Motioner i Andra Kammaren, N:o 94.

N:o 94.

Af herr J. A. Fjällbäck, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om framläggande af förslag till hvitbetssockertillverkning
saf giftens afskaffande och sockertullens sänkande.

Med hänvisning till motiveringen i den motion, som väcktes af
herr J. G. H. Fredholm vid förlidet års riksdag angående sockerbeskattningen,
tillåter jag mig att förnya det af honom då framstälda yrkandet.

Jag gör detta så mycket hellre, som erfarenheten sedan dess
ytterligare bestyrkt de beräkningar om sockertillverkningen, som då
framstäldes af herr Fredholm.

I detta afseende ber jag få hänvisa till den uppsats i ämnet,
som står införd uti tidningen Landskronaposten för den 18 januari detta
år, hvilken uppsats i likhet med herr Fredholms motion jag tillåter mig
att såsom bilaga bifoga.

Af allt, som hittills förekommit i denna fråga, synes det mig
framgå såsom en nödvändighet att befria den inhemska sockertillverkningen
från den nu så betydliga beskattningen för att öka förbrukningen
och således minska faran för öfverproduktion, hvarför jag tillåter
mig att hemställa,

att Riksdagen i skrifvelse till Konungen behagade
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t till nästkommande
riksdag framlägga förslag till hvitbetssockertillverkningsafgiftens
afskaffande och i samband dermed till
sockertullarnes sänkande till sådana belopp, att de
bereda hvitbetssockertillverkningen ett tillräckligt, men
väl afpassadt tullskydd.

Stockholm den 29 januari 1897.

J. A. Fjällbäck.

Bill. till Riktat. Prat. 1897. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 23 Haft. (N:o 94.) 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 9d.

Bil. n:o 1.

Sockerindustriens närvarande läge och framtidsutsigter.

I anslutning till hvad vi utfäste i vår anmälan, hafva vi sökt
skaffa oss faktiska uppgifter öfver sockerindustriens nuvarande läge och
de utsigter detta ställer för dess framtid.

Enligt de meddelanden, som fabrikerna sjelfva lemnat, hafva under
våren 1896 blifvit med hvitbetor besådda

a) för fabriker som betala full skatt (kr. 12,33 pr ton):

Säbybolm och Teckomatorp

Ariöf........................................................

Staffanstorp och Klågerup......................................................

Trelleborg .................................................................

• örtofta och Eslöf.........................................................................

Jordberga......................................................................

Kjeflinge .............................................................................

Hököpinge .....................................................................................

Helsingborg och Engelholm....................................................

Svedala.................................................................

Lyckåker .......................................................................................

Summa 41,270 tnld

b) för fabriker, som betala skatt efter en utbytesberäkning
af 8 V2 kilo (kr. 9,98 pr ton):

Köpinge................................................................................

Karpalund ................................................................................

Carlshamn ..............

4,550	tnld
3,560	??
3,560	??
3,900	9?
3,500	11
3,490	11
2,630	11
3,030	11
6,000	11
2,750	11
4,300	11

7,000

2,700

1,650

Summa 11,350 tnld

c) för fabriker, som betala skatt efter en utbytesberäkning
af 7 V* kilo (kr. 8,81 öre pr ton):

Roma ................................................................................................. 4,100 „

Tillsammans 56,720 tnld

Motioner i Andra Kammaren, N:o 94.

Skörden af bvitbetor bar .äfvenledes af fabrikerna sjelfva blifvit
uppskattad till 879,500 ton eller 15,500 kilogram hvitbetor pr tunnland
och sockerproduktionen till 102,870 ton.

För att utröna den verkliga sockerkonsumtionen inom landet
hafva sockerfabrikerna under de tvenne senaste arbetsåren verkstält
utredning, hvars resultat vi härmed lemna:

Lagret af socker hos raffinaderier, råsockerfabriker och

på nederlag utgjorde den 1 oktober 1894.................... 10,057,908 kilo

Tillverkningen utgjorde från 1 oktober 1894

till 1 oktober 1895 ................................. 72,608,122 kilo

Importen utgjorde under samma tid ...... 2,896,763 „ 75,504,885 kilo

85,562,793 kilo

Lagret af socker hos raffinaderier, råsockerfabriker och

på nederlag utgjorde den 1 oktober 1895..................... 13,264,803 kilo

Konsumtionen från 1 oktober 1894 till 1 oktober 1895

utgjorde...''.................................................................................. 72,297,990 kilo

Lagret 1 oktober 1895 utgjorde................................................... 13,264,803 kilo

Tillverkningen utgjorde från 1 oktober

1895 till 1 oktober 1896 ..................... 62,939,848 kilo

Importen utgjorde under samma tid ...... 4,843,670 „ 67,783,518 kilo

81,048,321 kilo

Lagret af socker hos raffinaderier, råsockerfabriker och

på nederlag utgjorde 1 oktober 1896.............................. 8,884,303 kilo

Konsumtionen från 1 oktober 1895 till 1 oktober 1896 ...... 72,164,018 kilo

Häraf framgår att konsumtionen under de båda senaste åren
hållit sig i omkring 72,000 tons. Om man nu antager, att densamma
under nu löpande arbetsåret skulle böja sig till 75,000 tons, kan man
på följande sätt beräkna sannolika lagerbehållningen den 1 okto -

ber 1897:

Lager den 1 oktober 1896 ...................................................... 8,884,303 kilo

Tillverkning från 1 oktober 1896 till 1 oktober 1897J02,870,000 „

111,754,303 kilo

Konsumtion 1 oktober 1896 till 1 oktober 1897 ............75,000,000

Lagerbehållning 1 oktober 1897 sannolikt ....................... 36,754,303 kilo

eller cirka 36,700 tons, hvilket motsvarar konsumtionen under ett hälft
år. Om nu odling, tillverkning och konsumtion 1897—98 blir lika som
under nu löpande arbetsåret, skulle lagren den 1 oktober 1898 blifva

Motioner i Andra Kammaren, N:o 94.

omkring 64,000 tons eller mera än kela produktionen 1895—96. Då
det icke finnes någon möjlighet att inom landet magasinera ett så stort
qvantum socker, då utsigten att sälja detsamma just vid början af
1898 års tillverkningsperiod är lika med noll och då på grund af lagstiftningen
någon möjlighet till export icke finnes, är det naturligtvis
alldeles nödvändigt, att hvitbetsodlingen 1897 så inskränkes, att lagr-et
den 1 oktober 1898 hålles inom måttliga gränser. Det kunde nog
vara önskvärdt, att detsamma nedbringades så mycket som möjligt
t. ex till hvad det var den 1 oktober 1896, men då lagret den 1
oktober 1895 var större, vilja vi på beräkningen af den tillåtliga produktionen
1897—98 välja detta som utgångspunkt.

Vi antaga således att lagret den 1 oktober 1898 skall

utgöra......................................................................................... 13,000,000 kilo

Konsumtionen 1 oktober 1897 till 1 oktober 1898 antaga
vi till 5,000 ton högre än för nu löpande
år eller ..................................................................................... 80,000,000 „

93,000,000 „

Då lagret den 1 oktober 1897 enligt ofvanstående beräkning
skulle blifva............ ...................................... 36,700,000 kilo

Bör tillverkningen 1897—98 icke öfverstiga....................... 56,300,000 kilo

Tillverkningen bör sålunda nedbringas från 102,870 tons, som den är
under löpande året, till.............................................................. 56,300 tons

eller med 46,570 tons

eller omkring 45 %.

Hvitbetsodlingen 1897 måste således minskas från 56,720 tunnland,
sotn den var 1896, till 31,200 tunnland.

Om vi nu se till, hvilka sätt som kunna användas för att åstadkomma
en dylik inskränkning, finna vi, att endast tvenne finnas, nemligen
antingen frivillig öfverenskommelse eller nedsättning af hvitbetspriset.

Då en del af fabrikerna betala mindre skatt än andra och sålunda
producera sitt socker betydligt billigare, hafva dessa icke samma
intresse uti att träffa en öfverenskommelse som de mindre gynnade,
och följden torde utan tvifvel vara, att ingen öfverenskommelse kan
komma till stånd.

Det torde derföre vara en nödvändighet att gripa till det andra
medlet eller nedsättning af hvitbetspriset, och ligger det i sakens natur,
att denna nedsättning måste vara af sådan beskaffenhet, att den

Motioner i Andra Kammaren, N:o 94.

verkligen åstadkommer den dermed afsedda verkningen, ty i annat fall
blifver hvitbetsodlingen och hvitbetssockertillverkningen inom landet af
sig sjelf omöjliggjord.

Det är icke någon särdeles ljus framtid den svenska sockerindustrien
sålunda går till mötes, och föga öfverensstämmer den med
de förhoppningar, man för några år sedan om densamma hyste.

Att närmare ingå på utredning af orsakerna till nu omnämnda
förhållanden är icke meningen härmed.

Bil. n:o 2.

Motion af herr J. H. G. Fredholm vid 1896 års riksdag angående
beskattning en af hvitbetssockertillverkningen.

(Afskrift.)

»Ehuru Riksdagen så nyligen som år 1893 beslutit ändrade bestämmelser
angående beskattningen å den inhemska sockertillverkningen,
föranleddes likväl Riksdagen, på grund af denna tillverknings hastiga
utveckling, att redan det derpå följande året ingå till Kongl. Maj:t med
en skrifvelse i ämnet. Med anledning af denna har nu Kongl. Maj:t
i propositionen n:o 38 till innevarande Riksdag framlagt förslag till ytterligare
ändring i de grunder, hvarefter beskattningen skall utgå.

Med afseende på denna hvitbetssockerindustriens hastiga uppblomstring
och deraf följande täta ändringar i beskattningen, hvilka ej
kunna annat än framkalla oro och öka risken vid denna närings bedrifvande,
torde det måhända icke böra anses förmätet, om man drager
klokheten af hela denna beskattning i tvifvelsmål, eller öfverflödigt
att underkasta beskattningens verkningar en närmare granskning.

Belysande för den omgestaltning af det allmänna betraktelsesättet,
som i mångt och mycket under de sista femtio åren egt rum,
är den olika uppfattning om sockrets betydelse för lifvet och hushållningen,
som är rådande nu mot fordom.

Förr i tiden ansåg man sockret för att vara, om icke just skadligt,
så dock öfverflödigt. Ur helsosynpunkt ansågo några, att det

0 Motioner i Andra Kammaren, N:o 94.

hetsade, andra, att det angrep bröstet, många höllo före, att det förorsakade
osund fetma, under det andra förmenade, att det framkallade
en farlig magerhet; de flesta voro ense om att det skadade tänderna
och magen. I stallet för att såsom förut hafva varit ett njutningsmedel
tor tå, har sockret nu blifvit ett näringsmedel för alla. Med det hos
menniskan befintliga starka begäret efter socker skulle detta säkerligen

1 ^ mycket högre grad än hvad som redan nu är fallet, hafva blifvit
såsom näringsmedel användt, om det icke genom höga skatter så ofantligt
fördyrades.

Den framskjutna ^ plats i hushållningen, som med rätta bör tillkomma
sockret både såsom närings- och konserveringsmedel, har det
hittills hindrats att intaga genom dess af beskattningen framkallade
höga pris. Omsättningens storlek grundar sig på allmänhetens köplormäga,
och denna, som för de flesta är mycket begränsad, åter på
varans pris i marknaden. Sockrets billiggörande ökar derför konsumtionen
i eu ovanligt hög grad, hvilket blifvit af erfarenheten på det
tydligaste adagalagdt. r

Från år 1840 till år 1850 föll sockerpriset på verldsmarknaden
med omkring 50 procent, steg derefter återigen med ett uppnådt maximum
i slutet på 1850-talet till år 1875 och har sedermera varit i ett ständigt
aflande. 1895 betingade sockret icke mer än fjerdedelen så högt pris
sorn 1840 och icke ens hälften så högt som år 1875. Att inom vårt
tand priset å socker icke följt dessa prisvexlingar på verldsmarknaden
beror naturligtvis på de störande rubbningar i prisen, som sockertullen
medfört.

Tullen utgjorde per kilogram:

-"r Råsocker

1846-52 ............................. 21 öre

1853—57 .............................. 16 »

1858—67)
1873—78J
1868—72
1879--

18 »
23,5 »

Raffinad

1846—52

1850—57

1858-65

1866-67|

1873—78)

1868—72

1879--j

.... förbud
.. 35 öre
... 30 »

.... 28 »
33 »

I hvad män sockerförbrukningen inom landet ökats och på hvad
satt prisen å den inhemska marknaden vexlat framgår af följande
jemförelse. J

Motioner i Andra Kammaren, N:o 94.

Priset per kilogram

Förbrukning Råsocker Raffinad

År		per	individ	utan tull	med tull	utan tull	med tull
1851 ....		............ 3	kilogram	36	öre	57	öre			—
1855		........... 4	»	67	b	83	b			—
1868 ..		............ 5	x>	58	b	82	»	73	öre	106	öre
1871 .		........... 6	»	61	B	85	b	80	B	113	B
1875 .. .		............ 8	»	51	b	69	b	57	B	85	B
1882 ...		............ 9	b	46	b	70	b	60	B	93	B
1883		............ 10	b	46		70	b	57	B	90	B
1888		............ 11	»	33	»	57	»	40	B	73	B
189.1 ...		.......... 12	5)	28	3)	52	b	35	B	68	B
1892 ...		........... 13	»	28	b	52	b	37	B	70	B
1893 ....		............ 14	b	29	b	53	B	37	B	70	B
1894 ..	.....^.....	............ 14,6	b	25	»	49	B	32	B	65	B
1895 ...		........... 17		20	b	42	B	25	B	54	B

Hvilket inflytande priset å socker utöfvar på förbrukningen visar
sig ännu tydligare genom att för året 1890 med hvarandra jemföra
sockerkonsumtioneni och råsockertullen i några länder. I England, der
sockret är tullfritt, var förbrukningen 34,g kilogram per individ och
hade ökats med en tredjedel sedan sockertullen på 1870-talet afskaffades.
I. Danmark, med en tull af 6 öre per kilogram, var förbrukningen 18
kilogram; i Tyskland med en tull af 26 öre, 10,g; i Frankrike med en
tull af 43 öre 14 och i Ryssland med eu tull af 34 öre 4 kilogram per
individ.

Det stora prisfall, som egt rum i artikeln socker, är hufvudsakligen
att tillskrifva den i de flesta af Europas länder införda tillverkningen
af hvitbetssocker. Efter att försök med sådan tillverkning blifvit
i slutet af förra århundradet gjorda i Tyskland, infördes hvitbetssockerindustrien
i Frankrike i början på detta århundrade och derefter i
Ryssland, som redan 1820 hade 38 fabriker i gång, hvilket antal nu är
tiodubbladt. Det var dock först på 1830-talet, som denna industri började
blifva mera fast grundad. Under nämnda årtionde infördes hvitbetssockertillverkningen
i Tyskland, Österrike, Danmark och Sverige.

Den första hvitbetssockerfabriken i Sverige anlades 1837 i Malmö
och den andra i Lund följande året. Begge upphörde dock helt snart.
Bättre gick det för den i Landskrona 1838 anlagda fabriken, som egde
bestånd till år 1845. Under detta hvitbetssockerindustriens första skede
torde tillverkningen i årligt medeltal ej hafva uppgått till 5,000 kilogram.

Motioner i Andra Kammmaren, Av o 94.

Utbytet af socker var endast något öfver 3 proc. Den förnämsta orsaken
till Landskronafabrikens undergång torde, utom olämpliga tillverkningsmetoder,
hafva varit det stora prisfall å socker, som under
1840-talet egde rum.

År 1854 återupptogs tillverkningen vid Landskronafabriken, och
från denna tid kan man i den inhemska sockerproduktionen urskilja
fyra utvecklingsperioder. Under den första 1854—69 var Landskronafabriken
ensam i gång och ökade sin tillverkning från 1,287 till 9,790
deciton med ett sockerutbyte af 6,3 proc. Under den andra perioden
1870—83 anlades fabriker i Stockholm, Halmstad, Vadstena, Ljung,
öja och Arlöf. Alla, utom den sistnämnda, stupade inom kort, och 1875
nedbrann Landskronafabriken. Tillverkningen under denna period var
i årligt medeltal omkring 12,400 deciton och utbytesprocenten 7,3. Tredje
perioden började 1884 med 2 fabriker och slutade 1890 med 6. Under
denna period ökades utbytesprocenten från 8 till 9,5 och tillverkningen
mer än fyrdubblades samt slutade våren 1890 med under den sista
kampanjen erhållna 14,265 ton socker. Den fjerde och sista perioden
började tillverkningsåret 1890—91 med 6 fabriker, hvilka tillsammans
tillverkade 20,630 ton och slutade 1895—96 med 18 fabriker. Tillverkningen
under detta år var något mindre än under året 1894—95,
då den var som högst och hvarunder erhölls 72,890 ton socker efter
ett utbyte af 11,6 procent.

Med denna hvitbetssockerindustriens storartade utveckling på
sista tiden har det blifvit möjligt att med inhemsk produktion fylla
landets behof af socker, och dermed har denna industri inträdt i ett
helt annat stadium än förutvarande.

Sockerinförseln har nu så godt som upphört. Denna införsel
utgjorde åren 1885—89 i årligt medeltal för raffinad 11,600 ton och
för råsocker 27,800. Importen af raffineradt socker, hvaraf icke längre
sedan än år 1890 infördes 11,505 ton, har år 1895 nedgått till 837 ton
och af råsocker, hvaraf 1890 infördes 29,968 ton, till 3,309 ton. Införseln
af sirap, som år 1885 var 7,570 ton, har deremot sedan dess
nära nog fördubblats och utgjorde år 1895 13,370 ton.

Sockerindustrien omfattar för närvarande 16 hvitbetssockerfabriker
och 3 saftstationer samt 7 fristående raffinaderier. Tillverkningsåret
1894—95 afverkades vid 14 råsockerfabriker och 3 saftstationer, hvilka
under kampanjen tillsammans sysselsatte omkring 4,000 arbetare,
628,480 ton betor. Deraf erhölls ungefär hälften i betinassa till fodermedel
och 72,890 ton råsocker, eller 70,450 ton reduceradt till Leta
produkt, samt omkring 17,500 ton melass. Antager man värdet på bet -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 94.

{)

massan till 30 öre per deciton, på sockret reduceradt- till l:sta produkt
till 42 öre per kg., samt på melassen till 2 >/2 öre per kg., så skulle
hela tillverkningen hafva motsvarat ett värde af omkring 31 mill. kr.,
hvartill bör läggas det ökade värde sockret erhöll genom raffineringen,
och hvilket torde kunna uppskattas till något öfver 3 mill. kr.

Med afseende på den statsekonomiska betydelsen intager sockerindustrien
med ett tillverkningsvärde af 34 mill. kr. det tredje rummet
bland landets näringar efter den mekaniska jernindustrien med 50 mill.
och väfverierna med 38 mill. kr. i tillverkningsvärde. Men sockerindustriens
ekonomiska betydelse stannar icke dervid. För odlingen af
de 1894—95 afverkade betorna togos i anspråk omkring 21,000 hektar
af första klassens jord, och genom odlingen tillfördes de dermed sysselsatta
landtbrukarne en inkomst af omkring 12,5 mill. kr., och staten
erhöll derjemte för nämnda tillverkningsår eu skatt af 5,862,000 kr.

Man kan dock knappast säga, att hvitbetssockerindustrien ännu
blifvit här i landet fullt nationel. Den snabba utvecklingen har icke
medgifva detta. Alla för tillverkningen nödiga apparater hafva tagits
från Tyskland och äfvenledes det för sockerhalten i betan så vigtiga
betfröet. Måhända får man tillskrifva sistnämnda omständighet, att
sockerutbytet här är 1 proc. lägre än i Tyskland, hvilket ogynsamma
förhållande dock motväges deraf, att vigten på en betskörd per hektar
här är större än i förenämnda land; man uppgifver ända till 10 proc.
I så fall skulle den större skörden motväga den mindre sockerhalten,
och sålunda synes ej naturförhållandena lägga hinder i vägen för att
tillverkningen af hvitbetssocker skall kunna blifva såsom inhemsk näringfast
rotad.

Huru dermed än må förhålla sig, är dock hvitbetssockerindustrien
på grund af den höga sockertullen (100 proc. af varans värde) i högre
grad än andra näringar beroende af det stöd, som lagstiftningen kan
åt densamma skänka. Hade icke staten genom ett högt tullskydd gjort
allt för att uppmuntra denna näring, så hade den alldeles säkert icke
kunnat så snabbt utveckla sig som den gjort. Med detta höga skydd
har också den osäkerhet i beskattningshänseende, hvarunder betsockerindustrien
de senare åren lefvat, icke kunnat lägga hinder i vägen för
utvecklingen.

Från början var det inom landet tillverkade sockret ej belagdt
med särskild tillverkningsskatt, men detta blef slutligen på grund af
den höga sockertullen eu nödvändighet, här liksom i utlandet. Hvitbetssockeraccisen
infördes såsom råvarubeskattning i Frankrike 1839
och i början på 1840-talet i Tyskland och Österrike. Här infördes
Bill. till Ri/cstl. Prut. 1897. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 23 Haft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 94.

samma beskattningssätt genom förordningen af den 30 maj 1873, enligt
hvilken det till 6 V4 proc. beräknade sockerutbytet af de afverkade betorna
belädes med en tillverkningsafgift uppgående till */5 af gällande
tullsats. Afsigten var, att denna skatt skulle för hvart tredje år höjas
med Vj af tullsatsen, men denna höjning stannade vid % ända till 1891,
då skatten bestämdes till ''/, af tullen. Utbytesprocenten bibehölls likväl
oförändrad, oaktadt sockerutbytet ständigt ökades, ända till 1S93, då
det bestämdes, att den utbytesprocent, efter hvilken skatten skulle beräknas,
så småningom skulle höjas till 9 proc., hvilket för de flesta
fabriker blef gällande från hösten 1895. Följden af att sockerutbytet
i verkligheten utgjort mer än det beräknade har varit den, att då
skyddet vid en tullsats å råsocker af 23,5 öre per kg. rätteligen skulle
hafva varit 11,75 öre, har det faktiskt utgjort 15,5 öre åren 1893—94,
14,9 öre 1894—95 och 13,9 1895—96.

I utlandet, der man likasom här började med att beskatta råvaran,
blef man af omständigheterna nödsakad att öfverföra beskattningen
på den färdiga produkten i samma stund sockerindustrien utvecklade
sig derhän,, att produktionen af socker motsvarade landets
behof deraf, och fråga sålunda uppstod om att börja på allvar exportera.
Detta skedde i Tyskland och Österrike 1888, och från 1887 har Frankrike
en blandad material- och produktbeskattning. Då emellertid skatten
skulle vid utförsel restitueras, visade det sig snart, att denna restitution
medförde en pretniering af det exporterade sockret, och då alla med
hvarandra konkurrerande länder voro angelägna om att befrämja exporten,
lade detta hinder i vägen för exportpremiernas borttagande,
oaktadt försök dertill gjordes på Londonkonferensen 1887. Sockerpremien
utgår nu per deciton med 1,75 kr. i Österrike, 4 kr. i Belgien
och Holland och med 4,52 i Frankrike; i Tyskland är ifrågasatt 3,55-Under sådana förhållande lärer export af socker från något annat land
ej kunna ega ruin, utan att äfven der exportpremie medgifves.

Det märkliga kretslopp, som sockerindustrien genomlupit på beskattningens
område, kan sammanfattas sålunda: Sockertullen var ursprungligen
en ren finanstull och en bland de mest gifvande i vårt
liksom i andra länder. Då på grund af den inhemska hvitbetssockerfabrikationen
tillförseln af utländsk vara aftog och inkomsten af sockertullen
minskades, lades för att kompensera denna minskning en skatt
på den inhemska sockertillverkningen till en början i form af materialskatt,
hvilken dock på långt när ej uppvägde tullskyddet. Nästa steg
var, att den inhemska sockertillverkningen utvecklade sin produktion
utöfver landets behof, och det blef då nödigt att exportera öfverskottet.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 9d.

Det var då ej mer än billigt, att staten restituerade skatten på det
socker, som utfördes, men detta nödvändiggjorde införande af produktbeskattning
med åtföljande för staten högst dyrbar kontroll. På det
emellertid den inhemska fabrikationen icke skulle lida någon förlust
på utförseln af produktionsöfverskottet, lemnades vid restitutionen en
så riklig godtgörelse, att den verkade som en utförselspremie. Genom
det höga tullskyddet och utförselspremien i förening sattes sockerfabrikanterna
då i tillfälle att hålla höga pris på det socker, de afyttrade
till sina landsmän, och att i utlandet sälja sockret till underpris.
Konkurrensen mellan sockerexportörerna från olika land förmådde
dem att på den utländska marknaden underbjuda hvarandra så mycket
de kunde, och i denna sträfvan understöddes de hvar och en af sitt
lands regering genom ökade utförselspremier, och dermed började sockerkriget.
Utgående från önskan att genom skydd befrämja den inhemska
tillverkningen, har man slutligen i fråga om näringsskyddet förts in på
öfverdrifternas väg. Man kan svårligen gå längre i det bakvända än
att på lagstiftningens väg tvinga sockerfabrikantens landsmän att skatta
till honom, ej blott för den del af hans tillverkning, som de sjelfva
förbruka, utan ock för att sätta honom i tillfälle att tillhandahålla utländingen
den andra delen af hans ''tillverkning till ett pris, som understiger
produktionskostnaden.

Vi stå nu vid början att detta kretslopp i beskattning. Det vill

då synas, att vi böra låta oss angeläget vara att med aktgifvande på

den erfarenhet, som i andra länder blifvit vunnen, i tid söka undvika
att fortsätta på den beskattningens väg, på hvilken andra länder med
ingen fördel för dem sjelfva, men väl med stora uppoffringar, slagit in.

Hvad som i det hänseendet bör göras, bör dock göras snart, ty ut vecklingen

i hvitbetssockerindustrien går hos oss på grund af det höga
näringsskydd, denna industri är i besittning af, framåt med jättesteg.
Den areal, som för nästa kampanj, 189G—97, är kontraherad att användas
till betodling, lär uppgå till ej mindre än 28,300 hektar, och
efter 300 deciton betor per hektar och ett sockerutbyte af 10 % kommer
sålunda sockerproduktionen att för nästa år uppgå till 85,000 ton, eller

10,000 ton mer, än hvad som högst här i landet blifvit konsumeradt.

Närmast till hands ligger att genom ökad beskattning hålla tillverkningen
nere under det inhemska sockerbehofvets gräns. Alla försök
i den vägen hafva dock hos oss hittills visat sig vara förgäfves. En

annan utväg skulle vara att absolut icke medgifva någon restitution

för utfördt socker, men detta skulle vara detsamma som exportförbud,
och med ett så betydligt produktionsöfverskott, som man har att motse,

1 “ Motioner i Andra Kammaren, N:o 94.

skulle detta utan tvifvel för sockerindustrien medföra en kris af betänklig
verkan.

Att sockerindustrien, i olikhet med andra näringar, skall med
fog kunna gorå anspråk på, att staten ständigt skall mellankomma för
att på lagstiftningens väg reglera produktionen, kan naturligtvis icke
bero på annat, än att 60ckertillverkningen utgör föremål för särskild
beskattning. Att den blifvit detta, har sin historiska förutsättning i
sockertullen. Då vi ännu icke hade någon eller mycket ringa inhemsk
tillverkning af socker, utgjorde denna tull en af statens förnämsta
inkomstkällor. Under åren 1886—90 medförde denna tull i årligt
medeltal för statsverket en inkomst af nära 11,5 millioner kronor, eller
mer än grundskatterna; år 1895 inbragte den icke ens 2,5 millioner
kronor. Att det för statsverket skall vara nödigt att i mån af behof
ersätta denna brist på 9 millioner med någon annan inkomst är tydligt,
men det kan ifrågasättas, om det derför skall vara nödvändigt att beskatta
just den inhemska sockertillverkningen.

Må man dervid besinna, att det för den stora allmänheten alltid
torde komma att förefalla oförklarligt och i högsta måtto obilligt att
med särskild skatt belägga en inhemsk näring, hvarigenom det svenska
arbetet kommer att försvåras i stället för att underlättas; och vid
skatters åläggande är det allt annat än klokt att förbise den uppfattning,
allmänheten gör sig om deras rättvisa och billighet. Vidare
må man ihågkomma, att enligt det tullpolitiska system, som förut varit
här i landet rådande, utgick man från den åsigten, att de artiklar, som
nödvändigheten bjuder att tullbeskatta, må, så vidt ske kan, väljas bland
dem, som under det de i vidsträckt omfattning ingå i konsumtionen
utan att dock för denna vara oundgänliga — icke äro föremål för inhemsk
tillverkning. Enligt denna åsigt skulle således sockret icke nu
vidare tullbeskattas. Men icke blott enligt denna frihandelsvänliga åsigt,
utan äfven enligt nu rådande tullpolitiska åsigter bör så icke heller ske
mer än till en viss grad, ty ur skyddssystemets synpunkt har tullen eu
annan uppgift än den, som från frihandelsståndpunkt plägar tilläggas
densamma, eller att allenast utgöra ett medel att skaffa statsverket
inkomster. Den bör nemligen enligt sistnämnda åsigt i främsta rummet
afse att bereda erforderligt skydd för landets näringar, och för den
skull bör nedsättning ske i de tullar, hvilka förut af rent finansiella
skäl varit åsätta vissa varor, som med ganska betydliga belopp ingå i
den allmänna årliga konsumtionen inom landet. Då vi nu faktiskt hafva
ett skyddssystem hos oss infördt, så är det af synnerlig vigt, att landet
kommer i åtnjutande af de fördelar, ett sådant system medför och ej

Motioner i Andra Kammaren, N:o 94.

blott af dess olägenheter. Huru man sålunda än må betrakta saken,
så kan en nedsättning af sockertullen ej vara annat än politisktekonomiskt
rigtig.

Till hvilken grad sockertullen bör nedsättas blir då endast beroende
på det skydd, som kan anses behöfligt för den inhemska sockertillverkningen.
Med det tullskydd af 13,9 öre per kilogram, som sockerindustrien
nu faktiskt åtnjuter, har det för denna industri varit möjligt
att på den inhemska marknaden sälja sitt socker till ett pris, som med
3,4 öre per kilogram understiger det pris, som det utländska sockret
måste betinga. Ett tullskydd af 10,5 öre eller säkrare 11 öre per
kilogram synes sålunda böra vara tillräckligt.

Det är emellertid klart, att om man sätter tullen å råsocker till
detta belopp, så kan naturligtvis sockerindustrien icke vidare betala
någon särskild tillverkningsskatt, och en nedsättning af sockertullen till
det belopp, som är behöfligt för att åt den inhemska sockerindustrien
bereda ett tillräckligt tullskydd, kommer sålunda att oundgängligen
nödvändiggöra hvitbetssockeraccisens afskaffande. Huru berättigadt. ett
sådant tillvägagående än må vara ur teoretisk synpunkt, torde det dock,
innan man bestämmer sig för något sådant, vara högst behöfligt att söka
göra klart för sig, hvilka verkningar ett afskaffande af hvitbetessockeraccisen
skulle medföra.

Hvad då först sjelfva hvitbetssockerindustrien beträffar, så är det
tydligt, att denna, frigjord från hvarje störande ingrepp i produktionens
vilkor från statens sida, skulle komma i samma läge som landets alla
öfriga näringar, med undantag för bränvinsbränningen, och beredas tillfälle
att utveckla sig i öfverensstämmelse med här rådande förhållanden.
Utan tvifvel skola fabrikanterna under sådana omständigheter icke
underlåta att vidtaga alla de åtgärder med afseende på ett befrämjande
af betodlingen och förbättring i tillverkningsmetoderna, som de kunna,
för att minska den stora risk, som nu är med tillverkningen förenad.
Antagligen skulle dervid ansträngningarne i första hand komma afl.
rigtas på att skaffa oss ett för vårt klimat passande betfrö, och då det
lyckats Tyskland att genom eu rationelt bedrifven fröodling högst
väsentligt öka såväl sockerhalten som renhetsgraden hos betan, så
torde af sådana ansträngningar ett likartadt resultat vara att förvänta
äfven hos oss. För öfrigt skulle nog konkurrensen på detta område
som på andra framkalla för våra förhållanden passande förbättringar
och derigenom göra denna industri till en i sann mening nationel.

För allmänheten skullo eu nedsättning i tullen å råsocker till
11 öre per kilogram medföra en besparad utgift af 12,r> öro för hvarje

Motioner i Andra Kammaren, N:o 94.

kilogram förbrukadt socker, som vid en total förbrukning af 75,000 ton
för landet skulle medföra en besparing i dettas utgift för socker å 9 V3
millioner kronor. Men detta skulle icke blifva den enda följden af
sockerprisets nedgång i priset till 70 å 75 0/° af det nuvarande. Genom
detta sockrets billiggörande skulle det utan tvifvel här liksom i England
finna en betydligt ökad användning vid vissa tillverkningar, såsom likörer,
bärviner, porter, sylter, marmelad, drops, biscuits och konserver, och
då man tager i betraktande, att förenämnda näringsgrenar på grund
af det i England billiga sockret der erhållit en utveckling, som göra
dem i statsekonomiskt hänseende icke mindre betydande än sockerindustrien
i andra länder, så kan man väl förstå, hvilket fruktbärande
inflytande på vårt lands näringslif en sådan nedsättning i sockerpriset
skulle medföra. Tydligt är äfven, att derigenom skulle uppstå en stor
ökning i konsumtionen af socker, hvilken i sin ordning skulle möjliggöra
en större tillverkning än den, som under nu rådande förhållanden
synes hafva nått sitt maximum.

Vid den nu helt flygtigt gjorda granskningen af de sannolika
verkningar, som ett afskaffande af hvitbetssockeraccissen och en i samband
dermed stående sänkning af sockertullarna skulle medföra för
allmänheten, hvitbetssockerindustrien och näringslifvet i öfrigt, har det
icke visat sig, att resultaten skulle blifva ogynsamma, snarare har
man att med stor sannolikhet antaga motsatsen. Annorlunda gestaltar
sig visserligen förhållandet med hänsyn till statsverkets inkomster; ty
det är uppenbart att dessa skola komma af att accisens borttagande
och tullarnes nedsättande högst väsentligt minskas. I fråga om sockerbeskattningen
är likväl detta icke någon nyhet. Med det beskattningssätt,
som med afseende å socker under detta årtionde varit rådande,
har statsverkets inkomster af denna beskattning alltjemt minskats, både
absolut och relativt taget; och väl att märka är, att detta inträffat
under det konsumtionen inom landet ökats med 30 procent och tullen
varit oförändrad, samt accisen höjts med 25 procent och tillika ett högre
sockerutbyte lagts till grund för accisens utgörande. Huru förhållandena
i förenämnda hänseende gestaltat sig under åren 1890—95 kan
inhemtas af följande jemförelser. Dervid har blifvit antaget, att det
under en vinterkampanj tillverkade hvitbetssockret förbrukas det kalenderår,
under hvilket kampanjen afslutas, och vidare att raffineradt socker
förvandlas till råsocker efter 110 procent och sirup efter 50 procent.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 94.

Tillverkning, införsel och förbrukning skulle då hafva varit i ton.

	Tillverk. råsocker.	Infördt råsocker.	Summa råsocker.	Inför Raffinad.	sel af Sirup.	förbrukning af socker.
1890	14626	29934	44560	11539	10588	62546
1891	20632	23640	44272	8070	10228	58263
1892	26843	24446	51289	6705	11000	64164
1893	29920	25576	55496	4629	11775	66475
1894	43168	17097	60265	4201	12253	71012
\| 1895	72890	3309	76200	837	13373	83807

Den inkomst, som statsverket haft af hvitbetssockeraccisen och
sockertullarne har varit i tusentals kronor:

	Accis.		T u	l l.		Statsverkets hela inkomst.
Råsocker.	Raffinad.	Sirup.	Summa.
1890	803.8	7034.4	3807.8	1058-8	11901.0	12704.8
1891	1282.1	5555.5	2663.2	1022.8	9241.5	10523.6
1892	1909.8	5744.7	2212.8	HOO.i	9057.6	10967.4
1893	2037.5	6245.4	1526.4	1177.4	8949.2	10986.7
1894	3294.6	4017.8	1385.2	1225.2	6628.2	9922.8
1895	5861.8	777.6	276.2	1337.3	2391.1	8252.9

Statens inkomst af hvitbetssockeraccisen har varit betydligt mindre
än man dermed afsett. Den utgick intill 1 sept. 1891 med l/ä och
derefter med hälften af tullen. Vid bestämmandet af denna skattesats
hade man naturligtvis förestält sig, att den skulle utgå på allt det tillverkade
sockret. Men på grund deraf, att sockerutbytet vid tillverkningen
i verkligheten blef betydligt större än hvad man till grund för
accisens utgörande beräknat, blef i sjelfva verket eu icke obetydlig del
af produktionen skattefri.

16 Motioner i Andra Kammaren, N:o 94.

	Afverkade betor.	Utby tes-procent	Skattefritt socker.	Statens förlust på	Accis- och tullbeskatt-
	Ton.	verklig.	beräknad.	Ton.	accisen. kr.	ning per kg förbrukadt socker.
1890	136 813	10.69	6.25	6 074	571 000	21.9 öre
1891	218 229	9.45	))	6 990	657 300	18.o »
1892	260 064	10.32	»	10 630	1 244 200	17.i »
1893	277 443	10.78	»	12 600	1 478 100	16.5 »
1894	373 962	11.54	7.50	15 130	1 777 600	12.6 »
1895	628 480	11.60	8.25	23 000	2 702 800	9.7 »

8 431 000

Häraf framgår, att statens inkomst af sockerbeskattniugen, som
1890 utgjorde 12,7 millioner kronor, år 1895 nedgått till 8,25 millioner
kronor och sålunda under nämnda tid minskats med nära 4,5 millioner
kronor. Ensamt derigenom att staten till grund för hvitbetsaccisens
utgörande lagt eu för låg utbytesprocent, tillika med de lindringar i
beskattningen, som medgifvits nyanlagda fabriker, har uppstått en
totalförlust af nära 8,5 millioner kronor under åren 1890—95. Att. statsverkets
förluster under nämnda tid skulle hafva blifvit betydligt mycket
större, om icke förbrukningen under samma tid ökats med 30 procent,
framgår deraf, att statens inkomst i accis och tull på hvarje kilogram
förbrukadt socker nedgått från 21,9 öre år 1890 till 9,7 öre år 1895,
eller med mer än hälften.

Dessa statsverkets minskade inkomster skulle dock icke vara
mycket att beklaga, om befolkningen i besparad skatt hade vunnit hvad
statsverket förlorat i inkomst. Men så har icke varit fallet; ty då
sockertullarne varit oförändrade, har priset på den inhemska marknaden
kunnat hållas så mycket högre än priset på verldsmarknaden som
tullen utgör. Då en alltjemt minskad andel af detta öfverpris kommit
statsverket till godo, har följden deraf blifvit, att jen deremot svarande
ökad andel fallit befolkningen till last. Denna senare del har ökats
från 1890, då den utgjorde 1,G öre per kilogram, till 13,8 öre per kilogram
1895, eller rättare, om man gör afseende på det prisfall af 3,4 öre, som
under sistnämnda år egde rum, på grund deraf att importen så godt
som upphörde, till 10,4 öre per kilogram. Vid en total förbrukning af
75,000 ton gör detta för befolkningen eu icke synlig utgift af 7,8 millioner

Motioner i Andra Kammaren, N:o 94.

kronor, endast och allenast för att sätta statsverket i stånd att kunna
af den inhemska sockertillverkningen utkräfva lika mycket iskatt — en
skatt, som förbrukarne, d. v. s. befolkningen naturligtvis i sista hand,
äfven få betala. Afskaffade man åter accisen och nedsatte råsockerstullen
till 11 öre pr kilogram, hvilket torde få anses som ett tillräckligt
tullskydd, så skulle statsverket visserligen gå i mistning af all inkomst
på sockerbeskattningen med undantag af den obetydliga tullinkomst,
som då kunde uppstå på införd sirup och raffinad, men befolkningen
skulle göra en besparing af 9 */3 millioner kronor, utom hvad som kunde
komma den till del i nedsatt tull å sirup.

Den ökade inkomst, som för kampanjen 1896—97 är beräknad
att vinnas genom den i den kongl. propositionen föreslagna förhöjningen
i utbytesberäkningen, utgör 800,000 kronor, och höjer detta belopp
hvitbetstillverkningsafgiften till 7,800,000 kronor. Antaget att staten vid
förlust af denna inkomst skulle utkräfva ett lika stort belopp i form af
andra skatter, så återstode likväl för befolkningen på de besparade
9 Va millionerna en behållning af 1 ’/2 million, med hvilket belopp den
kunde minska det offer, som den nu får göra ensamt för upprätthållandet
af en inhemsk sockertillverkning. Hvad som i och för detta ändamål
återstode vore då något öfver 6 i stället för nu öfver 7 */2 millioner.
Äfven detta belopp komme måhända vissa år att betydligt minskas,
emedan om hvitbetssockertillverkningen frigöres från all extra beskattning,
så kommer nog konkurrensen att hålla prisen nere, eftersom
ingen export gerna kan komma t fråga, då inga exportpremier kunna
ifrågasättas. Landet i sin helhet skall då komma att dela fördelarna
och olägenheterna af vexlande sockerskördar, så att vid god skörd
sockerpriset faller och tvärtom.

Med det öfverskott å statsverkets inkomster, som under de senare
åren uppstått, torde det emellertid icke till en början blifva behöfligt
att med andra skatter fylla hela det tomrum, som afskafifandet afhvitbetssockeraccisen
skulle medföra i statens budget. Det saknas dock
icke utväg att redan nu fylla detta tomrum till nära hälften genom att
för ändamålet anlita ett annat beskattningsobjekt,. Ingen lärer val
bestrida att tobaken, såsom enbart ett njutningsmedel, dertill lämpar sig
vida bättre än sockret, som är ett näringsämne. Då i Norge tullen å
tobak utgår med 1,7 5 kronor pr kilogram och i England med ända till
6,30 kronor, så torde man bär utan fara kunna böja den från 1 till 2
kronor, och redan en sådan böjning skulle lör statsverket medföra en
ökad inkomst af omkring 3 */2 millioner kronor.

Ett afskaffande af bvitbetssockertillverkningsafgiften och en i
Bill. till Riksd. Prot. 1897. 1 Sami 2 Afd. 2 Band. 23 Häft. 3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 94.

samband dermed stående sänkning af sockertullarne torde sålunda kunna
låta genomföra sig utan någon känbar uppoffring för statsverket, men
deremot till stor ekonomisk fördel för samhället i dess helhet. Vida
vigtigare än de ekonomiska fördelarne skulle de indirekta följderna af
meromnämnda afgifts afskaffande utan tvifvel blifva. I främsta rummet
blefve staten derigenom befriad från att år efter annat syssla med frågan
om huru man på bästa sätt skall reglera sockerindustrien, en fråga,
som, för hvarje gång den återkommer, uppträder i en allt mera svårlöst
form. Vidare blefve hvitbetssockerindustrien då i tillfälle att oberoende
af hvarje förmynderskap fritt utveckla sig efter sina förutsättningar
såväl med afseende å lokala förhållanden i olika landsdelar som i sitt
förhållande till jordbruket, och slutligen kunde man genom sockrets
billiggörande hafva att förvänta en uppblomstring af andra näringsgrenar,
i hvilkas tillverkningar socker ingår, hvaraf helt naturligt skulle
följa icke blott en ökad sockerkonsumtion utan också en ökad sockerproduktion.

Tydligt torde dock vara, att en reform af en sådan ekonomisk
betydelse för staten, industrien och befolkningen som denna icke kan
genomföras, utan att regeringen deråt egnar allvarlig uppmärksamhet
och derom framlägger förslag för Riksdagen. På grund deraf och med
anledning af Kong], Maj:ts proposition n:o 38 till innevarande Riksdag
tillåter jag mig hemställa,

att Riksdagen i skrifvelse till Konungen behagade
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t till nästkommande
Riksdag framlägga förslag till hvitbetssockertillverkningsafgiftens
afskaffande och i samband dermed till
sockertullarnes sänkande till sådana belopp, att de
bereda hvitbetssockertillverkningen ett tillräckligt, men
väl afpassadt tullskydd.»

Stockholm, tryckt hos Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1897.