Motioner i Andra Kammaren, N:o 237.

N:o 237.

Af herrar Ernst Carlson och Knut Almqvist, angående skrifvelse
till Kongl. Maj:t om åtgärd för åstadkommande af
en mera tidsenlig och svensk namnlängd i almanackan.

Då vid innevarande års riksdag motion blifvit väckt (Andra Kammaren
n:o 138), afseende en förenklad och förbättrad uppställning af den så kallade
lilla almanackan m. m., men motionären dervid ej berört den i vår tanke
vigtigaste reform, vår nuvarande almanacka kräfver, nemligen den föråldrade
namnlängdens ersättande med en ny, mera tidsenlig och svensk, hafva vi
känt oss manade att i nämnda afseende förfullständiga hans förslag.

Vår nuvarande almanackas namnlängd leder, som bekant, sitt upphof
från medeltidens helgonkalender. Denna upptog idel namn på kyrkofäder,
biskopar, martyrer och andra heliga män och qvinnor, hvilkas minne man
velat hedra och hvilkas namn derför införts i en inom klostren förvarad
kalender. Under den katolska tiden var denna kalender af särskild, religiös
betydelse, enär det var sed att uppkalla barnen efter helgon, och hvarje
rättskaffens kyrkans son eller dotter måste betrakta såsom en hjertesak att
på sin skyddspatrons eller skyddspatronessas dag bringa honom eller henne
sin hyllning. Allmännare dyrkade helgon, t. ex. jungfru Maria och den helige
Petrus, hade till och med mer än en dag af året anslagen till sin dyrkan.

Den katolska namnlängden upptogs i almanackan och fick derigenom,
icke minst efter det almanackan från och med år 1600 börjat årligen utliih.
till lliksd. Frot. 1899. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. CO Höft. (N:o 237.) 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 237.

gifvas, stor betydelse, äfven sedan den förlorat sin religiösa innebörd. Det
hände nemligen ofta, att man gaf barnen namn efter den dag, å hvilken de
blifvit födda, utan att man fäste sig vid den person, som gifvit dagen namn.
Sålunda har den katolska namnlängden i almanackan långt efter reformationens
införande, ja, ända in i våra dagar bidragit att hos vart folk undantränga
de gamla svenska namnen och ge förherskande inflytande åt
namn af utländskt ursprung, äfven om de stundom uppträda i mer eller mindre
försvenskad form, såsom Anders (Andreas), Pål (Paulus), Per (Petrus),
Nils (Nikolaus), Lars (Laurentius), Bengt (Benedictus), Karin (Katarina).
Genom en med tillhjelp af tillgängliga kalendrar och kataloger verkstäld
undersökning af vårt namnförråd har konstaterats, att af 133 de vanligaste
fruntimmersnamnen 28 °/0 äro af latinskt, 23 % af franskt och endast 12 %
af svenskt ursprung samt att af 158 de vanligaste herrnamnen nära 22 °/o
äro af hebreisk, öfver 23 % af tysk ock endast närmare 20 % af svensk
härkomst. (Prof. A. Norden, Något om våra förnamn, 1897).

Till skada för en mera fosterländsk namngifning har den svenska
almanackans namnlängd ända till våra dagar fått bibehålla sin numera alldeles
föråldrade, i väsentliga drag katolskt medeltidsartade karakter. Endast
då och då har med anledning af tilldragelser inom konungaborgen ett latinskt
helgonanamn utbytts mot ett mera tidsenligt namn. Yi erinra särskild! om,
huru nyligen de populära namnen Ingeborg och Ebba insatts i stället för de
absolut onyttiga Germanus och Fulgentius. Sådana af Kongl. Maj:t tid efter
annan vidtagna mindre ändringar i almanackans namnlängd visa emellertid,
att en reform i den rigtning, som vi och många med oss åstunda, torde
ligga inom möjligheternas område. Yi ha oss också bekant, att ett förslag
i samma rigtning i början af 1830-talet var å bane, ehuru det den gången
ej ledde till åsyftadt resultat.

Enligt vår mening bör namnlängden i almanackan, sedan den längesedan
förlorat sin katolskt-religiösa innebörd, väsentligen hafva två ändamål
att fylla: det ena att vara en index å namn på sådana vårt folks och hela
mensklighetens hjeltar, som varit af den betydelse, att. de af en efterverld
från slägte till slägte böra ihågkommas och hedras, med andra ord att vara
ett slags nationel! och internationelt Pantheon, det andra att tjenstgöra såsom
en välkommen hjelpreda vid namngifning.

Hyllar man denna mening, då måste man ock medgifva, att tiden är inne
att söka vidtaga åtgärder dels att aflägsna ur almanackans namnlängd sådana
obskura och för vår tid alldeles betydelselösa helgonnamn, hvarmed den nu till
ingen nytta är öfverlastad, dels ock att i deras ställe införa sadana goda svenska
namn, hvilkas spridning bland folket man vill främja, äfvensom å lämpliga dagar
namnen på stora män och qvinnor, som förtjena att särskildt hedras. Hvem

Motioner i Andra Kammaren, N:o 237.

skulle t. ex. vilja påstå, att vår almanacka skulle förlora något, om samtliga
beteckningar för dagarne i veckan 29 maj—4 juni (Maximinus, Basilius,
Petronella, Nikodemus, Erasmus, Marcellinus, Optatus) eller i veckan
11—17 september (Protus, Cyrus, Amatus, Korsmässa, Nicetas, Eufemia,
Lambert) strökos och utbyttes mot mera tidsenliga namn? Bör i en svensk
almanacka saknas så vackra och välklingande inhemska som Frithiof, Hjalmar,
Ivar, Yngve, Björn, Folke, Halfdan, Håkan, Torsten, Inga, Ingegerd,
Signe, Helga, Valborg, Vendela, Astrid, Gunhild, Ragnhild,'' Hildui’, Hervor,
Nanna m. fl. Vore det för mycket att vid sidan af Erik den helige, Birgitta,
Gustaf Adolf och Martin Luther, som redan fått plats i vår almanacka,
rum der bereddes åt Birger Jarl, Engelbrekt, Linné, Tegnér, Berzelius med
flere vår inhemska kulturs stormän?

Vi föreställa oss, att de allra flesta, som ej äro fångna i förutfattade
meningar, skola med oss besvara dessa frågor afgjordt nekande. Flera
beaktansvärda förslag hafva också redan framträdt att i sådan rigtning omskapa
almanackans namnlängd; en fullständig ny sådan har t. ex. utgifvits
af Taflin »Röda korsets», en annan af tidningen Nerikes Allehanda (»den
s. k. nordiska»). Ingen af dessa på privat väg tillkomna namnlängder eger
dock sådan vederhäftighet, att den skulle kunna uppträda med anspråk
på att läggas till grund för en omarbetning af den nuvarande officiella; af
förslagen framgår dock, att ett lifligt intresse för saken förefinnes hos
allmänheten.

Skall verkligen en ändring i det antydda syftet kunna med framgång
genomföras, måste uppdraget att åstadkomma en sådan lemnas åt en myndighet
med full auktoritet och i detta fall naturligen helst åt kongl. vetenskapsakademien,
som ej blott eger privilegium på att utgifva almanackan,
utan äfven har vederbörliga förutsättningar för att med stöd af historiska
och språkliga fackmäns utredningar åstadkomma ett förslag till ny namnlängd,
som motsvarar de uppstäda fordringarna och är kritiskt hållbart.
Nämnda akademi bör också kunna vaka öfver, att en reform i enlighet med
ofvan angifna grunder får sin rätta omfattning, så att i vår almanacka
inga beteckningar rubbas, som kunna anses vara af värde för den
historiska traditionen. Ett vackert förarbete till åstadkommande af en ny
mera nationel namnlängd kan sägas vara gjordt genom den förteckning
öfver svenska dopnamn, som offentliggjorts i Svenska landsmålsföreningarnas
tidskrift VI, 7.

Slutligen få vi framhålla, att den närvarande tidpunkten vid sekelslutet
torde få anses särdeles lämplig för reformens genomförande, om nemligen den
nya namnlängden kunde blifva färdig att införas i den almanacka, som skall
öppna det snart tillstundande nya århundradet.

4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 237.

På grund af hvad vi anfört, få vi hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes låta vidtaga åtgärd för att
en ny, mera tidsenlig och svensk namnlängd måtte i stället
för den nuvarande föråldrade varda i almanackan införd.

Stockholm den 14 mars 1899.

Ernst Carlson. Knut Almqvist.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1899.