda utbetalningal'' samt behållningen
vid månadens slut;

4:o) att förvara och vårda konceptexpetitioner; samt

5:o) att efter hvarje års utgång låta inbinda ankomna författningar
äfvensom de konceptexpeditioner, hvilka icke lämpligare på
annat sätt förvaras.

Då kronofogde tjensten till- eller afträder, skall inventering af kontorets
handlingar förrättas, derom Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordnar-,
och stånde den afträdande i laga ansvarighet för hvad af kronofogdearkivet
kan, under hans tjenstetid, vara förskingradt. Af bref,
stälda till kronofogde och häradsskrifvare gemensamt, skall den förre
genast lemna den senare bestyrkt afskrift.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 Januari 189 .

Förslag

till

Kungörelse

angående ändrad lydelse af 4 § i Förordningen angående stadsfogdes
tillsättning och om vilkoren för erhållande af sådan befattning

den 12 Juli 1878.

Härigenom förordnas, att 4 § i Förordningen angående stadsfogdes
tillsättning och om vilkoren för erhållande af sådan befattning den 12
Juli 1878 skall erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

Stadsfogde vare pligtig att för de medel, han i och för tjensten om
händer får, ställa pant eller borgen till belopp, som i Stockholm af Öfverståthållareembetet
och i öfriga städer af Magistraten föreskrifves och ej
må bestämmas lägre än hvad för kronofogde är stadgadt.

Pant eller borgen skall pröfvas af Öfverståthållareembetet eller Magistraten,
hvilka myndigheter det ock åligger att den stälda säkerheten
förvara och tillse, att den icke till sitt värde förminskas eller upphör.

Då stadsfogde till- eller afträder tjensten, skall i Stockholm af
Öfverståthållaren eller den han i sitt ställe förordnar och i öfriga
städer af Magistraten eller någon dess ledamot förrättas inventering
af de till tjensten hörande medel och handlingar.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 Januari 189 .

Förslag*

till

Kungörelse

angående skyldighet för stadsfogde att hålla kassajournal.

Härigenom förordnas:

Stadsfogde åligger att enligt formulär, som fastställes i Stockholm
af Öfverståthållareembetet och i öfriga städer af Magistraten, föra kassajournal,
som för hvarje månad afslutas och af stadsfogden undertecknas,
samt att inom åtta dagar efter hvarje månads utgång i Stockholm till
Öfverståthållareembetet samt i öfriga städer till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
och Magistraten insända summariskt utdrag af kassajournalen
för den gångna månaden, upptagande behållningen vid månadens
början, under månaden influtna medel och verkstälda utbetalningar
samt behållningen vid månadens slut.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 Januari 189

Förslag

till

Kungörelse

angående förbud för embets- och tjensteman, som med utsökningsmål
hafva befattning, att i eget namn i bankinrättning insätta

tjenstemedel

Härigenom förordnas:

Ej må embets- eller tjensteman, som eger att med utsökningsmål
taga befattning, i eget namn i bankinrättning insätta medel, som han
å tjenstens vägnar emottagit. Vill han insätta medel, som enligt lag
eller författning må viss tid hos honom innestå, skall insättningen
verkställas å en af honom öppnad tjensteräkning i Riksbanken eller
annan bankinrättning, för hvilken Konungen faststält reglemente.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 Januari 189

MOTIV.

7 ! T 0 u

Frågan om statens skyldighet att ansvara för skada, som embetseller
tjenstemän i sin tjensteutöfning förorsakat enskilda personer, har
i vårt land sedan flera år tillbaka varit föremål för lagstiftningens uppmärksamhet.
Efter att hafva år 1875 behandlats vid det da hallna
andra nordiska juristmötet och dervid tillvunnit sig lifligt intresse, bragtes
frågan år 1881 å bane inom svenska riksdagen. I en af Presidenten
K. J. Berg inom Andra Kammaren väckt motion anfördes, att enligt
gällande rättsuppfattning någon rättslig förbindelse i allmänhet ej ålåge
statsmakten att godtgöra skada, som dess organ genom felaktig embetsförvaltning
tillskyndade enskilde, men att det kunde ifrågasättas,
huruvida ej dylik skyldighet borde för vissa fall stadgas; och erinrade
motionären till stöd för denna åsigt derom, att enskilda personer ofta
för åtnjutande eller bevarande af sin lagliga rätt vore nödsakade att till
embetsmän öfverlemna större eller mindre del af sin förmögenhet utan
att kunna skydda sig mot förlust i händelse det mottagna skulle komma
att af embetsmannen förskingras. Detta förhållande kunde enligt motionärens
uppfattning ej låta förena sig med ett väl ordnadt samhällstillstånd,
och full trygghet i nämnda hänseende stode ej att vinna med
mindre staten åtoge sig ansvarighet för hvad under angifna omständigheter
kunde blifva af en embetsman förskingradt och han ej mäktade
återgälda. Motionären hemstälde på grund häraf, att Riksdagen måtte
i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t efter förutgången utredning
täcktes taga i öfvervägande, huruvida och under hvilka vilkor
statsmakten kunde, till befrämjande af ett betryggadt rättstillstånd, ikläda
sig ansvar för skada och förluster, som af statens embetsmän genom felaktig
embetsförvaltning kunde blifva enskilda samhällsmedlemmar utan deras
förvållande tillskyndade, samt derefter till Riksdagen göra den framställning
i ämnet, som af omständigheterna kunde finnas påkallad. Motionen till -

styrktes af vederbörande utskott och bifölls i båda kamrarne, hvarefter
Riksdagen den 13 April 1881 aflat en underdånig skrifvelse af det föreslagna
innehållet.

Denna skrifvelse blef den 15 November 1884 föredragen i statsrådet;
och yttrade dervid chefen för Justitiedepartementet, hufvudsakligen följande:
Enligt gällande lagstiftning hade staten icke i allmänhet någon
rättslig förbindelse att godtgöra skada, som af statens organ genom fel
aktig embetsförvaltning kunde tillskyndas enskilda samhällsmedlemmar,
och en sådan skyldighet i den utsträckning Riksdagen ifrågasatt vore
ej heller i något annat land genom allmänt stadgande påbjuden. Orsaken
dertill läge ej deri, att man i princip underkände statens skyldighet
i nämnda hänseende, utan i svårigheten att finna allmänna regler,
tillämpliga under alla de vexlande förhållanden, i hvilka statens
organ trädde till enskilda samhällsmedlemmar. Om man besinnade,
att ersättning kunde komma i fråga för obehörigt beröfvande af personlig
frihet, för skada till egendom, vållad genom felaktiga beslut af
domstolar och administrativa myndigheter, för förfalskning eller förderfvande
af värdehandlingar, som lemnats åt offentlig myndighet för lagsökning,
utmätning m. m., för skada, som uppkommit å gods, lemnadt
till förtullning eller till transporterande å jernväg eller med posten, o. s. v.,
måste man erkänna, att några allmänna regler ej försloge, utan att särskilda
bestämmelser för hvarje slag af embetsförseelse vore af nöden,
och ändamålsenligast syntes derför vara, att det omfattande ämnet behandlades
partiell och lagstiftningen efter hand utvecklades till sitt fulla
omfång. Den större säkerhet, hvarmed man under ett sådant förfarande
ginge till väga och den större lätthet, hvarmed man inom ett trängre
område kunde beräkna de uppoffringar, som staten för ändamålet hade
att ikläda sig, måste nämligen öka utsigterna till framgång. De ämnen,
som först borde göras till föremål för behandling, vore enligt departementschefens
åsigt frågorna om ersättning i händelse af olycksfall vid
trafik å statens eller enskildes jernvägar samt om statens pligt att utgifva
godtgörelse åt oskyldigt häktade eller dömde; och departementschefen
hemstälde alltså, att Kongl. Maj:t täcktes förklara, att Riksdagens

ifrågavarande skrifvelse ej skulle för det dåvarande föranleda annan åtgärd,
än att chefen för Justitiedepartementet skulle låta utarbeta förslag
till föreskrifter dels angående ersättning i händelse af olycksfall vid jernvägs
drift och dels rörande ersättning till oskyldigt häktade eller till
frihetsstraff dömde.

Denna hemställan bifölls och hade till följd utarbetandet af de båda
lagar, som den 12 Mars 18811 utfärdades angående ansvarighet för skada
i följd af jernvägs drift och angående ersättning af allmänna medel åt
oskyldigt häktade och dömde.

Efter det dessa lagar kommit till stånd fick den af Riksdagen väckta
frågan hvila till dess densamma vid 1890 års riksdag åter upptogs.
Under åberopande af hufvudsakligen samma skäl, som anförts i den föregående
motionen, och med framhållande af åtskilliga fall, der gällande
stadganden gjorde det nödvändigt för enskilde att för utfående af sin rätt
öfverlemna penningar eller värdehandlingar till exekutiva embets- eller
tjenstemän, hemstäldes af en motionär i Andra Kammaren, att Riksdagen
måtte ingå till Kongl. Maja med en underdånig hemställan af enahanda
innehåll som den år 1881 gjorda. Uti en med anledning af denna motion
aflåten skrifvelse af den 11 April 1890 anförde Riksdagen, att behofvet af
lagstiftning till åstadkommande af säkerhet för enskild person mot skada
och förlust, som kunde tillskyndas honom ej allenast derigenom att statens
embetsmän förskingrade penningar eller handlingar, som de å tjenstens
vägnar mottagit, utan äfven genom felaktig embetsförvaltning i öfrigt,
ännu icke blifvit afhjelpt. Det vore emellertid i hög grad obilligt, att
statens medborgare till följd af landets egna lagar nödsakades att undei
vissa förhållanden, för bevarande af sin rätt, till exekutiva myndigheter
aflemna penningar eller värdehandlingar utan att staten iklädde sig något
som helst ansvar för den händelse dessa genom oredligt eller vårdslöst
förhållande å myndigheternas sida skulle gå förlorade. Riksdagen, som
sålunda ansåge de förut anförda skälen för behofvet af en lagstiftning i
berörda syfte fortfarande ega full giltighet och funne dittills i ämnet
vidtagna åtgärder icke vara tillfyllestgörande för det med skrifvelsen
afsedda ändamål, anhölle i. anledning deraf, att Kongl. Maj:t täcktes

efter föregående utredning taga i öfvervägande, huruvida och under
hvilka vilkor statsmakten kunde, utöfver hvad i sådant hänseende redan
funnes stadgadt, till befrämjande af ett betryggadt rättstillstånd ikläda
sig ansvar för skada och förluster, som af statens embetsman genom
felaktig embetsförvaltning kunde blifva enskilde samhällsmedlemmar tillskyndade,
samt derefter till Riksdagen göra den framställning i ämnet,
som af omständigheterna kunde finnas påkallad.

Genom särskilda nådiga remisser infordrades från samtliga länsstyrelser
äfvensom Justitiekanslersembetet utlåtanden öfver berörda framställning,
såvidt den angick frågan huruvida och under hvilka vilkor
statsmakten borde ikläda sig ansvar för skada och förluster, som kunde
varda enskilde samhällsmedlemmar tillskyndade genom felaktig embetsförvaltning
af de myndigheter, hvilka jemlikt 1 kap. Utsökningslagen
den 10 Augusti 1877 hade befattning med utsökningsmål. Sedan
dessa utlåtanden inkommit, blef ärendet den 8 Mars 1895 föredraget
i statsrådet. I det yttrande, som dervid afgafs af chefen för Justitiedepartementet,
uttalades ånyo den åsigten, att då frågan om statens
ansvarighet för skada, som uppkomme genom felaktig embetsförvaltning,
borde för olika tjenstemannaklasser bedömas efter olika grunder,
frågan icke lämpligen kunde på en gång upptagas till behandling
i hela dess vidd. Riksdagen hade ock, såsom dess skrifvelse
utvisade, hufvudsakligen haft sin uppmärksamhet riktad på tjenstefel af
de myndigheter, som hade befattning med utsökningsmål, och det vore
tvifvelsutan förnämligast på detta område, som behofvet af en lagstiftning
i det af Riksdagen angifna syfte framträdt. Den af Riksdagen
begärda utredningen och de förslag, som deraf kunde föranledas,
borde derför för närvarande lämpligen begränsas till det sålunda angifna
området.

Med anledning af hvad departementschefen sålunda anfört och i
öfverensstämmelse'' med hans hemställan blef samma dag åt denna komité
uppdraget att utreda, huruvida och under hvilka vilkor staten må
kunna ikläda sig ansvar för skada och förluster, som hinna varda enskilde
samhällsmedlemmar tillskyndade genom felaktig embetsförvalt -

ning af de myndigheter, hvilka jemlikt 1 kap. Utsökningslagen
hafva befattning med utsökningsmål, samt derefter inkomma med
underdånigt betänkande och förslag i ämnet.

Innan komitén öfvergår till framläggande af den utredning komitén
till fullgörande af nämnda uppdrag egnat frågan och till redogörelse
för de hufvudsakligaste grunderna för de af komitén utarbetade förslag,
torde till belysning af det föreliggande ämnet böra lemnas en
kortfattad framställning af de grundsatser, som deruti gjort sig gällande
i åtskilliga främmande länder. Dervid må emellertid den anmärkningen
förutskickas, att uttryckliga lagbestämmelser i allmänhet saknas, och att
i de flesta länder någon fullt bestämd rättsuppfattning ej heller förekommer.

Hvad angår Tyskland torde till en början böra omnämnas, att enligt
den i äldre tider derstädes rådande rättsåskådning, som funnit uttryck
i flera lagbud, såväl staten som korporationer i temligen vidsträckt
omfattning ansågos ansvariga för sina funktionärers handlingar, och att
denna uppfattning synes hafva bibehållit sig ännu långt efter det den
romerska rättens principer vid nyare tidens början lyckades uttränga
den nationella rätten. Under nästförflutna århundrade lärer emellertid
berörda, från medeltiden härstammande uppfattning hafva aflösts af
grundsatser, som bättre läto förena sig med den romerska rätten. Man
sökte nämligen vid denna tid likställa förhållandet mellan en furste och
hans embetsmän med det, som inom privaträtten råder mellan en hufvudman
och hans fullmäktig, och från denna utgångspunkt kom man
derhän, att fursten med sin egen eller statens förmögenhet svarade
för embetsmännens felaktiga handlingar endast i de fall, då desamma
blifvit af honom anbefalda eller gillade, eller han kunde anses hafva
åsidosatt sina regeringspligter genom den felande personens antagande
till embetsman eller bristande tillsyn öfver hans embetsförvaltning.
I ett fall, nemligen i fråga om medel, som deponerats hos vissa myn.
digheter, erkände man emellertid i doktrin och rättspraxis samt i

vissa stater jemväl i lagstiftningen en mera vidtgående ansvarsskyldighet
för staten, och i en stat, Hessen-Cassel, lärer den högsta domstolsinstansen
alltifrån midten af förra århundradet hafva gjort gällande ett
oinskränkt statsansvar för alla embetshandlingar. På denna punkt stod
frågan under adertonde århundradet och i början af det nittonde. Under
senare tider hafva emellertid andra äsigter gjort sig gällande. Man har
numera temligen allmänt uppgifvit försöken att i de fall, då statsansvar
erkännes, härleda detsamma från furstens åsidosättande af sina pligter.
Vidare är man öfverens derom, att, då fråga är om embetshandlingar,
hvilka falla inom privaträttens område, statens organ intaga samma
ställning som privata korporationers representanter, hvilket förhållande
anses leda till ett temligen vidsträckt statsansvar för dylika handlingar.
Men i öfrigt äro meningarne delade såväl huruvida statsansvar bör ega
rum som ock, derest detta erkännes, rörande rättsgrunden för detsamma.
Vid ett af de tyska juristmötena har flertalet omfattat den åsigten, att
staten i allmänhet vore ansvarig för skada af ifrågavarande art, och denna
åsigt synes äfven i literaturen räkna de flesta anhängarne, hvaremot i
domstolarnes praxis den motsatta meningen vunnit öfvervägande anslutning.
I flera tyska stater förekomma emellertid lagbestämmelser i ämnet.
Med undantag af ett i Sachsen-Coburg-Gotha gällande allmänt stadgande
om subsidiärt statsansvar för skada, som embetsmän med uppsåt
eller af groft vållande tillfogat enskilde, afse dessa bestämmelser endast
särskilda fall af embetsfel. Sålunda stadgas flerestädes, att staten ansvarar
för medel, som deponerats hos domstolar och vissa administrativa
myndigheter, samt för skada, som uppstått genom fel vid fastighetsböckernas
förande, och i vissa stater har lagstiftningen derjemte förklarat
staten skyldig att godtgöra skada, som vållats genom olaglig
häktning. röi

Äfven i Österrike innehåller lagstiftningen uttryckliga bestämmelser
om statens skyldighet att ansvara för fel vid fastighetsböckernas förande
och i förvaltningen af vissa, hos myndigheter deponerade medel äfvensom
för skada genom olaga häktning. Vidare erkänner den österrikiska
lagstiftningen ett subsidiärt statsansvar för domares embetsfel och för

o o

embetsmäns obehöriga förfarande i tryckfrihets frågor. I öfrigt saknas
uttryckliga lagbud. Domstolarnes praxis lärer, ehuru ej konstant, hafva
visat benägenhet att göra staten ansvarig jemväl för skada, som uppkommit
genom andra embetsfel än de nyss nämnda.

I Frankrike gäller enligt art. 1384 af Code civil den grundsatsen,
att husbönder och andra principaler äro ansvarige för skada, som förorsakats
af deras tjenare och biträden i den verksamhet, som anvisats
desse. Huruvida och i hvad mån denna bestämmelse är tillämplig på
staten och dess embetsmål! är emellertid i såväl literaturen som rättspraxis
i hög grad omtvistadt. Medan de allmänna domstolarne städse
ansett stadgandets tillämplighet i berörda hänseende vara otvifvelaktig
då staten uppträder i privaträttsliga förhållanden, och äfven i andra fall
stundom förklarat staten skyldig att ersätta skada, som vållats af dess
organ, lärer den högsta administrativa domstolen, conseil d’état, oftast
ehuru ingalunda undantagslöst hafva underkänt de anspråk, enskilde uti
ifrågavarande hänseende riktat mot staten.

I Belgien, der nyssnämnda, i Code civil förekommande stadgande
''jemväl eger gällande kraft, anses detsamma tillämpligt i de fall, då
staten inlåter sig på en verksamhet, som lika väl kan tänkas utöfvad
af enskilde, men ej då fråga är om de funktioner, som på grund af sin
natur äro de offentliga myndigheterna förbehållna.

Englands lagstiftning innehåller icke någon uttrycklig bestämmelse
i förevarande ämne, men enligt konstant domstolspraxis är staten
utom i rena kontraktsförhållanden ej ansvarig för embetsmännens
handlingar.

I Danmark lärer under förra århundradet statens ansvarighet för
de af embetsmännen omhänderhafda medel hafva erkänts i praxis, men
under förra hälften af 1800-talet förklarades genom flere Kongl. resolutioner,
att dylik ansvarighet ej egde rum, och denna uppfattning angifves
fortfarande såsom herrskande i fråga om förhållanden af rent
offentligrättslig natur. Dock är på grund af särskild lagbestämmelse
staten ansvarig för skiftemedel, d. v. s. tillgångar, som vid konkurser
och bodelningar omhändertagas af de offentliga skiftesförvaltarne. I

privaträttsliga förhållanden mellan staten och enskilde anses staten bära
ansvar för embetsmännens handlingar, och till stöd härför anföres ett
stadgande i Christian V:s lag, enligt hvilket husbonde, som gifver sin
tjenare eller annan fullmakt att på husbondens vägnar utföra något,
sjelf svarar för hvad dervid felas af den, som erhållit fullmakten.

Äfven i Norge, der ett stadgande af samma innehåll som det nyssnämnda
förekommer i allmänna lagen, synes, åtminstone inom doktrinen,
den uppfattningen råda, att staten endast i privaträttsliga förhållanden
bär ansvar för sina funktionärers fel. Dock påträffas inom domstolspraxis
spår af den åsigten, att staten svarar äfven för skada, som uppkommit
genom andra embetshandlingar, åtminstone handlingar af statens
högsta myndigheter. Vid åtskilliga tillfällen har dels af regeringen
och dels af stortinget ersättning beviljats enskilde för förluster, som
förorsakats dem af embetsmän. Stundom har detta skett under omständigheter,
som utvisa att man betraktat ersättningens utbetalande
såsom en rättslig pligt, stundom åter hafva endast billighetsskäl anförts
till stöd för åtgärden.

Den svenska lagstiftningen har intill senare tider ej innehållit andra
bestämmelser rörande ifrågavarande ämne än dem, som angå postverkets
och statsjernvägarnes ansvarighet för vissa slags post- ochjernvägsförsändelser
samt telegrafverkets frihet från ansvar för fel och försummelser
vid befordran af telegram. I vårt land torde emellertid tvekan
ej hafva rådt derom, att under lagstiftningens tystnad någon rättslig
pligt för staten att ersätta skada, som enskilde lidit genom embetsfel,
ej kan erkännas då fråga är om embetshandlingar af offentligrättslig
natur, men att i rent privaträttsliga förhållanden mellan staten och enskilde
staten svarar för följderna af embetsmännens handlingar i samma
omfattning som juridiska personer i allmänhet bära ansvar för sina
representanters görande och låtande. Den i andra länder ofta framträdande
åsigten, att staten redan i följd af sakens natur och allmänna
rättsgrundsatser vore skyldig att äfven utanför privaträttsliga förhållanden

ansvara för sina embetsmäns rättsstridiga och skadegörande handlingar,
har alltså hittills icke gjort sig gällande i Sverige.

Det torde emellertid vara af nöden att i korthet omnämna och
granska de grunder, som företrädesvis anförts till stöd för nämnda
åsigt. Af det resultat, hvartill en sådan granskning leder, beror nämligen
i väsentlig mån den ställning lagstiftningen har att intaga till
det föreliggande spörsmålet. Visar det sig, att statens ansvar för dess
embetsmäns rättsstridiga handlingar med nödvändighet följer af rättsgrundsatser,
som redan vunnit lagstiftningens godkännande eller ingå
i det allmänna rättsmedvetandet, tillkommer det staten att i fullt mått
erkänna sin ansvarsskyldighet, och lagstiftningens uppgift blir då hufvudsakligen
att reglera de former, hvarunder ersättningsanspråk, som
uti ifrågavarande afseende kunna uppstå, må göras gällande. Befinnes
åter frågan om statsansvaret icke ega något nödvändigt samband
med i öfrigt antagna rättsgrundsatser, har man i främsta rummet
att undersöka, huruvida skäl ändock kunna föranleda staten att
åtaga sig ersättningsskyldighet, och det kan lätt tänkas att en sådan
undersökning kommer att för olika slag af embetshandlingar gifva olika
resultat.

Bland försöken att ur allmänrättsliga grundsatser härleda skyldighet
för staten att ansvara för dess embetsmäns förseelser torde först böra
nämnas den teori, som bygger dylikt ansvar derpå, att staten icke
skulle visat tillräcklig omsorg vid embetsmännens tillsättande eller öfvervakande
(culpa in eligendo sive custodiendo). Ohållbarheten af denna
teori torde ligga i öppen dag. Hvarje embetsförseelse förutsätter ingalunda
försumlighet i nyss angifna hänseenden:, och äfven om sådan försumlighet
skulle kunna påvisas, följer deraf endast att den felaktiga
handlingen bör tillräknas en öfverordnad statsembetsman såsom en
följd af ett utaf denne begånget fel, men det återstår oförklaradt,
hvarför ansvaret för detta senare fel skulle drabba staten. En sådan
förklaring vore icke ens vunnen, om man trodde sig kunna leda felet
tillbaka till statsmaktens högste utöfvare. Staten sjelf kan lika litet som
andra juridiska personer vara i rättslig mening vållande till en rätts -

kränkning, och den allmänna rättssats, som låter vållande (culpa) medföra
skadeståndsskyldighet, kan följaktligen icke, åtminstone icke i och
för sig, utgöra stöd för ett mot staten riktadt anspråk på ersättning för
skada, som uppstått genom ett eller annat statsorgans felaktiga handlingssätt.
— Den teori, hvarom nu är fråga, härstammar från en tid,
då man ej gjorde någon sträng skilnad mellan staten och dess högsta
organ, mellan statskassan och monarkens personliga förmögenhet, och
den låter försvara sig endast om man utgår från ett dylikt, numera
öfvergifvet åskådningssätt.

Enligt andras mening följer statens påstådda ersättningsskyldighet
af embetsmännens ställning såsom statens representanter. Den omständigheten,
att staten, likasom juridiska personer i allmänhet, ej kan
handla annorledes än genom sina organ, anses innebära, att allt hvad
dessa i sin offentliga verksamhet göra och låta måste för staten åstadkomma
enahanda rättsverkningar som en individuell persons handlingar
medföra för honom sjelf, och att följaktligen äfven den rättskränkning,
som en embetsman uppsåtligen eller af vållande åstadkommit, bör af
staten godtgöras. Denna åsigt synes emellertid innebära ett felaktigt
öfverförande af privaträttsliga grundsatser på den offentliga rättens område.
I privaträttsliga förhållanden gäller onekligen till en viss grad,
att rättsstridiga handlingar, som begås af representanter för juridiska
personer, återfalla på dessa, och att en verklig skadeståndspligt på sådant
sätt kan uppkomma för det representerade rättssubjektet. Dylika rättsregler
betingas af samfärdselns kraf och hafva, särskildt i fråga om
kontraktsförhållanden, gjort sig gällande i de flesta rättssystem. Men
de praktiska skäl, som dervid varit bestämmande, kunna ej tjena
till stöd för påståendet, att staten äfven inom den offentliga rättens
område borde såsom sina egna erkänna handlingar, hvilka den, långt
ifrån att anbefalla eller godkänna, tvärtom förbjuder och belägger
med straff.

En tredje åsigt söker slutligen grunden till statens förment ovilkorliga
skyldighet att ansvara för embetsmännens fel deri, att staten
ålägger medborgarne att visa embetsmännen hörsamhet och tillit. Den

omständio-heten, att staten i allmänhet fordrar att embetsmännens föreskrifter,
äfven de rättsstridiga, skola efterkommas, och ålägger de enskilde
att för bevarande eller utfående af sin rätt anlita embetsmännens biträde,
anser man innefatta åtagande af garanti för följderna af embetsmännens
handlingar, likasom utfärdandet af en fullmakt medför ansvar för de åtgärder
ombudet vidtager inom gränserna för det honom meddelade uppdraget.
Äfven denna åsigt torde emellertid bero af en oriktig tillämpning af
privaträttsliga grundsatser på förhållanden, som höra till den offentliga
rätten. De rättsregler, som tillförbinda en hufvudman att ansvara för
de åtgärder hans ombud vidtager inom ramen af sin fullmakt, äfven
om dessa åtgärder skulle strida mot befallningar, som hufvudmannen på
sidan om fullmakten meddelat ombudet, hafva sin grund och sitt berättigande
deri, att fullmaktens utfärdande är beroende af hufvudmannens
fria vilja; men det ligger icke i statens fria skön att anförtro eller
fråntaga embetsmännen deras offentliga myndighet. Denna är en nödvändig
förutsättning för statens tillvaro och verksamhet, och de missbruk
af myndigheten, som trots all omsorg ej kunna förebyggas, äro
följaktligen att anse såsom olägenheter, hvilka med nödvändighet åtfölja
sjelfva samhällsorganisationen.

Af de nu berörda försöken att ur gällande allmänna rättssatser
härleda .statens påstådda skadeståndspligt — de enda försök i nämnda
riktning, hvilka ansetts förtjena omnämnande — synes alltså intet leda
till åsyftadt resultat. Till stöd för de enskildes anspråk på skadestånd
kan deremot anföras ett annat, tungt vägande skäl. Det har nyss angifvits
såsom en olägenhet, hvilken med nödvändighet vidlåder hvarje
statsorganisation, att de enskilde äro mer eller mindre utsatta för rättskränkningar
från statsembetsmännens sida. Men det erkännes i vår tid
såsom ett önskningsmål af största vigt, att de bördor statsorganisationen
medför varda, så vidt möjligt är, likformigt fördelade mellan individerna,
så att hvarje samhällsmedlems andel i dessa bördor afpassas efter hans
förmåga. Om ock detta önskningsmål, hvilket i synnerhet framträder i
fråga om skatternas fördelning, hvarken i detta fall eller eljest fullt kan
uppnås, bör det dock aldrig lemnas helt och hållet ur sigte, och från

denna synpunkt måste det ock anses önskvärdt, att den skada, som enskilde
lidit genom rättsstridiga embetshandlingar, kunde ersättas ur
statskassan, hvarigenom skadeståndsbeloppet likasom andra statsutgifter
komme att fördelas på samhällets medlemmar enligt de för beskattningen
tillämpade grunder. Detta gäller icke endast om handlingar, hvilka
innefatta ett straffbart embetsfel. En embetsåtgärd kan vara felaktig
och kränka en annans rätt men ändock ej utvisa den grad af vårdslöshet
eller oförstånd, som anses utgöra förutsättning för ansvars ådömande;
och det låter till och med lätt tänka sig, att änskönt embetsmannen
handlat på ett sätt, som under föreliggande omständigheter var
fullt öfverensstämmande med hans embetspligt, det sedermera visar sig,
att hans åtgärder innefattat en kränkning af annans rätt.

I alla de nu nämnda fallen talar grundsatsen om samhällsbördornas
likformiga fördelning för den enskildes anspråk att af staten hållas
skadeslös för den förlust han lidit genom den rättsstridiga handlingen.
Dermed är emellertid icke sagdt, att staten bör genom allmänna lagbud
erkänna alla dylika anspråk såsom befogade. Någon ovilkorlig giltighet
kan nämligen, såsom nyss antydts, icke tillerkännas ifrågavarande
grundsats. Befinnes dess tillämpning stå i vägen för genomförandet
af de uppgifter staten har att fylla, måste staten afstå från
dess erkännande. I sjelfva verket föreligga enligt komiténs åsigt
dylika betänkligheter emot statens åtagande af obetingad ansvarighet
för alla slags rättsstridiga embetshandlingar. Ett dylikt steg,
hvilket hittills icke någon stat velat taga, skulle först och främst medföra
afsevärda vådor för rättssäkerheten, så till vida som det öppnade
möjlighet för en förnyad undersökning af rättsfrågor, som blifvit
i vederbörlig ordning pröfvade. Redan denna omständighet måste,
såsom komitén i det följande blir i tillfälle att närmare angifva, föranleda
en väsentlig inskränkning i ansvarighetsgrundsatsens tillämpning. Men
derjemte torde det med skäl kunna befaras, att grundsatsens fullständiga
genomförande skulle ådraga staten bördor, som skulle befinnas i
hög grad betungande och möjligen föranleda ett åsidosättande af vigtiga
statsintressen. I alla händelser synes, innan någon mera omfattande

erfarenhet står till buds rörande verkningarne af ansvarighetsprincipens
upptagande i lagstiftningen, försigtigheten bjuda, att uppmärksamheten
till en början riktas endast på vissa områden, der ett praktiskt behof
företrädesvis påkallar statens ingripande och nyss angifna olägenheter
ega mindre betydelse.

Från nu angifna synpunkter har komitén trott sig böra inom gränserna
för det komitén meddelade uppdrag undersöka i hvad mån ansvar
för följderna af rättsstridiga embetshandlingar bör genom lag påläggas
staten. Då uppdraget, förutom att detsamma är inskränkt till embetshandlingar
af öfverexekutorer och utmätningsmän, äfven är i så måtto
begränsadt, att det afser endast handlingar, hvilka äro att anse såsom
felaktiga, torde det ligga utom komiténs uppgift att behandla frågan
om statens ansvar för embetshandlingar, hvilka, ehuru innefattande
kränkning af någons rätt, dock, med hänsyn till de förhållanden, hvarunder
de egt rum, icke kunna betraktas såsom stridande emot embetspligt,
i hvilket hänseende exempelvis kan inom utsökningsväsendets område
anföras det fall, att egendom, som innehafves af annan än egaren,
blifvit, i saknad af utredning om eganderätten, tagen i mät eller belagd
med qvarstad för innehafvarens gäld. Huruvida i detta och likartade
fall en enskild, som utan eget vållande lidit en förlust, hvilken ej kan
tillräknas vare sig någon annan enskild person eller embetsmyndigheten,
bör anses ega berättigadt anspråk att af staten hållas skadeslös,
är ett ömtåligt spörsmål, som möjligen förtjenar lagstiftarens beaktande-,
men komitén har trott sig ej ega anledning att ingå på detsamma.

Deremot har komitén ansett sig böra taga i öfvervägande frågan
om statens ansvar för exekutiva embets- och tjenstemäns felaktiga embetsåtgärder
såväl i de fall, der dessa innefatta straffbara embetsförseelser,
som i öfriga fall.

Hvad då till en början angår sådana felaktiga embetshandlingar,
som ej kunna medföra straff och följaktligen ej heller ersättningsskyldighet
för den felande embetsmannen, har komitén funnit det icke böra
ifrågasättas, att staten skulle i någon större omfattning åtaga sig ansvar
i dessa fall. Fn lagstiftning, som tillförbunde staten att ersätta

all skada, som genom felaktiga men ej straffbara embetsåtgärder tillskyndades
enskilde, skulle enligt komiténs tanke åsamka staten förpligtelser,
hvilka den svårligen mäktade uppfylla. Äfven den mest omsorgsfulla
lagstiftare är ur stånd att affatta sina rättssatser på ett sätt, som
ej lemnar rum för olika tolkningar eller lätt förklarliga och ursäktliga missförstånd,
och felaktiga embetshandlingar af ifrågavarande slag skola redan
af denna anledning ej sällan förekomma till och med i den mest välordnade
stat. Besinnar man huru ofta i sjelfva verket åtgärder och beslut
af underordnade myndigheter blifva i högre instans upphäfda eller ändrade,
torde man kunna föreställa sig räckvidden af en lagbestämmelse, som i alla
de fall, der en embetsman pröfvades hafva handlat felaktigt men ej giort sig
förfallen till straff, berättigade den, som genom embetshandlingen blifvit
lidande, att erhålla godtgörelse ur statskassan. Äfven om en dylik bestämmelse
endast skulle gälla handlingar af exekutiva myndigheter, komme den
tvifvelsutan att för staten medföra kännbara utgifter:, men i sjelfva verket
torde intet skäl finnas, hvarför icke enahanda grundsats skulle tillämpas
i fråga om handlingar af andra embetsmän, framför allt domare,
och blefve detta fallet, skulle ansvaret uppenbarligen visa sig alltför betungande.
En lagstiftning om statsansvar för nu ifrågavarande handlingar
skulle för öfrigt medföra äfven andra olägenheter af afsevärd beskaffenhet.
De ersättningsanspråk, till hvilka densamma gåfve anledning,
skulle, möjligen i ganska stor omfattning, föranleda en förnyad
undersökning af frågor, som redan blifvit afgjorda genom laga kraftvunna
beslut; men att sålunda hvarje samhällsmedlem, som ansåge en
på hans rätt inverkande embetsåtgärd vara felaktig, skulle, fastän han
ej i begagnat sig af de i lag anvisade rättsmedlen, och fastän han ej
ville draga vederbörande embetsman till ansvar, ega påkalla åtgärdens
granskning af en annan statsmyndighet, synes icke förenligt med god
ordning och rättssäkerhetens kraf, och skulle, hvilka former man än
tänker sig för denna granskning, kunna medföra ett arbete, som knappast
skulle medhinnas af nu befintlig embetspersonal.

Ville man åter, såsom stundom föreslagits, inskränka statens ansvarighet
till den skada, som ej kunnat förebyggas genom anlitande af de

vanliga rättsmedlen, möttes man visserligen ej af de senast anförda betänkligheterna,
och äfven farhågan att ansvarsskyldigheten komme att
visa sig alltför betungande för staten skulle under sådana omständigheter
ega mindre vigt, åtminstone så länge man, såsom nu är ifrågasatt, läte
ansvaret omfatta endast exekutiva embets- och tjenstemäns handlingar.
Den skada, för hvilken ersättning kunde ifrågakomma, derest ansvaret
blefve på nyss angifna sätt begränsad!, komme att allenast bestå antingen
deri, att en rättighet ej kunnat göras gällande just vid den tid den berättigade
önskat utan först senare, eller ock i de verkningar den rättskränkande
embetsåtgärden hunnit medföra innan den blifvit af högre myndighet
upphäfd; och de förluster, som i nämnda hänseenden kunna uppstå
för enskilde, torde, om ock i ett eller annat fall temligen känbara
för dessa, dock ej vara af den betydenhet, att deras godtgörande skulle
bereda staten några större svårigheter. Komitén har emellertid funnit
det uppenbart, att staten icke bör uti ifrågavarande hänseende åtaga
sig ansvar för öfverexekutorers och utmätningsmäns handlingar under
annan förutsättning än att staten samtidigt vore i tillfälle att ikläda sig
enahanda garanti för åtskilliga andra embetsmäns, särskilt domares,
åtgärder; och då komiténs uppdrag ej ger anledning till behandling af
sistnämnda, temligen vidtomfattande fråga, har komitén fritt sig ej böra
beträffande de exekutiva embets- och tjenstemännens felaktiga men ej
straffbara handlingar tillstyrka någon som helst tillämpning af grundsatsen
om statens ansvarighet.

Det återstår då att behandla de fall, der den rättsstridiga embetshandlingen
är en verklig embetsförseelse, en handling som lagstiftningen
belägger med straff och ersättningsskyldighet. Det är på dylika handlingar
man såväl hos oss som annorstädes företrädesvis haft uppmärksamheten
riktad, då man sysselsatt sig med frågan om statsansvar för
felaktiga embetsåtgärder. Ansvarighetsgrundsatsen torde också här
kunna vida lättare genomföras än i de förut behandlade fallen. De betänkligheter,
som från rättssäkerhetens synpunkt ställa sig i vägen för
ett mera fullständigt tillämpande af nämnda grundsats på de felaktiga
men ej straffbara embetsåtgärderna, föreligga icke i de nu afsedda fallen,

der frågan om den rättsstridiga handlingens bestraffande i alla händelser
måste föranleda en förnyad undersökning af de förhållanden, under hvilka
den företagits. Ej heller torde på detta område tanken på statsansvarets
genomförande kunna på förhand afvisas dermed att dess realiserande
skulle ådraga staten alltför kännbara uppoffringar. Ansvarsbördan komme
i dessa fall ej såsom i de förut behandlade att i sin helhet drabba staten.
Jemte denna hade den felande embetsmannen att svara för skadan
antingen så, att skadeståndsanspråket borde i främsta rummet riktas
emot denne och statens ansvar komme att omfatta endast den del af
skadan, som ej blefve på denna väg godtgjord, eller så, att staten efter
att hafva ersatt hela den uppkomna skadan egde att af den felande
återtaga hvad sålunda utgått. Då statskassan alltså i hvarje händelse
komme att slutligen vidkännas endast så stor del af skadeståndet, som
ej kunde utgå af embetsmannens egna tillgångar, kan det antagas, att
ansvarsskyldigheten endast sällan skulle förorsaka staten någon uppoffring-,
och ehuru detta företrädesvis kunde väntas inträffa just i sådana fall,
der skadeståndet uppginge till betydligare belopp, synes det föga sannolikt,
att de utgifter staten sålunda finge att bära skulle utöfva någon
afsevärd inverkan på statshushållningen i dess helhet. Å andra sidan
kan något egentligt behof af lagstiftning om statsansvar ej sägas föreligga
derest statens inskridande befinnes vara af nöden endast i mycket
sällsynta undantagsfall- och för vissa områden af statsförvaltningen torde
derför en dylik lagstiftning kunna anses mindre angelägen, helst om man
besinnar att ersättning äfven utan lagstiftning kan beredas genom särskilt
beviljadt anslag. Vid fråga om särskild lagstiftning för ett eller
annat slag af embetsförseelser synes man alltså böra till en början undersöka,
huruvida erfarenheten visat, att inom det särskilt behandlade
området rättskränkningar, som ej kunna af den felande godtgöras,
mera ofta återkommit. Är detta ej fallet, synes någon speciallagstiftning
för detta område ej böra komma till stånd under annan
förutsättning än att de rättigheter, hvilka äfventyras genom det slags
embetsfel, hvarå man riktar sin uppmärksamhet, äro alldeles särskilt
dyrbara.

Hvad nu beträffar de embetsfel, hvilka komité» har att egna sin
uppmärksamhet, nämligen de som begås af exekutiva embets- och tjenstemän,
har komitén från nyss angifna synpunkt kommit till den uppfattning,
att särskild lagstiftning om statsansvar för inträffande rättskränkningar
lämpligen kan genomföras endast i fråga om ett visst slag af
dessa förseelser, de som bestå i tillgrepp och förskingring af omhänderhafd
egendom. Öfriga hithörande embetsförseelser torde, enligt hvad
erfarenheten gifver vid handen, endast i mycket sällsynta undantagsfall
medföra skada af så stor omfattning, att ersättning ej kan gäldas af den
felande embetsmannen. Något verkligt behof af lagstiftning kan alltså
här ej sägas föreligga, och en särskild lagstiftning för dessa fall kan desto
mindre förordas, som de materiella och processuella rättsregler, hvilka
dervid skulle kunna ifrågasättas, synts lika egnade att tillämpas på de
flesta förbrytelser af embetsmän. — Annorlunda ställer sig deremot frågan
om statens ansvarighet för egendom, som enligt utsökningslagen omhändertagits
af embets- eller tjenstemän och af dem förskingrats. Att
statsansvaret här påkallas af ett praktiskt behof lärer svårligen kunna
förnekas, om man dels besinnar att förbrytelser af nyssnämnda art ej
sällan förekommit bland de lägre exekutiva tjenstemännen, och dels betänker
det för dylika embetsbrott säregna förhållandet, att de enligt
sakens natur förutsätta ekonomiskt obestånd hos den brottslige, hvadan
den enskildes skadeståndsfordran nästan aldrig kan till sitt fulla belopp och
vanligen endast till en ringa del utgå af brottslingens förmögenhet. Att
införande af statsansvar i dessa fall om någonsin är af nöden, torde ock
vara temligen allmänt erkändt. Särskilt har man vid de tillfällen, då
ämnet varit föremål för Riksdagens behandling, framför andra slag af
embetsförseelser haft i tankarne just de tillgrepp och förskingringar, om
hvilka nu är fråga.

Frågan om statsansvar i nyssnämnda fall synes ock vara af beskaffenhet
att lämpligen kunna lösas genom särskild lagstiftning, oberoende
af ämnets vidare legislativa behandling. De ersättningsanspråk,
som kunna framställas mot staten i följd af exekutiva embets- eller
tjenstemäns förskingringsbrott, skilja sig så till vida från dylika, på andra

embetsförseelser grundade skadeståndsyrkanden, som utredandet af skadans
omfång vid förstnämnda förbrytelser i allmänhet erbjuder långt
mindre svårigheter än eljest. Då nämligen, om man bortser från vissa
sällsynta undantagsfall, hvilka komitén trott sig kunna lemna obeaktade,
skadan städse sammanfaller med den förskingrade egendomens värde,
erfordras i nyssberörda hänseende ej annan utredning än att detta värde
konstateras; och om, såsom vanligtvis är fallet, det förskingrade utgöres
af penningar, kan, så snart utredning vunnits rörande brottets omfång,
ingen som helst tvekan förekomma om ersättningens belopp. Dessa
omständigheter göra det möjligt att här låta pröfningen af det mot
staten riktade anspråket på ersättning för det förskingrade i regel försiggå
under enklare former än det vanliga rättegångssättet erbjuder och att
endast undantantagsvis tillämpa detta.

Den särskilda lagstiftning, som sålunda synes kunna förordas, torde
böra i allmänhet afse de fall, då embets- eller tjensteman, hvilka enligt
1 kap. Utsökningslagen hafva befattning med utsökningsmål, förskingra
enskildes egendom, som de i sådana mål fått om händer. Ehuru
ett praktiskt behof af lagstifning om statsansvar hittills framträdt endast
i afseende å tillgrepp af utmätningsmän, har komitén likväl trott
att, derest lagstiftning om ersättning för hvad sålunda tillgripits anses
böra komma till stånd, konseqvensen fordrar att ersättning af allmänna
medel utgår, äfven då brott af nyssnämnda beskaffenhet föröfvas af
något högre exekutivt organ. Ej heller torde, såsom stundom ifrågasatts,
statens ersättningskyldighet böra inskränkas till de fall, då den
brottslige embetsmannen blifvit tillsatt af statsmyndighet och aflönas af
statsmedel. De kommunens tjensteman, hvilka enligt lag hafva befattning
med utsökningsärenden, äro i denna sin verksamhet statens tjenare.
Vid sådant förhållande och då, såsom af den föregående framställningen följer,
grunden till statens ansvarighet för det förskingrade ej kan anses ligga
deri, att staten genom den brottslige embetsmannens anställande bär
skuld för brottet, synes något rimligt skäl ej föreligga för nyssnämnda
inskränkning. — Slutligen har komitén ansett statsansvaret böra inträda
äfven i åtskilliga fall, der det tillgripna kommit i den brottsliges händer

ej på grund af Utsökningslagens bestämmelser utan enligt vissa andra
författningar. Samma skäl, som kunna anföras till stöd för statens åtagande
af skyldighet att ersätta förskingrade exekutiva medel, tala för
statens ansvarighet för vissa andra slags egendom, som exekutive embetsoch
tjenstemän i kraft af sin tjenst mottaga. Derjemte må erinras, att
vid balans hos en dylik embets- eller tjensteman de medel af olika slag
denne å tjenstens vägnar innehar ofta befinnas sammanblandade på ett
sätt, som omöjliggör ett tillförlitligt särskiljande af desamma-, och att
stadga rätt till ersättning af statsverket för vissa af de medel, som
dervid kunna förekomma, men i afseende å andra sådana medel bibehålla
det nuvarande rättstillståndet, synes redan af sådan anledningmindre
lämpligt.

Med tillämpning af de sålunda antydda grunder har komitén utarbetat
ett lagförslag om rätt till ersättning af allmänna medel för enskilde
tillhörig egendom, som på nyss angifna sätt omhändertagits af exekutive
embets- eller tjenstemän och af desse förskingrats. Härvid har emellertid
komitén ansett sig ej kunna stanna. Skall staten ikläda sig
skyldighet att ersätta hvad sålunda blifvit tillgripet och förskingradt, torde,
såsom äfven de i ämnet hörda myndigheterna så godt som enstämmigt
framhållit, den öfver de exekutiva organen öfvade kontroll böra skärpas,
så att sammanblandning af deras enskilda medel och tjenstemedel,
som af dem innehafvas, må, såvidt ske kan, förebyggas. Denna
skärpta kontroll bör företrädesvis riktas mot utmätningsmännen, enär
desse i främsta rummet omhänderhafva fordringsbevis, som aflemnas i
utmätningsärenden, och penningar, som i dylika ärenden inflyta, och
derjemte uppbära andra allmänna och enskilda medel till betydliga belopp.
För att kontrollen skall blifva tillfredsställande måste den omfatta
såväl de medel utmätningsmannen i sådan egenskap har om händer
som ock öfriga honom anförtrodda medel, äfven dem, hvilka han såsom
uppbördsman mottagit. Komitén har funnit hufvudsakligen följande nya
föreskrifter i detta afseende vara af nöden.

Till förhindrande deraf att, i följd af utmätningssökandes underlåtenhet
att hos utmätningsman lyfta penningar eller återtaga fordrings -

bevis, desamma under längre tid blifva hos utmätningsmannen qvarliggande,
hvarigenom frestelse för utmätningsmannen uppkommer att begagna
sig af medlen och värdehandlingarne, synes kunna stadgas, att,
sedan dylika medel och handlingar en viss tid hållits sökanden tillgängliga
hos utmätningsmannen, desamma böra insättas i länets ränteri
för att der tillhandahållas vederbörande.

Ett liknande missförhållande består deri, att utmätningsärenden
kunna i följd af lemnadt betalningsanstånd uppehållas under obegränsad
tid, hvarigenom dels utmätningsmannen kan frestas att begagna sig af
inlemnade fordringsbevis eller i hans vård befintliga utmätta föremål,
dels ock, om de sålunda balanserade målen uppgå till större mängd,
granskningen af utmätningsmannens dagbok och i allmänhet uppsigten
öfver hans tjensteverksamhet försvåras. Komitén har derför funnit sig
böra föreslå ett stadgande, hvarigenom möjligheten att genom betalningsanstånd
uppehålla ett anhängiggjordt utmätningsmål begränsas.

Förutom dessa till den allmänna lagen hänförliga förslag har
komitén, för ernående af den åsyftade kontrollen, trott sig böra tillstyrka
åtskilliga nya eller förändrade bestämmelser, hvilka falla inom
den administrativa lagstiftningens område.

Då hos utmätningsman begärts handräckning för uttagande af utskylder
eller allmänna afgifter, skall enligt gällande bestämmelser utmätningsmannen,
så vidt fråga är om annat än kronoutskylder eller
hvad i sammanhang med sådana blifvit debiteradt, afgifva redovisning
sist inom tre månader sedan handräckningen begärdes. Enär det
emellertid torde kunna antagas, att största delen af hvad sålunda skall
indrifvas inflyter till utmätningsmannen långt före utgången af nämnda
tid, och det ej kan anses med god ordning öfverensstämmande att,
såsom flerestädes plägar ske, de indrifna medlen derefter qvarligga till
redovisningstidens slut, har komitén ansett, att, med bibehållande af
den gällande bestämmelsen om tiden för sjelfva redovisningen, det
lämpligen kunde stadgas, att derförinnan influtna medel borde åtminstone
en gång i månaden afsändas till den, som begärt handräckningen.

Hvarje föreskrift, som i likhet med de hittills omnämnda afser allenast

ett särskildt slag af de medel, som hora under utmätningsmans förvaltning,
blir dock af ringa värde, derest ej utväg tillika beredes att
kunna på en gång öfverskåda hela den medelförvaltning, som åligger
utmätningsmannen. De flesta balanser hos dylika tjenstemän hafva
sannolikt från början uppstått i följd af lättheten att under längre eller
kortare tid dölja en uppkommen brist i det ena eller andra slaget af
medel genom fyllnad af andra slags medel, för hvilka redovisning icke
samtidigt ifrågakommit. En samtidig öfverblick öfver alla de medel
utmätningsmannen har om händer har komitén trott kunna vinnas
genom stadganden dels om skyldighet för utmätningsman att hålla
kassajournal, deri dag för dag skola införas alla medel, hvilka till utmätningsmannen
inflyta eller af honom utbetalas, samt hvarur för hvarje
månad utdrag skulle insändas till Konungens Befallningshafvande och af
stadsfogde jemväl till Magistrat, och dels om åläggande för Konungens
Befallningshafvande att minst en gång om året låta hos utmätningsman
anställa inventering af samtliga de penningar och värdehandlingar, utmätningsmannen
i kraft af sin tjenst har om händer. Genom denna
anordning synes Konungens Befallningshafvande kunna sättas i stånd
att följa och öfvervaka utmätningsmännens penningeförvaltning.

Till förekommande af det uppenbara missförhållande, som nu antagligen
icke sällan egen rum, att exekutiva embets- och tjenstemän i
eget namn i bankinrättning å upp- och afskrifningsräkning och kanske
stundom till och med på kreditivräkning insätta medel, som de å tjenstens
vägnar mottagit, har komitén funnit nödigt att föreslå ett uttryckligt
förbud mot dylik insättning, med föreskrift tillika att, om sådan embetseller
tjensteman vill i penningeinrättning insätta medel, som må viss tid
hos honom innestå, insättningen skall verkställas å en af honom öppnad
tjensteräkning i Riksbanken eller annan penningeinrättning, för hvilken
Konungen faststält reglemente.

För öfriga af komitén föreslagna nya stadganden skall redogöras
vid motiveringen af de särskilda förslagen.

Förslaget till Lag angående ersättning af allmänna medel i vissa
fall för skada, förorsakad af embets- eller tjensteman, som med utsökningsmål
har befattning.

1 §. De skäl, som ligga till grund för hvad i 1 § föreslagits, äro till
största delen framstälda i det föregående. Det återstår endast att angifva
de grunder, hvilka föranledt komitén att föreslå, att inträdandet
af statens ersättningsskyldighet göres beroende allenast deraf, att ett
tillgrepp konstaterats och icke tillika deraf, att skadestånd ej kan
utgå af den brottsliges tillgångar. I detta afseende anser sig komitén
böra erinra om de väsentliga företräden, den förra af dessa båda
alternativ medför för den, hvars rätt blifvit kränkt genom tillgreppet.
Såsom förut blifvit framhållet, lärer en förbrytelse af nu ifrågavarande
art förutsätta ekonomiskt obestånd hos den brottslige, och det torde
kunna antagas, att, der förbrytaren icke redan är försatt i konkurstillstånd
då brottet upptäckes, konkurs inom kort tid derefter inträffar.
En lagbestämmelse, som läte staten först i andra hand ansvara
för det tillgripna, skulle följaktligen innebära, att den kränkte ej
kunde göra gällande något ersättningsanspråk mot staten förr än dels
allmän domstol genom lagakraftvunnet utslag tillerkänt honom skadestånd
af den brottslige embets- eller tjenstemannen, och dels dennes
konkurs hunnit afslutas; men att en målsegande sålunda skulle nödgas
afvakta utgången af en möjligen vidlyftig och långsam konkursutredning,
synes destomindre böra ifrågasättas, som det från statens synpunkt
torde vara af jemförelsevis ringa vigt, huruvida staten svarar omedelbart
eller endast i andra rummet. Då nämligen ett omedelbart ansvar ej
kan ifrågakomma under annan förutsättning, än att staten berättigas att
af den brottslige återbekomma hvad staten i första hand utbetalt, och
samma förmånsrätt dervid torde böra tillerkännas staten, som enligt
gällande lag tillkommer den, från hvilken tillgreppet egt rum, skulle
den omedelbara ansvarigheten endast så till vida ådraga staten större
risk än den subsidiära, som det kunde tänkas, att målsegandens talan
mot staten väcktes först vid en tid, då brottslingens hufvudsakliga tillgångar
redan tagits i anspråk för gäldande af andra skulder; och denna

fara torde kunna till största delen förebyggas genom stadgande af en
kort fatalietid för anhängiggörande af ersättningsanspråket mot staten.

Ett oeftergifligt vilkor för inträdandet af statens ersättningsskyldighet
är att en förbrytelse af den i 1 § angifna beskaffenhet varder på
ett tillförlitligt sätt konstaterad, och af lätt insedda skäl bör detta i allmänhet
ej fa ske i annan ordning än genom ransakning vid allmän
domstol. Deremot torde, såsom redan blifvit antydt, pröfningen af det
mot staten riktade ersättningsanspråket ingalunda med nödvändighet
böra öfverlemnas åt de allmänna domstolarne. Väl synes frågans egenskap
af verklig rättsfråga göra det mindre lämpligt att hänskjuta densamma
till rent administrativa myndigheter-, men å andra sidan torde
den i de flesta fall egna sig för en enklare och mera summarisk behandling
än det vid underrätterna gällande rättegångssättet medgifver,
ty sedan den brottslige embets- eller tjenstemannen undergått ransakning
och af domstol förklarats skyldig, lärer i allmänhet, åtminstone då
det tillgripna utgöres af penningar, all den faktiska utredning föreligga,
som erfordras för bedömande af det mot staten framstälda anspråket.
Dessa synpunkter leda tanken på Kammarrätten såsom en lämplig första
instans för ifrågavarande ärendens behandling, och nämnda embetsverk
synes äfven så till vida egnadt att taga befattning med dylika frågor,
som dessa till sin beskaffenhet stå temligen nära vissa andra der handlagda
ärenden. Härtill kommer, att då de flesta exekutiva embets- och
tjenstemän tilllika äro Kronans uppbördsmän, och en yppad balans vanligen
sträcker sig till såväl de exekutiva medlen som kronouppbörden,
det på grund af bestämmelserna i 10 Kap. 21 § Rättegångsbalken och
Kon gl. Brefvet den 14 November 1798 oftast torde tillfalla Kammarrätten,
såsom varande första domstol i fråga om uppbördsbalansen, att,
sedan embets- eller tjenstemannen af allmän domstol förklarats skyldig
till tillgrepp och förskingring af exekutiva medel, pröfva äfven frågan
om ansvar för sistnämnda förbrytelse.

På nu angifna skäl har komitén föreslagit, att ansökningar om ersättning,
som afses i I §, skola ställas till Kammarrätten, och att denna
myndighet skall ega att i första hand förordna om ersättningens ut -

2 och 3 §§.

betalande. Det har emellertid ansetts önskvärdt, att Konungens Befallningshafvande
i det län, der förbrytelsen egt rum, sättes i tillfälle att
meddela de upplysningar, som stå till buds, något som framför allt är
af vigt i de fall, der ransakning angående förbrytelsen ej kunnat ega
rum; och med hänsyn härtill har för undvikande af onödig områne
och till beredande af lättnad för sökanden synts lämpligt att ansökningen
ingifves till länsstyrelsen och jemte utlåtande af denna myndighet derifrån
afsändes till Kammarrätten, hvarefter annan procedur i allmänhet
ej torde behöfva förekomma, än att den vid embetsverket anstälde
advokatfiskal i egenskap af Kronans ombudsman höres öfver ansökningen.
Af Förordningen den 12 Juni 1885 torde följa att, om sökanden
vill, i stället för att sjelf eller genom annan inlemna ansökningen till
länsstyrelsen, med allmänna posten insända densamma till nämnda myndighet,
sådant står honom fritt.

Nu angifna summariska förfarande synes i allmänhet lämpa sig för
ifrågavarande ärenden. Det torde kunna antagas, att i de flesta fall den
utredning, som vid ransakning med förbrytaren vunnits eller af Konungens
Befallningshafvande åstadkommits, skulle vara tillfyllest för ersättningsfrågans
bedömande. Fall kunna emellertid tänkas, der det vore olämpligt
att utestänga parterna från möjlighet att under den vanliga rättegångsordningens
former utreda och styrka sina påståenden. I detta
afseende må erinras om de tillfällen, då den förskingrade egendomen
ej består af penningar utan af fordringshandlingar och andra lösören
och således måste värderas. Hvad särskildt angår fordringsbevis, som
i utsökningsmål öfverlemnas till exekutor, inträffar det som bekant ej
sällan, att desamma i verkligheten hafva ett vida ringare värde än det
belopp, hvarpå de lyda, och utredning måste derför ofta komma att
kräfvas om den skada, som förlusten af dylika handlingar verkligen tillskyndat
sökanden, i hvilket hänseende ovilkorligt vitsord ej kan tillerkännas
det yttrande, som af ransakningsdomstolen må hafva meddelats
rörande sökandens skadeståndstalan mot brottslingen. Med tanke
på dessa och åtskilliga andra fall, der oklarhet förekommer angående
någon faktisk omständighet, som bör tagas i betraktande, har komitén

föreslagit, att Kammarrätten skulle ega att hänskjuta frågan till allmän
domstol för att behandlas såsom ett vanligt rättegångsärende.
Skulle åter någon vidare utredning ej befinnas erforderlig, innebär
detta antingen att sökandens anspråk är uppenbart obefogadt — det
kan t. ex. tänkas att ansökningen inkommit efter utgången af den
tid, som stadgats för dess ingifvande, eller att sökanden befinnes
hafva af brottslingen bekommit ersättning — eller ock att anspråkets
rättmätighet framgår af hvad i ärendet förekommit'', och i båda fallen
skulle Kammarrätten egna ärendet slutlig pröfning.

Vare sig emellertid frågan varder af Kammarrätten slutligen afgjord
eller förvisad till allmän domstol, torde möjlighet böra beredas parterna
att i högre instans fullfölja talan mot Kammarrättens utslag; och då
frågan gäller tillämpning af bestämmelser, som falla inom den allmänna
lagens område, synes besvärens pröfning böra ega rum i Högsta Domstolen;
och torde i likformighetens intresse enahanda föreskrifter böra
tillämpas i fråga om dylika besvär som beträffande fullföljd af talan i
balansmål, de viktigaste och oftast förekommande bland de ärenden,
som från Kammarrätten dragas under Högsta Domstolens pröfning.

Såsom framgår af 2 §:s första punkt, jemförd med (j §, skulle i
de fall, då embets- eller tjenstemannen kan ställas under ransakning,
en ansökan om ersättning enligt I § kunna pröfvas och bifallas så
snart en allmän domstol, lägre eller högre, förklarat embets- eller tjenstemannen
saker till tillgrepp och förskingring. Ersättningen skulle således
kunna komma att utgå, fastän laga kraft ej åkommit domstolens
utslag, dock med rätt för Kronan att, i händelse den dömde sedermera
blefve i högre Rätt frikänd, af målseganden återbekomma det
utbetalta beloppet. Till stöd för hvad i detta afseende föreslagits må
i främsta rummet erinras om den vigt ersättningsfrågans skyndsamma
behandling eger för målseganden och om det dröjsmål med ersättningens
utbetalande, hvilket vanligen skulle uppstå, om man fordrade,
att det fällande domstolsutslaget vunnit laga kraft. Då nämligen, så
ofta bristen omfattade äfven uppbördsmedel, frågan om ansvarets bestämmande
komme att af den allmänna domstol, der ransaknin garn

gående förskingringen egt ram, hänskjutas till Kammarrätten för att
pröfvas i sammanhang med frågan om uppbördsbalansen, skulle en
målsegande i de flesta fall hafva att afvakta icke allenast den förra
domstolens utslag utan äfven Kammarrättens, och först sedan tiden för
anförande af besvär mot detta senare utslag tilländagått utan att klagan
förts, skulle ersättning kunna utfås af Kronan. Fullföljdes besvär af
den tilltalade, blefve ersättningsfrågan ytterligare fördröjd, äfven om besvären
alls icke afsåge frikännande från ansvar utan, såsom oftast torde
inträffa, endast mildring af det ådömda straffet. Från de enskildes synpunkt
måste det alltså betraktas såsom synnerligen önskvärdt, att krafvel
på brottets tillförlitliga ådagaläggande ej sträckes derhän, att laga kraft
åkommit det fällande domstolsutslaget, och enligt komiténs tanke kan
ej heller statens intresse anses kräfva uppställande af ett dylikt vilkor
för ersättningsskyldighetens inträdande, om man besinnar huru sällan det
inträffar, att, sedan frågan, huruvida ett förskingringsbrott af ifrågavarande
beskaffenhet föreligger, blifvit i första instans jakande besvarad,
den tilltalade varder i högre Rätt fullständigt frikänd. — Att ersättningsfrågan
kan upptagas omedelbart efter meddelandet af första domstolens
utslag, erbjuder äfven så till vida en fördel, som pröfningen af nämnda
fråga derigenom kan i många fall såväl i Kammarrätten som Flögsta
Domstolen ställas i samband med balansmålets afgörande, något som
ur flera synpunkter måste anses lämpligt.

I de fall, då embets- eller tjenstemannen aflidit eller ej kan anträffas,
och ransakning vid allmän domstol alltså ej kan ega rum, måste den
utredning angående brottets tillvaro och omfattning, som förutsättes för
utbetalande af ersättning ur statskassan, försiggå i sammanhang med
behandlingen af det mot staten riktade anspråket. Då det emellertid
ansetts mindre lämpligt att medgifva de enskilde en obegränsad möjlighet
att i dylika fall vinna pröfning af sina, tilläfventyrs ogrundade men
för den aflidnes eller frånvarandes goda namn och rykte nedsättande
anspråk, har komitén, med hänsyn jemväl till nödvändigheten att vinna
en bestämd utgångspunkt för beräknande af den tid, inom hvilken anspråket
bör anhängiggöras, trott det äfven här böra göras till vilkor

för ersättningsanspråkets pröfning, att det i förväg blifvit offäcielt förklarad^
att en balans verkligen föreligger. Med anledning häraf har
dels i det af komitén utarbetade förslaget till författning angående inventering
hos exekutiva embets- och tjensteman intagits en föreskrift
om skyldighet för Konungens Befallningshafvande att, då utmätningsman
eller magistratsledamot, som förordnats till öfverexekutor, aflidit
eller afvikit, föranstalta om inventering efter honom, och dels i det
föreslagna tillägget till landshöfdingeinstruktionen hemstälts, att det
skulle åligga Konungens Befallningshafvande att, om vid dylik inventering
eller annorledes brist yppats hos exekutiv embets- eller tjensteman,
ofördröjligen låta kungöra det i allmänna tidningarne. Först sedan
sådan kungörelse utfärdats skulle jemlikt nu förevarande § den enskilde
ega att påkalla pröfning af det ersättningsanspråk, han enligt 1 § ansåge
sig ega mot staten.

I fråga om den föreslagna begränsningen af tiden för ersättningsanspråkets
anhängiggörande torde endast behöfva hänvisas till hvad
som vid 1 § blifvit yttradt angående vigten deraf att Kronan må hinna
göra gällande sin rätt mot embets- eller tjenstemannen innan dennes
konkurs hunnit afslutas.

Likasom enligt Utsökningslagen det i vissa fall, då en tvistefråga 4 §.
blifvit af exekutiv myndighet hänvisad till domstol, tillätes den, mot
hvilken det tvistiga anspråket blifvit framstäldt, att genom motpartens
instämmande påkalla anspråkets pröfning, synes provokatorisk talan
böra medgifvas Kronan, då ett ersättningsanspråk blifvit enligt 3 § hänskjutet
till allmän domstol. Förutom de principiella skäl, hvilka här
likasom i de nyss antydda fallen kunna anföras till stöd för ett dylikt
medgifvande, föreligger ett vigtig! praktiskt motiv för det nu föreslagna
stadgandet. Detta har nämligen i likhet med de i 2 § intagna bestämmelserna
om tiden för anspråkets första anhängiggörande till ändamål
att förhindra, att i följd af dröjsmål med anspråkets pröfning Kronans
återgångsfordran hos embets- eller tjenstemannen ej hinner göras gällande
förr än dennes hufvudsakliga tillgångar redan åtgått till betäckande
af annan gäld.

5 §■ Vid 5 § må erinras derom, att under vissa omständigheter skyldighet
att ersätta den förskingrade egendomen kan enligt gällande lag
åligga, utom förbrytaren sjelf eller hans sterbhusdelegare, äfven andra
personer. Sålunda svarar enligt 3 § Utsökningslagen kronofogde eller
stadsfogde, som i sitt ställe satt annan till utmätningsman, för skada
som uppstår genom dennes fel, och i de fall då exekutiva medel skola
omhänderhafvas af en utaf flera personer bestående myndighet, ansvarar
enhvar af dessa för hvad af medlen blifvit förskingradt. Mot hvar och
en, som sålunda står i ansvarighet för det tillgripna, skulle enligt förevarande
bestämmelse staten ega att föra talan om återbekommande af
den utbetalta ersättningen.

7 §. Af skäl, som i det föregående framhållits, bör statens ansvarighet
utsträckas äfven till viss egendom, som enligt andra författningar än
Utsökningslagen omhändertagits af exekutiva embets- eller tjenstemän.
De särskilda slag af egendom, som ansvarigheten synes böra omfatta,
hafva i 7 § sammanförts i fyra grupper.

Den första af dessa omfattar sådan egendom, som embets- eller
tjensteman fått om händer enligt Förordningen angående förändrade
föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder, allmänna
afgifter m. m. den 12 Juli 1878.

De bötesandelar, som bilda den andra gruppen, äro sådana, som
enligt lag eller särskilda stadganden tillfalla åklagaren, målseganden,
häradet eller staden, fattigkassor samt vissa andra allmänna kassor.

I nästföljande stycke afses egendom, som blifvit nedsatt enligt 26
Kapitlet 1 § Rättegångsbalken till säkerhet för kostnad och skada vid
vad från underrätt; enligt 30 Kapitlet 5 och 18 §§ Rättegångsbalken
samt vissa särskilda författningar då någon, som i tvistemål tappat i hofrätt,
vill söka Konungen, samt enligt Förordningen den 10 Juli 1815
då en på fri fot varande person vill hos Konungen söka ändring i något
af öfverrätt efter anslag meddeladt utslag i brottmål.

Hvad slutligen angår de i fjerde stycket omförmälda enskilda medel,
hvilka kronofogde eljest har att uppbära under redovisningsskyldighet,
må här omnämnas:

a) bland medel, som böra i fögderiets specialräkning upptagas: landstingsmedel,
riddarhusmedel, presterskapets löneregleringsfonds medel,
biskopslöneregleringsfondens medel, bidrag till skjutsentreprenaderna,
bidrag till döfstummeundervisningen, vägskatt samt afgifter till vissa
försäkringsinrättningar-, och

b) bland medel, som ej redovisas i specialräkningen: debetsedelslösen,
tingshusbyggnads- eller andra häradsmedel samt brandstodsmedel
från sockenbolag.

Den i §:s sista stycke föreslagna undantagsbestämmelse har sin grund
deri, att i fråga om sådana i paragrafen omnämnda medel, som tillkomma
staden, kontrollen öfver stadsfogdens eller magistratsledamotens
förvaltning utöfvas af stadens egna myndigheter.

Förslaget till Lag angående ändrad lydelse af 17 Kap. 11 § Handelsbalken.

Då 17 Kap. 11 § Handelsbalken medgifver förmånsrätt för fordringar
hos Kronans embets- och tjenstemän för egendom, som desse i och för
embetet eller tjensten mottagit, synes skäl icke föreligga att vägra staten
för sin återgångsfordran hos embets- eller tjenstemannen samma rätt, som
sålunda tillkommer den enskilde. Med hänsyn till det sätt, hvarpå vissa
likartade förmånsrättsfrågor i lagskipningen besvarats, kan det emellertid
knappast antagas, att dylik förmånsrätt skulle utan uttryckligt stadgande
tillerkännas Kronan, och det föreslagna tillägget till ifrågavarande lagrum
torde alltså vara af nöden.

Förslaget till Lag angående ändrad lydelse af 85, 86, 143 och
164 §§ Utsökningslagen.

Såsom förut blifvit anmärkt har komitén funnit en föreskrift nödig °- 86§§•

till begränsning af det betalningsanstånd i ett anhänggjordt utmätningsärende,
som enligt nu gällande bestämmelser kan af sökanden lemnas
på obestämd tid eller »tills vidare», och hvilket kunnat utsträckas till
flera år, ja, efter hvad som uppgifvits, till mer än tio år, derunder målet

fortfarande måst i dagboken balanseras. Af exekutionsväsendets egen
natur synes dock böra följa, att, om utmätning för en fordran blifvit
begärd, ärendet skyndsamt behandlas och afslutas. Rättigheten för borgenären
att uppehålla sökt verkställighet bör äfven med så mycket mera
skäl inskränkas till en kort tid, som genom ågången utmätning förmånsrätt
vunnits i det utmätta godset och denna förmånsrätt icke bör till
förfång för andra borgenärer lemnas allt för länge hvilande.

Komitén har ansett sex månader vara den längsta tid, hvarunder
sökanden skäligen må kunna genom meddeladt anstånd — detta må
nu lemnas på en gång eller i flera efter hvarandra omedelbart följande
eller genom någon utmätningsmannens åtgärd skilda omgångar — uppehålla
utmätningsärendets fortgång. Önskar borgenären medgifva längre
anstånd, hvilket naturligtvis icke kan vara honom förment, måste han
efter utgången af de sex månaderna hos utmätningsmannen återtaga
de inlemnade handlingarne och betala den upplupna kostnaden, med
rätt att, när han ville, förnya sin begäran om utmätning. Den förra
ansökningen skulle deremot apses förfallen och den deraf föranledda
utmätningen gå åter.

Det erforderliga nya stadgandet har komitén funnit lämpligen kunna
införas i slutet af det kapitel i Utsökningslagen, som handlar om utmätning
och förfarandet dervid; och har komitén, till undvikande af
större rubbning i paragrafernas nummerföljd i lagen, föreslagit att de
nuvarande 85 och 86 §§, Indika båda hafva till föremål utmätningsmans
skyldighet att vid utmätning af fast egendom fullgöra viss anmälan,
måtte sammanslås till en paragraf under nummer 85 och det af komitén
ifrågasatta stadgandet införas såsom 86 §.

143 §. I det kapitel af Utsökningslagen, som handlar om redovisning af
medel, som till följd af utmätning influtit, har komitén till 143 § fogat
den bestämmelse om utmätningsmans skyldighet att efter viss tid till
länets ränteri insända influtna penningar äfvensom fordringsbevis, hvilken,
efter hvad komitén redan framhållit, ansetts ur kontrollsynpunkt nödig.

På samma gång ett dylikt insändande till ränteriet skulle tjena till
bevarande af borgenärens rätt, komme det visserligen att för borge -

nären medföra ökadt besvär för erhållande af redovisning i utmätningsärendet.
Då likväl, enligt komiténs förslag till ändring af 18 § i kungörelsen
om kronofogdes och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål m. m.
den 12 juli 1878, det skulle åligga utmätningsman att i alla de fall, der -borgenärens adress är för honom känd, skriftligen underrätta borgenär,
som icke begärt influtna medels öfversändande till honom med posten,
derom att medel influtit eller att fordringsbevis är att hos utmätningsmannen
återtaga, torde med skäl kunna förväntas att borgenär högst
sällan skall underlåta att under den tid af åtta veckor, hvarunder penningarne
eller fordringshandlingen skola honom hos utmätningsmannen
tillhandahållas, uttaga dessa och derigenom undgå olägenheten af lyftning
på ränteriet.

Denna tid af åtta veckor efter det penningar eller fordringsbevis
blifvit för lyftning eller återtagning tillgängliga, hvarunder desamma
skulle hos utmätningsmannen hållas sökanden till hända, kan väl synas
något lång men har af komitén funnits erforderlig för att i landsdelar
med långsam postgång och svåra kommunikationer, såsom i Norrland,
bereda borgenär lägligt tillfälle att efter emottågande af underrättelse
om den influtna liqviden eller om skyldigheten för honom att
återtaga fordringsbevis kunna vidtaga för ändamålet nödiga åtgärder.
Det har icke heller synts komitén vara af särskild vigt, om tidsbestämmelsen
göres något kortare eller längre, allenast penningarne eller fordringsbevisen
icke hos utmätningsmannen qvarligga öfver tvenne qvartalsredogörelser
för dagboken. Den näst föregående redogörelsen plägar
nemligen alltid läggas till grund för granskningen af den närmast derpå
följande qvartalsredogörelsen; och en öfverblick af fogdens åtgärder uti
ifrågavarande hänseende bör sålunda vid hvarje qvartalsgranskning lätteligen
kunna vinnas.

Dagen för insändandet till ränteriet skulle alltid blifva den I i den
månad, som följde näst efter den, i hvilken de åtta veckorna utlupit.
Föreskriften att insändandet skall ske »ofördröjligen» vid månadens ingång
innebär, att endast laga förfall, såsom sjukdom, tjensteresa eller
olycksfall, kunna tjena till ursäkt för fördröjdt insändande. Någon in -

skränkning af den i I 10 § Utsökningslagen stadgade tid, inom hvilken,
efter det utmätt lösegendom blifvit såld eller penningar annorledes
influtit, medlen skola hållas sökanden till hända, har härigenom icke skett.

164 §. Då vid utmätningsförrättning befunnits, att utmätningsbara tillgångar
saknas, eller utmätning af annan orsak ej kunnat ske eller ock verkstäld
utmätning förfallit, åligger det enligt 164 § Utsökningslagen sökanden
att betala den i utsökningsmålet upplupna kostnaden. I ändamål att
befrämja återställandet af aflemnade fordringsbevis har komitén, med
hänsyn jemväl till obilligheten deraf att utmätningsmannen för utbekommande
af dylik kostnad skall nödgas frånvända sig till allmän domstol,
föreslagit samma rätt till omedelbart uttagande hos sökanden af ifrågavarande
kostnad, som redan nu finnes medgifven för utskylder, vissa
afgifter, expeditionslösen m. m., sökanden öppet lemnadt att öfver
utmätningen sig besvära.

Förslaget till Kungörelse angående ändrad lydelse af vissa paragrafer
i Kungörelsen om kronofogdes och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål
samt angående hvad vid Utsökningslagens tillämpning i
vissa andra fall skall iakttagas den 12 Juli 1878.

Förutom de af komitén föreslagna tillägg till 1 §, 2 §:s 7 punkt
och 16 § af ofvannämnda kungörelse, hvilka äro föranledda af de ifrågasatta
ändringarne i Utsökningslagen och icke torde erfordra vidare motivering,
har komitén funnit några ordningsföreskrifter önskvärda, hvilka
upptagits i 18 § af ifrågavarande författningsförslag.

Har borgenär skriftligen begärt, att medel, som skola honom tillhandahållas,
måtte under uppgifven adress med posten öfversändas, bör
sådant afsändande ega rum ofördröjligen efter det medlen blifvit för
lyftning tillgängliga. Det nuvarande stadgandet lärer dock af en och
annan fogde så uppfattas, att afsändande! icke behöfver ske förr än efter
utgången af den tid, hvilken i 139—142 §§ Utsökningslagen är stadgad
såsom längsta tid för redovisningens fullgörande, en uppfattning som

tydligen saknar giltig grund och genom inskjutandet i 18 §:s första
stycke af ordet »ofördröjligen» torde kunna förebyggas.

Vid medlens öfversändande med posten torde annat försändelsesätt
ej kunna af borgenär påyrkas än s. k. sluten assurans, enär fogden
icke lärer kunna anses pligtig att sjelf eller genom af honom betrodd
person inställa sig å postanstalten för jemförande af förteckning å
medlen med försändelsens innehåll och för erhållande af postexpedientens
intyg om beloppet. Då borgenären sjelf begärt medlens afsändande
med posten, måste han vara underkastad den risk, som enligt
postförfattningarne kan följa deraf att intyg, hvarom nyss är nämndt,
icke anskaffats; men att, såsom af exekutive tjensteman blifvit ifrågasatt,
medgifva medels afsändande från fogde under sluten assurans, äfven om
borgenär icke skriftligen derom framstält begäran, har komitén funnit
betänkligt såsom icke fullt betryggande, liksom ock komitén ansett den
jemväl föreslagna utvägen att genom andra myndigheters försorg till
borgenär mot qvitto öfverlemna medel komma att medföra alltför dryga
besvär för myndigheterna äfvensom ofta nog stor kostnad för borgenären.
I de fall, då borgenär icke skriftligen begärt medlens öfversändande,
synes komitén annat förfaringssätt till befordrande af medlens lyftning
eller fordringsbevisets återtagande icke böra föreskri fvas än att fogde
ålägges att, då borgenärs adress är för fogden känd, tillsända borgenären
med posten ett meddelande om att penningar för hans fordran
influtit eller att fordringsbevis bör af honom återtagas samt dervid tilllika
uppgifva den tid, inom hvilken medlen eller fordringsbeviset hållas
borgenären hos fogden tillhanda.

Derest på allmän bekostnad blanketter till dylika meddelanden tillhandahållas
fogdarne och dem medgifves att för postafgifterna vinna
ersättning af allmänna medel, synas några betänkligheter icke med fog
kunna framställas mot en dylik föreskrift, hvilken icke kan sägas i någon
synnerlig grad öka fogdarnes besvär.

I de aldra flesta fall, der utmätning begäres^ lärer fogden lätt nog
kunna vinna kännedom om sökandens postadress, hvilken enligt det af

komitén föreslagna tillägg till 2 §:s 3 punkt bör till framtida efterrättelse
antecknas i dagboken.

Slutligen har komitén för att tydliggöra att i dagboken bör antecknas
endast sådan nedsättning af penningar till fullgörande af Hofrätts
dom, som eger rum i ett hos fogden anhängigt utsökningsmål,
föreslagit att i JO § inskjuta orden »enligt hvad i 39 § Utsökningslagen
sägs». I den föreslagna kassajournalen skulle åter antecknas
såväl nu berörda nedsättning som all annan deposition, som af kronofogden
å tjenstens vägnar mottages.

De af komitén föreslagna ändringar i Utsökningslagen äfvensom i
nu ifrågavarande kungörelse nödvändiggöra vissa jemkningar i det för
dagboken i utsökningsmål faststälda formulär, hvadan komitén uppgjort
och bilagt förslag till nytt sådant formulär.

Förslaget till Kungörelse angående ändrad lydelse af 9 § i
Förordningen angående förändrade Föreskrifter om utmätning för
krono- eller kommunalutskylder, allmänna afgifter m. m. den 12
Juli 1878.

Det skäl, som ligger till grund för den föreslagna ändringen i
denna författning, har redan anförts. Här må endast framhållas, att om,
såsom komitén tänkt sig, de månatliga penningeremisserna ej komme
att åtföljas af någon specificerad redogörelse för de särskilda belopp,
som under månaden influtit, utan endast en uppgift på den öfversända
summan, den ifrågasatta föreskriften ej synes kunna vålla vederbörande
uppbördsmän något synnerligt besvär.

Förslaget till Kungörelse angående ändrad lydelse af § 25 i
Instruktionen för landshöfdingarne i rikets län samt de vid länsstyrelserna
anstälde tjensteman den 10 November 1855.

Till grund för det under mom. 2 föreslagna tillägget till Landshöfdingeinstruktionens
25 § ligger den uppfattningen, att då en exekutiv
embets- eller tjensteman, som begått tillgrepp och förskingring, aflidit eller

rymt och ransakning angående brottet alltså ej kan ega rum vid allmän
domstol, allmänheten bör annorledes erhålla tillförlitlig underrättelse om
att ett dylikt brott föreligger, och vederbörande målsegande sålunda sättas
i tillfälle att göra gällande den rätt emot Kronan, som enligt komiténs
förslag skulle tillkomma dem. Genom att, såsom komitén föreslagit, göra
brottets kungörande af länsstyrelsen till vilkor för pröfningen af det
mot staten riktade ersättningsanspråket, förebyggas jemväl, såsom förut
anmärkts, förhastade och ogrundade ansökningar om ersättning och
vinnes en utgångspunkt för beräknande af den tid, inom hvilken anspråket
mot Kronan bör anhängiggöras.

Har förskingringsbrottet föröfvats af en embets- eller tjensteman,
som enligt lag har att ensam omhänderhafva exekutiva medel (utmätningsman
eller magistratsledamot, som förordnats till öfverexekutor),
erhåller Konungens Befallningshafvande kännedom om brottet genom
den inventering, som enligt komiténs nästföljande forfattningsförslag
skulle ega rum, då sådan tjensteman dör eller afviker. Hos embetseller
tjensteman, hvars befattning ej berättigar honom att annorledes
än i förening med annan uppbära och förvalta Kronans eller enskildes
medel, kan någon inventering i detta ords egentliga bemärkelse ej påbjudas,
men Konungens Befallningshafvande eger i allt fall såsom polismyndighet
att, då misstankar om förskingringsbrott yppas, företaga den
undersökning, som kan vara af nöden för att bedöma, huruvida kungörelse
enligt det nu föreslagna stadgandet bör ega rum.

Beslutet om kungörelsen bör enligt komiténs tanke expedieras från
landskansliet, der äfven den behandling Konungens Befallningshafvande
enligt komiténs förslag skulle hafva att egna sjelfva ersättningsfrågan,
.skulle ega rum. Uttryckligt stadgande härom har komitén, med hänsyn
till § 45 i Landshöfdingeinstruktionen, ansett ej vara af nöden.

Hvad förevarande § innehåller om skyldighet för Konungens Befallningshafvande
att vid balans hos uppbördsmän meddela utslag rörande
balansen har blifvit upphäfdt genom Kungörelsen den 14 November
1879, hvilken författning i stället ålägger Konungens Befallningshafvande
att till Kammarrätten afgifva utlåtande angående balansens belopp. Vid

sådant förhållande har komitén funnit sig nödsakad att vid paragrafens
omredigering taga hänsyn äfven till nyssnämnda föreskrift och föreslå
dess intagande i paragrafens text.

Förslaget till Kungörelse angående inventering i vissa fall hos
embets- eller tjensteman, som med utsökningsmål hafva befattning.

De i § i omförmälda inventeringar, hvilka enligt förslaget borde
förrättas hos alla utmätningsmän med stadigvarande anställning, skulle ej
afse annat än den medelförvaltning, som tillkomme utmätningsmannen,
men komme att omfatta alla de medel utmätningsmannen fått om händer,
vare sig de tillkomme enskilde eller Kronan. Ett påbud om dylika
inventeringar måste enligt komiténs tanke betraktas såsom ett synnerligt
verksamt medel till förebyggande af förskingringsbrott från utmätningsmännens
sida och skulle sätta de öfverordnade myndigheterna i tillfälle
att jemväl i öfrigt förvissa sig om, huru utmätningsmännen ombesörjde
sina åligganden. Komitén har emellertid funnit dessa inventeringar böra
äfven hos de utmätningsmän, hvilka enligt Utsökningslagen ej stå under
länsstyrelsens uppsigt, förrättas af Konungens Befallningshafvande, såsom
Kronans ombud i länet, eller den han i sitt ställe förordnar.

Uttrycklig föreskrift om årlig inventering hos den, som af Konungens
Befallningshafvande förordnats att inom visst område på eget ansvar
vara utmätningsman i kronofogdes ställe, har komitén funnit icke
vara af behofvet påkallad, då sådan utmätningsmans dagbok lemnar upplysning
om de medel, för hvilkas förskingring Kronan kan komma att
stanna i ersättningsansvar, och Konungens Befallningshafvande är oförhindrad
att, om dagboken dertill gifver anledning, när som helst affordra
utmätningsmannen redovisning och återkalla det honom gifna
förordnandet.

Det i § 2 föreslagna stadgande sammanhänger på det närmaste
med 2 § af komiténs hufvudförslag samt det ifrågasatta tillägget till
Landshöfdingeinstruktionen.

Förslaget till Kungörelse angående ändrad lydelse af § 17 i
Instruktionen för kronofogdarne den 10 November 1855.

Deri diariiföring, som enligt kronofogdeinstruktionens 17 § åligger
kronofogdarne, har komitén sökt närmare- bestämma genom de i 1
mom. meddelade föreskrifter. Stadgandets affattning gifver vid handen,
att komitén funnit det böra bero på kronofogden huruvida, utom dagboken
i utsökningsmål, endast ett diarium bör föras eller flere sådana,
hvart och ett omfattande vissa slags mål, uppläggas.

Såsom förut blifvit nämndt har komitén ansett nödigt, att en
kassajournal af kronofogden föres öfver influtna medel af hvad slag
de vara må samt öfver alla af fogden verkstälda utbetalningar. Med
tanke på den vidlyftiga förvaltning af olika slags medel, som åligger
en kronofogde, torde man icke längre kunna eftergifva den fordran,
att en förteckning öfver in- och utgående medel af fogden föres. Denna
ytterst enkla förteckning, hvilken, om så önskas, kan föras så, att endast
diariinumren och beloppet för dagen antecknas, är oumbärlig, såvida
kronofogden sjelf äfvensom vederbörande förman skall utan att genomgå
och granska en mängd af de till kronofogdekontoret hörande akter
och redogörelser kunna allenast genom en summering af månadens
uppbörd och utgifter kontrollera kassans ställning. Vid inventering
komme kassajournalen att tjena till ledning för den granskning, som
då bör företagas af anteckningar i diarier, längder, akter och särskilda,
af kronofogden förda räkenskaper. Genom de summariska utdrag af
kassajournalen, som enligt förslaget skulle för hvarje månad insändas
till Konungens Befallningshafvande, sattes denna myndighet i tillfälle
att kontrollera, att sådan journal af fogden behörigen fördes och för
månaden afslutades, och kunde efter anstäld jemförelse med andra för
Konungens Befallningshafvande tillgängliga handlingar understundom
jemväl af densamma hemtas ledning för bedömande af lämpligaste tiden
för anställande af inventering hos fogden.

Af komitén utarbetade förslag till kassajournal och summariskt
utdrag följa här nedan. Derest, såsom komitén anser billigt, blanketter
till såväl kassajournalen som det summariska utdraget på allmän be u -

kostnad tillhandahölles kronofogdarne, skulle desse tvifvelsutan, sedan
de hunnit vänja sig vid förandet af journalen och derför nödiga minnesanteckningar,
sjelfve finna denna enkla räkenskap icke kunna undvaras
för vinnande af reda och öfversigt i den penningeförvaltning dem åligger
äfvensom för undvikande af tjenstemedels sammanblandning med kronofogdens
egna medel.

De smärre ändringar komitén för öfrigt föreslagit i förevarande
författning innehålla ej annat än hvad god ordning måste anses kräfva
och noggranne tjenstemän redan iakttaga.

Förslaget till Kungörelse angående ändrad lydelse af 4 § i
Förordningen angående stadsfogdes tillsättning och om vilkoren för
erhållande af sådan befattning den 12 Juli 1878.

Någon bestämmelse om inventering då stadsfogde till- eller afträder
tjensten finnes för närvarande icke, ehuru sådan inventering sannolikt
vanligen brukar förekomma. Om emellertid Kronan skulle ikläda sig
skyldighet att ersätta hvad stadsfogde kan komma att af enskildes medel
förskingra, synes en dylik bestämmelse ej kunna undvaras. Da stadsfogde
i flere städer omhänderhar äfven staden tillhöriga medel, för
hvilka Magistraten står i ansvar, och inventeringen uppenbarligen måste
omfatta alla slags till tjensten hörande medel, har komitén funnit inventeringen
böra i andra städer än Stockholm förrättas af Magistraten eller
någon dess ledamot.

Förslaget till Kungörelse angående skyldighet för stadsfogde
att hålla kassajournal.

De skäl, som anförts till stöd för det föreslagna stadgandet om
skyldighet för kronofogdarne att hålla kassajournal och för hvarje månad
afgifva utdrag deraf, tala jemväl för en dylik föreskrift vidkommande
stadsfogdarne. Då likväl desses medelförvaltning till omfattning och
beskaffenhet i hög grad vexlar för olika städer, har komitén ansett

något gemensamt formulär för stadsfogdes kassajournal ej böra stadgas
utan hemstält, att sådant formulär må fastställas i Stockholm af Öfverståthållareembetet
och i öfriga städer af Magistraten, dervid det för
kronofogdes kassajournal föreskrifna formulär kan tagas till ledning.
Utdraget af kassajournalen har komitén ansett böra i andra städer än
Stockholm insändas såväl till Magistraten som Konungens Befallningshafvande,
enär båda dessa myndigheter synas böra ega kännedom om
fogdens penningeförvaltning, Magistraten för att kunna kontrollera handhafvandet
af stadens egna medel och Konungens Befallningshafvande
för att bedöma lämpliga tidpunkten för anställande af den årliga inventering
hos stadsfogden, hvarom det åligger Konungens Befallningshafvande
att förordna.

Förslaget till Kungörelse angående förbud för embets- och
tjensteman, som med utsökningsmål hafva befattning, att i eget namn
i bankinrättning insätta tjensteande!

Grunderna för den föreslagna förbudsbestämmelsen torde ligga i
öppen dag. Att en tjensteman i eget namn i penningeinrättning insätter
tjenstemedel, måste leda till en i och för sig betänklig sammanblandning
af dessa medel med tjenstemannens egna tillgångar och särskildt i händelse
af hans konkurs omöjliggöra tjenstemedlens afskiljande från konkursboet.
Deremot har komitén ur flera synpunkter och särskildt med
hänsyn till möjligheten deraf, att medel, som förvaras hos en tjensteman,
genom olyckshändelse eller eljest utan tjenstemannens skuld gå förlorade,
funnit det önskvärdt, att sådana Kronan eller enskilde tillhöriga medel,
som ej genast eller vid anfordran skola utbetalas utan under viss i lag
bestämd tid må hos tjenstemannen innestå, varda, med bibehållande af
sin egenskap af tjenstemedel, insatta i någon offentlig bankinrättning,
hvars soliditet ej kan dragas i tvifvelsmål. På denna uppfattning hvilar
det föreslagna stadgandet angående tjensteräkning. Någon föreskrift
om skyldighet för tjenstemannen att å tjensteräkning insätta medel af
ett eller annat slag har komitén ansett ej kunna genomföras^ men då

den å sådan räkning utfallande ränta komme att tillfalla den, som hölle
räkningen, har komitén förestält sig, att de fleste embets- och tjensteman,
om hvilka nu är fråga, skulle med hänsyn härtill finna sig föranlåtna
att beträffande medel, som under viss ej alltför kort tid skulle hos
dem qvarligga, anlita den medgifna utvägen.

FÖRSLAG

TILL

FORMULÄR

FÖR

DAGBOK I UTSÖKNINGSMÅL

SAMT

KRONOFOGDES KASSAJOURNAL OCH SUMMARISKT

UTDRAG DERAF.

Dagbok i utsökningsmål hos krono -

1	2	3	4	5		6		7		8
s a* w	Dag, dl målet till förrätt-nings-	Myndighets be-slut eller annan handling, på grund hvaraf verkställighet sökes.	Den sökande.	Den, mot hvil-ken verkställig-	Verkställighetens art; fordrings-beloppet i kapital,	Länsman eller annan man, till hvilken verkställig-	Förrättnings- kostnaden. o- er n < 5* S x
2	mannen inkom-		het sökes.	ränta och kostnads-ersättning.	heten öfver-lemnas, och	Belopp.	5‘ 3 crq o P-
	mit.						dagen derför.			rf rt O;
		Balans från föregående år:
52	''% 97	öfverexekutors	Sven Olsson i	Vilhelm Larsson	Kapital...	200	—		22	_
	i länet utslag	Ellinge.	i Tuna.	Ränta ...	70	—
		d. 38/7 1897.			Expenser	10	60
						280	60
61	27» 97	Öfverexekutors	J. A. Wallin i	Anders Nilsson	Kapital...	730	—
	i Halmstad ut-	Hamra.	i Ytter vik.	Ränta ...	32	35		25	75
		slag d. »/* 97.				762	35
92	28/„ 97	Halmstads hä-	Handlanden W.	Lars Björkegren	Kapital...	1,400	—	3n/i i ■ Läns-
	radsrätts ut-	Dahl i Falken-	i St. Malm.	Ränta ..	35	—	man Borg.
		slag d. 3% 97.	berg.		Expenser	10	60	2	—
						1,445	60
		Inkomna under året:
1	''*/, 98	Öfverexekutors	Frans Andersson	Sven Nilsson i	Kapital ..	60	—	13/,. Läns-
		i länet utslag	i Stockholm.	N:r 1 Allered.	Ränta ...	3	20	man Mörk.
		d. ''•/„ 97.			Expenser	13	25
						76	45
2	22/,	Öfverexekutors	Handlanden A.	Nils Nilsson i	Kapital...	50	—
	i Halmstad ut-	Blix, adr. Var-	N:r 1 Eke-	Ränta ...	—	—
		slag d.	berg.	tånga.	Expenser	8	75		7	50
						68	75
3	22/ /l	Halmstads hä-	Töns Nilsson å	Bengt Tansson i	Kapital...	100	—
		radsrätts ut-	N:r 1 Årstad,	N:r 3 Årstad.	Ränta . .	—	—
		slag d.	adr. Kinnared.		Expenser	8	75		10	50
4	23/ / 2	Göta Hofrätts	Kammarherren	Inspektören L.	Kapital..	1,000
	dom d. 4/12 97.	Cronehjort,	Fridolf.	Expenser	50	—		10	50
			Klöfdala.			1,050	—

fogden i Halmstads fögderi för år 1898.

Förrättningsmannens åtgärder, hinder för verkställigheten,
medel, som influtit, samt af annan rättegande framstäldt
betalnings- eller förmånsrätts-anspråk.

Afförda belopp

Vid årets slut balanserade
belopp

utbetalda

till

fordrings egare.

i följd af
hinder för
verkställighet
eller
af annan
anl

ej influtna.

i länets
ränteri
nedsatta.

mnestående

hos förrättningsmannen.

1897 den 18/9 utmättes ''/,6 mtl Tuna. >V » 3/n auktion å fastigheten. » » ,5/„ köpeskillingsliqvid och fördelning, dervid fordringsbeloppet sökanden tillädes. 1898 den ,4/, då sökanden ej lyftat medlen, insändes, jemliktl37 § U.-L., desamma till Öfverexekutor i länet		280 60
1897 den 4/10 verkstäldes utmätning af lösegendom. » » 8/io lemnade sökanden anstånd på två månader. » » 22/12 försåldes egendomen å auktion. 1898 » 3/i erhöll sökanden liqvid..........................	762	35
1897 den 2/,2 verkstäldes utmätning af lösegendom. 1898 » 20/, försåldes egendomen. » » 2e/1 inkom liqvid. » » 26/, afsändes, enligt sökandens skriftliga be-gäran, medlen till honom under assurans .................	1,445	60
23/j inkom fordringsbeloppet, som af gäldenären vid under-rättelsen om utmätningsansökningen godvilligt erlagts. V4 inlevererades beloppet till länets ränteri ................. 4/4 ankom nedsättningsbeviset.							76	45
2*/i då utmätning skulle förrättas, aflemnade gäldenären enligt 39 § U.-L. borgen, som omhändertogs af sökan-den, dervid fordringshandlingarne tillika återstäldes ...			58	75
27/i då utmätning skulle ske, har gäldenären, som mot utslaget vädjat, stält pant, som förvaras hos under-tecknad (eller hos N. N.). ,0/n inlemnades Göta Hofrätts dom af 9/llt innefattande fastställelse af häradsrättens utslag. 20/i2 utmättes panten...........................^..................					108	75
°/3 har gäldenären, då utmätning hos honom skulle verk-ställas, styrkt, att penningar till fullgörande af Ilof-rättens dom blifvit hos Konungens Befallningshafvande nedsatta ......................................................... ..			1,050	_

Målets N:r.

12 3

Dag, då
målet till
förrättningsmannen

inkommit.

Myndighets beslut
eller annan
handling, på
grund hvaraf
verkställighet
sökes.

Länsman elle
Verkställighetens annan man,

Den, mot hvil- art; fordrings- till hvilken

Den sökande, ken verkställig- beloppet i kapital, verkställighet
sökes. ränta och kostnads* heten öfverersättning.
lemnas, och
dagen derför.

6	22	Öfverexekutors	A. Nilsson t Var-	J. Persson å Mar- Kapital .	200	—
		i länet utslag	berg.	eretebere.	Ränta ...	—	—
		A 15/ a. /a.			Expenser	8	75
6		Öfverexekutors	Densamme.	Nils Persson å	Kapital..	75	_
		i länet utslag		N:r 7 Qvibille.	Expenser	8	5
		d. >»/,.				83	75
7	25/ 14	Öfverexekutors	Rådmannen A.	Per Persson i	Qvarstad
	i länet utslag	Lundström,	N:r 9 Heberg.
		d. "/,.	Halmstad.
8	27„	Öfverexekutors	O. Persson i	S. Nilsson i Röd. Kapital...	191	25
	i länet utslag	Kärr, adr. Malmsjö.			8	75
		d. 19/lä 97.			200
9	27.	Öfverexekutors	B. Svensson i	Densamme.	Kapital..	100
	i länet utslag	Berg, adr.		Ränta ...	11
		d. »•/„ 97.	Sandhem.		Expenser	8	75
						120	—
10	■7.	Öfverexekutors	Inspektören J.	Mejeristen A. Kapital .	75	—
		i länet utslag	Bergström.	Lindström.	Ränta ..	—	—
		d. 20/,-			Expenser	8	50
						83	50

Förrättnings*

kostnaden.

Belopp.

4 50

6 50

7 20

hvarmed fördelning
skett.

Affärda belopp

Förrättningsmannens åtgärder, hinder för verkställigheten,
medel, som influtit, samt af annan rättegande framstäldt
betalnings- eller förmånsrätts-anspråk.

utbetalda

till

fordrings egare.

i följd af
hinder för
verkställighet
eller
af annan
anledn

Vid årets slut balanserade
belopp

influtna.

i länets
ränteri
nedsatta.

innestående

hos förrättningsmannen.

™/3 utmättes lös egendom.

,9/4 företeddes bevis, att besvär mot utslaget blifvit anförda.

22,4 bär sökanden mot borgen lyftat den utmätta egen domen.

............................................................. 208 75

**/s utmättes lös egendom. 13 4 försåldes egendomen å auktion, då köpeskillingen kontant erlades. , l4/4 underrättades sökanden att liqvid influtit och att, derest medlen ej lyftas före den ''/,, de komma att insändas till ränteriet. Vt inlevererades, efter afdrag af förrättningskostnaden, köpeskillingen till länets ränteri. V, ankom nedsättningsbeviset. 10/7 lemnades nedsättningsbeviset åt sökanden...	83	75
so/4 utslaget verkstäldt och handlingarne återstälda.
29/4 utmättes för denna och den under nästa n:r anteck-nade fordran lös egendom. V» anmäldes af sjökaptenen A. Stjerna anspråk enligt 118 § U.-L. F 1,/5 försåldes egendomen å auktion, dervid köpeskillingen erlades. 8/e fördelningssammanträde, hvarvid, då öfverenskommelse ej kunde träffas, förslag angående köpeskillingens för-delning afgafs. 2% utbetalades medlen, hvarjemte, enär vidare tillgång saknades, fordringshandlingarna återstäldes...............	40		100
Se anteckningarna under nästföregående N:r .............	24		90
so/4 verkstäldes utmätning af lös egendom. so/4 lemnade sökanden fyra månaders anstånd med vidare exekutiv åtgärd. 8Va utsattes auktion till den 1Ä/n. 7« lemnades anstånd under ytterligare tre månader. V11 förföll ansökningen och upphäfdes utmätningen. ö/11 utmättes kostnaden och återstäldes fordringsbeviset. 20/11 försåldes det utmätta och lemnades sökanden redo-visning......................................................			83	50

Målets N:r.

Dag, då
målet till
förrättningsmannen

inkommit.

Myndighets be
slut eller annan
handling, på
grund hvaraf
verkställighet
sökes.

Den sökande.

Den, mot hvilken
verkställighet
sökes.

Verkställighetens
art; fordringsbeloppet
i kapital,
ränta och kostnadsersättning.

Länsman eller
annan man,
till hvilken
verkställigheten
öfverlemnas,
och
dagen derför.

oks häradsrätts Per Nilsson i

utslag d.
97.

/ta

Åker, adr.
Skillingaryd.

Sven Jönsson i AfhysHede.
ning.

Expenser

50 —

öks häradsrätts
utslag d. l8/t2
97.

Öfverexekutors
i länet utslag
d. ''*/. 98.

Kandi. A. Ström,
Vernamo.

Per Nilsson i Anders Månsson
Hälle, Sven- i Klef.
ljunga.

Nils Olsson
Broby.

Utrifning
af vattenverk.

Kapital..
Ränta ...
Expenser

Auktionsprotokoll
d. 8/„.

500

Anders Larsson
i Groiyd, adr.
Tönnersjö.

539

Per Persson
Åby.

Kapital.
Kanta ..

Förrättnings kostnaden -

Belopp.

9 —

21 10

4 50

hvarmed fördelning
skett.

9	10	11
Förrättningsmannens åtgärder, hinder för verkställigheten, medel, som influtit, samt af annan rättegande fram-stäf betalnings- eller förmånsrätts-anspråk.	A Börda belopp	Vid årets slut balanserade belopp
utbetalda till fordrings- ägare.	i följd af hinder för verkställig-het eller af annan anledning.	ej influtna.	i länets ränteri nedsatta.	inne-stående hos för-rättnings-mannen.
V: gjordes anmälan hos öfverexekutor enligt 47 § U.-L. 1V, ankom öfverexekutors order angående verkställigheten. l3/7 verkstäldes utslaget och sökanden fick lyfta den ho-nom tilldömda ersättning.......................................	so
3,''7 gjordes anmälan hos öfverexekutor enligt 47 § U.-L. "/, ankom öfverexekutors resolution, genom hvilken par-terne hänvisats att öfver utslaget söka förklaring. ,3/, återstäldes handlingarna till sökanden.
■/7 utmättes gäldenärens enda tillgång /$ mantal Åker, derå värdering skedde samma dag, och bestämdes af gäldenären, att auktion skulle hållas å tingsstället. 3/7 förordnades landtbrukaren A. Berg till syssloman en-ligt 80 § U.-L. 2/7 anmäldes hos öfverexekutor utmätningen och att auk-tionsställe blifvit af gäldenären bestämdt. V7 kungjordes arrendatorn A. Lind förbud att utgifva arrende till annan än sysslomannen. /j afgick bref till stadsfogden i Halmstad med begäran om sådant förbuds delgifning med handlanden J. Lundin såsom innehafvare af en lägenhet under hemmanet. M/7 ankom bevis om förbudets delgifning med Lundin. ”/, utsattes auktionen till den 16 Aug. och expedierades kungörelse och kallelsebref härom. u/s anmäldes af kaptenen J. Sjögren fordran för ogulden frälseränta. 16/''e försåldes hemmanet till A. Jönsson i Arup för 3,000 kronor, hvaraf inbetalades 500 kronor. 27„ förrättades liqvid öfver köpeskillingen, hvilken icke lemnade någon tillgång till gäldande af sökandens fordran. 2% underrättades sökanden att fordringsbeviset borde af honom återtagas, vid äfventyr att detsamma eljest vid December månads ingång komme att till länets ränteri insändas. 2/j2 nedsattes fordringsbeviset i länets ränteri. ®/72 ankom nedsättningsbeviset. ,8/i2 emottog sökanden nedsättningsbeviset mot qvitto ...			539
2/,0 verkstäldes utmätning, sedan gäldenären i skriftligt bevis erkänt skulden. försåldes den utmätta egendomen. 2%0 erlades köpeskillingen. 2,/i„ erhöll sökanden liqvid......................................	Öl	60

Målets N:r.

Dag, då
målet
förrättningsmannen

inkommit.

Myndighets beslut
eller annan
handling, på
grund hvaraf
verkställighet
sökes.

Den sökande.

Den, mot hvilken
verkställighet
sökes.

V erkställighetens
art; fordringsbeloppel
i kapital,
ränta och kostnadsersättning.

Länsman eller
annan man,
till hvilken
verkställigheten
öfverlemnas,
och
dagen derför.

Förrättnings kostnaden.

Belopp.

15 27/10 Auktionsproto- Anders Larsson Sven Persson i ital.. 25 28/,0. Läns- 3

koll d. 8/6. i Groryd, adr. Knarrhult. Ränta ... — man Mörk.

Tönnersjö.

16	7„	Öfverexekutors Börje Nilsson i i länet utslag Kärred. d. ''7,o-	Anders Jonsson i Garn.	Kapital.. Ränta ... Expenser	500 10	50	6
						510	50
17	''In	Öfverexekutors i länet utslag d. 19/,o.	Jons Persson i Åryd.	Lars Andersson i Bläckstorp.	Kapital.. Ränta Expenser	600 10		7
18	7,2	Öfverexekutors i länet utslag d- 7,2-	Anders Persson i Åker. Skil-lingaryd.	Nils Nilsson i Berg.	Kapital... Ränta ... Expenser	100 8	50
					108	50
19	7,2	Öfverexekutors i länet utslag d.	Jons Jönsson i Klef, adr. Var-tofta.	Per Nilsson i Torp.	Kapital.. Ränta ... Expenser	50 3 8	50		4	—
					61	50

hvarmed fördelning
skett.

10 11

Åbörda belopp Vid årets tsl“‘ balanserade

r belopp

Förrättningsmannens åtgärder, hinder för verkställigheten, medel, som influtit, samt af annan rättegande fram-stäldt betalnings- eller förmånsrätts-anspråk.	utbetalda till fordrings- egare.	i följd af hinder för verkställig- . . „ . het eller eJ mflutna’ af annan anledning.	i länets ränteri nedsatta.	inne-stående hos för-rättnings-mannen.
3/n då utmätningen skulle verkställas, vägrade gäldenären att erkänna skulden, hvarför handlingarna till sökanden återstäldes ........................			25
20/n utmättes och värderades */8 mantal N:r i Garn, och som gäldenären begärde auktion å landskansliet blefvo /u handlingarna till öfverexekutor insända.....			510	50
2l/u utmättes och värderades ''/s mantal N:r 1 Bläckstorp, och som gäldenären icke uppgifvit auktionsställe blefvo 24/n handlingarna insända till öfverexekutor. V12 ankom öfverexekutors beslut om auktionens hållande I tingsstället. e/i2 utsattes auktionen till den 15 Januari 1899 samt expedierades kungörelse och kallelsebref.......					610	50
9/12 handlingarna insända med posten, men då skulde-brefvet, hvarpå utslaget grundades, icke var bifogadt, kunde verkställighet ej meddelas. Intyg ur dagboken öfversändt ..............			108	50
18/i2i då utmätning skulle hos gäldenären verkställas, är beloppet af honom erlagdt. 7i2 underrättades sökanden att liqvid influtit och att medlen, derest de ej lyftades före d. /, 1899, komme att insändas till ränteriet......................................							61	50

Kronofogdens i N. N. fögderi

1898

Januari

Debet.

1 Behållning från år 1897 ..................

108

2 Mag:n i Sala Bref-Diariet ..........

11 Landskontorets förskottsmedel BD. 25.
nouppbörd ...............................

21 Dito ..........................

22 Länsman Friberg BD. 2 ..................

23 L:n Mörk Utsöknings-Diariet 1 och ED. ^
97

25 L:n Borg BD. ..................................

26 L:n Borg UD.^ ................................

K. B. i länet BD.

1897

114

Fjerdingsman Persson BD. ...........................

L:n Friberg BD. ....................................

Landskontorets liqvid för reqvisitionsförslag ED. 36 ..
Johan Larsson deposition af böter ED. 40 ..............

Exekutions medel.

1 7

76 45

1,447

Öfriga

medel.

Summa.

1,494

23 15 1

1,000 — 1, —

70 4,3

3,435 30 3,435

103 1 11

49 7 1 1

7 7

--1,447

19 55 1

17 17 40

135

1 — 1

Summ 2,614 7 9,605 50 12,220

Anmärkning. Kassajournalen må ock föras så att endast ärendets
diariinummer och icke den myndighet eller person, hvarifrån medel influtit
eller till hvilken medel utbetalts, i journalen antecknas, likasom ock hinder ej
möter för uppdelande af kolumnen för »öfriga medel» i flera kolumner, såsom
exempelvis för »förskotterade medel», »medel som redovisas i fögderiets
specialräkning och bötesredogörelse», »handräckningsmedel» m. fl. För lättnad
vid journalens förande må, då flera penningeposter i samma ärende inflyta,
endast sammanlagda beloppet införas i vederbörande kolumn, hvarförutom
summakolumnen kan, om så önskas, lemnas öppen, allenast densamma ifylles
i det summariska utdraget.

kassajournal för år 1898

				Exekutions-	Öfriga		Summa.
1898		Kredit.		medel.	medel.

Januari	2	204 Kom.-Nämnd:n i Löfsta BD.......		_	_	no	20	no	20
		1897 ............
»	3	198 Landskon:t BD. _ ......		_	_	263	30	263	30
»	»	1897 ......................... J. A. Wallin UD.jJL .........................................	762: 35
		Kostnader i målet..............................	25: 75	788	10	_	_	788	10
»	5	108 Uppbördsm. för prestlönemedel i Solberga BD. —...		—	—	23	15	23	15
»	»	iqr. Landtränt:t BD. —— ......				30		30
»	12	1891 L:n Mörk förskottsmedel BD. 25 ........		_	_	150		150
»	»	» Borg d:o d:o		_	_	200		200
»	»	» Friberg d:o d:o .............................		—	—	100	—	100	—
»	14	Öfverexekutor i länet: leverering UD. ^ .................	280: 60
	15	Kostnader i målet .....	22: —	302	60	_	_	302	60
»	Nils Nilsson m. (1. vittnesersättningar BD. 22 .....		_	_	56	50	56 49	50 70
»	20	Halmstads fögd. BD. ■ .......................................		—	—	49	70
»	»	Pastor i Lit: ersättning för tjenstefrimärken BD. 38.....		—	—	8	10	8	10
»	»	LandskonBt BD. 2		_	_	103	10	103	10
»	26	92 Afsändt under assurans till W. Dahl UD. ■ ■ ...........	1445: 60
		Kostnader i målet	2: —	1,447	60			1,447 17	60
»	27	114 K. B. i Kalmar BD. -—t- .......... . .. 1897 .......................		—	—	17	40	40
»	»	Kom.-Nämd:n i Vallby BD. ............................		—	—	3	70	3	70
»	29	Häradsskrifvaren: af influten debetsedelslösen..............		—	—	80	10	80	10
	»	Landtränt:t: Uppbörd samt BD. ~~................		—	—	7,763	75	7,763	75
		Summa utbetaldt	2,538	30	8,959	—	11,497	30
		Behållning till nästa månad......................................		76	46	646	50	722	95
			Summa	2,614	75	9,605	50	12,220	25

N. N. kronofogdekontor den 31 Januari 1898.

IV. N.

t£.i (tf

Summariskt utdrag af kronofogdens

Exekutions- Öfriga

medel. medel.

Debet.

Januari 1 Behållning från föregående månad

Uppbörd.

» 1—31 Under månaden influtna medel...

1,090

1,524

Summa 2,014

403

05 9,202

9,005 50

i N. N.

Summa.

1,494

10,7

12,

fögderi kassajournal för Januari månad 1898.

Januari 1—31
» 31

K red it.

Utgift.

Under månaden verkstälda utbetalningar
Behållning till nästa månad ...................

Exekutions- Öfriga

medel. medel.

2,538 30 8,959 —

7 45 646 50

Summa 2,614 75 9,606

N. N. kronofogdekontor den 6 Februari 1898.

N. N.

Summa.

11,497
722 95

12, 25