Motioner i Andra Kammaren, N:o 132.

N:o 132.

Af herr L. Jönsson i Sandby, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående den legala annonseringen.

Frågan att i Sverige, liksom inom de flesta andra länder i Europa,
få till stånd en statstidning har under flera årtionden stått på dagordningen
utan att ännu hafva vunnit sin lösning. Efter långvariga
utredningar och många fruktlösa försök att få ärendet på ett tidsenligt
och för fosterlandet och dess inbyggare gagnande sätt löst står frågan
ännu på samma punkt som för mer än 100 år sedan.

Jag skall här nedan påvisa några förhållanden, hvilka, såsom jag
tror, skola nogsamt ådagalägga, huru illa det länge varit och för närvarande
är stäldt med den legala annonseringen i vårt land.

Den legala annonseringens spridning.

Man kan väl näppeligen tänka sig något mera oegentligt inom
tidningsväsendet, än att alla legala tillkännagifvanden och kungörelser,
hvilka böra, så vidt ske kan, komma till så många personers kännedom
och till skilda samhällsklasser inom landet som möjligt, länge införts
och fortfarande införas i en tidning, som har snart sagdt den
minsta spridning i riket och som läses af jemförelsevis få personer,
hufvudsakligen embetsmål! och allra högst ett par hundratal andra
samhällsmedlemmar.

Svenska Akademien, som under mer än ett sekel haft fördelen att
mot eu taxa, som hon sjelf eger att bestämma, få ombesörja den legala

Motioner i Andra Kammaren, N:o 132.

annonseringen, och som för att få åtnjuta sitt privilegium af den 20
december 1791 fått det uttryckliga vilkor sig förelagdt. »åt om ofta
nämde Ut- och Inrikes tidningars författande, tryckande och utgifvande
draga försorg på ett sätt, som uppfyller ändamålet•», har gjort snart sagdt
intet för att åstadkomma sin tidnings, Post- och Inrikes Tidningar,
spridning inom de olika samhällslagren. Resultatet har också blifvit
det, att denna tidning har en vida mindre läsekrets än till och med
många af de allra minst spridda landsortstidningar. I vårt broderland
Norge, hvars befolkning icke ens är hälften så stor som Sveriges, har
den der utkommande legala tidningen »Norsk Kungjörelsetidende» eu
utbredning, som är mer än femdubbelt större än Posttidningens. Då
spridningen af Sveriges nuvarande legala annonstidning inom hela landet,
hufvudstaden oberäknad, uppgår endast till omkring 900 exemplar,
kan man med fog påstå, att den ingalunda uppfyller krafvel på en sådan
tidnings spridning inom landet och än mindre att den kan anses
vara en tidning för den stora allmänheten.

Denna allmänhet, som genom de annonser, kungörelser och tillkännagifvanden,
hvilka införas i tidningen, blifver i sina vigtigaste intressen
berörd, får endast undantagsvis del af hvad som i denna, i en
så liten upplaga spridda tidning, finnes kungjordt eller meddeladt, och
obestridligt är, att den stora allmänheten har rätt att fordra, att, när
annonsering på grund af lagens stadgande skall ske, annonserna äfven
skola komma till allmänhetens kännedom, något som de under nuvarande
förhållanden ingalunda göra.

Då öfver allt i lagen stadgas, att legala kungörelser skola införas
i allmänna tidningarne, är det väl icke lämpligt, att sagda kungörelser
införas i den tidning, som minst af alla kan kallas allmän, eftersom den
icke läses af den stora allmänheten, utan hufvudsakligen af en del embetsmän,
och med fullt fog kan den frågan framställas, hvad det skall
tjena till att vidtaga en annonseringsåtgärd, då icke allmänheten får del
af annonseringen. Det tillfälliga utskott, som år 1888 behandlade en
vid sagda års riksdag väckt motion om utgifvande af en statstidning,
framhöll såsom den vigtigaste fordran på en legal tidning, att densamma
i högsta möjliga mån spriddes bland landet, så att den blefve känd och
beaktad af den stora allmänheten, hvarförutan »kungörelsesystemet vore i
grund och botten förfelad!)), i sammanhang hvarmed utskottet uttalade
den tvifvelsutan fullt rigtiga åsigt, att »Posttidningen i sitt nuvarande
skick icke lämpade sig för upptagande af officiella och legala kungörelser'')'').

Vid all annonsering, såväl den lagtvungna som den frivilliga, måste
ändamålet med densamma vara, att den skall tränga fram till den krets,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 132.

för hvilken den är afsedd. En lagstadgad annonsering, hvilken icke
kommer fram till dem, som böra få kännedom om kungörelsernas innehåll,
är lika onödig och onyttig som den frivilliga annonsering, som
icke läses af dem, det vederbör. All annonsering bör, för att blifva
effektiv eller gagnande, vinna spridning. I annat fall är den onödig,
och all den kostnad och alla de utgifter, som användas på annonseringen,
kunna anses bortkastade.

Jag tillåter mig här nedan citera några siffror, som tala ett så
tydligt språk i afseende å spridningen inom landet af de legala annonserna,
att något tvifvel icke bör förefinnas om olämpligheten af det sätt,
hvarpå de nu komma till allmänhetens kännedom. Siffrorna äro officiella.
Den 11 innevarande månad hade, enligt meddelande från härvarande
postkontor, de dagliga hufvudstadstidningarnes postupplagor i
landsorten följande spridning:

Då härtill kommer, att samtliga ofvan berörda tidningar i landsorten
hafva en betydande lösnummerförsäljning med undantag allenast
af Posttidningen, som på landsorten icke kolportera!'' ett enda nummer,
så vädjar jag till en och hvar, om det är klokt och om det ens är rätt
att fortfarande bibehålla den legala annonseringen, som bör erhålla den
möjligast största spridning inom landet, i ett tidningsorgan, som har
så få läsare och afnämare som Posttidningen. Om nu denna annonsering
skall ega rum i någon nu befintlig tidning, vore det då icke
bättre att dertill välja hvilken annan tidning som helst än Post- och
Inrikes Tidningar? Då de flesta legala kungörelser och annonser, som
skola i allmänna tidningarna intagas, författningsenligt skola införas tre
gånger och då sättnings- och arbetskostnaden härigenom för denna
annonsering kan reduceras, lider det intet tvifvel, att hvilken annan
tidning som helst, är villig att ombesörja annonseringen mot mindre än
halfva den afgift, som nu utgår.

Antal ex.

Stockholms-Tidningen..........

Nya Dagligt Allehanda.......

Aftonbladet .............................

Dagens Nyheter.....................

Stockholms Dagblad............

Svenska Dagbladet...............

Svenska Morgonbladet.........

Vårt Land ............................

Post- och Inrikes Tidningar

12,759
7,291
6,653
5,499
5,437
4,849
4,128
3,566
916.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 132.

Det legala annonspriset.

Men den legala annonseringen skall icke endast vara spridd, den
bör också för den annonserande ställa sig billig och så billig, att endast
kungörelsekostnaden för densamma betäckes. All derutöfver gående
utgift för den lagtvungna annonseringen måste betraktas såsom otillbörlig
och såsom en orättvis skatt på den allmänhet, som af lagen ålägges
annonsera. Att t. ex. betunga annonsörerna med någon som helst utgift
för tillgodoseende af allmänna eller enskilda ändamål måste alltså anses
förkastligt. Icke ens ett för landet så vigtigt kulturändamål som ett
ordboksarbete öfver vårt språk får vara bestämmande vid fastställande
af priset för den lagtvungna annonseringen.

Det bör nu här först tillses, huruvida den legala annonsering, som
i Post- och Inrikes Tidningar eger rum, uppfyller vilkoret att vara
billig. Jag tror det icke, utan håller tvärtom före, att den är alldeles
oskäligt dyr och utgör eu tryckande beskattning på den annonseringsskyldige,
på samma gång som staten för sin annonsering såväl i nämnda
tidning som i dess bilaga »Tidning för leveranser till staten m. in.» är
underkastad en betydande och oskäligt hög annonsafgift. Man har
velat påstå, att dessa tidningars annonspris i vissa fall skulle understiga
hvad som af andra tidningar i hufvudstaden debiteras för annonsering,
men det skall här ådagaläggas, att Posttidningens och Leveranstidningens
annonspris icke är billigare än flertalet andra tidningars och
dertill onödigt högt samt att det under det sista årtiondet gjorts allt
mer och mer betungande.

Annonspriset i Post- och Inrikes Tidningar beräknades under en
lång följd af år till omkring 10 öre för petitrad. Detta annonspris
gälde åtminstone under flera årtionden till inemot slutet af 1870-talet.
Men ehuru såväl Svenska Akademien som tidningens arrendatorer redan
under denna tidsperiod fingo af annonseringen i Post- och Inrikes Tidningar
uppbära en ansenlig inkomst, företog sig akademien i slutet af
år 1877 att höja tidningens annonspris med icke mindre än 25 % eller
till 12Yn öre för petitrad. Ehuru denna förhöjning i annonspriset på
ett känbart sätt drabbade icke blott de enskilde annonsörerna, hvilka
lagligen äro förpligtade att annonsera i de allmänna tidningarna, utan
jemväl kommuner och svenska statsverket, hvars annonskostnad för
legala kungörelser uppgår till betydliga belopp, ansåg akademien icke
lämpligt och behöfde icke heller begära tillstånd till den beslutade prisförhöjningen.
Men samtidigt och i sammanhang med prisförhöjningen,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 132.

hvilken, som ofvan antydts, var onödig och obefogad, ökade akademien
tungan af den lagtvungna annonseringen i väsentlig grad genom
en annan åtgärd, som här icke bör med tystnad förbigås.

Akademien beslöt nemligen, att Post- och Inrikes Tidningar, som
under en följd af år utkommit fem-spaltig, skulle blifva sex-spaltig.

Om nu ökningen af spalternas antal egt rum med bibehållande af
den gamla spaltbredden, hade härom varit mindre att säga, men ökningen
af spaltantalet skedde väsentligen genom en betydlig reducering
af spalternas bredd. Härigenom blef följden den, att antalet bokstäfver,
som förut inrymts på en petitrad och som före nu ifrågavarande
tidsperiod utgjort 42 å 44 bokstäfver, minskades med 6 å 8 bokstäfver
per rad. Det är denna minskning af spaltbredden, som bland annat
gör annonskostnaden i Post- och Inrikes Tidningar så dyr. Knappast
någon annan större annonstidning har så liten spaltbredd som Posttidningen.
Om äfven tidningens annonspris i vissa fall utgår med ett par
öre lägre belopp för petitrad eller för viss spalthöjd än några andra
tidningars, ställer sig i alla fall kostnaden för kungörelsers införande i
Posttidningen i följd af den obetydliga spaltbredden ingalunda billigare
än i flertalet dessa tidningar. För en hvar, som reflekterar öfver hvilket
stort inflytande minskningen af några bokstäfvers antal per rad utöfvar
i en tidning med stort annonstillopp, behöfver här icke vidare
ordas om den ofantliga stegring i annonskostnaden, som uppstod genom
Svenska Akademiens ofvanberörda i slutet af 1877 fattade beslut att
öka Posttidningens annonspris från 10 till 12''A» öre för petitrad och
samtidigt minska spaltbredden. Någon ändring i detta annonspris har
sedermera icke egt rum. Akademien har endast med år 1895 gjort
den förändringen med sin taxa, att annonspriset från och med sistnämnda
års början beräknats efter spalthöjd i stället för efter petitrad.
Det blef sålunda från och med år 1878 en höjning på en gång i
annonspriset, som icke kan beräknas till mindre än 30 å 40 procent.
Det ofta upprepade talet om billigare annonspris i Posttidningen än i
flertalet andra tidningar härleder sig alltså från en villfarelse och är
icke öfverensstämmande med sanna förhållandet.

Men icke nog härmed. Akademien har genom eu annan åtgärd,
som i sammanhang härmed icke bör förbigås, förstått att ytterligare öka
sin inkomst af den legala annonseringen genom användande vid denna
annonsering af onödigt stora stilsorter. I forna tider var det snart
sagdt exempellöst, att andra än petitstilar användes vid annonseringen.
Numera begagnas särskildt vid annonsering för statsverkets räkningnästan
alltid större stilsorter såsom corpus- och bourgeois-stilar i stället

Motioner i Andra Kammaren, N:o 132.

för petitstilar. För att ådagalägga detta förhållande behöfver man endast
jemföra en tidningsårgång för 40 år sedan med tidningarna för sistlidna
år. Af denna jemförelse visar sig, att, under det i Posttidningarna
på 1850-talet sällan någon enda annons förekommer, som icke är uppsatt
med petitstil på bred spalt, i de flesta nummer på detta årtionde
en stor mängd kungörelser å tidningens hela första sida och jemväl på
sista annonskolumnen är införd med större stilsorter såsom corpuseller
bourgeois-stilar. Det är alldeles uppenbart, att ett slikt förfaringssätt
i afseende å annonseringssättet skall förorsaka statsverket betydligt
ökade utgifter på samma gång som det bereder tidningens egare,
som nu tager betalning efter spalthöjden, stegrade inkomster.

Vid all annonsering, som sker för enskild räkning, beror det naturligtvis
på annonsören att sjelf bestämma hvad han vill betala för en
annons, bvilka stilsorter han vill använda, huru annonsen skall typografiskt
ordnas o. s. v., på det att innehållet eller någon del deraf bäst
måtte falla i ögonen. Det kan ju vara för den ene annonsören af vigt,
att innehållet af lians kungörelse lättare springer i ögonen på kunder,
än innehållet, af en annons, som måhända hans konkurrent låtit i tidningen
införa. Men ett tillvägagående att i en legal kungörelsetidning
genom större stilsorter göra den ena legala annonsen mera i ögonen
fallande än den andra borde icke vara tillåtet. Hvarje legal annons
bör anses lika vigtig. Den ena bör icke undantränga eller undanskymma
den andra. Såsom ofvan visats, råder för närvarande och har
en lång tid varit brukligt, att en stor mängd med legala kungörelser i
Posttidningen införes med större stilsorter, utan att man kan finna något
annat rimligt skäl dertill än att bereda tidningens egare ökade inkomster
på statsverkets eller enskildes bekostnad. Att detta godtyckliga
och för annonsörerna menliga förhållande är afsedt att fortfarande
existera, framgår otvetydigt af ett först från och med är 1895 i Posttidningen
intaget meddelande till allmänheten, hvari det heter: »Annonser
sättas med rubrikstilar, corpus-, bourgeois- eller petitstil, enligt
tidningens öfliga bruk för olika slag af annonser».

Tager man i betraktande det här ofvan berörda förhållandet att de
flesta kungörelser, som legaliter i allmänna tidningar införas, skola der
intagas tre gånger, och att arbetskostnaden för kungörelsernas uppsättning
behöfver endast en gång erläggas, så lärer det nu utgående priset
för de legala kungörelsernas införande vara ett bland de högsta
annonspris, som af någon hufvudstadstidning debiteras. Att den tryckande
skatten på de annonseringsskyldige alltså kan nedsättas, lärer
icke kunna af någon bestridas.

Motioner i Andra Kammaren, K-.o 132.

Bestämmandet af annonstaxeringen.

Enligt kongl. brefvet af den 22 december 1791 fick Svenska Akademien
af den då enväldige Konungen tillstånd att bestämma öfver den
taxa, som skulle lända till efterrättelse vid kungörelsers införande i
hennes tidning. Jag har här ofvan visat, huru denna rättighet af akademien
begagnades vid slutet af år 1877, då hon utan rimlig anledning
höjde den förut tillräckligt tryckande annonstaxan med 30 å 40 procent.
Och man har ingen säkerhet för att icke akademien snart eller längre
fram kan komma att ytterligare höja annonspriset i tidningen. Här behöfver
icke vidare framhållas det otidsenliga deruti, att en enskild korporation
har uteslutande bestämmanderätt öfver den beskattning, som
är pålagd icke blott enskilde, utan jemväl staten och kommuner genom
den legala annonseringen. Enligt nu gällande bestämmelser har icke
ens Kongl. Maj:t ej heller Riksdagen, som dock enligt grundlagen ensam
bör ega rätt att besluta i landets beskattningsfrågor, den minsta
rättighet att bestämma härutinnan. Öfver storleken af denna för mången
tryckande skattebörda förfogar en enskild korporation efter eget
godtfinnande och beliöfver icke ens begära Kongl. Maj:ts tillstånd för
att höja taxan med belopp, som i flera tiotusental öka inkomsterna af
tidningen på bekostnad till stor del af många af landets fattigare samhällsmedlemmar.

Posttidningens annonstaxa och Svenska Akademiens ordboksarbete.

Att bereda någon lindring åt den i allmänhet föga bemedlade delen
af allmänheten, som enligt lag är nödsakad att annonsera i Post- och
Inrikes Tidningar, är hufvudsakliga ändamålet med denna min motion,
liksom min vid sistlidna års riksdag väckta motion om inskränkning i
den legala annonseringen hade samma syfte. Man behöfver endast
tänka på den mängd af kungörelser om konkurser, om exekutiva auktioner,
om äktenskapsjäf, om namnförändringar med flera för att finna
detta syftemål i allo behjertansvärdt. Men — säger man — det finnes
ett annat syftemål, som jemväl bör behjertas, och detta är fortgången
af Svenska Akademiens ordboksarbete öfver svenska språket, hvilket
arbete icke får afbrytas eller sakna understöd. Detta understöd erhåller
ordboksarbetet nu genom de Svenska Akademien i rikligt mått tillit.
till Iliked. Frat. 1333. 1 Sami. 2 Band. 2 Afd. 25 lläft. 3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 132.

flytande annonsafgifterna för den legala annonseringen. I en för kort
tid sedan vid akademiens senaste högtidssammanträde af hennes direktör
lemnad redogörelse för fortgången af arbetet å detta nationalverk
framhöll denne bland annat, att bortåt tvåhundra personer medverkat
till utväljande af språkprof, att ordnandet och sofringen af den lexikaliska
sammanställningen bedrefves genom en »stab» af tjugu fast
anstälde eller tillfällige medarbetare; att penningmedel i hundratusental
redan nedlagts å verket; att det visserligen kunde råda någon tvekan,
huruvida tillgångarna skulle förslå för ett arbete efter så storartad
måttstock, men att de erforderliga medlen lyckligtvis redan influtit
rikligare, o. s. v.; sådant utseende hade den granna medaljen. Den
är lysande å ena sidan, men har äfven en baksida. Och denna baksida
är icke så vacker, då man tager i betraktande det förhållandet,
att dessa »hundratusentalsi) kronor till stor del tagits och att de påräknade
rikliga tillgångarne framdeles skola tagas ur den obemedlade
annonseringskyldiga allmänhetens fickor, från konkursmassor, från personer,
som t. ex. genom exekutiva auktioner måste gå från hus och hem,
från fattiga arbetare och arbeterskor, som af lagen äro tvingade att
annonsera i den legala tidningen. Denna del af allmänheten borde om
någon vara befriad från kontributioner till akademiens millionarbete.
Man behöfver icke anses underskatta vigten af nu ifrågavarande arbete
och dess fullbordande så fort ske kan, äfven om man strängt håller
på den säkerligen fullt rigtiga åsigten, att för den legala annonseringen
icke bör erläggas större belopp än hvad den minst kan kosta, och att
hvarje debitering deröfver är en synnerligen orättvis och otillbörlig
skattebörda. Och är, såsom jag villigt erkänner, Svenska Akademiens
ordboksarbete och hennes verksamhet i öfrigt af vigt för landet, böra
erforderliga penningmedel åt henne på annat sätt beredas. Jag är
också fullt öfvertygad derom, att svenska Riksdagen, som städse visat
sig mån om och frikostig, då det gält att befrämja ändamål, som för
fosterlandets kultur förefinnas, icke skall underlåta att, då framställning
derom göres, med erforderliga penningmedel understödja ordboksarbetets
bedrifvande, särskilt om derigenom karl beredas någon lättnad i tyngden
af annonseringstvånget. Detta understöd torde blifva af Riksdagen
så mycket hellre lemnadt, som statsverket genom billigare annonsering
säkerligen skulle få ersättning för hvad det till ordboksarbetet årligen
utgåfve. Det är sannerligen icke små belopp, som staten för närvarande
med nuvarande höga annonspris i Post- och Inrikes Tidningar och
i Tidning för leveranser till staten måste till akademien erlägga. Det

Motioner i Andra Kammaren, N:o 132. 19

utskott, som får att behandla denna min motion, kan nog förskaffa sig
underrättelse om hvad den legala annonseringen under år 1895 kostat
statsverket.

Billigare annonsering.

Man har ifrågasatt, huruvida priset för den legala annonseringen
kan nedbringas eller icke. Redan det här ofvan citerade uttalande,
hurusom akademien på sitt ordboksarbete nedlagt medel i »hundratusentafo
och väntar att ännu rikligare tillgångar än hittills skola inflyta,
gifver vid handen, att inkomsterna af den legala annonseringen varit
storartade och blifva det ännu mer. Om medel till ordboksarbetet på
annat sätt anvisas, lära således inga svårigheter yppa sig att få ett
billigare annonspris till stånd. Huru oskäligt högt detta hittills varit
torde framgå jemväl om man anställer en summarisk beräkning af
annonskostnaderna under det senast förflutna året, hvarunder annonseringen
icke varit större, men snarare mindre, än under flera föregående.
Het befinnes, att hvarje nummer af Post- och Inrikes Tidningar såväl
hufvud- som s. k. bihangs- eller B-nummer, upptager 12 spalter om
sammanlagdt 2,000 petitrader. Hvarje nummer, hufvud- eller B-nummer,
inbringar med nu gällande taxa, då afgiftsberäkning utgår efter
annonsens spalthöjd, omkring 250 kronor. Härtill kommer inkomsten
af den med Post- och Inrikes Tidningar utgående »Tidning för leveranser
till staten». Under år 1895 hafva utgifvits 305 hufvudnummer,
125 bihangs- eller B-nummer samt 66 Leveranstidningar, och kunna
annonsinkomsterna för dessa nummer beräknas sålunda:

för 305 hufvudnummer ..................................................................... 76,250 kr.

» 125 bihangsnummer .............................................................. 31,250 »

» 66 Leveranstidningar, approximativt................................... 10,000 »

Summa 117,500 kr.

Lägger man härtill hvad annonsafgifterna uppgått till för kungörelser,
som införts på tidningens innersidor, hvilka afgifter icke kunna
beräknas till mindre än 2,500 kr., erhåller man ett belopp af 120,000
kronor, som akademien under år 1895 uppburit endast för annonseringen.

Kostnaden för annonsernas sättning, tryckning, inbegripet utgiften
för papper, korrekturläsning m. m., bör icke uppgå på långt när till

Motioner i Andra Kammaren, N:o 132.

tredjedelen af denna betydliga summa. Man behöfver härvid icke ens
taga med i räkningen egarens af Post- och Inrikes Tidningar inkomst
af prenumeration såväl af nämnda tidning som å Tidning för leveranser
till staten och icke heller inkomsterna för lösnummerförsäljningen af
båda dessa tidningar.

En ny legal annonstidning behöfver alls ingen textafdelning.
Borttagas de betydliga utgifterna för den i nuvarande legala annonstidningen
förekommande onödiga och i allmänhet värdelösa texten, som
föranleder en dyr redaktion och betydliga utgifter för sättning, tryckning,
papper m. m., så kunde säkerligen högst betydliga besparingar
vinnas och de legala annonserna införas mot ett pris, som icke behöfde
uppgå ens till hälften af det nu bestämda.

I sammanhang härmed må erinras derom, att Kongl. Maj:t i nådig
kungörelse den 19 december 1844 meddelade, att Kongl. Maj:t uppå
förekommen anledning funnit godt i nåder förordna, "»att de legala kungörelser
och annonser,1 hvilka, enligt lag eller särskilda föreskrifter, böra
genom »allmän» tidning offentliggöras, skola hädanefter och intilldess annorlunda
varder derom förordnadt införas uti det nya dagblad, som under
benämning Post- och Inrikes tidningar från och med den 16 uti innevarande
månad i stället för statstidningen utkommit'')''). Då Kongl. Maj:t
år 1844 i administrativ väg kunnat utfärda en slik kungörelse och deruti
bestämt hvad som med »allmänna tidningar» borde förstås, lärer
nog Kongl. Maj:t vara oförhindrad att, med ändring af sitt ofvanberörda
förordnande, till efterrättelse fastställa en annan bestämmelse om i
hvilket tidningsorgan den legala annonseringen bör ega rum.

Afsigten med denna min motion har naturligtvis icke varit den att
beröfva Svenska Akademien hennes obestridliga eganderätt till Postoch
Inrikes Tidningar, öfver hvilken hon framdeles liksom hittills bör
få åtnjuta fri dispositions- och eganderätt, liksom bestämma annonspriset
för alla icke legala annonser, akademien kan förskaffa sin tidning.

En statstidning.

Huru man skall ställa sig för att vinna minskning i kostnaden för
den legala annonseringen och denna annonserings spridning uti de
vidsträcktaste kretsar, är en fråga, som i sammanhang härmed jemväl
bör beröras. Det utskott, som år 1888 behandlade frågan om utgifvandet
af en statstidning för legala tillkännagifvanden, tänkte sig och
föreslog, att ordnandet skulle ske efter en föregående af Kongl. Maj:t

Motioner i Andra Kammaren, N:o 132.

ombesörjd utredning, men gjorde dock i sitt utlåtande några antydningar,
huru utskottet tänkt sig frågans lösning. Namnet på den nya
statsidningen ansågs af utskottet lämpligen böra blifva »Sveriges Allmänna
Tidningar». Tidningen skulle utkomma hvarje helgfri dag och
skulle upptaga endast annonser, nemligen officiella och legala kungörelser
samt dessutom annonser af alla slag; att annonseringen skulle ordnas på
det mest praktiska och öfverskådliga sätt; att annonspriset ej skulle sättas
högre än 10 öre petitrad; att prenumerations- och lösnummerpriset
skulle hållas särdeles billigt; samt att gratisutdelning till embetsverk,
myndigheter och kommuner samt tidningens framläggande å lämpliga
lokaler efter föredömet i Norge borde införas. Med fullt skäl framhöll
utskottet som sin åsigt, att annonsinkomsterna i en sådan tidning skulle
blifva synnerligen betydliga, helst det icke kunde betviflas, att äfven
för privata annonser platser skulle i riklig mängd sökas i eu tidning,
som hvarje dag spriddes till alla kommuner i hela vårt land.

Till denna af 1888 års utskott förordade, enligt min åsigt praktiska
och enkla lösning af annonseringsfrågan behöfva endast tilläggas
några ord. Visst är, att ett sådant annonsorgan skulle kunna utgifvas
med jemförelsevis obetydliga kostnader, då man undveke kostnaden
för en högt aflönad redaktör, för ett stort antal korrekturläsare,
för en dyrbar textafdelning och dermed förenad talrik redaktionspersonal.

Ett annat sätt att för möjligast billiga pris verkställa den legala
annonseringen vore att erbjuda den till något redan befintligt tidningsorgan
med stor spridning. Att ett fullt lämpligt sådant tidningsorgan
finnes, som vore villigt att ombesörja annonseringen, lider icke minsta
tvifvel. Den legala annonseringen kunde ske antingen på det sätt, att
kungörelserna infördes i tidningen på en från öfriga icke legala annonser
skild plats, eller att en särskild annonsbilaga, upptagande allenast
legala kungörelser, finge åtfölja tidningen. Att den legala annonseringen,
ordnad jemväl på detta sätt, skulle kunna besörjas för mindre än hälften
af den nu bestämda kostnaden, torde knappast kunna bestridas,
hvartill kommer den stora fördelen, att densamma, om den intoges i
eller som bilaga åtföljde en tidning med vidsträckt läsekrets, skulle
vinna ökad spridning, hufvudändamålet med all annonsering, alltså jemväl
den legala.

Jag har med hvad här senast blifvit anfördt, utan att afgifva något
förslag, endast velat i korthet antyda ett par sätt, hvarpå den vid flera
riksdagar behandlade segslitna frågan om ett lämpligt ordnande af det
nu från alla håll klandrade sättet för den legala annonseringen kunde

Motioner i Andra Kammaren, N:o 132.

lösas. Det utskott, till hvilket denna min motion kan komma att remitteras,
lärer icke underlåta att åt frågan lemna nödig uppmärksamhet.
Enligt mitt förmenande hade det varit synnerligen fördelaktigt,
om det vid 1888 års riksdag väckta förslaget i ämnet vunnit Riksdagens
begge kamrars godkännande. Hade detta skett, skulle säkerligen
många svårigheter och betydliga utgifter för statsverket och för den
allmänhet, som genom lag är ålagd att annonsera, hafva kunnat besparas.
Och visst är, att ju längre frågan uppskjutes, desto större blifva
svårigheterna och kostnaderna för ärendets bringande till ett eftersträfvansvärdt
slut.

Att Svenska Akademien — som år 1834, vid fråga om utarrendering
af sin tidning för att derigenom betrygga sig en säkrare inkomst
af densamma, hos Kongl. Maj:t. gjorde förfrågan, huruvida hon för
frånträdandet af sitt privilegium kunde af staten påräkna en årlig summa,
i sammanhang hvarmed upplystes, att nästföregående årets behållning
utgjort 5,200 riksdaler banko — icke heller numera skall vara
obenägen att, mot erhållande af en viss årlig summa för bedrifvande af
sitt ordboksarbete, hvilket ligger henne så varmt om hjertat, afstå från
rättigheten att besörja den legala annonseringen, bör vara så mycket
mera antagligt, som inkomsten af denna annonsering, om Riksdagens
för dess del fattade beslut om inskränkning i densamma blifver till
efterrättelse påbjuden, kommer att i väsentlig mån reduceras.

Då, såsom här ofvan blifvit ådagalagdt och som af framstående
medlemmar af förgående riksdagar och i öfrigt uttalats, Post och Inrikes
Tidningar i sitt nuvarande skick i anseende till tidningens obetydliga
spridning icke lämpar sig för upptagande af officiella och legala
kungörelser,

då den annonsering, som staten betalar i tidningen både genom
det höga annonspriset och genom godtyckliga anordningar i afseende
å annonseringssättat, ställer sig oskäligt dyr,

dä den legala annonsering, som i tidningen eger rum, icke uppfyller
vilkoret att vara billig utan tvärtom är en tryckande beskattning
på en stor del af landets medborgare, som af lagen fått sig ålagdt att
i tidningen annonsera,

då det måste anses såsom en fullt rigtig grundsats, att för den
legala annonseringen icke bör betalas mer än hvad den minst kan

Motioner i Andra Kammaren, N:o 132.

kosta och att hvarje debitering derutöfver är en otillbörlig och grym
skattebörda- på personer, hvilka ofta icke ega tillgång till betalande af
denna skatt,

då bördan af den legala annonseringen kommer att ytterligare
ökas genom det kända förhållandet, att antalet af de personer, som af
lagen åläggas annonsera, år efter år växer,

då det icke kan vara lämpligt, att rättighet att bestämma öfver
det annonspris, som bör af staten och landets annonseringsskyldige
inbyggare erläggas för den lagtvungna annonseringen, skall vara
frånkänd Konungen och Riksdagen och såsom monopol öfverlemnad åt
en enskild institution, hvilken i en beskattningsfråga efter behag härutinnan
kan stadga enligt sitt godtfinnande, samt

då svårigheterna att få frågan om samma annonsering på ett tillfredsställande
sätt löst, så att den både blifver billigare och mera spridd
bland allmänheten, med hvarje år som går öka sig, och kostnaderna
för vinnandet af detta mål jemväl komma att växa, ju större inkomster
Posttidningens nuvarande egare skördar af tidningen,

så får jag, som anser det vara af stor vigt, att detta ärende, så
fort ske kan, vinner sin slutliga lösning och bringas till ett för staten
och en stor mängd samhällsmedlemmar gagnande resultat, med hänvisning
till hvad Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 4 i utlåtande
n:o 30 vid 1888 års riksdag föreslagit, vördsamt hemställa,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, så fort ske kan,
dels låta föranstalta derom, ej mindre att den legala
annonseringen måtte genom gratisutdelning till embetsverk,
myndigheter och kommuner, på sätt ofvan
blifvit antydt, erhålla den största möjliga spridning i
landet, än äfven att kostnaden för denna annonsering,
hvilken kostnad icke må sättas högre än som nödvändigt
fordras för kungörelsernas uppsättning, tryckning
m. m., måtte, vare sig annonseringen eger rum
i ett redan befintligt tidningsorgan eller helst i en ny
legal annonstidning, bestämmas efter en taxa, som
Kongl. Maj:t efter utredning i ämnet måtte fastställa,
dels slutligen, för vinnande af besparing i statsverkets
utgifter för den legala annonseringen, anbefalla vederbörande
embetsverk att tillse, att statsverkets kun -

Motioner i Andra Kammaren, N:ö 132.

görelser i allmänhet icke införas med större stilsorter
än den minsta af de i tidningen använda.

Stockholm den 27 januari 1896.

Lasse Jönsson.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1896.