Motioner i Andra Kammaren, N:o 139.
7
N: o 139.
Af herr F. Andersson i Helgesta, i anledning af Kongl, Maj:ts
proposition med förslag till lag angående bevisning inför
rätta.
Genom denna nya lag afses en öfvergång från de gamla legala bevisreglerna
till en fri bevispröfning, så att domstolarne, i händelse af förslagets
bifallande, komme att grunda sina domslut ej derpå, att det i lag föreskrifna
mattet för bevisningen uppfylts, utan på sin under rättegången vunna öfvertygelse
i saken.
En sådan ändring synes mig innebära en beaktansvärd fara för rättskipningen.
Ty visserligen kan det vara sant, att det för domaren måste
vara en svår belägenhet att någon gång måhända nödgas döma gent emot
sin öfvertygelse, på grund af den föreliggande bevisningen, men å andra
sidan torde detta vara ett så sällsynt förhållande, att det ej rättfärdigar
införandet af en lag, som vidlådes af så många andra olägenheter. Genom
ett bifall till föreliggande lagförslag blir nemligen fältet öppet för domaren
att efter sin personliga öfvertygelse, obunden af lagens bud, fälla sina utslag.
Visserligen skall han i protokollet angifva de skäl, hvarpå slutet grundar
sig, men dessa skäl kunna vara af huru lös beskaffenhet som helst. Intet
hindrar, att han t. ex; bygger sin dom på den ena partens obestyrkta utsago
eller på ett vittnesmål af ett sedermera jäfvigt befunnet vitne. Han kan
sålunda, utan att drabbas af ansvar, gifva sitt ja till de mest oberättigade
anspråk eller lemna utan afseende fakta, som enligt nu gällande lagstiftning
måste anses fullt bevisade. Faran härvid är också i vårt land så mycket
större, som de flesta af våra domstolar äro enmansdomstolar, vid hvilka det
hufvudsak liga afgörandet hvilar i en enda persons hand. Först sedan en
omorganisation i den rigtning egt rum, att nämnden erhållit större inflytande
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 139.
på besluten, synes det mig, som om tillräcklig garanti vunnits mot missbruk
af den fria bevispröfningen.
Jag vill härmed visst ej påstå, att sådana olägenheter, som dem jag
nyss påpekat, ovilkorligen skulle åtfölja denna, lags antagande. Var domarecorps
är lyckligtvis så samvetsgrann, att den nog i det stora hela äfven efter
den fria bevispröfningens införande komme att redbart fylla sina pligter som
rättvisans handhafvare. Men denna lag lägger, enligt min åsigt, en allt för
stor magt i domarens händer, en magt, som åtminstone för vissa domare kan
medföra en lockelse till magtmissbruk. Frihet och sjelfständighet äro nödvändiga
förutsättningar för att domstolarne skola kunna med framgång skipa
rättvisa, men allt för stor frihet kan lätt skapa godtycke, och blotta skenet
deraf bör undvikas. , o
För undanrödjande af olägenheter i ofvan antydda hänseende, tillåter
jag mig föreslå,
att, derest ifrågavarande kongl. lagförslag i öfriga delar
hufvudsakligen af Riksdagen antages, den bestämmelse
måtte i lagen inrymmas, att, derest häradshöfding och
nämnd äro af olika mening, häradshöfdingens mening blir
gällande allenast i det fall, att med honom instämma
tre (3) af nämndens ledamöter.
Stockholm den 1 februari 1897.
Folke Andersson.
Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1897.