Motioner i Andra Kammaren, N:o 81.

W:o 81.

Af herr Hj. Sjövan, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om förbud mot tobaksrökning för lärjungar vid vissa
läroanstalter.

Det är en obestridlig sanning, att vår tid karakteriseras af ett lifligt
hygieniskt intresse, och inom alla områden söker man såväl teoretiskt
utreda och bland allmänheten sprida fullständig och lättfattlig insigt i
allt, som kan inverka befordrande eller störande för helsan i menniskans
enskilda eller sociala lif, som ock praktiskt tillgodogöra sig och tillämpa
alla vetenskapens många nya rön och framsteg härutinnan. För snart
sagdt hvarje ålder, yrke eller sysselsättning uppställas numera särskilda
sundhetsregler, och var man i äldre tider mest betänkt på åtgärder för
återställande af en förstörd eller förlorad helsa, så söker man i våra dagar
lika mycket att genom uppställande af regler för ett sundt lif förekomma
sjukdomar.

Alldeles särskildt omhuldar detta intresse det uppväxande slägtet, och
bland de vigtigare och mera ingripande sundhetsreglerna äro helt naturligt
de, som afse helsovården i skolorna. Skolhygien, detta ord, som för
icke så länge sedan klingade främmande, är nu ett ämne, som kan påräkna
intresse af hela den tänkande allmänheten. De många stora och
små skolhusbyggnaderna med sin ymniga tillgång på luft och ljus, sina
tidsenliga värme- och ventilationsapparater, sina omsorgsfullt afpassade
bänkar och bord, den inom skolorna åt lekar och friluftslif anslagna tiden,
våra skollofskolonier och mycket annat äro glädjande yttringar af detta
hygieniska intresse.

På den, som inser sanningen häraf och erkänner den värdefulla innebörden
i dessa moderna sträfvanden, kan det icke verka annat än nedBih.
till Riksd. Prat. 1899. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 16 Häft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 81.

slående att dagligen hafva för ögonen ett förhållande, som motverkar
dessa prisvärda sträfvanden — jag syftar på det bland ungdomen vid våra
skolor rådande förderfliga, i vissa fall vidriga tobaksbruket, hvilket så
gripit omkring sig, att det nödgar uppfostrans målsmän att taga detsammas
förekomst och vådor under allvarlig ompröfning och genom att
öppna ögonen för dess faror söka stämma den allmänna opinionen för ett
kraftigt ingripande deremot.

Tobaken är ett gift för de djuriska organismerna och begagnas, såsom
förhållandet är med hvarje njutningsmedel, sällan med måtta och
försigtighet, utan missbrukas, och att detta icke kan aflöpa ostraffadt, är
ju uppenbart. Omättligt rökande framkallar i regel en kronisk svalgkatarr,
som gifver sig till känna i synnerhet om morgnarne, då rökaren
är tvungen att hosta och harkla för att aflägsna det slem, som under
natten bildats i det mer eller mindre inflammerade svalget. Det medför
äfven sådana ledsamma sviter som synens aftagande eller försämring,
sömn- och aptitlöshet, förslappad hjertverksamhet, vanligen förebudad af
hjertklappning, samt nervositet.

Kraftiga varningsrop mot ungdomens bruk af tobak hafva ock höjts
af både pedagoger och läkare, t. ex. vid allmänna svenska läkaremötet i
Stockholm 1891 och vid allmänna folkskolläraremötet i Norrköping
sistlidet år, hvarförutom enskilda personer i broschyrer sökt upplysa och
vägleda allmänheten i fråga om detta onda, och i flera land, deribland
äfven vårt, hafva under de senare åren föreningar bildats, som tagit
*Bort med tobalcen» till motto på sin verksamhet. Äfven inspektören vid
Stockholms folkskolor, doktor Bergman, har funnit sig föranlåten att offentligen
vädja till allmänheten att ingripa mot minderårige, som å allmänna
platser beträdas med tobaksbruk, och helt nyligen har skolrådet i
Malmö utfärdat ett upprop till allmänheten mot skolungdomens cigarrettrökning,
i hvilket upprop allvarligt varnas för de fysiska, psykiska och
moraliska faror jemte den ekonomiska förlust, som äro följder af tobak sinissbruket.

Ett bedröfligt faktum är sålunda, att tobak såsom njutningsmedel
allmänt begagnas redan af barn i skolåldern. Ungdomen äflas att likna
stort och gammalt folk. Gossen vill gerna betraktas som karl. Så ser
lian de fullvuxne röka pipa eller gå med en brinnande cigarr i munnen.
Strax är häri färdig att göra på samma sätt. Det smakar förskräckligt
illa. Ja. man blir mycket sjuk af endast några få bloss, men det kan
icke hjelpas, man måste ändå röka. Och hvarför? Helt enkelt derför,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 81.

att man tycker att det ser dugtigt och karlavulet ut. Snart öfvervinnes
obehaget, och man får smak för rökningen. Begäret är väckt, och småningom
blir rökningen ett behof. Utan att man märker det har man
blifvit en slaf under vanan att röka. Man är icke längre en fri varelse,
man bär sjelf smidt en boja åt sig.

I släptåg med oarten att röka följer icke sällan också ganska snart
böjelse för och begär efter spritdrycker. Betecknande är ock, att vid början
åt 1600-talet, då tobaksrökning först omtalas här i Sverige, uttrycket
»röka» tobak ännu icke förekom, utan man sade »dricka» eller »supa»
tobak. Detta njutningsmedel är sålunda för barn och ungdom icke blott
skadligt i och för sig, utan äfven derför, att det innebär lockelse till
andra stora och små'' laster. Gossen har t. ex. inga penningar att köpa
sig tobak för. Icke är det för lärare obekant, hurusom han då mången
gång tager sådana från föräldrar eller kamrater och så dermed beträder
tjufvens väg. Osanning, skrymteri, fördöljande och förställning höra också
till de giftiga frukter, som snart nog framkomma hos barn, hvilka hemfallit
åt tobaksbruket.

Ehuru tankarne beträffande äldre personers bruk af tobak nog alltid
komma att blifva delade, så länge som naturer gifvas, hvilka tyckas
kunna trotsa giftet, torde man val ändå kunna vara ense om att öfvermagars
och ynglingars bruk af tobak är ett försåtligt, mägtigt och månghöfdadt
ondt, och då så är, må det ju ligga hvarje uppfostrare, hvarje
ungdomsvän varmt om hjertat, att åtgärder för dess stäfjande och rödjande
ur vägen snarast möjligt vidtagas.

Det är skolan, som här måste ingripa, och detta så mycket hellre, som
denna af det kongl. cirkuläret af den 4 november 1892 är förpligtad
att undervisa om de rusgifvande ämnenas natur och verkningar, till hvilka
ämnen väl äfven nikotinen, tobakens farliga beståndsdel, torde böra räknas.
Lärarne böra alltså undervisa och upplysa barnen om tobaksbrukets
skadliga inverkan på helsa, själsförmögenheter och ekonomi och sålunda
på öfvertygelsens väg bibringa dem fruktan och afsmak -derför, men allt
detta blir till stor del ett fruktlöst arbete, så länge lärarens varning och
förbud för ungdomen kan te sig såsom endast ett uttryck för lärarens
godtycke. Han måste hafva hjelp af lagen, om hans förbud skall blifva
effektivt och kunna upprätthållas gent emot äfven oförståndiga och svaga
föräldrar och målsmän.

Visserligen hafva vi sedan den 16 september 1741 ett kongl. förbud,
som säger, att »ungdomen i gemen, af hvad stånd han vara må, innan

Motioner i Andra Kammaren, N:o 81.

han kommit till laga ålder och uppfylt 21 år, skall vara förbjuden att
röka tobak vid 2 daler silfvermynts plikt för hvarje gång den dermed beträdes»
o. s. v., men ehuru detta förbud, mig veterligen, icke blifvit upphäfdt,
har det dock som så mycket annat s. k. otidsenligt fallit i glömska.

Till slut vill jag fästa uppmärksamheten på den oerhörda summa,
som årligen går ut ur landet för tillfredsställandet af tobaksbehofvet. År
1897 infördes i riket tobak för ett värde af öfver 8 millioner kronor och
för denna tobak erlades tull med öfver 4 millioner kronor. Att denna
betydliga konsumtion i icke ringa mån beror på vår uppväxande ungdoms
ohejdade tobaksbruk, kan ej fördöljas, och en ändring till det bättre
härutinnan skulle alltså äfven hafva till följd en nationalekonomisk vinst.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t ville utfärda förbud mot
tobaksrökning för lärjungar vid folkskolor, allmänna
läroverk och andra med dem jemförliga läroanstalter,
som åtnjuta statsunderstöd.

Stockholm den 24 januari 1899.

Hj. Sjövall.

STOCKHOLM, A. I. NORMANS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1899.