Motioner i Andra Kammaren, N:o 66.

1

N:o 66.

Af herr J. E. Nordin i Sättna, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående ordnande af fiskeribefolkningens vid
Östersjökusten bostadsförhållanden.

Sedan en utredning af fiskeribefolkningens bostadsförhållanden inom
Göteborgs och Bohus län blifvit verkstäld, torde tiden vara inne, att
samma åtgärd vidtages äfven vid Östersjökusten, specielt Norrland.

Mången torde visserligen föreställa sig, att det är endast på vestkusten,
som vi hafva någon egentlig fiskeribefolkning, och att det är
endast der fisket är af större betydelse; men så är dock ej förhållandet.

Af statistiska uppgifter inhemtas, att afkastningen af fiskerierna
vid Östersjökusten — Norrland inräknadt — hittills i allmänhet varit
betydligt större än af fiskerierna i Bohuslän, och att antalet personer,
som hufvudsakligen lifnära sig af fiske, är äfven här betydligt större
än i nämnda län. Häraf följer, att en utredning i förut nämndt syfte är
fullkomligt lika behöflig i den öfriga delen af vårt land som i Bohuslän.

Rörande under hvilka vilkor hafs- och skärgårdsfisket bedrifves
inom Norrland får jag, dels på grund af egna iakttagelser och dels
med stöd af de uppgifter om fisket, som under en följd af år genom
landstingets och hushållningssällskapets försorg insamlats inom Vesternorrlands
län, bland annat anföra följande:

Den egentliga fiskeribefolkningen inom nämnda län uppskattades
år 1897 till 2,399 personer, och utom dess uppgifvas 775 personer hafva
idkat fisket dels såsom binäring och dels till husbehof. Bruttoinkomsten
af fisket uppgick till kronor 308,495, och häraf kommer på strömmingsfisket
den största delen eller kronor 264,060. Anmärkas bör, att värdet
af fångsterna beräknas efter det pris, varan i första hand betingar.
Af dessa siffror kan man göra sig en föreställning om så väl det betydliga
fångstvärdet för hela Östersjökusten som det stora antalet perBih.
till Rikad. Prot. 1899. 1 Sami. 2 Åfd. 2 Band. 14 Käft. (N:o 66—70.J 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 66.

eoner, hvilka hafva sitt lifsuppehälle af fisket. Men denna till tusentals
familjer uppgående befolkning, som har fisket till sitt lefvebröd,
är nästan öfverallt beroende af jordegarnes godtycke angående bostadsoch
fiskerätt, och jordegarne hafva sålunda faktiskt rätt att, om de
ansåge det för sig vara ekonomiskt fördelaktigt, nästan totalt förhindra
allt idkande af hafsfiske af andra än dem sjelfva. När derför fisket
på en plats varit mera gifvande några år, så höjas ej sällan arrendeafgifterna,
tills ingen gerna vill fortsätta att drifva fisket der; hvarefter
de åter sänkas och så vidare i oafbruten följd. Vanligtvis upplåtas
rättigheterna endast på ett år i sänder, hvilket gifvetvis vållar en stor
osäkerhet för fiskaren och i sin mån verkar skadligt på hela fiskerinäringen
samt förlamar all verkan af andra åtgärder till dess upphjelpande.

Något så kalladt fritt strömmingsfiske vid annans strand, i enlighet
med hvad i § 3 i gällande lag om rätt till fiske är stadgadt, lär,
märkligt nog, icke i någon nämnvärd grad förekomma inom Norrland;
men af dem, som arrendera fiske- och bostadsrättigheter, idkas mycket
fiske å utanför kusten belägna undervattensgrund, som gifvetvis till
intet hemman höra. Arrendeafgifterna äro mycket olika å så väl skilda
platser som äfven å samma plats; ty lägenheterna eller »bodarna» äro
yanligen delade mellan jordegarne, och derför händer det ej sällan, att
när den ene fordrar t. ex. 20 kronor i årligt arrende, så kan en annan
fordra 50 å 60 kronor för dylika rättigheter. När dessutom jordegarne
drifva fiske å platsen och då för sin räkning förbehålla sig de bästa
platserna samt ej sällan föreskrifva, hvilken redskap fiskaren får nyttja,
på det ej någon för jordegarens fiske förment skadlig sådan skall användas,
så kan man häraf finna, under hvilka vilkor fiskeribefolkningen
har att lifnära sig. Det är också fara värdi, att, om ingen ändring
häruti sker, alla driftigare och arbetsdugliga personer öfvergifva detta
yrke; också utgöres fiskeripersonalen i vissa hamnar numera hufvudsakligen
af mycket åldriga personer och barn.

Én stor nationalförlust, och långt större än hvad siffrorna för
fångstvärdet angifva, blefve det dock, om hafsfisket t. ex. inom Norrland
skulle till sist inskränkas att idkas endast af dem, som ega i mantal
satt jord; ty tillgången på ett både sundt och billigt födoämne
blefve då obetydlig, och detta är en fråga, som i betraktande af den
hastiga folkmängdsökningen inom kort får en allt större betydelse.

För att verksamt förbättra fiskeribefolkningens ställning och derjemte
äfven upphjelpa fiskerinäringen i dess helhet, finnes derför, enligt
min uppfattning, endast den utvägen, att staten ingriper och, på

Motioner i Andra Kammaren, N:o 66.

3

sätt som efter verkstäld utredning lämpligast synes, vidtager sådana
åtgärder, att ofvan påpekade olägenheter kunde, om icke alldeles upphöra,
åtminstone till väsentlig del minskas. Härtill kommer, att det är
af stor betydelse, om vi inom vårt land alltid få påräkna att med lätthet
kunna rekrytera så väl vår handels- som krigsflotta med sjövantfolk.

På grund af det anförda får jag vördsamt hemställa, att

Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t ville på lämpligt sätt
låta verkställa en utredning af fiskeribefolkningens
vid Östersjökusten och specielt Norrland bostadsförhållanden,
samt derefter för Riksdagen framlägga
förslag till ordnande af dessa bostadsförhållanden på
ett för den fiskeriidkande befolkningen mera betryggande
sätt.

Om remiss till vederbörligt utskott hemställes.

Stockholm den 26 januari 1899.

Joh. Er. Nordin.

I motionens syfte instämma:

E. Eriksson.

Henne öhngren.