RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1898. Andra Kammaren. N:o 40.

Tisdagen den 10 maj

Kl. 1/2 3 e. m.

§ 1-

Justerades det i kammarens sammanträde den 3 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Efter föredragning af statsutskottets utlåtande n:o 9 a, i anledning
af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
hufvudtiteln gjorda framställning om anslag till förstärkning af
domkapitlens expeditionskassor, biföll kammaren hvad utskottet i
nämnda utlåtande hemstält.

§ 3.

Föredrogs och bordlädes för andra gången bevillningsutskottets
betänkande n:o 32.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets memorial och utlåtande:

n:o 101, med förslag till åtskilliga stadganden, som böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontoret;

n:o 102, angående beviljande af gratifikationer till vaktmästarne
hos kamrarne och de ständiga utskotten samt till lagutskottets sekreterare,
äfvensom angående förhöjning i anslaget till gratifikationer
åt tjensteman och vaktbetjente i Riksdagens tryckeriexpedition; och
Andra Kammarens Prof. 1898. N:o 40. 1

N:o 40.

Inter pellation.

2 Tisdagen den 10 Maj.

n:o 103, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
förändrade bestämmelser rörande förvaltningen af statens till bergshandteringens
understöd anslagna skogar in. in.;-

bevillningsutskottets memorial n:o 33, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets betänkande n:o 29,
angående sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge;

sammansätta bevillnings- och lagutskottets memorial n:o 2,
angående ersättning åt sammansatta bevillnings- och lagutskottets
sekreterare; samt"

bankoutskottets memorial:

n:o 13, angående riksbankens reglemente för tiden intill början
af år 1899; och

n:o 14, med förslag till instruktion för nästkommande Riksdags
bankoutskott.

§ &•

Justerades ett protokollsutdrag.

§ ö Ordet

lemnades härefter till herr A. Hedin, som yttrade: Herr

talman! För Sveriges grundlag är ministerstyrelse fullkomligt okänd.
Utan öppen grundlagsöfverträdelse kan den ej genom praxis införas.

Någon beslutande eller verkställande magt ega ej Konungens
rådgifvare, utom för så vidt föreskrifter och erinringar om verkställighet
af Kongl. Maj:ts beslut må af departementets chef kunna
omedelbarligen till vederbörande expedieras. De Konungens rådgifvare,
som äro departementschefer, ega att utöfva den chefsmyndighet,
som denna titel angifver, men icke något annat chefsskap,
äfven om de innehafva ett annat embete. Regeringsformens
§§ 105—107 hafva ock ordnat Konungens rådgifvares ansvarighet
i enlighet med denna ännu icke rubbade hufvudgrundsats i det
statsskick, som grundlädes 1809.

Om ingrepp sker i denna princip, och så ofta det sker, förfalskas
statsskicket, i det att ministerielt godtycke, offentligheten
undandraget och för ansvar oåtkomligt, träder i stället för den utöfning
af regeringsmagten under rådgifvares ansvar, som grundlagen
lagt uteslutande i Kongl. Maj:ts hand.

Sedan jag den 28 sistlidne mars fäste herr statsministerns
uppmärksamhet å en tilldragelse i Helsingborg, som med rätta väckt
icke mindre harm än uppseende, har ej veterligen från regeringens
sida med anledning häraf vidtagits någon åtgärd. Om denna uraktlåtenhet
har jag ej att vid detta tillfälle uttala något omdöme.
Deremot önskar jag att få fästa herr statsministerns uppmärksamhet

3

N:o 40.

Tisdagen den 10 Maj.

på det fullständiga misskännande af ofvan antydda grundsatser,
som chefen för landtförsvarsdepartementet i följande fall lagt i
dagen:

1) I en skrifvelse till chefen för skånska husarregementet,
daterad 19 april detta år, uttalar statsrådet Rappe sitt »bestämda
ogillande af den lindriga straffpåföljd», Helsingborgsskandalen ådragit
gerningsmännen, samt eu »erinran för framtiden, att generalmajoren
vid bestraffningars åläggande måtte tillse, att de skyldiga ådömes
straff, som motsvara den skada, de genom sitt handlingssätt ådragit
ofåcerscorpsens anseende».

Landtförsvarsdepartementschefen eger ingen befogenhet att utfärda
en sådan skrapa till eu person, som icke i något afseende
står under någon hans chefsmyndighet. Men om departementschefen
har rätt i sitt tillkännagifna omdöme om chefens för skånska
husarregementet förfarande, i hvilken dager framstår då regeringens
förfarande att lemna eu utöfning af den disciplinära straffmagten,
hvilken förtjenar ett sådant ogillande med tillagd varning för framtiden,
utan ansvar!

2) Ett af chefen för landtförsvarsdepartementet den 19 april
aflåtet bref till arméfördelningscheferna, militärbefälhafvaren på
Gotland och chefen för fortifikationen, med anledning af samma
tilldragelse, träffas af samma anmärkning, och det i så mycket
högre grad, som detta bref åberopar Hans Maj:t Konungens
åsigt, utan att denna inhemtats eller bringats till nämnda militära
myndigheters kännedom på ett med grundlagen öfverensstämmande
sätt.

Allt detta är för herr statsministern förut bekant. Jag önskar
att nu dels härå fästa eu allmännare uppmärksamhet, dels gifva
herr statsministern anledning att öfverväga det konstitutionelt
oformliga och till sina konseqvenser vådliga i det förfaringssätt, jag
påpekat.

3) Deremot vill jag förutsätta, att det visserligen otroliga, men
likväl verkliga missbruk, som jag nu går att omförmäla, är för herr
statsministern obekant. Regeringsformens 10 § säger, att ärendena
skola, innan de hos Konungen i statsråd föredragas, af den föredragande
beredas genom inhemtande af upplysningar ifrån vederbörande.
När genom skrifvelser från chefen för landtförsvarsdepartementet
militära myndigheter förständigas, huru de skola yttra
sig i ärenden, hvarom deras utlåtande infordras, beredes ej ett
regeringsärende på det sätt, grundlagen af sett, men väl »beredes»,
genom eu oerhörd kränkning af ett grundlagsbud, tillfälle att föra
bakom ljuset i första hand Kong! Maj:t, i andra hand Riksdagen.

Jag anhåller att få till herr statsministern framställa följande
fråga:

Vill herr statsministern fästa Kong! Maj:ts uppmärksamhet på
dessa förhållanden och tillstyrka de åtgärder, som deraf påkallas?

Inter pellation.

(Forts.)

N:0 40. 4

Tisdagen den 10 Maj.

Inter pellation.

Den af herr Hedin sålunda framstälda anhållan begärdes på.
bordet och bordlädes.

§ ?•

Härefter begärdes ordet af

Herr John Olsson, som anförde: Herr talman, mina herrarf

Såsom kammaren har sig väl bekant, hafva i följd af kända anledningar
mjöl- och brödprisen under senaste tiden nått en betänklig
höjd. Medan hvetemjöl i september 1894 före de nuvarande tullarnes
införande kostade omkring 16 kronor 50 öre per 100 kilo, uppgick
priset i juni 1895, strax efter tullförhöjningen, till 20 kronor 50
öre och i december 1897 till 25 kronor 50 öre samt noteras nu
ända till 32 kronor 50 öre per 100 kilo; d. v. s. ungefär dubbelt
mot år 1894. Priset å rågmjöl har stigit från omkring 12 kronor
1894 och 14 kronor per 100 kilo år 1895 till nu gällande 17 kronor.
Hvete, som i maj 1895 efter tullförhöjningen noterades till 13 kronor
25 öre å 14 kronor 50 öre, står nu uppe i ända till 22 kronor.

Att äfven brödprisen stigit i motsvarande oroväckande grad, är
naturligt. För att blott anföra ett enda, närmast till hands liggande
exempel, tillåter jag mig nämna, att s. k. »franska bröd*, hvilka inom
alla folkklasser här i Stockholm utgöra en mycket stor konsumtionsartikel,
enligt nyligen af bageriidkarne fattadt beslut, komma att
minskas från i medeltal 60 gram per styck till i medeltal 44 gram,
d. v. s. med nära en tredjedel, och detta oaktadt dessa bröd
redan förut blifvit så småningom icke obetydligt minskade i storlek.
Medelpriset för annat mjukt bröd har i ungefär motsvarande grad
stegrats.

Det är helt naturligt, att den brödkonsumerande allmänheten,
synnerligen den mindre bemedlade, med oro måste fråga sig, hvart
en dylik onaturlig stegring af bröd- och mjölprisen slutligen skall
leda och hvar den skall stanna. Från flera håll i utlandet har
försports, att vederbörande funnit sig föranlåtna att möta de äfven
der stegrade brödprisen med afskaffande eller suspendering af
spanmålstullarne. I Frankrike, der tullen till och med varit högre
än i vårt land, har regeringen redan nödgats helt och hållet suspendera
tullen på omalen spanmål och till en obetydlighet nedsätta
mjöltullen. I Spanien och Italien hafva flerstädes revolter från den
obemedlade befolkningens sida egt rum, rigtade mot de höga brödprisen,
oaktadt äfven der spanmålstullarne redan måst afskaffas.
Äfven i Tyskland och Österrike hafva röster höjt sig för en
suspendering af brödtullarne.

Under sådana förhållanden synes försigtigheten bjuda att vara
betänkt på att äfven i vårt land vidtaga verksamma åtgärder för
att möta de så väsentligt stegrade bröd- och mjölprisen. I främsta
rummet torde det emellertid tillkomma regeringen att taga initiativet

Tisdagen den 10 Maj.

5

N:o *0

till dylika åtgärder. Det synes vara uppenbart, att de tullsatser,
som år 1895 åsattes spanmål till motverkande af pris, som då
från landtbrukames sida ansågos ruinerande, nu, sedan prisen
delvis blifvit nära fördubblade, icke kunna hafva något berättigande,
utan skyndsamt böra nedsättas eller suspenderas, allra helst som
den inträffade prisstegringen synbarligen ännu icke nått sin höjdpunkt.

Med anledning häraf tillåter jag mig vördsamt anhålla om
kammarens tillstånd att få till hans excellens herr statsministern
framställa följande spörsmål:

l:o) Har regeringen för afsigt att för innevarande Riksdag
framlägga förslag till nedsättning eller suspendering af nu
gällande tullsatser å malen och omalen spanmål?

2:o) Om så icke är fallet, hvilka åtgärder ämnar regeringen
vidtaga för att möta en stegring af mjöl- och brödpris,
som äfven hos oss i en snar framtid kunna blifva i hög
grad oroväckande?

Äfven herr Olssons anhållan bordlädes.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr J. G. Hasén
under 5 dagar från och med morgondagen.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,5 o e. m.

Inter pellation.

(Forts.)

In fidem

E. Nathorst Böös.

N:o 40. 6

Onsdagen den 11 Maj.

Onsdagen den 11 Maj.

Kl-11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 4 innevarande maj.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande två sjukbetyg, som upplästes: l:o)

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr kamrer
C. A. Karlsson på grund af sjukdom (Cystit) är förhindrad att
deltaga i riksdagsarbetet, intygas på heder och samvete.

Stockholm den 10 maj 1898.

Th:s Lindholm,

legit. läkare.

2:o) Riksdagsmannen Per Ersson är genom mag- och tarmsjukdom
urståndsatt att tills vidare sköta sitt mandat såsom riksdagsman,
hvilket intygas.

Stockholm den 11 maj 1898.

E. G. Johnson

med. doktor.

§ 3.

Gemensamma,.... A,nstä*ldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstningar öfver
omröstning ar. ^re b bankoutskottet i dess memorial n:o 11 föreslagna,

af Riksdagens båda kamrar godkända voteringspropositioner:

Första omröstningen:

Den, som, i öfverensstämmelse med bankoutskottets af Första
Kammaren bifallna hemställan, vill, att § 27 mom. 2 i bankoreglementet
skall erhålla följande lydelse:

7 N:0 40.

Onsdagen den 11 Maj.

»Lånen återbetalas medelst erläggande hvar sjette månad efter Gemensamm®
utlåningsdagen af en femtedel utaf lånebeloppet jemte upplupen •

ränta. vid äfventyr, om sådant försummas, att hela obetalda delen ;

af lånet varder till betalning förfallen», röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i öfverensstämmelse med Andra
Kammarens mening, beslutit, att stadgandet skall erhålla följande

lydels Lånen återpeta|as medelst erläggande hvar sjette månad efter
utlåningsdagen af minst en tiondedel utaf lånebeloppet jemte upplupen
ränta, vid äfventyr, om sådant försummas, att hela obetalda
delen af lånet varder till betalning förfallen».

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel afiagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 34 Ja och 180 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
eldigt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 67 Ja och 30 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens .

röster eder ....................................... 34 Ja och 180 Nej,

sammanräkningen visar.............................. 101 Ja och 210 Nej,

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Andra omröstningen:

Den som, i öfverensstämmelse med bankoutskottets af Första
Kammaren bifallna hemställan, vill, att stadgandet i andra stycket
af S 73 i utskottets reglementsförslag skall hafva följande lydelse:

»Blifver han icke inom två år från förmyndares inseende då
friad, skiljes han från tjensten, så framt hans omyndighetstillstånd
ej varit föranledt af sjukdom, i hvdket fall förfares i enlighet med
föreskrifterna i § 69 här ofvan», röstar

Ja;

Nej;

Den, det ej vill, röstar

N:o 40. 8

Onsdagen den 11 Maj.

Gemensamma Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
r° ,n0ar-besluta, att stadgandet skall hafva följande lydelse:

(r°rts.) »Biffver han icke inom två år från förmyndares inseende be friad,

skiljes han från tjensten; dock att, om hans omyndighetstillstånd
varit föranledt af sjukdom, fullmägtige må ega att efter
omständigheterna förfara».

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel a Ängd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,''
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 37 Ja och 177 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 80 Ja och 16 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller ........................................ 37 Ja och 177 Nej,

sammanräkningen visar.............................. 117 Ja och 193 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Tredje omröstningen:

Den, som, i öfverensstämmelse med bankoutskottets af Första
Kammaren godkända förslag, vill, att i § 79 af utskottets reglementsförslag
skall införas ett så lydande stadgande:

»Verkställande styrelseledamot vid afdelningskontor, hvilken är
tjensteman i riksbanken, vare, om han vid ofvan angifna lefnadsoch
tjensteålder frånträder förstnämnda befattning, berättigad att i
pension åtnjuta sin lön såsom sådan ledamot oafkortad», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
beslutit, att ofvannämnda stadgande icke skall i reglementet intagas.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 101 Ja och 111 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,

Onsdagen den 11 Maj.

9 S:o 40.

enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Gemensamma
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 84 Ja och 11 Nej, »röstningar.
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens (Forts.)

röster eller ....................................... 101 Ja och 111 Nej,

sammanräkningen visar............................. 185 Ja och 122 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

§ 4-

Anmäldes och godkändes sammansatta bevillnings- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 103, till Konungen,
angående skärpta straffbestämmelser för oloflig bränvinsförsäljning.

§ 5.

Härefter förekom till afgörande den hos kammaren i gårdagens
sammanträde bordlagda frågan, huruvida det spörsmål till hans
excellens herr statsministern, som herr A. Hedin väckt, finge till
hans excellens framställas.

Sedan herr Hedins skriftligen affattade framställning i ämnet
blifvit uppläst, gaf herr vice talmannen, hvilken emellertid öfvertagit
ledningen af kammarens förhandlingar, proposition på bifall
till herr Hedins ifrågavarande anhållan; och fann herr vice talmannen
denna proposition vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering blef likväl begärd och företogs enligt följande nu uppsatta
och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren skall bifalla herr A. Hedins ifrågavarande
anhållan att få till hans excellens herr statsministern framställa
ett spörsmål, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit nämnda anhållan.

Omröstningen visade 114 Ja mot 95 Nej, och hade kammaren
alltså beslutat medgifva det ifrågasatta spörsmålets framställande.

§ 6.

Herr vice talmannen föredrog vidare herr John Olssons i gårdagens
sammanträde jemväl bordlagda anhållan om framställande

K:o 40. 10

Onsdagen den 11 Maj.

af ett spörsmål till hans excellens herr statsministern. Herr vice
talmannen gaf proposition på bifall till berörda anhållan och fann
svaren hafva utfalht med öfvervägande ja. Som votering emellertid
begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren skall bifalla herr John Olssons
ifrågavarande anhållan att få till hans excellens herr statsministern
framställa ett spörsmål, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit nämnda anhållan.

Efter röstsedlarnes uppräknande befans, att 106 ledamöter
röstat ja och 104 nej; hvadan herr Olssons ifrågavarande anhållan
af kammaren bifallits.

• ■ ’’ v 1! . § 7-

Föredrogos och bordlädes för andra gången statsutskottets memorial
och utlåtande n:is 101, 102 och 103.

§ 8.

Efter föredragning af bevillningsutskottets memorial n:o 33, i
anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande n:o 29, angående sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige
och Norge, lades utskottets i nämnda memorial gjorda anmälan till
handlingarna.

§ 9.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda :

sammansatta bevillnings- och lagutskottets memorial n:o 2; samt

bankoutskottets memorial n:is 13 och 14.

§ io.

I anledning Till behandling förelåg särskilda utskottets n:o 2 memorial n:o
af Andra . j anledning af dels kamrarnes skiljaktiga beslut rörande 1 § af

jxo/tn tfKivcns 7 ~ uo

återremiss a/den i utskottets utlåtande n:o 2, första punkten, föreslagna lag
vissa delar angående försäkring för beredande af pension eller lifränta, dels
af förslag till återremiss från Andra Kammaren af återstående delar af lagförslaget.
^försäkri™16 1 utlåtande n:o 2, första punkten, med anledning af dels Kongl.
förberedande Maj :ts proposition n:o 55 med förslag till lag angående försäkring
af pension för beredande af pension eller lifränta, dels ock i ämnet väckta
eller lifränta.

Onsdagen den 11 Maj.

11 N‘o 40.

motioner, hade utskottet hemstält, att Riksdagen, med förklarande, I anledning
att Kong!. Maj ds förslag icke kunde oförändradt antagas, ville för Andra
sin del besluta lag angående försäkring för beredande af pension återretnisTaf
eller lifränta af den lydelse, utskottets utlåtande utvisade. vissa delar

Enligt till utskottet från kamrame ankomna protokollsutdrag af förslag till
hade denna utskottets hemställan blifvit af Första Kammaren afslagen, la9 angående
medan Andra Kammaren dels antagit 1 § af berörda lagförslag, förberedande
dels till utskottet återremitterat öfriga delar af detsamma. af pension

Då utskottets förslag blifvit i dess helhet af Första Kammaren eller lifränta.
förkastadt, anmälde utskottet i föreliggande memorial, att enligt (Forts.)
utskottets åsigt frågan för denna riksdag förfallit samt någon särskild
åtgärd i anledning af Andra Kammarens återremiss ej borde från
utskottets sida vidtagas.

Häremot hade reservation anmälts af herr grefve H. G. "E.

Hamilton, som ansett utskottet böra hemställa,

att Andra Kammaren ville fatta beslut angående de till utskottet
återremitterade delar af förslaget till lag angående försäkring för
beredande af pension eller lifränta samt utskottets i dess utlåtande
n:o 2 rörande nämnda förslag gjorda hemställan.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr grefve Hamilton: Herr talman, mina herrar! Som kammaren
behagade finna, har jag vid detta memorial fogat en reservation, i
hvilken jag fortfarande häfdar den uppfattning af denna frågas
grundlagsenliga behandling, som jag förfäktade vid det plenum, då
kammaren beslöt att återremittera vissa delar af lagförslaget till
utskottet.

Jag vidhåller fortfarande, att ett utskott icke grundlagsenligt
bör eller kan göra en sådan anmälan, som utskottet här har gjort.

Jag vet mycket väl, att det finnes prejudikat på ett dylikt förfaringssätt,
och att det blott är några få dagar, sedan ett liknande fall förekom
i afseende å ett memorial från lagutskottet. Jag vet likaledes, att
lagutskottet då stödde sig på prejudikat från sjelfva konstitutionsutskottet,
som äfven Hd några tillfällen förfarit på enahanda sätt.

Detta kan emellertid icke enligt min tanke göra saken
rigtigare. Enligt mitt förmenande bör ovilkorligen hvarje proposition,
som till Riksdagen öfverlemnas, fullständigt besvaras af Riksdagens
båda kamrar, och den ena kammaren bör icke hafva rätt att söka
undandraga sig denna skyldighet under förebärande, att något inträffat
i medkammaren, hvilket gör, att saken ej kan leda till något praktiskt
resultat. Ett utskott har icke heller enligt mitt förmenande rättighet
att, på sätt här skett, gå händelserna i förväg och säga, att frågan
torde eller »lärer» vara förfallen, utan utskottet har endast rättighet
att i de fall, då frågan enligt grundlagen är förfallen, d. v. s. då
båda kamrarne fattat beslut, som icke kunna sammanjemkas, göra
anmälan, att frågan har förfallit.

Jag vet väl, att många anse, att drifvandet af denna sats är

N:o 40. 12

Oasdagen den 11 Maj.

I anledning blott formalism, men detta bestrider jag, ehuru jag för min del
af Andra vågar

vara af den åsigten att, äfven då det blott är form det gäller,
återrmiiss^afdet dock alltid är tryggare att iakttaga grundlagens föreskrifter.
vissa delar Emellertid tror jag, att frågan har en djupare innebörd, och att,
af förslag till om den praxis, för hvilken man här vill vinna häfd, verkligen skulle
lag angående blifva allmänt antagen inom Riksdagen, derigenom skulle öppnas
förberedande möjlighet för en tillfällig majoritet att fatta beslut, som icke vore
af pension gagneliga eller enligt min tanke rigtiga, derigenom att man åstadeller
lifränta, komme såväl ett undanskjutande af ett uttalande utaf kammaren
(Forts.) som ock ett undertryckande af åsigterna inom densamma.

Då jag framstälde dessa åsigter vid sista debatten om ifrågavarande
proposition, erhöll jag icke något understöd i kammaren,
och jag har äfven inom utskottet blifvit ensam om min åsigt. Jag
har derför, herr talman, icke anledning att göra något yrkande, utan
jag har endast velat hafva dessa reflexioner antecknade till
protokollet.

Herr Redelius: Då den föregående talaren icke gjorde något

yrkande, kunde det vara onödigt, att jag begagnade mig af ordet,
som jag nyss begärde, men när jag nu fått detsamma, skall jag be
att få erinra kammaren derom, att det ju ur lämplighetshänsyn
helt säkert icke vore bra, om kammaren nu upptoge frågan till
diskussion. Jag vall emellertid gifva den siste talaren rätt deruti,
att kammaren är oförhindrad att göra detta, ty om kammaren nu
vill till diskussion företaga paragraf efter paragraf i det förevarande
lagförslaget, kan jag icke derför se något hinder i grundlagen, och
utskottets beslut i detta memorial kan naturligtvis icke utgöra något
hinder i sådant hänseende.

När nu emellertid, såsom alla veta, frågan föreligger på det
sättet, att Första Kammaren afslagit hela lagförslaget och Andra
Kammaren vid behandling af detsamma antagit l:sta paragrafen,
men till utskottet återremitterat de öfriga delarne af förslaget, är
numera enligt mitt förmenande, hvad till en början lista paragrafen
beträffar, någon samman jemkning mellan bifall till och af slag å
densamma icke möjlig; och hvad vidare alla de följande paragraferna
angår, hade frågan, äfven om denna kammare bifallit samtliga dessa
paragrafer, i hufvudsak icke befunnit sig i annat läge, än den nu
gör. I 63 § riksdagsordningen, som jag tyckte mig höra den
föregående talaren åberopa, säges tydligt, att, då, vidkommande
sådana lagförslag som det förevarande, kamrarne fattat skiljaktiga
beslut, som icke kunna sammanjemkas, frågan skall anses hafva för
den Riksdagen förfallit.

Denna mening torde också denna kammare hafva godkänt
genom att låta oanmärkt passera det omnämnda lagutskottsbetänkandet
i en annan likartad fråga. Der var visserligen förhållandet omvändt,
i det att denna kammare afslagit och Första Kammaren bifallit en
paragraf i det då föreliggande lagförslaget, som i öfrigt blef af

Onsdagen den 11 Maj.

13 tf:o 40.

Första Kammaren återremitteradt till lagutskottet, men utskottet I anledning
ansåg sig dock hafva skäl att, med stöd af förut inom Riksdagen Andra
afgärda ärenden, framkomma med ett memorial i den rigtningen, ^terremias af
att utskottet förklarade sig anse, att ingenting vidare borde i saken vissa delar
åtgöras, och anmälde detta för Riksdagens båda kamrar. Såväl af förslag till
denna kammare som medkammaren godkände detta och lade laS. a^aende
memorialet utan vidare till handlingarna. förberedande

Jag hemställer, att Andra Kammaren måtte jemväl nu häfda af pension
samma uppfattning och lägga det nu förevarande memorialet till efter lifränta.
handlingarna utan vidare. (Forts.)

Herr A. Hedin: Herr talman! Det var en ren tillfällighet,

som gjorde, att jag förliden lördag icke kunde verkställa min afsigt
att göra de anmärkningar mot det då föredragna utlåtande af lagutskottet,
som nu blifvit omnämndt, hvilka jag nu anser mig vara skyldig
att anföra mot föreliggande memorial af särskilda utskottet n:o 2.

För det första vill jag göra den erinran — och det torde vara
af vigt, att man börjar tänka derpå —- att ett utskott alldeles
icke har någon befogenhet att genom eu anmälan, sådan som den
förevarande, afklippa den fortsatta behandlingen af ett ärende. Det
finnes absolut ingen sådan rättighet för ett utskott. Utskottet har
väl rättighet att göra anmälan, att enligt dess åsigt ett ärende har
förfallit, men får det fortgå på det sätt, som man nu beträdt, så
komma slutligen utskotten att utan något stöd af grundlagen, ja,
tvärtom i uppenbar strid emot grundlagens både anda och bokstaf,
tillmäta sig en afgörande rätt öfver kamrarnes beslut, och det är all
anledning att söka stäfja denna framfart, medan vi ännu icke
kommit längre, än vi för närvarande hafva gjort.

För öfrigt nödgas jag anmärka, att det är fullkomligt origtigt,
när utskottet säger, att denna fråga har »förfallit». Det har den
icke. På hvad sätt afgöras frågor af Riksdagen? På ett af tre
sätt; antingen genom att båda kamrarpe komma till samstämmande
bifallande beslut, eller derigenom att båda kamrarne komma till
samstämmande afslagsbeslut, eller slutligen derigenom att kamrarne
icke kunna blifva ense om ett beslut — att »efter den behandling,
ofvan är nänmd», såsom det heter i 63 § riksdagsordningen, »kamrarne
ej blifva om ett beslut ense». Dä har frågan förfallit. I de
andra tillfällena, då antingen ett positvt beslut blifvit fattadt om
ett lagförslag eller ett lagförslag har fallit genom nej i Första Kammaren
och nej här, har frågan visst icke förfallit i den mening,
hvari detta uttryck begagnas i sista stycket af § 63 riksdagsordningen,
utan frågan har blifvit afgjord, ena gången så, att ett förslag
blifvit antaget, andra gången så, att förslaget genom sammanstämmande
nej från båda kamrarne blifvit afslaget. Men att en
fråga har förfallit uti den betydelse, som uttrycket har i sista stycket
af § 63 riksdagsordningen, det inträffar först, när efter den be -

N:o 40. 14

Onsdagen den il Maj.

I anledning handling, som uti paragrafen beskrifves, kamrarne icke kunnat
af Andra bomma till enahanda beslut. Då har frågan förfallit.
äterrenTsTaf Har nu denna fråga förfallit? Nej, visst icke. En fråga kan
vissa delar icke hafva i den meningen förfallit derigenom, att den ena kamaf
förslag till maren fattat ett återremissbeslut. Den kan förfalla endast derigelaj.
andäfnde nom? att hen ena kammaren fattat ett beslut i sak, som icke låter
för ''beredande fören a sig med den andra kammarens beslut i sak. Detta är icke
af pension förhållandet här, utan Andra Kammaren har utom beträffande,
eller lifränta. om. jag mins rätt, en paragraf, blott fattat ett uppskofsbeslut. I
(Forts.) detta uppskofsbeslut kan man visserligen säga, att kammaren mer
eller mindre tydligt uttryckt en åt det ena eller andra hållet gående
önskan, en tendens i en viss rigtning, men något sakbeslut har
kammaren icke fattat. Så länge detta icke är förhållandet, har
frågan formaliter icke förfallit. Derutinnan har således utskottet
godtyckligt förfarit, att det tillmätt sig rätt att afgöra, att nu all
vidare behandling af detta ärende är förbi.

Jag får säga, att, då kammaren visat ett mycket stort intresse
för denna angelägenhet, det synes mig rätt illa, om icke frågan
skulle på ett kammaren värdigt sätt slutbehandlas, och derför tilllåter
jag mig att yrka, det kammaren måtte öfvergå till behandling
af de punkter af utskottets betänkande, beträffande b vilka kammaren
hittills icke fattat beslut.

Herr Waldenström: Då denna fråga förra gången behand lades

af denna kammare, uppträdde jag med yrkande om återremiss,
hvilket äfven blef kammarens beslut. Detta gjorde jag icke derför,
att jag icke ansåg rättast, att kammaren skulle behandla betänkandet
punkt för punkt. Differensen mellan mitt och herr grefve
Hamiltons yrkande bestod icke deri, att han yrkade, att kammaren
skulle fatta ett beslut i frågan och jag återremiss, utan deri, att
grefve Hamilton instämde i ett afslagsyrkande under förklaring i
motiveringen, att kammaren ändå ville hafva betänkandet igenom.
Det var då jag svarade, att om kammaren ville bifalla betänkandet,
skulle kammaren icke svara med ett afslagsyrkande, och om
kammaren icke ville underkasta sig besväret att diskutera betänkandet
punkt för punkt, såg jag ingen annan utväg än att kammaren
beslöt återremiss. För öfrigt anser jag för min personliga
del, att det är oformligt, som det är, och att det enda grundlagsenliga
är, att kammaren underkastar sig besväret att punkt för
punkt behandla betänkandet.

Herr Persson i Tallberg: Jag skall till en början anhålla att

få instämma i den af grefve Hamilton uttalade åsigten, ty enligt
min uppfattning har ju denna kammare icke behandlat mera än
första paragrafen af ifrågavarande lagförslag, och följaktligen återstår
för kammaren att fatta beslut rörande ärendets återstående
delar. Jag inser emellertid mycket väl, att frågan kommer att för -

Onsdagen den 11 Maj.

15 N:o 40.

falla genom Första Kammarens beslut, och den kan till och med redan I anledning
nu på sätt och vis anses vara förfallen; och då vi, bildligt taladt, för J.lf Andra,
denna gång sjunga den sista versen vid den stora arbetareforsak- dterremdsTaf
ringsfrågans likbegängelse, dristar jag uttala min lifligaste önskan, vissa delar
att Kong! Maj:ts regering åter måtte förelägga Riksdagen ett förslag, af förslag till
som i det väsentligaste är öfverensstämmande med det nu såsom la9. dngående
förfallet ansedda, sådant det enligt utskottets ändringsförslag förelegat, förberedande
samt att regeringen då måtte inläggga all den kraft, hvaraf den är i af pension
besittning, för att söka bryta det kompakta motstånd, som före till- eller lifränta.
nes inom Första Kammaren. (Forts.)

Jag vågar äfven hoppas, att Kongl. Maj:t icke skall fästa allt
för stort afseende vid de anmärkningar mot den obligatoriska försäkringen,
som under frågans behandling i denna kammare framstälts
af personer, hvilka till min stora öfverraskning presenterade
sig såsom frihetens målsmän och således i frihetens namn motsatte
sig den obligatoriska försäkringen, hvilken form af försäkring dock
enligt min uppfattning är absolut nödvändig, om man vill, att försäkringens
störa mål skall vinnas. Jag önskar äfven, att Kongl.

Maj:t i sådant fall icke måtte fästa något som helst afseende vid
det af herr Sahlin framlagda förslaget, hvilket enligt min tanke
icke har något som helst samband med arbetareförsäkringen, utan
på sin höjd utgör en brygga, som leder från hungersnöden till det
af alla fruktade fattighuset.

Jag har naturligen icke något yrkande att framställa, men jag
har velat uttala denna önskan, på det att Kongl. Maj:t åter måtte
förelägga Riksdagen ungefär samma förslag som det nu såsom förfallet
ansedda.

Herr Redelius: Herr Hedin yttrade, att han ansåg, att ut skottet

hade afklippt diskussionen i föreliggande fråga genom att göra
en sådan anmälan, som nu föreligger. Jag ber emellertid att få
påpeka, att herr Hedin synes derutinnan hafva motsagt sig sjelf,
då han yrkade, att kammaren skulle punkt för punkt genomgå lagförslaget.
Då skulle ju, enligt hans tanke, icke diskussionen vara
afklippt genom utskottets hemställan. Jag tog mig äfven friheten,
då jag första gången hade ordet, att yttra, att kammaren, enligt min
uppfattning, har full handlingsfrihet i denna sak.

Gent emot herr Waldenström ber jag att få erinra, något, som
han också sjelf erkände, att han varit en medverkande orsak till
att ärendet blifvit återremitteradt, sedan det dock var bekant, att § 1
var förfallen, och då den innehåller grundvalen för hela lagförslaget,
skulle redan det vara ödesdigert och afgörande för lagförslaget
i dess helhet.

Således anser jag, att man icke kan vinna något genom att
vidare diskutera ärendet, och jag förnyar derför min hemställan, att
ärendet måtte läggas till handlingarna.

N:o 40. 16 Onsdagen den 11 Maj.

I anledning Herr Restadius: Jag skall be att få ansluta mig till grefve

af Andra Hamiltons i ämnet häfda yttrande. I likhet med honom anser jag
återremisTafuppei 1 bart; att, då grundlagen oafvisligen kräfver, att Kongl. Maj:ts
Dissa delar; framställningar skola af Riksdagen besvaras, detta icke kan ske med
af förslag till mindre, än att såväl den ena som den andra kammaren fattar definiaryjcf?n tivt beslut. Så har i förevarande fall icke skett. Det kan naturför
*beredande ligtvis inträffa, att ett dylikt förslag bifalles af den ena kammaren
1 af pension ensam, och detta kan då icke blifva Riksdagens beslut. Men derieller
lifränta, genom, att man beröfvar den ena kammaren tillfälle att yttra sig,
(Forts.) har man också beröfvat den tillfälle att fullständigt debattera förslaget
och framkomma med erinringar och tankar, som möjligen
kunde blifva vägledande för Kongl. Maj:t, när han i framtiden skall
besluta angående en dylik fråga.

Här har det blifvit sagdt, att till och med konstitutionsutskottet
i dylika fall vid tre särskilda tillfällen, och sista gången 1893, förfarit
på detta sätt. Men det bevisar icke rigtigheten häraf, utan
endast att konstitutionsutskottets uppmärksamhet icke varit tillbörligt
rigtad på denna omständighet. Då emellertid Riksdagen nu snart
är slut och deraf följer, att tiden icke medgifver, att saken kan så
grundligt debatteras, att något fruktbringande resultat kan uppstå,
skall jag, herr talman, inskränka mig till att få till protokollet antecknadt,
att min mening afviker från den, som fått sitt uttryck i
det förfaringssätt, som utskottet sig i förevarande fall tillåtit.

Något annat yrkande har jag icke att framställa.

Med herr Restadius instämde herrar Zetterstrand och Hansson
i Solberga,

Herr Göthberg: Herr vice talman! Då jag varit med om det

beslut, hvartill utskottet kommit, skall jag be att få angifva skälen
härför.

Då det kommit till utskottets kännedom, att Första Kammaren
afslagit dess betänkande i arbetareförsäkringsfrågan, men Andra
Kammaren bifahit 1 § och återremitterat återstående delen af förslaget,
ansågo vi, att utskottet, i öfverensstämmelse med föregående
praxis, icke hade annat att göra än att meddela kammaren, att frågan
enligt utskottets åsigt vore förfallen, hvarför någon särskild åtgärd
på grund af Andra Kammarens återremiss icke borde från utskottets
sida vidtagas, helst som konstitutionsutskottet vid flera föregående
tillfällen handlat precis på samma sätt i liknande frågor, nemligen
1884, 1886 och 1893.

Jag skall inskränka mig till att instämma i herr Redelii yrkande.

Herr A. Hedin: Herr talman! Jag vågar icke hoppas, men

jag tillåter mig uttala den önskan, att den ärade ledamot af det
särskilda utskottet, som sitter här midt emot, måtte, innan han
slutar sina politiska dagar, besluta sig att lägga bort den ledsamma

Onsdagen den 11 Maj. 17 }f:o 40.

vanan att polemisera emot sådant, som icke blifvit sagdt, derför att I anledning
han genom bristande uppmärksamhet missuppfattat ett yttrande, rf Andra
Jag bär naturligtvis icke sagt — protokollet kommer att vittna äterrcmiss af
derom — att särskilda utskottet afklippt diskussionen. Jag vet, att vissa delar
det icke ligger i utskottets magt att göra detta. Men jag har varnat af förslag till
mot den fara, som ligger deri, att kammaren efter hand vänjer sig lag angående
att böja sig för en anmälan, hvilken det ser ut, som om kammaren förberedande
vore skyldig att böja sig för. af pension

Då vi utan tvifvel hafva alldeles tillräcklig tid i dag på för- eller lifränta.
middagen att debattera saken, så, och på de skäl, som jag anfört, (Forts.)
synes det mig rigtigast att nu gå igenom de återstående paragraferna
af det ifrågavarande lagförslaget.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr vice talmannen propositioner dels
på memorialets läggande till handlingarna och dels på herr Hedins
förslag, att kammaren skulle öfvergå till behandling af ännu oafgjorda
delar af utskottets i dess utlåtande n:o 2 gjorda hemställan;
och fann herr vice talmannen den förra propositionen hafva flertalets
mening för sig. Votering blef likväl begärd, i följd hvaraf nu
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren skall lägga särskilda utskottets
n:o 2 förevarande memorial n:o 4 till handlingarna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren beslutit att öfvergå till behandling
af ännu oafgjorda delar af utskottets i dess memorial n:o 2 gjorda
hemställan.

Omröstningen utföll med 150 ja mot 60 nej, och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

§ 11-

Härefter föredrogs bevillningsutskottets betänkande n:o 32, an- Angående
gående ifrågasatt ändring af bestämmelserna rörande rätt till restitu- ändring i fiction
af erlagd tullafgift vid utförsel till Norge af varor, som införts ^p^räulill
från utländsk ort. restitution

af erlagd

Med tillstyrkande af berörda, inom Andra Kammaren af herr tullafgift
J. H. G. Fredholm afgifna motion, n:o 238, hemstälde utskottet i *’ visst faltdetta
betänkande:

Andra Kammarens Prof. 1898. N:o 40.

2

N:o 40 18

Onsdagen den 11 Maj.

Angående att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

ändring i be- StföTTätt7m underlätta exporten på Norge, restitution af här i riket erlagd tull
restitution för varor, som dit utföras, skulle kunna medgifvas under enklare,
af erlagd men lika betryggande vilkor som de nu gällande, och i sådant fall

tullafgift (|erom inkomma med förslag till näst instundande Riksdag.
i visst fall.

(Forts.) Ordet begärdes af herr Jansson i Krakerud, hvilken inom

utskottet varit af skiljaktig mening och nu yttrade: Herr talman!

Jag behöfver icke fästa denna kammares uppmärksamhet derå, att
frågan om restitution är eu mycket vidtomfattande fråga och eu
fråga, som kan gifva anledning till att inleda folk i frestelse. Det
är med anledning deraf, som jag hyser den uppfattningen, att
Riksdagen icke bör gå i författning om att skrifva till Kongl. Maj:t
och begära utredning i fråga om restitution, så länge det icke föreligger
något skäl och icke vare sig motionären eller utskottet kunnat
finna något trängande behof i detta hänseende eller uppvisa, att
någon industri befinner sig i den ställningen, att den måste hafva
restitution. Och då utskottet icke kunnat angifva, på hvad sätt
denna utredning skall ske, har jag icke kunnat biträda utskottets
förslag. Utskottet medgifver sjelft denna brist och säger, att den
beror derpå, att motionen remitterats så sent till detsamma. Ehuru
utskottet sålunda icke kunnat anföra något enda skäl, säger utskottet
ändock, att en utredning bör ske, och förmenar, att den bör bäst
kunna verkställas af kommerskollegium och generaltullstyrelsen.
Nu har, såsom kammaren finner, generaltullstyrelsen yttrat sig om
denna restitution. Endast kommerskollegii yttrande återstår således.
Och då man icke kunnat få några starkare skäl och bevis för eu
hemställan i motionens syfte än de, som utskottet anfört, har jag,
såsom sagdt, icke kunnat vara med derom. Man kan icke veta,
hvartill eu sådan skrifvelse kan leda. Åtskilliga, för att icke säga
de allra flesta, industrier vilja naturligtvis komma i åtnjutande af
en sådan restitution, som här är föreslagen, och med bästa vilja i
verlden torde det blifva svårt, till och med för den mest ärbare och
ärlige industriidkare, att sjelf kunna bestämma, huru mycket, som
kan vara lämpligt att erhålla i restitution. Ty vi veta, att vid tullbehandling
förtullas icke endast varan, utan äfven emballaget, och
det inträffar ju äfven ganska ofta, att vid tillverkning af eu vara
rätt mycket affall uppkommer.

Jag kan vid sådant förhållande icke förstå, att det redan nu,
innan något trängande behof derför visat sig, kan vara rådligt att
slå in på den af motionären anvisade vägen, och jag anhåller för
den skull, herr talman, att få yrka afslag såväl å motionen som å
utskottets hemställan.

Vidare anförde:

Onsdagen den 11 Maj.

19 N:o 40,

Herr Anderson i Lydde: Herr vice talman, mina herrar! Angående

Då den föreliggande frågan äfven berör en industri, som för mig ändring i *«-såsom industrimän är af visst intresse, skall jag anhålla att fä ^f^räu m
uttala några tankar i densamma. Som saken nu föreligger, nemligen restitution
i ett skrifvelseförslag till regeringen om utredning, anser jag det af erlagd
icke vara skäl att ingå i detaljgranskning af den motivering, på . tullafgift
hvilken bevillningsutskottet grundat sitt betänkande. Jag önskar 1 ''

frågans lösning i den af bevillningsutskottet angifna rigtning, ty ^or s-''
jag anser det vara till nytta för vår industri, om en större marknad
skulle kunna lieredas för dess varor. Och jag tillåter mig i sådant
hänseende nämna, att t. ex. textilindustrien på Norge före mellanrikslagens
upphäfvande hade eu mycket stor och värdefull marknad.

Vi hade der förbindelser af högt värde, som beredde oss mycket
stort gagn. Nu är visserligen att märka, att det handelsområde,
som vi förlorat i Norge, ha vi återvunnit inom vårt eget land. Jag
tillåter mig nämna, att under nuvarande förhållanden går textilindustrien,
jag kan nästan säga, våldsamt framåt. Men den dagen
kommer nog, då handelsområdet i vårt eget land blifver för litet.

Då kan det vara lyckligt, om regeringen utredt denna sak och till
nästa Riksdag framkommer med ett förslag, som vore bygdt på
praktiska och solida grunder, så att äfven de betänkligheter mot
förslaget, som den föregående ärade talaren uttalat, blefve undanröjda
och en lag komme till stånd.

Med uttalande häraf anhåller jag, herr vice talman, att få yrka
bifall till bevillningsutskottets betänkande.

Herr Fredholm: Den ledamot af bevillningsutskottet, som

reserverat sig mot utskottets föreliggande betänkande och som här
nyss hade ordet, angaf såsom skäl för sin reservation, att han icke
hade kunnat i motionen eller i utskottets betänkande eller på annat
sätt finna något skäl, hvarför Riksdagen skulle skrifva till Kongl.

Maj:t i denna sak.

Jag ber emellertid att för egen del få meddela, att det icke är
något teoretiskt hugskott, som framkallat min motion, utan har den
föranledts af samtal med industriidkare, som uttalat önskvärdheten
af att någon ändring i förevarande afseende blefve vidtagen. Hvem
som helst torde i öfrigt kunna finna, att om jag hade kunnat egna
något längre tid åt utarbetandet af denna min motion, som blef
framkallad af Kongl. Maj:ts proposition om reglerande af sjöfarten
och gränstrafiken mellan Sverige och Norge, skulle det nog varit
möjligt att redan i motionen hafva fullständigare, än som skett,
påvisat önskvärdheten af att åstadkomma någon lindring i nu
gällande bestämmelser om restitution, derest en sådan lindring är
möjlig att åstadkomma.

Det bör härvid tagas i betraktande, att af hela vår utförsel,
som år 1896 belöpte sig till 340 millioner kronor, gingo samma år
till Norge ungefär 20 millioner enligt svensk statistik, men enligt

N'':o 40. 20

Onsdagen den 11 Maj.

Angående den norska statistiken ej mindre än 38 millioner. Det torde således
stämmehernä ^unna antagas, att ungefär 10 Jo af hela vår utförsel går till Norge.
för rätt till Och om man ser till, hvad det är för industrigrenar, som egentligen
restitution aro berörda af att mellanrikslagen blifvit upphäfd, skall man finna, att
af erlagd exporten till Norge af väfnader uppgått till mer än 6 millioner,

tullafgift gamt vidare utgjort af strumpstolsarbeten omkring en fjerdedel

* (Forts ? million, af kläder nära 350,000 kronor, af skodon öfver en half

( °r S'' million, af hattar en fjerdedels million o. s. v. Det är uppen bart,

att då uti alla dessa artiklar ingå utländska råämnen
eller halffabrikat, som äro belagda med tull, och då en svensk
fabrikant för dem först skall betala tull här i landet och sedermera
tull i Norge, så är det för honom omöjligt att efter mellanrikslagens
upphäfvande upprätthålla sina gamla handelsförbindelser med Norge
och fortfarande dit utföra de varor, som han dessförinnan dit
exporterat. Med hänsyn härtill är det ur industriens synpunkt
högst angeläget, att man söker åstadkomma någon lindring med
afseende å formerna för återvinnandet af restitution, och det är af
detta, som mig synes ganska talande skäl, som jag tillåtit mig väcka
min motion.

Reservanten anförde, att hela frågan om restitution är eu
mycket svår fråga. Det är äfven jag villig att erkänna; men derför
att den är svår, är dermed icke sagdt, att det icke skulle kunna
låta sig göra att förbättra, hvad nu derom finnes föreskrifvet. Man
bör komma i håg, att alla de bestämmelser, som gälla angående
restitution, ha tillkommit under eu tid, då vi hade en mellanrikslag,
som upprätthöll varuutbytet mellan Sverige och Norge, men att
förhållandena i detta hänseende numera ändrat sig, sedan denna
mellanrikslag blifvit upphäfd. Och då ligger ju det spörsmålet nära
till hands, om det icke skulle kunna låta sig göra att med afseende
på utförseln till Norge i någon mån lindra de bestämmelser, som
i fråga om restitutionen hittills varit gällande.

Först och främst synes det mig vara önskvärdt, att man vidtager
någon komplettering utaf de restitutionsafgifter, som äro
stadgade i tulltaxeunderrättelsernas 9 § 1 mom. Der upptagas nu
blott två restitutionsafgifter för garn: den ena för garn af bomull,
utgörande 15 öre per kilogram, och den andra för garn af ull, uppgående
till 20 öre per kilogram. Men om man betänker, att garn
af bomull och af ull äro vid införseln belagda med ganska skiftande
tullsatser, varierande för bomull mellan 15 och 35 öre och för ull
mellan 20 och 40 öre, hvartill kommer för garn af linne, som icke
finnes i tulltaxeunderrättelsernas 9 § 1 mom. upptaget, tullsatser
från 20 till 60 öre, så kan man väl förstå, att en större specifikation
af de restitutionsersättningar, som finge medgifves, komine att verka
till fromma för landets väfnadsindustri. Derigenom skulle ju möjlighet
beredas fabrikanter af väfnader att införa färgadt, två- eller flertrådigt
garn och deraf förfärdiga väfnader samt sedan utföra dessa
till Norge utan att de då vore belastade med någon tull. På så

Onsdagen den 11 Maj.

21 N:o 40.

sätt skulle det för den svenska fabrikanten låta sig göra att i Norge Angående
upptaga konkurrensen med den utländska marknaden. ändring i be \

ibäre ar med alseende a de förmer, som skola iakttagas tor sör rött tiu
erhållande af restitution, föreskrifvet, att varorna skola vid tull- restitution
kammaren plomberas och journaliseras, att sigillens antal skall å af erlagd
tullpasset antecknas, att, sedan exportgodset blifvit fördt ombord å tullafgift
fartyg, detta skall, derest ej särskilda försigtighetsmått äro iakttagna, * ''

åtföljas af särskildt förordnad tullbetjent, till dess fartyget kommer '' 0 s''''
i öppen sjö m. m. Vid framkomsten skall af vederbörande tullmyndighet
styrkas, att varornas beskaffenhet och myckenhet samt
plomberingen öfverensstämma med förpassningen, och det är först,
sedan denna myndighet härom utfärdat attest och denna kommit
i exportörens hand, som exportören eger att återbekomma tullen.

Jag vill icke alls påstå, att dessa bestämmelser icke äro nödvändiga
i fråga om restitution af tullen för sådana varor, som utföras
till utlandet i allmänhet; men det är lofligt att föreställa sig, att
någon lindring skulle kunna medgifvas beträffande varuutförseln
till Norge; man får nemligen icke förbise, att det svenska och det
norska tullverket stå i sådant förhållande till hvarandra, att de i
detta afseende kunna träffa ömsesidiga bestämmelser, hvilket deremot
icke torde låta sig göra i fråga om tullmyndigheterna i andra länder.

För möjligheten att kunna göra det med Norge talar kong! förordningen
af den 28 maj 1897, hvilken innehåller närmare bestämmelser
rörande den landväga samfärdseln mellan Sverige och Norge.

Reservanten yttrade tillika, att något sätt, hvarpå den begärda
utredningen skall ske, icke blifvit angifvet. Det förvånar mig i hög
grad, att han kunnat säga detta, ty det synes mig af utskottets
betänkande alldeles tydligt framgå, att man häf ingalunda afsett att
sätta i gång någon stor eller vidlyftig apparat eller att nedsätta en
komité, utan man har helt enkelt tänkt sig, att de myndigheter, de
statsmyndigheter, som närmast äro i tillfälle att bedöma den tekniska
sidan af restitutionsfrågan — generaltullstyrelsen och kommerskollegium
— skulle af Kong! Maj:t få en anmodan att något
närmare sysselsätta sig med denna sak och göra till föremål för sitt
sakkunniga bedömande, huruvida med afseende å de former, som
skola iakttagas för att komma i åtnjutande af restitution för varor,
utförda till Norge, några lindringar kunna genomföras eller icke.

Reservanten nämnde, att generaltullstyrelsen redan har yttrat
sig i frågan. Det finnes visserligen ett yttrande af nämnda styrelse
vidfogadt utskottets betänkande; men detta yttrande gäller icke denna
fråga i hela dess omfattning; det gäller endast en del af frågan.

Detta yttrande har, såsom herrarne kunnat finna af betänkandet,
föranledts deraf, att man velat söka att underlätta restitution för
sådana varor, som utföras från en annan svensk hamn än den, till
hvilken införseln har skett. Man hade nemligen förestält sig, att
utan olägenhet ändring skulle kunna göras i det uti tulltaxeunderrättelserna
meddelade stadgande, att restitution endast erhålles,

N:o 40. 22

Onsdagen den 11 Maj.

Angående då en vara utföres från samma stapelstad, der den blifvit införd

stämmelelrna I)et här således fråga om, huruvida icke restitution skulle kunna
för rätt till niedgifvas för det fall, att en vara exempelvis införts i en stad på
restitution ostkusten, men åter utskeppades från en stad på vestkusten. Det
‘fdVföft är ba denna fråga, som generaltullstyrelsen lemnat svar.
i Visit fall. Man kan’ förmenade reservanten, ej veta, hvarthän det skall
(Forts.) '' leda’ °“ man nu begär en utredning. Jo, visst kan man veta det.

Man bör kunna hafva den lugna vissheten, att de nämnda myndigheterna
ej skola komma att föreslå några sådana lindringar, som med
afseende på tryggheten i bestämmelserna om restitution kunna anses
medföra våda. Och vidare skulle ju Riksdagen endast begära, att
förslag till ändrade bestämmelser blefve framlagdt för näst instundande
Riksdag, ett förslag, som Riksdagen då blefve satt i tillfälle att pröfva.
Om man vill gorå någonting, så vida man nemligen kan göra någonting,
är det af vigt, att man gör det nu. Ty de förutvarande handelsförbindelserna
mellan Sverige och Norge komma naturligtvis att
upphöra, om och i den mån varuutbytet skall vara iklädt alltför
tunga former. Det är derför af vigt att få denna fråga så snart
som möjligt afgjord, innan ännu de förutvarande förbindelserna
upphört, tv har detta en gång skett, så lärer det sedermera blifva
svårt att återknyta dem.

Till sist vill jag säga, att man kan i en fråga sådan som denna
icke på förhand veta, hvilken nytta och gagn mindre tunga former
för restitutions åtnjutande kunna i en framtid för den svenska
industrien medföra. Man kan icke veta, hvilka fabrikat som i en
framtid kunna blifva föremål för förädling här i landet och hvilka
af dem skulle med fördel kunna exporteras till Norge, om icke
svårigheten att erhålla restitution derför lade hinder i vägen. Äfven ur
donna synpunkt är det sålunda önskvärdt, att fabrikanten beredes alla de
lättnader, som med afseende å restitution utan fara kunna beredas
honom.

På grund af hvad jag nu anfört, skall jag, herr talman, be att
få yrka bifall till utskottets hemställan; och tillåter jag mig samtidiga
för kammaren tillkännagifva, att utskottets hemställan redan blifvit
af Första Kammaren bifallen.

.Herr Jansson i Krakerud: Den föregående ärade talaren

jnedgat'', att motionen väckts så sent, att tiden icke medgifvit utskottet
ätt gå i författning om frågans utredning. Detta är enligt min
.tanke ett skäl, som talar för att kammaren för närvarande bör afslå
utskottets hemställan. Ty skall man skrifva till Kongl. Maj:t i en
så vigtig fråga som den förevarande, bör man väl först ha tid på
sig att något så när utreda den.

Talaren nämnde vidare, att vi exportera väfnader till Norge i
ganska stor skala. Ja, detta förhållande gör, att frågan enligt min
tanke är af stor vigt. Ty jag kan icke föreställa mig, att vare sig
generaltullstyrelsen eller kommerskollegium äro så praktiskt anlagda,

23 N:o 40.

Onsdagen den 11 Maj.

att de kunna bedöma, huruvida väfverierna i väfvarne slagit in
garn som är tullpligtigt eller tullfritt, när de sedermera begära
restitution. Jag tror derför, att man icke bör gå dessa industriidkare
i "förvåg och redan nu, utan några anspråk från deras sida, inleda
dem i frestelse.

Samme talare nämnde äfven, att man icke kan veta till nviiket
resultat en sådan skrifvelse kan leda. Nej, det kan man inte veta.
Men man kan frukta, att vissa industrier skola uppstå på grund
deraf, att utsigter finnas för att komma i åtnjutande af exportpremier.
Och detta tror jag är ett skäl för att icke understödja
förslaget. Dessutom tror jag också, att, då det för närvarande från
Norges sida icke lemnas några dylika restitutioner, det icke är skäl
för oss att börja härmed. Ty börja vi att lagstifta i detta syfte,
då komma naturligtvis norrmännen att göra detsamma, och då
kommer det att blifva ett restitutionskrig, som man har anledning
misstänka kan leda till åtskilliga, för att icke säga många exportpremier,
och något sådant kan jag icke vara med om.

Jag har velat hafva detta antecknadt i kammarens protokoll, för
den händelse tiden framdeles kommer att visa, att, genom ett bifall
till utskottets förslag, man tagit ett steg, som leder på sådana afvägai,
att det kan blifva svårt att komma tillbaka på den rätta vägen igen.

Angående
ändring i bestämmelserna

för rätt till
restitution
af erlagd
tulla fgift
i risst fall.

(Forts.)

Herr Fredholm: De bestämmelser, som afse beviljandet af

restitution, äro ganska många och stå med hvarandra i ett sådant
samband, ’ att det kräfves att något hafva sysselsatt sig dermed för
att kunna förstå desamma. Jag antager derför, att åtskilliga af
kammarens ledamöter icke gjort sig så fullkomligt förtrogna dermed
att de fullt inse, att någon fara ej är förknippad med aflåtandet af
en sådan skrifvelse, som den jag föreslagit, och allraminst att denna,
såsom den siste talaren förmenade, skulle leda till exportpremier.

I sitt första anförande nämnde talaren, att vid införsel från
utlandet af råämnen och halffabrikat får man betala tull äfven
för emballaget och att vid varornas tillverkning rätt ofta uppkommer
en mängd affall, samt att det i anledning häraf blefve svårt
att bestämma, huru stor restitution, som borde medgifvas. Jag ber
få erinra, att någon restitution icke medgifves för det emballage
i hvilket varan inkommit och icke heller för affall i annan mening
än att vid restitutionens bestämmande hänsyn tages till den vid
varans tillverkning oundvikliga råämnesförlusten, och att man derför
alltid kommer att få en restitution, som blifver mindre och icke
större än den erlagda tullen. Härigenom förfaller också talet om
exportpremier. Här är endast meningen att låta undersöka, om det
är möjligt, att nu gällande bestämmelser rörande restitution skulle
kunna i fråga om export till Norge förenklas. Och denna undersökning
vill man öfverlemna åt de statens myndigheter, som länge
sysselsatt sig med pröfning af hithörande angelägenheter. I den
föreslagna skrifvelsen heter det också: »om icke, för att underlätta

N:o 40. 24

Onsdagen den 11 Maj.

ämlrin™^}) exPor^e.n P& ^°rge restitution af här i riket erlagd tull för varor,
stämmelserna som ^ utföras, skulle kunna medgifvas under enklare, men lika
för rätt till betryggande vilkor,, som de nu gällande». Det är sålunda en allrestitution
deles gifven förutsättning, att de enklare former man önskar icke
på något sätt få minska den nu i detta afseende förefintliga tryggi
visst fall. heten. Riksdagen har ju för öfrigt i sin hand, att, när förslaget in(Forts.
) kommit, pröfva, huruvida de uppstäda fordringarna i afseende på
trygghet äro tillfredsställande eller ej.

Herr Petri: Då jag anser alla förslag, som afse att främja

handelsutbytet mellan Sverige och Norge mycket beaktansvärda, i
synnerhet när de äro så beskaffade, att ingen anledning finnes att
antaga, att de skola komma att nedsätta Sveriges rätt, kan jag icke
finna annat, än att det af herr Fredholm väckta förslaget bör uppmärksammas.
Det afser ju endast att begära en utredning hos
Kongl. Maj:t, huruvida, för förslagets förverkligande, icke några
oöfvervinneliga svårigheter finnas. Det är ju möjligt, att denna utredning
kan komma att gifva vid handen, att verkligen sådana svårigheter
komma att uppstå, som göra att hela förslaget strandar
derpå. Men denna utredning är dock enligt min tanke af så stor
vigt, att jag anser, att man icke bör underlåta att söka få den till
stånd.

Af denna anledning anhåller jag att få tillstyrka bifall till
utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, samt propositioner
af herr vice talmannen gifvits å hvartdera af de gjorda
yrkandena, biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 12.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelse, n:o 105, till Konungen, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning angående vissa bestämmelser
rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge.

§ 13-

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande n:o 104, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående upplåtande åt aktiebolaget Gellivare Malmfält
af kronan tillhörig mark i Norrbottens län in. m.;

sammansatta stats- och lagutskottets memorial:

n:o 10, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande

Onsdagen den 11 Maj.

25 N:o 40.

dels framställningar med afseende å delning af Hernösands stift, dels
ock förslag om ändring i förordningen angående allmänt kyrkomöte;

n:o 11, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
sammansatta stats- och lagutskottets i memorial n:o 8 framstälda
förslag till voteringsproposition; och

memorial n:o 12, angående anvisande af ersättning till sammansatta
stats- och lagutskottets kansli;

lagutskottets memorial:

n:o 86, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
lagutskottets utlåtande n:o 75, i anledning af Kong! Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen
angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den
31 oktober 1873; och

n:o 87, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
lagutskottets utlåtande n:o 70, i anledning af väckt motion angående
ändrade straffbestämmelser i värnpligtslagen;

särskilda utskottets n:o 1 memorial n:o 5, angående aflöning
åt dess tjensteman och vaktbetjening; samt

särskilda utskottets n:o 2 memorial n:o 6, angående aflöning
åt dess tjensteman och vaktbetjening.

§ 14-

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 1,2 8 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Jf:o 40. 26

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Onsdagen den 11 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes
dervid kammarens förhandlingar af herr vice talmannen.

§ I Anmäldes

och godkändes följande inkomna förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen, nemligen

från statsutskottet:

n:o 77, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet;

n:o 84, i anledning af Riksdagens år 1897 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1896;

n:o 89, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående statsverkets
öfvertagande af rusthållares skyldighet att bekosta rustningshästs
skoning under tjenstgöring;

n:o 90, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående
beredande af medel till fullbordande af de beslutade nya kasernetablissementen; n:o

91, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående beredande
af ytterligare medel till förekommande och hämmande af tuberkelsjukdomar
hos nötkreaturen;

n:o 92, i anledning af Kongl. Majds proposition angående
uppförande af nytt posthus i Malmö in. m.;

n:o 93, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående öfverflyttning
af ett anslagsbelopp från en institution till en annan vid
universitetet i Lund; samt

n:o 94, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående förhöjning
i de vaktmästarne hos åtskilliga statsmyndigheter tillerkända
löneförmåner;

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

27 N:o 40.

och från lagutskottet:

n:o 99, i anledning af Kong! Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 13 kap. 4 § giftermålsbalken;

n:o 100, i anledning af Kong! Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af vissa delar af värnpligtslagen;

n:o 101, i anledning af väckt motion angående åtgärder mot
missbruk af vissa äldre aktiebolags rätt att inlösa egna aktier; samt

n:o 102, med begäran om utarbetande af förslag till ny legostadga.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets memorial n:o 105,
angående statsregleringen för år 1899.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 7,12 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

X:o 40. 28

Torsdagen den 12 Maj.

Torsdagen den 12 maj.

Kl. 2 e. m.

§ I Föredrogs

och bordlädes för andra gången:

statsutskottets utlåtande och memorial n:is 104 och 105;

sammansatta stats- och lagutskottets memorial n:is 10, 11
och 12;

lagutskottets memorial n:is 86 och 87;

särskilda utskottets n:o 1 memorial n:o 5; och

särskilda utskottets n:o 2 memorial n:o 6.

§ 2.

Herr vice talmannen Swartling begärde ordet och yttrade: Jag
tillåter mig hemställa, att kammaren ville besluta, att statsutskottets
memorial, n:o 105, måtte å föredragningslistan till morgondagens
plenum uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden.

Denna hemställan bifölls.

§ 3.

Härefter lemnades ordet till chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet Gill]am, som anförde: I anledning af hvad under

diskussionen i denna kammare angående Hernösands stifts delning
den 7 innevarande månad af en representant å Stockholmsbänken
anfördes beträffande en Riksdagens skrifvelse af den 8 maj 1867,
anhåller jag att få göra kammaren följande meddelande:

Riksdagens skrifvelse den 8 maj 1867 — i hvilken Riksdagen,
bland annat, med anledning af hos Riksdagen gjorda framställningar
om biskopsembetenas indragning, anhöll, »det Kongl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, hvilken organisation numera må vara

Torsdagen den 12 Maj.

29 >’:o 40.

för svenska kyrkans styrelse mest ändamålsenlig samt till framdeles
sammanträdande kyrkomöte i sådant hänseende afgifva nådigt förslag»
— föredrogs inför Kongl. Maj:t af dåvarande statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet den 24 maj 1867, och beslöt
Kongl. Maj:t, »att ärendet skulle öfverlemnas till justitiedepartementets
handläggning».

Derefter blef, i sammanhang med upprättadt förslag till förändrad
organisation af domkapitlen, den 11 juni 1868 Riksdagens
omförmälda skrifvelse inför Kongl. Maj:t af dåvarande justitiestatsministem
å nyo anmäld, hvarjemte beslöts, att högsta domstolens
yttrande öfver nämnda förslag skulle infordras.

Sedan härpå högsta domstolens afgifna utlåtande inkommit, anmälde
justitiestatsministern den 2 september 1868 ärendet ånyo inför
Kongl. Maj:t, dervid Kongl. Maj:t, med godkännande af förslag till
förordning angående ändring i vissa delar af föreskrifterna om
sammansättning af domkapitel, förklarade sig vilja genom nådig
proposition framställa detsamma till Riksdagens antagande, såvida
kyrkomötets samtycke till förslaget erhölles; i anseende hvartill
Kongl. Maj:t beslöt att i skrifvelse föreslå kyrkomötet att till nämnda
förslag lemna sitt samtycke.

Genom detta Kongl. Maj:ts beslut har sålunda Riksdagens
skrifvelse af den 6 maj 1867, i hvad derom nu är fråga, vunnit
slutlig handläggning.

Herr A. Hedin yttrade: Herr talman! Af hvad nu blifvit
af herr statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet
anfört, framgår för det första, att Riksdagen aldrig har erhållit upplysning
om hvad Kongl. Maj:t företagit med denna skrifvelse. Det
har icke meddelats något derom, vare sig från ecklesiastik- eller
justitiedepartementet, till Riksdagens justitieombudsman, som ju
enligt § 14 af sin instruktion har skyldighet att derom i sin embetsberättelse
lemna Riksdagen upplysning, en skyldighet, som han
emellertid naturligtvis är fullständigt urståndsatt att uppfylla med
mindre Kongl. Maj:t håller hand öfver, att från departementen
ingå underrättelser om, hvad man icke kan inhemta annat än ur
statsrådsprotokollen, till hvilka justitieombudsmannen naturligen har
lika htet tillgång som vi andra.

Vidare framgår det alldeles påtagligt af herr statsrådets nu
gjorda meddelande, att en utredning af frågan, huruvida en sådan
förändring af stiftstyrelserna, att biskopsinstitutionen skulle försvinna
— hvilket just är hela karakteren af den af mig omförmälda skrifvelsen
— borde vidtagas, icke blifvit verkstäld, samt att ej någon
framställning i denna rigtning blifvit gjord vare sig till kyrkomötet
eller Riksdagen.

Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne slutad.

> :o 40.

30

Torsdagen den 1''2 Maj.

§ 4.

Föredrogos, hvart för sig, och biföllos
statsutskottets memorial:

n:o 101, med förslag till åtskilliga stadgauden, som böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontoret; och

n:o 102, angående beviljande af gratifikationer till vaktmästarne
hos kamrarne och de ständiga utskotten samt till lagutskottets sekreterare,
äfvensom angående förhöjning i anslaget till gratifikationer
åt tjensteman och vaktbetjente i Riksdagens tryckeriexpedition. |

§ 5.

Angående Till kammarens afgörande förelåg vidare statsutskottets utlå ‘stämmelser

tan de n:0 103, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
rörande för- förändrade bestämmelser rörande förvaltningen af statens till bergsvaltningen
a/liandteringens understöd anslagna skogar m. m.
statens till Under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
rinaens un- ftuausärenden för den 4 februari innevararande år hade Kongl. Maj :t,
derstöd upp- som funnit de förändrade bestämmelser i afseende å vården och
tätna skogar förvaltningen af statens till bergshandteringens understöd anslagna
m. m. skogar, som, enligt hvad sagda protokollsutdrag innehölle, blifvit
vid ärendets föredragning föreslagna, kunna till sitt hufvudsakliga
innehåll godkännas, men ansett dessa bestämmelser, i hvad de afsåge
sj elfva grunderna för ifrågavarande skogars förvaltning, icke
kimna slutligen fastställas, innan Riksdagens bifall dertill inhemtats,
i en samma dag aflåten proposition (n:o 63) äskat Riksdagens bifall
till meddelande af stadganden derom,

att statens till bergshandteringens understöd anslagna skogar
skulle, under domänstyrelsens öfverinseende, stå under skogsstatens
omedelbara vård och förvaltning;

att, derest, sedan de af bergmästaren godkända virkesbehofven
blifvit fylda, någon ordinarie skogstillgång återstode, som, efter
nyttjanderättsbafvames hörande, pröfvades icke vara erforderlig för
fyllande af nästföljande års behof, domänstyrelsen skulle ega att
förordna om öfverskottets försäljande, bkasom det skulle åligga
domänstyrelsens att draga försorg om tillgodogörandet af vindfällen
och ståndtorr skog samt annan extra afverkning, der den icke,
efter domänstyrelsen bestämmande, utbyttes mot ordinarie afverkning,
som då skulle besparas;

att det måtte ankomma på Kongl. Maj:t att på derom gjord
framställning förordna, huruvida och till hvilket belopp vid försäljning
af virkesöfverskottet eller extra afverkning influtna, behållna
medel måtte användas för betäckande af kostnader vid skogens för -

Torsdagen den 12 Maj.

31 N:o 40.

vältning och vård samt i sådant syfte mot redovisningsskyldighet Angående
ställas till nyttjanderättshafvares förfogande; *tämmelser

att hvad af dylika försälj ningsmedel icke på nu nämnda sätt rörande föranvändes
skulle tillgodoföras statsverkets skogsmedel; valtningen af

att, der den rörelse, till hvars understöd skog af ifrågavarande statens till
slag biff vit anvisad, bedrefves i sådan omfattning, att den enligt ^m^ms^unhnshållningsplanen
beräknade ordinarie afkastningen af skogen kunde der stöd uppvisas
i sin helhet vara under längre tid för ändamålet med upplå- tätna slwgar
telsen fullt erforderlig, det måtte ankomma på Ivongl. Maj:t att, på m. m.
derom gjord ansökning, medgifva nyttj anderättshaf vare att fritt (Forts.)
disponera samma virkesafkastning för viss, för hvarje fall bestämd
tid, under vilkor dock, att andra utsyningsberättigade vederbörligen
tillgodosåges samt att, derest sagda rörelse antingen upphörde eller
minskades i sådan grad, att virkesafkastningen i sin helhet ej längre
för densamma behöfdes, den fria dispositionen upphörde; samt

att, derest virke, som blifvit för godkändt behof i vederbörlig
ordning utsynadt, befunnes kunna till större fördel för nyttjanderättshafvare
eller annan utsyningsberättigad afyttras för att ersättas
genom virket motsvarande vederlag, det måtte ankomma på
domänstyrelsen att för hvarje fall medgifva det utsynade virkets
afyttrande eller utbytande och dervid meddela för vederbörlig
kontroll erforderliga föreskrifter.

Derjemte hade Ivongl. Maj:t, under åberopande af ofvanberörda
protokollsutdrag, föreslagit Riksdagen att medgifva, att Edsböle
vestra grof allmänning i Hallsbergs socken af Örebro län måtte å
offentlig auktion till den högstbjudande försäljas under de i kongl.
brefvet den 29 maj 1874 omförmälda vilkor med tillträdesrätt för
köpare den 14 mars 1899, samt att köpeskillingen för allmänningen
måtte, på samma sätt som köpeskillingarna för försålda mindre
kronolägenheter, användas till inköp af skogbärande eller till skogsbörd
tj eldig mark.

Utskottet hemstälde, att hvad Kongl. Maj:t i omförmälda hänseende
föreslagit måtte vinna Riksdagens bifall.

I fråga härom anförde nu:

Herr Persson i Tällberg: Jag bär mina betänkligheter mot

att Riksdagen oanmärkt skulle godkänna det nu föreliggande förslaget.

I dess § 12 stadgas nemligen, huru det skall förfaras med dessa
rekognitionsskogar, när bruksrörelsen upphör, och dervid föreskrifves,
att den fria dispositionsrätten öfver dessa skogar skall upphöra,
derest rörelsen afstannar eller minskas i sådan grad, att virkesafkastningen
i sin helhet ej längre för densamma behöfves. Men
enligt mitt förmenande borde det vara så att, då skogarne uteslutande
äro upplåtna för bruksrörelsens behof, de rättvisligen vid
denna rörelses upphörande återginge till kronan. Man kan visserligen
säga, att med denna inskränkning i brukens rätt till skogarne dessa
bruk icke hafva någon synnerlig nytta af dem. Men om man

N:o 40. 32

Torsdagen den 12 Maj.

Angående sammanställer § 12 med § 13, skall man finna, att bruken i alla
™st rörande för- varande betesmark. Och af den verkstälda utredningen kan jag icke
raltningen för min del finna, att det är utrönt, att alla dessa bruk gjort, hvad
af statens till de skulle, för att bibehålla besittningsrätten till skogen. Enligt mitt
bergshandte- förmenande vore det väl rigtigare, att sådana marker fullständigt
derstöd upp- återginge till staten. I alla händelser anser jag för min del, att
tätna skogar denna fråga borde få hvila, tills det blifvit fullständigt utredt, huru
m. m. dermed må sig förhålla, så att vi nu ej genom antagande af dessa
(Forts.) stadganden ytterligare fastslå denna brukens rätt.

Det kan ju hända, att jag tager miste i detta afseende, och att
man ej genom ett dylikt beslut skulle fastslå mer än hvad som
ligger i brukens möjliga privilegier; men då jag ej af den föreliggande
utredningen funnit bekräftelse på, att dessa bruk verkligen
hafva sådana privilegier, skall jag taga mig friheten att yrka afslag
på utskottets hemställan. Det har ju, såsom synes af den kongl.
propositionen, förekommit att åtskilliga bruk nödgats afstå en viss
del af sina andelar i sådana skogar, och jag förmodar då, att en
fullständig utredning skall visa, att äfven andra bruk torde få underkasta
sig detsamma.

Herr talman! Jag ber på dessa grunder att få yrka afslag på
utskottets hemställan.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Den föregående

talaren antog, att det vore möjligt, att han tog miste i sin uppfattning
af den föreliggande frågan, och jag tror äfven, att detta
var förhållandet. Här är ju ej fråga om att stärka privilegierna
för dessa bruk, som fått sådana skogar anslagna till sitt underhåll,
utan här är det blott fråga om förvaltningen af ifrågavarande skogar;
och denna förvaltning är här föreslagen att ordnas betydligt bättre
än hittills varit fallet. Derför anser jag ej, att vi nu böra afslå
detta förslag. Jag antager att om den föregående talaren noggrant
genomläser det författningsförslag, som här är i fråga, han skall finna,
att detsamma ej i någon mån medför någon förändring till förmån
för bruken, utan snarare tvärtom. Dessa skogar skulle ju nu helt
och hållet ställas under skogsstatens vård, och det kan väl ej vara
något att säga om.

Då det således här blott är fråga om, att dessa skogar skulle
komma under samma förvaltning som statens öfriga skogar, anser
jag alla skäl tala för bifall till det föreliggande förslaget, hvarom
jag också nu anhåller.

Herr A. Hedin: Jag skall be att med instämmande i hvad

herr Persson i Tällberg yttrat, äfven få yrka afslag på denna Kongl.
Maj:ts framställning. Jag har dertill dels det skäl, som blifvit af
honom anfördt, dels ock det, att det ej synes mig vara någon rimlig
anledning, hvarför man, sedan de eventualiteter inträffat, som om -

Torsdagen den 12 Maj.

33 N:o 40.

förmälas i § 12 på sid. 18 i utskottets betänkande, likväl skulle Angående
bibehålla åt de forna dispositionsrättsinnehafvarne en rättighet sådan ändrade be i

o 9 Ti I

som den i § 13 omförmälda utan något deras vederlag till staten, rörande förDertill
finnes ej ens skuggan af någon anledning. vattningen af

Vidare har jag den anledningen, att den förmån, som enligt statens till
den tredje punkten kan af Kongl. Maj:t medgifvas, och som återfinnes
på sid. 2, nemligen, »att det måtte ankomma på Kongl. ferstöduppMaj:t
att på derom gjord framställning förordna, huruvida och till tätna skogar
hvithet belopp vid försäljning af virkesöfverskottet eller extra af- m- mverkning
influtna, behållna medel måtte användas för betäckande (Forts.)
af kostnader råd skogens förvaltning och vård samt i sådant syfte mot
redovisningsskyldighet ställas till nyttjanderättshafvares förfogande»,
icke synes mig hafva något skäl för sig. Sist och slutligen har jag
det allmänna, formella motivet, att det af Riksdagen begäres bifall
till bestämmelser, innefattade uti sex punkter, genom bifall till
Indika det tydligen är meningen, att Riksdagen skall ha afsagt sig
all bestämmanderätt om allt hvad som innehålles i alla de många
sexton artiklar, som utgöra författningsförslaget, och i hvilka sexton
artiklar bland annat förekommer just den af mig påpekade § 13,
som ej har någon motsvarighet i det beslut, som Riksdagen här
anmodas att fatta.

Således yrkar jag afslag å utskottets hemställan, då jag för öfrigt
ej tror, att saken skall förlora på att]''få ligga till sig, tills.den
nästa gång förekommer.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet grefve W a chtm
cist er: Då jag under större delen af herr Daniel Perssons i

Tallberg yttrande ej var närvarande i kammaren, ser jag mig icke
i tillfälle yttra mig angående hvad af honom berörts.

Hvad beträffar herr Hedins anförande, så anmärkte han, att
det icke skulle vara lämpligt, att det på Kongl. Maj:t ankomme
»att på derom gjord framställning förordna, huruvida och till hvilket
belopp vid försäljning af virkesöfverskott eller extra afverkning
influtna, behållna medel finge användas för betäckande af kostnader
vid skogens förvaltning och vård» etc. Jag ber då att få anmärka,
att detta innefattar en inskränkning i den rättighet, som för närvarande
tillkommer nyttjanderättsinnehafvarne till skogen. För
närvarande disponera de virkesöfverskottet till skogsvården och större
arbeten för skogens förbättrande, såsom det, efter hvad jag vill
minnas, heter i nuvarande författning. Enligt Kongl. Maj :ts förslag
skulle åter det virkesöfverskott, som icke behöfves för bergverkets
behof, säljas för statens räkning, men Kongl. Maj:t skulle kunna
bestämma, att en del af virkesöfverskottet finge användas för betäckande
af kostnaderna för skogens förvaltning och vård samt för
sådant ändamål mot redovisningsskyldighet ställas till nyttjanderättsinnehafvares
förfogande. Detta är ju eu bestämd inskränkning i
Andra Kammarens Prof. 1898. N:o 40. 3

N:o 40.

34

Torsdagen den 12 Maj.

nyttjanderättsinnch af varnes nuvarande rättigheter; och det kan väl

Angående

Tlämmclser anses ligga något oegentligt deri, att Kong!. Maj:t, i fall det berörande
för- linnés, att bergverksegaren eller nyttjanderättsinnehafvaren behöfver
vattningen af en del af det virkesöfverskott, som skulle säljas, eger rätt att, på
särskild framställning, förordna, att han må använda det.

Hvad angår att Riksdagen, derest den bifölle Kongl. Maj:ts
förevarande förslag, skulle afstå från sin medbeslutanderätt i fråga
om en del paragrafer i denna författning, ber jag att få erinra, att

statens till
bergskandteringens
understöd
upplåtna
skogar
m. m.
(Forts.)

enligt 17 § regeringsformen det är om grunderna för förvaltningen
af kronans fasta egendom, deribland skogarne, som Riksdagen skall
besluta. Det är emellertid alldeles klart, att i fråga om denna förvaltning
sedan fordras en mängd rent administrativa bestämmelser,
som icke kunna vara af den allmänna betydelse, att man behöfver
besvära Riksdagen med att derom besluta, bestämmelser, som behöfva
ändras litet emellan och som ej ega någon större, principiel betydelse.
På liknande sätt har ju tillgått vid utfärdandet af nu gällande förordning
angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket
— Riksdagen har beslutat grunderna, och Kongl. Maj:t har sedan
utfärdat förordningen, i den delen oförändrad, men med tillägg af
en mängd administrativa bestämmelser.

Jag kan således ej finna hvad här blifvit anfördt innefatta skäl
för afslag å den kong!, propositionen.

Herr A. Hedin: Ja, det må vara, att det kan förhålla sig så,

som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet yttrade, att
nemligen den i 3:dje punkten af detta förslag Kongl. Maj:t medgifna
rättighet skulle innebära en inskränkning i dispositionshafvarnes
nuvarande rättighet — men då en inskränkning i en rättighet, som
staten kan återtaga eller inskränka, huru mycket den vill. Det är
således icke en inskränkning, till hvilken man har att begära deras
lof, utan det är en inskränkning, som kan göras sådan den här
föreslagits eller till och med större, i en rättighet, som det ligger
helt och hållet i statens hand att upphäfva.

Hvad vidare angår herr statsrådets hänvisning till 77 § regeringsformen
såsom en trygghet för att Riksdagen icke genom bifall till
detta förslag afhände sig någon rättighet, som sedan skulle komma
att utöfvas uteslutande af Kongl. Maj:t, så — Gud nådo oss för 77
§, om det skulle bero blott på Kongl. Maj:ts villighet att tillgodose
Riksdagens rättigheter i det afseendet.

Det får jag för öfrigt säga, att om Riksdagen bifaller detta
förslag, som vi nu skola votera öfver, skall man utan tvifvel sedan
med den största energi göra gällande, att Riksdagen dermed indirekte
godkänt hvart enda ord, som står i detta författningsförslag. Och
försök sedan taga igen ett enda ord af hvad som står i 13 § —
jag vill se, huru det skulle gå till!

Torsdagen den 12 Maj.

35 N:o 40.

Herr Johansson i Noraskog: Jag skall för min del instämma Angående

i det framställa af slagsyrkandet, hufvudsakligast af det skäl att, ändrade beskära
här från något håll påpekats, detta författningsförslag i stället rörom!?förlov
att utvidga nyttjanderättsinnehafvarnes rättigheter snarare in-valtningen af
skränker desamma ganska betydligt. statens till

Kommer ett utslag till stånd, skulle de nuvarande nyttjande- bergshandterättsinnehafvarne
fortfarande befinna sig i samma läge, som förut ^erstöd umallt
sedan år 1873 varit förhållandet; och de kunna knappast begära tätna skogar
något bättre. m. m.

Jag vill tillägga, att jag icke tror, att statens rätt till större (Forts.)
delen af dessa skogar numera så »står att taga på hyllan», att
staten kan när som helst afhända vederbörande skogarne. Man
har genom de många rättegångar, som under årens lopp förts
angående jordegarerätten och andra rättigheter med afseende å en
del af dessa skogar, fått dels högsta domstolens och dels Kongl.

Maj ds utslag derpå, att i de fall, då inmutning egt rum å dessa
allmänningar, jordegarerätten tillkommer icke inmutar en utan nyttj
anderättsinnehafvaren.

Vidare har det förekommit ett fall, då Kongl. Majd förklarat,
att mark, som af sådan allmänning erfordrades till jernvägsanläggning,
måste af jern vägsbolaget på vanligt sätt exproprieras af-innehafvaren.

Man har således exempel på att den nyttjanderätt, som för
närvarande existerar, är så pass qvalificerad, att det kanske icke
har sig så lätt som man föreställer sig att beröfva vederbörande
innehafvare densamma.

Om vederbörande innehafvare hade rätt förstått sitt eget bästa
samtidigt med att 1811 års kungörelse angående skatteköp af
rekognitionsskogar utfärdades, hade en stor mängd af dessa allmänningar
långt för detta skatteköpts. Flera af dem skatteköptes
visserligen i samma vefva, men att det icke blef ett vida större
antal, berodde dels på bristande insigt om kungörelsens innebörd,
dels derpå att det fans andra personer, som icke voro nyttjanderättsinnehafvare,
Indika gjorde anspråk på att få skatteköpa, men
icke fingo det, hvarefter Kongl. Maj:t ytterligare bestämde, att
innehafvarne skulle få sitta i oqvald besittning.

Jag för min del har således icke något att invända mot det
afslagsyrkande, som här framstälts. Ifrågavarande författningsförslags
enda förtjenst ligger deruti, att det på ett bättre sätt än
nu är fallet reglerar förhållandet mellan bergsöfverstyrelsen å ena
och domänstyrelsen å andra sidan. Med tillämpningen af nu gällande
bestämmelser har det stundom uppstått konflikter mellan bergmästarne
och jägmästarne rörande afverkningarnas storlek. I fråga om bergmästarne
skulle enligt det föreliggande förslaget deras befogenhet
väsentligt inskränkas, och hvad jägmästarne eller skogsstatens tjenstemän
beträffar, skulle de visserligen få större befogenhet, men den dem
åliggande kontrollen skulle bli lättare att utöfva, hvadan deras ställning
icke blir sämre, utan tvärtom bättre än hvad den hittills har varit.

N:o 40. 36

Torsdagen den 12 Maj.

Angående Som sagdt, om kammaren behagar afslå den ifrågavarande

ändrade be- propositionen, kommer icke något annat att inträffa, än att förrörande
för- hållandena komma att bli fullkomligt desamma hädanefter som
vattningen er/hittills.
statens till

bergshandte- Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet grefve Wacht\lerstöd
upp- meister: Herr talman! Mina herrar! Jag ber att få hemställa

tätna skogar till kammaren, om det verkligen kan vara skäl att nu afslå den
m, m. ifrågasätta författningen. Jag ber att få erinra om orsakerna till
(Forts.) detta förslags framläggande.

Det var, såsom herrarne minnas, genom eu interpellation af
herr Hedin vid 1895 års riksdag, som uppmärksamheten fästes vid
att åtskilliga missförhållanden förelågo i fråga om förvaltningen af
statens till bergshandteringens understöd anslagna skogar, missförhållanden,
som ansågos hafva sitt upphof i den i ämnet gällande
lagstiftningen. Särskildt anmärktes det, att det ej var tillräckligt
sörj dt för kontrollen öfver det sätt, hvarpå nyttjanderättshafvarne
skötte dessa skogar. Det anmärktes i detta afseende, att kontrollen
var delad på flera händer, i det att den dels ålåg bergmästaren och
dels jägmästaren, och att den var delad på sådant sätt, att det icke
var klart, hvilken af dessa tjensteman det tillkom att ingripa. Nu
skulle genom antagandet^af författningen i fråga den saken blifva
klar: det blefve jägmästaren, som hade att ingripa.

Vidare vinnes den fördel, att, medan det hittills stått nyttjanderättshafvarne
fritt att sjelfva förvalta skogarne, förvaltningen hädanefter
skulle öfverlemnas till skogsstatens tjensteman eller jägmästarne,
i följd hvaraf det blefve vida lättare att konstatera, om åverkan
blifvit begången, och att beifra sådana brott.

Slutligen vinnes äfven den fördel, att, medan hittills, då skogen
lemnat större afkastning än som behöfts för bergsverkens behof,
denna afkastning icke kommit det allmänna till nytta, utan bruken
fått disponera öfver densamma för skogens vård — någon kontroll,
att så skett, har dock icke egt rum — man numera skulle blifva
i tillfälle att, i fall det konstaterades, att afkastningen blefve större
än bruken behöfde, kunna försälja densamma för kronans räkning.

Jag kan icke se, hvad man skulle vinna genom att afslå
det föreliggande förslaget. Kronans ställning till bruken blefve
enligt förslaget densamma som förut. År det så, att kronan kan
återtaga upplåtelser af skog, så är kronan hädanefter lika oförhindrad
som nu att så göra. Men jag är icke så säker på, om
kronan har denna rätt i alla föreliggande fall. I fråga om grufskogar
har kronan nog sådan rätt, ty i afseende å dem är det
uttryckligen sagdt, att dessa kunna, i fall den grufva, till hvilken
de ursprungligen upplåtits, upphör att drif vas, öfverlemnas till
någon annan. Men härmed må vara huru som helst, kronans rätt
blifver, som sagdt, densamma som förut.

Hvad sjelfva den formella lagstiftningsfrågan beträffar, är denna

Torsdagen den 12 Maj.

37 N:o 40.

alldeles analog med den, som förekom vid 1873 års riksdag, då Angående
Riksdagen faststälde grunderna för förvaltningen af de till bergverkens
understöd anslagna skogar, och Kongl. Maj:t utfärdade för- Yrande förordning
i ämnet med tillägg af vissa administrativa föreskrifter, vattningen af
På samma sätt skulle äfven nu komma att ske. Ställningen är i statens till
alla afseenden oförändrad, endast med den skilnad, att de möjligPeter
till missbruk, som förut funnos, blifvit, såsom jag vågar tro, ^rstöd i!ppi
de vigtigaste hänseenden förebyggda. tätna skogar

För min del förefaller det, som om endast fördelar skulle vara m- matt
vinna genom att nu bifalla förslaget. (Forts.)

Herr Persson i Tällberg: För min del har jag ingenting

emot, utan är tacksam för att regeringen vidtager åtgärder, så att
saken blir ordnad mellan bruksegarne, å ena sidan, samt staten å
andra sidan. Men jag tror, att åtminstone denna kammare skall
vara intresserad af att få veta, med hvilken rätt dessa bruk ega
befogenhet att disponera öfver ifrågavarande skogar. Jag yrkar
således icke af slag på samma grund som herr Johansson i Noraskog
eller för att gynna bruksegarne. Jag tror nemligen icke, att ett afslag
å frågan skall gynna bruksegarne, utan att förhållandet blir motsatsen,
hvilket jag hoppas, att eu blifvande utredning också skall komma
att utvisa. I alla händelser bör Riksdagen, innan denna proposition
bifalles, bli öfvertygad om att staten icke bär någon eganderätt till
dessa skogar, som i detta lagförslag af ses.

Jag vidhåller alltså mitt afslagsyrkande.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet grefve Wachtmeister:
Med anledning af den siste talarens yttrande ber jag

att få fästa uppmärksamheten på, att uti det till Riksdagen utdelade
utlåtandet af kommerskollegium och domänstyrelsen finnes en fullständig
redogörelse för det sätt, på hvilket hvarje bruk eller bergverk
fått upplåtelse af de åt dem anslagna skogar. Denna utredning
är verkstäld med mycket stor omsorg och noggrannhet, så att jag
tror, att det blir svårt att göra den fullständigare.

Jag har för öfrigt icke klart för mig hvad kammaren med
ett afslag å Kongl. Maj:ts framställning skulle åsyfta. Kongl.

Maj:t har med sin framställning afsett att bringa ordning i de
bestämmelser, som gälla för förvaltningen af dessa skogar. Men
att göra eu fullständig utredning utaf den rätt, hvarje bergverk
har till den åt detsamma upplåtna skog, är eu mycket omständlig
och vidlyftig sak, och den saken är icke utesluten derigenom, att
eu författning utfärdas, som bringar ordning i de bestående förhållandena.

Herr A. Hedin: Herr talman! Om Kongl. Maj:ts syfte bär

varit att bringa reda uti de administrativa bestämmelserna, så är
det uppenbarligen ett syfte, som kan vinnas, utan att Riksdagen

K:o 40. 38

Angående
ändrade bestämmelser

rörande förvaltningen
at
statens till
bergshandteringcns
understöd
upplåtna
skogar
m. m.

(Forts.)

Torsdagen den 12 Maj.

ger sin saktion åt de bestämmelser, som innefattas i denna proposition.
Det tillkommer nemligen Kongl. Maj:t att utfärda sådana
förordningar, att bergmästarne och jagtmästarne icke komma i lufven
/•på hvarandra.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på af slag derå; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med öfvervägavde ja besvarad.
Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad
och anslagen eu så lydande voteringsproposition.

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i förevarande
utlåtande n:o 103, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen visade 139 ja mot 63 nej, och hade alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallits.

§ 6.

Efter föredragning af sammansatta bevillnings- och lagutskottets
memorial n:o 2, angående ersättning åt sammansatta bevillningsoch
lagutskottets sekreterare, biföll kammaren hvad utskottet i
nämnda memorial hemstält.

§ 7.

Slutligen föredrogos och biföllos

bankoutskottets memorial:

n:o 13, angående riksbankens reglemente för tiden intill början
af år 1899; och

n:o 14, med förslag till instruktion för nästkommande Riksdags
bankoutskott.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande'' inkomna förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen, nemligen:

39 >r:o 40.

Torsdagen den 12 Maj.

från bevillningsutskottet:

n:o 121, angående ifrågasatt ändring af bestämmelserna rörande
rätt till restitution af erlagd tullafgift vid utförsel till Norge af
varor, som införts från utländsk ort;

från sammansatta stats- och lagutskottet:

n:o 97, i anledning af väckta motioner dels om upphörande
af giltigheten utaf förbehåll, som vid skatteköp af s. k. rekognitionshemman
gjorts derom, att hemmanen alltid skola vara oskiljaktiga
från de bruk, hvarunder de lyda, dels ock om ändrad
lydelse af 30 § i lagen om hemmansklyftning, egostyckning och
jordafsöndring den 27 juni 1896; samt

n:o 98, i anledning af Ivongl. Maj:ts propositioner dels med
förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan
den 16 maj 1884, dels ock om tillgodogörande af den kronan
tillkommande jordegareandel i grufva, äfvensom i ämnet väckta
motioner;

från särskilda utskottet n:o 1:

n:o 104, i anledning af Kong! Maj:ts proposition, n:o 28, med
förslag till lag angående ändring i vissa delar af giftermålsbalken,
till lag angående ändrad lydelse af 19 kap. 4 § ärfdabalken, till lag
angående ändrad lydelse af 1 kap. 8 § handelsbalken, till lag angående
ändrad lydelse af 70 § utsökningslagen, till lag angående ändrad lydelse
af 5 § konkurslagen, till lag om boskilnad, till lag angående ändring i
förordningen huru gäld vid dödsfall hetalas skall och om urarfvagörelse,
så ock angående undanskiftande af egendom i död makes
bo den 18 september 1862, till lag om bodelning vid äktenskapsskilnad,
så ock om frånskild hustrus ansvarighet för gäld i boet,
samt till lag om ändrad lydelse af 39 och 40 §§ i förordningen
angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875; samt

från särskilda utskottet n:o 2:

n:o 127, i anledning af Kongl Maj:ts proposition med förslag
till lag angående försäkring eller beredande af pension eller lifränta.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 3,i e. in.

In fidem

E. Nathorst Böös.