Motioner i Andra Kammaren, N:o 210.

N:o 210.

Af herr J. OISSOII från Stockholm m. fl., angående skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om vissa ändringar i kongl.
förordningen den 24 oktober 1885 angående försäljning
af vin och maltdrycker -

Vid flere riksdagar alltsedan år 1887 hafva motioner framlagts i
syfte att från lagstiftningens inskränkande bestämmelser i afseende på
maltdryckers försäljning frigöra sådana maltdrycker, som med hänsyn
till låg alkoholhalt kunna anses föga eller alls icke berusande. Man
har med skäl ansett, att s. k. svagdricka, hvilket flerstädes utgör en
verklig nödvändighetsvara för en stor del af den mindre bemedlade
befolkningen, borde fritt få försäljas, utan hinder af de inskränkningar
i fråga om handeln med Öl och vin, hvilka till nykterhetens befrämjande
redan blifvit stadgade eller hvilka framdeles kunna behöfva ytterligare
skärpas.

Redan vid 1890 års riksdag godkände Andra Kammaren för sin
del ett förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t i ofvannämnda syfte. Men
då Första Kammaren afslog samma förslag, föranledde Andra Kammarens
beslut ingen framställning till Kongl. Maj:t. Vid 1891 års riksdag
upprepade Andra Kammaren sitt beslut; men äfven då föll frågan på
motståndet i Första Kammaren, ehuru det genom den utredning, som
då blifvit verkstäld af Andra Kammarens andra tillfälliga utskott, till
fullo ådagalagts, att en praktisk och laggiltig gräns mellan svagdricka
och andra maltdrycker kunde med ledning af vörtens extrakthalt uppdragas.

Bill. till Bilcsd. Prot. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 39 Höft. (N:o 210.)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 210.

Vid 1892 års riksdag förnyades emellertid motionerna i Andra
Kammaren och lyckades då tillvinna sig bifall äfven i den Första.
Riksdagen ansåg »förslaget att bereda en lättare tillgång till åtkomsten
af svagdricka, hvilken i någon mån närande läskedryck för de mindre
bemedlade blifvit snart sagdt en nödvändighetsvara, samt att på sådant
sätt undanrödja eller åtminstone inskränka anledningarna för dem att
förtära de dyrare och mera berusande maltdryckerna, vara synnerligen
beaktansvärdt och böra af statsmagterna understödjas». I skrifvelse
till Kongl. Maj:t af den 30 april 1892 anhöll Riksdagen för den skull,
att Kongl. Maj:t »ville låta utreda huru på det mest praktiska sätt
en gräns må kunna bestämmas mellan svagdricka, å ena sidan, och
starkare maltdrycker, å den andra, samt att Kongl. Maj:t på grund af
sådan utredning ville vidtaga de förändringar i kongl. förordningen den
24 oktober 1885 angående försäljning af vin och maltdrycker m. m.,
att en sådan gräns bestämmes, samt att handeln med svagdricka undandrages
de inskränkande bestämmelser, som nu gälla för handeln med
maltdrycker i allmänhet, samt ställes på samma linie som handeln med
de i § 8 af berörda kongl. förordning omnämnda dryckerna.

Med anledning af denna Riksdagens skrifvelse lät Kongl. Maj:t
till en början verkställa den begärda utredningen. Resultatet framlades
för Riksdagen i kongl. proposition n:o 46 till 1893 års riksdag. Kongl.
Maj:t ansåg det väl ådagalagdt, att en praktisk gräns mellan svagdricka
och andra maltdrycker kunde fastställas; men att detta icke läte sig
göra, utan att de bryggerier, som tillverka svagdricka, underkastades
en kontroll, gående ut derpå att vörten, när den sättes till jäsning, icke
har för hög extrakthalt. Men då en sådan kontroll vore förenad med
dryga kostnader, ansåg Kongl. Maj:t den icke kunna ifrågakomma annat
än i förening med beskattning af maltdrycker, vid hvilket förhållande
Kongl. Maj:t ansåg frågan om bestämmande af en dylik gräns böra
för det dåvarande förfalla.

Frågan om svagdrickats frigörelse från de inskränkningar, som
gälla för ölhandeln, synes oss emellertid för nykterhetssaken vara af
den stora vigt, att en tillfredsställande lösning af denna fråga enligt
vårt förmenande bör snarast möjligt komma till stånd. Kostnaderna
för den kontroll, hvilken för ändamålet torde vara erforderlig, om också
afsevärda, lära dock icke lämna uppgå till sådana belopp, att de synas
böra afskräcka från genomförande af en grundsats, som af alla erkännes
vara både möjlig att genomföra och rättvis samt i hög grad
egnad att gagna nykterhetssaken.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 210.

Vi äro fördenskull förvissade, att en ändring af den kongl. förordningen
i det syfte Riksdagen i sin ofvannämnda skrifvelse af 1892
begärt, skulle helsas med tillfredsställelse af befolkningen öfver allt i
landet, möjligen med undantag af målsmännen för den industri, som
uteslutande sysselsätter sig med tillverkningen af de starkare maltdryckerna
eller i hvilkas intresse det ligger, att en ökad ölförbrukning
kommer till stånd. Vi äro äfven öfvertygade, att de kostnader, som
må blifva nödvändiga för genomförande af den ändring vi åsyfta, fullt
skola uppvägas af de moraliska och ekonomiska fördelar, som skulle
vinnas genom förändringen i fråga: en ökad förbrukning af det oskadliga
och i viss mån närande svagdrickat samt en motsvarande minskning
af den ur alla synpunkter skadliga och förkastliga förbrukningen
af de berusande maltdryckerna.

Den af Kongl. Maj:t berörda frågan om införande af maltbeskattning
lärer väl med nuvarande rikliga tillgångar i statskassan icke åtminstone
under den närmaste tiden komma allvarligen på tal. Och
då vi anse den af oss påyrkade samt af Riksdagen redan godkända
reformen icke böra onödigt fördröjas genom att sammankopplas med
den erkändt svårlösta och omtvistade maltbeskattningsfrågan, tillåta vi
oss vördsamt att under åberopande af det anförda, och i hufvudsaklig
anslutning till 1892 års Riksdags hemställan i ämnet, förslå,

att Riksdagen för sin del besluter att hos Kongl.
Maj:t hemställa om sådana förändringar i kongl. förordningen
den 24 oktober 1885 angående försäljning
af vin och maltdrycker m. m., att en gräns bestämmes
mellan å ena sidan s. k. svagdricka och å andra
sidan de starkare maltdrjmkerna samt att handeln
med svagdricka undandrages de inskränkande bestämmelser,
som nu gälla för handeln med maltdrycker
i allmänhet, samt ställes på samma linie som
handeln med de i 8 § af nämnda kongl. förordning
omförmälda drycker.

Stockholm den 31 januari 1896.

John Olsson.

E. J. Ekman. M. Alsterlund. Anders Olsson

från Luggude härad.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 210.

0. Anderson.	Edvard Wavrinsky.	J. A. Lundström.
G. Jansson. ‘ vJ5;Ir ‘Ålit {f> • ''[•. ■	And. Olsson, Mårdäng.	Joh. Er. Nordin.
E. Norman.	Nils Nilsson.	Halvar Eriksson.
Jonas Andersson i Ölsund.	Elis Nilson.	Ollas A. Ericsson.
A. Hansson i Solberga.	C. J. Hammarström.	Adolf Aulin.
A. F. Broström.	D. Persson, Tallberg.	J. A. Fjällbäck.
K. E. Holmgren.	B. P. Er sson.	Osk. Eklund.
Joll. Sjöberg.	Gustaf Bäckgren.	A. P. Gustafsson.
0. Walter.	J. Lindgren.	P. Truedsson.
W. Bengtsson.	A. G. Jönsson.	Lars Eriksson.
Gustaf Ericsson.	C. F. Wallbom.	P. Norberg.
Edv. Svensson.	Lars Petter Larsson.	Joh. Nilsson.
C. G. Thor.	L. J. Jansson.	J. Andersson, Lysvik.
A. H. Göt hberg.	Hugo Hammarskjöld.	C. J. Mustaparta.
Emil Olsson.	J. Johnsson.	J. G. Hazén.
E. Eriksson.	E. Andersson, Upsala.	L. Dalilstedt.
Ad. Wiklund.	W. Styrlander.	S. M. Olsson, SörnätE
S. J. Kardell.	A. Göransson.	Nils Hanson.
A. Hedin.	Fridtjuv Berg.	J. M. Erikson.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1S96.