NYA LAGBEREDNINGENS

FÖRSLAG

TILL

FÖRÄNDRADE LAGBESTÄMMELSER

I FRÅGA OM

STOCKHOLM, 1886.
KONGL. BOKTRYCKERIET

P. A. NORSTEDT & SÖNER.

TILL KONUNGEN.

Sedan Eders Kongl. Maj:t. genom nådiga brefvet den 30 Augusti
1884 anbefalt Nya Lagberedningen att afgifva förslag till de förändrade
bestämmelser angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden,

hvartill Riksdagens skrifvelse i ämnet den 7 Maj samma år kunde föranleda,
har Beredningen på grund häraf utarbetat förslag

l:o till Lag angående ändring i 9 kap. 1 § samt 10 och 11 kap.
Giftermålsbalken;

2:o till Lag angående förändrad lydelse af 17 kap. 10 § Handelsbalken;

3:o till Lag angående förändrad lydelse af 68, 69 och 70 §§ Utsökningslagen
den 10 Augusti 1877;

4: o till Lag angående ändring i vissa delar af Förordningen den 18
September 1862 om boskilnad och undansättande af egendom i makars
bo; och

5:o till Lag angående förändrad lydelse af 17 § i Förordningen
den 18 September 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse,
så ock angående undanskiftande af egendom i död makes bo;

och får Beredningen härmed i underdånighet öfverlemna dessa förslag
med motiv dertill äfvensom af undertecknade ordförande och ledamöter
afgifna särskilda yttranden.

Derjemte får Beredningen anmäla, att Presidenten i Eders Kongl.
Majtts och Rikets Svea Hof-Rätt Karl Johan Berg jemlikt nådiga brefvet
den 26 Februari 1883 deltagit såväl i Beredningens gemensamma öfverläggningar
angående förenämnda förslag som ock i förslagets granskning;
och har Presidenten Berg i ämnet uttalat de åsigter, som hans
härvid bilagda särskilda yttrande utvisar.

Riksdagens ofvannämnda skrifvelse varder i underdånighet återstäld.

Underdånigst

L. ANNERSTEDT.

E. Herslow. A. Norberg. C. Wåhlin.

Stockholm den 1 Juli 1886.

Förslag

till

Lag

angående ändring i 9 kap. i § samt 10 och II kap. Giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 9 kap. 1 § samt 10 och 11 kap. Giftermålsbalken
skola erhålla följande lydelse:

9 KAP.

1 §•

Sedan man och qvinna sammanvigde äro, då är han hennes rätte
målsman och eger söka och svara för henne, utom hvad angår egendom,
som är från hans förvaltning undantagen: hustrun följe ock mannens
stånd och vilkor.

10 KAP.

Om giftorätt i bo och om rättighet att öfver boet råda.

1 §-

När man och hustru äro sammanvigde, då eger hvardera giftorätt
i boet, efter ty här nedan sägs, der ej genom äktenskapsförord blifvit
annorlunda stadgadt.

♦

2 §.

Man och hustru hafva giftorätt till hälften hvardera i all den lösa
egendom, som de ega eller eg a få, så ock i den fasta egendom, hvilken
de i hjonalag afla tillsammans. I den fasta egendom, som man eller
hustru före eller under äktenskapet ärft eller förut förvärft, eger ej
andra maken giftorätt; dock vare all årlig ränta och afrad deraf under lösören
räknad. Varder under äktenskapet egendom genom gåfva eller testamente
till ena maken gifven, med vilkor att den skall honom eller henne
enskildt tillhöra, i den egendom njute den andra maken ej heller giftorätt.

Är enskild egendom under äktenskapet såld eller annorledes förvandlad
eller omsatt, skall jemväl hvad sålunda kommit i dess ställe
anses såsom enskild egendom.

3 §.

Öfver makars bo råde mannen, så vidt ej här nedan annorlunda sägs.

4 §•

Hustrun eger råda öfver sin enskilda egendom äfvensom öfver den
afkomst deraf, som hålles skild från öfriga samfälda boet. Har afkomsten
blifvit i annan egendom förvandlad, galle om sådan egendom
hvad om afkomsten nyss är sagdt. Är om förvaltningen annorlunda
föreskrifvet genom äktenskapsförord eller förbehåll vid gåfva eller testamente,
hvarigenom egendom är till hustrun gifven med vilkor, att den
skall henne enskildt tillhöra, lände det till efterrättelse.

Kan hustrun genom eget arbete något förvärfva, deröfver må hon
ock råda.

5 §.

Mannen hafve ej makt att sälja, skifta, bortgifva eller med inteckning
för gäld belasta hustruns enskilda fasta gods, ändå att det af
honom förvaltas, eller fast egendom, deri hustrun eger giftorätt, utan
att han dertill häfver hennes frivilliga ja och underskrift i tvenne gode
mäns närvaro.

6 §•

Ej må hustrun sälja, skifta, bortgifva eller med inteckning för gäld
belasta fast gods, som ej är hennes enskilda egendom, eller sälja något
af de lösören i boet, öfver hvilka hon ej eger sjelf råda, utan att det
sker med mannens samtycke och fullmakt, eller af de lösören, som till
salu lemnade äro, eller att mannen är afvita eller frånvarande eller förlöper
hustrun. Sitter hön då med barnen hemma, och tarfvar föda för
sig och dem, eller är hon barnlös och kan sig ej annorledes föda, eller
tränger annan nöd; då må hon till nödtorft sälja, dock med nästa
fränders råd och bifall, om det är fast gods, som säljes. Sker det
annorledes, hafve mannen våld det köp, som med hustrun gjordt är, att
rygga och återkalla, som i Handelsbalken sägs.

7 §•

Finnes hustrun för slöseri eller andra orsaker ej kunna vårda sin
egendom, förordne Rätten god man att hustruns enskilda egendom
jemte dess afkomst i hennes ställe förvalta, och vare gäld, som hustrun
derefter gör utan gode mannens samtycke, ogin, der ej gälden utgöres
af böter eller skadestånd för gerning, hvarför hustrun bör svara. Förordnande,
hvarom här är sagdt, läte Rätten genast i allmänna tidningarne
kungöras.

Hvad af afkomsten ej erfordras för egendomens förvaltning skall
af gode mannen lemnas till den, som öfriga samfälda boet förvaltar.
Vill gode mannen sälja eller annorledes afyttra eller med inteckning
för gäld belasta hustruns fasta egendom, tage hustruns närmaste fränders
råd och Rättens samtycke.

Om skyldighet för gode mannen att redovisa för sin förvaltning
gälle hvad om förmyndares redovisningsskyldighet finnes stadgadt.

8 §.

Makar må ej under äktenskapet sig emellan sluta aftal om egendom
eller giftorätt i boet. Vilja de till hvarandra testamente göra,
derom skils i Arfdabalken.

9 §.

Qvinna, som af Domaren är för äkta hustru förklarad, njute giftorätt
i mannens bo, ändå att vigsel ej åkom mer. Drager han sig undan
vigslen af motvilja, hafve förlorat sin giftorätt i hennes egendom, der
han sig ej rättar och med henne sammanvigd varder.

11 KAP.

Om ansvarighet för gäld i makars bo och om vederlag vid bodelning.

1 §•

Har man eller hustru gjort gäld före äktenskapet, gälde hvar sin
af det han eller hon förut egde. Räcker ej det till, gånge då enskild
egendom, som den gäldbundna maken under äktenskapet ärft eller förförvärft,
så ock dess giftorätt i öfrig egendom till gäldens betalning.

2 §•

Gäld, som blifvit i äktenskapet gjord och för hvilken begge makarne
åtagit sig betalningsansvar, skall af samfäld egendom gäldas. Räcker
ej den till fulla gälden, då fylles det, som brister, af begges enskilda
egendom efter den andel, hvardera i samfälda boet eger. Finnes ej hos
endera enskild egendom till full betalning af dess andel, betale då den
andra det, som återstår och gäldas skall, med sin egendom, så långt
den räcker.

Lag samma vare, der hustrun med mannens vetskap och samtycke
under äktenskapet gjort gäld för boets räkning.

För gäld, hvarom här är sagdt-, vare makarne i förhållande till
borgenär ansvarige, en för begge och begge för en.

3 §•

Har mannen gjort gäld i äktenskapet, utan att hustrun till gäldens
betalning sig förbundit, skall den betalas med samfäld egendom, hvar -

öfver mannen råder, så ock, der den egendom ej förslår, med mannens
enskilda egendom.

Har hustrun i annat fall, än i 2 § sägs, gjort gäld i äktenskapet,
svare hon för gälden med den egendom, som är från mannens förvaltning
undantagen.

4 §.

Utgöres gäld, hvarom i 3 § sägs, af böter eller skadestånd, hvartill
ena maken blifvit för brott dömd, gånge betalning derför ut af den
dömdes enskilda egendom och giftorätt i boet. För sådan gäld vare
den andra maken ej pligtig att med sin egendom eller rättighet i boet
svara.

5 §•

Om makes rätt att vid utmätning undantaga egendom stadgas i
Utsökningslagen.

6 §.

Har samfäld egendom gått till betalning af endera makens gäld,
hvarom i 1 eller 4 § sägs, eller blifvit genom ena makens särskilda vållande
eller förgörelse, utan nytta för andra maken, boet afhänd, skall
vid boets delning den make, som sålunda njutit enskild fördel af samfäld
egendom eller sin rätt dertill missbrukat, af sin lott i samfälda
boet och, der så erfordras, af sin enskilda egendom gifva andra maken
vederlag till så stort belopp, som svarar mot dess giftorätt i hvad sålunda
ur boet gått. År gäld, som ena maken före äktenskapet gjort,
af samfäld egendom gulden, och har den make i boet infört samfäld
egendom, då skall ej gifvas vederlag för mera än andra makens giftorätt
i det belopp, som med den införda egendomen ej kunnat betalas.

Finnes vid bodelning ena maken hafva användt samfäld egendom
till sådan förbättring af sin enskilda egendom, som ej är att räkna till
dess underhåll och skötsel, gifve ock af sin giftorätt och, der så erfordras,
af sin enskilda egendom till andra maken ut vederlag, beräknadt

efter dess giftorätt i hvad mot värdet af egendomens förbättring
svarar.

7 §.

Har ena makens enskilda egendom blifvit använd till nytta för
andra maken allena, vare sig till betalning af gäld, hvarom i 1 eller
4 § förmäles, eller eljest på sätt i 6 § sägs, då skall vid boets delning
den make, till hvars nytta egendomen sålunda blifvit använd, gifta
vederlag ut af sin giftorätt och, der så erfordras, af sin enskilda egendom.

8 §.

År ena makens enskilda egendom till gemensam nytta såld eller
annorledes använd, gånge vederlag derför ut ur samfäld egendom.
Räcker ej den till, och har egendomen blifvit använd till betalning af
sådan gäld, som i 2 § sägs, eller eljest med andra makens vilja och
vetskap, skall den make, som sålunda af den andras enskilda egendom
njutit förmån, med sin enskilda egendom fylla så stor del af bristen,
som mot dess giftorätt svarar. Var den använda egendomen hustrun
enskildt tillhörig, men stäld under mannens förvaltning, då skall den
fyllnad i vederlaget, som här är sagd, utgå af mannens enskilda egendom,
ehvad användandet skett med hennes vilja och vetskap eller icke.

9 §.

För vederlag, som bör enligt 6, 7 eller 8 § utgå, ansvare ej make
med annan egendom än den, som hör till boet, då det delas.

Denna lag träder i kraft den — — — — — — — — men
skall icke gälla i afseende å äktenskap, som dessförinnan blifvit ingånget.

Förslag

till

Lag

angående förändrad lydelse af 17 kap. 10 § Handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 10 § Handelsbalken skall erhålla
följande förändrade lydelse:

10 §.

Sedan skola, med lika rätt sig emellan, utgå omyndiges fordringar
hos föräldrar eller förmyndare, så ock hustrus fordran hos god man,
som blifvit för henne förordnad, enligt hvad i 10 kap. Giftermålsbalken
är stadgadt.

Denna lag träder i kraft den — —

Förslag

till

Lag

angående förändrad lydelse af 68, 69 och 70 §§ Utsökningslagen

den 10 Augusti 1877.

Härigenom förordnas, att 68, 69 och 70 §§ Utsökningslagen skola
erhålla följande förändrade lydelse:

68 §.

Ej må i gäldenär bo något utmätas, som finnes höra annan till,
och ej heller utmätning ske till förfång af den rätt, annan till gäldenärens
gods eger.

Påstår annan sig vara egare till lös egendom, som i gäldenärs bo
finnes, men kan ej genast visa sin rätt, vare hans anspråk ej hinder
för egendomens utmätande; bjuder han vid utmätningen sannolika skäl
för anspråket; hänvise utmätningsmannen honom att sin talan efter
stämning utföra, och må det utmätta godset ej säljas förr än tvisten
om eganderätten blifvit af domstol pröfvad; stämme dock han, som
godset från utmätning freda vill, borgenären och gäldenären till domstol
i orten, der godset finnes, inom tre månader, eller hafve sin talan
mot borgenären förlorat. Kommer någon efter utmätningen med anspråk,
som nu är sagdt, vare det ej hinder för försäljningen, der ej öfverexekutor
annorlunda förordnar. Varder den, som anspråket väckt, af
öfverexekutor hänvisad att sin talan efter stämning utföra, åligge honom
att inom tre månader derefter stämma vid äfventyr, som förut är
nämndt. Vill borgenär sjelf stämma, stånde det honom fritt.

69 §.

I makars bo må ej på grund af dom eller utslag, hvarigenom betalningsskyldighet
blifvit allenast den ena af makarne ålagd, utmätning
ske af egendom, deröfver den andra maken råder. Gitter make, som,
på grund af hvad nu är sagdt, vill från utmätning undantaga gods,
icke genast visa sin rätt, men bjuder sannolika skäl, varde godset be lagdt

med qvarstad eller, om det är fast egendom, satt under förbud

att säljas eller skingras; och stämme den make, som vill värja godset,
borgenären inom tre månader till domstol i orten, der godset finnes,

eller hafve sin talan förlorat, der ej boskilnad inom samma tid sökt

varder.

Nu vill make, hvilken betalningsskyldighet för andra makens gäld
blifvit ålagd, vid utmätning ändock undantaga gods, förty att det är
dess enskilda egendom och ej bör i betalning gå för den gäld, som
sökes, eller vill hustrun vid utmätning på grund af utslag, hvarigenom
betalningsskyldighet blifvit allenast mannen ålagd, undantaga henne enskilt
tillhörig egendom, som af mannen förvaltas; företes bevis, att
godset bör anses för enskild egendom, varde ock det belagdt med qvarstad
eller, om det är fast egendom, satt under förbud att säljas eller
skingras; och galle om makens skyldighet att stämma borgenären och
om påföljden för underlåtenhet deraf hvad nyss är sagdt.

70 §.

Om utmätning af lösören, som blifvit sålda, men lemnats qvar i
säljarens vård, galle hvad särskildt är stadgadt. Om utmätning af
gods, hvarom i 92 § Sjölagen förmäles, vare lag, som der sägs.

Denna lag träder i kraft den-----men skall icke gälla

i afseende å utmätning i makars bo, hvilkas äktenskap blifvit före
nämnda dag ingånget.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af Förordningen den 18 September 1862
om boskilnad och undanskiftande af egendom i makars bo.

Härigenom förordnas, att nedannämnda paragrafer i Förordningen
om boskilnad och undanskiftande af egendom i makars bo den 18 September
1862 skola erhålla följande förändrade lydelse:

1 §•

Är ena maken skyldig till betalning, för hvilken, enligt 11 kap. 1
eller 4 § Giftermålsbalken, den andra makens giftorätt eller enskilda
egendom ej svarar, och kan sådan betalning ej fullgöras, utan att den
giftorätt eller enskilda egendom tillgripes; då må den make, som giftorätt
eller enskild egendom undanskifta vill, boskilnad söka.

Sådan ansökning skall ingifvas till Underrätt i den stad, eller å
landet till domaren i den ort, der mannen bör inför domstol svara i
tvistemål, som angå gäld i allmänhet. År i stad ej rättegångsdag, och
finnes ej någon satt att å Rättens vägnar inlagor emottaga; då må ansökningen
ingifvas till Rättens ordförande.

2 §•

Hustru ege ock rätt att boskilnad söka i de fall, att

mannen gjort så stor gäld, att den ej kan betalas med den egendom,
som för samma gäld bör svara;

eller mannen, genom försummelse eller vanvård af boets angelägenheter,
eller boets belastande med gäld utan motsvarig nytta, kan
anses sitt målsmanskap missbruka;

eller han af ondska eller motvilja hustrun öfvergifvit eller förlupit
och ej kommit åter inom sex månader;

eller han blifvit under förmyndare stäld.

7 §•

Emot borgenär njute ej ena maken vederlag för enskild fast egendom
eller ersättning för samfäld egendom, som blifvit boet afhänd.

8 §.

Nu har hustru boskilnad sökt: äro penningar eller lösören förskingrade,
de der henne efter förord eller annorledes enskildt tillhört,
eller finnas sådana lösören pantsatta, och har förskingringen eller pantsättningen
ej skett med hennes bifall; då hafve hon i konkurs med
mannens borgenärer fordringsrätt derför, der den fordran i konkursen
bevakas.

12 §.

Då boskilnad beviljad blifvit, vare all egendom, som, efter det ansökningen
om boskilnad gjord är, genom arf, gåfva, testamente eller
annorledes, tillfaller ena maken, såsom enskild egendom ansedd. Om
förvaltning af den på ofvannämnda sätt hustrun tillfallna egendom vare
lag som i 6 § skils.

14 §.

All gäld, som ena maken gör efter det boskilnad sökt blifvit, vare,
om boskilnad vinnes, ansedd såsom enskild gäld, hvarför andra makens
egendom ej svarar.

15 §.

Vilja makar, sedan boskilnad vunnen är, densamma upphäfva,
hafve der lof till; dock galle sådant ej i afseende å borgenärers rätt

förr, än makarna det för Rätten skriftligen tillkännagifvit, och kungörelse
derom, genom Rättens försorg, blifvit i allmänna tidningarna
tre gånger införd.

16 §.

Om rätt för make, som ej sökt boskilnad, att vid utmätning i boet
undantaga egendom, galle hvad i Utsökningslagen är stadgadt.

Denna lag träder i kraft den — — — — — men skall icke gälla
i afseende å makar, hvilkas äktenskap blifvit före nämnda dag ingånget.

Förslag

till

Lag

angående förändrad lydelse af 17 § i Förordningen den 18 September 1862
huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående
undanskiftande af egendom i död makes bo.

Härigenom förordnas, att 17 § i ofvannämnda förordning den 18
September 1862 skall erhålla följande förändrade lydelse:

17 §.

Efterlefvande make, som egendom rätteligen afträda vare fri från
all gäld, hvarför andra maken ensam svara bort.

Denna lag träder i kraft den-----men skall icke gälla

afseende ä makar, hvilkas äktenskap blifvit före nämnda dag ingånget.

MOTIV.

J. den underdåniga skrifvelse, hvilken föranledt det åt Nya Lagberedningen
gifna uppdrag, som Beredningen nu går att fullgöra, har Riksdagen
uttalat sig för införandet af vissa bestämmelser rörande äkta
makars inbördes egendomsförhållanden, genom hvilka bestämmelser,
enligt Riksdagens åsigt, skulle åt den gifta qvinnan i detta hänseende
inrymmas »en sjelfständighet, befogenhet och trygghet, som på en gång
vore större, än den hon för närvarande eger, och ändock läte sig väl
förena med svensk sed, svensk rättsåskådning och en i dylika fall särdeles
önskvärd, att icke säga nödvändig historisk utveckling».

Med anledning häraf och då den historiska utvecklingen uppenbarligen
är af den största betydelse för ämnets rätta behandling, anser sig
Beredningen böra, till en början och före den närmare redogörelsen för
innehållet af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse, lemna en i korta drag
sammanfattad öfversigt af de frågor om förändrad lagstiftning beträffande
äkta makars egendomsförhållanden, som under en senare tid här i landet
förevarit. De få ändringar, som vidtagits i hithörande delar af 1734
ars lag, jemförda med de många olika förslag, hvilka i sådant hänseende
påkallat uppmärksamhet, synnerligen under de två senaste årtiondena,
vittna nogsamt om den varsamhet, hvarmed man funnit sig böra gå
till väga i ett ämne af så ingripande vigt som det förevarande. Före
ar 1874 hafva nämnda lags stadganden härutinnan icke undergått någon
annan väsentlig rubbning än den, som innefattas i Kongl. förordningen
den 19 Maj 1845 angående förändring i vissa delar af lagens stadganden
om giftorätt och arfsrätt; hvarjemte och sedan bestämmelser om
boskilnad mellan äkta makar blifvit upptagna och närmare utvecklade
i äldre, tid efter annan utfärdade konkurslagar, en i vissa delar
ny lagstiftning härutinnan införts medelst Kongl. förordningen den
18 September 1862 om boskilnad och undansättande af egendom i

makars bo. Efter denna tid hafva i synnerhet frågorna om giftorättens
utsträckning eller begränsning till viss egendom samt om den gifta
qvinnans ställning i förmögenhetsrättsligt afseende varit, i anledning af
skilda förslag, föremål för Riksdagens pröfning.

Dessa förslag befinnas gå i tvenne väsentligen motsatta rigtningar.

A ena sidan påyrkades utvidgande af egendomsgemenskapen derhän
att egendom, som dittills enligt lag tillhört endera maken enskildt,
skulle varda samfäld, hvarigenom ock mannens förvaltningsrätt komme
att utsträckas. Så föreslogs af enskild motionär vid riksdagen 1862—
1863, att 10 kap. 2 § Giftermålsbalken måtte sålunda ändras, att giftorätt
tillkomme makarne till hälften hvardera i all boets egendom (och
sålunda jemväl i ärfd eller före äktenskapets ingående förvärf! fastighet
å landet). Denna motion afstyrktes af Lagutskottet, som ansåg densamma
åsyfta snarare ett steg tillbaka än ett framåtgående i den retning,
lagstiftningen i detta ämne borde följa. Egendomssamfällighet
vore ingalunda ett väsentligt moment inom äktenskapet och hade ej
heller så betraktats af Lagkomité!), hvilken tvärtom velat från giftorätt
undantaga ärfd eller före äktenskapet förvärf! fastighet i stad. — Förslaget
föll. Detsamma förnyades vid flere följande riksdagar men lyckades
lika litet som det år 1873 i sammanhang dermed väckta förslaget
om upphäfvande af makes rätt till fördel af bo oskifto, då bröstarfvingar
funnes, vinna Riksdagens bifall. Likaledes blef en redan på 1840-talet framlagd motion om upphäfvande af morgongåfva såsom särskild
förmån för hustru åter upptagen och förnyad vid riksdagarne 1862—
1863 och 1865—1866. Men ej heller detta förslag erhöll Lagutskottets
understöd eller Rikets ständers godkännande.

A andra sidan framstäldes från särskilda håll yrkanden om sådana
lagändringar, som skulle vara egnade att dels genom inskränkningar i
mannens målsmanskap och förvaltningsrätt skydda hustrun mot missbruk
deraf, dels i allmänhet åt den gifta q vin nan bereda en sjelfständigare
ställning gent emot så väl mannen som andra personer, dels ock från
samfälligheten i boet undantaga viss egendom till förmån för ena eller
andra maken enskildt.

Vid riksdagen 1862—1863 förekom till behandling en motion om
ändring af 8 kap. 1 § och 9 kap. 1 § Giftermålsbalken i syfte dels att
äktenskapsförord skulle kunna göras ej blott om makarnes giftorätt utan
ock om förvaltning och användande af egendom, som endera maken
förut egde eller framdeles hade att vänta, och dels att mannens målsmanskap
ej skulle inträda der genom äktenskapsförord blifvit annorlunda
bestämdt, ej heller der hustrun i eget namn idkade handel eller yrke
eller der mannen utan hustruns förvållande kommit på obestånd eller
der han misshandlat hustrun eller der han afsagt sig målsmanskapet; i
hvilka fall hustrun skulle ega söka och svara för sig sjelf och förvalta
äfven den egendom, som hon derefter kunde förvärfva. I anledning
häraf tillstyrkte Lagutskottet bland annat sådana ändringar i nyssnämnde
två lagrum, att äktenskapsförord finge afslutas ej blott, såsom tillförene,
om makarnes giftorätt utan ock om inskränkning i den rätt, mannen
såsom hustruns målsman tillkomme öfver sådan egendom, deri han ej
egde giftorätt, äfvensom att mannen skulle vara hustruns målsman och
ega söka och svara för henne, der ej genom äktenskapsförord blifvit
annorlunda bestämdt, men att, i fall hustrun ej sjelf vore villig eller
lämplig att förvalta egendom, som genom förord undantagits mannens
målsmanskap, Rätten borde för henne förordna god man att öfvertaga
förvaltningen. Frågan, vid hvars afgörande två stånd stannade mot två,
förföll således för denna gång, men upptogs åter vid den påföljande
riksdagen. Då befans likväl Lagutskottet vara af motsatt åsigt och
afstyrkte de förut förordade stadgandena, under erinran, bland annat,
derom att de ifrågasatta ändringarne i 8 och 9 kapitlen Giftermålsbalken
ej kunde medföra åsyftad verkan utan motsvarande ändring ill kapitlets
stadganden om ansvarighet för gäld i makars bo. Det slut, som
innehölls i Utskottets betänkande, blef af Rikets ständer ffilladt.

A 1867 års riksdag framlades å nyo motion om antagande af
sådana bestämmelser rörande äktenskapsförord och målsmanskap, som
blifvit af Lagutskottet år 1863 förordade, på sätt nyss omförmälts.
Utskottet, som först afstyrkte motionen, gaf, efter det ärendet blifvit
dit återremitteradt, nytt utlåtande, deri det framstälda förslaget i allt

hufvudsakligt tillstyrktes, hvarjemte föreslogs, att vid 11 kap. 6 § Giftermålsbalken
måtte fogas ett tillägg, hvarigenom förbudet för hustru
att sluta köp om fast gods eller sälja något af lösören i boet skulle
bortfalla, så vidt fråga vore om egendom, hvaröfver hon på grund åt
äktenskapsförord egde förvaltningsrätt. Detta utlåtande blef emellertid
af Riksdagens båda kamrar afslaget.

En vid 1870 års riksdag väckt motion derom att till förbättrande
af den gifta qvinnans ställning mannens målsmansrätt måtte upphöra
samt i följd deraf ej blott 9 kap. utan äfven 8 kap. och vissa delar af
11 kap. i Giftermålsbalken upphäfvas, rönte intet understöd af Lagutskottet,
som bland annat erinrade, hurusom målsmanskapets fullständiga
borttagande allt för mycket skulle strida mot allmänna föreställningssättet
hos oss i fråga om den innerliga förening och gemensamhet, som
genom äktenskapet inträder och hvarur, då den ena af makarne borde
vara den styrande, mannens målsmanskap för hustrun ansåges framgå
såsom en otvungen följd. Motionen afslogs.

I enahanda syfte förekommo vid 1871 års riksdag förslag af tvenne
motionärer, hvilka bland annat påyrkade sådan lagändring, att all den
egendom, lös eller fast, som hustru före äktenskapet egt eller efter detsamma
ärft eller förvärft, förblefve hennes enskilda tillhörighet, deröfver
hon allena egde förfoga. Lagutskottet, som erkände eu lagändring i
det antydda syftet vara af behofvet påkallad, fann dock förslaget i dess
helhet vara betänkligt, enär detsamma syntes ej kunna genomföras, utan
att i sammanhang dermed en genomgripande förändring af hela den
gällande lagstiftningen rörande makars egendomsgemensamhet verkstäldes,
en förändring, hvarpå det allmänna tänkesättet, enligt hvad utskottet
befarade, då ännu icke vore nog förberedt; men utskottet tillstyrkte
på anförda skäl, att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj: t anhålla om utarbetande
och framläggande af förslag till sådan ändring af 8 kap. 1 §
Giftermålsbalken, att genom äktenskapsförord måtte kunna betingas rättighet
för hustru att råda öfver sin enskilda egendom, äfvensom till de
förändrade bestämmelser i öfrigt, som deraf borde blifva en följd. Riksdagens
kamrar biföllo hvad utskottet sålunda tillstyrkt.

Ett motsatt öde rönte en å 1873 års riksdag väckt motion rörande
sådan ändring i 8, 9, 10 och 11 kapitlen Giftermålsbalken och dermed
sammanhängande lagrum, att gift qvinna, der icke annorlunda öfverenskommits,
skulle ega sjelf råda öfver henne genom arf eller förvärf enskild!
tillhörig egendom eller åtminstone öfver sin egen arbetsförtjenst.
I enlighet med Lagutskottets afstyrkande utlåtande, som hufvudsakligen
utgick från clen synpunkt, att äktenskapets idé kräfde samverkan mellan
makarne utan skilda intressen samt enhet i ordnandet af makarnes angelägenheter,
blef motionen af Riksdagen afslagen. Härvid yppade sig
emellertid mycket skiljaktiga meningar, i det en betydlig minoritet (42
röster mot 54 i Första kammaren samt 57 mot 72 i den Andra) understödde
ett af en reservant inom Lagutskottet väckt förslag, hvars hufvudpunkter
voro, att målsmanskapet skulle upphäfvas och den gifta qvinnan
betraktas såsom myndig vid hvilken ålder som helst, samt makarne
tillerkännas fullkomlig likställighet i afseende å förmögenhetsförvaltningen,
så att hvardera egde att ensam råda öfver sin enskilda egendom
men begge gemensamt att förvalta boets samfälda tillgångar.

An mera omfattande förslag i fråga om makars egendomsförhållanden
förekommo å 1874 års riksdag. Fn motionär ansåg frågan
lämpligen kunna lösas genom införande af obligatoriska äktenskapskontrakt
i förening med rättighet för hustru att sjelf råda öfver sin enskilda
egendom samt föreslog för sådant ändamål ändringar i 7, 8, 9,
10 och 11 kapitlen Giftermålsbalken. En annan, hvilken åter upptog,
i delvis modifierad form, de yrkanden, som omfattats af minoriteten å
1873 års riksdag, framstälde i öfverensstämmelse härmed förslag dels
till en särskild författning om förvaltning af egendom i makars bo och
dels till ändringar i 8, 9 och 11 kapitlen Giftermålsbalken, 20 kap.
Arfdabalken, 1 kap. Handelsbalken äfvensom i 2, 4 och 6 §§ af Boskilnadsförordningen.
Den förstnämnde motionärens förslag'' vann intet
understöd. Med anledning af det senare förslaget blef inom Lagutskottet,
med anknytning till den åsigt, som uttalats i 1871 års riksdagsskrivelse
och med särskilt fästadt afseende å angelägenheten deraf

att genom lag skydda den medellösa hustrun mot mannens magtmissbruk
beträffande sådan inkomst, som hon genom eget arbete kunde bereda
sig, utarbetadt ett nytt förslag, hvilket, antaget af Riksdagen, erhöll
Ivongl. Maj:ts stadfästelse genom särskilda förordningar af den 11 December
1874.

Härigenom infördes följande stadganden i Giftermålsbalken: i 8 kap.
1 §, att äktenskapsförord må göras ej blott, såsom tillförene, om makarnes
giftorätt, utan ock om förvaltningen af hustruns enskilda egendom;
i 9 kap. 1 §, att mannen är hustruns målsman och eger söka och svara
för henne, utom hvad angår egendom som är från hans förvaltning
undantagen; att om genom äktenskapsförord är stadgadt, att hustru
tillhörig egendom skall från mannens förvaltning undantagas eller om
sådant stadgande är meddeladt angående egendom, som genom gåfva
eller testamente till hustrun gifven är med vilkor att den henne enskilt
tillhöra skall, då ege hustrun öfver den egendom och afkomsten
deraf råda, der ej annorledes blifvit om förvaltningen föreskrifvet; och
att, i fall hustrun kan genom eget arbete något förvärfva, deröfver må
hon ock råda; samt i 11 kap. 6 §, att från der stadgadt förbud för
hustru att afyttra fast gods eller sälja något af lösören i boet undantages
det fall, att hon eger sådan egendom sjelf förvalta, hvaremot förbudet
för hustru att köpa fastighet genom paragrafens ändrade lydelse
bortfallit. Tillika gafs åt 4 § i förordningen om boskilnad och undanskaffande
af egendom i makars bo den 18 September 1862 sådan ändrad
lydelse, att god man till biträde åt hustru, då boskilnad blifvit sökt,
skall förordnas endast der hon det begär; hvarjemte häraf föranledd
ändring i 6 § af samma förordning meddelades.

Frågan om gift q vinnas rätt blef år 1877 ånyo föremål för Riksdagens
behandling. De yrkanden, som då af enskild motionär framstäldes
i ämnet, gingo vida längre än tillförene varit vid riksdagen
ifrågastäldt. Sålunda föreslogs, att allt hvad i lag eller särskild författning
funnes stadgadt om äktenskapsförord, mannens målsmanskap
för hustrun, morgongåfva, giftorätt, samt fördel af bo oskifto måtte
upphäfvas samt i stället för 8, 9, 10, 11 och 17 kapitlen Giftermåls -

balken med dertill hörande författningar meddelas, under 8 kap. nämnda
balk, föreskrifter derom, att gift qvinna vare myndig, men de förbindelser
hon iklädde sig icke bindande för mannen, att all egendom, som
hustrun vid äktenskapets ingående egde eller sedermera förvärfvade,
vore hennes enskilda egendom, den hon sjelf hade att förvalta, att
hustrun skulle underhållas af mannen, och att vid mannens död borde
henne tillfalla — under namn af enkerätt — en tredjedel af mannens
egendom utöfver hvad han kunde hafva tillagt henne genom gåfva eller
testamente. I sammanhang härmed och såsom konseqvenser af de nya
grundsatserna föreslogos vidare dels åtskilliga ändringar i 3, 5 och 13
kapitlen Giftermålsbalken, i 5, 6, 9 och 12 kapitlen Ärfdabalken, i 1,
10 och 17 kapitlen Handelsbalken och i 10 kapitlet Rättegångsbalken,
dels upphäfvande af hela Boskilnadsförordningen jemte en del bestämmelser
i Förordningen den 18 September 1862 huru gäld vid dödsfall
betalas skall m. m., dels ock tillägg i författningarne angående folkundervisningen
och fattigvården. — Ett sådant »fullständigt kullkastande
af de grundvalar, hvarpå hela vår familjerätt vore bygd,» fann dock
Lagutskottet sig desto mindre kunna förorda, som en dylik förändring
af familjerätten antoges vara hvarken förenlig med allmänna tänkesättet
i landet eller föranledd af några större olägenheter i för handen
varande förhållanden. Genom de stadganden, som meddelats i ofvan
nämnda förordningar 1862 och 1874 ansåg utskottet lagstiftningen hafva
— i bemödandet att trygga den gifta qvinnan mot mannens missbruk
af målsmansrätten och mot de olägenheter, egendomsgemenskapen i
vissa fall kunde medföra — gått så långt som »för närvarande» vore
tillrådligt. Utskottets afstyrkande utlåtande blef af Riksdagens kamrar
utan votering bifallet.

Härefter lemnades frågan oberörd intill 1883 års riksdag. Genom
en då afgifven motion, i hvars hufvudsyfte flere bland biksdagens ledamöter
redan från början instämde, framstäldes ett förslag af hufvudsakligen
enahanda innehåll med det som år 1877 undergått pröfning.
Dock borde, enligt det nya förslaget, föreskrift gifvas om skyldighet
för man och hustru att hjelpa hvarandra och bidraga den ena till den

andres uppehälle, hvar och en i förhållande till sin förmåga, äfvensom
derom att vid endera makens död, den andra skulle erhålla såsom
enklings- eller enkerätt (utöfver gåfvo- eller testamentsmedel) en fjerdedel
af den aflidnas egendom, som icke utgjordes af ärfd eller före äktenskapet
förvärfd fastighet å landet; och till de lagens rum, som i följd
häraf borde ändras eller erhålla tillägg, hade nu lagts 17 kap. 1 § samt
19 kap. 3 § Arfdabalken; hvaremot den år 1877 ifrågasatta ändring i
17 kap. 4 § Handelsbalken (åsyftande förmånsrätt för enkerätt) nu utelemnats.
Icke heller detta lagförslag, till hvars stöd särskildt åberopades
den i England, enligt en akt om gifta qvinnors eganderätt af år 1882,
genomförda reform i ämnet, tillvann sig Lagutskottets förord. Förslaget
blef af Riksdagen afslaget, dock efter votering, hvarvid minoriteten i
båda kamrarne röstade för aflåtande af eu skrifvelse i motionens syfte.

Följande år bragtes ämnet å bane medelst trenne hos Riksdagen
väckta motioner. I en af dessa föreslogs skrifvelse till Kong]. Maj:t med
begäran, att till en kommande riksdag måtte afgifvas förslag till sådan
ändring af Giftermålsbalken med dit hörande lagrum att, utan äktenskapsförord,
man och hustru koinrne till all den rätt, som nu genom
sådant kunde dem beredas, att råda hvar öfver sin före eller efter
äktenskapet ärfda eller förvärfda egendom. Fn annan motion åter afsåg
införande af sådane förändringar i gällande lag, att det blefve bestämdt,
dels att förord skulle upprättas mellan man och qvinna, innan lysning
till äktenskap för dem finge utfärdas, och dels att mannen ej utan
hustruns samtycke skulle ega att makarnes gemensamma fasta egendom
å landet eller hus och jord i staden bortskifta, förpanta eller sälja; och
borde en underdånig skrifvelse i sådant syfte af riksdagen aflåtas. Den
tredje motionen innehöll förslag till ändring af 1 och 5 §§ i 11 kap.
Giftermålsbalken i ändamål dels att betaga mannen rätt att utan hustruns
samtycke bortskifta, förpanta eller sälja fast egendom, som blifvit
under äktenskapet förvärfvad och hvari giftorätt kunde ega rum, och
dels att, om endera af makarne förbättrat sin enskilda egendom med
begge deras del i boet, sådant skulle vid arfskifte eller delning å dess
egen lott räknas.

Framställningen om äktenskapsförords föreskrifvande såsom vilkor
för lysning vann ingen anslutning och har ej föranledt någon åtgärd
från Riksdagens sida.

Hvad åter angår öfriga vid 1884 års riksdag väckta förslag i ämnet,
har med anledning deraf Riksdagen, i öfverensstämmelse med hvad Lagutskottet
i afgifvet utlåtande tillstyrkt, den 7 Maj samma år till Kongl.
Maj:t aflåtit förut omförmälda, till Nya Lagberedningen öfverlemnade
skrifvelse om framläggande af förslag till vissa ändringar och tillägg
i gällande lagstiftning angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden.
v

I denna skrifvelse anföres, hurusom Riksdagen, efter sorgfällig
pröfning af hithörande förhållanden, kommit till den åsigt, att nu
gällande lagstiftning i nedannämnda afseenden bör ändras sålunda:

l:o att i den fasta egendom i stad eller å stadens mark, som hustru
före eller under äktenskapet ärft eller förut förvärft, mannen ej må ega
giftorätt, och att förty sådan rätt icke heller bör tillkomma hustrun i
mannens lika beskaffade egendom, dock att all årlig ränta och afrad
af dylik egendom varder under lösören räknad;

2:o att gift qvinna bör berättigas att sjelf förvalta den egendom,
som är henne enskildt tillhörig, utan att behöfva genom äktenskapsförord
förbehålla sig sådan rätt;

3:o att mannen icke må hafva magt att utan hustruns samtycke
bortskifta, förpanta eller sälja boets fasta egendom å landet eller jord
och hus i staden;

4:o att hustrun ej bör vara skyldig att med sin enskilda egendom
svara för gäld, som mannen under äktenskapet åsamkat boet, derest hon
icke sig dertill uttryckligen förbundit;

5:o att, derest under äktenskapet mannen i andra fall, än det i
11 kap. 5 § Giftermålsbalken omförmälda, till nytta ensamt för sig
sjelf användt makarnes gemensamma egendom i boet, jemväl sådant
skall vid delning eller arfskifte å hans lott räknas, äfvensom att motsvarande
bestämmelse bör gälla för hustru, som under äktenskapet med

dylik egendom guldit sin enskilda gäld eller eljest obehörigen beredt
sig enskild fördel.

I afseende å den i 1 punkten förordade bestämmelse har Riksdagen,
under erinran att en sådan bestämmelse upptagits så val af Lagkomitén
som af den äldre Lagberedningen uti de af dem afgifna förslag till
giftermålsbalk, åberopat den af Lagkomitén härutinnan lemnade motivering,
så lydande:

»Ehuru lagen förordnat, att giftorätt icke skall ega rum i ärfd jord
å landet, eller i den, som endera maken före giftermålet der förvärfvat,
har den likväl medgifvit- giftorätt i all både ärfd och förvärfd fastighet
i stad, utan åtskilnad om förvärfvändet skett före eller efter giftermålet.
Lagstiftaren har utan tvifvel utgått från den synpunkt, att hus och
tomt i städerna icke i allmänhet utgjorde borgarens redbaraste förmögenhet,
men att deremot å landet, der näringssättet egentligen bestode
i jordbruk, fastigheten eller jorden vore brukarens förnämsta
egendom, som således åt honom eller hans slägt borde förvaras. I fråga
om giftorätt emellan makar har dock komitén, vid ämnets närmare
granskning, icke kunnat godkänna denna skilnad. När bolaget emellan
makarne uppkommer, är det icke egentligen sjelfva de ömsesidiga insatserna,
som böra sammanblandas, utan det är förkofringen eller hvad
under äktenskapet förvärfvas, som skall utgöra det samfälda boet. Man
skulle kunna lämpa detta föidiållande äfven till penningar eller annan
lös egendom, som hvardera sidan vid äktenskapets början medförde, om
det gåfves en möjlighet att med säkerhet urskilja beloppet deraf; men
hvad angår fast egendom, vare sig å landet eller i stad, så kan för
detta urskiljande ingen svårighet möta. Då man följaktligen måste
låta ankomma på de bestämda formaliteter, under hvilka förord ega
rum, huruvida hvad af hvardera maken enskildt i lös egendom införes
må kunna från samfälligheten afsöndras, är man deremot oförhindrad
att bibehålla det ursprungliga förhållandet makarne emellan i afseende
på fastighet. Genom det, att man undantager viss egendom från samfälligheten,
afskär man alla anspråk af ena makens skyldeman på sådan
egendom, tillhörig den andra. Utan att misskänna makarnes egen

böjelse att med hvarandra dela sin förmögenhet eller att gemensamt
bibehålla den åt sina barn, bör man likväl betänka, att de svårligen
med likgiltighet skulle kunna föreställa sig möjligheten, att deras egendom
kunde omedelbarligen frångå dem sjelfva, för att öfverflyttas till
personer i en annan slägt.

Då de nu anförda skäl gälla lika för fast egendom i stad och på
landet, har komitén med afseende derå stadgat ett lika förhållande samt
ansett tillräckligt utrymme vara lemnadt åt makarnes inbördes välvilja,
när dem blifvit tillåtet att, efter eget behag, medelst förord eller testamente,
gifva hvai’annan del i all deras egendom, och att för åtnjutande
deraf sjelfve utstaka vilkoren.»

Härvid har Riksdagen tillagt, att om det redan i och för sig
måste vara önskligt, att all fastighet, vare sig å landet eller i stad, i
civilrättsligt hänseende blefve likstäld, det nu torde vara desto mera
påkalladt att låta den enda i nämnda hänseende ännu qvarstående
skilnad falla, som inga skäl längre syntes kunna anföras för dess bibehållande.

Vid 2 punkten har Riksdagen anfört, hurusom enligt 8 kap. 1 §
Giftermålsbalken i 1734 års lag förord kunde göras endast om makarnes
giftorätt. Så hade ock varit fallet enligt förordningen den 13 Juli
1818, och först genom förordningen den 11 December 1874 hade förord
utsträckts till att kunna omfatta äfven förvaltningen af hustruns enskilda
egendom. Härigenom uppstode emellertid det förhållande att,
ehuru qvinna icke genom ingående af äktenskap försattes i oinyndighetstbistånd,
utan snarare, derest hon icke redan då uppnått myndighetsåldern,
blefve myndig, den mannen tillagda förvaltning likväl utsträcktes
så långt att, der hustrun hade egendom, hvari mannen icke enligt lag
njöte giftorätt eller hvilken genom förord vore förklarad för hustruns enskilda
eller som genom gåfva eller testamente vore henne gifven med
vilkor att den henne enskildt tillhöra skulle, hustrun icke egde att öfver
den egendom och afkomsten ''deraf råda, der icke sådant vore uttryckligen
vare sig i förordet aftaladt eller af gifvaren eller testator föreskrifvet.
Detta funne Riksdagen innebära eu oegentlighet. Ansåge man öfver

hufvud hustrun kunna få råda öfver egendom, så syntes det naturligaste
vara, att hon utan särskildt aftal eller föreskrift om hennes befogenhet
i ifrågavarande afseende finge förvalta den egendom, som vore henne
enskildt tillhörig.

Beträffande den föreskrift, som enligt 3 punkten skulle meddelas,
har Riksdagen uttalat den åsigt, att en sådan föreskrift vore egnad att
i många fall förekomma lättsinniga köpe-, förpantnings- eller bytesaftal
om fast egendom, som samfäldt tillhörde båda makarne, och dymedelst
åt boet och barnen rädda sådan egendom. Då derjemte
makarne, åtminstone i allmänhet, hade lika lott i fast egendom, hvari
giftorätt egde rum, syntes det ock vara af billighet och rättvisa mot
hustrun påkalladt, det äfven hon finge hafva sitt ord med vid sådana
aftal om samfäld fast egendom, som ofvan nämnts. I allmänhet mötte
ej heller vid ingåendet af dylika aftal någon svårighet att inhemta
hustruns samtycke, och åtminstone kunde en sådan svårighet anses
Ytterst sällan vara oöfvervinnelig.

Hvad angår den i 4 punkten åsyftade föreskrift, har Riksdagen
åberopat hvad till stöd för en dylik, i Lagkorniténs och i den äldre Lagberedningens
förslag upptagen föreskrift blifvit anfördt af Lagkomitén,
som härom yttrat:

»Att mannen, som under äktenskapet råder öfver boets samfällighet,
kan utan inskränkning belasta den med gäld, har man ansett otvifvelaktigt.
När han är oförhindrad att alldeles förstöra hela samfälligheten,
så länge hans målsmanskap icke är honom fråntaget, måste han ock
kunna med samfälligheten betala den skuld, han gör under denna sin
egenskap af boets representant. Om det bevisas, att han dertill är
oskicklig, och om han af sådant skäl ställes under annans förmynderskap,
då först upphör hans rätt att råda öfver samfälligheten; men dessförinnan
vore det för allmänna förtroendet af mycken våda, om en borgenärs
betalningsrätt skulle bedömas efter den större eller mindre fördel, ett
bo kunde hafva haft af den försträckning han till målsmannen gifvit.

Man har derföre antagit, att den gäld, som af mannen under
äktenskapet göres, skall betalas af samfäld egendom, utan att någon

utredning må komma i fråga, huruvida boet deraf haft nytta eller icke.
Men i samma mån mannens magt i allmänhet att råda öfver boet är
inskränkt, måste äfven rättigheten att använda boets egendom till skulds
betalning vara det. Hvad s^tm enskildt tillhörer hustrun, bör ej kunna,
för de skulder mannen gjort, tagas i mät. Det synes innebära en icke
fullkomlig öfverensstämmelse i lagen, att sedan 1 § i 11 kap. Giftermålsbalken
ovilkorligen förbudit mannen att, utan hustruns formliga samtycke,
sälja eller förpanta hennes jord, 3 § i samma kapitel likväl
stadgar, att äfven denna jord skall häfta för en del af den gäld, mannen
gjort. Han eger icke att godvilligt bortlåta sådan egendom, ehvad det
sker till boets nytta eller icke; men han kan, genom åsamkande af
skulder, bringa den under en tvungen försäljning.

Man har trott sig böra, med hvad förslaget till 9 kap. 3 § innehåller,
på det sätt sammanbinda det stadgande, som i förevarande
kapitel skulle införas, att man utstakat, det hustruns enskilda egendom,
hvarken hel och hållen, eller till någon del, kunde för gäld tillgripas,
der hon ej sjelf till ansvarighet sig bundit».

Vidkommande 5 punkten har Riksdagen ansett hvad i nämnda
punkt blifvit föreslaget vara af all rättvisa påkalladt, på det att icke
endera maken, — i de flesta fall antagligen mannen — måtte kunna
genom sina åtgärder förbättra sin ställning i boet på andra makens
bekostnad. Mångfaldiga sätt, å hvilka sådant kunde ske, skulle kunna
uppgifvas. Någon synnerlig svårighet vid det ifrågastälda stadgandets
tillämpning syntes icke böra uppstå, då det ju blefve dens sak, som på
omförmälda grund yrkade afdrag å andra makens lott, att lagligen
styrka det till stöd för yrkandet andragna förhållande. Väl kunde det
vara sant att sådan bevisning i många fall, särskildt efter lång tids
förlopp, icke blefve lätt och att den stundom blefve omöjlig att förebringa,
men deraf syntes icke kunna eller böra följa, att i de fall, der
förhållandet erkändes eller tillräcklig bevisning derom vore tillgänglig,
den af rättvisa påkallade afräkningen vid bodelningen eller arfskiftet
icke borde ega rum.

Slutligen och då emellertid de lagbestämmelser, hvilka för uppnående
af sålunda angifna syften kunde finnas erforderliga, syntes bäst
kunna utarbetas genom åtgärd från Kongl. Maj:ts sida, har Riksdagen
anhållit, det Kongl. Maj:t täcktes låta inarbeta, samt för Riksdagen
framlägga förslag till sådana ändringar och tillägg i den angående äkta
makars inbördes egendomsförhållanden gällande lagstiftning, som Riksdagen,
på sätt nu är omförmäldt, förklarat sig för sin del anse böra
tillvägabringas i syfte att bättre, än i samma lagstiftning skett, tillgodose
gift qvinnas rätt och bästa.

Den inre enhet emellan äkta makar, hvilken eger sin grund i äktenskapets
idé, sådan som denna blifvit af ålder uppfattad, finner enligt
1734 års lag i yttre måtto sin motsvarighet i de bestämmelser, hvarigenom
förvaltningen af makarnes enskilda och samfälda egendom blifvit
lagd i den ene makens, i mannens hand. En sådan öfverensstämmelse
mellan äktenskapets etiska och legala moment har emellertid ej kunnat
vinnas annorledes än på bekostnad af den andra makans, af hustruns
sjelfständighet i rättsligt hänseende. Föreskriften om mannens målsmanskap
och det sätt, hvarpå denna föreskrift jemte öfriga stadganden
om makarnes ömsesidiga rättigheter blifvit vid lagskipningen tillämpade,
ådagalägga, huruledes hustrun — ehuru hon väl icke enligt lag kan
betraktas såsom omyndig — dock ansetts i flere väsentliga afseenden
sakna den rätt och befogenhet, som höra den personliga fullmyndigheten
till. Sålunda har, i öfverensstämmelse med gammal sed och allmänt
godkända rättsbegrepp, den yttre enhetens princip i fråga om förhållandet
mellan äkta makar kunnat af 1734 års lagstiftare bevaras och
genomföras i hufvudsakliga delar. Men häraf framgår ock, att en rubbning
härutinnan till beredande af ökad sjelfständighet för den gifta
qvinnan icke kan åstadkommas annorledes än på bekostnad af nyssnämnda
princip, om hvars följdrigtiga genomförande fråga numera i

allt fall icke lärer kunna uppstå. I motsatt rigtning togs nemligen det
steg, som betecknas af förordningen den 11 December 1874. Medgifvande!
att genom äkenskapsförord utesluta mannen från förvaltningen
af hustruns enskilda egendom, berättigandet för hustrun att sjelf råda
så väl öfver sin genom förord eller genom bestämmelse vid gåfva eller
testamente från mannens förvaltning undantagna egendom och dess afkomst
som ock öfver det hon kan genom eget arbete förvärfva, samt
de inskränkningar i mannens målsmanskap, som häraf blifvit en följd,
dessa stadganden innebära redan en principielt gifven möjlighet till särskiljande
af boets förvaltning, en anordning, som ej kan undgå att
sträcka sitt inflytande äfven till tredje mannens rätt. Väl har i sistnämnda
hänseende erfarenheten hittills lemnat föga ledning för bedömmande
af följderna utaf 1874 års lagstiftning, uppenbarligen af det
skäl, att de nya bestämmelserna ännu icke kommit till någon allmän- *
nare användning. Men det låter sig svårligen förnekas, att en mellan
makarne delad förvaltning åt boet kan gifva anledning till rättsförhållanden,
för hvilkas reglering nu gällande lag icke innehåller tillfredsställande
föreskrifter. Hit höra frågorna om förvaltningsrättens begränsning
och dess verkningar, om behörigheten att ingå förbindelser och
göra gäld samt om gäldens betalning. Om nu ock hittills, af ofvan
antydt skäl, något synnerligt behof af nya eller förändrade föreskrifter
i nyssnämnde hänseenden icke framträdt såsom en följd af 1874 års lagstiftning,
lärer dock samma skäl icke vidare kunna anses giltigt, då
fråga är om att ytterligare fortgå i den rigtning, som är ämnad att
leda till ett ökadt ekonomiskt oberoende för den gifta qvinnan och
hennes betryggande mot missbruk af målsmansrätten. Hvad Riksdagen
i sådant afseende föreslagit innefattar, bland annat, att från undantag,
på sätt i 1874 års förordning är förutsatt, till regel upphöja hustruns
förvaltningsrätt öfver sin enskilda egendom. Riksdagens förslag innebär
tillika att minska den legala giftorättens omfång, hvarigenom äfven
hustruns förvaltningsrätt varder i samma mån utvidgad. Vigten af de
skäl, som blifvit anförda för dessa och öfriga nu föreliggande yrkanden,
kan ur erfarenhetens synpunkt ej bestridas; och de tid efter annan med

växande styrka framträdande fordringarne på reform af lagstiftningen
om äkta makars egendomsförhållanden syfta omisskänligen till fortgång
på den redan år 1874 beträdda vägen. Då nu Beredningen erhållit
uppdrag att utarbeta förslag till de förändrade bestämmelser i detta
ämne, till hvilka 1884 års riksdagsskrifvelse kunde gifva anledning, har
Beredningen haft att i främsta rummet taga i öfvervägande, huruledes
de förordade nya bestämmelserna kunde låta förena sig med andra till
ämnet hörande eller dermed sammanhängande lagbud, i hvilka någon
ändring nu icke blifvit af Riksdagen ifrågasatt. Härvid har det visserligen
ej undfallit Beredningen, att svårigheter och oegentligheter i
vissa hänseenden måste uppkomma genom partiela lagändringar, grundade
på en ny och för lagens orubbade delar ursprungligen främmande
princip. Hustruns rätt att råda icke blott öfver sin enskilda egendom
utan äfven öfver sådan samfäld, som utgöres antingen af den enskilda
egendomens afkastning eller ock af hustruns egen arbetsförtjenst, innebär
en sådan ny princip, hvars införande har inverkan på makarnes
förhållande både sins emellan och till borgenärer. Att till följd häraf
de af Riksdagen förordade bestämmelserna måste föranleda till ändring
af lagen äfven i åtskilliga andra hänseenden, har synts Beredningen
vara uppenbart. Emellertid ligger eldigt Beredningens tanke icke liten
vigt deruppå, att de nya stadganden, som antagas, helst i ett ämne af
så djup betydelse för samhället som det förevarande, icke innebära
större och mera väsentliga ändringar i det bestående, än att de kunna
betraktas såsom moment i den naturliga utveckling, lagen efter hand
och i jembredd med allmänna rättsmedvetandet bör undergå. Ur denna
synpunkt kan det icke anses önskvärdt, att en ny grundsats varder på
en gång med strängaste konseqvens genomförd i alla de hänseenden,
der tillämpning deraf må kunna ifrågakomma. Ej heller lärer det kunna
för flertalet af gifta qvinnor i vår tid anses eftersträfvansvärdt att genom
ernående af full likställighet med mannen i ekonomiskt hänseende gå
miste om det skydd och de förmåner, hvilka under vanliga och naturliga
förhållanden äro hustrun beredda genom mannens målsmanskap
och dermed följande förpligtelser. Det bör för öfrigt fasthållas, att lag -

stiftningen till upprätthållande af en institution sådan som äktenskapet
ej får grundas uteslutande på en princip såsom t. ex. hustruns sjelfständighet,
mannens målsmanskap o. s. v. Fastmera kräfves ett jemnt
och skäligt afvägande mellan de skilda intressen eller faktiskt gifna
förhållanden, på hvilka berörda lagstiftning eger återverkan. Om således
qvinnans af nutiden erkända anspråk på en fri och sjelfständig
utöfning af hennes rättigheter i personligt, och ekonomiskt hänseende
ej inom äktenskapet lärer kunna i sin fullständigaste omfattning förverkligas
utan att inkräkta på den enhet och sammanhållning, som tillhör
äktenskapets natur, så följer häraf, beträffande den gifta qvinnan,
att nämnda anspråk måste lida någon inskränkning, på det att i allt
fall tygdpunten af den gemensamma förvaltning, hvilken tillkommer
makarne såsom enhet, måtte kunna läggas i en hand. Denna grundsats
skall, enligt Beredningens öfvertygelse, ej kunna leinnas å sido,
utan att derigenom åstadkommes en högst väsentlig rubbning af äktenskaps-
och familjeförhållandena inom vårt land, — eu rubbning, till
hvars genomförande det upplysta tänkesättet inom landet, åtminstone
för närvarande, ingalunda torde finnas benäget.

1 sammanhang härmed må ock anmärkas, att en utvidgad egendomsgemenskap,
hvarom fråga äfven hos Beredningen förevarit, ingalunda
är egnad att undanrödja de betänkligheter, som en mellan makarne helt
och hållet delad förvaltning af den gemensamma egendomen måste uppväcka.
Ett stadgande derom att vid äktenskapets upplösning hvardera
maken skulle komma i åtnjutande af giftorätt i all den andra makens
ärfda eller förvärfda egendom synes i ingen måtto kunna förebygga den
anledning till söndring mellan makarne, som kunde uppstå, derest begge
erhöllo oinskränkt rätt att råda hvar öfver sin i boet införda andel af
egendomen. De flere gånger inom Riksdagen framstälda förslag till
giftorättens utsträckning hafva ej heller vunnit godkännande.

Då nu Riksdagen, på sätt i dess underdåniga skrifvelse förmäles,
efter sorgfällig pröfning af hithörande förhållanden, stannat vid de ändringsförslag,
som innehållas i samma skrifvelses fem särskilda punkter,
samt till följd deraf anledning nu icke lärer förefinnas till antagande,

att ett förslag, som i hufvudsak innehölle annat eller mera än hvad
sålunda blifvit af Riksdagen med bifall omfattadt, för närvarande skulle
vinna godkännande, så har Beredningen ansett sig, på grund af det erhållna
uppdraget, böra inskränka sin åtgärd hufvudsakligen inom de
gränser, som i berörda skrifvelse angifvas. Beredningen har derföre
utarbetat förslag till en i enlighet med Riksdagens uttalade åsigter
ändrad lydelse af 10 och 11 kapitlen Giftermålsbalken samt derutöfver
föreslagit allenast sådana lagändringar, hvilka synts Beredningen blifva
en ovilkorlig följd af de förra ändringarne eller åtminstone stå med
dem i närmaste sammanhang. Skälen till de hufvudsakligaste ändringarne
finnas angifna i Riksdagens skrifvelse, för hvars innehåll här
ofvan blifvit redogjordt; och hvad derutöfver synts vara att anföra såsom
motiv till förevarande lagförslag får Beredningen nu framställa i den
ordning, hvartill förslagets särskilda delar föranleda.

Giftermålsbalken.

9 KAP.

1 §. I detta lagrums stadgande om mannens målsmanskap, såsom
stadgandet lyder enligt Förordningen den 11 December 1874, är någon
ändring ej ifrågasatt, vare sig i Riksdagens skrifvelse eller i Beredningens
förslag.

Den utvidgade rätt och befogenhet i fråga om egendom i boet,
som enligt förslagets bestämmelser skulle tillkomma hustrun, synes
nemligen Beredningen icke gifva giltig anledning till någon inskränkning
af mannens målsmansrätt inom äktenskapet utöfver den redan
genom 1874 års förordning vidtagna. För upprätthållandet af den äktenskapliga
enheten och för familjens skydd mot fara af splittring genom
uppkomna stridiga meningar mellan makarne om hvad familjens rätt
och intresse i särskilda fall kräfva, erfordras nemligen med nödvändighet
att vid sådan olikhet i meningar ena maken tillägges det afgörande

ordet. Ty att för detta ändamål påkalla en tredje person eller ett ingripande
af offentlig myndighet vore uppenbarligen lika litet ägnadt att
åstadkomma ett rätt afgörande af den uppkomna skiljaktigheten, som
att för framtiden bevara den nödiga enheten och öfverensstämmelsen
mellan makarne.

I nu angifna förhållande ligger grunden för målsmanskapet, och
detta förutsätter sålunda ingalunda ett betraktelsesätt af hustruns ställning
inom familjen, hvilket skulle stå i strid med hustruns berättigade
anspråk på personlig frihet och sjelfständighet. Äfven med målsmansrättens
bibehållande kan hustrun erkännas såsom myndig, och den uppfattning,
enligt hvilken berörda rätt kommer i strid med den hustrun
skäligen tillkommande sjelf bestäm ningsrätt, synes innebära ett misskännande
af hvad som utgör det väsentliga i målsmansrätten. Innebär
nemligen denna rätt icke någon annan inskränkning i hustruns frihet
än den, som utgör den nödvändiga förutsättningen för äktenskapet, och
afser samma rätt familjens angelägenheter, så kan den icke betraktas
annorlunda än såsom den nödvändiga begränsning i den ogifta qvinnans
frihet, som inträdet i äktenskapet och grundläggandet af familjen föra
med sig. För familjens lika väl som för samhällets uppkomst och bestånd
måste dess medlemmar underkastas en viss inskränkning i den
individuela sjelfbestämningsrätten.

Då målsmanskapets betydelse och innehåll icke varder uttömdt genom
den derur härflytande befogenhet att råda öfver egendom i boet
och att för egendomen tala och svara, synes i dess begrepp icke ligga
något hinder att från denna befogenhet undantaga viss egendom i boet.
Vid sådant förhållande torde man ej heller med fog kunna påstå, att
den hustrun tillagda vidsträcktare rätt att råda öfver egendom i boet
skulle stå i motsägelse med målsmanskapet.

Af hvad sålunda blifvit antydt torde framgå, att, enligt Beredningens
öfvertygelse, det förhållande inom äktenskapet, som utmärkes
genom målsmansrätten, bör — likasom dess hittillsvarande beteckning
— bevaras och qvarstå såsom tecknet till och garantien för äktenskapets
enhet, hvilken icke utan menliga följder kan upphäfvas. För beva -

rande af rättsregeln, att »mannen är hustruns målsman», talar i öfrigt
icke blott nödig hänsyn till äktenskapsrättens historiska utveckling,
hvars betydelse, på sätt ofvan framhållits, särskildt inom detta lagstiftningsområde,
är af synnerlig vigt. Äfven de försök, som blifvit
gjorda, att med uteslutande af den häfdvunna beteckningen uppräkna
de särskilda skyldigheter, som för sammanhållningens bevarande inom
äktenskapet, skulle åligga makarne gemensamt eller en hvar af dem
särskildt, ådagalägga olägenheterna af ett dylikt tillvägagående. De
föreslagna särskilda bestämmelserna angifva icke med samma tydlighet
som det lagstadgande, de äro afsedda att ersätta, den rätta omfattningen
och begränsningen af makarnes skyldigheter i äktenskapet, och dylika bestämmelser
kunna i följd af äktenskapets egen natur ej heller blifva
uttömmande.

Enligt 1874 års förordning innehåller senare stycket af 1 § bestämmelser
om hustrus rätt att råda öfver egendom. Då emellertid
ändringar nu ifrågasättas angående såväl giftorättens omfång som båda
makarnes dispositionsrätt öfver egendom i boet, har Beredningen funnit
det vara ändamålsenligt att efter de §§ i nästa kapitel, som handla om
giftorätten, der sammanföra stadgandena om makarnes ömsesidiga rättigheter
i afseende å boets förvaltning. Af detta skäl är senare stycket
af ifrågavarande § i förslaget uteslutet på detta ställe.

10 KAP.

1 §. I sammanhang med 10 kapitlets omarbetning i öfrigt har
Beredningen trott det vara lämpligt att genom några vid denna § tilllagda
ord erinra, att kapitlets bestämmelser om giftorätt ej afse äktenskap,
der genom förord blifvit annorlunda stadgadt.

2 §. Första stycket af denna § i förslaget motsvarar hvad för
närvarande är i 10 kapitlets 2 § stadgadt, med den ändring allenast,
som föranledts deraf att, på sätt 1 punkten i Riksdagens skrifvelse innehåller,
fastighet i stad eller å stadens mark, som endera maken före

eller under äktenskapet ärft eller förut förvärf!, blifvit räknad till enskild
egendom, deri den andra maken ej erhåller giftorätt.

Det ändamål, som åsyftas dermed att viss egendom af lagen förklaras
tillhöra man eller hustru enskildt och ställes under dess förvaltning,
synes icke medgifva, att make, hvars enskilda egendom blifvit
genom försäljning eller annorledes under äktenskapet mot annan egendom
utbytt, derigenom skall ovilkorligen gå förlustig den förmån, som
varit med'' berörde egande- och förvaltningsrätt förenad. Redan i Lagkomiténs
förslag till Giftermålsbalk intogs ett stadgande derom att, då
under äktenskapet ena makens enskilda fasta egendom blifvit bortbytt
mot annan fast egendom, samma make ock skulle hafva enskild rätt
till den . tillbytta egendomen. Billigheten häraf synes uppenbar; och
mot denna regels utsträckta tillämpning å de fall, der enskild egendom,
vare sig lös eller fast, blifvit såld eller annorledes förvandlad eller omsatt,
synes någon annan betänklighet icke kunna anföras, än att det
ofta blefve svårt att med full visshet utreda, hvilken egendom på omförmälda
sätt blifvit satt i stället för den förvandlade. Bevisningens
svårighet har emellertid icke synts Beredningen utgöra tillräckligt skäl
att för den make, hvars rätt är i fråga, utesluta möjligheten att bevara
samma rätt; och det inses lätteligen att, utan en sådan möjlighet, den
ökade trygghet, man särskildt velat bereda hustrun genom ändrade
bestämmelser rörande enskild egendom och dess förvaltning, blefve i
många fall temligen illusorisk, exempelvis der den enskilda egendomen
utgjordes af penningar eller värdepapper.

På dessa grunder är i ett senare stycke af denna § tillagd en
föreskrift derom att den egendom, som genom åtgärd af nu ifrågavarande
beskaffenhet kommit i enskild egendoms ställe, jemväl skall
till sådan egendom hänföras.

3 §. I denna och nästföljande § § upptagas de bestämmelser, som
äro afsedda att makarne emellan reglera rätten att råda öfver boet.
Att denna rätt, i allmänhet och så vidt ej annorlunda är uttryckligen
stadgadt, tillhör mannen, följer af dennes qvarstående målsmansrätt.

Att bär särskilt uttala detta, har emellertid ansetts lämpligt, då de
öfriga bestämmelserna i ämnet innefatta dels undantag ifrån och dels
inskränkningar uti berörda rätt.

4 §. Då Riksdagen i 2 punkten af dess ifrågavarande skrifvelse
förklarat sig. anse, det gift qvinna bör berättigas att sjelf förvalta den
egendom, som är henne enskildt tillhörig, utan att behöfva genom
äktenskapsförord förbehålla sig denna rätt, synes detta, med särskild
hänsyn till derför i samma skrifvelse anförda skäl, icke kunna annat än
innebära, att den gifta qvinnans förvaltningsrätt bör utsträckas ej blott
till hennes enskilda egendom utan äfven till afkomsten deraf. Enligt
den lydelse, 1 § af 9 kap. Giftermålsbalken erhållit genom Förordningen
den 11 December 1874, är nemligen hustru, som har enskild egendom,
hvilken genom äktenskapsförord, vid gåfva eller i testamente undantag^
från mannens förvaltning, berättigad att råda öfver denna egendom
och dess afkomst, der ej annorlunda blifvit om förvaltningen
föreskrifvet; och såsom en oegentlighet härvid är af .Riksdagen allenast
det förhållande anmärkt, att hustruns berörda rätt vore beroende af
särskildt förbehåll. Uppenbart är ock, att med egendomens förvaltningmåste
vara förenad rätt att råda öfver dess afkomst, för så vidt denna
skall användas i och för sjelfva förvaltningen. Väl är afkomsten af
kommunikabel natur, så att mannen deri har giftorätt, men enahanda
är förhållandet med den egendom, som hustrun genom eget arbete förvärfva!’,
och hvaröfver hon jemväl, enligt 1874 års förordning, eger rådaI
sistnämnda afseende har någon anledning till ändring af gällande lag
icke förekommit; och stadgandet härom har förty med oförändrad lydelse
blifvit af Beredningen upptaget. Hvad åter angår afkomsten af bustruns
enskilda egendom, har Beredningen ansett det ligga i sakens natur att
— om också hustruns rätt att ensam råda öfver berörda afkomst måste
innebära befogenhet att oberoende af mannen bedöma, i hvad mån
afkomsten må vara behöflig att till ett eller annat ändamål användas —
samma rätt dock icke bör vara så oinskränkt, att den å ena sidan kan
gifva anledning till olösliga stridigheter i fråga om den mannen lagligen
förbehållna förvaltning af det gemensamma boet i öfrigt, eller å

andra sidan kan begagnas såsom svikligt medel att undandraga tredje
man hvad honom med rätta tillkommer. Så snart de medel, hvaraf
dylik afkomst består, eller den egendom, hvari densamma blifvit förvandlad,
af hustrun öfverlemnats till det i egentlig mening gemensamma
boet, måste grunden till den hustrun tillagda förvaltningsrätten
öfver dylik afkomst anses hafva bortfallit och vid sådant förhållande
hustruns förvaltningsrätt vika för mannens rätt att råda öfver det
gemensamma boet och för borgenärens rätt att derur erhålla sin betalning.
Såsom ett ytterligare tskäl för den inskränkning i hustruns förvaltningsrätt,
som sålunda föreslagits, torde dessutom kunna åberopas
den omständighet, att afkomsten tillhör den samfälda egendomen, hvilken
är afsedd att i första hand användas för makarnes och boets gemensamma
bästa. Att för öfrigt fall kunna förekomma, der det endast
med svårighet låter sig afgöra, huruvida ifrågavarande slags egendom
verkligen hållits skild från öfriga samfälda, boet, må ingalunda förnekas.
Bedömandet häraf måste dock enligt Beredningens tanke bero på omständigheterna
i hvarje särskildt fall, och detta komme otvifvelaktigt
att blifva vida lättare, än att, i saknad af det ifrågasatta vilkoret för
hustruns förvaltningsrätt öfver den enskilda egendomens afkomst, utreda
och bestämma hvad som rätteligen borde betraktas såsom afkomst eller icke.

I öfverensstämmelse med nu angifna grunder, afsedda att vinna
tillämpning i händelse icke annan föreskrift om egendomens förvaltning
blifvit i stadgad ordning meddelad, är ifrågavarande § i förslaget affattad.

Makarnes skyldighet att efter förmåga bidraga till familjens uppehälle
synes vara en ovilkorlig följd af den i förslaget, likasom i nu
gällande lag, intagna bestämmelsen att afkastningen af makarnes enskilda
egendom skall blifva gemensam.

5 §. Till det i 11 kap. 1 § Giftermålsbalken nu stadgade förbud
för mannen att utan hustruns samtycke bortskifta, förpanta eller sälja
hennes fasta gods å landet eller jord och hus i staden, har, enligt den
i 3 punkten af Riksdagens skrifvelse uttalade åsigt, bort fogas enahanda
inskränkning i mannens förvaltningsrätt beträffande det samfälda boets
fasta egendom å landet samt jord och hus i staden. Beredningen har

i enlighet härmed affattat förevarande'' 5 § samt dervid endast — för att
gifva ett fullständigare uttryck åt afsigten med berörda stadganden —
utsträckt förbudet till bortgifvande af omförinälda slag af egendom, i
sammanhang hvarmed uttrycket »förpanta» blifvit utbytt mot orden
»med inteckning för gäld belasta».

Slutorden i 1 § i nu gällande 11 kap. Giftermålsbalken, hvarigenom
angifvits att hustrus samtycke till egendomens afyttring eller pantsättning
kunde lemnas muntligen inför Rätten, hafva, i öfverensstämmelse
med den åsigt som ligger till grund för gällande stadganden om lagfart
och inteckning, blifvit i förslaget utelemnade.

6 §. Ill kap. 6 § Giftermålsbalken af nu gällande lag, sådan den
lyder enligt 1874 års förordning, äro de fall uppräknade, då hustrun
undantagsvis eger med boet vidtaga vissa förfoganden, hvilka eljest
ligga utom området för hennes behörighet. Med vidhållande af den
synpunkt att, då fråga nu/icke är om en genomgående revision och
omarbetning af Giftermålsbalkens stadganden, i detta förslag ej borde
göras andra ändringar af nuvarande bestämmelser än som syntes vara
påkallade af de i Riksdagens skrifvelse angifna syftemål, har Beredningen
affattat förevarande § i förslaget i närmaste öfverensstämmelse
med de nu gällande stadgandenas uppställning och innehåll, med den
jemkning allenast som föranledts af den föreslagna lydelsen utaf nästföregående
§ beträffande förfoganden med boets fasta egendom.

7 §. I sammanhang med det föreslagna utvidgandet af de gränser,
inom hvilka hustrun skall ega att utöfva en myndig persons rättigheter,
lärer det befinnas nödigt att meddela särskilda föreskrifter till
afvärjande af de vådor, som kunna uppstå deraf att hustru af en eller
annan orsak befinnes oförmögen att utöfva dessa rättigheter. Ett sådant
förhållande, ehuru i viss mån analogt med det, som afses i 19 kap.
4 § Arfdabalken — enligt hvilket lagrum den, som för vanvett, slöseri
eller andra orsaker ej kan vårda sitt gods, skall ställas under förmyndare
— skiljer sig dock från sistnämnda fall deruti, att hustrun redan
står under sin mans målsmanskap i allt, som ej angår den från hans
förvaltning undantagna egendom. Till följd häraf skulle hennes stål -

lande under annan persons förmynderskap, som äfven innefattar en viss
målsmansrätt, ej kunna ske utan att gifva anledning till betänkliga
kollisioner mellan mannen och förmyndaren. Ett stadgande derom att
i nu afsedda fall förmynderskapet öfver hustrun ovilkorligen skulle
uppdragas åt mannen, möter hinder deruti, att den henne tillhöriga
egendom, om hvars vårdande vore fråga, just kunde vara genom särskildt
förbehåll, af personliga skäl, från mannens förvaltning undantagen.

I betraktande häraf har Beredningen ansett det vara mest ändamålsenligt
och med god ordning öfverensstämmande att, der hustrun
tinnes för slöseri eller af andra orsaker ej kunna vårda sin egendom,
Rätten förordnar god man att i hustruns ställe förvalta hennes enskilda
egendom jemte dess afkomst. Verkan af ett dylikt förordnande, hvilket
naturligtvis kan gifvas åt mannen, der Rätten finner omständigheterna
dertill föranleda, måste då blifva väsentligen densamma som af en förut
myndig persons ställande under förmyndare, dock med den inskränkning
som följer deraf att i allt fall mannens målsmanskap fortfar. Hustruns
behörighet att med laga verkan ikläda sig eller någon del af boet
förpligtelse!- af rent civil natur måste upphöra; och i fråga om gode
mannens åligganden, befogenhet och redovisningsskyldighet i afseende
å den till hans förvaltning öfverlemnade egendom måste hufvudsakligen
gälla hvad om förmyndare är i dessa hänseenden stadgadt. På det att
likväl genom denna anordning den enskilda egendomens afkastning, i
den män den ej är behöflig för egendomens tillbörliga vård, icke må
varda undandragen det gemensamma boet, hvartill den rätteligen hör,
torde härvid, för den händelse att annan person än mannen blifvit till
god man förordnad, böra stadgas, att hvad af afkomsteti ej erfordras
för egendomens förvaltning skall af gode mannen lemnas till den, som
öfriga samfälda boet förvaltar.

I enlighet med nu angifna åsigter äro bestämmelser i denna § införda.

Genom dessa bestämmelser angående förordnande af god man för
hustru, hvilken ej kan vårda sin egendom, synes ock till fyllest hafva
blifvit sörjdt derför att, i den händelse hustrun öfvergifver mannen eller
eljest blir urståndsatt att vårda sin egendom, hennes enskilda till1-

gångar ändock skola för familjens rakning kunna i mån af behof användas.

8 §. Redan i Lagkomité^ förslag intogs ett stadgande derom att
makar ej finge med hvarandra sluta aftal om egendom. Ett frångående
af denna, hittills i allmänhet tillämpade, om ock ej i lagen särskildt
uttalade grundsats skulle, enligt Beredningens tanke, ej låta sig väl
förena vare sig med makarnes inbördes ställning eller med lagens
stadgande!] om äktenskapsförord, om målsmanskap, m. in., ej heller
med en tillbörlig hänsyn till tredje mans rätt, Fast hellre synes, i
samband med öfriga nu föreslagna bestämmelser till reglering af makarnes
inbördes förhållanden, ett stadgande i nyssnämnda syfte varda af behofvet
påkalladt, på sätt under denna § blifvit föreslaget,

Detta stadgande kan icke innebära hinder för ena maken att uppdraga
åt den andra förvaltningen af enskild eller gemensam egendom i
boet, hvilket torde med tillräcklig tydlighet framgå af stadgandets
lydelse.

9 §. 1 denna § har med oförändrad lydelse upptagits hvad 7 § i

10 kap. Giftermålsbalken för närvarande innehåller.

11 KAP.

Den rätt att råda öfver egendom, som bör tillkomma hustru, kan
ej af henne utöfvas, derest hon saknar befogenhet att utan mannens
medgifvande sluta giltiga aftal. Fn sådan befogenhet åter förutsätter,
att hustrun äfven eger att utan mannens samtycke förbinda sig till
betalning, och i förslaget antages derföre, att hustrun är berättigad att
utan mannens samtycke sluta aftal och åtaga sig gäld.

Men då hustruns rätt att råda öfver egendom skulle enligt förslaget
väsentligen utvidgas och hennes ställning till boets borgenärer sålunda
blifva eu annan än enligt hittills gällande lag; hafva de stadganden i
11 kap. Giftermålsbalken, hvilka reglera makarnes ansvar för gälden i
boet, icke kunnat, utan genomgripande förändringar, i förslaget upptagas.

1 §. De nya stadgande», livilka föreslagits i fråga om makars
giftorätt och om deras rätt att råda öfver egendom i boet, föranleda
dock icke till någon väsentlig ändring i hvad 1734 års lag innehåller
angående betalning af den gäld, som ena maken gjort före äktenskapet.
Sådan gäld skall derföre enligt förslaget betalas med hvad den gäldbundna
maken förut egde och, om det ej är för ändamålet tillräckligt,
med den enskilda egendom, som under äktenskapet tillfallit samme
make, äfvensom med dess giftorättsandel i öfrig egendom. Den giftorätt
och den rätt att råda öfver egendom, som andra maken genom
äktenskapet erhållit, måste i detta fall vika för borgenärens fordran,
som dessförinnan tillkommit.

Beredningen har likväl ej i förslaget intagit hvad 11 kap. 2 §
Giftermålsbalken i 1734 års lag innehåller angående frågan om och i
hvad män räntan och inkomsten af ena makens odaljord Unge i betalning
sökas för andra makens gäld. Detta stadgande synes desto
mindre behöfligt, som 12 § Boskilnadslagen innehåller, att all egendom,
hvilken efter ansökningen om boskilnad tillfaller ena maken, skall anses
såsom enskild egendom. Häraf, äfvensom af hvad eljest i ämnet är
stadgadt eller blifvit föreslaget, framgår, att, der den gäldbundna maken
eger giftorätt i sådan ränta och inkomst, denna giftorätt måste enligt
den allmänna regeln gå i betalning för gäld af antydd beskaffenhet;
men att förhållandet blifver motsatt, derest ifrågavarande ränta och
inkomst är att anse för enskild egendom, vare sig i följd af äktenskapsförord
eller på grund af beviljad boskilnad.

2 och 3 §§. Beträffande gäld, som båda makarne eller endera
gjort i äktenskapet, har Riksdagen i den skrifvelse, som föranledt förevarande
lagförslag, uttalat den åsigt, att hustrun ej borde vara skyldig
att med sin enskilda egendom svara för gäld, som mannen under
äktenskapet åsamkat boet, derest hon icke sig dertill uttryckligen förbundit.

Onekligt är ock, att hustruns befogenhet att råda öfver enskild
egendom för sin rätta betydelse förutsätter, att mannen ej är berättigad
att utan hustruns samtycke med gäld belasta denna egendom eller

bringa densamma i fara genom sina affärsföretag. Men om hustrun
medgifves befogenhet att göra gäld under äktenskapet, torde mannens
enskilda egendom äfven böra genom uttryckligt stadgande frikallas från
ansvar för sådan, af hustrun gjord gäld. Dessutom synes den del i
samfälda boet, hvaröfver ena maken eger råda, böra, såvidt ske kan,
befrias från ansvar för gäld, som andra maken gjort. Häremot kan
väl anmärkas, att det skydd för enskild och samfäld egendom, som nu
blifvit ifrågasatt, skulle kunna missbrukas till kränkning af borgenärers
rätt. Men den, som ej vill obetingadt lita på ena makens vederhäftighet
och redbarhet, kan dock trygga sig mot möjligheten af en dylik rättskränkning.
Han kan nemligen vid afsilande af aftal med ena maken
göra aftalets giltighet beroende deraf att äfven andra maken åtager sig
ansvar för aftalets behöriga fullgörande. Försummar han det, bör den
förlust, som derigenom kan uppkomma, tillskrifvas honom sjelf, som ej
begagnat honom i lag lemnad utväg att förebygga förlusten.

Hvad förslaget innehåller om makars ansvarighet för gäld, som
tillkommit under äktenskapet, hvilar förty på den grundsats att för
gäld, som ena maken gjort under äktenskapet, bör samma make ansvara
både personligen och med den egendom i boet, hvaröfver han
eller hon råder, hvaremot den andra maken, som ej gjort gälden eller
till dess betalning sig förbundit, icke varder derföre i vidare mån ansvarig,
än att dess giftorätt i nyssnämnda egendom går till gäldens
betalning.

Derest den grundsats, som ofvan uttalats, skulle finnas vara antaglig,
torde densamma rättfärdiga förslagets fiufvudsakliga stadganden
angående makars ansvarighet för gäld, som tillkommit under äktenskapet.
Om båda makarne gemensamt gjort sådan gäld eller eljest åtagit sig
betalningsansvar derför, böra de enligt nämnde grundsats vara solidariskt
ansvariga för gälden, naturligtvis under förutsättning att de ej med
borgenären annorledes aftalat. Hvad förslaget i denna del innehåller
afser alltså en väsentlig ändring i hvad 1734 års lag stadgar om hustrus
ansvarighet för samma gäld — en ändring, som, om förslagets hufvudsakliga
bestämmelser i öfrigt godkännas, uppenbarligen behöfves för

skyddande af borgenärers rätt, enär mannen eljest skulle genom att
ikläda sig betalningsskyldighet för gäld, som hustrun under äktenskapet
gjort, kunna minska den ansvarighet, som hustrun vid gäldens tillkomst
sig åtagit.

Skälet, hvarför 1734 års lag gjort hustruns ansvarighet mindre än
mannens, torde ligga i hustruns beroende af mannens målsmanskap;
men om, såsom i lagförslaget förutsättes, detta beroende väsentligen
förminskas, saknas ock anledning att låta hustruns ansvarighet för
gemensam gäld blifva ringare än mannens.

Då båda makarne ansågos hafva haft nytta eller del af gäld, som
gjorts till fästning och bröllopskostnad, blef sådan gäld i 1734 års lag
likstäld med den, som tillkommit under äktenskapet. Under nuvarande
förhållanden torde dock behof icke förefinnas att i fråga om dylik gäld
stadga något undantag från de regler, hvilka gälla med afseende å öfrig,
före äktenskapet gjord gäld.

Lagförslaget innehåller deremot en särskild bestämmelse med afseende
å gäld, som hustrun med mannens vetskap och samtycke under
äktenskapet gjort för boets räkning. Då omständigheterna i detta fall
torde kunna anses berättiga antagandet, att mannen velat åtaga sig
betalningsansvar för gälden, hafva båda makarne gjorts solidariskt ansvariga
för densamma, hvafemot Beredningen icke ansett det kunna
presumeras, att hustrun under liknande omständigheter åtagit sig ansvar
för gäld, som mannen gjort.

Hvarken uti föreliggande lagförslag eller i de af Lagkomitén och
den äldre Lagberedningen utarbetade förslag till giftermålsbalk återfinnes
hvad 1734 års lag stadgar angående ansvarighet för gäld, som
tillkommit af ena makens särskilda vållande och förgörelse, deraf den
andra ingen nytta eller del haft. Då ena maken förklarats berättigad
att råda öfver och med gäld belasta viss del i samfälda boet, synes
nemligen den invändning om vållande och förgörelse, som andra maken
må kunna framställa, icke billigtvis böra få gälla till förfång för tredje
man, hvilken vid gäldens tillkomst möjligen saknat kunskap om de om 7 -

ständigheter, som till stöd för invändningen åberopas. Beredningen
har derföre antagit, att gäld af nyss antydd beskaffenhet bör i allmänhet
betalas på samma sätt som annan gäld, hvilken ena maken gjort under
äktenskapet.

4 §. Annat blir likväl förhållandet, om gälden utgöres af böter
eller skadestånd, hvartill ena maken blifvit för brott dömd. Då man i
fråga om sådan gäld torde kunna med fullt skäl tillämpa den gamla
satsen, att hvar eger sin sak ensam höta och ej annans lott förverka,
har uti förevarande förslag, likasom uti de af Lagkomitén och den
äldre Lagberedningen utarbetade, bibehållits hvad nu gällande lag
stadgar rörande betalning af böter och skadestånd i brottmål; i följd
hvaraf och utan afseende derå, hvilkendera af makarne som råder öfver
den ifrågavarande egendomen, å ena sidan den saklösa makens så väl
enskilda egendom som giftorätt befriats från dylik gälds betalning, men
å andra sidan allt, hvad den skyldige i boet eger och således äfven hela
dess giftorättsandel, ansetts böra för ändamålet användas.

6 och 7 §§. Rörande frågan om vederlag för samfäld egendom
vid bodelning har Riksdagen i sin ofvan åberopade skrifvelse yttrat,
att derest mannen i andra fall, än det i 11 kap. 5 § Giftermålsbalken
omförmälda, till nytta ensamt för sig sjelf under äktenskapet anvåndt
makarnes gemensamma egendom i boet, borde jemväl sådant vid delning
eller arfskifte å hans lott räknas, samt att motsvarande lagbestämmelse
borde gälla för hustru, som under äktenskapet med dylik egendom
guldit sin enskilda gäld eller eljest obehörigen beredt sig enskild fördel.

I enlighet med den sålunda af Riksdagen uttalade åsigt har blifvit
i 6 § föreslaget, att vederlag skall gifvas för samfäld egendom, som
gått till betalning af ena makens enskilda gäld, vare sig den tillkommit
före äktenskapet eller bestått i böter eller skadestånd, hvartill ena maken
blifvit för brott dömd. I denna del öfverensstämmer förslaget med 5 §
i 11 kap. Giftermålsbalken i 1734.års lag. Från den här uppstälda
regeln är, i likhet med hvad Lagkomiténs och den äldre Lagberedningens
förslag härutinnan innehålla, undantag gjordt för den händelse att någon,
som vid sitt inträde i äktenskap häftar i skuld, tillika i boet inför sådan

egendom, hvari giftorätt eger rum. Under nämnda förutsättning torde
— då giftorätt ej bör få åtnjutas i annan egendom, än den, som återstår,
sedan före äktenskapet tillkommen gäld blifvit gulden — den omständighet,
att skulden blifvit under äktenskapet med samfäld egendom
betald, icke böra berättiga andra maken att erhålla vederlag för mera
än som motsvarar hvad af skulden ej kunnat betalas med den samfälda
egendom, som den gäldbundna maken infört i boet.

Borgenärs rätt att för betalning af gäld, som ena maken under
äktenskapet gjort men som ej är att hänföra till böter eller skadestånd
för brott, hålla sig till all den egendom, hvaröfver samme make råder,
ändå att denna egendom är till större eller mindre del samfäld, har
Beredningen, såsom ofvan förmäles, ansett icke böra förringas deraf att
gälden må hafva tillkommit af ena makens särskilda vållande och förgörelse,
deraf boet ingen nytta eller del haft. Men häraf följer ingalunda
att den make, genom hvars vållande och förgörelse egendom blifvit boet
afhänd, bör frikallas från skyldighet att ersätta hvad andra maken derigenom
förlorat. Tvärtom synes ett stadgande om sådan skyldighet vara
af rättvisa och billighet påkalladt, likasom det äfven står i öfverensstämmelse
med stadgade grunder för ersättningsskyldighet bolagsmän
emellan.

Då hvardera maken enligt förslaget, likasom enligt gällande lag,
eger giftorätt i räntan och afkomsten af den andres enskilda egendom,
har Beredningen ansett, att kostnaderna för den enskilda egendomens
Tillbörliga underhåll och skötsel böra drabba samfälda boet och att
vederlag för den samfälda egendom, som blifvit använd till bestridande
af dylika kostnader, följaktligen ej må ifrågakomma. Ett motsatt förhållande
synes deremot böra ega rum, om ena maken användt samfäld
egendom till annan förbättring af sin enskilda egendom, än dess underhåll
och skötsel skäligen påkallat. Det stadgande, som förslaget i denna
del innehåller, står ock i öfverensstämmelse med den åsigt, som i Riksdagens
åberopade skrifvelse uttalats.

Pa samma grunder, hvilka föranleda dertill att vederlag bör utgå
för samfäld egendom i de fall, som i 6 § angifvas, hvilar ock den i 7 §

upptagna bestämmelsen att, derest ena makens enskilda egendom blifvit
använd till nytta för andra maken allena, vare sig till betalning af
enskild gäld eller eljest på sätt i förstnämnda § sägs, den make, till
hvars nytta egendomen blifvit sålunda använd, skall vid boets delning
gifva vederlag.

I fråga derom, huru vederlaget bör i ena eller andra fallet beräknas
och utgå, följer af ofvan antydda grunder, att, enligt regeln, för samfäld
egendom vederlag skall utgå till så stort belopp, som svarar mot den till
ersättning berättigade makens giftorätt i hvad ur boet gått, men att
för enskild egendom vederlaget deremot bör beräknas till fulla värdet af
den använda egendomen.

Likgiltigt är väl, huruvida vederlaget uttages af den ersättningsskyldiges
giftorätt eller enskilda egendom. Till förekommande af möjliga
tvister härutinnan har dock ansetts i förslaget böra intagas bestämmelse,
att vederlaget skall utgå ur den ersättningsskyldiges giftorätt, så långt
den förslår, och att endast möjligen uppkommande brist skall fyllas
med enskild egendom, naturligtvis med öppen lemnad rätt för delegarne
i boet att derom annorledes aftala.

För öfrigt och ehuru beskaffenheten af vederlaget för med sig, att
dess storlek, så som nyss är nämndt, i allmänhet bestämmes af det utgifna
eller eljest boet afhända beloppet, förefinnes dock ett särskildt förhållande
i nämnda hänseende beträffande vederlag för enskild egendoms
förbättring. Grunden för dylikt vederlag måste sökas deri, att ena
maken på den andres bekostnad förbättrat sin ställning i boet, och det
är följaktligen det vunna resultatet och ej det belopp, som blifvit användt,
hvarefter vederlagets storlek bör rättas. I den tillökning i värde, som
den ena makens enskilda egendom sålunda vunnit, bör nemligen den
andra maken erhålla del efter sin giftorätt. För kostnader, som den
ena maken nedlagt på den enskilda egendomen, utan att denna derigenom
fått ett ökadt värde, synes deremot, lika litet som för onyttiga
utgifter för den samfälda egendomen, den andra maken kunna fordra
ersättning, så vida ej utgifterna kunna anses hafva sin grund i sådant
särskildt vållande och förgörelse, som i 6 § afses. Den efterräkning,

hvartill anspråk på vederlag för dylika kostnader skulle gifva anledning,
komme ock dels att möta allt för stora, mången gång oöfvervinneliga
svårigheter, dels att ej sällan leda till resultat, som föga öfverensstämde
med rättvisa och billighet. Med afseende härå är i förslaget intagen
den särskilda bestämmelse, att i förevarande fall vederlag skall beräknas
efter den till ersättning berättigade makens giftorätt i hvad mot egendomens
förbättring svarar.

8 §. De utgifter, som makarnes gemensamma behof påkalla, böra
i regel gäldas med samfäld egendom. Har ena makens enskilda egendom
blifvit till gemensam nytta såld eller annorledes använd, bör följaktligen
vederlag derför utgå ur samfäld egendom. Kan vederlaget ej
till fullo utgå ur sådan egendom, synes den make, hvars enskilda egendom
blifvit för bådas räkning använd, böra endast i de fall, då särskilda
omständigheter dertill föranleda, ega att ur den andra makens
enskilda egendom erhålla så stor del af bristen, som svarar mot sistnämnda
makes lott i samfälda boet. En föreskrift, att denna brist ovilkorligen
borde fyllas med enskild egendom, har desto mindre kunnat i
lagförslaget upptagas, som detsamma har till hufvudsakligt ändamål att
freda ena makens enskilda egendom från ansvar för den andras ensidiga
åtgärder.

De fall, då bristen bör med enskild egendom fyllas, äro enligt Beredningens
åsigt, endast följande: då den egendom, för hvilken vederlag
skall lemnas, gått till betalning af gäld, hvarför båda makarne solidariskt
häftat; då egendomen varit hustrun tillhörig men stäld under
mannens förvaltning; samt då försäljningen eller användandet af ena
makens enskilda egendom skett med den andras vilja och vetskap.
Skälen för Beredningens åsigt härutinnan återfinnas i de omständigheter,
som här ofvan vid hvarje särskildt fall angifvits, och torde ej behöfva
närmare utvecklas. Endast i fråga om det sist upptagna fallet må
tilläggas, att den make, med hvars vilja och vetskap den andres enskilda
egendom blifvit för gemensam räkning använd, måste anses hafva medgifvit
åtgärdens behöflighet och nytta och följaktligen vara äfven med
sin enskilda egendom för vederlaget ansvarig.

9 §. I händelse tillgång till det vederlag, som bort tillfalla ena
maken, skulle vid boets delning saknas, har Beredningen i likhet med
Lagkomitén och den äldre Lagberedningen ansett sådant ej böra grundlägga
någon rätt till framtida kraf och i förslaget förty intagit det
stadgande, att för vederlag af ifrågavarande beskaffenhet skall make ej
ansvara med annan egendom än den, som hörer till boet, då det delas.

Såsom allmän grundsats i fråga om ny civil lag gäller, att sådan
lag ej må tilläggas retroaktiv verkan. Eu del af de nya bestämmelserna
i förevarande lagförslag äro utan tvifvel — i likhet med innehållet
af Förordningen den 19 Maj 1845 angående förändring i vissa
delar af lagens stadganden om giftorätt in. in. — af den beskaffenhet,
att nämnda grundsats innebär hinder för tillämpning af dessa bestämmelser
beträffande makar, som ingått äktenskap innan lagen träd! i
gällande kraft.

Rörande en del andra bestämmelser i förslaget må visserligen
kunna ifrågasättas, huruvida ej de, utan att anses medföra någon rubbning
af förut befintliga rättsförhållanden, kunde omedelbarligen vinna
tillämpning. Att i lagen uppdraga någon åtskilnad mellan det ena och
andra slaget af dylika bestämmelser och sålunda stadga, om och i hvilka
delar lagen ej finge tillämpas i fråga om rättigheter och skyldigheter
för makar, som förut trädt i gifte, har dock synts Beredningen lika
vanskligt, som att lemna frågan härom helt och hållet å sido samt dymedelst
öfverlåta dess lösning i särskilda fall åt en af domstolarnes
olika omdömen och åsigter beroende lagskipning. Till förekommande
af den osäkerhet och de tvister i fråga om lagens tillämplighet, som
under sådana förhållanden ej kunde uteblifva, har Beredningen ansett
rådligast föreslå, att lagen i dess helhet icke skall blifva gällande i afseende
å äktenskap, som blifvit ingångna före den dag, då lagen träder
i kraft.

Handelsbalken.

17 KAP.

10 §. Den gode man, som enligt förslaget till 7 § 10 kap. Giftermålsbalken
bör, i händelse af hustrus oförmåga att vårda sin egendom,
af Rätten förordnas att i hustruns ställe förvalta hennes enskilda
egendom jemte dess afkomst, blir i afseende å egendomens förvaltning
och ansvaret derför närmast jemförlig med förmyndare. Nödig omtanke
om hustruns säkerhet för de medel, som gode mannen till förvaltning
emottagit, synes ock kräfva, att enahanda förmånsrätt, som
blifvit tillagd omyndigs fordran hos förmyndare, må tillkomma hustrun
för hennes fordran hos den för henne tillförordnade gode mannen. I
sådant syfte har förslag till förändrad, lydelse af 10 § 17 kap. Handelsbalken
blifvit upprättadt.

Utsökningslageii.

68, 69 och 70 §§. För att de i 11 kap. Giftermålsbalken uppstäda
regler i fråga om ansvarighet för gäld i makars bo skola kunna
göras gällande emot fordringsegare i boet och dymedelst den ena maken
vinna befrielse från obehöriga anspråk af den andras borgenärer, måste,
enligt hittills gällande lagstiftning, den make, som vill fi-eda sin giftorätt
i gemensam egendom, ovilkoidigen söka boskilnad. Vill deremot
make vid utmätning fi-eda sin egendom, som på grund af äktenskapsförord
eller i kraft af gåfva eller testamente bör anses för enskild, är
i 16 § Boskilnadslagen lemnadt honom öppet att antingen söka boskilnad
eller ock förfall i enlighet med de der gifna föreskrifter.

Med afseende å öfrig enskild egendom, d. v. s. makes ärfda eller
före äktenskapet förvärfda jord å landet, angifves i Boskilnadslagens 1
§ boskilnadsansökan såsom det medel, hvarigenom make må kunna
undanskjuta dylik egendom. Med stöd af dels grunderna till nyss -

anförda 16 § i samma lag och dels 68 § nya Utsökningslagen, jemförd
ej mindre med 7 kap. 1 § Utsökningsbalken än äfven med de vid nya
Utsökningslagen anförda motiv, hvilka gifva vid handen, att icke någon
ändring åsyftats i hvad i 7 kap. 1 § Utsökningsbalken föreskrifvits,
torde man vara berättigad antaga, att jemväl ena makens enskilda fasta
egendom må kunna vid utmätning för andra makens gäld utan sökt
boskilnad fredas, på den grund att densamma enligt 11 kap. Giftermålsbalken
ej bör svara för den gäld, som sökes, så vida vid utmätningen
visas kan, att egendomen är af den beskaffenhet, nyss är sagd.

Af nödig omtanke att de i Giftermålsbalken gifna bestämmelser
angående makarnes inbördes ansvarighet för gälden i boet icke skulle
kunna af dem blifva använda såsom ett lätt tillgängligt medel att från
utmätning undandraga egendom, som rätteligen bör svara för den gäld,
som utsökes, har sålunda i gällande lag blifvit uppstäld den ovilkorliga
fordran, att för undanskiftande af koinmunikabel egendom begäran om
egendomsgemenskapens upplösning skall framställas samt att för undanskiftande
af lös egendom af enskild natur måste, så framt egendomsgemenskapen
bibehålies, domstolens särskilda pröfning inom föreskrifven
tid påkallas, huruvida den egendom, hvars undantagande påyrkas, skall
svara för den gäld, som utsökes, eller icke, hvarförutom till borgenärens
säkerhet är föreskrifvet, att, intill dess denna pröfning försiggått, egendomen
skall stå i qvarstad.

De rättsregler, efter hvilka förhållandet emellan endera maken och
borgenärerne i makars bo i förevarande afseende blifvit ordnadt, hafva,
så vidt erfaras kunnat, uppfylt det med dem afsedda ändamål. Då
sålunda något behof af ändring i dem icke i och för sig uppstått, synas
de föreslagna nya bestämmelserna i 10 och 11 kap. Giftermålsbalken
rätteligen böra föranleda endast den förändring i Utsökningslagens stadgande^
som kan betraktas såsom en nödvändig och omedelbar följd af
den vidsträcktare förvaltningsrätt öfver egendom i boet, som med ändringarna
i Giftermålsbalken är åsyftad.

Såsom en dylik omedelbar följd lärer kunna betraktas, att stadgande
meddelas derom att på grund af utslag, hvari betalningsskyldighet

blifvit allenast ena maken ålagd, egendom, hvaröfver andra maken
bevisligen råder, ej får tagas i mät; och då Utsökningslagen medgifver
att, der annan för sitt påstående om eganderätt till viss lösegendom i
gäldenärens bo visar sannolika skäl, han hänvisas att sin talan inom
viss tid vid domstol efter stämning utföra, och försäljningen af det
omtvistade godset uppskjutes i afvaktan på utgången af eganderättstvisten,
synes i analogi dermed den make, som vid utmätningen är i
stånd att bjuda sannolika skäl för sitt påstående, att han råder öfver
godset, böra ega rätt att inom viss tid draga frågan under domstols
pröfning och godset emellertid stå i qvarstad. Af sjelfva begreppet
»råda» synes nemligen vara en gifven följd, att den egendom, hvaröfver
ena maken råder, ej bör kunna tagas i mät, utan att samma make förut
blifvit hörd, och att följaktligen utmätning deraf ej må ega rum på
grund af annat utslag, än det, som förpligtar just den maken att
betala.

Af den vidsträcktare rätt att råda öfver egendom i boet, som
enligt den föreslagna lydelsen af 10 och 11 kap. Giftermålsbalken
skulle tillkomma hustrun, lärer deremot icke kunna antagas såsom
någon nödvändig följd, att de i 16 § Boskilnadslagen till borgenärernas
säkerhet uppstäda regler i afseende å makes rätt att vid utmätning
undantaga enskild egendom, skulle behöfva undergå förändring.

Den uppfattning, enligt hvilken de af Beredningen i 10 och 11 kap.
Giftermålsbalken föreslagna stadgande! skulle, derest de blefve i lagen
införda, föranleda dertill att dom i skuldfordringsmål mot make komme
att erhålla annat och mera omfattande innehåll, än hvad hittills varit
fallet, kan nemligen Beredningen icke dela.

Hädanefter likasom hittills synes frågan om hvad den ena eller
andra maken får vid utmätning undantaga vara af sin natur hänvisad
att förekomma till handläggning vid exekutionsinstansen, och att för
denna instans afskära möjligheten af dylika frågors behandling låter sig
icke göra, utan att i vår rättegångsordning införa principer, hvilka äro
för densamma helt och hållet främmande. En dylik anordning skulle

ock leda till den obillighet, att en make, hvilken vid lagsökningen icke
är egare till någon enskild egendom, ändock skulle vara pligtig att
dervid göra invändning om rättighet att undansätta hvad han icke
eger, vid äfventyr att underlåtenhet deraf betoge honom möjlighet att
vid en utmätning, som kan komma att ega rum många år derefter,
skydda den enskilda egendom, han då kan hafva förvärfvat, från utmätning
för andra makens gäld.

Vid sådant förhållande och då enligt Beredningens uppfattning
det skydd för borgenärerne, som förefinnes i nu gällande föreskrifter,
icke bör, för den händelse de af Beredningen i Giftermålsbalken föreslagna
bestämmelser varda upphöjda till lag, antagas derefter blifva
mindre behöflig! än hittills, har Beredningen ansett 16 § Boskilnadslagen
böra allenast i så måtto ändras, att dels detta stadgande bringas
i öfverensstämmelse med förbudet att på grund af utslag, hvarigenom
betalningsskyldighet ålagts endast ena maken, utmäta egendom, hvaröfver
andra maken råder, dels deri tydligt utmärkes, att bestämmelserna
ega tillämpning jemväl å enskild fast egendom. Härjemte har ifrågavarande,
hittills i Boskilnadslagen upptagna stadgande ansetts följdrigtigt
kunna till Utsökningslagen öfverflyttas. På det att denna
öfverflyttning må ske utan större rubbning i paragrafföljden i Utsökningslagen,
hafva nuvarande 68 och 69 §§ i denna lag blifvit, utan förändring
i deras lydelse, till en paragraf sammanförda.

Förordningen om boskilnad och undanskiftande af egendom

i makars bo.

1 och 2 §§. Såsom anledning till boskilnad upptager gällande
Boskilnadsförordning i 1 §, att ena maken är skyldig till betalning, för
hvilken, enligt stadgandena ill kap. Giftermålsbalken, deri andra makens
giftorätt eller enskilda egendom ej svarar, och sådan betalning icke kan
fullgöras utan att andra makens giftorätt eller enskilda egendom tillgripes.
Härjemte uppställes i 2 § såsom särskild boskilnadsanledning

för hustrun, att makarnes gemensamma bo är belastad med så stor -gäld, att den ej kan betalas med den egendom, som i boet är samfäld,
tillika med den enskilda egendom, som för samma gäld bör svara.

Genom sistanförda bestämmelse är sålunda hustrun beredd den
särskilda förmån, att, i händelse boets ställning är sådan, att gälden ej
kan betäckas med de gemensamma tillgångarne jemte den enskilda
egendom, som för gälden häftar, hon eger rätt att genom boskilnad få
egendomsgemenskapen upplöst, oberoende deraf, huruvida hon vill undansätta
någon egendom eller icke.

För att med de bestämmelser, hvilka af Beredningen blifvit föreslagne
i fråga om ansvarigheten för makars gäld, bibehålla ofvan angifna
stadganden vid enahanda betydelse, som de hittills egt, har någon
jemkning i lydelsen af 1 och 2 § § blifvit föreslagen.

Under Beredningens öfverläggningar i ämnet har blifvit ifrågasatt,
huruvida ej den vidsträcktare förvaltningsrätt öfver egendom i boet,
som enligt förslaget skulle tillkomma hustrun, borde föranleda dertill
att enahanda anledningar, som enligt 2 § Boskilnadslagen berättiga
hustru att söka boskilnad, äfven borde, der de med afseende å hustrun
ifrågakomma, gifva mannen motsvarande rätt.

Mot en sådan i formelt hänseende full likställighet mellan makarne
äro dock åtskilliga betänkligheter att anföra. Till en början må anmärkas
att, då förvaltningen af makarnes gemensamma bo hufvudsakligen
tillkommer mannen, under det hustrun ej eger råda öfver andra samfälda
tillgångar, än afkastning af sin enskilda egendom jemte hvad hon
må kunna genom eget arbete förvärfva, så synes för mannen det behof
af skydd mot missbruk af hustruns förvaltningsrätt, som kunde ligga i
honom tillerkänd rätt att söka boskilnad i omförmälda fall, vara ringa i
samma mån som endast en mindre betydlig del af det samfälda boet kan
genom hustruns åtgärder äfventyras. Härtill kommer, att de i 7 § 10
kap. Giftermålsbalken föreslagna bestämmelser angående förordnande af
god man för hustru, hvilken för slöseri eller andra orsaker ej kan vårda
sin egendom, så väl betrygga det gemensamma boet mot faran att tillgripas
vid utmätning för hustruns gäld som ock bereda mannen den

. fördel framför boskilnad, att den behållna afkomsten af hustruns enskilda
egendom fortfarande förblifver gemensam och af mannen får användas
för makarnes behof. Den sålunda föreslagna utvägen till afhjelpande
af de missförhållanden, som kunna uppstå genom hustruns oförmåga att
förvalta sin egendom, torde vara tillfyllestgörande.

7 §. I förevarande § har Beredningen vidtagit allenast de redaktionsförändringar,
som blifvit erforderliga till följd af de under 11 kap.
Giftermålsbalken föreslagna nya bestämmelser rörande vederlag.

8 §. Vid den tid, då gällande förordning angående boskilnad utfärdades,
stod hustruns enskilda egendom ovilkorligen under mannens
förvaltning, så länge ej boskilnad blifvit sökt. Vid sådant förhållande
erhöll bestämmelsen i förevarande § om hustruns fordringsrätt för förvandlad
eller pantsatt lösegendom, hvilken henne enskildt tillhört, följd—
rigtigt den lydelse, att denna rätt skulle vid mannens konkurs tillkomma
henne, så framt ej kunde visas, att förvandlingen eller pantsättningen
skett med hennes bifall. Den presumtion, som innebäres i en dylik
lydelse af stadgandet, synes dock icke rätteligen kunna bibehållas, derest
den af Beredningen föreslagna 4 § i 10 kap. Giftermålsbalken varder
godkänd. Enligt deri föreslagna stadgande skulle hustrun i de flesta
fall komma att sjelf råda öfver sin enskilda egendom, och sådan egendom
endast undantagsvis, på grund af äktenskapsförord eller särskilt
förordnande, stå under mannens förvaltning. Att en föryttring eller
pantsättning af den egendom, hustrun sjelf förvaltar, icke kan presumeras
hafva skett utan hennes bifall, torde ligga i öppen dag.

Då sålunda enligt regeln någon presumtion i berörde hänseende
icke kan uppställas, och följaktligen skäl saknas att meddela andra föreskrifter
i fråga om ådagaläggandet af hustruns bifall till verkstäld afyttring
eller pantsättning af hennes enskilda egendom än dem, som
framgå af de vanliga bevisningsreglernas tillämpning, har i förevarande §
blifvit föreslagen allenast den bestämmelse att, der hustrun enskildt tillhörande
penningar eller lösören blifvit förskingrade eller sådane lösören pantsatte,
och förskingringen eller pantsättningen ej skett med hennes bifall,
hustrun derför eger fordringsrätt i konkurs med mannens borgenärer

12 §. Tillägges hustru sjelfständig förvaltningsrätt öfver sin enskilda
egendom, och uppställes den regel, att samma egendom icke kan
med gäld belastas, med mindre hon uttryckligen förbinder sig till
gäldens betalning, varder hustruns ställning till hennes borgenärer en
helt annan än den, hon enligt 1734 års lag intog. Af denna förändrade
ställning synes följa att, på sätt redan“vid 2 § i 11 kap. Giftermålsbalken
blifvit anfördt, hustru för de af henne utgifna skuldförbindelser
icke bör stå i ringare ansvar än hvarje annan myndig person. Giltig
anledning saknas således att bibehålla den i förevarande § hittills upptagna
befrielse för hustru, som vunnit boskilnad, från skyldighet att
med tillgångar, som efter boskilnaden kunna tillfalla henne, ansvara för
gäld, hvarför hon iklädt sig betalningsskyldighet.

På grund häraf har Beredningen ansett andra punkten i denna §
böra utgå.

14 §. Enligt nuvarande lydelsen af denna § skall all gäld, som
ena maken gör efter det boskilnad blifvit sökt, anses såsom enskild
gäld, der det ej kan visas, att den andra maken deraf haft nytta
eller del. Af de bestämmelser, hvilka blifvit föreslagna i fråga om
ansvarigheten för makars gäld, synes emellei''tid böra följa, att gäld,
som efter boskilnadsansökning af ena maken göres, måste betraktas
såsom enskild, utan afseende derå, huruvida den andra maken deraf
haft nytta eller icke. Betalningsansvaret för den gäld, soin hvardera
maken under äktenskapet ådragit boet, bestämmes nemligen enligt de
allmänna grunderna i 11 kap. Giftermålsbalken, utan att hänsyn tages
till andra makens nytta af gälden.

Af sådan anledning har föreslagits, att all gäld, som ena maken
gör efter det boskilnad blifvit sökt, skall, om boskilnad vinnes, betraktas
såsom enskild gäld; hvarmed åsyftas, att den egendom, som vid boets
skiftande tilldelas den andra maken, ej må för dylik gäld tillgripas.

15 §. Då hustrun skulle enligt lag ega att sjelf förvalta sin enskilda
egendom, torde anledning ej förefinnas till bibehållande af det
nuvarande stadgandet om rätt för hustrun att efter vunnen boskilnad
ställa sin enskilda egendom eller någon del deraf under mannens för -

vältning åter. En dylik rättighet, hvilken icke kan anses i något afseende
vara för hustrun behöflig, skulle endast kunna föranleda dertill
att egendom kunde undandragas hustruns enskilda fordringsegare, och
den i gällande lag . stadgade kungörelsen i allmänna tidningarne synes
icke erbjuda tillräckliga garantier mot ett sådant missbruk.

Förevarande § har derföre gifvits den lydelse, att makarne endast
bibehållas vid rättigheten att, sedan boskilnad är vunnen, densamma
upphäfva.

16 §. Af skäl, som vid de föreslagna ändringarne i Utsökningslagen
blifvit angifna, hafva de i 16 § Boskilnadslagen upptagna stadganden
angående rätt för make, som ej sökt boskilnad, att vid utmätning
undantaga enskild egendom, blifvit till Utsökningslagen öfverflyttade
och i denna § hänvisning skett till de särskilda stadgandena i ämnet.

Förordningen huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse,
så ock angående undanskiftande af egendom i död makes bo.

17 §■

På enahanda grunder, som blifvit anförda vid 12 § i förordningen
om boskilnad och undanskiftande af egendom i makars bo, har af Beredningen
föreslagits, att andra och tredje punkterna i 17 § Urarfvalagen
måtte uteslutas.

Vid öfverläggningarne inom Beredningen angående de ändringar i
lagens stadganden i öfrigt, hvilka borde betraktas såsom en nödvändig
följd af den föreslagna lydelsen af 10 och 11 kap. Giftermålsbalken,
har fråga uppstått, huruvida någon ändring i gällande konkurslag vore
af behofvet påkallad.

Då sistnämnde lag utfärdades, var hustrus enskilda egendom, der
boskilnad icke egt rum, städse stäld under mannens förvaltning, och

för giltighet af hustruns under äktenskapet utfärdade förbindelser var
erforderligt, att dessa voro ingångna gemensamt med mannen eller med
hans vetskap och samtycke. Vid sådant förhållande måste tydligen
hvarje yrkande, att makars bo skulle afträdas till konkurs, vara rigtadt
mot mannen. Under en sådan förutsättning är ock 1862 års konkurslag
affattad, och af dess stadganden synes Beredningen oförtydbart
framgå, att mannen är den, som till konkurs afträder makars bo, under
det att hustrun icke kan göra detta.

Genom den sedermera antagna förordningen den 11 December 1874
blef hustrun tillerkänd rätt att råda icke blott öfver sin arbetsförtjenst
utan äfven öfver sådan enskild egendom, som genom äktenskapsförord
eller på annat, i nämnda författning angifvet sätt blifvit från mannens
förvaltning undantagen. I och med den förvaltningsrätt öfver viss
egendom, som sålunda blifvit hustru tillerkänd, måste, enligt Beredningens
uppfattning, henne äfven hafva; blifvit tillagd befogenhet att utgifva
förbindelser, hvilka, ehuru de visserligen icke kunna antagas såsom giltiga
i den betydelse, att de mot mannen och i den egendom, hvaröfver
han råder, kunna göras gällande, likväl äro för hustrun fullt bindande
med afseende å den egendom, hvaröfver hon eger råda. Ty då gällande
lag hvarken innehåller något stadgande om hustrus obehörighet att
ikläda sig skuldförbindelser i allmänhet, likartadt med det i 10 kap.
13 § Handelsbalken särskild! meddelade i afseende å borgensförbindelser,
ej heller eljest uppställer någon inskränkning i den henne tillagda befogenhet
öfver viss egendom, synes den åsigt, som, äfven efter det 1874 års
författning trädt i kraft, vill frånkänna hustrus skuldförbindelser giltighet
med afseende å den egendom, hvaröfver hon råder, icke väl kunna
stå tillsammans med innehållet och betydelsen af den genom sistnämnda
författning åstadkomna lagförändring.

Men äfven med den uppfattning af innehållet i 1874 års förordning,
som sålunda synes Beredningen vara den rätta, torde det väl kunna
försvaras, att icke någon förändring vidtogs i gällande konkurslag samtidigt
dermed att nämnda förordning trädde i kraft. Då nemligen
gäldenärs konkurs innefattar afstående af hela hans förmögenhet, synes

det, så länge lagstiftningen angående makars inbördes förmögenhetsförhållanden
hvilar på den grundval, att mannen förvaltar icke blott
sin enskilda egendom utan jemväl det hufvudsakliga af boets gemensamma
tillgångar, icke kunna i fråga sättas, att på grund af sådana
hustruns förbindelser, hvilka endast kunna göras gällande i den egendom,
som är från mannens förvaltning undantagen och för hvilka mannen
sålunda icke kan göras ansvarig, ett konkursförfarande skulle
kunna inledas vare sig mot båda makarne gemensamt eller mot hustrun
allena. Ty skulle på grund af dylika hustruns förbindelser makarnes
gemensamma bo kunna blifva i konkurs försatt, vore ju dermed dessa
förbindelser tillagd vidsträcktare verkan än den, som enligt stadgandena
i 11 kap. Giftermålsbalken borde dem tillkomma; och skulle den
af hustrun förvaltade egendomen kunna afträdas ensamt för sig till
konkurs, komme dermed att i vår konkurslagstiftning införas ett hittills
derför främmande rättsinstitut — specialkonkurs — hvars olägenheter
äro så allmänt erkända, att dess införande allenast af ett synnerligen
starkt behof skulle kunna rättfärdigas.

Ett dylikt behof synes dock för närvarande ej förefinnas. Idkar
gift qvinna handel eller annat näringsyrke, måste enligt näringsförfattningarne
mannen hafva iklädt sig ansvarighet för de föi''bindelser, hon
i och för rörelsen kan komma att ingå. I afseende å öfriga af hustru
under äktenskapet utfärdade skuldförbindelser känner på förhand den,
som med henne sluter aftal, att han för sin betalning är uteslutande
hänvisad till den egendom, hvaröfver hon råder, och han har då full
anledning att vid aftalets ingående fordra den säkerhet, han för sig kan
anse behöflig, denna säkerhet må bestå vare sig i panträtt i någon
egendom, hvaröfver hustrun råder, eller deri, att mannens samtycke till
gälden lemnas. För bedrägliga aftal, som kunna af hustru blifva ingångna,
finnes redan ansvar stadgadt, då i 22 kap. Strafflagen gifvas
straffbestämmelser för bedrägeri i allmänhet. De i Strafflagens följande
kapitel ytterligare stadgade ansvarsbestämmelser för bedräglig, oredlig
eller vårdslös gäldenär i konkurs, — hvilka bestämmelser redan nu äro
tillämpliga å hustru, som idkar handel eller annat näringsyrke — synas

i afseende å hustru, som ej drifver någon egentlig affärsverksamhet,
hvarken behöfliga eller ens med rättvisa öfverensstämmande, så länge
mannen fortfarande är den, som bär ansvaret för förvaltningen af boets
gemensamma tillgångar och vid uppkommen skiljaktig uppfattning mellan
makarne i fråga om boets gemensamma angelägenheter, på grund af
sitt målsmanskap, innehar afgörande rätten. •

Väl är det sant att, då hustru på grund af de förbindelser, för
hvilka hon är ensam ansvarig med den af henne förvaltade egendomen,
icke kan sättas i konkurs, innehafvaren af dylik förbindelse saknar befogenhet
att påyrka återgång af aftal, som han kan anse hafva skett
till borgenärernas förfång. Men utom det att en dylik rättighet kan
på ofvan angifna grunder anses vara mindre behöflig, till dess erfarenheten
ådagalagt motsatsen, synes denna rättighet, när verkligt behof
deraf visar sig, kunna för borgenären på ett vida lämpligare sätt åvägabringas
derigenom att — i öfverensstämmelse med hvad i främmande
lagar finnes stadgadt — hos oss införes befogenhet för borgenär, som
vid utmätning icke erhållit full liqvid för sin fordran, att föra talan
om återgång af vissa utaf gäldenären ingångna aftal, hvarigenom han
till förfång för sina borgenärer afhändt sig egendom.

Af hvad sålunda blifvit anfördt torde framgå, att, då Beredningens
förslag till ändringar i lagstadgandena angående makars förvaltningsrätt
af egendomen i boet bör anses allenast såsom en vidare utveckling af
de i 1874 års författning uttalade grundsatser, Beredningen icke kan
antaga, att någon ändring i Konkurslagens stadganden i följd af Beredningens
förslag skall blifva oundgängligen af behofvet påkallad. Svårigheterna
vid en sådan förändring äro erkända jemväl af dem, som antaga
deras nödvändighet; och de uppenbarligen dermed förenade olägenheter
synas Beredningen utgöra ett ytterligare skäl för den ofvan framhållna
åsigten, att. någon ändring i Konkurslagen i sammanhang med ifrågavarande
reform af lagstadgandena angående makars egendomsförhållanden
icke bör vidtagas.

* Särskilt^ yttrande

Justitierådet Annerstedt.

. Enligt den af Beredningen föreslagna lydelse af 11 kap. 3 och 4
§ § Giftermålsbalken är hustrun jemväl i fråga om den gemensamma
egendom, hvaröfver hon råder, ej skyldig att svara för gäld, som mannen
under äktenskapet ådragit boet, derest hon icke till gäldens betalning
sig förbundit. Deremot skall hennes giftorätt i den gemensamma egendom,
som af mannen förvaltas, gå till betalning af mannens gäld, äfven
om den är tillkommen af hans särskilda vållande och förgörelse, deraf
hon ingen nytta eller del haft, så framt ej dylik gäld utgöres af böter
eller skadestånd. I dessa delar af förslaget har jag ej instämt.

I följd af de i 10 kap. uppstälda grundsatser i fråga om rätt att råda
öfver makarnes egendom, blir mannens förvaltning af det samfälda boet
regeln, och häraf följer, att han fortfarande måste blifva den, som får
ikläda sig betalningsansvar för den gäld, som göres för boets gemensamma
räkning. Då nu gemensam egendom i boet synes böra, i följd
af denna dess beskaffenhet, få användas till liqvid af den gäld, som
är gjord för samfäld räkning, föranledes enligt min uppfattning af
ofvan angifna förhållande, att all samfäld egendom i boet bör, i händelse
af behof, gå till betalning af sådan gäld, hvilken rätteligen kan
betraktas såsom samfäld, äfven om mannen ensam derför åtagit sig
betalningsansvar. Dylik gäld synes mig i 11 kap. Giftermålsbalken
vara rigtigt karakteriserad, då der såsom kännetecken å densamma angifves,
att gälden ej är tillkommen af endera makens särskilda vållande
och förgörelse, deraf den andra ingen nytta eller del haft.

Utom det att sålunda behörig konseqvens i förslaget synes mig
fordra, att äfven den gemensamma egendom hvaröfver hustrun råder,
må användas till betalning af gäld af ofvan omförmälda beskaffenhet,
talar ock derför behofvet att bereda tillräckligt skydd för borgenärernas
rätt. Ty skulle vid utmätning för dylik gäld gemensam egendom, som
i boet tinnes, kunna undantagas allenast på den grund, att hustrun eger
deröfver råda, torde derigenom makarne vinna ett allt för lätt användbart
medel att lägga hinder i vägen för utmätningens fortgång. Att
en sådan utväg icke komme att lernnas utan användning af dem, Indika
önska att undandraga mannens borgenärer äfven sådan egendom, hvaröfver
han i verkligheten råder, torde vara uppenbart.

Den fördel, som hustrun skulle vinna genom ett stadgande om
befrielse för henne att med den gemensamma egendom, som hon förvaltar,
svara för gemensam gäld, gjord af mannen, blir dessutom för
henne utan någon synnerlig betydelse. Så länge den borgenär, hvars
fordran vid utmätning icke kunnat gäldas med den egendom, hvaröfver
mannen råder, eger rätt att söka och erhålla båda makarne försatta i
konkurs, kommer genom en dylik åtgärd åtminstone hälften af den
gemensamma egendom, som före konkursen stått under hustruns förvaltning,
att användas till betalning af den gäld mannen ådragit sig.

Val är det sant, att hustruns ansvar med den af henne förvaltade
gemensamma egendomen för gäld, som mannen ådragit boet, kommer
att i särskilda fall för henne medföra olägenhet; men det erforderliga
skyddet häremot kan åvägabringas genom ett stadgande, som gifver
henne rätt att påkalla egendomsgemenskapens upplösning, så snart något
af den gemensamma egendom, hvaröfver hon råder, behöfver tillgripas
för gäldande af mannens skuld. Då hon genom boskilnad i dylika fall
kan, der så visar sig behöfligt, helt och hållet skydda den blifvande
afkastningen af sin enskilda egendom och sin framtida arbetsförtjenst,
torde ifrågavarande ansvar för henne icke innebära större olägenhet,
än att den med skäl kan betraktas såsom en behörig konseqvens deraf
att hon underlåtit upplösa egendomsgemenskapen med en man, hvilken
saknar förmåga att ordentligt förvalta det gemensamma boet.

A andra sidan saknas, enligt min uppfattning, giltigt skäl att
inskränka den i gällande lag make medgifna rätt att skydda sin giftorätt
i samfäld egendom för att tillgripas för betalning af gäld, som är
tillkommen genom andra makens särskilda vållande och förgörelse, deraf
den andra ingen nytta eller del haft. Då i dylika fall gälden icke kan.
betraktas såsom gemensam, har grunden bortfallit till stadgandet, att
ena maken må till betalning af gäld, som af honom blifvit gjord, använda
jemväl den andra makens giftorätt i den af den gäldbundne
förvaltade gemensamma egendomen.

Någon olägenhet i praktiskt afseende har gällande stadgande i 11
kap. 4 § Giftermålsbalken icke heller hittills medfört, och de anmärkningar,
som deremot blifvit rigtade, hafva, såvidt erfaras kunnat, afsett
allenast svårigheten att vid bodelning ådagalägga, att gäld varit af den
beskaffenhet, som förutsättes, för att den skall såsom enskild betraktas.
Denna svårighet beror dock på förhållandenas egen natur och den är i
detta fall icke större än i öfriga, då gäldens särskilda beskaffenhet vid
boskilnad eller bodelning gifver anledning till undansättande af egendom
eller vederlag derför.

På hufvudsakligen dessa skäl synes mig i förslaget böra dels utan
vidare utsträckning införas den i Riksdagens skrifvelse förordade grundsats,
att hustru ej bör vara skyldig att med sin enskilda egendom svara
för gäld, som mannen under äktenskapet åsamkat boet, derest hon icke
dertill sig uttryckligen förbundit, dels bibehållas den i nu gällande 4 §
i 11 kap. Giftermålsbalken förekommande bestämmelsen, att, der gäld
är af mannens eller hustruns särskilda vållande eller förgörelse tillkommen,
deraf den andra ingen nytta eller del haft, den saklösas
rättighet i boet ej skall gå till sådan gälds betalning, dels ock såsom
boskilnadsanledning för hustrun upptagas, att mannen belastat boet med
så stor gäld, att den ej kan betalas med den egendom, hvaröfver han
råder.

Jemte skiljaktigheten i förenämnda principfråga har jag vid 11
kap. Giftermålsbalken i afseende å tvenne detaljbestämmelser haft en
annan mening än Beredningens fleste ledamöter.

O C

Det i sista stycket i 2 § intagna stadgande synes mig böra uteslutas
såsom obehöfligt och derjemte liggande utom det ämne — regleringen
af förhållandet emellan makarne med afseende å boets gäld —
som detta kapitel är afsedt att omfatta. Då nemligen i de två föregående
styckena af denna paragraf gifvits bestämmelser, enligt hvilka
makarne med all sin egendom svara för gäld, för hvilken begge åtagit
sig betalningsskyldighet eller eljest äro ansvarige, följer af de i Utsöknings-
och Boskilnadslagarne förekommande stadganden med all behöflig
tydlighet, att make, som blifvit ålagd betalningsskyldighet för gäld af
här afsedda beskaffenhet, icke kan vid utmätning framställa någon invändning
om viss ordning, hvari hvardera makens egendom skall användas
till gäldens betalning. Lika uppenbart torde ock vara att det
anmärkta stadgandet icke är af behofvet påkalladt, för att vid konkurs
bada makarnes egendom skall blifva använd till betalning af gäld af
här afsedda beskaffenhet.

Förutom den ändring i lydelsen af 6 §, som blir en följd af ofvan
angifna särskilda mening i afseende å gäld tillkommen genom ena
makens vållande och förgörelse, bör enligt min åsigt denna § derjemte
jemkas så att vederlag för samfäld egendom, som genom ena makens
särskilda vållande eller förgörelse blifvit boet afhänd, blefve inskränkt
till att utgå endast då den samfälda egendomen gått till betalning för

ena makens enskilda gäld eller blifvit i andra dylika fall använd till

ena makens enskilda nytta. Rätt till vederlag för samfäld egendom,

som eljest genom ena makens särskilda vållande eller förgörelse blifvit

boet afhänd, synes mig nemligen skola gifva anledning till allt för vidlyftiga
och svåra efterräkningar makarne emellan. Föga sannolikhet
torde flnnas att vid detta förhållande en sådan utsträckning af rättigheten
till vederlag för samfäld egendom skulle leda till ett med rättvisa
och billighet öfverensstämmande resultat. Af dessa skäl och i öfverensstämmelse
med den i Riksdagens skrifvelse uttalade åsigt, att vederlag
skall utgå, derest under äktenskapet mannen i'' andra fall än det ill
kap. 5 § Giftermålsbalken omförmälda till nytta ensamt för sig sjelf
användt samfäld egendom, eller der hustru med dylik egendom guldit

sin enskilda gäld eller eljest obehörigen beredt sig enskild fördel, har
jag ansett början af denna paragraf kunna gifvas en lydelse i närmare
likhet med det i den äldre lagberedningens förslag upptagna
stadgande i ämnet.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har jag ansett att i

11 Kap. Criftermålsbalken

dels sista stycket i 2 § bör uteslutas,

dels 3 och 4 § § böra erhålla följande förändrade innehåll:

3 §.

Har mannen gjort gäld i äktenskapet, utan att hustrun till gäldens
betalning sig förbundit, skall den betalas med samfäld egendom, hvaröfver
mannen råder, så ock, der den egendom ej förslår, med mannens
enskilda egendom. Räcker ej det till. gånge då öfrig samfäld egendom
till gäldens betalning.

Har hustrun i annat fall än i 2 § sägs gjort gäld i äktenskapet,
svare hon för gälden med den egendom, som är från mannens förvaltning
undantagen. Utgöres gälden af böter eller skadestånd för gerning,
hvarför hustrun svara bör, skall ock hustruns giftorätt i öfrig egendom
och hennes enskilda egendom, som af mannen förvaltas, gå till gäldens
betalning.

4 §>

År gäld af mannens eller hustruns särskilda vållande och förgörelse
tillkommen, deraf den andra ingen nytta eller del haft, gånge då ej
den saklösas rättighet i boet till sådan gälds betalning, ty hvar eger
sin sak ensam höta och ej annans lott förverka.

dels ock början af 6 § bör gifvas följande lydelse:

6 §•

Har samfäld egendom i boet gått till betalning för den ena makens
enskilda gäld, hvarom i 1 eller 4 § sägs, eller i andra dylika fall blifvit

använd till ena makens enskilda nytta, då skall vid boets delning den
make, som sålunda etc.

hvarjemte anligt min åsigt början af 2 § Boskilnadslagen bör lyda
som följer:

Hustru eger ock rätt att boskilnad söka i de fall att:
mannen gjort så stor gäld, att den ej kan betalas med den egendom,
hvaröfver han råder;

eller han genom försummelse etc.

I fråga om de föreslagna ändringarna i 12 § Boskilnadslagen och
17 § Lrarfvalagen hyser jag jemväl en från förslaget afvikande mening.
Enligt, den hittills gällande lydelsen af dessa lagrum är hustru, hvilken
vunnit boskilnad, eller enka, hvilken i urarfvakonkurs afträdt sin lott
och enskilda egendom, ej pligtig att. med egendom, som derefter tillfaller
henne, ansvara för den gäld, som förut under äktenskapet tillkommit,
ändå att hon för den gäld i borgen gått eller lika med mannen
till betalning sig förbundit, utan så är att hon sjelf gä.lden gjort i och
för handel eller annan rörelse som hon med mannens bifall idkat, eller
gälden utgöres af böter eller skadestånd för gerning, hvarför hon svara bör.

De ifrågasatta ändringarna i Giftermålsbalken synas mig nemligen
icke utgöra någon grund för borttagande af den afträdesförmån, hvilken
sålunda är hustru eller enka medgifven, utan endast böra leda till den
jemkning deri, att till stadgade undantag fogas det, att hustru eller
enka under äktenskapet gjort sådan gäld, att hon för dess betalning
enligt 11 kap. 3 § Giftermålsbalken ensam svarar.

I alla de äktenskap, i hvilka hustrun icke medfört enskild egendom
i boet — och dessa äktenskap torde utgöra det öfvervägande antalet —
åstadkomma de föreslagrfa ändringarna i 10 och 11 kap. Giftermålsbalken
icke någon förändrad ställning för hustrun i afseende å förvaltningen
af egendomen i boet. Redan i detta förhållande torde förelinnas
ett tillräckligt skäl att icke helt och hållet borttaga ett stadgande, hvars
rättvisa och billighet under nuvarande förhållanden icke kan jäfvas.

Men äfven i fråga om de äktenskap, der hustrun medfört enskild egendom,
hvaröfver hon råder, synas giltiga skäl tala för bibehållande af
ifrågavarande förmån för hustrun. Mannens förvaltning af det gemensamma
boet lärer nemligen utan tvifvel komma att föra med sig att
hustrun — åtminstone i de äktenskap, der misshällighet makarne emellan
icke uppstått — äfven framdeles på mannens begäran ikläder sig ansvar
jemte honom för förbindelser, hvilka uppgifvas vara påkallade i och
för förvaltningen af det gemensamma boet. Långt ifrån att enligt förslaget
anledningarna för hustrun till afgifvande af dylika förbindelser
skulle komma att minskas, måste, derest förslaget blir lag, dessa anledningar
i icke oväsentlig grad förökas, i följd af bestämmelsen, att mannen
ej har magt att med inteckning belasta samfäld fast egendom, utan att
han dertill har hustruns frivilliga ja och underskrift. Att hustrun vid
insåendet af förbindelser gemensamt med mannen skulle blifva i tillfälle
att noggrant pröfva, huruvida det gemensamma boets ställning vore
sådan, att tillgångarne deri förs loge till gäldens betalning, är en förutsättning,
hvilken saknar all sannolikhet. I fråga om boets ställning lärer
hustrun hädanefter, likasom hitintills, i flertalet fall komma att obetingadt
lita på rigtigheten af de uppgifter, som i sådant afseende af
mannen gifvas, och detta förhållande, som är grundadt i naturen af
äktenskapet och hvari någon förändring icke rimligtvis kan antagas
följa deraf att hustrun råder öfver enskild egendom, synes mig lagstiftningen
vid bestämmelserna i detta ämne icke böra lemna utan afseende.
I öfverensstämmelse med sålunda anförda grunder böra enligt min åsigt
ifrågavarande två paragrafer erhålla följande lydelse:

Förordningen om boskilnad och undansättande af egendom i makars bo.

12 §.

Då boskilnad beviljad blifvit, vare all egendom, som, efter det ansökningen
om boskilnad gjord är, genom arf, gåfva, testamente eller
annorledes, tillfaller ena maken, såsom enskild egendom ansedd. Hustru
vare ej pligtig att med sådan egendom ansvara för den gäkl, som under

äktenskapet derförut gjord är, ändå att hon för den gäld i borgen gått
eller lika med mannen till betalning sig förbundit, utan så är, att hon
sjelf gälden gjort i och för handel eller annan rörelse, som hon med
mannens bifall idkat, eller gälden utgöres af böter eller skadestånd för
gerning, hvarför hustrun svara bör, eller gälden är sådan, att för dess
betalning hustrun enligt 11 kap. 3 § Giftermålsbalken ensam svarar.
Om förvaltning af den på ofvannämnda sätt hustrun tillfallna egendom
vare lag som i 6 § skils.

Förordningen om huru gäld vid dödsfall betalas skall
och om urarfvagörelse.

17 §•

Efterlefvande make, som egendom rätteligen afträda vare fri från
all gäld, hvarför andra maken ensam svara bort. Har enka afträdt sin
lott och enskild egendom, så långt de förslå, till betalning af den del
i gälden, som på henne belupit, efter hvad i 11 kap. Giftermålsbalken
skils; njute hon för framtiden befrielse från all gäld, som under äktenskapet
tillkommit, ändå att hon och mannen, en för begge och begge
för eu, sig till gäldens betalning förskrifvit hafva, eller hon för den
gäld i borgen gått: har hon sjelf gälden gjort i handel eller annan
rörelse, som hon med mannens bifall idkat, eller utgöres gälden af böter
eller skadestånd för gerning, hvarför hon svara bör, eller är gälden
sådan att för dess betalning hustrun enligt 11 kap. 3 § Giftermålsbalken
ensam svarar, då vare hon ej från framtida ansvar för den gäld fri.
Hvad om enka nu är sagdt, galle äfven för hustru, som från mannen
i äktenskapet blifvit lagligen skild, i afseende å egendom, hvilken kan
henne tillfalla, sedan äktenskapsskilnad vunnen är.

Slutligen bör, enligt min åsigt, uteslutas den i förslaget till lag
angående ändringar i Giftermålsbalken intagna bestämmelsen, att lagen
icke skall gälla i afseende å äktenskap, som blifvit ingångna före den
dag lagen trädt i kraft.

C O

■ Ett dylikt stadgande är icke af behofvet påkalladt för att förekomma
den nya lagens tillämpning å rättsförhållanden, som uppkommit
innan lagen trädt i kraft. Ty på sätt af Högsta Domstolen blifvit vid
granskning af förslag till nya lagar flere gånger uttaladt, är det en i
lagstiftningen allmänt erkänd och gällande grundsats, att ny civillag
icke eger retroaktiv tillämpning, och denna grundsats är för sin giltighet
ej i behof af ett uttryckligt uttalande i lagen.

Men i förevarande lagförslag äro upptagna en del bestämmelser,
hvilka, utan att lagen gifves en dylik tillämpning, kunna användas äfven
å särskilda rättsförhållanden i äktenskap, hvilka blifvit ingångna förr
än lagen trädt i kraft, och vid sådant förhållande kan det icke vara
rigtigt att utesluta all tillämpning af den nya lagen i fråga om dessa
äktenskap. Giltigt skäl dertill kan man nemligen, enligt min uppfattning,
icke hemta från den omständighet, att tvister och olika meningar kunna
uppstå derom, huruvida ett visst rättsförhållande uppkommit förr, än
den nya lagen trädt i kraft, eller icke. Afgörandet häraf bör vid lagskipningen
ske efter allmänna rättsgrundsatser; och att dervid olika
meningar mellan domstolarnes ledamöter kunna uppstå, synes mig lika
litet i detta fall böra föranleda till eu afvikelse från eljest antagna
grundsatser i afseende å lagars trädande i kraft, som den omständighet,
att en lag vid dess tillämpning blifvit föremål för olika tolkning, leder
dertill att den icke vidare kommer till användning.

På hufvudsakligen dessa skäl synes mig föreskriften angående
ifrågavarande lags trädande i kraft böra inskränkas dertill att viss dag
utsättes, från hvilken den skall blifva gällande.

Godkännes denna åsigt, skulle deraf föranledas dels att i författningen
angående förändrad lydelse af 68, 69 och 70 § § Utsökningslagen
borde stadgas att mål, som vid den tid, då denna författning
trädde i kraft, redan vore anhängiga, skulle behandlas enligt äldre lag,
dels ock att i fråga om tillämpningen af ändringarne i Boskilnads- och
Urarfvalagarna borde gifvas enahanda föreskrifter som dem, hvilka i
förordningarne den 18 September 1862 meddelats.

Särskild! yttrande

Justitierådet Herslow.

Enligt förslaget ega såväl mannen som hustrun rätt att hvar för
sig med den andras uteslutande råda öfver viss egendom, som är för
bada makarne samfäld. Ehuru denna rådighet faktiskt bereder magt
att förfoga öfver egendomen efter godtfinnande, kan dock rådigheten
rimligtvis ingalunda innebära rätt att använda egendomen huru som helst.
Begränsningen af rätten att förfoga öfver godset är en naturlig följd
af detta senares egenskap af att vara samfäldt för båda makarne. Denna
egenskap hos godset bjuder, att det förvaltas för gemensam räkning och
således icke afhändes boet för andra ändamål, än sådana som gå ut på
bada makarnes gagn. Gör någondera maken ett ensidigt sjelfviskt bruk
af den samfälda egendomen, så missbrukar han uppenbarligen sin rätt
att deröfver råda; och dermed måste enligt min åsigt också inträda
skyldighet för honom att vid boets delning ersätta den förlust, han
genom sin åtgärd tillskyndat andra maken.

Det är denna grundsats, hvarpå, enligt mitt omdöme, lagstiftningen
om makes pligt att gälda vederlag för afyttrad samfäld egendom
bör byggas, och denna grundsats har ock i förslaget gjort sig gällande
med ett enda undantag. Derest ena maken med boets samfälda tillgångar
bestridt kostnader, som uteslutande haft till syfte att höja värdet
å hans enskilda egendom, så medför enligt förslaget detta hans förfarande
icke i och för sig och oberoende af det resultat, som de an -

vända kostnaderna åstadkommit, skyldighet för honom att hålla andra
maken skadeslös för den egendomsförlust, som blifvit en följd af den
förres sträfvan att förkofra sin enskilda egendom; utan en sådan skyldighet
eger rum allenast i det fall, att den enskilda egendomen
verkligen: blifvit genom de derå nedlagda utgifter förbättrad; i hvilket
fall vederlaget ock skall beräknas efter värdet af förbättringen, men
icke efter beloppet af de medel, som för ändamålet dragits bort från
samfälda boet. Till denna afvikelse från hvad som enligt förslaget
eljest gäller såsom regel synes mig, i likhet med Häradshöfding Wåhlin,
giltig anledning icke förefinnas. Det tyckes mig ligga i sakens natur,
att den make, som för sin enskilda fördel inlåtit sig på ett företag,
skall ensam vidkännas kostnaderna å detsamma; och jag kan icke inse
lämpligheten deraf att, för den händelse företaget befinnes illa planlagdt
eller vårdslöst utfördt, så att det medför förlust i stället för vinst,
den make, för hvars enskilda vinning företaget satts i gång, beredes
en lätt och för mången säkerligen ganska frestande utväg att, genom
att betacka utgifterna derför med boets samfälda tillgångar, öfverflytta
på andra maken en del af förlusten. Väl är det sant, att make
i allmänhet ej är i förhållande till andra maken ansvarig för den lyckliga
utgången af företag, som af den förre utföres medelst samfälda
tillgångar; men en väsentlig olikhet i detta afseende förefinnes enligt
mitt omdöme emellan det fall, då företaget uteslutande har till ändamål
att förkofra det gemensamma boet, och det fall, der det enskilda intresset
utgör den enda eller åtminstone hufvudsakliga driffjedern.
Dessutom skall, i händelse ett påbörjadt företag icke före delningen
af boet hunnit bringas till fullbordan, det under vissa förhållanden
befinnas ytterligt vanskligt att vid bodelningen afgöra, huruvida företaget
omsider kommer att, medföra gagn för den enskilda egendomen,
och hardt nära omöjligt att till visst belopp uppskatta värdet af den
förbättring, företaget i dess vid bodelningen ofulländade skick beredt, åt
samma egendom.

På dessa ^grunder anser jag 6 § i 11 kap. Giftermålsbalken böra
erhålla följande lydelse:

6 §.

Har samfäld egendom gått till betalning af endera makens gäld,
hvarom i 1 eller 4 § sägs, eller blifvit af ena maken använd till sådan
förbättring af dess enskilda egendom, som ej är att hänföra till densammas
underhåll och skötsel, eller eljest på sådant sätt, som uppenbarligen
inneburit missbruk af rätten att öfver samfäld egendom råda,
då skall vid boets delning den make af sin lott i samfälda boet och,
om den ej förslår, af sin enskilda egendom gifva andra maken vederlag
till så stort belopp, som svarar mot dess giftorätt i hvad sålunda gått
ur boet. År gäld — — — med den införda egendomen ej kunnat
betalas.

Särskild! yttrande

Revisionssekreteraren Norberg.

I fråga om de i förslaget under 11 kap. 7 och 8 § § Giftermålsbalken
förekommande bestämmelser rörande makes rätt till vederlag för
enskild egendom är jag icke af fullt samma mening som Beredningens
öfrige ledamöter. Någon förändring af gällande lags stadganden i detta
afseende har ej blifvit af Riksdagen begärd. För min del föreställer
jag mig ej heller, att nya och utförligare föreskrifter om rätt till sådant
vederlag äfven för andra fall, än de i lagen redan upptagna eller med
dem närmast jemförliga, kunna medföra någon i allmänhet förmånlig
verkan. Snarare torde såsom följd deraf kunna befaras obilliga efterräkningar
och invecklade tvister mellan mannens eller hustruns efterlefvande
make och arfvingar. Den verkliga rättvisans fordringar skulle ,
efter mitt förmenande ej synnerligen främjas derigenom att, då ena
maken af egen fri vilja användt eller låtit använda sin enskilda egendom
till förmån för den andra, detta kunde för den förra maken eller dess
arfvingar grundlägga framtida anspråk på godtgörelse, äfven der någon
sådan från början ej varit afsedd.

På grund häraf har jag ansett i stället för hvad 7 och 8 § § af
11 kap. Giftermålsbalken i förslaget innehålla, allenast följande böra i
7 § stadgas:

»Har ena maken enskildt tillhörig egendom utan dess vilja och
vetskap antingen gått i betalning för andra makens gäld eller eljest
blifvit såld eller använd till nytta för andra maken allena, skall den

make, som deraf njutit fördel, gifva vederlag derför af sin giftorätt
och, der så erfordras, af sin enskilda egendom.

År ena makens enskilda egendom till gemensam nytta såld eller
använd, gånge vederlag derför ut ur samfäld egendom. Räcker ej den
till, fylle den andra maken med enskild egendom så stor del af bristen,
som mot dess giftorätt svarar».

Äfven beträffande de stadganden, som erfordras för bestämmande
af makes rätt att från utmätning för andra makens gäld, då boskilnad
ej är sökt, undantaga viss egendom, hyser jag en mening, som i vissa
delar skiljer sig från den, hvilken funnit uttryck i Beredningens förslag.
De i detta hänseende under 16 § i gällande Boskilnadsförordning intagna
bestämmelser utgå, i likhet med Giftermålsbalkens nuvarande stadganden,
från den synpunkt, att makars bo utgör en enhet, der enligt regeln
all egendom å ena sidan tillhör båda makarne gemensamt men å den
andra förvaltas af mannen allena. Till följd häraf har ock gälden enligt
regel ansetts gjord för boets räkning och böra med dess tillgångar
betalas. Ett utslag, hvarigenom båda makarne eller mannen, vare sig
med eller utan afseende å målsmanskapet, eller ock tilläfventyrs hustrun
ensam ålagts betalningsskyldighet, har alltså medfört den laga verkan,
att utmätning derför kunnat öfvergå hela boet, såvida ej ena maken
gittat från utmätningen freda någon honom eller henne enskildt tillhörig
egendom, på sätt och i den ordning 16 § Boskilnadslagen bestämmer.
Men denna ordning förutsätter ingen föregående, af domstolen gjord
pröfning af de omständigheter, på grund af hvilka ansvarigheten för
gälden kunde åligga allenast en del af boets egendom. Först vid utmätningen
skall frågan derom väckas, och af utmätningsförrättarerf
skall hon, åtminstone i första hand, pröfvas; ja, af ordalagen i berörde
§ kunde till och med den slutsats dragas att, under det nämnde förrättningsman
ensam har att afgöra, huruvida egendom, som den ena
eller andra maken vill värja, är på grund af företedda bevis att anse
såsom enskild eller icke, skall, så snart han anser sådant vara styrkt,

förrättningen genast upphöra och frågan om egendomens fredande från
utmätning hänskjutas till domstol; och detta äfven om, med hänsyn
till gäldens beskaffenhet och uppkomst, yrkandet om befrielse från
ansvarighet derför vore uppenbarligan det mest obefogade.

De stadganden i Giftermålsbalken, Indika angå makars förfoganderätt
öfver egendom i boet och deras inbördes ansvarighet för gäld,
hafva emellertid enligt Beredningens förslag undergått icke obetydliga
förändringar. De ifrågastälda bestämmelserna om en emellan makarne
delad förvaltning af boets tillgångar medgifva icke vidare, att boet betraktas
såsom en verklig enhet i samma mening som förut; och någon
gemensam gäld, i uttryckets gamla bemärkelse, finnes ej heller enligt
förslaget-, hvilket åsyftar, icke blott att ställa hustrun, såväl som mannen,
i personlig ansvarighet för den gäld, hon ådrager sig, utan ock att i
allmänhet fritaga den egendom, hvaröfver ena maken råder, från att
tillgripas för betalning af den andres förbindelser. Af dessa grunder
synes mig följa att, så framt den utvidgade sjelfständighet och den
tryggare ställning i ekonomiskt afseende, som man velat bereda den
gifta qvinnan, skall kunna göras gällande vid de tillfällen, då behof
deraf företrädesvis torde förekomma, lagens föreskrifter om utmätning
i makars bo böra erhålla en lydelse, som tydligen angifver, att makarne,
hvar med sitt enskilda gods och de tillgångar i öfrig!, hvaröfver han
eller hon råder, äro att i förhållande till borgenären anse såsom särskilda
personer. I detta hänseende synes mig den make, som ej är
betalningsskyldig, icke böra betraktas annorlunda än tredje man, hvilken
har egendom i den gäldbundnes bo; och de erforderliga nya bestämmelserna
tror jag alltså böra gå derpå ut, att förhållandet varder reglerad!
i närmaste öfverensstämmelse med gällande stadganden i 69 §
Utsökningslagen om förfaringssättet vid utmätning, då annan påstår sig
vara egare till lös egendom, som i gäldenärs bo finnes. De derutöfver
behöfliga särskilda stadgandena i förevarande ämne äro naturligen beroende
af makarnes inbördes ställning till hvarandra, af gemensamheten
i bostad och intressen och af deraf följande nödvändighet att förekomma
missbruk till förfång för borgenärer.

Med Beredningens öfrige ledamöter är jag hufvudsakligen ense
derom, att i makars bo utmätning på grund af dom eller utslag, hvarigenom
betalningsskyldighet blifvit allenast den ena af makarne ålagd,
ej bör mot den andra makens bestridande få ske af egendom, hvaröfver
den senare råder. Rörande det förfaringssätt, som bör vid utmätningsförrättningen
iakttagas, då make på berörda grund vill undantaga
egendom, instämmer jag likaledes i Beredningens förslag, hvilket härutinnan
är aftåttadt väsentligen i enlighet med nuvarande 69 § i Utsökningslagen.
Utgår man nu derifrån, att med hvardera makens förvaltningsrätt
öfver en del af boet följer rätt och förpligtelse att med
samma del af boet svara för gäld, enligt de föreslagna bestämmelserna
i 11 kap. Giftermålsbalken, så måste fall kunna förutsättas, då för gäld,
som ena maken ådragit sig, betalningsskyldighet bör den andra maken
åläggas, nemligen för så vidt den senare råder öfver egendom, som
skall användas till gäldens betalning. Sådant kan inträffa i fråga om
gäld, som endera maken gjort före äktenskapet, äfvensom i fråga om
skadestånd och böter, derest Beredningens förslag godkärmes. I sådan
händelse måste då för den make, som ej är personligen ansvarig för
gälden, beredas utväg att från utmätning derför freda sin enskilda
egendom. (Någon möjlighet att i detta fall från utmätning freda giftorätt
i samfäldt gods pa den grund, att egendomen ej enligt Giftermälsbalkens
bestämmelser bör gå i betalning för gälden, torde lika litet nu
som förut kunna beredas annorledes än genom boskilnad). Då under
nu antagna förhållanden make yrkar att få från utmätning undantaga
enskild egendom, synes mig äfven detta anspråk vara analogt med tredje
mans påstående i fråga om honom tillhörig egendom i gäldenär bo.
Att det oaktadt, i afseende härå, föreskrifva ett annat förfaringssätt vid
utmätningen, än det som på enahanda grund föreslagits för det fall
att make, som ej för egen del är betalningsskyldig, vill från utmätning
undantaga gods, hvaröfver han eller hon råder, skulle enligt mitt förmenande
innebära en oegentlighet; och den omständighet, att detta
andra förfaringssätt öfverensstämmer med hittills gällande föreskrifter i

16 § Boskilnadslagen, torde desto mindre innefatta tillräckligt skäl för
den anmärkta oegentligheten, som Boskilnadslagens stadganden, efter
hvad jag ofvan sökt visa, ega sin grund och sin motsvarighet i bestämmelser
angående makars inbördes ställning och förpligtelser, väsentligen
olika med dem Beredningens förslag i dessa hänseenden upptager.

I sammanhang härmed har jemväl bort tagas i öfvervägande, huruvida
ej eu konseqvent tillämpning af nyss omförmälda bestämmelser i
förslaget krafvel'', att i fråga om vidden och beskaffenheten af den ansvarighet
för gäld, som må åligga make, pröfningen förlägges till den
domstol eller annan myndighet, som afgör frågan om sjelfva betalningsskyldigheten;
eller med andra ord, huruvida ej det utslag, på grund
hvaraf utmätning må verkställas, måste vara bestämmande i fråga om
makes rätt att vid utmätningen värja sin enskilda egendom på den
grund, att den personliga ansvarigheten för gälden åligger den andra
maken allena. Då enligt förslaget hvardera maken eger råda öfver
viss andel af boet och dermed svarar för sina under äktenskapet ingångna
förbindelser samt ej annat än undantagsvis kan förpligtas att
med någon del deraf betala den andra makens gäld; då ingen del af
boet får tagas i mät utan att den make, som deröfver råder, blifvit
hörd angående fordringsanspråket och dömd till betalningsskyldighet;
och då dylika kraf i många fall måste framkalla invändningar, hvilka
den dömande myndigheten ej lärer kunna undandraga sig att pröfva
efter stadgandena i 11 kap. Giftermålsbalken; så vill det synas mig
rimligast att sistnämnda pröfning alltid verkställes eller anses verkstäld
medelst utslaget angående sjelfva krafvel Har på grund af dylik invändning
exekutiv myndighet, der lagsökningen skett, funnit frågan
vara af tvistig natur, måste krafvet hänvisas till domstol. Att sådant
sker före utmätningsförsöket och ej i ny rättegång efter detsamma, kan
för borgenären ej vara annat än en fördel. Följden häraf varder den
att, då ena maken blifvit ålagdt att betala gäld, utan inskränkning i
afseende å visst slag af egendom, kan derför tagas i mät all den egendom,
hvaröfver samma make råder, vare sig enskild eller samfiild, äfvensom
att af utmätningsförrättaren dit räknas all den boets egendom, i

afseende hvarå ej den andra maken kan förete sannolika skäl till stöd
derför att egendomen står under dess förvaltning. Har sistnämnda
egendom, för så vidt den är af samfäld natur, efter talan mot den make,
som deröfver råder, förklarats skola gå till gäldens betalning, eger den
senare ej från utmätningen undantaga annan egendom än sin enskilda;
och äfven i detta fall bör enligt min uppfattning utmätningsförrättarens
pröfning inskränkas dertill, huruvida sannolika skäl förefinnas till stöd
för invändningen, att den ifrågavarande egendomen är nyssnämnda
makes enskilda tillhörighet, eller icke.

Ett särskildt förhållande eger likväl rum med hustrus enskilda
egendom, som af mannen förvaltas. Enligt de i 11 kap. Giftermålsbalken
föreslagna grunderna för betalning af makars gäld, bör denna
egendom ej gå i betalning för gäld, som mannen gjort; och hvad särskildt
den fasta egendomen angår, innehåller 5 § af 10 kap. Giftermålsbalken
i förslaget förbud för mannen att sälja, skifta, bortgifva eller
med inteckning för gäld belasta sådan hustrun tillhörig egendom utan
hennes samtycke. Ehuru sistnämnda förbud ej skäligen kunnat utsträckas
till den hustrun enskildt tillhöriga lösegendom, som blifvit
ståld under mannens förvaltning, synes mig likväl detta förhållande
icke utgöra tillräckligt skal att betaga hustrun all möjlighet att (utan
boskilnad) mot utmätning för mannens gäld skydda äfven sin berörda
lösegendom. Mannen, som fått sig anförtrodt att råda deröfver, eger
visserligen tillfälle och magt att på hvarjehanda sätt förskingra samma
egendom, men den skulle äfven mot mannens vilja kunna för hans
gäld tagas i mät, om ej i detta fall hustruns rätt vore af lagen, så
vidt möjligt är, betryggad. Härtill kommer, att den nuvarande lydelsen
af 16 § Boskilnadslagen lemnar hustrun öppen rätt att i nu ifrågavarande
fall värja sin enskilda egendom, lös så väl som fast; och någon
inskränkning härutinnan torde icke vara af omständigheterna påkallad.
Med anledning häraf bör enligt min uppfattning särskildt stadgande
meddelas till förebyggande deraf att hustruns enskilda egendom, som
af mannen förvaltas, tages i mät, utan att hon personligen blifvit öfver
krafvet hörd samt betalningsskyldighet henne ålagd.

I öfrigt. och då på grund af 11 kap. 4 § Giftermålsbalken, jemväl
enligt Beredningens förslag, gäld, som utgöres af böter eller skadestånd,
hvartill ena maken blifvit för brott dömd, skall utgå af den dömdes
egendom i boet, oberoende af hvilkendera maken densamma förvaltar,
har jag trott det vara lämpligt att för dylik gäld göra undantag från
ofvan berörde allmänna föreskrifter rörande utmätning i makars bo.
Sådan gälds särskilda beskaffenhet synes mig föranleda dertill, att den
må uttagas ur den dömdes enskilda och boets samfälda egendom utan
den alldeles onödiga omgång, som kan förorsakas derigenom att den
andra maken, hvilken till äfventyra råder öfver större eller mindre del
af berörda egendom, måste af sådan anledning stämmas och förpligtas
till betalningsskyldighet. Ehuru en bestämmelse härom kan, i viss mån
och så vidt den gäller böter, betraktas såsom undantag från innehållet
af 22 § i förordningen om nya Utsökningslagens införande in. in., har
det dock synts mig Renligt att på ett ställe upptaga samtliga de föreskrifter,
hvilka äro afsedda att gälla särskilt för utmätning i makars
bo och att till dessa föreskrifter räkna jemväl ett stadgande i nu antydda
syfte rörande utmätning af make ådömda böter eller skadestånd
i brottmål.

På dessa grunder har jag ansett Utsökningslagens 69 § böra, i
sammanhang med öfriga nu föreslagna lagändringar, erhålla följande
lydelse:

»I makars bo må ej på grund af dom eller utslag, hvarigenom
betalningsskyldighet blifvit allenast den ena af makarne ålagd, utmätning
ske af egendom, deröfver den andra maken råder. Ej heller
må hustruns enskilda egendom, som af mannen förvaltas, i mät tagas,
med mindre hustrun blifvit för gälden sökt samt betalningsskyldighet
derför henne ålagts.

Nu vill make vid utmätning freda visst gods antingen på grund
af hvad ofvan är sagdt eller förty att det är dess enskilda egendom
och enligt domen eller utslaget, som verkställas skall, icke sådan egendom,
men. väl den samfälda, som står under samme makes förvaltning,
bör gå till gäldens betalning; gitter den, som sålunda vill freda gods,

ej genast styrka sin rätt dertill men visar dock till stöd för påståendet
sannolika skäl, varde godset, om det är fast egendom, satt under förbud
att säljas eller skingras och, om det är lös egendom, med qvarstad
belagdt, och stämme den make, som påståendet väckt, borgenären till
domstol i orten, der godset finnes, inom tre månader, eller hafve sin
talan förlorat, der ej boskilnad inom sagde tid blifvit sökt. Vill borgenären
sjelf stämma, stånde det honom fritt.

Vid verkställighet af utslag, hvarigenom ena maken blifvit dömd
till böter eller skadestånd i brottmål, må hvad ofvan sägs ej utgöra
hinder för utmätning vare sig af samfäld egendom, deröfver andra
maken råder, eller, der hustru är dömd, af hennes enskilda egendom,
som af mannen förvaltas».

Särskilt yttrande

Häradshöfdingen Wåhlin.

Det lagförslag, Nya Lagberedningen har att afgifva, grundar sig
på den skrifvelse, hvari Riksdagen efter sorgfällig pröfning förklarat,
bland annat, att gift qvinna borde berättigas att sjelf förvalta sin enskilda
egendom utan att behöfva genom äktenskapsförord förbehålla sig
en sådan rätt. Enligt Riksdagens åsigt skulle alltså den rätt att förvalta
egendom, som hittills på grund af Kongl. förordningen den 11
December 1874 endast undantagsvis tillkommit gift qvinna, hädanefter
tillförsäkras hvarje hustru, som ej sjelf eller genom giftoman gjort
förord och deri afsagt sig ifrågavarande rättighet. Hvad i detta ämne
hittills varit undantag skulle hädanefter blifva regel.

Det torde icke kunna förnekas, att en lagförändring i antydt syfte
påkallas af senare tiders uppfattning af den ställning, som tillkommer
qvinnan inom samhället och familjen. Om storleken af det inflytande,
som denna uppfattning redan utöfvat på lagstiftningen inom vårt land,
vittna nu gällande stadgan den om giftorätt och arfsrätt, om giftomannarätt,
om näringsfrihet, om qvinnas myndighet, om kompetens till vissa

tjenstebefattningar m. in. Under en stigande civilisation har lagstiftningen
långsamt men oaflåtligen fortgått i en rigtning, som allt mera

aflägsnat den från de för qvinnan ogynnsamma åsigter, hvilka i äldre

tider allmänneligen gjort sig gällande och som äfven i 1734 års lag
funnit ett uttryck. Enligt denna lag stod mö alltid under förmynderskap.
Genom sitt inträde i äktenskap blef qvinnan ingalunda myndig.
Då förmyndarens välde öfver henne upphörde, blef hon i stället be -

roende af mannens målsmanskap; och först såsom enka fick qvinnan
åtnjuta sin naturliga rätt att råda öfver sig och sitt gods. Ehuru lagstiftningen
sedermera undergått stora förändringar till förmån för den
ogifta qvinnan samt i det närmaste erkänt hennes anspråk på likställighet
med mannen, har föga blifvit gjordt för att förbättra den gifta
qvinnans ställning. Åtminstone har lagstiftningen icke sökt bereda
henne samma frihet och sjelfständighet, som numera tillkommer den
ogifta qvinnan.

Det stadgande i 1734 åi''S lag, som föreskrifver att mannen skall
vara hustruns rätte målsman samt ega söka och svara för henne, har
allmänneligen ansetts innebära att hustrun saknade befogenhet att utan
mannens samtycke ingå förpligtande aftal och att hon alltså icke vore
myndig. Kongl. förordningen den 11 December 1874, hvarigenom
hustrun tillerkändes rättighet att råda öfver eller förvalta viss egendom,
har ej med önskvärd tydlighet afgjort frågan huruvida hustrun skulle,
sedan nämnde rättighet henne medgifvits, äfven hafva erhållit befogenhet
att utan mannens samtycke ingå aftal med förbindande verkan. Klart
är väl, att den hustru, som genom förord förbehållit sig rätt att förvalta
t. ex. sin enskilda fastighet, svårligen kan utöfva denna rätt, så
framt hon ej tillika eger att oberoende af mannens målsmanskap sluta
giltiga aftal angående nämnde fastighet, dess skötsel och afkastning
samt sålunda åtaga sig förpligtelse^ Men den hustru, hvilken ej har
någon sådan egendom, som kan utgöra föremål för hennes förvaltningsrätt,
synes deremot fortfarande stå i det beroende af mannens målsmanskap,
som bestämmes i 1734 års lag, och skulle följaktligen sakna
befogenhet att sluta aftal med laga verkan. En sådan befogenhet är
dock en personlig egenskap, hvars tillvaro ej bör göras beroende af
den tillfälliga omständigheten att hustrun innehar eller icke innehar
egendom af viss beskaffenhet. Den rätt att råda öfver egendom, som
redan medgifvits hustrun och som enligt Riksdagens åsigt borde än
vidare utsträckas, synes derföre ingalunda stå i god öfverensstämmelse
med stadgandet att hustrun fortfarande skall vara underkastad mannens
målsmanskap i allt, som ej angår förvaltningen af viss egendom. Göres

(

hustrun myndig, såvidt fråga är om förvaltning af egendom, torde hon
ej utan inkonseqvens kunna i fråga om sin person ställas i beroende
af mannens målsmanskap. Ett stadgande, som tillåter hustrun att råda
öfver egendom men tillika innehåller att mannen eger råda öfver hustrun,
innebär en inre motsägelse. Skall hustrun ega förvaltningsrätt, bör
mannens målsmanskap uppoffras.

Äfven andra skäl tala för målsmanskapets borttagande. Enligt
gällande lag skall ogift qvinna, som uppnått 21 års ålder, anses myndig
att råda öfver sig och sitt gods, derest hon ej afsäger sig myndighetens
utöfning. Då lagen väl ej bör utfästa någon belöning för celibat eller
fresta qvinnan till ingående af sådana förbindelser, som af lag och
sedlighet ogillas, bör den sjelfbestämningsrätt, som den ogifta qvinnan
får åtnjuta, icke förvägras hennes gifta syster. Den tidsrigtning, som
frigjort qvinnan från hennes beroende af giftoman och förmyndare samt
dessutom beredt henne tillfälle, att idka akademiska studier och lemnat
henne tillträde till en mängd befattningar i det allmännas tjenst, har
ohjelpligen brutit med det åskådningssätt, som ligger till grund för
lagens bestämmelser om mannens målsmanskap.

I de lyckliga äktenskap, der enighet herrskar mellan makarne och
hustrun hyser fullt förtroende till mannen, kan borttagandet af mannens
målsmanskap icke utöfva något nämnvärdt inflytande på makarnes inbördes
förhållande; men målsmanskapets borttagande kommer utan
tvifvel att i icke ringa grad försvåra afgörandet af tvister och stridigheter
i de äktenskap, der sämja och endrägt saknas. Hänsyn till den
svårighet, som sålunda kan yppas, bör dock ej godkännas såsom grund
för ett stadgande, hvarigenom mannen tillerkännes rätt att ensam besluta
i familjens gemensamma angelägenheter eller kanske till och med i
frågor, som närmast röra hustrun. De skäl och grunder, som till stöd
för makarnes olika meningar åberopas, böra väl rättvisligen vara bestämmande
för tvistens afgörande; — och de blifva det väl .ock i de
flesta fall äfven under nu gällande lagstiftning, ehuru afgörandet skulle
enligt densamma tillkomma mannen allena. Men vidhålla begge makarne
envist hvar sin mening, så att något afgörande ej kan på antydt

sätt erhållas, lära de utvägar böra anlitas, som lagen anvisar till undanrödjande
af kif och osämja mellan makar.

År qvinnan vid sitt inträde i giftermål omyndig och förefinnes
förty skälig anledning antaga, att hon saknar förmåga att behörigen
förvalta sin egendom, bör någon förvaltningsrätt naturligtvis ej henne
anförtros. Frigöres hustrun från mannens målsmanskap, bör hon, likasom
mannen, blifva myndig på grund af sin ålder men ej i anledning
af sitt giftermål, och hennes förmyndare bör således ega att äfven efter
giftermålet och oberoende af detsamma föra hennes talan och bevaka

hennes rätt så länge sådant kan anses önskvärdt och behöfligt d. v. s.
till dess hon kan antagas hafva vunnit den mognad och erfarenhet, som
fullmyndiga personer i allmänhet ega. Den lagförändring, som Riksdagen
begärt, påkallar derföre enligt min åsigt äfven en sådan ändring

1 lagens stadgande om förmynderskap att den gifta qvinnan derigenom
berättigas att under samma vilkor, som gälla för den ogifta, vara myndig
både i fråga om sin person och i afseende på egendom. I sammanhang
härmed torde böra anmärkas, att de lagförändringar, som här
ofvan blifvit ifrågasatta, icke utöfva någon omedelbar inverkan på enkas
befogenhet • att råda öfver sig och sitt gods eller på de rättigheter, hvilka
tillkomma mannen i hans egenskap af förmyndare för makarnes barn.

Då de ämnen, som behandlas i det af Beredningens pluralitet utarbetade
förslag till ändringar i 10 kap. Giftermålsbalken, stå i synnerligt
nära sammanhang med frågan om mannens målsmanskap, hvilket Beredningens
pluralitet velat bibehålla men som enligt min uppfattning
bör upphöra, derest hustrun erhåller den vidsträcktare rätt att råda
öfver egendom, som enligt Riksdagens åsigt skall henne tillerkännas,
har jag icke kunnat i allo instämma i pluralitetens nyssnämnda förslag.

En från detta förslag skiljaktig mening har jag ock uttalat beträffande
några andra ämnen, som behandlas i 10 kap. Giftermålsbalken
men ej stå i omedelbart och direkt sammanhang med frågan huruvida
mannens målsmanskap bör upphöra eller icke. Så har hustruns rätt
att råda öfver afkomst af enskild egendom enligt pluralitetens förslag

gjorts beroende deraf att afkomsten hålles skild från öfriga sarafälda
boet; hvarjemte förklarats att, om afkomsten blifvit i annan egendom
förvandlad, skulle om sådan egendom gälla hvad om afkomsten är sagdt.
Rätt att råda öfver egendom, som hustrun kunnat genom eget arbete
förvärfva, skulle deremot enligt förslaget, likasom enligt gällande lag,
ovilkorligen tillkomma hustrun, ehvad denna egendom .hölles skild från
boet eller icke. Då giftorätt emellertid eger rum både i afkomst åt
enskild egendom och i det, som ena maken genom eget arbete förvärfva!’,
synes mig konseqvensen fordra att den regel, som bestämmer
hustruns rätt att råda öfver afkomst af enskild egendom, äfven får
bestämma hennes rätt att råda öfver sin arbetsförtjenst. Hvarföre
hustruns förvaltningsrätt skulle i ena fallet vara vilkorlig men i andra
fallet ovilkorlig, lärer icke kunna nöjaktigt förklaras. Åtminstone får
värdet af den egendom, som är i fråga, icke anses vara bestämmande
härutinnan, ty afkomsten af den ena hustruns enskilda egendom kan
ju möjligen vara till beloppet fullkomligt lika med hvad en annan
hustru förvärfva!’ genom sin litterära eller konstnärliga verksamhet eller
eljest genom eget arbete.

Hvad i lag stadgas om hustrus rätt att råda öfver egendom, som
som hon genom eget arbete förvärfvat, bör utan tvifvel äfven gälla om
afkomst af sådan egendom äfvensom om det, som erhållits genom utbyte
eller försäljning af nämnda egendom och dess afkomst. Detta torde
ock böra i lagförslaget uttryckligen förklaras, helst kändt är att olika
meningar härom yppats vid tolkning af motsvarande stadgande i nu
gällande lag, hvari ett sådant uttryckligt förklarande icke förekommer.
Behofvet af ett sådant förklarande synes mig äfven vitsordas af hvad
Beredningen föreslagit angående hustrus rätt att råda öfver den afkomst
af enskild egendom, som blifvit i annan egendom förvandlad.

Hvad 11 kap. 6 § Giftermålsbalken i 1734 års lag innehåller angående
hustrus behörighet att sälja egendom i boet, då mannen är afvita eller frånvarande
eller förlupit hustrun, har utan omarbetning eller förändring intagits
i lagförslaget; men något motsvarande stadgande har ej deri meddelats
för det fall att hustrun är afvita eller frånvarande eller förlupit mannen.

Ett sådant stadgande var visserligen obehöflig!, så länge mannen allena
egde råda öfver boet i dess helhet, men torde, om förvaltningen af boet
delas mellan båda makarne, ingalunda böra saknas, helst anledning väl
ej förefinnes att åt hustrun inrymma en större och vidsträcktare befogenhet
än som kan tillkomma mannen.

För öfrigt .synes den rätt till försäljning, hvarom här är fråga, ej
böra anförtros åt hustrun i annan händelse än att mannen är frånvarande
utan att hafva stält syssloman. År mannen afvita, så kan och
bör han sättas under förmyndare; och denne men ej hustrun bör hafva
rätt och pligt att verkställa ifrågavarande försäljning. Derest mannen,
ehuru frånvarande, dock stält syssloman, som å hans vägnar förvaltar
den egendom i boet, hvaröfver han egen råda, bör den försäljning af
dylik egendom, som omständigheterna kunna påkalla, verkställas af
sysslomannen men ej af hustrun.

Mot redaktionen af åberopade stadgandet i 1734 ars lag kan dessutom
anmärkas, att den befogenhet, som undantagsvis skulle tillkomma
hustrun, ej kan inskränkas till rättighet att allenast sälja egendom.
Grunden för stadgandet berättigar nemligen hustrun ej blott att sälja
utan äfven att pantsätta egendom. Detta hade dock bort bestämdt
utsägas, helst försäljning väl i allmänhet bör undvikas, derest egendomens
pantsättning skulle finnas vara för ändamålet till fyllest.

Om hustru, såsom i lagförslaget förutsättes, berättigas att råda
öfver egendom och att sluta aftal med laga verkan, torde det förtroende,
som makarne måste antagas hysa till hvarandra, samt den gemensamhet
i intressen, som dem emellan förefinnes, innefatta tillräckliga anledningar
att än ytterligare utsträcka hustruns befogenhet, så att hon finge i
mannens frånvaro söka och svara för boet i dess helhet, när någon angelägenhet
yppades, som ej tålte uppskof. Fn sådan utsträckning af
hustruns befogenhet har ock föreslagits af Lagkomitén och den äldre
Fagberedningen.

Den rätt att råda öfver boet i dess helhet, som enligt 1734 års lag
tillkom mannen, grundläde för honom en motsvarande skyldighet, nemligen
att ensam bestrida alla de utgifter, som erfordrades för makarnes

och barnens underhåll. Den skyldighet, som sålunda ålåg mannen
allena, framhålles med synnerlig skärpa i Kongl. förordningen angående
fattigvården den 9 Juni 1871. Men derest boets förvaltning delas
mellan makarne, böra de utgifter, som för makarnes och barnens behof
erfordras, naturligtvis ej bestridas ensamt af mannen utan fördelas
emellan båda makarne. Huru denna fördelning skall i hvarje fall lämpligast
ske, må väl öfverlemnas till makarnes eget afgörande, men lagen
synes dock genom ett uttalande i detta ämne böra gifva makarne åtminstone
någon ledning och söka, så vidt möjligt är, förebygga frestelser
till missbruk af den delade förvaltningsrätten. Till sådant missbruk
gör den make sig skyldig, som sjelfviskt och ensidigt tillgodoser egna
tycken och önskningar utan skälig hänsyn till familjens gemensamma behof.

I Kongl. förordningen om boskilnad och undansättande af egendom
i makars bo den 18 September 1862 finnes ett stadgande, som bestämmer,
huru kostnaden för makarnes och barnens uppehälle skall gäldas
i fall boskilnad är sökt. Nämnda kostnad skall enligt detta stadgande
utgå ur samfäld egendom, så långt den förslår, hvaremot uppkommande
brist förklarats skola fyllas af begge makarnes enskilda egendom eller
af den makes, som sådan egendom eger. Med tillämpning af de grunder,
hvarå åberopade stadgandet hvilar, synas båda makarne böra i
lagförslaget åläggas att hvar efter sin förmåga bidraga till makarnes
och barnens uppehälle, dock med skyldighet för ena maken att ensam
lemna hvad behofvet kräfver, derest andra maken saknar tillgång.

I anledning af hvad här ofvan blifvit anfördt anser jag för min del
att 9 kap. 1 § Giftermålsbalken bör upphäfvas;
att åt 10 kap. 2, 3, 8 och 9 § § Giftermålsbalken bör gifvas den
lydelse, Beredningens pluralitet föreslagit;

men att 10 kap. 1, 4, 5 6 och 7 § § Giftermålsbalken böra erhålla
följande förändrade lydelse:

1 §•

När mån och hustru äro sammanvigde, då eger hvardera giftorätt
i boet efter ty här nedan sägs, der ej genom äktenskapsförord blifvit
annorlunda stadgadt. Hustrun följe ock mannens stånd och vilkor.

4 §.

Hustrun eger råda öfver sill enskilda egendom äfvensom öfver den
afkomst deraf, som hålles skild från öfriga sainfälda boet. Har afkomsten
blifvit i annan egendom förvandlad, galle om sådan egendom
hvad om afkomsten nyss är sagd! År om förvaltningen annorlunda
föreskrifvet genom äktenskapsförord eller förbehåll vid gåfva eller testamente,
hvarigenom egendom är till hustrun gifven med vilkor att den
skall henne enskildt tillhöra, lände det till efterrättelse.

Har hustrun genom eget arbete förvärfvat någon egendom, eger
hon ock rättighet att råda öfver densamma och afkomsten deraf äfvensom
öfver det, som erhållits genom utbyte eller försäljning af sådan
egendom eller afkomst. Vill hustrun af nämnda rättighet sig begagna,
skall dock det gods, hvarom fråga är, hållas skildt från öfriga samljuda
boet.

Fast egendom, hvari begge makarne hafva giftorätt eller som, ehuru
hustrun enskildt tillhörig, blifvit stäld under mannens förvaltning, må
ej den ena maken sälja, bortgifva, skifta eller med inteckning för gäld
belasta, utan att den andra skriftligen, i tvenne gode mäns närvaro
dertill samtyckt.

5 §.

Den make, som eger råda öfver viss egendom i boet, eger ock i
fråga om densamma söka och svara jemväl å andra makens vägnar.

Derest ena maken ej fylt tjuguett år eller af annan anledning
är under förmyndare stäld, skall denne utöfva den rätt att råda öfver
egendom samt att söka och svara, som eljest tillkommit den omyndiga
maken.

6 §•

År ena maken frånvarande och har ej syssloman nämnt, då må
andra maken för boet söka och svara, der angelägenhet sig yppar, som
ej tål uppskof; ege ock uppbära de inkomster, som till boet inflyta.

Saknar deri make, som sitter i boet qvar, medel till föda och uppehälle
för sig och barn, och kan ej annorledes sig och dem försörja; ege då
till nödtorft pantsätta eller sälja egendom i boet, hvaröfver han eller
hon eljest ej egt att råda; höre dock först den frånvarande makens
nästa fränder och tage tillstånd af rätten, om det är fast gods, som
pantförskrifves eller säljes.

7 §•

Till makarnes och barnens uppehälle skola begge makarne bidraga,
hvar efter sin förmåga. Saknas tillgång hos endera, vare den andra
pligtig att ensam lemna hvad behofvet kräfver.

Det särskilda förslag, som här ofvan blifvit framstäldt, påkallar icke
den ändring i 17 kap. Handelsbalken, som Beredningens pluralitet föreslagit,
men förutsätter deremot dels en mindre ändring i 23 kap. 4 §
Ärfdabalken och dels ett tillägg till lagens stadgande om förmynderskap.
Detta tillägg har jag sökt formulera uti följande

»Förslag till lag angående förmynderskap för gift qvinna.

Härigenom förordnas som följer:

»Hvad lag innehåller om den, som under förmyndare stå bör, och
om ogift qvinnas rätt att vid viss ålder vara myndig, skall ock tillämpas
i fråga om qvinna, som ingår äktenskap efter det denna lag trädt
i kraft; dock må hvad nu blifvit stadgadt icke förminska den rätt, som
enligt 19 kap. 3 § Ärfdabalken tillkommer enka».

I sammanhang härmed framställes följande

»Förslag till lag angående förändrad lydelse af 23 kap. 4 § Arfdabalken.

Härigenom förordnas, att 23 kap. 4 § Ärfdabalken skall erhålla
följande förändrade lydelse:

»Nu häfver någon fy It tjuguett år, eller vanvettig fått sitt förstånd
igen, eller den hemkommit, som utrikes varit; gifve då förmyndaren

godset genast till dem ut och göre för dess förvaltning redo. Tala de
ej lagligen å den räkning inom natt och år, sedan de den fått; vare
förmyndaren för allt ansvar och ytterligare räkenskap fri».

I fråga om vederlag för samfäld eller enskild egendom hyser jag
ock en från Beredningens förslag skiljaktig mening.

De skäl, hvilka berättiga hvad förslaget i 11 kap. 6 § Giftermålsbalken
innehåller om vederlag för den samfälda egendom, som genom
ena makens vällande och förgörelse blifvit boet afhänd, synas mig äfven
kunna och böra åberopas såsom grund för ett stadgande, hvarigenom
ena maken tillförsäkras vederlag för den samfälda egendom, som blifvit
förstörd eller försämrad genom andra makens vållande och förgörelse.

Hvad angår vederlag för samfäld egendom, som blifvit använd till
förbättring af enskild egendom, innehåller förslaget att dylikt vederlag
skall utgå, om ena maken användt den samfälda egendomen till förbättring
af sin enskilda egendom. Men då lagens alla stadganden om
vederlag hvila på den grundsats, att ena maken ej bör vinna någon
fördel på andra makens bekostnad, synes mig vederlag böra utgå äfven
i det fall att ena maken användt den samfälda egendomen till förbättring
af den andras enskilda egendom, detta dock under vilkor att den
samfälda egendomens användande skett med sistnämnda makes vetskap
och vilja. Såsom skäl för detta vilkor åberopas hvad Beredningen anfört
i sin redogörelse för motiven till 11 Kap. 8 § Giftermålsbalken. — Ena
maken torde väl under vanliga förhållanden men ingalunda alltid sakna
anledning att använda samfäld egendom till förbättring af den andres
enskilda egendom. Så kan t. ex. den man, som förvaltar sin hustrus
enskilda egendom, hafva både rätt och pligt att använda samfäld egendom
till den enskilda egendomens förbättring.

Då vederlag ju har till ändamål att ersätta en utgift men ej att
fördela en vinst, kan jag ej instämma i hvad Beredningen föreslagit i
fråga om sättet för beräkning af vederlag för samfäld egendom, som

blifvit använd till förbättring af ena makens enskilda egendom. Sistnämnda
make synes mig böra tillgodonjuta frukten af ett företag, som
haft till ändamål att förbättra dess enskilda egendom, men också vara
skyldig att vidkännas alla utgifter, som varit med samma företag förenade.
Vid sådant förhållande anser jag ifrågavarande vederlag böra
utgå med det belopp, som svarar mot den till vederlag berättigade
makens giftorätt i den samfälda egendom, som blifvit till förbättring åt
enskild egendom använd.

I sammanhang härmed torde böra erinras, att den uppskattning af
den enskilda egendomens förbättring, som enligt Beredningens förslag
skulle vara för beräkning af vederlaget behöflig, kan vara förenad med
stora svårigheter, äfvensom att denna uppskattning stundom torde blifva
i viss mån godtycklig och osäker, såsom då fråga är om värdet af den
förbättring, som ett hemman vunnit i anledning af ett sjösänkningsföretag,
ett laga skifte o. s. v. Vida lättare är tvifvelsutan, att med
räkenskaper och qvittobref åstadkomma fullständig bevisning om storleken
af det belopp, som utgifvits i anledning af sjösänkningen eller
laga skiftet.

På grund af hvad ofvan blifvit anfördt och då hvarje ändring i
lagförslagets stadganden om vederlag för samfäld egendom torde påkalla
en motsvarande ändring i de stadganden, som angå vederlag för enskild
egendom, anser jag att 11 kap. 6 och 7 §§ Giftermålsbalken böra erhålla
följande lydelse:

6 §•

Har samfäld egendom gått till betalning af ena makens gäld, hvarom
i 1 eller 4 § sägs, eller har sådan egendom blifvit förstörd, försämrad
eller boet afhänd genom ena makens särskilda vållande och förgörelse,
deraf den andre ej haft nytta, då skall vid boets delning den
make, som njutit enskild fördel af samfäld egendom eller missbrukat
sin rätt till densamma, af sin lott i samfälda boet och, der så erfordras,
af sin enskilda egendom gifva andra maken vederlag till så stort belopp,

som svarar mot dess giftorätt i hvad sålunda ur boet gått eller detsamma
eljest förlorat.

År gäld, som ena maken före äktenskapet gjort, af samfäld egendom
gulden, och har den make i boet infört samfäld egendom, då skall
ej gifvas vederlag för mera än som på andra maken belöper efter dess
giftorätt i det belopp, som med den införda egendomen ej kunnat
betalas.

Finnes vid bodelning, att samfäld egendom blifvit använd till annan
förbättring af ena makens enskilda egendom än dess underhåll och
skötsel må anses hafva påkallat, och att sådant skett med samma makes
vilja och vetskap, då ege andra maken åtnjuta så stort vederlag, som
som svarar mot dess giftorätt i den samfälda egendom, hvilken blifvit
till förbättring af den enskilda egendomen använd.

7 §•

År ena makens enskilda egendom använd till nytta för andra maken
allena, vare sig till betalning af gäld, hvarom i 1 eller 4 § förmärs,
eller eljest på sätt i 6 § sägs, eller har ena maken förskingrat
eller genom vållande och förgörelse förstört eller försämrat den andres
enskilda egendom, då skall vid boets delning den make, till hvars nytta
egendomen blifvit använd eller som förskingrat, förstört eller försämrat
densamma, gifva vederlag derför ut af sin giftorätt och, der så erfordras,
af sin enskilda egendom.

Hvad angår de ändringar i Utsökningslagen, som blifvit inom Beredningen
ifrågasatta, är jag ense med Revisionssekreteraren Norberg
och åberopar förty det yttrande, han i denna del afgifvit.

I Beredningens förslag till ändringar i Boskilnadsförordningens 2
och 7 §§ kan jag icke heller i allo instämma.

Enligt de bestämmelser, Beredningen föreslagit i fråga om ansvarighet
för gäld i makars bo, skulle för gäld, som mannen allena gjort,
utmätning ej få ske å hustruns enskilda egendom och ej heller å den
samfälda egendom, hvaröfver hustrun egde råda, men deremot skulle
båda makarne blifva solidariskt ansvarige för sådan under äktenskapet
tillkommen gäld, till hvars betalning båda sig förbundit. Godkännas
de bestämmelser, Beredningen sålunda föreslagit, torde anledning ej
vidare förefinnas att bibehålla hvad nu gällande lag stadgar om rätt
för hustru att söka boskilnad på grund allenast deraf att makarnes
gemensamma bo år belastadt med så stor gäld, att den ej kan betalas
med den egendom, som derför bör svai''a.

Så länge mannen egde att ensam råda öfver och med gäld belasta såväl
det gemensamma boet som hustruns enskilda egendom, kunde försummelse
eller vanvård af boets angelägenheter eller boets belastande med
gäld utan motsvarig nytta naturligtvis ej åberopas såsom skäl för mannens
ansökning om boskilnad. Men förhållandet gestaltar sig annorlunda,
om boets förvaltning, såsom föreslaget blifvit, delas mellan makarne.
I sådan händelse kan hustrun, lika väl som mannen, missbruka sin rätt
till egendom i boet. Gör ena maken sig skyldig till sådant missbruk,
synes lagen böra tillåta andra maken att söka boskilnad till värjande åt
af sin och familjens rätt.

I fall mannen af ondska och motvilja öfvergifvit eller förlupit hustrun
och ej kommit åter inom sex månader, tillåter nu gällande lag
hustrun att söka boskilnad. Under förutsättning att boskilnad fortfarande
skall af nämnda anledning medgifvas, torde konseqvens och billighet
fordra ett motsvarande stadgande till förmån för mannen.

Derest lagens bestämmelser om mannens målsmanskap upphäfvas,
såsom af mig blifvit ifrågasatt, saknas grund för stadgandet om rätt för
hustru att söka boskilnad, då mannen blifvit under förmyndare stäld.
Detta stadgande hvilar nemligen på den grundsats, att hustru ej borde
vara skyldig att mot sin vilja stå under annans målsmanskap än mannens.

I enlighet med 11 kap. 5 och 7 §§ Giftermålsbalken i 1734 års
lag förutsätter Boskilnadsförordningens 7 §., att make. eger åtnjuta vederlag
endast i fåll odaljord blifvit såld eller samfäld egendom använd till
betalning af enskild gäld. Sedan jag, såsom ofvan förmäles, nu föreslagit
sådana ändringar i 11 kap. Giftermålsbalken att vederlag skulle
Tillkomma make ej blott i nyssnämnda utan ock i åtskilliga andra fall
(såsom då samfäld egendom blifvit förstörd, försämrad eller boet athänd
genom ena makens särskilda vållande och förgörelse eller använd till
förbättring af enskild egendom), synes mig 7 § i Boskilnadsförordningen
böra erhålla en sådan lydelse, som öfverensstämmer med de ändringar
i Giftermålsbalkens 11 kapitel, som blifvit af mig förslagna. — Enligt
den grundsats, hvarå Boskilnadsförordningens 7 och 8 §§ hvila, skall
makes anspråk på vederlag aldrig gälla framför men i ett enda undantagsfall
jemte borgenärs fordringsrätt. Vid sådant förhållande och då
en omarbetning af nyssnämnda två §§ nu erfordras, synes mig lämpligt
att förordningens 7 §, som innehåller den allmänna regeln, affattas så
att uttrycklig hänvisning deri meddelas till undantagsstadgandet i förordningens
8 §.

Med föranledande af hvad ofvan blifvit anfördt, anser jag, att 2
och 7 §§ i Kongl. förordningen om boskilnad och undanskiftande af
egendom i makars bo den 18 September 1862 böra erhålla följande
lydelse:

2 §•

Make ege ock rätt att boskilnad söka, i fall andra maken genom
försummelse eller vanvård af boets angelägenheter eller boets belastande
med gäld utan motsvarig nytta kan anses hafva missbrukat sin rätt till
egendom i boet.

Har ena maken af ondska och motvilja öfvergifvit och förlupit den
andra och ej kommit åter inom sex månader, ege den senare jemväl
söka boskilnad.

100

7 §•

Emot borgenär njute ej ena maken vederlag för samfäld egendom.
Ej heller må ena maken mot borgenär njuta vederlag för enskild egendom
i annat fall eller med bättre rätt än i 8 § sägs.

Uti 1734 års lag förbjudes en hvar att köpa något af annan mans
hustru, utan att hon har lof att sälja eller är till köpslagan satt. Derest
förbudet öfverträddes och talan derom anstäldes, föreskrefs att köpet
skulle vara ogiltigt och köparen höta tio daler.

Detta förbud och den bevisningsskyldighet, som i sammanhang dermed
blifvit köparen ålagd, hvila uteslutande på grundsatsen om mannens
rätt och befogenhet att ensam råda öfver makarnes bo. Då nu
lagförslaget i strid med denna grundsats delat boets förvaltning mellan
båda makarne, torde förbudet att köpa något af annans hustru icke
vidare böra i lag qvarstå, samt 1 kap. 8 § Handelsbalken vid sådant
förhållande erhålla följande lydelse:

»Ingen må något köpa af annan mans barn eller tjenstehjon, utan
de hafva lof att sälja eller till köpslagan satte äro. Gör det någon och
åkäres, vare det ogift och böte tio daler».

Det stadgande i 1734 års lag, som förbjuder hustru utan mannens
ja och samtycke gå i borgen, står icke heller i god öfverensstämmelse
med hvad lagförslaget innehåller om hustrus befogenhet att äfven utan
mannens samtycke sluta aftal och åtaga sig förbindelser. Då hustrus
befogenhet i berörda hänseende skulle blifva så vidsträckt, att henne
icke kunde förvägras att för annan persons gäld åtaga sig ansvar efter
vexelrätt, hvilket ansvar komme att för henne medföra ungefär samma
betalningsskyldighet som en inför lag gällande borgensförbindelse,
måste ett förbud för hustru att utan mannens samtycke ingå borgen
dessutom blifva temligen betydelselöst och overksamt, derest lagstiftningen
angående äkta makars egendomsförhållanden undergår de ändrin -

101

gar, Beredningen föreslagit. Under denna förusättning synes ofvannämnda
förbud förty böra upphäfvas. Men skall 10 kap. 13 § Handelsbalken
ändras i enlighet med den åsigt, som nu uttalats, samt den
qvinna, hvars man lefver, sålunda erhålla den befogenhet uti ifrågavarande
hänseende, som redan tillkommer enka, synes äfven det förklarande
angående enka, som nämnda lagrum innehåller, kunna och
böra såsom sjelfkärt och öfverflödigt uteslutas. Jag hemställer alltså
att 10 kap. 13 § Handelsbalken måtte erhålla följande lydelse:

»Ej må omyndig i borgen gå».

Af grunderna för Beredningens förslag till stadganden om makes
rätt att råda öfver viss egendom i boet och om ansvar för gäld synes
mig med nödvändighet följa, att den egendom, hvaröfver ena maken
råder, bör under vissa förhållanden kunna till konkurs afträdas, utan
att andra maken derigenom betages möjlighet att fortfarande råda öfver
boets öfriga egendom. Enligt lagförslaget skulle nemligen kunna inträffa
att t. ex. hustrun och den egendom, som stode under hennes förvaltning,
voro fria från ansvar för gäld, under det mannens ställning vore
sådan att han funne sig af redlighet och klokhet uppfordrad att till
borgenärers förnöjande på en gång afträda den egendom, hvaröfver han
egde råda. I sådan händelse borde mannens konkurs icke tillintetgöra
eller förminska den förvaltningsrätt, som skulle tillkomma hustrun, helst
den del af boet, som blifvit stäld under hustruns förvaltning, ju skulle
enligt förslaget åtminstone i regel skyddas mot utmätning för gäld,
som mannen gjort. Förhållandet kunde naturligtvis också vara omvändt,
så att hustrun borde till konkurs afträda den egendom, som af henne
förvaltades, utan att sådant finge störande inverka på mannens rätt att
förvalta boets öfriga tillgångar. Enligt min åsigt påkallar lagförslaget
derför eu omarbetning af gällande konkurslag, som förutsätter att hustrun
icke under något förhållande kan afträda egendom till konkurs, men att

102

mannen allena är dertill behörig, äfvensom att makarnes bo måste
vid inträffad konkurs till borgenärerna afträdas i sin helhet men ej
delvis. Den omarbetning af konkurslagen, som sålunda blifvit af mig
ifrågasatt, har Beredningens pluralitet funnit vara obehöflig. För när- •
varande är jag icke beredd att afgifva något i detalj utarbetadt förslag
till ändring i konkurslagen.

Särskild! yttrande

Presidenten Berg.

Egendomsgemenskap makar emellan har af mig alltid ansetts, väl
ej såsom ett oundgängligt vilkor för, men dock såsom en naturlig följd
af ett sant och verkligt äktenskap. Skilda ekonomiska intressen och
deraf mången gång härflytande tvister om »mitt» och »ditt» äro ej egnade
att befrämja äktenskapets ändamål, och en förening emellan en rik man
och en fattig qvinna, hvilken sednare väl till en tid af mannen tillätes
att dela hans öfverflöd, men vid föreningens upplösning måste tomhändt
lemna det rika boet för att återgå till sin förra fattigdom, synes mig
mera likna ett konkubinat ån ett äktenskap. — »Hustrun följe mannens
stånd och vilkor», heter det i 9 kap. 1 § Giftermålsbalken, och att
äkta makar böra såväl i ekonomiska som andra afseenden med hvarandra
dela ljuft och ledt, tror jag också bäst öfverensstämma med det
allmänna föreställningssättet hos oss. Emot nu gällande lags bestämmelser
angående egendomsförhållandet i makars bo hafva emellertid på
sednare tider många klagomål försports. De hafva dock, så vidt jag
kunnat uppfatta, mindre afsett sjelfva grundsatsen om egendomens gemensamhet
än den, såsom en antagen följd af denna grundsats, åt manmen
tillerkända rätt att ensam och uteslutande förvalta och råda: öfver
boet. I detta hänseende synas klagomålen ej heller sakna befogenhet.
Så länge den ogifta qvinnan af lagen betraktades såsom omyndig, var
det helt naturligt att, när hon inträdde i gifte, målsmanskapet öfverflyttades
från hennes förre förmyndare till mannen, men sedan numera
i fråga om rättigheten att råda öfver sig och sin egendom man och

104

qvinna blifvit likstälde, förefaller det onekligen såsom en uppenbar
inkonseqvens, att den till myndig ålder komna qvinna, som gifter sig,
derigenom förlorar rätten att vidare förvalta sin egendom och i afseende
å denna ställes under mannens målsmanskap. Väl är genom 1874 års
förordning hustru medgifvet att sjelf råda öfver hvad hon genom eget
arbete kan förvärfva, äfvensom att före giftermålet genom äktenskapsförord
ifrån mannens förvaltning undantaga egendom som henne enskildt
tillhörer; och enligt det af Riksdagen i dess förevarande skrifvelse framstälda
förslag skulle, utan att förbehåll derom i äktenskapsförord behöfdes,
hustru vara berättigad att sjelf råda öfver sin enskilda egendom
med dess afkomst, hvarjemte till enskild egendom, hvari giftorätt ej
egde rum, borde hänföras all fastighet, ej blott på landet utan äfven i
stad, som endera maken före eller under äktenskapet ärft eller förut
förvärft. Då emellertid angående den lösa egendomen nu gällande
bestämmelser fortfarande skulle ega tillämpning, synes mig således den
af Riksdagen i fråga satta lagförändringen, utan att fullständigt undanrödja
den ofvan antydda inkonseqvensen, i stället komma att i lagstiftningen
ytterligare införa en ny sådan. Att göra makarnes inbördes rätt
i boet beroende af den dit införda egendomens beskaffenhet af fast eller
lös, så att den, hvars förmögenhet vid äktenskapets ingående hufvudsakligen
utgöres af fastighet, berättigas att såsom sin enskilda tillhörighet
behålla och råda öfver denna, under det deremot den, hvilken
i boet infört lös egendom, tilläfventyrs till vida högre värde, måste afstå
hälften deraf till den andra maken, och om det är hustrun, äfven till
mannen öfverlåta förvaltningen af sin egen lott deri, synes mig nemligen
lika litet följdrigtigt som med billighet eller rättvisa öfverensstämmande.
Visserligen är redan nu fastighet på landet, som ena maken ärft eller
före äktenskapet förvärft, undantagen från den egendom, hvari den
andra maken eger giftorätt. De skäl, som föranledt detta undantag från
den allmänna regeln om egendomsgemensamhet, synas dock numera, efter
bördsrättens upphäfvande och de ändringar testamentsrätten i fråga om
arfvejord undergått, hafva i väsentlig mån förlorat sin förra betydelse,
och torde ingalunda kunna åberopas till stöd för stadgandets utsträck -

105

ning till stadsfastighet mera än till lös egendom. Om giftorätt i den
förra ej vidare kommer att ega rum, ser jag derföre intet skäl hvarföre
gemensamheten skall i fråga om den senare bibehållas. Att all fastighet
uti ifrågavarande hänseende varder likstäld må väl, såsom Riksdagen
yttrat, anses ömkligt, men likställighetens utsträckning till all egendom,
så lös som fast, samt till följd deraf äfven lika rätt för makarne till
andel i boet, utan afseende å beskaffenheten af den egendom, de hvar
för sig dit medfört, synes dock vara ett ännu mera eftersträfvansvärdt
mål, som ej utan tvingande nödvändighet bör åsidosättas. Lagkomitén,
hvars förslag angående giftorätten är med Riksdagens uttalade åsigter
öfverensstämmande, har också uti sina i Riksdagens skrifvelse åberopade
motiv erkänt, att de förhållanden, på grund af hvilka hvardera maken
ansågs böra såsom enskild egendom behålla sin före äktenskapet förvärfvade
fastighet, äfven egde tillämplighet å lös egendom, som hvardera
sidan vid äktenskapets början medförde, men såsom skäl hvarför
komitén funnit sig ej böra föx-orda likställighet härutinnan emellan den
fasta och lösa egendomen antydt omöjligheten att med säkerhet urskilja
beloppet af denna sednare. Då enligt Lagkomiténs förslag all makarnes
egendom, ehvad giftorätt deri tillkom mannen eller icke, borde ställas
under hans förvaltning, kunde det nemligen vid boets delning, som
vanligen inträffade längre tid efter äktenskapets ingående, ofta visa sig
med stor svårighet förenadt, ja mången gång kanske omöjligt, att med
säkerhet bestämma hvad eller huru mycket af den i boet befintliga lösa
egendomen som blifvit af hvardera maken dit medförd, och på sådan
grund borde såsom enskild från den samfälda egendomen afskiljas.
Men om, såsom Riksdagen förutsatt, en hvar af makarne berättigas, att
under egen förvaltning behålla och sjelf råda öfver sin enskilda egendom
och någon sammanblandning af den enes egendom med den andres
således i allmänhet ej komme att ske, synes nämnde af Lagkomitén
åberopade omständighet ej vidare innefatta giltigt skäl att låta makarnes
rätt till den af dem i boet införda egendom göras beroende af dennas
egenskap af fast eller lös. För min del antager jag derföre att, om

106

Riksdagens förslag godkännes, konseqvensen förr eller sednare måste
fordra att man, för beredande af lika rätt makarne emellan, tager steget
fullt ut och låter den grundsats, man nu vill göra gällande angående
fastighet, äfven vinna tillämpning å den lösa egendom, som någondera
maken i boet inför. Vid sådant förhållande och då jag, såsom redan
är antydt, å ena sidan anser egendomsgemenskap utgöra ett synnerligen
vigtigt moment i äktenskapet, men också å den andra ej kan förneka
det berättigade i den gifta qvinnans anspråk att ej genom giftermålet
beröfvad den rätt att förvalta sin egendom, som derförinnan henne lagligen
tillkommit, har jag för mig uppstält den frågan, huruvida detta
anspråk kan anses med egendomens gemenskap så oförenligt, att ett
bifall till det förra ovilkorligen måste leda till den sednares fullständiga
upphörande? Och jag har, om ock med någon tvekan, trott mig kunna
med nej besvara denna fråga. Jag tror nemligen ej, att egendomens
natur af samfäld med nödvändighet fordrar, att den skall uteslutande
af mannen ensam förvaltas. Samfäld egendom är ej något egendomligt
för äktenskap. Den förefinnes äfven i andra förhållanden, såsom då
arfvingar lefva samman i oskift bo, äfvensom i flerahanda bolag och
intressentskap, utan att för dessa fall ansetts nödigt att förvaltningen
utöfvas endast af eu bland intressenterna. Gemensam egendom synes
mig fast hellre förutsätta gemensam förvaltning och der en sådan af
praktiska skäl ej kan genomföras, anser jag det naturligaste vara att
förvaltningen delas intressenterna emellan.

En sådan delad förvaltning af makars samfälda bo är äfven i viss
mån förutsatt i Riksdagens förslag. Den enligt detsamma hustru tillerkända
rätt att sjelf råda öfver den egendom, som henne enskildt tillhörer,
skulle nemligen förlora sin betydelse, såvida hon icke tillika
såsom i 1874 års förordning medgifves, finge råda öfver egendomens
afkastning, och någon ändring i lagens nuvarande stadgande om hustrus
rätt att råda öfver hvad hon genom eget arbete kan förvärfva lärer ej
få antagas vara af Riksdagen åsyftad. Ehuru giftorätt i så väl den
enskilda egendomens afkastning som hvad hustrun genom sitt arbete
förvärfvar fortfarande tillkomme mannen, skulle således i allt fall för -

107

välfången deraf ej utöfvas af honom utan af hustrun. Men om, i fråga
om denna del af den samfälda egendomen, förvaltningsrätt kan, oaktadt
egendomsgemenskapen, medgifvas hustrun, synes mig ej heller hinder
böra möta att anförtro henne en dylik rätt i afseende å all den egendom
hon i boet inför eller sedermera förvärfvar, utan att derför denna
ovilkorligt måste upphöra att anses såsom samfäld. Under förutsättning
att makarne fortfarande medgifves att genom äktenskapsförord förbehålla
sig viss egendom såsom enskild, tror jag för den skull att all öfrig
egendom i boet, så fast som lös, skulle, såvida icke i fråga om gods,
som genom gåfva eller testamente någondera maken tillfallit, blifv it
annorlunda förordnadt, kunna anses såsom boets gemensamma tillhörighet,
deruti giftorätt båda makarne tillkomrne, men att, det oaktadt, sä väl
hustrun som mannen skidle ega att under sin förvaltning behålla samt
med någon inskränkning angående den fasta egendomen i det af Riksdagen
i fråga satta syfte, men eljest fritt, råda öfver all den egendom,
som han eller hon vid äktenskapets ingående i boet införde eller framdeles
enskildt kunde förvärfva. Väl skulle derigenom den ena makens
ställning i ekonomiskt hänseende blifva i viss mån beroende af det sätt,
på hvilket den andra sköter sina angelägenheter, men ingendera komme
dock, såsom fallet nu är med hustrun, att utsättas för äfventyret det
all egendom i boet genom allenast den andra makens slöseri eller misshushållning
förskingrades. Giftorätten, ehuru redan från äktenskapets
ingående Renande till grund för bestämmande, makarne emellan, af
deras inbördes rättigheter och skyldigheter, finge nemligen då för dem
båda, likasom nu för hustrun, först vid boets delning sin egentliga
betydelse och tillämpning. Derförinnan skulle makarne, hvar öfver sin
i boet införda egendom, ega enahanda dispositionsrätt som hittills tillkommit
mannen ensam öfver hela det gemensamma boet, utan att den
sålunda hvardera maken tillerkända rätt borde kunna genom några den
andras ensidiga åtgärder eller aftal inskränkas eller tillintetgöras. Oaktadt
egendomsgemenskapen makarne emellan borde de således i fråga om
sina förbindelser mot tredje man anses såsom hvar för sig sjelfständiga
och fullmyndiga personer, af hvilka ingendera vore pligtig att låta den

108

under dess förvaltning stälda egendomen gä i betalning för gäld, som
den andre ensam sig åsamkat. Men vid sådant förhållande anser jag
också borgenären, å sin sida, kunna fordra att all den egendom, hvaröfver
den, som gjort gälden, egde att råda, finge, i mån af behof, till
densammas betalning användas, utan att den andra maken, åtminstone
så vida ej gälden uppenbarligen vore af sådan beskaffenhet, som i 11: 4
Giftermåls Balken af ses, kunde på grund af sin giftorätt undanskifta
någon del deraf.

I fråga om makarnes gemensamma gäld, eller sådan, för hvilken de
båda åtagit sig ansvar, eller som blifvit af den ene för boets räkning
gjord med den andres samtycke, synes det väl i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med nu gällande regler böra åligga makarne att gemensamt
betala densamma med samfäld egendom efter den andel deri hvardera hade
under sin förvaltning, samt att, i händelse den samfälda egendomen ej
funnes tillräcklig, hvar i förhållande till sin giftorätt i boet med enskild
egendom till bristens fyllande bidraga. Men, oberoende af de förbindelser,
som sålunda makarne, hvar emot annan, ålåge att deltaga i
gäldens betalning, borde de, en hvar med den under dess förvaltning
stående egendom, anses i förhållande till borgenären solidariskt ansvarige,
så att denne egde att söka sin betalning vare sig af makarne
gemensamt eller hos hvilkendera han helst ville, med rättighet för
den, som till följd häraf kunde komma att betala mera än på dess
lott belöpte, att få räkna sig sådant tillgodo vid boets framtida delning.
Och då hustrun, så vida henne tillerkändes rätt att sjelfständigt
deltaga i boets förvaltning, också borde, liksom hvarje annan myndig,
anses personligen samt med de tillgångar hon framdeles må ärfva eller
förvärfva, ansvarig för de af henne ingångna förbindelser, torde den
rätt, som nu medgifves enka att genom boets afträdande vinna befrielse
från gäld, till hvars betalning hon jemte mannen sig förbundit,
då äfven böra upphöra.

Med iakttagande af sålunda angifna grundsatser, af hvilka ändring
i vissa delar af nu gällande bestämmelser om boskilnad komme att
föranledas, samt under förutsättning att mannen likaväl som hustrun

109

skulle ega att påkalla egendomsgemenskapens upphörande, i händelse
den andra maken missbrukade sin förvaltningsrätt, tror jag båda makarne
kunna sättas i tillfälle att hvar för sig mot följderna af den andres
misshushållning eller pligtförgätenhet värna sin i boet införda
egendom med dess behållna afkastning, utan att derföre egendomsgemenskapen
i regeln behöfde upphäfvas.

Då emellertid, äfven enligt detta förslag, enhet i boets förvaltning
ej vidare komme att förefinnas utan hvardera maken skulle ega att
fritt och sjelfständigt råda öfver sin i boet införda eller sedermera förvärfvade
egendom, kan fråga uppstå om ej vid sådant förhållande egendomsgemenskapen
blefve allenast ett tomt ord utan betydelse i verkligheten
och om ej derföre likaså gerna det, som hvardera maken finge
under sin förvaltning behålla, kunde gifvas egenskapen af enskild
egendom, deri någon giftorätt ej tillkomme den andre. Denna fråga

förefaller helt naturlig och jag har också mången gång för mig uppstält

densamma, utan att likväl deraf hafva funnit anledning frångå min
åsigt om egendomsgemenskapens företräde äfven för det fall att hustrun
medgifves rätt att i boets förvaltning deltaga. Om, på sätt med Riksdagens
förslag åsyftas, omsorgen om boets ekonomiska angelägenheter
hufvudsakligen åligger mannen, men likväl någon del af boets egendom

afsättes för hustruns räkning, med rättighet för henne att öfver den samma,

såsom henne enskildt tillhörig, fritt förfoga, kan, såsom anmärkt
blifvit, den föreställning hos henne lätt alstras, att den sålunda från
mannens förvaltning undantagna egendomen vore afsedd att tjena allenast
hustruns enskilda intressen, så att hon utan hänsyn till familjens bästa
egde att efter godtycke använda densamma. År deremot egendomen
af samfäld natur, lärer något dylikt missförstånd ej kunna i fråga komma.
Då hustrun vet att den egendom, henne tillåtes att under sin förvaltning
behålla, är icke henne enskildt, utan det gemensamma bolaget tillhörig,
kan hon nemligen ej undgå att inse sin pligt att dermed, under samverkan
med mannen, söka befrämja det gemensamma ändamålet, och
då den tillökning i värde boets egendom må, genom någondera makens
omtanke eller sparsamhet, vinna, ej kommer denne make ensam utan

boet i sin helhet till godo samt den ene således icke, genom inflytande
medels användande till förbättring af sin egendom eller underlåtenhet
att i mån af behof och tillgång bidraga till familjens underhåll, kan,
på den andres bekostnad, bereda sig och sina arfvingar någon väsentlig
fördel, synes på grund af dylika egennyttiga beräkningar eller misstanke
derom kif och osämja emellan makarne mindre vara att befara,
än då den egendom, som af hvardera förvaltas, utgör dennes enskilda
tillhörighet och makarne således, hvar för sig, hafva särskilda, ofta
stridiga intressen att bevaka. Till följd af egendomsgemenskapen
komma dessutom makarne att, såsom sig bör, i ekonomiskt afseende
till hvarandra intaga en fullt sidoordnad ställning, oberoende deraf om
den ene i bolaget insatt mera eller mindre än den andre; och äfven om,
såsom ej sällan inträffar, hustrun vid äktenskapets ingående var obemedlad
och boets hela behållning utgöres af egendom, som blifvit
af mannen dit medförd, behöfver hustrun i allt fall ej befara att
vid boets framtida delning lemnas lottlös, under det samtliga tillgångarne,
såsom enskild egendom, falla mannen eller hans arfvingar till,
hvarjemte, i händelse mannen, med åsidosättande af sina pligter mot
hustrun och familjen, förslösar sin i boet medförda förmögenhet eller
belastar boet med gäld och sålunda missbrukar sin förvaltningsrätt,
hustrun genom rättighet att söka boskilnad beredes utväg att redan
före äktenskapets upplösning få sin andel i förmögenheten från mannens
förvaltning undantagen och sålunda hindra honom att öfver boet draga
fullständig ruin.

Någon gång, då en förmögen man, som ingått äktenskap med en
obemedlad qvinna, vid hennes måhända kort derefter inträffade frånfälle,
ansetts skyldig till den aflidnas arfvingar afstå hälften af sin förmögenhet
och till följd deraf möjligen sett sig nödsakad att afbryta
eller inskränka sin förra affärsverksamhet, hafva klagomål deröfver försports
och man har från det obilliga i en dylik skyldighet för mannen
velat draga den slutsats att giftorätt ej borde ega rum i den egendom
makarne, hvar för sig, vid äktenskapets ingående ega. Deraf skulle
emellertid också följa att i de fall, då förmögenheten i boet kommit

från den aflidnas sida, den efterlefvande komme att gå miste om all
andel deri, och om giftorättens upphörande i den införda egendomen
komme att lända till förmån eller nackdel för efterlefvande makar i
allmänhet, torde vid sådant förhållande vara svårt att afgöra. Men ej
nog dermed. Det afsedda ändamålet blefve i allt fall icke vunnet.
Mannens affärsrörelse kan ju ofta vara grundad mindre på de tillgångar
han vid giftermålet egde, än på sådana, hvilka sedermera blifvit
sandade, och de förras bibehållande innebure då ej i och för sig någon
trygghet för rörelsens orubbade fortgång. Dertill skulle erfordras, att
äfven de sednare kunde till oförminskadt belopp i och för densamma
fortfarande påräknas, men att frånkänna hustrun giftorätt i den under
äktenskapet förvärfvade förmögenheten, till hvars åstadkommande hon,
genom klok omtanke vid skötandet af den inre hushållningen, mången
gäng kan hafva åtminstone indirekt bidragit, torde icke kunna ifråga
sättas. Med hänsyn härtill och då den anmärkta olägenheten, när den
någon gång är att befara, kan af makarne genom testamentariska förordnanden
väsentligen till sina följder förmildras, samt i allt fall synes
mer än uppvägas af de med egendomsgemenskapen förenade fördelar,
anser jag giltig anledning till dennas upphörande ej från ofvannämnda
klagomål kunna hemtas.

Att emellertid i andra afseenden den af mig förordade lagförändringen
kan föranleda allvarliga betänkligheter, vill jag ingalunda förneka.
Om hustrun lika med mannen tillerkännes rätt att råda öfver viss
andel i boet, kan nemligen emot lämpligheten deraf anmärkas dels att
den delade förvaltningen lätt kan leda till tvister emellan makarne
i fråga om de bidrag, som den ene eller den andre bör till boet och
familjens underhåll lemna, hvilka tvister, om den enes vilja ej underordnas
den andres, ej skulle kunna annorledes än genom rättegång afgöras;
och dels att svårighet stundom torde förefinnas att i fråga om
viss egendom med noggranhet bestämma, hnruvida densamma tillhörde
mannens eller hustruns förvaltningsområde. Den första af dessa anmärkningar
gäller naturligtvis likaväl, ehvad den egendom hustrun
förvaltar är henne enskildt tillhörig eller utgör en del af det samfälda

112

boet. I detta sednare fall synes till och med, såsom ofvan förmäles,
de befarade tvisterna kunna antagas blifva mera sällsynta än i det
förra, och i allt fall torde, om dessa ej kunna i godo biläggas, det
vara lämpligare att låta den offentliga myndigheten skilja parterna
emellan än att öfverlemna afgörandet åt den ena af dem samt sålunda
göra hustrun i denna möjligen för hennes och familjens ekonomiska
bestånd vigtiga angelägenhet helt och hållet beroende af mannens
magtspråk.

Den andra anmärkningen, eller svårigheten att afgöra öfver hvilken
egendom i boet en hvar af makarne eger att råda, anser jag, på
sätt äfven blifvit antydt, ej ega någon synnerlig betydelse för bestämmande
af den rätt i boet, som må tillkomma en hvar af makarne, för
hvilka utvägar ej lära saknas att i fråga om den egendom, de hvar
för sig hafva under sin förvaltning, åstadkomma tillfyllestgörande utredning.
Angående den egendom, mannen eller hustrun före äktenskapet
egt eller som derefter genom testamente eller gåfva någondera
tillfallit, torde äfven, så vida den finnes i behåll, borgenären i de fleste
fall kunna förskaffa sig upplysning. I fråga åter om penningar eller
lösören, som i utbyte mot nämnde egendom eller eljest under äktenskapet
i boet influtit, kan deremot, med hänsyn till borgenärernes rätt,
anmärkningen ej frånkännas full befogenhet. I de tall då ena maken
åsamkat sig gäld, för hvilken endast den under dess förvaltning stående
egendomen häftar, kan det nemligen befaras att gäldenären, för
att undgå betalning, öfverlemnar denna egendom eller någon del deraf
till den andra maken, och att borgenären, till följd af svårigheten att
härom förebringa bevisning, hindras att göra sin rätt till egendomen
gällande. Enär enligt Riksdagens förslag hustrun skulle ega att råda
ej blott öfver sin enskilda fastighet, utan ock öfver lös egendom, hvilken
såsom afkastning af fastigheten eller arbetsförtjenst kunde inflyta,
komme emellertid äfven efter detta förslag den anmärkta olägenheten
att qvarstå, och fullständigt torde den ej kunna förebyggas med mindre
antingen hustrun helt och hållet uteslutes från all delaktighet i
boets förvaltning eller ock begge makarne åläggas gemensamt ansvar

113

for hvarandras skulder; men utan att vilja underskatta anmärkningens
vigt synes den mig dock böra stå tillbaka för de enligt min tanke
vida större olägenheter som genom dessa åtgärder skulle blifva en följd.

Men utom ofvan anmärkta olägenheter koinme hustruns deltagande
i boets förvaltning att ytterligare i ett vigtigt afseende framkalla svårlöste
förvecklingar. Om henne lika med mannen tillerkännes rätt att
med full myndighet rada öfver viss egendom i boet och således äfven
att i afseende å denna ikläda sig gällande förbindelser, men den ene
maken ej anses pligtig att med de under dess förvaltning stående tillgångar
infria gäld, som den andre ensam sig åtagit, kan det nemligen
inträffa att en af makarne råkar i sådant obestånd, att konkurs finnes
nödvändig, under det deremot den andre är i tillfälle att till fullo förnöja
såväl sina enskilda som boets gemensamma borgenärer eller kanske
är helt och hållet skuldfri. Fråga upstår då huruvida i sådan
händelse boets alla tillgångar eller endast de, som af den gäldbundne
maken innehafvas, böra till borgenärerna afträdas; och på hvilketdera
sättet denna fråga än må lösas, synas olägenheter deraf kunna befaras.
Visserligen har Lagberedningen antagit att konkurs ej skulle kunna,
vare sig af hustrun ensam sökas eller, på grund af hennes enskilda
gäld, af borgenärer påkallas. Häruti anser jag mig dock, äfven med
den inskränkning i hustrus förvaltningsrätt, som Lagberedningen förutsatt,
ingalunda kunna instämma. Hustruns borgenärer skulle derigenom
betagas möjligheten såväl att af henne utkräfva straff för sådant
bedrägeri eller oredligt förfarande mot borgenärer, som endast i händelse
af konkurs kan åtalas, som ock att påkalla återgång af aftal,
hvarigenom hustrun, efter iråkadt obestånd, kunde hafva till förfång
för borgenärerna afhändt sig egendom; hvarjemte dessas lika rätt till
betalning i väsendtlig mån komme att äfventyras. Vid sådant förhållande
och då enligt min åsigt konkurs på grund af den ene makens,
lika väl hustruns som mannens, oförmåga att betala sina skulder, ej
torde kunna undvikas, äfven om den andre makens ekonomiska ställning
ej i någon mån gåfve anledning dertill, har jag ansett mig ej

114

kunna underlåta att taga i öfvervägande, huru i sådant fall lämpligast
bör förhållas. Att frågan härom är svårlöst, har jag redan antydt.
Svårigheten synes dock hufvudsakligen hafva sin grund i särskilda
skulders olika beskaffenhet af dels mannens eller hustruns enskilda,
dels boets gemensamma. Om nemligen i boet ej funnes några skulder
af sistnämnde slag och, såsom ofvan antagits, de enskilde borgenärerne
icke egde anspråk å betalning ur annan egendom i boet än sådan,
öfver hvilken den, som gjort gälden, egde att råda, skulle naturligtvis
den omständighet, att ene maken funne sig föranlåten att till sine enskilde
borgenärers förnöjande afträda sin egendom, ej innefatta anledning
att äfven sätta den för gälden ej ansvarige maken i konkurstillstånd.
Annorlunda synes deremot förhållandet vara, om den på obestånd
komne maken häftar för såväl enskild som gemensam gäld.
Ivomme då konkursen att omfatta allenast den egendom i boet, hvaröfver
nämnde maka egde dispositionsrätt, skulle i allt fall makarnes
gemensamma borgenärer ej kunna betagas rättigheten att i konkursen
bevaka sina fordringar till deras fulla belopp, och de enskilda borgenärernas
utdelning ur de afträdda tillgångarne blefve följaktligen i väsendtlig
mån beroende deraf huruvida de gemensamma borgenärerne
begagnade sig af nämnde deras rätt eller åtnöjdes med att söka sin
betalning endast bos den andre maken. Men äfven sistnämnde borgenärers
rätt kunde derigenom äfventyras. Om nemligen de ur den ene
makens afträdda tillgångar erhållit utdelning för sina fordringar, men
sedermera också den andre maken blefve försatt i konkurs, skulle de i
denna ej kunna bevaka mera än fordringarnes återstående belopp och
till följd häraf möjligen komma att till förmån för enskilda borgenärer
vidkännas minskning i den betalningsrätt, som skolat tillkomma dem,
i fall hela boet samtidigt blifvit till konkurs afträdt och de för fordringarnes
fulla belopp fått, med tillämpning af de i 115 § konkurslagen
stadgade grunder, taga utdelning ur båda makarnes tillgångar.
Med afseende härå och på det de särskilda borgenärerna må hvar för
sig och i förhållande till hvarandra komma i åtnjutande af den betalning,
som å dem, i mån af boets samtliga tillgångar och med häri -

115

syn till dessas olika egenskap af vare sig gemensam eller enskild egendom,
rätteligen må belöpa, anser jag den ene makens försättande i konkurstillstånd
äfven böra medföra skyldighet för den andre att, der sä
päfordras, afträda sina tillgångar, så vida ej för makarnes gemensamma
gäld kan ställas fullgod säkerhet, som, i händelse utdelning för
dylik gäld komme att ur förutnämnde makes konkurs, till förfång för
enskilda borgenärer, utgå, tinge till godtgörande deraf användas. Visserligen
skulle härigenom någon gång mannen, utan eget förvållande,
kunna, till följd af hustruns iråkade obestånd, blifva satt i nödvändighet
att afträda sina tillgångar till konkurs. Detta komme dock endast
att ske i de fall, då han med hustrun iklädt sig gemensamma förbindelser,
för hvilkas behöriga fullgörande han ej gittade ställa säkerhet.
Och då han i allt fall hvarken med sin enskilda egendom eller den
del af den samfälda, hvaröfver han egde att råda, behöfde deltaga i
betalningen af de skulder, hustrun enskild! sig åsamkat, synas olägenheterna
för honom af det i fråga satta förfarandet ej kunna tillmätas
någon så framstående vigt, att på grund deraf frågan om hustruns
rätt till delaktighet i boets förvaltning måste öfvergifvas.

Men ehuru således efter mitt förmenande något hinder ej synes
möta att tillerkänna hustrun rättighet att råda öfver och sjelf förvalta
den egendom, vare sig fast eller lös, som af henne i boet införes eller
sedermera förvärfvas, torde dock kunna i fråga sättas, om en dylik
förvaltning, med det ansvar och de förbindelser, som deraf föranledas,
äfven bör åläggas henne såsom en” skyldighet. För min del tror jag,
åtminstone för närvarande, betänkligheter deremot möta. Så länge
ogift qvinna, hvilken upnått myndig ålder, anses berättigad att, om
hon så tinner för godt, afsåga sig myndigheten och blifva stäld under
förmyndare, synes äfven den gifta hustrun böra medgifvas att vid äktenskapets
ingående eller sedermera, på sätt redan nu är fallet med den
egendom som genom boskilnad undantagits från mannens förvaltning,
afstå frän rättigheten att sjelf råda öfver ofvan nämnde egendom, samt
i afseende derå underkasta sig mannens målsmanskap. Förbehåll i sådant
syfte, hvilket ej borde leda till förfång för någon, som till egen -

116

domen kunde hafva bättre rätt, torde dessutom, för att emot borgenärer
ega giltighet, böra intagas i äktenskapsförord eller sedermera af
makarne skriftligen anmälas för Rätten och af denna offentligen kungöras
såsom om boskilnads uphörande är stadgadt.

öfver den egendom, i afseende hvarå hustrun sålunda afstått sin
förvaltningsrätt till mannen, borde väl sedermera denne i regeln ega
samma makt och befogenhet som öfver den egendom han sjelf i boet
infört. Så vidt egendomen vore hustrun enskildt tillhörig, synes dock,
i fråga om denna, någon inskränkning i mannens dispositionsrätt böra
till hustruns förmån kunna göras. Sålunda anser jag ej allenast det
nuvarande förbudet för mannen att, utan hustruns frivilliga ja och underskrift,
sälja, förpanta eller bortskifta hennes fasta gods fortfarande
böra bibehållas, utan äfven hustrun böra frikallas från skyldighet att
med enskild egendom svara för gäld, som mannen ensam gjort, ändå
att det skett till boets gemensamma nytta.

I fall hustrun tillätes att äfven under äktenskapet efter öfverenskommelse
med mannen till honom öfverlåta förvaltningen af egendom,
hvaröfver hon förut sjelf rådt, torde det dessutom, till betryggande af
hennes äldre borgenärers rätt, böra föreskrifvas att all den gäld, som
kustrun förut ensam åsamkat sig, bör betalas, innan överenskommelser!
träder i verket, vid äfventyr att eljest mannen anses hafva åtagit sig
ansvarsskyldighet derför med all den egendom, som af honom förvaltas
och ej är honom enskildt tillhörig.

Till följd af hvad jag ofvan anfört anser jag således egendomsförhållandet
i makars bo lämpligen kunna ordnas i öfverensstämmelse
med följande hufvudgrunder:

Om giftorätt och boets förvaltning:
l:o.

Med undantag af sådan egendom, som någondera maken antingen
genom äktenskapsförord såsom enskild sig förbehållit eller ock genom
gåfva eller testamente förvärfvat, med vilkor att andre maken ej må

117

njuta giftorätt deri, skall all öfrig egendom i makarnes bo, och således
äfven afkomst, som af enskild egendom inflyter, anses såsom bägges
samfälda tillhörighet.

I händelse egendom, som ene maken enskildt tillhöra, varder försåld
eller genom byte eller annorledes föryttrad, bör dock det, som
bevisligen i stället såsom köpeskilling eller vederlag derför erhållits, till
nämnde makes enskilda egendom räknas.

2:o.

I den samfälda egendomen åtnjuta makarne giftorätt till hälften
hvardera, der ej genom äktenskapsförord annan grund för giftorättens
beräkning blifvit bestämd.

3: o.

En hvar af makarne eger att under sin förvaltning behålla och,
med allenast den inskränkning bär nedan i 5:o sägs, sjelf råda öfver
afl, vare sig enskild eller till samfälda boet hörande, egendom, som han
eller hon vid äktenskapets ingående egde eller sedermera antingen på
grund af arf, gåfva eller testamente*) eller ock genom eget arbete kan
förvärfva, äfvensom hvad såsom afkomst af nämnde egendom eller genom
densammas försäljning eller utbyte må inflyta.

Kunna makarne under äktenskapet något gemensamt förvärfva,
tillkommer mannen rätttighet att deröfver råda.

4: o.

Hustru må, efter derom antingen genom äktenskapsförord gjordt
förbehåll eller under äktenskapet makarne emellan träffad öfverenskommelse,
till mannens förvaltning öfverlåta egendom, hvaröfver hon
eljest egt att råda och som ej blifvit henne gifven, med vilkor, att den
ej finge af mannen förvaltas. Ej må dock sådan öfverlåtelse leda till
förfång för den rätt till egendomen, som någon annan vid den tid må

*) Att om vid gåfvan eller testamentet varit fåstadt förbehåll om inskränkning i
förvaltningsrätten, sådant bör lända till efterrättelse, torde falla af sig sjelf.

118

ega. Öfverenskommels, som i nämnde hänseende under äktenskapet
ingås, må ej tillerkännas giltighet mot tredje man, förr än den blifvit
af makarne hos Rätten skriftligen tillkännagifven och kungörelse derom
genom Rättens försorg blifvit i allmänna tidningar^ tre gånger införd.
Häftar hustrun, då öfverenskommelsen träffas, för annan gäld än
sådan makarnes gemensamma, hvarom i 8:o förmärs, skall den, innan
anmälan hos Rätten sker, till fullo betalas vid äfventyr i ll:o sägs.

I annat afseende än ofvan är sagdt må ej under äktenskapet makarnc
sig emellan sluta aftal om egande- eller förvaltningsrätten till
egendom i boet. *)

5:o.

Fast egendom, som till samfälda boet hörer, må ej af den ene
maken säljas, annorledes föryttras eller för gäld intecknas, utan att
den andre dertill gifvit sitt samtycke skriftligen i två gode måns
närvaro.

Hustrun enskildt tillhörig fastighet, som blifvit stäld under mannens
förvaltning, må ej heller mannen utan hustruns på nyssnämnda
sätt gifna samtycke, föryttra eller med inteckning för gäld belasta.

6:o.

Har ene maken förlupit den andre eller är eljest frånvarande utan
att sysiloman blifvit nämnd, må den, som sitter hemma i boet, å den
frånvarandes vägnar så väl tala och svara, der angelägenhet sig yppar,
som ej kan uppskjutas, som ock upbära inkomster, som till boet in -

*) Härigenom är ej hustrun förhindrad att åt mannen uppdraga vissa förvaltningsåtgärder.
Han uppträder nemligen då endast såsom fullmäktig och icke såsom målsman
för henne, och hustruns förvaltningsrätt är således derigenom icke upphäfd. Lika litet
torde hinder möta för makarne att öfverenskomma, i hvad mån för boet behöfliga omkostnader
böra af den ene eller den andre bestridas samt om lämpligaste sättet för dertill
erforderliga medels anskaffande.

119

flyta. Saknar den hemma varande medel till föda och uppehälle för
sig och barn och kan ej annorledes sig och dem försörja, ege då till
nödtorft sälja eller pantsätta egendom i boet, hvaröfver han eller hon
eljest ej egt att råda; tage dock den frånvarande makens närmaste
fränders råd och Rättens tillstånd, om det är fast gods, som säljes eller
pantförskrifves.

Om makarnes ansvarighet för höets gäld.

7:o.

Har man eller hustru gjort gäld före äktenskapet, gälde hvar sin
af det han eller hon förut egde. Räcker ej det till, skall hvad
den gäldbundne maken må hafva under äktenskapet såsom enskild
egendom förvärfvat och sist dess giftorätt i öfrig egendom gå i betalning
för gälden.

8:o.

Under äktenskapet tillkommen gäld, för hvilken bägge inakarne
åtagit sig betalningsansvar eller som för det gemensamma boets räkning
blifvit åt ene maken gjord med den andres vetskap och samtycke, skall
af makarne betalas med samfäld egendom, efter ty sådan af hvardera
innehafves. Förslår ej den, fylles bristen med bägge makarnes enskilda
egendom efter hvardera^ giftorätt i samfälda boet. Finnes ej hos endera
enskild egendom till full betalning af dess andel, betale då den andre det,
som återstår och gäldas skall, med sin egendom, så långt den räcker.

Hvad denna punkt innehåller skall ock ega tillämpning i fråga om
gäld, som ene maken gjort för afvärjande af nöd under den andres
frånvaro i fall, hvarom i 6:o förmäles.

9:o.

Y årder ene maken under äktenskapet för brott dömd till böter eller
skadestånd, gånge betalning derför ut af den dömdes enskilda egendom
och, i den mån den ej förslår, af dess giftorätt i samfälda boet.

120

10: o.

Har man eller hustru gjort annan gäld än hvarom ofvan förmäldt
är, skall densamma gäldas af sådan boets samfälda eller den gäldbundna
maken enskildt tillhöriga egendom, hvaröfver han eller hon råder.

ll:o.

I förhållande till borgenärer anses makarne för gäld, som i 8:o afses,
ansvarige, en för bägge och bägge för en, med all den egendom,
deröfver de hvar för sig råda.

Har under äktenskapet egendom, hvaröfver hustrun egt att råda,
blifvit, på sätt i 4:o sägs, till mannens förvaltning öfverlåten, utan att
af hustrun dessförinnan gjord gäld af beskaffenhet, hvarom i 7:o, 9:o
och 10:o förmäles, blifvit betald, skola äfven för den gäld makarne, en
för bägge och bägge för en, ansvara, mannen likväl endast med samfäld
egendom och den hustrun enskildt tillhöriga, som må vara stäld
under hans förvaltning.

För betalningen af sådan den ene makens gäld, som i 7:o och 9:o
afses, vare äfven eljest, så länge boet är odeladt, andre maken borgenären
ansvarig, dock ej med sin enskilda egendom eller i vidsträcktare
mån än tillgång saknas hos den, som gälden gjort.*)

I andra än sagda fall må ej egendom, hvaröfver ene maken råder,
sökas i betalning för den andres gäld. Ej heller eger borgenär för gäld,
som mannen enligt 7:o, 9:o och 10:o ensam gjort, rätt till betalning af
hustrun enskildt tillhörig egendom, som af mannen förvaltas.

*) För denna gäld häftar nemligen i sista rummet gäldenärens giftorätt. Denna kan
emellertid ej, så länge boet är odeladt, till beloppet bestämmas och utbrytas. Vill andre
maken skydda sin giftorätt, måste han således söka boskilnad. Sin enskilda egendom bör
han dock utan sådan åtgärd kunna värja.

121

Att i öfverensstämmelse med dessa af mig antydda grunder utarbeta
ett fullständigt lagförslag i ämnet har jag emellertid desto mindre
ansett lämpligt, som, äfven om jag egt tid och förmåga att på egen
hand åstadkomma ett dylikt arbete, jag i allt fall, att döma af de yttranden,
som inom Riksdagen afgifvits, ej eger någon anledning antaga
att detsamma, åtminstone för närvarande, skulle kunna vinna godkännande.
Men ehuru jag således under Lagberedningens förhandlingar,
såvidt på mig ankommit, sökt lemna min medverkan vid uppgörande
af det på de af Riksdagen angifne grunder bygda förslag, som nu
blifvit af Lagberedningen framlagdt, har jag dock trott mig böra uttala
min derifrån afvikande mening.

Emot Lagberedningens förslag har jag emellertid, under förutsättning
att nyss nämnda grunder godkännas, endast funnit anledning till
anmärkning i nedannämnda afseenden.

I fråga om mannens målsmanskap öfver hustrun delar jag hufvudsakligen
de af Häradshöfdingen Wåhlin uttalade åsigter; dock anser jag
hvarken ovilkorligen nödigt eller ens lämpligt att, såsom han förutsatt,
({vinna, som före 21 års ålder ingår giftermål, fortfarande bibehålies
under annans förmynderskap. Lika väl som enka synes nemligen den
gifta qvinnan kunna tillerkännas rätt att vara sin egen målsman, äfven
om hon ej fullt uppnått den för myndighet i allmänhet stadgade ålder;
och för det fall att hustrun tinnes oförmögen att vårda sin egendom
anser jag genom det af Beredningen föreslagna stadgande (10 kap. 7 §
Giftermåls-Balken) såväl hustruns som familjens rätt och bästa lämpligare
iakttagen än om hustrun blefve i alla afseenden stäld under särskild
förmyndare. Enligt Beredningens nämnde förslag skulle väl förvaltningen
af hustruns enskilda egendom kunna uppdragas åt en god man,
men målsmanskapet öfver henne i öfrigt komma att utöfvas af mannen,
till hvilken behållna inkomsten af hustruns egendom borde redovisas.
Den tillförordnade gode mannen skulle således ej ega någon befogenhet
att såsom hustruns målsman blanda sig i familjens inre angelägenheter,

122

och kollisioner i fråga derom emellen honom och mannen blefve sålunda
förebyggda. Om än hustrun i regeln erkännes såsom myndig och sin
egen målsman, synes dock, för det fall då hon ej är i tillfälle att sjelf
utöfva målsmanskapet, ingen vara närmare än hennes man att öfvertaga
detsamma, såvida endast derigenom ej tillägges honom rådighet öfver
sådan egendom, som enligt särskilda föreskrifter blilvit från hans förvaltning
undantagen.

På grund af hvad jag sålunda anfört anser jag väl, lika med
Häradshöfdingen Wåhlin, att 9 Kap. 1 § Giftermåls-Balken bör upphäfvas,
och det der nu förekommande stadgande att hustrun följer mannens
stånd och vilkor, i stället införas i 10 kap. 1 § samma balk; hvaremot
jag för det fall, då hustru för slöseri eller andra orsaker ej sjelf
kan vårda sin egendom, instämmer i Beredningens förslag till lydelse
af 10 kap. 7 § Giftermåls-Balken, dock med hemställan om ett tillägg
dertill, innehållande att i nämnde fall mannen bör anses såsom hustruns
rätte målsman, utom i fråga om den egendom, som blifvit stäld under
förvaltning af särskild god man.

Då den enligt Beredningens förslag i 10 kap. 4 § Giftermåls-Balken
hustru förbehållna rätt att råda öfver hvad hon med eget arbete kan
förvärfva, skulle, enligt min åsigt, i väsentlig mån förlora sin betydelse,
om henne ej äfven medgifves dispositionsrätt till arbetsförtjenstens afkomst
samt den egendom hon med densamma kan åt boet förvärfva,
har jag, lika med Häradshöfdingen Wåhlin, ansett ett tillägg i sådant
syfte till det föreslagna stadgandet böra ega rum.

Af bestämmelserna i 3 och 4 §§ af förslaget till 10 kap. Giftermåls-Balken,
enligt hvilka man och hustru berättigas att råda hvar öfver
viss egendom i boet, torde redan med tillräcklig tydlighet framgå att
den ene af dem ej kan ega befogenhet att utan den andres samtycke
föryttra någon del af det, som står under den sednares uteslutande rådighet.
Det i den påföljande 6 § särskildt för hustrun föreslagna förbudet
att sälja lösören, öfver hvilka hon ej sjelf eger att råda, likasom
den der förekommande föreskriften om mannens rätt att återkalla köpeaftal,
som hustrun sålunda obehörigen ingått, synas mig derföre öfver -

123

fiödiga och desto hellre böra ur förslaget utgå, som de möjligen kunna
gifva anledning till den missuppfattning att mannens och hustruns rätt
att vindicera egendom, som den andre maken med öfverskridande af sin
dispositionsrätt föryttrat, borde efter olika regler bedömas. Till följe
häraf och då det dels i 5 § för mannen och dels i 6 § för hustrun intagna
förbud mot ensidigt föryttrande eller pantsättande af samfäld fast
egendom lämpligen torde böra hafva sin plats i en och samma paragraf,
samt med hänsyn derjemte till hvad Häradshöfdingen Wåhlin mot innehållet
af nyss nämnda 6 § erinrat, hemställer jag, att de af Beredningen
föreslagna 5 och 6 §§ i 10 kap. Giftermåls-Balken måtte till lydelsen
förändras i hufvudsaklig öfverensstämmelse, den förra med sista
stycket af 4 § och den sednare med 6 § i det af Häradshöfdingen
Wåhlin afglfna förslag''.

Angående hustrus rätt att medelst aftal med mannen till hans förvaltning
öfverlåta egendom, hvaröfver hon förut egt att sjelf råda, åberopar
jag hvad derom blifvit af mig här ofvan anfördt.

I hvad Häradshöfdingen Wåhlin yttrat angående 1 kap. 8 § och 10
kap. 13 § Handels-Balken instämmer jag till alla delar, och beträffande
den föreslagna 69 § Utsökningslagen är jag ense med Revisionssekreteraren
Norberg och Häradshöfdingen Wåhlin.

I fall, såsom jag i fråga satt, 9 kap. 1 § Giftermåls-Balken kommer
att upphäfvas, torde det i 2 § af Boskilnadslagen förekommande uttrycket:
»sitt målsmanskap missbruka», böra förändras till: »sin förvaltningsrätt
missbruka».

Den i 15 § af nyssnämnda lag af Beredningen föreslagna ändring
har jag ej ansett af behofvet påkallad.

I fråga om hustrus rätt och pligt att vid iråkadt obestånd till konkurs
afträda den egendom, hvaröfver hon råder, samt i hvad mån sådant
må föranleda skyldighet för mannen att jemväl till borgenärer afträda
den under hans förvaltning stående del af boet, åberopar jag
slutligen hvad jag derom här ofvan yttrat.